Kulturutskottets betänkande
1989/90:KrUl

Kulturmiljövård

1989/90

KrUl

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner om kulturmiljöfrågor.
Flertalet av motionsyrkandena avser innehållet i kulturminneslagen

— som trädde i kraft vid det senaste årsskiftet — eller bestämmelser
som har anknytning till denna.

Utskottet vidhåller uppfattningen att den huvudprincip som hittills
gällt för kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar skall gälla
även i fortsättningen, nämligen att den för vars skull en fbrnlämning
måste avlägsnas bör bekosta den arkeologiska undersökningen.

Beträffande frågan om regeringen skall kunna ge tillstånd till försäljning
av vissa fornfynd — porslinsskärvor som bärgats från vraket
Ostindiefararen Götheborg — redovisar utskottet vissa synpunkter.
Detsamma gäller frågan om fyren Svenska Högarna skall förklaras för
statligt byggnadsminne.

Beträffande bl.a. skydd för sjunkna fartyg, lagskyddet för kulturhistoriskt
värdefulla parker och bevarande av fäbodbruket avstyrker
utskottet med utförlig motivering framställda motionskrav.

Vid betänkandet har fogats tre reservationer.

Motionerna

1988/89:Kr233 av Kjell Johansson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av en översyn av lagstiftningsskyddet för kulturhistoriskt värdefulla
parker.

1988/89:Kr246 av Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av lagstiftning om antikvariskt skydd för sjunkna fartyg, yngre
än 100 år.

1988/89:Kr256 av Nils T Svensson och Kurt Ove Johansson (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kostnadsfördelningen av arkeologiska undersökningar
i samband med bostadsbyggande.

1 Riksdagen 1989/90.13sami. Nr KrUl

1988/89:Kr260 av Jan-Erik Wikström och Anne Wibble (båda fp) vari 1989/90:KrUl
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fyren
på Svenska Högarna bör förklaras för statligt byggnadsminne enligt
förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m.

1988/89:Kr270 av Ragnhild Pohanka och Birger Schlaug (båda mp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fäbodbruket och dess roll i ett levande kulturlandskap,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur det levande
fäbodbruket skall kunna utvecklas.

1988/89:Kr286 av Lars Ahlström m.fl. (m,fp,c,mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om försäljningen av fynd från Ostindiefararen Götheborg.

1988/89:Kr314 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arkeologiska undersökningar,

1988/89: Kr334 av Rosa Östh (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kostnadsansvaret vid arkeologiska utgrävningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om redovisning av påträffade fornlämningar.

1988/89:Kr335 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig
ersättning vid arkeologiska utgrävningar som har ett riksintresse.

1988/89:Kr349 av Margo Ingvardsson och Jan Strömdahl (båda vpk)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fyren Svenska Högarna bör förklaras för
statligt byggnadsminne enligt förordningen (1988:1229) om statliga
byggnadsminnen m.m.

Inledning

Efter förslag av regeringen i proposition 1987/88:104 om kulturmiljövård
antog riksdagen lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (i
fortsättningen kallad kulturminneslagen), som trädde i kraft den 1
januari i år. Propositionen bereddes av kulturutskottet, som behandlade
den i sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1987/88:21.

Utskottet tillstyrkte lagförslaget med en detaljändring av lagteknisk
karaktär. I vissa avseenden gjorde utskottet uttalanden av betydelse för
lagens tillämpning.

Kulturminneslagen har ersatt bl.a. lagen (1942:350) om fornminnen 1989/90:KrUl
(fornminneslagen), lagen (1960:690) om byggnadsminnen (byggnadsminneslagen)
och lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa
äldre kulturföremål.

I propositionen preciserades också — i fem satser — målen för den
statliga kulturmiljövården. Efter förslag i propositionen och tillstyrkande
av utskottet utpekades fyra områden inom kulturmiljövården
som prioriterade för ökade insatser. Det gäller åtgärder mot luftföroreningarnas
och försurningens skadeverkningar på miljön, insatser för
vård av kulturlandskap och fornlämningar, insatser för stöd till byggnadsvården
samt information och kunskapsuppbyggnad om kulturmiljön.

Central myndighet för kulturmiljövården är riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer (i fortsättningen benämnd RAA). På det
regionala planet har länsstyrelserna viktiga uppgifter enligt kulturminneslagen.
Vid varje länsstyrelse finns en kulturmiljöenhet med en
tjänst för länsantikvarie. Vissa länsstyrelser har även fått tjänster som
biträdande länsantikvarier.

Även länsmuseerna fullgör viktiga uppgifter inom kulturminnesvården.
Uppgifterna är inte lagreglerade (se KrU 1987/88:21 s. 10) men i
förordningen (1977:546) om statsbidrag till regionala museer finns
bestämmelser om att museerna bl.a. skall biträda RAA, länsstyrelserna
och kommunerna med kulturminnesvårdande uppgifter.

Vissa frågor om arkeologiska undersökningar
(motionerna Kr256, Kr314 yrk. 8, Kr334 och
Kr335)

Motionerna

I motion Kr334 tas upp frågan om kostnadsansvaret för arkeologiska
undersökningar. Motionären framhåller att kulturminneslagen inte
innehåller några ändringar av betydelse i förhållande till vad som
gällde enligt fornminneslagen. Hon anser att kostnaderna för arbetsföretagen
måste begränsas eftersom utvecklingen eljest kan leda till
utarmning av stadskärnan i små, äldre städer. I motionen redovisas
utförligt situationen för Enköping. Det framhålls att eftersom de flesta
fornlämningar anses vara av riksintresse är det orimligt att vissa orter
skall drabbas av mycket höga kostnader i samband med arkeologiska
utgrävningar. Byggherrens kostnader för utgrävningar måste begränsas
genom regler, som innebär att staten svarar för kostnaderna över visst
belopp. Motionären anser det också vara angeläget att de fornminnen
som påträffas vid utgrävningar blir föremål för redovisningar som
kommun och arbetsföretag kan ta del av.

1 * Riksdagen 1989/90.13 sami. Nr KrUl

I motion Kr335 anförs också att om arkeologiska utgrävningar måste 1989/90:KrUl
ske på grund av att det finns ett riksintresse bör staten stå för en del av
kostnaden. Motionären framhåller att arbetsföretagens kostnader påverkar
boendekostnaden.

Likartade synpunkter anförs i motion Kr256. Motionärerna framhåller
bl.a. att utredningskostnaderna inte täcks av det statliga ränte- och
amorteringsfria lån som nu kan beviljas.

I motion Kr314 erinras om att undersökningar av fornlämningar är
dyra. Motionärerna framhåller mot denna bakgrund att den vetenskapliga
kompetens som finns inom och utom landet måste få utnyttjas på
ett friare sätt så att inte en monopolsituation föreligger. En fri konkurrens
måste nämligen råda även inom detta område, anförs det.

Gällande lagbestämmelser, m.m.

Lagbestämmelser om förnminnesvården finns i 2 kap. kulturminneslagen.
Bestämmelserna ersätter bestämmelser i fornminneslagen. De
grundläggande principerna i sistnämnda lag kvarstår oförändrade.

Fasta fornlämningar är skyddade enligt kulturminneslagen (2 kap. 1
§ första stycket). I lagen preciseras närmare vilka lämningar som är
fasta fornlämningar (se närmare härom 2 kap. 1 § andra stycket samt
följande huvudavsnitt).

Enligt 2 kap. 6 § är det förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort,
gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat
sätt ändra eller skada en fast fornlämning.

I 7— 9 §§ regleras de befogenheter med fornlämningar som tillkommer
RAA och länsstyrelserna.

Regler om ingrepp i fast fornlämning finns i 10— 15 §§.

Utgångspunkten för reglerna är att tillstånd till sådant ingrepp får
ges bara om det vid en noggrann intresseavvägning kan anses finnas
skäl för ingrepp som är mycket tunga i förhållande till fornlämningens
betydelse. Varje ingrepp bör begränsas så mycket som möjligt.

Bestämmelserna innehåller sammanfattningsvis följande. Länsstyrelsen
är tillståndsmyndighet. Denna skall göra en sådan intresseavvägning
som angetts ovan. Som villkor för tillstånd får ställas skäliga krav
på att företagaren bekostar särskild undersökning för dokumentation
av fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. Den som
planerar ett arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast
fornlämning, efter vad som är känt, berörs av företaget. Vid större
markexploateringar skall den exploaterande bekosta en särskild utredning,
om en sådan är befogad för att ta reda på om någon fornlämning,
känd eller dittills okänd, kan beröras av företaget. Innan länsstyrelsen
beslutar om tillstånd till och villkor för ingrepp i en fast
fornlämning skall länsstyrelsen ha möjlighet att på företagarens bekostnad
göra en arkeologisk förundersökning av fornlämningen för att få
ett tillfredsställande beslutsunderlag. Länsstyrelsen bör, så långt det är
möjligt, kostnadsberäkna sådana särskilda åtgärder som ställs som
villkor för tillstånd. Denna beräkning skall ha betydelse för företaga- 4

rens kostnadsansvar. De omständigheter som medför att företagaren 1989/90:KrUl

— i motsats till normalfallet — inte skall ha ansvar för arkeologiska
undersökningskostnader eller motsvarande åtgärder, anges i 2 kap. 14
§ andra stycket kulturminneslagen. Företagaren svarar inte för kostnad
som

1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd,

2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd,

3. hänför sig till arkeologisk förundersökning, om länsstyrelsen inte
lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen, eller

4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning,
om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.

De nya reglerna har ersatt den tidigare obillighetsregeln i fornminneslagen,
som varit föremål för tolkning av högsta domstolen i det s.k.

Kransenmålet från Uppsala (NJA 1982 s. 547).

Vid behandlingen av lagförslaget förra året tog utskottet — i sitt av
riksdagen godkända betänkande KrU 1987/88:21 s. 13 — med anledning
av en motion upp frågan om ansvaret för de höga kostnaderna
för arkeologiska utgrävningar som drabbar exploatörer vid byggföretag
i Sigtuna, Skara, Visby och andra städer med medeltidskärnor. Bl.a.
framhölls i motionen att det i sista hand är de blivande hyresgästerna
som drabbas av kostnaderna. Motionärerna ansåg att statsmakterna
skulle låta utarbeta nya riktlinjer för arkeologiska utgrävningar som
syftade till att begränsa verksamhetens totala omfattning. En precisering
borde ske av vad som i framtiden skulle anses vara av riksintresse
och staten borde ensam svara för kostnaderna, när detta riksintresse
skulle hävdas genom en arkeologisk utgrävning. Det fick i ökad
utsträckning överlåtas till kommande generationer att svara för de
utgrävningar som med hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna
inte kunde komma till stånd under de närmaste åren.

Utskottet anförde följande (s. 13):

Som utskottet framhöll förra året, då en motion med likartat innehåll
behandlades, synes förslaget om riktlinjer med det innehåll som ovan
redovisats stå i strid med såväl de principer som den nuvarande
fornminneslagen bygger på som de förslag som arkeologiutredningen
lagt fram och som fatt stöd av det stora flertalet remissinstanser (KrU
1986/87:15 s. 7). Riksdagen uttalade år 1979, då översynen av fornminneslagen
initierades, att någon saklig försämring av skyddet för fornlämningar
inte borde komma i fråga. De förslag som läggs fram i
propositionen tillgodoser enligt utskottets mening riksdagens önskemål.
Ett bifall till motionsförslaget skulle däremot kunna leda till en
försämring av skyddet för fornlämningar. Som kulturministern framhöll
i budgetpropositionen 1987 (bil. 10 s. 388) skulle ett väsentligt
utökat kostnadsansvar också resultera i en ökad statlig planering och
styrning av den arkeologiska undersökningsverksamheten och därmed
påverka kommunernas och exploatörernas planering. Utskottet vill

liksom förra året uttala sin anslutning till vad arkeologiutredningen 1989/90:KrUl

anfört av innehåll att det är ett nationellt intresse att bevara fornläm ningarna,

medan det allmänt sett inte är något riksintresse att låta ta

bort dem. Den för vars skull fbrnlämningen måste avlägsnas bör därför

bekosta den arkeologiska undersökningen.

I enlighet med det anförda ansåg utskottet att riksdagen borde godta de
principer på vilka regeringens lagförslag i här aktuell del byggde.

Likaledes med anledning av motionskrav behandlades i lagstiftningsärendet
även möjligheten att begränsa undersökningskostnaderna för
arbetsföretagen utan att staten drabbas av någon motsvarande kostnadsökning.
Utskottet anförde:

Utskottet vill med anledning av motionsönskemålen hänvisa till vad
som anfördes i budgetpropositionen 1987 (bil. 10 s. 394— 395) och i
utskottets ovan nämnda betänkande KrU 1986/87:15 (s. 8— 9). I
propositionen framhölls bl.a. att det är angeläget att de möjligheter
som finns att rationalisera verksamheten väl tas till vara i vad gäller
förändringar av de fältarkeologiska metoderna. Det är också angeläget
att resultaten från tidigare undersökningar kan bearbetas och utvärderas
med sikte på att bl.a. i möjligaste utsträckning reducera omfattningen
av undersökningarna, t.ex. beträffande fornlämningstyper som tidigare
väl utforskats. I propositionen framhölls vidare att det är
angeläget att de kunskaper som löpande vinns genom de arkeologiska
undersökningarna kan ligga till grund för länsstyrelsernas beslut och
bedömningar av erforderliga undersökningar vid tillstånd till borttagande
av fornlämningar. Det är en viktig del av RAA:s uppgift som
central myndighet för kulturminnesvården att stödja länsstyrelsernas
kunskapsuppbyggnad i dessa avseenden.

Utskottet vill understryka angelägenheten av att dessa uttalanden
uppmärksammas i det fortsatta arbetet rörande kulturminnesvården.

Utskottet vill också hänvisa till vad som i nämnda utskottsbetänkande
redovisades om ökade möjligheter för RAA att i vissa fall bekosta
fördjupade inventeringar och arkeologiska prospekteringar.

Bidrags- och lånemöjligheter

f fornminneslagen fanns bestämmelser om att arbetsföretag som inte
var allmänt eller större enskilt skulle vara befriad från kostnadsansvar.
Kostnadsbefrielse — helt eller delvis — med stöd av bestämmelserna
gavs ett mindre antal företag per år i former som reellt hade karaktären
av bidragsgivning från RAA. Denna ordning har numera konfirmerats.
Mindre arbetsföretag befrias därför inte från kostnadsansvar
med stöd av lagbestämmelser i kulturminneslagen. I stället ges en
bidragsmöjlighet med stöd av förordningen (1988:1189) om bidrag till
kostnader för undersökning m.m. av fest fornlämning. Förordningen
innehåller bl.a. att statsbidrag får ges i mån av tillgång på medel samt
att bidrag får lämnas om arbetsföretaget är av begränsad omfattning

och det med hänsyn till omständigheterna framstår som skäligt att 1989/'90:KrUl
företagaren avlastas kostnaderna för de arkeologiska åtgärderna. Som
arbetsföretag av begränsad omfattning får anses bl.a. sådana som innebär
mindre förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning
eller ett markområde.

För budgetåret 1988/89 avsatte RAA för bidrag enligt förordningen
150 000 kr. Motsvarande belopp för innevarande budgetår är lika stort.

Efter förslag av regeringen har med giltighet fr.o.m. budgetåret
1987/88 införts en möjlighet till tilläggslån för arkeologiska undersökningskostnader
i samband med bostadsbyggande (prop. 1986/87:100,
bil. 13 s. 41, bet. BoU 1986/87:10 och 20, rskr. 1986/87:248, se även
bet. BoU 1987/88:10 s. 58). För innevarande budgetår är låneramen för
ändamålet — liksom för ettvart av budgetåren 1987/88 och 1988/89

- 2,5 milj. kr. (prop. 1988/89:100 bil. 13, bet. 1988/89:BoU7 s. 72,
rskr. 1988/89:175). Enligt vad utskottet inhämtat har hela låneramen
för ettvart av budgetåren 1987/88 och 1988/89 utnyttjats. Dessutom har
ett överdrag för sistnämnda budgetår på ca 150 000 kr. förts över till
budgetåret 1989/90.

Utskottet har vidare inhämtat följande. Hitintills har inte någon
låneansökan avslagits. Enligt bidragsbestämmelserna räknas inte kostnader
för maskintid och grovarbetskraft som bidragsberättigad kostnad.

Detta innebär — enligt länsbostadsnämnden i Malmö — att ca
30— 40 % av den totala undersökningskostnaden inte täcks av tilläggslånet.
Lånebeloppen reduceras inte. Lånens storlek bestäms av de
fakturerade arkeologikostnaderna.

Utförandet av arkeologisk undersökningsverksamhet

Den arkeologiska undersökningsverksamheten i samband med exploateringar
utförs i flertalet fell av RAA, som har en särskild uppdragsenhet
(UV) med regionala kontor ute i landet. Även vissa regionala Och
kommunala museer utför arkeologiska uppdrag.

Med anledning av motionskrav syftande till en ökad konkurrens på
området har utskottet framhållit att det inte finns något som hindrar
att även andra institutioner än de som nu i allmänhet utför arkeologiska
undersökningar utnyttjas för ändamålet. Även universitetsinstitutionerna
gör undersökningar, men universiteten saknar inom detta
område en särskild organisation för att kunna åta sig uppdragsverksamhet
(se senast bet. KrU 1987/88:21 s. 14).

1** Riksdagen 1989/90.13sami. NrKrUl

Skydd för sjunkna fartyg (motion Kr246)

1989/90:

Motionen

Motionären erinrar inledningsvis om reglerna för skydd av sjunkna
fartyg och framhåller att bestämmelserna inte är tillräckliga för att ge
ett godtagbart 'skydd för kulturhistoriskt värdefulla vrak. Motionären
redovisar ett konkret fall som rör ett mer än 100-årigt fartyg som
sjunkit utanför Öland men som inte har antikvariskt skydd, eftersom
det sjunkit först år 1925. Kalmar museum har fått ensamrätt till
bärgningen under två år. Motionären anser att länsantikvarien genom
lagstiftning bör ges möjlighet att lägga ut ett skydd som varar längre än
två år. Föreskrifter bör få ges om vad som får göras i fråga om vraket.
Avsikten med lagstiftningen bör vara att säkerställa möjligheterna att
också i framtiden bedriva värdefull kulturhistorisk forskning kring
våra kuster.

Gällande bestämmelser, m.m.

Bestämmelser om skydd för fornminnen finns som tidigare angetts i 2
kap. kulturminneslagen. Fasta fornlämningar är vissa — i åtta punkter

— angivna lämningar efter människans verksamhet under forna tider,
som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt
övergivna. Till sådana lämningar hör skeppsvrak, om minst 100 år kan
antas ha gått sedan skeppet blev vrak (2 kap. 1 § första stycket p. 8).
Fornfynd är bl.a. föremål som saknar ägare när de hittas och som
påträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna (2
kap. 3 §). Beträffande innehållet i gällande bestämmelser om bl.a.
skydd, vård och undersökning av fornlämning hänvisar utskottet till
föregående avsnitt.

Det i lagtexten angivna hundraårsrekvisitet har överförts från fornminneslagen.
I denna lag infördes år 1967 bestämmelser med syfte att
skydda sjöfynd av kulturhistoriskt värde (prop. 1967:19, bet. 3LU 14,
rskr. 109). I lagstiftningsärendet fördes en ingående diskussion om
vilken tidsgräns som skulle gälla — i en departementspromemoria
hade föreslagits etthundrafemtio år. Regeringen föreslog och riksdagen
godtog hundraårsrekvisitet.

I proposition 1987/88:104, som innehöll förslaget till kulturminneslag,
togs upp till diskussion frågan om att låta detta rekvisit gälla
generellt, således även för andra fasta fornlämningar än skeppsvrak.
Föredragande statsrådet anförde följande (s. 35) efter att ha erinrat om
att — förutom för skeppsvrak — någon tidsgräns som anger när en
lämning anses bli en fast fornlämning inte fanns i fornminneslagen:

Redan i propositionen till fornminneslagen (prop. 1942:8 s. 34 ff)
diskuterades om en tidsgräns på etthundra år skulle införas men detta
avvisades eftersom det finns lämningar av många olika slag för vilka
karaktären av minnesmärke relativt snabbt kan antas uppkomma medan
andra anläggningar bör vara betydligt äldre. Jag ansluter mig till

detta resonemang och föreslår inte någon ändring härvidlag. Det kan, 1989/90:KrUl

som bl.a. kammarkollegiet gjort, ifrågasättas om hundraårsgränsen bör

behållas för skeppsvrak. Jag föreslår dock inte någon ändring på denna

punkt. Det bör fa ankomma på RAA att göra den samlade värderingen

om behovet av vidgat lagskydd för skeppsvrak och i så fall återkomma

till regeringen med förslag därom.

I det nämnda yttrandet av kammarkollegiet hänvisades till att RAA
och statens sjöhistoriska museum i det ovan redovisade lagstiftningsärendet
år 1967 förordat en mera elastisk tidsgräns (än den i departementspromemorian
föreslagna om 150 år), som skulle innebära skydd
för sjöfynd som gått förlorade "under gångna tider". RAA erinrade om
begreppen "forna tider" i fornminneslagen och "gången tid" i byggnadsminneslagen
samt anförde (prop. 1967:19 s. 19):

I båda dessa lagar är således en mer elastisk tidsgräns avgörande för
frågan om de viktigare objekten skall omfattas av lagstiftningen eller ej.

Enligt ämbetet bör det finnas anledning att som minne av vår kulturutveckling
bevara också fartyg som gått förlorat inom en sådan mer
elastisk tidsgräns och som kanske konstruerats för ett speciellt ändamål
och därför är enastående i sitt slag. Begreppsmässigt måste flera beröringspunkter
anses föreligga mellan fast fornlämning, byggnadsminne
och fartygsvrak. Tidsgränsen 150 år synes ämbetet alltför vid. Ämbetet
föreslår att lagförslagets 1 § ändras på så sätt att föremål som gått
förlorade under "gången tid" tillhör staten.

I lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning finns bestämmelser som
avser andra skeppsvrak än sådana som omfattas av bestämmelserna i
kulturminneslagen. Enligt förstnämnda lag kan efter ansökan hos
länsstyrelsen den som vill bärga sjunket gods som har övergetts av
ägaren fa ensamrätt till bärgning. En lämplighetsprövning av den
sökande skall ske. Har flera ansökningar gjorts skall länsstyrelsen
pröva vilken av sökandena som från allmän synpunkt bör ha företrädet.
I sitt beslut om ensamrätt skall länsstyrelsen meddela sådana
föreskrifter som krävs för att bärgningen inte skall medföra skada eller
olägenhet för enskilda intressen.

Lagen har ersatt en kungörelse från 1941, som innehöll bl.a. att
ensamrätt inte fick medges för längre tid än två år. I proposition
1984/85:7, som innehöll förslag till den nya lagen, anfördes bl.a.
följande (s. 25):

Eftersom den föreslagna lagen syftar till att uppmuntra till bärgning,
bör en grundläggande utgångspunkt vara att bärgningen skall ge resultat
inom rimlig tid. För att åstadkomma en önskad effektivitet bör
därför en bärgare inte tillåtas att under en lång tid utestänga andra
bärgare. Från den synpunkten kunde det vara motiverat att också i den
nya lagen begränsa ensamrätten till två år. Emellertid kan vissa bärgningsföretag
vara av sådan art att det redan från början kan förutses att
de inte kan ge resultat eller slutföras inom två år. Det skulle för

sådana fell vara opraktiskt att i lagen föreskriva en viss maximitid.
Någon maximitid har därför inte angetts i det förevarande lagrummet.

I de fell som nu avses bör i stället från början ensamrätt ges för den tid
som anses rimlig. I allmänhet bör dock tiden för ensamrätt inte
överstiga två år.

Om bärgaren önskar förlängning av tiden, får han göra en ny
ansökan hos länsstyrelsen. 1 regeringsärenden angående förlängning av
tiden för ensamrätt har sjöfartsverket såsom remissinstans anfört att
förlängning bör medges bara om särskilda skäl föreligger, dvs. att
sökanden har påbörjat arbetet under tillståndstiden och kan visa att
ytterligare tid behövs för att arbetet skall kunna slutföras. Motsvarande
bör gälla när en bärgare gör en ny ansökan om ensamrätt.

Vid riksdagsbehandlingen diskuterades ingående frågan om lämplighetsprövningen
(se LU 1984/85:11). I nämnda av riksdagen godkända
betänkande anförde lagutskottet i sammanhanget att det är viktigt att
lagstiftningen är så utformad att bärgning uppmuntras.

Här bör slutligen nämnas att, enligt vad utskottet inhämtat, RAA
avser att utge allmänna råd avseende länsstyrelsernas handläggning av
ärenden om skeppsvrak enligt 2 kap. 2 § kulturminneslagen.

Försäljning av fornfynd (motion Kr286)
Motionen, m.m.

Ostindiefararen Götheborg förliste i september 1745 utanför Nya Älvsborgs
fästning i inloppet till Göteborgs hamn. Hon var då på hemväg
efter sin tredje resa till Kina. Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg
bedriver sedan år 1986 marinarkeologiska utgrävningar av fartyget. I
motionen anförs bl.a. följande:

Huvuddelen av de fynd som gjorts vid den marinarkeologiska undersökningen
består av skärvor av den stora mängd porslin som fartyget
medförde från Kina. Ett inte obetydligt antal hela porslinsföremål
påträffades också. Skärvorna har efter rengöring sorterats efter fyndplats,
föremålstyp och dekor. På grundval härav har föremålens form
och dekor kunnat i detalj rekonstrueras. Tillsammans ger resultatet av
detta arbete en god bild av sammansättningen av den porslinslast, som
Götheborg medförde från Kanton 1745.

Hittills, januari 1989, har ca 2 miljoner enstaka skärvor, vägande 2
ton, genomgåtts, granskats och katalogiserats. Ur museal synpunkt kan
denna stora mängd skärvor omöjligen inregistreras och sparas. Avsikten
är att bevara ett representativt urval innehållande prover på alla de
typer av föremål och mönster som påträffats samt att överlämna detta
till Göteborgs museer. Den stora mängd av skärvor som därefter
saknar större vetenskapligt intresse och knappast i sin helhet kan
bevaras utan stora olägenheter och kostnader torde utan större men
kunna avyttras.

1989/90:KrUl

För att kunna fortsätta och fullfölja den marinarkeologiska undersökningen
av Ostindiefararen Götheborg fordras dock att medel för
detta ändamål anskaffas. Dessa skulle då huvudsakligen användas för
den undersökning av fartygets konstruktion och utrustning som planeras.
De många föremålen från bl.a. besättningens ägodelar som vittnar
om livet ombord utgör en annan intressant och viktig del av denna
undersökning.

Från allmänhetens sida har intresset för porslinsskärvorna också
varit mycket stort. Skulle Stiftelsen därför som souvenirer kunna få
försälja en del av den stora mängd porslinsskärvor som bärgats och
som ständigt växer, skulle detta utan tvivel kunna ge ett inte oväsentligt.
tillskott till inkomsterna och bidraga till att möjliggöra en fortsättning
av de marinarkeologiska undersökningarna i samma omfattning
som hittills och i linje med vad ovan anförts.

Riksantikvarieämbetet borde därför bevilja Stiftelsen Ostindiefararen
Götheborg tillstånd att som souvenirer fa försälja en del av de porslinsskärvor
som bärgats från vraket av Ostindiefararen Götheborg.

Lagbestämmelser om fyndfördelning, m.m.

I 2 kap. 17 § kulturminneslagen stadgas att RAA genom fyndfördelning
får överlåta statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att
vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt. Av bestämmelser i 2
kap. 1, 3 och 4 §§ följer att de i motionen aktuella fynden skall
tillfalla staten.

I den fram till årsskiftet 1988-1989 gällande fornminneslagen fanns
motsvarande bestämmelser. Dessa hade i princip samma innehåll som
bestämmelserna i den nu gällande lagen med den avvikelsen att i fråga
om fynd av större betydelse fick överlåtelse på museum ej ske utan
regeringens medgivande (se 9a, 9b och 13 §§).

Varken den nya eller den gamla lagen innehåller något bemyndigande
för RAA att medge försäljning av fornfynd. Grunderna för hur
statens egendom får disponeras finns i 9 kap. 8 och 9 §§ regeringsformen.
Statens medel och dess övriga tillgångar står med vissa här icke
aktuella undantag till regeringens disposition. Riksdagen fastställer i
den omfattning som behövs grunder för förvaltningen av statens egendom
och förfogande över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att
åtgärder av visst slag ej får vidtagas utan riksdagens tillstånd.

Beslut av RAÄ rörande försäljning av porslinsskärvor

RAA fattade i mars 1988 beslut rörande en ansökan från Stiftelsen
Ostindieforaren Götheborg om tillstånd att som souvenirer få försälja
en del av de porslinsskärvor som tagits upp från vraket under dykningar
åren 1985— 1987. Ansökan togs inte upp till prövning i sak.
Hänvisning skedde till vissa av de bestämmelser i fornminneslagen som
angivits ovan samt till angivna lagrum i regeringsformen.

1989/90:KrUl

I en samtidigt avgiven särskild skrivelse redovisade RAA sin principiella
uppfattning i sakfrågan rörande försäljning av fornfynd. I skrivelsen
angavs inledningsvis bl.a. att problemet att hantera fynd som
innehåller stora mängder föremål av likartad karaktär aktualiserats vid
några tillfällen under de senaste åren och att diskussioner under hand
förts med olika museer och institutioner. De synpunkter som härvid
framförts visar — anfördes det i skrivelsen — att det generellt råder
mycket stor tveksamhet mot att försälja eller ge bort delar av fynd eller
på annat sätt splittra ens sådana fynd som inte omedelbart synes kunna
tillföra vetenskapen värdefullare ny kunskap. RAA delar denna uppfattning.
RAÄ fortsatte:

Detta synsätt hänger ihop med den i arkeologiska sammanhang hävdvunna
principen om att samlade fynd alltid bör bevaras så intakta som
möjligt och på samma plats. Naturligtvis kan depositioner i de flesta
fall accepteras.

De nu aktuella föremålen från Ostindiefararen Götheborg utgör
visserligen endast en del av den ursprungliga lasten men enligt hittills
gällande principer utgör de ett samlat fynd. Detta gäller oberoende av
om resterande föremål i vraket tas upp eller inte. Mot denna bakgrund
bör enligt RAA:s mening någon försäljning av fynd eller delar därav
inte komma i fråga.

Före eventuella fortsatta arbeten utöver planerade undersökningar
enligt gällande beslut måste ingående diskussioner föras mellan berörda
parter. Bl.a. bör man utreda om det från vetenskaplig synpunkt kan
anses motiverat att bedriva ytterligare undersökningar. Härvid måste
också frågan om fyndets framtida placering belysas. Beslut härom tas
dock först sedan undersökningarna avslutats och fullständiga rapporter
föreligger.

Lagskyddet för kulturhistoriskt värdefulla
parker (motion Kr233)

Motionen

I motionen framhålls betydelsen av att bevara kulturhistoriskt värdefulla
miljöer. Motionären framhåller särskild vikten av att totalmiljöer
och inte bara byggnadsminnesmärken bevaras; omgivningar i form av
parker och värdefull naturmiljö måste också bevaras. Den enligt
motionen alltför splittrade lagstiftningen på området bör ses över.

Utskottet vill här nämna att jordbruksutskottet senare under riksmötet
kommer att behandla en motion om bevarande av park- och
trädgårdsanläggningar av historiska skäl (Jo725).

1989/90: KrUl

Gällande lagstiftning, m.m.

1989/90: KrUl

Byggnadsminneslagen var avsedd att skydda byggnader av stort kulturhistoriskt
värde. Med byggnad avsågs inte något annat än vad som i
vedertagen mening var byggt [se närmare om begreppet byggnad:
Underrättelser från RAA 1980:1 s. 10 och betänkandet (Ds U 1987:9)
Kulturminneslag s. 155],

I 3 kap. 1 § första stycket kulturminneslagen stadgas följande:

En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska
värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde
får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna
om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas
på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.

Beträffande utvidgningen av byggnadsminnesinstitutets tillämpningsområde
till att omfatta även kulturhistoriskt synnerligen märkliga
parker, trädgårdar och liknande anläggningar anfördes i proposition
1987/88:104 (s. 49) följande:

Redan i dag har vissa parker inbegripits i byggnadsminnesförklaringen
såsom ett byggnaden omkringliggande område och såsom sammanhörande
med byggnaden. Särskilt i fråga om slotts- och herrgårdsanläggningar
utgör byggnad och park regelmässigt en sammanhängande
helhet i den arkitektoniska skapelsen med kulturhistoriska värden
knutna till båda komponenterna. Samma kulturhistoriska värdering
kan dock knytas till parkanläggningar "utan byggnad" eller t.ex. en
trädgårdsanläggning. En annan företeelse som kan betraktas på samma
sätt är t.ex. alléer. Avgörande för byggnadsminnesinstitutets tillämplighet
bör vara att det är fråga om anläggningar som är att betrakta som
medvetna arkitektoniska skapelser. Denna utgångspunkt utgör en avgränsning
gentemot naturvårdslagens tillämpningsområde.

I sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1987/88:21 gjorde utskottet
inte något särskilt uttalande rörande denna del av propositionen.

Innebörden av att en byggnad eller anläggning förklaras för byggnadsminne
är att det därmed kommer att gälla särskilda föreskrifter
för dess vård och underhåll. Den får vidare inte ändras utan medgivande
från de kulturminnesvårdande myndigheterna.

Utredningen (U 1988:14) om förvaltning av vissa
kulturmiljöer

Efter regeringens bemyndigande tillkallades i september 1988 en särskild
utredare med uppdrag att utreda möjligheterna att skapa förbättrade
förutsättningar för förvaltning av vissa kulturhistoriskt värdefulla
byggnader och miljöer, särskilt herrgårdar och industriminnen. Det
framhålls i utredningsdirektiven bl.a. att i en herrgårdsmiljö kan
värdet t.ex. finnas i såväl mangårdsbyggnaden med tillhörande inventarier,
i parkanläggning som i övrig bebyggelse och i det omgivande
kulturlandskapet (dir. 1988:51).

Översyn av naturvårdslagen m.m.

1989/90: KrUl

Efter regeringens bemyndigande tillkallades förra året en särskild
utredare för att göra en översyn av naturvårdslagen (1964:822). Enligt
utredningsdirektiven (dir. 1988:36) skall översynen syfta till att kartlägga
om den nuvarande lagstiftningen tar till vara naturvårdens intressen
i tillräcklig omfattning. Utgångspunkten skall därvid vara att ge naturvårdslagen
ökad tyngd i förhållande till annan lagstiftning på området
liksom att skapa förutsättningar för en bättre samordning av de aktuella
regelsystemen. 1 direktiven erinras om att riksdagen antagit kulturminneslagen
och att utformningen av lagen är beroende av angränsande
lagstiftning på det aktuella området, särskilt naturvårdslagen som
också innehåller regler som möjliggör skydd av kulturlandskapsmiljöer.
Utredaren bör överväga om naturvårdslagens bestämmelser till
skydd för kulturvärden är ändamålsenligt utformade.

Frågan om fyren Svenska Högarna skall bli
statligt byggnadsminne (motionerna Kr260 och
Kr349)

Uppgifter om fyren

Fyren på Svenska Högarna i Blidö kommun i Stockholms skärgård är
en järnkonstruktion, som konstruerats av Gustav von Heidenstam,
fader till författaren Verner von Heidenstam. Ett tiotal Heidenstamfyrar
finns i Sverige men fyren på Svenska Högarna är den enda i
Stockholms län. Den ligger i ett naturreservat. Bevarandet av merparten
av Heidenstamfyrarna har på olika sätt säkerställts för framtiden.

Motionerna

1 motion Kr260 erinras om att fyren är den enda i sitt slag — en s.k.
heidenstammare — i Stockholms län. Det framhålls att fyren är ett
levande monument inte bara över en lotsled och en viktig fyrplats
utan också över en epok i svensk sjöfart och svenskt fyrväsende. Om
fyren rivs, anförs det, kommer hela landskapsbilden i havsbandet att
förändras.

I motion Kr349 anförs likartade synpunkter.

Gällande bestämmelser, m.m.

1989/90:KrUl

I avsnittet om lagskyddet för kulturhistoriskt värdefulla parker anges
förutsättningarna för byggnadsminnesförklaring (3 kap. 1 § första
stycket KML). I andra stycket stadgas följande:

I fråga om byggnad av sådant värde som sägs i första stycket och som
tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om
statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till
annan ägare än staten, skall det därmed utgöra ett byggnadsminne
enligt denna lag.

I förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m. lämnas
närmare föreskrifter i ämnet. Enligt 2 § förordningen skall frågan om
en byggnad skall förklaras för statligt byggnadsminne prövas av regeringen
efter framställning från RAA.

I sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1987/88:21 om kulturmiljövård
— i vilket behandlades bl.a. regeringens förslag i proposition
1987/88:104 till kulturminneslag — anförde kulturutskottet bl.a.
(s. 18) att det är nödvändigt att man inom hela den statliga organisationen
— inkl. de afiärsdrivande verken — också i praktiken lever upp
till de krav som sålunda ställs för insatser för skydd av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader. Skyddet för en kulturhistoriskt värdefull statlig
byggnad får inte eftersättas av den anledningen att byggnaden inte är
av central betydelse för den del av den statliga organisation som
disponerar byggnaden, anförde utskottet (se även nämnda betänkande
s. 8).

I betänkandet 1988/89:TU12 behandlade trafikutskottet motioner om
bl.a. upprustning av fyren. Trafikutskottet anförde att kulturutskottets
ovan redovisade uttalande samt bestämmelserna i den ovannämnda
förordningen enligt trafikutskottets mening var ägnade att säkerställa
att frågan om bevarandet av fyren Svenska Högarna får en allsidig
bedömning.

Bevarandefrågans nuvarande läge

Sedan förslag om att fyren på Svenska Högarna skall upprustas — i
stället för att rivas — väckts hos RAA, har sjöfartsverket och länsstyrelsen
i Stockholms län yttrat sig i ärendet.

Sjöfartsverket har framhållit att fyren i dag är i mycket dålig
kondition, att fyrens värde ur nautisk säkerhetssynpunkt kommer att
upphöra i en nära framtid samt mot den bakgrunden uttalat sig för
alternativen att antingen överlåta fyren i befintligt skick till annan
intressent eller att riva den.

Länsstyrelsen anser att fyren är av omistligt värde och framhåller att
enligt reservatsföreskrifterna får fyren inte rivas utan länsstyrelsens
tillstånd.

RAA har i skrivelse till sjöfartsverket i juli i år framhållit bl.a. att
myndigheten utpekat bl.a. Svenska Högarna som ett särskilt riksobjekt
för kulturminnesvården i det aktuella området. En rivning av fyrbyggnaden
skulle enligt myndighetens bedömning påtagligt skada riksintresse.
Myndigheten motsätter sig en rivning och förklarar sig beredd
att hos regeringen begära att fyren förklaras för statligt byggnadsminne.

I skrivelsen erinras om att fyren är i dåligt skick och myndigheten
förklarar sig villig att medverka i ett utrednings- och projekteringsarbete
som syftar till en upprustning av fyren.

Enligt vad utskottet inhämtat har sjöfartsverket ännu inte vidtagit
åtgärder för att riva fyren utan undersöker för närvarande möjligheterna
att låta eventuella intressenter ta hand om fyren.

Bevarande av fäbodbruket (Kr270)

Motionen

Motionärerna hävdar att det finns risk för att fäbodbruket som har
mycket gamla traditioner i Sverige kommer att försvinna. Genomsnittsåldern
på brukarna är 65 år och den nya generation som vill ta
över möter stora svårigheter.

I motionen hävdas att samhället framför allt stöder en handfull stora
och välreklamerade fäbodar. Dessa ägs av kommuner och drivs av
turist- eller hembygdsföreningar. De få verkligt levande Sbodarna som
ägs och brukas av dem som bor i bygden kommer snart att vara
nedlagda. Kvar — säger motionärerna — blir endast några turistjippobetonade
projekt och fäbodar ombyggda till sommarstugor.

I motionen påpekas vidare att fäbodbruket är mer än kultur — det
är ett sätt att leva och dessutom en form av ekologiskt anpassat
jordbruk.

Motionärerna ger följande motivering för att fäbodkulturen bör få
stöd.

- sysselsättningsskäl: fler arbetstillfällen i glesbygd

- landskapsvård: djuren håller efter sly och håller landskapet öppet,
kulturlandskapet hålls levande

- turistnäringen: i glesbygdskommuner har turismen kommit att få en
allt större betydelse: Levande fäbodar är en kulturell tillgång

-bevarande av SKB: Svensk Kullig Boskap (fjällkor och rödkulla) är
den ursprungliga och uthålliga gamla svenska lantrasen, som är
lämpad för valldrift och hårda klimat- och terrängförhållanden

-det kulturhistoriska värdet: en hantverkstradition hålls levande med
allt vad det innebär av mat, musik, berättartradition och rötter.

1989/90: KrUl

Tidigare riksdagsbehandling

1989/90: KrUl

Utskottet behandlade förra året en motion som var likartad med den
nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:KrU3)
lämnade utskottet en redovisning för de undersökningar av fäbodbrukets
utbredning och betydelse i Sverige som genomförts av fäbod kommittén
inom Riksförbundet för hembygdsvård samt för en rapport
utarbetad inom länsstyrelsen i Jämtlands län. I rapporten Fäbodbruket

— hotad näring (serien Länsstyrelsen informerar Serie A nr 3 1982)
konstaterades bl.a. följande.

Om fäbodväsendet skall kunna överleva behöver det stöd från det
allmänna. Brukarna själva har i sina förslag till åtgärder angivit
upprustning av byggnader, hjälp med mjölkhantering, avbytare och
stängsel som angelägna områden för stöd. Det som står på spel är dock
inte bara själva fäboddriften utan också alla de små jordbruk som i dag
är beroende av buföring för sin överlevnad.

De levande fäbodarna representerar också en viktig resurs för turistnäringen
och är mycket uppskattade av tillresande. Å andra sidan
utgör turismen och fritidshusbebyggelsen ofta ett stort hinder för
fäbodbrukarna. Brukarna själva vill i stor utsträckning helst slippa
pressen från turismen och förordar stränga restriktioner framför allt på
bebyggelse på vallarna.

Utskottet redovisade även att Stiftelsen Turismutveckling i Östersund
bedriver ett projekt "Levande fäbodar" som syftar till att sammankoppla
turism och fäbodar och genom informationskampanjer öka intresset
för att bevara fäbodkulturen.

Utskottet som avstyrkte motionen framhöll att det är angeläget att
fäbodkulturen kan bevaras. Härför krävs insatser från samhällets sida.
Utskottet påpekade att stöd har utgått från medel som står till RAA:s
och naturvårdsverkets förfogande.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlas ett antal motioner som rör kulturminnesvården.
Flertalet av motionsyrkandena avser innehållet i kulturminneslagen
eller bestämmelser som har anknytning till denna. Lagen trädde i
kraft vid det senaste årsskiftet och har således gällt under mindre än ett
år. Kulturminneslagen har ersatt bl.a. fornminneslagen, byggnadsminneslagen
och lagen om skydd mot utförsel av vissa kulturföremål.

Utskottet behandlar till en början vissa frågor rörande fornminnen.
Därefter behandlas byggnadsminnesfrågor. Slutligen behandlar utskottet
en motion om bevarande av fäbodbruket.

Utskottet har i föregående avsnitt redovisat bl.a. gällande lagbestämmelser
och utredningar av betydelse för bedömningen av motionsförslagen.
Med hänsyn till den utförliga framställningen i dessa avsnitt
begränsar sig utskottet här till att huvudsakligen göra en bedömning av
motionsförslagen.

Vissa frågor om arkeologiska undersökningar

Liksom under tidigare år tas i motioner upp frågor om åtgärder i syfte
att begränsa arbetsföretagens kostnadsansvar för de arkeologiska undersökningar
som måste göras för att markexploatering skall få ske.
Särskilt stora kostnader uppstår vid exploatering av stadskärnorna i
medeltida städer, något som kan leda till en utarmning av stadskärnorna
i små, äldre städer, framhålls i en av motionerna. 1 två motioner
hävdas att i de fall det finns ett riksintresse av arkeologiska undersökningar
staten bör stå för en del av kostnaden. Beträffande innehållet i
övrigt i de här aktuella motionerna — Kr256 (s), Kr334 (c) och Kr335
(c) — hänvisar utskottet till den föregående framställningen och till
motionerna.

Frågan om kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar — särskilt
i de medeltida stadskärnorna — övervägdes ingående av arkeologiutredningen.
Utskottet ställde sig senast förra året enhälligt bakom de
slutsatser utredningen kom fram till, nämligen att den huvudprincip
som hitintills gällt för kostnadsansvaret skall gälla även i fortsättningen.
Denna princip innebär att den för vars skull en fornlämning måste
avlägsnas bör bekosta den arkeologiska undersökningen. Utskottet anser
att det inte framkommit någon omständighet som ger anledning till
att principen skall frångås. Som arkeologiutredningen anfört är det ett
nationellt intresse att bevara fornlämningarna, medan det allmänt sett
inte är något nationellt intresse att låta ta bort dem. Det förtjänar
också påpekas att — som framhölls i budgetpropositionen 1987— ett
väsentligt utökat kostnadsansvar för staten också skulle resultera i en
ökad statlig planering och styrning av den arkeologiska undersökningsverksamheten
och därmed påverka kommunernas och exploatörernas
planering.

Även om utskottet således inte är berett att förorda en ändring av
den princip på vilken lagstiftningen i här aktuellt avseende vilar, finns
det skäl tillägga följande. Utskottet anslöt sig år 1987 till uttalanden i
budgetpropositionen av innehåll att det var angeläget att begränsa
undersökningskostnaden för arbetsföretagen utan att staten drabbas av
motsvarande kostnadsökning. Som närmare utvecklas i propositionen
(prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 394) kan detta ske bl.a. genom att
resultatet från tidigare undersökningar bearbetas och utvärderas med
sikte på att bl.a. i möjligaste utsträckning reducera omfattningen av
undersökningarna t.ex. beträffande fornlämningstyper som tidigare väl
utforskats. Utskottet vill liksom förra året understryka angelägenheten

1989/90:KrU 1

av att de åsyftade uttalandena uppmärksammas i det fortsatta arbetet
rörande kulturminnesvården. Det är enligt utskottets mening samtidigt
viktigt att strävan att begränsa arkeologikostnaderna inte försämrar
förutsättningarna för en omsorgsfull rapportering, dokumentation och
hantering av fynd från undersökningarna.

Som redovisats i det föregående finns en bidragsmöjlighet för arbetsföretag
som är av begränsad omfattning. Det är dock inte realistiskt att
räkna med att det blir möjligt att inom den närmaste framtiden ställa
några väsentligt ökade resurser till förfogande för sådana bidrag, eftersom
det finns stora behov av resurser inom en rad områden på
kulturminnesvårdsområdet. Då det gäller tilläggslån, som är ränte- och
amorteringsfria under viss tid, finns skäl erinra om att lånen i allt
väsentligt hitintills visat sig tillräckliga, låt vara att undersökningskostnaden
inte täcks fullt ut av lånen. Det ankommer på bostadsutskottet
att pröva frågor rörande dessa.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion K.r256,
motion Kr334 i här aktuell del (yrk. 1) och motion Kr335.

Dokumentation av vad som framkommer vid en arkeologisk utgrävning
ingår som ett led i den arkeologiska undersökningen. Dokumentationen
blir offentlig. Den tillställs alltid den som svarat för undersökningen.
Det sagda innebär att motion Kr334 (c) yrkande 2 inte
påkallar någon riksdagens åtgärd.

Slutligen behandlar utskottet i denna avsnitt motion Kr314 (m) i
vad avser ett yrkande som syftar till att den vetenskapliga kompetens
som finns inom och utom landet skall utnyttjas så att» srttrcn
polsituation föreligger (yrk. 8).

Som utskottet tidigare framhållit finns det inte något som hindrar
att även andra institutioner än de som nu i allmänhet utför arkeologiska
undersökningar utnyttjas för ändamålet. Även universitetsinstitutionerna
gör undersökningar, men universiteten saknar inom detta
område en särskild organisation för att kunna åta sig uppdragsverksamhet.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionsyrkandet
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Skydd för sjunkna fartyg

Till fasta fornlämningar, som åtnjuter skydd enligt bestämmelser i
kulturminneslagen, hör skeppsvrak om minst 100 år kan antas ha gått
sedan skeppet blev vrak. Det är bl.a. förbjudet — för annan än
riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen — att utan tillstånd bärga ett
skeppsvrak som är fast fornlämning. Då det gäller andra skeppsvrak
finns möjlighet för länsstyrelsen att ge ett museum eller någon annan
ensamrätt till bärgning.

1989/90:KrUl

Enligt motionären bakom motion Kr246 (c) ger den nuvarande 1989/90:KrUl
lagstiftningen inte tillräckligt utrymme tor att säkerställa möjligheterna
att också i framtiden bedriva värdefull kulturhistorisk forskning kring
våra kuster. Motionären hänvisar i motionsmotiveringen till ett fall,
där ett mer än 100-årigt fartyg som sjunkit utanför Öland, inte har
antikvariskt skydd eftersom det sjönk år 1925. I detta fall har Kalmar
museum fatt ensamrätt till bärgning men endast under två år.

Utskottet anser att det är av stort värde att det utan svårighet kan
avgöras om kulturminneslagen eller lagen om ensamrätt till bärgning
är tillämplig då fråga uppkommer om bärgning av ett skeppsvrak.

Från denna synpunkt är den nuvarande lagstiftningen tillfredsställande.
Samtidigt vill utskottet inte förneka att kravet på att etthundra år
förflutit sedan förlisningen, i det enskilda fallet kan vara till nackdel
utifrån de intressen kulturminnesvården skall tillgodose. Att så kan
vara fallet framgår av den utförliga redovisning utskottet lämnat i det
föregående. Kulturminneslagen har dock varit i kraft i mindre än ett
år och utskottet anser inte att vad motionären anför motiverar en
omprövning i detta sammanhang av den nämnda 100-årsgränsen. Det
är emellertid angeläget att, som framhölls i propositionen med förslag
till lagen, att riksantikvarieämbetet gör den samlade värderingen om
behovet av vidgat lagskydd för skeppsvrak och om så bedöms motiverat
återkommer till regeringen med förslag tili ändring av lagstiftningen.

Med hänsyn till vad som anförs i motionen vill utskottet erinra om att
lagen om ensamrätt till bärgning ger utrymme för en skyddstid som är
längre än två år, liksom för förlängning av den tid som en gång
fastställts av länsstyrelsen.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen inte
påkallar någon riksdagens åtgärd. Denna avstyrks således.

Försäljning av fornfynd

I motion Kr286 (m,fp,c,mp)) tas upp frågan av försäljning av vissa
fornfynd, nämligen porslinsskärvor som bärgats från vraket av Ostindiefararen
Götheborg. I motionen framhålls bl.a. att stora mängder
sådana skärvor tagits upp, att de granskats och katalogiserats, att de
knappast i sin helhet kan bevaras utan stora olägenheter och kostnader
och att en del av skärvorna bör kunna få försäljas som souvenirer och
ge ett ekonomiskt tillskott till fortsatta marinarkeologiska undersökningar.

I kulturminneslagen har det inte intagits regler som ger utrymme
för en sådan försäljning som föreslås i motionen. Utgångspunkten för
den reglering som skett i lagen rörande fornfynd är att dessa skall
bevaras för framtiden. Som framgår av den i det föregående lämnade
redovisningen torde bestämmelserna i kulturminneslagen dock inte
utgöra något hinder för regeringen att i ett enskilt fall lämna tillstånd
till försäljning av fornfynd. Det synsätt på kulturminnesvården som är
allmänt godtaget och som återspeglas i kulturminneslagens bestämmel -

ser innebär dock att regeringen bör ge tillstånd till försäljning av 1989/90:KrUl
fornfynd endast i undantagsfall. Vid regeringens prövning av ett ärende
av här aktuellt slag är det självklart att mycket stor hänsyn måste tas
till den bedömning som görs av den myndighet som är sakkunnig på
området, nämligen riksantikvarieämbetet.

I början av förra året redovisade riksantikvarieämbetet synpunkter
på frågan om avyttring av fornfynd från Ostindiefararen Götheborg.

Myndigheten ansåg då — i enlighet med vad som redovisats i det
föregående — att någon sådan försäljning inte borde komma i fråga. I
enlighet med det förut sagda måste stor hänsyn tas till synpunkter från
myndigheten vid en prövning av frågan om rätten till en försäljning av
föremål som ingår i fornfyndet. Regeringen är emellertid inte bunden
av de synpunkter myndigheten anfört eller de slutsatser den kommit
till utan har liksom i andra ärenden att göra en självständig bedömning
av samtliga föreliggande omständigheter. Utskottet vill för sin del
peka på att det här är fråga om ett fynd som innehåller ett mycket
stort antal skärvor — ca 2 miljoner vägande 2 ton — och att det kan
medföra stora olägenheter och kostnader att bevara samtliga dessa för
framtiden. Det bör inte ankomma på utskottet att — utöver vad som
innefattas i det förut sagda — göra något uttalande om regeringen nu
eller i framtiden bör ge tillstånd till försäljning av fynd från Ostindiefararen
Götheborg.

Med det anförda får motion Kr286 anses besvarad.

Lagskyddet för kulturhistoriskt värdefulla parker

Motion Kr233 (fp) syftar till en översyn av den lagstiftning som ger
skydd för kulturhistoriskt värdefulla miljöer i vilka ingår parker och
annan värdefull naturmiljö.

Som motionären påpekar och som utförligt redovisats i det föregående
har i kulturminneslagen byggnadsminnesinstitutets tillämpningsområde
utvidgats till att omfatta även kulturhistoriskt synnerligen
märkliga parker, trädgårdar och liknande anläggningar. Utskottet vill i
anslutning härtill erinra om att lagen varit i kraft mindre än ett år och
att det därför är för tidigt att bedöma om lagen i praktiken kommer att
ge ett tillräckligt skydd för kulturmiljöer. Till detta kommer att det
pågår ett utredningsarbete rörande naturvårdslagstiftningen, i vilket
utredaren skall överväga bl.a. om naturvårdslagens bestämmelser till
skydd för kulturvården är ändamålsenligt utformade. Härutöver bör
erinras om att det pågår en utredning om förvaltning av vissa kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och miljöer, bl.a. herrgårdar. Det framhålls
i utredningsdirektiven bl.a. att i en herrgårdsmiljö kan värde t.ex.
finnas i såväl mangårdsbyggnaden med tillhörande inventarier, i parkanläggning
som i övrig bebyggelse och i det omgivande kulturlandskapet.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att syftet med motionen
kommer att tillgodoses. Den bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd. 21

Frågan om fyren Svenska Högarna skall bli statligt
byggnadsminne

I motionerna Kr260 (fp) och Kr349 (vpk) yrkas att fyren Svenska
Högarna skall förklaras för statligt byggnadsminne. Fyren är konstruerad
av Gustav von Heidenstam i slutet av 1800-talet. Det finns ett tiotal
Heidenstamfyrar. Endast en av dem, nämligen Svenska Högarna, finns
i Stockholms län.

En utförlig redovisning för bevarandefrågans läge har lämnats i det
föregående. Det framgår av redovisningen bl.a. att riksantikvarieämbetet
är berett att hos regeringen begära att fyren förklaras som statligt
byggnadsminne.

Utskottet noterar att såväl länsstyrelsen som riksantikvarieämbetet
med styrka uttalat sig för ett bevarande av fyren, något som skulle
garanteras genom en byggnadsminnesförklaring. Utskottet vill i sammanhanget
återupprepa vad utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
betänkande rörande regeringens förslag till kulturminneslag
(bet. KrU 1987/88:21 s. 18). Utskottet anförde att det är nödvändigt att
man inom hela den statliga organisationen — inkl. de affärsdrivande
verken — också i praktiken lever upp till de krav som ställs för
insatser för skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Utskottet anser sig mot bakgrund av det anförda ha befogad anledning
utgå från att det betydande kulturhistoriska värde som fyren
Svenska Högarna representerar kommer att beaktas i den fortsatta
handläggningen av det aktuella ärendet.

Frågan om fyren skall förklaras för statligt byggnadsminne får prövas
i vederbörlig ordning. Motionerna bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Bevarande av fäbodbruket

Fäbodbrukets svåra situation uppmärksammas i motion Kr270 (mp).
Motionärerna anser att det finns risk för att fäbodbruk som en del av
ett fungerande jordbruk kommer att försvinna. De vill därför att
regeringen skall låta utarbeta förslag till åtgärder för att utveckla
fäbodbruket.

Vid behandlingen hösten 1988 av motionsförslag med i huvudsak
samma syfte lämnade utskottet (1988/89:KrU3) en utförlig redovisning
av undersökningar av fäbodbrukets utbredning och aktuella situation
som bl.a. utarbetats inom länsstyrelsen i Jämtlands län samt för vissa
insatser för att öka intresset för att bevara Sbodkulturen som bl.a.
Stiftelsen Turismutveckling i Östersund har gjort.

1989/90:

Utskottet framhöll att fäbodkulturen är en väsentlig del av vårt 1989/90:KrUl
svenska kulturarv och att det är angeläget att Sbodkulturen kan
bevaras. Detta kräver dock, ansåg utskottet, insatser från samhällets
sida. Utskottet hänvisade i detta sammanhang till att de ovan nämnda
inventeringarna borde kunna ge underlag för förslag om åtgärder. Med
hänvisning härtill samt till existerande möjligheter att fa stöd till
fäbodbruk avstyrkte utskottet motionen som avslogs av riksdagen.

Enligt vad utskottet inhämtat har företrädare för länsstyrelserna i
Kopparbergs och Jämtlands län, lantbruksnämnden i Kopparbergs län,
länsmuseet i Jämtlands län samt Stiftelsen Turismutveckling i Östersund
vid en sammankomst i augusti 1989 diskuterat olika åtgärder för
att stödja fäbodbrukaren. Vidare har ett förslag till utbildning i fäboddrift
utarbetats inom Stiftelsen Turismutveckling.

Mot här angiven bakgrund konstaterar utskottet med tillfredsställelse
att frågan om hur fäbodbruket skall kunna bevaras uppmärksammas
inom de län där fäbodbruk förekommer ännu i större utsträckning.

Utskottet anser därför att det inte finns anledning att föreslå någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnadsansvaret för arkeologiska
undersökningar

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Kr256, 1988/89:Kr334
yrkande 1 och 1988/89:Kr335,

res. I (mjp,c)

2. beträffande dokumentation av arkeologiska utgrävningar
att riksdagen avslår motion 1988/89:Kr334 yrkande 2,

3. beträffande konkurrens vid arkeologiska undersökningar
att riksdagen avslår motion 1988/89:Kr314 yrkande 8,

res. 2 (m)

4. beträffande skydd för sjunkna fartyg
att riksdagen avslår motion 1988/89:Kr246,

5. beträffande försäljning av vissa fornfynd
att riksdagen avslår motion 1988/89:Kr286,

6. beträffande lagskyddet för kulturhistoriskt värdefulla parker
att riksdagen avslår motion 1988/89:Kr233,

7. beträffande fyren Svenska Högarna

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Kr260 och
1988/89:Kr349,

8. beträffande bevarande av fäbodbruket
att riksdagen avslår motion 1988/89:Kr270,

res. 3 (c,mp)

1989/90:KrUl

Stockholm den 4 oktober 1989
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Maja Bäckström
(s), Berit Oscarsson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Jan Hyttring
(c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki
Tammenoksa (s), Leo Persson (s), Lars Ahlström (m), Margareta
Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (vpk),
Kaj Nilsson (mp) och Ingegerd Sahlström (s).

Reservationer

1. Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar
(mom. 1)

Ingrid Sundberg (m), Jan-Erik Wikström (fp), Jan Hyttring (c), Lars
Ahlmark (m), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp) och Stina
Gustavsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Som
redovisats" och slutar med "och motion Kr335" bort ha följande
lydelse:

Det finns, som redovisats i det föregående, en bidragsmöjlighet för
sådana arbetsföretag som är av begränsad omfattning. Enligt utskottets
mening finns det anledning att ställa ökade resurser till förfogande för
bidrag av angivet slag. Om så sker skapas bl.a. en ökad förståelse bland
allmänheten för den huvudprincip på området som gäller och som bör
gälla även i fortsättningen. Det bör ankomma på regeringen att i den
kommande budgetberedningen överväga möjligheterna att föreslå en
ökad medelsanvisning för bidrag till kulturmiljövård, som ger utrymme
för den i det föregående förordade bidragsuppräkningen. Vad
utskottet sålunda anfört med anledning av motion Kr256, motion
Kr334 i här aktuell del (yrk. 1) och motion Kr335 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande kostnadsansvaret för arkeologiska
undersökningar

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Kr256,
1988/89:Kr334 yrkande 1 och 1988/89:Kr335 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Konkurrens vid arkeologiska undersökningar
(mom. 3)

Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark och Lars Ahlström (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Som
utskottet" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:
Arkeologiska undersökningar utförs i allmänhet av riksantikvarieämbetet
men i viss utsträckning av regionala och kommunala museer.
Rent formellt finns det inte något som hindrar att även andra institutioner
än de som nu utför sådana undersökningar utnyttjas för ändamålet.
I praktiken är emellertid situationen den att det är svårt för en
institution utanför den angivna kretsen att få ett undersökningsuppdrag.
Utskottet anser att regeringen bör vidta åtgärder för att motverka
den rådande monopolsituationen. Det bör bli lättare för universitetsinstitutioner
och för enskilda företag med kompetens på området att på
anbudsbasis konkurrera om sådana uppdrag som här är i fråga. Det
sagda bör gälla oavsett om institutionerna eller företagen är svenska
eller utländska.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionen
i här aktuell del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande konkurrens vid arkeologiska undersökningar
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Kr314 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Bevarande av fäbodbruket (mom. 8)

Jan Hyttring (c), Stina Gustavsson (c) och Kaj Nilsson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Mot
här" och slutar med "av motionen" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det krävs aktiva insatser
från samhällets sida om fäbodbruket skall kunna bevaras i Sverige.

De i och för sig lovvärda initiativ och åtgärder som vidtagits är inte
tillräckliga för att säkerställa att fäbodbruket kan fortleva och utvecklas
som naturlig del av ett fungerande jordbruk. Enligt utskottets mening
bör därför de problem av miljömässig och näringspolitisk natur som är
förknippade med fäboddrift närmare utredas. Utskottet ansluter sig
även i övrigt till vad som motionärerna anför om fäbodbrukets betydelse.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande bevarande av fäbodbruket
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Kr270 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:KrUl