Konstitutionsutskottets betänkande
1989/90:KU7

Negativ föreningsrätt samt

kollektivanslutning m.m. 1989/90

KU7

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande nio motionsyrkanden som
väckts under den allmänna motionstiden 1989 rörande grundlagsskydd
för negativ föreningsrätt samt förbud mot kollektivanslutning resp.
organisationsanslutning. Utskottet avstyrker motionsyrkandena. Två reservationer
(m, fp, c och mp) och ett särskilt yttrande (vpk) föreligger.

Motionsyrkanden

1988/89:K202 av Gullan Lindblad och Per Stenmarck (båda m), vari
yrkas att riksdagen beslutar att endast fysiska personer efter egen
ansökan om inträde skall kunna anslutas till politiskt parti.

1988/89:K204 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring (båda
c), vari yrkas att riksdagen beslutar uttala att fristående organisation
inte må anslutas till politiskt parti.

1988/89:K206 av Gullan Lindblad (m), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen för att säkerställa
den negativa föreningsrätten.

1988/89:K222 av Carl Bildt m.fl. (m), vari yrkas

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen
för att säkerställa den negativa föreningsrätten.

1988/89:K227 av Karin Ahrland (fp), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring av regeringsformen att det
klart och tydligt framgår att endast enskilda personer får vara medlemmar
i politiska partier.

1988/89:K231 av Birger Schlaug och Anna Horn af Rantzien (båda
mp), vari yrkas att riksdagen beslutar att negativ föreningsrätt skrivs in
i grundlagen samt att organisationsklausuler förbjuds.

1988/89:K238 av Åsa Domeij m.fl. (mp), vari yrkas
2. att riksdagen avskaffar möjligheten att kollektivansluta människor
till politiska partier.

1 Riksdagen 1989/90. 4 sami. Nr 7

Rättelse: S. 7 rad 11 Tillkommit: (mom. 1) S. 8 rad 17 Tillkommit: (mom. 2)S. 10 rad
2 ny rubrik

1988/89:K239 av Sonja Rembo m.fl. (m), vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i regeringsformen
för att säkerställa den negativa föreningsrätten.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A753.

1988/89:K242 av Olof Johansson m.fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen
beslutar anta följande förslag till lag om formerna för anslutning
till politiskt parti.

Lag om formerna för anslutning till politiskt parti

Härigenom föreskrivs följande.

Enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning
endast om han genom egen ansökan gett till känna att han önskar
inträda i sammanslutningen. Antas någon som medlem utan sådan
ansökan, saknar det rättsverkan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

Utskottet

Negativ föreningsrätt

Bakgrund

Föreningsfriheten innebär enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) en
frihet gentemot det allmänna att sammansluta med andra för allmänna
eller enskilda syften. Den s.k. negativa föreningsrätten anges i 2 kap. 2
§ RF som ett skydd mot att tvingas tillhöra politisk sammanslutning,
trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I likhet med den
positiva föreningsfriheten och de övriga i RF angivna s.k. opinionsfriheterna
samt vad som i övrigt i huvudsak gäller beträffande rättighetsreglerna
i RF är den negativa föreningsrätten formulerad som en frihet
som gäller endast i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna.
Sin nuvarande utformning har bestämmelsen om den negativa föreningsrätten
fått i samband med de ändringar i RF:s rättighetskap itel
som på grundval av 1973 års fri- och rättighetsutredning genomfördes
fr.o.m. den 1 januari 1977.

I proposition 1975/76:209 Fri- och rättigheter i grundlag erinrades
om att fri- och rättighetsutredningen i sitt betänkande (SOU 1975:75)
Medborgerliga fri- och rättigheter — Regeringsformen hade åberopat
åtskilliga omständigheter som stöd för en begränsning av skyddet för
fri- och rättigheter till att i allmänhet gälla endast den enskildes
relation till den offentliga makten, inte förhållandet enskilda emellan.
Utredningen hade bl.a. påpekat att ett rättighetsskydd som skall gälla
gentemot lagstiftaren, riksdagen, måste ges en form som binder denna,
nämligen i grundlag, medan det däremot för att skydda medborgarnas
rättigheter mot angrepp från andra enskilda i de flesta fall var tillräck -

1989/90: KU 7

ligt med vanlig lag. Utredningen hade inte ansett det som praktiskt
möjligt att låta rättighetsskyddet generellt avse också förhållande mellan
enskilda inbördes. Man skulle i så fall ha varit nödgad att i
grundlagen detaljerat ange vilka rättighetskränkande beteenden som är
förbjudna för den enskilde och vilka rättsverkningar som är knutna
till överträdelser av förbuden. Utredningen hade också pekat på de
problem som en grundlagsreglering, som generellt skyddar fri- och
rättigheterna också gentemot enskilda, skulle medföra för civilrättens
del. I det sammanhanget nämndes de konflikter som kunde uppkomma
mellan grundlagens rättighetsregler och de civilrättsliga reglerna på
avtals- och egendomsrättens område.

Departementschefen fann utredningens ställningstagande väl underbyggt.
Han framhöll att det uppenbarligen inte var praktiskt möjligt att
i grundlag ge rättigheterna ett omfattande skydd gentemot enskilda,
och att det enligt hans mening i de flesta fall inte heller kunde
föreligga något behov av sådant skydd. De möjligheter som erbjöds
inom den vanliga lagstiftningen fick anses vara helt tillräckliga.

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare under en följd av år både i samband med
grundlagspropositioner och i anledning av motioner från allmän motionstid
behandlat frågan om negativ föreningsrätt.

Frågan har bl.a. behandlats av utskottet i samband med 1976 års
reform med förstärkningar i RF:s fri- och rättighetsregler. Utskottet tog
(KU 1975/76:56 s. 20) avstånd från tanken att i grundlag ge rättigheterna
ett skydd gentemot angrepp från enskilda. Enligt utskottets mening
var det inte vare sig praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning
uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan om rättighetsskydd
för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant skydd borde
som dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens ram. De önskemål
som därvid kunde vara aktuella fick enligt utskottet övervägas allteftersom
de framkom. Vid sin behandling av olika sakfrågor i t.ex. motioner
och propositioner kunde riksdagen ta initiativ till erforderliga
utredningar. Mot utskottets uttalande avgavs en reservation (m).

Vid en senare behandling av motioner rörande negativ föreningsrätt
m.m. hänvisade utskottet (KU 1983/84:8 s. 11) till det tidigare gjorda
ställningstagandet och till att riksdagen inom kort skulle behandla
motioner rörande behovet av lagstiftningsåtgärder beträffande s.k. negativ
föreningsrätt på arbetsmarknadsområdet (AU 1983/84:5). Det låg
enligt utskottet i linje med vad utskottet tidigare gett uttryck för, att
frågan prövades av riksdagen i det sammanhanget. 1 en reservation (m,
c, fp) framfördes att frågan om den negativa föreningsrätten borde bli
föremål för en parlamentarisk utredning.

I konstitutionsutskottets betänkande 1984/85:30 behandlades den enskildes
förhållande till organisationerna. Utskottet fann inte anledning
att med frångående av tidigare ställningstaganden ta initiativ till åtgärder
som yrkats bl.a. i fråga om grundlagsreglering av den negativa
föreningsrätten. Utskottet erinrade dock om att frågan om negativ

1989/90:KU7

1* Riksdagen 1989/90. 4 sami. Nr 7

föreningsrätt senast utretts av den s.k. nya arbetsrättskommittén i
betänkandet MBL i utveckling (SOU 1982:60) och om att yttrandefrihetsutredningen
i betänkandet Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70)
utrett frågor rörande den enskildes rättighetsskydd gentemot enskilda
organisationer. Utskottet avstyrkte också 1986, 1987 och 1988 yrkanden
rörande negativ föreningsrätt (KU 1986/87:17 s. 8, KU 1987/88:9 s.
6 och KU 1987/88:32 s. 9). Bl.a. hänvisades till att i proposition
1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. tagits ställning
för att skydd för enskilda mot olika yttrandefrihetsbegränsande
åtgärder av andra enskilda inte borde bli reglerat i grundlag. Vid
samtliga tillfällen avgavs gemensamma reservationer av de borgerliga
ledamöterna.

Arbetsmarknadsutskottet behandlade frågan om den negativa föreningsrätten
senast hösten 1988 (1988/89:AU4). Arbetsmarknadsutskottet
hänvisade till vad nya arbetsrättskommittén anförde i sitt betänkande
SOU 1982:60 om att det saknades anledning att föreslå lagregler
som tar sikte på den negativa föreningsrätten. När det gäller användningen
av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal — som kan
innebära att arbetsgivare inte får anställa någon oorganiserad eller
någon som tillhör en annan facklig organisation — underströk kommittén
betydelsen av att en facklig anslutning skall vara frivillig och
bero av den enskildes bestämmanderätt. Detta innebar emellertid inte
att kommittén ville förorda ett lagfäst förbud mot organisationsklausuler.
Arbetsmarknadsutskottet, som också hänvisade till uttalanden i
tidigare betänkanden, vidhöll sin tidigare inställning. De problem som
kan föreligga och som utskottet bedömde vara av begränsad omfattning
borde kunna lösas på annat sätt än genom lagstiftning. I en reservation
(m, c, fp) framfördes att den negativa föreningsrätten borde garanteras
i lag som även innefattar förbud mot organisationsklausuler.

Utskottets bedömning

I motionerna K206, K222 yrkande 14, K231 samt K239 yrkande 2 har
yrkats utvidgat grundlagsskydd för den negativa föreningsrätten. I ett
par av motionerna betonas vikten av att organisationsklausuler inte
bör få förekomma.

Som ovan nämnts har konstitutionsutskottet tidigare avstyrkt motionsyrkanden
rörande grundlagsskydd för den negativa föreningsrätten.
Utskottet motiverade i betänkandet KU 1975/76:56 sitt ställningstagande
med att det inte var praktiskt möjligt eller lämpligt att
till utredning uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan
om rättighetsskydd för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant
skydd borde enligt utskottets mening som dittills lösas inom den
vanliga lagstiftningens ram. Konstitutionsutskottet har härefter i olika
sammanhang vidhållit detta ställningstagande. Utskottet anser inte heller
nu att det finns anledning till något riksdagens initiativ i frågan om
grundlagsskydd. När det gäller det förbud mot organisationsklausuler
som yrkas i motion K231 och som också tas upp i motion K206 vill

1989/90: KU 7

utskottet hänvisa till att denna fråga kommer att behandlas av arbetsmarknadsutskottet
under detta riksmöte. Motionerna K206, K222 yrkande
14, K321 och K239 yrkande 2 avstyrks därför.

Kollektivanslutning m.m.

Tidigare behandling

Under åren 1973—1976 biföll riksdagen vid tre tillfällen reservationer
(c, fp) till konstitutionsutskottets betänkanden varigenom riksdagen
uttalade att kollektivanslutning inte borde förekomma men att frågan
inte i första hand borde lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder
från partiernas sida i form av opinionsbildning mot kollektivanslutning.

Våren 1977 avstyrkte utskottet en motion vari begärdes lagstiftningsåtgärder
mot kollektivanslutning. Utskottsmajoriteten anslöt sig till de
ovannämnda uttalanden som riksdagen ställt sig bakom. Samtidigt
framhöll utskottet att den debatt som förekom inom bl.a. det socialdemokratiska
partiet och den fackliga rörelsen gjorde att utskottet hyste
starka förhoppningar att frågan kunde lösas inom en snar framtid. En
reservation (s) och ett särskilt yttrande (m) förekom. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

Sedan 1978 har konstitutionsutskottet behandlat en rad motioner i
kollektivanslutningsfrågan. Åren 1978—1981 biföll riksdagen reservationer
med samma innehåll som riksdagen ställde sig bakom år 1977.
Därefter har riksdagen bifallit utskottsmajoritetens yttranden. Ett förslag
till lag om formerna för anslutning till politiskt parti som lagts
fram i en centerpartimotion granskades 1984 på utskottets begäran av
lagrådet bl.a. i fråga om hur det förhöll sig till regeringsformens regler
om föreningsfriheten och om utformningen tillgodosåg syftet med
bestämmelsen. Lagrådet hade från dessa utgångspunkter inte något att
erinra mot lagförslaget.

Senast frågan behandlades av konstitutionsutskottet var hösten 1988
i samband med att utskottet behandlade fyra motioner från allmänna
motionstiden 1988, vari hemställdes om lagstiftning mot kollektivanslutning
resp. organisationsanslutning till politiskt parti. Utskottet hänvisade
till att den socialdemokratiska partikongressen hösten 1987
beslutat att medlemskap endast kan grundas på individuell anslutning
och att övergången från kollektiv till individuell anslutning skall vara
genomförd senast den 31 december 1990. Utskottet ansåg därför att det
saknades anledning att stifta lag i ärendet. Mot den bakgrunden och
med hänsyn till de negativa effekter föreslagen lagstiftning skulle ha
inom det föreningsrättsliga området avstyrkte utskottet motionerna. I
en reservation (m, fp, c, mp) framhölls att lagstiftning i frågan var
ofrånkomlig bl.a. mot bakgrund av att den socialdemokratiska partikongressens
beslut endast hade karaktär av kosmetisk åtgärd. 1 ett
särskilt yttrande (vpk) framhölls att frågan borde lösas genom åtgärder
inom arbetarrörelsen och inte genom lagstiftning, som skulle kunna
leda till ingrepp i det fria föreningslivet.

1989/90:KU7

Utskottets bedömning

1989/90: KU 7

Utskottet behandlar i detta avsnitt fem motioner vari yrkas åtgärder
mot kollektivanslutning resp. organisationsanslutning till politiskt parti.
Motion K242, som väckts av Olof Johansson (c), Carl Bildt (m) och
Bengt Westerberg (fp), innehåller ett förslag till lag om formerna för
anslutning till politiskt parti med innebörd att enskild person får antas
som medlem i politisk sammanslutning endast efter egen ansökan. I
motion K202 av Gullan Lindblad och Per Stenmarck (båda m) yrkas
att riksdagen beslutar att endast fysiska personer efter egen ansökan
om inträde skall kunna anslutas till politiskt parti. I motion K227 av
Karin Ahrland (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring av regeringsformen att det klart och tydligt framgår att
endast enskilda personer får vara medlemmar i politiska partier. I
motion K204 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring (båda c)
yrkas att riksdagen beslutar uttala att fristående organisation inte må
anslutas till politskt parti. Åsa Domeij m.fl. (mp) yrkar i motion K238
(yrkande 2) att riksdagen avskaffar möjligheten att kollektivansluta
människor till politiska partier.

Utskottet får liksom vid de två senaste årens behandling av frågan
konstatera att beslut nu fattats av den socialdemokratiska partikongressen
om avskaffande av kollektivanslutning till det socialdemokratiska
partiet. Utskottet vill med anledning av de nu aktuella motionerna
uttala att det mot bakgrund av detta kongressbeslut saknas anledning
att stifta lag i ärendet samt att lagstiftning mot kollektivanslutning och
organisationsanslutning skulle kunna få negativa följder inom det
föreningsrättsliga området. Motionerna K202, K204, K238 yrkande 2
och K242 avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:K206, 1988/89-.K222 yrkande
14, 1988/89:K231 och 1988/89:K239 yrkande 2,

2. beträffande kollektivanslutning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:K202, 1988/89:K204,
1988/89:K227, 1988/89:K238 yrkande 2 och 1988/89:K242.

Stockholm den 5 oktober 1989
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m)*, Catarina Rönnung
(s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp)*, Sture Thun

(s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Torgny Larsson (s)*, Elisabeth
Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c)*, Bo
Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill
Wåhlstedt (s) och Birger Andersson (c)*.

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. Negativ föreningsrätt (mom. 1)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth
Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Hans Leghammar
(mp) och Birger Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Som
ovan" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och
tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i medbestämmandelagen.
Det borde vara en självklarhet att med rätten att tillhöra
en förening också följer rätten att slippa en förening. Så har också
föreningsrätten tolkats i ett uttalande av Europakommissionen för
mänskliga rättigheter. I Sverige är dock rätten att stå utanför en
förening ingen självklarhet. Fackliga organisationer ser sig oförhindrade
att genom mycket långtgående åtgärder försöka tvinga in arbetstagare
som medlemmar. Åtgärder som kan betecknas som svartlistning av
icke medlemmar förekommer också. Mycket tyder på att föreningsrätten
kommit att tolkas som om den ger föreningen obegränsad rätt
att bestämma över sina medlemmar — att skriva sina egna lagar. En
sådan tolkning kan givetvis inte accepteras i en demokrati.

Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen också följa
rätten att utan sanktion utträda ur en förening. Denna rätt är ingen
självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen har emellertid vid flera tillfällen
fastställt att en medlem i en facklig organisation äger rätt att lämna
organisationen på egen begäran. Det förekommer dock att att fackliga
organisationer nekar eller ställer upp svårigheter om en medlem
önskar utträda. Det förekommer också att fackliga organisationer uppställer
svårigheter för arbetsgivare som önskar anställa någon som ej är
fackligt ansluten. Enligt utskottets mening — och som tidigare framhållits
i en rad reservationer till utskottets betänkanden i denna fråga
— är den elementära mänskliga rättigheten att själv besluta om utträde
ur en organisation av så väsentlig karaktär att den inte av lagstiftaren
bör delegeras till enskilda organisationers avgörande. För att garantera
den enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i t.ex. en
facklig organisation bör därför denna negativa föreningsrätt grundlagfästas.

1989/90: KU 7

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:K231 och med
bifall till motionerna 1988/89:K206, 1988/89:K222 yrkande 14
samt 1988/89:K239 yrkande 2 hos regeringen begär förslag till
ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa föreningsrätten.

2. Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth
Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Hans Leghammar
(mp) och Birger Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Utskottet
får" och slutar med "avstyrks således." bort ha följande lydelse:
Enligt 2 kap. 2 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant avseende. I andra bestämmelser i RF och i
vallagen skyddas valhemligheten både mot det allmänna och mot
enskilda. Detta är ett uttryck för grundläggande och självklara värderingar
i en politisk demokrati. Den enskilde skall själv och utan att
behöva uppge det för andra bestämma vilket politiskt parti vederbörande
vill stödja i de allmänna valen. Lika självklart borde det i en
demokrati vara att den enskilde själv genom en frivillig handling skall
avgöra om hon eller han vill ansluta sig till ett politiskt parti samt
avgöra vilket parti det skall gälla. Grundsatsen om individens politiska
integritet och suveränitet bryts emellertid sedan länge av Sveriges
socialdemokratiska arbetarparti genom tillämpning av kollektivanslutning.
Flertalet av partiets medlemmar har inte själva tagit ställning till
sitt medlemskap. I stället har de registrerats som medlemmar genom
majoritetsbeslut av fackliga organisationer. Ett mycket stort antal av de
anslutna medlemmarna vet inte ens om att de blivit medlemmar. En
orimlig effekt av detta förfaringssätt är att hundratusentals personer
tvångsansluts till ett parti som de inte röstar på i de allmänna valen
och dessutom tvingas betala medlemsavgifter till detta parti. Den som i
efterhand reserverar sig, dvs. kräver utträde, tvingas därmed deklarera
att han eller hon inte vill vara med i det socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om försök
med nya anslutningsformer till partiet. Kollektivanslutning skall dock
kunna tillämpas fram till den 1 januari 1991. Därtill kommer att det
införs helt nya anslutningsbegrepp som starkt påminner om gamla
anslutningsformer. En facklig organisation skall på två olika sätt
kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt anslutna att
kollektivt vara med och betala till det socialdemokratiska partiet. Mest
uppseendeväckande är dock att avgiften för individuellt ansluten medlem
helt eller delvis skall kunna betalas av den fackliga organisationen.
Enligt utskottets mening framstår lagstiftning som den enda säkra
framkomliga vägen för att förhindra kollektivanslutningen. Utskottet

1989/90:KU7

anser således att motionerna K227, K238 yrkande 2 och K242 bör
bifallas så till vida att riksdagen antar det i motion K242 framlagda
lagförslaget.

När det gäller frågan om organisationsanslutning vill utskottet framhålla
att det aldrig får förutsättas att någon kategori människor enskilt
eller i grupp tvingas ansluta sig till ett visst parti. Det får inte vara så
att ett enskilt medlemskap i en fackförening innebär att denna fackförening
på grund av medlemskapet skickar pengar till det socialdemokratiska
partiet. Det skulle vara att betala medlemsavgift utan att få
några rättigheter och utan reservationsrätt. Alternativet för den enskilde
skulle vara att gå ur den fackliga organisationen och därmed tvingas
ställa sig vid sidan av det fackliga arbetet. Mot denna bakgrund
tillstyrker utskottet motionerna K202 och K204 så till vida att ett
uttalande mot organisationsanslutning bör göras.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande kollektivanslutning m.m.
att riksdagen

a) med anledning av motion 1988/89:K227 och med bifall till
motionerna 1988/89:K238 yrkande 2 och 1988/89:K242 antar det
genom motion 1988/89:K242 framlagda lagförslaget, dock med
den ändringen att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1990,

b) med anledning av motion 1988/89:K202 och med bifall till
motion 1988/89:K204 uttalar att fristående organisation ej må
anslutas till politiskt parti.

Särskilt yttrande
Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)

Bo Hammar (vpk) anför:

Inom arbetarrörelsen har det alltid funnits enighet om vikten av
samverkan mellan rörelsens fackliga och politiska grenar. Kollektivanslutningen
har dock ständigt stått under debatt inom arbetarrörelsen.
Den socialdemokratiska partikongressens beslut att avskaffa kollektivanslutningen
genom att medlemskap i partiet endast skall grundas på
individuell anslutning svarar mot allt starkare stämningar inom arbetarrörelsen.
Beslutet står också i överensstämmelse med riksdagens
upprepade uttalanden om att frågan inte i första hand bör lösas genom
lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida.

Däremot kan partikongressens beslut om att facklig organisation
skall kunna anslutas till det socialdemokratiska partiet starkt ifrågasättas.
Organisationsanslutningen kan komma att skada sammanhållningen
inom fackföreningsrörelsen. Enligt vänsterpartiet kommunisternas
mening bör också denna fråga lösas genom åtgärder inom arbetarrörelsen
och inte genom lagstiftning. En lagstiftning skulle kunna leda till
ingrepp i det fria föreningslivet.

1989/90: KU7