Konstitutionsutskottets betänkande
1989/90:KU3

Kommunala frågor

1989/90

KU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet nedan angivna frågor som tagits upp
i 26 under allmänna motionstiden 1989 väckta motioner. Med anledning
av två motioner om kommunalt partistöd har utskottet föreslagit
att riksdagen ger regeringen till känna att överläggningar mellan
företrädare för de politiska partierna i riksdagen rörande det kommunala
partistödets utformning skyndsamt kommer till stånd. Övriga
motioner har utskottet antingen föreslagit besvarade med vad utskottet
anfört eller avstyrkt. I ärendet föreligger 17 reservationer och tre
särskilda yttranden.

Behandlas
på s.

1. Delning av kommuner - motion 1988/89:606 7
yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp).

Reservation l (m + fp + c + mp)

2. Stad som benämning på vissa orter 8
- motion 1988/89:K611 av Rolf Dahlberg (m).

Reservation 2 (m + fp)

3. Stadsfullmäktige som benämning på 9

kommunfullmäktige - motion 1988/89:K633 av

Göran Åstrand och Elisabeth Fleetwood (båda m).

Reservation 3 (m + fp)

4. Ändrad kommunal nämndorganisation 10

(kulturnämnden) - motion 1988/89:K444

yrkande 1 av Inger Schörling m.fl. (mp).

Reservation 4 (mp)

5. Di rekt va Ida kommundelsnämnder - 11

motion 1988/89:K606 yrkande 2 av Birgit

Fr iggebo m.f1. (fp).

Reservation 5 (fp + c + mp)

6. Det kommunala partistödet - 12

motionerna 1988/89:K606 yrkandena 8 och 9

av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och 1988/89:K632
av Hans Leghammar m.fl. (mp).

1 Riksdagen 1989/90. 4 sami. Nr 3

i

Behandlas

på s.

1989/90:KU3

7. Snabbare val genoms lag i kommunala 15
styrelser - motionerna 1988/89:K606 yrkande 3

av Birgit Friggebo m.fl. (fp), 1988/89:K615
av Bertil Persson (m), 1988/89:K623 av Sten
Andersson i Malmö (m) och 1988/89:K634 av
Lars-Erik Lovden m.fl. (s).

Reservation 6 (m + fp + mp)

8. Lägsta antal ledamöter i 17
kommunfullmäktige - motion 1988/89:K607 av

Inger Koch (m).

9. Insyn för samtliga partier i kommunala 18
nämnders arbete m.m. - motionerna 1988/89:K601

av Claes Roxbcrgh m.fl. (mp) och 1988/89:K605
av Lars Werner m.fl. (vpk).

Reservation 7 (vpk + mp)

10. Den fackliga representationen i 21
kommunala nämnder - motion 1988/89:K239

yrkande 3 av Sonja Rembo m.fl. (m), 1988/89:K603
av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
och 1988/89:K606 yrkande 6 av Birgit Friggebo
m.fl.(fp).

Reservation 8 (m + fp + c)

Reservation 9 (mp)

11. Ekonomisk ersättning till 23
förtroendevalda - motionerna 1988/89:K613

av Anita Johansson (s) och 1988/89:K814 av
Bo Finnkvist m.fl. (s).

Särskilt yttrande 1 (c)

12. Öppna nämnd- och utskottssammanträden 25

- motionerna 1988/89:K606 yrkande 7 av
Birgit Friggebo m.fl. (fp), 1988/89:K612
yrkande 1 av Inger Schörling m.fl. (mp)
och 1988/89:K619 av Per Gahrton (mp).

Reservation 10 (m ♦ fp ♦ c ♦ mp)

13. Insynen i kommunala bolag och 26

stiftelser - motion 1988/89:K612 yrkande 2

av Inger Schör I ing m.f1. (mp).

Reservation 11 (fp + mp)

14. Rådgivande kommunala folkomröstningar 28

- motionerna 1988/89:K606 yrkandena 4 och 5

av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och 1988/89:K612
yrkande 3 av Inger Schörling m.fl. (mp).

Reservation 12 (m ♦ fp + c + mp)

15. Kommunal vårdnadsersättning - 30

motionerna 1988/89:K609 av Rosa Östh m.fl.

(c) och 1988/89:K626 av Ulla Tillander

m. f 1 . (c ).

Reservation 13 (m + c + mp)

Särskilt yttrande 2 (fp)

2

Behandlas

på s.

1989/90: KU3

16. Kommunal taxesättning
(självkostnadsprincipen) - motion
1988/89:K610 av Sinikka Bohlin (s).

32

17. Vidgning av den kommunala

34

kompetensen (u-landsbistånd) - motion
1988/89:K604 yrkande 1 av Lars Werner
m.f1. (vpk).

Reservation 14 (m + fp)

Reservation 15 (vpk + mp)

18. Kommunalt vanor t sutbyte i vissa 36
länder - motion 1988/89:K604 yrkande 2

av Lars Werner m.fl. (vpk).

Reservation 16 (vpk)

19. Den kommunala kompetensen i 37
näringspolitiska frågor - motion

1988/89:K620 yrkandena 1 och 2 av Karin
Falkmer (m).

20. Åtgärder till stöd för kommunernas 40

lednings- och samordningsverksamhet m.m.

- motion 1988/89:K616 av Per Olof
Håkansson (s).

21. Kommunalbesvär - motionerna 41

1988/89:K617 av Ove Karlsson m. fl. (s)

och 1988/89:K620 yrkande 3 av Karin
Falkmer (m).

22. JO:s talerätt på det oreglerade 43

kommunala området - motion 1988/89:K210

yrkande 9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp).

Reservation 17 (m + fp + c + mp)

23. Åtgärder mot vissa kommunala 45

beslut m.m. - motionerna 1988/89:K210

yrkande 10 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) och 1988/89:K627 av Lars Werner
m.fl. (vpk).

Särskilt yttrande 3 (fp + mp)

Motionerna

1988/89:K210 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas, såvitt är i
fråga,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
motionen anförts om JO:s utökade möjlighet till talerätt på det kommunala
området,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ordning med sanktioner mot kommunala
förtroendemän i de fall en kommunal församling trotsat lagakraftvunnen
dom.

3

1988/89:K239 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas, såvitt nu är i fråga,
3. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna i 3 kap. 4— 7 §§
kommunallagen (1977:179) om personalföreträdares närvarorätt vid
sammanträden med kommunala nämnder och styrelser.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A753.

1988/89:K444 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas, såvitt nu är i
fråga,

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att göra kulturnämnden i kommunerna obligatorisk.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Kr353.

1988/89:K601 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att kommunernas valberedningar skall ha
representanter för samtliga i kommunfullmäktige representerade partier,

2. att riksdagen beslutar att det totala antalet nämnd- och styrelseplatser
inom en kommun skall fördelas proportionellt mot antalet
mandat i fullmäktige,

3. att riksdagen beslutar att varje i kommunfullmäktige representerat
parti skall ha insynsplats enligt ovan i varje nämnd och styrelse i
kommunen.

1988/89:K603 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas
att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna i kommunallagen
om representation för fackliga organisationer i kommunala nämnder
och styrelser.

1988/89:K604 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att den kommunala
kompetensen utvidgas till att omfatta rätten att genomföra solidaritetsaktioner
och lämna u-landsbistånd också när det inte handlar om akut
katastrofhjälp,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för att
uppmuntra kommunalt och landstingskommunalt vänortsutbyte, i synnerhet
vänortsutbyte med orter och regioner i frontstaterna i Södra
Afrika och i Nicaragua.

1988/89:K605 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
att i arbetet med ny kommunallag beakta frågan om mindre partiers
möjligheter att få sina förslag prövade i den kommunala budgetbehandlingen.

1988/89:K606 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om delning av kommuner,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring som
möjliggör direktvalda kommundelsfullmäktige.

1989/90 :KU3

4

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om tidigare valgenomslag för kommunens styrelse,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förfarandelag för
kommunala folkomröstningar,

5. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av kommunallagen att
en kommun vid lokala folkomröstningar skall informera kommuninvånarna
om de olika alternativ som är föremål för omröstning,

6. att riksdagen beslutar att den fackliga närvarorätten vid kommunala
facknämndssammanträden skall avskaffas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om offentliga nämndsammanträden,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
kommunalt partistöd så att det blir möjligt för kommuner att införa
avtrappnings- och upptrappningsregler,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
kommunalt partistöd så att det blir möjligt för kommunerna att dela
upp partistödet i en fast och en rörlig del.

1988/89:K607 av Inger Koch (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av de regler i kommunallagen som anger det
lägsta antalet ledamöter i fullmäktige vid olika antal röstberättigade
invånare.

1988/89:K609 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om utvidgning av den kommunala kompetensen
så att det klarläggs att kommuner har rätt att utge vårdnadsersättning.

1988/89:K610 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
självkostnadsprincipen vid taxesättning.

1988/89:K611 av Rolf Dahlberg (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
att tidigare stadskommuner får rätt att benämna sig stad.

1988/89:K612 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
samtliga nämnd- och utskottssammanträden på kommun- och landstingsnivå
där inte ärenden som faller under sekretesslagen behandlas
görs offentliga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
offentlighetsprincipen skall gälla kommunala bolag och stiftelser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att beslut
om folkomröstning tas med en tredjedels majoritet i kommunfullmäktige.

1988/89:K613 av Anita Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av en ändring av kommunallagens
2 kap. 29 § så att ersättning även kan utgå för barnomsorgskostnader
vid kommunfullmäktiges sammanträden.

1989/90:KU3

5

1988/89:K615 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen hos 1989/90:KU3
regeringen begär förslag om ändrade regler för fullmäktigeförsamlingar,
styrelser och nämnder inom kommunerna i enlighet med de i
motionen angivna riktlinjerna.

1988/89:K616 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av forsknings- och utvecklingsverksamhet till stöd för kommunernas
verksamhet.

1988/89:K617 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att kommunallagskommittén genom tilläggsdirektiv
ges i uppdrag att överväga och framlägga förslag om sådan ändring av
1 kap. 3 § i kommunallagen att de i motionen framförda kraven
beträffande besvärsrätt tillgodoses.

1988/89:K619 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring av kommunallagen att generella
majoritetsbeslut kan fattas om att hålla kommundelsnämnders sammanträden
offentliga såvitt inte enskildas förhållanden behandlas.

1988/89:K620 av Karin Falkmer (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sysselsättnings- och regionalpolitik bör vara en statlig uppgift i enlighet
med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunal näringspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om besvärsrätt även för andra än kommunmedlemmar
beträffande kommuns beslut om näringslivsstöd.

1988/89:K623 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att nyvald kommunfullmäktigeförsamling
äger rätt att vid sitt första sammanträde under
tjänstgöringsåret även välja kommunstyrelse.

1988/89:K626 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag innebärande en vidgad kommunal kompetens
vad gäller rätten att utge kommunal vårdnadsersättning.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So630.

1988/89:K627 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag som möjliggör att kommuner och landsting
som inte fullföljer sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen, omsorgslagen
och hälso- och sjukvårdslagen åläggs vitesföreläggande.

1988/89:K632 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
beslutar ändra fördelningsreglerna för de kommunala partistöden i
enlighet med föreslagna principer.

6

1988/89:K633 av Göran Åstrand och Elisabeth Fleetwood (båda m)
vari yrkas att riksdagen beslutar godkänna benämningen stadsfullmäktige
på fullmäktige i kommun som valt benämningen stad.

1988/89:K634 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av snabbare valgenomslag i kommunala styrelser.

1988/89:K814 av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av lagstiftning om ersättningsbestämmelser i samband med politiska
uppdrag.

Utskottet

1. Delning av kommuner
Motion

I motion 1988/89:K606 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om delning av kommuner.

I motionen anges att de omfattande kommunsammanslagningarna,
vilka genomfördes i syfte att skapa ekonomiskt bärkraftiga kommuner,
i några fall varit till gagn för utvecklingen men att många exempel
finns på motsatsen. Enligt motionen måste kommundelningar tillkomma
på lokalt initiativ. Motionärerna anser det självklart att delning av
kommun på önskemål av kommuninvånarna inte skall möta några
hinder från statsmakternas sida.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare flera gånger avstyrkt motionsförslag som överensstämmer
med det nu föreliggande, senast under 1986/87 års riksmöte
(KU 1986/87:21). Utskottet framhöll därvid bl.a. att kommunala demokratiska
skäl någon gång kan motivera att en kommun delas men att
utskottet förutsatte att de kommunala demokratifrågorna i första hand
löstes på annat sätt än genom ytterligare kommundelningar. Det har
inte nu framkommit något som givit utskottet anledning att frångå
denna ståndpunkt, som godtagits av riksdagen. Utskottet avstyrker
därför motion 1988/89:K606 yrkande 1.

1989/90 :KU3

7

2. Stad som benämning på vissa orter

1989/90 :KU3

Motion

I motion 1988/89:K611 av Rolf Dahlberg (m) yrkas att riksdagen
beslutar att tidigare stadskommuner får rätt att benämna sig stad.

I motionen pekas på att uttrycket stad i många fell används som
beteckning på kommuner i andra sammanhang än rent rättsliga och
administrativa. Enligt motionen finns det från historiska och kulturella
utgångspunkter nu skäl att öppna möjlighet för kommunerna att
använda uttrycket stad inte bara inofficiellt utan också officiellt. Motionären
anser därför att det borde vara möjligt för en förutvarande
stadskommun att kalla sig stad också vid tillämpning av kommunallagen.
En sådan möjlighet kan öppnas genom en enkel lagändring utan
att detta behöver leda till några ändringar i sak eller till några
nämnvärda lagtekniska problem. Det finns enligt motionen inga bärande
skäl att de kommuner som önskar benämna sig stad i officiella
sammanhang skall vara förhindrade att göra detta.

Gällande ordning m.m.

1969 års riksdagsbeslut om införande av enhetlig kommunbeteckning
(prop. 1969:63, KU 44) innebar att de dittillsvarande beteckningarna
på de borgerliga primärkommunerna — "landskommun", "köping"
och "stad" — mönstrades ut ur kommunallagarna och ersattes av den
enhetliga beteckningen "kommun". I utskottsbetänkande! underströks
att ändringen inte innebar att de tidigare begreppen skulle försvinna i
den mån de har betydelse utöver sin administrativa innebörd. Detta
gällde framför allt stadsbegreppet. Enligt utskottet var det sålunda
sannolikt att beteckningen "stad" även i fortsättningen skulle komma
att begagnas för de dåvarande stadskommunernas "tätbebyggelsekärna"
och troligen dessutom tillämpas även för andra tätorter av större
omfattning. Utskottet delade också departementschefens uppfattning att
några särskilda föreskrifter om användandet av beteckningen "stad"
inte behövdes, utan att en fri språkutveckling borde få vara avgörande
härvidlag. Utskottets förslag var inte enhälligt. I en reservation framhöll
således ledamöter från flera partier att förslaget var alltför långtgående
och att de enskilda kommunerna — med tillgodoseende av det
berättigade kravet på ett enhetligt kommunbegrepp — borde lämnas
"viss frihet att framträda under hävdvunna beteckningar".

Demokratiberedningen redovisade i betänkandet (SOU 1985:29)
Principer för ny kommunallag frågan om återinförande av stad som
benämning på vissa tätorter men framlade inte något förslag till
ändring av gällande ordning.

8

I kommunallagsgruppens (C 1986:A) slutbetänkande (Ds 1988:52) 1989/90:KU3
angavs att kommunallagsgruppen inte med tanke på riksdagens tidigare
ställningstaganden och sakens ringa vikt såg någon anledning att
föreslå att stadsbegreppet skulle lagfästas. Enligt kommunallagsgruppen
borde det liksom hittills stå öppet för kommunerna att använda ordet
stad i de fall där det saknar kommunalrättslig betydelse.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid fyra tillfällen efter 1969 års riksdagsbeslut om införande
av enhetlig kommunbeteckning behandlat motioner vari frågan
om begreppet stad som benämning på vissa tätorter tagits upp. Vid
samtliga tillSllen (KU 1976/77:25, KU 1982/83:21, KU 1985/86:15 och
1988/89:KU3) har utskottet, som avstyrkt motionerna, framhållit att
det inte finns något hinder för kommun, som så önskar, att använda
beteckningen "stad" i de fall då detta inte har någon kommunalrättslig
betydelse. Det har inte nu framkommit något som givit utskottet
anledning att frångå denna ståndpunkt. Utskottet avstyrker därför
motion 1988/89:K611.

3. Stadsfullmäktige som benämning på
kommunfullmäktige

Motion

I motion 1988/89:K633 av Göran Åstrand och Elisabeth Fleetwood
(båda m) yrkas att riksdagen beslutar godkänna benämningen stadsfullmäktige
på fullmäktige i kommun som valt benämningen stad.

I motionen erinras om att det i flera riksdagsmotioner under de
senaste åren begärts att kommuner som benämner sig stad skall kunna
använda benämningen stadsfullmäktige på sitt fullmäktige. Ett sådant
språkbruk förekommer — bl.a. i Stockholm — men har inte godkänts
av riksdagen. Motionärerna anser att riksdagen nu omedelbart bör
ändra lagstiftningen så att stadsfullmäktige kan användas som officiell
benämning på fullmäktige i kommun som valt benämningen stad.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte under 1985/86 års riksmöte (KU 1985/86:15) ett
motionsyrkande av samma innebörd som det nu aktuella. Som skäl
åberopade utskottet bl.a. intresset av ett enhetligt kommunbegrepp.

Det har inte nu framkommit något som givit utskottet anledning att
frångå denna ståndpunkt. Utskottet avstyrker därför motion
1988/89:K633.

9

4. Andrad kommunal nämndorganisation
(kulturnämnden)

Motion

I motion 1988/89:K444 yrkande 1 av Inger Schörling m.fl. (mp) förordas
att de obligatoriska nämnder som måste finnas i en kommun
utökas med kulturnämnd. Enligt motionärerna är det bi a. vid bedömningen
av byggnadsärenden angeläget att kulturnämndens kulturbevarande
synpunkter inhämtas och att dessa ges större tyngd, framför allt i
ärenden som avser förändringar av hela miljöer.

Utredningsförslag m.m.

Enligt gällande lagstiftning är kommunerna skyldiga att ha följande
specialreglerade nämnder: byggnadsnämnd, miljö- och hälsoskyddsnämnd,
skolstyrelse, socialnämnd och valnämnd. I de författningar
som reglerar dessa nämnder anges nämndernas uppgifter. Fullmäktige
får inte flytta över dessa uppgifter till någon annan nämnd.

Demokratiberedningen angav i betänkandet Aktivt folkstyre i kommuner
och landsting (SOU 1985:28) som sin principiella uppfattning
att kommunerna och landstingen borde ha full frihet att själva bestämma
om nämndorganisationen både på central och lokal nivå. En sådan
ordning skulle innebära att de specialreglerade nämnderna, med undantag
för valnämnden, slopas och att den specialreglerade kompetensen,
t.ex. att sköta socialtjänsten, knyts till kommunen som sådan.

Sedan 1984 har försöksverksamhet bedrivits i fråga om hur kommunerna
skall få organisera sina nämnder [lagen (1984:382) om försöksverksamhet
med en friare kommunal nämndorganisation|. Lagen ger
bl.a. möjlighet för kommun att försöksvis slopa en specialreglerad
nämnd och lägga över nämndens uppgifter på annat organ inom
kommunen. Försöksverksamheten skall pågå till utgången av år 1991.

Kommunallagsgruppen (C 1986:A) har i sitt slutbetänkande (Ds
1988:52) Ny lag om kommuner och landsting — bl.a. mot bakgrund
av den pågående försöksverksamheten på området — inte tagit ställning
till frågan om hur kommunerna skall få organisera sina nämnder.
Kommunallagsgruppen, som konstaterar att remissinstanserna gett ett
starkt stöd åt demokratiberedningens uppfattning, har i sitt förslag till
ny kommunallag (se 2 kap. 1 §) utgått från en ordning som innebär
en fri nämndorganisation.

1989/90:

Utskottets bedömning

1989/90: KU3

Utskottet Sr med anledning av motionen erinra om den försöksverksamhet
med en friare kommunal nämndorganisation som sedan 1984
bedrivits och som skall pågå till utgången av år 1991. Verksamheten
skall härefter utvärderas. Mot angiven bakgrund finns det enligt utskottets
mening inte anledning för riksdagen att nu ta ställning till
eventuella förändringar i reglerna om nämndverksamheten. Med det
anförda Sr motion 1988/89:K444 yrkande 1 anses besvarad.

5. Direktvalda kommundelsnämnder
Motion

I motion 1988/89:K606 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring som möjliggör
direktvalda kommundelsfullmäktige. Enligt motionen kan befolkningen
i det berörda området genom direktval verkligen känna att de
representeras av dem som Sttar besluten i kommundelsfullmäktige.
De förtroendevaldas ansvar inför sina väljare ökar om uppdragsgivarna
är väljarna i stället för partivännerna i kommunfullmäktige. Motionärerna
underkänner det i debatten framförda argumentet mot direktvalda
kommundelsfullmäktige enligt vilket den politiska majoriteten i ett
lokalt organ då kan komma att skilja sig från majoriteten i hela
kommunen. Motionärerna anser tvärtom detta vara ett argument för
direktval, eftersom det utvecklar demokratin och den lokala opinionen
Sr genomslag.

Utredningsförslag

Kommunaldemokratiska kommittén presenterade i betänkandet (Ds
Kn 1981:8) Direktvalda lokala organ ett diskussionsunderlag i direktvalsfrågan
för att S vägledning inför sitt fortsatta arbete. Betänkandet
remissbehandlades.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet avstyrkte åren 1984 (KU 1984/85:6) och 1986 (KU
1985/86:15) motioner gällande frågan om införande av direkt valda
lokala organ/nämnder. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet har därefter vid ytterligare ett tillfälle (KU 1987/88:23)
tagit upp motioner av samma innebörd. Detta skedde i samband med
behandlingen av proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner
och landsting. Civilministern ansåg av främst principiella skäl att
något system som skulle göra det möjligt att direktvälja de lokala
nämnderna inte borde införas. Utskottet anförde för sin del bl.a.
följande. Mot bakgrund av den fortgående debatt som förts rörande
frågan om direktvalda lokala organ/nämnder och med hänsyn till den

omfattning som arbetet med decentraliserad nämndverksamhet numera 1989/90:KU3
(ätt bör enligt utskottets mening hinder inte föreligga under det
fortsatta beredningsarbetet med en ny kommunallag att överväga direktvalsfrågan.
Vad utskottet sålunda anförde med anledning av propositionen
och motionerna gavs regeringen till känna.

1 direktiven (dir. 1988:50) för 1988 års kommunallagskommitté (C
1988:03) hänvisas till dessa uttalanden.

Kommunallagskommitténs arbete skall enligt direktiven bedrivas
med sikte på att förslag skall presenteras senast den 1 februari 1990.

Utskottets bedömning

Den fråga som tas upp i motionen omfettas av kommunallagskommitténs
uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete med sikte på att avge
sina förslag i början av år 1990. Riksdagen bör inte föregripa kommitténs
överväganden i saken genom att nu ta ställning till den i motionen
upptagna frågan. Med det anförda får motion 1988/89:K606 yrkande
2 anses besvarad.

6. Det kommunala partistödet
Motioner

1 motion 1988/89:K606 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om kommunalt
partistöd så att det blir möjligt för kommuner att införa avtrappningsoch
upptrappningsregler (yrkande 8) samt att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ändring i lag om kommunalt partistöd så att det
blir möjligt för kommunerna att dela upp partistödet i en fest och en
rörlig del (yrkande 9).

Enligt motionärerna medför det partistöd som kommunerna i dag
har rätt att betala ut till i fullmäktige representerade partier, dvs. ett
visst belopp per mandat, att ett parti som i ett val förlorar ett stort
antal mandat med omedelbar verkan drabbas av ekonomiska svårigheter.
Det framhålls att även ett litet parti kan ha betydande festa
kostnader. Enligt motionärernas mening borde kommunerna få rätt att
på samma sätt som gäller i fråga om partistödet på riksdagsområdet
dela partistödet i en fast och en — efter mandattilldelning — rörlig
del samt få använda sig av avtrappnings- och upptrappningsregler av
stödet vid förändringar efter val.

12

I motion 1988/89:K632 av Hans Leghammar m.fl. (mp) yrkas att 1989/'90:KU3
riksdagen beslutar ändra författningsreglerna för de kommunala partistöden
i enlighet med i motionen föreslagna principer.

Enligt motionärerna är det kommunala partistödet främst avsett att
användas för att informera dels vederbörande partis medlemmar, dels
allmänheten om den politiska verksamheten. När det gäller kostnaden
för informationer till allmänheten är den lika stor för alla partier.

Detta innebär enligt motionen att den nuvarande fördelningsmetoden,
dvs. ett visst belopp per mandat, är grovt orättvis. I motionen föreslås
att i stället följande principer tillämpas:

- Det av kommunen till partierna anslagna beloppet delas i två delar,
ett grundbelopp och ett rörligt belopp.

-Grundbeloppet fördelas lika mellan de partier som ingår i kommunfullmäktige.

- Det rörliga beloppet fördelas proportionellt mot antalet mandat i
kommunfullmäktige.

- Parti, vars mandatantal minskats efter ett val, får under ytterligare ett
år samma partistöd som det tidigare åtnjutit.

- För valår betalas dessutom kostnader för röstsedlar till alla partier
som vid föregående val uppnått minst 1 % av röstetalet i kommunen.

Gällande ordning

I lagen (1969:596) om kommunalt partistöd stadgas att kommun får
lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti som under den tid beslutet
om bidrag avser är representerat i kommunens fullmäktige. Beslutet
skall innehålla att bidrag utgår till varje sådant parti med samma
belopp för varje plats som partiet under nämnda tid har i fullmäktige.

Lagen skall ha motsvarande tillämpning på landstingskommun och
landsting.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har under senare år vid flera tillfällen behandlat olika
motionsförslag gällande det kommunala partistödets konstruktion. Senaste
gången var år 1988 (KU 1987/88:23) då utskottet tog upp flera
motioner i ämnet (fp, vpk och Alf Svensson /c/) i samband med
behandlingen av proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner
och landsting. I propositionen behandlades i ett särskilt avsnitt
frågan om förändringar av det kommunala partistödet. Det erinrades i
propositionen om att demokratiberedningen i sitt betänkande Aktivt
folkstyre i kommuner och landsting (SOU 1985:28 s. 116) ansett att
kommunerna och landstingen har ett tillfredsställande utrymme för att
ge ekonomiskt stöd till de politiska partierna. I propositionen angav

13

civilministern, som gjorde den bedömningen att frågan om en översyn 1989/90:KU3
av det kommunala partistödet borde prövas ytterligare, att han hade
för avsikt att fa belysta olika alternativa modeller för detta stöd. I
propositionen pekades därefter på olika frågor som borde omfattas av
utredningsarbetet.

Utskottet ansåg — mot bakgrund av att de frågor om det kommunala
partistödet som tagits upp i motionerna inom kort skulle bli
föremål för utredning — att något initiativ från riksdagens sida inte
borde tas. Med det anförda fick motionerna anses besvarade.

Till särskild utredare för att utreda bl.a. frågan om utformningen av
det kommunala partistödet utsågs f.d. kommunalrådet Carl-Gerhard
Sjölander. Utredningen, som antog namnet förtroendeuppdragsutredningen
(C 1988:01), har därefter gjort en översyn av det kommunala
partistödet. Utredningens överväganden och förslag har redovisats i
delbetänkandet Kommunalt stöd till de politiska partierna (SOU
1988:47). Utredningen redovisar sammanfattningsvis bl.a. följande
överväganden och förslag.

Införande av ett grundstöd skulle kunna gynna en uppsplittring av
partierna i olika småpartier och stimulera en framväxt av lokala
partier. Detta skulle i sin tur kunna innebära problem för arbetet i de
parlamentariska församlingarna. Bidragssystemet bör konstrueras så att
det inte stimulerar en framväxt av småpartier. Villkoret för att fa
partistöd skall enligt vår mening som hittills vara att partiet är representerat
i fullmäktige/landstinget. Det saknas därför skäl till att införa
särskilda avtrappningsregler i landstingen och i kommuner med valkretsindelning
enligt den modell som finns vid riksdagsvalet.

De olika former av service till partierna, som kommuner och
landsting i dag ger motsvarar på sätt och vis det statliga kanslistödet
och partigruppsstödet. Det föreslås att den praxis, med olika former av
partigruppsstöd som i dag förekommer i många kommuner och landsting,
skrivs in i kommunallagen.

Vidare föreslås att det i anslutning till det fortsatta arbetet med den
nya kommunallagen övervägs om det behövs en generell regel om
kommunalt partigruppsstöd, som täcker regleringen av såväl politiska
sekreterare som andra former för stöd till partierna vid sidan av det
kommunala partistödet.

Det bör också övervägas om samtliga partier, som är representerade
i fullmäktige/landstinget, i så fall skall ha rätt till ett sådant partigruppsstöd.
Det bör dessutom övervägas om ett kommunalt partigruppsstöd
bör konstrueras på samma sätt som det statliga stödet.

Utredningen förordar inte en fördelningsprincip när det gäller partigruppsstöd,
som motsvarar den som gäller det kommunala partistödet,
dvs. att stödet skall fördelas utifrån de olika partiernas styrka. En
sådan regel skulle kunna försvåra de ofta komplicerade förhandlingar
om fördelningen av olika poster som ofta följer efter ett val.

Det föreslås att reglerna om det kommunala partistödet även fortsättningsvis
skall vara helt igenom mandatbundna och utgå med ett
visst belopp per mandat. Dock föreslås vissa utjämningsregler för
partier som förlorar mandat i ett val.

14

Betänkandet bereds för närvarande i civildepartementet.

1989/90: KU3

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av förtroendeuppdragsutredningen
(C 1988:01) i dess betänkande (SOU 1988:47)
Kommunalt stöd till de politiska partierna. Från civilministern har
inhämtats att avsikten är att den fortsatta beredningen av frågan om
det kommunala partistödets utformning skall ske i form av överläggningar
mellan företrädare för de politiska partierna i riksdagen. Utskottet
anser det angeläget att sådana överläggningar nu skyndsamt
kommer till stånd och att därvid en förutsättningslös prövning sker av
de förslag till lösningar som lagts fram i ovannämnda betänkande och
motioner. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna
1988/89:K606 yrkandena 8 och 9 samt 1988/89:K632 bör ges regeringen
till känna.

7. Snabbare valgenomslag i kommunala styrelser
Motion

I motion 1988/89:K606 yrkande 3 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om tidigare valgenomslag för kommunens styrelse.

I motionen pekas på att erfarenheterna av den i Stockholm tillämpade
ordningen — innebärande att kommunstyrelsen väljs vid första
sammanträdet med nya fullmäktige efter valet — är positiva. Motionärerna
föreslår att kommunerna ges möjlighet att själva välja om de vill
tillämpa ett sådant system. I motionen begärs att detta ges regeringen
till känna.

I ytterligare tre motioner — 1988/89:K615 av Bertil Persson (m),
1988/89:K623 av Sten Andersson i Malmö (m) och 1988/89:K634 av
Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) — förordas ändrad lagstiftning som gör det
möjligt att efter ett val välja styrelsen på kommunfullmäktiges första
sammanträde och därefter omedelbart börja arbeta. I motion K615
begärs även ändrade regler för kommunens nämnder.

Utredningar

I betänkandet (SOU 1981:53) Stockholms kommunala styrelse — betänkandet
avgivet av kommunalrättsutredningen för Stockholm, som
granskade den särskilda organisationen av kommunalförvaltningen i
Stockholm i syfte att åstadkomma större enhetlighet i lagstiftningen
— föreslogs följande. Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 5 § kommunallagen
enligt vilken kommunstyrelsen tillträder den 1 januari
året efter det år då val i hela riket ägt rum skall stå kvar i kommunallagen.
Bestämmelsen kompletteras dock med en regel av innebörd att

15

fullmäktige — i särskilt beslut eller i reglemente för styrelsen — får
föreskriva att styrelsen skall väljas på det första sammanträdet med
fullmäktige det år då kommunalval äger rum samt omedelbart därefter
börja arbeta. Förslaget innebär att särbestämmelserna om valgenomslaget
för kommunstyrelsen i Stockholm utgår ur kommunallagen.

Frågan togs därefter upp av demokratiberedningen i betänkandet
(SOU 1985:29) Principer för ny kommunallag. Beredningen ansåg att
samtliga kommunala och landstingskommunala organ borde tillträda
och börja arbeta så snart som möjligt efter ett val men att de skäl som
anfördes i förarbetena till kommunallagen mot ett snabbare valgenomslag
för styrelsen dock alltjämt hade full bärkraft. Beredningen föreslog
därför att den nuvarande ordningen skulle behållas. Särregeln för
Stockholms kommun borde dock enligt beredningen stå kvar.

Kommunallagsgruppen (C 1986:A) tog upp frågan i sitt slutbetänkande
(Ds 1988:52) Ny lag om kommuner och landsting. Kommunallagsgruppen
föreslog att kommunalrättsutredningens ovannämnda förslag
skulle genomföras (se 6 kap. 11 §) i kommunallagsgruppens
förslag till ny kommunallag). Enligt kommunallagsgruppen borde
principiellt valgenomslaget tidigareläggas även för övriga nämnder.
Kommunallagsgruppen ansåg emellertid inte att tillräckligt underlag
för ett förslag i den riktningen förelåg.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet behandlade åren 1986 (KU 1985/86:15), 1987 (KU

1986/87:21) och 1988 (KU 1988/89:3) motioner med samma innebörd
som de nu aktuella. Utskottet avstyrkte samtliga motioner. I det senaste
betänkandet anförde utskottet bl.a. följande (KU 1988/89:3 s. 17).

Den i motionen upptagna frågan har behandlats av flera statliga
utredningar, senast av den särskilda arbetsgrupp inom civildepartementet
som haft i uppgift att utforma förslag till en ny kommunallag. I
arbetsgruppens slutbetänkande (Ds 1988:52) Ny lag om kommuner
och landsting föreslås bl.a. att i kommunallagen införs en bestämmelse
som gör det möjligt för fullmäktige att tillämpa den ordning som
gäller särskilt för Stockholm. Slutbetänkandet utgör en av utgångspunkterna
för det utredningsarbete som skall bedrivas av den kommitté
som enligt utfärdade direktiv skall utforma förslag till en ny
kommunallag. Utskottet, som således kan konstatera att den aktualiserade
frågan kommer att beaktas i arbetet med en ny kommunallag,
avstyrker med det anförda motionen.

Riksdagen följde utskottet. Särskilda yttranden avgavs varje gång av
moderata samlingspartiets ledamöter i utskottet.

1989/90:KU3

16

Utskottets bedömning

1989/90:KU3

De frågor som tas upp i motionerna omfattas av kommu nallagskommitténs
uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete med sikte på att avge
sina förslag i början av år 1990. Riksdagen bör inte föregripa kommitténs
överväganden i saken genom att nu ta ställning till de i motionerna
upptagna frågorna. Med det anförda lår motionerna 1988/89:K606
yrkande 3, 1988/89:K615, 1988/89:K623 och 1988/89:K634 anses besvarade.

8. Lägsta antal ledamöter i kommunfullmäktige
Motion

I motion 1988/89:K607 av Inger Koch (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av de regler i kommunallagen som anger
det lägsta antalet ledamöter i fullmäktige vid olika antal röstberättigade
invånare.

I motionen föreslås ändring av nuvarande regler i 2 kap. 1 §

kommunallagen (1977:179) om antalet ledamöter i fullmäktige. Motionären
ifrågasätter om de i bestämmelsen för olika intervall fastlagda
relationerna mellan antalet röstberättigade invånare och antalet ledamöter
i fullmäktige är lämpligt avvägda. Motionären anser att en
progressiv skala mellan 12 000 och exempelvis 300 000 invånare skulle
vara mera lämplig och bättre anpassad till kommunens verksamhet.

Gällande ordning m.m.

Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen skall fullmäktige besluta hur många
ledamöter i fullmäktige som skall utses. Antalet skall bestämmas till ett
udda tal och till minst

31 i kommun med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder
och i landstingskommun med 140 000 röstberättigade invånare eller
därunder,

41 i kommun med över 12 000 till och med 24 000 röstberättigade
invånare,

51 i kommun med över 24 000 till och med 36 000 röstberättigade
invånare och i landstingskommun med över 140 000 till och med
200 000 röstberättigade invånare,

61 i kommun med över 36 000 röstberättigade invånare,

71 i landstingskommun med över 200 000 röstberättigade invånare.

1 Stockholms kommun och i landstingskommun med över 300 000
röstberättigade invånare skall dock antalet fullmäktige bestämmas till
minst 101.

I demokratiberedningens betänkande (SOU 1985:29) Principer för
ny kommunallag föreslogs att bestämmelsen förenklades, på så sätt att
endast ett minsta tal för antalet ledamöter angavs. De olika intervallerna
föreslogs sålunda utgå.

2 Riksdagen 1989190. 4 sami. Nr 3

I slutbetänkandet av kommunallagsgruppen (C 1986:A) berördes 1989/90:KU3
demokratiberedningens förslag. Kommunallagsgruppen erinrade i betänkandet
om att förslaget kritiserats vid remissbehandlingen och att
flera remissinstanser ansett att det finns ett starkt intresse av att
reglerna, som garanterar att fullmäktige får en bred medborgerlig
förankring, behålls. Ett genomförande av förslaget skulle därför kunna
leda till att småpartier missgynnas. Kommunallagsgruppen ansåg sig
med hänsyn till remisskritiken och till vad konstitutionsutskottet sagt i
betänkande KU 1987/88:23 om inriktningen på det fortsatta kommunallagsarbetet
inte kunna biträda demokratiberedningens förslag. I
nyssnämnda betänkande, vari utskottet behandlade proposition
1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting, förordades
bl.a. att det fortsatta kommunallagsarbetet skulle omfatta möjligheterna
att ytterligare förbättra de mindre partiernas insyn och arbetsförhållanden
i kommunalpolitiken. Kommunallagsgruppen föreslog i stället att
de nuvarande reglerna om antalet ledamöter i fullmäktige behålls tills
vidare. I kommunallagsgruppens förslag till ny kommunallag har dessa
regler intagits i 5 kap. 1 §.

Utskottets bedömning

Utskottet anser inte att vad som anförts i motionen och i övrigt
framkommit i ärendet angående reglerna i 2 kap. 1 § kommunallagen
om lägsta antal ledamöter i kommunfullmäktige ger anledning för
riksdagen att ta det i motionen föreslagna initiativet. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 1988/89:K607.

9. Insyn för samtliga partier i kommunala nämnders
arbete m.m.

Motioner

I motion 1988/89:K601 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen
beslutar att kommunernas valberedningar skall ha representanter
för samtliga i kommunfullmäktige representerade partier (yrkande 1).

Vidare yrkas att riksdagen beslutar att det totala antalet nämnd- och
styrelseplatser inom en kommun skall fördelas proportionellt mot
antalet mandat i fullmäktige (yrkande 2). Slutligen yrkas att riksdagen
beslutar att varje i kommunfullmäktige representerat parti skall ha
insynsplats i varje nämnd och styrelse i kommunen (yrkande 3).

Enligt motionen syftar de i motionen föreslagna åtgärderna till att
förbättra möjligheterna för minoritetsparti, som saknar representation
i vissa organ, att få del av förbehandlingen av frågor innan dessa
kommer upp för beslut i kommunfullmäktige. När det gäller yrkandet
om partirepresentation i valberedning (yrkande 1) erinrar motionärerna
om att valberedningens uppgift endast är att förbereda frågor för
kommunfullmäktige, varför det inte kan anses viktigt att nämnden vid

18

sina beslut har samma majoritetsförhållanden som fullmäktigeförsamlingen.
Enligt motionärerna är det väsentligt att varje parti, som är
representerat i kommunfullmäktige, har minst en ledamot. Beträffande
yrkandet om proportionell fördelning av totala antalet nämndplatser
(yrkande 2) anges i motionen följande.

Det är helt möjligt att fördela det totala antalet nämnd- och styrelseplatser
mellan partierna i förhållande till antalet mandat i fullmäktige.
Härvid bör hänsyn tagas till antalet mandat på det sättet att kommunstyrelsen
och de tyngre nämnderna har majoritet för samma block som
kommunfullmäktige. Sådana överväganden torde vara fullständigt onödiga
när det gäller de budgetmässigt mindre krävande nämnderna. En
valberedning med representanter för samtliga partier bör där kunna
utföra fördelningen med hänsyn tagen till intresse och kunskap för de
olika nämndernas aktiviteter.

Beträffande yrkandet om att ett i kommunfullmäktige representerat
parti skall ha en insynsplats ("observatörspost") i var och en av de
nämnder och styrelser där partiet är orepresenterat (yrkande 3) anges i
motionen att innehavaren av sådan insynsplats skall äga närvaro-,
yttrande- och förslagsrätt men ej beslutanderätt.

I motion 1988/89:K605 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om att i arbetet med ny kommunallag beakta frågan om mindre
partiers möjligheter att fa sina förslag prövade i den kommunala
budgetbehandlingen.

I motionen pekas på att mindre partier som inte är representerade i
kommunstyrelsen och budgetberedningen i vissa kommuner i realiteten
ställs utanför det viktiga budgetarbetet genom att de dels inte ges
möjlighet att följa budgetprocessen, dels förvägras att fa sina egna
förslag ställda under proposition. Det påpekas att praxis i sistnämnda
hänseende är oklar. Motionärerna anser det av vikt att förevarande
frågor behandlas av kommunallagskommittén i samband med behandlingen
av frågan om de mindre partiernas insyn och arbetsförhållanden
i kommunalpolitiken. Motionärerna anser således att riksdagen i
ett tillkännagivande till regeringen bör förorda att de i motionen
påtalade förhållandena blir föremål för prövning i arbetet med ny
kommunallag.

Gällande regler m.m.

I 3 kap. kommunallagen lämnas vissa bestämmelser om kommunala
styrelsers och nämnders sammansättning.

I 2 § föreskrivs att ledamöter och suppleanter i styrelsen väljs av
fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter
får inte vara färre än fem och antalet suppleanter bör vara minst
lika stort som antalet ledamöter.

1989/90:KU3

19

Enligt 7 § får styrelsen kalla ledamot eller suppleant i fullmäktige, 1989/'90:KU3
annan nämnd eller beredning, tjänsteman hos kommunen eller landstingskommunen
eller särskild sakkunnig att närvara vid sammanträde
med styrelsen. Den som kallas till sammanträde får, om styrelsen
beslutar det, delta i överläggningarna men ej i besluten.

I 13 § sägs att fullmäktige tillsätter nämnder för förvaltning och
verkställighet som enligt särskilda författningar ankommer på dessa.

För förvaltning och verkställighet i övrigt får fullmäktige tillsätta de
nämnder som behövs. Ledamöter och suppleanter i sådan nämnd väljs
av fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer.

Enligt 15 § får fullmäktige besluta att ledamot eller suppleant i
fullmäktige, styrelsen, annan nämnd eller beredning får närvara vid
styrelsens eller annan nämnds sammanträden, även om han ej är
ledamot eller suppleant i styrelsen eller nämnden, och delta i överläggningarna
men ej i besluten samt få sin mening antecknad i protokollet.

När det gäller val av styrelse, annan nämnd och beredning finns i
2 kap. 23 § kommunallagen intagen en minoritetsskyddsbestämmelse.

Enligt denna gäller bl.a. att val till sådant organ skall vara proportionellt
om det begärs av minst så många ledamöter som motsvarar den
kvot som man får om antalet närvarande ledamöter delas med det
antal personer som valet avser, ökat med 1.

Tidigare riksdagsbehandling

År 1984 (KU 1984/85:6) behandlade utskottet en motion (vpk), vari
begärts förslag om att små partier, utan representation i nämnder och
styrelser, ges rätt till insyn i centrala nämnder och styrelser genom
inrättande av extra suppleantplatser eller närvarorätt reglerad i kommunallagen.
Utskottet avstyrkte motionen under hänvisning till att den
i motionen upptagna frågan låg inom ramen för den då arbetande
demokratiberedningens uppdrag. Riksdagen följde utskottet.

Demokratiberedningen har i sitt betänkande (SOU 1985:29) Principer
för ny kommunallag inte föreslagit några förändringar i gällande
ordning. Beredningen anser bl.a. (s. 84) att kommuner och landstingskommuner
själva bör bestämma antalet ledamöter och suppleanter i
nämnderna samt att kommunallagen, liksom för närvarande, bör innehålla
en bestämmelse om att styrelsen skall bestå av minst fem ledamöter
och ha lika många suppleanter som antalet ledamöter, något som
enligt demokratiberedningen ger vissa garantier för att partierna i
fullmäktige blir representerade i styrelsen.

Utskottet avstyrkte under 1985/86 års riksmöte (KU 1985/86:15) en
motion (vpk) vari förordats inrättande av extra suppleantplatser eller
närvarorätt reglerad i kommunallagen för att garantera insyn för
samtliga partier i kommunala nämnders arbete. Enligt utskottet talade
principiella kommunaldemokratiska skäl för vikten av att även små
partier representerade i fullmäktige har möjlighet att få insyn i de
kommunala organens arbete. Utskottet framhöll att ansvaret härför i
första hand åvilar de politiska partierna. Utskottet utgick ifrån att de 20

bestämmelser i kommunallagen som tillkommit till skydd för minoritetsgrupper
noggrant följs av kommunerna. Utskottet fann därför inte
påkallat att ta initiativ till den föreslagna ändringen i kommunallagen.
I en reservation (vpk) förordades bifall till motionen. Riksdagen följde
utskottet.

I samband med utskottets behandling av proposition 1987/88:91 om
aktivt folkstyre tog utskottet upp en motion (vpk) av samma innebörd
som den nyss nämnda. Utskottet uttalade (KU 1987/88:23) att det
fortsatta beredningsarbetet i fråga om den nya kommunallagen bl.a.
borde omfatta den i motionen upptagna frågan om möjligheterna att
ytterligare förbättra de mindre partiernas insyn och arbetsförhållanden
i kommunalpolitiken. Det anförda gavs regeringen till känna.

I direktiven (dir. 1988:50) för kommunallagskommittén (C 1988:03)
har erinrats om bl.a. nyssnämnda uttalande.

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna 1988/89:K601 yrkande 3 (insynsplats
för i kommunfullmäktige representerat parti i nämnder och
styrelse) och 1988/89:K605 (mindre partiers möjligheter att fa sina
förslag prövade i den kommunala budgetbehandlingen) har samband
med kommunallagskommitténs uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete
med sikte på att avge sina förslag i början av år 1990. Riksdagen
bör inte föregripa kommitténs överväganden genom att nu ta ställning
till de i motionerna upptagna frågorna. Med det anförda får motionerna
1988/89:K601 yrkande 3 och 1988/89:K605 anses besvarade.

De återstående förslag som tas upp i motion 1988/89:K601 finner
utskottet inte ge riksdagen anledning till något särskilt uttalande eller
annan åtgärd. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1988/89:K601 yrkandena 1 och 2.

10. Den fackliga representationen i kommunala
nämnder

Motioner

1 motion 1988/89:K239 yrkande 3 av Sonja Rembo m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar att upphäva reglerna i 3 kap. 4— 7 §§ kommunallagen
(1977:179) om personalföreträdares närvarorätt vid sammanträden
med kommunala nämnder och styrelser. Yrkanden med samma
innebörd framförs vidare i motionerna 1988/89:K603 av tredje vice
talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) och 1988/89:K606 yrkande 6 av Birgit
Friggebo m.fl. (fp).

1 motionerna framhålls bl.a. att den fackliga representationen i
kommunala nämnder innebär tillgodoseende av en grupp intressen
helt vid sidan av de demokratiska valen. Motionärerna anser detta ur
principiell synpunkt vara oacceptabelt. I motion K603 framhålls vidare
bi a. att den påtvingade fackliga representationen medför ökade ekono -

1989/90: KU3

21

miska bördor och utökad byråkrati för kommunerna. I motion K606 1989/90:KU3
hävdas att personalföreträdarna genom sin närvarorätt getts direkta
möjligheter att påverka besluten, som andra medborgare inte har. I
motionen erinras vidare om att det ofta förekommer småpartier som
kan ha flera tusen väljare bakom sig och vara representerade i kommunfullmäktige
men likväl inte är representerade i kommunens
nämnder.

Gällande bestämmelser m.m.

De i motionerna åsyftade bestämmelserna om närvarorätt för personalföreträdare
i kommunala nämnder är intagna i 3 a kap. kommunallagen.
Enligt dessa bestämmelser ges kommunerna och landstingskommunernas
anställda en rätt att närvara vid sammanträden med andra
nämnder än styrelsen. Med närvarorätten följer yttranderätt. Närvarorätten
gäller vid en nämnds behandling av ärenden som rör förhållandet
mellan kommunen eller landstingskommunen som arbetsgivare
och dess anställda. Myndighetsutövning mot enskild och frågor där ett
utpräglat partsförhållande råder omfattas inte av närvarorätten. Högst
tre personalföreträdare och ersättare för dem får finnas i varje nämnd.

I det av riksdagen godkända utskottsbetänkande! där det aktuella
lagförslaget behandlades (KU 1985/86:3) angav utskottet bi a. att det
enligt utskottets mening varken från konstitutionell synpunkt eller i
övrigt kunde riktas några erinringar mot förslaget. I en gemensam
reservation (3 m, 2 fp, 2 c) hemställdes att propositionen skulle avslås.

Utskottets bedömning

Utskottet har sedan lagstiftningen om närvarorätt för personalföreträdare
den 1 januari 1986 trätt i kraft vid tre tillfållen avstyrkt motioner
av samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet framhöll i betänkande
KU 1985/86:15 bl.a. att det förutsatte att regeringen noggrant följde
utvecklingen på området och, om det visade sig påkallat, tillsåg att en
utvärdering kom till stånd. I betänkandena KU 1986/87:21 och
KU 1988/89:3 hänvisade utskottet bl.a. till ett av Arbetslivscentrum
inlett forskningsprojekt gällande den nya lagstiftningen. Härefter har
kommunallagsgruppen (C 1986:A) i sitt slutbetänkande Ny lag om
kommuner och landsting (Ds 1988:52) föreslagit en översyn av reglerna,
vilken anges kunna ske om och när en övergång till en friare
kommunal nämndorganisation blir aktuell. Enligt kommunallagsgruppen
bör man också avvakta resultatet av Arbetslivscentrums ovannämnda
arbete innan några ändringar vidtas. Enligt vad utskottet
inhämtat är avsikten att Arbetslivscentrums forskningsprojekt skall
slutföras under hösten 1989.

22

Mot bakgrund av pågående och planerat utredningsarbete rörande
den påtalade lagstiftningen finns det enligt utskottets mening inte
anledning för riksdagen att nu göra något särskilt uttalande eller vidta
någon åtgärd i saken. Med det anförda får motionerna 1988/89:K239
yrkande 3, 1988/89:K603 och 1988/89:606 yrkande 6 anses besvarade.

11. Ekonomisk ersättning till förtroendevalda

Motioner

I motion 1988/89:K613 av Anita Johansson (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna behovet av en ändring av kommunallagens
2 kap. 29 § så att ersättning även kan utgå för barnomsorgskostnader
vid kommunfullmäktiges sammanträden.

I motionen påpekas vikten av att de som arbetar på obekväma tider
även kan vara med i det politiska arbetet. Detta gäller för både
kvinnor och män som är ensamma vårdnadshavare. Motionären anser
att nyssnämnda bestämmelse snarast bör ändras så att den även omfattar
ersättning för barnomsorgskostnader.

I motion 1988/89:K814 av Bo Finnkvist m.fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om behovet av lagstiftning om ersättningsbestämmelser i samband med
politiska uppdrag.

I motionen pekas på olika orättvisor och brister i fråga om den
ersättning som för närvarande utgår i samband med kommunala
uppdrag. Motionärerna hävdar att det fordras lagstiftning för att komma
till rätta med dessa orättvisor. Enligt motionen är det ur demokratisk
synpunkt viktigt att lagstiftningen utformas så att alla kan vara
delaktiga i det politiska arbetet utan ekonomiska förluster som följd. 1
motionen anges följande riktlinjer för lagstiftningen i fråga.

Lagreglerna bör utformas så att det klart och tydligt framgår att
förlorad arbetsförtjänst skall ersättas utöver eventuellt arvode. De bör
också få en utformning som innebär att förtroendevalda har rimlig tid
till att exempelvis byta kläder och resa till sammanträdet. Detta kan ta
lång tid ibland p.g.a. smutsiga jobb, långa avstånd m.m. Reglerna bör
också möjliggöra för skiftarbetare att ta kompensationsledigt i vissa
situationer, exempelvis när en förtroendevald arbetar på natten och
skall sammanträda på dagtid. Tid till vila mellan arbetets slut på
morgonen och sammanträdets början skall finnas. 1 annat fall skall
man ha rätt att sluta arbetet tidigare i en del fall för att fa sova.

Gällande regler m.m.

1 2 kap. 29 § och 3 kap. 16 § KL föreskrivs att fullmäktige får besluta
att till ledamot och suppleant i fullmäktige eller beredning och till
ledamot och suppleant i styrelsen eller annan nämnd skall i skälig
omfattning utgå ersättning för resekostnader och andra utgifter som
föranleds av uppdraget, förlorad arbetsförtjänst samt arvode, pension

1989/90:KU3

23

och andra ekonomiska förmåner. Om fullmäktige beslutar att arvode 1989/90:KU3
skall utgå skall arvodet bestämmas till lika belopp för lika uppdrag. I
förarbetena till bestämmelsen (prop. 1975/76:187 s. 233, 424) anges
som exempel på kostnader som med stöd av bestämmelsen skall kunna
utgå kostnader för barntillsyn.

I proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting
behandlades frågan om det finns skäl att införa en skyldighet för
kommunerna och landstingen att ersätta förtroendevalda för förlorad
arbetsförtjänst när de fullgör kommunala uppdrag. I propositionen
angav civilministern att den angivna möjligheten i och för sig inte
utnyttjats i tillräcklig mån men att han inte var beredd att i förevarande
sammanhang aktualisera särskilda åtgärder i frågan. I samband med
utskottets behandling av propositionen (KU 1987/88:23) tog utskottet
upp flera motioner vari bl.a. begärts lagstiftningsåtgärder syftande till
ökad ersättning till de förtroendevalda. Utskottet, som hade inhämtat
att civilministern avsåg att inom kort tillkalla en särskild utredning
med uppdrag bl.a. att överväga frågan om ersättning till de kommunalt
förtroendevalda, ansåg inte att något initiativ från riksdagens sida i de i
motionerna berörda frågorna borde tas. Med det anförda fick motionerna
enligt utskottet anses besvarade. Riksdagen följde utskottet.

Den ovannämnda utredningen har därefter genomförts. I ett delbetänkande
av förtroendeuppdragsutredningen (Ds 1988:46) Pengar är
inte allt men ... föreslås sammanfattningsvis bl.a. följande. De nuvarande
ersättningsreglerna i kommunallagen ändras så att kommunerna
blir obligatoriskt skyldiga att ersätta de förtroendevalda för förlorad
arbetsförtjänst som de går miste om på grund av uppdraget. Däremot
blir det även i fortsättningen helt frivilligt för kommunerna om de vill
ersätta de förtroendevalda med t.ex. arvode för själva uppdraget. Kommunerna
ges genom förslaget stor frihet att själva utforma sina ersättningssystem
beroende på lokala förhållanden och enskilda förtroendevaldas
speciella situation. — Utredningen har avstått från att rekommendera
något speciellt ersättningssystem framför något annat men
gett exempel på olika tänkbara metoder. Reglerna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1992 varigenom kommunerna får god tid på sig att
planera för ett godtagbart system för ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Den ersättningsberättigade inkomstförlusten får enligt förslaget
avse all tid som behövs för att ta sig mellan arbetsplatsen och förrättningslokalen,
ackordsersättning, skifttillägg och liknande förmåner
samt rimlig ledighet i anslutning till sammanträden för bl.a. skiftarbetande,
ombordanställda m.fl. som har obekväma arbetstider eller säregna
arbetsförhållanden i övrigt.

24

Utskottets bedömning

1989/90: KU3

I motionerna förordas ändringar i gällande lagstiftning angående ersättning
till de kommunalt förtroendevalda. Denna fråga har nyligen varit
föremål för utredning av förtroendeuppdragsutredningen, som redovisat
sina överväganden i saken i betänkandet Pengar är inte allt men ...
(Ds 1988:46). Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande
i civildepartementet. Avsikten är att proposition i ärendet skall
avlämnas till riksdagen i slutet av år 1989. Mot angiven bakgrund
saknas det anledning för riksdagen att nu ta ställning till de i motionerna
upptagna frågorna. Med det anförda får motionerna
1988/89:K613 och 1988/89:K814 anses besvarade.

12. Öppna nämnd- och utskottssammanträden

Motioner

I motion 1988/89:K606 yrkande 7 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om offentliga nämndsammanträden.

I motionen erinras om att nämndernas och kommunstyrelsens sammanträden,
i motsats till kommunfullmäktiges, inte är offentliga. Enligt
motionen är denna slutenhet inte alltid motiverad. Motionärerna
påpekar att en lagstiftning som tillåter direkt valda kommundelsfullmäktige
innebär att öppenheten gentemot allmänheten ökar, eftersom
kommundelsfullmäktiges sammanträden kommer att vara offentliga.
Enligt motionen bör de kommuner som önskar bibehålla nuvarande
nämndorganisation ges möjlighet till större öppenhet genom helt eller
delvis öppna nämndsammanträden. I motionen pekas på att en möjlighet
i stället kan vara att ha offentliga informationssammanträden men
att beslutssammanträdena förblir slutna. De närmare formerna för de
olika slagen av sammanträden bör enligt motionärerna beslutas lokalt.

I motion 1988/89:K612 yrkande 1 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att samtliga
nämnd- och utskottssammanträden på kommun- och landstingsnivå,
där inte ärenden som faller under sekretesslagen behandlas, görs
offentliga.

I motionen hävdas bl.a. att det är en brist i vårt lands demokrati att
nämnd- och utskottssammanträden på kommun- och landstingsnivå
inte är offentliga i det fall att sammanträdena avser behandling av
ärenden som inte foller under gällande sekretesslagstiftning.

I motion 1988/89:K619 av Per Gahrton (mp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring av kommunallagen att
generella majoritetsbeslut kan fettas om att hålla kommundelsnämnders
sammanträden offentliga såvitt inte enskildas förhållanden behandlas.

25

Enligt motionen torde gällande bestämmelser som dessa tolkats i
rättspraxis innebära hinder mot att kommunfullmäktige fattar ett generellt
policybeslut om att kommundelsnämnds sammanträde skall vara
offentligt så långt detta är möjligt. Motionären, som anser det självklart
att allmänheten skall kunna övervara sådant sammanträde, anser att
lagen måste ändras.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen avstyrkt motioner vari föreslagits
att kommunerna ges möjlighet att besluta om offentliga nämndsammanträden
(se KU 1983/84:32, KU 1985/86:15 och KU
1986/87:21). Vad som nu anförts i de föreliggande motionerna och som
i övrigt framkommit i ärendet ger inte utskottet anledning att föreslå
riksdagen att frångå sina tidigare ställningstaganden. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna 1988/89:K606 yrkande 7, 1988/89:K612
yrkande 1 och 1988/89:K619.

13. Insynen i kommunala bolag och stiftelser
Motion

I motion 1988/89:K612 yrkande 2 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att offentlighetsprincipen
skall gälla kommunala bolag och stiftelser.

Motionärerna anser det oacceptabelt att den s.k. offentlighetsprincipen
inte gäller för kommunala bolag och stiftelser. Enligt motionen
ombildar allt fler kommuner vissa av sina offentliga förvaltningar till
sådana organ. Motionärerna anser att samma möjligheter till insyn och
kontroll bör gälla i dessa organ som i förvaltningarna.

Gällande ordning m.m.

I kommunallagen finns ingen direkt bestämmelse om att kommunerna
och landstingskommunerna lar driva verksamhet genom egna privaträttsliga
subjekt. Förhållandet till de s.k. kommunala bolagen berörs
dock i några avseenden i kommunallagens allmänna regler.

Kommunalföretagskommittén behandlade kommunal verksamhet i
företagsform i betänkandet (SOU 1982:13) Kommunalföretaget. För att
passa in och förankra de kommunala företagen i det kommunalrättsliga
mönstret föreslog kommittén ändringar i kommunallagen. Förslaget
syftade till att ge fullmäktige och styrelsen ökade möjligheter till insyn
i, styrning av samt kontroll över verksamheten. Kommittén föreslog
ändringar bl.a. i bestämmelserna om interpellation och yttranderätt i
fullmäktige och styrelsen. Vidare föreslog kommunalföretagskommittén
i betänkandet (SOU 1983:61) Handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet
en regel som ålägger kommunen och landstingskommunen
att ta ställning till om och i vilken utsträckning offentlighet
skall gälla för handlingar hos de kommunala företagen.

1989/90 :KU3

26

I betänkandet (Ds C 1983:6) Interkommunal samverkan i privaträttslig
form föreslog kommittén motsvarande ändringar beträffande
den verksamhet som flera kommuner, landstingskommuner eller kommunalförbund
tillsammans driver i företagsform.

Frågan om kontroll och insyn i de kommunala bolagen har senare
övervägts av stat-kommunberedningen i delbetänkandet (Ds C 1985:13)
Kommunala företag. Beredningen föreslog i betänkandet en reglering i
kommunallagen som i stora delar överensstämde med kommunalföretagskommitténs
förslag men som i vissa delar inte var lika långtgående.
Beredningens förslag innebar bl.a. följande. Fullmäktige åläggs att i
fråga om helägda kommunala företag besluta om vad som skall gälla i
fråga om allmänhetens rätt att ta del av de kommunala företagens
handlingar. Frågan om innehållet i ett sådant beslut lämnas tills vidare
oreglerad. Enligt beredningen kan det finnas anledning att återkomma
till den frågan när man kan se hur tillämpningen av bestämmelsen har
påverkat handlingsoffentligheten i de kommunala företagen.

Demokratiberedningen angav i betänkandet (SOU 1985:29) Principer
för ny kommunallag att det — mot bakgrund av att en omfattande
del av kommunernas och landstingskommunernas verksamhet bedrivs
i företagsform — finns anledning att i en ny kommunallag reglera
formerna för de förtroendevaldas insyn i denna verksamhet. Regler om
förhållandet till de kommunala bolagen borde enligt beredningen
införas i ett särskilt kapitel.

I direktiven (Dir. 1988:50) för den kommitté (C 1988:03) som skall
utarbeta förslag till en ny kommunallag anges att kommittén skall
överväga även denna fråga.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade under 1988/89 års riksmöte (KU 1988/89:3) en
motion (fp) vari begärts en parlamentarisk utredning med uppgift att
utreda bl.a. behovet av att stärka medborgarnas insyn i de kommunägda
privaträttsliga bolag i vilka kommunal verksamhet drivs. Utskottet
fann — mot bakgrund av att de i motionen upptagna frågorna skulle
behandlas av den kommitté som fått i uppdrag att utforma förslag till
ny kommunallag — inte anledning att "för närvarande" överväga
något initiativ i frågorna. Utskottet avstyrkte därför motionen.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan omfattas av kommunallagskommitténs
uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete med sikte på att avge
sina förslag i början av år 1990. Riksdagen bör inte föregripa kommitténs
överväganden i saken genom att nu ta ställning till den i motionen
upptagna frågan. Med det anförda får motion 1988/89:K612 yrkande
2 anses besvarad.

1989/90: KU3

27

14. Rådgivande kommunala folkomröstningar 1989/90:

Motioner

I motion 1988/89:K606 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om förfarandelag för kommunala folkomröstningar
(yrkande 4).

Enligt motionen bör kommunala folkomröstningar kunna genomföras
i olika konkreta frågor, något som stärker kommuninvånarnas
möjligheter att påverka utvecklingen i sin kommun. Motionärerna
erinrar om att folkpartiet under lång tid drivit kravet att särskilda
förfaranderegler skall införas för kommunala folkomröstningar i syfte
att göra det enklare att ordna sådana omröstningar. Genomförandet av
kommunal folkomröstning skall enligt motionärernas mening kunna
ske efter beslut av kvalificerad minoritet, t.ex. en tredjedel i kommunfullmäktige.
Även andra former för att utlösa en sådan omröstning,
t.ex. folkinitiativ, bör utredas i sammanhanget.

I motionen yrkas vidare att riksdagen beslutar om en sådan ändring
av kommunallagen att en kommun vid lokala folkomröstningar skall
informera kommuninvånarna om de olika alternativ som är föremål
för omröstning (yrkande 5).

Enligt motionen bör det genom lagstiftning utformad av utskottet
införas skyldighet för en kommun, som beslutat att hålla en lokal
folkomröstning, att informera kommuninvånarna om de olika alternativ
som är föremål för omröstning.

I motion 1988/89:K612 yrkande 3 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att beslut om
folkomröstning tas med en tredjedels majoritet i kommunfullmäktige.

I motionen anges att för beslut om folkomröstning i stora frågor, där
man vet att betydande oenighet råder bland kommuninvånarna, bör
räcka med en tredjedel av fullmäktiges ledamöter.

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 18 § kommunallagen får kommunfullmäktige och landsting
besluta att som ett led i beredningen av ett ärende som tillhör
fullmäktiges eller landstingets handläggning skall inhämtas synpunkter
från medlemmar i kommunen eller i landstingskommunen. Detta kan
enligt bestämmelsen ske genom omröstning, opinionsundersökning
eller liknande förfarande. Ett sådant förfarande kan även genomföras i
del av en kommun. Valnämnden i kommunen får anlitas, om inte
nämndens verksamhet i övrigt hindras därigenom. För att en landstingskommun
skall få anlita valnämnd krävs dessutom att kommunfullmäktige
gett tillstånd till detta.

Frågan om förfarandet vid omröstning m.m. som anordnas med stöd 1989/90:KU3
av 2 kap. 18 § kommunallagen har inte närmare reglerats. I proposition
1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag m.m.
anförde föredragande departementschefen att det inte syntes nödvändigt
att närmare reglera förfarandet i samband med de olika typer av
opinionsundersökningar som kan komma i fråga och att det ankommer
på kommunfullmäktige och landsting att utfärda de föreskrifter
härom som behövs. Enligt departementschefen kan det när opinionsundersökningen
har karaktär av omröstning gälla frågor av samma slag
som de spörsmål som regleras i vallagen, dvs. rätten att delta i
omröstningen, förfarandet vid röstning, räkning av röster etc. Av 1 §
vallagen (1972:620, senast omtryckt 1987:1334) framgår att lagen inte
är tillämplig på kommunala opinionsundersökningar av det slag som
behandlas i 2 kap. 18 § kommunallagen. Inte heller folkomröstningslagen
(1979:369) är tillämplig på kommunala folkomröstningar.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med riksdagens behandling av förslaget till ny kommunallag
anförde utskottet (KU 1976/77:25) som sin uppfattning att det inte
då fanns någon möjlighet att närmare formalisera själva omröstningsförfarandet
genom särskilda bestämmelser härom i kommunallagen.

Vid 1980/81 års riksmöte (KU 1980/81:2) avstyrkte utskottet en
motion (fp) innehållande yrkande om en särskild förfarandelag för
kommunala folkomröstningar. Utskottet ansåg inte att det fanns anledning
för riksdagen till initiativ i frågan, emedan den då sittande
kommunaldemokratiska kommittén skulle komma att ta upp frågan
om förfaranderegler för kommunala folkomröstningar i sitt utredningsarbete.
Riksdagen följde utskottet.

Kommunaldemokratiska kommittén redovisade i en rapport den
6 februari 1981 — Kommunala folkomröstningar i Sverige 1978 och
1980 (Ds Kn 1981:2) — en inom kommitténs sekretariat upprättad
översikt över de kommunala folkomröstningar som ägt rum under de
angivna åren. Rapporten överlämnades utan några ställningstaganden
från kommitténs sida. Några förslag om förändringar av det kommunala
folkomröstningsinstitutet framlade aldrig kommittén, vars uppdrag
upphörde 1983.

I samband med behandlingen av förslaget gällande frikommunförsöket
avstyrkte utskottet (KU 1983/84:32) en motion (fp) innehållande
ett förslag om försöksverksamhet med en särskild förfarandelag för att
öka möjligheterna till kommunala folkomröstningar. Utskottet framhöll
att det i första hand var försökskommunerna själva som skulle
komma med förslag om innehållet i försöksverksamheten, varför det
inte fanns anledning för riksdagen att ta ställning till förevarande

29

motionsönskemål. Moderata samlingspartiets och folkpartiets ledamöter
i utskottet (4 m, 1 fp) reserverade sig. De ansåg att utrymmmet för
kommunala folkomröstningar borde vidgas genom en ny förfarande lag
som gör det enklare att ordna sådana omröstningar. Riksdagen följde
utskottet.

Vid 1985/86 och 1986/87 års riksmöten avstyrkte utskottet (KU
1985/86:15 resp. KU 1986/87:21) sammanlagt fyra (3 fp, 1 c) motioner
vari begärts förslag om införande av förfaranderegler för kommunala
folkomröstningar m.m. Utskottet ansåg inte att det fanns anledning att
frångå den ståndpunkt i saken som utskottet vid tidigare tillfällen
intagit då motioner i ämnet behandlats. De borgerliga ledamöterna i
utskottet (3 m, 2 fp, 2 c) reserverade sig till förmån för motionerna.
Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare vid flera tillfillen — senast år 1987
(KU 1986/87:21) — avstyrkt motioner vari föreslagits att särskilda förfaranderegler
skall införas för kommunala folkomröstningar. Vad som
nu anförts i de föreliggande motionerna och som i övrigt framkommit
i ärendet ger inte utskottet anledning att föreslå riksdagen att frångå
sina tidigare ställningstaganden. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1988/89:K606 yrkandena 4 och 5 samt 1988/89:K612 yrkande
3.

15. Kommunal vårdnadsersättning
Motioner

I motion 1988/89:K609 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om utvidgning av den kommunala kompetensen
så att det klarläggs att kommuner har rätt att utge vårdnadsersättning.

I motionen förordas att kommunallagen ändras så att det tydligt
framgår att kommunerna äger rätt att besluta om kommunala vårdnadsersättningar,
dvs. ett generellt bidrag till berörda föräldrar utan
behovsprövning. Enligt motionen är rättsläget i fråga om kommunernas
kompetens på förevarande område i viss mån oklart.

I motion 1988/89:K626 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag innebärande en vidgad kommunal kompetens
vad gäller rätten att utge kommunal vårdnadsersättning.

I motionen pekas på att en kraftig utbyggnad av familjedaghemmen
har skett under senare tid. I vissa kommuner har man sökt stimulera
denna utveckling genom tillämpning av någon form av kommunal
vårdnadsersättning. Motionärerna finner att denna väg för många är
bra. I motionen riktas kritik mot socialdemokraterna för att aktivt ha
försökt förhindra införandet av kommunal vårdnadsersättning.

1989/90:KU3

30

Gällande rätt

1989/90: KU3

Den grundläggande bestämmelsen om kommunernas och landstingens
allmänna kompetens finns i 1 kap. 4 § första stycket kommunallagen
(KL), där det sägs att kommuner och landsting själva får vårda sina
angelägenheter. Vid sidan om den grundläggande kompetensbestämmelsen
i 1 kap. 4 § första stycket KL har det i rättspraxis utbildats
vissa grundprinciper som i de flesta fell begränsar den kommunala
kompetensen. Dessa är lokaliseringsprincipen, förbudet mot att ge
understöd åt enskilda, förbudet mot att driva spekulativa företag,
likställighetsprincipen, förbudet mot beslut med retroaktiv verkan och
självkostnadsprincipen.

Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de
kommunala kompetensbestämmelserna har vid olika tillfällen prövats
genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett detta ej
vara fallet.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Motioner med samma innebörd som de här aktuella har behandlats av
utskottet vid flera tidigare tillfällen, bl.a. åren 1983, 1984 och 1986 (se
KU 1982/83:21, KU 1984/85:6 och KU 1985/86:15). Utskottet har
därvid avvisat framförda förslag om ändringar i lagstiftningen som
möjliggör införandet av vårdnadsersättning. Riksdagen har följt utskottets
ställningstaganden.

I 1983 års ärende reserverade sig moderata samlingspartiets, centerpartiets
och folkpartiets ledamöter i utskottet (4 m, 2 c, 1 fp). De
ansåg att regeringen borde lägga fram förslag om ändringar av den
kommunala kompetensen i fråga om vårdnadsersättning.

I 1984 års ärende reserverade sig moderata samlingspartiets och
centerpartiets ledamöter i utskottet (4 m, 2 c). De förordade att kommunallagen
ändrades så att tveksamheten om kommuners rätt att ge
vårdnadsersättning undanröjdes, en fråga som reservanterna ansåg att
regeringen snarast borde tillse att den utreddes. I ett särskilt yttrande
avgav folkpartiets ledamot i utskottet att frågan om kommuns rätt att
utge vårdnadsersättning möjligen kunde komma i ett nytt läge beroende
på utgången av ett mål vid kammarrätten i Göteborg gällande ett
överklagat kommunalt beslut angående bidrag till barnfamiljer med
stöd av socialtjänstlagen. Bl.a. av detta skäl ansåg ledamoten det därför
inte påkallat att riksdagen begärde en utredning. Kammarrätten i
Göteborg upphävde genom dom den 25 januari 1985 det nyssnämnda
beslutet. Domstolen konstaterade bl.a. att utbetalning av de ifrågavarande
bidragen inte var en kommunal angelägenhet och att det beslutande
organet därför överskridit sin befogenhet. I dom den 20 januari
1986 beslöt regeringsrätten att kammarrättens dom inte skulle ändras.

31

Regeringen (socialdepartementet) beslöt den 12 december 1985 att 1989/90:KU3
inte vidta någon åtgärd med anledning av framställningar från Grästorps,
Habo, Hässleholms, Höörs, Mullsjö och Ystads kommuner om
att regeringen skall verka för en lagändring som gör det möjligt för
kommun att införa vårdnadsersättning för vård av egna barn.

I 1986 års ärende reserverade sig moderata samlingspartiets och
centerpartiets ledamöter i utskottet (3 m, 2 c).

I kommunallagsgruppens (C 1986:A) förslag till ny kommunallag
(Ds 1988:52) föreslås ingen saklig ändring av kommunallagens kompetensregler.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen — senast år 1986
(KU 1985/86:15) — avstyrkt motioner vari föreslagits vidgad kommunal
kompetens vad gäller rätten att utge kommunal vårdnadsersättning.

Vad som nu anförts i de föreliggande motionerna och som i övrigt
framkommit i ärendet ger inte utskottet anledning att föreslå riksdagen
att frångå sina tidigare ställningstaganden. Med det anförda avstyrker
utskottet motionerna 1988/89:K609 och 1988/89:K626.

16. Kommunal taxesättning (självkostnadsprincipen)

Motion

I motion 1988/89:K610 av Sinikka Bohlin (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
självkostnadsprincipen vid taxesättning.

I motionen hävdas att föreliggande oklarhet i innebörden av begreppet
självkostnad medför stora problem. Motionären anser att starka
skäl talar för att begreppet preciseras genom lagstiftning.

Utredningsförslag

Kommunalbesvärskommittén föreslog i betänkandet (SOU 1982:41)

Överklagande av kommunala beslut att i en ny 6 § i kommunallagens
1 kap. skulle tas in principen om att kommunala avgifter inte får sättas
högre än vad som svarar mot verksamhetens självkostnader (självkostnadsprincipen).
I sin motivering till den föreslagna regeln angav kommittén
att förslaget endast utgjorde en kodifiering av självkostnadsprincipen
som helt och hållet byggde på gällande rätt (s. 175). Även
utredningen om kommunal kompetenslagstiftning förordade i sitt betänkande
(SOU 1982:20) Kommunerna och näringslivet att självkostnadsprincipen
skulle föras in i 1 kap. kommunallagen. Vid remissbehandlingen
av de båda betänkandena tillstyrkte de flesta remissinstanserna
förevarande förslag.

32

I stat-kommunberedningens delbetänkande (Ds C 1984:6) Avgifter 1989/90:KU3
inom kommunal verksamhet skedde en kartläggning och en analys av
de författningsbestämmelser som detaijreglerar avgiftsfinansieringen av
kommunala verksamheter. Beredningen föreslog att en utredning fick
i uppdrag att vidareutreda vissa frågor i saken. I betänkandet ingick
beredningen vidare bl.a. i överväganden angående självkostnadsprincipen.
Beredningen angav att den ansåg att principen är oklar på en del
punkter och att den därför ibland kan vara svår att tillämpa. Beredningen
tillstyrkte förslagen från kommunalbesvärskommittén och utredningen
om kommunal kompetenslagstiftning om att en självkostnadsregel
förs in i kommunallagen. Därefter anförde beredningen
följande (s. 146):

I motiven till en sådan regel bör principen utvecklas och närmare
beskrivas så att den blir tillräckligt tydlig. Det bör beaktas att principen
ofta uppfattas som en strikt princip där varje litet överskott
betraktas som ett brott mot principen. Denna missuppfattning kan
verka hämmande på den kommunala avgjftspolitiken och bör arbetas
bort. Det bör slås fast att självkostnadsprincipen inte hindrar tillfälliga
överskott och inte heller utesluter sådan kapitalbildning som behövs
för att möta förändringar i den verksamhet som det kan vara fråga om
i det enskilda fallet.

/

I demokratiberedningens betänkande (SOU 1985:29) Principer för ny
kommunallag föreslogs att självkostnadsprincipen skulle lagfästas, och
ett lagförslag i saken framlades. Beredningen anmärkte att förslaget
behövde förtydligas.

Kommunallagsgruppen (C 1986:A) behandlade frågan om att lagfästa
självkostnadsprincipen i sitt delbetänkande (Ds C 1987:5) Den ekonomiska
förvaltningen i kommuner och landsting. Kommunallagsgruppen
föreslog att i kommunallagen skrivs in att kommuner och landsting
skall bestämma sina avgifter så att överskott av verksamheten
undviks (självkostnadsprincipen). Enligt förslaget skall regeln gälla om
inte något annat är särskilt föreskrivet. Sedan förslaget remissbehandlats
har kommunallagsgruppen i sitt slutbetänkande (Ds 1988:52) Ny
lag om kommuner och landsting skrivit in självkostnadsprincipen
(3 §) i det särskilda kapitel om ekonomisk förvaltning (8 kap.) som
finns i arbetsgruppens förslag till ny kommunallag.

I kommittédirektiven (Dir. 1988:50) till den kommitté (C 1988:03)
som skall utforma förslag till en ny kommunallag anges att kommittén
— med hänsyn till utvecklingen på det kommunalekonomiska området
— bör överväga om reglerna om den ekonomiska förvaltningen i
kommuner och landsting behöver behandlas med förtur.

3 Riksdagen 1989190. 4 sami. Nr 3

33

Tidigare riksdagsbehandling

1989/90:KU3

Utskottet behandlade under riksmötet 1988/89 en motion (s) av samma
innebörd som den nu aktuella. Utskottet (KU 1988/89:3) avstyrkte
motionen under hänvisning till att den i motionen upptagna frågan
skulle komma att behandlas av den kommitté som skall utforma
förslag till en ny kommunallag. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan omfattas av kommunallagskommitténs
uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete med sikte på att avge
sina förslag i början av år 1990. Riksdagen bör inte föregripa kommitténs
överväganden i saken genom att nu ta ställning till den i motionen
upptagna frågan. Med det anförda får motion 1988/89:K610 anses
besvarad.

17. Vidgning av den kommunala kompetensen
(u-landsbistånd)

Motion

I motion 1988/89:K604 yrkande 1 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att den kommunala kompetensen
utvidgas till att omfatta rätten till att genomföra solidaritetsaktioner
och lämna u-landsbistånd också när det inte handlar om akut
katastrofhjälp.

I motionen erinras om att en kommuns eller landstingskommuns
olika slags solidaritetsyttringar och bistånd till u-länder — med vissa
speciella undantag — anses falla utanför den kommunala kompetensen.
Motionärerna anser att lagstiftningen bör ändras så att det blir
möjligt för kommuner till en vänort att dels genomföra solidaritetsaktioner,
t.ex. en kommunal bojkott, dels som ett led i en solidaritetsaktion
skänka överskottsmateriel av olika slag. Det framhålls i motionen
att det beträffande viss materiel kan föreligga behov av att sakkunniga
medverkar vid installationen av materielen. Motionärerna anser att av
den nya lagen bör framgå att kommuner och landsting äger rätt att ge
sådan medverkan, antingen genom att svenska tekniker reser ut eller
genom att kommunerna får rätt att ta emot besökare från u-länder för
utbildning här. Vidare pekas i motionen bl.a. på vikten av att den
kommunala kompetensen vidgas så att det är helt klart att kommunerna
kan ge hjälp också på en mer långsiktig bas än vad som blir fallet
när det gäller akut katastrofhjälp.

34

Gällande ordning

1989/90:KU3

Kommunala opinions- och solidaritetsyttringar med anknytning till
främmande länder anses i princip falla utanför den kommunala kompetensen.
Detta har sin grund i att utrikes-, handels- och biståndspolitiken
anses vara en angelägenhet för riksdagen och regeringen. Sådana
yttringar anses också sakna det nödvändiga sambandet med den egna
kommunen eller landstingskommunen och därför strida mot den s.k.
lokaliseringsprincipen. Vid olika tillfållen har dock genom lagstiftning
gjorts undantag från grundsatsen att kommuner och landstingskommuner
inte har befogenhet att avge internationella opinions- och solidaritetsyttringar.
Sålunda har den kommunala kompetensen inom detta
område blivit utvidgad genom lagen (1962:638) om rätt för kommun
att bistå utländska studerande, lagen (1975:494) om rätt för kommun
och landstingskommun att lämna internationell katastrofhjälp och
lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och landstingskommuner att
vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade vid 1985/86, 1986/87 samt 1988/89 års riksmöten
motioner (av Alf Svensson, c) med samma innebörd som den nu
aktuella. Motionerna avstyrktes av utskottet, som inte ansåg att det
fånns anledning för riksdagen att ta något initiativ i den aktualiserade
frågan (KU 1985/86:15, KU 1986/87:21 och KU 1988/89:3). Riksdagen
följde utskottet. Utskottet har därvid bl.a. erinrat om att stat-kommunberedningen
i ett under hösten 1986 avgivet delbetänkande (Ds C
1986:10) Kommunal medverkan i internationella frågor behandlat
frågan om kommuner och landstingskommuner skall ges ökade möjligheter
att avge solidaritetsyttringar i internationella frågor men att
beredningen inte funnit skäl föreligga att föreslå någon vidgning i
förevarande hänseende av den kommunala kompetensen.

Det nyssnämnda betänkandet har remissbehandlats. I direktiven
(Dir. 1988:50) till den kommitté (C 1988:03) som skall utforma förslag
till en ny kommunallag anges att kommittén bör överväga de frågor
som tagits upp i betänkandet.

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionen omfattas av kommunallagskommitténs
uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete med sikte på att avge
sina förslag i början av år 1990. Riksdagen bör inte föregripa kommitténs
överväganden i saken genom att nu ta ställning till de i motionen
upptagna frågorna. Med det anförda får motion 1988/89:K604
yrkande 1 anses besvarad.

35

18. Kommunalt vänortsutbyte i vissa länder

1989/90 :KU3

Motion

I motion 1988/89:K604 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för att uppmuntra
kommunalt och landstingskommunalt vänortsutbyte, i synnerhet vänortsutbyte
med orter och regioner i frontstaterna i södra Afrika och
Nicaragua.

Motionärerna anser att kommunernas initiativ till vänorter i uländer
bör stödjas och uppmuntras. I motionen erinras om att för
närvarande det mesta vänortsutbytet är riktat mot de nordiska länderna.
Motionärerna förordar ett ökat vänortsengagemang med orter i den
tredje världen, i synnerhet med orter i frontstaterna runt södra Afrika
och i Nicaragua.

Gällande ordning m.m.

Sedan länge förekommer det att svenska kommuner upprätthåller
vänortskontakter med kommuner i andra länder. Stat-kommunberedningen
har i delbetänkandet (Ds C 1986:10) Kommunal medverkan i
internationella frågor lämnat bl.a. följande redogörelse härför.

Det vanligaste är att kommunerna har vänortsförbindelser med kommuner
i de övriga nordiska länderna. Vänortskontakter finns emellertid
även med kommuner i andra länder. Sålunda har svenska kommuner
vänorter i bl.a. USA, Sovjetunionen, Jugoslavien, Israel, Japan och
Tjeckoslovakien. Nordiskt vänortsutbyte som sker inom rimliga ekonomiska
ramar har i rättspraxis (RÅ 1981 2:81) uttryckligen förklarats
falla inom den kommunala kompetensen. De svenska kommunernas
deltagande i den internationella vänortsrörelsen torde vara allmänt
accepterat. Kommunernas val av vänorter skulle visserligen kunna
sägas ge uttryck för ett utrikespolitiskt ställningstagande. Valet av
vänort överskuggas emellertid av det egentliga syftet med vänortsverksamheten,
nämligen att vänorterna skall kunna ge varandra ett ömsesidigt
utbyte på företrädesvis de kulturella och idrottsliga områdena. Det
utrikespolitiska inslaget kan inte sägas vara särskilt stort, och någon
avgörande vikt kan inte läggas vid vänortsverksamheten när det gäller
att ta ställning till frågan om kommunerna och landstingskommunerna
skall ges ytterligare möjlighet att avge opinions- och solidaritetsyttringar
på det internationella området.

Beredningens redogörelse utmynnar inte i något förslag till ändring av
gällande ordning.

Den kommitté (C 1988:03) som skall utforma förslag till en ny
kommunallag skall överväga de frågor som tagits upp i ovannämnda
betänkande.

Utskottets bedömning

1989/90: KU3

Utskottet har vid ett tidigare tillfälle (KU 1988/89:3) behandlat och
avstyrkt ett motsvarande motionsyrkande som det förevarande. Vad
som nu anförts i den föreliggande motionen och som i övrigt framkommit
i ärendet ger inte utskottet anledning att föreslå riksdagen att
frångå sitt tidigare ställningstagande. Med det anförda avstyrker utskottet
motion 1988/89:K604 yrkande 2.

19. Den kommunala kompetensen i näringspolitiska
frågor

Motion

I motion 1988/89:K620 av Karin Falkmer (m) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att sysselsättnings- och regionalpolitik
bör vara en statlig uppgift i enlighet med vad som anförts i
motionen (yrkande 1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kommunal näringspolitik
(yrkande 2).

I motionen begärs att riksdagen med kraft slår fast den sedan mitten
av 1960-talet knäsatta principen att regional- och sysselsättningspolitiska
åtgärder inte är en kommunal angelägenhet utan tillhör statens
ansvarsområde. Enligt motionären medförde den internationella lågkonjunkturen
under 1970-talet och början av 1980-talet att den tidigare
klara skiljelinjen på förevarande område allt oftare övergavs innebärande
olagliga kommunala satsningar. Motionären anser att kommunallagsutredningen
på ett klart och entydigt sätt bör slå fast den
angivna viktiga grundregeln. I motionen framförs vidare bl.a. olika
synpunkter på vilka näringslivsfrämjande åtgärder som bör falla inom
den kommunala kompetensen.

Gällande rätt, utredningsförslag m.m.

Den grundläggande bestämmelsen om den kommunala kompetensen
Finns i 1 kap. 4 § kommunallagen. Där stadgas att kommuner och
landstingskommuner själva får vårda sina angelägenheter. De närmare
gränserna för kompetensen har dragits upp i rättspraxis. Förutom att
ställning tagits till arten av olika verksamheter har i rättspraxis fastlagts
olika grundsatser (kompetensprinciper) avsedda att närmare precisera
gränserna för den allmänna regeln i kommunallagen om den kommunala
kompetensen. Exempel härpå är lokaliserings-, likställighets- och
självkostnadsprinciperna. Innebörden av lokaliseringsprincipen är att
en uppgift, för att vara en kommunal angelägenhet, skall vara av
betydelse för det egna kommunområdet eller dess invånare. Likställighetsprincipen
ger uttryck för ett krav att kommunmedlemmarna i

37

möjligaste mån behandlas lika så att inte viss grupp av kommunmedlemmarna
obehörigen gynnas eller missgynnas i förhållande till andra
kommunmedlemmar. Självkostnadsprincipen är benämningen på regeln
att kommunala avgifter inte får sättas högre än att kommunens
egna kostnader blir täckta.

Demokratiberedningen har i betänkandet (SOU 1985:29) Principer
för ny kommunallag föreslagit att vissa av de rättsprinciper som
utvecklats om den allmänna kompetensen — däribland lokaliseringsprincipen,
likställighetsprincipen och självkostnadsprincipen — skrivs
in i kommunallagen.

Stat-kommunberedningen har bl.a. haft i uppdrag att analysera
erfarenheterna av kommunernas näringslivsinsatser och att belysa olika
kommunala kompetensgränser inom näringslivsområdet (dir.
1983:30). I delbetänkandet (Ds C 1986:16) Kommunal näringslivspolitik.
Samverkan med staten och näringslivet redovisar beredningen sin
syn i dessa frågor. Beredningen anser att staten måste ha det övergripande
ansvaret för näringslivspolitiken. När det gäller medverkan till
en från samhällssynpunkt lämplig lokalisering av näringslivet skall det
väsentligen vara en statlig angelägenhet. Beredningen föreslår således
ingen förändring av den nuvarande uppgiftsfördelningen mellan stat
och kommun. Beredningen anser dock samtidigt att kommunernas
och landstingskommunernas åtgärder inom näringslivspolitiken måste
tillmätas stor betydelse. När det gäller kompetensfrågan är beredningens
slutsats att den nuvarande kompetensregeln och den rättspraxis
som utvecklats innebär en lämplig avgränsning, som ger kommunerna
möjlighet att göra betydande lokala näringslivsinsatser samtidigt som
gränser finns för alltför omfattande åtaganden. Beredningen föreslår
därför inga förändringar av den nuvarande kommunala kompetensen.

Kommunallagsgruppen (C 1986:A) har i sitt slutbetänkande (Ds
1988:52) Ny lag om kommuner och landsting, såvitt nu är av intresse,
föreslagit följande. I 3 kap. i arbetsgruppens förslag till ny kommunallag
tas in bestämmelser om kommunernas och landstingens befogenheter.
Förslaget grundar sig på demokratiberedningens ovannämnda förslag.
Förutom den grundläggande bestämmelsen om kommunernas
och landstingens allmänna kompetens föreslås att det i kapitlet tas in
bestämmelser som ger uttryck för flertalet av de kommunalrättsliga
grundprinciper och den praxis som har utbildats i fråga om kommunernas
och landstingens förhållande till näringslivet. I sistnämnda
hänseende föreslås dels en bestämmelse (3 kap. 4 §) som i positiva
ordalag anger när kommunerna och landstingen själva får driva näringsverksamhet,
dels en bestämmelse (3 kap. 5 §) som anger de
förutsättningar som skall gälla för att individuellt riktat stöd till
enskilda näringsidkare skall få ske.

1989/90: KU3

38

Kommunallagsgruppen (C 1986:A) har inte behandlat förslagen i 1989/90:KU3
ovannämnda betänkande (Ds C 1986:16) Kommunal näringslivspolitik.

1 direktiven (dir. 1988:50) för kommunallagskommittén (C 1988:03)
anges särskilt att den bör överväga de frågor som tagits upp i sistnämnda
betänkande.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat motioner rörande
den kommunala kompetensen i näringspolitiska frågor. År 1984 behandlade
utskottet (KU 1984/85:6) tre motioner (2 m, 1 c) i ämnet.

Utskottet avstyrkte motionerna under hänvisning till att förslagen i
motionerna torde ligga inom ramen för stat-kommunberedningens
arbete. Moderata samlingspartiets ledamöter i utskottet reserverade sig
till förmån för en av motionerna (4 m). Reservanterna angav bl.a. att
lagstiftningen om den kommunala kompetensen borde bygga på en
mycket restriktiv inställning i fråga om stöd till näringslivet. Riksdagen
följde utskottet.

År 1986 avstyrkte utskottet (KU 1985/86:15) fyra motioner (2 m,

2 fp) gällande olika förslag rörande den kommunala kompetensen i
näringspolitiska frågor. Enligt utskottets mening fanns det mot bakgrund
av det då pågående utredningsarbetet inom stat-kommunberedningen
inte anledning för riksdagen att ta i motionerna yrkade initiativ.
Riksdagen följde utskottet.

År 1987 avstyrkte utskottet (KU 1986/87:21) en motion (m) vari
begärts en översyn av kommunallagens regler beträffande den kommunala
kompetensen. Utskottet ansåg inte att det fanns anledning för
riksdagen att ta något initiativ i frågan. I en reservation (3 m) förordades
en översyn av reglerna i fråga. I reservationen angavs att en
utgångspunkt borde vara att kompetenslagstiftningen på området skulle
bygga på en restriktiv inställning i fråga om stöd till näringslivet.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

De frågor rörande den kommunala kompetensen i näringspolitiska
frågor som tas upp i motionen omfattas av kommunallagskommitténs
uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete med sikte på att avge sina
förslag i början av år 1990. Riksdagen bör inte föregripa kommitténs
överväganden i saken genom att nu ta ställning till de i motionen
upptagna frågorna. Med det anförda får motion 1988/89:K620 yrkandena
1 och 2 anses besvarade.

39

20. Åtgärder till stöd för kommunernas lednings- och
samordningsverksamhet m.m.

Motion

I motion 1988/89:K616 av Per Olof Håkansson (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av forsknings- och utvecklingsverksamhet till stöd för kommunernas
verksamhet.

I motionen erinras om att den kommunala verksamheten i stor
utsträckning regleras genom s.k. ramlagstiftning och att det ankommer
på kommunerna att inom dessa ramar utforma verksamheten. Frågor
som därvid kan bli aktuella är enligt motionen bl.a. hur kommunens
olika organ skall utformas och arbeta när det gäller ledning och
samordning av verksamheten. Motionären anser att åtgärder bör vidtas
till stöd för kommunerna när de skall lösa dessa frågor. Motionären
föreslår vidare att en forsknings- och utvecklingsverksamhet genomförs.
Inledningsvis bör därvid en sektorövergripande studie över de
relevanta problemen för olika kommuntyper klarläggas.

Delegationen för forskning om den offentliga sektorn

Med stöd av riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1984 (prop.
1983/84:107 bil. 10, UbU 28) inrättades i december samma år en
delegation (C 1984:A) för forskning om den offentliga sektorn för en
försöksperiod fram till den 30 juni 1987. Försöksperioden har därefter
förlängts med tre år. Forskningsdelegationens verksamhet skall i första
hand inriktas på övergripande frågor om folkstyrelsens samt kommunernas,
landstingskommunernas och den statliga sektorns roll i samhällsutvecklingen.

Forskningsdelegationens arbete har koncentrerat sig till tre huvuduppgifter.
En viktig uppgift är att initiera och stödja forskningsinsatser
på angelägna områden. I samband med att riksdagen beslutade om
1987 års forskningsproposition (prop. 1986/87:80, FiU 26) gavs delegationen
ökade möjligheter att ge direkt forskningsstöd. Genom en
överenskommelse mellan regeringen och de två kommunförbunden
kommer sammanlagt 10 milj. kr. att finnas tillgängliga under de tre
budgetåren 1987/88— 1989/90. Andra viktiga uppgifter för delegationen
är att verka för att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga
för olika intressenter samt att stimulera kontakter mellan forskare och
avnämare.

Forskningsdelegationen ger för närvarande ekonomiskt stöd till ett
tjugotal olika forskningsprojekt. Några av projekten avser bl.a. studier
av olika problemställningar som rör kommunal självstyrelse, kommunal
ekonomi och decentralisering av kommunal verksamhet. I två
rättsvetenskapliga projekt behandlas frågor med anknytning till ramlagstiftning
och myndighetsutövning. Vidare har professor Nils Stjernquist
och fil dr Håkan Magnusson på forskningsdelegationens uppdrag

1989/90 :KU3

40

studerat olika frågor om den kommunala självstyrelsen, jämlikheten 1989/90:KU3
och variationerna mellan kommunerna i bl.a. servicehänseenden (Ds
1988:36). — Forskningsdelegationen är knuten till civildepartementet.

Ordförande i dess styrelse är statssekreteraren i civildepartementet, Ulf
Göransson.

Forskningsdelegationens fortsatta verksamhet, som alltså är av försökskaraktär,
kommer att tas upp i den forskningspolitiska proposition
som regeringen avser att lägga fram i början av år 1990. I samband
därmed kommer frågan om forskning och utvecklingsarbete för den
kommunala sektorn att behandlas.

Utskottets bedömning

I motionen föreslås bl.a. olika åtgärder till stöd för kommunernas
lednings- och samordningsverksamhet. Till viss del får de i motionen
framförda önskemålen redan anses tillgodosedda genom den försöksverksamhet
som delegationen för forskning om den offentliga sektorn
bedriver. Delegationens fortsatta verksamhet kommer att tas upp i den
forskningspolitiska proposition som regeringen avser att lägga fram i
början av år 1990. I samband därmed kommer frågan om forskning
och utvecklingsarbete för den kommunala sektorn att behandlas. Mot
angiven bakgrund saknas det anledning för riksdagen att nu ta ställning
till de i motionen upptagna frågorna. Med det anförda Sr motion
1988/89:K616 anses besvarad.

21. Kommunalbesvär
Motioner

I motion 1988/89:K617 av Ove Karlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att kommunallagskommittén genom tilläggsdirektiv
ges i uppdrag att överväga och framlägga förslag om sådan ändring
av 1 kap. 3 § i kommunallagen (KL) att de i motionen framförda
kraven beträffande besvärsrätt tillgodoses.

I motionen förordas att medlemskapsbegreppet i 1 kap. 3 § KL

inskränks till att endast gälla den som är kyrkobokförd i kommunen
eller är taxerad till kommunalskatt där. Motionärerna anser således att
det förhållandet att en person äger fast egendom i kommunen inte
längre skall utgöra grund för medlemskap. Enligt motionen föreligger
det nämligen inte något berättigat intresse att ge ägare av utbofastighet
ställning som kommunmedlem med bl.a. möjlighet att anföra kommunalbesvär.
Motionärerna anser det till fyllest att sådan fastighetsägare
har möjlighet att — i den mån han som part berörs av ett kommunalt
beslut — tillgripa överklagande enligt förvaltningslagen. I motionen
förordas att riksdagen, som ett led i sitt arbete att utveckla den
kommunala självstyrelsen, förändrar kommunallagen på så sätt att

41

besvärsrätt endast tillerkänns de människor som genom uttaxering av 1989/90:KU3
skattemedel eller som genom sin dagliga tillvaro deltar i den kommunala
gemenskapen i dess helhet och att desamma får ställningen av
kommunmedlem och därmed rätten att genom besvär bevaka de
kommunala beslut som berör deras vardag.

I motion 1988/89:K620 yrkande 3 av Karin Falkmer (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om besvärsrätt även för andra än kommunmedlemmar beträffande
kommuns beslut om näringslivsstöd.

1 motionen påpekas att en kommuns åtgärder vid näringslivsstöd
kan skada företag utanför kommunen. Under hänvisning härtill anser
motionären att kommunmedlemsbegreppet, såvitt gäller anförande av
kommunalbesvär, bör utsträckas till att även gälla sådana fysiska och
juridiska icke-kommunmedlemmar som berörs av ett kommunalt näringslivsbeslut.

Gällande bestämmelser

Rätt att besvära sig över beslut av kommunfullmäktige och landsting
tillkommer enligt 7 kap. 1 § KL varje medlem av kommunen resp.
landstingskommunen. Medlem av kommun är enligt 1 kap. 3 § KL
den som är kyrkobokförd i kommunen, äger fest egendom där eller är
taxerad till kommunalskatt där. Medlem av landstingskommun är den
som är medlem av kommun inom landstingskommunen. Fr.o.m. 1986
års taxering har den kommunala taxeringen av juridiska personer
slopats.

I 1977 års kommunallag beskrivs fem grunder för kommunalbesvär.

Den första är formell — att beslutet inte kommit till i laga ordning.

De fyra övriga rör beslutets sakliga innehåll: om det står i strid med
lag eller annan författning, om det på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges
(eller annan beslutsfattares) befogenhet, om det kränker
klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. De två
sistnämnda besvärsgrunderna har till syfte att värna om enskilda invånare.

Besvärsgrunderna i kommunalbesvärsmål har i stort sett varit oförändrade
sedan 1862 års kommunalreform. Med ledning av en lång tids
praxis har därför med tiden ett antal konkreta principer för den
kommunala kompetensen kunnat utformas, t.ex. lokaliserings-, likställighets-
och självkostnadsprinciperna.

Utredningsförslag

En utgångspunkt för kommunalbesvärskommitténs förslag i betänkandet
(SOU 1982:41) Överklagande av kommunala beslut var att rätten
för kommuninvånarna att anföra kommunalbesvär borde utformas så
att den blir en viktig länk för att upprätthålla den kommunala
demokratin. Utredarna föreslog därför att förbudet mot att besvära sig
begränsas till beslut som gäller beredning eller verkställighet av full- 42

mäktigebeslut. Kretsen av dem som har rätt att föra talan mot kommunen
borde enligt förslaget också utvidgas något, bl.a. föreslogs att
ideella föreningar vars styrelse har säte i kommunen i fråga skulle få
besvärsrätt. Kommunalbesvärskommittén övervägde även frågan om att
tillerkänna intressent talerätt i kommunalbesvärsmål men fann det
svårt att påvisa något klart praktiskt behov av att utvidga kretsen
besvärsberättigade utanför kommunmedlemmarna. Enligt kommitténs
mening talade övervägande skäl för att en särskild regel om talerätt för
intressenter ej borde införas.

I kommunallagsgruppens (C 1986:A) slutbetänkande (Ds 1988:52)
Ny lag om kommuner och landsting föreslogs inte några ändringar av
medlemskapsbegreppet, vilket i det i betänkandet framlagda förslaget
till ny kommunallag är intaget i 1 kap. 5 §. När det gäller besvärsgrunderna
föreslogs att två av de nuvarande prövningsgrunderna skulle
slopas, nämligen att ett beslut "kränker klagandens enskilda rätt" eller
att det "vilar på orättvis grund".

Till kommunallagskommittén (C 1988:03) har överlämnats framställningar
från vissa kommuner om att äganderätt i fast egendom inte
skall utgöra grund för medlemskap.

Utskottets bedömning

De frågor rörande kommunmedlemsbegreppet och kommunalbesvärsrätten
som förs fram i de föreliggande motionerna omfattas av kommunallagskommitténs
uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete med
sikte på att avge sina förslag i början av år 1990. Riksdagen bör inte
föregripa kommitténs överväganden i saken genom att nu ta ställning
till de i motionerna upptagna frågorna. Med det anförda får motionerna
1988/89:K617 och 1988/89:K620 yrkande 3 anses besvarade.

22. JO:s talerätt på det oreglerade kommunala
området

Motion

I motion 1988/89:K210 yrkande 9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om JO:s utökade möjlighet till talerätt på det kommunala
området.

Enligt motionen är det ologiskt och en klar brist att JO med
nuvarande lagstiftning kan fullfölja anmälningar om disciplinansvar på
det statliga men inte på det kommunala området. I motionen, vari
erinras om att huvudparten av den offentliga verksamhet som allmänheten
kommer i kontakt med numera sker i kommunal regi, understryks
att det för den enskilde är av stor betydelse att det ställs lika

1989/90: KU3

43

höga krav på rättssäkerhet och rättsövervakning på det kommunala 1989/90:KU3
som på det statliga området. Motionären anser att riksdagen bör ge
regeringen till känna att den återkommer till riksdagen med lagförslag
varigenom JO ges samma fullföljdsmöjligheter över disciplinbeslut
m.m. på det kommunala området som på det statliga.

Gällande ordning

Enligt gällande ordning kan JO till domstol överklaga disciplinbeslut
på det statliga området, självfallet dock under förutsättning att vederbörande
befattningshavare står under JO:s tillsyn. Någon motsvarande
talerätt gäller inte på det oreglerade kommunala området, där det
disciplinära ansvaret regleras genom kollektivavtal.

Regeringen tillsatte 1986 en utredning — kommunalansvarsutredningen
(C 1986:02) — med uppdrag att utreda frågan om behovet av
åtgärder för att stärka respekten för gränserna för den kommunala
kompetensen. Enligt de utfärdade direktiven ingick i uppdraget att
analysera behovet av och förutsättningarna för en eventuell talerätt för
JO och JK beträffande frågan om disciplinansvar, avskedande eller
avstängning såvitt gäller kommunernas och landstingskommunernas
tjänstemän.

Tidigare riksdagsbehandling

I 1986 års ärende om en reformering av JO-ämbetet behandlade
utskottet tre motioner (2 fp, 1 c) av samma innebörd som den här
aktuella. I utskottsbetänkande! i ärendet (KU 1986/87:2) angav utskottet,
som framhöll att det hade samma principiella inställning som
redovisats i motionerna till frågan om JO:s talerätt inom det kommunala
området, under hänvisning till kommunalansvarsutredningens
uppdrag att det var positivt att hithörande frågor skulle utredas.

Utskottet ansåg motionerna med det anförda besvarade. Riksdagen
följde utskottet.

Under 1987/88 och 1988/89 års riksmöten behandlade utskottet (KU
1987/88:6 resp. 1988/89:KU3) ytterligare motioner (fp) av samma slag
som den nu aktuella. Utskottet ansåg inte att det framkommit något
som gav anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande.
Utskottet, som hänvisade till kommunalansvarsutredningens arbete,
avstyrkte därför motionerna. Båda gångerna reserverade sig folkpartiets
och centerpartiets ledamöter i utskottet (2 fp, 2 c) till förmån för
motionerna. Riksdagen följde utskottet. Vid det senaste tillfället avgav
de moderata ledamöterna i utskottet (3 m) ett särskilt yttrande.

44

Utredningsförslag

1989/90 :KU3

Kommunalansvarsutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande
(SOU 1989:64) Kommunalbot föreslagit att det befintliga sanktionssystemet
mot kommunala lagöverträdelser kompletteras med en mot
själva kommunerna och landstingskommunerna riktad generell ekonomisk
påföljd för grova lagöverträdelser och för överträdelser av domstolsbeslut
om verkställighetsförbud. Sanktionen kallas för kommunalbot.
När det gäller frågan om talerätt för JO och JK i fråga om
kommunala beslut om disciplinansvar föreslås ingen ändring i gällande
ordning. Enligt utredningen är det en för den kommunala självstyrelsen
ingripande sak att i någon form föra in ett statligt inflytande över
disciplinansvaret i de kommunala förvaltningarna. Utredningen anser
att behovet av en sådan förändring bör bedömas mot bakgrund av
verkningarna av det förslag om införande av kommunalbot som utredningen
lagt fram.

Utskottets bedömning

Den av motionärerna väckta frågan har behandlats av kommunalansvarsutredningen
i dess nyligen avgivna betänkande (SOU 1989:84)
Kommunalbot. Betänkandet, som bereds i civildepartementet, skall
remissbehandlas. Mot angiven bakgrund anser utskottet inte att det
finns anledning för riksdagen att nu ta ställning till den i motionen
upptagna frågan. Med det anförda får motion 1988/89:K210 yrkande 9
anses besvarad.

23. Åtgärder mot vissa kommunala beslut m.m.
Motioner

I motion 1988/89:K210 yrkande 10 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ordning med sanktioner mot kommunala
förtroendemän i de fall en kommunal församling trotsat lagakraftvunnen
dom.

I motionen erinras om att under senare år förekommit ett antal fall
där kommunala församlingar fattat olagliga beslut och — trots att
dessa efter besvär upphävts — senare trotsat överinstanserna. Någon
säker möjlighet att tå de kommunala förtroendemännen fällda till
ansvar i sådana fall finns inte. Enligt motionärernas uppfattning är det
nödvändigt att undersöka vilka möjliga sanktioner som skulle kunna
införas i de fell där en kommunal församling trotsat lagakraftvunnen
dom. Motionärerna, som ifrågasätter om inte den effektivaste lösningen
är att tredskande förtroendemän åläggs ett personligt ansvar, anser att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i frågan.

45

I motion 1988/89:K627 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen 1989/90:
hos regeringen begär lagförslag som möjliggör att kommuner och
landsting som inte fullföljer sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen,
omsorgslagen och hälso- och sjukvårdslagen åläggs vitesföreläggande.

I motionen hävdas att det förekommer att kommuner och landsting
inte fullföljer sina lagstadgade skyldigheter enligt vårdlagstiftningen
(socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och lagen om särskilda
omsorger). I motionen pekas på att även för det fall att domstol givit
vårdtagare rätt i tvist mellan vårdtagare och kommun/landsting om
vård eller omsorg kan kommunerna eller landstingen låta bli att rätta
till felen. Domstolsutslagen är inte tvingande för huvudmännen och
ekonomiska sanktioner förekommer inte. Motionärerna anser att en
lagändring måste ske så att kostnaden för att undandra sig sina skyldigheter
blir högre än att uppfylla dem. Ett sätt att uppnå denna effekt är
enligt motionen att domstol ges möjlighet att utfärda kännbara vitesförelägganden
för landsting och kommuner om rättelse inte kommer till
stånd.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet behandlade i 1986 års ärende om en reformering av JOämbetet
ett flertal motioner (m resp. fp) av samma slag som ovannämnda
motion 1988/89:K210. Utskottet noterade i sitt betänkande KU
1986/87:2 att regeringen våren 1986 tillsatt en utredning — kommunalansvarsutredningen
(C 1986:02) — med uppdrag att förutsättninglöst
överväga behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner
och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala
kompetensen och sätter sig över domstolarnas avgöranden i kommunala
besvärsmål. Med hänvisning härtill ansåg utskottet motionerna besvarade.
Riksdagen följde utskottet.

Under 1988/89 års riksmöte behandlade utskottet (1988/89:KU3)
ytterligare en motion (fp) av samma innebörd. Under hänvisning bl.a.
till att kommunalansvarsutredningens slutbetänkande var att vänta
inom kort avstyrktes motionen. Folkpartiets ledamöter i utskottet
(2 fp) reserverade sig till förmån för motionen. Riksdagen följde
utskottet.

Vidare behandlade socialutskottet under 1988/89 års riksmöte en
motion (vpk) med samma innebörd som ovannämnda motion
1988/89:K627. Detta skedde i samband med behandlingen av proposition
1987/88:176 om äldreomsorgen inför 90-talet. Socialutskottet
(1988/89:SoU6) avstyrkte motionen under hänvisning bl.a. till att resultatet
av kommunalansvarsutredningens utredningsarbete borde avvaktas.

En reservation (vpk) avgavs till förmån för motionen. Riksdagen
följde utskottsmajoriteten.

Utredningsförslag

1989/90: KU3

Kommunalansvarsutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande
(SOU 1989:64) Kommunalbot undersökt om det nuvarande regelsystemet
behöver kompletteras med bestämmelser som motverkar att kommunerna
och landstingskommunerna överträder gränserna för den
kommunala kompetensen eller sätter sig över domstolarnas avgöranden
i kommunalbesvärsmål. Utredningen, som inte anser det vara en
framkomlig väg att ytterligare kriminalisera lagöverträdelser av kommunala
förtroendevalda och kommunalanställda (se bet. s. 121 f.),
föreslår i stället ett ekonomiskt sanktionssystem som direkt riktar sig
mot kommunen eller landstingskommunen som särskilt rättssubjekt.
Enligt förslaget skall således det befintliga sanktionssystemet kompletteras
med en mot själva kommunerna och landstingskommunerna
riktad generell ekonomisk påföljd för grova lagöverträdelser och för
överträdelser av domstolsbeslut om verkställighetsförbud. Sanktionen
kallas för kommunalbot. Beloppet för boten är lägst 100 000 kr. och
högst 10 milj. kr. Frågor om kommunalbot föreslås bli prövade av
kammarrätt som första instans. JO föreslås fa exklusiv rätt att föra
talan om kommunalbot. I övrigt föreslås inte några ändringar i sanktionssystemet
för den kommunala verksamheten.

Utskottets bedömning

De frågor som tagits upp i motionerna har behandlats av kommunalansvarsutredningen
i dess nyligen avgivna betänkande (SOU 1989:84)
Kommunalbot. Betänkandet, som bereds i civildepartementet, skall
remissbehandlas. Utskottet, som kan konstatera att vissa av de förfaranden
som tas upp i motion 1988/89:K627 synes kunna angripas med
den föreslagna nya sanktionen kommunalbot, anser inte att det — mot
bakgrund av det pågående beredningsarbetet — finns anledning för
riksdagen att nu ta ställning till de i motionerna upptagna frågorna.
Med det anförda får motionerna 1988/89:K210 yrkande 10 och
1988/89:K627 anses besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande delning av kommuner

att riksdagen avslår motion 1988/89:K606 yrkande 1,

res. 1 (m, fp, c, mp)

2. beträffande stad som benämning på vissa orter
att riksdagen avslår motion 1988/89:K611,

res. 2 (m, fp)

3. beträffande stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige att

riksdagen avslår motion 1988/89:K633,

res. 3 (m. fp)

47

4. beträffande ändrad kommunal nämndorganisation (kultur- 1989/90:KU3
nämnden)

att riksdagen förklarar motion 1988/89:K444 yrkande 1 besvarad
med vad utskottet anfört,

res. 4 (mp)

5. beträffande direktvalda kommundelsnämnder

att riksdagen förklarar motion 1988/89:K606 yrkande 2 besvarad
med vad utskottet anfört,

res. 5 (fp, c, mp)

6. beträffande det kommunala partistödet

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:K606 yrkandena
8 och 9 samt 1988/89:K632 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande snabbare valgenomslag i kommunala styrelser

att riksdagen förklarar motionerna 1988/89:K606 yrkande 3,

1988/89:K615, 1988/89:K623 och 1988/89:K634 besvarade med
vad utskottet anfört,

res. 6 (m, fp, mp)

8. beträffande lägsta antal ledamöter i kommunfullmäktige
att riksdagen avslår motion 1988/89:K607,

9. beträffande insyn för samtliga partier i kommunala nämnders
arbete m.m.

att riksdagen

a) förklarar motionerna 1988/89:K601 yrkande 3 och
1988/89:K605 besvarade med vad utskottet anfört,

b) avslår motion 1988/89:K601 yrkandena 1 och 2,

res. 7 (vpk, mp)

10. beträffande den fackliga representationen i kommunala
nämnder

att riksdagen förklarar motionerna 1988/89:K239 yrkande 3,

1988/89:K603 och 1988/89:K606 yrkande 6 besvarade med vad
utskottet anfört,

res. 8 (m, fp, c)
res. 9 (mp)

11. beträffande ekonomisk ersättning till förtroendevalda

att riksdagen förklarar motionerna 1988/89:K613 och
1988/89:K814 besvarade med vad utskottet anfört,

12. beträffande öppna nämnd- och utskottssammanträden

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:K606 yrkande 7,

1988/89:K612 yrkande 1 och 1988/89:K619,

res. 10 (m, fp, c. mp)

13. beträffande insynen i kommunala bolag och stiftelser

att riksdagen förklarar motion 1988/89:K612 yrkande 2 besvarad
med vad utskottet anfört,

res. 11 (fp, mp)

14. beträffande rådgivande kommunala folkomröstningar

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:K606 yrkandena 4 och 5
samt 1988/89:K612 yrkande 3,

res. 12 (m, fp, c, mp) 48

15. beträffande kommunal vårdnadsersättning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:K609 och 1988/89:K626,

res. 13 (m, c, mp)

16. beträffande kommunal taxesättning (självkostnadsprincipen)
att riksdagen förklarar motion 1988/89:K610 besvarad med vad
utskottet anfört,

17. beträffande vidgning av den kommunala kompetensen (ulandsbistånd) att

riksdagen förklarar motion 1988/89:K604 yrkande 1 besvarad
med vad utskottet anfört,

res. 14 (m, fp)
res. 15 (vpk, mp)

18. beträffande kommunalt vänortsutbyte i vissa länder
att riksdagen avslår motion 1988/89:K604 yrkande 2,

res. 16 (vpk)

19. beträffande den kommunala kompetensen i näringspolitiska
frågor

att riksdagen förklarar motion 1988/89:K620 yrkandena 1 och 2
besvarad med vad utskottet anfört,

20. beträffande åtgärder till stöd för kommunernas lednings- och
samordningsverksamhet m.m.

att riksdagen förklarar motion 1988/89:K616 besvarad med vad
utskottet anfört,

21. beträffande kommunalbesvär

att riksdagen förklarar motionerna 1988/89:K617 och
1988/89:K620 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

22. beträffande JO:s talerätt på det oreglerade kommunala området att

riksdagen förklarar motion 1988/89:K210 yrkande 9 besvarad
med vad utskottet anfört,

res. 17 fm, fp, c, mp)

23. beträffande åtgärder mot vissa kommunala beslut m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1988/89:K210 yrkande 10 och
1988/89:K627 besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 17 oktober 1989
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

1989/90: KU3

4 Riksdagen 1989190. 4 sami. Nr 3

49

Närvarande: Olle Svensson (s). Anders Björck (m). Catarina Rönnung
(s), Kurt Ove Johansson (s). Birgit Friggebo (fp)*, Bertil Fiskesjö (c)*,
Sture Thun (s), Hans Nyhage (m). Sören Lekberg (s), Anita Modin
(s)*, Torgny Larsson (s). Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt
(fp)*, Bo Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp), Rosa-Lill Wåhlstedt
(s) och Hugo Andersson (c).

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. Delning av kommuner (mom. 1)

Anders Björck (m). Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans
Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Hans
Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Utskottet
har" och slutar med "motion 1988/89:K606 yrkande 1" bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att regeringen intagit en alltför restriktiv hållning i
fråga om kommundelningar. Enligt utskottets mening bör som princip
gälla att regeringen tillåter en kommundelning som begärs av kommuninvånarna
själva. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att en
sådan åtgärd kan vara ett medel att stärka den kommunala demokratin.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1988/89:K606
yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande delning av kommuner
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:K606 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Stad sorn benämning på vissa orter (mom. 2)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth
Fleetwood (m) och Ylva Annerstedt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet
har" och slutar med "motion 1988/89:K611" bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill erinra om att införandet av det enhetliga begreppet
"kommun" inte innebar hinder för att bruka uttrycket "stad" i andra
sammanhang än när det utgör kommunalrättsligt och administrativt
begrepp. I praxis har utvecklingen inte heller gått mot en utmönstring
av stadsbegreppet utan detta används inofficiellt på många håll, bl.a.
som benämning på den centrala tätorten i en förutvarande stadskommun.
Utskottet anser det motiverat att nu — genom en lagändring

1989/90:KU3

50

— införa möjlighet för kommun som så önskar att bruka uttrycket 1989/90:KU3
stad även som kommunalrättsligt och administrativt begrepp. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1988/89:K611 bör
ges regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande stad som benämning på vissa orter

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:K611 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Stadsfullmäktige som benämning på
kommunfullmäktige (mom. 3)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth
Fleetwood (m) och Ylva Annerstedt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet
avstyrkte" och slutar med "motion 1988/89:K633" bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening kan det inte anses rimligt att en kommun,
som beslutat sig för att använda beteckningen stad som benämning på
kommunen, inte får använda beteckningen stadsfullmäktige som benämning
på kommunfullmäktige. Utskottet anser därför att kommunallagen
bör ändras så att detta blir möjligt. Intresset av ett enhetligt
kommunbegrepp kan inte anses vara så starkt att det utgör något
hinder mot en sådan reform. Vad utskottet sålunda anfört med anledning
av motion 1988/89:K633 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:K633 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Ändrad kommunal nämndorganisation
(kulturnämnden) (mom. 4)

Hans Le gham mar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med
"Utskottet får" och slutar med "anses besvarad" bort ha följande
lydelse:

51

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det vid bedömningen 1989/90:KU3
av byggnadsärenden som medför stora miljöförändringar är angeläget
att föreliggande kulturbevarande synpunkter alltid inhämtas. Som
framhållits i motionen bör det vara kulturnämnden som därvid skall
höras. Utskottet anser att riksdagen bör uppdra åt regeringen att utreda
frågan om att göra kulturnämnden till obligatorisk kommunal nämnd
och att därefter återkomma till riksdagen med förslag i saken. Vad
utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1988/89:K444 yrkande
1 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande ändrad kommunal nämndorganisation (kulturnämnden) att

riksdagen med anledning av motion 1988/89:K444 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Direktvalda kommundelsnämnder (mom. 5)

Birgit Friggebo (fjp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt (fp), Hans
Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Den
fråga" och slutar med "anses besvarad" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen om det
angelägna i att en lagändring genomförs som möjliggör direktvalda
kommundelsfullmäktige. Det ingår i och för sig i kommunallagskommitténs
uppdrag att överväga denna fråga. Kommitténs direktiv innehåller
emellertid inte något ställningstagande i sakfrågan. Enligt utskottets
uppfattning bör det genom tilläggsdirektiv klart anges att utredningsarbetet
på denna punkt skall syfta till en lagstiftning som möjliggör
direktvalda kommundelsnämnder. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motion 1988/89:K606 yrkande 2 bör ges regeringen
till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande direktvalda kommundelsnämnder

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:K606 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Snabbare valgenomslag i kommunala styrelser
(mom. 7)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth
Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "De
frågor" och slutar med "anses besvarade" bort ha följande lydelse:

52

I motionerna har föreslagits en ändrad lagstiftning som medför 1989/'90:KU3
snabbare valgenomslag i kommunala styrelser. Den i motionerna förordade
ordningen har tillämpats under lång tid i Stockholm. Erfarenheterna
härav har varit positiva. Det finns enligt utskottets mening inte
behov av att ytterligare utreda frågan, som inte behöver samordnas
med kommunallagskommitténs arbete. Regeringen bör därför snarast
återkomma till riksdagen med förslag till ändrad lagstiftning som
möjliggör för kommunerna att tillämpa den angivna ordningen. Utskottet
biträder alltså motionerna 1988/89:K606 yrkande 3,

1988/89:K615, 1988/89:K623 och 1988/89:K634. Vad utskottet nu anfört
med anledning av motionerna bör ges regeringen till känna.

deb att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande snabbare valgenomslag i kommunala styreber
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:K606 yrkande
3, 1988/89:K615, 1988/89:K623 och 1988/89:K634 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Insyn för samtliga partier i kommunala nämnders
arbete m.m. (mom. 9)

Bo Hammar (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "De
frågor" och slutar med "yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör de i motionerna 1988/89:K601 och
1988/89:K605 framförda förslagen beaktas av kommunallagskommittén
i vars uppdrag redan ingår att överväga frågan om möjligheterna att
ytterligare förbättra de mindre partiernas insyn och arbetsförhållanden
i kommunalpolitiken. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motionerna 1988/89:K601 och 1988/89:K605 bör ges regeringen till
känna.

deb att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande insyn för samtliga partier i kommunala nämnders
arbete m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:K601 och
1988/89:K605 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

8. Den fackliga representationen i kommunala
nämnder (mom. 10)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans
Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Hugo
Andersson (c) anser

53

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med 1989/90:KU3
"Utskottet har" och på s. 23 slutar med "anses besvarade" bort ha
följande lydelse:

Genom lagstiftningen om närvarorätt för personalföreträdare i kommunala
nämnder har de fackliga organisationerna getts en särställning
som från olika synpunkter är principiellt oacceptabel. Enligt utskottets
mening går det inte att motivera att dessa organisationer skall vara
berättigade till representation i nämnder och styrelser men inte vissa
partier invalda i fullmäktige. Lagstiftningen har medfört en extra
ekonomisk belastning för kommunerna och en ökad byråkrati. Sammanfattningsvis
har reformen inneburit ett allvarligt ingrepp i den
politiska demokratin. Med hänvisning till det anförda förordar utskottet
att bestämmelserna i kommunallagen om facklig representation i
kommunala nämnder upphävs. Utskottet biträder alltså motionerna
1988/89:K239 yrkande 3, 1988/89:K603 och 1988/89:K606 yrkande 6.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande den fackliga representationen i kommunala
nämnder

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:K239 yrkande 3,

1988/89:K603 och 1988/89:K606 yrkande 6 hos regeringen begär
förslag till lagändring av innebörd att den fackliga representationen
i kommunala nämnder avskaffas.

9. Den fackliga representationen i kommunala
nämnder (mom. 10)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med
"Utskottet har" och på s. 23 slutar med "anses besvarade" bort ha
följande lydelse:

Genom lagstiftningen om närvarorätt för personalföreträdare i kommunala
nämnder har de fackliga organisationerna getts en särställning
som från olika synpunkter är principiellt oacceptabel. Enligt utskottets
mening går det inte att motivera att dessa organisationer skall vara
berättigade till representation i nämnder och styrelser men inte vissa
partier invalda i fullmäktige. Med hänvisning till det anförda förordar
utskottet att bestämmelserna i kommunallagen om facklig representation
i kommunala nämnder upphävs. Utskottet biträder alltså motionerna
1988/89:K239 yrkande 3, 1988/89:K603 och 1988/89:K606 yrkande
6.

54

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande den fackliga representationen i kommunala
nämnder

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:K239 yrkande 3,
1988/89-.K603 och 1988/89:K606 yrkande 6 hos regeringen begär
förslag till lagändring av innebörd att den fackliga representationen
i kommunala nämnder avskaffas.

10. Öppna nämnd- och utskottssammanträden (mom.
12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans
Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Hans
Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med
"Utskottet har" och slutar med "och 1988/89:K619" bort ha följande
lydelse:

I motionerna tas upp viktiga offentlighetsfrågor gällande kommunala
nämnd- och utskottssammanträden. Utskottet anser det värdefullt att
en försöksverksamhet inleds som gör det möjligt för kommun eller
nämnd att besluta om helt eller delvis öppna sammanträden i ärenden
som inte rör myndighetsutövning mot enskilda. En sådan offentlighet
skulle öka medborgarnas insyn i den kommunalpolitiska processen
och öka intresset för de beslut som fattas. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motionerna 1988/89:K606 yrkande 7, 1988/89:K612
yrkande 1 och 1988/89:K619 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande öppna nämnd- och utskottssammanträden
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:K606 yrkande
7, 1988/89:K612 yrkande 1 och 1988/89:K619 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

11. Insynen i kommunala bolag och stiftelser (mom.

13)

Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp) och Hans Leghammar (mp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Den i"
och slutar med "anses besvarad" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att insynen i kommunala
bolag och stiftelser måste vidgas. Det ingår i och för sig i kommunallagskommitténs
uppdrag att överväga frågan om kontroll och insyn i
bl.a. de kommunala bolagen. Några särskilda direktiv om vad utredningsarbetet
i denna del skall syfta till föreligger emellertid ej. Enligt

1989/90:KU3

55

utskottets uppfattning bör det genom tilläggsdirektiv klart anges att 1989/90:KU3
syftet bör vara att försöka finna en lösning som innebär att offentlighetsprincipen
blir tillämplig även på kommunala bolag och stiftelser.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1988/89:K612
yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande insynen i kommunala bolag och stiftelser

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:K612 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Rådgivande kommunala folkomröstningar (mom.
14)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans
Nyhage (m). Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Hans
Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med
"Utskottet har" och som slutar med "samt 1988/89:K612 yrkande 3"
bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger ett
behov av att införa särskilda förfaranderegler m.m. för kommunala
folkomröstningar. En viktig fråga är därvid vad som skall fordras för
att utlösa en omröstning. En annan viktig fråga gäller kommuns
skyldighet att informera kommuninvånare om de olika alternativ som
är föremål för omröstning i kommunen. Riksdagen bör hos regeringen
begära förslag i angivna frågor. Vad utskottet nu anfört med anledning
av motionerna 1988/89:K606 yrkandena 4 och 5 samt 1988/89:K612
yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande rådgivande kommunala folkomröstningar

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:K606 yrkandena
4 och 5 samt 1988/89:K612 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Kommunal vårdnadsersättning (mom. 15)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth
Fleetwood (m), Hans Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser

56

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med 1989/90:KU3

"Utskottet har" och slutar med "och 1988/89:K626" bort ha följande

lydelse:

I ett flertal kommuner i landet föreligger ett Starkt intresse för
kommunal vårdnadsersättning till föräldrar för vård av eget barn. I
förvaltningsdomstolspraxis anses emellertid sådan ersfittning inte vara
förenlig med de kommunala kompetensbestämmelserna. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att det är angeläget att de hinder, som
synes föreligga i fråga om kommuns rätt att utge vårdnadsersättning,
blir undanröjda genom en ändring av kommunallagen. Vad utskottet
här anfört med anledning av motionerna 1988/89:K609 och
1988/89:K626 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

15. beträffande kommunal vårdnadsersättning
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:K609 och
1988/89:K626 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

14. Vidgning av den kommunala kompetensen
(u-landsbistånd) (mom. 17)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth
Fleetwood (m) och Viva Annerstedt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "De
frågor" och som slutar med "anses besvarad" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att huvudskälet till att kommunala opinions-
och solidaritetsyttringar med anknytning till främmande länder
i princip anses falla utanför den kommunala kompetensen är att
utrikes-, handels- och biståndspolitiken anses vara en angelägenhet för
riksdagen och regeringen. Denna ordning bör enligt utskottet inte
ändras. Mot angiven bakgrund finner utskottet det framlagda motionsförslaget
olämpligt. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1988/89:K604 yrkande 1.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

17. beträffande vidgning av den kommunala kompetensen (ulandsbistånd) att

riksdagen avslår motion 1988/89:K604 yrkande 1.

57

15. Vidgning av den kommunala kompetensen
(u-landsbistånd) (mom. 17)

Bo Hammar (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "De
frågor" och slutar med "anses besvarad" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna det angeläget att den
kommunala kompetensen vidgas till att omfatta solidaritetsyttringar
och åtgärder av i motionen angivna slag. De i motionen upptagna
frågorna har i och för sig berörts i stat-kommunberedningens delbetänkande
(Ds C 1986:10) Kommunal medverkan i internationella
frågor. Beredningen lade emellertid inte fram något förslag till förändring
av gällande ordning. Utskottet bedömer det som osannolikt att
kommunallagskommittén, som till grund för sitt arbete i och för sig
har bl.a. nyssnämnda betänkande, kommer att lägga fram förslag som
går i den riktning som föreslagits i motionen. Mot angiven bakgrund
bör riksdagen ta det initiativ i frågan som föreslås i motionen. Utskottet
biträder således motion 1988/89:K604 yrkande 1.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

17. beträffande vidgning av den kommunala kompetensen (ulandsbistånd) att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:K604 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Kommunalt vänortsutbyte i vissa länder (mom.
18)

Bo Hammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med
"Utskottet har" och slutar med "motion 1988/89:K604 yrkande 2" bort
ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna det önskvärt att Sverige
— som en åtgärd bland flera — visar sin solidaritet med u-länderna
genom ett ökat kommunalt vänortsengagemang med orter i bl.a. de
länder som anges i motionen. Den av motionärerna upptagna frågan
har visserligen kortfattat berörts i stat-kommunberedningens delbetänkande
(Ds C 1986:10) Kommunal medverkan i internationella
frågor. Beredningen lade emellertid inte fram något förslag till förändring
av gällande ordning. Utskottet bedömer det som osannolikt att
kommunallagskommittén, som till grund för sitt arbete i och för sig
bl.a. har nyssnämnda betänkande, kommer att föreslå några åtgärder
av det slag motionärerna begär. Mot angiven bakgrund bör riksdagen
ta det initiativ i frågan som föreslås i motionen. Utskottet biträder
således motion 1988/89:K604 yrkande 2.

1989/90 :KU3

58

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande kommunalt vånortsutbyte i vissa länder
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:K604 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. JO:s talerätt på det oreglerade kommunala
området (mom. 22)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans
Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Hans
Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Den
av" och slutar med "anses besvarad" bort ha följande lydelse:

Utskottet får anföra följande. Huvudparten av den offentliga verksamhet
som allmänheten kommer i kontakt med sker numera i
kommunal regi. För den enskilde är det således av stor betydelse att
det ställs lika höga krav på rättssäkerhet och rättsövervakning på det
kommunala området som på det statliga. Utskottet noterar att den år
1986 tillsatta kommunalansvarsutredningen, som enligt sina direktiv
haft att "analysera behovet av och förutsättningarna för en eventuell
talerätt för JO och JK beträffande frågan om disciplinansvar, avskedande
eller avstängning såvitt gäller kommunernas och landstingskommunernas
tjänstemän", helt kortfattat — och utan någon närmare analys
— avtärdat förslaget att ge JO talerätt på förevarande område. Enligt
utskottet bör riksdagen nu uppdra åt regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett lagförslag varigenom JO ges samma fullföljdsmöjligheter
över disciplinbeslut m.m. på det kommunala området som
på det statliga. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
1988/89:K210 yrkande 9 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

22. beträffande JO:s talerätt på det oreglerade kommunala området att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:K210 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:KU3

59

Särskilda yttranden

1989/90:

1. Ekonomisk ersättning till förtroendevalda (mom.

11)

Bertil Fiskesjö och Hugo Andersson (båda c) anför:

1 förevarande sammanhang vill vi erinra om en reservation av centerpartiet
i det lagstiftningsärende varigenom riksdagen beslöt att ge
kommunerna rätt att till förtroendevalda utge ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. I reservationen anfördes bl.a. följande (KU 1982/83:28).
Den föreslagna ordningen skulle öka orättvisorna, särskilt som kommunerna
samtidigt förutsätts minska arvodena. Vissa grupper skulle
därmed erhålla stora förbättringar medan försämringar skulle inträda
för andra, t.ex. deltidsanställda, pensionärer, hemarbetande, lantbrukare
och studenter. Ersättningsproblemen måste lösas genom att arvodesfrågan
omprövas. Arvodena bör självfallet utgå efter en enhetlig princip
men det måste åligga kommunerna att tillse att arvodesnivån är
sådan att flertalet inkomsttagare kan åta sig kommunala uppdrag utan
att förlora ekonomiskt.

Enligt vår mening skulle ett fullföljande av förtroendemannautredningens
förslag med lagstadgad skyldighet för kommunerna att utge
ersättning för förlorad arbetsförtjänst ytterligare förstärka nämnda
orättvisor förtroendevalda emellan.

2. Kommunal vårdnadsersättning (mom. 15)

Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anför:

Vi anser att generella icke behovsprövade stödsystem bör omfatta alla
berörda barnfamiljer i nationen (liksom barnbidraget). Vi har tillsammans
med moderaterna och centern föreslagit att ett vårdnadsbidrag
införs för alla barn från ett års ålder till skolåldern.

Som skäl för att utvidga den kommunala kompetensen så att kommuner
får rätt att utge generella vårdnadsersättningar utan behovsprövning
anförs i motionerna bristen på daghemsplatser. Folkpartiet anser
att daghemsutbyggnaden måste fortsätta tills full efterfrågetäckning
föreligger. Bl.a. bör hinder för statsbidrag till privata daghem undanröjas.
Kommunala vårdnadsersättningar får inte bli en kommunal förevändning
för att inte inrätta de daghemsplatser som efterfrågas.

Den s.k. Uppsalamodellen, dvs. lön till dagbarnvårdare som mot
fastställd daghemsavgift också tar hand om egna barn, skall enligt vår
uppfattning vara möjlig med stöd av statsbidrag för de kommuner som
så önskar.

3. Åtgärder mot vissa kommunala beslut m.m. (mom. 1989/90:KU3
23)

Birgit Friggebro (fp), Ylva Annerstedt (fp) och Hans Leghammar (mp)
anför:

Vi vill i förevarande avsnitt tillägga följande. Vi anser det angeläget att
man vid den fortsatta beredningen av kommunalansvarsutredningens
betänkande överväger det i motion 1988/89:K210 framförda förslaget,
dvs. införande av ett utvidgat personligt ansvar för berörda kommunala
förtroendemän.

61