Justitieutskottets betänkande
1989/90: JuU7

Vittnesplikt för psykologer, m.m.

1989/90

JuU7

Motioner

1988/89:Ju420 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att bestämmelsen om psykologs vittnesplikt utformas så
att det framgår att psykolog skall ha vittnesplikt i mål om barn och
ungdom.

1988/89:Ju425 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av
åtgärder för att säkerställa att socialnämnden behandlas som likvärdig
part i domstolarna.

Utskottet

Vittnesplikt för psykologer
Motionen

I motion Ju420 förordas en ordning som innebär att 36 kap. 5 § andra
stycket rättegångsbalken (RB) ändras så att psykolog undantas från
frågeförbudet i mål om barn och ungdom. Motiveringen är att bestämmelsen
då kommer att korrespondera med 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen
(1980:620) där det stadgas skyldighet om uppgiftslämnande
för myndigheter, vars verksamhet rör barn och ungdom.

Tystnadsplikt och vittnesplikt enligt nuvarande ordning

Det är en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig som vittne vid
domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten regleras i 36 kap.
1 § RB. Som en grundsats gäller att tystnadsplikt får vika för vittnesplikt
(se prop. 1979/80:2, s. 397 ff).

Vittnesplikten har således i princip företräde framför en tystnadsplikt
som kan åvila ett vittne. I 36 kap. 5 § RB stadgas vissa undantag
från denna huvudregel. I andra stycket föreskrivs att personer som
tillhör vissa angivna yrkesgrupper inte får höras om något som de har
blivit anförtrodda i sin yrkesutövning eller som de i samband därmed
har erfarit, med mindre det är medgivet i lag, eller den, till vilkens
förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill (frågeförbud). De yr -

1 Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 7

1

kesgrupper det här gäller är advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor,
sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyrå
som drivs av kommun, landstingskommun, församling
eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden. Dock är annan än
försvarare alltid skyldig att avge vittnesmål i mål om ansvar för brott
för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år (fjärde
stycket).

Personer tillhörande de yrkeskategorier som anges i 36 kap. 5 §
andra stycket RB — och som alltså omfattas av det där föreskrivna
förbudet mot vittnesförhör i vissa fall — är underkastade tystnadsplikt
enligt föreskrifter i skilda författningar. Regler om tystnadsplikt finns
emellertid även beträffande åtskilliga andra yrkesutövare.

Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt
i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna
handlingar (sekretess). I lagen finns bestämmelser om sekretess som
berör stora delar av den offentliga verksamheten; sekretess gäller i
olika avseenden inom t.ex. försvaret, hälso- och sjukvården, socialtjänsten,
polisens verksamhet och skatteförvaltningen. Sekretess inom
andra områden där psykologer är verksamma och som regleras i
sekretesslagen är bl.a. skolans elevvårdande verksamhet, myndighets
personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personalvård avseende
värnpliktiga.

Regler om tystnadsplikt i verksamhet som inte är allmän återfinns i
andra författningar. Regler om tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal
i annan än allmän verksamhet finns i 6 § lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Med hälso- och
sjukvårdspersonal avses enligt lagen bl.a. alla som i egenskap av
legitimerade yrkesutövare meddelar vård åt patienter och även personal
som biträder en sådan yrkesutövare i vården. Legitimation får
enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. av socialstyrelsen meddelas bl.a. barnmorska, läkare,
psykolog, psykoterapeut, sjuksköterska och tandläkare (2 §). Även
andra personalkategorier, t.ex. apotekspersonal och vårdpersonal vid
vissa sjukvårdsinrättningar, omfattas emellertid under vissa förutsättningar
av den i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. stadgade tystnadsplikten.

I allmänhet saknar det betydelse för sekretessen om en befattningshavare
fått kännedom om en viss uppgift i förtroende eller på annat
sätt. Den förtroendesekretess som tidigare gällde för sjukvårdspersonal
och kuratorer har sålunda ingen motsvarighet vare sig i sekretesslagen
eller annan författning som reglerar tystnadsplikt.

1989/90:JuU7

Reglerna om tystnadsplikt för de yrkeskategorier sorn här nämns är 1989/90:JuU7
inte absoluta utan sekretessen gäller med ett s.k. omvänt skaderekvisit,
vilket innebär en presumtion för sekretess. Uppgifter får lämnas ut
bara om det är klart att ett utlämnande inte kan anses vara till men för
den enskilde. I den privata verksamheten har man tänkt sig att samma
skadeprövning skall ske fastän det där talas om att obehörigen röja en
uppgift.

Reglerna om tystnadsplikt är straffeanktionerade. Den som bryter
mot en sådan regel kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas för brott
mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelsen
är emellertid subsidiär till andra föreskrifter som särskilt
straffbelägger gärningar som innebär att hemliga uppgifter röjs eller
utnyttjas, jfr 9 kap. 6 § RB och 39 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Reglerna i sekretesslagen om sekretess i det allmännas verksamhet
gäller i princip också i förhållande till andra myndigheter. Från denna
huvudprincip finns dock en rad undantag. Sålunda får en sekretessbelagd
uppgift röjas för en annan myndighet i de fall som anges i
sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen
hänvisar.

I 14 kap. sekretesslagen finns bestämmelser som avser generella
begränsningar i sekretessen mellan olika myndigheter. Sålunda får t.ex.
enligt 14 kap. 2 § andra och tredje styckena en myndighet utan hinder
av sekretess till polis eller åklagare lämna uppgifter som angår misstanke
om allvarligare brott. I 14 kap. 1 § finns en generell bestämmelse
som innebär att en föreskrift i lag eller förordning om uppgiftsskyldighet
skall tillämpas också när sekretess gäller för de uppgifter som
omfettas av skyldigheten.

Föreskrifter om sådan uppgiftsskyldighet finns numera på åtskilliga
håll i lagstiftningen. Ett exempel härpå erbjuder bestämmelserna om
vittnesplikt i RB. Ett annat utgörs av den i motionen nämnda föreskriften
i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen. Enligt denna föreskrift
är myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som
är anställda hos sådana myndigheter skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs
behov av skydd. Uppgiftsskyldigheten gäller även läkare, lärare,
sjuksköterskor och barnmorskor som inte har anställning i sådan
verksamhet som nyss sagts. En liknande föreskrift finns i 7 § lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fell. — För sekretesskyddade
uppgifter som t.ex. en läkare enligt den nämnda föreskriften i
socialtjänstlagen lämnar till en socialnämnd gäller normalt sekretess
också hos nämnden. Även hos en förvaltningsdomstol kan sekretess
gälla för uppgifterna.

1* Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 7

I samband med ett lagförslag om en ny lag med särskilda bestämmelser
om vård av unga, som regeringen remitterat till lagrådet, har
föreslagits att den i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen stadgade uppgiftsskyldigheten
skall vidgas till att gälla, förutom myndigheter vars
verksamhet berör barn och ungdom, anställda hos sådana myndigheter
samt läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har
sådan anställning, alla andra myndigheter inom hälso- och sjukvården
samt socialtjänsten. En proposition är att vänta inom kort.

Som nyss sagts utgör bestämmelserna om vittnesplikt i RB sådana
tystnadspliktsgenombrytande föreskrifter om uppgiftsskyldighet som
avses i 14 kap. 1 § sekretesslagen. Vittnesplikten har med andra ord i
princip företräde framför den sekretess eller tystnadsplikt som kan
åvila vittnet. Detta gäller oftast även i de fall där vittnets tystnadsplikt
grundar sig på andra författningar än sekretesslagen. Från denna
grundsats görs, som inledningsvis anförts, dock undantag i 36 kap. 5 §
RB där det föreskrivs att vittnesförhör i vissa fall inte får ske med den
som är underkastad tystnadsplikt. Enligt paragrafens andra stycke får
personer som tillhör de yrkesgrupper som anges där inte höras om
något som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i
samband därmed erfarit (frågeförbud). Även de personer som omfattas
av denna reglering är emellertid skyldiga att såsom vittnen infinna sig
inför rätten. Däremot får de inte utfrågas rörande omständigheter som
omfattas av tystnadsplikten. Frågeförbudet skall iakttas av rätten ex
officio och kan inte efterges av vittnet. Vittnesförhör får dock ske om
det är medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller
samtycker därtill. Bestämmelserna i RB rörande vittnesplikten och
frågeförbudet gäller enligt 25 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) i
tillämpliga delar också vid förvaltningsdomstol.

Frågeförbudet är uppställt huvudsakligen i syfte att ge skydd för de
enskilda personer som anlitar advokater, läkare, psykologer m.fl. I
förarbetena till bestämmelsen (SOU 1938:44 s. 392) framhölls att vissa
yrkesutövare intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten
att en viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde är
påkallad. Med hänsyn till vikten av att tillgängliga upplysningskällor
kan utnyttjas i rättegång framhölls vidare att stor försiktighet bör
iakttas när det gäller att bestämma de yrkesgrupper för vilka tystnadsplikten
borde gälla framför vittnesplikten. — I sin ursprungliga lydelse
omfattade frågeförbudet i 36 kap. 5 § andra stycket RB endast advokater,
läkare, barnmorskor och deras biträden.

Genom en lagändring år 1954 utsträcktes begränsningen i vittnesplikten
till att avse även tandläkare och deras biträden (prop.
1954:200, 1LU 25). År 1969 begränsades vittnesplikten även för kuratorer
och deras biträden vid familjrådgivningsbyråer som drivs i allmän
regi (prop. 1969:117, KU 42, rskr. 362). År 1973 begränsades

1989/90 :JuU7

4

vittnesplikten även för sjuksköterskor (prop. 1973:30, JuU 17, rskr. 1989/90:JuU7
168). Den krets av yrkeskategorier som enligt RB 36 kap. 5 § andra
stycket är befriad från vittnesplikt ändrades genom lagstiftning år 1988
till att omfatta även psykologer och psykoterapeuter (prop. 1987/88:89,

JuU 35, rskr. 238).

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade år 1985 en liknande motion väckt av samma
motionär (JuU 1984/85:25 s. 12 ff). I den motionen begärdes att
bestämmelserna i rättegångsbalken om frågeförbudet beträffande vittnen
skulle ändras så att de överensstämde med den i 71 § socialtjänstlagen
stadgade skyldigheten om uppgiftslämnande. Motionären pekade
på att gällande ordning kunde leda till att uppgifter som någon är
skyldig att lämna till en socialnämnd i vissa fall inte kunde lämnas vid
vittnesförhör inför förvaltningsdomstol.

Utskottet konstaterade att reglerna rörande vittnesplikten i RB och
uppgiftsskyldigheten i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen inte helt
korresponderade med varandra. Detta förhållande kunde, vilket motionären
påtalat, leda till att en förvaltningsdomstol i ett mål om t.ex.
vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga genom vittnesförhör med t.ex. en läkare inte skulle kunna fa
tillgång till de uppgifter som läkaren lämnat till socialnämnden och
som kanske legat till grund för nämndens ansökan i målet. Utskottet
framhöll samtidigt att det påtalade problemet inte fick överbetonas och
hänvisade till att hindret mot att ett vittne lämnar uppgifter till
domstolen kunde röjas undan genom att den till vars förmån frågeförbudet
är uppställt lämnar sitt samtycke till vittnesförhöret. Detta
underlättas också av den möjlighet som domstolen har att förordna om
vittnesförhör inom stängda dörrar och om sekretessbeläggning av de
uppgifter som därvid lämnas. Avslutningsvis ansåg utskottet emellertid
att det fanns ett intresse av att spörsmålet rörande en samordning av
reglerna om uppgiftsskyldighet å ena sidan och om frågeförbudet i RB
å andra sidan uppmärksammades närmare. Saken borde lämpligen,
enligt utskottets uppfattning, kunna tas upp i samband med de överväganden
som då gjordes i regeringskansliet med anledning av att riksdagen
begärt en översyn rörande bl.a. vilka yrkesgrupper frågeförbudet
skulle omfatta. Utskottet utgick från att detta skulle äga rum utan
någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrktes
därför.

5

Departementspromemorian Ds Ju 1987:10

1989/90: JuU7

De av motionären påtalade problemen har behandlats i departementspromemorian
(Ds Ju 1987:10) Frågor om begränsningar i vittnesplikten.
1 promemorian föreslogs bl.a. att vittnesförhör skall fa äga rum
även i de fall som omfattas av det generella frågeförbudet, om en
uppgift med stöd av en i lag eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet
får lämnas till en myndighet för annat än statistiska ändamål.

Proposition 1987/88:89

Proposition 1987/88:89 låg till grund för utvidgningen av frågeförbudet
i 36 kap. 5 § andra stycket RB till att omfatta även psykologer och
psykoterapeuter. Propositionen byggde på de förslag som lagts fram i
promemorian Ds Ju 1987:10. I propositionen fördes emellertid inte
fram några nya undantag från det generella frågeförbudet.

Enligt departementschefen kan den uppgiftsskyldighet som i ett visst
fall kan föreligga gentemot en myndighet vara betingad av helt andra
intressen än dem som motiverar vittnesplikten. I vissa fell syftar
uppgiftsskyldigheten således till att avvärja en akut fara för enskilda
personer varvid departementschefen hänvisade till 71 § socialtjänstlagen,
och i andra fell skall uppgiftsskyldigheten underlätta för en
myndighet att utöva tillsyn över vissa personalkategorier. Härvidlag
hänvisade departementschefen till 7 § lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. 1 propositionen angavs vidare att
det inte är motiverat att en upplysningsskyldighet som tar sikte på en
viss situation skall medföra en generell skyldighet att, trots att förutsättningarna
för frågeförbud är uppfyllda, lämna motsvarande uppgifter
i en rättegång. Vidare framhöll departementschefen att det är
mycket svårt att överblicka i hur stor utsträckning ett sådant undantag
skulle sätta reglerna om generellt frågeförbud ur spel. Vad justitieministern
sålunda anfört lämnades utan erinran av riksdagen (prop.
1987/88:89, JuU 35, rskr. 238).

Socialnämnds ställning såsom part

Motionen

I motion Ju425 begärs ett tillkännagivande om behovet av åtgärder för
att säkerställa att socialnämnden behandlas som likvärdig part i domstolarna.
Enligt motionären behandlar förvaltningsdomstolarna ofta
inte socialnämnden som part i t.ex. mål enligt lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 1 motionen uppges att
det bl.a. inte tas hänsyn till att socialnämnderna kan använda sig av
ombud, inte heller tas hänsyn till om vederbörande handläggare är

6

förhindrad att närvara vid utsatt förhandling. Eftersom det endast är
handläggaren och arbetsledningen som äger kännedom om ärendet
åsidosätter förvaltningsdomstolarna därmed, enligt motionären, vad
som föreskrivs om domstolarnas utredningsplikt i förvaltningsprocesslagen.

Gällande ordning

Förvaltningsprocesslagen (FPL) innehåller bestämmelser om rättskipningen
i regeringsrätten, kammarrätterna, länsrätterna, försäkringsöverdomstolen
samt försäkringsrätterna.

Förfarandet är skriftligt men i handläggningen får ingå muntlig
förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för
utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I 14 § FPL
stadgas att till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande
och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig
personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör
hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

I rättegångsbalken (RB), som reglerar processen i de allmänna
domstolarna, finns i 32 kap. 1 och 3 §§ RB bestämmelser om att part
skall erhålla skäligt rådrum om han enligt rättens beslut skall infinna
sig i rätten eller eljest fullgöra något i rättegången och om sådant
rådrum inte förslår utsättande av ny tid. Av 42 kap. 20 § och 47 kap.
22 § RB framgår att samråd bör äga rum med parterna vid utsättande
av tid för huvudförhandling om det är möjligt. Några motsvarande
regler finns inte i FPL.

I den promemoria som låg till grund för FPL hade — med hänvisning
till bl.a. 32 kap. 1 och 3 §§ RB — föreslagits att en bestämmelse
skulle införas i FPL om skäligt rådrum och utsättande av ny tid för
huvudförhandling. I förslaget till FPL anförde emellertid departementschefen
(prop. 1971:30, s. 600) att de nämnda reglerna var så pass
självklara att det ej var nödvändigt att belasta FPL med dessa.

Av 45 § FPL framgår att om den som kallats till muntlig förhandling
är hindrad att inställa sig, så skall han omedelbart anmäla det till
rätten.

Enligt 48 § FPL får den som för talan i mål anlita ombud eller
biträde.

Beslut om vård med stöd av LVU meddelas av länsrätten efter
ansökan av socialnämnden. Socialnämnden är således sökande och
därmed part i målet. I mål enligt LVU skall länsrätten och kammarrätten
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.
Sådan förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det, och
parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.
Målen skall jämlikt 9 § LVU prövas skyndsamt. Om den unge är
omhändertagen, skall länsrätten hålla förhandling i målet inom två
veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får
förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild

1989/90:JuU7

7

omständighet gör det nödvändigt. Av förarbetena framgår att undantagsregeln
är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall. Länsrätten bör
därför, enligt uttalande i propositionen, pröva behovet av kompletterande
utredning och bestämma dag för förhandling så snart ansökan
har kommit in till rätten (prop. 1979/80:1, del C, s. 107).

LVU har varit föremål för översyn, dels av socialberedningen (SOU
1986:20), dels av en särskild utredare (Ds S 1987:3). Ingen av utredningarna
har direkt berört de av motionären påtalade frågorna. Förslag
till ny LVU har aviserats av regeringen, och en proposition i saken
skall läggas fram under innevarande höst.

Utskottet, som i ärendet inhämtat uppgifter från några förvaltningsdomstolar,
har erfarit att det tidigare förekommit att länsrätterna utsatt
mål till muntlig förhandling utan föregående kontakt med socialnämnden
men att det numera normalt tas sådan kontakt.

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet två motionsönskemål som angår
bl.a. rättegången i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Frågorna rör
dels det s.k. frågeförbudet för psykologer, dels socialnämnds ställning
som part i vissa mål.

Vittnesplikten för psykologer

I motion Ju420 begärs att rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser om
frågeförbud för psykologer ändras så att psykologer får vittnesplikt i
mål som rör barn och ungdom. Motionen är skriven mot bakgrund av
att de i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken (RB) stadgade
undantagen från vittnesplikten inte korresponderar mot den i 71 §
fjärde stycket socialtjänstlagen stadgade skyldigheten om uppgiftslämnande.
Motionären pekar på att nuvarande ordning kan leda till att
uppgifter som en psykolog är skyldig att lämna till en socialnämnd i
vissa fall inte kan lämnas vid vittnesförhör inför förvaltningsdomstol i
t.ex. mål enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga.

Det spörsmål som tas upp i motionen skall ses mot bakgrund av
sekretesslagstiftningen. Sekretesslagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt
i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut
allmänna handlingar (sekretess). I lagen finns bestämmelser om sekretess
som berör stora delar av den offentliga verksamheten, bl.a. inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Sekretessen gäller i princip
också i förhållande till andra myndigheter. Från denna huvudprincip
finns dock en rad undantag. I 14 kap. 1 § finns en generell bestämmelse
som innebär att en föreskrift i lag eller förordning om uppgiftsskyldighet
skall tillämpas också när sekretess gäller för de uppgifter
som omfattas av skyldigheten. Ett exempel på sådan uppgiftsskyldighet
erbjuder bestämmelserna om vittnesplikt i RB. Ett annat undantag
utgörs av den i motionen nämnda föreskriften om uppgiftsskyldighet i

1989/90 :JuU 7

8

71 § fjärde stycket socialtjänstlagen. Enligt denna föreskrift är myndigheter,
vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är
anställda hos sådana myndigheter skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs
behov av skydd.

Som nämnts ovan har vittnesplikten i princip företräde framför den
sekretess eller tystnadsplikt som kan åvila ett vittne. Från denna
grundsats görs dock undantag i 36 kap. 5 § RB, där det stadgas att
vittnesförhör inte får ske med den som är underkastad tystnadsplikt i
vissa fell. Enligt andra stycket får sålunda personer tillhöriga där
angivna yrkesgrupper inte höras om något som de i sin yrkesutövning
har blivit anförtrodda eller som de i samband därmed erferit (frågeförbud).
Vittnesförhör får dock ske om det är medgivet i lag eller den till
vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill. De yrkesgrupper
som omfattas av frågeförbudet är advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer
vid familjerådgivningsbyrå som drivs av kommun, landstingskommun,
församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden. Annan än
advokat är dock alltid skyldig att avge vittnesmål om det är fråga om
ansvar för brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i
två år (fjärde stycket).

Frågeförbudet är uppställt huvudsakligen i syfte att ge skydd för de
enskilda personer som anlitar advokater, läkare, psykologer m.fl. I
förarbetena till den aktuella bestämmelsen framhålls att vissa yrkesutövare
intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten
att en viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde är påkallad.

Bestämmelsen om vittnesplikten och frågeförbudet gäller i tillämpliga
delar också vid förvaltningsdomstol (25 § FPL).

Utskottet kan, i likhet med vad utskottet gjorde år 1985 vid behandlingen
av en liknande motion, konstatera att reglerna rörande vittnesplikt
i RB och uppgiftsskyldigheten enligt 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen
inte helt korresponderar med varandra. Detta förhållande
kan, som motionären påpekar, leda till att en förvaltningsdomstol i ett
mål om t.ex. vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga genom vittnesförhör med t.ex. en psykolog inte skulle kunna få
tillgång till de uppgifter som psykologen lämnat till socialnämnden
och som kanske legat till grund för nämndens ansökan i målet.
Tilläggas kan att det också på andra områden torde föreligga en
bristande överensstämmelse mellan vittnesplikten och skyldigheten att
lämna uppgifter till myndighet.

Frågeförbud för psykologer infördes så sent som förra året. Departementschefen
anförde i propositionen (prop. 1987/88:89 s. 17) att beträffande
psykologer kan med minst lika stort fog som beträffande t.ex.
läkare hävdas att de för sitt arbete är beroende av att klienterna kan
lita på att de uppgifter de lämnar inte förs vidare.

1989/90:JuU7

9

I samma proposition behandlades spörsmålet om det skulle införas
ett undantag från det generella frågeförbudet, då en uppgift med stöd
av en i lag eller förordning föreskriven uppgjftsskyldighet får lämnas
till en myndighet. Något sådant förslag om undantag från frågeförbudet
vid lagstadgad uppgiftsskyldighet fördes emellertid inte fram i propositionen.
Departementschefen konstaterade att den uppgiftsskyldighet
som i ett visst fall kan föreligga gentemot en myndighet i allmänhet är
betingad av helt andra intressen än dem som motiverar vittnesplikten
samt att de på skilda ställen i olika författningar lagstadgade uppgiftsskyldigheterna
också syftar till att ta till vara olika intressen. Departementschefen
ansåg det inte motiverat att en upplysningsskyldighet som
tar sikte på en viss situation skall medföra en generell skyldighet att,
trots att förutsättningarna för frågeförbud är uppfyllda, lämna motsvarande
uppgifter i en rättegång. Därtill kom, enligt departementschefen,
att det är mycket svårt att överblicka i hur stor utsträckning ett sådant
undantag skulle sätta reglerna om generellt frågeförbud ur spel. Riksdagen
lämnade utan erinran vad departementschefen anfört (JuU
1987/88:35, rskr. 238).

När frågan nu återigen är föremål för riksdagens ställningstagande är
utskottet inte berett att frångå sin tidigare bedömning i saken. Enligt
utskottets uppfattning vöre det inte heller tänkbart att, som föreslås i
motionen, göra en särreglering i dessa frågor beträffande endast en av
de i frågeförbudsbestämmelsen uppräknade yrkesgrupperna och då
endast i en viss typ av mål. Situationer liknande dem som motionären
påtalat torde kunna uppstå även i förhållande till andra av de yrkesgrupper
för vilka frågeförbud gäller enligt nuvarande ordning och
även i olika situationer. Därtill kommer att omfattningen av uppgiftsskyldigheten
i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen inom kort kommer
att bli föremål för riksdagens ställningstagande.

Såsom utskottet framhöll år 1985 får betydelsen av problemet inte
överbetonas; normalt bör nämligen detta hinder mot att ett vittne
lämnar uppgifter till domstolen kunna röjas undan genom att den till
vars förmån frågeförbudet är uppställt lämnar sitt samtycke till vittnesförhöret,
även om detta, som motionären påpekar, inte alltid är
möjligt. Att så kan ske underlättas för övrigt av den möjlighet som
domstolen har att förordna om vittnesförhör inom stängda dörrar och
om sekretessbeläggning av de uppgifter som därvid lämnas. Sammantaget
leder det nu anförda till att utskottet avstyrker bifall till motion
Ju420.

1989/90:JuU7

10

Socialnämnds ställning som part

1989/90 :JuU 7

I motion Ju425 begärs ett riksdagsuttalande av innebörd att åtgärder
bör vidtas för att säkerställa socialnämndens ställning som part i
förvaltningsdomstolarna. Enligt motionären behandlar förvaltningsdomstolarna
i vissa mål, bl.a. i mål enligt lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU), inte socialnämnden som "likvärdig
part", utan målen sätts ut till förhandling utan hänsyn till att den som
handlägger ärendet inom socialtjänsten inte kan närvara. Inte heller
tas, enligt motionären, hänsyn till att socialnämnden kan behöva anlita
ombud i målet.

Som utskottet redovisat ovan är socialnämnden sökande och således
part i mål enligt LVU. Mål enligt LVU handläggs i allmän förvaltningsdomstol.
Regler om rättegången i sådan domstol finns i FPL.
Förfarandet är skriftligt men i handläggningen får ingå muntlig förhandling
beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för
utredningen eller främja ett snabbt avgörande i målet. I mål enligt
LVU skall länsrätt och kammarrätt hålla muntlig förhandling, om
detta inte är uppenbart obehövligt. Sådan förhandling skall alltid
hållas, om part begär det. Till förhandlingen skall kallas sökanden
eller klaganden och den som har att svara i målet. Målen skall prövas
skyndsamt.

Enligt 48 § FPL har part rätt att anlita ombud eller biträde. Av
förarbetena till FPL framgår vidare att rätten, vid utsättande av mål till
muntlig förhandling, skall ge part skäligt rådrum och sätta ut ny tid
för förhandling om part är förhindrad att inställa sig till utsatt muntlig
förhandling.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget att
socialnämnden behandlas på samma sätt som övriga parter vid måls
handläggning inför domstol. Enligt vad utskottet har inhämtat finns
emellertid ingen utbredd uppfattning om att så inte skulle vara fallet
t.ex. när det gäller socialnämnds möjlighet att låta ett ombud föra dess
talan. Utskottet har från olika håll inhämtat att det är vanligt att
socialnämnden företräds av ombud i mål enligt LVU. Detta bekräftas
också av den översyn av LVU som nyligen företagits av en särskild
utredare. I utredarens betänkande (Ds S 1987:3) redovisas att många
kommuner — framför allt de medelstora och stora — anlitar sin
kommunjurist för att föra nämndens talan vid domstol medan andra
kommuner i stället anlitar en advokat eller motsvarande.

När det härefter gäller uppgifterna om bristande kontakter och
mindre hänsynstagande till socialnämnds önskemål om tid för utsättande
av mål till förhandling har för utskottet från något håll bekräftats
att så tidigare varit fallet. Numera finns emellertid såvitt utskottet
kunnat inhämta inga större brister i detta hänseende. Här vill utskottet

erinra om att de aktuella måleri skall handläggas skyndsamt och att tid 1989/90:JuU7
för muntlig förhandling oftast bestäms samma dag som en ansökan ges
in till domstolen. Det anförda leder till att utskottet inte anser det
erforderligt med något sådant uttalande som begärts i motionen. Utskottet
avstyrker således bifall till motion Ju425.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vittnesplikt för psykologer
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju420,

2. beträffande socialnämnds ställning som part
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju425.

Stockholm den 24 oktober 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c),
Göthe Knutson (m). Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn
Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c),
Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren (mp), Sigrid Bolkéus (s) och
Barbro Andersson (s).

gotab 99126, Stockholm 1989

12