Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU6

Prostitution m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med önskemål
om kriminalisering av prostitutionskontakter samt om åtgärder
mot otillåten pornografisk föreställning och mot spridning av barnpornografi.

Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena om en kriminalisering
av prostitutionskontakter och hänvisar till ett uttalande av riksdagen
år 1987 om att socialtjänsten bör stimuleras att bygga upp en
kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet. Utskottet avstyrker
även övriga motionsförslag.

Till betänkandet har fogats dels två reservationer (c, vpk), i vilka
förordas uttalanden av riksdagen om att kundernas förfarande vid
prostitution skall kriminaliseras resp. att åtgärder bör vidtas mot
otillåtna pornografiska föreställningar, dels ett särskilt yttrande (mp) i
frågan om kriminalisering vid prostitution.

Motionerna

1988/89:Ju221 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av åtgärder mot distribution av barnpornografi.

1988/89:Ju615 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar att kundernas förfarande i prostitutionsförhållanden kriminaliseras.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So234.

1988/89:Ju623 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som kriminaliserar
ett prostitutionsförhållande.

1988/89:Ju631 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om kriminalisering av de prostituerades
kunder skall prövas i enlighet med vad i motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So514.

1988/89:Ju635 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om kriminalisering vid prostitution skall
prövas i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90

JuU6

1988/89:Ju636 av Gunilla André m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos 1989/90:
regeringen begär förslag till ändring i brottsbalken angående kriminalisering
av prostitutionskontakter i enlighet med vad som anförs i
motionen.

1988/89:Ju818 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ändring av allmänna ordningsstadgan i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:Ju819 av Gunilla André (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om en sådan ändring av allmänna ordningsstadgan
att ett verksamt förbud mot pornografisk föreställning stadgas.

Motionsmotiveringar

I motionerna Ju615, Ju623, Ju631, Ju635 och Ju636 föreslås en
kriminalisering av kontakter med prostituerade. Vad som avses är en
kriminalisering av kundernas förfarande. 1 flera av motionerna framhålls
att bakom prostitutionen finns kvinnoförtryck och kvinnoförakt
samt att prostitutionen innebär en kommersialisering av sexualiteten
som motverkar strävandena i riktning mot jämställdhet mellan kvinnor
och män. Vidare åberopas att en kriminalisering skulle bidra till
att begränsa farorna för spridande av HIV-smitta i samband med
prostitution.

I motionerna Ju818 och Ju819 förordas ändringar i syfte att åstadkomma
att förbudet i allmänna ordningsstadgan mot offentlig pornografisk
föreställning blir verksammare. Enligt vad som anförs i motionerna
har det visat sig att nuvarande förbud — i 10 § allmänna
ordningsstadgan — även efter en ändring år 1982 är otillräckligt. Som
motivering åberopas att unga kvinnor som yrkesmässigt arbetar inom
pornografisk verksamhet utsätts för risker på samma sätt som prostituerade
och att det är samma förnedrande kvinnosyn som styr såväl
prostitutionen som den avancerade pornografiska verksamheten. I motion
Ju818 föreslås — i syfte att göra förbudet verksammare — att
straffskalan för brott mot 10 § allmänna ordningsstadgan ändras från
nuvarande böter eller fängelse i högst sex månader till fängelse i högst
två år eller, om omständigheterna är mildrande, böter.

I motion Ju221 föreslås att riksdagen skall göra ett uttalande om
behovet av åtgärder mot distribution av barnpornografi.

Allmän bakgrund

1989/90 :JuU6

Kriminalisering av prostitutionskontakter
Brottsbalkens bestämmelser

Det är inte straffbart att mot ersättning tillhandahålla sexuella tjänster.
Inte heller är det annat än undantagsvis straffbart att skaffa sig tjänster
av detta slag. Ett sådant undantag föreligger då den prostituerade är
under 18 år. Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken (BrB) är det straffbart
sorn förförelse av ungdom att genom ersättning skaffa eller försöka
skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under 18 år.
Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Ett annat undantag
gäller om någon utnyttjar att den prostituerade befinner sig i ett
hjälplöst tillstånd. Det kan då vara fråga om sexuellt utnyttjande enligt
6 kap. 3 § BrB. Straffet för sexuellt utnyttjande är fängelse i högst fyra
år. Straffbestämmelsen i 6 kap. 10 § om förförelse av ungdom kompletteras
av 6 kap. 11 § BrB, vari stadgas att ansvar för gärning som
begås mot någon under viss ålder skall ådömas även den som inte
insåg men hade skälig anledning anta att den andre ej uppnått föreskriven
ålder.

Att främja prostitution är däremot straffbart i flera fall. Enligt
6 kap. 8 § första stycket BrB skall sålunda den som främjar eller på ett
otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella
förbindelser dömas för koppleri till fängelse i högst fyra år. För grovt
koppleri är straffet fängelse i lägst två och högst sex år (6 kap. 9 §
BrB).

Ett särskilt straffansvar — såsom för koppleri — gäller i vissa fall
för fastighetsägare då en upplåten lägenhet används för prostitution
(6 kap. 8 § andra stycket BrB). Fastighetsägare har också särskilda
möjligheter att säga upp hyresgäster och bostadsrättshavare när en
lägenhet används på detta sätt (12 kap. 42 § 8 jordabalken och 33 §
första stycket 8 bostadsrättslagen).

De nu redovisade bestämmelserna fick sin utformning genom lagstiftning
år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU 25, rskr. 332). Till grund för
lagstiftningen låg i första hand sexualbrottskommitténs betänkande
(SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp.

1984 års lagstiftning

Den särskilda frågan om kriminalisering av kontakter mellan prostituerade
och kunder övervägdes i 1984 års lagstiftningsärende. Enligt
departementschefen (prop. 1983/84:105 s. 39) borde prostitutionen som
sådan inte kriminaliseras, vare sig för den prostituerade eller för
kunden. I stället borde lagstiftningen inriktas på att motverka prostitutionen
genom ökade möjligheter att ingripa mot koppleri. Departementschefen
förklarade sig vidare dela sexualbrottskommitténs uppfatt -

1* Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 6

ning att det med hänsyn främst till de prostituerade kvinnorna skulle 1989/90:JuU6
vara olyckligt att ens för vissa speciella fall utöka kriminaliseringen
rörande prostitutionskontakter. Departementschefen betonade dock
samtidigt att det inte fanns anledning att ändra den bestämmelse som
kriminaliserar prostitutionskontakter med ungdomar under 18 år.

Utskottet anförde för sin del följande (JuU 1983/84:25 s. 24 f):

Utskottet vill till en början slå fast att det är ett angeläget samhällsintresse
att så långt möjligt försöka motverka prostitutionen och dess
skadeverkningar. Mycket talar emellertid mot ett allmänt straflsanktionerat
förbud mot prostitution. Intresset av effektiva socialvårdande
insatser skulle kunna motverkas av en kriminalisering. Vidare skulle,
som också framhålls av departementschefen, en kriminalisering som
riktar sig mot de prostituerade kvinnorna te sig ytterligt inhuman och
kunna uppfattas som en form av klasslagstiftning. Inte heller med en
kriminalisering som riktar sig enbart mot dem som utnyttjar prostituerades
tjänster, kunderna, skulle man enligt utskottets mening kunna
undvika sådana oönskade effekter som är förenade med ett allmänt
utformat förbud mot prostitution; exempelvis skulle en sådan lagstiftning
framkalla behov av särskilda mellanhänder för de prostituerade,
och även om kriminaliseringen gjordes med begränsning till kunderna
skulle den med all sannolikhet bidra till att göra prostitutionen svåråtkomlig
för myndigheterna. Andra allvarliga kriminalpolitiska invändningar
mot en sådan kriminalisering är de risker för utpressning den
kan medföra och de svårigheter att upprätthålla kontrollen av efterlevnaden
som skulle uppstå.

Utskottet anslöt sig således till departementschefens ställningstagande
att det inte borde ske någon utvidgning av kriminaliseringen i fråga
om prostitutionskontakter. Enligt vad utskottet fortsättningsvis anförde
var det i första hand inte åtgärder av straffrättslig karaktär som skulle
vidtas utan åtgärder på det sociala planet. I straffrättsligt hänseende
ansåg utskottet att man borde rikta in sig mot de personer som tjänar
pengar på andras prostitution. Vidare anförde utskottet att det inte
fanns några principiella hinder mot att låta prostitutionen förbli
straffri — i fråga om såväl den prostituerades som kundens handlande

— samtidigt som reglerna om koppleriverksamhet skärptes.

Tidigare riksdagsbehandling i övrigt

Frågan om en kriminalisering av prostitutionskontakter behandlades
av utskottet också vid två tillfållen under 1985/86 års riksmöte. Vid
bägge tillfällena avstyrkte utskottet motioner, i vilka föreslogs att
kundernas handlande skulle kriminaliseras (JuU 1985/86:3 och 20).

I det första ärendet (i november 1985) avstyrkte utskottet motionsförslagen
med hänvisning huvudsakligen till sina i 1984 års lagstiftningsärende
gjorda ställningstaganden (JuU 1985/86:3 s. 19 f). Samtidigt
förklarade sig utskottet vilja närmare utveckla sin syn på det
allvarliga samhällsproblem som prostitutionen utgör. Utskottet anförde: -

Såsom också skedde när frågan senast behandlades vill utskottet först
slå fast att det är ett angeläget samhällsintresse att så långt möjligt
motverka prostitutionen och dess skadeverkningar, inte minst i fråga
om den brottslighet som följer i dess släptåg. Prostitutionen är en
företeelse med sådana negativa verkningar i samhället att den måste
bekämpas med kraft. Prostitutionen är inte bara på många olika sätt
skadlig för de inblandade parterna, i första hand kvinnorna. Den är
också ägnad att negativt påverka sexualsynen i allmänhet.

I ett brett perspektiv har prostitutionen samband med de sociala
förhållandena och strukturerna. De sociala åtgärdernas betydelse för
att minska prostitutionen kan därför knappast överskattas; utan sådana
insatser finns det sannolikt inte några förutsättningar att nå varaktiga
resultat. Utskottet vill som sin mening framhålla att de åtgärder man
från samhällets sida måste vidta för att bekämpa prostitutionen sålunda
inte i första hand är av straffrättslig karaktär utan ligger på det sociala
planet.

Det har visat sig möjligt att med sociala insatser, bl.a. genom de
särskilda prostitutionsprojekt som bedrivs inom socialförvaltningarna i
de större städerna, uppnå framgångar i kampen mot prostitutionen. En
förutsättning för ett framgångsrikt arbete är emellertid att verksamheten
bedrivs med kontinuitet och att tillräckliga medel avsätts för
verksamheten.

Även i det andra ärendet (i april 1986) hänvisade utskottet till sina
tidigare bedömningar i fråga om kriminalisering vid prostitution (JuU
1985/86:20 s. 4 f). I sammanhanget berörde utskottet också faran för
spridning av HIV-virus och erinrade därvid om att regeringen i maj

1985 tillsatt den s.k. aids-delegationen för att följa och initiera forskning
och andra åtgärder beträffande bl.a. smittspridning vid prostitution.

Socialutskottet behandlade vid riksmötet 1986/87 ett par motioner
som gällde sociala åtgärder mot prostitutionen. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (SoU 1986/87:22, rskr. 191) redovisade socialutskottet
(s. 27 0 att det sedan länge förekommit åtgärder i syfte att
förhindra prostitution och för att hjälpa kvinnor som redan är prostituerade.
Därefter fortsatte utskottet:

I Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping — de orter där gatuprostitution
förekommer — finns uppsökande grupper som arbetar
med prostituerade kvinnor. Dessa grupper ingår i den ordinarie socialtjänstens
organisation, och verksamheten är en del av socialtjänstens
insatser bland utsatta grupper. Socialstyrelsen har under en följd av år
arbetat med ett projekt om prostitutionsförebyggande arbete. Arbetet,
som var inriktat på kunskapsinsamlande, är nu avslutat och en delredovisning
ges i rapporten Ungdomar i riskzon, som i första hand är
avsedd att användas som arbetsmaterial för personal som arbetar med
utsatta ungdomsgrupper. En ytterligare redovisning kommer att presenteras
under hösten 1987. Avsikten är att projektet skall avslutas
med ett seminarium under våren 1988 då de samlade erfarenheterna
skall redovisas.

1989/90 :JuU6

Vidare framhöll socialutskottet att prostituerade som missbrukar narkotika
hade uppmärksammats speciellt på grund av risken för spridning
av HlV-smitta. Bl.a. hade riksdagen anvisat 100 milj. kr. för
bekämpningen av aids och av dessa medel skulle stöd utgå för att
utveckla den uppsökande verksamheten bland prostituerade och för
den långsiktiga behandlingen av dem.

Socialutskottet anförde fortsättningsvis att det enligt socialtjänstlagen
(1980:620) åligger kommunen att ansvara för att de som vistas i
kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. I detta ligger,
framhöll socialutskottet, att socialtjänsten genom sociala insatser skall
förebygga att kvinnor drivs till prostitution och hjälpa dem som är
prostituerade att komma ur sin situation. Avslutningsvis konstaterade
socialutskottet att sådan verksamhet också bedrivs i de städer där
gatuprostitution förekommer samt att verksamheten fått eller kommer
att få statligt stöd för utvecklingsarbete.

Frågan om kriminalisering av prostitutionskontakter aktualiserades
också i en interpellationsdebatt i riksdagen i maj 1987. Socialministern
tillfrågades om det inom kort skulle komma något förslag om att
kriminalisera prostitutionen. Socialministern besvarade frågan nekande
och tilläde att något sådant förslag inte heller förbereddes i socialdepartementet
(riksdagens protokoll 1986/87:121 s. 113— 115).

Riksmötet 1987/88

Vid riksmötet 1987/88 behandlade riksdagen ett antal motioner om
kriminalisering av prostitutionskontakter motsvarande dem som nu är
aktuella.

Justitieutskottet inhämtade yttrande över motionerna från socialutskottet,
som inom ramen för sin beredning av ärendet anordnade en
utfrågning vid vilken även justitieutskottet var närvarande. Vid utfrågningen
framkom olika meningar i frågan om huruvida prostitutionskontakter
borde kriminaliseras. Samtliga deltagare var dock överens
om att förebyggande åtgärder i olika avseenden var nödvändiga.

I socialutskottets yttrande till justitieutskottet (SoU 1987/88:3y) anförs
följande under rubriken Vissa uppgifter om dagens prostitution
(s. 26 0:

Liksom år 1980 förekommer gatuprostitution i dag i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping. I samtliga dessa städer finns inom
socialtjänsten prostitutionsgrupper, som bedriver uppsökande verksamhet
bland de prostituerade kvinnorna. Antalet gatuprostituerade kvinnor
under ett år bedöms i Stockholm vara 500— 600, i Göteborg
omkring 500, i Malmö ca 250 och i Norrköping 75— 100.

Fortfarande förekommer prostitution i olika lokaler såsom massageinstitut
och ateljéer, men denna typ av prostitution bedöms ha
minskat på senare år.

1989/90:JuU6

De kvinnor som förekommer i gatuprostitutionen kommer ofta från 1989/90:JuU6
s.k. multiproblemfamiljer och är otrygga och splittrade. De har likaså
ofta en bristfällig skolgång bakom sig och saknar i många fall yrkesutbildning
och arbetslivserfarenhet. Deras motiv för att delta i prostitutionen
är behovet att skaffa pengar som sedan används för att köpa
trygghet och status eller tillgodose missbruksbehov.

Vid utskottets hearing framförde socialarbetare i Göteborg som sin
uppfattning att det i stor utsträckning var samma kvinnor som ägnade
sig åt prostitution i olika former. Det skulle alltså snarare röra sig om
olika prostitutionstillfällen än om olika grupper av prostituerade.

Andelen intravenösa narkotikamissbrukare bedöms i Stockholm
vara omkring 15 % och i Malmö ca 20 % av de gatuprostituerade. I
Göteborg är situationen traditionellt en annan med mycket fa intravenösa
missbrukare bland de prostituerade. Däremot bedöms ca 20 % av
kvinnorna vara alkoholiserade. Även i Norrköping finns ett tämligen
stort inslag av alkohol- eller b land missbrukare bland de prostituerade
kvinnorna.

I Stockholm och Malmö finns ett litet antal HlV-smittade prostituerade.
Dessa kvinnor är alla grava intravenösa missbrukare. Såvitt känt
förekommer inga HIV-smittade prostituerade i Göteborg eller Norrköping.

Antalet kunder i prostitutionen bedöms även nu vara 100 000 per
år, vilket motsvarar 3— 4 % av den manliga svenska befolkningen.

Sven-Axel Månsson — den svenske forskare som på senare år ägnat sig
åt forskning avseende männen i prostitutionen — bedömer att runt
10 % av den nu levande svenska manliga befolkningen har haft
prostitutionskontakter i Sverige. Männen skiljer sig inte från vanliga
svenska män, men kan grovt delas upp i två grupper, dels en grupp
vaneköpare som omfattar mindre än 20 % av hela gruppen män, dels
resten som kan kallas tillfällesköpare. Motiven för de män som söker
kontakt med prostituerade kvinnor torde enligt Månsson i huvudsak
vara att finna inom tre områden, nämligen 1) Nyfikenhet — önskan
om sexuell variation och kravlöshet. I denna grupp finns sannolikt
många av de tillfällesköpande männen. 2) Kontaktsvårigheter och
ensamhet. 1 denna grupp torde en stor del av vaneköparna kunna
återfinnas. 3) Samlevnadsproblem.

Justitieutskottet anförde i sitt betänkande (JuU 1987/88:12) följande
om kriminalisering av prostitutionskontakter (s. 14 f).

Som är nämnt tidigare har utskottet vid flera tillfållen behandlat
frågan om en utvidgad kriminalisering vid prostitution. Utskottet har
därvid avvisat förslag om en kriminalisering av de prostituerades handlande.
Som motivering har utskottet bl.a. åberopat att en sådan, mot
de prostituerade kvinnorna riktad lagstiftning skulle te sig ytterligt
inhuman och utan tvekan kunna uppfattas som en klasslagstiftning.

Utskottet har härvidlag ingen ändrad uppfattning och i den mån
yrkandet i motion Ju612 om en kriminalisering av könshandeln avser
kriminalisering av de prostituerades handlande avstyrker utskottet bifall
till motionen.

1** Riksdagen 1989190. 7 sami Nr 6

Vad så angår en kriminalisering av kundernas beteende har utskottet 1989/90:JuU6
vid de tillfällen frågan varit aktuell tagit avstånd även från detta. Inte
heller socialutskottet har i sitt yttrande i detta ärende förklarat sig vilja
ställa sig bakom motionsförslagen om en kriminalisering av kundernas
beteende. 1 yttrandet åberopar socialutskottet flera av de skäl som
tidigare — från bl.a. justitieutskottets sida — har anförts mot en sådan
kriminalisering.

I likhet med socialutskottet vill justitieutskottet i och för sig inte
utesluta att en kriminalisering av kundernas beteende skulle kunna fa
en viss avhållande effekt på benägenheten att anlita prostituerade.

Justitieutskottet kan också väl förstå uppfattningen att en sådan kriminalisering
skulle kunna sägas markera att samhället tar avstånd från
den verksamhet som prostitutionen innebär. Inte heller enligt justitieutskottets
mening är emellertid dessa skäl nog för att uppväga de
nackdelar som är förenade med en kriminalisering.

Mot en kriminalisering kan som socialutskottet gör i sitt yttrande
för det första åberopas att det kan vara svårt att tillräckligt entydigt
definiera den straffbelagda gärningen. Vidare är det uppenbart att det
skulle vara förenat med påtagliga svårigheter att bevisa ett påstått brott,
inte minst därför att gärningen i normalfallet bygger på en uppgörelse
mellan två personer som inte har något intresse av att avslöja att ett
brott har begåtts.

En annan huvudinvändning är, som socialutskottet redovisar, att en
kriminalisering av kundernas beteende skulle kunna få negativa effekter
även för de inblandade kvinnorna. Eftersom kunderna efter en
kriminalisering kan tänkas bli mer måna om att inte synas, är risken
stor att prostitutionen går under jorden, vilket skulle försvåra socialtjänstens
arbete med förebyggande åtgärder. En sådan utveckling vore,
som socialutskottet framhåller, särskilt allvarlig med hänsyn till att
många av kvinnorna har missbruksproblem och behöver vård. Risken
för spridning av HIV-smitta gör det dessutom än viktigare att inte
försvåra socialtjänstens möjligheter till förebyggande insatser.

Även om inte heller justitieutskottet kan ställa sig bakom motionsförslagen
om att kriminalisera kundernas beteende vill justitieutskottet
framhålla att prostitutionen är en företeelse som över huvud taget inte
kan accepteras. Prostitution medför bl.a. att kvinnor utnyttjas och
förnedras och den motverkar strävandena mot jämställdhet mellan
kvinnor och män. Dessutom bidrar prostitutionen till att negativt
påverka sexualsynen i allmänhet.

Liksom tidigare är det justitieutskottets inställning att prostitutionen
i första hand skall motarbetas med sociala insatser, inte med straffrättsliga.
Vad socialutskottet i sitt yttrande anfört om betydelsen av sociala
åtgärder och förebyggande arbete av annat slag vill justitieutskottet
därför instämma i. Som socialutskottet framhåller är det sålunda
nödvändigt att socialtjänsten genom aktivt uppsökande verksamhet
försöker hjälpa och bistå kvinnor som är prostituerade. Socialtjänstens
åtgärder bör dessutom i likhet med vad socialutskottet anför ta sikte
också på de inblandade männen. Det är en viktig uppgift att få

männen att förstå verkligheten bakom prostitutionen och dess konsekvenser
för de inblandade kvinnorna. Lika viktigt är att det görs klart
för männen att prostitution är förenad med risk för spridning av
allvarliga sjukdomar liksom med kriminalitet och social utslagning
över huvud taget.

Mot den bakgrund som nu redovisats ansluter sig justitieutskottet till
socialutskottets förslag att socialtjänsten bör stimuleras att bygga upp
en kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet. Detta kan

— som socialutskottet föreslår — ske genom bidrag till utvecklingsarbete
på området eller på annat sätt. Regeringen bör överväga möjligheterna
att stödja en sådan verksamhet. Detta bör riksdagen — med
anledning av motionerna Ju612, Ju616, Ju617, Ju619, Ju620, Ju639
och So7 — som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen anslöt sig till utskottets förslag (rskr. 1987/88:174).
Riksmötet 1988/89

Vid förra riksmötet behandlade socialutskottet en motion
(1988/89:So234) i vilken yrkades att riksdagen hos regeringen skulle
begära intensifierade sociala insatser för de prostituerade. Efter att bl.a.
ha redogjort för justitieutskottets behandling av frågan året dessförinnan
redovisade socialutskottet i sitt betänkande (1988/89:SoU20) att
regeringen från ett anslag om insatser mot aids hade ställt medel till
förfogande för att stärka insatserna mot prostitution. Dels hade medel
från det s.k. storstadsbidraget använts för att motverka prostitution,
dels hade socialdepartementet gett stöd till ett par projekt på området
samt till ett antal institutioner som är inriktade på vård av prostituerade
missbrukare.

Socialutskottet avstyrkte bifall till motionen med följande motivering
(s. 14).

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att de sociala insatserna
för prostituerade kvinnor bör förstärkas. Utskottet vidhåller sin
inställning att det får anses angeläget att stimulera uppbyggnaden av
den prostitutionsförebyggande verksamheten. Utskottet förutsätter att
regeringen tar erforderliga initiativ i denna fråga och anser därför inte
att det för närvarande finns skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd
med anledning av motion So234. Motionen avstyrks följaktligen.

Offentlig pornografisk föreställning
Förbudet i allmänna ordningsstadgan

Efter en lagändring år 1982 är det enligt 10 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) förbjudet att anordna offentlig pornografisk föreställning,
och den som bryter mot detta förbud kan enligt 29 § första
stycket 1 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (prop.
1981/82:187, JuU 56, rskr. 355).

1989/90: Ju U6

Dessförinnan fanns inte något sådant förbud men för att få anordna 1989/90:JuU6
en offentlig pornografisk föreställning krävdes enligt allmänna ordningsstadgan
tillstånd av polismyndigheten. Polismyndigheten kunde
vidare meddela föreskrifter om ordning och säkerhet och även förbjuda
föreställningen om den innehöll något som stred mot lag. Regleringen
var strafEsanktionerad.

Till grund för 1982 års ändringar i allmänna ordningsstadgan låg
förslag som hade framförts av 1977 års prostitutionsutredning i betänkandet
(SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige — bakgrund och åtgärder.

1982 års lagstiftning

I 1982 års lagstiftningsärende förklarade sig utskottet instämma i
huvudtankarna bakom förslaget att förbjuda anordnandet av offentliga
pornografiska föreställningar (JuU 1981/82:56 s. 4 ff). Sålunda var
enligt utskottets mening förslaget att se som ett led i samhällets
ansträngningar att motverka prostitutionen och den kriminalitet som
främjas av den särskilda miljön vid s.k. sexklubbar. Samtidigt kunde
ett förbud mot offentliga pornografiska föreställningar ses som en
markering från samhällets sida mot en företeelse som motverkar
strävandena efter jämställdhet mellan könen och verklig sexuell frihet
byggd på ömsesidig respekt, samhörighet och gemenskap.

I en motion i lagstiftningsärendet förordades att förbudet borde ges
en vidare omfattning för att täcka också t.ex. offentliga stripteaseföreställningar
och viss förevisning av pornografisk film. Med anledning av
motionen anförde utskottet att den lagtekniska lösning som valts i
propositionen medförde ett bibehållande av den dittillsvarande innebörden
av begreppet pornografisk föreställning. Enligt vad utskottet
framhöll skulle det föreslagna förbudet därmed komma att avse föreställningar
med levande aktörer, där sexuella situationer eller händelser
framställs på ett ohöljt och utmanande sätt. Beträffande den närmare
innebörden av begreppet pornografisk föreställning hänvisade utskottet
i övrigt till uttalanden i samband med att begreppet hade
införts i lagstiftningen år 1973 (se härom närmare prop. 1973:115
s. 30 ff och JuU 26 s. 24 ff).

Utskottet erinrade vidare om att det i samband med viss lagstiftning
(om bl.a. yttrandefrihetsfrågor) år 1976 (prop. 1976/77:39, KU 16) hade
uttalats att en offentlig filmförevisning som ingår som ett moment i en
pornografisk föreställning inte bör betraktas som en biografföreställning
utan som en sådan visning på vilken allmänna ordningsstadgan
bör vara tillämplig.

Avslutningsvis anförde justitieutskottet i 1982 års lagstiftningsärende:

Det ankommer på polisen att följa efterlevnaden av förbudet, och
polisen har med stöd av allmänna ordningsstadgan möjlighet att upplösa
en offentlig tillställning som hålls i strid mot förbudet. För den
praktiska tillämpningen ligger det då enligt utskottets mening ett
betydande värde i att man inte genom en ändring av förbudets omfatt- 10

ning tillskapar särskilda gränsdragningsproblem. Utskottet finner inte
heller — på föreliggande underlag — att det visat sig några påtagliga
skäl att ge förbudet en annan omfattning än som föreslagits i propositionen.
En annan sak är att utvecklingen kan komma att visa på ett
sådant behov. Frågan får då på nytt övervägas i lämpligt sammanhang,
t.ex. i anslutning till de ställningstaganden som kan aktualiseras av
yttrandefrihetsutredningens kommande betänkande (jfr JuU
1981/82:36 s. 17).

Utredningsförslag m.m.

I yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten
berördes inte allmänna ordningsstadgans förbud mot anordnande
av offentliga pornografiska föreställningar. Förbudet berördes
inte heller i den proposition om ändringar i tryckfrihetsförordningen
m.m. som regeringen — på grundval av yttrandefrihetsutredningens
förslag — lade fram för riksdagen (prop. 1986/87:151).

Ordningsstadgeutredningen fick år 1977 i uppdrag att göra en översyn
av allmänna ordningsstadgan. I slutbetänkandet (SOU 1985:24)
Ordningslag föreslår utredningen beträffande pornografisk föreställning
endast att förbudet mot sådana tillställningar bör — utan sakliga
ändringar — överföras till en ny lag om allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar. Betänkandet har remissbehandlats och
övervägs för närvarande inom regeringskansliet.

Sociala insatser

Enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är
det möjligt för det allmänna att ingripa om det brister i omsorgen om
en ung person eller om något annat förhållande i hemmet medför fara
för den unges hälsa eller utveckling (1 § andra stycket 1). Situationer
som det därvid kan vara fråga om är att den unge utsätts för misshandel
eller otillbörligt utnyttjande.

I betänkandet (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars rätt
(s. 304) omnämner socialberedningen som ett exempel på otillbörligt
utnyttjande att barn utnyttjas sexuellt i olika former, t.ex. i pornografiska
syften.

LVU medger ingripande också om den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförligt beteende
(1 § andra stycket 2). Ett sådant beteende är enligt uttalanden i
förarbetena att den unge är prostituerad (prop. 1979/80:1 s. 583).

Bestämmelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år.
Enligt 1 § tredje stycket kan vård med stöd av 1 § andra stycket 2
beredas även den som fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med
hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är
lämpligare än annan vård.

1989/90:JuU6

Frågan om möjligheterna att med stöd av LVU ingripa till förmån
för flickor i pornografisk, verksamhet var aktuell i riksdagen vid
riksmötet 1986/87, bl.a. med anledning av en fråga till socialministern.
Enligt frågeställaren borde yrkesmässigt arbete inom pornografisk
verksamhet jämställas med prostitution vid tillämpningen av LVU.

I sitt svar på frågan anförde socialministern följande (riksdagens
protokoll 1986/87:61 s. 118 f):

Syftet med LVU är att till skydd för den unge kunna bereda honom
eller henne vård i vissa situationer då det inte går att få samtycke till
vården. Samhällets åtgärder skall utgå från en bedömning av den unges
hela situation. Möjligheterna att ingripa med tvångsmedel är begränsade,
särskilt när det gäller myndiga personer. LVU avser i första hand
den som är under 18 år. För åldersgruppen 18 till 20 år är en
förutsättning för ingripandet att vård inom socialtjänsten är lämpligare
än annan vård.

I förarbetena till LVU nämns prostitution som exempel på beteenden
som kan föranleda vård. Däremot nämns inte medverkan i pornografisk
verksamhet. Det är dock angeläget att påpeka att det rör sig om
en exemplifiering och inte om en uttömmande uppräkning.

Om en ung människa uppträder i pornografisk föreställning bör
detta enligt min mening vara anledning för socialnämnden att uppmärksamma
personens levnadsförhållanden och att försöka få honom
eller henne bort från denna miljö.

Jag vill också framhålla att offentliga pornografiska föreställningar
är förbjudna enligt allmänna ordningsstadgan. Innehavare av vissa
klubbar har också fällts till ansvar i domstol för sådan verksamhet. Jag
anser det vara självklart att pornografisk verksamhet inte är en lämplig
miljö för unga människor. Det bästa sättet att förhindra att unga
människor medverkar i en sådan verksamhet är att se till att förbudet
efterlevs.

Vid riksmötet 1986/87 gjorde socialutskottet i samband med behandlingen
av ett antal motioner om socialtjänstfrågor ett uttalande om
socialtjänstens insatser för unga flickor i pornografisk verksamhet
(SoU 1986/87:30). Socialutskottet anförde (s. 20):

Som motionärerna påpekat avser LVU i första hand dem som är under
18 år. När det gäller beteende jämförbart med missbruk och brottslig
verksamhet som kan föranleda tvångsingripande av äldre ungdomar
nämns i förarbetena till LVU prostitution som exempel på ett sådant
beteende. Utskottet vill erinra om att detta endast är ett exempel och
att det i förarbetena inte görs någon uttömmande uppräkning av
beteenden. Samtidigt måste framhållas att den som är över 18 år är
myndig och i princip själv bestämmer över sitt sätt att leva. Så länge
inte den unge gör sig skyldig till brott eller liknande är det i praktiken
svårt för socialtjänsten att agera annat än med den unges eget medgivande.

1989/90:

Utskottet delar emellertid motionärernas åsikt att flickor som yrkesmässigt
arbetar inom verksamhet med pornografisk föreställning och
liknande riskerar hela sin framtid. Det är därför angeläget att det inom
ramen för socialtjänsten fortlöpande bedrivs en uppsökande verksamhet
i syfte att fa bort ungdomar från de aktuella miljöerna. Det är
också angeläget att de sociala myndigheterna samarbetar i denna fråga
med polis- och åklagarmyndigheterna som har att bevaka efterlevnaden
av förbudet mot offentliga pornografiska föreställningar. Bestämmelserna
i socialtjänstlagen och LVU måste ge utrymme för ett effektivt
förebyggande arbete på dessa områden.

I avvaktan på regeringens överväganden beträffande social- beredningens
förslag till ny lag om tvångsomhändertaganden och förslaget
från den särskilt tillkallade utredaren finns inte skäl för riksdagen att
nu gå in på frågan om lagregleringens utformning. Enligt utskottets
mening bör emellertid regeringen i det fortsatta beredningsarbetet ägna
särskild uppmärksamhet åt socialtjänstens möjligheter att agera i de
fall ungdomar i åldrarna 18— 20 år engageras i pornografisk verksamhet
av det slag som tas upp i motionen.

Vad socialutskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna (rskr. 1986/87:333).

Riksmötet 1987/88

Vid 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet ett par motioner med
liknande innehåll som de nu aktuella (JuU 1987/88:12). Efter att ha
inhämtat yttrande från socialutskottet avstyrkte utskottet bifall till
motionerna och anförde följande i sitt av riksdagen godkända betänkande
(s. 19).

Socialutskottet har i sitt yttrande anfört att det är tveksamt om nuvarande
bestämmelser i allmänna ordningsstadgan ger tillräckligt utrymme
för att ingripa i här aktuella fall. Enligt socialutskottet finns det
därför skäl för regeringen att se över bestämmelserna.

Justitieutskottet vill för sin del först erinra om vad utskottet tidigare
framhållit om att förbudet mot offentlig pornografisk föreställning
utgör en markering från samhällets sida mot en företeelse som motverkar
strävandena mot jämställdhet och sexuell frihet byggd på ömsesidig
respekt, samhörighet och gemenskap.

1 samband med att förbudet mot offentlig pornografisk föreställning
infördes år 1982 framhöll utskottet att det ankom på polisen att följa
efterlevnaden av förbudet och i förekommande fall ingripa mot offentliga
föreställningar som hålls i strid mot förbudet. Det var därför enligt
utskottets mening för den praktiska tillämpningen betydelsefullt att
man inte genom en ändring av förbudets omfattning tillskapade särskilda
gränsdragningsproblem. Utskottet fann vidare att det inte visat
sig föreligga några påtagliga skäl som talade för att förbudet skulle ges
en annan omfattning än det hade haft tidigare. Dessa bedömningar
gäller alltjämt.

1989/90 :JuU6

Förbudet mot offentlig pornografisk föreställning kan som utskottet 1989/90:JuU6
tidigare givit uttryck för sägas utgöra ett led i samhällets ansträngningar
mot prostitution. Det är också åtgärder av det slag som vidtas mot
prostitutionen som i första hand skall tillgripas mot de s.k. sexklubbarna
för att därmed även förhindra att unga kvinnor dras in i den
verksamhet som bedrivs där. Ansvaret för att förbudet i allmänna
ordningsstadgan efterlevs åligger som nämnts polis och åklagare, men
det viktiga förebyggande arbetet — att fi unga människor att hålla sig
borta från dessa miljöer — är en uppgift främst för socialtjänsten. Vad
utskottet i de två föregående avsnitten har uttalat om behovet av
resurser för dessa förebyggande insatser från socialtjänstens sida och
om angelägenheten av att regeringen stimulerar uppbyggnaden av en
permanent prostitutionsförebyggande verksamhet gäller således också
arbetet med åtgärder mot de pornografiska föreställningarna. Detsamma
gäller som utskottet nyss uttalat om disponerandet av de polisiära
resurserna.

Barnpornografi

Straffbestämmelser m.m.

Enligt 16 kap. 10 a § BrB skall den som skildrar barn i pornografisk
bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn

— under förutsättning att gärningen inte med hänsyn till omständigheterna
är försvarlig — dömas för barnpornografibrott till böter eller
fängelse i högst sex månader. Ett barnpornografibrott som begås i
tryckt skrift skall enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen anses
som ett tryckfrihetsbrott.

Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1980 (prop.

1978/79:179, KU 33, rskr. 317; KU 1979/80:1, rskr. 2). Till grund för
lagstiftningen låg förslag som framförts i yttrandefrihetsutredningens
betänkande (Ds Ju 1978:8) Barnpornografi.

I BrB finns vidare en bestämmelse om otillåtet förfarande med
pornografisk bild (16 kap. 11 §), som innebär att det är straffbelagt att
på eller vid allmän plats förevisa pornografisk bild (det s.k. skyltningsförbudet).
Dessutom är det straffbart som förledande av ungdom att
bland barn och ungdom sprida skrift eller bild som genom sitt
innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran (16 kap. 12 §).

Den 1 januari 1989 trädde bestämmelser i BrB om olaga våldsskildring
(16 kap. 10 b §) och otillåten utlämning av film eller
videogram (16 kap. 10 c §) i kraft (prop. 1986/87:151, KU 1987/88:36,
rskr. 290).

1 yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten
— som var utgångspunkten för den lagstiftning som
trädde i kraft den 1 januari 1989 — anfördes (s. 285) bl.a. följande
angående skärpta åtgärder mot pornografin.

Emellertid är kunskapen om pornografiska framställningars påver- 1989/90:JuU6
kanseffekter mycket bristfällig. Av det lilla man vet kan man tydligen
inte dra slutsatsen att pornografins verkningar är av uteslutande negativ
art. Det sätt att möta de negativa effekterna som det öppna
samhället anvisar är att i opinionsbildningen och i de mänskliga
relationerna verka för den attityd som räknar med sexualiteten som en
del av hela människan. Som vi har framhållit i annat sammanhang är
begränsningar av yttrandefriheten inte godtagbara om de har till enda
syfte att värna om en viss attityd, moraluppfattning eller etisk norm
hur allmänt spridd och hur allvarligt upplevd denna än är.

Vi har i våra överväganden kommit fram till att några lagstiftningsåtgärder
mot pornografiska alster inte bör komma i fråga utöver nu
gällande begränsningar (barnpornografibrottet och skyltningsförbudet)
och utöver vad vi har föreslagit i det föregående (om förbud mot
extremvåld och utvidgat förbud mot att till barn sprida upptagningar
av rörliga bilder utan föregående godkännande av biografbyrån). Det
dåliga inflytande pornografin kan ha på de ungas sexualsyn får motverkas
i andra former än genom kriminalisering.

Beträffande skyltningsförbudet i 16 kap. 11 § BrB anförde utredningen
(s. 286) att lagtexten mycket väl svarar mot avsikterna med bestämmelsen
och att enligt utredningen någon skärpning av förbudet inte var
påkallad. Vad som brast var enligt utredningen uppenbarligen respekten
för förbudet.

I den proposition som låg till grund för 1989 års ändringar i BrB
(prop. 1986/87:151) förklarade sig justitieministern (s. 102 ff) inte dela
utredningens uppfattning och i propositionen lades fram förslag om
utvidgade förbud mot framställning och spridning av pornografiska
alster (omfattande även stillbilder). Beträffande skyltningsförbudet anförde
justitieministern (s. 103) att han övervägt även ändringar i den
bestämmelsen men att han efter samråd med företrädare för detaljhandeln
funnit att de självsanerande åtgärder som hade företagits fått sådan
praktisk betydelse att tanken på en skärpning av straffbestämmelsen
åtminstone inte då borde aktualiseras.

Övrigt

I november 1988 besvarade justitieministern bl.a. en interpellation om
barnpornografi (riksdagens protokoll 1988/89:22 s. 10— 18). f samband
därmed uttalade justitieministern att de ansvariga myndigheterna
lägger ned resurser på att finna och beslagta barnpornografiska alster
samt på att få dem dömda som säljer i strid mot gällande bestämmelser.
Enligt justitieministern gjordes t.o.m. så mycket att det var svårt
för polisen att numera hitta barnpornografi och brottslingar att lagföra.

Inom Europarådet tillsattes år 1987 en kommitté med uppdrag att 1989/90:
lägga fram förslag till åtgärder mot sexuellt utnyttjande av barn,
barnprostitution och barnpornografi. I uppdraget ingår också att utarbeta
en gemensam konvention i ämnet. På gemensamt nordiskt initiativ
behandlades vidare dessa ämnen vid det europeiska justitieministermötet
år 1988. Därvid antogs en resolution med förslag till olika
åtgärder.

På ett av de nordiska justitieministermötena år 1987 beslöts att
uppdra åt de nordiska polis- och tullsambandsmännen i olika länder
att bevaka förekomsten av barnprostitution och barnpornografi.

I anslutning till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
har inom FN under tio år pågått ett arbete med en konvention
om barns rättigheter. Konventionen — som innehåller regler till skydd
mot att barn utnyttjas sexuellt i olika sammanhang — antogs tidigare i
år av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, och konventionen
förväntas bli antagen av FN:s 44:e generalförsamling som inleddes
den 19 september i år.

I en av brottsförebyggande rådet år 1989 utgiven rapport (BRÅ
1989:1) Sexualbrott mot barn — Presentation och diskussion av några
centrala teman inom forskningsområdet omnämns som ett angeläget
forskningsområde att närmare undersöka om barnpornografin verkligen
är en tungt vägande fektor vid förklaring av sexualbrott mot barn.

Utskottet

Kriminalisering av prostitutionskontakter
Motionerna

I detta avsnitt behandlas ett antal motioner, i vilka föreslås kriminalisering
av prostitutionskontakter. Vad som avses är att kundernas handlande
i prostitutionsförhållandet skall kriminaliseras.

Bakgrund

Det är enligt gällande regler inte straffbart att mot ersättning tillhandahålla
sexuella tjänster. Att skaffa sig sådana tjänster är endast undantagsvis
straffbart. Ett undantag föreligger när den prostituerade är
under 18 år, då det kan bli aktuellt att tillämpa straffbestämmelsen om
förförelse av ungdom i 6 kap. 10 § brottsbalken (BrB). Ett annat
undantag är om den prostituerade befinner sig i ett hjälplöst tillstånd,
då det kan vara fråga om sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § BrB.

Frågan om kriminalisering av prostitutionskontakter var föremål för 1989/90:JuU6
riksdagens ställningstagande i samband med att reglerna om sexualbrotten
fick sin nuvarande utformning år 1984 (prop. 1983/84:105,

JuU 25, rskr. 332). I sitt av riksdagen godkända betänkande fann
utskottet — i likhet med vad som föreslagits i propositionen — att
någon utvidgning av det kriminaliserade området inte borde ske.

Vid 1985/86 års riksmöte avslog riksdagen på förslag av utskottet

— vid två tillfällen — motionsönskemål om en utvidgad kriminalisering
av prostitutionskontakter (JuU 1985/86:3 och 20). I en interpellationsdebatt
i maj 1987 förklarade socialministern att det inte var
aktuellt med något förslag om att kriminalisera prostitutionen (riksdagens
protokoll 1986/87:121 s. 113- 115).

Också vid riksmötet 1987/88 avslog riksdagen ett antal motionsyrkanden
om kriminalisering av prostitutionskontakter. Enligt riksdagen
borde i stället socialtjänsten stimuleras att bygga upp en kontinuerlig
prostitutionsförebyggande verksamhet, förslagsvis genom bidrag till utvecklingsarbete
på området eller på annat sätt (JuU 1987/88:12, rskr.

174).

Utskottets överväganden

Som är nämnt tidigare har utskottet vid flera tillfållen avstyrkt förslag
om en utvidgad kriminalisering vid prostitution. Inte heller socialutskottet,
som yttrade sig till justitieutskottet då frågan senast behandlades
i riksdagen, har förklarat sig vilja ställa sig bakom en kriminalisering
av kundernas beteende.

I och för sig kan utskottet liksom motionärerna inte utesluta att en
kriminalisering av kundernas beteende skulle kunna få en viss avhållande
effekt på benägenheten att anlita prostituerade, och utskottet kan
också väl förstå uppfattningen att en sådan kriminalisering skulle
kunna sägas markera att samhället tar avstånd från den verksamhet
som prostitutionen innebär. Enligt utskottets mening är emellertid
dessa skäl inte tunga nog för att uppväga de nackdelar som är förenade
med en kriminalisering.

Mot en kriminalisering kan, som utskottet anförde vid frågans
behandling år 1987, för det första åberopas att det kan vara svårt att
tillräckligt entydigt definiera den straffbelagda gärningen. Vidare är det
uppenbart att det skulle vara förenat med påtagliga svårigheter att
bevisa ett påstått brott, inte minst därför att gärningen i normalfallet
bygger på en uppgörelse mellan två personer som inte har något
intresse av att avslöja att ett brott har begåtts.

En annan huvudinvändning är att en kriminalisering av kundernas 1989/90:JuU6
beteende skulle kunna få negativa effekter även för de inblandade
kvinnorna. Eftersom kunderna efter en kriminalisering kan tänkas bli
mer måna om att inte synas, är risken stor att prostitutionen går under
jorden, vilket skulle försvåra socialtjänstens arbete med förebyggande
åtgärder. En sådan utveckling vore särskilt allvarlig med hänsyn till att
många av kvinnorna har missbruksproblem och behöver vård. Risken
för spridning av HIV-smitta gör det dessutom än viktigare att inte
försvåra socialtjänstens möjligheter till förebyggande insatser.

Aven om justitieutskottet således inte heller denna gång kan ställa
sig bakom motionsförslagen om att kriminalisera kundernas beteende,
vill justitieutskottet liksom tidigare framhålla att prostitutionen är en
företeelse som över huvud taget inte kan accepteras. Prostitution
medför bi a. att kvinnor utnyttjas och förnedras och den motverkar
strävandena mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Dessutom
bidrar prostitutionen till att negativt påverka sexualsynen i allmänhet.

Justitieutskottets inställning är liksom tidigare att prostitutionen i
första hand skall motarbetas med sociala insatser, inte med straffrättsliga.
Som också framhållits tidigare är det sålunda nödvändigt att
socialtjänsten genom aktivt uppsökande verksamhet försöker hjälpa
och bistå kvinnor som är prostituerade, och socialtjänstens åtgärder
bör dessutom ta sikte också på de inblandade männen. Det är en viktig
uppgift att få männen att förstå verkligheten bakom prostitutionen och
dess konsekvenser för de inblandade kvinnorna. Lika viktigt är att det
görs klart för männen att prostitution är förenad med risk för spridning
av allvarliga sjukdomar liksom med kriminalitet och social utslagning
över huvud taget.

Vid behandlingen av frågan vid 1986/87 års riksmöte uttalade riksdagen
att socialtjänsten bör stimuleras att bygga upp en kontinuerlig
prostitutionsförebyggande verksamhet och att regeringen borde överväga
att stödja en sådan verksamhet. Som framgått ovan har också från
regeringens sida vidtagits en rad åtgärder i detta syfte, bl.a. genom
bidrag till utvecklingsarbete på området och genom andra åtgärder.

Det är angeläget att detta arbete energiskt bedrivs vidare. Utskottet
utgår från att så sker utan någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna
Ju615, Ju623, Ju631, Ju635 och Ju636.

Pornografisk föreställning
Motionerna

I detta avsnitt behandlar utskottet två motioner med önskemål om
åtgärder som kan bidra till att förbudet i allmänna ordningsstadgan
mot otillåten pornografisk föreställning blir mer verksamt.

Bakgrund

1989/90:JuU6

Enligt 10 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) är det förbjudet att
anordna offentlig pornografisk föreställning, och den som bryter mot
detta förbud kan enligt 29 § första stycket 1 dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning genom lagstiftning
år 1982 (prop. 1981/82:187, JuU 56, rskr. 355). Till grund för lagstiftningen
låg prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71) Prostitutionen
i Sverige — bakgrund och åtgärder.

Vid bestämmelsernas tillkomst uttalade utskottet att förbudet mot
offentliga pornografiska föreställningar var att se som ett led i samhällets
ansträngningar att motverka prostitutionen och den kriminalitet
som främjas av den särskilda miljön vid s.k. sexklubbar. Samtidigt
utgjorde förbudet enligt utskottets mening en markering mot en företeelse
som motverkar strävandena efter jämställdhet mellan könen och
verklig sexuell frihet byggd på ömsesidig respekt, samhörighet och
gemenskap (JuU 1981/82:56 s. 4 ff).

Som nämnts tidigare är det enligt LVU möjligt att i vissa fall ingripa
för att bereda ungdomar under 20 år vård. En grund för ingripande är
att det föreligger sådana brister i hemförhållandena att det medför fara
för den unges hälsa och utveckling. Enligt socialberedningen kan en
sådan situation vara att den unge utsätts för otillbörligt utnyttjande,
t.ex. i pornografiska syften (SOU 1986:20 s. 304).

Frågan om socialtjänstens möjligheter att vidta åtgärder för att bistå
unga flickor som medverkar i pornografisk verksamhet var föremål för
behandling av riksdagen vid 1986/87 års riksmöte (SoU 1986/87:30,
rskr. 333). Socialutskottet uttalade (s. 20) att det är angeläget att de
sociala myndigheterna fortlöpande bedriver uppsökande verksamhet i
syfte att få bort ungdomar från pornografisk verksamhet och att de
samarbetar med polis och åklagare, som har att bevaka efterlevnaden
av allmänna ordningsstadgans förbud. Socialutskottet betonade också
att bestämmelserna i socialtjänstlagen och LVU måste ge utrymme för
ett effektivt förebyggande arbete på dessa områden.

Vid riksmötet 1987/88 behandlade riksdagen motioner med önskemål
om åtgärder som kan bidra till att förbudet i allmänna ordningsstadgan
blir mer verksamt. På förslag av utskottet avstyrkte riksdagen
bifall till motionerna. I motiveringen framhölls bl.a. att det även
beträffande den pornografiska verksamheten förelåg behov av förebyggande
arbete av samma slag som när det gäller prostitution (JuU
1987/88:12).

Utskottets överväganden

1989/90:

Utskottet vill först erinra om vad utskottet tidigare har framhållit om
att förbudet mot offentlig pornografisk föreställning utgör en angelägen
markering från samhällets sida mot en företeelse som motverkar
strävandena mot jämställdhet och sexuell frihet byggd på ömsesidig
respekt, samhörighet och gemenskap.

Förbudet mot offentlig pornografisk föreställning utgör, som utskottet
framhållit tidigare, ett led i samhällets ansträngningar mot prostitutionen,
och det är också åtgärder av samma slag som vidtas mot
prostitutionen som i första hand skall tillgripas mot de s.k. sexklubbarna.
Syftet med dessa åtgärder är att förhindra att unga kvinnor dras in
i den verksamhet som bedrivs i och i anslutning till pornografiska
föreställningar.

Ansvaret för att förbudet i allmänna ordningsstadgan efterlevs åligger
polis och åklagare, men det viktiga förebyggande arbetet — att fa
unga människor att hålla sig borta från dessa miljöer — är en uppgift
främst för socialtjänsten. Vad utskottet tidigare har uttalat om behovet
av resurser för förebyggande insatser när det gäller prostitution och om
angelägenheten av att en permanent prostitutionsförebyggande verksamhet
byggs upp gäller således också arbetet med åtgärder mot de
pornografiska föreställningarna. Som har nämnts ovan har från regeringens
sida under senare år vidtagits en rad sådana förebyggande
åtgärder.

Beträffande disponerandet av polisiära resurser för insatser mot
olagliga pornografiska föreställningar vill justitieutskottet understryka
att det för att tillämpningen av bestämmelsen i allmänna ordningsstadgan
skall fa avsedd effekt självfallet är nödvändigt att polis och åklagare
noga följer utvecklingen och utnyttjar de möjligheter till ingripanden
som lagstiftningen medger. I det sammanhanget skall man inte heller
bortse från den avhållande effekt som blotta närvaron av patrullerande
polis kan ha på verksamheter av det slag som det här gäller. Under
senare år har för övrigt, i olika sammanhang, betonats betydelsen för
det brottsförebyggande arbetet av en väl synlig, patrullerande polis.

Utskottet är medvetet om att polisens möjligheter att ingripa och
delta i det brottsförebyggande arbetet bl.a. är beroende av hur befintliga
resurser fördelas. Besluten om den närmare inriktningen av polisverksamheten
och användningen av polisens resurser fattas emellertid
numera på lokal nivå. Detta bör kunna bidra till att vid behov skapa
goda förutsättningar för ett aktivt arbete av polisen med att förhindra
inte bara prostitution över huvud taget utan också olagliga pornografiska
föreställningar. Av stor betydelse i detta sammanhang är enligt
utskottets mening vidare möjligheten att med tillfälliga omdisponeringar
genomföra koncentrerade resurser.

Med nu redovisade uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna
Ju818 och Ju819.

Barnpornografi

1989/90: Ju U6

Motionen

I detta avsnitt behandlar utskottet en motion i vilken förordas åtgärder
mot distribution av barnpornografi.

Bakgrund

Enligt 16 kap. 10 a § BrB skall den som skildrar barn i pornografisk
bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn

Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1980 (prop.
1978/79:179, KU 33, rskr. 317; KU 1979/80:1, rskr. 2). Till grund för
lagstiftningen låg förslag i yttrandefrihetsutredningens betänkande (Ds
Ju 1978:8) Barnpornografi.

Den 1 januari 1989 utvidgades förbudet mot framställning och
spridning av pornografiska alster (även stillbilder) genom att i BrB
infördes bestämmelser om olaga våldsskildring (16 kap. 10 b §) och
otillåten utlämning av film eller videogram (16 kap. 10 c §).

I den proposition som låg till grund för dessa ändringar t BrB
(prop. 1986/87:151) förklarade justitieministern beträffande skyltningsförbudet
(s. 103) att han övervägt även ändringar i den bestämmelsen
men att han efter samråd med företrädare för detaljhandeln funnit att
de självsanerande åtgärder som hade företagits fatt sådan praktisk
betydelse att tanken på en skärpning av straffbestämmelsen åtminstone
inte då borde aktualiseras.

I ett interpellationssvar i riksdagen i november 1988 uttalade justitieministern
att de ansvariga myndigheterna lägger ned resurser på att
finna och beslagta barnpornografiska alster samt på att fä dem dömda
som säljer i strid mot gällande bestämmelser. Enligt justitieministern
gjordes t.o.m. så mycket att det var svårt för polisen att numera hitta
barnpornografi och brottslingar att lagföra (riksdagens protokoll
1988/89:22 s. 10- 18).

Även internationellt pågår arbete med att förhindra spridningen av 1989/90:JuU6
barnprostitution. Bl.a. tillsattes inom Europarådet år 1987 en kommitté
med uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder mot sexuellt utnyttjande
av barn, barnprostitution och barnpornografi, och på gemensamt
nordiskt initiativ behandlades vidare dessa ämnen vid det europeiska
justitieministermötet år 1988. Vidare beslöts på ett av de nordiska
justitieministermötena år 1987 att de nordiska polis- och tullsambandsmännen
i olika länder skulle bevaka förekomsten av barnprostitution
och barnpornografi. 1 anslutning till konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna har också inom FN under tio år pågått ett
arbete med en konvention om barns rättigheter. Konventionen — som
innehåller regler till skydd mot att barn utnyttjas sexuellt i olika
sammanhang — förväntas bli antagen av FN:s 44:e generalförsamling
som inleddes den 19 september i år.

Utskottets överväganden

Som framgått ovan är det på olika sätt kriminaliserat att framställa och
sprida barnpornografi. Dessa bestämmelser ger uttryck för ett avståndstagande
från det allmännas sida mot den företeelse som barnpornografin
innebär.

På samma sätt som när det gäller åtgärder mot olagliga pornografiska
föreställningar har utskottet inte anledning att utgå från annat än
att polis och åklagare lägger ned erforderliga resurser på att förebygga
och bekämpa framställning och spridning av barnpornografiska alster i
enlighet med de intentioner som ligger bakom gällande förbudsbestämmelser.

Som har nämnts ovan pågår vidare inom bl.a. Europarådet och FN
ett fortlöpande internationellt samarbete som syftar till att åstadkomma
åtgärder mot barnpornografin.

Utöver dessa synpunkter anser utskottet — som i och för sig kan
förstå den oro som kommer till uttryck i den nu aktuella motionen

— att det för närvarande inte föreligger behov av något särskilt uttalande
av riksdagen i frågan. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motion Ju221.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kriminalisering vid prostitution
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju615, 1988/89:Ju623,

1988/89:Ju631, 1988/89:Ju635 och 1988/89:Ju636,

res. I (c, vpk)

2. beträffande otillåten pornografisk föreställning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju818 och
1988/89:Ju819,

res. 2 (c, vpk)

3. beträffande barnpornografi

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju221.

Stockholm den 24 oktober 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), UUa-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c),
Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn
Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c),
Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren (mp), Sigrid Bolkéus (s) och
Barbro Andersson (s).

Reservationer

1. Kriminalisering vid prostitution (mom. 1)

Ingbritt Irhammar (c), Anders Svärd (c) och Berith Eriksson (vpk)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 17 med "Som
är" och slutar på s. 18 med "och Ju636" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill till en början slå fast att det är ett angeläget samhällsintresse
att så långt möjligt försöka motverka prostitutionen och dess
skadeverkningar. Ett steg i sådan riktning kan vara att införa en
kriminalisering. Mycket talar nämligen för att straffsanktionera kundernas
förfarande i ett prostitutionsförhållande, något som enligt utskottets
mening inte skulle motverka intresset av effektiva socialvårdande
insatser. Inte heller i övrigt föreligger det enligt utskottets
mening några sådana betänkligheter mot en kriminalisering, som väger
över intresset av att få ned antalet prostitutionskontakter. Särskilt är
detta fallet beträffande en kriminalisering som riktar sig enbart mot
dem som utnyttjar de prostituerades tjänster, dvs. kunderna. En sådan
kriminalisering skulle enligt utskottets mening vara ett sätt för samhället
att ge uttryck för att prostitution inte kan accepteras. Det kan för
övrigt redan nu genom regeln om förförelse av ungdom sägas finnas
ett, låt vara begränsat, straffsanktionerat förbud mot prostitutionskon -

1989/90: Ju U6

takter. Att en kriminalisering som riktar sig mot kundernas förtärande 1989/90:JuU6
skulle bidra till att minska prostitutionens omfattning står enligt
utskottets mening klart. Att motverka prostitutionen är särskilt angeläget
med hänsyn till den risk för spridning av HIV-smitta som är
förknippad med prostitutionskontakter.

Det sagda innebär att utskottet anser att man — samtidigt som det
genomförs kraftfulla sociala och andra liknande insatser — inte längre
bör avstå från att använda sig även av straffrättsliga åtgärder för att
komma till rätta med prostitutionen. I detta syfte bör man, i enlighet
med vad utskottet nyss har anfört, kriminalisera kundernas förfarande.

Det får ankomma på regeringen att arbeta fram ett förslag till
lagstiftning i ämnet och snarast förelägga riksdagen förslaget. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Vad utskottet nu sagt innebär att utskottet ställer sig bakom yrkandena
i motionerna Ju615, Ju623, Ju631, Ju635 och Ju636.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kriminalisering vid prostitution
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju615,

1988/89:Ju623, 1988/89:Ju631, 1988/89:Ju635 och 1988/89:Ju635
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Otillåten pornografisk föreställning (mom. 2)

Ingbritt Irhammar (c), Anders Svärd (c) och Berith Eriksson (vpk)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med "Med
nu" och slutar med "och Ju819" bort ha följande lydelse:

Aven mot den bakgrund som nu har redovisats kan emellertid utskottet
konstatera att gällande lagstiftning mot anordnandet av offentlig
pornografisk föreställning inte har haft avsedd effekt. Verksamheten
pågår såvitt utskottet kan förstå öppet med en ständigt pågående
nyrekrytering av unga kvinnor till verksamheten. Dessa kvinnor blir
utnyttjade i en verksamhet som till sin natur är kränkande för kvinnorna.
Steget från deltagande i pornografiska föreställningar till att
ägna sig åt prostitution är inte långt. Samma syn som utskottet har
redovisat när det gäller prostitutionskontakter gör sig alltså gällande
även beträffande otillåtna pornografiska föreställningar. Men utöver
sociala insatser, vilka självfallet är nödvändiga även de, anser utskottet
att nu också en skärpt lagstiftning måste till för att få bort anordnandet
av otillåtna pornografiska föreställningar. Samma inställning hade för
övrigt socialutskottet då frågan behandlades i riksdagen år 1987 (se

SoU 1986/87:3y s. 8 f). En väg att gå kunde vara att ändra i den 1989/90:JuU6
nuvarande straffskalan för överträdelser av förbudet i allmänna ordningsstadgan.
Regeringen bör snarast lägga fram förslag till en skärpt
lagstiftning mot anordnandet av offentliga pornografiska föreställningar.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande otillåten pornografisk föreställning
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju818 och
1988/89:Ju819 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Kriminalisering vid prostitution (mom. 1)

Kent Lundgren (mp) anför:

Alla riksdagspartier är emot prostitution — så också miljöpartiet de
gröna. Det kan då tyckas naturligt att kriminalisera prostitutionen i en
eller annan form för att stoppa, eller åtminstone försvåra, utövningen
av densamma.

Vår uppfattning är emellertid att en kriminalisering leder till motsatt
effekt, eftersom verksamheten i så fall förskjuts in i skuggorna och
blir underjordisk. Därmed försvåras det uppoffrande och svåra arbete
sorn såväl socialarbetarna som polisen i dag utför i prostitutionsträsket.

Deras arbete går ju ut på att rädda de kvinnor som fastnat i missbruk,
prostitution och mänsklig förnedring samt att förhindra HlV-spridningen.