Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU30

Beslag och kvarstad i internationella

förhållanden, m.m. 1989/90

JuU30

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsforslag om åtgärder
i kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten. Förslaget
innefattar ändringar av bestämmelserna om vissa straffprocessuella
tvångsmedel på begäran av främmande stat och godkännande av en
internationell överenskommelse om samarbete på straffrättens område.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

I betänkandet behandlar utskottet också ett antal motionsyrkanden
om skärpningar av narkotikalagstiftningen. I detta hänseende har fyra
reservationer fogats till betänkandet.

Propositionen m.m.

I proposition 1989/90:82 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen dels att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat,

2. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,

3. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. samt

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge,

dels att godkänna en den 14 december 1989 undertecknad överenskommelse
mellan regeringen i Konungariket Sverige och regeringen i
Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder
och förverkande avseende vinning av brott.

Lagförslagen återges här i bilaga.

I samband med propositionen behandlar utskottet yrkanden i motioner
väckta under den allmänna motionstiden i år. Motionsyrkandena
redovisas på s. 2.

1 Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr JO

Motionerna

1989/90:JuU30

1989/90:Ju604 av Jerry Martinger och Ingvar Eriksson (båda m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av 2 §
narkotikastrafflagen på sätt som anges i motionen.

1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag till skärpning av toleransnivån för innehav
av narkotika,

18. att riksdagen beslutar att straffskalan för icke medicinskt bruk av
narkotika skall vara böter eller fängelse.

1989/90:Ju617 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
strängare påföljd för narkotikabrott i enlighet med vad i motionen
anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
ringa narkotikabrott i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
strängare påföljd för grovt narkotikabrott i enlighet med vad i motionen
anförts,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
strängare påföljd för dem som smugglar narkotika genom att svälja
den.

1989/90:Ju628 av Karin Israelsson och Görel Thurdin (båda c) vari
yrkas att riksdagen beslutar att påföljden för "eget bruk" av narkotika
skall vara böter eller fängelse i högst sex månader.

1989/90:Ju634 av Elisabeth Fleetwood och Ingrid Sundberg (båda m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fängelse som möjlig påföljd för innehav av
narkotika för eget bruk.

1989/90:Ju636 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förbudet mot befattning med och bruk av narkotika.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So317.

1989/90:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriminalisering av narkotikakonsumtion och
strängare straff för narkotikabrott.

1989/90:Ju808 av Kjell Ericsson och Ingbritt Irhammar (båda c) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag till sänkning av toleransnivån för innehav
av narkotika,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslaget att bruk av narkotika skall kunna leda
till långelse.

Utskottet

Propositionen

Brottslighetens ökade internationalisering har skapat behov av ett
intensivare samarbete mellan staterna när det gäller olika brottsbekämpande
åtgärder, däribland verkställighet av brottmålsdomar. Verkställighet
i Sverige av en utomlands meddelad brottsmålsdom kan ske
enligt bestämmelserna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom och enligt lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m.m. Ett utomlands meddelat beslut om förverkande
i brottmål kan sålunda enligt dessa lagar under vissa förutsättningar
verkställas i Sverige. Däremot är möjligheterna att på förhand säkra
verkställigheten genom beslag och kvarstad i Sverige mycket begränsade,
särskilt i utomnordiska förhållanden. Svensk rätt tillåter nämligen
endast i begränsad utsträckning att tvångsmedel används i brottmål för
utländska myndigheters räkning. Enligt lagen (1975:295) om användning
av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat kan sålunda
endast under vissa förutsättningar egendom tas i beslag, och det finns
över huvud taget inte några bestämmelser om kvarstad i brottmål för
utländska myndigheters räkning.

I propositionen föreslås bl.a. att möjligheterna att besluta om beslag
på begäran av främmande stat utvidgas. Vidare föreslås nya bestämmelser
om kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska
värdeförverkanden.

Det internationella samarbetet i fråga om förverkande av vinning av
brott har intensifierats under senare år. Detta gäller inte minst —
såsom i förevarande ärende — kampen mot narkotikabrottsligheten.
Syftet med de föreslagna lagändringarna är att Sverige skall kunna
tillträda vissa internationella överenskommelser om samarbete på
straffrättens område, bl.a. den nu aktuella överenskommelsen mellan
Sverige och Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och
förverkande avseende vinning av brott. Här kan vidare nämnas den av
Sverige undertecknade FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika
och psykotropa ämnen som antogs i Wien den 19 december
1988. Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om verkställighet av
utländska förverkandebeslut och om bistånd med reella straffprocessuella
tvångsmedel till den stat där förundersökning eller rättegång
pågår. Även inom Europarådet är hithörande frågor aktuella; en
arbetsgrupp utarbetar t.ex. utkast till en europeisk konvention om
efterforskande, beslag och förverkande av vinning av brott.

1989/90:JuU30

Utskottet ser positivt på åtgärder som kan förbättra det internationella
samarbetet på straffrättens och kriminalpolitikens område. Detta
gäller särskilt de nu föreliggande regeringsförslagen, som enligt utskottets
mening är väl ägnade att öka möjligheterna till en effektiv internationell
brottsbekämpning, vilket är angeläget i fråga om narkotikabrott,
bedrägerier och andra former av ekonomisk brottslighet. Utskottet har
inte funnit anledning till erinran mot de framlagda lagförslagen, och
utskottet tillstyrker att Sverige tillträder den nu aktuella överenskommelsen
med Storbritannien och Nordirland.

Narkotikalagstiftningen m.m.

Inledning

I det följande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden om skärpningar
i olika avseenden av straffbestämmelserna i narkotikalagstiftningen
m.m.

Bestämmelser om straff för olovlig befattning med narkotika finns i
narkotikastrafflagen (1968:64). Lagen trädde i kraft den 1 april 1968
och har ändrats vid ett flertal tillfällen. Ändringarna har bestått i dels
att de olika gärningsformerna för narkotikabrott har kompletterats och
utvidgats, dels att olika straffskärpningar fortlöpande har genomförts.
Den senast genomförda lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli
1988, innebar främst att konsumtion av narkotika kriminaliserades.

Lagen innehåller tre svårhetsgrader av narkotikabrott; för normalgraden,
narkotikabrott, döms till fängelse i högst tre år (1 §), för ringa
brott döms till böter eller fängelse i sex månader eller, om sådan
gärning endast bestod i eget bruk av narkotika, till böter (2 §), och för
grovt brott döms till fängelse i lägst två och högst tio år (3 §). En
särskild regel om ansvarsfrihet finns vid eget bruk av narkotika om
gärningen uppdagats genom att vederbörande sökt eller underkastat sig
vård eller annan behandling.

Den särskilda straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §
narkotikastrafflagen

Som framgått ovan gäller att om narkotikabrott är att anse som ringa
och gärningen endast bestod i eget bruk av narkotika kan enbart böter
ådömas.

I ett antal motioner (Ju604, Ju607, Ju617, Ju628, Ju634, Ju636,
Ju802 och Ju808) begärs att fängelse också här bör ingå i straffskalan.
Sammanfattningsvis anser motionärerna att den nuvarande bestämmelsen
är verkningslös, att straffet för narkotikakonsumtion måste spegla
straffvärdet för denna handling jämfört med straffvärdet för andra brott
samt att fängelsestraff i straffskalan är en förutsättning för att kunna
utnyttja vissa tvångsmedel och för att kunna döma till vård.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat liknande motionsönskemål.
I samband med den senaste ändringen i narkotikastrafflagen,
då kriminaliseringen av eget bruk skedde (prop. 1987/88:71,

1989/90:JuU30

JuU13, rskr. 280), avstyrkte utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande bifall till flera motioner vari det förordades att Sngelse
skulle ingå i straffskalan för alla former av narkotikabrott.

Utskottet slog då bl.a. fast att en grundläggande utgångspunkt för
den vidgade kriminaliseringen var att de nya reglerna utformades så att
den enskildes och olika myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas.
Avsikten med kriminaliseringen var således inte att få till stånd
en sådan ordning att i princip all narkomanvård från samhällets sida
skulle kunna ske under tvång. Vården av missbrukare borde enligt
utskottets uppfattning alltjämt i princip åvila socialtjänsten och sjukvården,
och frågor om användandet av tvång i vården av missbrukare
borde avgöras inom ramen för den socialrättsliga lagstiftningen. En
annan sak var menade utskottet — rent allmänt sett — att den som
döms till fängelse eller skyddstillsyn skall kunna beredas vård inom
kriminalvårdens ram om han har missbruksproblem. Bl.a. dessa överväganden
talade, enligt utskottets uppfattning, mot att låta fängelse ingå
i straffskalan i 2 § vid enbart eget bruk av narkotika. Såvitt gällde
frågan om möjligheterna att använda vissa tvångsmedel, bl.a. kroppsbesiktning,
vilka förutsätter Sngelse i straffe kalan, delade utskottet departementschefens
och rikspolisstyrelsens uppfattning att intresset av att
polisens brottsbeivrande verksamhet på området fick en ändamålsenlig
inriktning talade för att reglerna härom inte skulle bli tillämpliga när
det är fråga om eget bruk enligt 2 §. Detta talade också mot att
fängelse här borde ingå i straffskalan.

Även under innevarande riksmöte har utskottet behandlat motioner
innehållande krav på att Sngelse skall införas i straffskalan vid eget
bruk av narkotika enligt 2 § narkotikastrafflagen. I december 1989
avstyrkte således utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
bifall till motionerna under hänvisning till vad utskottet uttalat i
frågan vid bestämmelsens tillkomst (1989/90:JuU16 s. 16 ff).

När frågan nu åter aktualiseras anser utskottet att vad utskottet
tidigare har uttalat i saken alltjämt har giltighet. Utskottet avstyrker
därför bifall till här behandlade yrkanden i motionerna Ju604, Ju607,
Ju617, Ju628, Ju634, Ju636, Ju802 och Ju808.

Gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa
narkotikabrott

Fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott infördes den 1 mars
1985 (prop. 1984/85:46, JuU12, rskr. 103). Beteckningen narkotikaförseelse
för narkotikabrott som är att anse som ringa slopades och
straffmaximum för sådant brott höjdes från böter till Sngelse i sex
månader. Samtidigt togs böter bort ur straffskalan för normalgraden av
narkotikabrott och straffet för sådant brott blev därmed Sngelse i högst
tre år.

I motionerna Ju607, Ju617 och Ju808 förespråkas att utrymmet för
att bedöma ett narkotikabrott som ringa kraftigt bör begränsas, och det
begärs en lagändring av denna innebörd. Motiveringen rör den i praxis
vid innehav för eget bruk uppställda gränsen mellan normalgraden av

1989/90: Ju U30

1* Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 30

narkotikabrott och ringa narkotikabrott med hänsyn till den mängd
narkotika som gärningen avser. Motionärerna anser att dessa gränser
är för höga. I motion Ju617 hävdas också att samma gärning bedöms
olika i olika delar av landet.

I samband med den nyss nämnda ändringen av straffskalan för ringa
narkotikabrott uttalade departementschefen att ändringen skulle medföra
en viss förskjutning av gränsen mellan normalgraden och den
ringa graden av narkotikabrott. Avsikten med förslaget var dock inte
att åstadkomma en strängare straffrnätning; gärningar som före lagändringen
bedömts som normalbrott men inte ansågs föranleda strängare
påföljd än böter skulle i fortsättningen rubriceras som ringa brott
(prop. 1984/85:46 s. 16 och 26). Utskottet ställde sig bakom vad som
uttalats i propositionen (JuU 1984/85:12 s. 30).

Inom åklagarmyndigheten i Stockholm upprättades år 1986 en promemoria
vari berörs frågan om hur gränsen skall dras mellan ringa
narkotikabrott och narkotikabrott när det gäller enbart innehav.
Gränsdragningen sker med utgångspunkt endast från mängden och
arten narkotika. Uppteckningen grundar sig på domstolspraxis. Det
anges att gränsvärdena är avsedda att tjäna som hjälpmedel vid bedömning
av rubriceringsfrågan och att det i varje enskilt fall kan föreligga
andra omständigheter än mängden som påverkar bedömningen. Vid
beaktande av enbart mängden kan, enligt promemorian, som ringa
narkotikabrott bedömas innehav av upp till 100 gram cannabisharts
eller marijuana, upp till 10 gram amfetamin, upp till 1 gram heroin
och upp till 2 gram kokain. Det anmärks att det vid relativt stora
mängder, exempelvis mer än 50 gram cannabis eller marijuana och 5
gram amfetamin, kan finnas anledning att ifrågasätta om narkotikan är
avsedd att användas enbart för eget bruk och att här andra gärningsformer
än innehav kan bli aktuella, exempelvis förvärv i överlåtelsesyfte.

I fråga om gränsdragningen mellan normalgraden av narkotikabrott
och ringa narkotikabrott vidhåller utskottet sin inställning från år 1984
(JuU 1984/85:12). Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju607,
Ju617 och Ju808.

Härutöver vill utskottet anföra följande. Enligt vad utskottet kunnat
inhämta har domstolarna i storstadsregionerna på det stora hela en
enhetlig praxis som nära ansluter till de gränser som nyss redovisats,
även om en något strängare syn kan skönjas. Över landet i stort kan
praxis vara något olika på olika håll. Utskottet vill här, även om vissa
variationer måste accepteras i ett system med ett stort antal i dömandet
självständiga domstolar, understryka betydelsen av en enhetlig tillämpning
på området. Samtidigt vill utskottet betona vikten av ett frigörande
från ett strikt mängdtänkande vid rubricering och påföljdsbestämning
i narkotikamål. Detta har utskottet framhållit vid tidigare ändringar
av narkotikastrafflagen (se JuU 1980/81:25), och frågan har
också belysts av högsta domstolen (se NJA 1983 s. 754). I sammanhanget
vill utskottet också hänvisa till vad högsta domstolen nyligen
uttalat när det gäller överlåtelser av små mängder narkotika (se högsta
domstolens dom den 22 december 1989, DB 33). Enligt högsta domsto -

1989/90: JuU30

len är det en angelägen uppgift för rättsväsendet att motverka den s.k.
gatulangningen, och brottslighet av sådant slag bör, även om gärningen
bedöms som ringa, normalt leda till Sngelsestraff

Straffmaximum för narkotikabrott och grovt narkotikabrott
m.m.

I motionerna Ju617 och Ju802 begärs att straffmaximum för normalgraden
av narkotikabrott höjs till Sngelse sex år och att straffskalan för
grovt narkotikabrott bestäms till Sngelse i lägst fyra och högst tio år
eller livstid. Sistnämnda straffskala bör också, enligt motion Ju617,
införas vid grov varusmuggling av narkotika.

Nuvarande straffmaximum för grovt narkotikabrott bestämdes genom
lagstiftning år 1972. Maximum höjdes då från fängelse i sex år till
fängelse i tio år (prop. 1972:67, JuU14, rskr. 213). År 1981 höjdes
straffmaximum för narkotikabrott från Sngelse i två år till Sngelse i
tre år och straffminimum för grovt narkotikabrott höjdes från ett till
två års Sngelse (prop. 1980/81:76, JuU25, rskr. 211). Straffskalorna för
varusmuggling och grov varusmuggling av narkotika följer straffskalorna
för narkotikabrott och grovt narkotikabrott.

I 1981 års ärende behandlade utskottet en motion vari förespråkades
ytterligare straffskärpningar för grovt narkotikabrott. Utskottet avstyrkte
bifall till motionen under hänvisning till bl.a. att en höjning av
straffmaximum för grovt narkotikabrott skulle innebära ett avsteg från
den enligt brottsbalken (BrB) gällande grundsatsen om ett straffmaximum
av tio år för tidsbestämda straff när inte fråga är om flera brott.
Riksdagen följde utskottet.

Av statistiska centralbyråns kriminalstatistik för år 1988 framgår
bl.a. att andelen frihetsstraff vid lagföring av personer för narkotikabrott
har ökat under 1980-talet från 25 % år 1980 till 36 % år 1988.
Enligt statistiska centralbyrån tyder allt på att påföljden har skärpts
under de senaste åren. Användningen av korta frihetsstraff förefaller
att ha ökat på bekostnad av andra mindre ingripande påföljder. Straffmätningen
för narkotikabrott sägs vara speciell på så sätt att hela
Sngelsestraffekalan används. Den genomsnittligt ådömda Sngelsestrafftiden
uppgick år 1988 till 5,5 månader för brott enligt 1 § narkotikastrafflagen
och till 40 månader för grovt brott enligt 3 § narkotikastrafflagen.
Av de 166 domar som år 1988 ledde till ett Sngelsestraff på
över fyra år avsåg 49 % grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling.
Medelstrafftiden avseende s.k. rena fall (lagföringen avser endast ett
enda medel) uppgick år 1988 för opiater till 18 månader, för centralstimulantia
till 13 månader och för cannabis till 8 månader.

1 anledning av nu aktuella motionsyrkanden vill utskottet erinra om
det inom regeringskansliet pågående arbetet med en översyn av straffskalorna
både när det gäller brottsbalken (BrB) och viktigare s.k.
specialrättslig lagstiftning. Underlaget för arbetet utgörs av Sngelsestraffkommitténs
huvudbetänkande (SOU 1986:13—15) Påföljd för
brott och remissyttrandena över detta.

1989/90: Ju U30

Fängelsestraff på livstid stadgas för närvarande, förutom för vissa av
brotten i 22 kap. BrB om landsförräderi m.m., för ett fatal brott, bl.a.
för mord, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.

Fängelsestraffkommittén har prövat frågan om att avskaffa livstidsstraffet
men ansett att övervägande skäl talar för att det bör behållas.
Kommittén har uttalat att tillämpningen av denna påföljdsform bör
vara synnerligen restriktiv och har vidare understrukit att livstids
fängelse är ett straff som bör utdömas endast i extrema undantagsfall.
Denna inställning talar, enligt kommittén, för att minska det antal
brott för vilka livstids fängelse kan dömas ut, och kommittén har gjort
en mycket kritisk granskning av de brott som nu kan föranleda
fängelse på livstid. Kommittén har emellertid funnit att det inte varit
möjligt att slopa livstidsstraffet vid något brott med de brottsbeskrivningar
som gäller.

Utskottet vill anmärka att en linje i de senaste årtiondenas reformarbete
på påföljdssystemets område har varit bl.a. att utmönstra de
tidsobestämda straffen.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet det utslutet att nu
överväga att införa livstidsstraff som straffmaximum för grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling av narkotika. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om de möjligheter till straffskärpning som finns i BrB

26 kap. 2 § vid fängelse som gemensamt straff vid flerfaldig brottslighet.
Denna bestämmelse ändrades förra året på så sätt att möjligheterna
att överskrida straffmaximum för det svåraste av brotten gjordes
mera differentierade och ökar ju högre detta maximistraff är (prop.
1987/88:120, JuU45, rskr. 404). Vidare bör uppmärksammas straffskärpningsregeln
i 26 kap. 3 § BrB som gör det möjligt att vid återfall
i grov brottslighet döma ut fängelsestraff på upp till 14 år.

När det sedan gäller önskemålen om en höjning av straffminimum
för grovt narkotikabrott och straffmaximum för normalgraden av
narkotikabrott anser utskottet att det översynsarbete med strafbkalorna
som pågår i regeringskansliet inte bör föregripas.

Sammanfattningsvis avstyrker utskottet bifall till önskemålen i motionerna
Ju617 och Ju802 om en allmän straffskärpning när det gäller
narkotikabrott, grovt narkotikabrott och grov varusmuggling.

Smuggling av svald narkotika m.m.

I motion Ju617 förespråkas också att riksdagen skall begära lagförslag
om en strängare påföljd vid varusmuggling av narkotika om den
smugglande bl.a. svalt den narkotika det gäller.

Straffbestämmelser om smuggling av narkotika finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Som
framgått ovan följer straffskalorna för varusmuggling som gäller narkotika
skalorna för de olika narkotikabrotten i narkotikastrafflagen.
Varusmugglingslagen är för närvarande föremål för översyn (dir.
1986:24).

Generaltullstyrelsen har i en skrivelse den 4 maj 1988 till regeringen
anfört att de tillvägagångssätt vid varusmuggling som tas upp av motio -

1989/90:JuU30

närerna bör ses som försvårande omständigheter vid bedömning av
brottets straffvärde och hemställt att uppmärksamhet ägnas åt frågeställningen
inom ramen för den pågående översynen av varusmugglingslagen.
Regeringen har överlämnat skrivelsen till utredningen för
övervägande.

I anslutning till motionsönskemålet vill utskottet erinra om de
fr.o.m. den 1 januari 1989 gällande nya reglerna om straffmätning och
påföljdsval. Enligt dessa skall påföljdsbestämningen ske med utgångspunkt
i brottets straffvärde och inte som tidigare efter en avvägning
mellan allmänpreventiva och individualpreventiva hänsynstaganden.
Härtill ansluter en uppräkning av försvårande omständigheter som
ökar straffvärdet. De tankar som bär upp motionsönskemålet kan i sin
mån tillgodoses inom ramen för denna nya ordning.

Vid ställningstagande till motionsönskemålet får utskottet hänvisa
till att varusmugglingslagen för närvarande övervägs inom utredningsväsendet.
Resultatet av dessa överväganden bör inte föregripas och
därför avstyrker utskottet bifall till motion Ju617 i nu behandlad del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar de i proposition 1989/90:82 framlagda
förslagen till

a) lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat,

b) lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,

c) lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m.m.,

d) lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland Island och Norge,

2. att riksdagen godkänner den den 14 december 1989 undertecknade
överenskommelsen mellan regeringen i Konungariket
Sverige och regeringen i Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende
vinning av brott,

3. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju604, 1989/90:Ju607
yrkande 18, 1989/90:Ju617 yrkande 2 i denna del,

1989/90:Ju628, 1989/90:Ju634, 1989/90:Ju636, 1989/90:Ju802 yrkande
16 i denna del och 1989/90:Ju808 yrkande 3,

res. 1 (m, fp, c)

4. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju607 yrkande 17,
1989/90:Ju617 yrkande 2 i denna del och 1989/90:Ju808 yrkande
1,

res. 2 (m, c)

1989/90:JuU30

5. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju617 yrkandena 1 och
3 och 1989/90:Ju802 yrkande 16 i denna del,

res. 3 (m)

6. beträffande smuggling av svald narkotika m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju617 yrkande 6.

res. 4 (m)

Stockholm den 24 april 1990
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger
(m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m),
Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (vpk), Sigrid Bolkéus
(s), Barbro Andersson (s), Gunilla André (c), Kent Carlsson (s) och
Inger Schörling (mp).

Reservationer

1. Fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott
(mom. 3)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran
Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c) och Gunilla André
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "När
frågan" och slutar med "och Ju808" bort ha följande lydelse:

När frågan nu åter aktualiseras anser utskottet att tiden är mogen för
ett ändrat ställningstagande. Som framförs i motionerna har nämligen
den aktuella bestämmelsen visat sig verkningslös och inte tillämpats i
någon större utsträckning. Utskottet vill här erinra om att det är
viktigt att straffet för ett brott speglar dess straffvärde. Utskottet finner
det självklart att konsumtion av en viss mängd narkotika inte bör
bedömas ha ett lägre straffvärde än innehav av samma mängd. Straffskalan
för eget bruk av narkotika bör således sammanfalla med den för
innehav. För sistnämnda brott omfattar straffskalan som framgått ovan
såväl böter som fängelse också vid brott som är att anse som ringa, och
utskottet anser för sin del att straffskalan för innehavsbrott är väl
avvägd. Detta bör enligt utskottets mening leda till motsvarande straffskala
för eget bruk av narkotika.

1989/90: Ju U30

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att domstolarna är
skyldiga att mäta ut straff under hänsynstagande bl.a. till hur allvarligt
brottet är i det enskilda fallet. Om det står klart att eget bruk av
narkotika inte påkallar mer än ett bötesstraff skall någon annan
påföljd naturligtvis inte heller utdömas.

Det kan tilläggas att det, enligt utskottets mening, i vissa fall bör
vara möjligt att använda det straffprocessuella tvångsmedlet kroppsbesiktning
i syfte att säkra bevisning vid misstanke om eget bruk av
narkotika. Likaså bör det vara möjligt att döma till vård, i första hand
kontraktsvård och skyddstillsyn med föreskrift om behandling, vid
upprepat fall av eget bruk. I båda fallen är en första förutsättning att
fängelse ingår i straffskalan.

Sammanfattningsvis anser utskottet att fängelse bör ingå i straffskalan
för eget bruk av narkotika i 2 § narkotikastrafflagen. Det bör
ankomma på regeringen att snarast utarbeta ett lagförslag med denna
innebörd. Förslaget bör snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu
med anledning av motionerna Ju604, Ju607, Ju617, Ju628, Ju634,
Ju636, Ju802 och Ju808 uttalat bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju604,
1989/90:Ju607 yrkande 18, 1989/90:Ju617 yrkande 2 i denna del,
1989/90:Ju628, 1989/90:Ju634, 1989/90:Ju636, 1989/90:Ju802 yrkande
16 i denna del och 1989/90:Ju808 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Gränsen för ringa narkotikabrott (mom. 4)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Anders
Svärd (c) och Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "I fråga"
och på s. 7 slutar med "till fängelsestraff" bort ha följande lydelse:
Enligt vad utskottet kunnat inhämta har domstolarna i storstadsregionerna
på det stora hela en enhetlig praxis som nära ansluter till de
gränser som nyss redovisats, även om en något strängare syn kan
skönjas. Över landet i stort kan, som framhålls i en av motionerna,
praxis vara något olika. Som motionärerna framhåller har gränsen för
vad som kan betecknas som ringa narkotikabrott med hänsyn till
enbart mängden av den narkotika det gäller, efter den senast genomförda
lagändringen, förskjutits till en gräns som även enligt utskottets
mening är alltför hög och inte kan godtas. I syfte att komma till rätta
härmed bör en lagändring äga rum. Enligt utskottets uppfattning är
det förslag till ny lydelse av 2 § narkotikastrafflagen i nu berörda delar
som framförs i motion Ju617 väl värt att överväga. I motiven bör
innebörden av bestämmelsen närmare anges så att det klart framgår att
det kan komma i fråga att bedöma ett brott som ringa endast vid en så
obetydlig mängd narkotika att den normalt inte delas upp ytterligare

1989/90: Ju U30

före konsumtion. Den av utskottet nu förordade ändringen torde även
vara ägnad att medföra en enhetlighet i dömandet landet över. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagändring
av den innebörd som utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu uttalat
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställande under moment 4 bort ha följande
lydelse:

4. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju607 yrkande
17, 1989/90:Ju617 yrkande 2 i denna del och

1989/90:Ju808 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

3. Straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.

(mom. 5)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Mot
den" och slutar med "grov varusmuggling" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motionerna Ju617 och Ju802 inger narkotikaläget i
Sverige stor oro och narkotikamissbruket är ett av våra allra största
samhällsproblem. För att komma till rätta med missbruket krävs,
enligt utskottets mening, ingripande åtgärder på många olika fronter.
En straffskärpning beträffande narkotikabrotten är en sådan åtgärd och
skulle här ha en nödvändig preventiv effekt.

Fängelsestraffkommittén har i sina överväganden av frågan vilka
brott inom specialstraffrätten som bör föras över till brottsbalken
uttryckt att det kan tyckas att narkotikabrotten närmast hör hemma i
blocket "brott mot allmänheten". Enligt kommittén rör det sig här om
hantering och spridande av ärliga droger, varigenom befolkningen
utsätts för fara till liv och hälsa (jfr brottet spridande av gift eller
smitta i 13 kap. 7 § BrB). I likhet med motionärerna anser utskottet
att en jämförelse mellan narkotikabrott och andra allmänfarliga brott
har goda skäl för sig. Straffskalan för nyss nämnda brott, i grova fell,
är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller livstid. Enligt
utskottets mening finns det skäl att höja både minimi- och maximistraffet
för de grova narkotikabrotten i enlighet härmed. Utskottet vill
här för sin del instämma i vad som framhålls i motionerna att den
illegala handeln med narkotika fått en alltmer internationaliserad
prägel. Vid en internationell jämförelse har Sverige i nu aktuellt
hänseende en relativt låg straffskala. Ett land med en mild straffreaktion
utgör en mer attraktiv marknad för internationellt verksamma
tillverkare, försäljare och importörer. Det är således nödvändigt att
anpassa vår lagstiftning så att den minst kommer i paritet med vad som
gäller i andra länder på det här området. Med strängare straffsatser
kommer det att bli känt att det är farligt att försöka syssla med
narkotikahantering i stor skala i vårt land. Utskottet vill dock framhål -

1989/90: JuU30

la att livstidsstraffet bör användas med urskilning; en höjning av
straffminimum bör dock i föreningen med risken för ett livstidsstraff
fa en avgörande verkan på den grova narkotikabrottsligheten.

Sammanfattningsvis anser utskottet i likhet med vad som framhålls i
motionerna Ju617 och Ju802 att straffe kalan för grovt narkotikabrott
bör ändras så att den sammanfaller med den för spridande av gift eller
smitta, grovt brott. En motsvarande höjning bör ske för brottet grov
varusmuggling av narkotika i varusmugglingslagen. I konsekvens härmed
bör straffmaximum för normalbrottet narkotikabrott höjas från
nuvarande fängelse i tre år till fängelse i sex år. Regeringen bör snarast
återkomma med förslag till en sådan lagändring som utskottet nu
förordat. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju617 yrkandena
1 och 3 och 1989/90:Ju802 yrkande 16 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Smuggling av svald narkotika m.m. (mom. 6)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "I
anslutning" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Ju617 inger narkotikaläget i Sverige stark
oro, och enligt utskottets mening bör problemet angripas på alla
fronter. Den under senare tid alltmer använda, avancerade smugglingsmetoden
att svälja eller stoppa in narkotika i kroppens håligheter
vållar, som också framhållits av generaltullstyrelsen, stora svårigheter
när det gäller uppdagandet och förhindrandet av sådana smugglingsbrott.
Som motionärerna framhåller bör ett sådant förfaringssätt höja
straffvärdet för gärningen och utskottet anser att en ändring av varusmugglingslagen
bör göras av denna innebörd. Skäl saknas, enligt
utskottets mening, att avvakta det ställningstagande som utredningen
för översyn av varusmugglingslagen (Fi 1986:05) kan komma fram till.
Ett lagförslag av det innehåll som utskottet nu förordat bör utarbetas
av regeringen och snarast läggas på riksdagens bord. Vad utskottet nu
uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande smuggling av svald narkotika m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju617 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:JuU30

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (19 ly. zy5) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1975:295) om användning av
vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
dels att 1 — 3, 5, 7 — 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a, 9 a och 13 §§, av

följande lydelse.
Nuvarande lydelse

Är någon i främmande stat misstänkt,
tilltalad eller dömd för där
strafTbelagd gärning, får enligt vad
som föreskrives i denna lag föremål
eller skriftlig handling, som finns
här i riket, efter framställning tagas
i beslag och överlämnas till den
främmande staten.

Egendom som avses i 1 § får tagas
i beslag, om den skäligen kan
antagas äga betydelse för utredning
om gärningen eller vara någon frånhänd
genom denna. Bestämmelserna
i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken
äger därvid motsvarande
tillämpning.

För eftersökande av egendom som
är underkastad beslag får husrannsakan
företagas enligt vad som föreskrives
i 28 kap. 1 och 3 §§ rättegångsbalken.

Föreslagen lydelse

Är någon i främmande stat misstänkt,
tilltalad eller dömd för en
där straffbelagd gärning, eller förs
talan särskilt om förverkande i en
främmande stat, får det efter framställning
från den främmande staten
beslutas om beslag eller kvarstad
enligt vad som föreskrivs i denna
lag.

Beslag får avse föremål eller
skriftlig handling som finns i Sverige.
Bestämmelserna i 27 kap. 2 och
3 §§ rättegångsbalken skall tillämpas.
För eftersökande av egendom
som är underkastad beslag får husrannsakan
företas enligt vad som föreskrivs
i 28 kap. 1 och 3 §§ rättegångsbalken.

Egendom som skäligen kan antas
ha betydelse för utredning om gärningen
eller vara frånhänd någon
genom denna får tas i beslag och
överlämnas till den främmande staten.

Första stycket gäller också egendom
som skäligen kan antas vara
förverkad på grund av brott, om
egendomen hade kunnat förverkas
enligt svensk lag i en rättegång i
Sverige och det finns särskilda skäl
att överlämna egendomen till den
främmande staten.

1989/90: JuU30

Bilaga

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2a§

Om förverkande som beslutas efter
en rättegång i den främmande
staten kan verkställas här, får

1. egendom som i rättegången
har förverkats eller skäligen kan antas
vara förverkad på grund av brott
tas i beslag,

2. det beslutas om kvarstad på så
mycket av den berördes tillgångar
som motsvarar värdet av vad som
har förverkats eller skäligen kan antas
vara förverkat, om det skäligen
kan befaras att verkställighet av det
utländska förverkandebeslutet annars
skulle försvåras.

3 §‘

Med anledning av framställning
från någon annan stat än Danmark,
Finland, Island eller Norge får åtgärd
enligt 2 § inte vidtas, om hinder
mot utlämning för brottet skulle
ha förelegat enligt 4 § första stycket
första punkten, 5§ eller 10 §
lagen (1957:668) om utlämning för
brott.

När det är fråga om framställning
från Danmark, Finland, Island eller
Norge, får åtgärd enligt 2 § inte vidtas,
om hinder mot utlämning för
brottet skulle ha förelegat enligt 3 §
första stycket eller 5 § lagen
(1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och
Norge.

Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om
utlämning för brott eller 4 § lagen om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen
har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27
januari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som
avses i denna konvention.

5§2

Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge
skall inges till utrikesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg,
om Sverige inte i förhållande till den främmande staten har överenskommit
om att tillämpa en annan ordning.

Med anledning av framställning
från annan stat än Danmark, Finland,
Island eller Norge får åtgärd
enligt I§ ej vidtagas, om hinder
mot utlämning för brottet skulle ha
förelegat enligt 4 § första stycket
första punkten, 5 § eller 10 § lagen
(1957:668) om utlämning förbrott.

När fråga är om framställning
från Danmark, Finland, Island eller
Norge får åtgärden ej vidtagas, om
hinder mot utlämning för brottet
skulle ha förelegat enligt 3 § första
stycket eller 5§ lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge.

1989/90:JuU30

Bilaga

' Senaste lydelse 1977:436.

2 Senaste lydelse 1981:1303.

Nuvarande lydelse

Framställningen skall innehålla
uppgift om personens namn, nationalitet
och hemvist, den egendom
som avses, brottets beskaffenhet,
tid och plats för brottet samt i den
främmande staten tillämpliga
straffbestämmelser. Har dom meddelats
i den främmande staten,
skall avskrift därav fogas vid framställningen.
I annat fall skall uppgift
lämnas om de omständigheter som
åberopas till stöd för misstanken eller
åtalet och, i förekommande fall,
det enskilda anspråk varom är fråga.

Föreslagen lydelse

Framställningen skall innehålla
uppgifter om personens namn, nationalitet
och hemvist, den egendom
eller det belopp som framställningen
avser, brottets beskaffenhet,
tid och plats för brottet samt de
straffbestämmelser som är tillämpliga
i den främmande staten. Har
dom meddelats i den främmande
staten, skall en kopia av domen fogas
vid framställningen. I annat fall
skall uppgifter lämnas om de omständigheter
som åberopas till stöd
för misstanken eller åtalet och, i förekommande
fall, enskilda anspråk.
En framställning som avses i
2a§ bör i förekommande fall innehålla
uppgifter om när åtal skall
väckas eller dom kan meddelas.

7§

Riksåklagaren skall låta företaga
de åtgärder som påkallas av framställningen.
Bestämmelserna i 27
kap. 9 — 13 §§ samt 28 kap. 4-10 §§ rättegångsbalken äger därvid
motsvarande tillämpning.

Riksåklagaren skall låta företa de
åtgärder som påkallas av framställningen.
Bestämmelserna i 26 kap.

3 § första stycket, 27 kap. 9 -13 §§
samt 28 kap. 4 — 10 §§ rättegångsbalken
skall därvid tillämpas.

8§

Verkställt beslag skall skyndsamt
anmälas hos rätten för prövning,
huruvida beslaget är lagligen grundat
och följaktligen skall bestå samt
om det är påkallat att vid egendomens
överlämnande till den främmande
staten föreskriva förbehåll
som avses i 4 §.

Verkställda beslag som avses i 2 §
skall skyndsamt anmälas hos rätten
för prövning, huruvida beslaget är
lagligen grundat och följaktligen
skall bestå samt om det är påkallat
att föreskriva förbehåll som avses i

4 § vid egendomens överlämnande
till den främmande staten.

Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om förhandlingen
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra
stycket rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Efter rättens beslut skall riksåklagaren
med eget yttrande överlämna
ärendet till regeringen.

Har rätten funnit att ett verkställt
beslag inte är lagligen grundat, skall
regeringen avslå framställningen. I
annat fall skall regeringen pröva om
den beslagtagna egendomen skall
överlämnas till den främmande staten.
Vid bifall till framställningen
skall regeringen föreskriva de förbehåll
enligt 4 § som rätten har funnit

1989/90:JuU30

Bilaga

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

påkallade eller som regeringen annars
anser nödvändiga.

9§

Sedan de åtgärder som avses i 7
och 8 §§ fullgjorts, överlämnar riksåklagaren
ärendet jämte eget yttrande
till regeringen.

Har rätten funnit verkställt beslag
ej vara lagligen grundat, skall regeringen
avslå framställningen. I annat
fall prövar regeringen, om den
beslagtagna egendomen skall överlämnas
till den främmande staten.
Vid bifall till framställningen skall
föreskrivas de förbehåll enligt 4 §
som rätten funnit påkallade eller
som regeringen eljest finnér erforderliga.

Ärenden om verkställda beslag
som avses i 2 a§ och framställningar
om kvarstad skall skyndsamt
överlämnas till rätten för prövning.

För rättens handläggning gäller
8 § andra stycket. I brådskande fall
får rätten omedelbart bevilja kvarstad
att gälla till dess annat bestäms.
Beslutas kvarstad, gäller 26
kap. 4 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken.

När rätten beslutar om kvarstad
eller fastställer ett verkställt beslag,
skall rätten bestämma hur länge åtgärden
längst får bestå. Den bestämda
tiden får förlängas om det
finns anledning till det. Om det inte
längre finns skäl för kvarstad eller
beslag, skall rätten häva åtgärden.
Innan kvarstaden eller beslaget
hävs, skall rätten genom utrikesdepartementets
förmedling ge den
främmande staten tillfälle att yttra
sig, om det inte är uppenbart obehövligt.
I annat fall skall åtgärden
bestå lill dess att ansökan om verkställighet
prövas.

Riksåklagaren skall underrätta
utrikesdepartementet om de åtgärder
som har vidtagits enligt denna
paragraf.

9a§

Ärenden som avses i 9 § skall prövas
av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten
får också pröva frågor som
avses i 8 §, om det föranleds av den
utländska framställningen.

10§

Framställning frän Danmark,
Fiplajid, Island eller Norge skall göras
av vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet antingen hos
riksåklagaren eller, om det är känt

Framställning från Danmark,
Finland, Island eller Norge skall göras
av vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet antingen hos
riksåklagaren eller, om det är känt

1989/90: Ju U30

Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

var egendomen finns, hos stats- var egendomen finns, hos annan

eller distriktsåklagare. allmän åklagare.

Angående framställningen gäller bestämmelserna i 5 § andra stycket.

Finner åklagaren att hinder mot
bifall till framställningen föreligger
enligt denna lag eller att bifall eljest
bör vägras, skall han genast avslå
framställningen. I annat fall skall
han företaga de åtgärder som påkallas
av framställningen. Därvid äger
bestämmelserna i 27 kap. 9 — 13 §§
samt 28 kap. 4 — 10 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning.

Verkställt beslag skall skyndsamt
anmälas hos rätten. Denna prövar
om beslaget är lagligen grundat och
avgör om egendomen skall överlämnas
till den främmande staten.
Bifalles framställningen, skall rätten
föreskriva de förbehåll enligt
4 § som finnes erforderliga.

1 fråga om rättens handläggning av
8 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Finner åklagaren att hinder mot
bifall till framställningen föreligger
enligt denna lag eller att bifall bör
vägras av andra skäl, skall han genast
avslå framställningen. I annat
fall skall han företa de åtgärder som
påkallas av framställningen. Därvid
skall bestämmelserna i 26 kap.
3 § första stycket, 27 kap. 9-13 §§
samt 28 kap. 4 — 10 §§ rättegångsbalken
tillämpas.

Verkställda beslag som avses i 2 §
skall skyndsamt anmälas hos rätten.
Denna skall pröva om beslaget
är lagligen grundat och avgöra om
egendomen skall överlämnas till
den främmande staten. Om framställningen
bifalls, skall rätten föreskriva
de förbehåll enligt 4 § som är
nödvändiga.

ärendet gäller vad som föreskrives i
13§

För ärenden om verkställda beslag
som avses i 2 a§ och framställningar
om kvarstad gäller 9 § första—tredje
stycket. Yttranden som
avses i 9 § tredje stycket får inhämtas
direkt hos vederbörande poliseller
åklagarmyndighet.

1990.

1989/90:JuU30

Bilaga

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 9, 14 och 18 §§ lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Sedan framställning om verkställighet
överlämnats till riksåklagaren,
gör denne ansökan till rätten
om dess prövning av framställningen,
om ej annat följer av 16 eller
19 — 22 §§. Rörande sakens handläggning
gäller i tillämpliga delar
rättegångsbalkens bestämmelser
om rättegången i brottmål, om ej
annat följer av denna lag. Avser
framställningen förverkande som
angår någon annan än den dömde,
skall särskild talan föras mot honom,
om han inte har hörts i den

utländska rättegången. För sådan
talan gäller i tillämpliga delar reglerna
i rättegångsbalken om åtal för
brott på vilket inte kan följa svårare
straff än böter. Rättens avgörande
av saken sker genom dom.

Vid förhandling i mål om verkställighet av europeisk brottmålsdom
skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde

berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandling äga

rum i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen.

14 §

Har genom den utländska domen
visst belopp i pengar eller värdet av
viss egendom förklarats förverkat,
bestämmer rätten, med tillämpning
av den växelkurs som gäller vid tiden
för beslutet, ett motsvarande
förverkandebelopp i svenska kronor.
Om förverkandebeloppet uppenbarligen
överstiger det belopp
som skulle ha förverkats enligt
svensk lag om rättegången ägt rum i
Sverige, får rätten sätta ned beloppet
i motsvarande mån.

Har ett föremål förklarats förverkat,
får rätten förklara föremålet
förverkat endast om det kunnat för -

Har visst föremål förklarats
förverkat, får rätten förklara föremålet
förverkat endast om det kun -

1989/90:JuU30

Bilaga

Nuvarande lydelse

nät förklaras förverkat enligt
svensk lag, därest lagforingen ägt
rum i Sverige.

Har framställning om verkställighet
av europeisk brottmålsdom
gjorts, kan egendom som genom
domen förklarats förverkad tagas i
beslag, om beslag kunnat ske, därest
lagforingen skett vid svensk
domstol. Beslut om beslag meddelas
av riksåklagaren eller rätten. I
fråga om beslag enligt denna paragraf
äger i övrigt bestämmelserna i

27 kap. rättegångsbalken motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

klaras förverkat enligt svensk lag /
en rättegång i Sverige.

Angår förverkandet någon annan
än den dömde, får rätten besluta om
förverkande endast om förverkande
hade kunnat ske enligt svensk lag i
en rättegång i Sverige.

Har framställning om verkställighet
av europeisk brottmålsdom
gjorts, kan egendom som genom
domen förklarats förverkad tas i
beslag, om beslag hade kunnat ske
enligt svensk lag i en rättegång i
Sverige. Beslut om beslag meddelas
av riksåklagaren eller rätten. I fråga
om beslag enligt denna paragraf
skall i övrigt bestämmelserna i 27
kap. rättegångsbalken tillämpas.
Bestämmelser om beslag och om
kvarstad finns också i lagen
(1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande
stat.

1990.

1989/90:JuU30

Bilaga

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m.

Härigenom föreskrivs att i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a§

Bestämmelser om användning av
beslag och kvarstad på begäran av
myndigheter i Danmark, Finland,
Island och Norge finns i lagen
(1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel pä begäran av främmande
stat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90: JuU30

Bilaga

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §'

Framställning om utlämning Framställning om utlämning
skall av polis- eller åklagarmyndig- skall av polis- eller åklagarmyndighet
i den stat som önskar utläm- het i den stat som önskar utläm ningen

göras antingen hos riksåkla- ningen göras antingen hos riksåklagaren
eller, om gärningsmannens garen eller, om gärningsmannens

uppehållsort i riket är känd, direkt uppehållsort i riket är känd, direkt

hos stats- eller distriktåklagare. hos annan allmän åklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 § sägs samtycker till
utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller,
om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen
grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen
inkommit, meddelad fallande dom eller ock annat av domstol i nämnda
stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl
föreligga till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna
brottet. Begäres någon utlämnad för att lagföras för flera brott är det
tillfyllest att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande
allenast något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av
domen eller bestlutet, fogas uppgift om personens nationalitet och
hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande
staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt
företes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:JuU30

Bilaga

1 Senaste lydelse 1975:294.

gotab 96559, Slockholm 1990