Justitieutskottets betänkande
1989/90: JuU19

Besöksförbud

1989/90

JuU19

Motionerna

1989/90:Ju605 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att i lagen (1988:688) om besöksförbud införa en paragraf med
följande lydelse: 25 § Den som bryter mot ett besöksförbud skall
omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart att skäl därtill
ej förekommer.

1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpning av besöksförbudslagen.

1989/90:Ju717 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar ändra 1 § andra stycket besöksförbudslagen så att rekvisitet
"allvarligt" avskaffas.

Utskottet

Bakgrund

Lagen om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.
1987/88:137, JuU 42, rskr. 320). Syftet med lagstiftningen är att förbättra
situationen för främst de kvinnor som utsätts för förföljelse och
trakasserier av män de tidigare sammanlevt med. Också andra utsatta
personer ges motsvarande skydd.

Besöksförbud kan utfärdas om det på grund av särskilda omständigheter
finns risk att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på
annat sätt allvarligt trakassera en annan person. Vid bedömningen
skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla tidigare
begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.
Besöksförbud skall i första hand avse ett förbud att besöka eller på
annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denne.
Om ett sådant förbud inte är tillräckligt kan ett utvidgat besöksförbud
meddelas. Ett sådant förbud kan innebära t.ex. förbud att uppehålla sig
i närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats. Besöksför -

1 Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 19

bud meddelas för ett år i taget. Enligt den ursprungliga regleringen var
straffet för överträdelse av förbud böter eller fängelse i högst sex
månader, och åtal fick i princip ske endast efter angivelse.

Under den allmänna motionstiden förra året väcktes ett antal motioner
om skärpning och effektivisering av lagen om besöksförbud. Motionärerna
vände sig i första hand mot att en överträdelse av ett
besöksförbud inte kunde leda till tvångsingripanden i form av frihetsberövande
(häktning). Motionerna behandlades av utskottet i november
(se 1989/90:JuU5, rskr. 65).

Utskottet uttalade att erfarenheterna av lagen om besöksförbud
visade att den var ett alltför trubbigt instrument när det gällde att
förhindra förföljelse och trakasserier av utsatta kvinnor. Enligt utskottets
mening fanns det anledning såväl att höja straffmaximum till ett
års fängelse som att ta bort den särskilda åtalsbegränsningen, och
utskottet föreslog riksdagen att anta ett inom utskottet utarbetat lagförslag
med den innebörden. Riksdagen antog förslaget. Lagändringarna
träder i kraft den 1 april i år.

Den nya regleringen kritiseras i de nu aktuella motionerna.

I motion Ju605 krävs en lagändring som innebär att den som
överträder besöksförbud normalt skall häktas. I motion Ju607 krävs en
skärpning av lagstiftningen, och i motion Ju717 krävs en utvidgning av
möjligheten att ålägga en person besöksförbud.

Överväganden

Sorn nyss framgått biföll riksdagen i december förra året ett förslag om
höjning av straffmaximum m.m. som syftade till en skärpning och
effektivisering av lagen om besöksförbud. Den nya regleringen har
ännu inte trätt i kraft. Frågan om ytterligare lagändringar i samma
syfte är enligt utskottets mening mycket för tidigt väckt, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna.

I anslutning till vad som anförs i motion Ju607 vill utskottet
understryka att olika åtgärder från t.ex. polisen, socialtjänsten och
kriminalvården är erforderliga för att skydda, hjälpa och stödja kvinnor
som utsätts för förföljelse. Utskottet har också nyligen behandlat
ett stort antal frågor om förbättrat stöd till brottsoffer (se
1989/90:JuU5), och utskottet får inom kort anledning att återkomma
till denna fråga.

När det gäller yrkandet i motion Ju605 om obligatorisk häktning
vill utskottet tillägga att en sådan ordning i och för sig förekommer vid
vissa brott. Det är emellertid då fråga om mycket allvarliga brott för
vilka minimlsiraffet är fängelse i två år, t.ex. mord, dråp eller människorov.
Det kan knappast ifrågakomma att i straffprocessuellt hänseende
jämställa överträdelse av besöksförbud med sådan brottslighet.

1989/90:JuU19

Hemställan

1989/90:JuU19

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju605, motion
1989/90:Ju607 yrkande 30 och motion 1989/90:Ju717.

Stockholm den 6 mars 1990
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva
Johansson (s). Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin
(fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren (mp)
och Sigrid Bolkéus (s).

Särskilt yttrande

Ingbritt Irhammar och Anders Svärd (båda c) samt Kent Lundgren
(mp) anför:

Vi konstaterar att misshandlade och förföljda kvinnor kan beredas ett
särskilt skydd genom regleringen i lagen om besöksförbud. Lagstiftningen
ensam räcker emellertid inte utan behöver kompletteras med
andra åtgärder. Vi tänker då särskilt på att polisens möjligheter att
ingripa i tid vid brott mot besöksförbudslagen ofta är begränsade, helt
enkelt därför att kvinnan saknar möjlighet att kalla på polisen i akuta
fall. Vi har därför i annat sammanhang aktualiserat frågan om överfallslarm
för särskilt utsatta kvinnor. Vi vill i detta sammanhang också
erinra om att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att garantera
kommuninvånarnas trygghet. Det kan enligt vår mening inte uteslutas
att socialtjänsten kan ha skyldighet att i vissa fall bekosta installationen
av överfallslarm i samband med utdömt besöksförbud; något som
redan, enligt tillgänglig information, prövats i vissa kommuner. Det
finns därför enligt vår mening behov av tolkning och förtydligande av
3 och 6 §§ socialtjänstlagen i denna fråga.