Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU16

Vissa brott m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden med
anknytning till olika brott och andra frågor av straffrättslig natur.
Frågorna gäller bl.a. grannsamverkan mot brott, åtgärder mot snatteri
och ekonomisk brottslighet samt narkotikalagstiftningen.

Med anledning av en motion förordar utskottet en ändring i bestämmelserna
i brottsbalken om sexuellt utnyttjande. Övriga motionsyrkanden
avstyrks. Flera reservationer och ett särskilt yttrande har fogats till
betänkandet.

Motioner

1988/89:Ju604 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ordningsbot för snatteri i enlighet med
vad som anförts i motionen.

1988/89:Ju607 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av bestämmelserna om häleri i
enlighet med vad som i motionen anförts.

1988/89:Ju608 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till förtydligande av hela nödvärnsrätten i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:Ju616 av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skärpning av gällande skattebrottslag.

1988/89:Ju620 av Jerry Martinger m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att föreläggande av
ordningsbot skall få utfärdas för snatteri i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om rapporteftergift,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtalsunderlåtelse,

1989/90

JuU16

1 Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 16

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om beloppsgränsen mellan snatteri och stöld.

1988/89:Ju623 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag till sådan ändring i
16 kap. 8 § brottsbalken så att även missaktning mot kön inkluderas.

1988/89:Ju624 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att föreläggande av
ordningsbot skall fa utfärdas för snatteri i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rapporteftergift,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtalsunderlåtelse,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gränsen mellan snatteri och stöld.

1988/89:Ju626 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att det bör vara straffbart för skötare att ha sexuellt umgänge med en
psykiskt sjuk som vistas på sjukhus där skötaren arbetar.

1988/89:Ju632 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
bekämpning av snatteribrott.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:N316.

1988/89:Ju634 av Elisabeth Fleetwood och Ingrid Sundberg (båda m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om straff för brott mot narkotikastrafflagen.

1988/89:Ju802 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av narkotikapolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär kompletterande förslag till
narkotikastrafflagen i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett förbättrat europeiskt och internationellt samarbete
genom upprättandet av en europeisk bas för bekämpandet av
narkotikabrottslighet.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So207.

1988/89:Ju805 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statens ansvar för att skydda medborgarna mot
brott,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om minskad användning av åtalsunderlåtelse och
rapporteftergift,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kriminalisering av narkotikakonsumtion,

1989/90:JuU16

2

18. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte att öka
rättssäkerheten i lagar gällande ekonomisk brottslighet.

1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

12. att riksdagen beslutar att straffskalan för icke medicinskt bruk av
narkotika skall vara böter eller fängelse,

27. att riksdagen beslutar om en återgång till de regler för åtalsunderlåtelse
som gällde före den 1 april 1985.

1988/89:Ju811 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, mp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att BRA får i uppdrag att som
särskilt projekt driva försöksverksamhet med grannsamverkan mot
brott i enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:Ju815 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar avskaffa begränsningen av påföljden till
enbart böter för eget bruk av narkotika.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So301.

1988/89:Ju817 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med syfte att
klarlägga de totala kostnaderna för brott mot enskilda.

1988/89:Ju821 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
behövs en översyn av straffsatserna för ekonomisk brottslighet så att
straffsatserna höjs till en nivå som gör att brott av denna typ inte lönar
sig ekonomiskt.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet flera motionsyrkanden med
anknytning till olika brott och andra frågor av straffrättslig natur.
Motionerna väcktes under den allmänna motionstiden år 1989.

Statens ansvar för skydd mot brott
Motionen

I motion Ju805 begärs ett uttalande om statens ansvar för att skydda
medborgarna mot brott.

Bakgrund

I samband med budgetberedningen under riksmötena 1986/87 och
1987/88 behandlade utskottet motsvarande motionsönskemål. Utskottet
avstyrkte år 1988 i sitt av riksdagen godkända betänkande bifall till
motionsyrkandet under hänvisning till att utskottet kunde ställa sig

1989/90:JuU 16

3

bakom de prioriteringar som regeringen hade förordat i den då aktuella
budgetpropositionen när det gällde inriktningen av polisarbetet
(JuU 1987/88:30 s. 17 f).

I 1989 års budgetproposition (prop. 1988/89:100, bil. 15, s. 120) har
förordats att myndigheterna också under innevarande budgetår skall
prioritera bekämpningen av våldsbrottslighet, narkotikabrottslighet och
ekonomisk brottslighet och att inom ramen för kampen mot den
ekonomiska brottsligheten miljöbrottsligheten bör sättas i förgrunden.
Vidare anförs att myndigheterna samtidigt med att dessa prioriteringar
görs måste fortsätta sina ansträngningar att beivra annan s.k. traditionel!
brottslighet; i synnerhet sådan som drabbar enskilda människor
särskilt hårt och som berör deras personliga integritet, t.ex. bostadsinbrott.
Enligt vad civilministern uttalade bör dessa prioriteringar gälla
inte bara för polisens spanings- och utredningsarbete utan också för
annan polisverksamhet såsom brottsförebyggande arbete och övervakning.
Han framhöll också särskilt vikten av att insatserna mot gatulangning
av narkotika fortsätter med oförminskad styrka och om
möjligt ytterligare intensifieras.

Utskottet hade ingen erinran mot vad civilministern anfört men
betonade samtidigt vikten av att statsmakterna noga följer resursutvecklingen
när det gäller kampen mot den prioriterade brottsligheten (bet.
1988/89:JuU15 s. 11).

Utskottets överväganden

Som justitieministern anför i 1989 års budgetproposition (1988/89:100,
bil. 4, s. 25 0 är brottsligheten ett allvarligt samhällsproblem som
fordrar kraftfulla åtgärder på såväl kort som lång sikt, och olika vägar
måste prövas för att nedbringa brottsligheten. Grundläggande i det
sammanhanget är ett aktivt och offensivt brottsförebyggande arbete.

Tyngdpunkten i kampen mot brottsligheten ligger i enskilda människors
engagemang och deltagande, men statsmakterna och myndigheterna
har naturligtvis också ett ansvar för att skapa goda förutsättningar
för och ge ett aktivt stöd till detta arbete. Här är det nödvändigt att
bygga på samverkan mellan organisationer och allmänna organ, föräldrar
och lärare, arbetskamrater, grannar och andra enskilda. Huvudlinjen
i det kriminalpolitiska arbetet bör således enligt utskottets uppfattning
bestå i breda sociala insatser och attitydpåverkan. Vikten av
åtgärder inom rättsväsendets ram bör dock framhållas, även om det
finns anledning att varna för den överdrivna tilltro som många har till
att sådana åtgärder skulle vara det enda effektiva medlet mot ökad
brottslighet. Enligt utskottets mening är det av stor vikt att rättsväsendet
organiseras och fungerar på ett sätt som gör att människor i gemen
kan uppfatta det som rättvist och rimligt. Som framgått ovan har
riksdagen tidigare ställt sig bakom de riktlinjer för resursanvändningen
för polisen som föreslagits i budgetpropositionen. Utskottet har vidare
i annat sammanhang nyligen dels betonat vikten av ett brett brottsförebyggande
arbete när det gäller barn och ungdomar, dels förordat,
vilket getts regeringen till känna, en landsomfattande kampanj mot

1989/90:JuU16

4

våld och droger (se bet. 1989/90:JuU5, rskr. 65). Vid sidan av de
överväganden och ställningstaganden som nu redovisats finns det enligt
utskottets uppfattning inte någon anledning för riksdagen att nu göra
något särskilt uttalande om statens ansvar på det aktuella området.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju805 i nu behandlad del.

Kostnader för brott mot enskilda
Motionen

I motion Ju817 föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära en
utredning med syfte att klarlägga de totala kostnaderna för brott mot
enskilda.

Bakgrund

Riksdagen har tidigare vid flera tillfällen behandlat och avslagit liknande
motionsförslag. Under riksmötet 1986/87 uttalade utskottet att det
torde föreligga en rad svårigheter att på ett tillförlitligt sätt beräkna de
totala samhällskostnaderna för brott mot enskilda. Vidare anförde
utskottet att det såvitt känt inte finns någon officiell kartläggning av
dessa kostnader men att det fick anses vara ställt utom allt tvivel att
kostnaderna måste vara betydande.

Utskottet förklarade sig vara tveksamt till motionsönskemålet även
om det i och för sig kunde finnas intresse av att närmare 13 belagt
vilka kostnader som brott riktade mot enskilda orsakar för det allmänna
och för de enskilda. Vidare ansåg utskottet att också andra faktorer
än rent ekonomiska måste tillmätas betydelse när det gäller att bedöma
behovet av brottsförebyggande insatser, och utskottet hänvisade därvid
till att brottslighetens skadeverkningar spänner över ett synnerligen
vidsträckt område och varierar i hög grad beroende på vilken typ av
brott det gäller. Att mot den bakgrunden koncentrera intresset till de
rent ekonomiska skadeverkningarna och samhällskostnaderna kunde
enligt utskottets mening vara olyckligt från kriminalpolitisk synpunkt.
Avslutningsvis påpekade utskottet att en forskning av det slag som
förordades torde vara tämligen resurskrävande med tanke på ämnets
omfattning (JuU 1986/87:34 s. 7 f).

Under riksmötet 1987/88 avstyrkte utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande under motsvarande motivering motionsönskemål
om en utredning av de totala kostnaderna för brott mot enskilda (JuU
1987/88:32 s. 9).

Utskottets överväganden

Med åberopande av de skäl som redovisades i saken vid utskottets
behandling åren 1987 och 1988 finner utskottet att nu aktuellt yrkande
i motion Ju817 bör avslås.

1989/90: JuU 16

5

1* Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 16

Grannsamverkan mot brott

1989/90:JuU 16

Motionen

I motion Ju811 begärs att brottsförebyggande rådet (BRÅ) får i uppdrag
att som särskilt projekt driva försöksverksamhet med grannsamverkan
mot brott. I motionen hänvisas till motsvarande verksamheter
utomlands, bl.a. i England.

Bakgrund

Inom BRÅ tillsattes år 1984 en arbetsgrupp för att utreda hur enskilda
människor skall kunna medverka till att förebygga främst vålds- och
förmögenhetsbrott.

Arbetsgruppen presenterade år 1986 sin slutrapport (1986:2) Bra lås
och goda grannar — en handbok för brottsförebyggare. Rapporten är
avsedd att vara ett praktiskt hjälpmedel för dem som enskilt eller
tillsammans med andra planerar åtgärder mot vålds- och förmögenhetsbrott,
t.ex. polisen, försäkringsbolag, olika intresseorganisationer
och andra sammanslutningar. Samtidigt med handboken publicerades
en broschyr om hur man bäst skyddar sig mot stölder och inbrott.

I både rapporten och broschyren förordas granntillsyn som ett
möjligt skydd mot inbrott, och i rapporten framhålls den modell för
granntillsyn som förekommer i t.ex. England under beteckningen
Neighbourhood Watch. Denna tillsyn organiseras av polisen och syftar
till ett nära samarbete med de personer som har anslutit sig till
aktiviteten. Anslutningen till Neighbourhood Watch sker antingen
genom att polisen tar kontakt med och stimulerar människorna i ett
bostadsområde att engagera sig i tillsynen, eller genom att invånarna
själva tar kontakt med polisen. Därefter utses en eller flera s.k.
samordnare bland de boende i det aktuella området. Samordnare är en
person, som normalt tillbringar en stor del av sin tid i sitt hem och
som de andra invånarna skall lämna information till om allt misstänkt
de har sett eller hört. Samordnaren skall sedan i sin tur vidarebefordra
informationen till polisen. Därefter ankommer det på polisen att
använda uppgifterna i sitt brottsbekämpande arbete.

Enligt BRÅ:s rapport är det inte nödvändigt att granntillsyn enligt
den engelska modellen organiseras av polisen. Sannolikt skulle det gå
lika bra om ansvaret ligger hos hyresgäst-, bostadsrätts- eller villaägareföreningar.
Här har förutsatts att polisen reagerar positivt när föreningarna
sedan tar kontakt med den. Polisens medverkan härvidlag ligger,
enligt BRÅ, väl i linje med vad polisberedningen har fört fram i sitt
slutbetänkande (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten om
samspel, service och synlighet.

Sedan år 1987 driver BRÅ ett projekt om brottsförebyggande åtgärder
i Fisksätra, som är en förort till Stockholm. I projektet ingår ett
delprojekt med grannskapsövervakning. I det av BRÅ nyligen startade
s.k. Stockholmsprojektet kan, enligt vad som uppgivits från BRÅ,
grannsamverkan komma att ingå som en del i åtgärdsförslagen. 6

Grannsamverkan mot brott har även prövats av polisen i Linköping
i samarbete med ett försäkringsbolag och några villaföreningar. Verksamheten
beskrivs i rikspolisstyrelsens rapport (RPS/rapport 1987:11)
Samverkan mot brott Etapp I—lil.

Utskottets överväganden

Som utskottet uttalat i föregående avsnitt ligger en tyngdpunkt i
kampen mot brottsligheten på enskilda människors engagemang och
deltagande. I detta arbete, som går ut på att förebygga och förhindra
brott, är det som justitieministern anför i årets budgetproposition
(1988/89:100, bil. 4, s. 25 f) nödvändigt att bygga på samverkan mellan
organisationer och allmänna organ, föräldrar och lärare, arbetskamrater,
grannar och andra enskilda. Mot bakgrund härav ser utskottet
positivt på grannsamverkan av det slag som förordas i motionen. Med
tanke på den verksamhet med grannskapsövervakning mot brott som
redan nu prövas i BRÅ:s projekt om brottsförebyggande åtgärder i
Fisksätra finns dock inte anledning för riksdagen att för närvarande ta
initiativ till uppbyggande av en ytterligare sådan verksamhet i BRÅ:s
regi. Utskottet finner att syftet med motionen får anses tillgodosett.

Utskottet vill samtidigt tillägga att vad som sagts om enskildas
engagemang på det brottsförebyggande området givetvis har sina begränsningar.
Sådana avarter på området som brukar gå under beteckningen
medborgargarden o.d. är inte förenliga med de grundsatser som
präglar ett västerländskt rättssamhälle; enligt utskottets mening måste
man klart ta avstånd från tanken på grupper av enskilda som i
organiserade former mer eller mindre handgripligt tar "lagen i egna
händer" (jfr JuU 1984/85:29 s. 24 ff).

Åtgärder mot snatteri m.m.

Motionerna

Motionerna Ju604, Ju620, Ju624 och Ju632 innehåller yrkanden om
åtgärder mot snatteri. I samtliga motioner förordas att det bör övervägas
att införa ordningsbot för snatteri. Vidare begärs i motionerna
Ju620 och Ju624 att beloppsgränsen mellan stöld och snatteri bör
sänkas från nuvarande 600 kr. Därutöver berörs i motionerna Ju620,
Ju624 och Ju805 frågan om ett minskat användande av rapporteftergift
och åtalsunderlåtelse, bl.a. vid snatteri. I motion Ju808 slutligen begärs
en återgång till de gamla reglerna om åtalsunderlåtelse som gällde före
den 1 april 1985.

Bakgrund

Frågan om åtgärder mot snatteri har behandlats av utskottet vid flera
tidigare tillfällen. Senast behandlades ämnet under riksmötet 1987/88
(se JuU 1987/88:39 s. 5 f och där gjorda hänvisningar).

Utskottet slog då fast att butikstillgrepp utgör ett allvarligt problem
och att det därför är viktigt att bekämpa sådana brott. Att vidta

1989/90:JuU16

7

åtgärder riktade mot snatteribrottsligheten var, enligt utskottets uppfattning,
inte bara en uppgift för det allmänna utan också för handeln
själv. Enligt utskottet var det åtgärder från handelns egen sida som
utgjorde tyngdpunkten i de samlade insatserna mot snatteribrotten. En
rad sådana åtgärder vidtas också, konstaterade utskottet, t.ex. ökad
användning av olika stöldskyddssystem samt information till allmänheten
om butikstillgreppens skadliga verkningar.

Beträffande åtgärder från det allmännas sida uttalade utskottet att
återkommande aktioner på lokal nivå — under medverkan av åklagare,
polis, företag m.fl. — utgör lämpliga inslag i bekämpningen av
snatteribrotten. Sådana temporära aktioner i avsikt att förebygga en
viss typ av brott kan ha en betydande allmänpreventiv effekt. Utskottet
nämnde i sammanhanget att en arbetsgrupp inom BRA (Säkerhet
inom handeln) studerar olika frågor med anknytning till bl.a. butikssnatterier.

Utskottet konstaterade vidare att för beivrandet av snatteribrott
reglerna om rapporteftergift och åtalsunderlåtelse är av stor betydelse.
Enligt utskottet kunde det inte uteslutas att en tidvis mindre tillfredsställande
tillämpning av dessa regler bidragit till den negativa utvecklingen
av snatteribrottsligheten. Reglerna fick emellertid sitt nuvarande
innehåll så sent som år 1985, och i samband därmed lämnade rikspolisstyrelsen
och riksåklagaren utförliga anvisningar för hur reglerna
bör tillämpas. Enligt utskottets mening borde det därmed ha skapats
goda förutsättningar för en från skilda synpunkter ändamålsenlig och
mera strikt användning av möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse och
rapporteftergift i de fall det här gällde. Utskottet nämnde i detta
sammanhang bl.a. att det inom rikspolisstyrelsen pågick ett arbete med
utvärdering av användningen av rapporteftergift vid snatteri.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till vad som anförts och med
hänvisning till vad utskottet tidigare under år 1988 uttalat om användningen
i allmänhet av åtalsunderlåtelse och rapporteftergift (JuU
1987/88:28 s. 6 f) motionsyrkanden med förslag till minskad användning
av åtalunderlåtelse och rapporteftergift vid snatteri (JuU
1987/88:39 s. 6).

Beträffande motionsförslag om att det borde bli möjligt att beivra
snatteri med ordningsbot erinrade utskottet om att stöldutredningens
förslag härom — i betänkandet (SOU 1982:39) Stöld i butik — mötte
stark kritik vid remissbehandlingen. Sålunda framfördes från vissa håll
bl.a. att snatteri på detta sätt skulle nedvärderas som brottstyp genom
att i praktiken bli jämställt med lindriga trafikförseelser och andra
liknande ordningsförseelser. Utskottet vidhöll sin tidigare uttalade
tveksamhet till införandet av ett system med ordningsbot vid snatteri.
Utskottet Bste därvid främst avseende vid invändningen att det kan
kännas främmande att med ett ordningsföreläggande beivra ett — låt
vara mindre allvarligt — centralt förmögenhetsbrott. Vidare anfördes
att de aktuella brottsrekvisiten — såväl de objektiva som det subjektiva

— är sådana att de enligt utskottets mening erfarenhetsmässigt kräver
överväganden av en art som inte gärna kan företas inom ramen för
ordningsbot. I vart fall borde enligt utskottets mening resultatet av

1989/90: JuU 16

8

fängelsestraffkommitténs förslag (SOU 1986:13—15) Påföljd för brott,
såvitt avser en allmän översyn av straffskalorna, avvaktas innan det
kunde bli aktuellt för riksdagen att ta ställning till frågan om ordningsbot
vid snatteri. Utskottet avstyrkte bifall till de aktuella motionerna
såvitt gällde införandet av ordningsbot vid snatteri.

I fråga om förslag i en motion om att beloppsgränsen mellan stöld
och snatteri borde sänkas hänvisade utskottet till att fängelsestraffkommittén
behandlat frågan om straffskalorna för stöld och snatteri och
även berört straffvärdet för de centrala förmögenhetsbrotten. 1 avvaktan
på resultatet av kommitténs förslag i dessa delar, som enligt
utskottets uppfattning kunde komma att innefatta även gränsdragningsfrågor
mellan de olika brotten, borde riksdagen inte göra något uttalande
i saken, ansåg utskottet. Motionsyrkandet avstyrktes därför (JuU
1987/88:39 s. 6 f).

Utskottet kan konstatera att den ovan nämnda arbetsgruppen inom
BRÅ numera är färdig med sitt arbete. Arbetsgruppen har redovisat
sitt arbete i rapporten (1989:4) Ökad säkerhet inom handeln. Rapporten
utgör en handbok för hur man inom handeln skall kunna uppnå
högre säkerhet än i dag när det gäller tillgreppsbrott.

Vidare har rikspolisstyrelsen avslutat sitt arbete med en utvärdering
av användningen av rapporteftergift vid snatteri. Arbetet har redovisats
genom Rapporteftergift i praktisk tillämpning (RPS rapport 1988:2).
Utfallet av undersökningen har lett fram till förslag om olika åtgärder.
Rikspolisstyrelsen har bl.a. för avsikt att inom kort utlärda nya föreskrifter
och allmänna råd angående tillämpningen av rapporteftergift.

Utskottets överväganden

Som tidigare vill utskottet slå fast att butikstillgrepp utgör ett allvarligt
problem och att det därför självfallet är viktigt att bekämpa sådana
brott. Att vidta åtgärder riktade mot snatteribrottsligheten är, som
utskottet uttalade år 1988, en uppgift inte bara för det allmänna utan
också för handeln. Och enligt utskottets mening är det åtgärder från
handelns egen sida som bör utgöra tyngdpunkten i de samlade insatserna
mot snatteribrotten; en rad sådana åtgärder vidtas också, t.ex. ökad
användning av olika stöldskyddssystem samt information till allmänheten
om butikstillgreppens skadliga verkningar. Enligt utskottets uppfattning
kan den ovan nämnda och av BRÅ nyligen utgivna handboken
utgöra ett värdefullt tillskott i detta arbete.

Såvitt gäller önskemålen om införande av ordningsbot vid snatteri
vill utskottet för sin del vidhålla sin tidigare uttalade tveksamhet till
införandet av ett sådant system. Som tidigare fäster utskottet härvid
främst avseende vid invändningen att det kan kännas främmande att
med ett ordningsföreläggande beivra ett — låt vara mindre allvarligt

— centralt förmögenhetsbrott. Härutöver vill utskottet erinra om att
de aktuella brottsrekvisiten kräver överväganden av en art som inte
gärna kan företas inom ramen för ordningsbot. Därtill kommer, som
utskottet uttryckte förra året, att resultatet av fängelsestraffkommitténs
förslag (SOU 1986:13—15) Påföljd för brott, såvitt avser en allmän

1989/90: JuU 16

9

översyn av straffskalorna, bör avvaktas innan det kan bli aktuellt för
riksdagen att ta ställning till frågan om införande av ordningsbot vid
snatteri.

Utskottet avstyrker därför, såvitt avser förslagen om införandet av
ordningsbot vid snatteri, bifall till de nu aktuella motionerna.

Beträffande förslagen i motionerna Ju620 och Ju624 om att beloppsgränsen
mellan stöld och snatteri bör sänkas vidhåller utskottet sin
förra året uttalade mening att resultatet av fängelsestraffkommitténs
straffckaleöversyn, som kan komma att innefatta gränsdragningsfrågor
mellan de olika brotten, bör avvaktas innan riksdagen tar ställning i
saken. Aktuella yrkanden i nu berörda motioner avstyrks därför av
utskottet.

Motionsönskemål om en restriktivare användning av åtalsunderlåtelse
och rapporteftergift vid bl.a. snatteri avstyrkte utskottet förra året.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motionerna
Ju620 och Ju624 i nu behandlade delar.

Såvitt gäller det allmänna önskemålet om en återgång till gamla
regler om och minskad användning av åtalsunderlåtelse och rapporteftergift
har utskottet helt nyligen tagit avstånd från en sådan tanke (jfr
1989/90:JuUl4). Utskottet gör nu motsvarande bedömning och avstyrker
bifall till motionerna Ju805 och Ju808 i nu berörda delar.

Häleri

Motionen

I motion Ju607 begärs förslag till ändring av straffskalan vid brottet
grovt häleri så att straffmaximum blir fängelse i högst sex år i likhet
med vad sorn gäller vid grov stöld.

Bakgrund

Om ansvar för häleri stadgas i 9 kap. brottsbalken (BrB). I 6 §
föreskrivs att straffet för häleri (normalbrott) är fängelse i högst två år.
Om gärningen är ringa är straffet böter eller fängelse i högst sex
månader. För grovt brott är straffet fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år.

Straffet för stöld (normalbrott) är fängelse i högst två år. För grovt
brott är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Förmögenhetsbrottsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU
1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott
en utvidgning av det kriminaliserade området för häleribestämmelserna
samt att straffmaximum för bl.a. grovt häleri skulle höjas
till fängelse sex år. Enligt utredningens mening (s. 366) fanns det inte
anledning att tillmäta bl.a. detta brott lägre straffvärde än exempelvis
grov stöld och grovt bedrägeri.

Förmögenhetsbrottsutredningens betänkande har remissbehandlats
men ej lett till lagstiftning i denna del.

Inom justitiedepartementet har under år 1988 utarbetats promemorian
(Ds 1988:27) Häleri. I promemorian anförs att för att slutlig

1989/90:JuU16

10

ställning skall kunna tas till de av förmögenhetsbrottsutredningen
föreslagna ändringarna bör beslutsunderlaget kompletteras såvitt gäller
vissa berörda specialområden, bl.a. behovet av en kriminalisering av
efterföljande delaktighet i t.ex. fall med tillgångar som härrör från den
illegala narkotikahandeln. I promemorian görs en sådan komplettering,
och förslag förs fram om bl.a. införande av en ny typ av
häleribrott bestående av gärningar som i väsentlig mån främjar möjligheterna
för någon att behålla eller tillgodogöra sig betydande ekonomiska
värden som härrör från eller motsvarar tillgångar som förvärvats
eller undandragits genom brott. Något förslag om höjning av straffmaximum
för grovt häleri förs inte fram.

Promemorian har remissbehandlats och övervägs nu inom regeringskansliet.

Fängelsestraffkommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1986:14)
Påföljd för brott föreslagit att maximistraffet för bl.a. grov stöld och
grovt häleri bestäms till fängelse fem år.

Utskottets överväganden

Utskottet kan konstatera att den i motion Ju607 aktualiserade frågan
om en höjning av straffmaximum för grovt häleri under senare år
uppmärksammats i olika sammanhang och nu övervägs inom regeringskansliet.
Med hänsyn härtill finns det enligt utskottets mening
inte skäl för riksdagen att med anledning av motionsönskemålet ta
initiativ till någon åtgärd på området. Utskottet avstyrker därför bifall
till motionen.

Ekonomisk brottslighet
Motionerna

I motion Ju616 begärs en skärpning av skattebrottslagen och i motion
Ju821 begärs att straffsatserna för ekonomisk brottslighet ses över och
höjs. I motion Ju805 framställs önskemål om att en parlamentarisk
utredning får i uppdrag att se över rättssäkerheten i lagar gällande
ekonomisk brottslighet.

Bakgrund

Utskottet har år 1981 i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1980/81:21 s. 62) angett en beskrivande definition av begreppet ekonomisk
brottslighet som numera får anses vara allmänt vedertagen:

Begreppet ekonomisk brottslighet har inte någon strikt straffrättslig
avgränsning, och det finns olika uppfattningar om innebörden av
begreppet. Under uttrycket ekonomisk brottslighet ryms en rad företeelser
av skilda slag, och i den allmänna debatten torde begreppet
användas såväl i fråga om straffbara gärningar som beträffande företeelser
som väl kan anses straffvärda men som enligt gällande lagstiftning
inte är kriminaliserade.

Enligt den beskrivning av begreppet som de brottsbekämpande
myndigheterna, dvs. i första hand polis- och åklagarmyndigheterna,

1989/90:JuU16

11

använder bör till ekonomisk brottslighet räknas först och främst sådan
kriminalitet som har ekonomisk vinning som direkt motiv. Härutöver
skall brottsligheten för att betraktas som ekonomisk kriminalitet ha en
kontinuerlig karaktär, bedrivas på ett systematiskt sätt och förövas
inom ramen för näringsverksamhet som inte är kriminaliserad men
som i det enskilda fallet utgör själva grunden för de kriminella
handlingarna.

De ekonomiska brotten anses ofta vara av kvalificerad art i den
meningen att de enskilda brotten har stor omfattning, rör stora samhälleliga
värden och drabbar grupper av enskilda. Brotten är i regel
svåra att uppdaga och beivra. Sorn exempel på vad som brukar räknas
till ekonomisk brottslighet i här avsedd mening kan nämnas brott som
skattebedrägerier, valutabrott, bedrägerier och gäldenärsbrott.

Straffet för skattebedrägeri är enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69)
fängelse i högst två år. För grovt skattebedrägeri (4 §) är straffet
fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det rört mycket
betydande belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art.

I samband med att utskottet tog ställning till riktlinjer för arbetet
mot den ekonomiska brottsligheten år 1984 (JuU 1984/85:28) behandlade
utskottet en motion med begäran om skärpning av straffen för
den grova, planmässigt genomförda ekonomiska brottsligheten.

Utskottet erinrade om att proportionalitetsprincipen givetvis måste
beaktas i samband med reformarbetet mot den ekonomiska brottsligheten
på samma sätt som vid annan lagstiftning. Mellan straffets och
brottets svårhet måste alltså råda proportionalitet. Vid en bedömning
av saken måste olika former av ekonomiska brott värderas inte bara i
förhållande till varandra utan också i förhållande till annan brottslighet.
Och självfallet måste det lika väl vid ekonomisk brottslighet som
vid annan brottslighet skapas garantier för att sanktionerna inte kommer
att framstå som oproportionerligt stränga i förhållande till de
konkreta överträdelserna.

Utskottet pekade också på det arbete på en allmän översyn av
straflskalorna som fängelsestraffkommittén bedrev. I direktiven för
kommittén framhölls i sammanhanget att insatserna i kampen mot
bl.a. den ekonomiska brottsligheten kan behöva stödjas av ändringar i
de straffvärden som kommer till uttryck i brottsbalken och andra
författningar. Någon anledning för utskottet att föregripa fängelsestraffkommitténs
arbete fanns inte enligt utskottets mening, och önskemålet
i motionen om straffskärpning borde inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida (JuU 1984/85:28 s. 26 f).

Fängelsestraffkommittén anför i sitt betänkande (SOU 1986:14) Påföljd
för brott (s. 142) att straffvärdet för de brott som kan bli aktuella
vid ekonomisk och organiserad brottslighet allmänt sett inte bör höjas.
Enligt kommitténs uppfattning bör inte brott som begås i näringsverksamhet
eller brott som består i att undandra skatter eller avgifter ha
andra och högre straffskalor än motsvarande brott som begås utan
samband med näringsverksamhet eller som riktar sig mot enskilda
rättssubjekt.

1989/90:JuU16

12

Under år 1988 dömdes sammanlagt 434 personer enligt skattebrottslagen.
Av dessa dömdes 119 (27 %) till fängelse, 117 (27 %) till
villkorlig dom, 186 (43 %) till böter och 12 (3 %) till annan påföljd.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen i december 1984 uppdrog
åt BRÅ att genomföra ett forsknings- och utvärderingsprojekt om
ekonomisk brottslighet. I den promemoria som upprättades inom
justitiedepartementet och som ligger till grund för BRÅ:s arbete i
ämnet sägs att det är angeläget att de lagstiftningsåtgärder som vidtagits
mot ekonomisk brottslighet utvärderas. Härvid har anförts att rättssäkerhetsaspekterna
bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Inom ramen för detta arbete har publicerats en rapport (1988:3)
Eko-brott, Eko-lagar och Eko-domstolar. I rapporten ges en översikt
över den lagstiftning som härrör från den s.k. eko-kommissionen. Tre
av förslagen behandlas närmare, nämligen lagen (1985:354) om förbud
mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall m.m., bestämmelsen om företagsbot
och bestämmelserna om s.k. eko-domstolar. I rapporten ingår
slutligen ett avsnitt om rättssäkerhet.

BRÅ:s arbete beräknas bli slutredovisat under våren 1990.

Utskottets överväganden

Fängelsestraffkommittén har enligt sina direktiv haft att se över om
ändringar kan behövas i de straffvärden som kommer till uttryck i
brottsbalken och andra författningar i syfte att stödja samhällets insatser
i kampen mot bl.a. ekonomisk brottslighet. Kommitténs förslag
härvidlag är för närvarande föremål för regeringens ställningstagande.
Detta arbete bör inte föregripas.

Mot bakgrund av vad som nu anförts avstyrker utskottet bifall till
yrkandena i motionerna Ju616 och Ju821 om en skärpning av bl.a.
skattebrottslagen.

Såvitt gäller önskemålet i motion Ju805 om att en parlamentarisk
utredning får i uppdrag att se över rättssäkerheten i lagar gällande
ekonomisk brottslighet vill utskottet hänvisa till vad som anförts ovan,
nämligen att en sådan utvärdering för närvarande görs av BRÅ.
Uppdraget är ännu inte avslutat. Utskottet är mot bakgrund härav inte
berett att förorda att samma fråga skall utredas av en parlamentariskt
utsedd utredning. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen i nu
berörd del.

Narkotikalagstiftningen m.m.

Motionerna

I ett flertal motioner tas upp olika frågor med anknytning til! narkotikabrottsligheten.
I motion Ju802 begärs ett uttalande om den allmänna
inriktningen av narkotikapolitiken; målet måste vara att genom skärpt
strafflagstiftning få ner antalet missbrukare. I motionen förespråkas
också bl.a. upprättandet av en europeisk bas för bekämpandet av
narkotikabrottslighet. I motionerna Ju634, Ju802, Ju805, Ju808 och
Ju815 begärs att fängelse skall ingå i straffskalan för alla former av

1“ Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 16

1989/90:JuU16

13

narkotikabrott. I motion Ju802 riktas också kritik mot vissa begränsningar
av gärningsformerna i 1 § narkotikastrafflagen. I motionen
förordas sålunda beträffande framställning att straffansvaret inte skall
begränsas till att avse narkotika avsedd för missbruk, beträffande
förvärv att straffansvaret inte skall begränsas till att gälla narkotika i
överlåtelsesyfte och beträffande inköp att straffansvaret inte skall begränsas
till att avse narkotika som inte är avsedd för eget bruk.

Bakgrund

Allmänt

1984 års narkotikapolitiska beslut (prop. 1984/85:19 och 46, bet. JuU
12, bet. SoU 8, bet. SkU 9 och bet. UbU 7) utgör grunden för en
samordnad och intensifierad narkotikapolitik. Utskottet slog då fast att
grundsynen i kampen mot narkotikamissbruket måste vara att samhället
inte kan godta något annat bruk av narkotika än det som är
medicinskt motiverat. Allt annat är missbruk och måste med kraft
bekämpas. Kampen mot narkotikamissbruket får inte begränsas till att
enbart minska dess förekomst, utan måste syfta till att eliminera
missbruket. Narkotikamissbruket kan aldrig accepteras som en del av
vår kultur. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle. — Åtgärderna
har inriktats på att hindra införsel och spridning av narkotikan, att
förbättra det förebyggandet arbetet och att skapa en mer heltäckande
vård- och behandlingskedja. Under senare år har stora satsningar gjorts
som ett led i AIDS-bekämpningen.

För drygt fyra år sedan inrättades ett samordningsorgan för narkotikafrågor
inom regeringskansliet (SAMNARK). Samordningsorganet
har under år 1989 tagit initiativ som rör bl.a. samordning av insatser
mellan polis, kriminalvård och socialtjänst. Särskilda aktiviteter har
också genomförts för att uppmärksamma polisens insatser på gatunivå.
Samordningsorganet har vidare berett frågor som rör det internationella
narkotikaarbetet.

Som nämnts förut har riksdagen tidigare ställt sig bakom de riktlinjer
för resursanvändning för polisen som föreslagits i budgetpropositionen
(se senast prop. 1988/89:100, bil. 15, s. 120, bet. 1989/90:JuU15)
och som bl.a. innebär att polisen skall prioritera bekämpningen av
narkotikabrottsligheten. I propositionen har särskilt framhållits vikten
av att insatserna mot gatulangningen av narkotika fortsätter med
oförminskad styrka och, i all den utsträckning som det är möjligt,
ytterligare intensifieras.

Regeringen har nyligen inrättat en aktionsgrupp mot narkotika.
Aktionsgruppen har ställning av myndighet. I aktionsgruppen ingår
bl.a. riksåklagaren, generaldirektörerna för kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen, generaltulldirektören och rikspolischefen.
Gruppens arbete skall vara avslutat med utgången av första
halvåret 1991.

Aktionsgruppen har inrättats i syfte att intensifiera samhällets samlade
insatser mot narkotika och skall bl.a. göra en närmare värdering av

1989/90:JuU16

14

den internationella utvecklingen och de konsekvenser denna kan
medföra för Sverige. Mot denna bakgrund bör gruppen enligt direktiven
ta initiativ för att stärka det arbete mot narkotika som bedrivs av
statliga myndigheter, kommuner, landsting och olika organisationer.
Befintliga resurser skall utnyttjas effektivare och samordningen stärkas.
Högsta prioritet skall ges åt preventiva åtgärder inom olika områden.
Bl.a. bör gruppen ta initiativ till åtgärder mot missbruket bland unga,
initiera en landsomfattande offensiv mot narkotikahanteringen med
tonvikt bl.a. på detaljhandeln med narkotika, överväga möjliga åtgärder
mot en spridning av nya preparat samt analysera de ansträngningar
som hittills gjorts för utvecklandet av en offensiv narkomanvård.

Rikspolisstyrelsen har också nyligen lagt fram ett eget narkotikaprogram.
Enligt programmet skall all personal inom polisväsendet inom
ramen för ordinarie arbetsuppgifter engageras i kampen mot narkotikan.

Socialministern har i ett interpellationssvar i riksdagen den 24
november 1989 om en intensifierad narkotikabekämpning (se riksdagens
snabbprotokoll 1989/90:32 s. 1 ff) anfört bl.a. att vad som behövs
för att effektivt komma åt narkotikabrottsligheten i missbrukarledet är
inte höjda straffsatser utan ett mer aktivt polisarbete mot gatulangning.
Vidare har han redovisat att regeringen i samband med åtgärderna mot
att stoppa spridningen av HIV/AIDS under fyra budgetår satsat ca 300
milj. kr. på att utveckla en offensiv narkomanvård. Insatserna inom
narkomanvården har inneburit att öppenvården för narkotikamissbrukare
mer än tredubblats, att institutions- och familjevården utökats
väsentligt och att kriminalvårdens insatser utvecklats i samarbete med
narkomanvården. Tvångsvården för missbrukare har också utökats.
Han förutskickar vidare ökade satsningar härvidlag.

Internationell narkotikabekämpning

Det internationella samarbetet utgör en viktig del av narkotikapolitiken.
För Sveriges del sker detta dels i nordiska och europeiska
sammanhang, dels genom FN.

Inom det nordiska samarbetet sker en uppföljning av den handlingsplan
som genomfördes åren 1985 och 1986 och som gick ut på ett
intensifierat polis- och tullsamarbete och ett fördjupat erfarenhetsutbyte
inom förebyggande-, vård- och forskningsområdet. En rad aktiviteter
pågår inom polis- och tullområdet liksom inom prevention, vård och
forskning. AIDS-frågan har hög prioritet i uppföljningsarbetet. I januari
1990 skall ett nordiskt ministermöte hållas varvid det fortsatta
arbetet mot narkotika inom Norden skall diskuteras.

Inom den s.k. Pompidougruppen, som är en arbetsgrupp för narkotikafrågor
inom Europarådet, genomförs för närvarande ett samarbetsprogram.
Inom gruppen diskuteras nu dels relationerna till de s.k.
öststaterna, dels EG-frågornas betydelse för det framtida samarbetet.

Sverige har också signerat en inom FN utarbetad ny konvention
mot illegal narkotikahandel. Konventionen innehåller viktiga bestämmelser
om bl.a. straff för befattning med tillgångar som härrör från

1989/90:JuU16

15

narkotikahandel, om internationellt samarbete när det gäller förverkande
av vinning av narkotikabrott och om internationell rättshjälp.
En ratificering av konventionen förutsätter vissa ändringar i svensk
lagstiftning. Förberedelser härför pågår för närvarande inom regeringskansliet.

Sverige har nyligen i årets generalförsamling föreslagit att FN utvecklar
ett globalt aktionsprogram mot narkotika. Programmet innebär
att FN i betydligt större utsträckning än hittills stöder länder och
regioner så att de kan utveckla effektiva insatser mot narkotika. Det
svenska förslaget kommer att behandlas vid det specialmöte om narkotika
som FN:s generalförsamling skall ha i februari 1990.

I oktober 1989 beslöt regeringen att för innevarande budgetår bidra
med 25 milj. kr. till FN:s narkotikafond. 1 mitten av november beslöt
regeringen om ytterligare 15 milj. kr. för utökade insatser, i första
hand i Colombia.

Utskottet har tidigare (JuU 1987/88:13 s. 15) behandlat motionsönskemål
om inrättandet av en europeisk motsvarighet till den amerikanska
EPIC-basen (El Paso Intelligence Center). EPIC-basen innehåller
all möjlig information om narkotikabrottslighet. Den amerikanska
polisen på såväl federal som delstatlig nivå har tillgång till denna
information. Detsamma gäller för andra myndigheter som har till
uppgift att bekämpa narkotikabrottsligheten. Canada har genom ett
särskilt avtal tillträde till databasen.

Utskottet konstaterade att behovet av information om narkotikabrottslighet
inom Europa tillgodoses genom kontakter via Interpol, de
nordiska sambandsmännen och direkta kontakter mellan berörda
myndigheter. Enligt uppgift från rikspolisstyrelsen fungerade informationsutbytet
bra på detta sätt, och något behov av en databas som
motsvarar EPIC-basen fanns inte. Mot bakgrund härav saknades det
anledning för utskottet att föreslå inrättandet av en sådan databas som,
enligt utskottets bedömning, kunde medföra vissa säkerhetsrisker.

Enligt vad utskottet nu inhämtat är rikspolisstyrelsen fortfarande av
samma uppfattning. Emellertid har enligt rikspolisstyrelsen bilden
komplicerats genom att vissa länder, under senare tid, bildat olika nya
grupper mot narkotika, vilka ej är knutna till Interpol. Rikspolisstyrelsens
uppfattning är därför att behovet av en europeisk databas på
området på sikt kan komma att ändras.

Giirningsformer och straffskalor

Om straff för befattning med narkotika finns bestämmelser i narkotikastrafflagen
(1968:64). Lagen trädde i kraft den 1 april 1968 och har
ändrats vid ett flertal tillfällen. Ändringarna har bestått i dels att de
olika gärningsformerna för narkotikabrott har kompletterats och utvidgats,
dels att olika straffskärpningar fortlöpande har genomförts. Den
senast genomförda lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1988,
innebar främst att konsumtion av narkotika kriminaliserades.

1989/90:JuU 16

16

I narkotikastrafflagen straffbeläggs nu under sex särskilda punkter
olika förfaranden som utgör narkotikabrott. För narkotikabrott skall
den dömas — under förutsättning att gärningen sker uppsåtligen

— som olovligen

1. överlåter narkotika;

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk;

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte;

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget
bruk;

5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller
företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja
narkotikahandel eller

6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika.

Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år (1 §) eller, om
brottet är att anse som ringa, böter eller fängelse i högst sex månader
(2 §). Består sådan gärning endast i eget bruk av narkotika är straffet
böter. En särskild regel om ansvarsfrihet finns vid eget bruk av
narkotika om gärningen uppdagats genom att vederbörande sökt eller
underkastat sig vård eller annan behandling.

Vid grovt brott är straffet fängelse i lägst två och i högst tio år.

De ovan under 1 — 5 beskrivna gärningarna är straffbara som vårdslöshet
med narkotika om de begås av grov oaktsamhet. Straffet härför
är böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fell skall dock ej dömas till
ansvar (3 a §).

Också försök, förberedelse och medverkan till narkotikabrott eller
grovt narkotikabrott är kriminaliserade, om gärningen avser annan
befattning än som avses i 1 § 6.

I samband med den senaste ändringen i narkotikastrafflagen, då
kriminaliseringen av det egna bruket skedde (JuU 1987/88:13, rskr.
280) behandlade utskottet flera motioner vari det förordades att fängelse
skulle ingå i straffskalan för alla former av narkotikabrott. Motionärerna
ansåg sammanfattningsvis att straffet för narkotikakonsumtion
måste spegla straffvärdet för denna handling jämfört med straffvärdet
för andra brott samt att fängelse i straffskalan var en förutsättning för
att kunna utnyttja vissa tvångsmedel och för att kunna döma till vård.

Utskottet slog fast att en grundläggande utgångspunkt för en vidgad
kriminalisering måste vara att de nya reglerna utformas så att den
enskildes och olika myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas.
Avsikten med den kriminalisering som utskottet ställde sig bakom var
således inte att fa till stånd en sådan ordning att i princip all narkomanvård
från samhällets sida skulle kunna ske under tvång. Vården av
missbrukare borde enligt utskottets uppfattning alltjämt i princip åvila
socialtjänsten och sjukvården och frågor om användandet av tvång i
vården av missbrukare avgöras inom ramen för den socialrättsliga

1989/90:JuU 16

17

lagstiftningen. En annan sak var — rent allmänt sett — att den sorn
dömts till fängelse eller skyddstillsyn skall kunna beredas vård inom
kriminalvårdens ram om han har missbruksproblem.

Utskottet konstaterade att i den mån kriminaliseringen träffar tillförsel
av narkotika till den egna kroppen — ett brott som i förhållande
till andra straffbara förfaranden med narkotika måste anses ha relativt
lågt straffvärde — fanns således anledning att se till att detta inte får
till konsekvens att en ny möjlighet till tvångsvård införs bakvägen. I
anslutning till dessa principiella uttalanden framhöll utskottet också
betydelsen av att tillräckliga resurser avsätts till narkomanvården.
Dessa överväganden talade, enligt utskottets uppfattning, mot att låta
fängelse ingå i straffskalan i 2 § vid enbart eget bruk av narkotika.

Utskottet konstaterade vidare att om sålunda eget bruk av narkotika
normalt bör anses som ringa brott och bestraffas med böter så fanns
dock — som också framhölls i propositionen — ett visst utrymme för
att hänföra gärningen till narkotikabrott av normalgraden enligt 1 §.
Utskottet underströk med skärpa att denna möjlighet emellertid bara
borde komma till användning i sällsynta undantagsfall. Särskilt framhölls
att enbart den omständigheten att det är fråga om upprepat fall
av eget bruk inte torde böra medföra en strängare bedömning än den
som utskottet förordat för normalfallet.

Vad gällde frågan om möjligheten att använda vissa tvångsmedel

— husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning — konstaterade
utskottet först att straffskalan för enbart eget bruk av narkotika i

2 § endast har begränsad betydelse. Husrannsakan och kroppsvisitation
torde nämligen, enligt utskottets uppfattning, endast komma till användning
när det är fråga om att efterforska om någon innehar
narkotika, och brottsmisstanken avser då ett brott varå Sngelse kan
följa. I dessa fall kan de nu nämnda tvångsåtgärderna således komma
till användning.

I fråga om kroppsbesiktning, en åtgärd som förutsätter fängelse i
straffskalan, delade utskottet departementschefens och rikspolisstyrelsens
uppfattning att intresset av att polisens brottsbeivrande verksamhet
på området fick en ändamålsenlig inriktning talade för att reglerna
härom inte skulle bli tillämpliga när det var fråga om eget bruk.

Sammanfattningsvis anslöt sig utskottet till uppfattningen att fängelse
inte borde ingå i straffskalan vid eget bruk enligt 2 §, och utskottet
avstyrkte bifall till de aktuella motionsyrkandena.

I ett svar den 9 november 1989 på en interpellation om skärpt
narkotikalagstiftning (se riksdagens snabbprotokoll 1989/90:22 s. 11 ff)
har justitieministern bl.a. strukit under att tyngdpunkten i samhällets
insatser mot narkotikamissbruk bör ligga på förebyggande åtgärder och
insatser som syftar till vård och rehabilitering. Verksamheten inom
rättsväsendet får inte motverka samhällets ansträngningar att erbjuda
vård åt vårdbehövande, och enligt hennes mening är den lagstiftning
som vi nu har lämpligt utformad för att säkerställa att denna inriktning
ligger fast.

1989/90:JuU16

18

Utskottets överväganden

1989/90: Juli 16

Målet för samhällets insatser på narkotikaområdet är att skapa ett
narkotikafritt samhälle. Detta av riksdagen fastslagna mål har en stark
förankring inte minst i de politiska partierna och i folkrörelserna.
Trots att stora satsningar har genomförts under senare år är problemen
fortfarande avsevärda, och utskottet välkomnar därför de ansträngningar
både internationellt och inom Sverige som nyligen initierats av
regeringen i dessa frågor.

I anslutning till önskemålen i motion Ju802 om ett uttalande om
inriktningen av narkotikapolitiken vill utskottet i likhet med vad
socialministern anfört i sitt ovan redovisade interpellationssvar uttrycka
att vad som behövs för att effektivt komma åt narkotikabrottsligheten
i missbrukarledet inte är höjda straffsatser utan ett mer aktivt
polisarbete mot gatulangningen. I direktiven för den nyinrättade aktionsgruppen
mot narkotika anges att gruppen bl.a. skall initiera en
landsomfattande offensiv mot narkotikahanteringen. Här vill utskottet
också peka på de nyss återgivna uttalandena om polisens insatser mot
gatulangning som civilministern gjorde i 1989 års budgetproposition i
samband med uttalanden om inriktningen av polisverksamheten.

Enligt utskottets uppfattning har stora insatser mot narkotikamissbruket
och narkotikahanteringen gjorts, och den nuvarande inriktningen
av detta arbete kan utskottet helt ställa sig bakom. Utskottet
anser det därför inte nödvändigt för riksdagen att nu uttala sig i frågan
om inriktningen av narkotikapolitiken. Motionsyrkandet avstyrks.

Såvitt gäller önskemålen i motion Ju802 om inrättandet av en
europeisk databas för bekämpandet av narkotikabrottslighet har utskottet
samma inställning som förra året. Utskottet är således för närvarande
inte berett att ställa sig bakom ett sådant önskemål. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju802 i nu behandlad del.

I fråga om önskemålen om införandet av fängelse i straffskalan vid
eget bruk av narkotika enligt 2 § narkotikastrafflagen har utskottets
uttalanden i saken förra året alltjämt bärighet. Utskottet intar nu
samma ställning till önskemålen, varför bifall till motionerna Ju634,
Ju802, Ju805, Ju808 och Ju815 i här behandlade delar avstyrks.

Beträffande den i motion Ju802 framställda kritiken mot vissa
begränsningar i gärningsformerna i 1 § narkotikastrafflagen har utskottet
tidigare behandlat och avstyrkt bifall till liknande motionsönskemål
i sina av riksdagen godkända betänkanden (se JuU 1982/83:37
s. 10-15, JuU 1984/85:12 s. 30-32 och JuU 1987/88:13 s. 14).
Utskottet finner inte anledning att nu frångå sina tidigare ställningstaganden.
Utskottet avstyrker därför bifall till berört yrkande i motion
Ju802.

19

Hets mot folkgrupp

1989/90: JuU 16

Motionen

I motion Ju623 föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp att även
missaktning på grund av kön inkluderas. Ett syfte med den föreslagna
ändringen anges vara att komma till rätta med vissa pornografiska
alster. Genom en sådan lagstiftning skulle samhällets avstånd från
kvinnoförtryck i olika former klart visas.

Bakgrund

Som hets mot folkgrupp betraktas enligt 16 kap. 8 § BrB att någon i
uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med
anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, böter.

Frågan om en utvidgning av det straffbara området för hets mot
folkgrupp till att omfatta också missaktning med anspelning på kön
har tidigare varit föremål för riksdagens ställningstagande. I samband
med att konstitutionsutskottet under riksmötet 1987/88 behandlade ett
regeringsförslag om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop.
1986/87:151) togs upp ett motionsönskemål med sådant innehåll.

Propositionen byggde bl.a. på yttrandefrihetsutredningens betänkande
(SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. I samband med remissbehandlingen
av betänkandet föreslogs att även missaktning på grund av
kön skulle vara kriminaliserad enligt bestämmelserna i 16 kap. 8 §
BrB. Med anledning härav anförde departementschefen (prop. s. 110)
att han bedömde det som alltför vanskligt att i den aktuella paragrafen
införa en allmän kriminalisering av uttryck för missaktning på grund
av kön. Gränsdragningsproblemen skulle bli ytterligt svårbemästrade,
och bestämmelsen skulle förlora sin inriktning på minoritetsskydd.

Justitieutskottet, som yttrade sig i ärendet (JuU 1987/88:1 y), avstyrkte
bifall till det i motionen framförda förslaget. Utskottet framhöll
bl.a. att syftet med motionsförslaget i väsentliga delar fick anses tillgodosett
genom den då aktuella propositionens förslag om kriminalisering
i ökad utsträckning av pornografiska skildringar. Härtill kom att
bestämmelsen om hets mot folkgrupp vid ett genomförande av motionsförslaget
skulle förlora sin inriktning på minoritetsskydd.

Konstitutionsutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända betänkande
till vad departementschefen och justitieutskottet uttalat i frågan
och avstyrkte bifall till motionen (KU 1987/88:36 s. 29 f).

I anslutning till vad som tas upp i den aktuella motionen vill
utskottet nämna att överväganden för närvarande pågår inom regeringskansliet
i frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
(jfr 1988/89: LU17 s. 17 f).

20

Utskottets överväganden

1989/90:JuU 16

Utskottet har inte funnit anledning att ändra sin inställning till frågan
huruvida brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp skall
omfatta även missaktning med anspelning på kön. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion Ju623 i nu behandlad del.

Sexuellt utnyttjande

Motionen

I motion Ju626 begärs att riksdagen uttalar att bestämmelsen om
sexuellt utnyttjande i BrB bör ändras så att det är straffbart för skötare
att ha sexuellt umgänge med en psykiskt sjuk person, som vistas på
sjukhus där skötaren arbetar. Bakgrunden är en dom i vilken högsta
domstolen i ett visst fall frikänt en skötare från ansvar för en sådan
handling.

Bakgrund

Bestämmelser om sexualbrotten finns i 6 kap. BrB. Dessa bestämmelser
fick sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1984 (prop.
1983/84:105, bet. JuU 25, rskr. 332). Till grund för lagstiftningen låg i
första hand 1977 års sexualbrottskommittés betänkande (SOU 1982:61)
Våldtäkt och andra sexuella övergrepp.

Om ansvar för sexuellt utnyttjande finns bestämmelser i 6 kap. 3 §
BrB. Där föreskrivs att den som förmår annan till sexuellt umgänge
genom att grovt missbruka hans eller hennes beroendeställning eller
genom att otillbörligt utnyttja att han eller hon befinner sig i vanmakt
eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller psykiskt
utvecklingsstörd, döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra
år.

Den dom som ligger bakom yrkandet i motionen meddelades av
högsta domstolen (HD) i maj 1988 (NJA I 1988 s. 279). I målet hade
HD att ta ställning till innebörden av bestämmelsen. Målet gällde
sammanfattningsvis följande. En man, som var anställd som skötare på
en psykiatrisk klinik vid ett sjukhus, hade vid flera tillfällen samlag
med en på kliniken intagen kvinna. Kvinnan led av psykisk störning
som kunde jämställas med psykisk sjukdom och vårdades på kliniken
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fell.
Mannen åtalades för sexuellt utnyttjande. Mannen invände att han inte
förmått kvinnan till samlagen utan att dessa tvärtom tillkommit på
direkt initiativ från hennes sida. Hovrätten för Nedre Norrland fastställde
tingsrättens dom på fängelse en månad för sexuellt utnyttjande.
Mannen fullföljde talan till HD.

HD ogillade åtalet på den grunden att det inte kunde anses att
mannen förmått kvinnan till det sexuella umgänget. HD ansåg att
uttrycket förmå med hänsyn till legalitetsprincipen inte kunde ges
annan innebörd än att däri låg ett krav på åtminstone något mått av
aktivitet i form av fysisk eller psykisk påverkan. Utredningen i målet

visade, enligt HD, inte annat än att det var kvinnan som, utan någon
aktiv påverkan från mannens sida, vid samtliga tillSllen tagit initiativet
till samlagen och varit aktiv för att dessa skulle bli av.

Inom regeringskansliet har, på riksdagens initiativ (se JuU
1986/87:3, rskr. 46), bl.a. gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt
utnyttjande närmare utretts. I samband därmed behandlas behovet av
en lagändring i den typ av situationer som tas upp i motionen. Arbetet
redovisas i departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp
mot barn m.m. I promemorian konstateras att den ändring i 6 kap.
3 § BrB som ägde rum år 1984 rent faktiskt torde ha inneburit en
begränsning av det straffbara området på ett sätt som inte varit avsett.

I promemorian anförs fortsättningsvis (s. 42 ff):

Frågan är då om detta inneburit att det straffbara området inskränkts
på ett icke önskvärt sätt.

Under arbetet med 1984 års lagstiftning framhölls att inställningen
till sexualiteten hos psykiskt sjuka och utvecklingsstörda förändrats på
senare tid. Samhällets strävan var numera att så långt som möjligt
skapa normala livsbetingelser för dessa. Utvecklingen hade medfört
bl.a. att yttringar av deras sexualdrift accepterades på ett helt annat sätt
än tidigare. I förarbetena underströks också att psykiskt sjuka och
psykiskt utvecklingsstörda borde ha rätt till sexualliv på samma sätt
som andra människor. Samtidigt framhölls att man måste räkna med
att det fanns fall då dessa hade svårigheter att värja sin sexuella och
personliga integritet och att det i sådana situationer då klara övergrepp
hade skett var nödvändigt att kunna ingripa till deras skydd (SOU
1982:61 s. 103 och prop. 1983/84:105 s. 26).

Den syn på psykiskt sjukas och psykiskt utvecklingsstördas sexualitet
som ligger till grund för de angivna förarbetsuttalandena har knappast
förlorat sin giltighet.

I de situationer som det här är fråga om torde det i de allra flesta
fall förekomma någon form av sådan aktivitet från den med vilken den
psykiskt sjuke eller utvecklingsstörde har sexuellt umgänge som innefattas
i ordet "förmå". Aven om något slag av påverkan krävs, betyder
förmå i detta sammanhang inte att gärningsmannen behöver övervinna
ett motstånd från den andres sida (jfr Beckman m.fl., Kommentar till
brottsbalken I, femte upplagan, 1987, s. 194 och 282). I allmänhet har
väl den med vilken den psykiskt sjuke eller utvecklingsstörde har
sexuellt umgänge i varje fall på något sätt varit aktiv för att detta skulle
bli av. Att det ibland kan uppstå tvekan om att denne verkligen
"förmår" den andre till umgänget, framgår dock av det angivna HDavgörandet.

Aven då det är den psykiskt sjuke eller utvecklingsstörde som tar
initiativet till umgänget kan det tänkas förekomma fall som ter sig
otillbörliga. Utan att ta ställning till det strafFvärda i den situation som
var uppe till bedömning i HD-avgörandet, finns det anledning att se
särskilt allvarligt just på fall då det förekommer sexuellt umgänge
mellan anställda och patienter vid sjukhus eller andra vårdinrättningar.
I fall av det slaget föreligger det uppenbara risker för vad som
måste betecknas som otillbörligt utnyttjande. Även andra fall kan
tänkas, t.ex. om den sjuke under inflytande av sin sjukdom är sexuellt
aktiv på ett sätt som inte skulle ha skett om han eller hon varit frisk.

I varje fall i situationer som de angivna torde straffbarheten begränsas
på ett mindre lämpligt sätt genom kravet på att gärningsmannen
skall "förmå" den andre till umgänget. Det bör vara tillräckligt att det

1989/90:JuU16

22

— i enlighet med vad som gällde före år 1984 — för straffansvar
uppställs villkoret att gärningsmannens handlande framstår som ett
otillbörligt utnyttjande.

Mot bakgrund härav föreslås i promemorian att den nuvarande bestämmelsen
i 3 § delas upp i två meningar, den ena avseende missbruk
av annans beroendeställning och den andra omfattande övriga situationer.
För de senare fallen skall i stället för "förmår annan till sexuellt
umgänge" användas orden "har sexuellt umgänge".

Promemorian har remissbehandlats och övervägs för närvarande i
justitiedepartementet.

Utskottets överväganden

Under hänvisning till vad som anförts i det föregående anser utskottet
att mycket talar för att en lagändring bör komma till stånd i den
riktning som föreslås i promemorian i nu behandlad del och att det är
angeläget att förslag härom så snart som möjligt läggs fram för riksdagen.
Vad utskottet nu med anledning av motion Ju626 uttalat bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Nödvärnsrätten

Motionen

I motion Ju608 begärs förslag till förtydligande av hela nödvärnsrätten
i enlighet med vad som anförs i motionen. Enligt motionären är
reglerna i 24 kap. 1 och 5 §§ BrB inte tillräckligt klargörande, och
motionären hävdar att lagtexten bör ändras så att det tydligare än vad
nu är fallet framgår vad lagstiftaren haft för intentioner med reglerna
om nödvärn. Särskilt gäller detta rätten för alla medborgare att hjälpa
en medmänniska som hamnat i ett nödvärnsläge samt möjligheten till
straffrihet även vid överskridande av nödvärnsrätten. Sådan oklarhet
skapar, enligt motionären, svårigheter för rättstillämpningen, och rättspraxis
i underrätterna är ojämn. Nödvärnsrätten är därför enligt motionären
i starkt behov av ett förtydligande på flera punkter. Även när
det gäller skadeståndsrättsliga spörsmål i nödvärnssituationer bör vissa
klarlägganden ske. Således bör införas en regel i skadeståndslagen om
att skadeståndsskyldighet inte skall föreligga vid nödvärn och ej heller
vid nödvärnsöverskridande om straffrihet föreligger.

Bakgrund

Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat frågor om översyn av eller
ändring i reglerna om nödvärn (bet. 1LU 1970:61, bet. JuU 1982/83:3,
1986/87:5, 1986/87:34 s. 13 och 1987/88:32 s. 5).

I utskottets betänkande i ämnet vid riksmötet 1986/87 lämnade
utskottet en utförlig redogörelse för gällande rätt och för HD:s praxis i
fråga om nödvärn. Därutöver redovisade utskottet sina överväganden
år 1970 och år 1982 i frågan. Utskottet konstaterade vidare att det är
viktigt att allmänheten känner till vilken rätt till självförsvar som

1989/90:JuU16

23

nödvärnsreglerna ger. Bristande kunskap härom kan leda till oönskade
effekter. Okunnigheten kan å ena sidan medföra en omotiverad underlåtenhet
att ingripa mot brottsliga angrepp. Å andra sidan kan den leda
till ett ökat våld genom att vapen och andra tillhyggen används i
oträngt läge. Utskottet ansåg att det inte är uteslutet att många saknar
tillräckliga kunskaper om sina rättigheter att ingripa och om dessa
rättigheters gränser. Enligt utskottets mening kunde dock bristande
kunskap avhjälpas genom lämpliga informationsåtgärder och inte genom
lagstiftning.

Beträffande önskemålen att genom ändring i lagstiftningen få till
stånd en riktig rättstillämpning hänvisade utskottet till sitt ställningstagande
år 1982. Vid det tillfället fann utskottet, efter en bred remissbehandling
av frågan, dels att det finns en gräns för hur noga nödvärnssituationen
kan beskrivas i lagtext, dels att rättsläget förtydligats och
preciserats genom HD:s avgöranden. Utskottet fann att det därefter inte
framkommit något som visade på några egentliga brister i rättstillämpningen.
Utskottet vidhöll därför sin tidigare uppfattning. Utskottet
hänvisade därefter till att fängelsestraffkommittén genom tilläggsdirektiv
fått att överväga om det behövs ändringar eller kompletteringar i
systemet med allmänna ansvarsfrihetsregler, bl.a. nödvärnsreglerna.
Med bl.a. dessa uttalanden avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Under hänvisning till sina tidigare ställningstaganden avstyrkte utskottet
åren 1987 och 1988 bifall till ytterligare ett antal motioner om
förtydliganden av nödvärnsrätten.

Fängelsestraffkommittén har i sitt betänkande (SOU 1988:7) Frihet
från ansvar behandlat frågan om nödvärn. Enligt kommittén utgör
BrB:s bestämmelser, som tillåter alla nödvärnsåtgärder som inte framstår
som uppenbart oförsvarliga, en lämplig reglering. Något skäl att
ändra bestämmelserna i sak finns därför inte enligt kommittén. När
det sedan gäller rättspraxis — sådan denna kommit till uttryck genom
HD:s avgöranden — anser kommittén att utvecklingen inte gått i en
riktning som strider mot de tankegångar som legat till grund för
reglernas utformning. HD:s avgöranden visar att utrymmet för den
angripne att försvara sig och sin egendom är — i enlighet med vad
som också uttalades i förarbetena — relativt stort. Kommittén påpekar
att HD när det gäller nödvärnsrättens gränser gjort en betydelsefull
insats. Genom en serie av rättsfall har HD på ett klargörande sätt visat
vad nödvärnsrätten enligt BrB innebär. Mot denna bakgrund föreligger
heller inte något behov av en ändrad inriktning av praxis. Emellertid
anser kommittén att nödvärnsparagrafen inte går fri från kritik, och
kommittén anser att det på flera punkter bör genomföras förändringar
i syfte att klarare ange nödvärnsrättens omfattning. Kommittén föreslår
en total omredigering av lagtexten. Den nya formuleringen gör bestämmelsen
mera lättläst och innebär också att nödvärnsrätten framhävs
tydligare.

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling och övervägs
för närvarande i justitiedepartementet.

1989/90:JuU 16

24

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 1 § skadeståndslagen
(SkL; 1972:207) innebär att var och en sorn uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan.

Skadeståndet kan jämkas under vissa förutsättningar. Enligt 6 kap.

1 § SkL gäller därvid att skadestånd med anledning av personskada
kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av
sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas redan om vållande
på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. För samtliga
skadetyper gäller att jämkning skall ske efter vad som är skäligt med
hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.

Skadeståndslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd
till den som har skadats vid utövandet av brottslig eller annan
otillåten handling. I sådana fall blir vanliga skadeståndsrättsliga principer
tillämpliga. En förutsättning för att skadestånd skall utgå är att den
skadegörande handlingen i något avseende är rättsstridig. Enligt allmänna
rättsgrundsatser inom skadeståndsrätten skall skadestånd, på
grund av rättsstridighetens bortfallande, inte utgå för skada vållad
genom handling i bl.a. nödvärn.

Ersättning för skada på grund av brott kan utgå ur olika försäkringar,
t.ex. hemförsäkringen. 1 vissa fall finns möjlighet att få ersättning av
staten. Sådan ersättning utgår enligt brottsskadelagen (1978:413) och
förordningen (1988:842) om ersättning och belöning åt den som hjälper
polisen.

Den som i nödvärn ingriper för att avvärja brott och själv blir utsatt
för brott kan således erhålla ersättning enligt brottsskadelagen. Ersättning
enligt ovannämnda förordning kan också den få som på egen
hand, innan polisen eller en ordningsvakt kommit till platsen eller
annars tagit sig an saken, i nödvärn eller med laga rätt ingriper för att
avvärja ett påbörjat eller överhängande angrepp mot annan eller
annans egendom eller hindrar angriparen från att komma undan.

Utskottets överväganden

Som framgått ovan är fängelsestraffkommitténs förslag om en omredigering
av bestämmelsen i BrB om nödvärn för närvarande föremål för
regeringens ställningstagande. Detta arbete bör inte föregripas. Inte
heller erfordras enligt utskottets mening några särskilda uttalanden om
nödvärnsrätten i övrigt på sätt som framförs i motion Ju608. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande statens ansvar för skydd mot brott
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande
1),

res. 1 (m)

1989/90:JuU16

25

2. beträffande kostnader för brott

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju817 i denna del (yrkande

7),

res. 2 (m)

3. beträffande grannsamverkan mot brott
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju811,

4. beträffande ordningsbot för snatteri

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju604, motion
1988/89:Ju620 i denna del (yrkande 1), motion 1988/89:Ju624 i
denna del (yrkande 1) och motion 1988/89:Ju632,

res. 3 (m, fp, c, mp)

5. beträffande beloppsgränser vid snatteri m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju620 i denna del (yrkandena
2, 3 och 4) och motion 1988/89:Ju624 i denna del (yrkandena
2, 3 och 4),

res. 4 (m)

6. beträffande åtalsunderlåtelse m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande
5) och motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 27),

res. 5 (m, fp, c)

7. beträffande häleri

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju607,

8. beträffande skärpning av skattebrottslagen m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju616 och motion
1988/89:Ju821 i denna del (yrkande 5),

res. 6. (vpk, mp)

9. beträffande utredning om rättssäkerhet

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande
18),

res. 7 (m, fp, c)

10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju802 i denna del (yrkande
1).

res. 8 (m, mp)

11. beträffande en europeisk databas

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju802 i denna del (yrkande

3),

res. 9 (m)

12. beträffande fängelse för eget bruk av narkotika

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju634, motion

1988/89:Ju802 i denna del (yrkande 2 delvis), motion
1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 16), motion 1988/89:Ju808 i
denna del (yrkande 12) och motion 1988/89:Ju815 i denna del
(yrkande 2),

res. 10 (m, fp, c, mp)

13. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju802 i denna del (yrkande

2 delvis),

res. II (m)

1989/90:JuU16

26

14. beträffande hets mot folkgrupp

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju623 i denna del (yrkande
1),

res. 12 (vpk)

15. beträffande sexuellt utnyttjande

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju626 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande nödvärnsrätten

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju608.

Stockholm den 12 december 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger
(m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s),
Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn
Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c),
Kent Lundgren (mp), Sigrid Bolkéus (s), Alf Eriksson (s) och Ingrid
Burman (vpk).

Reservationer

1. Statens ansvar för skydd mot brott (mom. 1)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Som
justitieministern" och på s. 5 slutar med "behandlad del" bort ha
följande lydelse:

I likhet med vad som framförs i motion Ju805 anser utskottet att en
av statens främsta uppgifter är att värna medborgarna mot brott, och
detta skall vara ett av huvudmålen för den kriminalpolitik som skall
bedrivas. I ett rättssamhälle skall den enskildes liv, hälsa, integritet och
egendom skyddas. Samhällsmedlemmarna skall kunna känna trygghet i
sina hem och på gator och torg.

Enligt utskottets uppfattning har den allmänna inriktningen av
kriminalpolitiken under senare år inte varit ägnad att uppfylla nu
angivna mål. Utskottet vill peka på att polisväsendets betydelse i
brottsbekämpningen har underskattats och att polisens resurser har
urgröpts. Lagöverträdelser har kunnat ske utan att någon egentlig
reaktion inträffat genom utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse.
Högaktiva vanebrottslingar har erhållit "mängdrabatt" då de dömts för

1989/90:JuU16

27

brott i stället för skärpta påföljder. Vidare har föräldrarnas och skolans
ansvar när det gäller att lära unga människor att känna respekt för
andras liv och egendom undervärderats.

Det måste nu till åtgärder för att stärka statens möjligheter att
skydda medborgarna från brott. Således bör de som överträder lagar
mötas av en reaktion som visar att handlingen inte accepteras. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas unga människor för att förhindra att de
utvecklar ett kriminellt beteende. En förutsättning härför är att familjens
ställning stärks. Omfattande insatser skall göras på alla nivåer i
samhället för att motverka narkotikamissbruk, och personer som drabbas
av brott skall ges ett starkt stöd från det allmänna. Det får

ankomma på regeringen att genast vidta åtgärder i syfte att förverkliga

nyss angivna mål. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande statens ansvar för skydd mot brott
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju805 i denna
del (yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Kostnader för brott (mom. 2)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Med
åberopande" och slutar med "bör avslås" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill först framhålla att det föreligger tämligen välgrundade
uppskattningar av de kostnader för det allmänna som den ekonomiska
brottsligheten orsakar. Omfattningen av dessa kostnader har ofta åberopats
som en särskild grund för intensifierade åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten. Utskottet konstaterar att det däremot inte
synes föreligga någon aktuell officiell kartläggning av de totala samhällskostnaderna
för brott som riktar sig mot enskilda personer. Det
torde dock vara ställt utom allt tvivel att dessa måste vara betydande.

Enligt utskottets mening är det av många skäl angeläget att närmare
fa kartlagt vilka kostnader för enskilda och för det allmänna som
brottsligheten mot enskilda orsakar. Inte minst för övervägandena
kring behovet av brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser
måste det vara viktigt att ha tillgång till rättvisande uppgifter om dessa
kostnader. Självfallet skall vid dessa överväganden även andra faktorer
än de rent kostnadsmässiga tillmätas betydelse. Närmare kunskaper om
samhällets kostnader för den brottslighet det här gäller är av värde
också för att få till stånd ett förbättrat utnyttjande av de totala samhällsresurser
som tas i anspråk med anledning av denna brottslighet.

Den bild av brottslighetens omfattning som man får genom brottsstatistiken
anser utskottet vara otillräcklig för att närmare belysa de
kostnader på området som föreligger. För att få till stånd en analys

1989/90: Juli 16

28

härav anser utskottet att det behövs mera kvalificerade forskningsinsatser.
Utskottet anser att det får ankomma på regeringen att föranstalta
om att det kommer till stånd en sådan forskning.

Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av motion Ju817
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kostnader för brott
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju817 i denna
del (yrkande 7) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

3. Ordningsbot för snatteri (mom. 4)

Britta Bjelle (fp). Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) Anders Svärd (c)
och Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Såvitt
gäller" och på s. 10 slutar med "aktuella motionerna" bort ha följande
lydelse:

Emellertid har enligt utskottets mening butikstillgreppen med tiden
fått en sådan omfattning att också nya vägar måste prövas i linje med
vad som föreslås i motionerna Ju604, Ju620, Ju624 och Ju632. Vad
utskottet därvid särskilt vill ta festa på är förslaget i motionerna att det
nu bör närmare övervägas att införa ordningsbot vid snatteribrott.
Utskottet kan härvidlag i stort ansluta sig till de skäl som stöldutredningen
anförde till förmån för ett sådant system. Sålunda bör enligt
utskottets mening särskilt framhållas att ordningsföreläggande vid
mindre snatteribrott torde kunna utgöra en både snabb och för den
enskilde tillfällighetssnattaren förhållandevis skonsam form av lagföring.
Dessutom skulle ett system med ordningsbot vid snatteri kunna
bidra till ett bättre resursutnyttjande genom att minska åklagarnas och
förenkla polisens arbete med dessa tillgreppsbrott.

Förutsättningarna för införandet av ett system med ordningsbot vid
snatteribrott bör således enligt utskottets mening bli föremål för närmare
överväganden, t.ex. i anslutning till det pågående arbetet inom
regeringskansliet med fängelsestraffkommitténs förslag. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av de nu aktuella motionerna bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ordningsbot för snatteri
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju604, motion
1988/89:Ju620 i denna del (yrkande 1), motion 1988/89:Ju624 i
denna del (yrkande 1) och motion 1988/89:Ju632 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:JuU 16

29

4. Beloppsgränser vid snatteri m.m. (mom. 5)

1989/90:JuU16

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
"Beträffande förslagen" och slutar med "behandlade delar" bort ha
följande lydelse:

Frågan om en viss gärning skall rubriceras som stöld eller snatteri
skall bestämmas inte bara utifrån det tillgripnas värde utan med
beaktande av samtliga omständigheter i ärendet. Förhållandena är
emellertid ofta sådana att inga särskiljande omständigheter av betydelse
utöver värdet föreligger. Med hänsyn till önskvärdheten av att en i

möjligaste mån enhetlig praxis upprätthålls har riksåklagaren med

anpassning till rådande praxis vid domstolarna rekommenderat åklagarna,
där inga andra omständigheter talar däremot, att utgå från en
värdegräns mellan stöld och snatteri på 600 kr. Som framförs i
motionerna Ju620 och Ju624 är denna gräns för hög mot bakgrund av
det samhällsproblem som snatteribrotten utgör, och den bör sänkas.
Härför torde en lagändring erfordras. Enligt utskottets uppfattning bör
sålunda en lagändring komma till stånd i syfte att begränsa det straffbara
området för snatteri och i samma mån vidga det straffbara området
för stöld. Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram ett

lagförslag i enlighet med vad som nu anförts. Utskottet utgår ifrån att

en direkt följd av den föreslagna lagstiftningen blir dels att värdegränsen
mellan snatteri och stöld sänks, dels att de beloppsgränser som,

enligt rikspolisstyrelsens och riksåklagarens rekommendationer, an vänds

vid åtalsunderlåtelse och rapporteftergift vid snatteri avskaffas.
Utrymmet för att använda dessa institut bör sålunda minskas i samma
mån. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju620 och Ju624
uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande beloppsgränser vid snatteri m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju620 i denna

del (yrkandena 2, 3 och 4) och motion 1988/89:Ju624 i denna

del (yrkandena 2, 3 och 4) som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

°

5. Åtalsunderlåtelse m.m. (mom. 6)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Anders Svärd
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Såvitt
gäller" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:

Såvitt gäller det allmänna önskemålet om en återgång till gamla
regler om och minskad användning av åtalsunderlåtelse och rapporteftergift
vill utskottet anföra följande.

Brottsligheten i samhället har ökat på ett oroande sätt, och rättsväsendets
resurser är hårt ansträngda. Reglerna om bl.a. åtalsunderlåtelse
och rapporteftergift ingår i ett regelsystem som syftar till en ändamålsenlig
resursanvändning. Häremot kan i princip inga invändningar
riktas.

Utskottet anser emellertid att möjligheterna till åtalsunderlåtelse och
rapporteftergift har kommit att utvidgas alltför mycket. Det är enligt
utskottets mening befogat att nu hävda vissa centrala straffrättsliga
principer såsom likhet inför lagen och förutsebarhet i rättskipningen.
Dessa principer är satta i fara och tilltron till rättsväsendet kan
härigenom komma att skadas allvarligt. Även rollfördelningen mellan
åklagare och domstolar har kommit att rubbas genom att åklagarna
tillförts alltmer av uppgifter som traditionellt uppfattats som renodlade
domstolsuppgifter.

Utskottet vill vidare peka på vikten av att överträdelser av straffrättsliga
bestämmelser leder till en reaktion från samhällets sida. Om
sanktionerna uteblir förlorar de uppställda reglerna sin trovärdighet,
och respekten för rättssamhället urholkas. 1 förlängningen ligger här
stora foror för upprätthållandet av den allmänna laglydnaden. En
sådan utveckling kan inte accepteras.

För unga människor särskilt är det nödvändigt att samhället ger
klara normer och konsekventa handlingsmönster. Ett system som
innebär att lagöverträdelser ofta inte beivras — eller beivras inkonsekvent
och ryckvis — får en destruktiv inverkan på ungdomars ofta
ganska outvecklade rättsbegrepp. Nu gällande generösa regler för åtalsunderlåtelse
kan närmast ge ett intryck av att samhället inte ser
allvarligt på ungdomars brottslighet.

Utskottet vill sålunda förorda att en återgång till tidigare restriktivare
regler för åtalsunderlåtelse m.m. sker så snart som möjligt. Det
sagda innebär emellertid inte att utskottet anser att de skärpningar som
gjordes förra året i fråga om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare
bör tas bort. Tvärtom bör de i fortsättningen alltjämt gälla i de fall
åtalsunderlåtelse kan komma i fråga.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju805 och Ju808
uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande åtalsunderlåtelse m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju805 i denna
del (yrkande 5) och motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
27) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

1989/90:JuU16

31

6. Skärpning av skattebrottslagen m.m. (mom. 8)

Kent Lundgren (mp) och Ingrid Burman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med
"Fängelsestraffkommittén har" och slutar med "bl.a. skattebrottslagen"
bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som framförs i motion Ju616 anser sig utskottet
kunna konstatera att domstolarna under senare år ser mindre allvarligt
på skattebrotten än tidigare. Samtidigt har antalet personer som dömts
till fängelse för brott mot skattebrottslagen i stort sett halverats. Enligt
utskottets uppfattning är detta inte en godtagbar utveckling. Ytterst är
det flertalet av samhällsmedlemmarna som är de stora förlorarna på
skattebrottsligheten.

Utskottet anser mot den bakgrunden att straffckalorna för de brott
som kan bli aktuella vid ekonomisk brottslighet bör ses över i höjande
riktning i enlighet med förslagen i motionerna Ju616 och Ju821. Det
finns emellertid också skäl att här påpeka att man inte kan räkna med
att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten enbart genom
att höja straffskalan för sådan brottslighet. Naturligtvis bör även andra
åtgärder, framför allt för att öka upptäcktsrisken, komma till stånd.
Det bör ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som kan krävas.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande skärpning av skattebrottslagen m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju616 och motion
1988/89:Ju821 i denna del (yrkande 5) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Utredning om rättssäkerhet (mom. 9)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Anders Svärd
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Såvitt
gäller" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

I anledning av utredningskravet i motion Ju805 såvitt gäller rättssäkerheten
i lagstiftning mot ekonomisk brottslighet vill utskottet anföra
följande.

Som motionärerna framhåller bör statens brottsbekämpande ansvar
understrykas också när det gäller ekonomisk brottslighet. Men lika
självklart är att också lagar som gäller sådan brottslighet måste uppfylla
elementära rättssäkerhetskrav. Såsom framgår bl.a. av BRÅ:s nyssnämnda
rapport om Eko-brott m.m. finns tvekan om detta är fallet,
och utskottet anser sig redan nu kunna konstatera att en bred översyn
med parlamentarisk förankring av lagstiftningen mot den ekonomiska
brottsligheten är motiverad.

1989/90:JuU16

32

I likhet med motionärerna anser utskottet således att en parlamentariskt
utsedd utredning bör tillsättas med uppgift att skyndsamt göra en
översyn av lagstiftningen på området. Rättssäkerhetsaspekterna bör
under utredningsarbetet sättas i förgrunden. Utredningen bör vara
oförhindrad att även i övrigt ta upp och belysa de frågor rörande
innehållet i den berörda lagstiftningen som aktualiseras under arbetets
gång. Där rättssäkerhetskraven inte är uppfyllda eller där skäl för
lagstiftning saknas bör riksdagen omedelbart föreläggas förslag till
lagändringar. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju805 uttalat
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredning om rättssäkerhet
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju805 i denna
del (yrkande 18) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

8. Inriktningen av narkotikapolitiken (mom. 10)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m) och
Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "I
anslutning" och slutar med "motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande
lydelse:

Emellertid är detta, enligt utskottets uppfattning, inte tillräckligt. De
senaste årens narkotikapolitik har inte lyckats uppfylla målet om ett
narkotikafritt samhälle, och utskottet anser att det nu krävs helt andra
och kraftfulla tag mot narkotikamissbruket. Alla narkotikamissbrukare
bildar en efterfrågemarknad, och så länge efterfrågan består kommer
också narkotikahandeln att finnas. Detta måste få till konsekvens att
insatser görs för att dels minska antalet missbrukare genom vård och
behandling, dels stoppa nyrekryteringen till missbruket. 1 sistnämnda
hänseende är verkningsfulla insatser mot handeln med narkotikan en
första åtgärd, främst då mot gatulangningen. Denna grundläggande
insikt måste styra narkotikapolitikens inriktning. Utskottet anser att
narkotikapolitiken bör präglas av att varje icke-medicinsk befattning
med narkotika skall vara belagd med effektiva straff, att fängelse skall
införas i straffskalan för eget bruk av narkotika, att kraftigare påföljder
än böter regelmässigt bör tillgripas vid upprepad illegal befattning med
narkotika, att det skapas en stark opionion mot marknadsföringen och
bruket av varor med anknytning till narkotika, t.ex. haschpipor och
narkotikasymboler i form av smycken m.m., att utredning, lagföring
och domstolsprövning av narkotikamålen skall gå snabbare än för
närvarande samt slutligen att vården och behandlingen av narkotikamissbrukare
skall göras effektivare — härför krävs en ny vårdlagstiftning.

Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som kan krävas
för att en narkotikapolitik med den inriktning som utskottet nu

1989/90:JuU16

33

förordat skall kunna bedrivas. Naturligtvis bör de resurser som kan
krävas härför ställas till vederbörande myndighets förfogande. Vad
utskottet nu uttalat med anledning av motion Ju802 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande
lydelse:

10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju802 i denna
del (yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

9. En europeisk databas (mom. 11)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Såvitt
gäller" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan ställa sig bakom önskemålet i motion Ju802 om
inrättandet av en europeisk databas för bekämpandet av narkotikabrottslighet.
Enligt utskottets uppfattning måste nämligen Sverige driva
på ytterligare för att förbättra det europeiska samarbetet. Det är
angeläget att de tekniska resurserna utökas och att samarbetet mellan
de olika ländernas polis- och tullmyndigheter stärks. En europeisk
databas efter modell av den amerikanska ElPC-basen bör kunna vara
ett led i en sådan utveckling. En utveckling av ett europeiskt datasamarbete
av angiven art bör därför snarast komma till stånd. Detta bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande
lydelse:

11. beträffande en europeisk databas

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju802 i denna
del (yrkande 3) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

10. Fängelse för eget bruk av narkotika (mom. 12)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c)
och Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "I
fråga" och slutar med "delar avstyrks" bort ha följande lydelse:

I fråga om införandet av fängelse i straffskalan i 2 § narkotikastrafflagen
vid eget bruk av narkotika vill utskottet i linje med vad som
uttalas i motionerna Ju634, Ju802, Ju805, Ju808 och Ju815 erinra om
att det är viktigt att straffet för ett brott speglar dess straffvärde.
Utskottet finner det självklart att konsumtion av en viss mängd narkotika
inte bör bedömas ha ett lägre straffvärde än innehav av samma

1989/90:JuU16

34

mängd. Straffskalan för eget bruk av narkotika bör således sammanfalla
med den för innehav. För sistnämnda brott omfattar straffskalan
som framgått ovan såväl böter som fängelse också vid brott som är att
anse som ringa, och utskottet anser för sin del att straffskalan för
innehavsbrott är väl avvägd. Detta bör enligt utskottets mening leda till
motsvarande straffekala för eget bruk av narkotika.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att domstolarna är
skyldiga att mäta ut straff under hänsynstagande bl.a. till hur allvarligt
brottet är i det enskilda fallet. Om det står klart att eget bruk av
narkotika inte påkallar mer än ett bötesstraff skall någon annan
påföljd naturligtvis inte heller utdömas.

Det kan tilläggas att det, enligt utskottets mening, i vissa fall bör
vara möjligt att använda det straffprocessuella tvångsmedlet kroppsbesiktning
i syfte att säkra bevisning vid misstanke om eget bruk av
narkotika. Likaså bör det vara möjligt att döma till vård, i första hand
kontraktsvård, vid upprepat fall av eget bruk. I båda fallen är en första
förutsättning att fängelse ingår i straffskalan.

Sammanfattningsvis anser utskottet att fängelse bör ingå i straffskalan
för eget bruk av narkotika i 2 § narkotikastrafflagen. Det bör
ankomma på regeringen att snarast utarbeta ett lagförslag med denna
innebörd. Förslaget bör snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu
med anledning av motionerna Ju634, Ju802, Ju805, Ju808 och Ju815
uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande
lydelse:

12. beträffande fängelse för eget bruk av narkotika
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju634, motion
1988/89:Ju802 i denna del (yrkande 2 delvis), motion
1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 16), motion 1988/89:Ju808 i
denna del (yrkande 12) och motion 1988/89:Ju815 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

11. Gärningsformer i narkotikastrafflagen (mom. 13)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med
"Beträffande den" och slutar med "motion Ju802" bort ha följande
lydelse:

I anslutning till den kritik mot gärningsformerna i 1 § narkotikastrafflagen
som framförs i motion Ju802 vill utskottet anföra följande.

I fråga om det straffbara områdets avgränsning till framställning av
narkotika som är avsedd för missbruk vill utskottet uttala att det
visserligen främst torde vara sådan framställning som är straffvärd.
Utskottet anser det dock olämpligt att begränsa det straffbara området
på detta sätt. För att undvika svårigheter i den praktiska tillämpningen,
t.ex. när det gäller bevisningen, bör enligt utskottets mening varje

1989/90:JuU 16

35

olovlig framställning av narkotika omfattas av denna gärningsform. Att
man därigenom också straffbelägger försök, förberedelse m.m. till
sådan odling av narkotiska växter som sker i viltvårdssyfte eller för
prydnadsändamål anser utskottet inte inge några betänkligheter. Ty
även sådan odling är ju redan för närvarande straffbar, låt vara endast
som innehav och alltså först då växten har utvecklat sig något. Den
ordning utskottet nu föreslår innebär endast att straffansvar kommer
att inträda på ett tidigare stadium, t.ex. vid sådd. Med den utformning
av gärningsformen som utskottet förordar undviks att t.ex. handel med
hampfrö som fågelfoder mer generellt kommer att falla under straffansvar.

Beträffande förvärv av narkotika vill utskottet som sin mening uttala
att begränsningen av straffansvarets omfattning till sådana fall när
överlåtelsesyfte har förelegat är omotiverad. Enligt utskottets mening
finns det nämligen inga sakliga skäl till varför förvärv av narkotika för
eget bruk bör vara undantaget från det straffbara området enligt denna
gärningsform. Genom att såsom föreslås i motionen låta gärningsformen
omfatta varje förvärv av narkotika kommer vid förvärv för eget
bruk straffansvar att inträda på ett tidigare stadium än först vid själva
innehavet; redan försök eller förberedelse till förvärv av narkotika för
eget bruk kriminaliseras alltså. En sådan ordning måste enligt utskottets
mening anses vara i hög grad påkallad av preventiva skäl. Genom
att låta gärningsformen avse alla förvärv undviks också tillämpningssvårigheter
som nuvarande ordning kan innebära.

Vad slutligen gäller inköp av narkotika anser utskottet tiden vara
mogen för att avskaffa den rådande begränsningen av det straffbara
området till sådana inköp som inte är avsedda för eget bruk; enligt
utskottets uppfattning bör varje inköp, alltså även sådana som är
avsedda för eget bruk, omfattas av det straffbara området.

Sammanfattningsvis innebär det nu sagda i fråga om gärningsformerna
att utskottet ställer sig bakom önskemålen i motionen. Det bör
ankomma på regeringen att utarbeta förslag till erforderlig författningstext.
Ett lagförslag i ämnet bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av motion Ju802 i här behandlad
del anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande
lydelse:

13. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju802 i denna
del (yrkande 2 delvis) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

1989/90:JuU16

36

12. Hets mot folkgrupp (mom. 14)

Ingrid Burman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "behandlad del" bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den i motion Ju623 gjorda bedömningen att 16 kap.
8 § BrB nu bör kompletteras med en bestämmelse varigenom även
missaktning med anspelning på kön kriminaliseras, och utskottet anser
att de invändningar om gränsdragningsproblem m.m. som anfördes i
proposition 1986/87:151 mot en sådan bestämmelse inte kan anses
avgörande. Det bör sålunda ankomma på regeringen att utarbeta ett
lagförsiag i enlighet med vad som anförts i motionen och snarast
återkomma till riksdagen härmed. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande
lydelse:

14. beträffande hets mot folkgrupp
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju623 i denna
del (yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Sexuellt utnyttjande (mom. 15)

Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Bengt-Ola Ryttar, Göran Magnusson,
Eva Johansson, Björn Ericson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anför:

Som framgår av utskottets betänkande övervägs för närvarande i regeringskansliet
frågan om en ändring av 6 kap. 3 § BrB om sexuellt
utnyttjande i den riktning som motionären eftersträvar. Enligt vår
mening hade det varit bättre om riksdagen i stället för att nu uttala sig
i frågan hade avvaktat dessa överväganden. I det läge saken befinner sig
i vill vi emellertid inte motsätta oss att ett sådant uttalande görs.

1989/90:JuU16

37

Innehållsförteckning i989/90:juui6

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 3

Inledning 3

Statens ansvar för skydd mot brott 3

Motionen 3

Bakgrund 3

Utskottets överväganden 4

Kostnader för brott mot enskilda 5

Motionen 5

Bakgrund 5

Utskottets överväganden 5

Grannsamverkan mot brott 6

Motionen 6

Bakgrund 6

Utskottets överväganden 7

Åtgärder mot snatteri m.m 7

Motionerna 7

Bakgrund 7

Utskottets överväganden 9

Häleri 10

Motionen 10

Bakgrund 10

Utskottets överväganden 11

Ekonomisk brottslighet 11

Motionerna 11

Bakgrund 11

Utskottets överväganden 13

Narkotikalagstiftningen m.m 13

Motionerna 13

Bakgrund 14

Allmänt 14

Internationell narkotikabekämpning 15

Gärningsformer och straflskalor 16

Utskottets överväganden 19

Hets mot folkgrupp 20

Motionen 20

Bakgrund 20

Utskottets överväganden 21

Sexuellt utnyttjande 21

Motionen 21

Bakgrund 21

Utskottets överväganden 23

Nödvärnsrätten 23

Motionen 23

Bakgrund 23

Utskottets överväganden 25 3°

Hemställan 25

Reservationer 27 1989/90:JuU 16

1. Statens ansvar för skydd mot brott 27

2. Kostnader för brott 28

3. Ordningsbot för snatteri 29

4. Beloppsgränser vid snatteri m.m 30

5. Åtalsunderlåtelse m.m 30

6. Skärpning av skattebrottslagen m.m 32

7. Utredning om rättssäkerhet 32

8. Inriktningen av narkotikapolitiken 33

9. En europeisk databas 34

10. Fängelse för eget bruk av narkotika 34

11. Gärningsformer i narkotikastrafflagen 35

12. Hets mot folkgrupp 37

Särskilt yttrande 37

Sexuellt utnyttjande 37

39