Jordbruksutskottets betänkande
1989/90: J0UI6

Vissa avfallsfrågor

1989/90

J0UI6

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1989/90:100, bilaga 16 såvitt avser
vissa avfallsfrågor med förslag till ändringar i renhållningslagen
(1979:596) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Vidare behandlas
224 motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 1989
och 1990.

Utskottet tillstyrker de i propositionen redovisade förslagen till
lagändringar. Vidare godkänner utskottet de av regeringen redovisade
riktlinjerna för det fortsatta arbetet med förbättrad överblick och
kontroll av avfallshanteringen. Utskottet har inte heller något att
erinra mot vad som anförts om åtgärder för bättre produktkontroll,
källsortering, vissa åtgärder på förpackningsområdet, slam från kommunala
reningsverk, betydelsen av det internationella samarbetet inom
avfallsområdet samt om avfalls- och produktkontrollfrågornas inriktning
och innehåll i övrigt. Utskottet föreslår att regeringen bemyndigas
att sälja aktier i Svensk avfallskonvertering AB (SAKAB). Samtidigt
föreslår utskottet med tillgodoseende av två motioner (s, vpk) att
samhällets andel av aktierna i SAKAB även i fortsättningen skall
uppgå till minst 51 %. Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats 31 reservationer och fem särskilda yttranden.

Propositionen

Regeringen (miljö- och energidepartementet) föreslår i propositionen
att riksdagen

dels antar förslagen till

1. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),

2. lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter,

dels

3. bemyndigar regeringen att sälja statens aktier i Svensk avfallskonvertering
AB,

1 Riksdagen 1989190. 16 sami. Nr 16

dels

4. godkänner riktlinjerna för det fortsatta arbetet med förbättrad
överblick och kontroll av avfallshanteringen.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen
anförts om

5. åtgärder för bättre produktkontroll,

6. källsortering,

7. slam från kommunala reningsverk,

8. vissa åtgärder på förpackningsområdet,

9. betydelsen av det internationella samarbetet inom avfallsområdet,

10. avfalls- och produktkontrollfrågornas inriktning och innehåll i
övrigt.

Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.

Lagförslagen har följande lydelse:

1989/90:JoU16

Förslag till

1989/90:JoU16

Lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)

Härigenom föreskrivs i fråga om renhållningslagen (1979:596)
dels att 5, 6, 8, 9, 16, 21, 22 och 24 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 § skall lyda ”Den kommunala renhållningsskyldigheten”,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a, 9 a och 24 a§§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kommunen är skyldig tillse att
behandlingsanläggning för hushållsavfall
från kommunen finns alt
tillgå.

Regeringen får föreskriva att annat
avfall inom kommunen än hushållsavfall
skall forslas bort genom
kommunens försorg. Regeringen
får överlåta åt en myndighet eller åt
kommunerna att meddela sådana
föreskrifter.

Är det av särskild betydelse från
återvinningssynpunkt, får regeringen
föreskriva att visst slag av avfall
som skall forslas bort genom kommunens
försorg skall förvaras skilt
från annat avfall i avvaktan på bortforsling
och meddela de bestämmelser
som behövs för ändamålet. Regeringen
får överlåta åt en myndig -

Avfallshantering skall ske på ett
sådant sätt att åtgärder som underlättar
återanvändning och återvinning
av avfallet främjas, om det behövs
för att spara råvaror eller energi
eller med hänsyn till miljövården.

Kommunen är skyldig att se till
att hushållsavfall från kommunen
slutligt omhändertas.

Regeringen får / fråga om annat
avfall inom en kommun än hushållsavfall
föreskriva

1. att avfallet skall forslas bort
genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att
avfallet slutligt omhändertas.

Regeringen får överlåta åt en
myndighet eller åt kommunerna att
meddela föreskrifter enligt första
stycket.

Är det av betydelse från återanvändning-,
återvinnings- eller
miljövårdssynpunkt, får regeringen
föreskriva att visst slag av avfall i
avvaktan på bortförs/ing skall förvaras
skilt från annat avfall och meddela
de föreskrifter som behövs för
ändamålet. Regeringen får överlåta
åt en myndighet eller åt kommu -

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1989/90:JoU16

het eller åt kommunerna att meddela
sådana föreskrifter.

nema att meddela sådana föreskrifter.

9 §*

För vaije kommun skall finnas
en renhållningsordning som upptar
de föreskrifter som skall gälla för
bortforsling av hushållsavfall inom
kommunen. I renhållningsordningen
skall anges från vilka områden,
fastigheter eller uppsamlingsställen
som bortforsling skall ske, vilka slag
av hushållsavfall som skall forslas
bort, hur ofta bortforsling skall ske
och hur verksamheten i övrigt skall
vara anordnad.

För vaije kommun skall finnas
en renhållningsordning som skall
innehålla kommunens föreskrifter
om avfallshantering och en avfallsplan.

Avfallsplanen skall innehålla uppgifter
om avfall inom kommunen
och om kommunens åtgärder för att
minska avfallets mängd och farlighet.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om avfallsplanens
innehåll.

1 renhållningsordningen skall föreskrivas under vilka förutsättningar
undantag kan medges från renhållningsordningens föreskrifter. Frågor om
undantag prövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

9 a §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får föreskriva
att den som yrkesmässigt bedriver
verksamhet som ger upphov
till avfall skall lämna kommunen de
uppgifter som behövs som underlag
för kommunens renhållningsordning.

Regeringen får överlåta åt kommunerna
att föreskriva om uppgiftsskyldighet.

16 §

Avgiften skall vara årlig eller på
annat sätt periodisk. Den skall bestämmas
till högst det belopp som
behövs för att täcka nödvändiga kapital-
och driftskostnader för renhållningen.
Från dessa kostnader
skall avräknas kostnaderna för vad
som kan belöpa på användning av
anläggningar eller utrustning för
annat ändamål än renhållning.

Avgiften skall vara årlig eller på
annat sätt periodisk. Om avgiften
avser bortforsling och slutligt omhändertagande
vid enstaka tillfällen
får kommunen besluta att avgiften
skall erläggas särskilt för tillfället i
fråga. Avgiften skall bestämmas till
högst det belopp som behövs för att
täcka nödvändiga planerings-, kapital-
och driftskostnader för renhållningen.
Från dessa kostnader skall
avräknas kostnaderna för vad som
kan belöpa på användning av anläggningar
eller utrustning för annat
ändamål än renhållning.

1 Senaste lydelse 1983:301.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1989/90:JoU 16

Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhållningen, får avtalet
med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden
därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållning -

en.

21 §2

Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och med stöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas
inom kommunen av miljö- och hälsoskyddsnämnden,
om inte regeringen
bestämmer annat. Länsstyrelsen
utövar tillsynen inom länet.

22 §

För tillsynen har kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet rätt att få
tillträde till byggnader, lokaler och områden.

Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet
har rätt att på begäran
få de upplysningar och handlingar
som behövs för tillsynen.

Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs för tillsynen.

24 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 7§ första
stycket eller som yrkesmässigt eller
annars i större omfattning samlar in
och forslar bort avfall i strid mot 7§
andra stycket döms till böter.

Till böter eller fängelse i högst sex
månader skall den dömas som med
uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 7 § första stycket,

2. bryter mot 7§ andra stycket genom
att yrkesmässigt eller annars i
större omfattning samla in och forsla
bort avfall,

3. inte fullgör vad som åligger honom
enligt föreskrift som meddelats
med stöd av 9a§.

/ ringa falt döms inte till ansvar.

Till ansvar för gärningen döms
inte om ansvar kan ådömas enligt
brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande
eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning
som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

2 Senaste lydelse 1983:301.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 a §

Till böter skall den dömas som
med uppsåt eller av oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om förhållande
av betydelse i någon handling
som avges enligt denna lag eller enligt
någon föreskrift som meddelats
med stöd av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

1989/90:JoU16

Förslag till

1989/'90:JoU 16

Lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:426) om kemiska produk -

ter

dels att 13 § skall upphöra att gälla,
dels att 5 och 20 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5§

Den som hanterar eller importerar
en kemisk produkt skall vidta
de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått
i övrigt som behövs för att
hindra eller motverka skada på
människor eller i miljön. Därvid
skall sådana kemiska produkter
undvikas som kan ersättas med
mindre farliga produkter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för meddela

särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

20 8

Den som i fråga om kemiska produkter
eller varor som avses i 1 §
andra stycket

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet
bryter mot 5 §,

2. med uppsåt eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrift, villkor eller
förbud som meddelats med stöd
av 5 -13 §§ eller

3. med uppsåt eller av oaktsamhet
underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 15§, döms till
böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för

varusmuggling.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller

förbudet.

Den som

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet
bryter mot 5 §,

2. med uppsåt eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrift, villkor eller
förbud som meddelats med stöd
av 5 — 13 §§ eller

3. med uppsåt eller av oaktsamhet
underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 15 §, döms till
böter eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft i fråga om 13 § den dag regeringen bestämmer

och i övrigt den 1 juli 1990.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1989

1988/89:N252 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att det skall utarbetas ett bra och
effektivt återvinningssystem för standardiserade glasförpackningar.

1988/89:N264 av Carl Frick (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
skall tillsättas en snabb utredning om ett standardiserat glasförpackningssystem
för varor inom dagligvaruhandeln enligt motionens förslag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
sådant glasförpackningssystem som nämns i motionen bör kunna göras
till en internationell standard,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i
motionen förordade standarden skyndsammast bör komma till praktisk
tillämpning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
skall tas fram ett pant- och återvinningssystem som behandlas i motion

1988/89:N252.

1988/89-.N273 av Anna Wohlin-Andersson och Anders Svärd (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en handlingsplan för återvinning
av bildäck och i samband därmed förslag till införande av en
skrotningspremie.

1988/89:N313 av Paul Lestander och Viola Claesson (vpk) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en gemensam inköps- och försäljningsorganisation
för pappersprodukter för kommuner, landsting och stat, samt
behovet av ökade insatser för pappersinsamling.

1988/89:N471 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
utveckling av metoder att uppnå en högre grad av recirkulering av
toalett- och hushållsavfall bör stimuleras,

1988/89:Jo703 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Elving Andersson
(c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att skrotningspremien höjs till 1 000 kr.

1988/89:Jo712 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att miljökatastrofer föranledda av händelser
varöver kommunen ej kan råda ej skall ses som en kommunal angelägenhet,

2. att riksdagen beslutar att kommunernas kostnader för sanering
efter sälkatastrofen 1988 skall bestridas med statliga medel.

1989/90:JoU16

1988/89:Jo717 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

6. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att en förbättrad källsortering av avfall skall
införas samt att tekniken för återvinning av avfall ges erforderliga
forskningsmedel,

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Kr211.

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om önskvärdheten av en förbättrad information till

hushållen om miljöfarligt avfall och var man kan och skall avyttra
sådant avfall,

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Kr211.

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hantering och transporter av miljöfarligt avfall i
större tätorter.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Kr211.

1988/89:Jo738 av Erling Bager m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen begär
att regeringen tillsätter en utredning som har till uppgift att föreslå en
strängare lagstiftning för industrins utsläpp av giftiga och svårnedbrytbara
ämnen till de kommunala reningsverken.

1988/89:Jo759 av Kerstin Ekman m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
uppförande av reningsverk vid Tagenetippen som ett pilotprojekt.

1988/89:Jo772 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principer och mål för avfallshantering,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
återvinning i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre retursystem,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjt återtagningsmål för aluminiumburken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om glasåtervinning och returglas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hinder för en effektiv återvinning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om pant för småbatterier och bilbatterier,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgning av bilskrotningslagen till kylskåp och
andra kylmaskiner,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder beträffande förhållandena vid äldre
deponier,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sopförbränningen,

1989/90:JoU16

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skärpta krav vid hanteringen av miljöfarligt

avfall,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om myndigheternas övergripande ansvar och möjligheten
till enskilda initiativ,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljömärkning.

1988/89:Jo774 av Inger Schörling och Carl Frick (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sopeldningen skall avvecklas inom en period av tre år,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sopeldningen skall ersättas med en ortsanpassad obligatorisk källsortering
och börja införas senast under 1990,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de

delar av de källsorterade soporna som kan komposteras också skall
komposteras så att de kan återföras till odlingsmark,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de

tippar som i dag hyser aska och slagg från sopeldning hålls under

speciell bevakning av naturvårdsenheterna i länen för att säkerställa att
blott ett minimum av gifter sprids från dem.

1988/89:Jo783 av Larz Johansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud
mot import av avfall.

1988/89:Jo796 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om avveckling av PCB-användning i äldre elmateriel,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om kartläggning och saneringsåtgärder beträffande
PCB,

25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till gränsvärden för
utsläpp avv dioxin från gamla sopförbränningsanläggningar i enlighet
med vad som i motionen anförs.

1988/89:Jo798 av Håkan Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återvinningssystem
för alla dryckesförpackningar som introduceras på marknaden.

1988/89:Jo800 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande höjning av skrotpremie/avgift för bilar
till 1 500 kr.,

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:T222.

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande införande av skrotpremie/avgift på däck.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:T222.

1989/90:JoU16

1988/89:Jo804 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att skrotningspremien för personbilar skall
höjas till minst 2 500 kr.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:T223.

1988/89:Jo822 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att inga nya sopförbränningsanläggningar
tas i bruk samt att de befintliga sopförbränningsanläggningarna bör
avvecklas inom en femårsperiod, varvid de äldsta anläggningarna bör
avvecklas först,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att ålägga

förpackningsproducenterna att lösa avfallsfrågan på ett miljövänligt
acceptabelt sätt redan innan förpackningen introduceras,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot aluminiumburkar,
PET-flaskor, diverse plastflaskor för drycker och förpackningar
gjorda av biandmaterial (t.ex. papper/aluminiumfolie),

4. att riksdagen förbjuder PVC-plaster i förpackningar efter en

omställningstid på ett år,

5. att riksdagen beslutar om att returglasburkssystem snarast skall
införas samt att burkarna skall förses med pant,

6. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning av

transportverksamheten när det gäller avfall och dess miljökonsekvenser,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samhälleligt
ansvar för en organisation för återvinning och avsättning av material
från kommunernas sortering,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att statsbidrag skall
utgå till information i initialstadiet av kommunernas källsorteringsprojekt,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att statsbidrag skall
utgå till kommuner som satsar på källsorteringsanpassade sopbilar,

10. att riksdagen begär att naturvårdsverket får i uppdrag att undersöka
utsläppen av dioxiner.

1988/89:Jo823 av Carl Frick (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
användning av strålningskällor som använder upparbetat kärnkraftsavfall
i lag bör förbjudas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
användningen av nu existerande strålningskällor bör förbjudas inom
två år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör
åligga ägaren att i samarbete med svenska strålskyddsmyndigheter se
till att de förbjudna strålningskällorna förvaras på ett betryggande sätt
så att de hålls skilda från allt levande under tillräckligt lång tid så att
radioaktiviteten har kommit ner till mycket låga nivåer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att all
försäljning av varor som har bestrålats med strålningskällor från upparbetat
kärnkraftsavfall skall vara förbjuden i Sverige.

1989/90:JoU16

1988/89:Jo832 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar om åtgärder mot miljöproblem på grund av batterihantering
baserade på dels förbud mot miljöfarliga batterier i den utsträckning
det är praktiskt möjligt, dels en tydlig märkning av kvarvarande
miljöfarliga batterier i enlighet med den nordiska överenskommelsen.

1988/89:Jo835 av Karl-Gösta Svenson och Ingvar Eriksson (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att förbrukade
lysrör och andra typer av lampor, som innehåller kvicksilver, snarast
möjligt hänförs till miljöfarligt avfall.

1988/89:Jo837 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om retur av ciderflaskor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om retursystem för PET-flaskor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om returburksmottagning på Systembolaget.

1988/89:Jo841 av Lars Ernestam m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lysrör
skall betraktas som miljöfarligt avfall,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
pantsystem bör inrättas för insamling av lysrör.

1988/89:Jo846 av Ingvar Eriksson och Rune Rydén (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om slamhantering
eller utvidgning av lagen om kemiska produkter och en slamförordning
med stöd av den,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättrad information
till hushållen angående hanteringen av farliga ämnen som avfall.

1988/89:Jo849 av Erling Bager och Lars Sundin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förslag till återvinningssystem för bilbatterier och

fritidsbatterier,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska styrmedel och forskningsinsatser för
att stimulera användandet av batterier med längre livstid.

1988/89:Jo866 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att avfallsmängderna måste minska,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny återvinningslag
med krav på livscykelspecifikationer i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär att kommunerna ges riktlinjer
och åläggs att införa långtgående sortering vid källan i enlighet med
vad som anförts i motionen,

1989/90:JoU16

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
stimulansbidrag till kommunerna för källsortering bör införas och
finansieras via en avgift på källsorterade sopor i enlighet med vad som
i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
verksamheten med sortering av sopor vid källan bör ha påbörjats
senast den 1 januari 1990 i samtliga kommuner,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav att kommunerna själva tar initiativ till
återvinning av källsorterade sopor i de fall där inte privata företag är
intresserade,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avveckling av sopförbränningen inom tre år,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på kommunerna att inrätta mottagningsstationer
för miljöfarligt avfall eller att hämta avfallet från hushållen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillvaratagande av matavfall genom rötning eller
kompostering,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att batterier som innehåller miljöfarliga metaller
bör beläggas med hög pant,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

miljömärkning enligt vad som anförts i motionen bör införas,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

batterier som innehåller höga halter av miljöfarliga metaller bör

förbjudas senast den 1 juli 1990,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lysrör
och liknande produkter som innehåller kvicksilver bör beläggas med
pant,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om freon från gamla kylskåp och värmepumpar,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en expertutredning av plaster,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att plastprodukter bör förses med märkning som
anger plastsort,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att klorhaltiga förpackningar, t.ex. innehållande
PVC, bör förbjudas.

1988/89:Jo870 av Eva Goés och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att leva upp till de mål om papper som fiberråvara
som jordbruksdepartementet satte upp 1975,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att pappersinsamling skall ske på alla offentliga
inrättningar, också skolor, och att detta skall ingå i kommunernas
åtagande,

1989/90:JoU16

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en massiv information om sortering av papper.

1988/89:Jo871 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till en ny avfollspolitik i enlighet med
motionen.

1988/89:Jo953 av Kent Carlsson och Anneli Hulthén (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett förbud mot PET-flaskor och aluminiumburkar.

1988/89:Jo962 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om SAKAB.

1988/89:Jo969 av Rolf Clarkson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en tillfällig höjning av skrotningspremien till

1 500 kr.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:T447.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

1990

1989/90:Jo270 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

9. att riksdagen beslutar förbjuda spridning av rötslam i enlighet
med vad som i motionen anförs.

1989/90:Jo708 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
utredning tillsätts i syfte att behandla frågor om vad som är en statlig,
resp. kommunal, angelägenhet vid miljöföroreningar vid havsstränder,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts i syfte
att behandla frågan om kostnadsfördelning mellan staten, regionala
organ och primärkommuner.

1989/90:Jo720 av Åke Wictorsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslaget till lag om ändring i 6 § renhållningslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om den framtida ansvarsfördelningen
på avfallsområdet.

1989/90:Jo721 av Elving Andersson och Ivar Franzén (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag till kustkommunerna i Göteborgs och Bohus
län och i Hallands län för strandstädning.

1989/90:JoU16

1989/90:Jo722 av Ingbritt Irhammar och Pär Granstedt (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot PVC i alla förpackningar.

1989/90:Jo730 av Lars Ernestam m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om PCB i returpapper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om totalförbud mot PCB,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Östersjösamarbete för totalförbud av PCB.

1989/90:Jo736 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om användningen av tillkommande medel från burkåtervinningen.

1989/90:Jo737 av Rosa-Lill Wåhlstedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
det framtida ägarförhållandet i SAKAB.

1989/90:Jo739 av Birgit Henriksson och Karin Falkmer (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nybrytningsavgift på zink i syfte att öka återvinning av
zinkdamm.

1989/90:Jo741 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjning av skrotpremie/avgift för bilar till 4 000
kr.,

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T212.

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av skrotpremie/avgift på däck.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T212.

1989/90:Jo742 av Erling Bager m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att som i motionen beskrivits utreda hur kustkommunerna
långsiktigt skall hjälpas att lösa problemen med nedsmutsningen från
Nordsjön och Kattegatt.

1989/90:Jo744 av Lars Ernestam m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk utredning på avfallsområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska styrmedel i samband med de utredningar
som föreslås,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konkreta förslag för avveckling av de farligaste
ämnena,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare pantsystem,

1989/90:JoU16

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat informationsarbete på avfallsområdet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas ansvar för avfallshanteringen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avfallsproducentens
ansvar i renhållningslagen.

1989/90:Jo749 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sanering av varphögar och tippar före 1995,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att sanera PCB i gamla anläggningar före utgången
av 1992.

1989/90:Jo756 av Rune Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
tillhandahållande av returförpackningar.

1989/90:Jo760 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ett pantsystem för kvicksilverhaltiga lampor
och lysrör.

1989/90:Jo765 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari
yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot kvicksilvertermometrar.

1989/90:Jo766 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om styrmedel för att skapa återvinningskapacitet och
utveckling av marknader inom avfallsområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om märkning av eventuellt miljöfarligt avfall.

1989/90:Jo767 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
Systembolaget skall ta emot tomburkar.

1989/90:Jo770 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar att bilskrotningspremien höjs till 2 500 kr.
från den 1 juli 1990.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T220.

1989/90:Jo773 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen beslutar höja bilskrotningspremien till 1 500 kr.
fr.o.m. den 1 januari 1991.

1989/90:Jo783 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas
att riksdagen beslutar att i lag förbjuda tillverkning av ej återvinningsbara
och miljöskadliga plastförpackningar.

1989/90:Jo787 av Marianne Samuelsson och Eva Goés (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om märkning av förpackningar.

1989/90:JoU16

1989/90:Jo798 av Eva Goés och Marianne Samuelsson båda (mp) vari
yrkas

1. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att leva upp till de mål om papper som fiberråvara
som jordbruksdepartementet satte upp 1975,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en massiv information om sortering av papper.

1989/90:Jo803 av Ingvar Eriksson och Rune Rydén (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om slamhantering
eller utvidgning av lagen om kemiska produkter och en slamförordning
med stöd av den,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättrad information
till hushållen angående hanteringen av farliga ämnen som avfall.

1989/90:Jo806 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett intensifierat arbete för
skärpta internationella avtal mot handel med miljöfarligt avfall,

2. att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse över hittillsvarande
export från Sverige av miljöfarligt avfall,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett intensifierat arbete i syfte
att stoppa dumpning och förbränning av avfall till havs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av ökad kontroll av förekomsten
av miljöfarligt avfall hos små företag och i industriavfall,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att produktion, konsumtion och återvinning
skall kännetecknas av krav på utsläpp av sådan grad att naturen tål det,

9. att riksdagen beslutar om ett omedelbart stopp av PCB-förbränningen
vid SAKAB,

10. att riksdagen begär att regeringen åtgärdar bristerna vid SAKAB,

11. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket får i
uppdrag att utreda alternativa metoder för omhändertagande av miljöfarligt
avfall,

12. att riksdagen beslutar att en miljökonsekvensutredning föregår
lokaliseringen av ett nytt SAKAB,

13. att riksdagen beslutar att staten skall behålla kontrollen över
ägandet i SAKAB men att kommunernas och industrins ägandedel och
ansvar skall öka.

1989/90:Jo812 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pant
på bildäck.

1989/90:JoU16

2 Riksdagen 1989/90. 16 sami. Nr 16

1989/90:Jo819 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avveckling av sopförbränningen inom tre år och
satsning på alternativa metoder för avfallsbehandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avfallsreduktion och miljörevision,

3. att riksdagen antar vårt förslag till ny återvinningslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om engångsförpackningar,

5. att riksdagen beslutar om förbud för aluminiumburkar och s.k.
PET-flaskor för drycker till senast 1 januari 1991, i enlighet med vad
som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
stimulansbidrag till kommunerna för källsortering bör införas och att
det bör finansieras med en avgift på källsorterade sopor, i enlighet med
vad som anförs i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillvaratagande av matavfall genom rötning eller
kompostering,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en expertutredning om plaster,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att PVC i inredningsmaterial, kontorsmaterial,
hushållsartiklar och leksaker bör förbjudas,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avvecklingen av PVC i förpackningar också
skall omfatta importerade förpackningar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
plastprodukter bör förses med märkning som anger plastsort, i enlighet
med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om krav på kommunerna att informera om miljöfar ligt

avfall,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att batterier som innehåller höga halter av
miljöfarliga metaller skall förbjudas senast den 1 januari 1991,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
batterier som innehåller miljöfarliga metaller bör beläggas med hög
pant, i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om märkning av batterier och fastmontering,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
produkter som innehåller kvicksilver eller andra tungmetaller och inte
kan förbjudas direkt med hänvisning till substitutionsprincipen skall
beläggas med pant,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
miljömärkning, enligt vad som anförts i motionen, skall införas,

1989/90:JoU 16

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
riksdagens beslut att ändra LKP:s tillämpningsområde, såsom anförts i
motionen, står fast.

1989/90:Jo820 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
måste ställa upp för tredje världen och kräva att Baselkonventionen
sätter stopp för export av avfall från i-länder till u-länder.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U637.

1989/90:Jo822 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om totalförbud av PCB/PCT.

1989/90:Jo827 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av en i grunden förändrad
produktion och konsumtion och om de globala perspektiven,

2. att riksdagen beslutar om förbud mot PET-flaskan, både engångsflaskan
och returflaskan,

3. att riksdagen beslutar om förbud mot aluminiumburk som dryckesförpackning,

4. att riksdagen beslutar att import av förpackningar innehållande
PVC förbjuds,

5. att riksdagen hos regeringen begär att förhandlingar upptas med
livsmedelstillverkare och importörer om etablerandet av ett retursystem
för glasburkar,

6. att riksdagen beslutar att kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1993
skall ha ansvaret för omhändertagandet av allt avfall,

7. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att lämna förslag på vilket ekonomiskt och annat stöd från
staten kommunerna behöver för att kunna ta över detta ansvar,

8. att riksdagen beslutar att producenter, importörer och andra
ansvariga för produktflöden i en kommun skall vara skyldiga att
lämna de uppgifter kommunen behöver för avfallsplanering och miljötillsyn,

9. att riksdagen hos regeringen begär en plan över genomförande av
källsortering i hela landet,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
renhållningslagen att det tydligt uttrycks att källsortering är grundprincipen
för avfallshantering,

11. att riksdagen beslutar att inga nya sopförbränningsanläggningar
får tas i bruk samt att de befintliga anläggningarna skall avvecklas,

12. att riksdagen beslutar att aska från sopförbränningsanläggningar
skall behandlas som miljöfarligt avfall,

14. att riksdagen beslutar att en avfallsavgift skall införas även på
avfall som lämnas till förbränning och att inkomsterna från detta
avgiftssystem skall bekosta forsknings- och utvecklingsinsatser inom
avfallsområdet,

16. att riksdagen beslutar att deponigas skall utvinnas,

1989/90:JoU 16

17. att riksdagen beslutar att utvinning av deponigas skall vara
genomförd inom ett år från riksdagens beslut,

18. att riksdagen beslutar att takvatten från avfallstippar skall tas om
hand i anslutning till tippen,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samhällsägd
återvinningsorganisation,

20. att riksdagen beslutar om förbud mot spridning av slam på åkrar
i enlighet med vad som i motionen anförts.

1989/90:Jo841 av Kent Carlsson och Anneli Hulthén (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot aluminiumburkar och engångsglasflaskor
fr.o.m. den 1 juni 1991.

1989/90:Jo842 av Kent Carlsson och Anneli Hulthén (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvittblivningsdeklarationer.

1989/90:Jo843 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas

I. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvaret för avfallshanteringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att sopförbränning bara får ske om energiutvinning
samtidigt sker,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag på styrmedel för en
övergång till obligatorisk källsortering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om innehållsdeklarationer för importerade varor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om materialbalanser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av ett retursystem för PET-flaskan,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett förbud mot aluminiumburken,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt arbete för att stoppa användningen
av miljöfarliga förpackningar,

10. att riksdagen beslutar att stoppa all import av PVC-plast,

II. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att naturvårdsverket och kemikalieinspektionen
skall utarbeta planer för att helt avveckla de ämnen som är mest hälsooch
miljöfarliga,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rötslam inte får spridas på åkermark förrän
alla skadliga ämnen är borta.

1989/90:Jo846 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till regler och rekommendationer för märkning
av emballage och förpackningar med avseende på dess källsorteringsmöjlighet.

1989/90:JoU 16

1989/90:Jo847 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lagen om kemiska produkter tydligt skall visa
att omvänd bevisbörda gäller vid tillämpning av substitutionsprincipen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att PCB
skall förbjudas inom ett år i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:Jo850 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av en utredning av de samhällsekonomiska konsekvenserna av en
återgång till större andel glas- och papp/pappersförpackningar.

1989/90:Jo862 av Rolf Clarkson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en tillfällig höjning av skrotningspremien till 1
500 kr.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T248.

1989/90:Jo868 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöavgifter på avfallsområdet,

2. att riksdagen beslutar att i renhållningslagen definiera begreppet
avfall i enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en långsiktig avfallsstrategi,

4. att riksdagen beslutar att ändra 7 § RL i enlighet med vad i
motionen anförts. Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljökonsekvensbedömningar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avfallsproducentens ansvar,

8. att riksdagen avslår förslaget om lagstadgad uppgiftsskyldighet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om användning av miljöfarliga ämnen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om källsortering,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska stimulanser,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder på förpackningsområdet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas uppgifter på avfallsområdet,

14. att riksdagen beslutar att ändra 9 § RL i enlighet med vad som i
motionen anförts,

15. att riksdagen, i händelse av att uppgiftsskyldigheten lagstadgas,
beslutar i enlighet med vad som i motionen anförts,

16. att riksdagen beslutar ändra 6 § RL i enlighet med vad som i
motionen anförts,

1989/90:JoU16

17. att riksdagen, i händelse av att de i propositionen föreslagna
ändringarna i 6 § RL vinner bifall, beslutar om dispensmöjligheter i
enlighet med vad som i motionen anförts,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inventering och planering på kommunal nivå,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avgiftsuttaget.

1989/90:Jo869 av Eva Johansson och Christina Pettersson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas ansvar för informations- och rådgivningsverksamhet
om avfallshanteringen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Bo553.

1989/90:Jo870 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen har sagts om tillämpningen av substitutionsprincipen,
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:L721.

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen har sagts om att förpackningar skall utformas så att de kan
återanvändas, återbrukas eller komposteras.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:L721.

1989/90:Jo872 av Marianne Andersson och Jan Hyttring (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avfallsproblemen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So537.

1989/90:Jo876 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
utveckling av metoder att uppnå en högre grad av recirkulering av
toalett- och hushållsavfall skall stimuleras,

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N480.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
antal större demonstrationsanläggningar för behandling av olika sorters
organiska avfall, enligt liknande modell som tillämpas i Danmark,
skall uppföras.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N480.

1989/90:Jo879 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en kraftigt höjd
skrotningspremie för bilar av 1977 års modell och äldre.

1989/90:Jo883 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till gränsvärden för
utsläpp från gamla sopförbränningsanläggningar i enlighet med vad
som i motionen anförts,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förhöjda bilskrotningspremier.

1989/90:JoU 16

Uppvaktningar

Utskottet har uppvaktats av representanter för Svenska kommunförbundet,
Svenska renhållningsverksföreningen, Sveriges industriförbund
och Skogsindustrierna.

Utskottet

Inledning

I det följande behandlar utskottet regeringens förslag om riktlinjer för
avfallshanteringen m.m. och i samband därmed 224 motionsyrkanden
från allmänna motionstiden 1989 resp. 1990. Som en allmän synpunkt
beträffande motionsyrkandena bör framhållas att en stor del av dessa
avser frågor där beslutanderätten enligt tidigare riksdagsbeslut delegerats
till regeringen och vederbörande myndigheter. Åtskilliga motioner
innehåller yrkanden som innebär att riksdagen bör utöva en långtgående
detaljreglering på områden där ett sakligt väl underbyggt beslut
kräver både specialistkunskaper och ingående utredningar om de tekniska,
ekonomiska och administrativa förutsättningarna för de föreslagna
åtgärderna. I många fall berörs frågor av övervägande teknisk
karaktär som normalt avgörs i samband med koncessionsprövning av
miljöfarliga anläggningar, i form av specifika villkor för verksamhetens
bedrivande i varje enskilt fall. Utskottet anser att både principiella och
praktiska skäl talar för att riksdagen inte bör göra någon ingående
sakbehandling av frågor av detta slag. Enligt utskottets mening är det
angeläget att beredningsarbetet i stället kan koncentreras på mer övergripande
frågor om regelsystem för avfallshantering och avtal Isbegränsning
samt de allmänna riktlinjerna för den framtida organisationen
och utformningen av avfallshanteringen m.m.

Tidigare riksdagsbeslut om avfallshantering m.m.

Riksdagen fattade år 1975 grundläggande beslut om avfallshanteringen
(prop. 1975:32, JoUlO, rskr. 161). De principiella utgångspunkterna
var sammanfattningsvis följande. En utveckling som innebär ett hårt
utnyttjande av begränsade naturtillgångar kunde inte tillåtas fa fortsätta.
Sparsamhet, hushållning och återanvändning utgjorde grundläggande
förutsättningar för ett fortsatt utnyttjande av naturresurserna och
för inriktningen av varuproduktionen. Ansvaret för att det avfall som
uppkommer i produktionen kan tas om hand på ett från miljö- och
resurssynpunkt riktigt sätt skulle åvila producenten. Innan produktionen
av en vara påbörjades skulle det vara känt hur det avfall som är
en följd av själva produktionsprocessen skulle behandlas. Aven omhändertagandet
av det avfall som uppstår när den färdiga varan använts
färdigt skulle klarläggas.

I samband med riksdagens behandling av regeringens skrivelse om
vissa avfallsfrågor m.m. hösten 1987 lämnade utskottet utan erinran

1989/90:JoU16

vad som i skrivelsen framfördes beträffande åtgärder i såväl produktions*
som konsumentledet för att minska avfallsmängderna. Ämnen
och produkter som genom att blandas med annat avfall kan förorsaka
särskilda miljöstörningar bör hanteras för sig. Omhändertagande och
behandling av avfall bör även i övrigt ske under iakttagande av strikta
miljökrav. Redovisade gränsvärden för avfallsförbränning (de s.k.
ENA-kraven) lämnades utan erinran (JoU 1987/88:2, rskr. 12).

Riktlinjerna för den fortsatta miljöpolitiken lades fast genom riksdagens
beslut våren 1988 med anledning av regeringens proposition om
miljöpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:85, JoU23, rskr. 373).
Miljöpolitiken syftar till att förebygga miljöstörningar och där sådana
uppkommer begränsa dem samt att återställa skadad miljö. Varje
samhällssektor har ansvar för att förhindra att nya miljöproblem
uppstår och att lösa de problem som redan föreligger. Miljöpolitiken
måste vidareutvecklas och i ökad utsträckning vara resursbevarande
och förebyggande.

Utgångspunkter för avfallshanteringen m.m.
Propositionen

I propositionen redovisas sammanfattningsvis den syn på den svenska
avfallshanteringen som även för framtiden i allt väsentligt bör vara
vägledande. Avfallets mängd och innehåll av hälso- och miljöfarliga
ämnen skall minimeras främst genom åtgärder i produktionsledet med
ett huvudsakligt ansvar för tillverkarna. Tillverkarna av varor har även
ett ansvar för att det avfall som uppstår till följd av användningen av
varan kan hanteras på ett från miljösynpunkt tillfredsställande sätt.
Avfall som uppkommer skall återanvändas eller återvinnas i största
möjliga utsträckning. Mycket hårda miljökrav skall ställas på omhändertagande
av avfall som inte kan återvinnas. Hanteringen av miljöfarligt
avfall skall förbättras. Ämnen och produkter som kan förorsaka
miljöstörningar bör inte blandas med annat avfall utan hanteras för
sig. Utformningen av framtidens avfallshantering skall inte bindas vid
en enda teknisk lösning. Nya och successivt förbättrade alternativ skall
utvecklas.

Bestämmelser av betydelse för avfallshanteringen finns i flera lagar
utöver renhållningslagen (1979:596), RL. I propositionen framhålls att
den rättsliga regleringen utgör ett viktigt instrument som måste utnyttjas
för att åstadkomma förbättringar inom avfallsområdet.

Beträffande frågan om en definition av avfallsbegreppet i renhållningslagen
anförs följande. Regeringsrätten har uttalat (RÅ 1976:5) att
det av allmänna rättsgrundsatser följer att föremål som ägaren avser att
använda och också använder inte är att anse som avfall. I departementspromemorian
(Ds 1989:29) Förslag till ändringar i renhållningslagen,
som i denna del bl.a. byggde på regeringsrättens nyss nämnda avgörande,
föreslogs att bestämmelserna i renhållningslagen om avfallshantering
skulle omfatta hantering av sådant avfall och annan orenlighet
som fastighetsinnehavaren genom särskild åtgärd visar att han utan

1989/90:JoU16

ersättning för dess värde vill bli av med. Det anses för närvarande inte
lämpligt att definiera avfallsbegreppet i renhållningslagen med hänsyn
till bl.a. svårigheterna att fastställa bruksvärdet för restprodukter från
industriell verksamhet. Frågan bör enligt miljö- och energiministern
även i fortsättningen i händelse av oenighet mellan fastighetsinnehavaren
och den renhållningsansvarige lösas vid rättstillämpningen.

Motionerna

Behovet av en långsiktig avfallspolitik betonas i flera motioner. I
moderata samlingspartiets motion J0868 yrkande 3 framförs krav på
en långsiktig avfallsstrategi som bl.a. bör innehålla ett klarläggande av
de bakomliggande orsakerna till avfallsproblematiken. Ny teknik inom
avfallshanteringen måste utvecklas och lagstiftningen bör inriktas på
att minimera miljöriskerna. Avfallsmängderna måste därvid minskas
och dess eventuella negativa miljöpåverkan reduceras. Miljörevisioner
införs. I motion 1988/89:Jo772 (fp) yrkande 1 redovisas principer och
mål för den framtida avfallshanteringen. Särskilt framhålls behovet av
tydliga mål för miljöskyddet på avfallsområdet och att kravet på
återvinning formuleras i gällande lagstiftning. Ökad användning av
olika styrmedel för att nå uppsatta mål förespråkas. Ett varsamt
utnyttjande av våra naturtillgångar krävs samtidigt som man tar till
vara allmänhetens engagemang och medvetenhet beträffande avfallsfrågorna.
Vidare understryker motionärerna betydelsen av utvecklandet
av ny miljöteknik, utbildning samt inventering och skyddsåtgärder
beträffande gamla deponier. För miljöfarligt avfall krävs ett säkerställandeprogram.
I motion Jo744 (fp) yrkande 1 begärs en parlamentarisk
utredning på avfallsområdet. Enligt motionärerna bör de av miljöministern
aviserade utredningsuppdragen lämnas till en sådan utredning.
Regeringen bör enligt motion 1988/89:Jo871 (c) utforma förslag till en
ny avfallspolitik. Ett sådant förslag bör omfatta en återvinningslag,
avfallsavgifter och mer konkreta åtgärder. Ett forskningsprogram bör
utarbetas för effektivare resursanvändning och avfallshantering. Avfallspolitiken
skall syfta till minskade avfallsmängder, minskad miljöfarlighet,
ökad återvinning och en prioritering av biologiska behandlingsmetoder.
I motion J08O6 (vpk) yrkande 5 anförs att produktion,
konsumtion och återvinning skall kännetecknas av krav på utsläpp av
sådan grad att naturen tål det. Liknande synpunkter på en i grunden
förändrad produktion och konsumtion redovisas även i motion Jo827
(vpk) yrkande 1. Energi- och materialförlusterna måste minimeras
med minsta möjliga inverkan på miljö och människor.

För att komma till rätta med avfallsproblemen föreslår miljöpartiet i
motion Jo819 yrkande 3 att riksdagen antar ett av partiet utarbetat
förslag till återvinningslag. Lagens huvudsyfte är att reducera avfallsmängden
och att göra avfallet mindre farligt ur miljösynpunkt. Sammanfattningsvis
innehåller lagförslaget följande. Avfall och andra i
sammanhanget aktuella begrepp definieras i lagen. Vidare föreskrivs
att avfall skall hanteras på ett sådant sätt att olägenhet inte uppkommer.
Kommunala avfallsplaner skall upprättas innehållande bl.a. tids -

1989/90:JoU16

planer för avfallsreducering och avveckling av sopförbränning. Den
kommunala planeringen skall vara klar senast den 1 januari 1993.
Upplysningsskyldighet för att underlätta planeringen av den kommunala
avfallshanteringen införs. Kommunerna skall ansvara för bortforsling
av allt avfall. Fr.o.m. den 1 januari 1992 föreskrivs obligatorisk
källsortering och i lagen betonas principerna om återanvändning och
återvinning. Användningen av råvaror, ämnen, tillsatser m.m. som
försvårar återvinning minskas eller förbjuds. En produktansvarig skall
finnas för det avfall som uppstår under tillverkningsprocesen och efter
det att varan inte används längre. I lagen fastställs att den som hanterar
eller importerar kemiska produkter och varor skall ersätta dessa med
mindre farliga där sådana alternativ finns. Krav på livscykelspecifikationer
införs för varor som tillverkats i landet eller importerats.
Miljövarudeklarationer och materialbalanser skall utarbetas, och krav
införs på olika former av märkning. Den centrala tillsynen skall utövas
av naturvårdsverket. Enligt motionärerna bör avfallsmängderna halveras
inom tio år (yrkande 2). Sistnämnda målsättning återkommer även
i motion 1988/89:Jo866 (mp) yrkande 1. Som verksamma medel i detta
arbete redovisas särskilt obligatorisk miljörevision med materialbalanser
hos företagen.

I motion J0868 (m) yrkas att begreppet avfall skall definieras i
renhållningslagen. Avfallet bör enligt motionärerna ses som en för
avfallsproducenten oönskad restprodukt som inte tillerkänns något
värde av den som har gett upphov till avfallet (yrkande 2).

Utskottets överväganden

Bestämmelser av betydelse för avfallshanteringen återfinns i flera lagar
och förordningar. Enligt renhållningslagen (1979:596), RL, skall varje
kommun svara för att hushållsavfall forslas till behandlingsanläggning i
den utsträckning som behövs. Landets kommuner ansvarar även för
bortforsling av miljöfarligt avfall. I förordningen (1985:841) om miljöfarligt
avfall, FMFA, anges vilka grupper av kemiskt avfall som skall
anses miljöfarliga. Lagen (1985:426) om kemiska produkter, LKP, har
till syfte att förebygga att skador på människors hälsa eller i miljön
förorsakas av kemiska ämnens inneboende egenskaper. Vid myndigheternas
prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387), ML, av miljöfarlig
verksamhet skall avfallsfrågorna alltid uppmärksammas.

Utskottet konstaterar att det råder stor enighet om målet för den
framtida avfallshanteringen. Avfallets volym och farlighet måste minskas
samtidigt som behandlingen av det avfall som ändå uppkommer
förbättras. Arbetet med att förbättra avfallshanteringen har hittills i
huvudsak varit inriktat på valet av behandlingsmetod. Mindre uppmärksamhet
har ägnats frågan om hur man får fram renare produkter
och därmed mindre skadligt avfall. Många problem skapas redan när
en vara tillverkas men ger effekt först efter viss tid. Detta innebär att
de förebyggande åtgärderna får en ökad betydelse för möjligheterna att
lösa aktuella problem. Såväl i avfallet som i varorna och produkterna
måste innehållet av miljöskadliga ämnen minskas. Prioriteringar inom

1989/90:JoU16

avfallshanteringen förutsätter en samlad överblick över avfallssituationen
där även det svårhanterliga industriavfallet uppmärksammas. För
att på lång sikt komma till rätta med problemen krävs ett målinriktat
arbete med att i första hand angripa källorna. De stora volymerna
avfall utgör också problem för resurshushållningen. Den framtida
avfallshanteringen måste därför vara inriktad på minskade avfallsmängder
kombinerat med omhändertagande under strikta miljöskyddskrav.
Återanvändning och återvinning av material ur avfallet måste öka. För
det avfall som slutligt behöver tas om hand krävs utveckling av både
teknik och system för miljöriktig hantering och slutbehandling. Genom
de rättsliga regleringar som direkt eller indirekt berör avfallshanteringen
finns instrument som måste utnyttjas för att åstadkomma
förbättringar på avfallsområdet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den i maj 1989 av
regeringen tillsatta parlamentariska kommittén (ME 1989:04) som har
till uppgift att se över all miljölagstiftning. Kommittén skall utreda hur
de olika lagar som gäller miljöskydd skall kunna bli effektivare i
arbetet för en bättre miljö. Lagarna skall samordnas på ett bättre sätt
och bli lättare att överblicka och tillämpa. Skärpta miljökrav skall
återspeglas i lagstiftningen. Aven de miljörättsliga aspekterna på avfallshanteringen
kommer att tas upp i detta sammanhang.

Med det anförda ansluter sig utskottet till de allmänna principer och
mål för den framtida avfallshanteringen som redovisas i regeringens
förslag. Mot bakgrund härav är utskottet inte berett att förorda en
särskild återvinningslag i enlighet med det förslag som lämnats i
motion Jo819 yrkande 3. Motionsyrkandet avstyrks.

De av regeringen redovisade allmänna principerna för den framtida
avfallshanteringen kan enligt utskottets mening förväntas ge ökade
möjligheter att i allt väsentligt tillgodose syftet med motionerna
1988/89:Jo772 yrkande 1, J08O6 yrkande 5, Jo827 yrkande 1, J0868
yrkande 3 och 1988/89:Jo871. Motionerna avstyrks således i berörda
delar.

Med samma motivering avstyrks även motionerna Jo819 yrkande 2
och 1988/89:Jo866 yrkande 1.

Det anförda innebär att utskottet även avstyrker förslaget om en
parlamentarisk utredning på avfallsområdet i motion Jo744 yrkande 1.

Utskottet ansluter sig till miljö- och energiministerns bedömning att
det inte är lämpligt att i lag definiera avfallsbegreppet närmare än vad
som följer av renhållningslagen. Utskottet avstyrker således motion
J0868 yrkande 2.

Producentens ansvar m.m.

Propositionen

I propositionen framhålls att produkt- och processändringar som minimerar
uppkomsten av avfall och minskar avfallets innehåll av skadliga
ämnen skall prioriteras. Den som ger upphov till avfall skall stå för
därmed förenade kostnader. Tillståndsprövning och tillsyn samt regle -

1989/90:JoU16

ring av hanteringen är grundläggande styrmedel inom avfallsområdet.
Ekonomiska styrmedel skall utgöra ett komplement. 1 detta sammanhang
erinras om att styrande avfallsavgifter är föremål för miljöavgiftsutredningens
(ME 1988:03) överväganden. Utredningen skall redovisa
sina förslag senast den 1 juli 1990.

Beträffande märkning av kemiska produkter erinras i propositionen
om att den som tillverkar, importerar eller överlåter en sådan produkt
genom märkning eller liknande skall lämna uppgifter av betydelse från
hälso- och miljöskyddssynpunkt. Vidare skall den som yrkesmässigt
hanterar sådan produkt lämna de uppgifter som kan ha betydelse för
bedömningen av hälso- och miljörisker. I nordisk regi pågår ett arbete
med miljöfarlighetsmärkning som har kemikalieinspektionen som projektansvarig.
Vetenskapliga kriterier för miljöfarlighet samt regler för
klassificering och märkning skall tas fram. Arbetet beräknas vara
slutfört under första kvartalet 1990. I propositionen aviseras även ett
kommande utredningsuppdrag angående utformningen av materialbalanser
(råvaror och kemiska produkter som används i verksamheten)
och miljövarudeklarationer (sammanfattning av en varas miljörelaterade
egenskaper).

1 propositionen föreslås att en uppgiftsskyldighet för kommunal planering
införs i renhållningslagen (1979:596), RL. Enligt förslaget bemyndigas
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger
upphov till avfall skall lämna vederbörande kommun de uppgifter som
behövs för kommunens renhållningsordning (9 a § RL). Miljö- och
energiministern anför att det bör vara möjligt även för kommunerna
att föreskriva om uppiftsskyldighet. Denna eventuella uppgiftsskyldighet
får dock inte bli mer betungande än nödvändigt för de berörda
företagen. I propositionen föreslås härutöver att kommunal nämnd
som är tillsynsmyndighet ges rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen (22 § RL).

I syfte att uppnå målet för kemikaliekontrollen — att förhindra skador
på människor eller i miljön på grund av kemikalieanvändning —
betonas i propositionen betydelsen av att substitutionsprincipen tillämpas
på avsett sätt. 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter (LKP)
förtydligas genom att principen tas in i lagtexten. I propositionen
redovisas även kommande ändringar i förordningen (1985:835) om
kemiska produkter. Förordningen utvidgas när det gäller varor till all
yrkesmässig hantering. Naturvårdsverket bemyndigas att föreskriva om
LKP:s tillämpning på en vara som innehåller eller har behandlats med
en kemisk produkt, om det föreligger skäl särskilt med hänsyn till
skyddet av den yttre miljön. Naturvårdsverket och kemikalieinspektionen
i samråd med arbetarskyddsstyrelsen m.fl. myndigheter ges i
uppdrag att utarbeta konkreta förslag till hur användningen av de mest
hälso- och miljöfarliga ämnena radikalt skall kunna minskas. Använd -

1989/90:JoU 16

ningen av halogenerade organiska lösningsmedel och kvicksilver bör
avvecklas helt. En avvecklingsplan för de mest hälso- och miljöfarliga
ämnena redovisas i kommande förslag om miljöpolitiken våren 1991.

Motionerna

Moderata samlingspartiet framhåller i motion J0868 behovet av miljöavgifter
på avfallsområdet. Avgifterna skall vara styrande och beräknas
på saklig grund. Avgifterna skall användas till miljöförbättrande åtgärder
(yrkande 1). Enligt motionärerna bör miljökonsekvensbedömningar
göras som omfattar en verksamhets alla miljöeffekter inklusive
avfallssidan (yrkande 5). Enligt yrkande 7 har avfallsproducenterna ett
ansvar för att avfallsmängderna minimeras och att avfallet omhändertas
på ett betryggande sätt. Förorenarna är skyldiga att betala uppkomna
kostnader samtidigt som de skall äga rätt att använda en billigare
metod än av myndighet föreskriven om den miljömässigt är likvärdig.
I motion Jo744 (fp) yrkas att ekonomiska styrmedel införs i större
omfattning än vad som följer av införandet av avfallsavgifter. Miljöavgiftsutredningen
bör utöver redovisade förslag även diskutera ekonomiska
styrmedel på avfallsområdet (yrkande 2, delvis). I motion Jo827
(vpk) yrkande 14 framförs krav på ett införande av avfallsavgifter för
avfall som lämnas till förbränning. Inkomsterna från denna avgift skall
bekosta forsknings- och utvecklingsinsatser inom avfallsområdet.

1 motion Jo739 (m) yrkas att en nybrytningsavgift på zink införs i
syfte att öka återvinningen av zinkdamm.

Krav på olika former av miljömärkning av varor och produkter
framförs i flera motioner. Enligt folkpartiets motion 1988/89:Jo772
yrkande 13 bör en miljömärkning införas som innebär anvisning om
slutanvändning, återvinning, miljöfarlighet m.m. I motion Jo843 (c)
framförs krav på innehållsdeklarationer för importerade varor varigenom
kontrollen av vilka ämnen som finns i omlopp kan förstärkas
(yrkande 5). Former för materialbalanser bör utarbetas varigenom
tillverkare av kemiska produkter åläggs att redovisa i tillverkningsprocessen
ingående mängder och ämnen. Dessa uppgifter kan sedan
jämföras med mängden motsvarande ämnen i den färdiga produkten
och i eventuella utsläpp (yrkande 6). Förslag till regler och rekommendationer
för märkning av emballage och förpackningar med avseende
på källsortering efterlyses i motion Jo846 (c). I motion
1988/89:Jo866 (mp) yrkande 11 framförs krav på införandet av miljömärkning.
Märkningen skall vara positiv och redovisa produktionsprocess,
användning, återvinning och resursförbrukning. Naturvårdsverket
skall ansvara för märkningen. Även i miljöpartiets motion Jo819 yrkas
på införandet av miljömärkning. Konsumentverket bör ansvara för ett
enhetligt system och därvid aktivt undersöka förekommande varugrupper.
Denna möjlighet finns enligt motionärerna inte med ett frivilligt
system (yrkande 17). Enligt motion Jo787 (mp) bör för alla förpackningar
finnas en materialdeklaration som anger vad förpackningsmaterialet
innehåller för ämnen. I motion Jo766 (s) yrkande 2 framförs

1989/90:JoU16

krav på märkning av eventuellt miljöfarligt avfall. Tvingande åtgärder
skulle därvid kunna förbereda produkten för slutligt omhändertagande.
Kvittblivningsdeklarationer efterlyses i motion Jo842 (s).

I motion Jo827 (vpk) yrkande 8 framhålls att producenter, importörer
och andra ansvariga för produktflöden i en kommun skall vara skyldiga
att lämna de uppgifter en kommun behöver för att kunna fullfölja
avfallsplanering m.m. Enligt motion J0868 (m) bör förslaget om lagstadgad
uppgiftsskyldighet för den kommunala avfallsplaneringen avslås.
Den ändring som föreslås i 22 § RL ger kommunerna möjlighet
att inhämta erforderliga uppgifter (yrkande 8). Om förslaget till uppgiftsskyldighet
vinner riksdagens bifall bör denna skyldighet preciseras.
Enligt motionärerna bör bl.a. framgå vilken typ av uppgifter och hur
ofta dessa skall lämnas samt hur uppgiftsskyldigheten skall administreras
(yrkande 15).

Åtgärder mot användning av särskilt miljöstörande ämnen och krav på
tillämpningen av gällande kemikalielagstiftning redovisas i flera motioner.
I folkpartimotionen Jo744 yrkande 3 framförs krav på konkreta
förslag för avvecklingen av de farligaste ämnena. En tidsplan bör
redovisas senast under våren 1991. I motion J08O6 (vpk) framhålls
nödvändigheten av ökad kontroll av förekomsten av miljöfarligt avfall
hos små företag och i industriavfall (yrkande 4). Naturvårdsverket och
kemikalieinspektionen skall enligt motion Jo843 (c) yrkande 11 utarbeta
planer för att helt avveckla de ämnen som är mest hälso- och
miljöfarliga. Miljöpartiet kräver i motion Jo819 yrkande 18 att LKP
skall göras tillämplig på varor som innehåller eller har behandlats med
en kemisk produkt. I motion Jo847 (mp) yrkande 3 begärs att den s.k.
omvända bevisbördan vid tillämpningen av substitutionsprincipen
skall framgå av LKP. Tillverkaren skall visa att hans produkter är
mindre skadliga än andra produkter. I motion J0868 (m) betonas att
användning av miljöfarliga ämnen skall förutsätta tillämpning av substitutionsprincipen.
Kemiska föreningar skall tillåtas endast då det inte
finns rimliga ersättningsämnen eller metoder (yrkande 9). I motion
Jo870 (mp) yrkande 2 krävs att varor som innehåller kemikalier som
är förbjudna i något land i världen av hälso- och miljöskäl inte skall få
säljas i Sverige. Att avstå från användning av dessa ämnen är enligt
motionärerna den enda rimliga tillämpningen av substitutionsprincipen.

Utskottets överväganden

Utskottet ansluter sig till vad miljö- och energiministern anfört om
producenternas ansvar för att minska uppkomsten av avfall och reducera
dess innehåll av skadliga ämnen. För att nå ökad hushållning med
råvaror och en minskning av processpill bör industrins förmåga att
själv ta hand om en del av sitt avfall genom återtagning i processerna
och återanvändning ökas. Utvecklingen av en mer resurssnål och ren
teknologi spelar en avgörande roll för att nå framgång på detta
område. Som princip bör gälla att den som skapar avfall skall betala

1989/90:JoU16

därmed förenade kostnader. Därigenom kan industrin förmås att på ett
från miljösynpunkt bättre sätt beakta produkternas egenskaper. Kunskapen
om olika verksamheters inverkan på miljön är ofta bristfällig
och behöver förbättras. Ett sätt att tillfredställa detta behov skulle
kunna vara att införa obligatoriska miljökonsekvensbeskrivningar för
olika verksamheter. Utskottet vill därför erinra om det av regeringen i
februari 1989 till naturvårdsverket samt plan- och boverket lämnade
uppdraget att utreda formerna för systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar.
Resultatet skall redovisas senast den 1 juli

1990. Utöver tillståndsprövning och tillsyn samt reglering av själva
avfallshanteringen kan även ekonomiska styrmedel användas. Förslaget
till kommunal avfallsplanering och kommande åtgärder mot användningen
av särskilt miljöstörande ämnen — utskottet återkommer till
dessa frågor längre fram — kan enligt utskottets mening förväntas
medföra en ytterligare förbättrad möjlighet att utkräva industrins producentansvar.
Enligt utskottets mening föreligger en betydande samstämmighet
mellan å ena sidan den av riksdag och regering eftersträvade
ambitionsnivån i dessa frågor och å andra sidan de bedömningar
som ligger till grund för de krav som förs fram i motion J0868
yrkandena 5 och 7. Utskottet avstyrker motionsyrkandena i den mån
de inte kan anses tillgodosedda med det anförda.

I likhet med miljö- och energiministern anser utskottet att ekonomiska
styrmedel kan vara ett effektivt komplement till övriga regleringar för
att ytterligare minska mängderna och farligheten hos avfallet. Utvecklandet
av ny, ren och avfallssnål teknik främjas. Användningen av
miljöfarliga produkter och ämnen reduceras. Som anförts ovan har
miljöavgiftsutredningen bl.a. att pröva frågan om styrande avfallsavgifter.
I avvaktan på utredningens slutbetänkande anser utskottet det inte
meningsfullt att nu föreslå något riksdagsuttalande med anledning av
motionerna Jo744 yrkande 2 i motsvarande del och J0868 yrkande 1.
Motionerna avstyrks i berörda delar.

Med det anförda avstyrks även motion Jo827 yrkande 14.

Enligt den av naturvårdsverket genomförda utvärderingen av erfarenheterna
inom avfalls och återvinningsområdet (Avfallet och Miljön,
juni 1988) uppkommer i stålverken årligen cirka 30 000 ton zinkrikt
stoft innehållande cirka 6 000 ton zink. Den största delen av stoftet
deponeras. Zinkrika stofter kan återvinnas och härutöver sker viss
förmedling av zinkstoft till utländska upparbetningsanläggningar. Berörda
länsstyrelser har av naturvårdsverket uppmanats att agera så att
stålverken skickar sitt stoft för återvinning. I likhet med vad naturvårdsverket
och motionärerna i motion Jo739 framhållit anser utskottet
att upparbetning av zinkstoftet är att föredra framför deponering.
Utskottet är dock inte berett att tillmötesgå det i motionen framförda
kravet på införandet av nybrytningsavgift för zink. Frågan om ekonomiska
styrmedel inom avfallshanteringen övervägs av den tidigare
omnämnda miljöavgiftsutredningen. I avvaktan på utredningens bedömning
härvidlag avstyrker utskottet motion Jo739.

1989/90:JoU16

Ansvaret för att tillräcklig information om varor och produkter lämnas
åvilar producenten eller importören. Detta ansvar kan fullgöras på
flera sätt. Enligt LKP skall den som tillverkar, importerar eller överlåter
en kemisk produkt genom märkning eller på annat sätt lämna
uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Vidare
skall den som yrkesmässigt hanterar en kemisk produkt lämna de
uppgifter som kan behövas för bedömning av hälso- och miljörisker.
Utskottet delar miljö- och energiministerns uppfattning att en vidareutveckling
bör ske inom ramen för dessa i LKP föreskrivna uppgiftsskyldigheter.
Vid sidan av nuvarande uppgiftslämnande till kemikalieinspektionens
produktregister kan i enlighet med vad som anförs i
propositionen bl.a. materialbalanser och miljövarudeklarationer utformas.
För att göra konsumenterna mer medvetna i sitt produktval kan
erforderlig information lämnas t.ex. genom miljöfarlighetsmärkning.
Det nordiska arbetet med vetenskapliga kriterier för miljöfarlighet
samt regler för klassificering och märkning, som slutförs under första
kvartalet 1990 torde resultera i väsentligt förbättrade förutsättningar för
en utökad konsumentinformation på detta område. Utskottet erinrar
även om att riksdagen under hösten 1989 tillstyrkte införandet av
frivillig miljömärkning (1989/90:LU13, rskr. 81). Märkningen organiseras
inom ramen för Standardiseringskommissionens i Sverige (SIS)
certifieringsverksamhet. I samband med riksdagsbehandlingen fastslogs
att kriterierna för märkningen så långt som möjligt skall utformas
utifrån ett helhetsperspektiv. Hänsyn skall tas till alla faktorer i en
produktcykel såsom framställning, förpackning, användning och slutligt
omhändertagande. Enligt vad utskottet erfarit kommer denna
verksamhet att bli föremål för en utvärdering som skall redovisas
senast den 31 augusti 1994. Av redogörelsen framgår att det arbete som
bedrivs med att vidareutveckla uppgiftslämnandet inom aktuellt område
i allt väsentligt är ägnat att tillgodose syftet med motionerna Jo766
yrkande 2, 1988/89:Jo772 yrkande 13, Jo787, Jo819 yrkande 17, Jo842,
Jo843 yrkande 5, Jo846 och 1988/89:Jo866 yrkande 11. Motionsyrkandena
kräver således inte någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Som utskottet redovisat ovan ingår de i motion Jo843 framförda
kraven på införandet av materialbalanser som en viktig del i de
fortsatta ansträngningarna för att uppnå ett förbättrat uppgiftslämnande.
Syftet är att få fram bättre kunskaper om hur och var man skall
kunna påverka och minimera produkternas och varornas innehåll av
miljöstörande ämnen. Med hänvisning till det av miljöministern aviserade
utredningsuppdraget beträffande utformningen av materialbalanser
och miljövarudeklarationer anser utskottet att motion Jo843 yrkande
6 inte för närvarande bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Motionen avstyrks i berörd del.

Utskottet delar miljö- och energiministerns bedömning av kommunernas
behov av att för sin planering kunna säkerställa de uppgifter som
behövs. Planeringen förutsätter ett samarbete med företag och andra
som producerar stora mängder avfall. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten
i renhållningslagen synes väl lämpad att tillgodose ifrågavarande

1989/90:JoU16

behov. Samtidigt vill utskottet i likhet med miljö- och energiministern
understryka att den möjlighet lör kommunerna att själva föreskriva
om uppgiftsskyldighet som aviseras i propositionen inte tillåts bli mer
betungande för uppgiftslämnarna än vad som är nödvändigt. Om
erforderliga uppgifter lämnas enligt annan lagstiftning eller annars
finns tillgängliga på ett enkelt sätt bör givetvis dessa möjligheter att
begränsa uppgjftsskyldigheten utnyttjas. Med det anförda tillstyrker
utskottet regeringens förslag om lagstadgad uppgiftsskyldighet och avstyrker
motion J0868 yrkande 8.

Vidare avstyrks motion J0868 yrkande 15.

Enligt utskottets mening kan motion Jo827 yrkande 8 i allt väsentligt
anses tillgodosedd med det anförda. Motionsyrkandet bör således
inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

I likhet med miljö- och energiministern anser utskottet att åtgärder
måste vidtagas för att kraftigt begränsa och, där så är nödvändigt från
miljösynpunkt, helt upphöra med användningen av halogenerade organiska
ämnen, tungmetaller och deras föreningar samt övriga särskilt
miljöfarliga kemikalier. Som framgår av propositionen pågår ett arbete
med att ta fram förslag till kvantitativa mål, konkreta åtgärder samt
tidsplaner. Det i propositionen aviserade uppdraget till naturvårdsverket
och kemikalieinspektionen innebär enligt utskottets mening förbättrade
förutsättningar för en radikalt minskad användning av de mest
hälso- och miljöskadliga ämnena. I detta sammanhang vill utskottet
betona att en begränsning av vissa miljöstörande ämnen inte får
medföra att dessa ersätts med andra från hälso- och miljösynpunkt
sämre eller lika dåliga. Stora insatser görs och kommer således att
göras för att begränsa användningen av de mest miljöskadliga ämnena,
och resultatet kan enligt utskottets mening förväntas ge ökade möjligheter
att i allt väsentligt tillgodose syftet med motionerna Jo744
yrkande 3 och Jo843 yrkande 11. Med det anförda och i avvaktan på
nästa avstämning av miljöpolitiken våren 1991 avstyrker utskottet
motionerna i berörda delar.

Även motion J08O6 yrkande 4 synes i allt väsentligt kunna tillgodoses
med det anförda.

Enligt 1 § LKP får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva att lagens bestämmelser skall tillämpas på en
vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt.
Sådant bemyndigande har med stöd av förordningen (1985:835) om
kemiska produkter givits kemikalieinspektionen och socialstyrelsen.
Ytterligare föreskrifter som meddelats med stöd av 1 § LKP är förordningen
(1986:683) om förbud mot asbesthaltiga friktionsbelägg i fordon
och förordningen (1986:1236) om miljöfarliga batterier. Flera viktiga
föreskrifter har således meddelats med stöd av nyssnämnda bemyndigande.
Naturvårdsverkets utökade tillsynsuppgifter i fråga om miljöfarliga
kemikalier som följer av föreslagna ändringar i RL torde, särskilt i
fråga om avfallshanteringen, motivera att verket ges en möjlighet att
meddela föreskrifter om varor som innehåller eller har behandlats
med kemiska produkter. Utskottet anser därför i likhet med miljö- och

1989/90:JoU16

3 Riksdagen 1989190. 16 sami. Nr 16

energiministern att naturvårdsverket bör ha bemyndigande att meddela
föreskrifter beträffande ifrågavarande varor om det föreligger skäl
särskilt med hänsyn till skyddet av den yttre miljön. Med den av
regeringen aviserade ändringen i förordningen om kemiska produkter
(propositionen s. 51) torde syftet med motion Jo819 yrkande 18
komma att bli tillgodosett. Av både principiella och praktiska skäl
anser utskottet det f.ö. mindre lämpligt att LKP utvidgas till att omfatta
samtliga föremål som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt, oavsett om föremålet utgör eller inte utgör någon risk för
hälsa och miljö. Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.

Av 5 § första stycket LKP framgår att den som hanterar eller importerar
en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått
i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på
människor eller miljö. Ett försiktighetsmått som anses följa av paragrafen
är den s.k. substitutionsprincipen. Denna princip innebär att
skadliga ämnen och beredningar så långt möjligt skall ersättas med
mindre farliga eller helt ofarliga. Envar som hanterar eller importerar
en kemisk produkt skall alltså bedöma om samma resultat kan uppnås
med en annan produkt som är mindre farlig eller helt ofarlig. Riksdagen
har tidigare framhållit behovet av ett förtydligande av substitutionsprincipen
genom att föra in denna i aktuell lagstiftning
(1989/90:JoU3, rskr.8) Det av regeringen föreslagna förtydligandet i 5 §
första stycket LKP står helt i överensstämmelse med detta uttalande
och utskottet tillstyrker förslaget. Syftet med motion J0868 yrkande 9
kan i allt väsentligt anses tillgodosett med det anförda och motionen
bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Utskottet gör samma bedömning beträffande motionerna Jo847 yrkande
3 och Jo870 yrkande 2. Motionerna avstyrks i berörda delar.

Återanvändning och återvinning
Propositionen

För att ytterligare stimulera återanvändning och återvinning föreslår
regeringen att renhållningslagen (1979:596), RL, kompletteras. Avfallshanteringen
skall ske på ett sådant sätt att åtgärder som underlättar
återanvändning och återvinning av avfallet främjas med hänsyn till
råvaru- och energibesparing samt med hänsyn till miljövård (2a § RL).
De samhällsekonomiska värdena i återanvändning och återvinning
betonas genom att den nu gällande kvalifikationsregeln i RL för att ge
föreskrifter om källsortering, nämligen att åtgärden skall vara av
särskild betydelse från återvinningssynpunkt, ändras. Sådana föreskrifter
skall i fortsättningen fä meddelas när det är av betydelse från såväl
återanvändnings-, återvinnings- som miljövårdssynpunkt (8 § RL).

1989/90:JoU16

Motionerna

1989/90:JoU16

För att skapa återvinningskapacitet och utveckling av marknader inom
avfallsområdet måste styrmedel utvecklas enligt motion Jo766 (s) yrkande
1. I motion 1988/89:Jo772 (fp) yrkas att förslag till lagstiftning
om återvinning utarbetas. En sådan lag skulle enligt motionärerna
påskynda slutna tillverkningssystem och en produktsammansättning
som underlättar återanvändning och behandling (yrkande 2). I motionen
framhålls vidare att hinder mot en effektiv återvinning måste
motarbetas (yrkande 6). Förslag till ett samhälleligt ansvar för en
organisation för återvinning och avsättning av materiel från kommunernas
sortering begärs i motion 1988/89:Jo822 (vpk) yrkande 7. I
motion Jo827 (vpk) krävs att RL ändras på ett sådant sätt att det tydligt
uttrycks att källsortering är grundprincipen för all avfallshantering
(yrkande 10). Miljöpartiet kräver i sin motion 1988/89:Jo866 att en
återvinningslag utarbetas som bl.a. skall innehålla s.k. livscykelspecifikationer
(yrkande 2) och att kommunerna själva skall ta initiativ till
återvinning av källsorterade sopor i de fall privata företag inte är
intresserade (yrkande 6).

Höjda skrotningspremier för bilar m.m. är föremål för yrkanden i
flera motioner. I motionerna Jo773 (m) yrkande 10, 1988/89:Jo800 (fp)
yrkande 3, Jo862 (m) yrkande 1 och 1988/89:Jo969 (m) yrkande 3
krävs att skrotningspremien för bilar höjs till 1 500 kr. Enligt motion
Jo883 (m) yrkande 16 bör bilskrotningspremien tillfälligt höjas under
år 1991 med 1 500 kr för äldre ej avgasrenade bilar. I motion Jo741
(fp) yrkande 3 begärs en höjning av skrotningspremien till 4 000 kr.
och centerpartiet yrkar i sin motion 1988/89:Jo703 på en höjning till
1 000 kr. En kraftig höjning av skrotningspremien för bilar av 1977
års modell och äldre yrkas i motion Jo879 (vpk) yrkande 19. Miljöpartiet
yrkar i motionerna Jo770 yrkande 3 och 1988/89:Jo804 yrkande 1
att skrotningspremien höjs till 2 500 kr.

Krav på en handlingsplan för återvinning av bildäck och i samband
därmed förslag till införande av en skrotningspremie på sådana däck
framförs i motion 1988/89:N273 (c). Även i motionerna Jo741 (fp)
yrkande 4, 1988/89:Jo800 (fp) yrkande 4 och Jo812 (mp) yrkas på
införande av pant alternativt skrotningspremie på gamla bildäck.

Förbättrade förutsättningar för återvinning av CFC i gamla kylskåp
m.m. är föremål för yrkanden i två motioner. I motion 1988/89:Jo772
(fp) yrkande 8 krävs att bilskrotningslagen skall utvidgas till att även
omfatta kylskåp och andra kylmaskiner. Enligt motion 1988/89:Jo866
(mp) yrkas att kommunerna i en återvinningslag skall åläggas att
organisera återvinning av freon i gamla kylskåp och värmepumpar
(yrkande 14).

Utskottets överväganden

Riksdagens beslut om avfallshanteringen år 1975 innebar att sparsamhet,
hushållning och återanvändning genom lämpligt utnyttjande av
avfallet skulle främjas. Naturvårdsverket har i sin utvärdering av
erfarenheterna inom avfalls- och återvinningsområdet (Avfallet och
Miljön, juni 1988) analyserat förutsättningarna för återvinning inom
några av de viktigaste områdena, bl.a. järn- och stålskrot, annat metallskrot,
glas, plast, gummidäck och returpapper. Verket konstaterar
därvid att det inom varje granskat område finns möjligheter att öka
återvinningen, men att marknadskrafterna inte utgör tillräcklig drivkraft.
1 företagsekonomiska termer utgör råvaran då inte någon resurs.
Efterfrågan på en råvara är dock bara ett av motiven för återvinning.
Det finns också andra samhällsintressen att beakta i sammanhanget,
t.ex. miljövårdsskäl och beredskapsintressen. Utskottet instämmer i vad
miljö- och energiministern anfört om behovet av att stimulera återanvändning
och återvinning samt att de därmed förenade samhällsekonomiska
intressena betonas i lagstiftningen. Utskottet tillstyrker således
regeringens ifrågavarande förslag om ändring av RL för att stimulera
återanvändning och återvinning. Syftet med de i motionerna
1988/89:Jo772 yrkandena 2 och 6 samt Jo766 yrkande 1 framförda
kraven på åtgärder för främjande av återvinning synes i allt väsentligt
tillgodoses med regeringens förslag. Motionerna avstyrks i berörda
delar.

Utskottet gör samma bedömning beträffande motion Jo827 yrkande

10. Motionsyrkandet avstyrks.

Även motionerna 1988/89:Jo822 yrkande 7 samt 1988/89:Jo866 yrkandena
2 och 6 synes i allt väsentligt kunna tillgodoses med det
anförda. Utskottet avstyrker således motionsyrkandena.

Miljöavgiftsutredningen har föreslagit en tillfällig höjning av bilskrotningspremien
till 2 000 kr. för fordon äldre än 1976 års modell (SoU
1989:83, s. 341 ff.). Enligt vad utskottet erfarit är förslaget föremål för
beredning inom regeringskansliet. Utskottet förutsätter att behovet av
en kraftigt höjd bilskrotningspremie kommer att beaktas i samband
med den pågående beredningen. Med det anförda föreslår utskottet att
motionerna 1988/89:Jo703, Jo741 yrkande 3, Jo770 yrkande 3, Jo773
yrkande 10, 1988/89:Jo800 yrkande 3, 1988/89:Jo804 yrkande 1, Jo862
yrkande 1, Jo879 yrkande 19, Jo883 yrkande 16 och 1988/89:Jo969
yrkande 3 lämnas utan vidare åtgärd.

Naturvårdsverket konstaterar i sin utvärdering av erfarenheterna
inom avfalls- och återvinningsområdet att möjligheterna för återvinning
av gummidäck bör vara goda men att de ekonomiska förutsättningarna
saknas. I likhet med naturvårdsverket anser utskottet att det
föreligger goda skäl för en storskalig återvinning av gamla bildäck.
Enligt vad utskottet erfarit har regeringen beviljat bidrag ur bilskrotningsfonden
till återvinning av gummidäck. Vidare pågår diskussioner
med naturvårdsverket, överstyrelsen för civil beredskap, statens industriverk
och statens väg- och trafikinstitut om ytterligare åtgärder för
återvinning av gamla däck. Frågan om återvinning av gummidäck är

1989/90:JoU 16

således föremål för både regeringens och berörda myndigheters överväganden.
Utskottet anser sig därmed inte nu ha någon anledning att
göra ett särskilt uttalande med anledning av motionerna 1988/89:N273,
Jo741 yrkande 4, 1988/89:Jo800 yrkande 4 och Jo812. Motionerna
avstyrks i berörda delar.

I samband med riksdagens behandling av miljöpolitiken inför
1990-talet (JoU 1987/88:23, rskr. 373) uppdrogs åt regeringen att
utarbeta ett förslag till återvinningsplan för omhändertagande av CFC.
Utskottet har erfarit att frågan är föremål för beredning inom regeringskansliet.
Enligt utskottets mening är det angeläget att detta arbete
snarast slutförs. I avvaktan på resultatet av nämnda beredning anser
utskottet inte att motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 8 och
1988/89:Jo866 yrkande 14 nu påkallar någon ytterligare riksdagens
åtgärd. Motionsyrkandena avstyrks.

Källsortering m.m.

Propositionen

I propositionen framhålls att källsorteringen bör utvecklas så att allt
avfall som lämnas till slutbehandling sorteras i kategorier som möjliggör
lämplig hantering. Miljö- och energiministern betonar att den
kommande kommunala avfallsplaneringen som riktmärke bör ha att
till årsskiftet 1993-1994 uppnå önskvärd sortering samtidigt som förbränning
och deponering av osorterat avfall endast äger rum i undantagsfall.
Föreslagna ändringar i renhållningslagen (s. 48 f. och s. 80 f.)
möjliggör föreskrifter om källsortering av såväl hushållsavfall som
annat avfall. Deponigas bör utnyttjas alternativt facklas av. Naturvårdsverket
skall i samråd med kommuner och industrier m.fl. utfärda
föreskrifter för källsortering. Enligt propositionen kommer naturvårdsverket
härutöver att ges i uppdrag att följa och redovisa hur önskad
utveckling genomförs.

Miljö- och energiministern erinrar om den pågående översynen av
landets samtliga anläggningar för avfalIsförbränning. Utsläppsvillkoren
för anläggningarna omprövas efter hand och före utgången av år 1991
skall anläggningarna uppfylla de s.k. ENA-kraven.

Motionerna

I motion 1988/89:Jo717 (m) yrkande 6 krävs en förbättrad källsortering
för att minska föroreningarna. Samtidigt måste tekniken för
återvinning av avfall ges erforderliga forskningsmedel. I motion
1988/89:Jo774 (mp) yrkas att sopeldningen ersätts med ortsanpassad
obligatorisk källsortering (yrkande 2). Statsbidrag till utarbetandet av
information om kommunernas källsorteringsprojekt och till sopbilars
anpassning till källsortering yrkas i motion 1988/89:Jo822 (vpk) yrkandena
8 och 9. 1 motion Jo827 (vpk) yrkande 9 begärs en plan över
källsorteringens genomförande i hela landet. I motion Jo843 yrkande 4
begär centerpartiet att regeringen utarbetar förslag till styrmedel för
övergång till obligatorisk källsortering. Miljöpartiet yrkar i motion

1989/90:JoU 16

Jo819 att ett stimulansbidrag för kommunal källsortering införs. Bidraget
skall enligt motionärerna finansieras med en avgift på osorterade
sopor (yrkande 6). Kravet på statligt bidrag till kommunal källsortering
som finansieras med en avgift på osorterade sopor återkommer
även i motion 1988/89:Jo866 (mp) yrkande 4. Vidare yrkas i motionen
att kommunerna skall åläggas att införa långtgående sortering vi källan
och att källsorteringen bör ha påbörjats i alla kommuner senast den 1
januari 1990 (yrkandena 3 och 5). I motion J0868 (m) framhålls att
källsorteringen måste leda till att avfallet omhändertas på ett godtagbart
sätt. Föreskrifter om källsortering får inte leda till att utvecklingen
av alternativa behandlingsmetoder hindras (yrkande 10). Ekonomiska
stimulanser krävs till dem som omhändertar sitt avfall på ett
miljövänligt sätt. Enligt motionärerna skulle exempelvis sophämtningsavgiften
kunna sättas ned (yrkande 11).

Frågan om utvinning av deponigas, kompostering och rötning är
föremål för flera motionsyrkanden. Riksdagsbeslut om utvinning av
deponigas och genomförandet av sådan utvinning inom ett år yrkas i
motion Jo827 (vpk) yrkandena 16 och 17. I miljöpartiets motioner
1988/89:Jo774 yrkande 3, Jo819 yrkande 7 och 1988/89:Jo866 yrkande

9 framhålls att matavfall bör tas till vara genom rötning eller kompostering.
Kompostering bör även omfatta annat sorterat avfall där så är
möjligt. I motion Jo876 (mp) begärs att ett större antal demonstrationsanläggningar
för behandling av olika sorters organiskt avfall skall
uppföras (yrkande 2). Utvecklingen av metoder för recirkulering av
toalett- och hushållsavfall bör stimuleras enligt motionerna
1988/89:N471 (mp) yrkande 3 och Jo876 yrkande 1.

I motion 1988/89:Jo870 (mp) erinras om det mål för papper som
fiberråvara som sattes upp av jordbruksdepartementet år 1975 (yrkande
1). Vidare framförs krav på att pappersinsamling införs på alla
offentliga inrättningar (yrkande 2) och att en massiv informationskampanj
om sortering av papper startas (yrkande 3). Motsvarande krav
återkommer även i motion Jo798 (mp) yrkandena 1, 2 respektive 3.

Näringsutskottet har med yttrande till jordbruksutskottet överlämnat
motion 1988/89:N313 (vpk). Enligt motionen leder pappersindustrins
samarbete vid inköp av returpapper till att pappersinsamlingen blir
olönsam för kommunerna. Motionärerna hävdar att pappersbrukens
inköpsbolag har ett alltför dominerande inflytande över prissättningen
på returpapper. För att skapa en motvikt till industrins starka ställning
på returpappersmarknaden borde staten, kommunerna och landstingen
bilda en gemensam inköps- och försäljningsorganisation för pappersprodukter.
Organisationen skulle träffa avtal med pappersindustrin om
inköp av papper och försäljning av returpapper.

Skärpta krav på avfallsförbränningen redovisas i flera motioner. I
folkpartimotionen 1988/89:Jo772 yrkas att utsläppskraven skärps och
att effektiv rening av bl.a. sura gaser och dioxiner införs (yrkande 10).
Miljökraven skall motsvara de utsläppsnivåer som redovisades i den.
s.k. ENA-utredningen (Energi ur avfall). I motionerna 1988/89:Jo796

1989/90: Jo U16

(m) yrkande 25 och Jo883 (m) yrkande 11 hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till gränsvärden för utsläpp av dioxin från
gamla sopförbränningsanläggningar. Enligt motionärerna bör det för
nya anläggningar gällande gränsvärdet även gälla för äldre anläggningar
och införas under en övergångstid på 10 år. Enligt motion
1988/89:Jo822 (vpk) skall naturvårdsverket ges i uppdrag att undersöka
utsläppen av dioxiner (yrkande 10). Inga nya sopförbränningsanläggningar
skall fa tas i drift och befintliga anläggningar bör avvecklas
inom fem år (yrkande 1). Yrkande om avveckling återfinns även i
motion Jo827 (vpk) yrkande 11. Enligt motionärerna bör aska från
sopförbränningsanläggningar behandlas som miljöfarligt avfall (yrkande
12). I motion Jo843 (c) yrkande 3 framhålls att sopförbränning
endast bör få ske med samtidig energiutvinning. Miljöpartiet yrkar i
motionerna 1988/89:Jo774 yrkande 1, Jo819 yrkande 1 och

1988/89:Jo866 yrkande 7 att all sopförbränning skall avvecklas inom
tre år. Samtidigt skall en satsning göras på alternativa behandlingsmetoder
för avfallet såsom källsortering och kompostering.

I motion 1988/89:Jo772 (fp) yrkande 7 begärs att pant för småbatterier
och bilbatterier införs. I motion Jo744 (fp) yrkande 4 framhålls att en
fungerande källsortering förutsätter att utsorterat material kan omhändertas
på ett rimligt sätt. Pågående insamling av bl.a. batterier visar
dessutom på svårigheterna när insamlingen inte kombineras med stimulanser
i form av exempelvis pant. Aven i folkpartiets motion
1988/89:Jo849 framförs krav på ett återvinningssystem för bil- och
fritidsbatterier (yrkande 1). Ekonomiska styrmedel och ökad forskning
krävs enligt motionärerna för att stimulera en övergång till batterier
med lång livslängd (yrkande 2). I motion 1988/89:Jo832 (c) hemställs
att riksdagen beslutar om åtgärder mot de miljöproblem som orsakas
av batterihanteringen. Miljöfarliga batterier skall förbjudas där så är
möjligt och kvarvarande miljöfarliga batterier skall märkas enligt den
nordiska överenskommelsen. Miljöpartiet yrkar i motionerna Jo819
och 1988/89:Jo866 att batterier som innehåller höga halter av miljöfarliga
metaller skall förbjudas (yrkandena 13 respektive 12). Enligt
motionärerna bör batterier som innehåller låg halt av miljöfarliga
metaller beläggas med pant (yrkandena 14 respektive 10). I motion
Jo819 framhålls vidare att tungmetallhaltiga batterier inte får vara fast
monterade och skall vara märkta (yrkande 15).

Hanteringen av kasserade lysrör och annat avfall innehållande kvicksilver
är föremål för flera motionsyrkanden. Krav på ett pansystem för
kvicksilverhaltiga lampor och lysrör förs fram i motion Jo760 (c). I
motion 1988/89:Jo835 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag om att förbrukade lysrör och andra lampor innehållande kvicksilver
skall hänföras till miljöfarligt avfall. Även i folkpartiets motion
1988/89:Jo841 krävs att lysrör skall betraktas som miljöfarligt avfall
(yrkande 1). Enligt motionärerna bör ett pantsystem inrättas för insamling
av lysrör (yrkande 2). Miljöpartiet yrkar i motionerna Jo819
yrkande 16 och 1988/89:Jo866 yrkande 13 att lysrör och andra produkter
som innehåller kvicksilver eller andra tungmetaller skall beläggas

1989/90: Jo U16

med pant. Effektiva amalgamavskiljare bör enligt motion Jo872 (c)
installeras vid källan. Det är enligt motionärerna av största vikt att
hanteringen och saneringen av amalgam vid tandvårdsklinikerna inte
medför att kvicksilvret sprids ut i miljön. I motion Jo765 (s) yrkande 2
krävs att kvicksilvertermometrar förbjuds.

Utskottets överväganden

Hushållsavfallet tas i dag om hand till cirka 55 % genom förbränning
och till cirka 10 % genom kompostering. Resten deponeras i osorterat
skick. Av industriavfallet deponeras över 90 %. Hantering av avfall är,
som framhålls i propositionen, alltid förenad med hälso- och miljörisker.
Problemen kan begränsas och minskas till acceptabel nivå genom
flera åtgärder. Mängden avfall både kan och bör minskas. Återvinning,
återanvändning och insamling av särskilt miljöstörande produkter utgör
exempel på ytterligare åtgärder som minskar de med avfallshanteringen
förenade problemen. Alla dessa åtgärder förutsätter en sortering
av avfallet i olika fraktioner. Källsortering medverkar till en rationell
behandling genom att de uppdelade avfallsfraktionerna var för sig får
bättre behandlingsegenskaper. Utskottet gör samma bedömning som
miljö- och energiministern beträffande behovet av att snarast åstadkomma
en så ändamålsenlig sortering av avfallet som möjligt i så
många kommuner som möjligt. Utskottet konstaterar dessutom att det
förslag om den kommunala avfallsplanering som regeringen redovisat

— förslaget behandlas under avsnittet överblick och kontroll — som
riktmärke har att till årsskiftet 1993-1994 uppnå önskvärd källsortering.
I detta sammanhang bör även påpekas att det i många kommuner
pågår en omfattande verksamhet med källsortering och att stora framsteg
gjorts på detta område. Enligt utskottets mening föreligger en
betydande samstämmighet mellan å ena sidan den av riksdag och
regering eftersträvade ambitionsnivån när det gäller källsortering och å
andra sidan de krav som nu förs fram i motionerna 1988/89:Jo717
yrkande 6, 1988/89:Jo774 yrkande 2, Jo827 yrkande 9, 1988/89:Jo866
yrkandena 3 och 5 samt J0868 yrkande 10. Berörda delar av motionerna
synes i allt väsentligt vara tillgodosedda med det anförda och bör
inte föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet har tidigare (s. 43) framhållit betydelsen av ekonomiska
styrmedel som ett effektivt komplement till övrig reglering på avfallsområdet.
Sådana styrmedel kan främja utvecklandet av ny avfallssnål
och ren teknik.Vidare kan användningen av miljöfarliga ämnen nedbringas.
Olika former av ekonomiska styrmedel kan förväntas ha stor
betydelse för en framgångsrik källsortering med ökad återanvändning,
materialåtervinning och avfallsfraktionering varigenom avfallets behandlingsegenskaper
förbättras. Styrande avfallsavgifter är föremål för
miljöavgiftsutredningens (ME 1988:03) överväganden.Utskottet är mot
bakgrund av pågående arbete på detta område och med hänsyn till vad
som anförts ovan beträffande utvecklandet av källsorteringen inte
berett att tillmötesgå motionerna Jo843 yrkande 4 och J0868 yrkande

11. Motionsyrkandena avstyrks således.

1989/90:JoU 16

Utöver vad som anförts ovan beträffande utveckling av en fungerande
källsortering konstaterar utskottet att kommunerna är oförhindrade
att via sin beskattningsrätt eller via avgifter täcka de med källsorteringen
förenade kostnaderna. Utskottet är således inte berett att tillmötesgå
de olika krav på statsbidrag som förs fram i motionerna Jo819 yrkande
6, 1988/89:Jo822 yrkandena 8 och 9 samt 1988/89:Jo866 yrkande 4.
Motionerna avstyrks i berörda delar.

En mindre del av hushållens fasta avfall består av restprodukter som är
möjliga att återvinna genom källsortering. En övervägande del domineras
av biologiskt nedbrytbart matavfall samt av en fraktion papper och
plast som inte kan återvinnas utan tekniska problem. För att uppnå en
märkbar minskning av mängden hushållsavfall fordras att även dessa
fraktioner uppmärksammas och blir föremål för en miljö- och resursvänlig
hantering. Ifrågavarande avfall borde sorteras i en kompostfraktion
och en bränslefraktion. Kompostfraktionen kan utnyttjas som
jordförbättringsmedel eller för utvinning av biogas/deponigas. Förutom
energjutvinning medför utnyttjandet av gas dessutom minskade läckage
av metangas till atmosfären. Utskottet har ovan tillstyrkt regeringens
förslag om en utvidgning av den s.k. kvalifikationsregeln i renhållningslagen
för att ge föreskrifter om källsortering (s. 51). Behovet av
att stimulera återanvändning och återvinning samt de därmed förenade
samhällsekonomiska intressena betonas därigenom i lagstiftningen. En
ökad sortering möjliggör bl.a. en mer differentierad behandling av
olika typer av avfall. Det utökade kommunala ansvaret för avfallshanteringen
— som behandlas under avsnittet överblick och kontroll —
tillsammans med de utökade möjligheterna att föreskriva om källsortering
torde avsevärt förbättra förutsättningarna för rötning och kompostering
av den organiska avfallsfraktionen. Utskottet anser således att
en fortsatt utveckling på detta område är mycket angelägen och
förutsätter att berörda myndigheter följer det fortsatta arbetet. Enligt
vad utskottet erfarit har bl.a. naturvårdsverket beviljat Eslövs kommun
statsbidrag för ett försöksprojekt med produktion av biogas ur hushållsavfall.
Statsbidrag har även beviljats Örebro kommun för ett
småskaligt projekt med avfall, energi och avloppsvatten. Bland annat
skall det organiska avfallet gå till biogasframställning. Redovisningen
ovan beträffande förbättrade förutsättningar för kompostering och rötning
innebär inte enligt utskottets mening att man kan bortse från
behovet av fortsatta ansträngningar på detta område. Det anförda synes
dock i allt väsentligt kunna tillgodose syftet med motionerna
1988/89:Jo774 yrkande 3, Jo819 yrkande 7 och 1988/89:Jo866 yrkande
9. Motionsyrkandena bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare
åtgärd.

I likhet med miljö- och energiministern anser utskottet att den gas
som bildas i deponier bör användas till energiutvinning. Detta skall
gälla alla avfallsdeponier där en gasbildande process av mer väsentlig
omfattning sker. Endast i de fall energiutvinning inte är möjlig bör
gasen facklas av. Utskottet anser dock inte att det finns skäl för ett mer
långtgående ställningstagande beträffande utvinning av deponigas. Bl.a.

1989/90:JoU16

saknar utskottet närmare information om de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för en absolut skyldighet att utvinna deponigas. Det
bör som utskottet anfört ovan i första hand ankomma på berörda
myndigheter att följa utvecklingen på detta område. Utskottet är således
inte berett att föreslå riksdagen något särskilt uttalande med
anledning av motion Jo827 yrkandena 16 och 17. Motionsyrkandena
avstyrks.

Med samma motivering avstyrks även motion Jo876 yrkande 2.

Även motionerna 1988/89:N471 yrkande 3 och Jo876 yrkande 1
synes i allt väsentligt kunna tillgodoses med det anförda. Motionerna
avstyrks i berörda delar.

Som redovisats i naturvårdsverkets rapport Avfallet och miljön är
förbränning av osorterat avfall i dag den vanligaste behandlingsmetoden
för hushållsavfall. Förbränningen sker i ett antal anläggningar som
alla utnyttjar energin i avfallet för fjärrvärmeändamål. Genom förbränningen
minskas avfallets volym med ca 90 % och vikten med ca 75 %.
Avfallet kan genom separering uppdelas i olika fraktioner med olika
sammansättning och egenskaper. I allmänhet eftersträvas att fä avfallet
uppdelat i en skrotfraktion, en kompostfraktion och en bränslefraktion.
Särskilt delar av det icke branschspecifika industriavfallet ger en
bränslefraktion av god kvalitet. Den förbättrade hanterbarheten och
det högre värmevärdet i den genom separering erhållna bränslefraktionen
underlättar en effektiv förbränning. Erfarenheterna från användningen
av en separerad bränslefraktion är dock inte entydigt positiva.
Kraven på förbränningen och rökgasreningen har följaktligen inte
kunnat sänkas. Utvecklingen med att ta fram ett bränsle ur den torra
fraktionen är dock av stort intresse för att minska utsläppen av
föroreningar. Parallellt med utvecklingen på bränslesidan sker också
en utveckling av avfallsförbränningen, som innebär ytterligare begränsningar
av de skadliga utsläppen. Utskottet vill i detta sammanhang
påminna om att utsläppsvillkoren för avfallsförbränningsanläggningarna
för närvarande är föremål för omprövning. Anläggningarna skall
före utgången av år 1991 uppfylla de krav som regeringen på förslag av
statens energiverk och naturvårdsverket angivit för utsläppen (ENAkraven).
Som utskottet tidigare framhållit leder en ökad satsning på
avfallssortering till en mer differentierad behandling av olika typer av
avfall. Det utökade kommunala ansvaret för avfallshanteringen tillsammans
med de nya möjligheterna att föreskriva om källsortering medför
att förbränning av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha upphört vid
utgången av år 1993. Detta torde förbättra förutsättningarna för en
framtida avfallsförbränning med mindre påfrestningar för miljön. Utskottet
finner mot bakgrund av det anförda inte anledning att föreslå
riksdagen någon åtgärd i anledning av motionerna 1988/89:Jo774 yrkande
1, Jo819 yrkande 1, 1988/89:Jo822 yrkande 1, Jo827 yrkande 11
och 1988/89:J0866 yrkande 7. Motionerna avstyrks således i berörda
delar.

1989/90:JoU16

Eftersom samtliga anläggningar för sopförbränning — enligt vad
utskottet nyss anfört — utnyttjar energin i avfallet för fjärrvärmeändamål
bör motion Jo843 yrkande 3 ej föranleda någon vidare åtgärd.

Med samma motivering avstyrks även motionerna 1988/89:Jo772
yrkande 10, 1988/89:Jo796 yrkande 25, 1988/89:Jo822 yrkande 10 och
Jo883 yrkande 11.

Vidare avstyrks motion Jo827 yrkande 12.

Näringsutskottet har med yttrande till jordbruksutskottet överlämnat
ovan redovisade motion 1988/89:N313 (vpk). Yttrandet bifogas till
detta betänkande. I yttrandet anför näringsutskottet bl.a. följande.

Riksdagen beslutade år 1975 om olika åtgärder som syftade till ökad
återvinning och ett bättre omhändertagande av avfall (prop. 1975:32,
JoU 1975:10). Bl.a. bestämdes det att en obligatorisk insamling av
pappersavfall i form av tidningar och tidskrifter skulle påbörjas. Enligt
riksdagens beslut borde pappersinsamlingen vara fullt genomförd före
år 1980 i alla de delar av landet där sådan insamling är praktiskt
genomförbar och motiverad. Svenska renhållningsverksföreningen
uppger att tidningsinsamling för närvarande förekommer i nära nog
alla landets kommuner.

Enligt beräkningar av Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen
har mängden insamlat returpapper fördubblats från år 1975 till år
1989. Enligt preliminära uppgifter insamlades år 1989 ca 910 000 ton,
vilket var en ökning med ca 5 % jämfört med året innan. Av insamlat
returpapper år 1989 var ca 450 000 ton tidningar och tidskrifter och
ca 255 000 ton wellpapp och solidpapp. Mängden tidningar och tidskrifter
som har samlats in från hushållen har ökat kraftigt under
senare år. Under vart och ett av åren 1988 och 1989 ökade den med ca
15 %. Pappersindustrins förbrukning av returpapper har tredubblats
från år 1975 till år 1989. Under år 1989 ökade förbrukningen med ca

10 %, främst till följd av att Hylte Bruks AB tog i drift en ny
tidningspappersmaskin. Råvaran till denna tillverkning utgörs till stor
del av returpapper.

Statens industriverk (SIND) redovisade år 1988 på regeringens uppdrag
en analys av massa- och pappersindustrins försörjning med returpapper.
Analysen publicerades i rapporten (SIND PM 1988:3) Massaoch
pappersindustrins returpappersförsörjning. I rapporten behandlas
bl.a. prissättningen på returpapper. Ett tjugotal pappersbruk i Sverige
utnyttjar returpapper i sin produktion. Brukens inköp av returpapper
kanaliseras med ett fatal undantag genom något av de två industriägda
inköpsbolagen IL Returpapper AB och Pappersåtervinnings AB
(PÅAB). Antalet återvinningsföretag är ca 100. Dessa svarar för insamling
och bearbetning av returpapper före leverans till pappersbruken.
Insamling av returpapper från hushållen sker i kommunens regi inom
ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Vanligen sköts
själva insamlingsarbetet av privata entreprenörer på uppdrag av kommunen.
Priset för insamlade och sorterade tidningar från hushållen
fastställs vid förhandlingar mellan inköpsbolagen och returpappershandeln.
Under våren 1988 betalade PAAB 566 kr. per ton och IL
Returpapper 500 kr. per ton för tidningar och tidskrifter. Priserna på
returpapper i Sverige var dock relativt sett höga vid en internationell
jämförelse. I Danmark betalades under våren 1988 motsvarande 277
kr. per ton och i Förbundsrepubliken Tyskland motsvarande 324 kr.
per ton. Från den svenska industrins sida, sägs det i rapporten, strävar

1989/90:JoU16

man efter en uthålligt god tillgång på inhemsk råvara och därför
tillämpas en stabil prispolitik. En ökad import av returpapper till låga
priser skulle kunna slå sönder det nuvarande insamlingssystemet.

Pappersbrukens samarbete vid inköp av returpapper prövades år
1984 av näringsfrihetsombudsmannen (NO). Anledningen var att flera
kommuner hade klagat över att brukens samarbete pressade priset på
returpapper från kommunerna. Dessa hävdade att returpapperets värde
låg betydligt över de priser som pappersbrukens inköpsbolag erbjöd.
Till grund för NO:s prövning låg en utredning från statens pris- och
konkurrensverk (SPK). I utredningen (SPK:s utredningsserie 1982:20)
redovisades uppgifter om priser, kostnader och konkurrensförhållanden
inom returpappershandeln i början av 1980-talet. I sitt beslut i
ärendet lämnar NO inledningsvis en konkurrensrättslig bakgrund till
sin bedömning. NO påpekar att inköpssamarbete, oavsett i vilken form
det bedrivs, karaktäristiskt ger inköpsfördelar. Dessa består främst i att
inköpen kan göras rationellare. Samordningen begränsar i regel kostnaderna
för både köpar- och säljarsidan. Det är vanligen mer effektivt
med ett gemensamt inköpsbolag än med flera inköpsavdelningar fördelade
på vart och ett av köparföretagen. Antalet köpslut minimeras.
Även materialhanteringen kan bli rationellare, bl.a. genom att transporterna
samordnas. På säljarsidan består besparingen i, framhåller
NO, att försäljningen underlättas av att en kund köper stora kvantiteter.
Normalt ger säljaren köparen del av denna besparing genom att
sänka priset. Samtidigt betonar NO att en stark köpare genom sin
maktposition kan uppnå fördelar som inte har sin grund i ökad
effektivitet. Köparen kan tilltvinga sig lägre priser än vad som är
motiverat utifrån köparens prestationer i förhållande till säljaren och
övriga kostnadsfaktorer. Detta gäller särskilt om säljarens position är
svag. Denna form av prispress kan tänkas bli bedömd som skadlig vid
en bedömning enligt konkurrenslagen (1982:729). Enligt NO är dock
starka köpares prispressande funktion i regel nyttig, eftersom den
tvingar fram en ökad rationalitet hos leverantören. Först i mera
uppenbara fall kan man därför, menar NO, anse att köparen missbrukar
sin position. Enligt NO fanns det inget i SPK:s utredning som
motsade att pappersbrukens inköpssamarbete har betydande fördelar
från allmän synpunkt genom att det leder till en effektivare hantering
än om bruken skulle köpa returpapper vart för sig. NO konstaterade
vidare att utredningen inte gav belägg för att bruken genom samarbetet
pressade ned priset på returpapper utöver vad som är ett resultat av
effektivare returpappershantering. Mot denna bakgrund såg NO inget
skäl för ingripande och avskrev ärendet.

Från år 1975 — då riksdagen beslutade att en obligatorisk insamling
av pappersavfall skulle påbörjas — till år 1989 har den totala mängden
insamlat returpapper (bestående av bl.a. tidningar, tidskrifter och
wellpapp) fördubblats. Mängden tidningar från hushållen har procentuellt
sett ökat ännu kraftigare; under de två senaste åren har den
årliga ökningstakten uppgått till ca 15 %. Pappersindustrins förbrukning
av returpapper har från år 1975 till år 1989 tredubblats. En
fortsatt ökad efterfrågan på returpapper från industrins sida förutses
under de närmaste åren. Till följd härav beräknas ett ökat importbehov
komma att uppstå i början av 1990-talet. Enligt den av statens
industriverk (SIND) år 1988 publicerade rapporten om massa- och
pappersindustrins försörjning med returpapper (SIND PM 1988:3) var
prisnivån på returpapper i Sverige år 1988 relativt sett hög vid en
internationell jämförelse. Detta förhållande synes fortfarande gälla.
Enligt uppgift har man dock under senare tid från återvinningsföretagens
sida med åberopande av en ökad tillgång på returpapper i Europa

— bl.a. till följd av export av returpapper från USA och Canada —

1989/90: JoU 16

krävt en sänkning av priset på insamlade tidningar från hushållen.
Detta föranledde Svenska kommunförbundet att i en skrivelse till
industridepartementet i november 1989 kräva stimulansåtgärder för att
insamlingen och avsättningen av returpapper i Sverige skulle tryggas.
Industridepartementet har nyligen besvarat skrivelsen. Av svaret framgår
att industriminister Rune Molin för närvarande inte avser att
föreslå några särskilda åtgärder som ingriper i returpappersmarknaden.
Från departementets sida görs bedömningen att industrins ökande
efterfrågan på returpapper sannolikt kommer att leda till en stigande
prisnivå för returpapper och en fortsatt ökad insamlingsvolym. Departementet
avser emellertid att noga följa utvecklingen på området.

Den industriella användningen av returpapper är värdefull i många
avseenden, inte minst från energi- och naturresurssynpunkt. Det är
därför, menar näringsutskottet, angeläget med en fortsatt ökad insamling
av returpapper. Näringsutskottet noterar att regeringen kommer
att hålla utvecklingen under noggrann uppsikt. Mot bakgrund av
industrins ökande efterfrågan på returpapper torde pappersbruken
vilja tillämpa en prispolitik som inte motverkar kommunernas intresse
för pappersinsamlingen och som gagnar industrins långsiktiga försörjning
med returpapper. Med hänsyn till det anförda anser näringsutskottet
att motion 1988/89:N313 (vpk) inte bör föranleda något initiativ
av riksdagen. Motionen avstyrks alltså av näringsutskottet.

Beträffande returpappershanteringen vill jordbruksutskottet anföra följande.

Som framgår av näringsutskottets yttrande redovisade Statens industriverk
(SIND) år 1988 på regeringens uppdrag en analys av massaoch
pappersindustrins försörjning med returpapper. Analysen publicerades
i rapporten Massa- och pappersindustrins returpappersförsörjning
(SIND PM 1988:3). Sammanfattningsvis förutser SIND att industrins
efterfrågan på returpapper kommer att öka snabbare än insamlingen
fram till i början av 1990-talet. Som en följd härav beräknas att
ett årligt importbehov om ca 100 000 ton tidningar komma att uppstå.
Enligt SIND är det på kort sikt inte nödvändigt med några särskilda
åtgärder för att trygga industrins försörjning med returpapper. På
längre sikt kan det dock vara befogat med ökad information till
hushållen för att främja insamlingen av tidningar.

Den industriella användningen av returpapper är värdefull i många
avseenden, inte minst från energi- och naturresurssynpunkt. Utskottet
gör samma bedömning som näringsutskottet beträffande en fortsatt
ökad insamling av returpapper. Industrins ökande efterfrågan på returpapper
torde inte motverka kommunernas intresse för pappersinsamlingen.
Industrin kan således förväntas bedriva en sådan prispolitik
som gagnar en långsiktig försörjning med returpapper. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1988/89:N313, Jo798
yrkandena 1, 2 och 3 samt 1988/89:Jo870 yrkandena 1, 2 och 3 i den
mån de inte kan anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.

År 1986 förelädes riksdagen ett förslag om åtgärder mot miljöfarliga
batterier (Prop. 1986/87:55). I propositionen redovisades ett åtgärdsprogram
mot utsläpp i miljön av tungmetaller från batterier. I programmet
ingick en övergång till mindre miljöfarliga batterier. Batterierna
skulle samlas in och omhändertas på ett tillfredsställande sätt. Vidare

1989/90:JoU16

skulle miljöfarliga batterier märkas. Kostnaderna för åtgärdsprogrammet
skulle betalas av batterileverantörer m.fl. som yrkesmässigt hanterade
eller importerade miljöfarliga batterier. Riksdagen lämnade förslaget
utan erinran. Samtidigt hemställdes om en utredning om ett
eventuellt pantsystem för miljöfarliga batterier (JoU 1986/87:8, rskr.
70).

Fr.o.m. den 1 januari 1987 skall förbrukade miljöfarliga batterier
samlas in. Batterierna kan lämnas in till den som yrkesmässigt överlåter
miljöfarliga batterier eller lämnas på av kommunen särskilt anvisad
plats (SFS 1986:1236). Med miljöfarliga batterier avses fr.o.m. den 1
januari 1989 slutna torrbatterier med mer än sammanlagt 0,025 viktprocent
kvicksilver och kadmium. Miljöfarliga batterier får inte överlåtas
yrkesmässigt om de inte har märkts med en särskilt anvisad
symbol. Beträffande knappcelIsbatterier omfattar märkningskravet förpackningen
(SFS 1987:1049). Fast monterade nickel-kadmiumbatterier
omfattas av märkningskravet fr.o.m. den 1 juli 1990. Vara som innesluter
sådant batteri skall vara försedd med den särskilt anvisade
symbolen (SFS 1989:66). Nuvarande reglering av hanteringen av miljöfarliga
batterier återfinns i förordningen (1989:974) om miljöfarliga
batterier. I förordningen förbjuds vissa särskilt angivna alkaliska miljöfarliga
batterier. Förbudet gäller fr.o.m. den 1 februari 1990.

Beträffande den aktuella situationen för miljöfarliga batterier har
utskottet erfarit följande. De alkaliska batterier som säljs i Sverige i dag
innehåller ner till 0,01 % kvicksilver och kadmium. Det motsvarar
omkring 80 kg restkvicksilver per år. Motsvarande mängd för 1988 var
enligt naturvårdsverkets beräkningar 1 780 kg. Med hänsyn till den
låga kvicksilverhalten i förhållande till innehållet av organiska ämnen
försvåras återvinningen av kvicksilver. Knappcellsbatterier (kvicksilveroxidbatterier)
innehåller ca 30 % kvicksilver. Återinsamlingen ligger
på omkring 90 % och mängden restkvicksilver uppgår till cirka 270 kg
per år. Motsvarande mängd för 1988 var enligt naturvårdsverkets
beräkningar 360 kg. Återvinningsteknik för dessa batterier beräknas
finnas tillgänglig inom en relativt snar framtid. Lösa nickel-kadmiumbatterier
återtas endast till 30 %. Detta är en låg och osäker siffra på
grund av den stora osäkerhet som råder i dag beträffande hur stor
återtagningen är och hur stor den kan bli. Batterierna finns även fast
inmonterade i varor och har lång livslängd. Batterierna återvinns vid
en anläggning i Oskarshamn. Brunstensbatterierna ligger under 0,025
% i kvicksilverinnehåll men säljs i stora mängder. Utvecklingen av
kvicksilverfria alternativ är långt kommen. Totalt beräknas dessa batterier
årligen ge upphov till mindre än 400 kg restkvicksilver. Sedan år
1989 pågår en försöksverksamhet med insamling och återvinning av
gamla blybatterier. Företaget Returbatt AB ansvarar för verksamheten
och erhåller 17 kr. per insamlat batteri. För information har avsatts

2 050 000 kr. Bidraget kommer från bilskrotningsfonden, och enligt
vad utskottet erfarit kvarstår bidraget även under år 1990. Ytterligare
500 000 kr. satsas därvid på information.

Utskottet har tidigare framhållit att spridningen av tungmetaller
genom batterier utgör ett allvarligt miljöproblem och att en övergång

1989/90:JoU16

till mindre miljöfarliga batterier är en nödvändighet. Den lämnade
redovisningen ger vid handen att situationen har förbättrats avsevärt
och att en sådan övergång i allt större utsträckning sker. Som resultat
kan noteras kraftigt minskade mängder med restkvicksilver. Ytterligare
framsteg torde kunna förväntas inom en relativt snar framtid. Enligt
utskottets bedömning är syftet med motion 1988/89:Jo832 med det
anförda i allt väsentligt tillgodosett. Yrkandet påkallar således ingen
ytterligare riksdagens åtgärd.

Utskottet vill beträffande ett eventuellt pantsystem för batterier och
med anledning av motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 7, Jo744 yrkande
4, Jo819 yrkande 14, 1988/89:Jo849 yrkande 1 och 1988/89:Jo866
yrkande 10 anföra följande. Redovisningen ovan visar att arbetet med
att nedbringa batteriernas kvicksilverinnehåll varit framgångsrikt. En
fortsatt övergång till ännu mindre miljöfarliga batterier är nödvändig
för att på sikt lösa de med batterierna förenade problemen. Kraven på
stimulering av återinsamling av batterier bör enligt utskottets mening
bedömas mot bakgrund av den förbättrade situationen i dagsläget och
de kostnadsproblem och praktiskt administrativa problem som ett
pantsystem kan antas medföra. Innan ett pantsystem övervägs bör man
enligt utskottets mening avvakta utvecklingen ytterligare en tid. Det får
förutsättas att alla möjligheter i övrigt tas till vara att ytterligare
motverka miljöproblemen på detta område. Utskottet finner mot bakgrund
av det anförda inte anledning att nu föreslå riksdagen någon
åtgärd i anledning av motionerna. Motionerna avstyrks således i berörda
delar.

Enligt utskottets mening får syftet med motionerna Jo819 yrkande
13 och 1988/89:Jo866 yrkande 12 anses vara tillgodosett mot bakgrund
av vad utskottet anfört ovan beträffande batterihanteringens miljöproblem.
Motionsyrkandena avstyrks.

Med samma motivering avstyrks även motion Jo819 yrkande 15. Det
bör framhållas att utskottet inte har något underlag för att bedöma de
tekniska och ekonomiska förutsättningarna för ett totalförbud mot
fastmontering av tungmetallhaltiga batterier.

Vidare avstyrks motion 1988/89:Jo849 yrkande 2.

I förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall, FMFA, definieras
särskilda huvudgrupper av avfall som miljöfarliga. Eftersom förordningen
har utSrdats med stöd av bemyndigande i lagen (1985:426) om
kemiska produkter omfattar den endast kemiskt och metallhaltigt
avfall. Enligt förordningen räknas kasserade produkter innehållande
kvicksilver som miljöfarligt avfall. Förordningen gäller ej om det
miljöfarliga avfallet ingår i hushållsavfall enligt renhållningslagen. Naturvårdsverket
har med stöd av förordningen meddelat undantag från
förordningens tillämpning när det gäller bl.a. kasserade lysrör innehållande
kvicksilver (Vägledande förteckning, Allmänna Råd 1985:7).

Enligt vad utskottet erfarit sker insamling av lysrör i relativt stor
omfattning genom kommunernas försorg. Lysrör och andra lampor
innehållande kvicksilver återvinns vid en anläggning i Karlskrona.
Lysrören hanteras och transporteras som annat avfall. De miljöpro -

1989/90:JoU16

blem som är förenade med lampor innehållande kvicksilver är i första
hand orsakade av bristande sortering av hushållsavfallet. Det utökade
kommunala ansvaret för avfallshanteringen och särskilt den fullt genomförda
källsorteringen skapar enligt utskottets mening goda förutsättningar
för att på något längre sikt komma till rätta med ifrågavarande
problem. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att
produkter som innehåller ämnen skadliga för miljön bör bli föremål
för sådan produktutveckling som leder fram till mindre skadliga
alternativ. Naturvårdsverket kommer som central tillsynsmyndighet
enligt renhållningslagen bl.a. att ha till uppgift att med stöd av givna
bemyndiganden följa utvecklingen även på detta område och i samråd
med kommuner och industri utforma erforderliga föreskrifter. Utskottet
erinrar om att naturvårdsverket tillsammans med kemikalieinspektionen
har regeringens uppdrag att komma med förslag till konkreta
planer för att begränsa eller helt avveckla användningen av särskilt
miljöstörande ämnen. Uppdraget skall redovisas i juni 1990. Regeringen
har för avsikt att redovisa ifrågavarande awecklingsplaner i samband
med kommande förslag om miljöpolitiken våren 1991. Arbetet
med att lösa problemen med den framtida hanteringen av bl.a. lysrör
och liknande produkter pågår således, och resultatet kan enligt utskottets
mening förväntas ge ökade möjligheter att i allt väsentligt tillgodose
syftet med motionerna 1988/89:Jo835 och 1988/89:Jo841 yrkande 1.
Yrkandena påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.

Som utskottet tidigare redovisat (senast JoU 1987/88:23) uppgår den
totala mängden kvicksilver i kasserade lysrör till mindre än 500 kg per
år. Utskottet är dock inte berett att utöver vad som anförts ovan
beträffande pågående ansträngningar på detta område förorda införandet
av ett särskilt pantsystem för lysrör. Utskottet avstyrker således
motionerna Jo760, Jo819 yrkande 16, 1988/89:Jo841 yrkande 2 och
1988/89:Jo866 yrkande 13.

Enligt vad utskottet erfarit är samtliga tandvårdskliniker i Sverige
nu utrustade med amalgamavskiljare. Naturvårdsverket avser att se
över amalgamhanteringen hos tandvårdsklinikerna. Verket kommer att
ge rekommendationer om bättre kontroll och hantering av amalgam
inklusive avskiljningsanordningar. Mot bakgrund av det anförda synes
motion Jo872 i allt väsentligt tillgodosedd. Motionen avstyrks.

Ovan nämnda uppdrag beträffande förslag till åtgärder för att minska
de mest miljöstörande ämnena innefattar bl.a. en undersökning av
möjligheterna för att helt avveckla användningen av kvicksilver. Utskottet
anser att skäl föreligger att avvakta resultatet av detta arbete.
Med hänsyn härtill avstyrks motion Jo765 yrkande 2.

1989/90:JoU16

Vissa åtgärder på förpackningsområdet m.m.

1989/90:JoU16

Propositionen

I propositionen framhålls bl.a. att förpackningsskatten som den ser ut i
dag saknar styrande effekt för att gynna retursystem. En översyn bör
ske i syfte att hävda returförpackningarnas ställning och göra beskattningen
av olika engångsförpackningar mer konsekvent och neutral. En
viktig uppgift inom andra förpackningsområden med existerande återanvändnings-
och återvinningssystem måste vara att säkra och effektivisera
dessa system. Härför krävs åtgärder både på styrmedelssidan och
på marknaden för återvunna material och produkter. Miljö- och
energiministern avser att begära regeringens bemyndigande att tillsätta
en utredning för att studera hur styrmedel på förpackningsområdet
generellt bör utformas för att stimulera återanvändning och återvinning.

PET-engångsflaskan för bryggeri produkter bör vara avvecklad senast
den 1 juni 1991 samtidigt som ett retursystem med en återanvändbar
PET-flaska utvecklas. Ett program för introduktion av ett sådant retursystem
under första halvåret 1991 har presenterats av bryggeribranschen.
Introduktionen skall vara helt genomförd vid utgången av år 1991.
Regeringen avser att återkomma med förslag till den lagstiftning som
kan behöva föreläggas riksdagen för att påskynda avvecklingen av
PET-engångsflaskan. I propositionen framhålls vidare att målet skall
vara en returgrad om minst 90 % för alla dryckesförpackningar som
kan återvinnas eller återanvändas. Förslag om att ändra villkoren för
AB Returpacks tillstånd kommer att föreläggas regeringen.

Det belopp som stiftelsen Håll Sverige Rent får från intäkterna av
burkåtervinningen föreslås höjt till ett öre. Motsvarande bidrag bör
även utgå från det kommande retursystemet för PET-flaskor. Miljöoch
energiministern avser att senare förelägga regeringen förslag om
detta.

I propositionen redovisas ett åtagande från förpackningsbranschen att
senast vid utgången av juni 1990 avveckla PVC som förpackningsmaterial.
Detta motsvarar närmare 70 % av alla PVC-haltiga förpackningar.
Även återstående PVC-användning i förpackningar och andra engångsartiklar
bör ersättas med annat material. Miljö- och energiministern
avser att senare inbjuda företrädare för berörda branscher till överläggningar
om hur utvecklingen kan påskyndas.

Motionerna

Folkpartiet yrkar i motion Jo744 att ekonomiska styrmedel för att öka
återvinningen skall ingå i uppdraget för den av miljö- och energiministern
föreslagna utredningen om styrmedel inom förpackningsområdet
(yrkande 2, delvis). Ekonomiska styrmedel för att förbättra retursystemen
krävs enligt motion 1988/89:Jo772 (fp) yrkande 3. I motion J0868
(m) yrkande 12 framförs krav på att den aviserade utredningen om

4 Riksdagen 1989/90. 16 sami. Nr 16

styrmedel på förpackningsområdet samordnas med miljöavgiftsutredningen.
Vidare framhålls att användningen av förpackningar bör bli
föremål för miljökonsekvensbedömningar.

Enligt motion Jo756 (s) bör all försäljning av drycker i engångsförpackningar
förutsätta tillhandahållande av samma drycker i returglas.
Förslag bör enligt motionärerna ingå i det uppdrag som regeringen
aviserat beträffande styrmedel inom förpackningsområdet. I motion
Jo783 (c) yrkas att tillverkning av icke återvinningsbara och miljöskadliga
plastförpackningar förbjuds i lag. Ett återvinningssystem skall
enligt motion 1988/89:Jo798 (c) finnas innan dryckesförpackningar
introduceras på marknaden. I miljöpartiets motion Jo819 yrkande 4
krävs att användningen av engångsförpackningar minskas. Förpackningsindustrin
bör enligt motion !988/89:Jo822 (vpk) yrkande 2 åläggas
att lösa avfallsfrågan på ett miljövänligt sätt innan en ny förpackning
introduceras. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en återgång
till större andel glas- och pappförpackningar bör enligt motion
Jo850 (s) utredas. I motion Jo870 (mp) yrkas att förpackningar skall
utformas på ett sådant sätt att de kan återanvändas, återbrukas eller
komposteras (yrkande 4).

Ett förbud mot aluminiumburkar och PET-flaskor yrkas i motionerna
1988/89:Jo822 (vpk) yrkande 3, Jo827 (vpk) yrkandena 2 och 3,
Jo843 (c) yrkande 8 och 1988/89:Jo953 (s). 1 motion Jo819 (mp)
yrkande 5 framförs krav på ett förbud mot aluminiumburkar och
PET-flaskor fr.o.m. den 1 januari 1991. I motion Jo841 (s) yrkas att
aluminiumburkar och engångsflaskor förbjuds fr.o.m. den 1 juni 1991.

Nya och förbättrade retursystem och åtgärder härför behandlas i ett
antal motioner. I motion 1988/89:N252 (mp) yrkas att bra och effektiva
återvinningssystem skall utarbetas för standardiserade glasförpackningar.
Frågan om standardiserade glasförpackningar bör enligt motion
1988/89:N264 yrkande 1 bli föremål för en utredning. I sistnämnda
motion framhålls att ett sådant system bör kunna göras till internationell
standard (yrkande 2) och att denna med det snaraste bör komma i
praktisk tillämpning (yrkande 3). Motionären yrkar slutligen att ett
pant- och återvinningssystem för standardiserade glasförpackningar införs
(yrkande 4). Stimulans av glasåtervinning och utveckling av glasförpackningar
samt utökad pant på returglas yrkas i motion
1988/89:Jo772 (fp) yrkande 5. Glasigloor skall finnas i alla kommuner
och informationen förstärkas. I motionerna 1988/89:Jo822 (vpk) yrkande
5 och Jo827 (vpk) yrkande 5 framförs krav på ett retursystem
för glasburkar. Enligt motion 1988/89:Jo837 (c) bör glasflaskor för
cider beläggas med pant (yrkande 1). För att minska besvären med
sophanteringen och främja resurshushållning yrkas vidare att ett retursystem
för PET-flaskor skall införas (yrkande 2). Sistnämnda yrkande
återkommer även i motion Jo843 (c) yrkande 7. Återtagningsmålet för
aluminiumburkar skall enligt motion 1988/89:Jo772 höjas till 90 %
(yrkande 4). I motionerna Jo767 (fp) och 1988/89:Jo837 yrkande 3
krävs att returburksmottagning införs hos systembolaget.

1989/90:JoU16

I motion Jo736 (m) yrkas att en del av influtna medel från burkåtervinningen
används till stöd för de extra insatser vissa kommuner
tvingats göra för strandstädning (yrkande 14).

I motion lolli (c) yrkas att PVC i förpackningar förbjuds. Enligt
motion 1988/89:Jo822 (vpk) yrkande 4 skall PVC förbjudas efter en
omställningstid på ett år. I motion Jo827 (vpk) yrkas att import av
förpackningar innehållande PVC förbjuds (yrkande 4). Ett importstopp
för PVC-plast krävs även i motion Jo843 (c) yrkande 10.
Samtidigt bör det internationella arbetet för att stoppa användningen
av miljöfarliga förpackningar utökas (yrkande 9). Miljöpartiet yrkar i
motion Jo819 att PVC i inrednings- och kontorsmaterial, hushållsartiklar
samt leksaker förbjuds (yrkande 9). Vidare yrkas att avvecklingen
av PVC-förpackningar även skall omfatta importerade förpackningar
(yrkande 10). Enligt motion 1988/89:Jo866 (mp) yrkande 17 bör
klorhaltiga förpackningar, exempelvis PVC förbjudas.

Utskottets överväganden

En betydande del av hushållens avfall utgörs av förpackningar av olika
slag. Ökad återanvändning av förpackningar där så är möjligt och
utökad sortering för återvinning av material kan bidra till en minskning
av avfallsvolymerna. För vissa dryckesförpackningar finns retursystem
och återvinningssystem redan utvecklade. Även inom vissa andra
förpackningsområden har det etablerats mer eller mindre effektiva
återanvändnings- eller återvinningssystem. Det gäller bl.a. transportförpackningar
av wellpapp och papp, lastbärare av trä och tomfat av plast
och metall. En viktig uppgift inom förpackningsområdet måste vara att
säkra och effektivisera sådana system genom en utveckling dels på
styrmedelssidan och dels på marknaden för återvunna material och
produkter. Det stora flertalet förpackningar saknar dock ett system för
återanvändning eller återvinning. Detta är enligt utskottets mening inte
tilfredsställande, och i framtiden måste det krävas att återanvändningen
och återvinningen inom förpackningsområdet utökas samtidigt som
mängden förpackningar minskas. Som redovisats i propositionen har
regeringen för avsikt att tillsätta en utredning med uppgift att lämna
förslag till styrmedel inom förpackningsområdet. Som målsättning har
bl.a. angetts att retursystem bör främjas och engångsförpackningar
missgynnas. Samtidigt bör en styrning ske mot energihushållning och
miljövänliga materialslag. Mot bakgrund av det anförda är utskottet
inte berett att föreslå riksdagen någon åtgärd med anledning av motionerna
Jo756, 1988/89:Jo798 och Jo850. Motionerna avstyrks.

Vidare avstyrks motion Jo783.

Med hänvisning till vad utskottet anfört ovan och i avbidan på
resultatet av den av regeringen aviserade utredningen om styrmedel på
förpackningsområdet avstyrks motionerna Jo744 yrkande 2 i motsvarande
del, 1988/89:Jo772 yrkande 3 och J0868 yrkande 12.

Enligt utskottets mening kan syftet med motionerna Jo819 yrkande

4 och Jo870 yrkande 4 anses vara tillgodosett mot bakgrund av vad

1989/90:JoU16

utskottet anfört ovan beträffande förpackningarnas framtida roll i
avfallshanteringen. Utskottet avstyrker således ifrågavarande motionsyrkanden.

Utskottet gör samma bedömning beträffande motion 1988/89:Jo822
yrkande 2. Motionen avstyrks i berörd del.

Utskottet anser i likhet med miljö- och energiministern att som
generellt mål skall gälla en returgrad om minst 90 % för alla dryckesförpackningar.
Returglaset (33 cl) har för närvarande en returgrad om
98—99 %. Enligt vad utskottet erfarit ökade returgraden för aluminiumburken
till 82,2 % för år 1989. Det innebär dock att drygt 100
milj. burkar per år hamnar i avfallet eller i naturen. Utskottet har
inget att erinra mot den i propositionen aviserade höjningen av
returgraden för dryckesförpackningar till 90 %. Detta bör resultera i
en ytterligare ökad återanvändning av dessa förpackningar. Som framhållits
ovan bör existerande retursystem främjas och engångsförpackningar
missgynnas. Samtidigt är det önskvärt att utvecklingen styrs mot
energihushållning och miljövänliga material. Utskottet är mot bakgrund
av det anförda inte berett att tillmötesgå de krav på förbud mot
aluminiumburken som förs fram i motionerna 1988/89:Jo822 yrkande

3 delvis, Jo827 yrkande 3, Jo843 yrkande 8 och 1988/89:Jo953 delvis.
Motionerna avstyrks i berörda delar. Motion 1988/89:Jo772 yrkande 4
är med det anförda enligt utskottets mening tillgodosedd och bör
således inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Med samma motivering kan de krav på förbud mot aluminiumburken
fr.o.m. viss tid som förs fram i motionerna Jo819 yrkande 5 och
Jo841 anses besvarade. Motionerna avstyrks i berörda delar.

Vidare avstyrks motionerna Jo767 och 1988/89:Jo837 yrkande 3.

Tillverkningen av PET-engångsförpackningar motsvarar enligt utskottets
mening inte de krav som i framtiden måste ställas på förpackningar
och deras betydelse för hushållningen med energi och resurser.
Utskottet finner det därför tillfredsställande att bryggeribranschen på
frivillig basis åtagit sig att fa fram ett retursystem för PET-flaskor som
syftar till återfyllning. Enligt den tidsplan som branschen presenterat
skall systemet med återfyllningsbara flaskor successivt införas under år

1991, och därmed bör engångsförpackningarna av PET kunna avvecklas
senast den 1 juni 1991. Enligt vad utskottet erfarit innefattar den
tidigare berörda utredningen om styrmedel inom förpackningsområdet
även en prövning av PET-förpackningens förekomst inom andra varuområden.
Som tidigare framhållits bör returförpackningar gynnas
framför engångsförpackningar samtidigt som utvecklingen styrs mot
miljövänliga material. Denna utveckling bör självfallet eftersträvas
inom alla varuområden. Miljö- och energiministern har för avsikt att
återkomma till riksdagen med ett förslag till den lagstiftning som kan
behövas för att påskynda avvecklingen. Med hänsyn härtill och vad
utskottet i övrigt anfört beträffande dryckesförpackningar avstyrks motionerna
1988/89:Jo822 yrkande 3 i återstående del, Jo827 yrkande 2
och 1988/89:Jo953 i återstående del. Motionerna 1988/89:Jo837 yrkan -

1989/90:JoU 16

de 2 och Jo843 yrkande 7 är med det anförda enligt utskottets mening
tillgodosedda och bör således inte föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd.

Med samma motivering avstyrks de krav på förbud mot PET-flaskan
fr.o.m. viss tid som förs fram i motionerna Jo819 yrkande 5 och Jo841.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört ovan beträffande förpackningarnas
betydelse för den framtida avfallshanteringen avstyrks även motionerna
1988/89:Jo772 yrkande 5, 1988/89:Jo822 yrkande 5, Jo827
yrkande 5 och 1988/89:Jo837 yrkande 1.

I avvaktan på resultatet av den av miljö- och energiministern aviserade
utredningen om styrmedel på förpackningsområdet anser utskottet
det inte meningsfullt att nu föreslå något riksdagsuttalande med
anledning av motionerna 1988/89:N252 och 1988/89:N264 yrkandena

1, 2, 3 och 4. Motionerna avstyrks.

Med anledning av motion Jo736 yrkande 14 vill utskottet anföra
följande. Det företag som har tillstånd enligt 2 § lagen (1982:349) om
återvinning av dryckesförpackningar av aluminium att driva ett pantsystem
för burkarna har att aktivt verka för bl.a. åtgärder mot nedskräpning
eller andra närliggande miljövårdsåtgärder. Åtgärder skall vidtas
till ett belopp motsvarande minst vad som utgör produkten av det
antal burkar som bolaget budgeterat intäkter för under verksamhetsåret
och ett halvt öre. Medlen går till stiftelsen Håll Sverige Rent för
att den skall kunna genomföra lämpliga åtgärder. Arbetet skall i första
hand bedrivas som informations- och kampanjverksamhet för att stimulera
enskilda, företag, organisationer och myndigheter att verka för
stiftelsens ändamål. Utskottet är inte berett att i detta sammanhang
göra något uttalande om användningen av de medel som tillkommer
stiftelsen. Det finns givetvis inget som hindrar att berörda kommuner
etablerar ett samarbete med stiftelsen. Utskottet avstyrker således motionen
i berörd del.

Avveckling av PVC-plast i förpackningar och andra engångsartiklar är
en nödvändig åtgärd för att minska tillförseln av klor till hushållsavfall
och avfallsförbränning. Utskottet konstaterar att det frivilliga åtagande
om en avveckling av PVC-förpackningar tillverkade i Sverige före
halvårsskiftet 1990 som regeringen förhandlat fram med förpackningsbranschen
innebär att 70 % av nuvarande PVC-haltiga förpackningar
försvinner. Utskottet anser därmed att motionerna Jo722,
1988/89:Jo822 yrkande 4 och 1988/89:Jo866 yrkande 17 till stor del
kan anses tillgodosedda. Motionerna avstyrks i berörda delar.

Vidare avstyrks motion Jo819 yrkande 9.

I likhet med miljö- och energiministern anser utskottet att återstående
PVC-användning i förpackningar och andra engångsartiklar också
bör ersättas med annat material. Redovisade åtgärder beträffande avvecklingen
av PVC-haltiga förpackningar innebär enligt utskottets mening
inte att man kan bortse från behovet av fortsatta ansträngningar
på detta område. Utskottet anser dock att aviserade överläggningar med
företrädare för berörda branscher bör avvaktas, och motionerna Jo819

1989/90:JoU16

yrkande 10, Jo827 yrkande 4 och Jo843 yrkande 10 bör nu inte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker således motionsyrkandena.

Vidare avstyrks motion Jo843 yrkande 9.

Överblick och kontroll
Propositionen

I propositionen betonas att statens ansvar vad gäller avfallshanteringen
är att skapa ett regelsystem inom vilket olika aktörer skall fä verka, att
utöva tillsyn och kontroll samt att initiera förändringar och förbättringar.
Ett av statens ansvarsområden är att tillgodose behovet av
forskning och utveckling. 1 propositionen föreslås att naturvårdsverket
skall vara central tillsynsmyndighet. 21 § renhållningslagen (1979:596),
RL, föreslås ändrad i enlighet härmed. Verket skall följa utvecklingen
på avfallsområdet samt vara pådrivande och föreslå eller initiera undersökningar,
utredningar och forskningsinsatser.

I propositionen föreslås att regeringen eller en myndighet skall ha
möjlighet att föreskriva att kommunerna skall ansvara för hanteringen
av annat avfall än hushållsavfall (6 § RL). Kommuner som så önskar
kan frivilligt utvidga sitt ansvar för avfallshanteringen. Miljö- och
energiministern framhåller bl.a. att avsaknaden av ett helhetsgrepp om
de samlade avfallsflödena är en allvarlig brist. Varken kommunen eller
någon annan har möjlighet att styra avfallet till den från miljö- och
resurshushållningssynpunkt mest lämpade behandlingsmetoden. Ett utvidgat
kommunalt ansvar med skyldighet för kommunerna att upprätta
en kommunal avfallsplan förutsätter enligt miljö- och energiministern
en effektiv och nära samverkan med industrin. I propositionen
framhålls vidare att kommunerna, sedan de gjort ordentliga inventeringar
av vilket avfall som uppstår till följd av de olika verksamheterna
inom varje kommun och vilka mängder avfall det är fråga om,
successivt borde kunna ta över ansvaret även för hanteringen av vissa
typer av avfall. Miljö- och energiministern avser i första hand det s.k.
icke branschspecifika avfallet, dvs. sådant avfall som inte är klassificerat
som miljöfarligt och inte heller härrör från specifika branscher
såsom järn- och stålindustri, gruvindustri, skogsindustri eller livsmedelsindustri.
Ett utvidgat ansvar bör enligt miljö- och energiministern
kunna införas fr.o.m. år 1993.

Enligt propositionen skall kommunerna ansvara för en heltäckande
avfallsplanering (9 § RL). Planen bör omfatta alla i kommunen
förekommande avfallsslag, dvs. även det avfall som kommunen själv
inte har hanteringsansvar för. 1 planen skall anges vilka åtgärder
kommunen planerar för att avfallet skall kunna tas om hand på ett
resurshushållande och miljöriktigt sätt. Vidare anförs att avfallsplanen
skall revideras löpande och som mål ha att minska avfallets mängd och

1989/90: Jo U16

farlighet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
skall ha möjlighet att ge närmare föreskrifter i fråga om vad en
avfallsplan skall innehålla.

Vidare föreslås att reglerna för avfallstaxorna ändras så att den avgift
kommunerna äger rätt att ta ut för sina kostnader i samband med
avfallshanteringen även skall täcka kommunens kostnad för planering
(16 § RL).

I den kommunala avfallsplaneringen skall ingå en inventering av
gamla avfallsupplag. Visar genomförd inventering att deponierna förorenar
omgivningen skall kommunerna kontrollera utsläppen och
med stöd främst av miljöskyddslagen (1969:387) vidta de åtgärder som
behövs. I propositionen erinras om naturvårdsverkets arbete med att
studera flödet av kemiska ämnen som slutligen kommer ut i avfallet.
Studien visar bl.a. att metaller som hamnar i avfallsdeponier under
olika förhållanden kan vara olika tillgängliga för biologiska och fysiologiska
processer och därmed ge olika miljöpåverkan i det längre
perspektivet.

Motionerna

Betydelsen av myndigheternas övergripande ansvar betonas i motion
1988/89:Jo772 (fp) yrkande 12. Enligt motionärerna skall staten ställa
upp ramen för företagens agerande samtidigt som administrativa och
ekonomiska styrmedel skall främja företagens övergång till slutna
processer och investeringar i ny teknik. I motion Jo827 (vpk) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samhällsägd
återvinningsorganisation (yrkande 19).

I folkpartiets motion Jo744 yrkande 6 framhålls att utvidgat kommunalt
ansvar för avfallshanteringen måste ge ökade reella tillsynsmöjligheter
utan att det primära ansvaret flyttas från avfallsproducenterna.
Kommunerna bör enligt motionärerna inte fa ett utvidgat ansvar redan
fr.o.m. år 1993. Ett bibehållande av avfallsproducenternas ansvar innebär
att regeringen måste utarbeta ett förslag om sådant ansvar i
renhållningslagen (yrkande 7). Enligt motion Jo827 (vpk) yrkande 6
bör kommunerna ha ansvaret för omhändertagandet av allt avfall
fr.o.m. den 1 januari 1993. Regeringen bör tillsätta en utredning med
uppgift att lämna förslag om sådant stöd som kommunerna kan
behöva när de tar över ansvaret (yrkande 7). 1 motion J0868 (m)
betonas att kommunens uppgift på avfallsområdet är att utöva tillsyn
och kontroll. Kommunalt ansvar får inte hota utvecklingen av nya
hanteringsmetoder, och enligt motionärerna har industrin själv de
bästa förutsättningarna att hantera sitt avfall (yrkande 13). Regeringens
förslag till 6 § RL bör ändras i enlighet med det anförda (yrkande 16).

I händelse av att regeringens förslag till ändring av 6 § RL bifalls bör
dispensmöjlighet införas för de företag som kan omhänderta sitt avfall
på ett miljömässigt jämbördigt sätt (yrkande 17). I motion Jo843 (c)
yrkande 1 betonas att ansvaret läggs på industrin. Kommunerna skall
inventera och planlägga samt utöva tillsyn och kontroll. En kartlägg -

1989/90:JoU16

ning av ansvarsfördelningen i fråga om slutligt omhändertagande av
det miljöfarliga avfallet krävs i motion Jo720 (s) yrkande 1. Föreliggande
förslag går enligt motionärerna för långt beträffande det kommunala
ansvaret. En utredning om den framtida ansvarsfördelningen
på avfallsområdet bör tillsättas, och en analys bör anstå till dess
resultatet av den kommunala avfallsplaneringen har redovisats (yrkande
2).

I motion J0868 (m) yrkande 14 begärs sådan ändring i regeringens
förslag till 9 § RL att "kommunens åtgärder för att minska avfallets
mängd och farlighet" ersätts med "vilka åtgärder som bör vidtas för att
minska avfallets mängd och farlighet". Planeringen skall enligt yrkande
18 vara explorativ och utgå ifrån lokala förutsättningar och i
enlighet med lokala ambitioner. Gjorda inventeringar bör sammanställas
av naturvårdsverket. Avgiftsuttaget i samband med avfallshanteringen
skall omfatta kapital- och driftskostnader. Avfallsplaneringen är en
övergripande kommunal angelägenhet och kostnaden härför bör inte
tas ut via avgifter (yrkande 19).

I motion 1988/89:Jo772 (fp) yrkande 9 betonas att miljökraven vid
äldre deponier måste skärpas och tillsynen förbättras. Inventeringen av
äldre deponier måste följas av konkreta åtgärder. Miljöpartiet framhåller
i motion 1988/89:Jo774 yrkande 4 att tippar innehållande aska och
slagg från sopförbränning skall hållas under särskild uppsikt för att
säkerställa ett minimum av giftspridning. I motion Jo749 (c) yrkande 2
krävs att varphögar och tippar skall saneras före år 1995 för att stoppa
läckaget av tungmetaller. I motion Jo827 (vpk) yrkas att lakvattnet
från avfallstippar skall tas om hand i anslutning till tippen (yrkande
18). Enligt motion 1988/89:Jo759 skall lakvattnet tas om hand av
reningsverk i anslutning till tippen. Ett sådant reningsverk bör som ett
pilotprojekt uppföras vid Tagenetippen.

1 motion Jo708 (fp) yrkas att regeringen tillsätter en utredning i syfte
att behandla frågor om vad som är en statlig resp. kommunal angelägenhet
vid förorening av havsstränder (yrkande 1). Vidare skall en
utredning tillsättas med uppgift att behandla frågan om kostnadsfördelningen
härför mellan staten, regionala organ och primärkommuner
(yrkande 2). Av miljökatastrofer föranledda händelser varöver kommun
ej kan råda skall enligt motion 1988/89:Jo712 (fp) yrkande 1 inte
ses som en kommunal angelägenhet. Kommunernas kostnader efter
sälkatastrofen 1988 skall bestridas av statliga medel (yrkande 2). 1
motion Jo721 (c) yrkas att statsbidrag skall utgå till kustkommunerna i
Göteborgs och Bohus län samt Hallands län för strandstädning. En
utredning om kustkommunernas möjligheter att långsiktigt lösa problemen
med nedsmutsningen från Nordsjön och Kattegatt bör enligt
motion Jo742 (fp) yrkande 1 tillsättas.

Hantering och informationsbehov beträffande miljöfarligt avfall är
föremål för ett antal motioner. I motion 1988/89:Jo717 (m) yrkande 7
framhålls behovet av förbättrad information till hushållen om miljöfarligt
avfall och dess hantering. I motionen betonas att de särskilda

1989/90:JoU16

regler som gäller för transport av miljöfarligt avfall i större tätorter
måste följas (yrkande 8). I motionerna Jo803 (m) yrkande 2 och
1988/89:Jo846 (m) yrkande 2 begärs att regeringen skall utforma
förslag om förbättrad information till hushållen angående hanteringen
av farliga ämnen som avfall. Miljöpartiet kräver i motion Jo819
yrkande 12 att kommunerna skall informera allmänheten om miljöfarligt
avfall. Även i motion Jo869 (s) betonas kommunernas ansvar för
informations- och rådgivningsverksamhet med avseende på avfallshanteringen.
En utredning angående avfallstransporter och därmed förenade
miljökonsekvenser bör tillsättas enligt motion 1988/89:Jo822 (vpk)
yrkande 6. I motion 1988/89:J0866 (mp) krävs att kommunala mottagningsstationer
för miljöfarligt avfall inrättas, alternativt att kommunerna
blir skyldiga att hämta sådant avfall från hushållen (yrkande 8).

Utskottets överväganden

Statens ansvar vad gäller avfallshanteringen är att skapa det regelsystem
inom vilket olika aktörer skall verka, att utöva tillsyn och kontroll och
att initiera förändringar och förbättringar. Inom statens ansvarsområde
ligger även att tillgodose behovet av forskning och utveckling. På
många håll i samhället sker en kontroll av att lagstiftningen tillämpas
på rätt sätt genom att ett tillsynsansvar har lagts på en central myndighet.
Utskottet anser i likhet med miljö- och energiministern att det är
viktigt att följa utvecklingen i alla led av en hantering som så småningom
leder fram till avfall. Vidare är det viktigt att kunna följa det
slutliga omhändertagandet av avfallet. Regeringens förslag att göra
naturvårdsverket till central tillsynsmyndighet synes väl tillgodose nu
nämnda behov. Med det anförda anser utskottet syftet med motion
1988/89:Jo772 yrkande 12 i allt väsentligt tillgodosett. Motionen avstyrks
således i denna del. Utskottet anser även att motion Jo827
yrkande 19 i stor utsträckning tillgodoses med det anförda och avstyrker
motionen i motsvarande del.

Kommunerna har genom sina nämnder fått ett allt större lokalt
tillsynsansvar i frågor om människors hälsa och miljön. Miljö- och
hälsoskyddsnämnderna har sålunda lokalt tillsynsansvar i frågor om
bl.a. hälsoskydd, livsmedelshantering, kemikaliekontroll och miljöskydd.
Renhållningsfrågor är sedan länge en kommunal angelägenhet
särskilt vad avser avfall från enskilda hushåll. Från den 1 januari 1986
gäller också enligt 4 § renhållningsforordningen (1979:904) i princip
ett kommunalt monopol i fråga om bortforsling av miljöfarligt avfall.
Genom bemyndiganden i renhållningslagen (1979:596), RL, har kommunerna
fått rätt att föreskriva att även annat avfall än hushållsavfall
och miljöfarligt avfall skall forslas bort genom kommunens försorg. I
likhet med miljö- och energiministern anser utskottet att det mot
denna bakgrund framstår som naturligt att kommunerna och främst
deras miljö- och hälsoskyddsnämnder skall ha ett vidare ansvar med
utökade befogenheter för att stärka samhällets överblick och kontroll
över avfallet. Utskottet gör samma bedömning som miljö- och energiministern
beträffande kommunernas möjligheter att vidta de åtgärder

1989/90:JoU16

som ett utökat ansvar av mer omfattande slag medför. Kommunerna
borde således efter det att ordentliga inventeringar gjorts i första hand
överta ansvaret för det s.k. icke-branschspecifika avfallet.

Enligt vad utskottet erfarit motsvarar det icke-branschspecifika avfallet
cirka 4,5 milj. ton per år. Avfallet uppstår hos ett stort antal företag
med varierande storlek. Med hänsyn till de många brister som vidlåder
omhändertagandet av ifrågavarande avfall och till avsaknaden av ett
helhetsgrepp om de samlade avfallsflödena anser utskottet att det
yttersta ansvaret bör läggas hos kommunen. Ett utvidgat kommunalt
ansvar med skyldighet för kommunen att upprätta en kommunal
avfallsplan förutsätter en effektiv och nära samverkan med industrin.
Kommunernas avfallskunnande i kombination med industrins kännedom
om avfallets sammansättning och egenskaper bör ge goda förutsättningar
för ett bättre omhändertagande. Utskottet anser att kommunerna
inom ramen för sitt utvidgade ansvarsomåde skall se till att
hanteringen fungerar, genom egna insatser eller genom upphandling
av tjänster från privata, kooperativa, kommunala eller statliga företag
för att verkställa insamling, förvaring, transport och behandling. Ett
vidgat kommunalt renhållningsansvar innebär sålunda inte att kommunerna
måste äga eller driva behandlingsanläggning eller själva hantera
avfallet. Det utvidgade kommunala ansvaret betyder ytterst att
kommunerna har ansvaret för att någon tar hand om ifrågavarande
avfall. Utskottet utgår ifrån att det efter slutförd avfallsplanering följer
förutsättningslösa överläggningar mellan berörda parter. Innan det av
regeringen föreslagna bemyndigandet i RL används och kommunerna
inledningsvis övertar ansvaret för det icke-branschspecifika avfallet
måste erforderliga kunskaper finnas tillgängliga om vad detta avfall
består av och hur det skall hanteras. Enligt utskottets mening kan det
således finnas skäl att avvakta ytterligare någon tid innan tidpunkten
fastställs för ikraftträdandet av det utvidgade kommunala avfallsansvaret.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändring
i 6 § RL. Enligt utskottets bedömning kan syftet med motionerna
Jo744 yrkande 6, Jo843 yrkande 1 och J0868 yrkandena 13 och 16
mot bakgrund av det anförda i allt väsentligt anses tillgodosett. Yrkandena
påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd. Med det
anförda avstyrks även motion Jo827 yrkande 6 i den mån den inte kan
anses tillgodosedd.

Med samma motivering avstyrks även motion J0868 yrkande 17.

Även motionerna Jo720 yrkandena 1 och 2 samt Jo827 yrkande 7
synes i allt väsentligt kunna tillgodoses med vad utskottet anfört ovan.

Utskottet erinrar om vad som tidigare anförts om producenternas
ansvar för att minska uppkomsten av avfall och reducera dess innehåll
av skadliga ämnen. Ökad hushållning med råvaror och minskat processpill
förutsätter att industrins förmåga att själv ta hand om en del av
sitt avfall genom återtagning i processerna och återanvändning förbättras.
Principen om att den som skapar avfall skall betala därmed
förenade kostnader bör tillämpas fullt ut. För att industrin skall beakta
produkternas egenskaper från miljösynpunkt behöver kunskapen om
olika verksamheters inverkan på miljön förbättras. Ett sätt att tillfreds -

1989/90:JoU16

ställa detta behov vore som utskottet tidigare anfört att införa obligatoriska
miljökonsekvensbeskrivningar för olika verksamheter. Ett utvidgat
kommunalt ansvar i enlighet med vad utskottet redovisat ovan
förutsätter en effektiv och nära samverkan med industrin för att lösa
de med avfallshanteringen förenade problemen. Det utvidgade kommunala
ansvaret för avfallshanteringen innebär således inte att man
fråntar industriföretagen deras grundläggande ansvar från hälso- och
miljöskyddssynpunkt för såväl produkterna som avfallet i tillverkningsprocessen.
Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion Jo744 yrkande
7 i den mån den inte kan anses tillgodosedd.

Utskottet gör samma bedömning som miljö- och energiministern beträffande
behovet av utvidgade regler om kommunal avfallsplanering
och tillstyrker regeringens förslag. Med hänvisning härtill och mot
bakgrund av vad som anförts ovan beträffande det utvidgade kommunala
ansvaret för avfallshanteringen avstyrker utskottet motion J0868
yrkandena 14 och 18. I anslutning till yrkande 14 i motion J0868 bör
framhållas att den föreslagna ordalydelsen i 9 § RL också bör inrymma
den tolkning som görs i motionen, dvs. att den kommunala redovisningen
av åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet bör
kunna avse även åtgärder som inte direkt utförs av kommunen. Detta
överensstämmer också med utskottets uttalanden ovan om ansvarsfördelning
och samarbete m.m. mellan berörda parter.

1 likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet att
kommunens kostnad för planering skall ingå i den kostnad som ligger
till grund för avgiften enligt RL. Med hänsyn härtill avstyrks motion
J0868 yrkande 19.

Med anledning av motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 9 och 1988/89:
Jo774 yrkande 4 vill utskottet anföra följande. Som framhållits i
propositionen åligger det kommunerna att vidta de åtgärder som kan
föranledas av kommande inventering av gamla avfallsupplag. Även
resultatet av naturvårdsverkets utredning om flödet av kemiska ämnen
som kommer ut i avfallet kan innebära att såväl de rådande principerna
för lokalisering av avfallsupplag som tekniken för uppläggning av
t.ex. aska från förbränning måste modifieras. I detta sammanhang bör
även påminnas om det fleråriga projekt — Depå 90 — som naturvårdsverket
driver tillsammans med Svenska renhållningsverksföreningen,
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, m.fl. I projektet studeras
avfallsupplagens miljöpåverkan och för vilket tidsperspektiv miljöskyddsåtgärder
skall utformas och vidmakthållas. Som tidigare anförts
under avsnittet om källsortering bör dessutom deponeringen av osorterat
avfall ha upphört vid utgången av år 1994. De problem som är
förenade med deponeringen av avfall är således föremål för ett omfattande
intresse både från myndigheter och andra intressenter. Resultatet
kan enligt utskottets mening förväntas ge ökade möjligheter att i allt
väsentligt tillgodose syftet med ifrågavarande motioner. Motionerna
avstyrks således i motsvarande delar.

Med samma motivering avstyrks även motionerna Jo749 yrkande 2
och Jo827 yrkande 18. Obligatoriskt omhändertagande av takvatten

1989/90:JoU16

från avfallsupplag är en fråga som enligt vad utskottet tidigare anfört
bör överlämnas åt vederbörande myndighet. Utskottet förutsätter att
bl.a. frågor om tekniska krav på drift och utformning av avfallsupplag
övervägs och avgörs i samband med de villkor som ställs vid koncessionsprövningen
enligt ML av varje enskilt avfallsupplag.

Med det anförda och då det inte ankommer på riksdagen att ta
ställning till enskilda projekt avstyrks även motion 1988/89:Jo759.

Som utskottet tidigare framhållit är renhållning och skyldighet att
åtgärda sanitära olägenheter enligt gällande ordning en kommunal
angelägenhet (senast 1988/89:JoU 13). Med det anförda avstyrks motionerna
Jo708 yrkandena 1 och 2, 1988/89:Jo712 yrkandena 1 och 2,
Jo721 och Jo742 yrkande 1.

Enligt renhållningsförordningen (1979:904) ansvarar kommunerna för
bortforsling av miljöfarligt avfall. Utanför denna reglering faller sådant
miljöfarligt avfall som ingår i hushållsavfall enligt RL och sådant avfall
som slutligt omhändertas i anslutning till den anläggning där det
uppkommit. I förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall anges
vilka grupper av kemiskt avfall som skall anses som miljöfarliga.
Naturvårdsverket har kompletterat förordningen med en vägledande
förteckning över miljöfarligt avfall. Miljöfarligt avfall får yrkesmässigt
transporteras på väg endast av kommun eller företag som drivs av
kommun eller den som av länsstyrelse fått särskilt tillstånd. Miljöfarligt
avfall får yrkesmässigt omhändertas slutligt endast av Svensk Avfallskonvertering
AB (SAKAB) eller den som fått särskilt tillstånd av
regeringen. Industriföretag får dock i egen anläggning slutligt omhänderta
miljöfarligt avfall, som ej uppkommit i anslutning till anläggningen,
om anläggningen drivs med stöd av tillstånd enligt miljöskyddslagen
och endast en mindre del av anläggningen nyttjas för
detta. Utskottet vill i likhet med motionärerna betona betydelsen av att
gällande bestämmelser på ifrågavarande område efterlevs. Utöver tillsyn
och kontroll förutsätter en säkerställd hantering av miljöfarligt
avfall alltid berörda intressenters medverkan. Utskottet finner mot
bakgrund av det anförda inte anledning att föreslå riksdagen någon
åtgärd i anledning av motionerna 1988/89:Jo717 yrkande 8 och
1988/89:Jo822 yrkande 6. Motionerna avstyrks således i berörda delar.

Vidare avstyrks motion 1988/89:J0866 yrkande 8.

Med anledning av motionerna 1988/89:Jo717 yrkande 7, Jo803 yrkande
2, Jo819 yrkande 12, 1988/89:Jo846 yrkande 2 och Jo869 vill
utskottet anföra följande. Information till konsumenterna t.ex. genom
märkning gör konsumenterna mer medvetna i sitt produktval och i sin
hantering av miljöfarligt avfall. Det förslag till positiv frivillig miljömärkning
som riksdagen lämnade utan erinran hösten 1989 torde
avsevärt förbättra möjligheterna att göra allmänheten medveten om
problemen kring den vardagliga hanteringen av bl.a. miljöfarligt avfall.
Vid riksdagens behandling av förslaget framhölls att miljömärkningen
så långt det är möjligt bör utformas utifrån ett helhetsperspektiv.
Hänsyn skall tas till alla faktorer i en produktcykel vilket inkluderar
det slutliga omhändertagandet. Vidare framhölls det angelägna i att

1989/90:JoU16

Sverige så snart som möjligt ansluter sig till den gemensamma nordiska
ordningen för miljömärkning. Som framgått av tidigare redovisning
förbereds dessutom negativa miljömärkningssystem och miljövarudeklarationer.
Även den kommunala avfallsplaneringen torde enligt utskottets
mening ge ett avsevärt förbättrat underlag för kommunerna
och andra intressenter att utforma nödvändig information om miljöfarligt
avfall. Utskottet finner att det anförda till stor del bör kunna
tillgodose syftet med ifrågavarande motioner. Utskottet är därför inte
nu berett att föreslå riksdagen någon åtgärd i anledning av motionerna.

Försäljning av aktier i Svensk Avfallskonvertering
AB (SAKAB) m.m.

Propositionen

I propositionen betonas att ett utökat kommunalt ansvar för avfallshanteringen
förutsätter ett väl fungerande samarbete mellan kommunerna
och industrin. Kommunens avfallskunnande tillsammans med
industrins kännedom om avfallets sammansättning och egenskaper bör
ge goda förutsättningar för en förbättrad hantering av det miljöfarliga
avfallet. Enligt miljö- och energiministern drivs kvalificerade industriella
anläggningar av den typ SAKAB representerar mest rationellt om
de har normala företagsekonomiska förutsättningar. Statens hittillsvarande
engagemang i SAKAB:s drift och övriga skötsel bör därför
kunna begränsas. Staten kan ändå behålla kontrollen över att verksamheten
bedrivs på ett tillfredsställande sätt och under uppfyllande av
bl.a. stränga miljökrav. Enligt miljö- och energiministern behöver
detta inte vara detsamma som att vara ansvarig för verksamheten enligt
aktiebolagslagen (1975:1385). Samhällets kontroll och statens inflytande
kan effektivt utövas på annat sätt än genom ägarskap. Regeringen
bör därför bemyndigas att sälja aktier i SAKAB. En sådan försäljning
förutsätter enligt miljö- och energiministern att 13 § i lagen (1985:426)
om kemiska produkter upphävs. För att samordning i tiden med
aktieförsäljningen skall kunna ske bör regeringen få bemyndigande att
föreskriva när upphävandet skall träda i kraft.

Beträffande SAKAB:s framtida verksamhet framhålls att behandlingskapaciteten
är för liten i förhållande till pågående och förväntad
tillförsel av avfall. Bolaget kommer att behöva öka sin lagringskapacitet,
och en utökning av behandlingskapaciteten är ofrånkomlig. Inom
SAKAB pågår ett arbete med att finna lämplig lokalisering för såväl
lagring som slutbehandling. Miljö- och energiministern erinrar om att
det i betänkandet (SOU 1989:105) Prövning av industrilokalisering
enligt naturresurslagen föreslås att anläggningar med uppgift att från
hela landet ta hand om miljöfarligt avfall skall vara prövningspliktiga
enligt 4 kap. naturresurslagen. Samtidigt föreslås att, om det från
nationell synpunkt är synnerligen angeläget att en sådan anläggning
kommer till stånd i landet och om ingen lämpligare plats för anläggningen
stått att finna, regeringen skall få lämna tillstånd även om
kommunalfullmäktige i berörd kommun inte har tillstyrkt detta.

1989/90:JoU16

framhållas att naturvårdsverket som central tillsynsmyndighet spelar en
viktig roll när det gäller all hantering av miljöfarligt avfall. Mot
bakgrund av det anförda och då SAKAB:s verksamhet är föremål för
vederbörlig myndighetsprövning enligt gällande lagstiftning avstyrks
motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 11 och J08O6 yrkandena 9 och 10.

Vidare avstyrks motionerna J08O6 yrkande 11 och 1988/89:Jo962
yrkande 9.

Utskottet gör samma bedömning som miljö- och energiministern
beträffande SAKAB:s framtida verksamhet. Behandlingskapaciteten är
för liten i förhållande till pågående och förväntad tillförsel av avfall.
Bolaget kommer att behöva öka sin lagringskapacitet, och en utökning
av behandlingskapaciteten är ofrånkomlig. Inom SAKAB pågår ett
arbete med att finna lämplig lokalisering för såväl lagring som slutbehandling.
En proposition om ändring i lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. har nyligen förelagts riksdagen för
behandling (prop. 1989/90:126). Förslaget innebär bl.a. att tillkomsten
och lokaliseringen av stora anläggningar med uppgift att slutligt omhänderta
miljöfarligt avfall skall prövas av regeringen. Den kommunala
vetorätten skall finnas kvar som huvudregel. Endast i vissa noggrant
angivna situationer och då för vissa särskilda typer av anläggningar
skall regeringen få meddela tillstånd utan att kommunfullmäktige
dessförinnan tillstyrkt etableringen. Lagändringarna föreslås träda i
kraft den 1 juli 1990. I avvaktan på en kommande riksdagsbehandling
avstyrks motion J08O6 yrkande 12.

Slam från kommunala reningsverk
Propositionen

Enligt propositionen skall ett åtgärdsprogram inledas med inriktning
på att senast år 1995 få slam som kan garanteras vara riskfritt att
använda även i ett långsiktigt perspektiv. Programmet bör ingå som en
del i den kommunala avfallsplaneringen. Programmet bör omfatta
identifiering av ämnen som med tanke på deras farlighet inte skall
förekomma i slammet, begränsning av användningen av sådana ämnen,
skärpning av riktvärden för metaller och framtagning av riktvärden för
organiska farliga ämnen samt utvidgad kontroll av slammets innehåll.
Deponering av slam bör på sikt upphöra. Enligt miljö- och energiministern
kommer naturvårdsverket att påbörja en systemanalys över hur
samhället bör lösa sina avloppsproblem vilket har stor betydelse för att
uppnå en slamkvalitet med påtagligt mindre metaller och statiska
organiska ämnen. Vidare skall naturvårdsverket ges i uppdrag att
utarbeta förslag till sänkta riktvärden för de farligaste metallerna och
riktvärden för organiska miljöfarliga ämnen vid spridning av slam från
kommunala reningsverk.

1989/90:JoU16

Motionerna

1989/90:JoU16

I motion Jo737 (s) framhålls att samhällsansvaret för omhändertagandet
av det miljöfarliga avfallet innebär ett ansvarstagande för en
långtgående kontrollerad process som för sin trovärdighet kräver ett
statligt ägande på minst 51 %. Enligt motion J08O6 yrkande 13 skall
staten behålla kontrollen över ägandet i SAKAB (minst 50 %) men att
kommunerna och industrins ägarandel och ansvar skall öka.

Skärpta krav på hanteringen av miljöfarligt avfall förs fram i motion
1988/89:Jo772 (fp) yrkande 11. Utsläppsbegränsningarna vid SAKAB
måste skärpas och bolagets verksamhet bör omfatta både destruktion
och återvinning. Vidare begärs förslag om ekonomiska styrmedel och
förbättrad tillsyn för ökad återvinning av olja samt kontrollerad export
av miljöfarligt avfall. I motion J08O6 (vpk) yrkas att PCB-förbränningen
omedelbart stoppas vid SAKAB (yrkande 9). Vidare krävs att
regeringen åtgärdar bristerna vid bolaget (yrkande 10) och att naturvårdsverket
ges i uppdrag att utreda alternativa metoder för omhändertagandet
av miljöfarligt avfall (yrkande 11). Enligt yrkande 12 skall
riksdagen besluta om både en miljökonsekvensutredning inför lokaliseringen
av ett nytt SAKAB och om dess slutliga lokalisering. I motion
1988/89:Jo962 (vpk) yrkande 9 begärs en utredning och analys av
SAKAB:s verksamhet.

Utskottets överväganden

Ett utökat kommunalt ansvar för avfallshanteringen förutsätter ett väl
fungerande samarbete mellan kommunerna och industrin. Kommunens
avfallskunnande tillsammans med industrins kännedom om avfallets
sammansättning och egenskaper bör ge goda förutsättningar för en
förbättrad hantering av det miljöfarliga avfallet. Utskottet gör samma
bedömning som miljö- och energiministern beträffande behovet av att
kvalificerade industriella anläggningar av den typ SAKAB representerar
skall drivas rationellt under så normala företagsekonomiska förutsättningar
som möjligt. Statens hittillsvarande engagemang i SAKAB:s
drift och övriga skötsel bör därför kunna begränsas. Utskottet anser
dock att samhällets ansvarstagande beträffande omhändertagandet av
miljöfarligt avfall förutsätter en fortsatt samhällelig kontroll av verksamheten.
Samhällets kontroll bör bibehållas genom att stat och kommuner
gemensamt kontrollerar minst 51 % av aktierna i SAKAB. Det
anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag om en
försäljning av aktier i SAKAB — med den begränsning som följer av
det nyss anförda — samt att riksdagen som sin mening bör ge regeringen
till känna vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo737
och J08O6 yrkande 13 om formerna för ett bibehållet samhälleligt
ansvar.

Enligt vad utskottet erfarit skärpte regeringen i december 1989 koncessionsnämndens
beslut beträffande SAKAB:s utsläpp av dioxin. Målet är
att utsläppen skall motsvara de s.k. ENA-kraven. Senast 1992 skall
koncessionsnämnden pröva villkoren för dioxinutsläpp. Det bör även

Motionerna

I motionerna Jo803 (m) yrkande 1 och 1988/89:Jo846 (m) yrkande 1
hemställs att riksdagen begär att regeringen utarbetar ett förslag till lag
om slamhantering. Som alternativ kan lagen om kemiska produkter
utvidgas och en slamförordning utfärdas med stöd därav. Stopp alternativt
förbud mot fortsatt spridning av rötslam på åkermark yrkas i
motionerna Jo270 (vpk) yrkande 9, Jo827 (vpk) yrkande 20 och Jo843
(c) yrkande 13. Spridningen skall upphöra i avvaktan på att alla
skadliga ämnen är borta alternativt att erforderliga gränsvärden fastställts.
I motion 1988/89:Jo738 (fp) yrkas att en utredning tillsätts med
uppgift att föreslå en strängare lagstiftning för industrins utsläpp av
giftiga och svårnedbrytbara ämnen till de kommunala reningsverken.

Utskottets överväganden

Det är viktigt att minska halterna av miljöfarliga ämnen i slammet
genom åtgärder redan vid källan. I detta sammanhang bör särskilt
betonas att tillverkare och importörer av kemiska produkter är skyldiga
att beakta hälso- och miljöriskerna i alla hanteringsled såväl vad
gäller existerande produkter som innan nya produkter förs ut på
marknaden. Alla användare av sådana produkter måste göras medvetna
om miljöriskerna. Detta gäller både vid yrkesmässig hantering och vid
användning i hushållen. De centrala myndigheterna har en mycket
viktig uppgift i att identifiera sådana ämnen som är särskilt miljöstörande
och se till att dessa byts ut mot mindre farliga ämnen. Detta har
stor betydelse för att komma till rätta med det miljöskadliga innehållet
i såväl avloppsvatten som avfall. Utskottet anser i likhet med miljöoch
energiministern att naturvårdsverket i arbetet med ovan omnämnda
analys särskilt har att beakta den betydelse en sådan systemanalys
har för att uppnå en slamkvalitet med påtagligt mindre metaller och
statiska organiska ämnen. I detta sammanhang bör även beaktas det
uppdrag till kemikalieinspektionen och naturvårdsverket att utarbeta
konkreta förslag till hur användningen av de mest hälso- och miljöskadliga
ämnena radikalt skall minskas eller upphöra. I likhet med det
åtgärdsprogram som skall ingå i den kommunala avfallsplaneringen
syftar detta arbete till att år 1995 ha slam som inte innehåller särskilt
miljöfarliga ämnen. 1 propositionen aviseras ett uppdrag till naturvårdsverket
att upprätta förslag dels till sänkta riktvärden för de
farligaste metallerna, dels till riktvärden för organiska miljöfarliga
ämnen vad gäller spridning av slam från kommunala reningsverk på
jordbruksmark. Detta uppdrag bör enligt utskottets mening skapa ett
gott underlag för den fortsatta bedömningen av hur och på vilken
mark slam skall kunna användas. Som utskottet tidigare framhållit bör
kommunerna genom ökade informationsinsatser kunna påverka konsumenter
och yrkesmässiga användare att göra från miljösynpunkt
bättre produktval och att slutligt omhänderta dessa produkter på ett
riktigt sätt. Även de olika formerna för kommande miljömärkning har
en stor betydelse i detta sammanhang. Enligt utskottets mening får

1989/90: JoU 16

syftet med motionerna Jo803 yrkande 1 och 1988/89:Jo846 yrkande 1
anses vara tillgodosett mot bakgrund av vad utskottet anfört. Motionerna
avstyrks i berörda delar.

Med samma motivering avstyrks även motionerna Jo270 yrkande 9,
Jo827 yrkande 20 och Jo843 yrkande 13.

Utskottet har tidigare (1989/90:JoU6) framhållit att prövningsmyndigheterna
i samband med tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen av
industriell verksamhet bör göra en bedömning av om avloppsvattnet är
av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att behandla vattnet i ett
kommunalt reningsverk eller om vattnet bör behandlas på annat sätt.
Vidare bör uppmärksammas att kommunerna i egenskap av huvudmän
har möjlighet att ställa krav på anslutna industrier och därigenom
begränsa tillförseln av sådant avloppsvatten som påverkar reningsverkets
drift i negativ riktning. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har
dessutom genom sin tillsyn enligt lagen om kemiska produkter att
kontrollera att företagen inte förorenar avloppsvattnet med kemikalieavfall.
Utskottet vill med det anförda betona betydelsen av att
berörda myndigheter i de konkreta fallen utövar sin tillsynsuppgift så
att de kommunala reningsverkens effektivitet kan upprätthållas. Med
ett på sikt utvidgat kommunalt ansvar för avfallshanteringen torde
förutsättningarna för att så blir fallet avsevärt förbättras. Utskottet
utgår dessutom ifrån att berörda statliga och kommunala myndigheter
följer den fortsatta utvecklingen med uppmärksamhet och vidtar de
åtgärder som kan anses erforderliga för en fortlöpande förbättring av
situationen. Motion 1988/89:Jo738 avstyrks.

Internationellt samarbete på avfallsområdet
Propositionen

I propositionen konstateras att avfall eller andra farliga produkter inte
skall exporteras till land som saknar resurser att ta hand om avfallet
eller produkten på ett miljöriktigt sätt. Ett samordnat handlande bör
eftersträvas i Västeuropa. Vidare betonas att exporten av miljöfarligt
avfall är förbehållet SAKAB och annan med särskilt tillstånd. Inom
såväl OECD som Förenta nationernas miljöprogram, UNEP, pågår
arbete med konventioner för att internationellt reglera kontrollen av
gränsöverskridande transporter av avfall som kan hota människors
hälsa eller miljö. I mars 1989 undertecknade Sverige den s.k. Baselkonventionen
om kontroll av gränsöverskridande transporter av farligt
avfall. Konventionen innehåller flera bestämmelser som tydligt speglar
ambitionerna att skydda utvecklingsländerna mot giftdumpning och
regler för utveckling av miljöanpassad teknik och minskade avfallsmängder.
Vidare redovisas bl.a. det arbete som bedrivs på kemikalieområdet
inom OECD, Förenta nationerna och mellan de nordiska
länderna.

1989/90:JoU16

5 Riksdagen 1989/90. 16 sami. Nr 16

Motionerna

1989/90:JoU16

I motion 1988/89:Jo783 (c) yrkas att import av avfall förbjuds. I
motion J08O6 (vpk) framhålls att regeringen måste intensifiera arbetet
för att skärpa internationella avtal mot handeln med miljöfarligt avfall
(yrkande 1). Vidare yrkas att regeringen skall lämna en redogörelse för
hittillsvarande export från Sverige av miljöfarligt avfall (yrkande 2).
Regeringen måste även intensifiera arbetet för att stoppa dumpningen
av avfall till havs (yrkande 3). Miljöpartiet yrkar i motion Jo820
yrkande 7 att Sverige kräver att Baselkonventionen sätter stopp för
export av avfall till utvecklingsländerna.

Utskottets överväganden

Utskottet ansluter sig till vad miljö- och energiministern anfört om det
internationella samarbetet på avfallsområdet. I detta sammanhang bör
särskilt erinras om det nordiska samarbetet. Ett programförslag antogs
på Nordiska ministerrådets möte i november 1989 som innefattar en
rad aktiviteter. Det gäller bl.a. samarbete med behandling och återvinning
av andra typer av specialavfall än kvicksilver, värdering och
utprovning av system för alternativ behandling av vissa typer av
specialavfall samt omvärdering av den s.k. Nordiska Avfallsbörsen.
Vidare har i nordisk regi framtagits förslag till vetenskapliga kriterier
för klassificering av kemiska ämnen som miljöfarliga, vilket gör det
möjligt att skapa nationella regelsystem för klassificering och märkning
av miljöfarliga kemiska produkter, s.k. negativ märkning. Arbetet har
bedrivits parallellt med EG:s motsvarande arbete. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om vad utskottet tidigare anfört om internationellt
samarbete om havsmiljön (1989/90:JoU6) och att Sverige tillsammans
med övriga nordiska länder driver frågorna om dumpning till havs
inom London Dumping Convention, Oslokonventionen samt Helsingforskonventionen.
Med det anförda avstyrks motionerna 1988/89:Jo783
och J08O6 yrkandena 1, 2 och 3 i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.

Med det anförda avstyrks även motion Jo820 yrkande 7.

Övriga frågor
Motionerna

I motion J0868 (m) yrkas att en generell rätt införs i renhållningsiagen
för fastighetsägare att ta hand om sitt avfall under förutsättning av
miljömässighet och hygieniskt godtagbara förhållanden (yrkande 4).

Folkpartiet kräver i motion Jo744 yrkande 5 ökade resurser för
ideella organisationers informationsarbete på avfallsområdet.

Miljöpartiet yrkar i motion 1988/89:Jo823 att strålningskällor som
använder upparbetat kärnkraftsavfall skall förbjudas (yrkande 1). Användningen
av sådana existerande strålningskällor bör förbjudas inom
två år (yrkande 2). Det bör åligga ägaren att i samarbete med strålskyddsmyndigheterna
se till att de förbjudna strålningskällorna förva -

ras på ett betryggande sätt (yrkande 3). Vidare yrkas att all försäljning
av varor som har bestrålats med ifrågavarande strålningskällor skall
förbjudas i Sverige (yrkande 4).

I motionerna 1988/89:Jo866 yrkandena 15 och 16 samt Jo819 yrkandena
8 och 11 yrkas att en expertutredning om plaster bör tillsättas
och att alla plastprodukter bör förses med märkning som anger plastsort.

I motion Jo730 (fp) yrkande 1 begärs åtgärder för att komma till
rätta med returpapper (självkopierande papper) som innehåller PCB.
Vidare yrkas ett totalförbud mot PCB innebärande en avveckling
senast 1992 (yrkande 2) och att frågan bör behandlas i samband med
Östersjösamarbetet (yrkande 3). I motion Jo749 (c) yrkande 3 krävs att
PCB i gamla anläggningar skall saneras före utgången av år 1992.
Avvecklingen av PCB i äldre elmateriel bör enligt motion
1988/89:Jo796 yrkande 6 vara avslutad år 1995. Vidare yrkas en
kartläggning av PCB i bottensediment och en sanering därav (yrkande
7). I motion Jo822 (c) yrkande 15 krävs ett totalförbud mot PCB/PCT
senast år 1992. Miljöpartiet yrkar i motion Jo847 att PCB skall
förbjudas inom ett år (yrkande 7).

Utskottets överväganden

Enligt 7 § renhållningslagen (1979:596), RL, får avfall som skall forslas
bort genom kommunens försorg inte grävas ned, komposteras eller på
annat sätt slutligt omhändertas av fastighetsinnehavaren. I 4 § andra
stycket RL stadgas att hänsyn skall tas till fastighetsägares möjligheter
att själv ta hand om avfallet innan plan och beslut tas beträffande
bortforsling av hushållsavfall. Enligt utskottets bedömning tillgodoser
ifrågavarande reglering i allt väsentligt syftet med motion J0868 yrkande
4. Yrkandet påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.

Mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört beträffande ett ökat
informationsbehov i olika avseenden när det gäller avfallsfrågorna vill
utskottet framhålla naturvårdsverkets centrala roll i detta sammanhang.
Utskottet anser att naturvårdsverket som ansvarig myndighet
noga har att följa avfallsfrågorna och självt ta initiativ när det gäller
nya metoder för avfallshantering med syfte att minska avfallsmängderna
och avfallets innehåll av miljöfarliga ämnen. Arbetet bör bedrivas i
nära kontakt med kommunerna, industrin och andra som har särskilda
intressen och kunskaper i frågor om avfall och återvinning. Utskottet
har bl.a. ovan berört informationsarbetet som bedrivs av stiftelsen
Håll Sverige Rent. Stiftelsen bedriver informations- och kampanjverksamhet
för att stimulera enskilda, företag, organisationer och myndigheter
att verka för stiftelsens ändamål. Goda initiativ och idéer som
har möjlighet att skapa en positiv opinion för miljöfrågor måste
stimuleras och uppmuntras. Enligt utskottets bedömning är syftet med
motion Jo744 yrkande 5 med det anförda i allt väsentligt tillgodosett.
Motionen avstyrks i berörd del.

1989/90:JoU16

Enligt vad utskottet erfarit produceras huvuddelen av alla strålningskällor
för olika användningsformer genom bestrålning av ämnen i
forskningsreaktorer. Endast en mindre del härrör från upparbetat
kärnbränsle. Industrin använder främst cesium 137. Övervakning av
ett eventuellt förbud mot strålningskällor som härrör från upparbetat
kärnkraftsavfall är näst intill omöjlig eftersom den del av strålningskällorna
som kommer i fråga inte går att urskilja. Med det anförda, och
då verksamheten enligt gällande bestämmelser är föremål för berörda
myndigheters tillsyn och prövning, avstyrks motion 1988/89:Jo823
yrkandena 1, 2, 3 och 4.

1 enlighet med vad utskottet tidigare framhållit måste producentansvaret
hävdas genom krav på utbyte av miljöskadliga ämnen även när det
gäller plaster och plastprodukter. Plast som avfall inryms även i den av
utskottet ovan gjorda bedömningen av den framtida avfallshanteringen.
Utskottet har erfarit att plastbranschens samarbetsorganisation i december
1989 bildade en arbetsgrupp för en helhetssyn på plasterna och
deras roll i samhället. Arbetsgruppens verksamhet omfattar både frågor
om resursförbrukning och miljöpåverkan. Utöver det anförda är utskottet
inte berett att föreslå riksdagen något uttalande med anledning
av motionerna Jo819 yrkande 8 och 11 samt 1988/89:Jo866 yrkandena
15 och 16. Motionerna avstyrks i berörda delar.

Enligt förordningen (1985:837) om PCB m.m. krävs tillstånd för
import eller hantering av PCB. Förordningen stadgar förbud mot
saluhållning, överlåtelse eller brukande av vissa transformatorer och
kondensatorer. Nyinstallation av utrustning med viss större effekt är
fr.o.m. den 1 januari 1990 ej tillåten. Gamla utrustningar skall avvecklas
och får ej användas efter utgången av år 1994. Förordningen tillåter
viss annan användning efter särskild prövning av naturvårdsverket.
Sådana tillstånd har ej lämnats efter år 1971.

Som utskottet tidigare framhållit måste en avveckling av PCB fa ta
viss tid i anspråk (1987/88:JoU6). Framlagd awecklingsplan kommer
att innebära ett totalförbud mot användningen av PCB/PCT inom ett
fåtal år. Motionerna Jo730 yrkande 2, Jo749 yrkande 3, Jo822 yrkande
15 och Jo847 yrkande 7 avstyrks i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.

Med samma motivering avstyrks även motion 1988/89:Jo796 yrkandena
6 och 7.

Vidare avstyrks motion Jo730 yrkande 1.

Med hänvisning till vad utskottet anfört ovan om det internationella
samarbetet på avfallsområdet avstyrks motion Jo730 yrkande 3 i den
mån den inte kan anses tillgodosedd.

De överväganden i propositionen som inte särskilt berörts i det föregående
har ej föranlett någon erinran från utskottets sida. Samtliga i
propositionen framlagda lagförslag tillstyrks.

1989/90:JoU16

Hemställan

1989/90:JoU16

Utskottet hemställer

Utgångspunkter för avfallshanteringen m.m.

1. beträffande lag om avfall och återvinning

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo819 yrkande 3,

res. I. (mp)

2. beträffande allmänna principer och mål för avfallshanteringen att

riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 1,
1989/90:J08O6 yrkande 5, 1989/90:Jo827 yrkande 1, 1989/90:
J0868 yrkande 3 och 1988/89:Jo871,

res. 2 (vpk)

3. beträffande minskade avfallsmängder och miljörevision

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 2 och
1988/89:J0866 yrkande 1,

4. beträffande parlamentarisk utredning

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo744 yrkande 1,

res. 3 (fp, mp)

5. beträffande definition av avfallsbegreppet

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo868 yrkande 2,

Producentens ansvar m.m.

6. beträffande producentens ansvar m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo868 yrkandena 5 och 7,

7. beträffande ekonomiska styrmedel

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo744 yrkande 2 i motsvarande
del och 1989/90:Jo868 yrkande 1,

8. beträffande avfallsavgift på avfall som lämnas till förbränning att

riksdagen avslår motion 1989/90:Jo827 yrkande 14,

9. beträffande återvinning av zinkstoft
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo739,

10. beträffande miljöfarlighetsmärkning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo766 yrkande 2,
1988/89:Jo772 yrkande 13, 1989/90:Jo787, 1989/90:Jo819 yrkande
17, 1989/90:Jo842, 1989/90:Jo843 yrkande 5, 1989/90:Jo846
och 1988/89:J0866 yrkande 11,

11. beträffande materialbalanser

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo843 yrkande 6,

12. beträffande uppgiftsskyldighet i renhållningslagen

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Jo868 yrkande 8
antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)
såvitt avser 9 a § och 22 §,

res. 4 (m)

13. beträffande preciserad uppgiftsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo868 yrkande 15,

14. beträffande uppgifter för kommunal tillsyn

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo827 yrkande 8,

15. beträffande avveckling av hälso- och miljöfarliga ämnen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo744 yrkande 3 och
1989/90:Jo843 yrkande 11,

16. beträffande kontroll av miljöfarligt avfall

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo806 yrkande 4,

17. beträffande föremål och varor som innehåller eller har
behandlats med kemisk produkt

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo819 yrkande 18,

res. 5 (vpk, mp)

18. beträffande substitutionsprincipen tillämpning
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo868 yrkande 9,

19. beträffande den s.k. omvända bevisbördan m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo847 yrkande 3 och
1989/90:Jo870 yrkande 2,

res. 6 (mp)

20. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1985:426) om kemiska produkter såvitt avser 5 §,

Återanvändning och återvinning

21. beträffande lagstiftning om återvinning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo766 yrkande 1 och
1988/89:Jo772 yrkandena 2 och 6,

res. 7 (fp, c)

22. beträffande källsortering som grundprincip

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo827 yrkande 10,

res. 8 (vpk)

23. beträffande administration av återvinningen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo822 yrkande 7 och
1988/89:Jo866 yrkandena 2 och 6,

res. 9 (vpk)

24. beträffande bilskrotningspremien

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo703, 1989/90:Jo741
yrkande 3, 1989/90:Jo770 yrkande 3, 1989/90:Jo773 yrkande 10,
1988/89:Jo800 yrkande 3, 1988/89:Jo804 yrkande 1, 1989/90:
Jo862 yrkande 1, 1989/90:Jo879 yrkande 19, 1989/90:Jo883 yrkande
16 och 1988/89:Jo969 yrkande 3,

25. beträffande återvinning av gummidäck m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:N273, 1989/90:Jo741
yrkande 4, 1988/89:Jo800 yrkande 4 och 1989/90:Jo812,

26. beträffande återvinning av CFC

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 8 och
1988/89:Jo866 yrkande 14,

27. beträffande återvinning, återanvändning och sortering i renhållningslagen att

riksdagen antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596) såvitt avser 2a § och 8 §,

1989/90:JoU16

28. att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen
anförts om åtgärder för bättre produktkontroll, allt i de delar
som ej berörts av utskottets hemställan ovan,

Källsortering m.m.

29. beträffande källsortering

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo717 yrkande 6,

1988/89:Jo774 yrkande 2, 1989/90:Jo827 yrkande 9, 1988/89:
J0866 yrkandena 3 och 5 och 1989/90:Jo868 yrkande 10,

res. 10 (m)

30. beträffande ekonomiska styrmedel för övergång till källsortering att

riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo843 yrkande 4 och
1989/90:J0868 yrkande 11,

31. beträffande statsbidrag till källsortering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 6,

1988/89:Jo822 yrkandena 8 och 9 samt 1988/89:Jo866 yrkande 4,

32. beträffande rötning och kompostering

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo774 yrkande 3,

1989/90:Jo819 yrkande 7 och 1988/89:Jo866 yrkande 9,

33. beträffande deponigas

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo827 yrkandena 16 och 17,

34. beträffande demonstrationsanläggningar för behandling av
organiskt avfall

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo876 yrkande 2,

35. beträffande recirkulering av toalett- och hushållsavfall

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:N471 yrkande 3 och
1989/90:Jo876 yrkande 1,

res. II (vpk, mp)

36. beträffande avveckling av sopförbränningen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo774 yrkande 1,
1989/90:Jo819 yrkande 1, 1988/89:Jo822 yrkande 1, 1989/90:
Jo827 yrkande 11 och 1988/89:Jo866 yrkande 7,

res. 12 (vpk, mp)

37. beträffande obligatorisk energiutvinning vid sopförbränning
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo843 yrkande 3,

38. beträffande gränsvärden för utsläpp vid sopförbränning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 10,
1988/89:Jo796 yrkande 25, 1988/89:Jo822 yrkande 10 och
1989/90:Jo883 yrkande 11,

39. beträffande hanteringen av aska från sopförbränningsanläggningar att

riksdagen avslår motion 1989/90:Jo827 yrkande 12,

40. beträffande returpappershanteringen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:N313, 1989/90:Jo798
och 1988/89: Jo870,

41. beträffande batterihanteringens miljöproblem
att riksdagen avslår motion 1988/89:Jo832,

1989/90:JoU16

42. beträffande pantsystem för batterier

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 7,
1989/90:Jo744 yrkande 4, 1989/90:Jo819 yrkande 14, 1988/89:
Jo849 yrkande 1 och 1988/89:Jo866 yrkande 10,

res. 13 (mp)

43. beträffande förbud mot miljöfarliga batterier

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 13 och
1988/89:Jo866 yrkande 12,

res. 13 (mp)

44. beträffande förbud mot fastmontering av tungmetallhaltiga
batterier m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo819 yrkande 15,

res. 13 (mp)

45. beträffande forskning och utveckling av batterier

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo849 yrkande 2,

46. beträffande lysrör som miljöfarligt avfall

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo835 och 1988/89:
Jo841 yrkande 1,

47. beträffande pantsystem för lysrör m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo760, 1989/90:Jo819
yrkande 16, 1988/89:Jo841 yrkande 2 och 1988/89:Jo866 yrkande

13,

res. 14 (mp)

48. beträffande amalgamavskiljare vid tandvårdsklinikerna
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo872,

49. beträffande förbud mot kvicksilvertermometrar
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo765 yrkande 2,

50. att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen
anförts om källsortering, allt i de delar som ej berörts av
utskottets hemställan ovan,

ssa åtgärder på förpackningsområdet m.m.

51. beträffande återvinning och förpackningar

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo756, 1988/89:Jo798
och 1989/90: Jo850,

52. beträffande icke återvinningsbara och miljöskadliga plastförpackningar att

riksdagen avslår motion 1989/90:Jo783,

53. beträffande ekonomiska styrmedel på förpackningsområdet
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo744 yrkande 2 i återstående
del, 1988/89:Jo772 yrkande 3 och !989/90:Jo868 yrkande
12,

54. beträffande engångsförpackningar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 4 och
1989/90:Jo870 yrkande 4,

55. beträffande introduktion av nya förpackningar
att riksdagen avslår motion 1988/89:Jo822 yrkande 2,

res. 15 (vpk, mp)

1989/90:JoU16

56. beträffande förbud mot aluminiumburken m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo822 yrkande 3 i motsvarande
del, 1989/90:Jo827 yrkande 3, 1989/90:Jo843 yrkande 8
och 1988/89:Jo953 i motsvarande del samt lämnar motion
1988/89:Jo772 yrkande 4 utan vidare åtgärd,

res. 16 (c)

57. beträffande förbud mot aluminiumburken fr.o.m. viss tid

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 5 i motsvarande
del och 1989/90:Jo841 i motsvarande del,

res. 17 (mp)

58. beträffande returburksmottagning hos Systembolaget

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo767 och 1988/89:
Jo837 yrkande 3,

59. beträffande förbud mot PET-flaskan m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo822 yrkande 3 i återstående
del, 1989/90:Jo827 yrkande 2 och 1988/89:Jo953 i återstående
del samt lämnar motionerna 1988/89:Jo837 yrkande 2
och 1989/90:Jo843 yrkande 7 utan vidare åtgärd,

60. beträffande förbud mot PET-flaskan fr.o.m. viss tid

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 5 i återstående
del och 1989/90:Jo841 i återstående del,

res. 18 (mp)

61. beträffande förbättrade retursystem för glasförpackningar
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 5,
1988/89:Jo822 yrkande 5, 1989/90:Jo827 yrkande 5 och 1988/89:
Jo837 yrkande 1,

62. beträffande utredning angående standardiserat glasförpackningssystem
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:N252 och 1988/89:N264,

63. beträffande tillkommande medel från burkåtervinningen
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo736 yrkande 14,

64. beträffande förbud mot PVC-förpackningar m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo722, 1988/89:Jo822 yrkande
4 och 1988/89:Jo866 yrkande 17,

res. 19 (mp)

65. beträffande förbud mot PVC i kontorsmaterial och leksaker
m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo819 yrkande 9,

res. 19 (mp)

66. beträffande förbud mot import av PVC-förpackningar

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 10,
1989/90:Jo827 yrkande 4 och 1989/90:Jo843 yrkande 10,

res. 20 (c)
res. 21 (mp)

67. beträffande internationellt arbete inom förpackningsområdet att

riksdagen avslår motion 1989/90:Jo843 yrkande 9,

1989/90:JoU16

68. att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen
anförts om vissa åtgärder på förpackningsområdet, allt i de delar
som ej berörts av utskottets hemställan ovan,

Överblick och kontroll

69. beträffande övergripande ansvar för avfallshanteringen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 12 och
1989/90:Jo827 yrkande 19,

70. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(197:596) såvitt avser 21 §,

71. beträffande utvidgat kommunalt ansvar för avfallshanteringen att

riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo744 yrkande 6,
1989/90:Jo827 yrkande 6, 1989/90:Jo843 yrkande 1 och 1989/90:
J0868 yrkandena 13 och 16,

res. 22 (m)
res. 23 (c)

72. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596) såvitt avser 6 §,

73. beträffande dispens från 6 § renhållningslagen (1979:596)
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo868 yrkande 17,

74. beträffande utredning om det framtida ansvaret för avfallshanteringen
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo720 och 1989/90:
Jo827 yrkande 7,

75. beträffande avfallsproducenternas ansvar m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo744 yrkande 7,

res. 24 (fp)

76. beträffande kommunernas avfallsplanering

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo868 yrkandena 14 och 18,

77. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596) såvitt avser 9 §,

78. beträffande avgiftsuttaget enligt renhållningslagen (1979:
596)

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Jo868 yrkande 19
antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)
såvitt avser 16 §,

res. 25 (m)

79. beträffande åtgärder rörande äldre deponier

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 9 och
1988/89:Jo774 yrkande 4,

80. beträffande läckage från avfallstippar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo749 yrkande 2 och
1989/90:Jo827 yrkande 18,

81. beträffande pilotprojekt vid Tagenetippen
att riksdagen avslår motion 1988/89:Jo759,

1989/90:JoU16

82. beträffande kommunalt ansvar för sanitära olägenheter i
vissa fall

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo708, 1988/89:Jo712,
1989/90:Jo721 och 1989/90:Jo742 yrkande 1,

83. beträffande transport och hantering av miljöfarligt avfall

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo717 yrkande 8 och
1988/89:Jo822 yrkande 6,

84. beträffande kommunala mottagningsstationer m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo866 yrkande 8,

85. beträffande information om hanteringen av miljöfarligt avfall att

riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo717 yrkande 7,
1989/90:Jo803 yrkande 2, 1989/90:Jo819 yrkande 12, 1988/89:
Jo846 yrkande 2 och 1989/90:Jo869,

Försäljning av aktier i Svensk Avfallskonvertering AB
(SAKAB) m.m.

86. beträffande ägarförhållandena i SAKAB

att riksdagen bemyndigar regeringen att sälja en del av statens
aktieinnehav i SAKAB samt med anledning av motionerna
1989/90:Jo737 och 1989/90:Jo806 yrkande 13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om statens och
kommunernas ägarandel i SAKAB,

res. 26 (m, fp)

87. beträffande slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 11 och
1989/90:Jo806 yrkandena 9 och 10,

88. beträffande utredning angående omhändertagandet av miljöfarligt
avfall

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo806 yrkande 11 och
1988/89:Jo962 yrkande 9,

89. beträffande lokalisering av ett nytt SAKAB

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo806 yrkande 12,

90. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1985:426) om kemiska produkter i de delar som ej omfattas av
utskottets hemställan ovan,

91. att riksdagen godkänner riktlinjerna för det fortsatta arbetet
med förbättrad överblick och kontroll av avfallshanteringen,
allt i de delar som ej berörts av utskottets hemställan ovan,

Slam från kommunala reningsverk

92. beträffande lag om slamhantering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo803 yrkande 1 och
1988/89:Jo846 yrkande 1,

93. beträffande förbud mot spridning av rötslam

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo270 yrkande 9,
1989/90:Jo827 yrkande 20 och 1989/90:Jo843 yrkande 13,

1989/90:JoU16

Internationellt samarbete på avfallsområdet

96. beträffande internationellt samarbete på avfallsområdet

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Jo783 och 1989/90:
J08O6 yrkandena 1, 2 och 3,

res. 28 (vpk, mp)

97. beträffande export av avfall till utvecklingsländer
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo820 yrkande 7,

res. 29 (vpk, mp)

98. att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen
anförts om betydelsen av det internationella samarbetet inom
avfallsområdet, allt i de delar som ej berörts av utskottets hemställan
ovan,

Övriga frågor

99. beträffande rätt att ta hand om hushållsavfall
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo868 yrkande 4,

100. beträffande ideella organisationers informationsarbete
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo744 yrkande 5,

res. 30 (fp)

101. beträffande förbud mot användningen av vissa strålkällor
att riksdagen avslår motion 1988/89:Jo823,

res. 31 (vpk, mp)

102. beträffande utredning om plaster m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo819 yrkandena 8 och

11 samt 1988/89:Jo866 yrkandena 15 och 16,

103. beträffande totalavveckling av PCB

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo730 yrkande 2,
1989/90: Jo749 yrkande 3, 1989/90:Jo822 yrkande 15 och

1989/90:Jo847 yrkande 7,

104. beträffande PCB i äldre elmateriel m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Jo796 yrkandena 6 och 7,

105. beträffande PCB i visst returpapper

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo730 yrkande 1,

106. beträffande Östersjösamarbete för totalförbud mot PCB
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo730 yrkande 3,

107. att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen
anförts om avfalls- och produktkontrollfrågornas inriktning och
innehåll i övrigt, allt i de delar som ej berörts av utskottets
hemställan ovan,

res. 27 (c, vpk, mp)

94. beträffande industrins utsläpp till reningsverken
att riksdagen avslår motion 1988/89:Jo738,

95. att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen
anförts om slam från kommunala reningsverk, allt i de delar
som ej berörts av utskottets hemställan ovan,

108. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596) i de delar som ej omfattas av utskottets
hemställan ovan.

Stockholm den 30 mars 1990
På jordbruksutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Sven Eric Lorentzon (m), Grethe
Lundblad (s), Lars Ernestam (fp), Martin Segerstedt (s), Jens Eriksson
(m), Jan Fransson (s), Åke Selberg (s), Ingvar Eriksson (m), Lennart
Brunander (c). Annika Åhnberg (vpk), Åsa Domeij (mp), Inge Carlsson
(s), Kaj Larsson (s), Karin Starrin (c) och Anders Castberger (fp).

Reservationer

1. Lag om avfall och återvinning (mom. 1)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med
“Utskottet vill" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks." bort ha
följande lydelse:

Som framhålls i miljöpartiets motion Jo819 yrkande 3 kommer de
grönas skattepolitik — sänkt skatt på arbete och hög skatt på energi
och råvaror — att göra återvinning, återanvändning och reparation
lönsammare. Men det räcker inte för att inom den närmaste tiden
komma till rätta med problemen. Därför anser utskottet att en avfallsoch
återvinningslag bör införas i enlighet med det i motionen utarbetade
lagförslaget (se bilaga 2). Lagens huvudsyfte skall vara att reducera
avfallsmängden och att göra avfallet mindre farligt ur miljösynpunkt.
För att uppnå detta mål bör lagförslaget inriktas på förebyggande
miljövård. Företag skall åläggas att upprätta och offentliggöra materialbalanser,
livscykelspecifikationer och miljövarudeklarationer. Kommunerna
skall upprätta en detaljerad plan för hur avfallshanteringen skall
utvecklas och avfallsmängderna minskas under en period på mellan
fem och tio år. I avfallsplanen skall bl.a. redovisas en framtida reduktion
av avfall och utsläpp för kommunens industri. Målet skall vara att
inom en tioårsperiod, med hjälp av s.k. miljöanpassad teknik, kemikalieval
och kritisk granskning av produktutbudet minimera utsläpp och
avfall från produktion och konsumtion. Långtgående källsortering
skall vara obligatorisk över hela landet och genomföras senast den 1
januari 1993. Statens naturvårdsverk skall vara central tillsynsmyndighet
med vittgående befogenheter att styra avfallshanteringen i en för
miljön positiv riktning. Verket skall bl.a. ha befogenhet att införa pant

1989/90:JoU16

på varor, förbjuda miljöfarliga kemikalier, lägga miljöavgift på tillverkningsämnen
och produkter m.m. Förslag till lagstiftning i enlighet
med vad utskottet här anfört bör snarast utarbetas. Det lagförslag som
bifogas kan efter viss bearbetning läggas till grund för förslag om en ny
avfallslagstiftning. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo819
yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande lag om avfall och återvinning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Allmänna principer och mål för avfallshanteringen
(mom. 2)

Annika Ahnberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "De av"
och slutar med "berörda delar." bort ha följande lydelse:

Utöver de av regeringen redovisade allmänna principerna för den
framtida avfallshanteringen vill utskottet anföra följande. Den rika
delen av världen förbrukar det mesta av jordens tillgångar. Samtidigt
ödeläggs naturen och därmed de kommande generationernas livsmiljöer.
För att komma till rätta med de grundläggande miljöproblemen,
till vilka de växande avfallsbergen hör, måste produktion och konsumtion
i grunden förändras. En rättvis fördelning mellan världens folk
och mellan fattiga och rika måste komma till stånd. Detta förutsätter
en förändrad maktbalans. För att komma till rätta med avfallsproblemen
krävs att produktion, konsumtion och återvinning kännetecknas
av cykliska förlopp där energi- och materialförlusterna minimeras.
Materialbalanser skall bl.a. redovisa in- och utflöde av ämnen. Produktanalyser
skall visa hur produkten påverkar miljö och hälsa både
hos de arbetare som tillverkar produkten och utanför fabriken. Kvittblivningsspecifikationer
skall visa hur den slutligen omhändertas som
avfall. Även tillverkningsprocessens effekter skall redovisas och analyseras.
Det krävs också att de materialförluster — avfall — som ändå
uppstår har minsta möjliga inverkan på naturen så att miljö och
människor inte skadas. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna
J08O6 yrkande 5 och Jo827 yrkande 1 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 1,
J0868 yrkande 3 och Jo871 avstyrks i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande allmänna principer och mål för avfallshanteringen att

riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo806 yrkande
5 och 1989/90:Jo827 yrkande 1 och med avslag på motionerna
1988/89:Jo772 yrkande 1, 1989/90:Jo868 yrkande 3 och
1989/90:Jo871 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

1989/90:JoU16

3. Parlamentarisk utredning (mom. 4)

Lennart Ernestam (fp), Åsa Domeij (mp) och Anders Castberger (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Det
anförda" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:

I propositionen aviserar miljö- och energiministern en rad utredningsuppdrag
om bl.a. materialbalanser och miljövarudeklarationer
samt uppgiftsskyldighet för kommunal planering. Vidare ges naturvårdsverket,
kemikalieinspektionen, arbetarskyddsstyrelsen och andra
berörda myndigheter i uppdrag att utarbeta förslag om hur användningen
av de mest hälso- och miljöfarliga ämnena skall kunna minskas.
Slutligen skall frågan om styrmedel på forpackningsområdet utredas.
I likhet med motionärerna i folkpartiets kommittémotion Jo744
yrkande 1 anser utskottet att huvudparten av dessa utredningsuppdrag
är av den karaktären att det effektivaste resultatet skulle uppnås om de
samlades i en parlamentarisk utredning. Utredningen bör utöver forpackningsområdet
och den avfallsavgjfit som fö. slås i propositionen
även behandla frågan om utökat användande av ekonomiska styrmedel
för att öka återvinningen inom avfallsområdet. Som framhålls i motionen
bör utredningen också bedöma möjligheterna för en förenkling av
den i propositionen föreslagna uppgiftsskyldighet för enskilda företagare.
Vad utskottet anfört med anledning av motionen bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande parlamentarisk utredning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo744 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Uppgiftsskyldighet i renhållningslagen (mom. 12)

Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med
"Utskottet delar" och på s. 33 slutar med "yrkande 8." bort ha följande
lydelse:

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten innebär att den som yrkesmässigt
bedriver verksamhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen
de uppgifter som behövs för kommunens renhållningsordning.
I likhet med vad som anförs i motion J0868 yrkande 8 anser utskottet
att det fordras ökade kunskaper om avfallssituationen och att en
inventering av de förekommande problemen bör göras. De föreslagna
förändringarna i 22 § RL ger kommunerna möjlighet att inhämta
erforderliga uppgifter i detta sammanhang. Utskottet anser därför att
detta inte behöver formaliseras genom ytterligare lagstadgade krav på
uppgiftsskyldighet i enlighet med förslaget till ändring i 9 § RL. Alla
inblandade intressenter — myndigheter, avfallsproducenter och de som
svarar för bortforsling och omhändertagande av avfall — samarbetar
redan i dag på detta område för att gemensamt förbättra verksamheten.

1989/90:JoU16

Med det anförda tillstyrker utskottet motion J0868 yrkande 8. Det
anförda innebär att utskottet avstyrker regeringens förslag till lagstadgad
uppgiftsskyldighet såvitt avser 9 § RL och tillstyrker regeringens
förslag såvitt avser 22 § i samma lag.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande uppgiftsskyldighet i renhållningslagen
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Jo868 yrkande 8 och
med avslag på förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596) såvitt avser 9 a § antar förslaget till lag om ändring i
renhållningslagen (1979:596) såvitt avser 22 §,

5. Föremål och varor som innehåller eller har
behandlats med kemisk produkt (mom. 17)

Annika Åhnberg (vpk) och Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Enligt
1" och på s. 34 slutar med "vidare åtgärd." bort ha följande lydelse:

I förevarande proposition förbigår regeringen riksdagens beslut hösten
1989 att LKP skall utvidgas till att gälla även varor. Utskottet anser
därför i likhet med vad som anförs i motion Jo819 yrkande 18 att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett förslag till
ändring av LKP i enlighet med riksdagens tidigare beslut. Härigenom
skulle lagens tillämpningsområde bli detsamma som i den tidigare
lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Vad utskottet anfört med
anledning av motionen bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande föremål och varor som innehåller eller har
behandlats med kemisk produkt

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande
18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

6. Den s.k. omvända bevisbördan m.m. (mom. 19)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med
"Utskottet gör" och slutar med "berörda delar." bort ha följande
lydelse:

Substitutionsprincipen innebär helt kort att man alltid skall göra
miljörimliga val. När ett mindre miljöfarligt alternativ finns skall detta
väljas. Om det i ett annat land finns förbud mot någon kemikalie
borde aktsamhetsprincipen gälla. Skälet till ett förbud är givetvis att
kemikalien innebär faror för hälsan eller naturen. Det som är farligt i
ett land är då rimligen också farligt i Sverige. Detta innebär att varor
som innehåller kemikalier, som är förbjudna i något land i världen av
hälso- och miljöskäl inte bör fa saluföras i Sverige. Det som inte är
uttryckligen tillåtet att använda enligt lag eller förordning skall vara
förbjudet. Lagen om kemiska produkter skall tydligt visa att omvänd

1989/90:JoU16

bevisbörda gäller vid tillämpning av substitutionsprincipen. Vad utskottet
anfört med anledning av motionerna Jo847 yrkande 3 och
Jo870 yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande den s.k. omvända bevisbördan m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo847 yrkande
3 och 1989/90:Jo870 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Lagstiftning om återvinning m.m. (mom. 21)

Lars Ernestam (fp), Lennart Brunander (c), Karin Starrin (c) och

Anders Castberger (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med

"Riksdagens beslut" och slutar med "berörda delar" bort ha följande

lydelse:

Riksdagens beslut — — — ( = utskottet) — — — i lagstiftningen.
Sverige saknar dock en lagstiftning som innehåller generella krav på
återvinning och begränsning av avfall. En sådan lagstiftning skulle
enligt utskottets mening kunna påskynda utvecklingen mot slutna
system vid tillverkningen, samverkan mellan olika tillverkningsindustrier
samt mot sådan sammansättning av produkter och varor att
återvinning liksom avfallsbehandling underlättas. Regeringen bör snarast
utarbeta ett förslag till sådan lag. I detta sammanhang bör även
framhållas att alla hinder mot en effektiv återvinning måste motarbetas.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1988/89:Jo772 yrkandena 2
och 6. Motion Jo766 yrkande 1 avstyrks i den mån den inte kan anses
tillgodosedd med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande lagstiftning om återvinning m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Jo772 yrkandena

2 och 6 och med avslag på motion 1989/90:Jo766 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Källsortering som grundprincip (mom. 22)

Annika Åhnberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med
"Utskottet gör" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks." bort ha
följande lydelse:

Källsortering gör det möjligt att återvinna stora delar av hushållsavfallet.
Vidare kan de miljöfarliga delarna av hushållsavfallet sorteras ut
vid källan. För att tydligt markera att källsortering utgör grundprincipen
för all avfallshantering bör lagstiftningen förtydligas i detta avseen -

1989/90:JoU 16

6 Riksdagen 1989190. 16 sami. Nr 16

de. Regeringen bör således utarbeta ett förslag till ändring i renhållningslagen
i enlighet härmed. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo827 yrkande 10 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande källsortering som grundprincip

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo827 yrkande
10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

9. Administration av återvinningen m.m. (mom. 23)

Annika Åhnberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Även
motionerna" och slutar med "således motionsyrkandena." bort ha
följande lydelse:

Möjligheterna till en utvidgad återvinningsverksamhet begränsas ofta
av kommunernas svårigheter med att finna en ekonomiskt lönsam
avsättning för det insamlade materialet. Samhällsekonomiskt är däremot
källsortering och återvinning en mycket god affär med tanke på
miljövinsterna. Utskottet anser därför att staten måste ta ett ansvar för
en organisation för återvinning och avsättning av material från kommunernas
sortering. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet anfört med anledning av motion 1988/89:Jo822
yrkande 7. Motion 1988/89:Jo866 yrkandena 2 och 6 synes i allt
väsentligt kunna tillgodoses med vad utskottet anfört ovan. Utskottet
avstyrker således motionsyrkandena.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande administration av återvinningen m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Jo822 yrkande 7
och med avslag på motion 1988/89:Jo866 yrkandena 2 och 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Källsortering (mom. 29)

Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med
"Hushållsavfallet tas" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande
lydelse:

Under de senaste åren har intresset för källsortering ökat. De flesta
känner ett personligt ansvar på miljöområdet. Genom att källsortera
sitt avfall har många människor på ett konkret sätt manifesterat sitt
miljöengagemang. I propositionen föreslås att kommunerna ges rätt att
föreskriva om källsortering av avfall. Målet är att allt avfall som
lämnas till slutbehandling fr.o.m. 1994 skall vara sorterat i kategorier
som möjliggör lämplig hantering. Det är i sammanhanget viktigt att
betona att det sorterade avfallet måste omhändertas på ett godtagbart
sätt. För att uppnå att förbränning och deponering av osorterat avfall i
allt väsentligt skall ha upphört vid utgången av 1993 fordras betydande

1989/90:JoU 16

insatser. En fungerande källsortering måste byggas upp. Detta innebär
ökade arbetsinsatser, nya investeringar och ökade kostnader. Avsättningsmöjligheter
bör dessutom finnas för det sorterade avfallet. Utskottet
anser att kommunerna inte får föreskriva om källsortering på ett
sådant sätt att utveckling av nya behandlingsmetoder på avfallsområdet
förhindras. Föreskrifterna måste därför utarbetas i samarbete med
exempelvis företag som är specialiserade på att hantera och omhänderta
avfall. Källsorteringen måste i första hand syfta till en mer miljövänlig
avfallshantering. Kommunen bör premiera dem som tar hand om
sitt avfall på ett miljövänligt sätt. Förbättringar skulle kunna uppnås
genom ekonomiska stimulanser — exempelvis i form av nedsatta
sophämtningsavgifter — i stället för tvingande regler. Vad utskottet
anfört med anledning av motion J0868 yrkande 10 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Motionerna 1988/89:Jo717 yrkande
6, 1988/89:Jo774 yrkande 2, Jo827 yrkande 9 och 1988/89:Jo866
yrkandena 3 och 5 avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande källsortering
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo868 yrkande
10 och med avslag på motionerna 1988/89:Jo717 yrkande 6,
1988/89:Jo774 yrkande 2, 1989/90:Jo827 yrkande 9 och

1989/90:Jo866 yrkandena 3 och 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

11. Recirkulering av toalett- och hushållsavfall
(mom. 35)

Annika Åhnberg (vpk) och Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Även
motionerna" och slutar med "berörda delar." bort ha följande lydelse:
Biogasprocessen har flera stora fördelar. För det första kan ett stort
antal olika komplexa organiska material användas som råvara. Exempel
är slam från kommunal avloppsvattenrening, latrin, gödsel, matavfall,
grödor och organiskt material i olika sorters avloppsvatten, t.ex.
sockerbruksavloppsvatten och skogsindustriella avloppsvatten. I dagsläget
utnyttjas biogastekniken i stor omfattning för att stabilisera slam
vid kommunala reningsverk. Tekniken har främst införts för att erhålla
en volymminskning hos slammet. Andra aspekter såsom energiutvinning,
hygienisering och recirkulering av näringsämnen har beaktats
i mindre grad. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att
utveckling av metoder för recirkulering av toalett- och hushållsavfall
bör stimuleras. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna
1988/89:N471 yrkande 3 och Jo876 yrkande 1 bör ges regeringen till
känna.

1989/90:JoU16

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:

35. beträffande recirkulering av toalett- och hushållsavfall
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:N471 yrkande
3 och 1989/90:Jo876 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

12. Avveckling av sopförbränningen (mom. 36)

Annika Åhnberg (vpk) och Åsa Domeij (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Som
redovisats" och slutar med "berörda delar." bort ha följande lydelse:

På senare tid har kommunerna försökt klara sina avfallsproblem
genom att satsa på sopförbränning. Sopförbränning innebär miljöproblem
med utsläpp av t.ex. tungmetaller och s.k. dioxiner. Samtidigt
förstörs resurser som hade kunnat återvinnas med en annan typ av
sophantering. Visserligen kan miljöproblemen vid sopförbränning bli
mindre än i dag genom jämnare förbränningstemperaturer, genom
effektivare reningsanläggningar och genom bättre sortering före förbränning.
Utsläppen kan dock inte bli acceptabla genom dessa åtgärder.
Dessutom uppkommer problemet med vad man skall göra av
kondensatet. Man har mer och mer börjat tala om att lösa avfallsproblemen
genom att angripa källan. Men i praktiken har ingenting hänt.
Enligt utskottets mening behövs ett trendbrott när det gäller avfallsfrågorna.
Detta innebär bl.a. att man i stället för sopförbränning och
deponering av aska måste satsa på långtgående källsortering och kompostering
eller biogasproduktion. Inga nya sopförbränningsanläggningar
skall därför fa tas i bruk, och befintliga anläggningar bör stängas.
Sopförbränningen bör avvecklas inom tre år. Vad utskottet anfört med
anledning av motionerna 1988/89:Jo774 yrkande 1, Jo819 yrkande 1,
1988/89:Jo822 yrkande 1, Jo827 yrkande 11 och 1988/89:Jo866 yrkande
7 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:

36. beträffande avveckling av sopförbränningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Jo774 yrkande
1, 1989/90:Jo819 yrkande 1, 1988/89:Jo822 yrkande 1,
1989/90:Jo827 yrkande 11 och 1988/89:Jo866 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Pantsystem för batterier m.m. (mom. 42, 43
och 44)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "tungmetallhaltiga batterier." bort ha
följande lydelse:

Batterier som innehåller tungmetaller som kvicksilver och kadmium
utgör ett stort miljöproblem. I december förra året förbjöd regeringen
en del av de alkaliska batterier som innehåller mer än 0,025 viktpro -

1989/90:JoU16

cent kvicksilver eller kadmium. Enligt utskottets mening bör alla
batterisorter med höga halter av tungmetaller förbjudas. Ett sådant
förbud bör träda i kraft senast den 1 januari 1991. Så länge inte
batterier som är helt fria från tungmetaller finns skall endast batterier
med låga halter av tungmetaller tillåtas, och dessa skall dessutom
beläggas med hög pant. Bilbatterier (blyackumulatorer) som innehåller
stora mängder bly bör också beläggas med pant på motsvarande sätt.
Fastmontering av tungmetallhaltiga batterier skall förbjudas eftersom
det försvårar insamling och återvinning. Alla varor som innehåller
tungmetallhaltiga batterier skall märkas. Vad utskottet anfört med
anledning av motionerna Jo819 yrkandena 13, 14 och 15 samt
1988/89:Jo866 yrkandena 10 och 12 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 7, Jo744
yrkande 4 och 1988/89:Jo849 yrkande 1 avstyrks i den mån de inte kan
anses tillgodosedda med vad utskottet anfort.

dels att utskottets hemställan under 42, 43 och 44 bort ha följande
lydelse:

42. beträffande pantsystem för batterier

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo819 yrkande
14 och 1988/89:Jo866 yrkande 10 samt med avslag på
motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 7, 1989/90:Jo744 yrkande 4
och 1988/89:Jo849 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

43. beträffande förbud mot miljöfarliga batterier

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo819 yrkande
13 och 1988/89:Jo866 yrkande 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

44. beträffande förbud mot fastmontering av tungmetallhaltiga
batterier m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande

15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

14. Pantsystem för lysrör m.m. (mom. 47)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Som
utskottet" och slutar med "yrkande 13." bort ha följande lydelse:

De produkter som innehåller kvicksilver och andra tungmetaller
skall förbjudas när det är möjligt med hänvisning till substitutionsprincipen.
Övriga produkter som innehåller kvicksilver och andra tungmetaller
skall enligt utskottets mening beläggas med höga panter. Härigenom
underlättas insamling av uttjänta produkter och återvinning möjliggörs.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo819 yrkande
16 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna
Jo760, 1988/89:Jo841 yrkande 2 och 1988/89:Jo866 yrkande 13 kan i
allt väsentligt anses tillgodosedda med vad utskottet anfört och bör inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

1989/90:JoU16

dels att utskottets hemställan under 47 bort ha följande lydelse:

47. beträffande pantsystem för lysrör m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande

16 och med avslag på motionerna 1989/90:Jo760, 1988/89:Jo841
yrkande 2 och 1988/89:Jo866 yrkande 13 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Introduktion av nya förpackningar (mom. 55)

Annika Åhnberg (vpk) och Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med
"Utskottet gör" och slutar med "berörd del." bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motion 1988/89:Jo822 yrkande 2 anser
utskottet att förpackningsproducenterna skall åläggas att lösa avfallsfrågan
på ett miljömässigt acceptabelt sätt redan innan en förpackning
introduceras. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet anfört med anledning av motionen.

dels att utskottets hemställan under 55 bort ha följande lydelse:

55. beträffande introduktion av nya förpackningar

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Jo822 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Förbud mot aluminiumburken m.m. (mom. 56)

Lennart Brunander och Karin Starrin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "vidare åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar centerpartiets uppfattning att det är omöjligt att
uppnå en returgrad på 90 % för aluminiumburken. Aluminiumburken
har således sämre returgrad än returglaset och bör därför förbjudas.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo843 yrkande 8
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna
1988/89:Jo772 yrkande 4, 1988/89:Jo822 yrkande 3 delvis, Jo827 yrkande
3 och 1988/89:Jo953 delvis avstyrks i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 56 bort ha följande lydelse:

56. beträffande förbud mot aluminiumburken m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo843 yrkande 8
och med avslag på motionerna 1988/89:Jo772 yrkande 4,
1988/89:Jo822 yrkande 3 i motsvarande del, 1989/90:Jo827 yrkande
3 och 1988/89:Jo953 i motsvarande del som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:JoU16

17. Förbud mot aluminiumburken fr.o.m. viss tid
(mom. 57)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Med
samma" och slutar med "berörda delar." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att dryckesförpackningar som i dag används som ett
onödigt komplement till returflaskan skall förbjudas. Utskottet ansluter
sig således till de krav på förbud mot aluminiumburken som förs
fram i motion Jo819 yrkande 5. Ett sådant förbud skall träda i kraft
senast den 1 januari 1991. Vad utskottet anfört med anledning av
motionen bör ges regeringen till känna. Syftet med motion Jo841 i
motsvarande del kan i allt väsentligt anses tillgodosett med vad utskottet
anfört och bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare
åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 57 bort ha följande lydelse:

57. beträffande förbud mot aluminiumburken fr.o.m. viss tid
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande 5
i motsvarande del och med avslag på motion 1989/90:Jo841 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

18. Förbud mot PET-flaskan fr.o.m. viss tid
(mom. 60)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med "Med
samma" och slutar med "och Jo841." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att dryckesförpackningar som i dag används som ett
onödigt komplement till returflaskan skall förbjudas. Utskottet ansluter
sig således till de krav på förbud mot PET-flaskan som förs fram i
motion Jo819 yrkande 5. Ett sådant förbud skall träda i kraft senast
den 1 januari 1991. Vad utskottet anfört med anledning av motionen
bör ges regeringen till känna. Syftet med motion Jo841 i motsvarande
del kan i allt väsentligt anses tillgodosett med vad utskottet anfört och
bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 60 bort ha följande lydelse:

60. beträffande förbud mot PET-flaskan fr.o.m. viss tid
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande 5
i återstående del och med avslag på motion 1989/90:Jo841 i
återstående del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

1989/90:JoU16

19. Förbud mot PVC-förpackningar m.m.
(mom. 64 och 65)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med
"Avveckling av" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:
Avveckling av — — — ( = utskottet) — — — förpackningar försvinner.
Utskottet anser att den frivilliga överenskommelsen inte är tillräcklig
i detta sammanhang. Alla klorhaltiga förpackningar, t.ex. PVC,
bör enligt utskottets mening förbjudas. PVC används även i t.ex.
inredningsmaterial, kontorsmaterial, hushållsartiklar och leksaker.
Aven sådan användning bör enligt utskottets mening förbjudas. Vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 1989/90:Jo819 yrkande

9 och 1988/89:Jo866 yrkande 17 bör ges regeringen till känna. Motionerna
Jo722 och 1988/89:Jo822 yrkande 4 avstyrks i den mån de inte
kan anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 64 och 65 bort ha följande lydelse:

64. beträffande förbud mot PVC-förpackningar m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Jo866 yrkande

17 och med avslag på motionerna 1989/90:Jo722 och 1988/89:
Jo822 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

65. beträffande förbud mot PVC i kontorsmaterial och leksaker
m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Förbud mot import av PVC-förpackningar
(mom. 66)

Lennart Brunander och Karin Starrin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med "I
likhet" och på s. 54 slutar med "således motionsyrkandena." bort ha
följande lydelse:

Avvecklingen av PVC-haltiga förpackningar i enlighet med regeringens
redogörelse berör inte de förpackningar som importeras. Utskottet
anser att importen av dessa förpackningar, som utgör ca 30 % av den
totala mängden PVC-haltiga förpackningar, bör stoppas. Ett importstopp
bör kunna träda i kraft den 1 juli 1991. Vad utskottet anfört
med anledning av motion Jo843 yrkande 10 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo819 yrkande 10 och
Jo827 yrkande 4 avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 66 bort ha följande lydelse:

66. beträffande förbud mot import av PVC-förpackningar

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo843 yrkande

1989/90:JoU16

10 och med avslag på motionerna 1989/90:Jo819 yrkande 10 och
1989/90:Jo827 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

21. Förbud mot import av PVC-förpackningar
(mom. 66)

Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med "I
likhet" och på s. 54 slutar med "således motionsyrkandena." bort ha
följande lydelse:

Avvecklingen av PVC-haltiga förpackningar i enlighet med regeringens
redogörelse berör inte de förpackningar som importeras. En konsekvens
av lagen om kemiska produkter är enligt utskottets mening att
PVC-haltiga förpackningar måste förbjudas. Lagen omfattar såväl import
som hantering i landet av ifrågavarande produkter. Substitutionsprincipen
tillämpning medför att PVC-haltiga förpackningar skall
ersättas när mindre hälso- och miljöfarliga alternativ finns att tillgå.
Utskottet anser därför att avvecklingen av PVC-haltiga förpackningar
också skall omfatta importerade förpackningar. Vad utskottet anfört
med anledning av motion Jo819 yrkande 10 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo827 yrkande 4 och
Jo843 yrkande 10 avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 66 bort ha följande lydelse:

66. beträffande förbud mot import av PVC-förpackningar
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo819 yrkande

10 och med avslag på motionerna 1989/90:Jo827 yrkande 4 och
1989/90:Jo843 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

22. Utvidgat kommunalt ansvar för avfallshanteringen
(mom. 71)

Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med "Enligt
vad" och slutar med "anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att regeringen eller en myndighet skall ha
möjlighet att föreskriva att kommunerna skall ansvara för hantering av
annat avfall än hushållsavfall. Kommuner, som så önskar, kan frivilligt
utvidga sitt ansvar för avfallshanteringen. I likhet med motionärerna i
motion J0868 anser utskottet att den som producerat avfallet även har
ett ansvar för avfallets omhändertagande. I enlighet med ”Polluter Pays
Principle” har avfalIsproducenten ett ansvar för att avfallet tas om
hand på ett miljö- och säkerhetsmässigt sätt. Producenten har gjvetvis
även ett kostnadsansvar. Myndigheterna skall tillse att avfallsproducenterna
sköter sina åtaganden på ett godtagbart sätt. I de fall där avfalls -

1989/90:JoU16

producenten visar ett bristande ansvar bör myndigheten ingripa och se
till att bristerna åtgärdas. Kommunen bör även tillse att miljömässigt
godtagbara avfallshanteringsmetoder finns att tillgå. Utskottet önskar
inte medverka till utvecklandet av ett kommunalt bortforslingsmonopol
och anser därför inte att kommunen skall vara skyldig att se till att
avfallet slutligt omhändertas. Däremot skall kommunen övervaka att
avfallet forslas bort och slutgiltigt omhändertas på ett betryggande sätt.
Ett kommunalt avfallsmonopol skulle vara negativt på många sätt.
Utvecklingen av nya metoder för hantering och omhändertagande
hotas. Den kommunala kompetensen är inte lika väl utvecklad inom
alla kommuner. Avfallsproducenterna — i det här fallet företagen —
kan bara spela en aktiv roll om de får möjlighet att under ansvar
hantera sitt eget avfall. De måste då ha möjlighet att välja vem som
skall ta hand om avfallet och på vilket sätt detta skall ske. Likaså måste
de företag som är beredda att verka inom avfallsområdet ha möjlighet
att genom direktkontakter med sina avfellsproducenter kunna påverka
dessa i deras val av hanteringsteknik, material etc. Det är inte kommunen
som har de bästa förutsättningarna att hantera industrins avfall.
Det har industrin själv, men då måste industrin få möjlighet att göra
det. Dessutom måste ett ökat ansvar för kommunerna följas av ökade
möjligheter för kommunen att driva verksamheten enligt egna önskemål.
Om kommunen får ett ökat kontroll- och tillsynsansvar på
avfallsområdet kan det vara till nackdel om kommunen driver avfallsanläggningar
i egen regi. Kommunens roll måste vara klar. Kommunens
roll som tillsynsmyndighet måste ovillkorligen hållas åtskild från
dess roll som entreprenör och renhållare på avfallsområdet. Enligt
utskottets mening skall inte kommunen kunna — av ekonomiska skäl

— styra över avfall till egna anläggningar. För att värna rättssäkerheten
krävs att de intresseavvägningar som görs av kommunen kan överprövas
i lämplig ordning. Kommunerna arbetar under vitt skilda förutsättningar.
1 vissa kommuner finns exempelvis stora industrier som producerar
stora mängder avfall. Dessa företag har ofta byggt upp en väl
utvecklad kompetens på avfallsområdet. Kommunerna har ofta god
kännedom om verksamheten inklusive företagens avfallssituation. I
andra kommuner kan det finnas många mindre företag vars verksamhet
också ger upphov till avfall. Kunskapen om detta avfall är på
många håll bristfällig. De avfallsproducerande företag som själva tar
hand om sitt avfall omhändertar i många fall även avfall från andra
företag. Denna verksamhet bör självfallet tillåtas, under förutsättning
att den uppfyller högt ställda miljökrav. Kommunen skall tillse att så
sker. Ett utökat kommunalt verkställighetsansvar skulle inte lösa några
problem. Däremot skulle kommunen genom en mer aktiv tillsyn
kunna uppnå betydande förbättringar. Kommunen skall endast övervaka
att avfallet forslas bort och omhändertas på ett miljömässigt godtagbart
sätt. I fall av bristande fullgörelse bör kommunen ha rätt att
föreskriva att avfallet skall forslas bort genom kommunens försorg och
att avfallet slutgiltigt omhändertas. Regeringens förslag till utökat kommunalt
ansvar för avfallshanteringen bör ändras i enlighet med det
anförda. Vad utskottet anfört med anledning av motion J0868 yrkande -

1989/90: JoU 16

na 13 och 16 bör ges regeringen till känna. Med det anförda avstyrks
motionerna Jo744 yrkande 6, Jo827 yrkande 6 och Jo843 yrkande 1 i
den mån de inte kan anses tillgodosedda.

deb att utskottets hemställan under 71 bort ha följande lydelse:

71. beträffande utvidgat kommunalt ansvar för avfallshanteringen att

riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo868 yrkandena
13 och 16 och med avslag på motionerna 1989/90:Jo744 yrkande
6, 1989/90:Jo827 yrkande 6 och 1989/90:Jo843 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Utvidgat kommunalt ansvar för avfallshanteringen
(mom. 71)

Lennart Brunander och Karin Starrin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med "Enligt
vad" och slutar med "anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att ”regeringen eller en myndighet skall ha
möjlighet att föreskriva, att kommunerna skall ansvara för hanteringen
av annat avfall än hushållsavfall. Kommuner som så önskar kan
frivilligt utvidga sitt ansvar för avfallshanteringen.” Utskottet anser att
det är viktigt att anvarsfrågan löses på ett sätt så att inget tvivel råder
om var ansvaret för avfallet vilar. Det är tveksamt om ansvaret skall
tilldelas kommunerna omedelbart. De skall självklart ha ansvaret för
tillsyn av hur avfallet hanteras, liksom annan miljöfarlig verksamhet.
Kommunerna har redan i dag ansvaret för att avfallet transporteras
bort från anläggningarna. I propositionen beskrivs Polluter Pays Principle
(PPP). Principen innebär att förorenaren skall betala. Tillämpat
på avfallsområdet innebär det att den som ger upphov till avfall också
skall stå för de kostnader som uppstår vid hanteringen. Vi anser att
industrin inte bara skall stå för kostnaden för avfallet, den skall
dessutom ta ett aktivt ansvar för hanteringen av avfallet. Hela ansvaret
bör således läggas på industrin. Den skall ha ansvar för att allt avfall
som uppstår tas om hand. Kommunen har skyldighet att övervaka
avfallshanteringen, liksom man i dag genom miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna
övervakar industrierna vad gäller utsläpp m.m. Avfallet
måste sorteras hos industrin. Miljöfarligt avfall skall sorteras bort från
övrigt avfall. Det som är lämpligt att använda till energiproduktion
måste användas till det. På kort sikt måste avfallet sorteras i tre delar:
en del som återanvänds, en del som används till energi och en del
miljöfarligt. På längre sikt måste allt avfall från industrin antingen
kunna återanvändas eller gå till energiutvinning. Enligt utskottets
mening måste regeringen återkomma med förslag om skärpta regler
för industrins avfallshantering. Bl.a. måste reglerna för det miljöfarliga
avfallet skärpas. Kommunerna skall ansvara för att avfallshanteringen
sker enligt de regler som samhället ställt upp. De skall också ha
ansvaret för hushållsavfallet. Kommunerna skall även ha ansvaret för
att avfallssituationen inventeras och att planer görs för hur avfallspro -

1989/90:JoU16

blemen bäst löses i kommunen. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo843 yrkande 1 bör ges regeringen till känna. Med det
anförda avstyrks motionerna Jo744 yrkande 6, Jo827 yrkande 6 och
J0868 yrkandena 13 och 16 i den mån de inte kan anses tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 71 bort ha följande lydelse:

71. beträffande utvidgat kommunalt ansvar för avfallshanteringen att

riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo843 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1989/90:Jo744 yrkande 6,
1989/90:Jo827 yrkande 6 samt 1989/90:J0868 yrkandena 13 och

16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

24. Avfallsproducenternas ansvar m.m. (mom. 75)

Lars Ernestam och Anders Castberger (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 59 slutar med "anses tillgodosedd." bort
ha följande lydelse:

Som anförs i motion Jo744 yrkande 7 bör avfallsproducenternas
ansvar för avfallet göras tydligare. Ansvaret måste skrivas in i renhållningslagen.
Det räcker enligt utskottets mening inte med att framhålla
avfallsproducenternas ansvar i lagstiftningens förarbeten och i underlag
för tillämpningsföreskrifter. Utskottet anser det därför motiverat att
regeringen återkommer till riksdagen med förslag om avfallsproducenternas
ansvar i renhållningslagen. Vad utskottet anfört med anledning
av motionsyrkandet bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 75 bort ha följande lydelse:

75. beträffande avfallsproducenternas ansvar m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo744 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Avgiftsuttaget enligt renhållningslagen (1979:596)
(mom. 78)

Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "I
likhet" och slutar med "yrkande 19." bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att avgifterna skall inkludera kapital-, driftsoch
planeringskostnader. Kapital- och driftskostnader är — till skillnad
från planeringskostnader — oftast lätta att definiera. En ineffektiv och
dåligt anpassad organisation kan resultera i ökade kostnader. I synnerhet
då verksamheten inte är konkurrensutsatt finns en risk för ökade
administrativa kostnader. Det är därför tveksamt om även planeringskostnader
bör ingå då avgiften beräknas. Avfallsplaneringen är en

1989/90:JoU16

övergripande kommunal angelägenhet och bör därför inte finansieras
via avgifterna. Vad utskottet anfört med anledning av motion J0868
yrkande 19 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 78 bort ha följande lydelse:

78. beträffande avgiftsuttaget enligt renhållningslagen (1979:
596)

att riksdagen dels antar förslaget till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596) såvitt avser 16 § med den ändringen att
ordet "planerings" utgår ur lagtexten, dels med anledning av
motion 1989/90:Jo868 yrkande 19 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

26. Ägarförhållandena i SAKAB (mom. 86)

Sven Eric Lorentzon (m), Lars Ernestam (fp), Jens Eriksson (m),
Ingvar Eriksson (m) och Anders Castberger (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med "Ett
utökat" och slutar med "samhälleligt ansvar." bort ha följande lydelse:
Ett utökat — — — ( = utskottet) — — — kunna begränsas. I likhet
med miljö- och energiministern anser utskottet att staten ändå kan
behålla kontrollen över att verksamheten bedrivs på ett tillfredsställande
sätt och under uppfyllande av bl.a. stränga miljökrav. Detta behöver
inte vara detsamma som att vara ansvarig för verksamheten enligt
aktiebolagslagen (1975:1385). Samhällets kontroll och statens inflytande
kan effektivt utövas på annat sätt än genom ägarskap. Det anförda
innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag om en försäljning av
aktier i SAKAB. Motionerna Jo737 och J08O6 yrkande 13 avstyrks i
den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 86 bort ha följande lydelse:

86. beträffande ägarförhållandena i SAKAB
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Jo737 och
1989/90:Jo806 yrkande 13 bemyndigar regeringen att sälja statens
aktier i SAKAB,

27. Förbud mot spridning av rötslam (mom. 93)

Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (vpk), Åsa Domeij (mp) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med "Med
samma" och slutar med "yrkande 13." bort ha följande lydelse:

Spridning av slam från kommunala reningsverk är ett sätt att
åstadkomma en recirkulation så att det som tagits ur jorden med de
färdiga produkterna återförs. Detta är något bra och eftersträvansvärt.
Problemet är att allt avfall sammanblandas i reningsverken, även
sådant som innehåller skadliga beståndsdelar. Gränsvärden måste därför
fastställas som är så låga att åkermarkens produktionsförmåga och
näringsbalans inte förstörs. Produkternas kvalitet får inte heller påverkas.
I avvaktan på att sådana gränsvärden fastställs bör spridning av

1989/90:JoU16

slam på åkermark, inte tillåtas. Vad utskottet anfört med anledning av
motionerna Jo270 yrkande 9, Jo827 yrkande 20 och Jo843 yrkande 13
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 93 bort ha följande lydelse:

93. beträffande förbud mot spridning av rötslam
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo270 yrkande
9, 1989/90:Jo827 yrkande 20 och 1989/90:Jo843 yrkande

13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

28. Internationellt samarbete på avfallsområdet
(mom. 96)

Annika Åhnberg (vpk) och Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med
"Utskottet ansluter" och slutar med "utskottet anfört." bort ha följande
lydelse:

Mängderna miljöfarligt avfall ökar men ländernas förmåga och vilja
att vidta lämpliga åtgärder är låg. Den industrialiserade världens rika
företag lagrar sitt miljöfarliga avfall i utvecklingsländer med låg utbildningsnivå
och brist på demokratiska beslutsrutiner. Enskilda företag
hanterar och dumpar avfall i haven, och starkt miljöstörande kemikalieförbränning
sker på internationellt vatten. Förra året slöts ett globalt
avtal i Basel om skärpt kontroll över den internationella handeln med
miljöfarligt avfall. Avtalet innehöll tre huvudpunkter:

-Rätt för varje land att vägra införsel och genomfart av miljöfarligt
avfall.

-Varje transport av miljöfarligt avfall mellan länder som undertecknat
Baselöverenskommelsen måste anmälas till det internationella
avtalssekretariatet och till mottagarlandets myndigheter innan transport
påbörjas.

-De industrialiserade länderna skall stödja utvecklingsländernas uppbyggnad
av modern teknik.

Det svenska arbetet för skärpta internationella avtal måste intensifieras.
Industriländerna skall uttryckligen förbjudas att dumpa avfall i
utvecklingsländer. Regeringen bör också återkomma till riksdagen med
en rapport över den hittillsvarande exporten av svenskt miljöfarligt
avfall. Rapporten bör avse även sådan export som inte skett i SAKAB:s
regi. Fortfarande förekommer dumpning av avfall till havs i stor skala,
liksom förbränning av avfall. Den svenska regeringen bör på ett
kraftfullt sätt ta initiativ så att havsdumpning och förbränning av avfall
på haven upphör. Vad utskottet anfört med anledning av motion
J08O6 yrkandena 1, 2 och 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. Motion 1988/89:Jo783 avstyrks i den mån dess syfte inte
kan anses tillgodosett med vad utskottet anfört.

1989/90:JoU16

dels att utskottets hemställan under 96 bort ha följande lydelse:

96. beträffande internationellt samarbete på avfallsområdet

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:J08O6 yrkandena
1, 2 och 3 samt med avslag på motion 1988/89:Jo783 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Export av avfall till utvecklingsländer (mom. 97)

Annika Åhnberg (vpk) och Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Med
det" och slutar med "yrkande 7." bort ha följande lydelse:

Baselkonventionen kräver att avfallsexportören i förväg skall meddela
regeringarna i de exporterande och importerande länderna innan
transporterna äger rum. Omkring 45 länder har redan förbjudit import
av avfall från andra länder. Utvecklingsländer har i sin tur krävt
ett förbud mot export av avfall från industriländerna till utvecklingsländer.
Konventionens notifikationssystem begränsar således inte den
internationella handeln med avfall. Konventionen förbjuder inte export
av avfall från industriländer till utvecklingsländer, och den omfattar
inte heller radioaktivt avfall. Dessutom innehåller den luckor som
bl.a. gör det möjligt att upprätta multilaterala och bilaterala överenskommelser
mellan avtalsslutande parter och icke avtalsslutande parter.
Dessa överenskommelser behöver inte upprättas i enlighet med konventionen.
Faran med konventionen är att den kan ge intryck av att
den internationella handeln med avfall nu är under kontroll. Utskottet
anser att regeringen måste verka för att konventionen skärps. Regeringen
måste visa solidaritet med tredje världen och kräva att konventionen
sätter totalt stopp för export av miljöfarligt avfall från industriländer
till utvecklingsländer. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo820 yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 97 bort ha följande lydelse:

97. beträffande export av avfall till utvecklingsländer

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo820 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

30. Ideella organisationers informationsarbete
(mom. 100)

Lars Ernestam och Anders Castberger (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 67 börjar med "Mot
bakgrund" och slutar med "berörd del." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den ökade miljömedvetenheten bör uppmuntras
och stimuleras. De ideella organisationernas arbete är i detta sammanhang
mycket betydelsefullt. Lokala föreningar kan göra stora informationsinsatser.
Det är angeläget att de frivilliga miljöorganisationerna får

1989/90: JoU 16

bättre möjligheter att bedriva informationsarbete på avfallsområdet.
Riksdagen bör enligt utskottets mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion Jo744 yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under 100 bort ha följande lydelse:

100. beträffande ideella organisationers informationsarbete

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo744 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

31. Förbud mot användning av vissa strålkällor
(mom. 101)

Annika Åhnberg (vpk) och Åsa Domeij (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68 börjar med "Enligt
vad" och slutar med "och 4." bort ha följande lydelse:

Att använda strålningskällor med substanser som härrör från upparbetat
kärnkraftsavfall innebär enligt utskottets mening de facto att
Sverige bejakar kärnkraften trots tidigare avvecklingsbeslut. Kärnkraftsavfall
som uppstår i Sverige upparbetas inte eftersom upparbetning
även leder till att plutonium produceras. Heltäckande garantier för det
fortsatta handhavandet av detta plutonium kan aldrig ges. Det finns
således goda skäl för att vi i Sverige skall avstå från varje form av
bestrålning som använder substanser från upparbetat kärnkraftsavfall.
Sådana strålningskällor skall därför förbjudas, och förbudet skall efter
en övergångstid på två år omfatta alla nu existerande strålningskällor
av aktuell typ. Det bör enligt utskottets mening åligga ägaren att i
samarbete med vederbörande myndigheter se till att ifrågavarande
strålningskällor förvaras på ett betryggande sätt. Vidare bör försäljning
av varor som har bestrålats med dessa strålningskällor förbjudas i
Sverige. Vad utskottet anfört med anledning av motion 1988/89:Jo823
yrkandena 1, 2, 3 och 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 101 bort ha följande lydelse:

101. beträffande förbud mot användning av vissa strålkällor

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Jo823 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:JoU16

Särskilda yttranden

1989/90:JoU16

1. Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar
Eriksson (alla m) anför:

Allmänna principer och mål i avfallshanteringen

Moderata samlingspartiet anser det oacceptabelt att lösa 1990-talets
problem genom att ge 1970-talets svar på 1980-talets frågor. Avfallsproblemen
växer — både bildligen och bokstavligen — runt om i världen.
För att lösa dessa problem krävs en heltäckande och långsiktig strategi
vilket saknas i betänkandet.

Enligt vår uppfattning kan, även om avfallets marknadsvärde är lågt,
avfallet utgöra en resurs. Avfallet bör därför inte ses som en för evigt
förlorad resurs, utan som en möjlig resurs. Genom mer effektiva och
resursbesparande processer kan avfallsmängden minskas och produktionsförlusterna
minimeras.

Vi anser att hela avfallskedjan skall studeras, inte endast slutprodukten.
Därför bör kartläggningen börja vid källan, från de outnyttjade
naturtillgångarna över råvaru- och produktframställning till avfall och
utsläpp. Först då kan en långsiktig avfallsstrategi utarbetas.

Definition av begreppet avfall

För att undanröja risken för eventuella tvister om vad som skall
hänföras till avfall, borde avtal Isbegreppet ha definierats i lagtexten.
Avfall bör ses som en för hushållen och avfallsproducenten oönskad
restprodukt som inte tillerkänns något värde av den som har gett
upphov till avfallet. I industriell verksamhet kan avfallet liknas vid en
förlust. För att tillverka en viss produkt går det åt en viss mängd
resurser. De resurser som inte kan tillvaratas blir till avfall. Avfallet är
inte endast det som samlas ihop i sopcontainrar, utan även det som
försvinner i avlopp och skorstenar. 1 vissa sammanhang kan avfallet ha
ett ekonomiskt värde. Andra företag kan kanske vara intresserade av
att använda restprodukter. Avfallet kan återanvändas, återvinnas eller
omvandlas.

Vi anser det mycket viktigt att satsa på ny teknik som oftast är mer
resurssnål, vilket innebär lägre förluster — och därmed lägre avfallsmängder.

En långsiktig strategi

För att uppnå en effektiv och långsiktig avfallsstrategi krävs ökade
kunskaper. Det är inte primärt kunskaperna om avfallet som behöver
ökas, utan det är framför allt de bakomliggande orsakerna som måste
klarläggas.

Det är angeläget att utvecklingen av ny teknik inte hindras av olika
tvångsbestämmelser och detaljregleringar. Kunskapsunderlaget på av -

7 Riksdagen 1989/90. 16 sami. Nr 16

fallsområdet är ännu bristfälligt. Därför anser vi det olyckligt att
Sverige på politisk väg beslutar om detaljerade metoder för hantering
och bortforsling av avfall. En sådan detaljstyrning kan hindra utveckling
av nya och miljövänligare tekniker och metoder. Brister i beslutsunderlag
kan dessutom leda till att felaktiga politiska prioriteringar
görs.

Ändringarna i renhållningslagen är inte framåtsyftande. När dessa
genomförs finns risk för att den svenska avfallshanteringen låses fast i
omoderna metoder. Lagstiftningen bör syfta till att minimera miljöriskerna.
Detta kan uppnås dels genom minskade avfallsmängder, dels
genom att avfallets negativa miljöpåverkan reduceras. Det viktigaste är,
enligt vår mening, att minska avfallsmängderna, eftersom det innebär
att mindre mängder måste hanteras och tas om hand. Minskade
avfallsmängder kan uppnås genom bättre resursutnyttjande, återvinning
och återanvändning. Företag kan reducera sina avfallsmängder
genom att kartlägga sin produktion med hjälp av materialbalanser.

Miljökonsekvensbedömningar bör göras för olika verksamheter som
kan påverka miljön. Bedömningen måste inkludera verksamhetens alla
miljöeffekter. Även avfallssidan skall analyseras från miljösynpunkt.
Miljökonsekvensbedömningar bör även användas då olika avfallshanteringsmetoder
skall fastställas. Målet måste vara att finna den metod
som från miljöhänseende är mest gynnsam.

Producentens ansvar

Vi anser att avfallsproducenten har ett självklart ansvar för avfallet.
Ansvaret bör komma till uttryck dels genom en strävan efter att
minimera avfallsmängderna, dels genom att avfallet omhändertas på ett
betryggande sätt.

Producenten har även ett ekonomiskt ansvar. "Polluter pays principle"
innebär att förorenaren har en skyldighet att betala för de
kostnader som uppstår. Enligt vår mening måste denna princip även
inkludera en rätt — eller möjlighet — för producenten att påverka
kostnaderna. Först då är principen rättvis och gångbar. Producenten
borde ha rätt att använda en billigare metod än den myndigheterna
föreskriver, under förutsättning att metoden är jämförbar från miljösynpunkt.
Även i detta fall bör miljökonsekvensbedömningar göras.
Politiker och myndigheter får inte förhindra en utveckling i miljövänlig
riktning genom onödig detaljreglering och styrning.

Miljöavgiftsutredningen utreder för närvarande hur olika miljöavgifter
skall kunna tillämpas. Arbetet inkluderar även ekonomiska styrmedel
på avfallssidan. Vi har länge förordat att ekonomiska styrmedel
skall användas för att driva på utvecklingen i mer miljövänlig riktning.
För att motivera företag och individer till miljöförbättrande åtgärder
måste ett framtida miljöavgiftssystem upplevas som rättvist och rimligt
och inte som en ny skattehöjningsmetod.

1989/90:JoU 16

Preciserad uppgiftsskyldighet

1989/90:JoU16

Vi anser att beslut om lagstadgad uppgiftsskyldighet borde ha innehållit
en närmare precisering av uppgiftsskyldigheten. Det borde framgå
vilken typ av uppgifter som skall kunna inkrävas och hur ofta dessa
skall redovisas. Uppgiftsskyldigheten får inte onödigt belasta företagen
administrativt. Om miijökonsekvensbedömningar införts vilket vi
krävt i andra sammanhang, hade det inneburit att en verksamhets
avfallsproduktion och vidare hantering kartlagts. Enligt vår mening
hade detta varit tillräckligt.

Substitutionsprincipen

Vi anser det nödvändigt att minimera miljöpåverkan av farliga ämnen.
Därför fordras att prioriteringar görs. En begränsning av förekomsten
av svårnedbrytbara och miljöskadliga kemiska föreningar är, enligt vår
mening, en nödvändig prioritering. Nu aviseras en awecklingsplan
under nästa år efter förslag som f.n. är under utarbetande i naturvårdsverk
och kemikalieinspektion. Vi menar att det redan nu finns sakliga
skäl för att kraftigt begränsa användningen av vissa miljöskadliga
föreningar. Redan i dag borde substitutionsprincipen tillämpas. Vissa
kemiska föreningar bör endast tillåtas då det inte finns några rimliga
ersättningsämnen eller metoder.

Gränsvärden för utsläpp vid sopförbränning

Om sopförbränningsmetoden även framöver skall kunna användas,
måste kraven på minskade utsläpp skärpas. Bl.a. måste utsläpp av sura
gaser och dioxiner minska. Då det gäller ENA-kraven som skall
uppfyllas före utgången av 1991 anser vi att dessa skall gälla alla
anläggningar oavsett ålder. Vi anser att äldre anläggningar skall ha
uppnått 0,1 ng/m3 inom 10 år.

Ekonomiska styrmedel på förpackningsområdet

Återvinning och återanvändning på förpackningsområdet har ökat.
Detta är bra. En utredning skall enligt betänkandets majoritet tillsättas
för att lämna förslag till styrmedel på området. Enligt vår uppfattning
bör miljöavgifterna på olika områden samordnas. Utredningen borde
därför ha samordnats med miljöavgiftsutredningen. Aven användningen
av förpackningar borde bli föremål för miljökonsekvensbedömningar.

Dispens från renhållningslagen

Vi har avstyrkt de föreslagna ändringarna i § 6, vilket framhålls i
reservation angående utvidgat kommunalt ansvar för avfallshanteringen.
Om riksdagen beslutar om ändring i enlighet med förslaget i
betänkandet, borde företag som kan omhänderta sitt avfall på ett sätt
som är miljömässigt jämbördigt eller bättre i förhållande till kommunen
ges dispens.

Kommunernas avfallsplanering

I betänkandet föreslås att kommunerna skall ansvara för en heltäckande
avfallsplanering som skall innehålla uppgifter om avfall inom
kommunen. I planeringen avses ingå att genomföra inventeringar av
gamla avfallsupplag. Avfaltssituationen är inte fullt klarlagd i dag.
Inventeringar borde sedan ligga till grund för det fortsatta arbetet bl.a.
då det gäller frågan om ansvarsfördelningen mellan de olika parterna

— stat, kommuner och industri. Inventeringen bör vara så förutsättningslös
som möjligt och får inte centralstyras. Inventeringen bör ske i
nära samarbete mellan myndigheter, avfallsproducenter och övriga
intressenter. Enligt vår mening borde planeringen utformas på sådant
sätt att den stimulerar till ökat samarbete och åtgärder som leder till
mindre avfall samt utveckling och stimulans av nya miljövänligare
metoder.

Rätt att ta hand om hushållsavfall

En generell rätt borde ha införts i renhållningslagen för fastighetsägare
att ta hand om sitt avfall under förutsättning att det kan ske under
miljömässigt och hygieniskt godtagbara förhållanden.

2. Lars Ernestam och Anders Castberger (båda fp)
anför:

Allmänna synpunkter

Folkpartiet har länge kritiserat regeringens senfärdighet när det gäller
avfalls- och återvinningsfrågor. En samlad proposition har utlovats
under flera år. Det kan konstateras att den proposition som nu
lämnats i samband med budgetpropositionen inte är heltäckande. Flera
angelägna frågeställningar överlämnas till utredningar eller fortsatt
beredning i regeringskansliet. Med hänvisning till den långa tid regeringen
haft till förfogande att bereda avfallsfrågorna är detta otillfredsställande.

Vi har till betänkandet fogat fem reservationer som tar upp för oss
väsentliga frågeställningar. I övrigt avser vi att i detta samlade särskilda
yttrande redovisa folkpartiets uppfattning om de åtgärder som behöver
vidtas för att uppnå en tillfredsställande avfallshantering.

Principer och mål

Miljö- och energiministern framhåller i propositionen att en tillfredsställande
situation på avfallsområdet skall uppnås stegvis i en process
där de olika parterna alla har sina roller att spela. Vi delar den
uppfattningen men anser att miljö- och energiministern i förberedelserna
för propositionen inte utnyttjat de möjligheter som funnits att
använda aktörerna på avfallsområdet. Förslagen är "tandlösa", och det
är i det sammanhanget angeläget att hänvisa till våra reservationer om
parlamentarisk utredning, lagstiftning om återvinning, inskrivning i
lagstiftningen om producentens ansvar och insatser för att främja de

1989/90:JoU 16

100

ideella organisationernas informationsinsatser. Om utskottets majoritet
ställt sig bakom dessa reservationer hade möjligheterna att uppnå en
tillfredsställande måluppfyllelse varit större.

Miljöpartiet har anfört reservation till förmån för ett lagförslag om
återvinning. Vi delar uppfattningen att en särskild återvinningslag
behövs. Den måste dock enligt vår uppfattning beredas, och vi har i en
särskild reservation redovisat att regeringen bör utarbeta ett förslag till
återvinningslag.

Regeringen föreslår att ekonomiska styrmedel skall utarbetas för
förpackningsområdet. Vi anser att detta är otillräckligt. Ekonomiska
styrmedel bör användas i större utsträckning över hela avfallsområdet.
Dessa frågor bör utredas i den parlamentariska utredning vi reserverat
oss för. Utredningen bör också med fördel kunna behandla frågor som
hör samman med materialbalanser.

Utskottets förslag till betänkande redovisar under mom. 15 avveckling
av hälso- och miljöfarliga ämnen. Vi anser att utskottet borde ha
uttalat sig mer konkret för att en awecklingsplan skall redovisas för
riksdagen i den miljöproposition som aviserats till våren 1991.

Propositionen uttalar sig positivt om källsortering. Vi vill i det
sammanhanget påvisa behovet av stimulanser för att uppnå en fungerande
återvinning. Det är enligt vår uppfattning märkligt att regeringen
inte redovisar pantsystem för batterier trots att riksdagen begärt
förslag om detta. Pantsystem kan dessutom vara effektivt vid insamling
av bildäck, bilbatterier, lysrör och glasförpackningar.

Åtgärder för att förbättra tekniken för rötning och kompostering är
angelägna. Vi vill hänvisa till vårt yrkande om ett återinförande av
anslaget för ny miljöteknik.

Vi har tidigare i en motion framfört att skärpta krav skall införas för
sopförbränning. Vi anser det angeläget att riksdagen följer utvecklingen
på förbränningsområdet och att beredskap skall finnas för att
ytterligare skärpa kraven om så erfordras.

Det kan konstateras att de anslag som står till förfogande för att
åtgärda äldre deponier, och då inte minst deponier som innehåller
miljöfarligt avfall, är otillräckliga. Vi har inte nu redovisat förslag om
höjda anslag men kommer att bevaka regeringens fortsatta handläggning
av erforderliga åtgärder.

Folkpartiet har vid tidigare behandling i utskottet biträtt förslag att
spridning av rötslam skall förbjudas i avvaktan på att säkerhet kan
vinnas om att slammet inte innehåller tungmetaller och andra miljögifter.
Propositionen redovisar intensifierade insatser för att rena slammet,
och detta gör att vi inte nu reserverat oss i denna fråga.

Folkpartiets representanter har flera år anfört reservation till förmån
för totalavveckling av PCB. Eftersom regeringen nu, visserligen med
något års fördröjning, biträder våra förslag har vi avstått från att
reservera oss till förmån för våra yrkanden om en tidigareläggning av
förbudet.

1989/90:JoU16

101

3. Lennart Brunander och Karin Starrin (båda c)
anför:

Ambitionen i utskottsarbetet har varit att begränsa antalet reservationer.
Vi vill därför sammanfatta centerns synpunkter på avfallshanteringen
i ett särskilt yttrande.

Dagens enorma mängder med avfall visar på hur felaktigt samhället
fungerar. Det är därför av central betydelse att industriländerna gör en
omställning till ett resurseffektivt samhälle. Centerpartiet har i flera år
motionerat om en ny avfallspolitik som skulle innebära mindre avfallsmängder.
Regeringens proposition har nu behandlats av utskottet, men
fortfarande kan vi konstatera att det saknas förslag på många områden.
Propositionen saknar såväl strategier som styrmedel. Det gäller bl.a.
hur industrin skall stimuleras att utveckla ren och avfallssnål teknik.
Inte heller anvisas några konkreta riktlinjer till hur källsortering skall
genomföras.

Vi anser att samhällets uppgift är att förebygga så att avfallet minimeras.
Produkterna skall utformas så att de efter användning i största
möjliga utsträckning kan återvinnas. Samhället måste hävda producenternas
ansvar för det avfall som är resultat av såväl produktionen som
av produkten. En ny avfallspolitik måste leda till

- minskade avfallsmängder

- minskad miljöfarlighet hos avfallet

-ökad materialåtervinning, genom bl.a. källsortering
-prioritering av biologiska behandlingsmetoder, som kompostering,
rötning och metanjäsning

Framtidens samhälle måste bygga på användning av det naturliga
kretsloppet. Förnyelsebara resurser skall där det är möjligt ersätta
ändliga resurser. Resurserna skall inte förbrukas i en snabbare takt än
vad naturen förmår producera nya resurser.

Samhället skall stimulera en sådan utveckling genom bl.a. ekonomiska
styrmedel. Vi har föreslagit nya sätt att mäta den ekonomiska
tillväxten och nya sätt att utforma nationalräkenskaper på. I sådana
"gröna" nationalräkenskaper skulle naturresursuttag och miljöförstöring
bli negativa poster. Ett system med naturresursräkenskaper skulle
ge kunskap om materialflöden i samhället. I företagen är det viktigt att
miljöbudgetar upprättas för att förbättra kontrollen av miljöfarlig
verksamhet.

En miljömärkning kommer att underlätta för konsumenterna att
handla miljövänligare och därmed tvinga fram en miljövänligare produktion.
Den svenska miljömärkningen måste utarbetas så att den
bygger på en helhetssyn. Vi anser att konsumenten måste ges tydlig
varuinformation även på varor som inte är miljömärkta. För att
förbättra kontrollen av resurserna inom företagen skall en miljöbudget
upprättas över hur ämnen hanteras inom den egna verksamheten och
var de slutligen hamnar.

1989/90: JoU 16

102

Varor som innebär fora för miljön måste ersättas av miljövänligare
produkter. För att åstadkomma detta krävs såväl lagstiftning som
avgifter och forskningsinsatser.

Kasserade gummidäck står för en stor volym avfall. Vi anser att en
handlingsplan för återvinning av bildäck bör upprättas och därmed
förslag till införande av skrotningspremie.

Ekonomiska styrmedel bör utnyttjas för att stimulera en effektivare
resursanvändning. Vi anser att en avfallsavgift bör tas ut. Förutom att
avfallsmängderna därmed kommer att minska, kommer det att skapa
resurser till forskning.

Biogasutvinning är ett miljövänligt sätt att framställa energi som bör
stimuleras. När det gäller utvinning av energi i samband med sopförbränning,
anser vi att det måste vara ett oavvisligt krav att källsortering
har skett för att sopbränning skall tillåtas. Krav måste också ställas på
att energin tas till vara vid förbränning vid t.ex. deponianläggningar.
Den gas som bildas skall inte bara facklas bort till ingen nytta.

Spridning av tungmetaller genom batterier är ett allvarligt miljöproblem.
Ett särskilt problem utgör de miljöfarliga batterier som finns
inbyggda i apparaterna. Vi anser fortfarande att ett pantsystem bör
införas för att på så sätt minska spridningen av tungmetaller. På
samma sätt utgör kvicksilver i lysrör ett stort avfallsproblem. Ett
pantsystem skulle stimulera de möjligheter som finns att ta till vara
kvicksilvret i lysrör.

Vi anser att regeringen inte har visat tillräcklig ambition att främja
retursystem och missgynna engångsförpackningar. Ambitionen måste
vara att alla förpackningar antingen skall ingå i ett retursystem eller
återvinnas. Av rationalitetsskäl är det viktigt att minska antalet retursystem.
1 samband med överenskommelsen mellan förpackningsbranschen
och staten om aluminiumburken förband sig företagen att utveckla
lättare flaskor och ett effektivt retursystem. Eftersom det fortfarande
inte har skett i sin helhet är det viktigt att regeringen vidtar åtgärder
som garanterar efterlevnaden av avtalet.

PET-flaskan föreslås nu bli returförpackning. Det är viktigt att
flaskan tillverkas av återvinningsbar plast och att panten är tillräckligt
hög så att det blir ett retursystem värt namnet. Internationalisering i
samhället ställer krav på en samordning av förpackningspolitiken
mellan länderna. Ett prioriterat område måste vara att stoppa användningen
av miljöfarliga förpackningar.

Den centerledda regeringen tog initiativ till åtgärder mot nedlagda
industritippar. Mycket återstår att göra av det arbetet. Det är viktigt att
kartläggningen snarast genomförs så att inte kunskaperna om lokalisering
och innehåll försvinner. Program måste utarbetas för hur bl.a.
lakvatten från dessa tippar skall hanteras.

1989/90:JoU16

103

Frågan om avveckling av PCB/PCT i gamla anläggningar har behandlats
under många år av riksdagen. Vi anser att förbudet kan och bör
tidigareläggas till 1992.

4. Annika Ahnberg (vpk) anför:

Vpk har i motioner rörande avfallshanteringen framfört en lång rad
förslag, som vi menar på ett bättre sätt än regeringens proposition
leder till minskat avfall och minskade problem. Det har vid utskottsbehandlingen
visat sig att det inte finns majoritet för dessa förslag. Jag
har avstått från att reservera mig till förmån för alla vpk:s yrkanden.
Det beror på att jordbruksutskottet med detta betänkande prövar ett
nytt arbetssätt. Syftet är att uppnå ett mer överskådligt betänkande
samt en förenklad hantering i kammaren. Jag har därför reserverat
mig till förmån för mer principiella yrkanden, samt en del övriga
förslag, som jag funnit särskilt angeläget att markera. 1 övrigt har jag i
detta särskilda yttrande sammanställt förslag som vi från vpk:s sida fört
fram men tyvärr inte fatt utskottets gehör för.

Avfallsavgift

Regeringen föreslår att en avfallsavgift skall tas ut på det avfall som
deponeras. Vi anser att en avfallsavgift skall tas ut även på det avfall
som förbränns. Tanken med en sådan avgift är att den skall bidra till
att minska avfallsmängderna. Det har funnits och finns en risk att
avfall betraktas som en resurs, en önskvärd energikälla, och att därigenom
benägenheten att minska avfallsmängderna avtar.

Miljömärkning

Vpk har i motion, som behandlas i annat sammanhang, tagit upp
frågan om miljömärkning. I dag saluförs många extremt miljö- och
hälsofarliga produkter. Exempelvis ingår paradiklorbensen i s.k. doftblock
för toaletter och urinoarer. En fullkomligt överflödig produkt,
som lämpligen ersätts med såpa och vatten. Den typen av produkter
borde inte tillåtas i vanliga dagligvaruaflärer. Det faktum att de finns
till försäljning utan restriktioner eller tydlig giftmärkning förleder
konsumenterna att tro att produkterna är av samhället godkända. I
nordisk regi pågår ett arbete för att ta fram ett gemensamt system för
miljömärkning. Projektet bedöms vara klart inom den närmaste tiden.
Vi anser det viktigt ur konsumentsynpunkt att ett sådant system införs.
Det bör givetvis baseras på de strängaste miljö- och hälsokrav som
finns bland de deltagande länderna.

1989/90:JoU16

104

Skyldighet att lämna uppgifter

1989/90:JoU16

Enligt propositionen skall "avfallsproducenter" vara skyldiga att lämna
uppgifter till kommunen så att avfallsplanering kan göras. Det bör
klart sägas ut att skyldigheten att lämna uppgift åligger producenter
och verksamheter generellt. Formerna för detta uppgiftslämnande måste
systematiseras. Statens naturvårdsverk bör ges i uppgift att utarbeta
normer.

Miljöfarligt avfall hos mindre företag m.m.

Hittills har man inriktat sig på de stora företagens avfall. Uppmärksamheten
borde också vändas mot små företag och miljöfarligt avfall
som inte utsorteras från vanligt industriavfall. Också sådant som inte
klassas som miljöfarligt avfall, t.ex. spillolja och hushållsavfall, borde
uppmärksammas. Detta kommer att underlättas med ett totalt kommunalt
ansvar.

Källsortering

Källsortering gör det möjligt att återvinna stora delar av hushållsavfallet,
och att redan i hushållen sortera ut speciellt miljöfarligt avfall
såsom batterier, brandvarnare, lösningsmedel etc. Det pågår lovvärda
källsorteringsprojekt i allt fler kommuner. Regeringen föreslår att allt
avfall skall källsorteras fr.o.m. år 1994. Detta är ett positivt initiativ.
Men för att det skall fungera i verkligheten krävs att byggnader, affärer
m.m. anpassas. Det går inte att bygga källsorteringen på de system som
finns i dag. Vi kräver en genomtänkt plan för källsortering. Riksdagen
har tidigare bifallit motion från vpk om att anpassa byggnormer m.m.
till källsortering, men detta har ännu inte gjorts. Vi anser också att ett
statsbidrag bör införas i syfte att utveckla metoder och stimulera till en
snabbare övergång till källsortering. Vi anser också att det i lag
tydligare behöver markeras att källsortering skall vara grundprincipen
vid all avfallshantering.

Deponigas

Regeringen föreslår att deponigas före 1993 års utgång skall utvinnas
eller facklas av. Vi anser att det inte skall tillåtas att gasen facklas av.
Gasen skall tas till vara. Tekniken är mycket enkel, och därför kan ett
eventuellt riksdagsbeslut genomföras inom ett år.

Aska från sopförbränningsanläggningar

I askan från sopförbränningsanläggningar koncentreras en lång rad
mycket giftiga ämnen. Vi anser att askan därför skall behandlas som
miljöfarligt avfall.

105

Returpappersinsamling

Kommunerna har dålig ekonomi i returpappershanteringen. Detta har
ett direkt samband med returpapperskartellens dominerande inflytande
över prisbildningen. Det behövs därför en stark motpart. En organisation
för kommunernas returpappershantering.

Pantsystem för batterier

Batterier innehållande tungmetaller som t.ex. kadmium eller kvicksilver
är ett allvarligt miljöproblem och bör med det snaraste ersättas
med mindre farliga batterier. I avvaktan på detta bör batterier pantbeläggas.
Det gäller även bilbatterier, som innehåller stora mängder bly.
Aven andra produkter än batterier som innehåller höga halter miljöfarliga
ämnen bör pantbeläggas så länge de finns till användning. Det
gäller t.ex. kvicksilverhaltiga lysrör.

Förpackningar

En fjärdedel av hushållsavfallet är förpackningar. Ett sätt att minska
sopvolymen är att inte producera så mycket förpackningar.

Utöver vad som framförts i reservation nr 16 vill jag framhålla
följande: Det förekommer många olika sorters plaster. Det finns så gott
som inga fungerande retursystem. De negativa miljöeffekterna är stora.
I syfte att komma bort från denna omfattande och miljöskadliga
hantering behövs en utredning. Plastförpackningar som ej kan återvinnas
och plastförpackningar som är skadliga för miljön bör förbjudas.

I princip kan alla drycker tillhandahållas i returglas, i Skåne t. ex.
pågår ett lovvärt försök med mjölk i returförpackningar, den s.k.
stålkossan. Vi anser att alla PET-flaskor skall förbjudas, både engångsoch
returvarianten. Vi anser också att aluminiumburken skall förbjudas.
Ett returburkssystem med standardiserade glasburkar bör införas.
Burkarna pantbeläggs.

Vi anser att förpackningar skall beskattas i förhållande till energiåtgång,
miljöpåverkan och nytta.

Vi noterar att regeringen och förpackningsindustrin äntligen anslutit
sig till vårt gamla krav att PVC ej skall användas till förpackningar,
men vi menar också att det skall gälla importerade produkter.

Kommunalt ansvar

Det är bra att regeringen nu begär att kommunerna gör en inventering
av allt avfall och att de skall upprätta avfallsplaner. Vi föreslår dessutom
att kommunerna fullt ut ges ansvaret för allt avfall fr.o.m. den 1
januari 1993. Detta förutsätter dock att staten bär en del av de
samhälleliga kostnaderna för denna nya uppgift som läggs på de redan
hårt belastade kommunerna. I ett yrkande som behandlas i annat
sammanhang har vi föreslagit att lagstiftningen beträffande avfall skall
ses över. Särskilt måste avgränsningen och innebörden i begreppet
miljöfarligt avfall förnyas och relateras till avfallets miljöpåverkan, och
inte till om det är hushållsavfall eller industriavfall.

1989/90: JoUl 6

106

Lakvatten

1989/90: JoU 16

Vid nya tippar behövs stora insatser för att minska tillrinning av
ytvatten. Lakvattnet bör tas om hand i anslutning till avfallstippen och
inte tas orenat till det kommunala avloppsnätet. Naturanpassade reningsmetoder
som infiltration, markbäddar och mark/växtsystem har
gett goda resultat och bör utvecklas.

Transporter av avfall

Vpk anser att transportsystemen för avfall, som ibland också utgör
sorteringssystem, behöver ses över och effektiviseras.

SAKAB

SAKAB i Norrtorp tog under år 1988 emot 40 913 ton miljöfarligt
avfall. SAKAB är en tekniskt sett gammal (12 år) anläggning. Trots
förbättringar har den fortfarande många brister. Störningar i drift och
inmatning, dålig kontroll på vad som bränns och för höga utsläppsmängder
som är många gånger högre än vid konventionell avfollsförbränning.
Man mäter inte utsläppen kontinuerligt utan beräknar dem.
Avfallsdeponierna är bristfälliga. Asfalt med presenningar över. De
håller högst tio år. Därefter uppstår problem med läckage. Omhändertagandet
vid SAKAB är på flera sätt bristfälligt. Det gäller t.ex. förbränningen
av PCB-haltigt avfall. Förbränningen av PCB bör därför stoppas
tills en tillfredsställande hantering kan ske. Bristerna vid SAKABanläggningen,
konstaterade i utredningar, måste åtgärdas. Anläggandet
av ett nytt SAKAB måste föregås av genomträngande miljökonsekvensanalyser.
Det räcker inte med garantier att bästa kända teknik skall
användas. Plats för anläggningen måste bestämmas med utgångspunkt i
miljökvalitetsnormer. Vi anser att riksdagen skall fatta beslut om
lokalisering och villkor för ett nytt SAKAB.

PCB

PCB måste med det snaraste totalawecklas. Det behövs för detta
ändamål ett internationellt samarbete. Åtgärder måste också vidtas mot
ersättningarna för PCB, ofta klorparaffiner, som visat sig ha i stort sett
samma katastrofala miljöpåverkan.

5. Åsa Domeij (mp) anför:

De enorma avfallsmängder som produceras i dagens samhälle orsakar
stora miljöproblem och innebär ett otroligt slöseri med energi och
ändliga naturresurser. Avfallsmängderna har kunnat växa eftersom
ansvaret att ta hand om avfallet inte är kopplat till produktionen av
avfall. Kapacitet saknas för att kunna destruera det enorma mängder
miljöfarligt avfall som produceras. Destruktionsanläggningen, SAKAB,
svämmas över av farligt avfall som måste brytas ned eller slutförvaras.
Det rötslam som uppstår vid de kommunala reningsverken innehåller
så höga halter av tungmetaller och andra giftiga ämnen att jordbruks -

marken förgiftas om det sprids på åkrarna. En radikal förändring
måste till! Problemen måste angripas vid källan. Redan vid tillverkningen
måste avfallshanteringen planeras och produkterna måste vara
konstruerade så att de kan återanvändas och återvinnas så långt som
möjligt. Tillverkningen av produkter som längre fram kommer att bli
miljöfarligt avfall måste upphöra. Långtgående satsningar på källsortering
är ett absolut krav. Avfallsmängden måste reduceras och avfallet
göras mindre farligt ur miljö- och hälsosynpunkt.

I propositionen talas det också om att problemen skall lösas vid källan.
Ändå saknar propositionen nästan helt medel för att göra detta. Det
enda förslag som finns med är substitutionsprincipen som riksdagen
beslutade om att införa i lagen om kemiska produkter genom att
bifalla ett yrkande från miljöpartiet de gröna. Substitutionsprincipen
innebär att en kemisk produkt som kan bytas ut mot en produkt som
är mindre skadlig för miljö och hälsa inte längre skall fa användas.
Skall avfallsproblematiken lösas går det inte att förlita sig på enbart
frivillighet. Omfattande information om hur var och en kan hjälpa till
att reducera avfallsmängderna kopplat till en lagstiftning med bindande
regler är nödvändig. Riksdagen måste se till att legala styrmedel
med klara genomföranderegler införs så att det går att nå den målsättning
som miljöpartiet föreslagit, en halvering av avfallsmängden inom
en tioårsperiod. Under en lång tid har regeringen skjutit problemen
med avfallsbergen framför sig. Avfallsfrågorna fanns inte med i 1988
års miljöproposition utan lyftes ut på grund av sin komplicerade
karaktär. Slutligen dök den utlovade avfallspropositionen upp som en
urvattnad bilaga till årets budgetproposition. Regeringen har inte tillvaratagit
sin möjlighet att skapa ett avfallssnålt samhälle. Det framgår
klart av det mycket vaga förslag till ändring i renhållningslagen och
lagen om kemiska produkter som regeringen presenterade i bilaga till
budgetpropositionen. Förslagen innehåller ingen strategi för hur avfallsmängderna
skall minska. Visserligen föreslås att det för varje
kommun skall finnas en renhållningsordning där bl.a. en avfallsplan
skall ingå. Krav på avfallsplanens innehåll och styrmedel för att planen
verkligen upprättas och genomförs saknas. Kravet på att avfallsplaner
skall upprättas riskerar att bli lika tandlöst som kravet på kommunala
energiplaner. Det är bra att propositionen innebär att kommunerna
får ett utökat ansvar också för industriavfallet. Men kommunerna får
inte tillräckliga befogenheter för att kunna minska avfallsmängderna
och avfallets farlighet. Ett utökat ansvar måste givetvis kombineras
med möjligheter att verkligen kunna ta ansvaret.

Miljöpartiet konstaterar att regeringens förslag till ändring i renhållningslagen
är urvattnat. Vi saknar bl.a.:

-krav på miljövarudeklaration som klargör varans eller produktens
avfalls- och miljöegenskaper,

- registrerade produktansvariga i avfallshänseende,

- krav på livscykelspecifikation, dvs. en redogörelse för en produkts
miljöegenskaper och miljöpåverkan i samband med produktion,
konsumtion och avfallshantering,

1989/90: JoU 16

108

- avfallsreduktionsplan med rättsverkan,

- krav på materialbalanser för produktion; i en sådan klargörs vilka
ämnen som förs in i processen, och vart de sedan tar vägen,

- krav på långtgående källsortering,

- lagrum för ekonomiska styrmedel.

För att målet — ett avfallssnålt samhälle — skall uppnås krävs bl.a.
styrmedel genom lagstiftning. Miljöpartiet har presenterat ett förslag på
hur en sådan lag kan se ut. Vi har helt enkelt inte kunnat vänta längre
på att regeringen skulle komma med verkningsfulla förslag. Målet kan
nås snabbare om lagstiftningen kombineras med ekonomiska styrmedel.
Vi har väntat med att precisera hur miljöavgifter på avfall skall
utformas och avvaktar till dess att miljöavgiftsutredningen har presenterat
sitt förslag. I vår partimotion om avfallspolitiken har vi bara
presenterat vissa riktlinjer.

Vad gäller förpackningar anser vi att en differentierad förpackningsskatt,
som står i proportion till de miljöproblem som varje produkt
orsakar, snarast skall införas.

I motion 1989/90:Jo812 framhålls att återvinning av bildäck är ett av
många områden där ett pantsystem skulle kunna fungera väl. För att
åstadkomma en fungerande återvinning av bildäck bör ett pantsystem
införas som är kombinerat med en kvalitetskontroll på de däck som
importeras. Däck skall inte få importeras om de inte är regummerbara.
Regeringen bör återkomma med ett konkret förslag till ekonomiska
styrmedel på detta område och däribland pant på bildäck.

I motion 1989/90:Jo827 yrkande 14 framställer vpk krav på att en
avfallsavgift skall tas ut på avfall som lämnas till förbränning. Miljöpartiet
delar motionärernas uppfattning om att en sådan avfallsavgift
bör införas, men anser att de avgifter som tas in skall användas för att
stimulera källsortering. I det lagförslag om avfall och återvinning som
miljöpartiet presenterat föreslås att avfallsavgifiten skall kunna differentieras
beroende på avfallstyp och separeringsgrad.

De krav på materialbalanser som framställs i centerpartiets motion
1989/90:Jo843 yrkande 6 är mycket vaga. Miljöpartiet kan inte stödja
motionen eftersom den inte uppställer de kriterier vilka vi anser måste
vara uppfyllda för att en materialbalans skall få avsedd effekt.

Miljöpartiet har i motion 1989/90:Jo819 krävt att alla som bedriver
verksamhet vilken alstrar avfall skall upprätta materialbalanser. Vi
kräver att:

- näringsidkare skall redovisa vilka råvaror och processkemikalier
som används i verksamheten,

-näringsidkare skall visa hur stora mängder restprodukter som uppstår
och dessas kemiska sammansättning,

-statens naturvårdsverk skall kunna meddela närmare föreskrifter om
innehållet i materialbalansen,

-att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall ha rätt att få ta del av
företagens materialbalanser,

1989/90:JoU16

109

-att företag skall vara skyldiga att under straffansvar årligen sända in

korrekta materialbalanser till miljö- och hälsoskyddsnämnderna,

dessa skall vara offentliga.

Miljöpartiet anser att ovan nämnda kriterier måste vara uppfyllda
för att en materialbalans skall få avsedd effekt och kan inte stödja ett
yrkande som inte minst uppfyller dessa krav.

Folkpartiet kräver i motion 1989/90:Jo744 att regeringen skall redovisa
en konkret tidsplan över de åtgärder som skall sättets in mot de ämnen
som kemikalieinspektionen och naturvårdsverket inte anser bör få
användas. Centerpartiet föreslår i motion 1989/90:Jo843 att verken
skall få i uppdrag att utarbeta planer för att helt avveckla användningen
av de ämnen som man kommit fram till är mest miljö- och
hälsofarliga.

Miljöpartiet anser det meningslöst att ställa sig bakom dessa motionsyrkanden
eftersom kraven inte skiljer sig från de vaga, okonkreta
förslag regeringen har presenterat i sin proposition. Miljöpartiet har i
motion 1989/90:Jo816, med anledning av budgetpropositionen, föreslagit
en kraftig satsning, 15 milj. kr., på ett projekt i kemikalieinspektionens
regi när det gäller att hitta områden där miljöskadliga ämnen
kan bytas ut mot mindre skadliga ämnen. Det är viktigt att substitutionsprincipen
börjar tillämpas konsekvent.

Folkpartiet konstaterar i motion 1988/89:Jo772 att Sverige saknar
lagstiftning som innehåller krav på återvinning och begränsning av
avfall. Motionärerna föreslår att regeringen dels utarbetar ett förslag
till lag som innehåller generella krav på begränsning av avfall, dels att
åtgärder vidtas för att uppmuntra konsumenter till att hushålla med
produkter och varor.

Miljöpartiet delar motionärernas uppfattning om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag till avfalls- och återvinningslag.
Vi presenterar i motion 1989/90:Jo819 ett lagförslag om avfall och
återvinning. Folkpartiet betonar inte, till skillnad från miljöpartiet,
vikten av att lagen måste innehålla bindande konkreta regler för
kommuner och företag. Detta är enligt miljöpartiets mening en förutsättning
för att lagen skall vara ändamålsenlig och effektiv.

Vpk vill i motion 1989/90:Jo827 att det i lag tydligare markeras att
källsortering skall vara grundprincipen vid all avfallshantering. I motion
1989/90:Jo843 yrkande 4 begär centerpartiet att regeringen utarbetar
förslag till styrmedel för övergång till obligatorisk källsortering.

Miljöpartiet anser liksom motionärerna att källsortering bör vara
obligatorisk. Vi har arbetat fram ett lagförslag som konkret behandlar
bl.a. frågan om styrmedel för övergång till obligatorisk källsortering.
Lagförslaget framgår av motion 1989/90:Jo819. I motionen yrkas att
kommunerna skall åläggas att införa långtgående sortering vid källan.
Källsortering blir obligatorisk över hela landet och skall genomföras
senast den 1 januari 1993. Styrmedel som pant och skatt på förpackningar
föreslås i vår partimotion liksom statliga stimulansbidrag grundade
på antalet nya hushåll med källsortering. Den organiska fraktion

1989/90:JoU16

110

som fas fram vid källsorteringen kan antingen komposteras eller rötas
för biogasframställning. Det är viktigt att fraktionen inte innehåller
miljöfarliga ämnen så växtnäringen kan återföras till jordbruket.

I motion 1989/90:Jo827 (vpk) föreslås att deponigas alltid skall tas
tillvara för energiändmål och inte facklas av. Vi ser det som självklart
att system måste byggas ut vid alla deponeringsanläggningar där biogas
bildas för att ta till vara denna.

Kraven som framställs i motion 1989/90:Jo798 angående returpappershanteringen
anser vi vara tillgodosedda med vårt förslag till avfallsoch
återvinningslag.

Centerpartiet föreslår i motion 1988/89:Jo798 att ett återvinningssystem
införs för alla dryckesförpackningar som introduceras på marknaden.
Eftersom det finns alternativ till engångsförpackningar till drycker
anser vi att en naturlig följd av substitutionsprincipen är att alla
engångsförpackningar ersätts med retursystem. I motionerna Jo819
yrkande 4 och Jo870 yrkande 4 tar vi upp vår syn på engångsförpackningar.
Vi anser att en insamlingsgrad på minst 90 % på returförpackningar
skall eftersträvas samt att en differentierad förpackningsskatt
skall införas.

I motion 1989/90:Jo783 yrkar centerpartiet att tillverkning av icke
återvinningsbara och miljöskadliga plastförpackningar förbjuds i lag.
Miljöpartiet har i sin budgetmotion anslagit 3 milj.kr. till en expertutredning
för att denna skall kunna inventera de lösningar som finns för
att öka återvinningen av plaster och minska antalet plastsorter. Miljöpartiet
menar att det redan finns ett förbud i lagen om kemiska
produkter mot att använda miljöskadliga plaster som kan ersättas av
mindre miljöskadliga alternativ. Det framgår av substitutionsprincipen.
En konsekvens av denna är att åtminstone PVC-plaster redan i dag
egentligen inte är tillåtna enligt substitutionsprincipen.

Miljöpartiet har i motion 1989/90:Jo870 föreslagit en standardisering
av glasförpackningar som lämpar sig för flertalet av de varor som säljs
i dagligvaruhandeln. En standardisering skulle kunna genomföras internationellt
och Sverige skulle därmed kunna ge ett litet bidrag till
det internationella miljöarbetet. Miljöpartiet delar uppfattningen i
vpk:s motion 1989/90:Jo827 att ett returburkssystem med standardiserade
glasburkar bör införas samt att glasburkar pantbeläggs.

Vpk yrkar i motion 1988/89:Jo822 att regeringen skall lägga fram ett
förslag som syftar till att ålägga förpackningsproducenterna att lösa
avfallsfrågan på ett miljövänligt acceptabelt sätt redan innan förpackningen
introduceras. Miljöpartiet presenterar i motion 1989/90:Jo819
ett lagförslag om avfall och återvinning. Lagförslaget innehåller flera
produktrelaterade bestämmelser som syftar till att lösa en stor del av
avfallsproblemet vid tillverkning av varor och givetvis också förpackningar.

Enligt vårt lagförslag skall den som är produktansvarig, innan tillverkningen
har påbörjats, ha planerat för hur det avfall som uppstår
skall behandlas. Målsättningen är att restprodukter i första hand skall

1989/90:JoU16

lil

begränsas, i andra hand återanvändas eller återvinnas så långt det är
tekniskt och ekonomiskt möjligt. Lagförslaget gör det även möjligt för
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att besluta om
förbud mot visst material som hindrar återvinning av en produkt.

Folkpartiet anser i motion 1988/89:Jo772 att förhållandena vid äldre
och nedlagda deponier måste uppmärksammas och att ansvaret för
dessa bör ligga på den tidigare huvudmannen vilket i de flesta fall är
en kommun eller en industri. Problemet med nedlagda deponier är
stort och miljöpartiet delar motionärernas uppfattning om att förhållandena
måste uppmärksammas mer än de gör i dag. Det ekonomiska
ansvaret för restaureringsåtgärder ligger på de tidigare huvudmännen.
Det kan emellertid vara svårt att lokalisera vilka de verkliga huvudmännen
är och hur ansvarsfördelningen skall fördelas om flera huvudmän
är inblandade. I vårt förslag till statsbudget för miljödepartementets
verksamhetsområde har vi föreslagit att 100 milj.kr. under kommande
budgetår skall användas för sanering av äldre miljöskador.
Folkpartiets yrkande innehåller inget konkret förslag till hur förhållandena
vid de äldre deponierna skall uppmärksammas, varför miljöpartiet
dess värre inte kan stödja yrkandet.

Vpk framställer i motion 1989/90:Jo827 ett krav på att takvatten från
avfallstippar skall tas om hand i anslutning till tippen. Problemet med
det giftiga lakvattnet från avfallstippar är mycket stort. Lakvattnets
kvalitet speglar avfallets innehåll. Miljöpartiet anser att tillstånd till
gamla deponeringsanläggningar bör omprövas. Vid omprövning och
nya koncessioner bör hårda krav ställas på hur lakvattnet skall tas om
hand.

1989/90: JoU 16

112

Näringsutskottets yttrande
1989/90:NU7y
Återvinning av papper

Till jordbruksutskottet

I den till näringsutskottet hänvisade motionen 1988/89:N313 av Paul
Lestander (vpk) och Viola Claesson (vpk) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en gemensam inköps- och försäljningsorganisation för
pappersprodukter för kommuner, landsting och stat samt om behovet
av ökade insatser för pappersinsamling. Motionen väcktes under allmänna
motionstiden år 1989. Behandlingen av motionen har uppskjutits
i avvaktan på en aviserad proposition om avfallshantering.

Regeringen har i ett särskilt avsnitt i miljö- och energidepartementets
bilaga till årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 16
s. 27 f.) tagit upp vissa frågor på avfallsområdet. Denna del av budgetpropositionen
har hänvisats till jordbruksutskottet. För att möjliggöra
en samlad behandling av olika avfallsfrågor får näringsutskottet till
jordbruksutskottet — under förutsättning av dess medgivande — överlämna
nyssnämnda motion med detta yttrande.

Motionen

Trots det ökande intresset för resurshushållning är det omöjligt för
många kommuner att delta i pappersinsamling, hävdas det i motion
1988/89:N313 (vpk). Priset på returpapper täcker inte frakt- och insamlingskostnader.
Pappersbrukens samarbete vid inköp av returpapper
pressar enligt motionärerna ned priset på returpapper till en nivå
som gör pappersinsamlingen olönsam för kommunerna. För att
pappersindustrins starka ställning på returpappersmarknaden skall
kunna balanseras borde staten, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
bilda en central organisation för inköp och försäljning
av pappersprodukter. Denna organisation skulle träffa avtal med industrin
om inköp av papper och försäljning av returpapper. 1 organisationen
skulle även fackliga organisationer kunna bli medlemmar.

8 Riksdagen 1989/90. 16 sami. Nr 16

Uppgifter i anslutning till motionen
Insamling av returpapper

Av insamlat returpapper år 1989 var ca 450 000 ton tidningar och
tidskrifter och ca 255 000 ton wellpapp och solidpapp. Mängden
tidningar och tidskrifter som har samlats in från hushållen har ökat
kraftigt under senare år. Under vart och ett av åren 1988 och 1989
ökade den med ca 15 %.

Pappersindustrins förbrukning av returpapper har tredubblats från
år 1975 till år 1989. Under år 1989 ökade förbrukningen med ca

10 %, främst till följd av att Hylte Bruks AB tog i drift en ny
tidningspappersmaskin. Råvaran till denna tillverkning utgörs till stor
del av returpapper.

Utredning av statens industriverk

Sammanfattningsvis förutser SIND att industrins efterfrågan på returpapper
kommer att öka snabbare än insamlingen fram till i början
av 1990-talet. Som en följd härav beräknas ett årligt importbehov om
ca 100 000 ton tidningar komma att uppstå. I rapporten åskådliggörs
den bedömda utvecklingen med det diagram som återges på nästa sida.

Enligt SIND är det på kort sikt inte nödvändigt med några särskilda
åtgärder för att trygga industrins försörjning med returpapper. På
längre sikt kan det dock vara befogat med ökad information till
hushållen för att främja insamlingen av tidningar.

I rapporten behandlas också prissättningen på returpapper. Ett
tjugotal pappersbruk i Sverige utnyttjar returpapper i sin produktion.
Brukens inköp av returpapper kanaliseras med ett fåtal undantag
genom något av de två industriägda inköpsbolagen IL Returpapper AB

1989/90.JoU16

Bilaga 1

114

1989/90:JoU16

Diagram: Insamling och förbrukning av returpapper

Bilaga 1

kton

1200

1100

Förbrukning

1000

Insamling

900

800

700

600

500

Källa: Celpap Consultants AB och Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen.

och Pappersåtervinnings AB (PÅAB). Antalet återvinningsföretag är ca
100. Dessa svarar för insamling och bearbetning av returpapper före
leverans till pappersbruken.

Insamling av returpapper från hushållen sker i kommunens regi
inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Vanligen
sköts själva insamlingsarbetet av privata entreprenörer på uppdrag av
kommunen. Priset för insamlade och sorterade tidningar från hushållen
fastställs vid förhandlingar mellan inköpsbolagen och returpappershandeln.
Under våren 1988 betalade PÅAB 566 kr. per ton och IL
Returpapper 500 kr. per ton för tidningar och tidskrifter. Priserna på
returpapper i Sverige var dock relativt sett höga vid en internationell
jämförelse. I Danmark betalades under våren 1988 motsvarande 277
kr. per ton och i Förbundsrepubliken Tyskland motsvarande 324 kr.
per ton. Från den svenska industrins sida, sägs det i rapporten, strävar
man efter en uthålligt god tillgång på inhemsk råvara och därför
tillämpas en stabil prispolitik. En ökad import av returpapper till låga
priser skulle kunna slå sönder det nuvarande insamlingssystemet.

NO:s provning av pappersbrukens inköpssamverkan

Till grund för NO:s prövning låg en utredning från statens pris- och
konkurrensverk (SPK). 1 utredningen (SPK:s utredningsserie 1982:20)
redovisades uppgifter om priser, kostnader och konkurrensförhållanden
inom returpappershandeln i början av 1980-talet.

I sitt beslut i ärendet lämnar NO inledningsvis en konkurrensrättslig
bakgrund till sin bedömning. NO påpekar att inköpssamarbete, oavsett
i vilken form det bedrivs, karaktäristiskt ger in köpsförde lar. Dessa
består främst i att inköpen kan göras rationellare. Samordningen
begränsar i regel kostnaderna för både köpar- och säljarsidan. Det är
vanligen mer effektivt med ett gemensamt inköpsbolag än med flera
inköpsavdelningar fördelade på vart och ett av köparföretagen. Antalet
köpslut minimeras. Aven materialhanteringen kan bli rationellare,
bl.a. genom att transporterna samordnas. På säljarsidan består besparingen
i, framhåller NO, att försäljningen underlättas av att en kund
köper stora kvantiteter. Normalt ger säljaren köparen del av denna
besparing genom att sänka priset.

Samtidigt betonar NO att en stark köpare genom sin maktposition
kan uppnå fördelar som inte har sin grund i ökad effektivitet. Köparen
kan tilltvinga sig lägre priser än vad som är motiverat utifrån köparens
prestationer i förhållande till säljaren och övriga kostnadsfaktorer.
Detta gäller särskilt om säljarens position är svag. Denna form av
prispress kan tänkas bli bedömd som skadlig vid en bedömning enligt
konkurrenslagen (1982:729). Enligt NO är dock starka köpares prispressande
funktion i regel nyttig, eftersom den tvingar fram en ökad
rationalitet hos leverantören. Först i mera uppenbara fall kan man
därför, menar NO, anse att köparen missbrukar sin position.

Enligt NO fanns det inget i SPK:s utredning som motsade att
pappersbrukens inköpssamarbete har betydande fördelar från allmän
synpunkt genom att det leder till en effektivare hantering än om
bruken skulle köpa returpapper vart för sig. NO konstaterade vidare
att utredningen inte gav belägg för att bruken genom samarbetet
pressade ned priset på returpapper utöver vad som är ett resultat av
effektivare returpappershantering. Mot denna bakgrund såg NO inget
skäl för ingripande och avskrev ärendet.

Näringsutskottet

Pappersindustrins samarbete vid inköp av returpapper leder till att
pappersinsamlingen blir olönsam för kommunerna, anförs det i motion
1988/89:N313 (vpk). Där hävdas att pappersbrukens inköpsbolag
har ett alltför dominerande inflytande över prissättningen på returpapper.
För att skapa en motvikt till industrins starka ställning på returpappersmarknaden
borde staten, kommunerna och landstingen bilda
en gemensam inköps- och försäljningsorganisation för pappersprodukter;
organisationen skulle träffe avtal med pappersindustrin om inköp
av papper och försäljning av returpapper.

Av den tidigare redovisningen framgår att näringsfrihetsombudsmannen
(NO) vid sin prövning år 1984 av pappersbrukens inköpssamarbe -

1989/90:JoU16

Bilaga 1

116

te fann att samarbetet har betydande fördelar från allmän synpunkt
genom att det leder till en effektivare hantering än om bruken skulle
köpa returpapper vart för sig. Något belägg för att pappersindustrin
genom samarbetet pressade ned priset på returpapper utöver vad som
var ett resultat av effektivare returpappershantering kunde NO inte
notera.

I det föregående har också lämnats vissa uppgifter om insamlingen
och förbrukningen av returpapper. Från år 1975 — då riksdagen
beslutade att en obligatorisk insamling av pappersavfall skulle påbörjas

— till år 1989 har den totala mängden insamlat returpapper (bestående
av bl.a. tidningar, tidskrifter och wellpapp) fördubblats. Mängden
tidningar från hushållen har procentuellt sett ökat ännu kraftigare;
under de två senaste åren har den årliga ökningstakten uppgått till ca

15 %. Pappersindustrins förbrukning av returpapper har från år 1975
till år 1989 tredubblats. En fortsatt ökad efterfrågan på returpapper
från industrins sida förutses under de närmaste åren. Till följd härav
beräknas ett ökat importbehov komma att uppstå i början av 1990-talet.

Enligt en rapport från statens industriverk om massa- och pappersindustrins
försörjning med returpapper, vilken har refererats i ett
tidigare avsnitt, var prisnivån på returpapper i Sverige år 1988 relativt
sett hög vid en internationell jämförelse. Detta förhållande synes
fortfarande gälla. Enligt uppgift har man dock under senare tid från
återvinningsföretagens sida med åberopande av en ökad tillgång på
returpapper i Europa — bl.a. till följd av export av returpapper från
USA och Canada — krävt en sänkning av priset på insamlade tidningar
från hushållen. Detta föranledde Svenska kommunförbundet att i
en skrivelse till industridepartementet i november 1989 kräva stimulansåtgärder
för att insamlingen och avsättningen av returpapper i
Sverige skulle tryggas. Industridepartementet har nyligen besvarat skrivelsen.
Av svaret framgår att industriminister Rune Molin för närvarande
inte avser att föreslå några särskilda åtgärder som ingriper i
returpappersmarknaden. Från departementets sida görs bedömningen
att industrins ökande efterfrågan på returpapper sannolikt kommer att
leda till en stigande prisnivå för returpapper och en fortsatt ökad
insamiingsvolym. Departementet avser emellertid att noga följa utvecklingen
på området.

Med hänsyn till det anförda anser näringsutskottet att motion
1988/89:N313 (vpk) inte bör föranleda något initiativ av riksdagen.
Motionen avstyrks alltså av näringsutskottet.

1989/90:JoU16

Bilaga 1

117

9 Riksdagen 1989190. 16 sami Nr 16

Stockholm den 13 februari 1990
På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s),
Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta
Johansson (s), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Gunnar
Hökmark (m), Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg
(mp), Leif Marklund (s), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och
Barbro Andersson (s).

1989/90:JoU16

Bilaga 1

118

Miljöpartiets förslag till lag om avfall och
återvinning (Reservation nr 1, mp)

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag syftar till att skydda människors hälsa och miljön och att
motverka förfaranden i en produkts livscykel som innebär slöseri med
naturresurser eller ger upphov till miljöfarligt avfall.

Paragrafen anger syftet med denna lag. Lagen har ett vidare tillämpningsområde
än renhållningslagen. Den reglerar inte endast själva
avfallshanteringen, utan reglerar även förfaranden i tidigare led som
påverkar produkters och varors egenskaper som avfall. Det övergripande
syftet är att skydda människors hälsa och miljön och därmed
uppmuntra metoder i alla led av en produkts eller varas livscykel, som
sparar på naturresurser och som ger ringa eller inget avfall.

2 § Utöver denna lag gäller föreskrifter om avfallshantering i författningar
om miljöskydd och om kemiska produkter samt i andra författningar.

Denna paragraf motsvarar renhållningslagens 2 §. Ingen ändring
föreslås.

3 § I denna lag menas med

avfoll: sådant material som ägaren eller någon i hans ställe visar att
han utan ersättning för dess värde vill bli av med,

hantering: tillverkning, import, bearbetning, behandling, förpackning,
förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering,
saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

I denna paragraf definieras begreppen avfall och hantering. Avfall
som helt begrepp finns inte definierat i lag tidigare, endast hushållsavfall
i renhållningslagen, vilket har ansetts mycket otillfredsställande. Vi
anser det därför nödvändigt att tydligt definiera avfallsbegreppet, eftersom
bestämmelserna i denna lag baseras på detta begrepp.

Till avfallsbegrepet är ägarbegreppet knutet. Allt avfall har tidigare
varit användbart material i någon form, vilket i sin tur haft någon
ägare. Om det inte är ägaren som gör sig av med materialet, så är det
någon i hans ställe med eller utan befoganderätt. Avfallet är sålunda
inte knutet till en fastighet. Det går att visa att man vill bli av med
avfall genom såväl ett aktivt handlande som en underlåtenhet att
handla. Som exempel på ett aktivt handlande kan nämnas att kasta
sopor i ett sopnedkast. En underlåtenhet att handla kan bestå i att en
företagare lämnar kvar giftigt avfall nedgrävt på fabriksområdet.

Hanteringsbegreppet är till ordalydelsen identiskt med det i lagen
om kemiska produkter och ansluter i huvudsak till förarbetena till
Lagen om kemiska produkter med ett undantag. I Lagen om kemiska
produkter ingår import inte i hantering, vilket det däremot gör i
denna lag. Det är tänkt att hanteringsbegreppet skall vara heltäckande
och att därmed ingen form av hantering av en produkt eller vara som
kan påverka avfallet skall falla utanför lagens tillämpningsområde.

1989/90:JoU16

Bilaga 2

119

4 § Avfall skall hanteras på ett sådant sätt att det inte uppkommer
olägenhet av betydelse från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt.
Utrymmen, behållare och andra anordningar för hanteringen skall vara
så beskaffade och skall skötas på ett sådant sätt att olägenhet inte
uppstår.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om försiktighetsmått och andra åtgärder för att
förhindra olägenheter i samband med avfallshantering.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Denna paragraf utgör en allmän aktsamhetsregel för hela avfallshanteringen.
Den riktar sig till alla aktörer på avfallshanteringens område.
Försiktighetskravet måste alltid vara uppfyllt och utgör hanteringens
rättsliga villkor. Andra stycket ger regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer möjlighet att föreskriva om försiktighetsmått för
att förebygga skada på människors hälsa och miljön. Bestämmelsen är
framför allt avsedd att tillämpas på kemiskt avfall och annat riskavfall
som t.ex. avfall från sjukhus. Föreskrifterna kan även avse hur olika
anordningar som behållare och andra utrymmen skall vara anordnade
och andra frågor som rör avfallshanteringen. För dessa mer konkreta
bestämmelser är kommunen lämpligast som utfärdare av föreskrifter,
eftersom det är kommunen som skall ha det övergripande ansvaret för
avfallshanteringen i kommunen.

Kommunal avfallsplan

5 § Varje kommun skall upprätta en avfallsplan för att planera,
utveckla och genomfora en materialhantering på ett miljö- och resursbesparande
sätt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
får besluta om närmare föreskrifter beträffande avfallsplanens innehåll.

Avfallsplanen skall innehålla avfallsreduceringsplan för kommunen
samt för varje industriföretag med en fastställd tidsplan efter vilken
åtgärderna skall genomföras. Vidare skall anges vilka åtgärder för
återanvändning, återvinning som planeras samt hur slutligt omhändertagande
av avfall skall utföras.

Om privata företag inte finns att anlita för återanvändning eller
återvinning, är kommun skyldig att ordna återanvändning eller återvinning
på annat sätt om det är samhällsekonomiskt lönsamt.

Avfallsplanen prövas för antagande av kommunfullmäktige. Avfallsplanen
prövas för fastställelse av statens naturvårdsverk.

En kommunal avfallsplan innebär bl.a. en skyldighet för kommunen
att ta reda på vilka typer av avfall som finns i kommunen och
vilken mängd avfall som finns. Detta är ett första steg i kommunens
arbete att ta över hela ansvaret för avfallshanteringen. I första stycket
omnämnes materialhantering, eftersom många restprodukter i samband
med produktion och konsumtion inte blir avfall, utan återgår i
produktionscykeln genom återanvändning, återvinning eller genom
annat utnyttjande, som t.ex. energiutvinning. Avfallsplanen skall lämna

1989/90:JoU16

Bilaga 2

120

en utförlig redovisning över kommunens planer för avfallshanteringen.
Planen skall vara rullande och omfatta en tidsperiod om 5—10 år.
Planen skall fortlöpande revideras.

För att minska avfallsmängden i samhället skall kommunen i samarbete
med industrin utarbeta en avfallsreduceringsplan som skall minska
avfallet med 5 % årligen fram till år 2000. Förutom de åtgärder
som nämns i andra stycket kan planen beskriva det förebyggande
miljöskyddsarbete som planeras och projekt, återvinningscentraler och
miljöstationer som planeras i kommunen. Vidare bör planen ange
vilka återvinningsmål man önskar uppnå. Planen bör ge uttryck för
hur kommunen planerar framtida lokalisering och utformning av
olika hanterings- och behandlingsalternativ. I kommuner som i dag
har sopförbränningsanläggning skall avfallsplanen ange en tidsplan för
avveckling av sopförbränning och vilka alternativa metoder som skall
ersätta den.

Tredje stycket anger att kommunerna är skyldiga att ordna med
återanvändning eller återvinning om det inte finns privata intressenter.
Det är inte säkert att återvinning är företagsekonomiskt lönsam fastän
den är samhällsekonomiskt lönsam. Med begreppet samhällsekonomiskt
lönsam menar vi inte bara värden som direkt kan mätas i
pengar utan också lönsamhet i form av minskad miljöförstöring och
resursförbrukning. Målsättningen måste naturligtvis vara att med hjälp
av den ekonomiska politiken göra återvinning och återanvändning
lönsam. Men innan vi har uppnått detta läge kan det bli nödvändigt att
kommunerna, eventuellt inom ramen för samarbete i Kommunförbundet,
investerar i egna anläggningar. De kostnader det innebär får täckas
av avgifter från de kommunala renhållningsavgifterna.

Kommunfullmäktige prövar planen för antagande och statens naturvårdsverk
prövar den för fastställelse, vilket får till följd att den
därmed får rättskraft, dvs. den blir bindande och styrande för framtida
beslut. Därigenom ges kommuninvånare möjlighet att stämma kommunen,
om denna skulle fatta beslut i strid med avfallsplanen. Om
avfallsplanen inte uppfyller lagens minimikrav får planen inte fastställas.

Vi har valt statens naturvårdsverk som den myndighet som skall
fastställa planen, eftersom vi anser det viktigt att det finns samlad
kunskap i landet om hur arbetet med att reducera avfallsmängderna
fortskrider. Naturvårdsverket får lättare att utforma ändamålsenliga
föreskrifter enligt de bemyndiganden som ges i olika paragrafer i
lagen.

6 § Om kommun ej upprättat sådan plan före 1 jan. 1993 skall vid vite
statens naturvårdsverk ålägga kommunen att göra det eller själv upprätta
planen på kommunens bekostnad.

Denna paragraf utgör ett instrument för statens naturvårdverk att
framtvinga en avfallsplan, om en kommun skulle dröja för länge med
planeringen av den framtida avfallshanteringen.

7 § Den som bedriver verksamhet som kan ge upphov till betydande
mängder avfall eller till avfall som av annan orsak kan föranleda

1989/90:JoU 16
Bilaga 2

121

olägenhet av betydelse för hälsan eller i miljön skall lämna de uppgifter
som behövs för kommunens planering av avfallshanteringen till den
kommunala nämnd som utövar tillsynen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.

Det är kommunernas skyldighet att som ett led i avfallsplaneringen i
samarbete med industrininventera och analysera avfallsflödet för att
bättre kunna ta hand om avfallet. Uppgiftsskyldigheten för dem som
bedriver verksamhet som ger upphov till avfall är en förutsättning för
att kommunerna skall klara det ansvar som läggs på dem. För att
miljö- och hälsoskyddsnämnden skall kunna ge eftertryck åt en begäran
om uppgifter kan nämnden förena beslut om föreläggande med
vite enligt 33 §.

Statens naturvårdsverk får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.
Sådana föreskrifter kan avse företagets avfallsreduktionsplan,
vilka åtgärder som vidtagits för att minska avfallets farlighet
eller krav på andra försiktighetsmått.

Kommunalt renhållningsansvar

8 § Varje kommun skall svara för att avfall inom kommunen forslas till
behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose
hälsoskydds- och miljövårdskrav. Kommuner skall se till att bortforslingen
anpassas till behovet och förutsättningarna för olika slag av
bebyggelse och verksamheter.

När kommunen planerar och beslutar hur skyldigheten enligt första
stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till enskildas, organisationers
och företags möjligheter att på annat sätt ombesörja avfallshanteringen
på ett från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt.

Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer får meddela närmareföreskrifter
om paragrafens tillämpning.

Paragrafen fastslår kommunens skyldighet att forsla bort allt avfall
som uppstår i kommunen, dvs. såväl hushållsavfall som industriavfall.
Kommunen måste därför anpassa bortforslingen till de skilda behov
som föreligger beroende på vilken typ av bebyggelse det är fråga om
och beroende på vilka verksamheter som bedrivs i kommunen. Mycket
av de restprodukter som uppstår tar industrin själv hand om redan
idag. Denna möjlighet kvarstår under förutsättning att avfallshanteringen
sker på ett ur hälso- och miljösynpunkt acceptabelt sätt.

Formuleringen enskilda, organisationer och företag är vald för att
markera att alla skall beredas möjlighet att ta hand om sitt avfall, så
länge det görs på ett från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt godtagbart
sätt.

9 § Avfallshantering får inte ske genom slutligt omhändertagande av
avfallsproducenten om inte undantag har föreskrivits eller meddelats i
det enskilda fallet.

Första stycket gäller ej hushållens kompostering av det egna biologiskt
nedbrytbara avfallet.

1989/90:JoU16

Bilaga 2

122

Endast den som kommunen anlitar för ändamålet får taga yrkesmässig
befattning med bortforsling av avfall.

Paragrafen innebär att fastighetsinnehavaren är skyldig att lämna
avfallet till kommunen för bortforsling och slutligt omhändertagande,
om inte koncession har lämnats eller undantag har lämnats i det
enskilda fallet. Det behövs inget tillstånd för enskilda att ta tillvara
delar av hushållsavfallet för att anlägga egen kompost, vilket kan
tyckas vara en självklarhet. Den glädje och tillfredsställelse som många
känner över sin egen täppa och komposthög borde vara allom förunnad.
Kommunen borde därför på olika sätt uppmuntra till småskalig
kompostering, som invånarna i t.ex. ett kvarter får driva själva.

Tredje stycket ger kommunen ensamrätt att frakta bort avfallet och
slutligt omhänderta det. Det gäller den yrkesmässigatransporten. Enskilda
skall ha rätt att forsla bort miljöfarligt avfall och avfall som med
fördelskall separeras från övrigt hushållsavfall till uppsamlingsställen
och miljöstationer.

10 § Kommunen skall tillse att det finns tillräckliga resurser för en god
avfallshantering.

Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer har möjlighet att
meddela föreskrifter om paragrafens tillämpning.

Paragrafen innebär en lagfäst skyldighet för kommunen att tillse att
tillräckliga resurser finns att tillgå för att klara en god avfallshantering.
Det innebär att kommunen svarar för att behandlingsanläggningar och
uppläggningsplats finns tillgängliga och att kommunen i sin översiktsplan
lämnar lämpligt markutrymme för deponi. Bestämmelsen innebär
inte att varje kommun måste ha egen anläggning eller deponi utan
skyldigheten består i att kommunen skall svara för att någon kommun
är villig att ta emot avfallet för behandling eller slutligt omhändertagande.
Kommunerna kan också ha gemensamma anläggningar eller
anlita privata bolag.

Separering av avfall

11 § Avfall skall inte blandas på sätt som försvårar återvinning.
Särskilt miljöstörande komponenter skall hållas avskilda från övrigt
avfall liksom sådant material som kan orsaka olycksfall eller dylikt.

Långtgående källsortering skall ha införts i samtliga kommuner
senast den 1 januari 1992.

Särskilda slag av avfall skall hållas skilt från annat avfall vid slutligt
omhändertagande i avvaktan på bättre framtida behandlingsmetoder.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om tillämpningen av denna paragraf.

Denna paragraf innebär ett lagfäst införande av långtgående källsortering
i landets alla kommuner senast den 1 januari 1992. Detta
innebär i praktiken att kommunerna måste påbörja införandet av
källsortering så snart som möjligt. Motiven till källsorteringen är att
underlätta återanvändning och återvinning av lämpligt material men
även för att undvika olycksfall i arbetet, som t.ex. skärsår från krossat
glas i sopsäckarna. Källsortering är en av de viktigaste leden i avfalls -

1989/90:JoU16

Bilaga 2

123

hanteringen, både för att minska avfallets mängd och farlighet. Sedan
avfallet en gång uppblandats, försvåras återvinningen avsevärt och de
miljöstörande komponenterna i avfallet orsakar hälso- och miljöskador.
Statens naturvårdverk får meddela närmare föreskrifter om detaljer
i källsorteringen.

Med långtgående källsortering menas, att det inte är tillräckligt med
en uppdelning i vått och torrt eller där endast papper, glas och
batterier utsorteras. Plaster får inte hamna i samma fraktion som
matavfall och annat biologiskt nedbrytbart material och därmed förstöra
dess egenskaper som jordförbättringsmaterial. De får heller inte
finnas tillsammans med papper och därmed försvåra återvinningen.
Problemet med plasterna är att de för det första består av flera olika
plastsorter och för det andra ofta förekommer tillsammans med andra
material, t.ex. i förpackningar. Det är viktigt att plasterna snarast blir
märkta, så att konsumenten vet hur de skall hanteras i avfallsledet.
Aven metallburkar skall utsorteras.

Tredje stycket föreskriver monodeponi för sådant avfall som idag
deponeras, därför att man inte har någon lämplig behandlingsmetod
att tillgå utan luft- eller vattenföroreningar som följd. Mycket forskning
bedrivs idag inom detta område. Därför vore det oklokt att
avhända sig möjligheten att längre fram i tiden kunna omhänderta
avfallet på ett säkert sätt.

Produktrelaterade bestämmelser

12 § Material skall återanvändas eller återvinnas så långt detta är
tekniskt och ekonomiskt möjligt, om därmed råvaror sparas eller om
det av annan orsak är påkallat från miljöskyddssynpunkt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får besluta
om föreskrifter som anger att vissa produkter och varor skall innehålla
viss andel återvunnet material.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får besluta
om ytterligare föreskrifter av betydelse för lagens tillämpning.

Denna paragraf prioriterar återanvändning och återvinning som
hanteringsform för att därmed hushålla med knappa naturresurser
eller av miljöskäl. Avfall betraktas i alltför hög grad som slutligt
förbrukat och därigenom som en oanvändbar restprodukt. Återvinning
skall främjas för att avlägsna produkter som innehåller miljöfarliga
komponenter från att förbrännas med luftföroreningar som följd.

13 § Om användning av vissa råvaror, tillsatser eller tillsatsämnen
hindrar återvinning av viss produkt får regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer besluta om minskning eller förbud av dessa i
material eller produkter som saluföres eller används i Sverige.

Om återvinning försvåras på grund av att vissa råvaror eller tillsatsämnen
ingår i produkten kan, troligen i praktiken, statens naturvårdsverk
ges möjlighet att snabbt vidtaga åtgärder för att underlätta återvinningen.
Paragrafen innebär en möjlighet att utfärda restriktioner eller

1989/90:JoU16

Bilaga 2

124

förbud att använda visst ämne vid tillverkningen eller förbjuda import
av en produkt som efter användning hamnar i avfallet och förorsakar
svårigheter i återvinningsprocessen.

14 § Innan tillverkning påbörjas, skall den som är registrerad produktansvarig
enlig 20 § ha planerat för hur det avfall som uppstår till följd
av tillverkningsprocessen skall behandlas och hur produkten skall omhändertas
sedan den inte kan användas för avsett ändamål längre.

Uppkomst av restprodukter skall i första hand begränsas, i andra
hand återanvändas eller återvinnas. Det avfall som likväl uppstår skall
omhändertas på ett miljövänligt sätt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan utfärda
föreskrifter om hur produktansvarig ska redovisa vad som krävs enligt
forsta stycket.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan också ge
närmare föreskrifter för andra paragrafens tillämpning.

Denna paragraf syftar till att tvinga produktansvarig att ansvara för
det avfall som uppstår vid tillverkningen, dvs. både det avfall som
uppstår i fabriken och det som produkten i sig utgör den dag den inte
längre skall brukas.

Andra stycket anger prioritetsordningen för hanteringen av restprodukter
i avfallshänseende. Avfall kan inte alltid helt elimineras, men
det skall begränsas i möjligaste mån. Återanvändning är att föredra ur
naturresurssynpunkt och skall tillämpas, där det är möjligt.

Paragrafen ger t.ex. goda möjligheter att minska användningen av
engångsförpackningar.

15 § Den som hanterar eller importerar kemiska produkter och varor,
skall ersätta dessa med mindre hälso- och miljöfarliga, om alternativ
finns.

Vid hantering och import bör en utgångspunkt vara att välja en från
hälso- och miljösynpunkt så bra sammansättning som möjligt. Detta
kräver för tillverkarnas del att hälso- och miljöaspekterna blir starkt
styrande för produktutvecklingen. Vid yrkesmässig hantering måste
väljas ämnen och produkter som kan hanteras säkert i alla hanteringsled,
inbegripet avfallsbehandlingen. Sådana produkter bör undvikas
som kan ersättas av andra produkter som medför mindre skaderisker.
Höstriksdagen 1989 beslutade att en motsvarande paragraf skall införas
i Lagen om kemiska produkter.

16 § Tillverkare och importörer skall till statens naturvårdsverk lämna
livscykelspecifikationer över tillverkade och importerade varor.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall ge
närmare föreskrifter om livscykelspecifikationer.

Tillverkare skall till statens naturvårdsverk lämna en redovisning av
produktens totala miljöbelastning. De skall redovisa hela kedjan av
miljöeffekter i samtliga led av produktens livscykel. Livscykelspecifikationen
skall ange råvaruåtgång, vilka processer varan genomgått, t.ex.
impregnering och ytbehandling med kemikalier. Den skall redovisa
utsläpp till mark, vatten och luft, energiförbrukning, möjlighet till

1989/90: Jo U16

Bilaga 2

125

återvinning och eventuella bullerstörningar. Den skall vidare ange hur
varan uppträder vid förbränning, deponering och kompostering, vad
som kan tänkas hamna i lakvattnet på en tipp och hur lätt produkten
bryts ner i naturen.

Statens naturvårdsverk blir i praktiken den myndighet som får
utfärda närmare föreskrifter om innehållet i livscykelspecifikationerna
och annat som rör inrapporteringen.

17 § Tillverkare eller importör skall skriftligen deklarera varans
miljöeffekter (miljövarudeklaration). Denna skall finnas tillgänglig hos
statens naturvårdsverk.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om deklarationsskyldigheten.

Livscykelspecifikationen såsom beskriven i 16 § skall ligga till grund
för miljövarudeklarationen. Denna information kan i den enklaste
formen bestå av någon eller några sidor, vilka finns tillgängliga hos
tillverkaren eller importören, vilka skall vidareförmedia den till statens
naturvårdsverk, som i sin tur skall distribuera den till berörda och
konsumenter som efterfrågar den. Den skall förutom alla miljörelaterade
egenskaper ange eventuellt existerande organisation för insamling/återtagning
till återanvändning eller återvinning. Statens naturvårdsverk
får ange närmare vad miljödeklarationen skall innehålla.

18 § Den som tillverkar varor eller i sin verksamhet förbrukar kemiska
produkter eller varor skall upprätta och årligen till miljö- och hälsoskyddsnämnden
offentliggöra materialbalanser.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får ge närmare
föreskrifter om tillämpningen av denna paragraf.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge
undantag från bestämmelsen för enskilda näringsidkare, grupper av
näringsidkare och branscher där inlämnande av materialbalans är
uppenbart obehövlig.

I stället för att med mer eller mindre tillförlitliga metoder mäta
utsläppen från olika verksamheter skall miljö- och hälsoskyddsnämnden
fa taga del av företagens materialbalanser. Dessa skall tillsändas
nämnden årligen och de skall vara offentliga.

Skyldighet att upprätta materialbalanser föreligger för alla som bedriver
verksamhet, som alstrar avfall. Vissa näringsidkare alstrar stora
mängder miljöfarligt avfall utan att producera varor, t.ex. kemtvätterier.
På sådana verksamheter är denna paragraf också tillämplig.

I materialbalansen skall näringsidkare redovisa vilka råvaror och
processkemikalier som används i verksamheten och den mängd som
använts. Materialbalansen skall vidare ge upplysning om vilka mängder
restprodukter som uppstår och dessas kemiska sammansättning.
Detta förfarande kommer att ge en rättvisare bild av verksamheters
miljöpåverkan och kommer att underlätta tillsynen.

Statens naturvårdsverk blir i praktiken den myndighet som får
lämna närmare föreskrifter om innehållet i materialbalansen, inrapporteringen
till miljö- och hälsoskyddsnämnden och dennas tillsyn i

1989/90:JoU16

Bilaga 2

126

detta avseende. För att materialbalanserna på ett så korrekt sätt som
möjligt skall återge verkligheten är felaktigt upprättade materialbalanser
straffsanktionerade enligt 34 §.

19 § För att eliminera eller reducera mängden miljöfarliga ämnen i
avfallet eller för att eliminera eller reducera avfallsmängden får regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer besluta om att den
produktansvarige åläggs

1. att utföra märkning, som speciellt pekar på nödvändigheten av att
lämna tillbaka varan efter dess användning,

2. att separat insamla, transportera och behandla varan,

3. att återtaga varan,

4. att införa pantsystem,

5. att följa särskilda föreskrifter om beskaffenhet, inskränkningar i
användningsområdet och förbud.

Denna paragraf skall tjäna som ett smidigt instrument för statens
naturvårdsverk att snabbt kunna ingripa, när åtgärder behöver vidtagas
för att styra avfallshanteringen i en för miljön positiv riktning.

Märkningen enligt punkt 1 skall inte förväxlas med de miljövarudeklarationer
som beskrivs i 17 §. Märkning enligt denna paragraf skall
ske på själva produkten eller medfölja produkten på lämpligt sätt.

Punkt 2 innebär att statens naturvårdsverk skall kunna fastställa att
bestämda produkter, speciellt förpackningar bara får säljas på ett
avfallsavlastande sätt, speciellt i flergångsförpackningar eller på ett sätt
som underlättar återvinning.

Punkt 3 innebär en plikt för företaget att ta tillbaka produkten för
återanvändning, återvinning eller annan behandling, samt att återlämningen
skall säkerställas genom lämpliga återtagnings- och pantsystem.

Punkt 4 innebär att produkten sedan konsumenten förbrukat den
skall återlämnas på bestämt sätt, speciellt avskilt från övrigt avfall.

Punkt 5 skall tillämpas, när statens naturvårdsverk bedömer att en
produkt skall få användas endast för bestämda ändamål, i fell där
mindre hälso- och miljöfarligt alternativ finns.

20 § För produkt eller vara som tillverkas, importeras eller överlåtes
skall finnas registrerad produktansvarig.

Förteckning över produktansvariga föres av statens naturvårdsverk.

För varje produkt skall det finnas någon som är ansvarig. Konsumenter
skall lätt kunna erhålla information om vem som är ansvarig
för viss produkt genom att vända sig till statens naturvårdsverk, som
skall föra förteckning över produktansvariga.

Genom att företagare genom denna lag blir skyldiga att ansvara för
sin produkt, upprätta materialbalanser och livscykelspecifikationer,
lämna uppgifter till miljö- och hälsoskyddsnämnd om avfallets mängd
och sammansättning blir utomståendes insyn i verksamheten förbättrad.
Information skall inte kunna hemlighållas med åberopande av
konkurrensskäl. Näringsfriheten får ge vika för hälso- och miljöhänsyn.

1989/90:JoU16

Bilaga 2

127

Kommunal renhållningsordning

21 § För varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall
innehålla föreskrifter om kommunensavfallshantering.

I renhållningsordningen skall föreskrivas under vilka förutsättningar
undantag kan medges från renhållningsordningens föreskrifter. Frågor
om undantag prövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Det är viktigt att hålla avfallsplanen skild från renhållningsordningen
för att betona avfallsplanens betydelse för den kommunala renhållningen.
Renhållningsordningen prövas för antagande av kommunfullmäktige,
men vinner inte rättskraft och kan inte överklagas av kommuninvånarna.
Därför ingår avfallsplanen inte i renhållningsordningen
utan skall prövas av kommunfullmäktige för antagande och därefter
prövas för fastställelse av länsstyrelsen. 21 — 26 §§ motsvarar 9—14 §§ i
den nu gällande renhållningslagen.

Avgifter

27 § Kommunen får föreskriva att avgift skall erläggas för sådan
bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfall som sker
genom kommunens försorg enligt denna lag. Avgiften skall enligt
kommunens bestämmande erläggas till kommunen eller till den som
utför renhållningen.

Denna paragraf motsvaras av 15 § i renhållningslagen. Ingen ändring
föreslås.

28 § Avgiften för hushållsavfall skall vara årlig eller på annat sätt
periodisk. Den skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att
täcka nödvändiga kapital- och driftskostnader för renhållningen. Från
dessa kostnader skall avräknas kostnaderna för vad som kan belöpa på
användning av anläggningar eller utrustning för annat ändamål än
renhållning.

För annat avfall får kommunfullmäktige anta taxa, som kan innebära
differentierade avgifter beroende på avfallstyp och separeringsgrad.

Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhållningen, får avtalet
med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte
kostnaden därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför
renhållningen.

Första och tredje styckena motsvaras av 16 § i renhållningslagen.
För hushållstaxan föreslås ingen ändring. Denna lag gäller för allt
avfall. Därför är paragrafen utökad med ett andra stycke, som anger
hur taxan för industriavfall får sättas. Eftersom självkostnadsprincipen
gäller, vilket framgår av första stycket, skall kommunen ha rätt att ta
ut högre taxa för sådant avfall, som kräver kostsammare behandling.
För att underlätta återanvändning och återvinning får kommunen ta ut
differentierade taxor beroende på separeringsgrad. Likställighetsprincipen
måste dock upprätthållas, dvs. samma grunder skall tillämpas vid
differentieringen, så att inte obefogad skillnad uppstår för olika företagare.

1989/90:JoU16

Bilaga 2

128

29 § Avgiften skall utgå enligt taxa, som antas av kommunfullmäktige.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar
tillämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i

28 § beaktas.

Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och
till vem avgiften skall erläggas.

Paragrafen motsvarar 17 § i renhållningslagen. Ingen ändring föreslås.

30 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan infora
avgifter på produkter, varor och avfall, om det är påkallat av miljöeller
resurshushållningsskäl.

Paragrafen öppnar möjligheter att införa miljöavgifter som ett styrmedel
att minska avfallsmängden samt avfallets farlighet. Avgifterna
kan innebära ett bra stöd för kommunerna i deras arbete med att
minska de totala avfallsmängderna. Införande av lagrummet utgör en
förberedelse för att genomföra de förslag till ekonomiska styrmedel
som miljöavgiftsutredningen kommer att presentera i sitt slutbetänkande.

Tillsyn

31 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas inom kommunen av miljö- och hälsoskyddsnämnden.
Statens naturvårdsverk utövar den centrala tillsynen
och länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet.

Det nya i denna paragraf är tillsättandet av en central tillsynsmyndighet.
Tillsynen enligt avfallslagen kräver en central tillsynsmyndighet.
Lämpligast för denna uppgift är statens naturvårdsverk, som redan
är tillsynsmyndighet för efterlevnaden av miljöskyddslagen, lagen om
kemiska produkter, förordningen om miljöfarligt avfall och häläoskyddslagen
som alla innehåller bestämmelser om avfallshantering.

Verkets uppgift är att meddela nödvändiga föreskrifter, att bistå
övrig tillsynspersonal med råd och upplysningar om hur denna skall
tillämpa den lagstiftning som den är utsedd att övervaka. Dessutom
skall den fungera som en informtionscentral, som förser de regionala
och lokala tillsynsmyndigheterna med det faktaunderlag, som kan
anses erforderligt för ett effektivt tillsynsarbete. Idag lämnas tillsynsmyndigheterna
utan sådant stöd.

32 § För tillsynen har miljö- och hälsoskyddsnämnden rätt att få
tillträde till byggnader, lokaler och områden.

Det åligger polisen att lämna det biträde som behövs för tillsynen.

33 § Miljö- och hälsoskyddsnämnd får meddela förelägganden eller
förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I ett beslut om föreläggande eller förbud kan vite sättas ut. Frågan
om utdömandet av vitet prövas av länsstyrelsen.

Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den
försumliges bekostnad.

1989/90:JoU16

Bilaga 2

129

32 och 33 §§ motsvarar renhållningslagens 22 och 23 §§. Ingen
ändring föreslås.

Ansvar och besvär m.m.

34 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 4 § första
stycket, 7 § forsta stycket, 9 § första och tredje styckena, 14 § första
stycket, 16 § forsta stycket, 17 § första stycket, 18 § första stycket eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa, dömes, om gärningen
inte är ringa, till böter eller fängelse i högst två år.

Sanktionssystemet kräver en grundlig översyn, vilket ligger utanför
detta förslag. Vi vill här endast markera att vissa åligganden för såväl
kommun som näringsidkare skall vara straffeanktionerade.

35 § Kommunfullmäktiges beslut att anta avfallsplan överklagas genom
kommunalbesvär.

Beslut som meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnd överklagas till
länsstyrelse. Länstyrelsens beslut överklagas till Kammarrätten.

Beslut som meddelats av statens naturvårdsverk överklagas till regeringen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

2. Genom denna lag upphävs renhållningslagen (1979:596).

1989/90:JoU16

Bilaga 2

130

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 8

Uppvaktningar 23

Utskottet 23

Inledning 23

Tidigare riksdagsbeslut om avfallshantering m.m 23

Utgångspunkter för avfallshanteringen m.m 24

Producentens ansvar m.m 27

Återanvändning och återvinning 34

Källsortering m.m 37

Vissa åtgärder på förpackningsområdet m.m 49

Överblick och kontroll 54

Försäljning av aktier i Svensk Avfallskonvertering AB

(SAKAB) m.m 61

Slam från kommunala reningsverk 63

Internationellt samarbete på avfallsområdet 65

Övriga frågor 66

Hemställan 69

Utgångspunkter för avfallshanteringen m.m 69

Producentens ansvar m.m 69

Återanvändning och återvinning 70

Källsortering m.m 71

Vissa åtgärder på förpackningsområdet m.m 72

Överblick och kontroll 74

Försäljning av aktier i Svensk Avfallskonvertering AB

(SAKAB) m.m 75

Slam från kommunala reningsverk 75

Internationellt samarbete på avfallsområdet 76

Övriga frågor 76

Reservationer 77

Särskilda yttranden 97

Bilaga 1 Näringsutskottets yttrande 1989/90:NU7y 113

Bilaga 2 Miljöpartiets förslag till lag om avfall och

återvinning 119

1989/90:JoU 16

131

gotab 96525. Stockholm 1990