Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU5

Våldsbrott och brottsoffer

1989/90

JuU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner om våldsbrott
och brottsoffer. Med anledning av motioner föreslår utskottet
riksdagen att anta ett inom utskottet upprättat förslag till lag om
ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud innebärande bl.a. att
straffmaximum för överträdelse av besöksförbud höjs till fängelse ett
år. Vidare föreslår utskottet att riksdagen skall göra två tillkännagivanden;
dels om en landsomfattande kampanj mot våld och droger, dels
om en utvidgning av rätten till målsägandebiträde. Övriga motioner
avstyrks. Tretton reservationer har fogats till betänkandet.

Motioner

1988/89:Ju225 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (båda m)
vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen framförts om angelägenheten av att det allmänna ger stöd till
kvinnojourerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
straffsatsen för personer som överträder utfärdat besöksförbud skall
höjas till ett år.

1988/89:Ju416 av Aina Westin och Anita Johansson (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
obligatorisk utbildning i jämställdhetsfrågor för nämndemän.

1988/89:Ju603 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
följande ändring av 24 och 25 §§ i lagen om besöksförbud:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §

Den som bryter mot ett besöks- Den som bryter mot ett besöks förbud

döms för överträdelse av förbud döms för överträdelse av
besöksförbud till böter eller fäng- besöksförbud till böter eller fängelse
i högst 6 månader. else i högst 1 år.

1 Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

• «

Överträdelse av besöksförbud får
åtalas av åklagare endast om målsäganden
anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

1988/89:Ju612 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär ett
bättre skydd för brottsoffret än nuvarande lagstiftning om besöksförbud,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
påföljden till lagen om besöksförbud i första hand skall vara kontraktsvård.

1988/89:Ju613 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som ger rätt till
målsägandebiträde i samband med mål enligt brottsbalken, 6 kapitlet,
Om sexualbrott,

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som generellt ger
misshandlade kvinnor rätt till målsägandebiträde.

1988/89:Ju617 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
skärpning av lagen om besöksförbud.

1988/89:Ju619 3v Marita Bengtsson och Reynoldh Furustrand (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot kvinnomisshandel.

1988/89:Ju621 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättring av barnets rättsställning som brottsoffer
särskilt vid sexuella övergrepp.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So251.

1988/89:Ju623 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att förbättra
domstolsväsendets kompetens när det gäller problematiken i samband
med kvinnovåldet i syfte att garantera kvinnors rättsskydd.

1988/89:Ju628 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder för att införa begreppet "kvinnomisshandel"
i juridisk terminologi och i lagstiftning.

1988/89:Ju643 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
insatser för att skydda kvinnor som utsätts för misshandel, trakasserier
och förföljelse.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A809.

I988/89:Ju807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om stöd och stimulans tili brottsofferjourer.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A408.

I988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att bekämpa våldsbrotten,

2. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att förbudet att bära
kniv även omfattar allmän plats,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en folkkampanj mot våld,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vidgat sekretesskydd för brottsoffer och införande

av trygghetslarm,

5. att riksdagen beslutar om en skärpning av straffskalan i lagen om
besöksförbud i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om myndigheters skyldighet att informera våldsoffren
när gärningsmannen iämnar fängelset,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till kvinno- och mansjourer m.m. för
våldsoffer,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrat skadestånd till brottsoffren,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt till ersättning för den som drabbats av skador
eller kostnader vid försök att förhindra brott,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättshjälp för brottsoffren.

1988/89:Ju812 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ett program för att förbättra situationen för brottsoffer.

1988/89:Ju814 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att verka för en lösning av skadeoffers problem i motionens
anda,

2. att riksdagen begär att regeringen låter utredningen utröna huruvida
även arbets-, yrkes-, medicin- och sjukvårdsskador kan omfattas av
samma principer.

1988/89:Ju817 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpt påföljd i
lagen (1988:688) om besöksförbud på sätt som anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
statens skyldighet att förskottera skadestånd till brottsoffer på sätt som
anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stöd till kvinnojourer och brottsofferjourer.

1989/90:JuU5

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förbättrad information till brottsoffer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bättre uppgifter till brottsoffer om det egna
ärendet,

6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med syfte att
belysa brottsoffers psykiska reaktioner i enlighet med vad som i
motionen anförts.

Inledning

Under senare år har frågor om våldsbrott och brottsoffer varit föremål
för stor uppmärksamhet både i den allmänna debatten och i riksdagen,
och åtgärder har vidtagits såväl för att markera den stränga synen på
våldsbrott och vissa integritetskränkande stöldbrott som för att förbättra
brottsoffrens situation.

Sålunda har det slagits fast att t.ex. bostadsinbrott normalt skall
bedömas som grov stöld, och utrymmet för att bedöma en misshandel
som grov har vidgats genom lagändringar som trädde i kraft den 1
februari 1988 (prop. 1987/88:14, bet. JuU 16. rskr. 84). Den 12 april
samma år trädde nya regler för anhållande och häktning i kraft. De
innebar bl.a. vidgade möjligheter till häktning vid risk för återfall i
brott mot annans liv eller hälsa (prop. 1986/87:112, bet. JuU 1987/88:7,
rskr. 30). 1 juni samma år infördes ett förbud mot innehav av kniv vid
allmänna sammankomster (knivförbud) och ett förbud mot innehav av
s.k. gatustridsvapen som gäller också allmän plats (prop. 1987/88:98,
bet. JuU 40, rskr. 254). Reglerna om videovåld och våldspornografi
fördes den 1 januari 1989 över till brottsbalken (BrB) och samtidigt
skedde en viss utvidgning av det kriminaliserade området (prop.
1986/87:151, bet. KU 1987/88:36, rskr. 290). Den 1 januari 1989 trädde
också nya regler om straffmätning och påföljdsval i kraft (prop.
1987/88:120, JuU 45, rskr. 404). Enligt de nya bestämmelserna är det
förhållandet att den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning
eller särskilda svårigheter att värja sig en sådan försvårande
omständighet, till vilken hänsyn skall tas vid straffmätningen.

I detta sammanhang kan slutligen nämnas att justitieministern i
årets budgetproposition (prop. 1988/89:100 bil. 4 s. 28) understryker
att en huvudlinje i den pågående översynen av straffskalorna är att
våldsbrott, vissa sexualbrott och andra brott som i betydande grad
kränker den personliga integriteten bör tillmätas ett högre straffvärde
än nu i förhållande till brott där skadeverkningarna huvudsakligen är
av rent ekonomisk art.

Bekämpningen av våldsbrottsligheten är sedan länge ett prioriterat
område för polisen (se t.ex. prop. 1987/88:100 bil. 4 s. 43, bet. JuU 30
s. 16 foch prop. 1988/89:100 bil. 15 s. 120. bet. JuU 15 s. 10 f).

Regeringen lade i 1988 års budgetproposition (s. 34 ff) fram ett
särskilt program för att stärka brottsoffrens ställning som sedan dess
genomförts.

1989/90:JuU5

Den som har utsatts för skada på grund av brott har goda möjligheter
att fa ersättning för den skada han eller hon fatt vidkännas genom
brottet. I det sammanhanget kan nämnas de olika former av försäkringar,
obligatoriska och frivilliga, som finns att tillgå. Möjligheten att
fa ersättning från det allmänna för skada på grund av brott har
utvidgats genom ändringar i brottsskadelagen (1978:413) med ikraftträdande
den 1 juli 1988, och reglerna om ersättning och belöning till
den som ingriper för att avvärja brott har förbättrats och förenklats
— en ny förordning (1988:842) om ersättning och belöning åt den
som hjälper polisen trädde i kraft den 1 augusti 1988.

Målsägandena har getts utvidgade möjligheter att med hjälp av polis
och åklagare på ett enkelt sätt fa sin skadeståndstalan prövad i brottmålsrättegången
(prop. 1987/88:1, bet. JuU 14, rskr. 81). Samtidigt har
informationen till målsäganden om bl.a. förloppet av förundersökningen
förbättrats genom förordningsändringar (se SFS 1988:7). Riksåklagaren
har nyligen med anledning av de nya reglerna utfärdat allmänna
råd om åtgärder med avseende på målsägande i brottmål (RÅC 1:114).

Genom ett tillägg till polisförordningen har uttryckligen föreskrivits
att polisen skall sträva efter att ge hjälp och stöd till den som har
drabbats av brott. Här kan också nämnas att rikspolisstyrelsen nyligen
presenterat en rapport (RPS rapport 1989:1) Brottsofferjour — En
handledning för polisens medverkan i brottsofferverksamhet.

Den som är målsägande i mål om sexualbrott och andra grova
våldsbrott har från den 1 juli 1988 getts rätt att under vissa förutsättningar
fa ett av staten betalt målsägandebiträde under förundersökningen
och rättegången. I vissa andra fall har målsäganden rätt att
åtföljas av en stödperson till rättegången (prop. 1987/88:107, bet. JuU
33, rskr. 318).

Genom en ny lag om besöksförbud, som trädde i kraft den 1 juli
1988, har skyddet förbättrats för framför allt kvinnor som riskerar att
utsättas för misshandel och andra övergrepp. De utsatta kvinnornas
situation har också förbättrats genom att kriminalvården har ålagts
skyldighet att underrätta den som utsatts för våldsbrott om gärningsmannens
permissioner m.m. och genom att möjligheterna har utvidgats
att sekretessbelägga uppgifter om enskildas personliga förhållanden,
t.ex. bostadsadressen (prop. 1987/88:41, bet. KU 22, rskr. 51).

I årets budgetproposition (bil. 4, s. 33) understryker justitieministern
att arbetet på att förbättra brottsoffrens situation nu går vidare. De i
tiden närmast liggande arbetsuppgifterna berör utvärdering av besöksförbudslagen
och ställningstaganden med anledning av brottsförebyggande
rådets (BRÅ) utredning (1988:1) Brottsoffer. Regeringen har
också nyligen beslutat om ett engångsbidrag på 500 000 kr. till Brottsofferjourernas
riksförbund.

Utöver nu nämnda åtgärder bör framhållas att brottsofferfrågorna är
aktuella också på andra sätt inom den offentliga verksamheten. Sålunda
kan nämnas att dessa frågor ägnas uppmärksamhet inom polisverksamheten
och åklagar- och domstolsväsendet, företrädesvis genom olika
utbildningsinsatser, och justitiedepartementet gav förra året ut en
informationsskrift som riktar sig till brottsoffer.

1989/90: JuU5

Också olika frivilligorganisationer som kvinnojourer och brottsofferjourer
gör betydelsefulla insatser när det gäller stöd till brottsoffer.

Regeringen har nyligen tillsatt en kommission för att motverka
våldet och förbättra stödet till brottsoffren. Kommissionen skall i första
hand stimulera lokala initiativ och verka för en bättre lokal samordning.
Kommissionen bör vidare sträva efter att få med både myndigheter,
organisationer, företag och enskilda i arbetet. En särskild arbetsgrupp
inom regeringskansliet skall belysa frågor om våldtäkt, kvinnomisshandel
och andra övergrepp mot kvinnor. Kommissionen skall
samråda med arbetsgruppen. Kommissionens arbete skall vara avslutat
inom ett år.

Till sist skall här nämnas att riksdagen den 15 november i år
debatterade åtgärder mot våldet. I debatten deltog representanter för
samtliga riksdagspartier samt justitieministern.

Utskottet

Misshandelsbrottet m.m.

Motionerna

I motion Ju619 begärs att straffet för kvinnomisshandel ses över och
skärps betydligt, och i motion Ju628 yrkas att brottsrubriceringen
"kvinnomisshandel" införs i BrB. I motionerna Ju619 och Ju808
framförs också krav på kampanjer mot våld och på att riksdagen skall
uttala att rättsväsendet skall prioritera kampen mot våldsbrottsligheten.

Bakgrund

Enligt 3 kap. 5 § BrB skall den dömas för misshandel som tillfogar
annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom
i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet för misshandel är
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Om brottet är
att anse som grovt är enligt 6 § straffet fängelse, lägst ett och högst tio
år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet
eller råhet.

Gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel ändrades
år 1988 (prop. 1987/88:14, bet. JuU 16, rskr. 84). Syftet med lagändringen
var att åstadkomma en något mindre restriktiv hållning från
domstolarnas sida när det gällde att kvalificera ett misshandelsbrott
som grovt. När det gäller rekvisitet "särskild hänsynslöshet eller råhet"
anförde utskottet i anslutning till motionsyrkanden om straffekärpning
vid våldsbrott m.m. att offrets fysiska svaghet är en sådan omständighet
som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om en misshandel är
grov och att offrets svaghet alltså är en sådan omständighet som kan

1989/90:JuU5

leda till straffskärpning. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd till skydd
för "svaga och värnlösa grupper" som efterlysts i en motion ansåg
utskottet inte erforderlig då.

Utskottet ansåg vidare att det saknades anledning att då göra allmänna
uttalanden om straffvärdet för våldsbrott. Sådana uttalanden skulle
föregripa det pågående arbetet med översynen av straffskalorna med
anledning av fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU 1986:13—15).
Som framgått ovan pågår detta arbete alltjämt. I anslutning härtill kan
erinras om justitieministerns ovan redovisade uttalande i budgetpropositionen
om relationen mellan bl.a. våldsbrott och andra brott.

Riksdagen har i år liksom tidigare år ställt sig bakom de riktlinjer
för resursanvändning för polisen som föreslagits i budgetpropositionen
(bil. 15 s. 120) och som bl.a. innebär att polisen skall prioritera
bekämpningen av våldsbrott.

När det gäller prioriteringsfrågorna kan tilläggas att förundersökning
skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap.
4 § andra stycket rättegångsbalken). Reglerna om häktning och anhållande
kan påverka handläggningstiden under förundersökningen och
vid domstolarna.

Hösten 1986 presenterade regeringen ett samlat program med åtgärder
mot vålds- och egendomsbrott (skr. 1986/87:21, bet. JuU 8, rskr.
52). Tyngdpunkten i skrivelsen låg på en redovisning av beredningsläget
när det gällde de åtgärder på området som då planerades av
justitiedepartementet. 1 ett avsnitt om förebyggande åtgärder m.m.
behandlades frågor om polisens arbete, vapen och farliga föremål samt
åtgärder mot våldspornografi. I ett annat avsnitt togs frågor upp som
hade anknytning till straffbestämmelserna. Det gällde bl.a. gränsdragningen
mellan misshandel och grov misshandel och frågor om straffmätning
och påföljdsval. I ytterligare ett avsnitt behandlades bl.a.
frågor om brottsoffrens ställning.

Som inledningsvis framgått har ett stort antal av de frågor som
behandlades i skrivelsen sedan lett till lagstiftning.

I oktober 1986 inleddes kampanjen Tänk ett slag på initiativ av
regeringen. Syftet med kampanjen var att minska våldet i samhället.
Verksamheten har bestått bl.a. i seminarier, föreläsningar och diskussioner
som har riktat sig dels till ungdomar, dels till vuxna som
kommer i kontakt med våldet. En fond har bildats ur vilken bidrag
delats ut till olika projekt. Vidare har man haft ett kontinuerligt
rådgivande samarbete med ungdomsföreningen Non-fighting Generation
i Stockholm.

Här kan vidare nämnas att regeringens barn- och ungdomsdelegation
har prioriterat stöd till projekt med insatser mot våld — som
exempel kan nämnas att Non-fighting Generation har fatt stöd till sin
sommarjourverksamhet i Stockholm, stiftelsen Fryshuset har fatt bidrag
till framställning av videofilmer om våld, skadegörelse och destruktiva
gängbildningar, Svenska Fotbollförbundet har fatt bidrag tili
en landsomfattande kampanj mot våld, droger och rasism och de
kristna samfundens nykterhetsrörelse i Stockholm har fatt bidrag till
uppsökande ungdomsarbete i Stockholms city.

1989/90: JuU5

Sedan år 1987 har sammanlagt 24 milj. kr. anslagits för ungdomar
för att stödja projektverksamhet som går ut på att förebygga våld och
motsättningar i samhället.

1 början av innevarande år började aktionen mot alkohol och
narkotika (Athena-gruppen) sitt arbete. Bl.a. genom en bred informationskampanj
och genom olika förebyggande åtgärder arbetar Athenagruppen
för att på lång sikt minska ungdomars alkoholkonsumtion
och verka för att ingen använder narkotika. Athena-gruppen disponerar
omkring 11 milj. kr. årligen för åren 1989 och 1990. Medlen
fördelas över socialdepartementets budget.

Vidare har regeringen nyligen tillsatt en aktionsgrupp mot narkotika.
Gruppen består av bl.a. RÅ, rikspolischefen, generaltulldirektören,
generaldirektörerna i socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen och skolöverstyrelsen
samt ordförandena i statens ungdomsråd, i regeringens
samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) och i Athenagruppen.
Aktionsgruppens uppgift är att intensifiera samhällets samlade
insatser mot narkotika. Tyngdpunkten i arbetet skall ligga på olika
förebyggande insatser.

Till sist skall också nämnas att vetenskapliga rön nyligen presenterats
som anger ett tydligt samband mellan våldsbrott och alkoholförtäring;
detta gäller särskilt om alkoholförtäringen sker "on the premises",
dvs. på restaurang (Lenke: Alcohol and criminal violence, 1989).

Överväganden

Riksdagen har som ovan framgått antagit nya regler för straffmätning
och påföljdsval som trädde i kraft den 1 januari i år. Bl.a. innebär
reglerna att försvårande omständigheter, som skall beaktas vid straffmätningen,
är om gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa
ställning eller särskilda svårigheter att försvara sig eller om han visat
särskild hänsynslöshet.

Enligt utskottets mening är de möjligheter till straffekärpning som
öppnas genom angivna regler till fyllest för att tillgodose behoven i
sådana situationer som tas upp i motion Ju619. Härutöver vill utskottet
tillägga att reglerna i brottsbalken är könsneutrala och att gärningsmannens
resp. offrets kön sålunda saknar betydelse för bedömningen
av en gärning. Enligt utskottets mening är detta en ändamålsenlig
ordning som inte bör överges — detta skulle för övrigt kunna medföra
gränsdragningsproblem, t.ex. när det gäller att bestämma om ett misshandelsoffer
är barn eller kvinna. Utskottet avstyrker bifall till motionerna
Ju619 och Ju628 i här behandlade delar.

När det sedan gäller motionsyrkandena om en kampanj mot våld
m.m. gör utskottet följande överväganden.

Som redan inledningsvis framgått är kampen mot våldsbrottsligheten
sedan länge ett prioriterat område för polisen och andra rättsvårdande
myndigheter. Ett engagerat arbete mot våld utförs också på andra håll
i samhället, inte minst under medverkan av olika frivilligorganisationer.
Utskottet vill här särskilt peka på det arbete mot våld och droger
som utförs inom olika ungdomsföreningar.

1989/90:JuU5

Det är emellertid, anser utskottet, uppenbart att det grundläggande
arbetet när det gäller att förebygga våld måste utföras av föräldrarna
och av sådana vuxna som eljest vårdar barnen under småbarnstiden,
t.ex. daghemspersonal och dagbarnvårdare. Det gäller att tidigt skapa
attityder som innebär att det inte är tillåtet att använda våld. Detta
arbete måste sedan fortsätta under barnens hela uppväxt med ianspråktagande
av såväl föräldrarnas och andra vuxnas som samhällets resurser.

Det måste emellertid också konstateras att frågor om våld inte
enbart är ett ungdomsproblem. En rad lagstiftningsåtgärder som bl.a.
markerar samhällets stränga syn på våldsbrott har också vidtagits under
de senaste åren. Utskottet vill här hänvisa till vad som inledningsvis
anförts beträffande vidtagna åtgärder mot våldsbrottsligheten.

Slutligen vill utskottet också peka på sambandet mellan våld och
droger. Det går enligt utskottets mening inte att komma ifrån att
insatser mot våldet måste förenas med åtgärder mot i första hand
alkohol men också mot narkotika.

En rad åtgärder med den inriktning som utskottet här angett har
som ovan framgått redan vidtagits. Inom regeringskansliet tar bl.a.
justitiedepartementet, civildepartementet och socialdepartementet aktiv
del i arbetet. Även statliga verk och myndigheter, kommunala instanser
och frivilliga krafter är som utskottet nyss påtalat engagerade. Ändå
kan utskottet konstatera att ännu mer måste göras, och utskottet är nu
berett att förorda en landsomfattande kampanj mot våld och droger.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna Ju619 och
Ju808 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utvidgat knivförbud
Motionen

I motion Ju808 förespråkas en utvidgning av knivförbudet till att gälla
även allmän plats.

Bakgrund

Sedan den 1 juni 1988 råder förbud mot att inneha bl.a. kniv vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster (prop.
1987/88:98, bet. JuU 40. rskr. 254).

Utskottet behandlade i lagstiftningsärendet om knivförbud ett yrkande
om utvidgning av förbudet till att gälla allmän plats. Utskottet
kunde i och för sig instämma i att det skulle finnas fördelar med ett
knivförbud som var utsträckt till allmän plats. Utskottet fann emellertid
att det fanns problem med en sådan ordning och hänvisade bl.a. till
departementschefens uttalanden i propositionen. En ytterligare synpunkt
på förbudets omfattning var enligt utskottet att efterlevnaden av
ett förbud som var utsträckt till allmän plats uppenbarligen skulle vara
svår att övervaka effektivt. Vidare skulle det — med hänsyn till
svårigheterna att avgränsa det straffbara området — inte vara utan
problem att skapa förståelse hos allmänheten för ett så omfattande

1989/90: JuU5

förbud. Sammanfattningsvis fann utskottet alltså att den föreslagna
omfattningen av förbudet till att avse allmänna sammankomster m.m.
fick anses utgöra en rimlig avvägning. Utskottet tilläde att det i den till
grund för lagstiftningsförslaget liggande utredningen (SOU 1987:61)
Knivförbud framhölls att tillämpningen av den nya lagen borde utvärderas
efter en tid och att i samband därmed också borde övervägas om
det fanns skäl att utvidga förbudet till allmän plats. Också departementschefen
förklarade att hon inte uteslöt att frågan om ett mer
generellt knivförbud kunde bli föremål för förnyade överväganden.

1987 års vapenutredning har i sitt slutbetänkande (SOU 1989:44)
Översyn av vapenlagstiftningen gjort en utvärdering av knivförbudet.
Utredningen föreslår att knivförbudet utsträcks till att gälla generellt
på allmän plats i BrB:s mening. Från det generella knivförbudet
föreslås undantag så att sådant bärande av kniv som framstår som
rimligt och naturligt enligt "livets regel" faller utanför förbudet.
Vapenutredningens betänkande remissbehandlas för närvarande.

Överväganden

Som nyss framgått har utskottet tidigare inte ställt sig avvisande till
tanken på en framtida utvidgning av knivförbudet. Vapenutredningen
har nu i sitt slutbetänkande föreslagit en sådan utvidgning. Slutbetänkandet
remissbehandlas för närvarande och kommer därefter att beredas
i regeringskansliet. Utskottet anser det mindre lämpligt att föregripa
det beredningsarbete som sålunda pågår. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju808 i här behandlad del.

Ersättning vid brott
Motionerna

I motion Ju808 begärs en översyn av de regler som gäller skadestånd
till brottsoffer. Motionärerna anser att det är viktigt att brottsoffer får
en rimlig ekonomisk kompensation också för ideella skador. Krav på
en utredning om skadestånd vid brott m.m. framförs också i motion
Ju814. 1 motionerna Ju808 och Ju817 begärs att staten skall träda in
och förskottera skadestånd som utdömts av domstol på grund av brott.
Staten får därefter återkräva beloppet från den skadeståndsskyldige. 1
motion Ju808 framförs också krav på bättre ersättning till den som
ingriper för att förhindra brott.

Bakgrund

Rätten till skadestånd regleras i skadeståndslagen (1972:207). Regleringen
innebär sammanfattningsvis att var och en som uppsåtligen eller av
vårdslöshet vållar person- eller sakskada i princip skall ersätta skadan
(2 kap. 1 §). Vid personskada utgår ersättning för sjukvårdskostnader
m.m., inkomstförlust och ideell skada (förluster av icke-ekonomisk
natur). I sistnämnda hänseende utgår ersättning för sveda och värk,
lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd

1989/90: Ju U5

av skadan (5 kap. 1 §). Vid brott mot den personliga friheten och vissa
andra integritetskränkande brott föreligger det också skyldighet att utge
ersättning för lidande (1 kap. 3 §). Ersättning för ren förmögenhetsskada,
dvs. ekonomisk skada som uppkommit utan samband med att
någon lidit person- eller sakskada, kan också utgå vid brott (2 kap.
4 §).

Ersättning för skada på grund av brott kan utgå ur olika försäkringar,
t.ex. hemförsäkringen. I vissa fall finns möjlighet att fa ersättning av
staten. Sådan ersättning utgår enligt brottsskadelagen (1978:413) och
förordningen (1988:842) om ersättning och belöning åt den som hjälper
polisen.

Möjligheterna att fä ersättning enligt brottsskadelagen utvidgades
förra året (prop. 1987/88:92, bet. JuU 37, rskr. 240).

Brottsskadelagens ersättningsregler innebär i korthet följande.

Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts
även skada på kläder, glasögon eller liknande som den skadelidande
bar på sig vid skadetillfället.

Ersättning utgår också för lidande (kränkning) som någon tillfogat
annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat
ofredande som innefattar brott.

Brottsskadeersättning utgår vidare för sakskada och ren förmögenhetsskada.
I dessa fall krävs som regel att skadan vållats av en person
som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller vissa andra institutioner.
Sådana skador kallas ibland rymlingsskador. Dock finns vissa möjligheter
till ersättning även när det inte är fråga om rymlingsskada i den
mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats
genom skadan. Ersättning kan också utgå om den annars framstår
som särskilt angelägen. — I sistnämnda fall utgår ersättning alltså
utan behovsprövning.

Det finns också viss möjlighet att få ersättning för kostnader i ett
ärende om brottsskadeersättning.

Om ersättning utgått enligt brottsskadelagen övertar staten rätten till
motsvarande skadestånd av den som vållat skadan.

Frågor om ersättning enligt brottsskadelagen prövas av en särskild
nämnd, brottsskadenämnden.

Enligt förordningen om ersättning och belöning åt den som hjälper
polisen, som trädde i kraft den 1 augusti 1988, kan den få ersättning av
staten som ingriper för att hjälpa polisen eller en ordningsvakt att
verkställa en tjänsteåtgärd och som till följd av detta skadas. Sådan
ersättning kan också den få som på egen hand, innan polisen eller en
ordningsvakt kommit till platsen aller annars tagit sig an saken, i
nödvärn eller med laga rätt ingriper för att avvärja ett påbörjat eller
överhängande angrepp mot annan eller annans egendom eller hindrar
angriparen från att komma undan.

Ersättning lämnas för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada.

För att få ersättning skall den skadelidande till staten överlåta sin
rätt till motsvarande skadestånd av den som är ansvarig för skadan.

1989/90:JuU5

Frågor om ersättning enligt förordningen prövas av länsstyrelsen i
det län ingripandet gjorts.

Regeringen har utfärdat direktiv till en utredning om ersättning för
ideell skada i samband med personskada (dir. 1988:76). Enligt direktiven
skall utredas bl.a. frågan om skadestånd för integritetskränkningar
på grund av brott.

Överväganden

Ersättning enligt brottsskadelagen utgår som framgått ovan för personskada
i allmänhet och för kränkning vid vissa integritetskränkande
brott. Dessutom kan ersättning för sakskada utgå men när det gäller
sådana skador är rätten till ersättning begränsad och gäller i första
hand s.k. rymlingsskador.

Det sagda innebär att ersättning enligt brottsskadelagen normalt
utgår för personskada m.m. Att staten i dessa fall i enlighet med
önskemålen i motionerna Ju808 och Ju817 i princip förskotterar
skadeståndet har framgått ovan. När det gäller förskottering av skadestånd
för personskada får motionsönskemålen således anses tillgodosedda
redan genom det gällande regelsystemet.

Vid sakskada gäller som nyss sagts begränsningar i rätten till brottsskadeersättning,
och statens skyldighet att förskottera skadestånd härför
är i motsvarande mån inskränkt. Enligt utskottets mening är detta en
ändamålsenlig ordning, och ett generellt åtagande från statens sida att
förskottera brottsskadestånd i här aktuella fall är knappast aktuellt.
Med hänsyn till att sakskada normalt täcks av hemförsäkringen skulle
en sådan ordning för övrigt i första hand gynna försäkringsbolagen och
inte de skadelidande. Utskottet är inte berett att tillstyrka bifall till
motionerna Ju808 och Ju817 i här behandlade delar.

När det sedan gäller yrkandet i motion Ju808 om ersättning vid
ingripande mot brott vill utskottet hänvisa till den förordning om
ersättning och belöning åt den som hjälper polisen som trädde i kraft
den 1 augusti 1988. Några ytterligare åtgärder i detta hänseende torde
inte vara erforderliga, och utskottet avstyrker bifall till motionen i
denna del.

I motionerna Ju808 och Ju814 framförs krav på utredningar om
brottsskadestånd m.m. Utskottet anser för sin del att den nuvarande
regleringen är på det stora hela tillfredsställande. Enligt skadeståndslagen
är ju den som uppsåtligt eller av vårdslöshet orsakat skada, t.ex.
genom brott, också skyldig att ersätta skadan. Sannolikt finns emellertid
utrymme för vissa förbättringar när det gäller ersättning för ideell
skada. Som framgått ovan har regeringen utfärdat direktiv till en
utredning som skall granska bl.a. frågan om skadestånd för integritetskränkningar
på grund av brott. Mot den bakgrunden är inga ytterligare
åtgärder nu erforderliga från riksdagens sida, och utskottet avstyrker
bifall till motionerna.

1989/90:JuL5

Besöksförbud m.m.

1989/90: Ju U5

Motionerna

I motionerna Ju225, Ju603, Ju612, Ju617, Ju619, Ju643, Ju808, Ju812
och Ju817 föreslås olika åtgärder för att göra lagen om besöksförbud
effektivare, t.ex. genom att höja straffmaximum till fängelse ett år.

Motionärerna vänder sig i första hand mot att en överträdelse av ett
besöksförbud inte kan leda till tvångsingripanden i form av frihetsberövande
(häktning). 1 motionerna Ju603 och Ju812 framförs också
önskemål om att överträdelse av besöksförbud skall utan begränsning
ligga under allmänt åtal, och i motion Ju612 begärs att kontraktsvård
skall vara påföljden vid överträdelse av besöksförbud.

Bakgrund

Allmänt

Lagen om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.

1987/88:137, bet. Juli 42, rskr. 320). Syftet med lagstiftningen är att
förbättra situationen för främst de kvinnor som utsätts för förföljelse
och trakasserier av män de tidigare sammanlevt med. Också andra
utsatta personer ges motsvarande skydd.

Besöksförbud kan utfärdas om det på grund av särskilda omständigheter
finns risk att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på
annat sätt allvarligt trakassera en annan person. Vid bedömningen
skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla tidigare
har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.

Besöksförbud skall i första hand avse förbud att besöka eller på annat
sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denne. Om ett
sådant förbud inte är tillräckligt kan ett utvidgat besöksförbud meddelas.
Ett sådant förbud kan innebära t.ex. förbud att uppehålla sig i
närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats. Besöksförbud
meddelas för högst ett år i taget. Straffet för överträdelse av besöksförbud
är böter eller fängelse i högst sex månader. Överträdelse av
besöksförbud får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger
brottet till åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Regeringen gav i oktober förra året BRÅ i uppdrag att följa upp
tillämpningen av besöksförbudslagen, och BRÅ har publicerat en
promemoria (PM 1989:2) i ämnet. Uppföljningen avser erfarenheterna
av lagen under de första sex månaderna. BRÅ anser att några större
förändringar av lagen eller dess tillämpning inte är påkallade för
närvarande. Den fortsatta tillämpningen bör dock följas noggrant, och
en ny uppföljning kan bli aktuell om ett par år. — BRÅ understryker
också att den korta uppföljningstiden gör att man bör vara försiktig
med att dra alltför långtgående slutsatser av materialet i promemorian.

Promemorian remitterades till riksåklagaren (RÅ) och rikspolisstyrelsen
(RPS). Den bereds nu i regeringskansliet.

Av promemorian framgår bi a. att besöksförbud under uppföljnings- 13

tiden meddelades i 84 fall medan 37 ansökningar avslogs. I flertalet fall

där åtal väckts torde, enligt promemorian, detta ha skett efter angivelse
av målsäganden. I åtta fall har åtal för överträdelse av besöksförbud
dock ansetts påkallat ur allmän synpunkt. 1 dessa fall har åtal alltså
kunnat ske utan angivelse. Fram till den 16 januari 1989 hade sex
personer dömts för överträdelse av besöksförbud. Samtliga personer
som dömts för överträdelse av besöksförbud dömdes samtidigt för
andra brott riktade mot den som förbudet avsåg skydda.

Av RA:s yttrande över promemorian framgår bl.a. att RÅ beslutat
att meddela föreskrifter om tillämpningen av lagen om besöksförbud.
Bl.a. skall åklagaren som regel fetta beslut i fråga om besöksförbud
inom en vecka från det att ansökan gjorts.

Frihetsberövande m.m.

Ingripande i akuta situationer för att förhindra eller stoppa en pågående
överträdelse av besöksförbud kan ske med stöd av reglerna i 23 kap.
rättegångsbalken (RB) om skyldighet att medfölja och kvarstanna för
förhör eller enligt 13 § polislagen (1984:387).

Enligt reglerna i RB har den som är tillstädes på plats där brott
förövas skyldighet att följa med till förhör som hålls omedelbart
därefter. Den som är misstänkt för brottet kan i vissa fall hållas kvar
hos polisen för förhör i upp till tolv timmar.

Enligt 13 § polislagen får en polisman avvisa eller avlägsna den från
visst område eller utrymme som genom sitt uppträdande stör den
allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, när det
är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas. Detsamma
gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall
kunna avvärjas. Om någon av de nu nämnda åtgärderna inte är
tillräcklig får den störande personen tillfälligt omhändertas för högst
sex timmar.

Av BRA:s promemoria framgår att 13 § polislagen tillämpats i två
fell och reglerna i 23 kap. RB om skyldighet att medfölja till förhör i
ytterligare två fall.

De nu nämnda reglerna Sr inte användas för att avvärja brott annat
än i akuta situationer. När det gäller andra frihetsberövanden på grund
av risk för fortsatt brottslig verksamhet krävs att förutsättningar för
häktning föreligger. Häktningsreglerna är emellertid inte tillämpliga
vid överträdelse av besöksförbud, då en grundförutsättning för häktning
i princip är att det för det aktuella brottet är stadgat minst ett års
fängelse (se 24 kap. 1 § RB).

Åtal

Som nämnts är överträdelse av besöksförbud ett s.k. angivelsebrott.
Åtal får alltså normalt endast ske efter angivelse; endast om det är
påkallat ur allmän synpunkt får åtal ske utan angivelse. Den sistnämnda
regeln kan få betydelse t.ex. om målsäganden inte vågar ange
överträdelsen till åtal eller om hon efter påtryckningar återtagit sin
angivelse.

1989/90: Ju U5

Om en överträdelse av besöksförbud sker i samband med annan
straffbar handling gäller enligt 20 kap. 4 § RB att åklagaren får åtala
även överträdelsen av besöksförbudet utan angivelse under förutsättning
att det eller de andra brotten som handlingen innefattar faller
under allmänt åtal. Detta är fallet t.ex. om den som överträder besöksförbudet
i samband därmed misshandlar den som förbudet avser
skydda.

Sammantaget innebär regleringen att åtalsregeln vid överträdelse av
besöksförbud saknar betydelse om samtidigt ett brott under allmänt
åtal begås. Om å andra sidan det andra brottet också är ett angivelsebrott,
t.ex. ofredande som inte förövats på allmän plats, kommer
överensstämmelse att råda för de olika brotten.

Utskottet, som i lagstiftningsärendet om besöksförbud hade att behandla
ett yrkande om allmänt åtal utan begränsning, fann (s. 12) att
åtalsregeln i besöksförbudslagen på ett lämpligt och ändamålsenligt sätt
anknöt till åtalsreglerna i brottsbalken och avstyrkte motionsyrkandet.

Påföljden

Som nyss framgått är straffet för överträdelse av besöksförbud böter
eller fängelse i högst sex månader.

När det gäller valet av påföljd gäller brottsbalkens regler om straffmätning
och påföljdsval (prop. 1987/88:120, bet. JuU 45, rskr. 404),
som innebär bl.a. att den lindrigaste påföljden skall väljas som i det
enskilda fallet är tänkbar.

I propositionen med förslag till lagstiftning om besöksförbud (s. 35)
framhöll justitieministern bl.a. att en särskild straffbestämmelse för
överträdelse av besöksförbud främst skulle fa betydelse för sådana
handlingar som inte är straffbara enligt andra lagrum. Hon anförde
vidare att det under remissbehandlingen av den promemoria (Ds Ju
1987:13) Besöksförbud som låg till grund för lagstiftningen uppmärksammats
att den i promemorian föreslagna straffskalan — böter eller
fängelse i högst sex månader — innebar att personella tvångsmedel i
form av anhållande eller häktning som regel inte skulle kunna tillgripas
vid överträdelse av besöksförbud. Hon ansåg dock att straffvärdet
på de handlingar som enbart består i en överträdelse av besöksförbud
inte torde vara sådant att anhållande eller häktning borde komma i
fråga. Om överträdelsen av ett besöksförbud begås i samband med ett
brott av annat slag, t.ex. misshandel eller olaga hot, kan reglerna om
anhållande och häktning på vanligt sätt bli tillämpliga. Utskottet hade
ingenting att erinra mot dessa uttalanden.

När det gäller frågan om konkurrens mellan överträdelse av besöksförbud
och andra brott, t.ex. enligt BrB, anförde justitieministern i
propositionen (s. 52) att det i sådana fall normalt skall dömas i
brottskonkurrens. Enligt allmänna principer bör undantag gälla för
det fallet att det sakliga innehållet i straffbestämmelserna är identiskt.
Detta kan, ansåg hon, vara fallet vid hemfridsbrott som samtidigt
innebär en överträdelse av besöksförbud. I den mån hemfridsbrottet
inte är grovt har överträdelsen av besöksförbud den strängaste straff -

1989/90:JuU5

skalan, och hemfridsbrottet torde då konsumeras av sistnämnda brott. I
övriga fall bör dömas för såväl överträdelse av förbudet som det andra
brottet i brottskonkurrens, slutade ministern.

När det gäller påföljden konstaterar RPS i sitt yttrande över BRÅ:s
utvärdering att många av de drabbade kvinnorna befinner sig i en
oacceptabel situation. Ett besöksförbud och konsekvenserna av en
överträdelse av ett sådant förbud torde inte på något avgörande sätt
förbättra dessa kvinnors situation annat än marginellt. Det krävs, anser
RPS, under hänvisning till BRÅ:s promemoria andra och mera genomgripande
åtgärder för detta.

Kontraktsvård, som infördes år 1987 (prop. 1986/87:106, bet. JuU
32, rskr. 279) är en specialform av skyddstillsyn, som innebär att den
tilltalade i stället för fängelse döms till vård enligt en fastställd behandlingsplan.
En förutsättning är att den tilltalade förklarar sig beredd att
undergå den planerade behandlingen. Kontraktsvård skall enligt propositionen
användas som ersättning för fängelsestraff huvudsakligen i
sådana fall då brottsligheten har sin grund i alkohol- eller narkotikamissbruk.

I lagstiftningsärendet om kontraktsvård anförde utskottet bl.a. (s. 24)
att flera skäl talade mot att begränsa tillämpningsområdet för kontraktsvård
till endast missbrukare. Det kunde, ansåg utskottet, även
finnas andra kategorier där förhållandena är sådana att vård eller
annan behandling är påkallad, t.ex. då ett begånget brott står i samband
med ett psykiskt insufficienstillstånd men detta inte är så allvarligt
att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga. Utskottet utgick dock
ifrån att bestämmelserna får tillämpning främst beträffande alkoholoch
narkotikamissbrukare och endast i undantagsfall beträffande andra
grupper.

Lagrådets yttrande

Lagrådet har yttrat sig över ett inom utskottet under detta ärendes
beredning upprättat förslag till lag om ändring i lagen om besöksförbud.
Utskottets förslag innebär att straffmaximum för överträdelse av
besöksförbud höjs till fängelse ett år samt att den särskilda åtalsregeln
tas bort.

Lagrådets yttrande fogas som bilaga till detta betänkande.
Överväganden

Enligt utskottets mening visar hittillsvarande erfarenheter av lagen om
besöksförbud att lagstiftningen är ett alltför trubbigt instrument när det
gäller att förhindra förföljelse och trakasserier av utsatta kvinnor.
Utskottet tänker då såväl på straffskalans utformning som den särskilda
åtalsregeln.

Utskottet kan visserligen instämma i lagrådets uppfattning att straffet
för en överträdelse av besöksförbud i normalfallet bör bli böter. Detta
gäller naturligtvis särskilt om det handlar om en enstaka överträdelse.
Inom bestämmelsen faller emellertid även mycket allvarliga överträdelser
vars straffvärde ligger över den nuvarande straffskalans. Utskottet

1989/90: Ju U5

tänker då på t.ex. ofta förekommande överträdelser med starka inslag
av passivt hot som pågått under lång tid. Det finns således enligt
utskottets mening anledning att överväga en höjning av straffmaximum.
Härför talar också att det med gällande bestämmelser normalt
inte är möjligt att avbryta en pågående serie allvarliga överträdelser av
besöksförbud genom att häkta den som överträder förbudet. BRÅ:s
utvärdering visar också att en sådan häktningsmöjlighet erfordras i
vissa svårartade fall.

När det gäller den särskilda åtalsregeln kan utskottet inte dela
lagrådets uppfattning. Utskottet vill här för sin del dra en parallell till
åtalsregleringen i fråga om misshandel som inte ägt rum på allmän
plats. Ar 1982 upphävdes en motsvarande regel om åtalsbegränsning
vid detta brott. Som skäl härför anförde utskottet bl.a. att kravet på
angivelse, som brukar motiveras med att samhället inte bör ingripa
med straffrättsliga åtgärder när den som har kränkts genom brottet inte
vill att samhället skall ingripa, innebär att man förutsätter att den som
har kränkts genom brottet har möjlighet att ge uttryck för sin uppfattning
i åtalsfrågan. Enligt utskottets mening gällde detta emellertid
knappast i allmänhet vid kvinnomisshandel eftersom de kvinnor som
misshandlats säkerligen ofta utsätts för starka påtryckningar av män
som har misshandlat dem. Utskottet pekade också på att man genom
att lägga avgörandet på kvinnan försätter henne i en svår valsituation.
Utskottet anförde vidare att man genom att upphäva åtalsbegränsningen
bestämt slår fast att misshandel i hemmet är minst lika straffvärd
som de former av misshandel beträffande vilka ingen särskild åtalsbegränsning
gäller. Härtill kom bl.a. att åklagarna skulle fa större möjlighet
att väcka åtal i sådana fall då misshandeln har dokumenterats i
anslutning till gärningstillfället men kvinnan tar tillbaka sin angivelse
(prop. 1981/82:43, bet. JuU 18, rskr. 104).

Enligt utskottets mening gör sig skäl av samma typ som de nu
nämnda gällande med samma styrka också i fråga om åtalsregleringen
vid överträdelse av besöksförbud.

Det sagda leder utskottet till slutsatsen att straffmaximum för överträdelse
av besöksförbud bör höjas till fängelse ett år och att den
särskilda åtalsregeln bör upphävas. Härjämte bör, som lagrådet påtalat,
en följdändring göras i äktenskapsbalken.

Som lagrådet anför bör de principer för bedömningen av konkurrensfrågorna
som angavs i propositionen om besöksförbud gälla även
efter en skärpning av straffskalan.

Enligt utskottets mening är det angeläget att de nu föreslagna
lagändringarna kan genomföras så snart som möjligt, och utskottet kan
för sin del inte se att det skulle finnas anledning för riksdagen att i här
aktuellt hänseende avvakta regeringens ställningstagande i fråga om
BRA:s utvärdering. De av utskottet med anledning av motionerna
Ju225, Ju603. Ju612, Ju617, Ju619, Ju643, Ju808, Ju812 och Ju817
förordade lagstiftningsåtgärderna bör sålunda vidtas nu och träda i
kraft den 1 april 1990.

När det sedan gäller yrkandet i motion Ju612 om kontraktsvård som
påföljd vid överträdelse av besöksförbud vill utskottet hänvisa till sitt

2 Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 5

1989/90:JuU5

helt nyligen gjorda ställningstagande i fråga om kontraktsvård vid
sexualbrott och grova misshandelsbrott (se bet. 1989/90:JuU8 s. 11 f).
Utskottet konstaterade där att kontraktsvård tillämpas i viss om än
ringa omfattning vid dessa brott. Utskottet fann denna praxis väl
förankrad i förarbetena till lagstiftningen och ansåg att ett riksdagsbeslut
syftande till en utvidgning av tillämpningsområdet för kontraktsvård
inte var aktuellt; härför krävdes en längre tids tillämpning av de
nya reglerna och en utvärdering av dem. Utskottet anser att samma
synsätt gäller även vid överträdelse av besöksförbud. Utskottet vill
också erinra om att kontraktsvård i princip ersätter fängelsestraff och
därför endast sällan torde komma i fråga vid normalfallet av överträdelse
av besöksförbud. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju612 i här
behandlad del.

Information till brottsoffer m.m.

Motionerna

I motion Ju817 begärs ökade insatser för att förbättra informationen
till brottsoffer. Motionärerna föreslår att brottsoffer, t.ex. i en broschyr
som kan överlämnas av polisen, bör få information om utredningsförfarandet
och rätten till skadestånd m.fl. frågor. I samma motion krävs
också att målsäganden skall underrättas om rättegången mot den som
förövat brottet.

I motionerna Ju643 och Ju808 framförs önskemål om att ett våldsoffer
skall underrättas när en våldsverkare lämnar fängelset.

I motion Ju808 föreslås andra trygghetsskapande åtgärder såsom ökat
sekretesskydd resp. trygghetslarm som vid svåra fall av förföljelse
skulle vara kopplade direkt till polisen.

Bakgrund

Justitiedepartementet gav år 1988 ut en broschyr Brottsoffer — information
till dig som drabbats av brott. Broschyren, som tillhandahålls av
bl.a. polisen, innehåller bl.a. en redogörelse för förfarandet fram till
rättegång och dom samt vilka möjligheter som finns till stöd och hjälp
åt målsäganden.

Också domstolsverket har tagit fram visst informationsmaterial att
tillhandahållas dem som kommer i kontakt med rättsväsendet. För
brottmålsförfarandet finns broschyrerna Brottmålsrättegången och Att
vittna vid domstol.

Som nämnts ovan har polisen enligt en nyligen införd bestämmelse
i polisförordningen en särskild skyldighet att ge råd och stöd till
brottsoffer. Sådana frågor är en integrerad del i polisutbildningen, och
de utgör dessutom särskilda s.k. ämnesblock i ämnena psykologi och
etik. Där tas bl.a. upp frågor om att möta människor i kris. I
sammanhanget bör också nämnas RPS rapport (1986:18) Hjälp och
stöd till brottsoffer, som bl.a. resulterat i en minneslista för information
till målsäganden som används i polisverksamheten.

1989/90:JuU5

Enligt 13 a och 14 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) gäller
bl.a. att målsäganden om möjligt skall underrättas om att åklagaren
kan föra talan om skadestånd i brottmålsrättegången samt, i tillämpliga
fall, om att det är möjligt att fa målsägandebiträde. Vidare skall
målsäganden underrättas om resultatet av förundersökningen. Enligt
20 § skall det av förundersökningsprotokollet bl.a. framgå om målsäganden
vill bli underrättad om tidpunkten för huvudförhandlingen i
målet.

I departementspromemorian (Ds Ju 1986:10) Ändrade regler om
enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m. diskuterades
(s. 65 f) möjligheten att ålägga domstolarna att alltid meddela målsäganden
om tid och plats för rättegången men tanken avvisades. Skälen
härför var flera, främst att man kunde utgå från att målsäganden som
regel inte önskade närvara eller att målsäganden var en juridisk person
som kunde antas sakna intresse av att närvara. Mot den bakgrunden,
och med tanke på det onödiga merarbete som skulle uppstå, ansågs det
inte rimligt att underrätta alla målsägande om rättegången. I stället
förordades att målsägandens önskemål om en eventuell underrättelse
antecknades i samband med förundersökningen. Detta skulle göra det
möjligt för domstolen att i tillämpliga fall underrätta målsäganden.

Domstolsverket har med hänvisning till vad som anförts i promemorian
utfärdat anvisningar av innebörd att målsäganden skall underrättas
om rättegången om han uttryckt önskemål om detta under förundersökningen.

När det sedan gäller information till målsäganden i samband med att
en person som dömts för våldsbrott lämnar fängelset finns allmänna
råd (ARK 1988:5) utfärdade av kriminalvårdsstyrelsen.

Behovet av sådan information skall undersökas så snart straffverkställigheten
börjar. Därvid skall kontakt tas med målsäganden samt i
förekommande fall med polisen, åklagaren och sociala myndigheter.
Information till målsäganden tar ske även om den intagne motsätter
sig det, och informationen skall omfatta bl.a. permissioner, rymning
och tidpunkt för frigivning.

Här kan också nämnas att möjligheterna att sekretessbelägga uppgifter
om enskildas personliga förhållanden utvidgats från den 1 januari
1988. Lagändringen tar sikte bl.a. på sådana fall som de här aktuella.

Frågan om tekniska skyddsanordningar för vissa utsatta kvinnor har
diskuterats i olika sammanhang under senare tid. Justitieministern har
därvid i en debatt i riksdagen (se snabbprot. 1988/89:106 s. 97) uttalat
att hon anser att det behövs åtgärder när det gäller utnyttjandet av
tekniska hjälpmedel. Förslag om tekniska skyddsanordningar finns
också i BRÅ:s tidigare nämnda utvärdering av besöksförbudslagen, som
för närvarande övervägs inom regeringskansliet.

RPS anför i sitt yttrande över utvärderingen att tekniska skyddsanordningar
endast i extrema undantagsfall torde komma till användning
och då vid hot om eller risk för betydligt grövre brott än en överträdelse
av besöksförbud. RPS pekar också på att sådana tekniska anordningar
är kostnadskrävande och att förslag om finansiering saknas i
utvärderingen.

1989/90:JuU5

Överväganden

1989/90:JuU5

Under de senaste åren har åtskilliga förändringar vidtagits i förundersökningskungörelsen
och i polisförordningen samt i olika myndigheters
anvisningar som syftar till att förbättra informationen till målsäganden
om bl.a. möjligheter att få hjälp och stöd. Ett stort ansvar
åvilar i detta hänseende polisen, som ofta först kommer i kontakt med
en person som just drabbats av brott. Utskottet konstaterar med
tillfredsställelse att frågor om brottsoffer utgör en integrerad del i
polisutbildningen; inte minst viktigt är att polisaspiranterna under den
teoretiska och praktiska utbildningen får erfarenhet av att möta människor
i kris och att de får tillfälle att diskutera olika etiska spörsmål
som har samband med de svåra, allmänmänskliga frågor det här gäller.

Också när det gäller informationen om handläggningen av t.ex. en
anmälan om brott har polisen ett stort ansvar. Här har också åklagaren
och inte minst domstolarna en betydande roll att spela när det gäller
informationen om t.ex. möjligheterna till skadestånd och ersättning
enligt brottsskadelagen och om rättegångsförfarandet. I denna del kan
konstateras att åklagarna ålagts informationsskyldighet i förundersökningskungörelsen
och att domstolsverket tagit fram informationsmaterial
om rättegången.

Under senare år har således en rad åtgärder vidtagits, och det är
enligt utskottets mening numera tillfredsställande sörjt för att på ett
enkelt sätt lämna information till målsäganden i nu berörda hänseenden.
Utskottet anser således inte att några åtgärder från riksdagens sida
är erforderliga när det gäller yrkandet i motion Ju817 om målsägandens
informationsbehov om regelsystemet m.m. och utskottet avstyrker
bifall till motionen.

Utskottet vill dock tillägga att det är självklart att målsägandens
informationsbehov och behov av personligt stöd inte alltid kan tillgodoses
genom åtgärder från polisen, åklagarna och domstolarna. I detta
sammanhang har inte minst brottsofferjourerna en stor funktion att
fylla. I vissa fall kan det också bli fråga om att förordna ett biträde åt
målsäganden. Det får också, anser utskottet, förutsättas att det informationsmaterial
som riktas till målsäganden och andra som har att ta del
i ett brottmålsförfarande kontinuerligt ses över och förbättras.

När det sedan gäller yrkandet i motion Ju817 om målsägandens rätt
till information om t.ex. polisutredningen, beslut om åtal och tidpunkt
för rättegången framgår av ovan redovisade regler i förundersökningskungörelsen
m.m. att åklagaren och domstolarna i princip har skyldighet
att hålla målsäganden informerad om han eller hon begär det.
Motionsönskemålet får således anses tillgodosett och bör inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

I motionerna Ju808 och Ju643 tas upp frågan om ett våldsoffers rätt
till information när gärningsmannen t.ex. friges från ett fängelsestraff.
Denna fråga har för ett knappt år sedan bringats till sin lösning genom
att kriminalvårdsstyrelsen utfärdat allmänna råd om information till
den som utsatts för våldsbrott eller hot om våld. Sådan information
skall alltså lämnas om målsäganden önskar det. Utskottet vill i sam -

manhanget särskilt peka på att måisäganden skall underrättas även om
gärningsmannen motsätter sig det och att underrättelseskyldigheten
omfattar också t.ex. rymningar. Även dessa motionsönskemål är således
tillgodosedda, och inte heller här är någon åtgärd av riksdagen påkallad.

När det gäller yrkandet i motion Ju808 om utnyttjandet av tekniska
skyddsanordningar, t.ex. trygghetslarm, är den frågan som framgått
aktuell i utvärderingen av lagen om besöksförbud. Överväganden pågår
för närvarande i regeringskansliet. Riksdagen bör mot den bakgrunden
inte nu göra några uttalanden i denna fråga. I den del yrkandet avser
förbättrat sekretesskydd för utsatta kvinnor är motionen tillgodosedd
redan genom gällande regler. Motion Ju808 avstyrks i här behandlad
del.

Målsägandebiträde

Motionerna

1 motionerna Ju613, Ju619 och Ju808 framförs önskemål om utvidgning
av rätten till målsägandebiträde. I motionerna Ju613 och Ju808
gäller kraven rätten till målsägandebiträde vid sexuella övergrepp och i
motionerna Ju613 och Ju619 rätten till målsägandebiträde vid misshandel.
I motion Ju621 begärs att rätten till målsägandebiträde för
barn som utsatts för sexuella övergrepp skall utvidgas och omfatta även
överprövning av åklagarbeslut och överklagande av domslut.

Bakgrund

Lagen om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.
1987/88:107, bet. JuU 33, rskr. 318). Genom lagstiftningen infördes en
möjlighet för måisäganden att på statens bekostnad få ett särskilt
juridiskt biträde — målsägandebiträde — under förundersökning och
rättegång rörande vissa brott. Även sådana målsägande som inte är
parter i rättegången utan endast skall höras i anledning av åklagarens
talan har möjlighet att erhålla målsägandebiträde.

Målsägandebiträdets främsta uppgift är att ge måisäganden stöd och
hjälp för att lindra påfrestningarna i samband med utredningen rörande
ett allvarligt och integritetskränkande brott (se prop. s. 23). I
processuellt hänseende är målsägandebiträdet ett rättegångsbiträde och
inte ett ombud. Målsägandebiträdet kan alltså inte självständigt vidta
åtgärder för målsägandens räkning i rättegången.

Målsägandebiträde skall i allmänhet förordnas när det gäller mål
som rör allvarliga sexualbrott såsom våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt
utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge
med barn, avkomling eller syskon samt försök till sådana brott. Undantag
görs för de fäll där det kan antas att behov av biträde saknas.

1 mål om vissa andra typer av grövre brott med inslag av våld eller
annan integritetskränkning får målsägandebiträde förordnas om det
med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga
omständigheter kan antas att måisäganden har ett särskilt starkt behov

3 Riksdagen IV89I90. 7sunil. S'r5

1989/90: Ju U5

av biträde. Här avses bl.a. sexuellt ofredande, koppleri, förförelse av
ungdom, misshandel som inte är ringa, försök till mord, olaga frihetsberövande
och olaga hot.

För att målsägandebiträde skall fa förordnas i sistnämnda fall krävs
enligt vad sorn uttalades i lagstiftningsärendet (prop. s. 38) att brottet i
det enskilda fallet har varit av kvalificerat slag och har inneburit en
svår kränkning av offret. Vidare bör bevisläget och det processuella
läget i övrigt vara sådant att man måste räkna med att målsäganden
kommer att utsättas för ingående eller pressande förhör. Ytterligare en
förutsättning är att målsägandens fysiska eller psykiska tillstånd är
sådant att han eller hon kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt
biträde.

Målsägandebiträde får inte förordnas sedan åklagaren har beslutat att
allmänt åtal inte skall väckas eller att sådant åtal skall läggas ned eller
sedan åklagaren avstått från att fullfölja talan mot dom i målet.

Utskottet uttryckte i sitt av riksdagen godkända betänkande sin
tillfredsställelse över att förslag om målsägandebiträde lagts fram för
riksdagen. Utskottet ställde sig bakom de avgränsningar som gjorts i
propositionen. Utskottet ansåg emellertid att en utvärdering borde ske
så snart tillräckliga erfarenheter av den nya regleringen vunnits för att
skapa underlag för överväganden om möjligheten till biträde bör
utsträckas även till andra typer av brottmål.

Regeringen avser att inom kort låta inleda en utvärdering av lagstiftningen.

Överväganden

Lagstiftningen om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988. I
lagstiftningsärendet anförde utskottet som ovan framgått bl.a. att en
utvärdering av reglerna borde ske så snart tillräckliga erfarenheter av
den nya regleringen vunnits för att skapa underlag för överväganden
om möjligheten till biträde borde utvidgas även till andra typer av
brottmål.

Med stöd av gjorda erfarenheter kan enligt utskottets mening redan
nu konstateras att möjligheterna att fa målsägandebiträde inte motsvarar
aktuella behov. Rätten till målsägandebiträde bör således utvidgas
till att utan begränsningar gälla i mål om sexualbrott enligt 6 kap.
BrB. Rätten till målsägandebiträde bör också väsentligt utvidgas när
det gäller mål om misshandel.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju613, Ju619, Ju621
och Ju808 förordat kräver lagändringar, och regeringen bör fa i
uppdrag att skyndsamt lägga fram förslag härom för riksdagen. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

1989/90: JuU5

Domstolsväsendets kompetens vid våldsbrott m.m.
Motionerna

I motion Ju416 föreslås en obligatorisk utbildning i jämställdhetsfrågor
för nämndemän. Motionärerna pekar på att det förekommit t.ex. i
våldtäktsmål att nämndemän uttalat att en kvinna som följer med en
man till en lägenhet praktiskt taget får skylla sig själv. Bakgrunden är
liknande när det gäller yrkandet i motion Ju623 om domstolsväsendets
kompetens vid kvinnovåld där förhållandena i den s.k. styckmordsrättegången
tas till intäkt för att kvinnor saknar rättsskydd.

Bakgrund

Frågor om nämndemännens utbildning har varit aktuella för utskottet
vid åtskilliga tillfällen under senare år (se t.ex. JuU 1982/83:32, JuU
1986/87:25 och JuU 1987/88:38 samt 1988/89:JuU 10).

Utskottet har tidigare i dessa av riksdagen godkända betänkanden
intagit den ståndpunkten att någon mer organiserad eller permanent
verksamhet syftande till en egentlig juridisk utbildning av nämndemännen
inte kan anses lämplig med hänsyn till den ställning som
lekmän som nämndemännen intar inom rättskipningen. Vidare har
utskottet understrukit att det åligger rättens ordförande, som är yrkesdomare,
att vid överläggningen orientera de deltagande nämndemännen
om den föreliggande sakfrågan och om tillämpliga rättsregler. Vid
frågans behandling i maj förra året påpekade utskottet att dessa uttalanden
tog sikte på utbildning syftande till ökade kunskaper om det
materiella innehållet på olika rättsområden. Utskottet ansåg det emellertid
erforderligt med ökade informations- och utbildningsinsatser om
de regler som styr rättegångsförfarandet och om regler rörande t.ex.
sekretess och tystnadsplikt.

Sådana utbildningsinsatser har sedan dess genomförts för samtliga
nämndemän sedan medel för ändamålet anslagits på tilläggsbudget (se
prop. 1988/89:25, bil. 1. bet. JuUlO, rskr. 56).

En nybliven nämndeman får genom sin domstols försorg en grundläggande
information om den dömande verksamheten, och domstolsverket
har gett ut ett informationshäfte om nämndemannauppdraget.
Nämndemännens riksförbund är mycket aktivt när det gäller utbildningsfrågorna
och tilldelas medel härför över domstolsverkets budget.
Nämndemannaföreningarna tillhandahåller ett varierat utbud av föredrag,
seminarier och studiebesök med olika inriktning. I sådana sammanhang
tas upp frågor om våld mot kvinnor och barn och sexuella
övergrepp.

Här bör också nämnas att socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, riksåklagaren
och domstolsverket år 1985 gav ut en informationsskrift Misshandel
och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Skriften är
tänkt att användas som en sammanfattande handledning, en kortfattad
information och ett utbildningsunderlag för bl.a. personal inom rättsväsendet.
I skriften ägnas uppmärksamhet bl.a. åt de psykiska reaktioner
som kan drabba ett offer för vålds- och sexualbrott. Där framhålls

1989 90:JuU 5

också t.ex. att utredningen om brottet ofta är mycket påfrestande för
målsäganden och att den som leder förhören måste ha känsla för
målsägandens svåra situation. Skriften har fatt en vid spridning bl.a.
inom rättsväsendet.

Frågor som rör våld mot kvinnor och barn behandlas även inom
ramen såväl för fiskalsutbildningen (grundkurs för domare) som för de
straffrättsseminarier som anordnas i domstolsverkets regi. Det förekommer
också att domstolsverket bekostar extern utbildning för domare
i nu berört hänseende.

Överväganden

I motionerna Ju416 och Ju623 tas upp frågor om synen på vålds- och
sexualbrott hos representanter för den dömande verksamheten. I motion
Ju416 tar motionärerna avstånd från uttalanden av innebörd att
en kvinna som följer med en främmande man får skylla sig själv om
hon blir våldtagen. I motion Ju623 pekas på förhållandena i den s.k.
styckmordsrättegången.

Utskottet vill för sin del understryka vikten av att såväl nämndemän
som yrkesdomare får en ökad insikt om hur offret för vålds- och
sexualbrott drabbas och vikten av att målsäganden bemöts utan en
moraliserande attityd. Härvidlag vilar ett stort ansvar på rättens ordförande.
Utskottet vill liksom tidigare (JuU 1983/84:25 s. 18) betona
vikten av att förhören med offret vid brottsutredningen liksom under
rättegången uppfyller anspråken på respekt för den personliga integriteten.

Utskottet vill också med anledning av vad som anförts i motion
Ju623 peka på risken att indignationen över ett brott leder till att
viktiga rättsprinciper sätts på undantag. Kravet på bevisning får självfallet
inte sättas lägre i mål där händelseförloppet varit av uppseendeväckande
slag än vad som eljest skulle ha varit fallet.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra att sådana attityder som tas
upp i motionerna givetvis måste bearbetas inom rättsväsendet lika väl
som i övrigt i samhället. Den utbildning som i dag bedrivs inom
rättsväsendet är enligt utskottets uppfattning väl ägnad att öka insikten
i den aktuella problematiken, och utskottet anser inte att några särskilda
åtgärder är erforderliga från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna Ju416 och Ju623.

Förhör med barn
Motionen

I motion Ju621 begärs åtgärder för att underlätta för barn som hörs
under förundersökning eller i rättegång och som utsatts för brott,
särskilt sexuella övergrepp.

1989/90: Ju U5

Bakgrund

I 17 §—19 § förundersökningskungörelsen finns generella föreskrifter
om förhör med barn. Bestämmelserna innebär sammanfattningsvis att
förhör skall verkställas så att barnet inte tar skada därav; särskilt stor
varsamhet bör iakttas i fall som berör sexuallivet. Om möjligt bör
förhör hållas endast en gång, och det bör hållas av en person med
särskild fallenhet för uppgiften. I vissa fall bör t.ex. barnpsykolog
biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets utsaga.

1 rikspolisstyrelsens allmänna råd om utredning av brott av barn
under 15 år m.m. (FAP 403-1) framhålls bl.a. att förhör med barn
skall ske på en för ändamålet lämplig plats, t.ex. i hemmet. Förhöret
bör planeras noga och hållas av en polisman med särskild fallenhet för
uppgiften. Undersökningsledaren bör — med beaktande av förhörets
art — pröva om bandspelare eller videokamera skall användas för
dokumentation av förhöret, och behovet av biträde av barn- eller
vittnespsykolog bör beaktas. Vårdnadshavaren bör normalt vara närvarande
vid förhör med barn under 15 år.

Rikspolisstyrelsen har gett ut två rapporter om misshandel och
sexuella övergrepp (RPS/Rapport 1987:5 och 6) Familjevåld del I och

II. I del I lämnas allmän information om insatser vid familjevåld och
sexuella övergrepp, och i del II behandlas förhör med barn. I rapporten
framhålls bl.a. att förhör med barn i ärenden om sexuella övergrepp
är en känslig uppgift som kräver noggrann planering och att
arbetsmetoder och andra rutiner bör utarbetas i samråd med berörda
myndigheter.

I 5 kap. RB finns regler om offentlighet vid rättegång. Den grundläggande
principen om offentlighet kan inskränkas i bl.a. mål om
sexualbrott, och förhandlingen i sådana mål kan alltså äga rum inom
stängda dörrar. Detsamma gäller oavsett måltyp vid förhör med barn
under 15 år.

Vidare finns regler om vittnes- och målsägandeförhör i 36 kap. och
37 kap. RB. Regleringen innebär bl.a. att förhör tår ske utan att den
tilltalade är närvarande om det finns anledning att befara att den hörde
eljest inte vågar fritt berätta sanningen. Vittne eller målsägande kan
också i vissa fall höras utom huvudförhandlingen.

Barn under 15 år får inte höras under ed.

Det finns också viss möjlighet att som bevisning åberopa uppgifter
ur förundersökningsprotokollet. Barnet behöver i dessa fall inte höras
i domstolen utan bandupptagningen eller videoinspelningen från förhöret
spelas upp.

Högsta domstolen har i ett avgörande år 1986 (NJA 1986:821) gjort
vissa principiella uttalanden om förhör med barn som utsatts för brott.

I domen uttalade HD bl.a. följande (s. 827).

I den mån barnets uppgifter under förundersökningen är av betydelse i
målet förebringas de i regel inför rätten genom uppspelning eller
utskrift av ett bandinspelat förhör med barnet. Till komplettering av
förhöret hålls ofta vittnesförhör med utredningsmannen till styrkande
av omständigheterna vid förhöret med barnet. Av rättssäkerhetsskäl
måste höga krav ställas på förhör som hålls med ett barn under

1989/90: J u U 5

förundersökningen. Detta gäller håde metodik och innehåll. En spontan
berättelse av barnet bör så långt möjligt säkras. Genom frågor får
därefter berättelsens hållbarhet belysas och uppgifterna kompletteras i
syfte att säkert klarlägga om rekvisiten för ett brott är för handen eller

ej Slutligen

bör i detta sammanhang nämnas att BRÅ nyligen publicerat
en rapport (1989:1) Sexualbrott mot barn. Rapporten innehåller en
systematisk framställning av det aktuella sociologiska och kriminologiska
kunskapsläget vad gäller sexuella övergrepp mot barn. Den är en
del i ett pågående forsknings- och utredningsprojekt som beräknas bli
avslutat under innevarande budgetår.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande det nu
aktuella (se JuU 1985/86:3 och 1988/89:JuU6). Vid sakens behandling
förra året ansåg utskottet bl.a. att formerna för förhör med barn visade
att det hos berörda myndigheter fanns en medvetenhet om att förhör
med barn måste ske under hänsynstagande till att barnet inte tar skada.
Vidare ansåg utskottet att det regelsystem som är tillämpligt på förhör
med barn fick anses vara i huvudsak tillfredsställande, bl.a. genom att
det möjliggör för domstolar och andra myndigheter att anpassa förfarandet
vid förhören efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Överväganden

Utskottet kan instämma i vad som anförs i motionen om att inriktningen
vid förhör med barn måste vara att kräva största möjliga
hänsyn till barnet utan att göra avkall på kravet på rättssäkerhet för
den tilltalade. Enligt utskottets mening är också det regelsystem som
utskottet ovan redogjort för väl ägnat att göra detta möjligt. I likhet
med motionärerna vill utskottet också understryka vikten av att barnpsykologisk
och vittnespsykologisk expertis anlitas när det finns behov
av det liksom att lämplig teknisk utrustning används för att dokumentera
förhör. Det är därför med tillfredsställelse som utskottet nu liksom
förra året konstaterar alt regelsystemet gör det möjligt för domstolarna
och andra myndigheter att anpassa förfarandet vid förhören efter
omständigheterna i det enskilda fallet.

Utskottet vill i sammanhanget något kommentera förslaget i motionen
om videoinspelning av förhör med barn i tingsrätten. Motionärernas
syfte är att härigenom kunna undvika att barnet behöver utsättas
för ytterligare ett förhör i hovrätten om domen överklagas. Detta är ett
syfte som utskottet har stor förståelse för. Emellertid skulle en sådan
ordning kunna komma i konflikt med rättegångsbalkens regler. Innebörden
i den s.k. tilltrosparagrafen i 51 kap. 23 § RB är nämligen att
hovrätten i princip inte får ändra en dom till den tilltalades nackdel
utan att ha hört om de vittnen vars uppgifter varit avgörande för
utgången i tingsrätten. Åtminstone efter en frikännande dom i tingsrätten
torde det således vara nödvändigt att höra om barnet i hovrätten
för en fällande dom där. I 5 kap. 9 § RB finns en annan regel som är
av betydelse i sammanhanget. Där stadgas bl.a. förbud mot fotografering
i rättssalen. Som framhölls i proposition 1979/80:87 (s. 12) fyller
förbudet en funktion från såväl integritetsskydds- som ordningssyn -

1989/90:JuU5

punkt. Förbudet omfattar inte endast fotografering utan även elektronisk
bildupptagning såsom vid inspelning för TV. — En annan sak är
att hinder inte möter mot uppspelning i hovrätten av en bandupptagning
eller videoinspelning som gjorts under förundersökningen och
som spelats upp i tingsrätten.

Sammantaget finnér utskottet inte anledning att frångå sitt ställningstagande
förra året. Utskottet anser alltså alltjämt alt det nuvarande
regelsystemet när det gäller förhör med barn får anses i huvudsak
tillfredsställande. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju621 i här
behandlad del.

Stöd till jourer
Motionerna

I motionerna Ju225, Ju807, Ju808 och Ju817 begärs ökat stöd till
kvinno- och brottsofferjourer m.m.

Bakgrund

De första kvinnojourerna startade sin verksamhet för ungefär tio år
sedan. I dag finns drygt 100 jourer med omkring 10 000 medlemmar.
Kvinnojourerna är samlade i en riksorganisation, RÖKS. Kvinnojourerna
riktar in sitt arbete på hjälp och stöd åt misshandlade och
förföljda kvinnor och deras barn.

I landet finns också ett fatal mansjourer. De har en något annorlunda
inriktning på sitt arbete och vänder sig i första hand till män i kris,
t.ex. i samband med separation.

Socialutskottet har vid flera tillfällen prövat frågor om medel till
jourernas verksamhet. Såväl kvinno- som mansjourer får statligt stöd.
Medlen fördelas över anslaget H 4. Utvecklings- och försöksverksamhet
(bil. 7, socialdepartementet) och över anslaget H 5. Bidrag till kvinnoorganisationernas
centrala verksamhet (bil. 15, civildepartementet).
Dessutom erhåller jourerna kommunala bidrag i varierande utsträckning.

Justitieutskottet har vid tidigare behandling av motionsyrkanden om
jourer (se JuU 1987/88:6) bl.a. framhållit att kvinno- och mansjourerna
utför ett förtjänstfullt arbete som i stor utsträckning baseras på
frivilliga insatser. Utskottet konstaterade också att det inte gick att få
en klar bild av samhällsstödet till jourerna och uttalade förståelse för
kravet på en utredning därvidlag. Utskottet anslöt sig emellertid till
uttalanden i socialutskottet av innebörd att ett mer permanent stöd i
första hand får anses vara en angelägenhet för kommunerna genom
socialnämnderna.

I våras gav riksdagen, med anledning av socialutskottets betänkande
(1988/89:SoU20, rskr. 220), som sin mening regeringen till känna att
en utvärdering av kvinno- och mansjourernas verksamhet borde komma
till stånd. Med anledning härav har regeringen gett socialstyrelsen i
uppdrag att genomföra en sådan utvärdering. Uppdraget skall redovisas
senast den 1 juni 1990.

1989/90:JuU5

I landet finns mellan fem och tio brottsofferjourer samt centralorganisationen
Riksförbundet för brottsoffer. Statliga medel till brottsofferjourer
och liknande verksamhet har såväl i år som förra året reserverats
under anslaget G 5. Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på
grund av brott. Vissa jourer får också kommunalt stöd till sin verksamhet.

Regeringen har nyligen beslutat om ett engångsbidrag på 500 000
kr. till Brottsofferjourernas Riksförbund. Av bidraget skall 250 000 kr.
användas till utvecklingsarbete vid brottsofferjourerna. Återstoden skall
användas för att starta nya jourer och för att utbilda stödpersoner.

Frågor om brottsofferjourer tas upp i BRÅ:s rapport om brottsoffer.
Som framgår av årets budgetproposition (bil. 4 s. 33) har regeringen
lämnat bidrag till försöksverksamhet vid två brottsofferjourer för att ge
ytterligare underlag för att bedöma hur åtgärder för stöd och hjälp åt
brottsoffer bör utformas. När försöksverksamheten har redovisats och
BRÅ:s rapport om brottsoffer beretts färdigt i regeringskansliet kommer
regeringen att ta ställning till vilka åtgärder som kan vidtas för att
på detta sätt ytterligare stärka brottsoffrens ställning. Ett förslag kommer
enligt uppgift från regeringskansliet att läggas fram för riksdagen
inom kort.

1 detta sammanhang bör också nämnas att regeringen den 9 november
i år anordnade en hearing om gatuvåldet i Stockholm. I hearingen
deltog utöver statsministern och andra representanter för regeringen
bl.a. brottsoffer, ungdomar, polismän och socialarbetare.

Här bör också erinras om rikspolisstyrelsens ovannämnda rapport
Brottsofferjourer, som utarbetats i syfte att främja tillkomsten av
brottsoffer jourer. Där betonas bl.a. att en väsentlig förutsättning för att
en brottsofferjour skall kunna fungera är att den har den lokala
polisens stöd.

Överväganden

Kampen mot brottsligheten bygger på enskilda människors engagemang
och deltagande. Inte minst det arbete som utförs inom olika
jourer som hjälper människor som drabbats av brott eller eljest befinner
sig i kris bör i detta sammanhang omnämnas. Jourernas verksamhet
måste i många avseenden ses som rent brottsförebyggande och även
i övrigt utförs inom jourerna ett värdefullt socialt och stödjande arbete,
som förtjänar samhällets stöd. Det är därför med tillfredsställelse
utskottet konstaterar att medel avsatts i årets budget såväl för brottsofferjourer
som för kvinno- och mansjourer och att dessa verksamheter
nu utvärderas bl.a. i syfte att undersöka formerna för samhällets
framtida stöd till dem. Utskottet vill också peka på det engångsbidrag
på 500 000 kr. till Brottsofferjourernas Riksförbund som regeringen
nyligen beslutat om.

Utskottet kan alltså konstatera att frågan om samhällsstöd till jourerna
redan är föremål för regeringens uppmärksamhet. Några sådana

1989/ 90: J u U 5

uttalanden som begärs i motionerna Ju225, Ju807, Ju808 och Ju817 1989/90:JuU5

behövs alltså inte, och utskottet avstyrker bifall till här behandlade
motionsyrkanden.

Brottsofferutredning m.m.

Motionerna

I motion Ju812 efterlyses arbete på ett samlat program för att förbättra
stödet till brottsoffer, och i motion Ju817 begärs en utredning om bl.a.
brottsoffers psykiska reaktioner och deras kontakter med myndigheter
m.m.

Bakgrund

Som framgått i det föregående har olika frågor om brottsoffer under
senare år rönt stor uppmärksamhet. I linje med de ovannämnda
programmen med åtgärder mot vålds- och egendomsbrott resp. för att
stärka brottsoffrens ställning som regeringen lade fram hösten 1986
resp. i budgetpropositionen år 1988 har ett flertal lagändringar genomförts
i syfte att underlätta för brottsoffer på olika sätt, och flera
utredningar har genomförts. Här kan nämnas lagstiftningen om grova
misshandelsbrott, målsägandebiträde samt besöksförbud och BRA:s
rapporter Brottsoffer och Sexualbrott mot barn och BRÅ:s uppföljning
av lagen om besöksförbud. I ett något längre perspektiv bör också
nämnas det arbete som föregått de nyss åsyftade lagstiftningsåtgärderna.

Här bör också nämnas att ett interdepartementalt samarbete i frågor
som rör brottsoffer nyligen har inletts mellan justitiedepartementet,
civildepartementet och socialdepartementet.

Överväganden

Utskottet vill börja med att understryka sin positiva hållning till
samlade åtgärder för att förbättra situationen för brottsoffer. I det
föregående har också en rad åtgärder redovisats som företagits under
de senaste åren

Utskottet ställer sig mot den bakgrunden tveksamt till om en ny
utredning om brottsoffer nu bör genomföras. Under alla omständigheter
bör regeringens ställningstaganden med anledning av BRÅ:s utredning
om brottsoffer först avvaktas. I den utredningen uppmärksammas
för övrigt flertalet av de frågor som motionärerna tar upp. Utskottet är
således inte berett att nu tillstyrka kraven på brottsofferutredning m.m.
i motionerna Ju812 och Ju817.

4 Riksdagen I9N9I90. 7 sami. Nr 5

Hemställan

1989/90: Ju U5

Utskottet hemställer

1. beträffande misshandelsbrottet m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju619 delvis och motion
1988/89: Ju628,

res. I (vpk)

2. beträffande en kampanj mot våld och droger

att riksdagen med anledning av motion !988/89:Ju619 delvis
samt motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkandena 1 och 3)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande knivförbud

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
2),

res. - (c. inp)

4. beträffande förskottering av brotlsskadestånd

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
8 delvis) samt motion 1988/89:Ju817 i denna del (yrkande 2),

res. 3 (in. fp. c. nip)

5. beträffande ersättning vid ingripande mot brott

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
9),

6. beträffande utredning om brotlsskadestånd m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande
8 delvis) och motion 1988/89:Ju814,

res. -/ (c. inp)

7. beträffande straffskärpning vid överträdelse av besöksförbud
m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju225 i denna
del (yrkande 3), motion 1988/89Ju603, motion 1988/89:Ju612 i
denna del (yrkande 1), motion 1988/89:Ju617, motion
1988/89:Ju619 delvis, motion 1988/89:Ju643 delvis, motion
1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 5), motion 1988/89:Ju812
delvis, motion 1988/89:Ju817 i denna del (yrkande 1),

dels antar följande

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:688) om besöksförbud dels

att 25 § skall upphöra att gälla,

dels att i rubriken omedelbart före 24 § uttrycket "m.m." skall utgå,
dels att 24 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 §

Den som bryter mot ett besöks- Den som bryter mot ett besöksförbud
döms för överträdelse av förbud döms för överträdelse av

besöksförbud till böter eller fäng- besöksförbud till böter eller fängelse
i högst sex månader. else i högst ett år.

I ringa fäll skall inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1990.

dels beträffande äktenskapsbalken — med ikraftträdande den
1 april 1990 — beslutar att hänvisningen i 14 kap. 7 § till 25 §
lagen (1988:688) om besöksförbud skall utgå,

8. beträffande kontraktsvård vid överträdelse av besöksförbud
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju612 i denna del (yrkande
2),

res. 5 (vpk)

9. beträffande information till brottsoffer om utredningsförfarandet
vid brott m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju817 i denna del (yrkande

4),

res. 6 (m. fp)

10. beträffande information till målsägande om eget ärende

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju817 i denna del (yrkande

5),

res. 7 (m.fp)

11. beträffande information om permission

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande

6),

12. beträffande trygghetslarm m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju643 delvis och motion
1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 4),

res. ,H (fp. c)

13. beträffande målsägandebiträde

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju613, motion
1988/89:Ju619 delvis, motion 1988/89:Ju621 i denna del (yrkande
1 delvis) och motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 10)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 9 (s)

14. beträffande domstolsväsendets kompetens vid våldsbrott
m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju416 och motion
1988/89:Ju623 i denna del (yrkande 3),

res. lil (vpk)

15. beträffande förhör med barn

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju621 i denna del (yrkande
1 delvis),

res. II (fp)

16. beträffande stöd till jourer

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju225 i denna del (yrkande
2), motion 1988/89:Ju807 i denna del (yrkande 4), motion
1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 7) samt motion
1988/89:Ju817 i denna del (yrkande 3),

rej. 12 lin. fp. c. mp)

17. beträffande brottsofferutredning m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju812 delvis och motion
1988/89:Ju817 i denna del (yrkande 6).

res. Ij (in.fp)

Stockholm den 21 november 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s). Jerry Martinger
(m). Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c). Bengt-Ola Ryttar (s).
Eva Johansson (s). Björn Ericson (s). Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp). Kent Lundgren (mp). Jan Andersson (s). Christina Pettersson
(s). Birgit Henriksson (m), Gunilla André (c). Alf Eriksson (s)
och Ingrid Burman (vpk).

Reservationer

1. Misshandelsbrottet m.m. (mom. 1)

Ingrid Burman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Enligt
utskottets" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de möjligheter till straffskärpning som
öppnas genom angivna regler emellertid inte tillräckliga. I stället
krävs, anser utskottet, en i lagtext angiven strängare straffskala vid
kvinnomisshandel. Samtidigt bör brottsrubriceringen "kvinnomisshandel"
införas. Genom dessa åtgärder skulle uppnås dels att samhällets
stränga syn på övergrepp på kvinnor understryks, dels att våldet mot
kvinnor tydliggörs. Den förslagna ordningen skulle vidare medföra en
förbättring av statistiken när det gäller kvinnovåldet. Regeringen bör fa
i uppdrag att lägga fram ett förslag för riksdagen enligt här angivna
riktlinjer. Detta bör ges regeringen till känna.

1989/90:JuU5

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande misshandelsbrotlei m m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju619 delvis och
motion 1988/89:Ju628 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

2. Knivförbud (morn. 3)

Ingbritt Irhammar (c). Kent Lundgren (mp) och Gunilla André (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Som
nyss" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

Som nyss framgått har utskottet tidigare inte ställt sig avvisande till
tanken på en framtida utvidgning av knivförbudet. Vapenutredningen
har nu i sitt slutbetänkande föreslagit en sådan utvidgning. Enligt
utskottets mening finns nu det beslutsunderlag som krävs för ett beslut
i saken. Regeringen bör sålunda snarast lägga fram ett förslag för
riksdagen som innebär att knivförbud kommer att gälla även på
allmän plats. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande knivförbud
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju808 i denna
del (yrkande 2) som sin mening ger regeringen till kämnna vad
utskottet anfört.

3. Förskottering av brottsskadestånd (mom. 4)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göran
Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Kent Lundgren (mp), Birgit Henriksson
(m) och Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Vid
sakskada" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Vid sakskada gäller som nyss sagts begränsningar i rätten till brottsskadeersättning,
och statens skyldighet att förskottera skadestånd härför
är i motsvarande mån inskränkt. Utskottet anser att denna ordning
inte är tillfredsställande. Enligt utskottets mening borde en ordning
övervägas där staten normalt förskotterar skadestånd även för sakskada
och ren förmögenhetsskada under förutsättning att skadeståndsskyldigheten
fastställts i dom.

En utvidgning av statens ansvar för enskildas kostnader för brott i
linje med vad som här anförts bör enligt utskottets mening närmare
utredas — inte minst måste finansieringsfrågorna närmare belysas innan
ställning tas till hur ett utvidgat system med förskottering av

1989/90:J u U 5

brottsskadestånd bör utformas. Vad utskottet nu anfört med anledning
av motionerna Ju808 och Ju817 bör riksdagen ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande förskottering av brottsskadestånd
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju808 i denna
del (yrkande 8 delvis) och motion 1988/89:Ju817 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Utredning om brottsskadestånd m.m. (mom. 6)

Ingbritt Irhammar (c), Kent Lundgren (mp) och Gunilla André (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "I
motionerna" och slutar med "till motionerna" bort ha följande lydelse:

I motionerna Ju808 och Ju814 framförs krav på utredningar om
brottsskadestånd m.m. Motionärerna konstaterar bl.a. att enligt svensk
skadeståndsrätt kompensationen för ideell skada generellt sett är mycket
låg och på intet sätt motsvarar utstått lidande. Detta är en bedömning
som utskottet delar.

Som framgått i det föregående har regeringen utfärdat direktiv till
en utredning om ideellt skadestånd. Detta skedde i december förra året
men ledamöter i utredningen förordnades först den 13 november i år.
Mot den bakgrunden är det enligt utskottets mening befogat med ett
uttalande från riksdagen om att utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande utredning om brottsskadestånd m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju808 i denna
del (yrkande 8 delvis) och motion 1988/89:Ju814 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Kontraktsvård vid överträdelse av besöksförbud
(mom. 8)

Ingrid Burman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "När
det" och på s. 18 slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
När det gäller kontraktsvård som påföljd vid överträdelse av besöksförbud
måste utskottet först konstatera att med gällande regler utrymmet
härför är begränsat, främst därför att kontraktsvård är tänkt att
ersätta ett fängelsestraff men också därför att kontraktsvård är avsett i
första hand för personer med drogbetingad brottslighet. Utskottet anser
emellertid att en ändring bör övervägas härvidlag. Erfarenheterna visar
nämligen att gärningsmannens vårdbehov vid här aktuell typ av brotts -

1989/90:JuU5

lighet är mycket stort, och att vård är det enda sättet att förhindra
återfall (se kriminalvårdsverkets anslagsframställning för budgetåret
1990/91 s. 54). Regeringen bör således fa i uppdrag att lägga fram ett
förslag om utvidgad kontraktsvård för riksdagen. Detta bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kontraktsvård vid överträdelse av besöksförbud
att riksdagen men anledning av motion 1988/89:Ju612 i denna
del (yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

6. Information till brottsoffer om
utredningsförfarandet vid brott m.m. (mom. 9)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp) och Birgit Henriksson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Under
senare år" och slutar med "till motionen" bort ha följande lydelse:
Aven om således vissa åtgärder under senare år vidtagits för att
förbättra informationen om utredningsförfarandet till en person som
drabbats av brott är åtgärderna enligt utskottets mening långt ifrån
tillräckliga. Polisen saknar t.ex. en informationsbroschyr, och såvitt
utskottet kunnat inhämta beror det på att medel härför inte ställts till
förfogande. Ytterligare åtgärder är således erforderliga när det gäller
informationsmaterial. Vidare bör en myndighet la det övergripande
ansvaret för all information till brottsoffer. Vad utskottet nu anfört bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande information till brottsoffer om utredningsförfarandet
vid brott m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju817 i denna
del (yrkande 4) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

7. Information till målsägande om eget ärende
(mom. 10)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp) och Birgit Henriksson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "När
det sedan" och slutar med "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:
När det sedan gäller yrkandet i motion Ju817 om målsägandens rätt
till information om t.ex. polisutredningen, beslut om åtal och tidpunkt
för rättegången framgår av ovan redovisade regler i förundersökningskungörelsen
m.m. att åklagarna och domstolarna i princip har skyldighet
att hålla målsäganden informerad om han eller hon begär det.

1989/90: Juli 5

Utskottet ställer sig dock tveksamt till om de berörda myndigheter
tillämpar reglerna i praktiken. Enligt utskottets uppfattning tyder
mycket på att så inte skulle vara fallet. Aven på denna punkt är således
åtgärder erforderliga. Lämpliga sådana bör initieras av regeringen.
Detta bör ges regeringen till känna, att utskottets hemställan under
moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande information till målsägande om eget ärende
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju817 i denna
del (yrkande 5) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskotet anfört.

8. Trygghetslarm m.m. (morn. 12)

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c). Lars Sundin (fp) och Gunilla
André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "När
det gäller" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

När det gäller yrkandet i motion Ju808 om tekniska skyddsanordningar
m.m. för utsatta kvinnor vill utskottet anföra följande. Som
framgått i det föregående har nyligen sekretesskyddet för uppgifter om
enskildas personliga förhållanden utvidgats. Härigenom förstärks naturligtvis
skyddet för utsatta kvinnor. 1 särskilt allvarliga fall av förföljelse
bör det enligt utskottets mening också komma ifråga att på statens
bekostnad installera t.ex. överfallslarm i kvinnans bostad. Det kan
vidare bli fråga om att på olika sätt göra det möjligt för kvinnan att
byta bostadsort. Ekonomiska överväganden bör inte få hindra en sådan
åtgärd i de fall en flyttning bedöms som nödvändig. Här föreslagna
åtgärder kräver överväganden som lämpligen bör göras i budgetsammanhang,
och åtgärderna bör presenteras för riksdagen i nästa års
budgetproposition. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande
lydelse:

12. beträffande trygghetslarm m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju808 i denna
del (yrkande 4) som sin mening ger riksdagen till känna vad
utskottet anfört.

9. Målsägandebiträde (morn. 13)

Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Bengt-Ola Ryttar, Eva Johansson,
Björn Ericson. Jan Andersson, Christina Pettersson och Alf Eriksson
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med
"Lagstiftningen om" och slutar med "till känna" bort ha följande
lydelse:

1989/90:JuU5

Utskottet har alltjämt denna uppfattning.

Utskottet, som alltså i och för sig inte vill utesluta att det kan finnas
skäl att utvidga rätten till målsägandebiträde, anser sålunda att den av
regeringen aviserade utvärderingen av lagstiftningen bör avvaktas innan
vidare överväganden görs. Utskottet avstyrker bifall till här behandlade
yrkanden i motionerna Ju 613, Ju619, Ju621 och Ju808.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande målsägandebiträde

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju613, motion
1988/89.Ju619 delvis, motion 1988/89:Ju621 i denna del (yrkande
1 delvis) och motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 10).

10. Domstolsväsendets kompetens vid våldsbrott m.m.
(mom. 14)

Ingrid Burman anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med

'Utskottet vill" och slutar med "och Ju623" bort ha följande lydelse:
Som ovan framgått förhåller det sig visserligen så att en rad åtgärder
vidtagits i syfte att säkerställa att målsäganden bemöts med respekt och
förståelse under förundersökningen och rättegången. A andra sidan
framgår det med all önskvärd tydlighet — t.ex. av förhållandena i den
s.k. styckmordsrättegången — att det ännu återstår mycket att göra när
det gäller attitydpåverkan m.m. Ett första steg skulle enligt utskottets
uppfattning vara att införa en obligatorisk utbildning i jämställd hetsfrågor
för nämndemän. Härutöver bör naturligtvis utbildningsinsatser
av den typ som redan förekommer för domare och nämndemän

intensifieras. Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande domstolsväsendets kompetens vid våldsbrott
m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju416 och motion
1988/89:Ju623 i denna del (yrkande 3) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:JuU5

11. Förhör med barn (mom. 15)

Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med
"Sammantaget finner" och slutar med "behandlad del" bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening talar här redovisade konsekvenser av regleringen
i RB i nyss berört hänseende med styrka för att en översyn av
reglerna när det gäller förhör med barn erfordras. Det kan visserligen
anföras att en ändring av tilltrosparagrafen skulle få vittgående konsekvenser
i processuellt hänseende. Häremot kan invändas att det också
gäller att underlätta för barnet så långt det är möjligt, och utskottet
finner det svårt att acceptera att modern teknik inte skulle få utnyttjas
i det sammanhanget. Mot den bakgrunden anser utskottet det ändå
befogat att göra en närmare undersökning av frågan. Under detta
arbete bör också övervägas andra möjligheter att etablera en för barnet
skonsam ordning. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju621
anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande
lydelse:

15. beträffande förhör med barn
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju621 i denna
del (yrkande 1 delvis) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

12. Stöd till jourer (mom. 16)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göran
Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Kent Lundgren (mp), Birgit Henriksson
(m) och Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med
"Utskottet kan" och på s. 29 slutar med "behandlade motionsyrkanden"
bort ha följande lydelse:

Utskottet måste emellertid konstatera att pengar inte är allt. Det
handlar således inte enbart om ekonomiskt stöd utan också om hjälp
med lokaler och utbildning av stödpersoner m.m. Här bör också
nämnas polisens insatser när det gäller brottsofferjourer. I rapporten
om Brottsofferjour förutsätter RPS att verksamheten skall drivas av
frivilligorganisationer i nära samarbete med den lokala polisen. Härför
krävs att särskilt utbildad personal avsätts inom polisen. Vad utskottet
nu anfört bör beaktas av regeringen bl.a. i det kommande budgetarbetet.
Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande
lydelse:

1989/90: JuU5

16. beträffande stöd till jourer

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju225 i denna
del (yrkande 2), motion 1988/89:Ju807 i denna del (yrkande 4),
motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 7) samt motion
1988/89:Ju817 i denna del (yrkande 3) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Brottsofferutredning m.m. (mom. 17)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp) och Birgit Henriksson (m) anser

dels att den dei av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med
"Utskottet ställer" och slutar med "och Ju817" bort ha följande
lydelse:

Dessa åtgärder är emellertid långt ifrån tillräckliga, och behovet av
kunskap om brottsoffrens situation är alltjämt mycket stort. Självklart
är sådana bakgrundsfakta, som enligt utskottets uppfattning idag till
stor del saknas, en nödvändig förutsättning när det gäller att bedöma
vilka ytterligare åtgärder som behövs för att ge hjälp och stöd åt
brottsoffren. En sådan utredning som efterlysts motionsvägen bör
också kunna ligga till grund för ett samlat program för stöd till
brottsoffer.

Någon anledning för riksdagen att avvakta regeringens ställningstagande
rörande BRÅ:s rapport Brottsoffer Finns enligt utskottets mening
inte. Tvärtom skulle detta ytterligare fördröja erforderliga åtgärder till
stöd för brottsoffren. Utskottet förordar således att en brottsofferutredning
tillsätts med i huvudsak de uppgifter som i linje med motionskraven
angetts i det föregående. Vad utskottet nyss anfört bör således ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande
lydelse:

17. beträffande brottsofferutredning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju812 delvis och
motion 1988/89;Ju817 i denna del (yrkande 6) som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Straffskärpning vid besöksförbud m.m. (mom. 7)

Lars-Erik Lovden, Birthe Sörestedt. Bengt-Ola Ryttar, Eva Johansson,
Björn Ericson, Jan Andersson. Christina Pettersson och Alf Eriksson
(alla s) anför:

Som framgår av utskottets betänkande pågår beredning av BRA:s
promemoria om besöksförbud för närvarande i regeringskansliet. En -

1989/90: J u U5

ligt vår mening hade det varit bättre om riksdagen i stället för att
genast besluta om lagstiftning hade avvaktat denna beredning och
därigenom skaffat sig ett bredare beslutsunderlag. I det läge saken nu
befinner sig i vill vi emellertid inte motsätta oss utskottets förslag till
lagändring.

I sammanhanget bör understrykas att man måste räkna med att
straffet för överträdelse av besöksförbud i normalfallet blir böter även
med den nya strängare straffskalan. Detta innebär, som lagrådet anför,
att anhållande och häktning regelmässigt inte torde komma i fråga för
en isolerad överträdelse av besöksförbud. Enligt 24 kap. 1 § tredje
stycket RB får nämligen häktning — och därmed inte heller anhållande
enligt 24 kap. 6 § RB — i princip inte ske om det kan antas att den
misstänkte kommer att dömas endast till böter. Däremot kan allvarliga
upprepade överträdelser föranleda fängelse eller eljest annan påföljd än
böter. För sådana enstaka fall kan det naturligtvis behövas en möjlighet
till anhållande och häktning.

1989/90: JuU 5

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-10-31

Närvarande: justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Sigvard Berglöf,
justitierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid sammanträde den 25 oktober 1989 med riksdagens
justitieutskott har utskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande över ett
inom riksdagen väckt förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om
besöksförbud.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Cecilia
Stawström.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Frågan om vilket straffmaximum som bör gälla för överträdelse av
besöksförbud bör bedömas med hänsyn till uppfattningen om gärningens
straffvärde. Från de synpunkter lagrådet har att beakta vid sin
granskning finns ej anledning till erinran mot förslaget i detta hänseende.

Vid antagandet av lagen om besöksförbud behandlades frågan om
konkurrens mellan skilda straffbud och mellan skilda gärningar (se
prop. 1987/88:137 s. 52). De då redovisade principerna för bedömningen
av konkurrensfrågor gäller även efter en skärpning av straffskalan
enligt förslaget.

När som skäl för förslaget anförts behovet av effektiva straffprocessuella
tvångsmedel vill lagrådet erinra om att enligt 24 kap. 1 § tredje
stycket rättegångsbalken häktning — och därmed enligt 24 kap. 6 §
första stycket i princip även anhållande — ej får ske om det kan antas
att den misstänkte kommer att dömas endast till böter. Även med en
straffskala vari ingår förutom böter även fängelse högst ett år får man
räkna med att straffet för överträdelse av besöksförbud i normalfallet
blir böter: en annan sak är att det regelmässigt torde förekomma också
annan brottslighet som förskyller annan påföljd än böter. För en
isolerad överträdelse av besöksförbud torde därför regelmässigt anhållande
och häktning inte komma i fråga. Däremot kan naturligtvis
allvarligare eller upprepade överträdelser föranleda fängelse eller eljest
annan påföljd än böter och lagrådet utgår från att det är för sådana fall
som det anses önskvärt med en möjlighet till anhållande och häktning.

Det remitterade förslaget innebär också att 25 § lagen om besöksförbud
skall upphöra att gälla. Enligt den bestämmelsen får överträdelse
av besöksförbud åtalas endast om målsägaren anger brottet till åtal
eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Lagen har varit i kraft endast
drygt ett år och några olägenheter av den gällande regeln om angivelse
eller särskild åtalsprövning har inte redovisats. Det fallet att målsäganden
vill att överträdelsen skall åtalas men inte vågar ange brottet till
åtal täcks väl genom den nuvarande möjligheten att väcka åtal utan
angivelse, om det är påkallat ur allmän synpunkt. Att mot målsägan -

dens verkliga vilja åtala någon för överträdelse av besöksförbud bör
inte komma i fråga, lika litet som besöksförbud skall meddelas, om
den som förbudet avser att skydda motsätter sig det (se prop.
1987/88:137 s. 21). Då något behov av den föreslagna lagändringen inte
redovisats, ställer sig lagrådet tveksamt till förslaget på denna punkt.

Genomförs likväl förslaget att upphäva 25 § i lagen bör rubriken
närmast före 24 § ändras till enbart "Överträdelse av besöksförbud".
Därjämte måste ändring ske av 14 kap. 7 § äktenskapsbalken så att
hänvisningen till 25 § lagen om besöksförbud utgår ur femte stycket.

Det remitterade förslaget har inte försetts med några särskilda övergångsbestämmelser.
I fråga om gärningar som har begåtts före ikraftträdandet
följer av 5 och 7 §§ lagen (1964:163) om införande av brottsbalken
att straff skall bestämmas enligt äldre lag respektive att åtalsprövning
skall ske enligt äldre lag (jfr prop. 1981/82:43 s. 13).

1989/90: JuU5

1989/90:JuU5

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Inledning 4

Utskottet 6

Misshandelsbrottet m.m 6

Motionerna 6

Bakgrund 6

Överväganden 8

Utvidgat knivförbud 9

Motionen 9

Bakgrund 9

Överväganden 10

Ersättning vid brott 10

Motionerna 10

Bakgrund 10

Överväganden 12

Besöksförbud m.m 13

Motionerna 13

Bakgrund 13

Allmänt 13

Frihetsberövande m.m 14

Åtal 14

Påföljden 15

Lagrådets yttrande 16

Överväganden 16

Information till brottsoffer m.m 18

Motionerna 18

Bakgrund 18

Överväganden 20

Målsägandebiträde 21

Motionerna 21

Bakgrund 21

Överväganden 22

Domstolsväsendets kompetens vid våldsbrott m.m 23

Motionerna 23

Bakgrund 23

Överväganden 24

Förhör med barn 24

Motionen 24

Bakgrund 25

Överväganden 26

Stöd till jourer 27

Motionerna 27

Bakgrund 27

Överväganden 28 ^3

Brottsofferutredning m.m 29 1989/90:JuU5

Motionerna 29

Bakgrund 29

Överväganden 29

Hemställan 30

Reservationer 32

1. Misshandelsbrottet m.m 32

2. Knivförbud 33

3. Förskottering av brottsskadestånd 33

4. Utredning om brottsskadestånd m.m 34

5. Kontraktsvård vid överträdelse av besöksförbud 34

6. Information till brottsoffer om utredningsförfarandet

vid brott m.m 35

7. Information till målsägande om eget ärende 35

8. Trygghetslarm m.m 36

9. Målsägandebiträde 36

10. Domstolsväsendets kompetens vid våldsbrott m.m. . . 37

11. Förhör med barn 38

12. Stöd till jourer 38

13. Brottsofferutredning m.m 39

Särskilt yttrande 39

Straffekärpning vid besöksförbud 39

Bilaga Lagrådets yttrande 41

gotab 99279. Stockholm 1989