Arbetsmarknadsutskottets
betänkande
1989/90: AU5

Anställningsskydd

1989/90

AU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sex motioner om lagen om anställningsskydd.
I motionerna föreslås bl.a. en översyn av lagen och vidgning av lagens
undantagskrets. Vidare yrkas ändringar av lagens regler om turordning
vid uppsägning, provanställning och anställning vid arbetsanhopning.
Slutligen aktualiseras innebörden av begreppet saklig grund för uppsägning
samt sanktionerna mot arbetsgivare som vägrar återta en
avskedad anställd trots att avskedandet har ogiltigförklarats av domstol.

Motsvarande yrkanden har med något undantag behandlats av utskottet
i tidigare betänkanden om anställningsskydd. Utskottet har inte
funnit anledning att frångå sina föregående ställningstaganden och
avstyrker samtliga nu föreliggande yrkanden.

Till betänkandet har fogats tio reservationer och tre särskilda yttranden.

1988/89:A712 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av en skyndsam översyn av
anställningsskyddslagen i enlighet med vad som i motionen anförts.

1988/89:A719 av Kenth Skårvik m.fl. (fp,m,c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till ändringar i 6 § lagen om
anställningsskydd av innebörd att förlängning av provanställningstiden
bör medges i enlighet med vad i motionen anförts.

1988/89:A725 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om koncernansvar
inom arbetsrättens område och förslag om turordningsregler enligt vad
i motionen anförs,

9. att riksdagen beslutar att deltagande i strejk aldrig får utgöra
saklig grund för avsked,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag som förhindrar arbetsköpare
att köpa sig fria från arbetskraft och att skadeståndsbeloppen
räknas upp enligt vad i motionen anförs,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att lokal facklig
organisation tillerkänns vetorätt vid avsked,

Motionerna

1988/89:A733 av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en höjning av skadeståndet enligt 39 § lagen om anställningsskydd.

1988/89-.A748 av Christina Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om bättre lagskydd för provanställda.

1988/89:A753 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

23. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av effekterna av
lagen om anställningsskydd och vad som anförs i motionen,

24. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av regelsystemet i
lagen om anställningsskydd (1982:80) och förslag till ändringar i syfte
att åstadkomma förenklingar,

25. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av arbetstagarbegreppet
i lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som
i motionen anförts,

26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i 1 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförts om utvidgning av de kategorier som är undantagna i lagen,

27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförts om ändring av de s.k. turordningsreglerna,

28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
om anställningsskydd (1982:80) i enlighet med vad i motionen anförts
om saklig grund för uppsägning,

29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförs om permittering,

30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförts om anställningar vid arbetstoppar,

31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförts om generella regler för sex månaders provanställning,

32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförts om möjligheter för provanställning i upp till 12 månader för
vissa kategorier.

Anställningsskyddslagen

Anställningsskyddslagen (1982:80), ofta förkortad LAS, omfattar i princip
alla arbetstagare i såväl allmän som privat tjänst. Endast ett fåtal
kategorier arbetstagare är undantagna, bl.a. arbetstagare som med hänsyn
till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha en företagsledande
eller därmed jämförlig ställning.

1989/90: AU5

Liksom i annan arbetsrätts!ig lagstiftning kan det genom kollektivavtal
fastställas regier som avviker från lagbestämmelserna. De
grundläggande bestämmelserna i lagen om skydd för arbetstagarna är
dock tvingande, dvs. de kan inte sättas ur spel genom avtal.

Lagen utgår från att anställning tills vidare är den normala anställningsformen.
Tidsbegränsade anställningar lår endast ske med stöd av
regler i lagen eller i kollektivavtal.

En anställning tills vidare upphör genom att den sägs upp av
arbetsgivaren eller arbetstagaren. En tidsbegränsad anställning upphör
utan uppsägning när anställningstiden löper ut eller arbetet har slutförts.
I vissa Eall — det gäller bl.a. vid provanställning — skall arbetsgivaren
i förväg lämna besked om att anställningen inte kommer att
fortsätta.

För uppsägning från arbetsgivarens sida krävs saklig grund. Motsvarande
krav ställs inte för de besked som lämnas när tidsbegränsade
anställningar inte skall fortsätta. När det gäller begreppet saklig grund
6nns två typfall med olika rättsverkningar och procedurregler. Det ena
fallet är arbetsbrist, det andra är uppsägning på grund av en arbetstagares
personliga förhållanden. I det senare fallet skall skälen vara starka.
Ännu starkare skall skälen vara om anställningen skall upphöra genom
avskedande med omedelbar verkan. Avskedande får tillgripas
enbart i mycket allvarliga fall.

Oavsett om en uppsägning sker på grund av arbetsbrist eller arbetstagarens
personliga förhållanden krävs att arbetsgivaren först har prövat
möjligheterna till omplacering. I annat fall anses det inte föreligga
saklig grund för åtgärden. Vid uppsägning från arbetsgivarens sida skall
iakttagas vissa uppsägningstider. Deras längd är beroende av arbetstagarens
ålder. För arbetstagare under 25 år är uppsägningstiden en
månad, för dem som fyllt 25 år två månader, 30 år tre månader etc.
Längsta uppsägningstid är sex månader och gäller arbetstagare som är
45 år eller äldre. Det är att märka att om anställningen pågått mindre
än ett halvår är uppsägningstiden oavsett åldern en månad. För en
arbetstagare som vill sluta sin anställning är uppsägningstiden en
månad.

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall fastställas en turordning
där huvudprincipen är att den som senast anställts blir den som
får gå först.

En tillsvidareanställd arbetstagare som har sagts upp på grund av
arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning. En motsvarande återanställningsrätt
gäller för arbetstagare som under en längre period haft
en tidsbegränsad anställning. Oriktiga uppsägningar och avskedanden
kan ogiltigförklaras av domstol. De kan också leda till att arbetsgivaren
åläggs att betala skadestånd.

De lokala fackliga organisationerna har medinflytande genom rätt
till insyn i och överläggningar om arbetsgivarens beslut beträffande
uppsägningar, avskedanden och permitteringar.

1989/90: AU5

Slutligen föreskriver lagen att arbetstagare som permitteras har rätt
till lön och andra anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått
behålla sina arbetsuppgifter. Denna rätt gäller från första permitteringsdagen.
Arbetsgivarna kan få statsbidrag till en del av kostnaderna
för permitteringslönerna.

Utskottet
Översynskrav
Motion A753

I motion A753 av Sonja Rembo m.fl. (m) anförs bl.a. att LAS är ett
hinder för framför allt småföretagen att anställa ny personal. Arbetsgivarna
är rädda för att anställa någon som de inte är helt övertygade om
är lämplig för arbetsuppgifterna och kan förväntas smälta in i företagets
miljö. Också de som redan är anställda har blivit obenägna att
flytta till en ny arbetsplats, eftersom de då förlorar den plats de hade i
turordningen enligt LAS. Inlåsningseffekterna på arbetsmarknaden har
därmed ökat.

I motionen framhålls vidare att arbetsmarknaden har delats upp i
dels en överstabil del, där den enskilde av trygghetsskäl inte vågar byta
arbete, dels en instabil del utan trygghet. Utvecklingen har också
medfört att vi fatt en helt ny kategori arbetstagare som år efter år
arbetar utan någon som helst trygghet och som tvingas att vandra från
den ena arbetsuppgiften till den andra, nämligen vikarierna. Detta
gäller i synnerhet kvinnorna.

De anställda berövas enligt motionärerna möjligheten att etablera sig
på en arbetsplats, vifket skapar otillfredsställelse och går ut över
kontinuiteten och kvaliteten i arbetet. Alla möjligheter att skapa väl
fungerande arbetsgrupper och en arbetsgemenskap har i det närmaste
omöjliggjorts. Arbetsgivarna ges inte rimliga möjligheter att organisera
verksamheten på effektivt och därigenom motsvara de ekonomiska
kraven. På detta sätt har lagen om anställningsskydd i kombination
med annan lagstiftning och avtal kommit att utgöra ett avsevärt hinder
för att svenska företag och förvaltningar skall kunna möta en ny tids
krav.

En genomgripande analys av effekterna av LAS bör därför komma
till stånd. De inlåsningseffekter, den stelbenthet och byråkrati som
lagen har åstadkommit bör ersättas med regler som sätter arbetsmarknadens
funktionssätt främst, samtidigt som arbetstagarna garanteras ett
skydd mot obillighet i anställningsförhållandet.

1989/90: AU5

Härutöver pekar motionärerna på att LAS är mycket detaljerad och
ålägger arbetsgivaren en rad varierande regler att följa i olika situationer.
Lagstiftningen förutsätter därför tillgång till juridisk kompetens.
Mot denna bakgrund föreslår de att regelsystemen i LAS ses över med
syfte att åstadkomma förenklingar.

I motionen begärs vidare en översyn av arbetstagarbegreppet i anställningsskyddslagen.
Motionärerna framhåller att begreppet har stor
räckvidd även utanför arbetsrättens område och att det är väsentligt att
det finns entydiga regler för bedömningen av om en person är att
betrakta som anställd eller företagare. De anför vidare att fackliga
organisationer har en ambition att vidga arbetstagarbegreppet och att
detta får vittgående konsekvenser för enskilda personer.

Lagreglerna är allmänt hållna, fortsätter motionärerna, vilket innebär
att det överlåts åt rättspraxis att tolka arbetstagarbegreppet. De
menar att arbetsdomstolen i vissa domslut givit begreppet en så vid
tolkning att det kan ifrågasättas om den står i samklang med lagstiftarens
avsikter. En alltför vid tolkning av arbetstagarbegreppet medför
orimliga ekonomiska konsekvenser och utgör hinder för en dynamisk
utveckling.

Eftersom arbetstagarbegreppets uttolkning har betydelse långt utanför
det strikt arbetsrättsliga området kan frågan inte lämpligen lösas
genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Mot denna bakgrund
begär motionärerna att arbetstagarbegreppet i LAS skall utredas, med
påpekande av att en samordning bör ske med arbetstagarbegreppet i
den skatterättsliga och försäkringsrättsliga lagstiftningen.

Härutöver föreslår motionärerna en ändring av lagens undantagskrets,
dvs. avgränsningen av de kategorier arbetstagare som undantas
från lagens tillämpning. De anser att avgränsningen är för snäv och
pekar bl.a. på de särskilda problem som kan uppstå vid rekryteringen
av högt kvalificerade befattningshavare med specialistfunktioner. Motionärerna
föreslår att regeringen får i uppdrag att föreslå en ändring
av lagens 1 § för att vidga den krets av anställda som med hänsyn till
sina arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar bör undantas från
lagen eller ges ett begränsat skydd.

Utskottets överväganden

Utskottet kan inte ansluta sig till den allmänt negativa syn på anställningsskyddslagen
som redovisas i motion A753. Som utskottet anfört i
tidigare sammanhang fungerar lagen i kombination med ingångna
avtal i huvudsak väl. En genomgripande översyn av lagen med den
inriktning motionärerna begär avstyrker utskottet bestämt.

Vad sedan beträffar övriga här upptagna yrkanden i motionen vill
utskottet anföra följande.

1989/90: AU5

1* Riksdagen 1988189.18sami. Nr 5

Behovet av förenklingar av anställningsskyddslagen har övervägts i
regeringens kansli. Det är möjligheterna att förenkla formföreskrifterna
om tidsbegränsade anställningar som särskilt uppmärksammats.
Övervägandena redovisades först i en departementspromemoria (Ds A
1987:7) och därefter i våras i en lagrådsremiss med förslag till ändringar
i arbetsmiljölagens sekretessbestämmelser m.m. Lagrådsremissen förs
vidare till riksdagen i höst genom en av regeringen den 31 augusti
beslutad proposition. Utskottet anser att det i detta läge inte är påkallat
för riksdagen att ta initiativ till lagförenklingar.

Yrkanden om preciseringar av arbetstagar- och arbetsgivarbegreppen
har behandlats av utskottet vid ett flertal tidigare tillfällen under
senare år. Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning att
problemen flir lösas i rättstillämpningen efter hand som de uppstår.

Även en vidgning av undantagskretsen av det slag motionärerna
begär har behandlats tidigare av utskottet, som ansett att en sådan
åtgärd skulle stå i direkt strid med intentionerna bakom anställningsskyddslagen.
Utskottet har inte anledning att frångå denna inställning.

Med åberopande av det anförda avstyrker utskottet motion A753 i
de nu redovisade delarna.

Tidsbegränsade anställningar

Sorn inledningsvis nämnts är enligt lagen anställning tills vidare den
normala anställningsformen. Tidsbegränsade anställningar förutsätter
stöd i lagen eller i kollektivavtal. De fell som avses i lagen är
tidsbegränsade anställningar på grund av arbetets särskilda beskaffenhet
samt vikariat, praktik- och feriearbeten och tillfälliga arbetstoppar.
Tidsbegränsade anställningar får vidare beredas arbetstagare som antingen
väntar på att börja värnplikts- eller motsvarande tjänstgöring
eller har uppnått pensionsåldern. Slutligen ger lagen möjlighet till
provanställning i högst sex månader.

Vad först beträffar tidsbegränsade anställningar på grund av arbetstoppar
— eller med lagens ord tillfällig arbetsanhopning — gäller den
begränsningen att en och samma arbetstagare får anställas på detta sätt
i sammanlagt sex månader under två år.

Enligt motion A753 av Sonja Rembo m.fl. (m) ter det sig omotiverat
att en arbetsgivare under återkommande arbetstoppar, som under en
tvåårsperiod sammanlagt varar mer än sex månader, inte kan anställa
en och samma arbetstagare. Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader
och produktivitetsföriuster. Tidsgränsen försvårar också
möjligheterna för t.ex. studerande att skaffa sig den erfarenhet som kan
utgöra ett avstamp för fortsatt yrkesliv. I motionen föreslås att tvåårsgränsen
tas bort.

1989/90: AU5

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen anfört att lagens regler ger
arbetsgivarna tillräckligt utrymme för tillfälliga anställningar vid arbetstoppar
och att detta utrymme kan utvidgas eller inskränkas genom
kollektivavtal om detta bedöms erforderligt i en viss bransch. Utskottet
har samma uppfattning i dag, varför det aktuella motionsyrkandet
avstyrks.

Provanställning

LAS medger i 6 § provanställningar med en prövotid av högst sex
månader. Om arbetsgivaren inte vill att anställningen skall fortsätta
skall arbetstagare fa besked härom senast vid prövotidens utgång.
Annars övergår provanställningen i en anställning tills vidare ("fast
anställning"). Bestämmelserna om provanställning är enligt 2 § dispositiva,
dvs. de kan ändras genom kollektivavtal.

I fråga om provanställningens längd konstateras i motion A753 av
Sonja Rembo m.fl. (m) att det redan innan reglerna om provanställning
fördes in i LAS fanns möjligheter till provanställning genom
kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden. På en större del av
arbetsmarknaden gällde emellertid en betydligt kortare tidsgräns än sex
månader. Vid beslutet om sex månaders provanställning utgick riksdagen
från att parterna på arbetsmarknaden skulle respektera riksdagsbeslutet
och anpassa avtalen till den beslutade sexmånadersgränsen. Någon
sådan anpassning har dock i många fall inte ägt rum. Därigenom
har en stor del av de positiva effekter som sexmånadersregeln väntades
få på arbetsmarknaden uteblivit. Lagens regler föreslås därför bli
ändrade så att arbetstagares rätt till provanställning under sex månader
blir garanterad.

Lagen bör vidare ändras så att möjligheter ges till provanställning i
upp tili tolv månader för vissa kategorier, främst ungdomar och
handikappade, i syfte att underlätta för dem att fa fast fot på arbetsmarknaden.

I motion A719 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c) anförs att provanställning
skulle kunna bli mer effektiv om LAS gav möjligheter till
förlängning av anställningstiden då den anställde blir sjuk, måste ta
tjänstledigt eller måste ta semester. Provanställningen bör förlängas
automatiskt med det antal dagar den anställde är frånvarande.

Utskottet får för sin del anföra följande.

Lagens bestämmelser om provanställningens längd är dispositiva.
Parterna har således möjlighet att göra de anpassningar till lagen som
de finner påkallade. Utskottet intar nu liksom tidigare ståndpunkten
att det inte är motiverat att slopa dispositiviteten eller inskränka
parternas handlingsutrymme genom att sätta en nedre gräns för provanställningens
längd. Utskottet finner inte heller anledning att stödja
förslaget om automatisk förlängning av provanställningen vid frånvaro
på grund av sjukdom m.m.

1989/90: AU5

När det gäller den i motion A753 framförda tanken på en till ett år
förlängd provanställning för arbetstagare med särskilda svårigheter på
arbetsmarknaden hänvisar utskottet till de arbetsmarknadspolitiska
stödformer som inrättats för dem, exempelvis lönebidrag, rekryteringsstöd
och inskolningsplatser. Med hänvisning härtill och till vad ovan
sagts avstyrker utskottet de nu behandlade yrkandena i motionerna
A719 och A753.

Eli bättre anställningsskydd för provanställda efterlyses i motion
A748 av Christina Pettersson m.fl. (s). Sådana arbetstagare kan, säger
motionärerna, nekas fortsatt anställning av arbetsgivaren efter gottfinnande
och utan skäl.

I motionen har önskemålet om lagändring inte närmare konkretiserats,
och utskottet är inte berett att på grundval av motionen föreslå ett
initiativ från riksdagens sida utan avstyrker därför densamma.

Saklig grund

För uppsägning av en anställd från arbetsgivarens sida krävs saklig
grund. Arbetsbrist är en sådan grund. Uppsägning kan också göras på
grund av en arbetstagares personliga förhållanden. Då skall skälen vara
starka. Ännu starkare skall skälen vara om anställningen skall upphöra
genom avskedande med omedelbar verkan. Avskedande får tillgripas
enbart i mycket allvarliga fall.

I motion A753 av Sonja Rembo m.fl. (m) föreslås ett tillkännagivande
till regeringen om innebörden av begreppet saklig grund. Motionärerna
gör gällande att en uppsägning bör grundas på en mer nyanserad
avvägning av arbetsgivar- och arbetstagarintressen än som hittills skett.
Vid bedömningen bör i högre grad än nu beaktas såväl arbetsgivarens
som arbetskamraternas berättigade intresse av att en enskild arbetstagare
inte uppträder på ett sådant sätt att arbetsresultatet eller atmosfären
på arbetsplatsen försämras. Den enskildes rätt att behålla sitt arbete
förutsätter att denne motsvarar rimliga krav på en arbetsinsats. En
avvägning bör vidare ske med hänsyn till arbetsplatsens storlek, verksamhetens
art, tjänsteställningen m.m.

1 motion A725 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) föreslås att lagen
ändras så att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för
avsked. Vidare bör de lokala fackliga organisationerna tillerkännas
vetorätt vid avsked.

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning att det saknas
skäl för lagstiftaren att ändra innebörden av begreppet saklig grund.
Det får liksom hittills ankomma på rättstillämpningen att i förekommande
fall göra ytterligare preciseringar av begreppets innebörd i
vanlig ordning med ledning av lagtext och förarbeten. Motion A753
avstyrks därför i denna del.

1989/90: AU5

Inte heller anser utskottet det vara motiverat att ändra begreppet
saklig grund i det avseende som begärs i motion A725. Utskottets
synsätt när det gäller avsked på grund av deltagande i en olovlig strejk
har närmare redovisats bl.a. i betänkandet AU1986/87:8 (s. 18). Med
hänvisning härtill avstyrks de båda motionsyrkandena.

Permitteringslönereglerna

Ar 1984 ingicks mellan SAF och LO ett avtal som innebar att
permitterade arbetstagare fick rätt till full lön från första dagen av
permitteringen. Motsvarande regel skrevs in i 21 § anställningsskyddslagen,
vilket innebar att samma regel gäller även arbetsgivare utan
kollektivavtal. Arbetsgivarna kan fa bidrag till de löner som betalas ut
under permitteringen. Bidraget benämns permitteringslöneersättning.

I motion A753 av Sonja Rembo m.fl. (m) anförs att de genomförda
förändringarna medfört avsevärda svårigheter för företag i främst byggbranschen
med väderkänsliga arbeten. Företagen utsätts för mycket
svåra ekonomiska påfrestninger. Därigenom har en icke förutsedd
omstrukturering ägt rum, vilket också påvisats av riksrevisionsverket.
Permitteringslönereglerna måste därför ändras i syfte att undanröja de
negativa effekterna av det nu gällande systemet.

Tidigare gällde i stort att permittering utan lön var något som
drabbade arbetare men inte tjänstemän. Utskottet står för sin del fast
vid sin principiella inställning att när parterna på arbetsmarknaden
avtalsvägen har infört likabehandling av arbetstagarna är det naturligt
att reformen skall slå igenom på hela arbetsmarknaden utan några
begränsningar. Motionärerna åberopar bl.a. att de nya reglerna medfört
ökade kostnader särskilt för företag med väderberoende verksamhet.
Med anledning härav erinras om att riksdagen av det skäl motionärerna
anger förra året ökade antalet ersättningsberättigade dagar vid
s.k. väderpermitteringar från 20 till 45. Med det anförda avstyrker
utskottet motion A753 i här aktuell del.

Turordning vid uppsägning

I LAS (22 §) finns turordningsregler som skall iakttas vid uppsägningar
på grund av arbetsbrist. Huvudregeln är att arbetstagarnas plats i
turordningen bestäms av deras sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren.
Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde. De arbetstagare
som är 45 år eller äldre får dessutom tillgodoräkna sig extra
anställningstid. Avvikelser från lagens turordningsregler kan göras genom
avtal. När det gäller arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt
år krävs att avvikelserna för att gälla skall ha medgivits av en central
facklig organisation.

1989/90: AU5

Turordningsreglerna i LAS tas upp i motion A753 av Sonja Rembo
m.fl. (m), i vilken anförs att utvecklingen visar att lagen lett till såväl
minskad rörlighet på arbetsmarknaden som svårigheter vid driftsinskränkningar.
Vid inskränkningar av driften hos ett företag är det
enligt motionärerna av avgörande betydelse att verksamheten såväl
under nedskärningen som därefter kan bedrivas effektivt, vilket förutsätter
att arbetsstyrkan har en lämplig sammansättning och kompetens.
I motionen framhålls att en strikt tillämpning av turordningsreglerna
enligt LAS i många fall kan innebära att fortsatt drift omöjliggörs,
eftersom företaget inte kan behålla eller nyanställa den personal som
fordras för att bedriva en konkurrenskraftig verksamhet. Dessa problem
är särskilt stora vid driftsinskränkningar på mindre och medelstora
företag. Motionärerna menar att turordningsreglerna i LAS bör
ändras så att arbetsgivaren ges möjlighet att vid omläggning av verksamheten
dels behålla arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller
annan kompetens, dels upprätta särskild turordning för arbetstagare
med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Grundtryggheten för äldre
friställd arbetskraft bör i första hand lösas inom ramen för en reformerad
arbetslöshetsförsäkring.

Liknande ändringsyrkanden har framställts alltsedan den nya anställningsskyddslagen
antogs år 1982. Utskottets uppfattning är att det är
viktigt att hålla fast vid anställningsskyddslagens syfte att värna om i
första hand de äldre arbetstagarna och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.
Lagens turordningsprinciper är inte avsedda att vara undantagslösa.
Det stämmer dock enligt utskottets mening bäst med lagens
syfte att avstegen från dessa principer kommer till genom överenskommelser
mellan arbetsgivare och de fackliga organisationerna och inte,
såsom motionärerna förespråkar, genom ensidiga beslut av arbetsgivaren.
Utskottet har ingen annan uppfattning i dag, varför motionen
avstyrks i aktuell del.

I motion A725 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) framhålls att allt fler
anställda arbetar i företag som tillhör koncerner, vilket skapar nya
problem för arbetsrättslagstiftningen, inte minst LAS. Det juridiska
och arbetsrättsliga ansvaret åvilar enbart företaget (bolaget) där arbetaren
är anställd. De arbetande och deras fackliga organisationer kommer
i den här utvecklingen allt längre från de verkliga beslutsfattarna i
koncernledningarna.

Problem uppstår vidare när företag splittras upp i olika bolag, s.k.
bolagisering. LAS turordningsregler vid avsked kan i dessa situationer
omfatta ett stort antal olika turordningskretsar mot tidigare en.

Motionärerna anför mot denna bakgrund att koncernbegreppet är
juridiskt, ekonomiskt och arbetsrättsligt otidsenligt. Arbetsrättslagstiftningen
måste därför bygga på ett koncernbegrepp som innebär att de
anställda och deras fackliga organisationer kan förhandla och utmäta
ekonomiskt, moraliskt och juridiskt ansvar av de verkliga beslutsfattarna
i en koncern.

1989/90: AU5

Som motionärerna gör gällande har koncernbegreppet stor betydelse
inte minst för turordningen vid driftsinskränkningar och företagsnedläggningar.
I både den tidigare och den nuvarande anställningsskyddslagen
finns en koncernregel som säger att en arbetstagare som har bytt
anställning får tillgodoräkna sig tiden i den förra anställningen om
arbetsgivarna vid anställningsbytet tillhör samma koncern. Vid utformningen
av dessa regler diskuterades koncernbegreppet ingående. Det
skall inte bestridas att det finns kvarstående problem och att nya
tillkommer, bl.a. de av motionärerna påtalade s.k. bolagiseringarna.
Utskottet utgår från att problem av detta slag uppmärksammas i den
fortlöpande översynen av arbetsrätten i regeringens kansli. Vad nu
sagts gäller också de mer allmänna koncernfrågor av arbetsrättslig
natur som aktualiserats i motionen, i den mån sådana frågor inte kan
lösas genom avtal arbetsmarknadsparterna emellan.

Med hänsyn till det anförda och till att ett motsvarande yrkande
förra året lämnades utan bifall av riksdagen vill utskottet inte föreslå
någon åtgärd med anledning av motion A725, som alltså avstyrks i den
nu behandlade delen. Avslutningsvis skall påpekas att utskottet återkommer
till frågan om förutsättningarna för fackligt arbete i internationella
koncerner i betänkandet 1989/90:AU3.

Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m.m.

I 39 § LAS behandlas de fall då en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter
en domstols dom som innebär att en uppsägning eller ett avskedande
har ogiltigförklarats. I så fall skall anställningsförhållandet anses vara
upplöst. Arbetsgivaren blir skyldig att — utöver tidigare utdömda
skadestånd — betala ett särskilt skadestånd som beräknas med hänsyn
till arbetstagarens sammanlagda anställningstid. Är denna tid mindre
än fem år skall skadeståndet motsvara 16 månadslöner. Vid en anställningstid
på mellan fem och tio år är skadeståndet 24 månadslöner och
för ännu längre anställningstid 32 månadslöner. För kortvariga anställningar
finns en jämkningsregel. Vad månadslönen beträffar beräknas
den efter den lön som utgick när anställningen upphörde.

Utskottet tar i detta avsnitt först upp den i motion A725 av Lars-Ove
Hagberg m.fl. (vpk) på nytt aktualiserade frågan om arbetstagarens rätt
att återgå i arbetet efter do ms to Is utslag. I motionen yrkas att lagen
ändras så att arbetsgivaren hindras att med stöd av den angivna
paragrafen köpa sig fri från en anställd. Har en domstol ogiltigförklarat
ett avsked bör den anställde själv kunna välja mellan återanställning
eller skadestånd.

1989/90: AU5

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning att det inte är en
praktiskt genomförbar ordning att som motionärerna föreslår låta
arbetstagare välja mellan skadestånd och att återgå i arbetet. Lagstiftaren
har därför stannat för den lösningen att om arbetsgivaren inte
böjer sig för en domstols dom och det ekonomiska tryck som det
särskilda skadeståndet utgör, får anställningsförhållandet anses vara
upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur världen.
Motionen avstyrks med det anförda i denna del.

Utskottet behandlar härefter yrkanden om att det särskilda skadeståndet
skall höjas. I den nyss behandlade vpk-motionen A725 föreslås att
skadeståndsbeloppen räknas upp "så att de kan ge verklig kompensation".
Även i motionerna A712 av Anita Modin m.fl. (s) och A733 av
Sven Åke Nygårds m.fl. (s) begärs att skadeståndsbeloppen skall höjas
kraftigt för att lagens preventiva effekt skal! återställas.

Utskottet har med anledning av liknande yrkanden i tidigare sammanhang
framhållit betydelsen av att skadestånden fastställs på ett
sådant sätt att de fyller avsedd funktion. Vidare har utskottet erinrat
om att beloppen för det särskilda skadeståndet ökar automatiskt i takt
med att lönerna höjs. Sedan den 1 juli 1984 har arbetsgivarna inte
längre avdragsrätt för bl.a. det särskilda skadeståndet, vilket i praktiken
innebar en skärpning av detta skadestånd. Med hänsyn till vad nu
anförts och till att utskottet utgår från att frågan om skadeståndsbeloppens
effekter följs med uppmärksamhet i regeringens kansli avstyrker
utskottet de föreliggande motionsyrkandena.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översynskrav m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:A753 yrkandena 23— 26,

2. beträffande arbetstoppar

att riksdagen avslår motion 1988/89:A753 yrkande 30,

3. beträffande provanställningens längd

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A719 och 1988/89:A753

yrkandena 31 och 32,

4. beträffande bättre anställningsskydd för provanställda

att riksdagen avslår motion 1988/89:A748,

5. beträffande innebörden av begreppet saklig grund m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A725 yrkandena 9 och

11 samt 1988/89:A753 yrkande 28,

6. beträffande permitteringslönereglerna

att riksdagen avslår motion 1988/89:A753 yrkande 29,

7. beträffande turordningsreglerna

att riksdagen avslår motion 1988/89:A753 yrkande 27,

8. beträffande koncerner

att riksdagen avslår motion 1988/89:A725 yrkande 8,

1989/90: AU5

9. beträffande rätt till återgång i arbetet efter domstolsutslag

att riksdagen avslår motion 1988/89:A725 yrkande 10 i motsvarande
del,

10. beträffande höjning av det särskilda skadeståndet

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A712, 1988/89:A725 yrkande
10 i motsvarande del och 1988/89:A733.

Stockholm den 15 september 1989
På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Illander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m),
Börje Hörnlund (c), Lahja Exner (s). Anders G Högmark (m), Gustav
Persson (s), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m),
Kersti Johansson (c), Anna Horn af Rantzien (mp), Mona Sahlin (s),
Eivor Husing (s), Karl-Erik Persson (vpk) och Gunilla Andersson (s).

Reservationer

1. Översynskrav m.m. (mom. 1)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Utskottet
kan" och på s. 6 slutar med "redovisade delarna" bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion A753 (m) att effekterna av
LAS bör ses över. Denna lag tillkom i första hand för att skydda äldre
och handikappad arbetskraft mot utslagning från arbetsmarknaden.
Det kan starkt ifrågasättas om detta syfte har uppnåtts.

Utvecklingen visar att antalet äldre som slås ut från arbetsmarknaden
ökat. Likaså accentueras problemen för de arbetshandikappade.
För småföretagarna innebär LAS ett hinder för utvecklingen. Arbetsgivarna
är rädda för att anställa någon som de inte är helt övertygade om
är lämplig för arbetsuppgifterna och kan förväntas smälta in i företagets
miljö. Också de som redan är anställda har blivit obenägna att
flytta till en ny arbetsplats, eftersom de då förlorar den plats de hade i
turordningen enligt LAS. Rörligheten på arbetsmarknaden har minskat,
och därmed har inlåsningseffekten ökat.

1989/90: AU5

Som framhålls i motionen har arbetsmarknaden delats upp i dels en
överstabil del, där den enskilde av trygghetsskäl inte vågar byta arbete,
dels en instabil del utan trygghet. Utvecklingen har också medfört att
vi har lått en helt ny kategori arbetstagare som år efter år arbetar utan
någon som helst trygghet och som tvingas att vandra från den ena
arbetsuppgiften till den andra, nämligen vikarierna. Dessa är ofta
kvinnor.

Den beskrivna utvecklingen har negativa konsekvenser för såväl
arbetstagare som arbetsgivare. De anställda berövas möjligheten att
etablera sig på en arbetsplats, vilket skapar otillfredsställelse och går ut
över kontinuiteten och kvaliteten i arbetet. Möjligheterna att skapa väl
fungerande arbetsgrupper och en arbetsgemenskap har på många arbetsplatser
i det närmaste omöjliggjorts. Arbetsgivarna ges inte rimliga
möjligheter att organisera verksamheten på ett effektivt sätt och därigenom
motsvara de ekonomiska kraven. På detta sätt har lagen om
anställningsskydd i kombination med annan lagstiftning och avtal
kommit att utgöra ett avsevärt hinder för att svenska företag och
förvaltningar skall kunna möta en ny tids krav.

Utskottet anser vidare liksom motionärerna att komplexiteten i
lagen har medfört olika tolkningar och svårigheter vid tillämpningen.
Den förutsätter att företagen har tillgång till juridisk kompetens. De
förenklingar i anställningsskyddslagen som föreslås i en av regeringen
den 31 augusti beslutad proposition om arbetsmiljö och sekretess m.m.
är begränsade. Den ovan förordade översynen av lagens effekter bör
alltså även innefatta regelsystemet i LAS med syfte att åstadkomma
ytterligare förenklingar.

Den nu förordade översynen av anställningsskyddslagens effekter
och komplexa regelsystem förutsätts ingå som ett led i den översyn och
analys av hela den arbetsrättsliga lagstiftningen som begärts i motion
A753 och som utskottet återkommer till i betänkande 1989/90:AU6
om medbestämmande i arbetslivet. I avvaktan på denna övergripande
översyn bör dock vissa anställningsskyddsfrågor redan nu tas upp till
sakbehandling.

I förevarande avsnitt behandlar utskottet sålunda frågan om arbetstagarbegreppet.
Detta begrepp har stor räckvidd även utanför arbetsrättens
område. Det är därför väsentligt att det finns entydiga regler för
bedömningen av om en person är att betrakta som anställd eller
företagare. Fackliga organisationer har ofta en ambition att vidga
arbetstagarbegreppet, vilket kan fa vittgående konsekvenser för enskilda
personer. Eftersom lagreglerna är allmänt hållna överlåts åt rättspraxis
att tolka arbetstagarbegreppet. Det har därvid visat sig att
arbetsdomstolen i vissa domslut givit begreppet en så vid tolkning att
det kan ifrågasättas om den står i samklang med de avsikter lagstiftaren
troligen hade ursprungligen.

1989/90: AU5

Den strukturomvandling som arbetsmarknaden för närvarande genomgår
som en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen
leder till nya företags- och arbetsformer. Nyföretagandet måste uppmuntras
och olika former av samarbete ges utrymme att utvecklas.
Inom vården är det önskvärt att anhöriga ges möjligheter att medverka.
Det bör också finnas stort utrymme för frivilliga insatser inom
såväl den offentliga sektorn som exempelvis ideella organisationer. En
alltför vid tolkning av arbetstagarbegreppet medför orimliga ekonomiska
konsekvenser och utgör hinder för en dynamisk utveckling.

Eftersom arbetstagarbegreppets uttolkning har konsekvenser utanför
det strikt arbetsrättsliga området, är detta en fråga som inte lämpligen
kan lösas genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Arbetstagarbegreppet
bör därför utredas. En samordning behöver ske med arbetstagarbegreppet
i den skatterättsliga och socialförsäkringsrättsliga lagstiftningen.

Vad härefter gäller den i motion A753 aktualiserade frågan om
undantagskretsen i LAS får utskottet anföra följande.

Till de kategorier arbetstagare som undantas från anställningsskyddslagens
tillämpning hör personal i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning. Som framhålls i de aktuella motionerna är den snäva
gränsdragning som gäller vid tillämpningen av detta begrepp otillfredsställande,
särskilt när det gäller mindre företag.

Anställningsskyddslagen syftar till att öka tryggheten för arbetstagare
i gemen. På högre befattningshavare och personer som. skall fullgöra
specialistfunktioner måste man kunna ställa särskilda krav. Om det
hos sådana befattningshavare brister i detta avseende leder det snabbt
till allvarligt men för företaget. På de mindre företagen kan situationen
utvecklas till ett hot mot sysselsättningen för övriga anställda. Den
starka position anställningsskyddslagen ger den anställde kan i här
berörda fall bli ett svårbemästrat problem. Det finns också skäl att anta
att dessa förhållanden förhindrar att personal anställs. Det synes därför
motiverat att utreda möjligheterna att vidga den krets av anställda som
med hänsyn till sina arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar bör
undantas från lagen eller ges ett begränsat skydd. Det bör då också
övervägas att medge undantag från lagen i sin helhet under förutsättning
av att särskilt avtal träffas mellan parterna.

Förslag om andra aktuella förändringar i anställningsskyddslagen
redovisas i den följande framställningen.

Vad utskottet ovan anfört om översyn av anställningsskyddslagen i
olika avseenden bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översynskrav m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkandena
23— 26 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

1989/90: AU5

2. Arbetstoppar (mom. 2)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet
har" och slutar med "motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande
lydelse:

Anställningsskyddslagen medger att en arbetstagare anställs på grund
av tillfällig arbetsanhopning under högst sex månader under en period
av två år. Denna ramtid har syftet att hindra missbruk men innebär i
praktiken en onödig begränsning av möjligheten att utnyttja anställningsformen.
Bestämmelsen om en tvåårig ramtid bör utgå ur lagen.
Förslag till lagändring läggs fram i hemställan.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande arbetstoppar
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 30
antar följande lagförslag:

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:80) om
anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Reservanternas förslag

5 §

Avtal om tidsbegränsad anställning
får träffas i följande fell:

1. Avtal för viss tid, viss säsong
eller visst arbete, om det föranleds
av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser
vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock högst
sex månader, om det föranleds av
tillfällig arbetsanhopning.

till dess arbetstagaren skall börja

Avtal om tidsbegränsad anställning
får träffes i följande fell:

1. Avtal för viss tid, viss säsong
eller visst arbete, om det föranleds
av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser
vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt
högst sex månader under
två år, om det föranleds av tillfällig
arbetsanhopning.

4. Avtal som gäller för tiden
värnpliktstjänst eller annan därmed jämförlig tjänstgöring, som skall
pågå mer än tre månader.

5. Avtal för viss tid som avser anställning efter pensionering, om
arbetstagaren har uppnått den ålder som medför skyldighet att avgå
från anställningen med ålderspension eller, om någon sådan avgångsskyldighet
inte finns, när arbetstagaren har fyllt 65 år.

1989/90: AU5

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

3. Provanställningens längd (mom. 3)

1989/90: AU5

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Lagens
bestämmelser" och på s. 8 slutar med "och A753" bort ha följande
lydelse:

I 1982 års anställningsskyddslag infördes möjlighet till provanställning
med en prövotid upp till sex månader. När lagen trädde i kraft
lanns i olika kollektivavtal bestämmelser om provanställning. Dessa
avtalsbestämmelser gav som regel ett snävare utrymme för provanställning
än lagen — i en del fall var avtalen utpräglat restriktiva på denna
punkt. Även om en del avtal sedan dess ansluter till lagen finns det
anledning anta att avtal även i fortsättningen kommer att inskränka de
möjligheter till provanställning som lagstiftaren har angett en norm
för. Detta är till förfång för framför allt grupper med svag ställning på
arbetsmarknaden. Regeringen bör få i uppdrag att välja en lagtekniskt
lämplig form för detta och återkomma till riksdagen med förslag i
ämnet. Därvid bör man också kunna överväga en möjlighet till en
utökad provanställning i vissa fall i syfte att ge exempelvis invandrare
och ungdomar möjlighet att upparbeta den kompetens som behövs för
en arbetsuppgift. Ett genomförande av de nu förordade åtgärderna
reducerar de problem som tas upp i motion A719.

Med det anförda tillgodoser utskottet de synpunkter som framförs i
de i sammanhanget behandlade motionerna. Regeringen bör underrättas
om detta.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande provanställningens längd
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89A719 och
1988/89A753 yrkandena 31 och 32 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

4. Innebörden av begreppet saklig grund m.m. (mom.

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet
vidhåller" och på s. 9 slutar med "båda motionsyrkandena" bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion A753 (m) att det till grund
för uppsägning bör ligga en mer nyanserad avvägning av arbetsgivaroch
arbetstagarintressen än som hittills skett. Vid bedömningen bör i
högre grad än nu beaktas såväl arbetsgivarens som arbetskamraternas
berättigade intresse av att en enskild arbetstagare inte uppträder på ett
sådant sätt att arbetsresultatet eller atmosfären på arbetsplatsen försäm -

ras. Den enskildes rätt att behålla sitt arbete förutsätter att denne
motsvarar rimliga krav på en arbetsinsats. En avvägning bör vidare ske
med hänsyn till arbetsplatsens storlek, verksamhetens art, tjänsteställningen
m.m. Utskottets ställningstagande i denna del bör ges regeringen
till känna. Vad som yrkas i vpk-motionen A725 bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande innebörden av begreppet saklig grund m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 28
samt med avslag på motion 1988/89:A725 yrkandena 9 och 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Innebörden av begreppet saklig grund m.m. (mom.

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet
vidhåller" och på s. 9 slutar med "båda motionsyrkandena" bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i vpk-motionen A725 att arbetsgivarens
rätt att avskeda måste stoppas. Erfarenheterna av den nuvarande
lagstiftningen talar sitt tydliga språk. Det är inte bara "vanliga" arbetare
som avskedas utan även fackliga förtroendevalda.

LAS måste därför innehålla en bestämmelse om att den lokala
fackföreningen skall kunna upphäva uppsägningen, dvs. ha vetorätt
mot arbetsgivarens åtgärd. Det bör vidare vara en självklarhet att
deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avsked. LAS bör
ändras i enlighet härmed.

Vad utskottet med tillstyrkan till motion A725 i aktuella delar
anfört bör ges regeringen till känna. Motion A753 (m) avstyrks i
tillämplig del.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande innebörden av begreppet saklig grund m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1988/89.A725 yrkandena 9
och 11 samt med avslag på motion 1988/89:A753 yrkande 28
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Permitteringslönereglerna (mom. 6)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Tidigare
gällde" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:

Det permitteringslönesystem som trädde i kraft år 1985 har visat sig
medföra avsevärda svårigheter för främst byggbranschen. Det gäller
inte minst mindre och medelstora byggnadsföretag som specialiserat sig
på väderkänsliga verksamheter, t.ex. puts-, tak- och murningsarbeten,
men också nyproduktions- och anläggningsföretag. Dessa företag har

1989/90: AU5

vanligtvis mycket små möjligheter att planera för väderpermitteringar.
Verksamheten är ofta påtagligt säsongbetonad. Liksom andra företag i
branschen är de beroende av kundernas önskemål och tidpunkten för
beviljande av byggnadstillstånd. Priskonkurrensen är hård och medger
inte kompensation för permitteringskostnader. I allmänhet föreligger
inte heller möjligheter till alternativ sysselsättning.

Riksdagens beslut har därmed åstadkommit en icke förutsedd omstrukturering
av en del av byggnadsbranschen. De utökade ersättningsmöjligheter
som riksdagen senare beslutat har inte inneburit någon
förbättring av situationen för dessa företag, eftersom ersättningen under
alla förhållanden endast kompenserar en mindre del av de verkliga
kostnaderna.

De oorganiserade arbetsgivarna står utanför systemet men får ändå
bidra till det via arbetsmarknadsavgiften. Deras situation är oacceptabel.

Mot den angivna bakgrunden ställer utskottet sig bakom kravet i
motion A753 (m) om en ändring i permitteringsreglerna i syfte att
undanröja de ovan redovisade negativa effekterna. Detta bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande permitteringslönereglerna
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 29
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Turordningsreglerna (mom. 7)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
"Liknande ändringsyrkanden" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:

Vid driftsinskränkningar är det angeläget för både företaget och dess
anställda att den arbetsstyrka som skall bli kvar får en sammansättning
som gör en fortsatt effektiv verksamhet möjlig. Det kan exempelvis
vara av avgörande betydelse att någon eller några befattningshavare
som är nyckelpersoner stannar inom företaget. Lika viktigt kan det
vara att den återstående personalen besitter en sådan kompetens eller
sammansättning som ger de bästa förutsättningarna för fortsatt drift.
Tillämpningen av LAS har visat att de turordningsregler som skall
gälla enligt lagen i många fall inte medger den flexibilitet som är
nödvändig vid strukturförändringar. Den möjlighet lagen ger till avvikelse
från reglerna genom kollektivavtal har därför utnyttjats flitigt i
kombination med utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen och förtidspension.

För företag som saknar kollektivavtal erbjuds i liknande fall inga
möjligheter att genomföra en smidig personalreduktion. Här gäller
turordningsreglerna utan undantag. I sådana fall ger konkurs enda
möjligheten att upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.

1989/90: ALIS

En strikt tillämpning av turordningsreglerna i LAS försvårar anpassningen
till en ny teknik och nya produktionsformer. Det är därför
nödvändigt att reglerna utformas så, att de medger nödvändig flexibilitet.
De behöver då kompletteras med åtgärder som ger äldre arbetslösa
varaktig ekonomisk trygghet.

Mot bakgrund av det anförda bör turordningsreglerna ändras så att
arbetsgivaren ges möjlighet att vid omläggning av verksamheten dels
behålla arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller annan kompetens,
dels upprätta särskild turordning för arbetstagare med i huvudsak
jämförbara arbetsuppgifter. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag till lag enligt dessa riktlinjer.

Det anförda, som innebär tillstyrkan av motion A753 i denna del,
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande turordningsreglerna
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 27
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Koncerner (mom. 8)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Sorn
motionärerna" och slutar med "betänkandet 1989/90:AU3" bort ha
följande lydelse:

Som framhålls i vpk-motionen A725 skapar en snabbt fortgående
koncentrationsprocess i näringslivet — och därmed allt fler anställda
som arbetar i företag som tillhör koncerner — nya problem för
arbetsrättslagstiftningen. Detta gäller inte minst LAS. Det juridiska och
arbetsrättsliga ansvaret åvilar enbart företaget (bolaget), där arbetaren
är anställd. De arbetande och deras fackliga organisationer kommer
med den utvecklingen allt längre från de verkliga beslutsfattarna i
koncernledningarna.

Ett särskilt problem uppstår när "gamla" företag splittras upp i olika
bolag och alltså bolagiseras. Detta kan t.ex. innebära att ett "gammalt"
företag helt plötsligt består av tio bolag. Därmed kommer det för LAS
turordningsregler vid avsked att uppstå tio olika turordningskretsar av
ett gammalt företag som tidigare bestod av en turordningskrets.

Utskottet delar mot denna bakgrund uppfattningen i vpk-motionen
A725 att koncernbegreppet är juridiskt, ekonomiskt och arbetsrättsligt
otidsenligt. Det måste vara ett oavvisligt krav att arbetsrättslagstiftningen
klarar ut koncernbegreppet, så att de anställda och deras fackliga
organisationer kan förhandla och utmäta ekonomiskt, moraliskt och
juridiskt ansvar av de verkliga beslutsfattarna i en koncern.

1989/90: AU5

Utskottet anser vidare när det gäller turordningsreglerna i likhet
med motionärerna att det måste komma till en lösning, där koncernledningen
har det slutliga ansvaret både arbetsrättsligt och ekonomiskt.
Hur turordningsreglerna skall utformas bör utgå från hur företagen såg
ut tidigare.

Slutsatsen av det anförda är att regeringen med hänsyn till den
snabba utvecklingen bör utarbeta ett förslag till ett koncernbegrepp
som innebär att det arbetsrättsliga och ekonomiska ansvaret förläggs
till koncernledningen. Det översynsarbete beträffande den arbetsrättsliga
lagstiftningen som hittills har sagts pågå i regeringens kansli bedrivs
med alltför blygsamma ambitioner. Detta viktiga arbete — inte minst i
vad avser de koncernfackliga frågorna — måste prioriteras och få
erforderliga resurser.

Detta bör med bifall till vpk-motionen A725 i denna del ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande koncerner

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A725 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Rätt till återgång i arbetet efter domstolsutslag
(mom. 9)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "denna del" bort ha följande
lydelse:

En arbetsgivare kan med nuvarande ordning trotsa att en domstol
har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande och hindra den
anställde att återgå i arbete. Arbetsgivaren har i ett sådant fall att betala
ett antal månadslöner till den anställde som s.k. särskilt skadestånd.
Utskottet delar vpk:s uppfattning att arbetsgivaren inte bör ha denna
möjlighet att köpa sig fri från anställningsförhållandet. Det är i stället
den förfördelade arbetstagaren som skall ha rätten att välja mellan
skadestånd och återgång i arbetet. Det är anmärkningsvärt att riksdagen
år efter år när denna fråga diskuterats ansett att samhällets lagar
inte skall gälla om en arbetsgivare sätter sig på tvären. Regeringen bör
därför snarast lägga fram förslag till ändring av anställningsskyddslagen
enligt dessa riktlinjer.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande rätt till återgång i arbetet efter domstolsutslag

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A725 yrkande 10 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

1989/90: AU5

10. Höjning av det särskilda skadeståndet (mom. 10)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "föreliggande motionsyrkandena" bort
ha följande lydelse:

Det råder ingen tvekan om att skadeståndsbeloppen är alldeles
otillräckliga för att få avsedd effekt. Som framhålls i motion A712 av
Anita Modin m.fl. (s) har det under senare år förekommit flera fall där
arbetsgivaren inte följt domstols dom om ogiltighetsförklaring av uppsägning
eller avsked av det skälet att skadeståndets storlek uppenbart
inte varit tillräckligt avskräckande.

Skadestånden bör mot denna bakgrund höjas kraftigt. En översyn av
LAS skadeståndsbestämmelser med denna inriktning bör sålunda snarast
komma till stånd. Med tillstyrkan av vad som anförs i denna del i
motionerna A712, A725 och A733 bör detta ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande höjning av det särskilda skadeståndet
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:A712,
1988/89:A725 yrkande 10 i motsvarande del och 1988/89-.A733
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Översynskrav m.m. (mom. 1)

Elver Jonsson (fp) anför:

Med anledning av den i motion A753 (m) begärda översynen av
arbetstagarbegreppet i anställningsskyddslagen hänvisar jag till att folkpartiet
i motion 1988/89:A727 föreslagit en översyn med syfte att bättre
anpassa de arbetsrättsliga lagarna till de mindre företagens förhållanden.
I översynen förutsätts ingå att arbetstagarbegreppet blir närmare
belyst. Den aktuella folkpartimotionen redovisas av utskottet i betänkandet
1989/90:AU6 om medbestämmande i arbetslivet.

2. Översynskrav m.m. (mom. 1)

Börje Hörnlund och Kersti Johansson (båda c) anför:

Med anledning av den i motion A753 (m) begärda översynen av
anställningsskyddslagens effekter m.m. hänvisar vi för vår del till vad
som anförs i motiven till yrkandet i centerpartiets motion
1988/89:A724 om en parlamentariskt sammansatt kommitté för en
total översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vårt yrkande behandlas
av utskottet i betänkandet 1989/90:AU6 om medbestämmande
i arbetslivet.

1989/90: AU5

3. Rätt till återgång i arbetet efter domstolsutslag,
m.m. (mom. 9 och 10)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anför:

I utskottets betänkande 1989/90:AU6 om medbestämmande i arbetslivet
behandlas framställningar från bl.a. vårt håll om en översyn av de
arbetsrättsliga skadestånden. Bakgrunden till denna begäran är uppfattningen
att skadestånden på det arbetsrättsliga området bör vara uttryck
för en balanserad syn på arbetsgivar- resp. arbetstagarparternas ansvar.
Detta utvecklas närmare i motion A753, som i den delen redovisas i
det nyssnämnda medbestämmandebetänkandet.

1989/90: AÖ5