Arbetsmarknadsutskottets
betänkande
1989/90:AU24

Allmänt lönestopp AU24 °

Sammanfattning

Utskottet avstyrker regeringens proposition om ett allmänt lönestopp.
Socialdemokraterna i utskottet reserverar sig mot detta ställningstagande.

Propositionen

I proposition 1989/90:95 yrkas

1. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om allmänt lönestopp (bilaga 1),

2. att riksdagen beslutar att förkorta motionstiden till fyra dagar.

Med anledning av lagförslaget har utskottet inhämtat yttrande från
lagrådet (bilaga 2).

Motionerna

1989/90:A14 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1989/90:95,

1989/90:A16 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar avslå proposition 1989/90:95 om allmänt lönestopp.

1989/90:A17 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till allmänt lönestopp,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till strejkförbud,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjda strejkböter,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag om straff för utbetalande
eller mottagande av högre lön i strid mot §§ 2 och 3 i prop.
1989/90:95,

1989/90:A18 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens förslag till lag om allmänt lönestopp.

1989/90:A20 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

1 — Riksdagen 1989/90. 18 sami Nr 24

1989/90:A21 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1989/90:95 om allmänt
lönestopp,

1989/90:A22 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att bestämmelserna i 5 § i förslaget till lag
om allmänt lönestopp skall utgå,

2. att riksdagen uppdrar åt regeringen att återkomma till riksdagen
med förslag om ett obligatoriskt medlingsförfarande i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Utskottet

Utskottet behandlar i det följande regeringens proposition 1989/90:95
om allmänt lönestopp och sju motioner som väckts med anledning av
propositionen.

Regeringen föreslår i propositionen en temporär lagstiftning om
lönestopp. Bakgrunden till den föreslagna lagstiftningen är den på
senare tid alltmer okontrollerade kostnads- och löneutvecklingen på
den svenska arbetsmarknaden. I lagen föreslås att ett allmänt lönestopp
för hela arbetsmarknaden införs. Den rättsliga innebörden av detta är
ett förbud att fr. o. m. den 8 februari 1990 utge eller ta emot högre
löner och andra ersättningar i anställningsförhållanden för samma
eller jämförbara arbetsuppgifter än som utgick dessförinnan. Förbudet
skulle gälla för såväl den kollektivavtalsreglerade arbetsmarknaden
som för områden där kollektivavtal tillfälligtvis inte gäller eller helt
saknas.

I lagen föreslås även att arbetsmarknadens parter bör bli bundna av
fredsplikt i fråga om löner och andra ersättningar till arbetstagare. Den
som bryter mot bestämmelserna om fredsplikt kan enligt förslaget
ådömas skadestånd. Ett högre skadestånd än 5 000 kr. kan dock inte
åläggas en arbetstagare. Den som bryter mot bestämmelserna om
lönestopp kan ådömas böter. Slutligen föreslås att regeringen och
statens pris- och konkurrensverk får medge undantag från lönestoppet
om särskilda skäl föranleder det.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft omgående och avses
gälla till utgången av år 1991.

Moderata samlingspartiet framhåller i motion Al8 att det föreslagna
lönestoppet innebär en total statlig reglering av alla löner och andra
kontanta ersättningar i närmare två år. Förslaget kränker enskilda
individers rättigheter och utgör ett mycket allvarligt ingrepp i marknadsekonomin,
ett ingrepp som inte har förankring i rättsmedvetandet.
På sikt kommer regleringarna inte få någon effekt på löne- och
prisutvecklingen medan de däremot ger utrymme för manipulation
och myndighetsgodtycke.

Inkomstpolitiska ingripanden kan enligt moderaterna möjligen till
en tid dämma upp lönestegringen men den bryter alltid igenom och då
ofta som en "löneexplosion". Tanken på en statlig inkomstpolitik
måste avvisas. Lösningen måste sökas i en klar arbetsfördelning mellan

1989/90: AU24

den politiska makten och arbetsmarknadens parter. Själva lönebildningen
är en uppgift för parterna, som dock måste utgå ifrån att de
själva bär ansvaret för konsekvenserna av alltför stora löneökningar —
arbetslöshet, konkurser och företagsnedläggelser kan bli följden.

I fråga om kontrollmöjligheten anser moderaterna att statens prisoch
konkurrensverk fått sig ålagt en näst intill omöjlig uppgift. Det
blir ogörligt att skilja t.ex. mellan "äkta" löneglidning i form av
upparbetade ackord och otillåtna uppjusteringar.

När det gäller grundlagsenligheten av konfliktförbudet framförs att
det är uppenbart att mycket starka skäl skall föreligga för en lagstiftning
som inskränker rätten att vidta stridsåtgärd. De skäl som regeringen
anfört är inte tillräckliga enligt moderaterna. Inte heller finns
sådana omständigheter som enligt artikel 31 i den europeiska sociala
stadgan tillåter begränsningar av strejkrätten.

Avslutningsvis anförs i motionen att förslaget kan förefalla att innehålla
en förbättring genom att skadeståndsbeloppen vid olovliga stridsåtgärder
kan fastställas till maximalt 5 000 kr. Med hänvisning till vad
som anförts i en tidigare motion anser moderaterna dock att denna
ändring skall vara permanent.

Moderata samlingspartiet hemställer att riksdagen avslår regeringens
förslag till lag om allmänt lönestopp.

Även folkpartiet anser i motion A17 att regeringens proposition bör
avslås. I motionen anförs att den ekonomiska utvecklingen under en
följd av år har kännetecknats av alltför låg tillväxt, alltför höga prisoch
kostnadsökningar, otillräckligt sparande samt brist på förnyelse
inom den offentliga sektorn. Det hade varit motiverat att strama åt
finanspolitiken redan på våren 1988.

De utbudsstimulanser som regeringen mäktat föreslå har varit blygsamma
med undantag för skattereformen. Denna kan dock inte lösa
alla problem — särskilt som betydande steg tas i motsatt riktning
genom förslag om ökad semester och förlängd föräldraledighet.

Folkpartiet konstaterar att regeringen lägger ett oproportionerligt
stort ansvar för lönekostnadsutvecklingen på arbetsmarknadens parter.
Huvudorsaken till överhettningen på arbetsmarknaden är emellertid
den ekonomiska politiken och därför vilar ansvaret tyngst på regeringen
enligt folkpartiet.

Regeringens förslag om lönestopp bidrar inte till att lösa några
problem. Att införa lönestopp är att angripa symptomen på obalans i
stället för att angripa obalanserna i sig själva, anför folkpartiet. Även
från principiell synpunkt måste man se allvarligt på förslagen; konflikträtten
har stöd såväl i grundlagen som i internationella konventioner.
Det konstateras också att lönestoppet kommer att inbjuda till
mygel och en oändlig byråkrati.

Slutligen bör regeringen enligt folkpartiet åstadkomma en klarare
gränsdragning mellan statsmakternas uppgifter och arbetsmarknadsparternas
uppgifter.

Centern framhåller i sin motion A21 att regeringens "tredje väg" är
ett misslyckande. Det nu föreslagna lönestoppet är tveksamt ur arbets -

1989/90: AU24

tl-Riksdagen 1989/90. 18sami. Nr 24

marknads- och arbetsrättssynpunkt liksom ur effektivitetssynpunkt.
Lönestoppet kommer bara åt kollektivavtalen och kan kringgås genom
t ex kontraktsavtal i kombination med förändrade arbetsuppgifter.

Det är vidare mycket anmärkningsvärt, anser motionärerna, att
regeringen förelägger riksdagen förslag om inskränkningar i strejkrätten.
Inget annat europeiskt land använder i dag de metoder regeringen
föreslår.

Dessutom innebär förslaget att skadeståndsreglerna kommer att regleras
i en särskild lag vid brott mot fredsplikten trots att motsvarande
regler redan finns i medbestämmandelagen. Påföljd vid brott mot
lönestoppet skall utdömas av allmän domstol medan skadestånd på
grund av brott mot fredspliktsbestämmelserna enligt den föreslagna
lagen skall utdömas av arbetsdomstolen. Enligt motionärernas uppfattning
bör regeringen återkomma till riksdagen i annat sammanhang
med förslag till förändring av fredspliktsbestämmelserna i medbestämmandelagen
vad gäller påföljd vid vilda strejker. Mot bakgrund av vad
sålunda anförts anser centern att proposition 95 skall avslås.

I vänsterpartiet kommunisternas motion A17 begärs att riksdagen
avslår regeringens förslag om allmänt lönestopp, strejkförbud, höjda
strejkböter samt straff för utbetalande eller mottagande av högre lön i
strid mot 2 och 3 §§ enligt propositionens lagförslag. Vpk säger nej till
det i regeringens åtgärdspaket som riktar sin udd mot fackföreningsrörelsens
självständighet och lönearbetarnas levnadsvillkor. Förslaget som
helhet slår nu hårdast mot de lågavlönade, bland vilka de flesta är
kvinnor. Den tredje vägens politik är i en återvändsgränd enligt
motionen. Regeringen har undvikit att bekämpa inflationen med åtgärder
mot kapitalet; i stället har de arbetandes löneökningar utmålats
som inflationens huvudorsak.

Enligt vpk:s analys är det kraftigt växande underskottet i bytesbalansen
allvarligt. Ekonomin är för närvarande överhettad, anför vpk. I
detta läge är det nödvändigt att bedriva en politik som förstärker
industrins och offentliga sektorns möjligheter att rekrytera arbetskraft.
Vpk delar däremot inte regeringens uppfattning om att Sverige står
inför en akut kostnadskris. Det framlagda åtgärdsprogrammet framstår
inte heller som särdeles effektivt eller rättvist. Ett generellt lönestopp
slår hårdast mot de lågavlönade och därför avvisar vpk ett allmänt
lönestopp. Vidare avvisas bestämt införande av strejkstopp, olagligförklarande
av strejker i två år samt höjda strejkböter.

Även i motion A20 från miljöpartiet de gröna yrkas avslag på
propositionen. Miljöpartiet delar uppfattningen att det finns svåra
problem i svensk ekonomi men har en annan uppfattning om orsakerna
till problemen och hur de skall lösas. Grundorsaken till nuvarande
problem är att det under många år bedrivits en resursslösande ekonomisk
politik som uppmuntrat till överkonsumtion och skuldsättning.
Regeringens förslag att lösa krisen är felaktiga eftersom de bara inriktar
sig på kortsiktiga lösningar. Efter avkylningsperioden kommer
resursslöseriet att ta ny fart, om inte ett trendbrott åstadkoms i den
ekonomiska politiken.

1989/90: AU24

Om långsiktigt verkande åtgärder beslutas kan miljöpartiet stödja
förslaget om ett tidsbegränsat lönestopp under förutsättning att de lägst
avlönade inte drabbas. Miljöpartiet avvisar regeringsförslaget att arbetsmarknadens
parter skall bli bundna av fredsplikt i fråga om löner och
andra ersättningar till arbetstagare eftersom detta innebär ett allvarligt
ingrepp i den fria förhandlingsrätten.

I motion A14 av Ylva Annerstedt (fp) föreslås att proposition 95
avslås — bland annat mot den bakgrunden att folkrättsliga experter
menar att skälen för det föreslagna strejkförbudet inte är tillräckliga
för att godkännas vid en prövning mot Europarådets sociala stadga.

I motion A22 av Lars Ulander m.fl. (s) anförs att det i regeringens
lagförslag uttryckligen föreskrivs att fredsplikt skall råda i fråga om
löner och andra ersättningar (§ 5). Detta har väckt starka reaktioner
på arbetsplatserna och hos de anställdas fackliga organisationer. Motionärerna
yrkar därför att bestämmelserna i 5 § skall utgå. I stället bör
det införas en bestämmelse om att förhandlingar som kan leda till
beslut om dispens i sista hand skall kunna föras under obligatorisk
medling. Medlarnas slutbud skall underställas regeringen för dispensprövning.
Om regeringen medger dispens måste det finnas en skyldighet
för arbetsgivaren att betala ut lön i enlighet med dispensbeslutet. I
denna del yrkas att riksdagen uppdrar åt regeringen att återkomma till
riksdagen med förslag om ett obligatoriskt medlingsförfarande i enlighet
med det anförda.

På utskottets begäran har lagrådet granskat lagförslaget (bilaga 2). I
yttrandet framförs att lagrådet naturligen ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan om förslagets förenlighet med grundlag och Sveriges
internationella förpliktelser. Bestämmelsen i 2 kap. 17 § regeringsformen
innebär enligt lagrådet inte något hinder att genomföra den nu
föreslagna lagstiftningen. 1 fråga om de internationella förpliktelserna
utmynnar granskningen i slutsatsen att det är mycket möjligt att,
särskilt på grund av långvarigheten i det föreslagna konfliktförbudet,
kritik kan komma att riktas mot Sverige av organ inom Europarådet
och/eller ILO. Enligt lagrådets mening kan dock Sveriges internationella
förpliktelser inte anses förhindra att den föreslagna lagen genomförs.

1 övrigt har lagrådet förordat vissa justeringar i den föreslagna
lagtexten av huvudsakligen juridisk/teknisk natur.

Regeringens förslag om allmänt lönestopp kan inte biträdas av
utskottet. Förslaget bör därför avvisas av riksdagen. Den i sammanhanget
väckta motionen av Lars Ulander (s) bör också avslås.

Utskottet baserar sitt ställningstagande på följande bedömning.

Den fria förhandlingsrätten är sedan decennier etablerad på den
svenska arbetsmarknaden. De fackliga organisationernas rätt att genom
förhandlingar med motparten träffa frivilliga överenskommelser om
löner och arbetsvillkor är hävdvunnen. Med de ingrepp i förhandlingsrätten
som den av regeringen föreslagna regleringen innebär finns risk
att allmänheten och parterna väntar sig nya regeringsingripanden även

1989/90: AU24

i framtiden. Har man väl en gång berövat arbetsmarknadens parter
deras ansvar är det svårt att senare komma tillbaka och begära ett
ansvarsfullt uppträdande.

Det lönestopp regeringen förespråkar kommer att leda till en dispensgivning
som innebär en omfattande byråkratisk hantering när det
skall bedömas om överenskomna löneökningar skall godtas eller inte.
Som exempel kan här anges handläggningen av det otal dispensärenden
som blir en följd av fördelningen av lokala potter för de stora
grupper tjänstemän på den privata arbetsmarknaden som har individuella
löner.

Lönestoppet kommer att vara mest effektivt när det gäller arbetstagare
som har festa löner på en inte särskilt hög nivå. Det gäller främst
kollektivanställda på den privata sektorn och offentliganställda med
vårdande eller rutinbetonade arbetsuppgifter. Högre tjänstemän på den
enskilda sektorn får lättare att komma överens med arbetsgivaren om
arrangemang som kringgår lönestoppet, och fria yrkesutövare torde
över huvud taget inte gå att kontrollera.

Det kan vidare noteras att kriminaliseringen av utbetalning och
mottagande av löneökningar som överenskommits i strid med lönestoppet
innebär att regeringen frångår den vedertagna principen att
den arbetsrättsliga sanktionen för regelöverträdelser är skadestånd och
inte straff.

Den modifiering av regeringens förslag som innefattas i motion A22
av Lars Ulander m.fl. (s) går kritiken mot förslaget till mötes i ett
avseende. Men lönestoppet förutsätts bestå med de konsekvenser detta
får för vissa grupper såsom ovan berörts, och behovet av en omfattande
dispensbyråkrati kvarstår. Ingreppet i parternas konflikträtt hävs
med motionens förslag men parternas fria förhandlingsrätt kan i stället
sättas ur spel med det nya skiljedomsförfarandet. Utskottet är inte
berett att på grundval av motionen och i den situation som råder
förorda att den svenska avtalsrätten tillförs ett nytt och oprövat instrument
av detta slag.

Såsom påpekats i motionerna leder regeringens förslag endast till att
man försöker komma åt symptomen utan att samtidigt angripa de
bakomliggande orsakerna till obalansen i den svenska ekonomin. I ett
senare sammanhang återkommer utskottet till de motioner som berör
krav på en översyn av formerna för förhandlingar och avtal.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A14 yrkande

1, 1989/90:A16, 1989/90:A17 yrkandena 1, 2, 3 och 4,

1989/90:A18, 1989/90.A20 yrkande 1 och 1989/90:A21 yrkande 1
avslår proposition 1989/90:95 och motion 1989/90:A22.

Utskottet hemställer dessutom

att förevarande ärende företas till avgörande efter endast en
bordläggning.

1989/90: AU24

Stockholm den 14 februari 1990
På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell Nilsson (s),
Marianne Stålberg (s), Börje Hörnlund (c),_ Lahja Exner (s), Anders G.
Högmark (m), Gustav Persson (s), Sten Ostlund (s), Bo Nilsson (s),
Mona Saint Cyr (m), Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson £c),
Karl-Erik Persson (vpk), Anna Horn af Rantzien (mp), Monica Ohman
(s) och Erik Holmkvist (m).

Reservationer

1. Reservation 1

Lars Ulander, Kjell Nilsson, Marianne Stålberg, Lahja Exner, Gustav
Persson, Sten Östlund, Bo Nilsson och Monica Öhman (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Regeringens
förslag" och på s. 6 slutar med "och avtal" bort ha följande
lydelse:

Den svenska ekonomin är överhettad. Prisökningarna och den nominella
löneökningstakten har varit påtagligt snabbare än i konkurrentländerna
under de senaste åren. I vår omvärld har löneökningstakten
pressats ned till priset av hög arbetslöshet. Denna metod har
avvisats av den svenska regeringen. Den nuvarande utvecklingen med
hög inflation, alltmer urholkad konkurrenskraft och stigande underskott
i bytesbalansen kan inte accepteras. Detta innebär ett allvarligt
hot mot sysselsättningen och äventyrar välfärden.

I finansplanen 1990 framhölls att överhettningen i den svenska
ekonomin nu gått så långt samt att pris- och löneökningstakten länge
legat så högt att en ytterligare åtstramning av den ekonomiska politiken
är nödvändig. Regeringen förklarade sig emellertid beredd att,
innan åtgärder vidtogs, tillsammans med arbetsmarknadens parter pröva
om det fanns någon väg att genom en kombination av stram
ekonomisk politik samt samförstånd och ansvarstagande få ned inflationen
utan hög arbetslöshet. Regeringen inbjöd därför arbetsmarknadens
parter till överläggningar om lönerna 1990 och 1991 och om
möjligheterna att bryta den alltför höga löneökningstakten. När överläggningarna
avslutats skulle regeringen ta ställning till i vilken utsträckning
den ekonomiska politiken måste skärpas ytterligare i syfte
att uppnå balans i den svenska ekonomin.

Överläggningarna har visat att förutsättningar inte föreligger för att
snabbt teckna centrala avtal som åstadkommer det nödvändiga trendbrottet
i kostnadsutvecklingen. Den ekonomiska politiken måste därför

1989/90: AU24

skärpas. Det bör ske bl.a. genom det åtgärdsprogram som regeringen
har redovisat med pris- och hyresstopp, lönestopp, utdelningsstopp
samt kommunalt skattestopp. Det är åtgärder som måste genomföras
utan dröjsmål.

Det som utskottet nu har att ta ställning till är förslaget om ett
tillfälligt lönestopp. Den av regeringen föreslagna lagstiftningen bör
genomföras med följande förtydliganden och förändringar.

Lönestoppet under åren 1990 och 1991 är enligt lagförslaget inte
absolut. Som självklara undantag anges i propositionen löneökningar
som följd av ännu inte slutförda förhandlingar om 1990 års löner och
icke fördelade s.k. lokala potter. I propositionen ges ytterligare exempel
på undantagsmöjligheter. Till dessa anser utskottet det väsentligt att
infoga att man vid dispensprövningen från lönestoppet ser till att det
utrymme som kan komma att finnas för löneökningar under år 1991 i
första hand tillfaller lågavlönade.

I motion A22 av Lars Ulander m.fl. (s) föreslås att fredsplikten och
det särskilda skadeståndet som föreskrivs i lagförslagets 5 § skall utgå
och att regeringen får i uppdrag att återkomma till riksdagen med
förslag om förstärkt medlingsförfarande. Motionsförslaget stämmer
bättre överens med traditionerna på svensk arbetsmarknad. Lagförslaget
bör ändras i enlighet härmed. Utskottet anser i likhet med regeringen
att lagstiftning av det slag det nu gäller inte bör göras mer
ingripande än absolut nödvändigt.

Förslag om ett förstärkt medlingsförfarande bör, såsom föreslås i
motionen, utarbetas av regeringen och föreläggas riksdagen.

Vad utskottet anfört om dispensprövningen samt beträffande ett
förstärkt medlingsförfarande bör ges regeringen till känna.

Att stridsåtgärder får vidtas utan hinder av lagen bör anges i lagtexten.
En regel härom kan lämpligen bilda en ny 5 §.

De ändringar av väsentligen redaktionell art som lagrådet har förordat
bör genomföras.

När det gäller regeringens befogenhet att godkänna undantag bör en
motsvarande befogenhet införas för riksdagen i fråga om arbetstagare
hos riksdagen och dess myndigheter i likhet med de undantag som
görs i t.ex. lagen om offentlig anställning.

Utskottet lägger i bilaga 3 fram förslag till lagtext med den av
utskottet förordade lydelsen.

De ovan redovisade ställningstagandena innebär att utskottet avvisar
de avslagsyrkanden som har framställts i de föreliggande motionerna
från m, fp, c, vpk och mp.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:95 och
motion 1989/90-.A22 samt med avslag på motionerna
1989/90:A14 yrkande 1, 1989/90:A16, 1989/90:A17 yrkandena 1,

2, 3 och 4, 1989/90:A18, 1989/90:A20 yrkande 1 och

1989/90:A21 yrkande 1

dels antar det i bilaga 3 framlagda lagförslaget med som Reservanternas
förslag betecknade lydelse,

1989/90: AU24

dels godkänner vad utskottet anfört om dispensförfarandet,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om förslag till förstärkt medlingsförfarande.

2. Reservation 2 (motiveringen)

Anna Horn af Rantzien anser att den del av utskottets yttrande som på
s. 5 börjar med "Den fria" och på s. 6 slutar med "och avtal" bort ha
följande lydelse:

Den fria förhandlingsrätten är sedan decennier etablerad på den
svenska arbetsmarknaden. De fackliga organisationernas rätt att genom
förhandlingar med motparten träffe överenskommelser om löner och
arbetsvillkor är hävdvunnen. Regeringen har lyckligtvis dragit tillbaka
sitt förslag om strejkförbud.

Den modifiering av regeringens förslag som innefattas i motion A22
av Lars Ulander m. fl. (s) går kritiken mot förslaget till mötes i ett
avseende. Ingreppet i parternas konflikträtt hävs med motionens förslag,
men parternas fria förhandlingsrätt kan starkt begränsas med det
nya skiljedomsförferandet. Utskottet är inte berett att på grundval av
denna motion förorda att den svenska avtalsrätten tillförs ett nytt och
oprövat instrument av detta slag.

Utskottet delar uppfattningen att det finns svåra problem i svensk
ekonomi men har en annan uppfattning om orsakerna till problemen
och hur de skall lösas. De kortsiktiga "stoppåtgärder" regeringen
föreslår kan bara bli meningsfulla om de sätts in i ett långsiktigt
perspektiv av miljöinriktad åtstramning.

Inom ramen för en sådan långsiktig åtstramning hade utskottet
kunnat godta ett lönestopp som en tillfälligt nedkylande åtgärd under
förutsättning att de lägst avlönade inte drabbades.

Såsom påpekats i motionerna leder regeringens förslag endast till att
man försöker komma åt symtomen utan att samtidigt angripa de
bakomliggande orsakerna till obalansen i den svenska ekonomin. I ett
senare sammanhang återkommer utskottet till de motioner som berör
krav på en översyn av formerna för förhandlingar och avtal. Under
nuvarande förhållanden anser utskottet att propositionen bör avslås.

Särskilt yttrande

Karl-Erik Persson (vpk) anför:

Vpk har i motion A17 med anledning av proposition 95 yrkat avslag
på regeringens förslag till ett allmänt lönestopp som främst drabbar de
breda medlemsgrupperna inom LO och TCO. Lönestoppet har sin udd
riktad mot de lågavlönade, vilka är åttiotalets förlorare. Åttiotalets
vinnare är däremot de högavlönade, kapitalägare och företag.

I vpk:s motion finns förslag till åtgärder mot de högavlönades
löneutveckling. Tyvärr har utskottet inte varit berett att diskutera
sådana åtgärder.

1989/90: AU24

Vpk ställer sig därför bakom ett avslag på införandet av ett lönestopp
enligt regeringens förslag. Förutom att lönestoppet drabbar de
lågavlönade är regeringens förslag oacceptabelt när det gäller tvångsmedling
och en helt statligt dirigerad lönepolitik. Detsamma gäller
frågan om införande av principer på arbetsrättens område som härstammar
från "legostadgans" tid, vilket kriminaliserar brott mot lönestoppet.

1989/90: AU24

Propositionens lagförslag
Förslag till

Lag om allmänt lönestopp

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller regler om ersättning för arbete till arbetstagare
under tiden den 8 februari 1990 till utgången av år 1991.

Med ersättning för arbete avses i denna lag avlöning, arvode, traktamente
och annan förmån som utgår i en anställning.

Lönestopp

2 § För tid fr.o.m. den 8 februari 1990 får arbetsgivare inte utge, och
arbetstagare inte ta emot, högre ersättning för samma eller jämförbara
arbetsuppgifter än som utgick dessförinnan.

3 § När en arbetstagare har anställts fr.o.m. den 8 februari 1990, eller
när det annars inte går att beräkna vad som var en arbetstagares
normala inkomst vid denna tidpunkt, skall bedömningen i stället göras
med ledning av vad som då var de normalt tillämpade löne- och
ersättningsbeloppen i jämförbara anställningsförhållanden.

4 § Utan hinder av bestämmelserna i 2 och 3 §§ får till en arbetstagare
utges högre ersättning än som gällde före den 8 februari 1990 om de
avtalats redan före denna tidpunkt.

Övrigt

5 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det strider mot vad som föreskrivs i

2 och 3 §§.

Fredsplikt skall råda i fråga om löner och andra ersättningar till
arbetstagare. Därvid skall för hela arbetsmarknaden tillämpas 3 kap.
4—6 §§ lagen (1976:600) om offentlig anställning och de bestämmelser
i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet som följer därav.

I stället för bestämmelserna i 60 § sista stycket sistnämnda lag skall
dock vad som föreskrivs i nästföljande stycke gälla.

Högre skadestånd än femtusen kronor får inte åläggas en arbetstagare
för brott mot den fredsplikt som följer av denna lag.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 och 3 §§
döms till böter.

Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket, skall
23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.

7 § Statens pris- och konkurrensverk får om särskilda skäl föranleder
det medge undantag från 2 och 3 §§. Ärenden av större vikt skall av
verket hänskjutas till regeringen.

8 § Statens pris- och konkurrensverk skall ha tillsyn över tillämpningen
av bestämmelserna om lönestopp.

9 § Mål om tillämpningen av 5 § handläggs enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag då lagen enligt uppgift
på den utkom från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelsen
i 6 § tillämpas inte på ersättning som utgetts för tid före ikraftträdandet.

1989/90: AU24

Bilaga 1

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-02-12

Närvarande: justitierådet Staffan Vängby, regeringsrådet Bertil Werner,
justitierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid riksdagens arbetsmarknadsutskotts sammanträde
den 9 februari 1990 har utskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande
över propositionen 1989/90:95 med förslag till lag om allmänt lönestopp.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars
Johan Eklund.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet har vid sin granskning av lagförslaget naturligen ägnat
särskild uppmärksamhet åt frågan om dess förenlighet med grundlag
och Sveriges internationella förpliktelser. Bestämmelsen i 2 kap. 17 §
regeringsformen om fackliga friheter har avsiktligt och efter önskemål
av bl.a. de fackliga centralorganisationerna getts en mycket begränsad
räckvidd (se prop. 1975/76:209 s. 123, KU 1975/76:56 s. 33). Där
föreskrivs endast att förening av arbetstagare samt arbetsgivare och
förening av arbetsgivare äger rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om
annat ej följer av lag eller avtal. Bestämmelsen utgör inte något hinder
att genomföra den nu föreslagna lagstiftningen.

Vad angår Sveriges internationella förpliktelser är dessa mer svåröverblickbara.
Art. 8 i FN-konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter och art. 6 i den europeiska sociala stadgan
innefattar båda ett principiellt krav på erkännande av strejkrätten.
Enligt förstnämnda bestämmelse har Sverige förbundit sig att säkerställa
rätten att strejka under förutsättning att den utövas i enlighet med
svensk lagstiftning. Enligt art. 6 i den europeiska sociala stadgan har
Sverige förbundit sig att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt
att tillgripa kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikter, däri
inbegripet strejk, om inte annat följer av förpliktelser enligt gällande
kollektivavtal. I förpliktelserna får enligt art. 31 i stadgan göras sådana
inskränkningar och begränsningar som är i lag föreskrivna och som är
nödvändiga i ett demokratiskt samhälle såsom garanti för annans frioch
rättigheter eller såsom skydd för samhällets intresse, nationell
säkerhet, allmän hälsa eller moral.

Frågan kompliceras något av att det kan diskuteras i vad mån
gällande konventionsbestämmelser om föreningsfriheten och/eller rätten
att bilda och ansluta sig till fackföreningar kan anses inbegripa
skydd också för de fackliga föreningarnas rätt att i sin verksamhet
använda sig av fackliga stridsåtgärder. Sådana finns i art. 23 i Förenta
Nationernas universella förklaring om de mänskliga rättigheterna, art.

22 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, art.

11 i europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig -

heterna och de grundläggande friheterna och i olika ILO-konventioner,
främst nr 87 angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
och nr 98 angående tillämpningen av principerna för organisationsrätten
och den kollektiva förhandlingsrätten.

Bestämmelsen i den europeiska människorättskonventionen är naturligtvis
av särskilt intresse med hänsyn till den prövning som kan ske

1 kommissionen och domstolen. Frågan om bestämmelsens tillämplighet
på strejkrätten har diskuterats i litteraturen (Hans Danelius,
Mänskliga rättigheter, 4 uppl., 1989 s. 226). Enligt lagrådets mening
finns dock ej grundad anledning till antagande att vid en sådan
prövning den föreslagna lagen skulle befinnas stridande mot art. 11 i
europeiska människorättskonventionen.

Det är för lagrådet känt att den expertkommitté inom Europarådet
som granskar tillämpningen av den europeiska sociala stadgan och
ILO:s kommitté för föreningsfriheten behandlat dansk lagstiftning i
mars 1985 om en tvåårig förlängning av kollektiva löneavtal. Därvid
framhöll bl.a. Europarådskommittén, som grundade sin bedömning på
art. 6 och 31 i den europeiska sociala stadgan, att tiden för begränsningar
i rätten till kollektiva åtgärder måste göras så kort som möjligt
och under alla omständigheter inte fick överstiga vad som behövdes
för en återgång till normala förhållanden. ILO-kommittén underströk
att ingripanden genom lagstiftning i kollektiva förhandlingar borde ske
bara "in cases of emergency and for brief periods of time".

Av sin genomgång drar lagrådet den slutsatsen att det är mycket
möjligt att, särskilt på grund av långvarigheten i det föreslagna konfliktförbudet,
kritik kan komma att riktas mot Sverige av organ inom
Europarådet och/eller ILO. Enligt lagrådets mening kan dock Sveriges
internationella förpliktelser inte anses förhindra att den föreslagna
lagen genomförs.

Lagrådet förordar att rubrikerna närmast före 2 och 5 §§ får utgå.

2 och 3 §§

I det remitterade förslaget innehåller 2 § den grundläggande regeln om
förbud mot högre ersättning för arbete än som utgick före den 8
februari 1990 medan i 3 § behandlas fall där arbetstagarens lön före
den 8 februari 1990 inte kan tjäna som utgångspunkt för lönestoppet.
Enligt motiven avser 3 § dels nyanställningar, dels olika fall där en
arbetstagares anställnings- eller arbetsförhållanden ändras. Enligt lagrådets
mening skulle innebörden av 3 § komma till ett tydligare uttryck
om paragrafen gavs följande lydelse:

"När en arbetstagare anställs efter den 7 februari 1990 får arbetsgivaren
inte utge och arbetstagaren inte ta emot ersättning som är högre än
vad som den 7 februari 1990 normalt tillämpades i jämförbara anställningsförhållanden.

Vad nu sagts gäller även när en arbetstagare efter den 7 februari
1990 får arbetsuppgifter som inte är jämförbara med dem han tidigare
hade."

1989/90: AU24

Bilaga 2

Godtas lagrådets förslag till ändring av 3 § bör även tidsangivelsen i

2 § — "fr.o.m. den 8 februari 1990" — ändras så att paragrafen får
följande lydelse:

"För tid efter den 7 februari 1990 får arbetsgivare inte utge och
arbetstagare inte ta emot högre ersättning för samma eller jämförbara
arbetsuppgifter än som utgick dessförinnan."

4 §

I paragrafen torde i stället för uttrycket "om de avtalats" böra användas
orden "om ersättningen avtalats".

5 §

I paragrafens andra stycke föreskrivs att fredsplikt skall råda i fråga om
löner och andra ersättningar till arbetstagare. Därvid skall för hela
arbetsmarknaden tillämpas 3 kap. 4—6 §§ lagen (1976:600) om offentlig
anställning och de bestämmelser i lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet som följer därav; dock att en särskild reglering
föreslås i fråga om det skadestånd som skall kunna åläggas arbetstagare
som bryter mot fredsplikten. Med hänsyn till att den föreslagna lagen
enligt l § första stycket skall tillämpas i fråga om ersättning för arbete
till arbetstagare varmed enligt 1 § andra stycket skall förstås avlöning,
arvode, traktamente och annan förmån som utgår i en anställning
förordar lagrådet att orden "löner och andra ersättningar" byts ut mot
orden "ersättning för arbete". Vidare kan ifrågasättas om det inte också
behövs en bestämmelse som reglerar fredsplikten under tid då prövning
sker av frågan om viss stridsåtgärd är tillåten (jfr 3 kap. 2 § lagen
om offentlig anställning). Med hänsyn till arbetsdomstolens praxis,
enligt vilken interimistiskt förordnande om förbud mot stridsåtgärder
kan meddelas i sådana fall, synes någon särskild bestämmelse inte
nödvändig.

6 §

Lagrådet förordar att första stycket ges lydelsen:

"Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 eller 3 §
döms till böter."

I andra stycket föreskrivs att medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken
skall tillämpas. Lagrådet anmärker att bestämmelsen kan tänkas
leda till att inte bara utbetalningen av lön utan även ett ingående av
avtal som föranleder att utbetalningen kommer till stånd blir straffbart.
Det sagda skulle i så fall kunna gälla även ingående av kollektivavtal.

Att hos en arbetsgivare, som är en juridisk person, finna den som
bör göras ansvarig för en överträdelse är ofta förenat med svårigheter.
Lönestoppet skulle bli betydligt mer effektivt om sanktionen kunde
riktas mot företaget som sådant. Såsom institutet företagsbot är utformat
och tillämpas torde dock ett individuellt straffansvar vara erforderligt.

1989/90: AU24

Bilaga 2

Övergångsbestämmelserna

Den som före lagens ikraftträdande betalar ut ersättning får inte
straffas, även om ersättningen skulle avse tiden efter ikraftträdandet;
det skulle nämligen strida mot förbudet mot retroaktiv tillämpning av
strafflag. För att tydligare ange detta bör den föreslagna övergångsbestämmelsen
ges följande lydelse:

"Bestämmelsen i 6 § tillämpas inte på ersättning som utgetts före
ikraftträdandet eller som utgetts därefter men avser tid före ikraftträdandet.
"

Den föreslagna regleringen innebär att ett avtal som ingåtts efter den

7 februari 1990 men före lagens ikraftträdande kan bli retroaktivt
ogiltigt. Ehuru sådan retroaktiv ogiltighet alltid är ägnad att väcka
betänkligheter torde den angivna effekten få godtas med hänsyn till
den korta tid det är fråga om och den uppmärksamhet som redan
förslaget till lagstiftning rönt.

1989/90: AU24

Bilaga 2

Regeringens förslag till lag om allmänt
lönestopp med ändringar föreslagna av de
socialdemokratiska reservanterna

Förslag till
Lag om allmänt lönestopp

Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Reservanternas förslag

1 §

Denna lag innehåller regler om ersättning för arbete till arbetstagare
under tiden den 8 februari 1990 till utgången av år 1991.

Med ersättning för arbete avses i denna lag avlöning, arvode, traktamente
och annan förmån som utgår i en anställning.

Lönestopp

För tid fr.o.m. den 8 februari
1990 får arbetsgivare inte utge,
och arbetstagare inte ta emot högre
ersättning för samma eller jämförbara
arbetsuppgifter än som utgick
dessförinnan.

När en arbetstagare har anställts
fr.o.m. denS februari 1990, eller
när det annars inte går att beräkna
vad som var en arbetstagares normala
inkomst vid denna tidpunkt,
skall bedömningen i stället göras
med ledning av vad som då var de
normalt tillämpade löne- och ersättningsbeloppen
i jämförbara anställningsförhållanden.

För tid efter den 7 februari
1990 får arbetsgivare inte utge
och arbetstagare inte ta emot högre
ersättning för samma eller jämförbara
arbetsuppgifter än som utgick
dessförinnan.

När en arbetstagare anställs
efter den 7 februari 1990 får arbetsgivaren
inte utge och arbetstagaren
inte ta emot ersättning som
är högre än vad som den 7 februari
1990 normalt tillämpades i jämförbara
anställningsförhållanden.

Vad nu sagts gäller även när en
arbetstagare efter den 7 februari
1990 får arbetsuppgifter som inte
är jämförbara med dem han tidigare
hade.

Regeringens förslag

Utan hinder av bestämmelserna
i 2 och 3 §§ får till en arbetstagare
utges högre ersättning än som
gällde före den 8 februari 1990
om de avtalats redan före denna
tidpunkt.

Reservanternas förslag

Utan hinder av bestämmelserna

i 2 och 3 §§ får till en arbetstagare
utges högre ersättning än som
gällde före den 8 februari 1990
om ersättningen avtalats redan
före denna tidpunkt.

Övrigt

5 §

Ett avtal är ogiltigt i den mån Stridsåtgärder får vidtagas utan

det strider mot vad som föreskrivs i hinder av denna lag.

2 och 3 §§.

Fredsplikt skall råda i fråga om
löner och, andra ersättningar till arbetstagare.
Därvid skall för hela arbetsmarknaden
tillämpas 3 kap.

4—6 §§ lagen (1976:600) om offentlig
anställning och de bestämmelser
i lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet som följer
därav. I stället för bestämmelserna
i 60 § sista stycket sistnämnda
lag skall dock vad som föreskrivs
i nästföljande stycke gälla.

Högre skadestånd än femtusen
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för brott mot den fredsplikt
som följer av denna lag.

6 §

Den som uppsåtligen eller av Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 2 och 3 oaktsamhet bryter mot 2 eller 3 §
§§ döms till böter. döms till böter.

Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket, skall

23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.

7 §

Statens pris- och konkurrensverk får om särskilda skäl föranleder
det medge undantag från 2 och 3 §§. Ärenden av större vikt skall av
verket hänskjutas till regeringen.

Befogenhet som enligt första stycket
tillkommer regeringen utövas i
fråga om arbetstagare hos riksdagen
eller dess myndigheter av riksdagen
eller myndighet som riksdagen
bestämmer.

1989/90: AU24

Bilaga 3

8 §

Statens pris- och konkurrensverk skall ha tillsyn över tillämpningen
av bestämmelserna om lönestopp.

Regeringens förslag Reservanternas förslag

9 §

Mål om tillämpningen av 5 §
handläggs enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft dagen Denna lag träder i kraft dagen

efter den dag då lagen enligt upp- efter den dag då lagen enligt uppgift
på den utkom från trycket i gift på den utkom från trycket i

Svensk författningssamling. Be- Svensk författningssamling. Bestämmelsen
i 6 § tillämpas inte på stämmelsen i 6 § tillämpas inte på

ersättning som utgetts för tid före ersättning som utgetts före ikraft i

kraft trädandet. trädandet eller som utgetts därefter

men avser tid före ikraftträdandet.

1989/90: AU24

Bilaga 3

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990