Dir. 1988:76
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.
En kommitté tillkallas för att se över reglerna om ersättning för ideell
skada i samband med personskada m.m. Kommitténs huvuduppgifter blir att
överväga
-- om den nuvarande ersättningsnivån bör höjas,
-- vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas, och
-- hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas.
Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada.
Med ekonomisk skada avses ekonomiska förluster av olika slag (kostnader,
inkomstförlust, intrång i näringsverksamhet). Ideell skada utgörs av
förluster av icke-ekonomisk natur.
Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts som sveda
och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt
till följd av skadan (5 kap. 1 § skadeståndslagen).
Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande
under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Den ideella karaktären är
inte alltid renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes
tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för
sveda och värk.
Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande
eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes
invaliditet kan bedömas som varaktig. Gränsen mellan å ena sidan sveda
och värk och å andra sidan lyte eller annat men dras alltså i huvudsak
vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt.
Med lyte avses vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlust av
någon kroppsdel. Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida
följder av skadan, inte bara sådana som medför direkt smärta eller
obehag utan också sådana som gör det svårt eller omöjligt för den
skadelidande att leva ett normalt liv. I denna form ersätts sålunda
förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel som inte är
vanställande (t.ex. rörelsehinder, talfel eller besvär av protes).
Även ersättningsposten olägenheter i övrigt -- som infördes i samband
med att skadeståndslagen ändrades år 1975 -- avser i huvudsak
skadeföljder efter den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning
ersätts skadeföljder som i tidigare skadeståndspraxis gottgjordes än som
ideell och än som ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svårbedömbara
faktorer som allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning
som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat
samt risken för att i framtiden förlora mera extraordinära inkomster,
t.ex. genom övertidsarbete. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i
viss utsträckning kan ersättas som olägenheter i övrigt är förhöjda
levnadsomkostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan,
t.ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för
kläder och skor m.m. samt särskilda kostnader för rekreation och
förströelse.
Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel
schablonmässigt. Försäkringsbolagen tillämpar i sin
skaderegleringspraxis vissa tabellvärden för olika vanligt förekommande
skador. Ersättningen enligt tabellerna, som regelbundet justeras med
hänsyn till penningvärdets förändringar, har på senare tid höjts mera
allmänt vid ett par tillfällen. Några motsvarande tabeller används inte
för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt.
De tabeller som försäkringsbolagen tillämpar för att bestämma
ersättningen för sveda och värk samt lyte och men har fastställts av
trafikskadenämnden, vars ledamöter förordnas av regeringen och
försäkringsinspektionen. Tabellerna har godtagits av riksdagen år 1975
(se prop. 1975:12 s. 111, LU 16, rskr. 133) och av högsta domstolen i
flera avgöranden (se NJA 1969 s. 469, 1972 s. 81, 1979 s. 129 och 1982
s. 793).
Utöver trafikskadenämnden är flera andra skadeprövningsnämnder verksamma
inom det enskilda försäkringsväsendet, t.ex. ansvarsförsäkringens
personskadenämnd.
De nu berörda nämnderna är endast rådgivande organ. Sedan en nämnd har
yttrat sig i ersättningsfrågan och försäkringsbolaget därefter har
fattat sitt beslut, kan den skadelidande få frågan prövad av domstol.
Antalet vägledande domstolsavgöranden i fråga om ideell skada är
emellertid begränsat. Utvecklingen på det området har därför i stor
utsträckning kommit att styras av nämndernas ställningstaganden.
Bestämmelserna i skadeståndslagen om skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande som tillfogas någon genom vissa brott
mot den personliga integriteten, såsom våldtäkt, ofredande och
ärekränkning (1 kap. 3 § skadeståndslagen).
Några tabeller, motsvarande dem som används för att bestämma ersättning
för sveda och verk samt lyte och annat men, finns inte när det gäller
ersättning för lidande till följd av brott. Domstolarna har också bara i
begränsad omfattning fått ta ställning till sådana ersättningsanspråk.
Beträffande våldtäktsbrott och andra sexualbrott har emellertid en viss
ersättningspraxis utbildats i brottsskadenämnden, som ger ersättning av
statsmedel för skador till följd av brott i fall då skadevållaren är
okänd eller saknar förmåga att betala skadestånd (se Marie Svendenius i
Svensk Juristtidning 1988 s. 64 ff).
Reglerna om ideell skada i samband med personskada har på senare tid
tilldragit sig ett allt större intresse.
Riksdagen behandlade i november 1986 olika frågor om ideell skada (se LU
1986/87:3; jfr LU 1987/88:4 och 1988/89:4). Enligt riksdagen behövdes
det inte någon mer genomgripande ändring av ersättningssystemet på
personskadeområdet och egentligen inte heller någon ändring av reglerna
i skadeståndslagen. Riksdagen uttalade emellertid samtidigt att det
kunde finnas anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av
ersättningsnivån vid ideell skada var befogad. Vidare behandlade
riksdagen en del speciella situationer där det kunde finnas skäl att
förbättra de skadelidandes ställning. Riksdagen överlämnade åt
regeringen att bestämma i vilka former ett utredningsarbete med denna
inriktning skulle bedrivas.
Liknande synpunkter framfördes vid en hearing som justitiedepartementet
anordnade i april 1987 med företrädare för berörda myndigheter och
organisationer m.fl. En allmän uppfattning var att det behövs en översyn
av reglerna om ersättning för ideell skada för att man skall kunna få en
samlad syn på dessa frågor och för att rättsläget i olika, praktiskt
viktiga frågor skall kunna klarläggas.
Någon allmän översyn av bestämmelserna om ideell skada har inte gjorts
någon gång. Enligt min mening bör en sådan översyn nu komma till stånd.
Jag delar riksdagens uppfattning att det inte finns behov av någon
genomgripande ändring av ersättningssystemet på området. Åtskilliga
frågor av praktisk och principiell natur behöver dock belysas närmare.
Arbetet bör anförtros åt en kommitté.
En huvuduppgift för kommittén blir att överväga om och i så fall i
vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. En
vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga
skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små
skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning.
Av betydelse för bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig
ersättningsnivå är vilka syften som skall tillgodoses genom ersättningen
för ideell skada. Givetvis kan en sådan skada aldrig kompenseras på ett
fullgott sätt genom ersättning i pengar. Men denna ersättning kan bidra
till att lindra verkningarna av de ideella förlusterna. Kommittén bör
överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra
livskvaliteter än som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna
självkänslan.
Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas åt ersättningen för
lidande i samband med sexualbrott e.d. Denna ersättning har -- på ett
annat sätt än ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt
olägenheter i övrigt -- inslag av upprättelse för den kränkande och
nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Kommittén bör
klargöra syftet med ersättningen i detta fall och ta ställning till om
de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp
kan anses tillräckligt fylla detta syfte.
Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå i fråga om ideell skada bör
naturligtvis också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i
samhället, som medfört bl.a. att fritiden har fått en allt större
betydelse för de flesta människor här i landet. En väsentlig fråga för
kommittén är om de allmänna höjningar av ersättningsnivån vid ideell
skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en
ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad.
Kommittén bör även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta
förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell
skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.
För att en sådan jämförelse skall bli rättvisande bör den dock göras med
utgångspunkt i den totala ersättningsbilden, alltså med beaktande även
av den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Och vid denna
jämförelse bör kommittén kunna bortse från en sådan särpräglad
skadeståndspraxis som har utbildats i bl.a. USA.
Vid sina överväganden i frågan om en lämplig ersättningsnivå bör
kommittén slutligen beakta de ekonomiska konsekvenser som en höjning av
den nuvarande ersättningsnivån kan få för försäkringstagarkollektivet i
form av högre försäkringspremier och för samhället i övrigt. Att
premierna hålls på en rimlig nivå ligger både i försäkringstagarnas och
i samhällets intresse. Detta intresse får avvägas mot de skadelidandes
intresse av att få en så god kompensation som möjligt.
En annan huvudfråga som kommittén bör ta ställning till är vilka
principer som skall tillämpas när ersättningen för ideell skada bestäms.
Visserligen gäller också här grundsatsen om full ersättning för den
lidna skadan. Några objektiva grunder, enligt vilka man skulle kunna
mäta den förlust som den ideella skadan har medfört för den skadade, går
emellertid inte att ställa upp. Det är därför naturligt att denna
ersättning måste bestämmas mera schablonmässigt än när skadan har
medfört skadeföljder som är av klart ekonomisk natur.
Som tidigare nämnts har försäkringsbolagen av denna anledning i sin
skaderegleringspraxis utbildat vissa tabellvärden för ersättningen för
sveda och värk samt lyte och men. När det gäller ersättningen för lyte
och men bygger ersättningstabellerna på tabeller över de s.k. medicinska
invaliditetsgraderna. Dessa medicinska invaliditetstabeller har
tillkommit i slutet av 1800-talet och har därefter inte genomgått någon
genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen.
Tabellerna är ofullständiga bl.a. på det sättet att åtskilliga av de
nutida besvär och symptom som en skada kan ge upphov till inte påverkar
invaliditetsgraden. Kommittén bör överväga om invaliditetstabellerna i
dagens samhälle utgör en lämplig utgångspunkt för bedömningen av en
skadas framtida verkningar.
Beträffande ersättningen för olägenheter i övrigt finns inte någon lika
klar skaderegleringspraxis. Det råder i stället en påfallande osäkerhet
om hur denna ersättning skall bestämmas. Kommittén bör om möjligt
skingra denna osäkerhet genom att ge närmare anvisningar för
bedömningen. Bl.a. bör kommittén ta ställning till frågan i vilken
utsträckning ersättningen bör vara schabloniserad eller individualiserad
(se om denna fråga Ola Pettersson i Svensk Juristtidning 1983 s. 81 ff
och Ulf Nordenson i Festskrift för Jan Hellner, 1984, s. 391 ff). Om
kommittén kommer fram till att standardiserade normer av det slag som
används vid fastställandet av ersättningen för sveda och värk samt lyte
och men bör tillämpas i detta sammanhang, synes det naturligt att också
dessa normer fortlöpande anpassas till penningvärdets förändringar.
Kommittén bör vidare diskutera om det går att dra en klarare gräns än
för närvarande mellan å ena sidan ersättningen för olägenheter i övrigt
och å andra sidan de övriga ersättningsposter som är aktuella när någon
har tillfogats en personskada (framför allt ersättningen för kostnader
och för lyte och men).
En fråga av liknande slag rör den ersättning för lidande som den som
t.ex. har våldtagits eller misshandlats har rätt till enligt 1 kap. 3 §
skadeståndslagen. Frågan gäller här hur denna ersättning förhåller sig
till den ersättning som betalas ut om den skadelidande i samband därmed
har tillfogats en personskada. Skall med andra ord den skadelidande i
ett sådant fall ha rätt till särskild ersättning enligt 1 kap. 3 §
skadeståndslagen vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och
värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt? Kommittén bör ta ställning
till denna fråga, som det råder olika uppfattningar om (se bl.a. Erland
Conradi i Svensk Juristtidning 1986 s. 453 ff).
I detta sammanhang bör kommittén även överväga om ersättning enligt
1 kap. 3 § skadeståndslagen skall kunna ges för den chock och
bestörtning som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter
ett inbrott eller en omfattande skadegörelse. Möjligen går det redan i
dag att få sådan ersättning. Bland de brott som enligt 1 kap. 3 §
skadeståndslagen berättigar till ersättning för lidande ingår nämligen
hemfridsbrott (se prop. 1972:5 s. 570). Frågan är dock hittills
obesvarad i rättspraxis.
Som förut nämnts har några tabeller, motsvarande dem som tillämpas i
fråga om ersättning för sveda och värk samt lyte och men, inte utbildats
när det gäller ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 §
skadeståndslagen. Det ligger också i sakens natur att denna ersättning
inte kan bestämmas lika schablonmässigt utan i hög grad är beroende av
omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén bör dock försöka ge
närmare riktlinjer för bedömningen. En omständighet som ofta bör kunna
påverka ersättningens storlek är beskaffenheten av skadevållarens
handlande; tydligt är att den kränkning som skall gottgöras kan framstå
som allvarligare ju grövre det brottsliga handlandet är (jfr NJA 1962
s. 458). Kommittén bör diskutera vilka andra omständigheter som särskilt
bör beaktas när ersättningen bestäms.
Det har ibland ifrågasatts om inte den oklarhet som i vissa avseenden
råder om innebörden av 1 kap. 3 § skadeståndslagen till en del har sin
grund i att paragrafen talar om ersättning för ''lidande'', en term som
förekommer också i andra skadeståndsrättsliga sammanhang (jfr bl.a.
prop. 1986/87:49 s. 29). Kommittén bör överväga om detta uttryck stämmer
med de syften som denna ersättning bör fylla eller om en annan
terminologi bör väljas.
I de fall ersättning för ideell skada bör bestämmas enligt särskilda
normer uppkommer frågan hur dessa normer skall fastställas.
Som riksdagen har uttalat är lagstiftning ett trubbigt instrument för
att bestämma storleken av skadeståndsbelopp; sådana frågor avgörs
smidigast och bäst i praxis (se LU 1986/87:3 s. 16). Kommittén bör
emellertid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera
framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.
Hittills är det mycket få fall som har prövats av högsta domstolen. Och
domstolens prövning har då -- i överensstämmelse med vad som uttalades i
förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen -- inskränkt sig
till ett konstaterande att ersättningen för sveda och värk samt lyte och
men bör bestämmas med utgångspunkt i vad som enligt försäkringspraxis
normalt betalas i dessa fall, dvs. med ledning av de tabeller som
försäkringsbolagen använder i sin skadereglering.
Kommittén bör vidare ta ställning till om det är en lämplig ordning att
dessa tabeller fastställs endast av trafikskadenämnden, utan att de
andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga.
En möjlighet är att också dessa nämnder i någon form får medverka vid
utformningen av tabellerna och andra schabloner. En annan tänkbar
möjlighet är att ett nytt organ -- med bred förankring hos olika
intressenter -- tillskapas för detta arbete.
Utöver de frågor jag nu har pekat på bör kommittén behandla sådana
frågor om ersättning för ideell skada som har väckt debatt eller som i
övrigt kan vara av intresse från praktisk eller principiell synpunkt.
Även andra frågor om ersättning för personskador som har uppmärksammats
på senare tid bör kunna tas upp i detta sammanhang.
En aktuell fråga är om ersättning för ideell skada skall kunna ges för
den oro för framtida skador som kan upplevas av dem som genom en
skadeståndsgrundande handling har utsatts för t.ex. en viss strålning,
som erfarenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss andel av
befolkningen, eller har blivit smittade av HIV-virus utan att ännu ha
visat några symptom på sjukdomen AIDS. Om det obehag som en sådan känsla
av risk innebär anses böra ersättas som ideell skada, bör kommittén ta
ställning till hur denna ersättning skall avvägas mot den
personskadeersättning som lämnas till dem som sedan verkligen blir
sjuka.
En annan fråga som har debatterats livligt gäller ersättningen för
ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt
medvetandegrad. I tidigare försäkringspraxis har ersättningen i dessa
fall fastställts till ett lägre belopp än när den skadelidande har varit
vid fullt medvetande och kunnat använda skadeståndsbeloppet för att
förbättra sin livssituation. Sedan riksdagen uttalat att allmänheten
upplever denna praxis som stötande och att starka skäl därför talar för
att den inte längre upprätthålls (se LU 1986/87:3 s. 16), har praxis
ändrats. Kommittén bör ta ställning till om denna ändrade praxis kan
anses tillfredsställande.
En närliggande fråga är om rätten till ersättning för ideell skada bör
falla bort, om den som har skadats dör innan ersättningen har
fastställts. Så gäller enligt domstolspraxis i dag. Det har nämligen
inte ansetts förenligt med ersättningens personliga karaktär att ett
anspråk på ersättning för ideell skada går över på den skadades arvingar
innan skadevållaren har utfäst sig att betala ersättningen eller denna
har bestämts av en domstol. Frågan är emellertid om denna tidpunkt, som
innebär att ersättningsrätten kan falla bort vid en långdragen
skadereglering, är den lämpligaste. Denna fråga diskuterades vid
skadeståndslagens tillkomst, varvid lagstiftaren med viss tvekan
stannade för att inte införa någon lagregel av annat innehåll (se prop.
1972:5 s. 178 f; jfr SOU 1963:33 s. 42 ff). Kommittén bör på nytt
undersöka om det går att finna en tillfredsställande lösning på
problemet.
Enligt gällande rätt ersätts inte s.k. tredjemansskada. Det innebär
bl.a. att anhöriga till den som har skadats i princip inte kan få
ersättning för kostnader eller andra förluster som uppstår för dem i
samband med skadefallet. Ersättning utges dock för kostnader eller
förluster som på något sätt kan hänföras till den skadade. När
exempelvis en förälder stannar hemma från arbetet för att vårda ett
skadat barn, brukar sålunda förälderns inkomstförlust ersättas som en
vårdkostnad för barnet. Riksdagen har uttalat att det bör övervägas om
man inte -- utan att i princip vidga kretsen av ersättningsberättigade
-- kan åstadkomma en ordning där anhörigas kostnader för besök och annan
stimulans till den skadade kan ersättas i något större utsträckning än
för närvarande (se LU 1986/87:3 s. 16). Kommittén bör behandla även
denna fråga.
Ett fall som ligger nära tredjemansskada är då en person drabbas av en
chock med anledning av att en nära anhörig t.ex. har utsatts för ett
allvarligt våldsbrott. Rättspraxis intar en restriktiv hållning i fråga
om ersättning för sådan skada (se NJA 1979 s. 620). Kommittén bör ta
ställning till om denna praxis är tillfredsställande.
Kommittén bör vidare överväga om inte jämkning av skadestånd enligt
6 kap. 1 § skadeståndslagen på grund av den skadelidandes medvållande i
första hand bör ta sikte på ersättningen för ideell skada. Det skulle
kunna hävdas att, om den skadelidandes medvållande till en personskada
över huvud taget skall kunna reducera skadeståndet till honom, detta
medvållande inte bör gå ut över den fundamentala ersättningen för
ekonomisk skada utan i regel drabba enbart ersättningen för ideell
skada; den ersättningen skulle på så vis i de flesta fall i praktiken
komma att utgöra ett tak för jämkningen. Så torde man ofta resonera i
brottsskadenämnden (jfr SOU 1977:36 s. 183). Också de riktlinjer som
försäkringsbolagen enades om år 1977 beträffande jämkning av
skadeståndet när den skadelidande har medverkat till skadan i samband
med rattfylleri eller rattonykterhet bygger på ett sådant synsätt.
En fråga som också bör diskuteras av kommittén gäller omprövning av ett
fastställt skadestånd för personskada. Enligt 5 kap. 5 §
skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust och förlust av
underhåll omprövas, om de förhållanden som har legat till grund för
ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Någon motsvarande
omprövningsmöjlighet har däremot inte föreskrivits i fråga om ersättning
för kostnader eller ideell skada. Vid 1975 års ändringar i
skadeståndslagen ansåg lagstiftaren att det inte fanns något behov av en
sådan möjlighet i dessa fall (se prop. 1975:12 s. 170). Erfarenheten
visar emellertid att detta ställningstagande kan ifrågasättas. Kommittén
bör vidare överväga om omprövning av ett fastställt skadestånd skall,
som för närvarande, kunna ske bara vid en ändring av förhållandena på
den skadelidandes sida. I några sammanhang har diskuterats om inte
skadeståndet skall kunna omprövas också på grund av väsentligt ändrade
förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida (se prop. 1975:12 s. 216 f
och BRÅ-Rapport 1977:4 s. 254 f).
En fråga som inte rör ersättningen för ideell skada men som bör tas upp
nu gäller skadestånd till barn för framtida inkomstförlust. Frågan har
debatterats särskilt med utgångspunkt i trafikskadenämndens praxis.
Denna praxis har nyligen granskats av försäkringsinspektionen, som
därvid inte funnit anledning till kritik mot nämnden men förordat att
principerna för ersättning till skadade barn utreds närmare. Denna
utredning bör lämpligen utföras av kommittén.
Också trafikskadenämndens tillämpning av skadeståndslagen när det gäller
skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll har ibland utsatts
för kritik. Inom nämnden pågår nu en översyn av de schabloner och andra
hjälpregler som ligger till grund för nämndens nuvarande praxis.
Kommittén bör överväga om en användning av sådana schabloner är förenlig
med skadeståndslagens principiella inställning att de efterlevande skall
garanteras en bibehållen standard.
Frågan om ersättning för ideell skada i samband med personskada har på
senare tid fått allt större aktualitet inte bara i Sverige utan också i
andra nordiska länder. Sålunda har man i Norge nyligen tillkallat en
utredning för att överväga denna fråga. Och i Finland har man för avsikt
att följa utredningsarbetet i Sverige och Norge genom en särskild
observatör. Det är därför naturligt att utredningsarbetet bedrivs i
nordiskt samråd.
Utredningsarbetet avser frågor som har stort allmänt intresse. Kommittén
bör bl.a. av detta skäl ha parlamentariskt inslag. Till kommittén bör
vidare som sakkunniga knytas bl.a. företrädare för försäkringsbolagen
och för berörda myndigheter och organisationer. Kommittén bör dessutom
få den experthjälp som behövs.
För kommittén gäller regeringens direktiv (Dir. 1984:5) till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning.
Utredningsarbetet bör vara slutfört före utgången av år 1990.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)
-- med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågor om ersättning
för ideell skada i samband med personskada m.m.,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)