Redogörelse

1988/89:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog.

1988/89:1

1 Riksdagen 1988189. 2 sami. Nr 1

Redaktör: Birgitta Hallström
Omslag: Eva-Lena Johansson

Översättning till engelska av Summary in English: Martin Naylor
ISSN 0282-0560
Gotab, Stockholm 1988

Innehåll

Skrivelse till riksdagen

I ALLMÄNNA DOMSTOLAR m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Åtgärder mot en domare och en åklagare som följd av händelser

vid en huvudförhandling m. m

Handläggningen av en begäran om offentlig försvarare vid kommande
huvudförhandling som den tilltalade framställt under

förundersökningen

Fråga om förfarandet med besvärsinlaga, avseende ett tingsrättsbeslut
mot vilket särskild talan inte fick föras, som lämnats in direkt

till hovrätt

Kritik mot överförmyndarnämnd för bristande tillsyn över god

man

Kritik mot överförmyndarnämnd för att befullmäktiga! ombud för
en person med god man nekats att ta del av i och för sig

sekretesskyddade uppgifter

Vissa övriga ärenden

Åklagar- och polisväsendena

Tilltalad, som efter avslutad huvudförhandling var häktad med
flyktfara som enda särskilt häktningsskäl, har av åklagare felaktigt

ålagts restriktioner

Fråga om återställande av beslagtagen egendom sedan beslaget

hävts

Underrättelse till kronofogdemyndighet om egendom som tagits i

beslag under förundersökning

Användning av tvångsmedel mot kurdiska invandrare i förundersökningar
angående misshandel och angående mordet på statsministern
Olof Palme m. m

Gripande och anhållande av en person misstänkt för stöld samt

beslut om husrannsakan hos honom m. m

Husrannsakan på grund av anonymt tips

Fråga om bl. a. åklagare borde ha ingripit mot förmedling av
krigsmateriel; tolkningen av bestämmelser i krigsmateriellagen

och -förordningen

Polisens skyldighet att ta upp anmälan om brott

Omhändertagande av en polsk turist enligt 13 § polislagen på

grund av viss försälj ningsverksamhet m. m

Handläggningen av awisningsärenden beträffande två libanesiska

familjer; tagande i förvar m. m

Förvarstagande av en 16 månaders flicka i ett ärende angående

verkställighet av beslut om utvisning m. m

Vissa övriga ärenden

Kriminalvård

Placering i häkte av intagen som försökt rymma från kriminal vårdsanstalt

99

Bristande tillsyn över intagna i samband med teaterverksamhet

utanför anstalten 102

Bristande tillsyn över intagen i samband med transport 108

II FÖRSVARET m.m.

Kritik angående övning i ”fria kriget” med bl. a. fångförhör lil

Frågor om handläggningen av ett ärende angående anläggande av

ett militärt förråd 117

Jävssituation har inte beaktats i ett ärende hos flygflottilj 119

Militärhögskolans lokaler har upplåtits för ett evenemang som
anordnats av en förening med anknytning till franska främlingslegionen.
Kritik mot skolans regler för upplåtelse av lokaler 120

I vissa fall skall fråga om att på nytt inkalla värnpliktsvägrare
hänskjutas till regeringen. Författningsregleringen har befunnits

oklar. Regeringen har uppmärksammats på problemet 124

Försvarets civilförvaltning har uppställt villkor för att utlämna
arbetsgivarintyg till en före detta anställd. Kritik mot förfarandet 128
Tillämpningen av den nya lagen om disciplinförseelser av krigsmän
m.m 129

III VÅRDOMRÅDET

Socialtjänst

Åtal mot vårdbiträde för mutbrott 133

Socialtjänstens ansvar för missbrukare som har eller kan antas ha

en HIV-infektion 143

Frågor kring handläggningen av ett ärende som rör misstanke om

sexuellt övergrepp mot barn 154

Bristfälliga rutiner vid underrättelse från polis till socialnämnd om
misstäkt brottslighet av ungdom samt vid kallelse till samtal på

socialförvaltningen 162

Innebörden av delegationsförbudet i 48 § socialtjänstlagen (SoL)
såvitt avser beslut om placering i familjehem med stöd av 6 §

samma lag 164

Upptagen fråga om åtal mot ordförande i länsrätt och mot vice
ordförande i social distriktsnämnd för vårdslös myndighetsutövning
vid handläggning av mål och ärende enligt lagen med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU) 167

Tjänstemän vid en socialförvaltning fick anses ha åsidosatt kravet
på opartiskhet vid handläggning av ärende enligt lagen med

särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 178

Fråga om jäv för ledamöter av socialnämnd 184

Vissa övriga ärenden 186

Hälso- och sjukvård m. m.

Rätten till undersökning och behandling vid sjukdom

Handläggning av handräckningsuppdrag enligt 35 § lagen om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

Fråga om tvång i samband med metadonbehandling

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m

Offentlighet och sekretess

Tjänstemans yttrandefrihet

Upptagen fråga om sekretesslagens regler åsidosatts av personal
vid Roslagstulls sjukhus, Stockholm, i vården av en man som

insjuknat i AIDS

Fråga om diarieföring av intalat band; tillika fråga om utlämnande

av uppgift därur

Innehållet i ett brev från en läkare till uppgiven gärningsman

angående sexuellt övergrepp mot barn

Enskild befattningshavare har vid avslagsbeslut på begäran om
utbekommande av allmän handling ansetts skyldig upplysa sökanden
om möjligheten att hänskjuta frågan till myndigheten för
prövning - tillika fråga om tidsfristen för myndighetens prövning i

ärenden om utlämnande av allmän handling

Vissa övriga ärenden

Fråga om efterforskning hos ett kommunalt miljö- och hälsoskyddskontor
av vem som lämnat meddelande till en tidning, m. m.
Partsoffentlighet i ärende rörande utlämnande av skolmognadstest;
tillika frågor rörande skolpsykologs och rektors handläggning

av ärende angående utlämnande av handlingar

Fråga om en årsberättelse för ett aktiebolag med en kommun som
huvuddelägare vid ett visst tillfälle var allmän handling hos
kommunen. Dessutom fråga om sättet att behandla en begäran att

få ta del av handlingen

Fråga om två tjänsteskrivelser hos en kommunal beredning
(miljöprogramkommitté) var att anse som allmänna handlingar
innan ärendet, som de tillhörde, hade slutbehandlats. Frågan

besvarad nekande

Fråga bl. a. om vid vilken tidpunkt en inom kommunal myndighet
utarbetad rapport, som lämnats för tryckning, blev att anse som
allmän handling och om egenskapen av allmän handling kan gå
förlorad under den tekniska bearbetningen. Kritik mot handläggningen;
bl. a. borde man ha tillsett att ett exemplar av den

färdigställda rapporten funnits tillräcklig hos myndigheten

Fråga om ansvar för underlåtenhet att fatta beslut i anledning av
framställning om utlämnande av allmänna handlingar. Åtalsunderlåtelse
efter avslutad förundersökning

191

194

206

209

213

217

223

226

229

233

238

242

245

247

250

254 5

Taxering och uppbörd

Det s. k. Lindholmärendet. Handläggningen av detta hos lokal
skattemyndighet, länsstyrelse (länsskattemyndighet), länsrätt och

kronofogdemyndighet 260

Debitering av tilläggspensionsavgifter när en person har bott i
Sverige drygt ett år. Fråga om hans boende har grundat sig på

felaktiga upplysningar 288

Handläggningen av ett mål rörande betalningssäkring m. m 297

Fråga om ansvar för ordförande i länsrätt som efter återförvisning
avvisar besvär som för sent inkomna, när kammarrätten i lagakraftvunnet
beslut bestämt att extraordinär besvärsrätt enligt 100 §
taxeringslagen (TL) föreligger 306

Exekution

Statens regressfordran enligt lönegarantilagen för löneutbetalningar
till ombordanställda på fartyg. Övertagande av sjöpanträtt.
Ansvaret för stölder från och skador på fartyget sedan detta först
kvarstadsbelagts och därefter utmätts. Försäkring av fartyget .... 311

Jäv för kronofogde att handha tillsynen i konkurs enligt 208 § 1921
års konkurslag. Dessutom överskridande av gränserna för den

behörighet som tillkommer tillsynsmyndighet i konkurser 315

Ytterligare ett ärende om jäv enligt specialbestämmelsen i 208 §

1921 års konkurslag vid tillsyn i konkurs 318

Avhysning från annat än bostad (16 kap. 7 § utsökningsbalken).

Tillämpning av den s. k. lås- och namnbytesmetoden 320

Vissa övriga ärenden 324

Central statsförvaltning

Kritik mot generaldirektör angående protokollföring m. m 327

Riksrevisionsverkets åtgärd att överlämna en utredning (”Boforsutredningen”)
till regeringen utan att behålla ett eget arkivexemplar
330

Konsumentverkets genomförande av en stickprovsundersökning
av bilreparationer och service hos märkesverkstäder tillsammans
med en, med dessa verkstäder konkurrerande, kommersiell organisation
332

Bankinspektionens handläggning av ett ärende om återkallelse av

tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse m. m 333

Fråga om svenska myndigheters agerande i samband med kärn kraftsolyckan

i Tjernobyl, Sovjetunionen 335

Statens vattenfallsverk har fattat beslut om utlokalisering av viss
verksamhet. Fråga bl. a. om beslutsordningen och förhållandet
mellan de centrala verken och regeringen resp. ministrarna/

regeringskansliet 337

Fråga om skyldigheten för statens kärnkraftinspektion att göra
6 åtalsanmälan enligt lagen om kärnteknisk verksamhet 341

Förvaltningsdomstolar

Kritik mot länsrätt för att den, i ett mål om verkställighet av en
vårdnadsdom, vägrat att ändra tidpunkt för muntlig förhandling,
med följd av att en av parterna inte kunde biträdas av det ombud
han önskade 345

Utbildnings- och kultursektorn

Får urinprov tagas på elever i gymnasieskolan i syfte att klargöra
den eventuella förekomsten av narkotikamissbruk? Fråga bl. a. om
tillämpning av stadgandet i 2 kap. 6 § RF om skydd mot kroppsligt

ingrepp 350

Får skolledning låta visitera låsta elevskåp utan berörda elevers
vetskap i syfte att utröna om alkoholhaltiga drycker förvaras i
skåpen? Fråga bl. a. om tillämpning av stadgandet i 2 kap. 6 § RF

om skydd mot husrannsakan och annat liknande intrång 352

Får avgiftsbelagt prov användas som obligatoriskt urvalsinstrument
vid antagning till högskoleutbildning? Fråga om tillämpning
av stadgandena i 9 kap. 1 § samt 8 kap. 3, 9, 11 och 13 §§
regeringsformen med avseende på rätten att besluta om avgifter till

det allmänna 355

Bristfällig handläggning av ärende rörande uppskov med betalning
av studiemedelsavgift. Frågor om myndighets kontroll över sina
ADB-system samt om kraven på myndighets service och hjälp åt

enskild part i förvaltningsärende 359

Fråga om rektorsämbete vid universitet samt ordförande i områdesstyrelse
agerat lagligt och korrekt i ärende rörande bl. a.
eventuellt skiljande av institutionsprefekt från hans uppdrag.

Tillika fråga om prefektförordnandets arbetsrättsliga status -

anställning eller uppdrag? 361

Fråga om jäv för ledamöter av styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond
374

Miljö- och hälsoskydd

Miljö- och hälsoskyddsnämnd har vid upprepade tillfällen i strid
med gällande lag och förordning beslutat att inte bedriva någon
fortlöpande livsmedelskontroll. Effektiva korrektionsmedel mot
sådant lagtrots saknas för närvarande. Framställning till regeringen
om åtgärder för att eliminera denna brist i lagstiftningen 378

Uttalanden angående tillsynsmyndighets skyldigheter enligt olika
lagar på miljöskyddets och naturvårdens m. fl. områden 382

Plan- och byggnadsväsendet

Byggnadsnämnd har gjort sig skyldig till befogenhetsöverskridande
genom att besluta i fråga, som skall prövas av allmän domstol på
talan av åklagaren 384

7

Frågor om handläggning (besvärshänvisning m. m.) som uppkommit
sedan byggnadsnämnd gjort en delfråga i ett byggnadslovsärende
till föremål för särskilt beslut (”förhandsbesked”) 384

Kommunikationsväsendet

I ett ärende gällande klagomål mot postverket angående öppnande
av ett brev, som ansetts obeställbart, har fråga uppkommit bl. a.
om de vid förfarandet tillämpade reglerna är förenliga med
regeringsformens föreskrifter om skydd mot undersökning av
förtroliga försändelser. Framställning har gjorts till regeringen för

att väcka fråga om eventuella normgivningsåtgärder 387

Anställningsfrågor

Fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett

kommunalt tjänstetillsättningsärende 391

Fråga om tillämpligheten av förvaltningslagens kommunikationsregel
i vissa ärenden hos statens arbetsmarknadsnämnd 392

Allmänna kommunalärenden

Kommunstyrelse har överlämnat ärende till fullmäktige utan att
själv framlägga något förslag. Fråga om behov av att skärpa
reglerna om beredningstvång har diskuterats och underställts
civildepartementet. - Tillika fråga om räckvidden av JO:s tillsyns granskning

i kompetensfrågor 395

Kommunala bidrag till bildningsorganisationer. Frågor om efterlevnad
av förvaltningsdomstols avgöranden och om ansvar för

myndighetsutövning 400

Fråga om kyrkokommunalt styrelseorgan genom framställningar
till statliga myndigheter överskridit sin kompetens m. m. och om
räckvidden av JO:s prövning. Tillika fråga om lämpligheten av
begagnade benämningar för kommunbildningen och dess organ
(samfällighet/församlingsdelegerade/samfällighetsråd) 403

Särskilda utredningar

Remissyttrande med förslag till ändring i förvaltningslagens jävsregler
409

BILAGOR

1. Personalorganisationen 429

2. Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition 430

3. Förteckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen
under tiden den 1 juli 1987—den 30 juni 1988 genom skrivelser från
justieombudsmännen före den 1 juli 1987 436

4. Sakregister 437

5. Summary in English 497

Till RIKSDAGEN

Riksdagens ombudsmän överlämnar härmed enligt 11 § lagen med instruktion
för justitieombudsmännen ämbetsberättelse för tiden den 1 juli 1987 -den 30 juni 1988.

1 Organisationen

Riksdagen beslöt den 7 oktober 1987 efter framställning från Per-Erik
Nilsson att entlediga honom från befattningen som chefsjustitieombudsman
från och med den 8 oktober 1987. Vid val den 21 oktober 1987 utsågs
ordföranden i arbetsdomstolen Claes Eklundh att vara chefsjustitieombudsman
från den 1 november 1987.

En redogörelse för personalorganisationen finns i bilaga 1 till denna
ämbetsberättelse.

Chefsjustitieombudsmannen fastställde den 20 januari 1988 efter MBLförhandling
och samråd med riksdagens JO-delegation en ny arbetsordning
för riksdagens ombudsmannaexpedition. Den nya arbetsordningen finns
med som bilaga 2 till denna berättelse. Arbetsordningen har baserats på
konstitutionsutskottets överväganden angående JO-ämbetets organisation
enligt utskottets betänkande 1986/87:2 s. 40-43.

2 Verksamheten

2.1 Totalstatistiken

Balansläget

Ingående balans 1 153

Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 33

Klagomål och andra framställningar från enskilda 2 803
Initiativärenden med anledning av inspektioner 93

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 43 2 972

Summa balanserade och nya ärenden 4 125

Avgjorda ärenden 1.7.1987-30.6.1987 3 230

Utgående balans

895

Klago-och initiativärenden 1.7.1980-30.6.1988

År		Klagoärenden	Initiativärenden
1980/81	1.7-30.6	3 464	87
1981/82	1.7-30.6	3 399	95
1982/83	1.7-30.6	3 688	133
1983/84	1.7-30.6	3 397	101
1984/85	1.7-30.6	3 163	141
1985/86	1.7-30.6	3 323	85
1986/87	1.7-30.6	2 899	84
1987/88	1.7-30.6	2 803	136

Siffrorna för antalet initiativärenden bör läsas mot bakgrund av policyn att
undvika remisser på grund av iakttagelser under inspektioner och i stället
göra behövlig utredning på platsen så att vägledande uttalanden direkt kan
antecknas i inspektionsprotokollet.

Under verksamhetsåret avgjordes 3 230 ärenden. Av dessa var 3 109
klagoärenden och 88 inspektions- och andra initiativärenden. Antalet
oavgjorda ärenden vid verksamhetsårets utgång var 895 eller en minskning
med 258 ärenden i förhållande till närmast föregående verksamhetsår.

Månadsöversikt över ärendena

Månad	Nya	Avgjorda	Balans
Juli	217	153	1 217
Augusti	210	193	1 234
September	239	290	1 183
Oktober	294	331	1 146
November	307	309	1 144
December	223	258	1 109
Januari	237	314	1 032
Februari	255	348	939
Mars	267	240	966
April	262	260	968
Maj	248	279	937
Juni	213	255	895
	2 972	3 230

Antalet nya ärenden under perioden var 2 972 eller 49 färre än under närmast
föregående verksamhetsår. 136 av de nya ärendena var initiativärenden och
33 var remisser från riksdag och departement. Antalet klagoärenden var
2 803, dvs. 96 färre än under föregående verksamhetsår.

Tablå över utgången i de under den 1 juli 1987-den 30 juni 1988 hos
riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde	Avgjorda utan slutlig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kritik	Åtal eller Framställa, disciplinär till riksdagen bestraffning eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	2	2			4
Åklagarväsendet	1				1
Polisväsendet	4	3			7
Försvarsväsendet		2			2
Kriminalvård	1	1			2
Socialtjänst	12	11			23
Sjukvård	9	3			12
Exekutionsväsendet	1				1
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	2	1			3
Övriga förvaltningsärenden	6	25		2	33
Summa ärenden	38	48		2	88

Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1987-den 30 juni 1988 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn. eller avgörande utan särskild utredning	Överläm-nande enl. 18 §instr.	Avgjorda efter utredn. utan kritik	Erinran eller annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställning till riksdagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	76	3	149	24			252
Åklagarväsendet	32	2	106	9			149
Polisväsendet	133		212	46			391
Försvarsväsendet	10	1	9	4			24
Kriminalvård	45	3	155	18			221
Socialtjänst	89	25	237	51			402
Sjukvård	77	8	115	9			209
Allmän försäkring	36		65	5			106
Arbetsmarknaden m. m	28		24	3			55
Byggnads-och vägärenden	46		33	10			89
Exekutionsväsendet	24	1	33	16			74
Kommunal självstyrelse	46		38	13			97
Övriga länsstyrelse- och
kommunikationsärenden ..	59	2	33	10		1	105
Taxerings-och
uppbördsväsendet	76	10	93	33			212
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	31	1	39	20			91
Jordbruksärenden, miljövård.
hälsovård m. m	52		35	27			114
Tjänstemannaärenden	60		32	14			106
Offentlighetsärenden	31	3	59	42			135
Övriga förvaltningsärenden . .	70		71	26			167
Frågor utanför kompetens-
området och oklara
yrkanden	110						110
Summa ärenden	1 131	59	1 538	380		1	3 109

11

2.2 Besvarande av remisser

Riksdagens ombudsmän har besvarat 33 remisser från departement.

ChefsJO Eklundh har yttrat sig till finansdepartementet över betalningssäkringsutredningens
betänkande (SOU 1987:75) Översyn av betalningssäkringslagen.

JO Wigelius har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över rättshjälpskommitténs slutbetänkande
(SOU 1986:49) Målsägandebiträde

2) justitiedepartementet över rättegångsutredningens delbetänkande
(SOU 1987:13) Expertmedverkan och specialisering

3) justitiedepartementet över en framställning från rikspolisstyrelsen om
ändring i polisförordningen (förmansbegreppet enligt polisförordningen)

4) justitiedepartementet över utredningens om barnens rätt delbetänkande
(SOU 1987:7) Barnens rätt 3. Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn
m. m.

5) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju 1987:10)
Fråga om begränsningar i vittnesplikten

6) justitiedepartementet över 1983 års häktningsutrednings betänkande
(Ds Ju 1987:9) Förslag till lag om underrättelseskyldighet m.m. vid
frihetsberövande av utländska medborgare

7) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju 1987:11)
Ändrade regler om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare m.m.

8) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju 1987:12)
Beslag, kvarstad och vittnesförhör i internationella förhållanden

9) justitiedepartementet över departementspromemorian (DsJu 1987:13)
Besöksförbud

10) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju
1987:14) Stiftelser

11) justitiedepartementet över rättegångsutredningens slutbetänkande
(SOU 1987:46) Översyn av rättegångsbalken 4. Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor
m.m.

12) justitiedepartementet över rikspolisstyrelsens skrivelse den 10 februari
1988 om polisens verksamhet vid särskilda händelser

13) arbetsmarknadsdepartementet över betänkandena (SOU 1988:1)
Översyn av utlänningslagen och (SOU 1988:2) Kortare väntan

14) justitiedepartementet över betänkandet (Ds Ju 1987:17) Fångtidsdömda
inom kriminalvården - vissa verkställighetsfrågor

15) justitiedepartementet över delbetänkandet av en särskild utredare
(Ds Ju 1987:19) Omröstning i brottmål m. m.

16) justitiedepartementet över rikspolisstyrelsens skrivelse angående frågan
om automatisk hastighetsövervakning

17) justitiedepartementet över utredningens om TV-övervakning m.m.
betänkande (SOU 1987:74) Optik - elektronisk övervakning

JO Norell Söderblom har yttrat sig till

1) finansdepartementet över skatteindrivningsutredningens betänkande
(SOU 1987:10) Indrivningslag m.m.

2) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju 1987:7)
Löneutmätning och införsel i ersättningar m. m. som utgår vid värnpliktstjänstgöring,
utbildning och arbetslöshet

3) socialdepartementet över departementspromemorian (Ds S 1987:4)
Ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården m.m.

4) socialdepartementet över 1983 års läkemedelsutrednings betänkande
(SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa

5) socialdepartementet över socialberedningens betänkande (SOU
1987:22) Missbrukarna, socialtjänsten och tvånget

6) socialdepartementet över riksrevisionsverkets revisionsrapport Den
statliga läkemedelskontrollen

JO Ragnemalm har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över data- och offentlighetskommitténs delbetänkande
(Ds Ju 1987:8) Integritetsskyddet i informationssamhället 3.
Grundlagsfrågor

2) civildepartementet över verksförordningsutredningens betänkande
(Ds C 1987:7) Verksförordning, Affärsverksförordning, Förebild för myndighets
instruktioner

3) justitiedepartementet över en framställning från Göteborgs biblioteksnämnd
om ändring i sekretesslagen (1980:100)

4) justitiedepartementet över data- och offentlighetskommitténs delbetänkande
(SOU 1987:31) Integritetsskyddet i informationssamhället 4.
Personregistrering och användning av personnummer

5) utbildningsdepartementet över utredningens om högskolans journalistutbildning
betänkande (SOU 1987:50) Högskolans journalistutbildning

6) justitiedepartementet över en framställning från AMU-styrelsen och
ändring i sekretesslagen (1980:100)

7) justitiedepartementet över en framställning av patent- och registreringsverket
om ändring i sekretesslagen (1980:100)

8) civildepartementet över departementspromemorian (Ds C 1987:12)
Jäv i kommuner

9) arbetsmarknadsdepartementet över förhandlingsutredningens rapport
(Ds 1988:2) Fack & Samhälle

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/regering m. m.

JO Wigelius har i samråd med övriga justitieombudsmän gjort en framställning
till regeringen (justitiedepartementet) om sådan ändring i 7 kap. 21 §
sekretesslagen (1980:100) att bestämmelsen även kommer att omfatta
uppgifter om andra än de som har dömts att undergå kriminalvård.
Framställningen har gjorts mot bakgrund av bestämmelsen i 29 § andra
stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (vilken bestämmelse
tillkommit efter sekretesslagens ikraftträdande) att inom kriminalvården
utredningar skall göras om sådana personer som intagna vill motta besök av.
Det skall undersökas om den tilltänkte besökaren har dömts eller är
misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs

och lämpligen kan ske skall upplysningar också inhämtas om besökarens
personliga förhållanden i övrigt.

JO Ragnemalm har efter samråd med chefsJO Eklundh - med anledning av
att en kommuns beslut att inte utöva någon fortlöpande livsmedelstillsyn
strider mot livsmedelslagstiftningen - gjort en framställning till regeringen
(justitiedepartementet) och påtalat att effektiva korrektionsmedel för närvarande
saknas, då det gäller kommuns uttryckliga vägran att följa en lag och en
på denna grundad förordning. JO Ragnemalm uttalade i framställningen att
bristen framstår som särskilt påfallande, då det rör tillämpning av en
reglering, som direkt är inriktad på att skydda människors liv och hälsa.
Problemet har emellertid generell räckvidd. Lämpliga åtgärder borde därför
vidtas för att eliminera dessa brister i lagstiftningen.

JO Ragnemalm har efter samråd med chefsJO Eklundh gjort en framställning
till regeringen (justitiedepartementet) om normgivningsåtgärder med
anledning av att det enligt 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen erforderliga
lagstödet för sådan postbehandling, som innefattar öppnande av förtrolig
försändelse, saknas. Om det anses nödvändigt, att postverket i vissa fall får
tillgripa postöppning vid hanteringen av obeställbara försändelser, krävs
sålunda lagstiftning. Anses sådan befogenhet för postverket kunna undvaras,
erfordras en revidering av den av verket utfärdade poststadgan.

ChefsJO Eklundh har till finansdepartementet och riksskatteverket överlämnat
ett beslut med synpunkter på stora delar av det regelsystem som gäller
uppbörd och indrivning av skatt.

JO Wigelius har överlämnat till

1) justitiedepartementet och till den utredningsman som har regeringens
uppdrag att se över tillämpningen av reglerna för kriminalvården i anstalt
såvitt gäller långtidsdömda intagna (Ju 1986:C) ett beslut i ett initiativärende
om bristande tillsyn inom kriminalvården

2) datainspektionen såsom den myndighet som har tillsyn över efterlevnaden
av inkassolagen ett beslut angående ett elverks hot om avstängning av
elleverans

3) riksdagens socialförsäkringsutskott och arbetsmarknadsdepartementet
ett beslut angående förvarstagande av en 16 månaders flicka i ett ärende
angående verkställighet av beslut om utvisning m. m. I JO:s beslut ifrågasattes
bl. a. polismyndighetens rätt att självständigt fatta beslut i frågor om
förvar

4) regeringen - i samråd med JO Norell Söderblom - ett beslut, i vilket
framhölls dels vikten av att handräckningsuppdragen enligt 35 § lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) i framtiden ordnas på
ett för den enskilde mer humant sätt, dels att målsättningen måste vara, att
dessa handräckningsuppdrag sköts genom polisens försorg och att det kan
ifrågasättas om transport av sjuka människor överhuvudtaget hör hemma
inom den nuvarande ordningen med transporter genom kriminalvårdens
transportorganisation.

JO Norell Söderblom har överlämnat till

1) riksdagens konstitutionsutskott och justitiedepartementet ett beslut
angående underlåtenhet att lämna besvärshänvisning vid avslag på begäran
om att få ta del av allmän handling (sjukjournal). I beslutet ifrågasattes
utformningen av 15 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). En
eventuell översyn av bestämmelsen borde utmynna i att det klart framgår att
den i första hand beslutande befattningshavaren har skyldighet att för
sökanden förklara de olika leden i prövningen

2) socialdepartementet beslut i ett ärende angående innebörden av
delegationsförbudet i 48 § socialtjänstlagen vad avser beslut om placering i
familjehem med stöd av 6 § samma lag. I JO:s beslut uttalades att det finns
anledning att överväga om beslutanderätten i de i 48 § socialtjänstlagen
angivna frågorna, på sätt som anges i 47 § andra stycket samma lag, bör
kunna delegeras till utskott i socialnämnd i de kommuner, där sociala
distriktsnämnder inte har inrättats

3) socialdepartementet och socialstyrelsen ett beslut angående socialtjänstens
ansvar för missbrukare som har eller kan antas ha en HI V-infektion

4) socialdepartementet och hjälpmedelsutredningen ett beslut med synpunkter
på tolkningen av rätten till kostnadsfria förbrukningsartiklar vid
sjukdom.

JO Ragnemalm har överlämnat till

1) kommunikationsdepartementet ett beslut i vilket behandlats frågor om
uttag av felparkeringsavgift i samband med övergång av äganderätten till ett
fordon

2) domstolsverket ett beslut med synpunkter på förfarandet vid särskild
postdelgivning

3) försvarsdepartementet ett beslut angående tillämpningen av 68 § tredje
stycket kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m. m.

4) civildepartementet och kommunalansvarsutredningen beslut i ett ärende
angående handläggning inom viss kommun av frågor rörande icke
kompetensenliga kommunala engagemang. Vad som förevarit i ärendet
kunde enligt JO Ragnemalms mening ge anledning till att på nytt ta upp
frågan om att skärpa reglerna om beredningstvång

5) kommunalansvarsutredningen ett beslut om handläggning inom viss
kommun av frågor om bidrag till bildningsorganisationer

6) universitets- och högskoleämbetet ett beslut, som belyste svårigheterna
att tillämpa högskoleförordningens regler i frågan om högskolestyrelses rätt
att besluta om prefektstyre vid institution

7) överbefälhavaren och försvarets materielverk ett beslut med synpunkter
på säkerhetsfrågor i samband med anläggandet av ett militärt förråd

8) utbildningsdepartementet ett beslut med synpunkter på frågan huruvida
jäv borde ansetts föreligga för de ledamöter av Sveriges bildkonstnärsfonds
styrelse som utsetts av KRO respektive KIF, när styrelsen fattade
beslut om organisationsbidrag till dessa organisationer

9) civildepartementet ett protokoll från JO Ragnemalms inspektion av
länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län. I protokollet framfördes
synpunkter på tillämpningen av 14 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig
anställning.

2.4 Åtal. anmälningar för vidtagande av disciplinär åtgärd och
överlämnande av klagomål till annan myndighet

Under verksamhetsåret har inte anställts något åtal eller gjorts någon
anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd.

Med stöd av 18 § lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän har klagomål i 59 fall lämnats över till annan myndighet för
prövning och avgörande. Ärenden om bistånd enligt socialtjänstlagen har
överlämnats till länsstyrelserna för handläggning i 25 fall (jfr 1985/86 års
ämbetsberättelse s. 14) och klagomål mot taxeringsnämnder har lämnats
över i 10 fall (jfr 1984/85 års ämbetsberättelse s. 15).

2.5 Inspektionsverksamheten

ChefsJO Eklundh har i informationssyfte besökt länsskattemyndigheten i
Stockholms län och kronofogdemyndigheten i Uppsala distrikt.

JO Wigelius har inspekterat polismyndigheterna i Malmö och Huddinge
polisdistrikt. Inspektionerna, som har varit inriktade på rättssäkerhetsfrågor
och bedrivits på sedvanligt sätt genom granskning av diarier och akter, har
omfattat 11 dagar.

JO Norell Söderblom har inspekterat socialförvaltningarna i Östersunds,
Hudiksvalls, Ljusdals, Överkalix, Övertorneå och Västerås kommuner,
Jämtlands läns allmänna försäkringskassas centralkontor i Östersund och
lokalkontoret i Krokom, psykiatriska kliniken vid Östersunds sjukhus, Frösö
behandlingshem, LVM-hemmet Serafen i Stockholm och Sidsjöns sjukhus.
Inspektionerna, som har omfattat 17 dagar, har varit rutinmässiga och bl. a.
avsett rättssäkerhetsfrågor och handläggningstider.

JO Ragnemalm har inspekterat byggnadsnämnden och miljö- och hälsoskyddsnämnden
i Växjö kommun samt kommunens organ för handläggning
av ärenden om bostadsbidrag och bostadslån m. m. (förmedlingsorganet),
länsrätten och länsstyrelsen i Kronobergs län, miljö- och hälsoskyddsnämnden
och förmedlingsorganet i Lerums kommun, allmänna skolstyrelsen i
Göteborgs kommun och skoldistriktsnämnden i Angered-Bergum, byggnadsnämnden
och miljö- och hälsoskyddsnämnden i Mölndals kommun,
länsstyrelsen och länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, yrkesinspektionen
i Göteborgs distrikt samt Berga örlogsskolor (BÖS). Inspektionerna,
som främst har varit inriktade på rättssäkerhetsfrågor och bedrivits på
sedvanligt sätt genom granskning av diarier och akter, har omfattat 12 dagar.
Vidare har i informationssyfte besök gjorts hos kemikalieinspektionen.

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och JO-delegation

Ombudsmännen lämnade den 13 oktober 1987 konstitutionsutskottet information
om 1987/88 års ämbetsberättelse. Samråd med JO-delegationen
om JO:s anslagsframställning för budgetåret 1988/89 ägde rum samma dag.
Samråd med JO-delegationen om den nya arbetsordningen för riksdagens

ombudsmannaexpedition ägde rum den 20 januari 1988. Konstitutionsutskottet
besökte riksdagens ombudsmän den 2 februari 1988 och informerade
sig om bl. a. myndighetens organisation, arbetsformer och arbetsläge.

2.7 Samråd i övrigt, föredrag etc.

Justitieombudsmännen har sammanträffat med justitiekanslern, riksåklagaren,
diskrimineringsombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen och
haft samråd i frågor bl. a. angående gränsdragningar i ärendehanteringen.

ChefsJO Eklundh har den 10 februari 1988 deltagit i en sammankomst med
Revisionssekreterareföreningen och hållit ett föredrag om JO-institutionen.
JO Wigelius har medverkat i ett flertal kurser huvudsakligen för åklagare och
polismän och hållit föredrag om JO-institutionen med särskild inriktning på
JO:s tillsyn över åklagare- och polisväsendet. JO Norell Söderblom har i
september 1987 deltagit i en konferens med landstingstjänstemän och hållit
ett föredrag om JO-institutionen med särskild inriktning på JO:s tillsyn över
socialtjänst och hälso- och sjukvård. JO Ragnemalm har talat över ämnet
”JO - myt och verklighet” vid en domardag i Stockholm den 21 januari 1988
med deltagare från regeringsrätten, kammarrätten i Stockholm och länsrätterna
under kammarrätten. Motsvarande föredrag hölls vid en utbildningsdag
för domare i Jönköping den 15 mars 1988 vid kammarrätterna i Göteborg
och Jönköping samt länsrätterna under sistnämnda domstol. Den 16 maj
1988 deltog JO Ragnemalm i en sammankomst med Föreningen Sveriges
Auditörer vid F 16 i Uppsala.

3 Internationellt samarbete

Den 4-5 maj 1988 var Folketingets ombudsmand i Danmark Hans Gammeltoft-Hansen
värd för det sjätte mötet mellan de nordiska ombudsmännen i
Köpenhamn. Från Finland deltog justitieombudsmannen Olavi Heinonen
och den biträdande justitieombudsmannen Pirkko Koskinen, från Island den
nytillträdde justitieombudsmannen Gaukor Jörundsson och från Sverige
samtliga justitieombudsmän. Stortingets ombudsman for förvaltningen Audvar
Os var på grund av sjukdom förhindrad att närvara. På mötet utbyttes
information om arbetsläge och om genomförda och planerade förändringar i
fråga om funktion, organisation, personal etc. i resp. länder. Vissa praktiska
aspekter kring ombudsmännens arbete diskuterades liksom frågor angående
den fjärde internationella JO-konferensen i oktober 1988 i Canberra.

JO Wigelius deltog den 1 juli 1987 i högtidlighållandet i Wien av det
österrikiska JO-ämbetetS 10-årsjubileum. JO Wigelius deltog den 9-12
augusti 1987 i ett latinamerikanskt symposium i Curitiba, Brasilien. På
symposiet behandlades frågor kring utvecklingen av JO-institutionen i
sydamerikanska länder. JO Wigelius deltog den 16—19 november 1987 i en
konferens i Warszawa angående det polska JO-ämbete, som inrättades den 1
januari 1988.

ChefsJO Eklundh och JO Ragnemalm deltog den 27-28 juni 1988 i
Strasbourg i en rundabordskonferens om mänskliga rättigheter med europe -

2 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

iska ombudsmän. Konferensen hade organiserats av Europarådets generalsekretariat.

Ämbetet har besökts bl. a. av den nya polska ombudsmannen Ewa
Létowska, som tillträdde sitt ämbete den 1 januari 1988 och av parlamentsoch
andra studiedelegationer, vetenskapsmän och journalister från Venezuela,
Pakistan, Egypten, Zimbabwe, Sardinien, Sovjetunionen, Ungern,
Hawaii och Sri Lanka. Ämbetet har också besökts av två högre tjänstemän
från ”Commission for Prevention of Abuse of Authority” i Nepal, vilka
under några dagar studerade det svenska JO-ämbetets funktion, organisation
och arbetsmetoder.

Stockholm i november 1988

Claes Eklundh Anders Wigelius

Gunnel Norell Söderblom Hans Ragnemalm

/Ulf Hagström

I. Allmänna domstolar m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Åtgärder mot en domare och en åklagare som följd av
händelser vid en huvudförhandling m. m.

(Dnr 669-1987)

Bakgrund

Vid Huddinge tingsrätt företogs den 10 februari 1987 till huvudförhandling
ett mål angående misshandel. Tf. rådmannen Håkan Larson var ordförande
och distriktsåklagaren Kristina Moberg företrädde som åklagare. Sedan
Kristina Moberg åberopat ytterligare vittnesförhör hade rätten beslutat om
enskild överläggning för att pröva tillåtligheten av den nya bevisningen. I
samband därmed lämnade Kristina Moberg rättssalen och överlät åt
assistentåklagaren Lennart Gollard att fortsättningsvis föra åklagarens talan
i målet.

Protokollet från huvudförhandlingen översändes sedermera anonymt till
bl. a. riksåklagaren. Efter viss utredning fattade riksåklagaren Magnus
Sjöberg beslut i ärendet den 24 mars 1987. Beslutet hade följande lydelse.

Den 19 februari 1987 inkom till riksåklagaren från anonym avsändare kopia
av ett protokoll som förts vid huvudförhandling i Huddinge tingsrätt den 10
februari 1987 i ett mål angående misshandel. Åklagare i målet var distriktsåklagaren
vid åklagarmyndigheten i Huddinge (numera utnämnda chefsåklagaren
vid åklagarmyndigheten i Värnamo) Kristina Moberg. Rättens ordförande
var tf. rådmannen Håkan Larsson.

Enligt protokollet har tingsrätten beslutat ta enskild överläggning för att
”pröva tillåtligheten” av ett vittnesförhör som påkallats av Moberg. I
protokollet sägs härefter: ”Åklagaren förklarar att hon under dessa omständigheter
inte kan fullfölja sin uppgift. Hon meddelar att hon kommer att sätta
annan åklagare i sitt ställe och lämnar rättssalen.” Av protokollet framgår
vidare att tingsrätten tog paus kl. 9.30 och att en ny åklagare, assistentåklagaren
Lennart Gollard, inställde sig kl. 10.40 och meddelade att han var beredd
att föra talan i målet.

Sedan jag beslutat informera mig om det inträffade har Moberg och
överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm Torsten Jonsson
inkommit med yttranden. Från åklagarmyndigheten i Huddinge har därvid
bifogats myndighetens akt i det ovan berörda misshandelsmålet (BDÅC
2548-85) samt en dom meddelad av Huddinge tingsrätt den 3 februari 1987 i
ett mål angående otukt med barn (DB 92, åklagarmyndighetens mål BDÅC
2244-85).

Av handlingarna i ärendet framgår att vissa motsättningar redan före den
aktuella huvudförhandlingen rått mellan Larsson och Moberg. I sitt yttrande
har Moberg framhållit att hon varit upprörd över kritik mot henne som

tingsrätten under ordförandeskap av Larsson uttalat i den ovan berörda
domen i ett mål angående otukt med barn. Av domen framgår att tingsrätten
varit kritisk mot det sätt på vilket förhör under förundersökningen hade
skett. I domskälen har tingsrätten bl. a. uttalat:

Det är över huvud taget olämpligt att den åklagare som leder förundersökningen
och för talan i brottet, såsom varit fallet med Kristina Moberg, genom
att vara förhörsledare sätter sig i en situation där hon själv kan komma
åberopas som vittne.

Jag finner inte skäl att närmare undersöka omständigheterna vid de
ifrågavarande förhören. Med hänsyn till det citerade uttalandet av tingsrätten
vill jag emellertid mera allmänt framhålla följande. Enligt 23 kap. 3 §
tredje stycket rättegångsbalken får åklagaren då han leder en förundersökning
vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndighet.
Han får också uppdra åt polisman att vidta särskild til! undersökningen
hörande åtgärd om dess beskaffenhet tillåter det. Enligt 3 § förundersökningskungörelsen
(1947:948) bör undersökningsledaren, om det finns anledning
anta att han skulle i samband med vidtagande av viss till förundersökningen
hörande åtgärd kunna göra iakttagelser av väsentlig betydelse för
utredningen eller för åtalsfrågans bedömande, om så lämpligen kan ske själv
vidta åtgärden, även om han eljest med hänsyn till dess beskaffenhet ägt
uppdra åt biträde att vidta densamma. Enligt samma paragraf bör åklagaren,
om en förundersökning har verkställts av annan än åklagaren, likväl
personligen höra den misstänkte om det kan vara av betydelse för utredningen.
Mot bakgrund av de berörda bestämmelserna tillämpas ofta i förundersökningar
som rör komplicerade sakförhållanden eller svåra juridiska frågor,
liksom i fall där bedömningen av bevisvärdet av en utsaga kan vara svår, ofta
den ordningen att åklagaren själv leder förhör eller i vart fall är närvarande
vid förhör under förundersökningen. Riksåklagaren har i olika sammanhang
uppmärksammat åklagarna på den föreskrivna skyldigheten att aktivt
medverka vid vissa förundersökningsåtgärder och framhållit det angelägna i
att åklagarna, när det framstår som påkallat, själva deltar vid förhör m. m.
För min del kan jag därför inte finna fog för den kritik tingsrätten uttalat mot
Moberg för det att hon varit förhörsledare vid de aktuella förhörstillfällena.

Jag övergår härefter till händelsen vid huvudförhandlingen den 10 februari
1987.

”Av Mobergs yttrande framgår att ett meningsutbyte hade skett mellan
henne och Larsson angående ett av Moberg påkallat vittnesförhör. Om sitt
beslut att lämna huvudförhandlingen har Moberg anfört bl. a.:

Mot bakgrund av Håkan Larssons skrivning i den dom jag läst dagen innan
och hans agerande nu upplevde jag mitt omdöme och min objektivitet så
ifrågasatt att jag - efter att inom mig ha förkastat diverse processuella
spetsfundigheter som att t. ex. begära skriftlig besvärshänvisning - beslöt
avträda målet av rättssäkerhetsskäl. Jag meddelade därför rätten att jag
tyvärr såg mig förhindrad att fortsättningsvis driva målet samt att jag under
den kommande pausen ämnade låta en kollega överta den fortsatta
handläggningen.

Därefter samlade jag ihop akten, tackade och sade adjö samt lämnade
rättssalen; allt skedde lågmält och helt odramatiskt. Jag gick därefter till
åklagarrummet och talade i telefon med den kollega som sedermera kom till
tingsrätten och övertog min roll.”

Jonsson har i sitt yttrande anfört bl. a.:

”Bakgrunden är att det sedan tidigare rått ett spänt förhållande mellan
Kristina Moberg och Håkan Larsson. När det i det nu aktuella målet
förekommit ett meningsutbyte dem emellan har Kristina Moberg valt att
frånträda åklagaruppgiften vid den pågående huvudförhandlingen.

Visserligen har samtliga inblandade - jag tänker i första hand på de
enskilda parterna och deras biträden - härigenom fått tåla en viss förskjutning
av handläggningstiden.

Denna olägenhet får emellertid anses obetydlig gentemot intresset av att
rättegången kan genomföras i en så lugn och lidelsefri atmosfär att det inte
uppstår ens en misstanke om att målets handläggning eller dess utgång har
påverkats av något ovidkommande hänsyn.

Med beaktande av denna synpunkt finner jag det klokt av Kristina Moberg
att i den uppkomna situationen ordna så att en annan åklagare trädde till.

Som framgår av det anförda anser jag inte att någon anmärkning kan riktas
mot åklagarens handlande.”

Det ligger i sakens natur att en åklagare, liksom andra parter i en
rättegång, måste finna sig i de beslut som rätten eller i förekommande fall
dess ordförande under en förhandling kan meddela i olika frågor. Den som är
missnöjd med ett beslut är normalt hänvisad till att, i de fall där det kan ske,
överklaga beslutet. Anledning kan därför finnas att om frågan framstår som
tveksam, begära besvärshänvisning. En åklagare måste emellertid avhålla sig
från att på annat sätt, genom kommentarer eller genom sitt uppträdande,
demonstrera missnöje eller irritation över ett beslut av rätten.

Mobergs åtgärd att lämna huvudförhandlingen på grund av sitt missnöje
med rättens beslut att ta enskild överläggning i en processuell fråga framstår i
och för sig som mycket anmärkningsvärd. I sammanhanget måste emellertid
vägas in vad som framkommit om bakgrunden till hennes agerande. Utan att
ta ställning till vems felet var kan man konstatera att det rått en personlig
motsättning mellan Moberg och Larsson. Att Moberg blivit upprörd finner
jag mig, oavsett skälen därtill, inte i och för sig kunna klandra henne för. Jag
kan endast konstatera att så tydligen varit fallet. En åklagare måste
emellertid även om personliga motsättningar uppkommer eller känsloläget
blir upprört under en förhandling lägga band på sig och avhålla sig från ett
uppträdande som kan uppfattas som demonstrativt eller som medför att
förhandlingen avbryts utan att rätten förordnat därom. Någon enstaka gång
kan situationen dock bli sådan att det är nödvändigt av hänsyn till
objektiviteten eller tilltron till opartiskheten i tjänsteutövningen att ett
personskifte sker under rättegången. Jag anser med hänsyn till hur Moberg
själv uppfattade situationen och förutsättningarna för den fortsatta huvudförhandlingen
inte anledning föreligga till kritik för att hon bedömde ett
personbyte på åklagarsidan påkallat. Hon borde emellertid ha begärt en paus
i förhandlingen eller på annat sätt fått medgivande från rätten att avbryta
förhandlingen innan hon lämnade rättssalen. Detta hade varit motiverat inte
endast av hänsyn till domstolen som sådan utan också av rent sakliga skäl.
Tingsrätten och andra inblandade hade nämligen ett berättigat intresse av att
kunna få klarhet i bl. a. hur långt ett eventuellt avbrott i huvudförhandlingen
skulle behöva bli.

Jag finner inte skäl till någon åtgärd från riksåklagarens sida utöver vad jag
här anfört.

Anmälan

I en skrivelse, som kom in till JO den 11 mars 1987, hemställde Gollard att JO
skulle utreda om han eller någon annan handlat fel i det ifrågavarande målet.
Han uppgav därvid att det två dagar efter huvudförhandlingen hade ägt rum
ett sammanträde mellan företrädare för åklagarmyndigheten och för tingsrätten.
Detta hade resulterat i att domaren ej längre handlade brottmål. I en

senare skrivelse anförde Gollard att han, mot bakgrund av att en kopia av
protokollet från ifrågavarande huvudförhandling anonymt hade ingivits till
bl. a. riksåklagaren, hade blivit utsatt för stark press att förklara varför han
tagit ut ett exemplar av protokollet från tingsrätten. Gollards vägran att
uppge hur han sedan disponerat protokollet hade lett till ”de mest
häpnadsväckande åtgärder” för att efterforska vem som ingivit ”de anonyma
kopiorna”. Det hade för Gollards del tagits upp en fråga om omstationering
av honom.

Med anledning av vad Gollard anfört kallades denne till JO-expeditionen
för att redogöra för det inträffade. Han lämnade därvid bl. a. följande
uppgifter.

Han tjänstgjorde vid åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt
sedan 1985. - På förmiddagen den 10 februari 1987 tillfrågades han av
chefsåklagaren Sven Högberg, om han ville ta över åklagarens talan i ett vid
tingsrätten pågående mål angående hustrumisshandel. Åklagaren i målet,
distriktsåklagaren Kristina Moberg, hade nämligen ringt och meddelat att
hon under huvudförhandlingen ”kolliderat med sin ordförande” och ville
avträda. Gollard accepterade och gick över till tingsrätten, där Kristina
Moberg informerade honom om målet och där han snabbt fick läsa in det.
Huvudförhandlingen slutfördes därefter och tingsrätten meddelade fällande
dom. Gollard återvände till åklagarmyndigheten, där det förekom diskussioner
mellan Kristina Moberg och Högberg om handläggningen av målet.

Den 12 februari 1987 hölls ett sammanträde mellan Kristina Moberg och
Högberg från åklagarmyndigheten samt ordföranden vid ifrågavarande
huvudförhandling, tf. rådmannen Håkan Larson, och chefsrådmannen Carl
Fredrik von Zweigbergk. Varför detta sammanträde kom till stånd hade
Gollard inte någon egentlig kännedom om. Resultatet blev emellertid att
Håkan Larson avträdde från sin brottmålsrotel, som han innehaft sedan den
1 januari 1987, och övergick till en tvistemålsrotel. Rotelbytet skulle, enligt
vad som uppgivits av domare i tingsrätten, ha skett i utbyte mot att
åklagarmyndigheten inte skulle göra en JK-anmälan mot Håkan Larson på
grund av domskälen i en tidigare dom (jfr riksåklagarens beslut den 24 mars
1987). Flera domare vid tingsrätten hade ansett åtgärden vara felaktig.

På grund av den "turbulens” som uppstått vid åklagarmyndigheten och
tingsrätten gick Gollard till Larson för att få ett exemplar av huvudförhandlingsprotokollet
i syfte att kontrollera anteckningarna om Gollards agerande.
Larson hade då informerat om vad som hänt under sammanträdet den 12
februari. Gollards rättskänsla hade därav blivit så störd att han ansåg att det
hela måste utredas.

Sedan det kommit en remiss från riksåklagaren på grund av en anonym
anmälan angående Kristina Mobergs avträde från huvudförhandlingen den
10 februari, hade Gollard berättat för Kristina Moberg att han tagit ut en
kopia av huvudförhandlingsprotokollet. Därefter uppstod en ”hetsjakt” på
den anonyme anmälaren. Gollard blev förhörd av Kristina Moberg om varför
han tagit ut protokollet, hur han disponerat det och vem han diskuterat det
med. Högberg sade vid ett möte med personalen att han skulle sitta hemma
och vänta på telefonsamtal från den som gjort anmälan. Dagen därefter höll
Högberg förhör med Gollard om dennes befattning med protokollet. Han

informerade därvid Högberg om sin JO-anmälan, vilken han påföljande dag
bestämde sig för att återkalla.

Fredagen den 13 mars hölls ett informationssammanträde för åklagarmyndighetens
personal, där Högberg redogjorde för vad som hänt. Gollard
kunde inte delta, eftersom han var i rätten. Efteråt hade Högberg för Gollard
förklarat att han var ”förbannad på anonymt angiveri”.

Påföljande måndag kom överåklagaren Torsten Jonsson till åklagarmyndigheten.
Gollard blev då kallad till Högbergs tjänsterum och fick åter
redogöra för sin befattning med saken i närvaro av Jonsson, Högberg och den
facklige företrädaren, distriktsåklagaren Hans Wallberg. Jonsson ansåg att
det rörde sig om en personalvårdsfråga när det inträffade en kollision på en
åklagarmyndighet. Han ansåg att Gollard inte borde ”kastas åt ulvarna” och
frågade om han kunde tänka sig att tjänstgöra någon annanstans. I
sammanhanget nämndes Gävle och Uppsala. Gollard kom att nämna att han
skulle kunna utnyttja kvarstående semester, vilket Högberg tillstyrkte. - Vid
ett senare tillfälle frågade Jonsson om Gollard ville tjänstgöra i Södertälje i
stället för i Huddinge. Detta avböjde Gollard och sade sig vilja stanna kvar
där han var.

Utredning

Med anledning av vad Gollard anfört inhämtades upplysningar från tf.
rådmannen Håkan Larson om vad som förekommit vid tingsrätten i saken.
Han uppgav därvid i huvudsak följande.

Han kom till Huddinge tingsrätt den 7 januari 1987 och placerades då på
den brottmålsrotel som disktriktsåklagaren Kristina Moberg stämde in på.
Hon hade uppträtt som åklagare när Larson var ordförande två gånger i
veckan vid huvudförhandlingar och dessutom vid häktningsförhandlingar.
Många mål rörde sexualbrott, något som Kristina Moberg engagerade sig
särskilt i. Det hade inte förekommit något anmärkningsvärt vid dessa
förhandlingar. Det enda målet under sessionen den 10 februari 1987 rörde
hustrumisshandel. Sedan det uppkommit fråga om ett vittne från socialförvaltningen,
som inte tidigare åberopats, skulle få höras i målet, lämnade
Kristina Moberg förhandlingen. Protokollet från förhandlingen avspeglar väl
vad som inträffade. Larson gick i pausen ut i åklagarrummet och talade med
Kristina Moberg. Hon stod fast vid att inte fortsätta förhandlingen. Larson
gick därefter direkt till tf. lagmannen Fredrik von Zweigbergk och redogjorde
för vad som inträffat. Larson framhöll att det kanske kunde bli svårt för
Larson och Kristina Moberg att ha förhandlingar tillsammans i fortsättningen.
Några slutsatser av detta drogs dock inte vid det tillfället. Senare
slutfördes förhandlingen i god ordning med Lennart Gollard som åklagare.

Dagen därpå träffade Larson von Zweigbergk, som frågade om Larson
ville vara med på ett möte med honom, chefsåklagaren Sven Högberg och
Kristina Moberg, von Zweigbergk sade att det kanske kunde bli så att Larson
bytte rotel och att det kunde vara svårare för åklagarmyndigheten att
omorganisera än för tingsrätten. Larson sade sig inte ha några invändningar
mot en sådan lösning.

Vid mötet den 12 februari tog Kristina Moberg upp vad Larson skrivit i

”Chirolidomen”. Larson hade frågat om det var det dét gällde. Högberg sade
att han också hade blivit ”förbannad” (eller liknande kraftuttryck), von
Zweigbergk och Larson förhöll sig ganska passiva och argumenterade inte i
sak. Åklagarna visade dock en viss aggressivitet. Larson var arg men sade
ingenting, men han förklarade att han kunde tänka sig att byta rotel, von
Zweigbergk beslöt då att Larson skulle byta rotel med hovrättsassessorn
Anders Lenander. Larson lämnade därefter sammanträdet och Lenander
gick dit. Rotelbytet skedde den 16 februari 1987. Larson hade därefter inte
haft någon kontakt med Kristina Moberg eller Sven Högberg.

Härefter infordrades yttranden dels från lagmannen i Huddinge tingsrätt
angående den sakliga och rättsliga bedömning som hade föranlett ”omplaceringen”
av Larson, dels från åklagarmyndigheten i Huddinge angående vad
Gollard hade anfört om behandlingen av honom.

Chefsrådmannen Carl Fredrik von Zweigbergk anförde följande i sitt
yttrande till lagmannen.

I en PM angående Håkan Larsons besök på JO-expeditionen den 15 april
1987 (ingår i JO:s akt) återges i korthet vad som förekom vid Larsons besök
på mitt tjänsterum under avbrottet i förhandlingen i det aktuella brottmålet.
Referatet är på det hela taget korrekt men långt ifrån uttömmande. Enligt
min bestämda uppfattning bad nämligen Larson uttryckligen mig att se till att
han i fortsättningen slapp Kristina Moberg som åklagare. Han berättade att
före besöket hos mig hade Kristina Moberg och han haft ett enskilt samtal där
de sökt reda ut konflikten men att detta visat sig omöjligt. Det föreföll
egendomligt om så skarpa motsättningar skulle ha uppstått i det just
pågående målet. Det visade sig också att den huvudsakliga orsaken var att
finna i något som förekommit tidigare. Eftersom denna sida av saken utretts i
RÅ:s beslut den 24 mars 1987 (beslutet intaget i JO:s akt) finns det dock inte
skäl för mig att uppehålla mig vid den här. Det får räcka med ett
konstaterande att jag nu - liksom tidigare - delar RÅ:s uppfattning om det
mindre befogade i tingsrättens kritik (domen har överklagats men hovrättens
avgörande föreligger ännu inte). I den uppkomna situationen beslutade jag
mig för att i första hand söka reda ut hur pass djupgående motsättningarna
var och föreslog därför båda kontrahenterna ett möte före nästa rättegångsdag.
De accepterade att komma. För den händelse det skulle visa sig
erforderligt med en omfördelning av brottmålen vidtalade jag chefen för
åklagarmyndigheten att närvara. I 32 § tingsrättsinstruktionen föreskrivs
nämligen samrådsförfarande mellan tingsrätt och åklagarmyndighet i sådana
frågor. Vid det nämnda mötet, som jag ledde och där jag ingalunda var så
passiv som Larson gör gällande, klargjorde jag inledningsvis att min avsikt
med mötet endast var att få klarhet i hur pass djupgående motsättningarna
var och därmed få ett underlag för ett beslut. Efter viss diskussion, där det
tyvärr inte kunde undvikas att vissa ovidkommande saker drogs in, förklarade
såväl Larson som Kristina Moberg på direkt fråga att förutsättningar för
att överbrygga motsättningarna inte fanns. För min del hade det naturligtvis i
detta läge varit möjligt att inte vidta någon ytterligare åtgärd. Detta hade
emellertid inte blott varit att gå emot Larsons uttalade önskan om en
förändring utan även att stillatigande åse hur han - en ung och rimligtvis
tämligen oerfaren domare - hamnade i en situation där han inte skulle kunna
arbeta ostört och - i slutänden - till följd av jäv kanske ändå tvingas avträda.
Chefsåklagaren förklarade på min fråga att han inte kunde tänka sig att låta
Kristina Moberg byta rotel med en annan åklagare, eftersom detta skulle

medföra ett omfattande dubbelarbete. Att inplacera Kristina Mobergs
åklagarrotel på en annan brottmålsdomarrotel skulle leda till motsvarande
olägenheter för domstolens del och beröra även de fast indelade domarna.
Eftersom vid tingsrätten fanns ytterligare en domare med kortvarigt
hovrättsförordnande och som i likhet med Larson inte hade förordnandet
knutet till någon bestämd rotel, valde jag då - med de berördas samtycke-att
låta dem byta rotlar. Trots de intensiva ansträngningar som efteråt gjorts från
skilda håll - överraskande nog även från Larsons - att misstänkliggöra denna
åtgärd anser jag fortfarande att i den uppkomna situationen var åtgärden
riktig och befogad.

Lagmannen Carl-Gustaf Grotander anförde i sitt yttrande till JO att han, mot
bakgrund av sin allmänna kännedom om förhållandena hos tingsrätten och
åklagarmyndigheten vid den aktuella tiden, ansåg von Zweigbergks beslut
angående ”omplacering” av Larson till tvistemålsrotel på de skäl av praktisk
natur som angivits av von Zweigbergk vara väl motiverat. Det syntes enligt
Grotander överensstämma med såväl tingsrättens som åklagarmyndighetens
gemensamma intresse att båda myndigheterna var för sig och i samarbete
fungerade så bra som möjligt.

Chefsåklagaren Sven Högberg anförde följande i sitt yttrande.

Meningsskiljaktigheterna mellan tf. rådmannen Håkan Larson och distriktsåklagaren
Kristina Moberg har behandlats i riksåklagarens tillsynsärende,
och föranleder därför inga ytterligare kommentarer från min sida. Ej heller
finner jag anledning ingå i några principiella diskussioner om samarbetet
åklagare/domare eller det berättigade i att tf. rådmannen Håkan Larson fått
byta rotel på tingsrätten. Hur domstolen disponerar över sin personal har jag
i likhet med assistentåklagaren Lennart Gollard ej med att göra.

Det är naturligtvis ej befrämjande för balansen i huvudförhandlingen att
åklagaren och domaren ej är helt kontanta med varandra, oavsett om båda
eller endast den ene bär skulden därför. Mötet på tingsrätten med mig, tf.
lagmannen Carl Fredrik von Zweigbergk, Kristina Moberg och Håkan
Larson syftade till att om inte bilägga så i vart fall komma till någon lösning på
konflikten. Efter mötet ansågs och borde saken rimligtvis vara utagerad. Den
känsla av ”turbulens” Lennart Gollard upplevt på myndigheten torde han
vara ensam om intill dess det blivit känt att anonyma brev börjat cirkulera på
sätt som skett. Att Gollard skaffat ett huvudförhandlingsprotokoll kände
ingen på åklagarmyndigheten till; ej heller att hans rättskänsla så störts av
incidenten i domstolen att det hela måste påtalas. Hans eget agerande under
fortsättningen av den aktuella förhandlingen är fritt från kritik, och det har ej
heller någonsin påståtts något annat. Det är därför svårt att förstå av vilken
anledning Gollard sätter sig i besittning av huvudförhandlingsprotokollet.

Vid underrättelsen om att protokoll från huvudförhandlingen distribuerats
anonymt till bland annat Värnamo åklagardistrikt, där Kristina Moberg
utnämnts till chefsåklagare blev Kristina Moberg av förklarliga skäl synnerligen
upprörd. Den ”turbulens” Lennart Gollard tidigare upplevt infann sig nu
på myndigheten. Alla undrade vem som kunde ligga bakom denna som man
uppfattade det mot Kristina Moberg riktade illvilliga handling. Alla kände
sig misstänkta, och stämningen på arbetsplatsen blev därefter. Som ytterst
ansvarig för arbetstrivseln ansåg jag mig ej kunna låta saken bero utan
vidare. Att även riksåklagaren erhållit motsvarande handling på samma sätt
som Värnamo åklagarmyndighet samt att Mobergs utnämning till chefsåklagare
överklagats till regeringen - enligt uppgift på sista dagen av ende
medsökanden, chefsåklagaren Anders Nyström, Gällivare - gjorde natur -

ligtvis inte saken bättre för Mobergs vidkommande. Hon ansåg sig utsatt för
en förtalskampanj och övervägde att sluta som åklagare.

Att Lennart Gollard innehade ett protokoll från huvudförhandlingen
framkom först sedan han vid samtal med Kristina Moberg yttrat sig på sådant
sätt, att hon förstod att Gollard i vart fall hade läst protokollet. Enligt
Moberg visade Gollard tecken på stor förlägenhet och han omtalade
därefter, att han skaffat sig en kopia av protokollet från tingsrätten. Jag fick
genom Moberg kännedom om detta. Det torde vara detta samtal Gollard i sin
anmälan kallar förhör av Kristina Moberg.

Mot bakgrunden av den alltmer ”infekterade” atmosfären på myndigheten
kallade jag till mig Lennart Gollard för att efterhöra, om han visste något
som kunde bringa någon klarhet i saken. Av samtalet utkom inget utöver att
han disponerade protokollet och att han visat det för ytterligare en person,
som han envetet vägrade namnge (distriktsåklagaren och riksdagsmannen
Jerry Martinger). Gollard förklarade dessutom att han inte postat de
anonyma breven. Jag informerade personalen härom, samt att jag ej hade
någon befogenhet avtvinga Lennart Gollard vem han visat protokollet för.
Jag omtalade vidare, att jag ej fann det lönt att ytterligare forska i saken.

Jag har kontinuerligt hållit överåklagaren Torsten Jonsson, regionåklagarmyndigheten
i Stockholm informerad i ärendet. Kristina Moberg tog på eget
bevåg kontakt med Jerry Martinger, som omtalade att han blivit tillskickad
per post till riksdagshuset ett exemplar av protokollet jämte en handskriven
lapp med orden ”Är beslutet om Mobergs nya anställning lagakraftvunnet?
Fanns det medsökande?” Ingen underskrift. Detta är den lapp med frågor
Gollard omnämner i sin skrivelse till JO den 12 april 1987. Martinger talade
om, att Gollard därefter tagit kontakt med honom personligen och att
Gollard varit upprörd över Mobergs handlande. Martinger ansåg i likhet med
Gollard att saken borde påtalas. Martinger svor sig dock fri från att ha
distribuerat de anonyma breven men antydde samtidigt att det fanns ett
samband mellan dessa brev och att Mobergs tjänstetillsättning överklagats.
Hur därmed förhåller sig är mig ej bekant. Sedan regeringen avgjort ärendet
till Mobergs nackdel inkom till härvarande myndighet ett till Lennart Gollard
ställt vykort, poststämplat i Gällivare, med ordet ”Tack”. Ingen underskrift.

Jag förstår ej vart Gollard vill komma med sin JO-anmälan. Eftersom
några formella fel ej synes mig ha begåtts, och det ej heller påståtts något
sådant, finner jag hans agerande oförklarligt. Åklagarmyndighetens personal
upplever det hela som synnerligen obehagligt. De personer, som
rimligtvis kan ha haft något intresse av att huvudförhandlingsprotokollet
cirkulerat på sätt som skett, kan räknas på ena handens fingrar. Gollard har
genom eget agerande satt sig i den situationen att han måste inräknas i denna
personkrets, där alla svär sig fria. Det är svårt att se annat motiv bakom de
anonyma breven än ren och mot Kristina Moberg riktad illvilja. Det må mot
bakgrunden härav vara myndigheten förunnat att i görligaste mån få
efterforska och eventuellt få klarlagt om man i sina led hyser en person, som
personalen uppfattar som en försåtlig angivare. Under förhandenvarande
omständigheter anser jag det bäst för såväl Lennart Gollard som personalen
vid myndigheten att Gollard, som saknar fast tjänst i Huddinge distrikt,
framdeles tjänstgör utom distriktet. Denna uppfattning har jag underrättat
överåklagaren om.

Gollard kom in med yttrande över utredningen. Därjämte gav Kristina
Moberg in en skrivelse i saken.

Bedömning

I ett beslut den 27 november 1987 anförde JO Wigelius följande.

Bakgrunden till de motsättningar som uppkommit tycks i huvudsak ha
varit att en dom innehållit ett till synes felaktigt uttalande om åklagarens
arbete under förundersökningar och att åklagaren lämnat en huvudförhandling
på grund av missnöje med att tingsrätten funnit anledning att pröva om
viss av åklagaren erbjuden bevisning var tillåten enligt 35 kap. 7 § rättegångsbalken.
Särskilt med hänsyn till att riksåklagaren har uttalat sig om dessa
förhållanden har jag inte funnit tillräcklig anledning att göra någon närmare
granskning av dem.

Vad gäller von Zweigbergks beslut att flytta Larson till en annan rotel vill
jag anföra följande.

Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen (RF) får ingen myndighet bestämma
hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall
tillämpa rättsregel i särskilt fall. Motsvarande regel finns för förvaltningsmyndigheternas
del i 11 kap. 7 § RF. Dessa bestämmelser har tillkommit i
syfte att skydda domstolarna och myndigheterna i övrigt från otillbörlig
påverkan utifrån och för att markera den vikt man i ett rättssamhälle fäster
vid att myndigheterna intar en självständig ställning vid sina avgöranden. Av
minst lika stor vikt är det att domstolar och andra myndigheter kan besluta i
mål och ärenden utan att behöva riskera att avgörandena leder till personliga
följder för den beslutande i andra fall än som föreskrivs i lag, exempelvis då
myndighetsutövningen innefattar brott. För domarnas vidkommande finns
denna princip nedlagd i 11 kap. 5 § RF, där det finns angivet vilka skäl som
kan föranleda ordinarie domares skiljande från tjänsten. Principerna bakom
dessa bestämmelser till skydd för domstolars och andra myndigheters
integritet bör självfallet vara vägledande också i sådana situationer, där
bestämmelserna, främst av praktiska skäl, inte är direkt tillämpliga.

I förevarande fall har von Zweigbergk beslutat att låta en domare få andra
arbetsuppgifter av det skälet att denne och en part haft delade meningar i ett
par fall. Han har dessutom haft överläggningar med parten om hur man
skulle lösa situationen. I fråga om samrådet med åklagarmyndigheten har
von Zweigbergk åberopat 32 § tingsrättsinstruktionen. Denna bestämmelse
handlar om samråd i arbetsordningsfrågor i vad gäller fördelningen av
brottmål. Emellertid torde den föreskriften ta sikte på fördelningen av mål
mellan rotlarna, för vilken grunderna skall anges i arbetsordningen (10 §
tingsrättsinstruktionen). Indelningen av domarna på de olika rotlarna är
däremot inte någonting som skall anges i arbetsordningen. Hur denna
indelning skall ske regleras särskilt i 15 § tingsrättsinstruktionen, där det
bl. a. uttryckligen anges att indelningen skall ske för en bestämd tid. Denna
föreskrift lär vila just på den principiella synen att domarnas indelning på
rotlar inte skall kunna påverkas av några ovidkommande hänsyn. Härav
måste enligt min mening följa att en domare, som vikarierar på en rotel, inte
skall kunna placeras på en annan rotel, innan den bestämda tiden för den
ordinarie rotelinnehavaren gått ut. Vidare måste det påpekas att förändringar
i arbetsordningen och i domarnas indelning på rotlar är något som för
Huddinge tingsrätts del skall beslutas av Svea hovrätt; se 10 § andra stycket

och 15 § första stycket tingsrättsinstruktionen. Den undantagsbestämmelse
som finns i 16 § är uppenbarligen inte tillämplig i det här fallet.

Mot den angivna bakgrunden måste jag konstatera att beslutet att låta
Larson byta rotel, vilket von Zweigbergk enligt det ovan sagda inte varit
behörig att fatta, från konstitutionella och andra principiella utgångspunkter
måste betecknas som inte så litet anmärkningsvärt, von Zweigbergk synes
också ha visat en märklig undfallenhet gentemot åklagarmyndigheten i
denna fråga. När det på det personliga planet uppstår motsättningar mellan
en domare och en part eller dennes ombud i samband med handläggningen av
mål är detta formellt sett inte ett domstolens problem, åtminstone inte innan
domaren har gjort sig skyldig till något som enligt de särskilda reglerna
därom kan föranleda skiljande från tjänsten eller disciplinansvar. I sitt
yttrande har von Zweigbergk vidare talat om risken för att Larsson i
slutänden till följd av jäv ändå tvingats avträda. Vilken jävsgrund det
skulle vara fråga om har inte angivits och jag har svårt att se någon tillämplig
sådan i detta sammanhang. Om von Zweigbergk har menat att en part genom
sitt uppträdande i målen kan göra domaren jävig är det en minst sagt
förvånande uppfattning.

Det framstår som uppenbart att varken von Zweigbergk i sitt handlande
eller denne och Grotander i sina yttranden fäst stort avseende vid de
principiella synpunkter som kunde finnas i saken. Detta är allmänt sett
knappast överraskande. Med senare tiders ökande arbetsbörda för domstolarna,
som sällan uppvägts av motsvarande ökning av resurserna, har
effektivitetstänkandet alltmer kommit att ta överhanden i förhållande till de
grundläggande kraven på bl. a. integritet i myndighetsutövningen och
rättssäkerhet. Det har i ökad utsträckning blivit nödvändigt att rationalisera
verksamheten för att undvika alltför stora balanser. Samma utveckling synes
mig ha skett inom åklagarväsendet. Detta har lett till bl. a. att principen en
åklagare -en domare har vunnit insteg, åtminstone på de större orterna, trots
att invändningar av principiell natur har rests däremot. Därför ter det sig inte
förvånande att en händelse av ifrågavarande slag inträffar i just Huddinge,
där arbetsbelastningen på domare och åklagare, enligt vad jag tror mig ha
bekant, ligger klart över genomsnittet. Jag kan därför ha viss förståelse för att
de grundläggande principerna kan komma i skymundan i det praktiska
handlandet, när det framstår som oundgängligt att i första hand hålla uppe en
hög målavverkningstakt. Med detta vill jag säga att jag inte är övertygad om
att andra chefsdomare alltid skulle handla annorlunda i motsvarande
situationer, särskilt när alla direkt inblandade synes godta lösningen. Jag
finner med hänsyn härtill inte skäl att gå vidare i saken utan stannar vid den
kritik som ligger i det sagda.

Den andra frågan som föranletts av Gollards anmälan är hur Högberg i sin
tjänst som chefsåklagare hanterat den ”turbulens” som uppenbarligen
uppstått med anledning av vad som inträffat vid huvudförhandlingen den 10
februari 1987. Det skall inledningsvis konstateras att det torde tillhöra de
svåraste uppgifter en myndighetschef kan ställas inför att försöka komma till
rätta med personliga motsättningar på arbetsplatsen. En grundläggande
regel i sådana sammanhang torde vara att chefen, oavsett vad han har för
egen uppfattning i saken, inte öppet tar ställning för eller emot någon i en

konflikt. Det framstår som uppenbart att Högberg brustit därvidlag genom
att ha utsett Gollard till något slags syndabock i sammanhanget.

Det ankommer inte på JO att uppträda som skiljedomare i konflikter av
det aktuella slaget. Jag har heller inte för avsikt att göra så i detta fall. Med
anledning av vad Högberg anfört i sitt yttrande vill jag dock säga följande.
Jag har inte, som Högberg, svårt att förstå att både domare och åklagare har
ett intresse av att ta del av ett protokoll från en huvudförhandling, där det
förekommit något som riksåklagaren sedermera - enligt min mening med
rätta - betecknat som i och för sig mycket anmärkningsvärt. Det motsatta
förhållandet vore enligt min mening betydligt mer egendomligt. Protokollet
från förhandlingen är en allmän och offentlig handling som envar är
berättigad att ta del av och i kopia få ut från tingsrätten. Det står också envar
fritt att göra anmälan till tillsynsmyndigheter utan att detta i sig skall medföra
repressalier.

Högberg har avslutningsvis uttalat att det under förhandenvarande
omständigheter skulle vara bäst att Gollard framledes tjänstgör utom
Huddinge åklagardistrikt. Jag hoppas att Högberg har andra skäl för denna
uppfattning än att Gollard tagit ut ett exemplar av protokollet, visat detta för
en riksdagsman samt gjort en anmälan till JO, vilket synes vara de enda
förhållanden som är klarlagda i detta sammanhang.

Av det anförda torde framgå att jag inte anser att Högberg i allo uppfyllt
det professionella ansvar som åvilar honom som myndighetschef. Det saknas
emellertid tillräcklig grund för mig att vidta ytterligare åtgärd med anledning
av vad som förevarit.

Handläggningen av en begäran om offentlig försvarare vid
kommande huvudförhandling som den tilltalade framställt
under förundersökningen

(Dnr 102-1985)

I brev till JO framförde Ulf Evaldsson klagomål mot bl. a. Sjuhäradsbygdens
tingsrätt. Evaldsson uppgav i huvudsak följande. I samband med att han
anhölls för brott tillfrågades han om han ville ha offentlig försvarare vid den
kommande rättegången. Han framförde då att han ville ha en viss advokat
som offentlig försvarare. Han trodde sedan att hans önskemål skulle
tillgodoses. Men när han kom till huvudförhandlingen i målet upptäckte han
att det inte fanns någon försvarare. Rättegången hölls och Evaldsson vågade
inte göra någon ny framställning om försvarare och inte heller framföra vilka
följder ett fängelsestraff skulle få för honom. Förmodligen blev domen
felaktig i sak. Han dömdes till tre månaders fängelse och tror att straffet
skulle ha blivit mildare om han haft hjälp av en försvarare.

Lagmannen vid Sjuhäradsbygdens tingsrätt Nils Lindroth uppgav i remisssvar
i huvudsak följande.

I mål, där tilltalad inte till tingsrätten framställt yrkande om förordnande av
offentliga försvarare, har jag - vare sig, såsom i förevarande fall, åklagare

anmält önskemål om offentlig försvarare eller ej - så långt jag kan minnas och
i överensstämmelse med praxis som tillämpats i domstolar, där jag tjänstgjort,
för vana att i samband med utfärdande av stämning pröva, om
tingsrätten ex officio skall förordna försvarare, och att, om vid denna
prövning förordnande finnes inte skola ges, låta bero härvid utan att låta
detta komma till uttryck genom beslut. Tillämpad praxis innebär också, att
en tilltalad, som inte till tingsrätten framställt något yrkande om förordnande
av offentlig försvarare och ej heller tillställts besked om att försvarare ändå
förordnats, får utgå från att försvarare ej förordnats och att vid detta
förhållande underrättelse om avsaknad av förordnande anses överflödig och
därför ej sker. Härvid kommer även i betraktande att sådana underrättelser
skulle kunna leda till att tilltalade med bättre skäl för förordnande än vad som
framkommit vid en sådan prövning som nyss nämnts avstår från att till
tingsrätten framställa, med framläggande av skälen, yrkande om förordnande
av försvarare i tro att det saknas utsikt att vinna bifall till ett sådant
yrkande.

Nämnda praxis har, såvitt jag förstått, fungerat väl och är, såsom särskilt i
dessa tider är beaktansvärt, resursbesparande.

Såvitt gällde Evaldssons fall tilläde Lindroth att denne inte bedömdes vara
berättigad till offentlig försvarare.

I beslut den 29 januari 1988 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

I vissa fall skall offentlig försvarare förordnas. Det gäller enligt 21 kap.
3 a § första stycket rättegångsbalken om begäran därom görs av någon som
är anhållen eller häktad eller av någon som är misstänkt för brott, för vilket
inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. Och enligt 11 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall
offentlig försvarare förordnas om en tilltalad inte har fyllt arton år och det
finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om det inte är uppenbart
att behov av försvarare saknas. Någon av dessa situationer förelåg inte i
Evaldssons mål. Frågan om offentlig försvarare skulle förordnas för honom
var därför beroende på en behovsprövning enligt 21 kap. 3 a § andra stycket
rättegångsbalken.

Den fråga som aktualiserats i detta ärende är hur en tingsrätt bör förfara
när den tilltalade under förundersökningen har framfört ett önskemål om
försvarare och situationen inte är sådan att en offentlig försvarare självklart
skall förordnas. Vid Sjuhäradsbygdens tingsrätt har tydligen den ordningen
tillämpats att något beslut inte har fattats och att den tilltalade inte heller på
något sätt har underrättats om hur tingsrätten ser på frågan om offentlig
försvarare. Vid andra tingsrätter tillämpas tydligen en annan ordning som
innebär att ett beslut fattas om att inte förordna offentlig försvarare.

För egen del anser jag att inte någon av de nu beskrivna ordningarna är
lämplig. Den ordning som tillämpats vid Sjuhäradsbygdens tingsrätt innebär
ju att den tilltalade inte får något besked och det kan många gånger leda till
att den tilltalade felaktigt utgår från att hans önskemål om försvarare har
tillgodosetts. Den andra ordningen har bl. a. den nackdelen att avgörandet
sker utan att den tilltalade fått tillfälle att närmare utveckla skälen för att han
anser sig vara i behov av försvarare.

Jag är själv benägen att förorda en tredje ordning som enligt vad som
inhämtats också tillämpas vid vissa tingsrätter. Denna innebär att den

tilltalade i samband med att stämningen utfärdas underrättas om att beslut i
försvararfrågan inte har fattats och att han ges tillfälle att göra en
framställning därom till rätten och att i samband därmed ange skälen för att
behov av försvarare föreligger. En sådan ordning har flera fördelar. Den
tilltalade behöver inte sväva i tvivelsmål om huruvida försvarare har
förordnats eller inte. Ett avgörande av frågan om offentlig försvarare skall
förordnas kommer i allmänhet att träffas på ett bättre underlag och de
olägenheter som är förenade med att frågan kommer upp först vid
huvudförhandlingen i målet undviks.

Med dessa uttalanden lämnar jag frågan om hur tingsrätter bör förfara i
den nu beskrivna situationen. När det gäller frågan om offentlig försvarare
borde ha förordnats för Evaldsson ger utredningen inte underlag för någon
kritik från min sida.

Fråga om förfarandet med besvärsinlaga, avseende ett tingsrättsbeslut
mot vilket särskild talan inte fick föras, som lämnats
in direkt till hovrätt

(Dnr 2976-1985)

I ett brev, som kom in till JO den 18 november 1985, riktade J.U. Palmgren
och A. Gustafsson-Palmgren kritik mot Stockholms tingsrätt, fastighetsdomstolen,
rörande handläggningen av ett fastighetsmål.

Med anledning av klagomålen granskades fastighetsdomstolens akt i målet
varvid bl. a. följande iakttagelser gjordes.

Norrtälje tingsrätt meddelade den 27 september 1983 utslag i handräckningsmål,
UH 11, varigenom J.U. Palmgren och A. Gustafsson-Palmgren
förpliktades att omedelbart avflytta från fastigheten Byholma 1:11 i Norrtälje
kommun.

I en inlaga, som kom in till fastighetsdomstolen den 25 oktober 1985,
begärde A. Gustafsson-Palmgren inhibition av tingsrättens utslag. Rådmannen
vid fastighetsdomstolen, Carin Adlercreutz, lämnade i beslut samma dag
inhibitionsyrkandet utan bifall samt förklarade att talan mot beslutet ej fick
föras. Den 12 november 1985 inkom till Svea hovrätt en skrift från A.
Gustafsson-Palmgren, vari hon begärde att hovrätten, med ändring av
tingsrättens utslag, skulle förordna om inhibition i målet. Hovrätten
översände skriften till fastighetsdomstolen, som i beslut den 13 november
lämnade inhibitionsyrkandet utan bifall samt förklarade att talan mot
beslutet ej fick föras.

A. Gustafsson-Palmgren inkom härefter den 18 november till hovrätten
med en andra skrift, vari hon begärde hovrättens snara prövning av
inhibitionsansökan och bl. a. anförde följande.

Hemställes: Att hovrätten med ändring av Carin Adlercreutz avvisningsbeslut
meddelar inhibition och förordnar om förbud mot verkställighet till dess
lagakraftvunnen dom i rättegången föreligger.

A. Gustafsson-Palmgren bifogade en kopia av sin första skrift till hovrätten
med fastighetsdomstolens därå den 13 november tecknade beslut. Båda
skrifterna, som inkomststämplades vid hovrättens avdelning 14, översändes
till fastighetsdomstolen. - I beslut vid förhandling den 26 november
förordnade fastighetsdomstolen att vidare åtgärder för verkställighet av
handräckningsutslaget inte fick äga rum.

Såvitt framgick hade någon prövning från hovrättens sida i anledning av A.
Gustafsson-Palmgrens dit ingivna skrifter inte förekommit.

Från rådmannen Carin Adlercreutz inhämtades muntligen bl. a. följande
upplysningar. När A. Gustafsson-Palmgrens första skrift till Svea hovrätt
kom in till fastighetsdomstolen, tolkade hon den som en ny begäran om
inhibition, som hovrätten överlämnat till fastighetsdomstolen därför att
hovrätten inte kunde pröva frågan. Sedan inhibitionsyrkandet avslagits,
översändes beslutet till bland andra A. Gustafsson-Palmgren. Härefter
inkom från hovrättens avdelning 14 de handlingar som A. GustafssonPalmgren
ingivit dit den 18 november 1985. Av handlingarna framgick inte
att fastighetsdomstolen skulle återsända dessa till hovrätten och så skedde
inte heller.

Ärendet remitterades därefter till Svea hovrätt för upplysningar och
yttrande angående vilka rutiner hovrätten tillämpade i fall då en skrift med
begäran om överprövning av ett underrättsbeslut, mot vilket enligt uppgift
särskild talan inte fick föras, ingavs direkt till hovrätten.

Remissen besvarades av hovrättspresidenten Birgitta Blom, som i remisssvaret
hänvisade till ett av hovrättens avdelning 14 ingivet yttrande, vari
anfördes bl. a. följande.

Vare sig beslutet går att överklaga eller ej tillämpar avdelningen i dessa fall
kungörelsen (1973:266) om skyldighet för allmän domstol att underrätta om
fullföljd talan. Avdelningen tillsåg därför att skriften med eventuella bilagor
redan samma dag med bud vidarebefordrades till Stockholms tingsrätt.
Anteckning om detta gjordes av aktuarien i hovrätten. Tingsrätten underrättades
också om inlagan genom telefonsamtal dels samma dag med en notarie
på den avdelning som handlade ärendet, dels någon dag senare med
rådmannen Carin Adlercreutz.

Birgitta Blom förklarade att avdelningens rutin att i dessa fall tillämpa
kungörelsen om skyldighet för allmän domstol att underrätta om fullföljd
talan överensstämde med hovrättens.

I ett beslut den 7 mars 1988 anförde JO Wigelius följande.

Beslut angående inhibition är ett beslut under rättegången, mot vilket
talan får föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (se
16 § handräckningslagen och 49 kap. 8 § 1 stycket RB). Den av fastighetsdomstolen
använda formuleringen att ”talan ej får föras” är således inte helt
riktig när det gäller ett sådant beslut. Man kan i stället ange att särskild talan
mot beslutet inte får föras eller att talan får föras endast i samband med talan
mot dom eller slutligt beslut.

Av 49 kap. 9 § andra meningen och 52 kap. 2 § RB framgår att det
ankommer på underrätten att pröva om talan mot ett underrättsbeslut
fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid. Finnes besvärstalan inte vara

fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av tingsrätten
(varvid avvisningsbeslutet kan överklagas). Däremot är det hovrättens sak
att pröva om det föreligger något annat hinder mot besvärstalans upptagande.
Att talan fullföljts mot ett beslut som inte får överklagas särskilt är ett
hinder av detta senare slag (se NJA II 1943 s. 680).

I kungörelsen (1973:266) om skyldighet för allmän domstol att underrätta
om fullföljd talan stadgas följande.

Har fullföljdsinlaga kommit in till hovrätten i stället för till den underrätt
eller kronofogdemyndighet som har meddelat den överklagade domen eller
det överklagade beslutet, skall hovrätten omedelbart underrätta underinstansen
om detta genom telefon eller telegram. Motsvarande gäller, om
fullföljdsinlagan har kommit in till högsta domstolen i stället för till
hovrätten.

Överrätten skall genast översända inlagan till den instans som har
meddelat den överklagade domen eller det överklagade beslutet.

Överrätten skall i särskild förteckning anteckna åtgärder som anges i första
och andra styckena.

A. Gustafsson-Palmgrens skrifter till hovrätten efter det att hon fått
fastighetsdomstolens besked om att dess beslut i inhibitionsfrågan inte fick
överklagas, kan knappast uppfattas på annat sätt än att hon inte godtog det
beskedet och att hon ville få inhibitionsfrågan prövad av hovrätten. Detta
framgick särskilt tydligt när hon för andra gången vände sig till hovrätten.

En part skall givetvis inte vara betagen rätten att få till stånd en prövning i
högre instans av rätten till fullföljd. Någon sådan prövning har inte kommit
till stånd i detta fall, vilket berott på att hovrätten inte vidtagit andra åtgärder
än att vidarebefordra skrifterna till fastighetsdomstolen, där de kommit att
stanna. Det finns av naturliga skäl inte några speciella regler om hur en
hovrätt bör förfara med inlagor sådana som de här ifrågavarande. Reglerna i
1973 års kungörelse har tillkommit som en följd av införandet av bestämmelserna
i rättegångsbalken om att en fullföljdsinlaga som före fullföljdstidens
utgång ingivits till hovrätten i stället för till underinstansen skall godtagas
som inkommen i rätt tid (prop. 1973:30 s. 82 f.) och passar således inte riktigt
in i det aktuella sammanhanget. En underrättelse till underrätten fyller i ett
fall som detta den funktionen att underrätten får kännedom om överklagandet
och vad parten därvid anfört. Någon prövning rörande fullföljden
ankommer däremot inte på underrätten.

Enligt min mening får en hovrätt, som får in en klagoskrift av här aktuellt
slag, anses bära det primära ansvaret för att fullföljdsfrågan kommer under
dess prövning. Handläggningsrutinerna bör ges en sådan utformning att
detta kan tillgodoses. Det kan därvid vara lämpligt att hovrätten i tveksamma
fall tar kontakt med underinstansen för att utröna innebörden av det
överklagade beslutet och, om det framgår att fråga är om ett beslut mot vilket
särskild talan inte får föras, bevakar att besvärsinlagan återställs till
hovrätten för behandling i vederbörlig ordning. Det kan inte heller finnas
något hinder mot att hovrätten i ett sådant fall lägger upp ett mål redan i
samband med att besvärsinlagan först kommer in till hovrätten.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet ger inte anledning till någon åtgärd
eller något särskilt uttalande från min sida.

3 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

Kritik mot överförmyndarnämnd för bristande tillsyn över god
man

(Dnr 1120-1986)

Med anledning av innehållet i Hässleholms tingsrätts protokoll över inspektion
hos överförmyndarnämnden i Hässleholms kommun den 10, 14 och 16
januari 1986 infordrades och granskades överförmyndarnämndens akt i
godmansärendet Andersson, Karl Gustaf på JO-expeditionen. Därvid
gjordes bl. a. följande iakttagelser.

Tingsrätten förordnade den 11 december 1980, nr 213, R.A. att såsom god
man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken bevaka Karl Gustaf Anderssons rätt,
förvalta hans egendom samt sörja för hans person. I en den 7 januari 1981
upprättad förteckning uppgav den gode mannen Anderssons tillgångar, vilka
förutom möbler m. m. bestod av två banktillgodohavanden om 103 kr.
respektive 18 883 kr. 42 öre, samt en restskatteskuld om 3 831 kr. I
förteckningen upplystes att det större banktillogodohavandet efter godmansförordnandet
överförts till det konto där det mindre beloppet innestod.
Något intyg från bank om innestående belopp och om eventuell förmyndarspärr
ingavs inte. Förteckningen granskades av överförmyndaren utan
anmärkning den 16 januari 1981.

Den 11 maj 1981 tillskiftades Karl Gustaf Andersson ett arv om 4 974 kr.
92 öre.

Den 14 april 1982 utfärdade tingsrätten betalningsföreläggande för den
gode mannen om sammanlagt 9 842 kr. jämte ränta och kostnader avseende
huvudmannens vårdavgifter för tiden oktober 1981-januari 1982. Samma
dag inkom till överförmyndarnämnden ett kontoutdrag avseende transaktioner
på Karl Gustaf Anderssons bankkonto under 1981 jämte en kopia av en
av Karl Gustaf Andersson den 15 februari 1979 utfärdad fullmakt för R.A.
att bl. a. förfoga över hans konton i banken.

Den 16 april 1982 inkom till överförmyndarnämnden ett brev från gode
mannen vari hon bad om ursäkt för sitt uppträdande vid ett tidigare
telefonsamtal och lovade att inställa sig hos nämnden måndagen den 19 april.

Den 23 april 1982 avsade sig den gode mannen skriftligen godmansuppdraget
”med omedelbar verkan”. Samma dag tillskrev överförmyndarnämnden
tingsrätten med begäran om entledigande och utseende av ny god man för
Andersson.

Den 26 april 1982 inkom till överförmyndarnämnden en av gode mannen
samma dag upprättad årsräkning för 1981. Av akten framgick inte om
överförmyndarnämnden dessförinnan vidtagit någon åtgärd i anledning av
att årsräkning inte ingivits inom föreskriven tid. I årsräkningen upptogs bl. a.
som tillgångar vid redovisningsperiodens slut en bankbehållning om 1 226 kr.
och en fordran på den gode mannen om 22 791 kr. 53 öre. Det under året
tillskiftade arvet upptogs inte bland inkomsterna och fanns inte heller
redovisat som tillgång vid årets slut. Såsom utgifter under året upptogs bl. a.
vårdavgifter om sammanlagt 21 609 kr. Hur dessa utgifter beräknats och
verifierats framgick inte.

Samtidigt med årsräkningen ingavs till nämnden en den 26 april 1982
daterad sluträkning avseende redovisningsperioden den 1 januari—26 april

1982. Såsom inkomst under perioden upptogs bl. a. posten ”R.A., ränta
(skuld), 2 689 kr. 35 öre”. Såsom utgifter under perioden upptogs bl. a.
vårdavgifter om sammanlagt 20 374 kr. 50 öre. Hur dessa utgifter beräknats
och verifierats framgick inte. Såsom tillgångar vid redovisningsperiodens slut
upptogs bl. a. ett banktillgodohavande om 3 907 kr. och ”kontant hos R. A.,
15 345 kr. 38 öre”.

Såväl årsräkningen som sluträkningen granskades den 26 april 1982 av
överförmyndaren utan anmärkning.

I beslut den 13 maj 1982 entledigade tingsrätten R.A. som god man för
Karl Gustaf Andersson samt förordnade ny god man för denne.

Enligt kvitto den 26 maj 1982 emottog den nye gode mannen för
huvudmannens räkning ett kontantbelopp om 15 345 kr. 38 öre på överförmy
ndarexpeditionen.

Enligt kvitto den 13 september 1982 emottog överförmyndarnämnden från
R.A. 4 974 kr. 92 öre utgörande arv som tillfallit Karl Gustaf Andersson.

I akten saknades bevis om att den tillträdande gode mannen delgivits
slutredovisning över den tidigare gode mannens förvaltning.

Ärendet remitterades till överförmyndarnämnden i Hässleholms kommun,
som anmodades att inkomma med utförliga upplysningar om ärendets
handläggning och yttrande över följande frågor: 1) Av vilken anledning
underlät överförmyndarnämnden att begära bankintyg angående innestående
belopp och eventuell spärr i samband med att egendomsförteckningen
ingavs? 2) Vad i ärendet förekommit kan ge anledning misstänka att brott
begåtts mot huvudmannen. Vilka överväganden härvidlag har nämnden
gjort? Vilken utredning har nämnden företagit till fastställande av vilket
belopp som tagits i anspråk av huvudmannens medel för den gode mannens
räkning? Har nämnden beaktat att den till god man förordnade även före
förordnandet kan ha handhaft redovisningsmedel för huvudmannen? Hur
ser nämnden på frågan om den varit skyldig att anmäla det inträffade för
förmyndarskapsdomstolen och/eller till polismyndighet? 3) I överförmyndarnämndens
akt finns vissa kvitton avseende bl. a. betalning av vårdavgifter
för 1980, 1981 och 1982. Sådana kvitton skall jämlikt bestämmelserna i 16
kap. 13 § jämförd med 18 kap. 8 § föräldrabalken (FB) normalt behållas av
den tidigare gode mannen och, sedan tiden för väckande av talan mot denne
om ersättning gått till ända, överlämnas till den tillträdande gode mannen.
Av vilken anledning har kvittona behållits i akten? 4) Hur har det gått till vid
årsräkningarnas upprättande? Varför har ingen anmärkning gjorts (jfr 17
kap. 3 och 4 §§ FB)? 5) I vilken utsträckning har den tillträdande gode
mannen informerats om vad som föregått bytet av god man? Har några
särskilda råd eller anvisningar lämnats denne?

Remissen besvarades av överförmyndarnämndens ordförande Malte Andersson,
men remissvaret utesluts här.

I ett beslut den 8 juli 1987 anförde JO Wigelius följande.

Enligt 16 kap. 8 § 2 stycket FB skall förmyndare vid ingivande av
förteckning, årsräkning eller sluträkning genom bevis från bank styrka hur
mycket som innestår på den omyndiges bankkonto och i vad mån förbehåll
gjorts att medlen må uttagas utan överförmyndarens samtycke. Av 18 kap.

8 § FB följer att motsvarande bestämmelser gäller beträffande redovisning
av bankmedel som förvaltas av god man.

Av utredningen framgår att överförmyndarnämnden vid granskningen av
förteckningen underlåtit att begära bankintyg och såvitt framkommit har inte
heller någon annan kontroll gjorts angående behållningen på bankkontot och
eventuell förmyndarspärr. Nämnden kan inte undgå kritik för sin bristande
kontroll härvidlag.

Enligt 17 kap. 3 § jämförd med 18 kap. 8 § FB skall överförmyndaren, om
han vid granskningen eller eljest finner anledning till anmärkning mot gode
mannens förvaltning, bereda gode mannen tillfälle att förklara sig. Inkommer
inte gode mannen med förklaring inom förelagd tid eller finner
överförmyndaren avgiven förklaring otillfredsställande, är överförmyndaren,
om huvudmannens rätt och bästa kräver att åtgärd utan dröjsmål
vidtages av rätten, pliktig att hos rätten göra ansökan därom.

Angående verkställd granskning skall enligt 18 kap. 4 § FB å förteckning,
årsräkning eller sluträkning tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit
anledning till anmärkning, som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall
jämväl anteckning därom göras på handlingen.

I detta fall har den gode mannen tagit ut medel från huvudmannens konto
för egen räkning. Det får anses uteslutet att den förklaring gode mannen
lämnat härtill varit tillfredsställande. Det har därför ankommit på nämnden
att framställa anmärkning mot den gode mannens förvaltning. Sådan
anmärkning skall, även om överförmyndaren valt att låta saken bero vid den
avgivna förklaringen, antecknas på redovisningshandlingen. Genom överförmyndarens
anteckning får den redovisningsberättigade sin uppmärksamhet
fäst på saken.

I stället för att framställa anmärkning har emellertid nämnden påtagit sig
ansvaret för att de felaktigheter som förekommit rättats till och härefter
granskat årsräkningen och sluträkningen utan anmärkning. Någon dokumentation
av hur den gode mannens skuld till huvudmannen beräknats finns
inte i akten.

Det tillämpade förfaringssättet kan inte anses godtagbart. Det är nämligen
från kontrollsynpunkt av avgörande betydelse att uppmärksammade felaktigheter
och överförmyndarens åtgärder i anledning därav noga dokumenteras
i överförmyndarens akt. Jag är således starkt kritisk till överförmyndarnämndens
handläggning i denna del.

Överförmyndarnämnden har inte underrättat tingsrätten om de förhållanden
som påkallat godmansbytet. Att så skett hade emellertid varit av
betydelse bl. a. från den synpunkten att rätten då skulle haft ett bättre
beslutsunderlag vid valet av ny god man. Det fanns anledning att beakta att
den nye gode mannen skulle komma att ställas inför mer kvalificerade
uppgifter vid genomgången av den tidigare gode mannens redovisning än
som normalt är fallet. Det ankom bl. a. på den tillträdande gode mannen att
inom viss tid ta ställning till om han skall väcka talan om anspråk på
ersättning i anledning av den tidigare gode mannens förvaltning (se kap. 13

9 § och 10 § jämförda med 18 kap. 8 § FB). Jag är således kritisk till
nämndens underlåtenhet att informera rätten om vad som förevarit.

Vad slutligen gäller de kvitton som förvarats i överförmyndarnämndens

akt får jag påpeka, att sådana kvitton jämlikt bestämmelserna i 16 kap. 13 §
jämförda med 18 kap. 8 § FB normalt skall behållas av den tidigare gode
mannen och, sedan tiden för väckande av talan om ersättning gått till ända,
överlämnas till den tillträdande gode mannen. Det bör således normalt inte
förekomma att sådana kvitton förvaras i nämndens akt. Nämnden har
emellertid i remissvaret lämnat en förklaring till att kvittona förvarats av
nämnden och jag förutsätter att dessa kommer att överlämnas till den nye
gode mannen.

Kritik mot överförmyndarnämnd för att befullmäktigat ombud
för en person med god man nekats att ta del av i och för sig
sekretesskyddade uppgifter

(Dnr 2479-1986)

Stockholms tingsrätt förordnade den 29 september 1986 A.H. till god man
enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken (FB) för Sven Andersson, född 1905. Jur.
kand. Gunnar Rennerfelt framförde klagomål mot överförmyndarnämnden i
Stockholm för att nämnden vägrat att låta honom som ombud för Andersson
ta del av uppgifter som gällde redovisningen av en försäljning av en
bostadsrätt som A.H. skött.

I klagoskriften gjorde Rennerfelt gällande bl. a. följande. Enligt Andersson
hade A.H. sålt hans lägenhet utan att ha redovisat försäljningen för
honom. Andersson gav Rennerfelt fullmakt att föra hans talan angående
lägenheten och därmed sammanhängande frågor. Den 9 september 1986
skrev Rennerfelt till A.H. och bad om redovisning av försäljningen. Brevet
besvarades inte. Den 1 oktober, då A.H. förordnats till god man för
Andersson, vände Rennerfelt sig till överförmyndarnämnden med en
begäran om att nämnden skulle förelägga A.H. att lämna en fullständig
redovisning. Överförmyndarnämnden svarade den 13 oktober att Andersson
personligen överlåtit lägenheten och erhållit likvid för den innan god man
förordnades. Svaret innehöll inte något om likvidens storlek eller hur den
förvaltades. I stället hänvisade nämnden till att uppgifter om en persons
ekonomiska förhållanden var sekretessbelagda.

Kopia av den åberopade fullmakten bifogades klagoskriften. Den är
dagtecknad den 9 september 1986 och lyder: ”Härmed ger jag jur.kand.

Gunnar Rennerfelt fullmakt att föra min talan angående min lägenhet

och därmed sammanhängande frågor.”

Överförmyndarnämnden yttrade sig över klagomålen och anförde avslutningsvis.

Av fullmakten framgick att Rennerfelt enbart skulle föra Anderssons talan
angående lägenheten och därmed sammanhängande frågor. Eftersom fullmakten
således inte gav Rennerfelt någon uttalad rätt att taga del av
handlingar hos överförmyndarnämnden, och det dessutom förelåg uppgifter
om att Andersson var omedveten om att han undertecknat en fullmakt,
lämnades Rennerfelt beskedet att nämndens uppgifter om en persons
ekonomiska förhållanden är sekretessbelagda.

Rennerfelt företedde i ärendet den omstridda fullmakten i original och -likaså i original - en av Andersson den 28 december 1986 utfärdad fullmakt
för Rennerfelt att hos överförmyndarnämnden i Stockholm och JO ta del av
alla handlingar om honom.

I beslut den 31 augusti 1987 anförde JO Wigelius följande.

Enligt 9 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos överförmyndare
eller överförmyndarnämnd i ärende enligt föräldrabalken för
uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.
Med ärenden enligt föräldrabalken avses bl. a. ärenden som rör tillsynen
över förmyndares eller god mans förvaltning. I 14 kap. 4 § sekretesslagen
föreskrivs att sekretess till skydd för enskild inte gäller i förhållande till
honom själv och att han kan efterge sekretessen. Vissa undantag finns men
de aktualiseras inte här. Att den enskilde kan efterge sekretessen medför att
ett ombud för honom kan ta del av den sekretesskyddade uppgiften, under
förutsättning att uppgiften behövs i en angelägenhet som omfattas av
ombudets behörighet.

När fullmakten utfärdades förelåg inga begränsningar i Anderssons
rättsliga handlingsförmåga. Denna påverkades heller inte av att god man
enligt 18 kap. 3 § förordnades för honom. Godmansförordnandet medförde
således inte någon förändring i fråga om fullmaktens giltighet.

Överförmyndarnämnden har hänvisat till uppgifter, som nämnden fått
från gode mannen, om att det fanns anledning att misstänka att fullmakten
inte var uttryck för Anderssons egen vilja utan att den tillkommit under
påverkan från annan. Dessa uppgifter är emellertid så obestämda och oklara
att jag inte kan se att de gav underlag för att frånkänna fullmakten giltighet.

Nämnden har också anfört att fullmakten i vart fall inte gav Rennerfelt rätt
att ta del av några handlingar hos nämnden. Det är en tolkning som jag ställer
mig frågande till. Det finns enligt min mening inte någon anledning att anta
att fullmakten skulle vara begränsad till att föra Anderssons talan inför
domstol eller att den skulle vara inskränkt på något annat liknande sätt.
Tvärtom måste handlingen i fråga anses ge Rennerfelt generell fullmakt att
företräda Andersson i frågor rörande lägenheten. Det kan heller inte göras
gällande att de uppgifter som Rennerfelt ville ha saknade betydelse för hans
uppdrag. Om Andersson - med rätt eller orätt - hade uppfattningen att det
förelåg ouppklarade frågor rörande försäljningen, måste det anses ha legat i
hans intresse att få ta del av de uppgifter som nämnden hade tillgång till.

Jag anser således att nämnden borde ha tillhandahållit Rennerfelt de
uppgifter han begärde i den mån de fanns tillgängliga där. Ärendet har alltså
inte handlagts korrekt. För det finns det anledning till kritik. Med detta
uttalande är ärendet avslutat för min del.

Vissa övriga ärenden

Tingsrätt har i familjemål på visst sätt villkorat meddelandet av deldom
rörande vårdnad

(Dnr 3017-1986)

Vid muntlig förberedelse efter betänketid i mål om äktenskapsskillnad m. m.
yrkade hustrun, Helen K. bl. a. vårdnaden om makarnas två barn. Mannen,
Costas G., medgav yrkandet om vårdnad och yrkade för egen del umgängesrätt
med barnen bl. a. under den förestående julhelgen och fyra veckor varje
sommar. Helen K. motsatte sig all umgängesrätt med hänvisning till bl. a. att
det förelåg fara för att Costas G. skulle undandra henne vårdnaden genom att
föra barnen till Cypern där han var bosatt. Costas G. befann sig tillfälligt i
Sverige. När förberedelsen avslutades gav tingsrätten besked att deldom och
beslut skulle komma att meddelas genom att hållas tillgängligt på rättens
kansli fredagen den 9 januari 1987 kl. 14.00. I ett samma dag uppsatt
handläggningsprotokoll upptogs följande.

Vid muntlig förberedelse i målet 86-12-18 har rätten meddelat att deldom och
beslut kommer att meddelas genom att hållas tillgängligt på rättens kansli
den 9 januari 1987. Rätten har härefter med hänsyn till vad som förekommit i
målet beslutat foga följande anmärkning till protokollet såvitt avser meddelandet
av deldom. Deldom med avseende på vårdnaden kommer inte att
meddelas i enlighet med vad som yrkats och medgivits, därest inte intill dess
visas att den andre föräldern, men hänsyn till omständigheterna, beretts
tillfälle till umgänge med barnen i en ur mänsklig synpunkt anständig
omfattning.

I ett beslut den 15 september 1987 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Min granskning har vidare avsett det tillägg till protokollet som gjordes
sedan förberedelsen hade avslutats. Enligt tingsrättens yttrande var tillägget
avsett att ge uttryck för innehållet i 6 kap. 15 och 18 §§ föräldrabalken. Den
förstnämnda paragrafen talar om vårdnadshavarens ansvar för att barnets
behov av umgänge med bl. a. den andra föräldern tillgodoses. Den senare
paragrafen anger bl. a. att rätten skall tillse att vårdnads- och umgängesrättsfrågan
blir tillbörligt utredd och att rätten innan ett avgörande sker skall höra
socialnämnden eller, om det är tillräckligt, bereda nämnden tillfälle att yttra
sig. Jag kan inte se annat än att det endast är den förstnämnda bestämmelsen
som tillägget inriktar sig på. Min uppfattning är dock att tillägget ger uttryck
för mer än bara lagens innehåll. Innebörden är inte helt klar men måste
uppfattas så att meddelandet av dom i vårdnadsfrågan - innebärande bifall
till Helen K:s yrkande - var villkorat av att Helen K. beredde Costas G.
tillfälle att träffa barnen i viss omfattning. Att sätta upp ett sådant villkor för
att meddela dom måste vara mycket ovanligt. Något stöd i rättegångbalkens
bestämmelser för ett sådant förfarande finns inte. Det är enligt min mening
också högst olämpligt. Den press som Helen K. utsattes för var ägnad att
rubba tilltron till rättens opartiskhet i målet. Rättens ställningstaganden till
när dom skall meddelas i en vårdnadsfråga bör - utöver praktiska överväganden
- uteslutande grundas på en bedömning av om målet är tillbörligt utrett
och en kontroll av att de formella förutsättningarna är uppfyllda.

Tillämpningen av lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m. m.

(Dnr 3230-1985)

En person B., framförde omfattande klagomål mot en tingsrätts handläggning
av vissa tvistemål. Klagomålen avsåg bl. a. utformningen av kallelser till
huvudförhandling och delgivningen av dessa.

I ett beslut den 22 januari 1988 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

B:s klagomål riktas också mot innehållet i den kallelse som delgavs honom
i Danmark att inställa sig som vittne. Han anser bl. a. att bestämmelserna i
lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. har åsidosatts.

När det gäller tillämpningen av lagen om nordisk vittnesplikt vill jag
framhålla följande. Denna lag har karaktär av undantag från och tillägg till
rättegångsbalkens regler (se prop. 1974:95 s. 94). Innebörden i detta är att
denna lags särskilda regler skall iakttas i den mån de innefattar tillägg till eller
avvikelser från rättegångsbalkens regler när det gäller den personkrets som
anges i 1 § lagen. Rätten kan alltså inte välja att i stället tillämpa
rättegångsbalkens regler.

Av utredningen i detta ärende framgår att B. var bosatt i Danmark när han
kallades att inställa sig som vittne vid tingsrätten samt att kallelsen till honom
utformades i huvudsak i enlighet med rättegångsbalkens regler. Av det nyss
sagda och 3 § lagen om nordisk vittnesplikt följer dock att kallelsen skulle ha
innehållit uppgift om s. k. kallelsefrist samt att erinran om hämtning skulle ha
utformats med beaktande av att hämtning endast kunde komma i fråga om B.
uppehöll sig här i riket. Bestämmelserna i 6 § lagen om ersättning och
förskott skulle också ha tillämpats. Vidare kan konstateras att kallelsen
saknade sådan uppgift om vad förhöret skulle avse som föreskrivs i 36 kap.
7 § andra stycket rättegångsbalken.

Åklagar- och polisväsendena

Tilltalad, som efter avslutad huvudförhandling var häktad med
flyktfara som enda särskilt häktningsskäl, har av åklagare
felaktigt ålagts restriktioner

(Dnr 4-1987)

Huddinge tingsrätt dömde den 2 december 1986 Reima T. för bl. a. grov
misshandel till fängelse ett år. Tingsrätten förordnade att Reima T. skulle
kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.
Som häktningsskäl angavs att det fanns risk att Reima T. avvek eller
annorledes undandrog sig straff.

Reima T. anförde klagomål bl. a. över att åklagaren under häktningstiden
efter domen ålagt honom besöks- och brevrestriktioner. Enligt Reima T. fick
han inte ta emot besök från sin sammanboende Kirsi L. och deras
gemensamma barn. Reima T. anförde också att han inte fick ta emot brev
från dem.

Beträffande omständigheterna i målet noterades följande. Tilltalade var
Reima T. och en annan person. Båda häktades av tingsrätten den 30 oktober
1986 på grund av misstanke om misshandel. Beträffande Reima T. angav
tingsrätten såsom särskilda häktningsskäl att det skäligen kunde befaras att
han avvek eller annorledes undandrog sig lagföring eller straff eller att han
genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårade sakens utredning.
Åtal väcktes den 13 november. Åklagaren yrkade ansvar å de tilltalade
förutom för grov misshandel också för andra brott begångna under kvällen
den 24 oktober 1986.1 fråga om misshandeln gjorde åklagaren gällande att de
tilltalade avsiktligt kört på en person med en bil som tillhörde Kirsi L. De
tilltalade förnekade samtliga gärningar. De uppgav att de den ifrågavarande
kvällen vistats tillsammans med bl. a. Kirsi L. i hennes och Reima T:s
gemensamma bostad. På åklagarens begäran hölls förhör med Kirsi L. till
styrkande av att de tilltalade hade brukat hennes bil under kvällen. Enligt
domen uppgav Kirsi L. att hon hade somnat vid 20-tiden, att de tilltalade då
befann sig i lägenheten, samt att de fortfarande var där när hon vid
22.30-tiden vaknade av att polis anlände. - Tingsrätten fann åtalet styrkt i
fråga om samtliga brott.

Klagomålen remitterades till åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt.
Från åklagarmyndigheten överlämnades ett yttrande från åklagaren i
målet, distriktsåklagaren Ola Sandh:

Reima T. har i aktuellt ärende framfört klagomål över att han ålagts
restriktioner i tiden efter domen i tingsrätten, i vilken han dömdes till
fängelse ett år för bland annat grov misshandel. Både Reima T. och hans
medgärningsman dömdes mot sitt nekande.

Tingsrätten ansåg att risk för avvikande förelåg varför Reima T. skulle
kvarbli i häkte till dess domen mot honom vunnit laga kraft.

Tingsrätten uttalade sig inte i frågan huruvida kollusionsfara förelåg eller
inte.

Jag gjorde den bedömningen, att kollusionsfaran fortfarande var lika stor

vid huvudförhandlingens avslutande som vid häktningsförhandlingen och då
framförallt av den orsaken att bilägaren, Kirsi L., Reima T:s sambo, som
hördes i tingsrätten, fortfarande var på fri fot. Mycket stor risk förelåg att
Reima T. och Kirsi L. skulle prata ihop sig om en för Reima T. passande
version av händelseförloppet om de fick träffas på tu man hand. Det var
därför av yttersta vikt att ingen sådan muntlig kommunikation skedde före
förhandlingen i hovrätten.

Jag anser mot denna bakgrund det helt riktigt att Reima T. haft fortsatta
restriktioner.

Sandh tilläde att Reima T. också haft brevcensur.

Från åklagarmyndighetens sida anfördes att man delade de synpunkter
Sandh framfört.

Det upplystes att Reima T. häktades den 13 januari 1987 som misstänkt i
annat mål samt att Kirsi L. häktats i samma mål, den 18 december 1986.

I sitt beslut i ärendet den 23 december 1987 anförde JO Wigelius följande.

Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken. Enligt 1 § kan, såvitt
nu är av intresse, häktning komma i fråga för den som på sannolika skäl är
misstänkt för brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, om det
skäligen kan befaras att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring
eller straff (flyktfara) eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning (kollusionsfara). Om den som är häktad döms för
brottet, skall rätten enligt 21 § pröva skälen för häktning och om den dömde
bör vara kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft.

Enligt 1 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
(häkteslagen) får den som är häktad inte underkastas mera omfattande
inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen
samt ordning och säkerhet. Av 11 § framgår att en häktad inte får motta
besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Den som är häktad på
grund av brott får heller inte motta besök som kan medföra fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott försvåras, det vill säga om det föreligger
kollusionsfara. Liknande bestämmelser gäller enligt 9 § i fråga om rätten att
motta brev. Enligt 16 § är det åklagaren som beslutar i frågor som rör
kollusionsfara. Frågor som gäller ordning och säkerhet bedöms däremot av
häktesföreståndaren.

Det har inte gjorts gällande att begränsningen i Reima T:s rätt att motta
besök och brev grundades på bedömningar från ordnings- eller säkerhetssynpunkt
utan anledningen synes uteslutande ha varit att åklagaren ansåg att
restriktioner var nödvändiga av hänsyn till kollusionsfaran.

I allmänhet torde kollusionsfara inte längre föreligga sedan huvudförhandling
hållits och dom avkunnats. I detta fall gjorde åklagaren en annan
bedömning. Jag anser inte att det i detta fall finns anledning för mig att uttala
mig om åklagarens uppfattning. Det är inte i första hand denna som är av
intresse här. Frågan är i stället om det var riktigt att meddela restriktioner
trots att tingsrätten angivit endast flyktfara som skäl för att Reima T. skulle
vara häktad efter domen. Jag avser då tiden fram till dess han häktades i
annat mål.

I Sandhs yttrande framskymtar uppfattningen att tingsrätten lämnat öppet
om det också förelåg kollusionsfara. Av att tingsrätten åberopat endast

flyktfara måste dock anses följa att domstolen därmed gjort bedömningen att
det inte förelåg andra skäl som motiverade häktning.

Innebörden av bestämmelsen i 1 § häkteslagen i fall som detta är att andra
restriktioner inte är tillåtna än de som är påkallade av ändamålet med
häktningen. Konsekvensen därav måste vara att restriktioner av det slag som
är aktuella här i princip får förekomma endast då domstolen lagt kollusionsfara
till grund för häktningsbeslutet (jfr RÅ C87 och RÅ:s uttalande i
rättsfallet NJA 1 1980 s. 444). Beträffande den situation som är uppe till
bedömning här, nämligen då fråga uppkommer om restriktioner efter dom i
målet har RÅ uttalat följande. ”Även om risk för att den misstänkte skall
undanröja bevisningen eller på annat sätt försvåra utredningen i flertalet fall
inte längre föreligger sedan huvudförhandlingen avslutats är det uppenbart
att omständigheterna ibland kan vara sådana att kollusionsfara föreligger
ända till dess domen vinner laga kraft. Den enda möjlighet som står till buds
för åklagaren om han finner restriktioner för den häktade påkallade även
efter huvudförhandlingen är emellertid att yrka häktning på grund av
kollusionsfara och att noggrant och uttömmande för rätten ange de
omständigheter som enligt hans mening utgör kollusionsfaran samt hemställa
att rätten vid bifall till yrkandet i dom eller beslut anger den åberopade
grunden för häktning.” (RÅ ÅD 437-81)

Mot bakgrund av det anförda anser jag att det var felaktigt att ålägga
Reima T. restriktioner utan att ha stöd för det i tingsrättens häktningsbeslut.
Mot denna åtgärd från åklagarens sida finns det följaktligen anledning att
ställa sig kritisk.

Fråga om återställande av beslagtagen egendom sedan beslaget
hävts

(Dnr 1737-1986)

I en skrivelse, som kom in till JO den 16 juli 1986, samt i ett senare inkommet
tillägg, uppgav E. bl. a. följande.

Han greps av polis den 19 november 1985 tillsammans med en person A.
Vid husrannsakan hos A. påträffades en bankbok tillhörig E:s son. Bankboken
togs i beslag. E. underrättades inte om detta. I samband med att han i
april 1986 fick del av en underrättelse från kronofogdemyndigheten i
Stockholm om att bankboken tagits i mät för hans skulder, fick han klart för
sig att bankboken tagits i beslag och att polismyndigheten överlämnat
bankboken till kronofogden. När han sedermera fick del av förundersökningsprotokollet
fanns sidor av bankboken kopierade men något beslagsprotokoll
fanns inte med. Trots påpekanden, senast vid huvudförhandlingen i
juni 1986, hade han ännu inte fått något protokoll.

Klagomålen remitterades till polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt
för upplysningar och yttrande. I sitt yttrande anförde bitr. länspolismästaren
Gösta Welander.

E. och A. greps den 19 november 1985 misstänkta för grova narkotikabrott.

Vid husrannsakan i Ars bostad den 20 november 1985 anträffades bland
annat en bankbok. Kontoinnehavaren var Ers omyndige son. Bankboken
togs i beslag enligt beslut av kammaråklagare Kitty Victor och beslagsprotokoll
upprättades. E. underrättades inte om beslaget.

Den 18 december 1985 hävdes beslaget av bankboken och övrig egendom
som anträffats vid husrannsakan hos A. A. gjorde inte anspråk på bankboken
utan överlät åt utredningsmännen att underrätta ägaren. E. underättades
dock inte om att beslaget hade hävts.

Eftersom bankboken var av stort intresse för den fortsatta utredningen
behölls den av utredningsmännen efter det att beslaget hävts och förvarades
tillsammans med övriga utredningshandlingar. Något nytt beslut om beslag
av bankboken fattades inte. Inte heller upprättades något nytt beslagsprotokoll
i E:s namn. Bankboken förvarades av utredningsmännen till den 17 april
1986 då den utlämnades till kronofogden.

Kontakt hade tagits med kronofogdemyndigheten i Stockholm den 14
november 1985, dvs. innan E. greps och husrannsakan gjordes hos A.
Kontakten togs som ett led i den pågående utredningen angående E. Normalt
tillämpas den rutinen inom polismyndigheten i Stockholm att personalen vid
kriminalavdelningens godsrotel tar kontakt med kronofogdemyndigheten
när beslag av egendom som kan vara av intresse för kronofogdemyndigheten
hävs. E:s bankbok hade dock aldrig överlämnats till godsroteln.

Som framgår av ovanstående redogörelse för handläggningen har fel
begåtts dels genom att E. inte underrättats varken om beslaget eller hävandet
av detta, dels genom att bankboken förvarats hos polismyndigheten i
närmare fyra månader utan att något beslut förelegat om att bankboken
skulle vara tagen i beslag.

Till remissvaret var fogad bl. a. en promemoria upprättad av de polismän
som varit utredningsmän, kriminalinspektörerna Magnus Krook och Wilfrid
Böhmer, samt det aktuella beslagsprotokollet. Under utredningen inhämtades
vidare muntliga upplysningar från kammaråklagaren Kitty Victor.

E. yttrade sig över remissvaret.

I sitt beslut i ärendet den 25 januari 1988 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

127 kap. rättegångsbalken återfinns reglerna om beslag. 111 § stadgas att,
om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid beslaget, han utan
dröjsmål skall underrättas därom.

Utan tvekan innebär denna bestämmelse att den som haft det aktuella
föremålet i sin besittning men inte var närvarande när beslaget gjordes, skall
underrättas. I detta fall skulle således A. underrättas. Enligt utredningsmännens
promemoria hölls ett förhör med A. varvid A. uppgav att E. samma dag
som gripandet skedde, utan förklaring hade bett A. att förvara bankboken i
sin lägenhet. A. gjorde vid förhöret inget anspråk på bankboken.

Innebär bestämmelsen ill § att också E., i sin egenskap av förmyndare för
sonen, skulle ha underrättats utan dröjsmål? Något uttalande i förarbetena
om vad som avses med uttrycket ”den från vilken beslag sker” synes inte
förekomma. Enligt min mening bör bestämmelsen tolkas så att även den som
är ägare eller har annan rätt till egendomen skall underrättas, dock under
förutsättning att det otvetydigt framgår att denne är annan än besittningshavaren.
Någon undersökningsplikt menar jag inte skall åligga den som företar
ett beslag. Visar det sig först senare under utredningen att annan har rätt till

egendomen bör denne underrättas i det skedet. Med detta säkerställs att den
som drabbats av ett beslag, se 27 kap. 6 § rättegångsbalken, får möjlighet att
utnyttja sin rätt att få beslaget prövat av domstol. Min slutsats är således att
E. borde ha underrättats om beslaget samtidigt som A.

Åklagaren hävde sedermera beslaget. Anteckningen om datum för
åtgärden på beslagsprotokollet är något otydlig men torde vara den 20
december 1985. Tillfrågad har Kitty Victor inte kunnat säga vad som var
anledningen till att det hävdes. Oavsett vad hennes skäl har varit kan det
konstateras att det efter beslutet saknats laglig rätt att kvarhålla bankboken.
Av hennes uppgifter framgår att hon till ”den polisman som höll i
protokollet” framförde att han efter julhelgen skulle tala med A. om vad
denne ville att det skulle göras med bankboken. Av ett utfärdat kvitto
angående utlämnat gods framgår att Böhmer haft ett sådant samtal med A.
den 3 januari 1986 och att A. därvid överlät på polisen att lämna bankboken
till dess ägare.

Polismyndigheten har i sitt yttrande utgått ifrån att bankboken borde ha
tagits i beslag igen eftersom den enligt utredningsmännen uppenbarligen
hade betydelse för brottsutredningen. Även Kitty Victor har uttryckt åsikten
att ett nytt beslagsprotokoll borde ha upprättats.

Jag menar att det finns skäl att ifrågasätta om ett nytt beslag hade varit
välgrundat. Med kännedom om kontonumret hade alla uppgifter om uttag
och insättningar kunnat fås på annat sätt. Då jag emellertid inte närmare
granskat utredningen har jag inte grund för att uttala någon bestämd
uppfattning i frågan. Det är i detta sammanhang enligt min mening
tillräckligt att konstatera att utredningsmännen, mot bakgrund av det beslut
som förelåg, underlåtit att lämna ut bankboken till dess ägare eller
ställföreträdare för denne. Denna försummelse förtjänar allvarlig kritik.

Kitty Victor har sagt sig inte ha uppfattat att E. uttryckligen begärt en
kopia av beslagsprotokollet. I denna del har jag inte funnit det meningsfullt
med ytterligare utredningsåtgärder och lämnar därför denna fråga.

Beträffande frågan om underrättelse till kronofogdemyndigheten om
beslaget å bankboken se nästföljande referat.

Underrättelse till kronofogdemyndighet om egendom som
tagits i beslag under förundersökning

(Dnr 1737-1986, 2563-1987 och 48-1988)

Under senare tid har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats att polisen,
ibland rutinmässigt, lämnar underrättelse till kronofogdemyndighet om att
egendom, som inte begärts förverkad, har tagits i beslag. Här refereras några
uttalanden, som JO Wigelius under året gjort i denna sak.

I det ärende (dnr 1737-1986) som beträffande annan fråga refererats härovan
uttalade JO Wigelius följande i det här aktuella hänseendet.

Det har framkommit att polismyndigheten lämnat upplysningar om E:s
tillgångar till kronofogdemyndigheten i Stockholm. Av polismyndighetens
yttrande framgår vidare att det är rutin att kontakta kronofogdemyndigheten
när beslag av egendom som kan vara av intresse för kronofogdemyndigheten
hävs.

Jag har i ett tidigare beslut diskuterat denna fråga, se JO:s ämbetsberättelse
1987—88 s. 93 (dnr 2362-1985). Jag har där, efter genomgång av
tillämpliga bestämmelser nämligen 9 kap. 17 § 1 stycket 3 och 14 kap. 3 §
sekretesslagen, uttalat som min mening att ett uppgiftslämnande av nu
aktuellt slag inte bör ske, eftersom det inte har direkt stöd i lag eller
förordning. En kopia av beslutet överlämnades till justitiedepartementet för
de åtgärder det kunde tänkas ge anledning till. Jag har inte velat kritisera
någon enskild befattningshavare och finner inte anledning till det i detta
ärende heller.

I ett annat ärende (dnr 48-1988) ifrågasatte en kommissarie rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd beträffande förfarande med egendom som
tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, FAP 102-2, vad avsåg
underrättelse till kronofogdemyndighet om utmätningsbara tillgångar i
beslag. Han tolkade vad som där sagts så, att polismyndigheten regelbundet
skulle underrätta kronofogdemyndigheten om polismyndigheten hade utmätningsbara
tillgångar i beslag. Rikspolisstyrelsen anförde i ett yttrande att
FAP 102-2 hade ändrats och att polismyndigheten numera inte borde
rutinmässigt underrätta kronofogdemyndigheten.

Efter en redogörelse för innehållet i 9 kap. 17 § första stycket sekretesslagen
anförde JO Wigelius i huvudsak följande i ett beslut den 17 maj 1987.

Att en uppgift av i frågavararande art vidarebefordras till kronofogdemyndigheten
innebär utan tvivel att den enskilde lider skada eller men i
sekretesslagens mening. Uppgiften omfattas således av sekretesskydd. Av 14
kap. 3 § sekretesslagen framgår dock att en uppgift under vissa förhållanden
får vidarebefordras till en myndighet trots att uppgiften är sekretessbelagd.
Så får ske om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har
företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Det måste i
varje fall göras en noggrann avvägning mellan det intresse som omfattas av
sekretesskyddet och intresset av att uppgiften lämnas. Det är svårt att göra
ett allmängiltigt uttalande om i vilka situationer bestämmelsen kan tillämpas.
Jag har dock svårt att se någon situation där det är uppenbart att intresset av
att uppgiften lämnas till kronofogdemyndigheten har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda. Enligt min mening bör inte ett
uppgiftslämnande av det slag som avses med kommissariens förfrågan äga
rum, eftersom det inte har eget, omedelbart stöd i lag eller förordning.

I det tredje ärendet (dnr 2563-1987), som togs upp vid en inspektion av en
åklagarmyndighet, var omständigheterna bl. a. dessa. Vid en husrannsakan
hos en misstänkt hälare, A., beslagtog polisen drygt 7 000 kr. i kontanter.
Åklagaren fastställde beslaget. Den misstänkte uppgav att han erhållit
beloppet i samband med en bilförsäljning, en uppgift som vann stöd av annan
information som kom polismyndigheten till del. Härefter tog en polisman,
H., kontakt med kronofogdemyndigheten för att höra efter om det fanns

något pågående indrivningsärende mot A. Eftersom datorn där inte fungerade
kunde man inte lämna henne säkert besked om saken. Hon fick dock
bekräftelse på att A. hade en skuld till centrala studiestödsnämnden.
Åklagaren beslöt samma dag bl. a. att beslaget skulle bestå. Under det därpå
följande veckoslutet skedde inga utredningsåtgärder. På måndagen meddelade
kronofogdemyndigheten förbud mot utlämnande av pengarna till annan
än denna. Åklagaren hävde samma dag beslaget. Sedermera beslöt han, utan
att några ytterligare utredningsåtgärder vidtagits, att skriva av brottsmisstanken
mot A., eftersom brott inte kunde styrkas.

Sedan utredning företagits och yttranden inhämtats från polis- och
åklagarmyndigheterna, anförde JO Wigelius, såvitt nu är i fråga följande.

Vid det inledande samtalet med H., en vecka efter beslaget, förklarade
hon att hon vänt sig till sin chef, eftersom hon inte visste vad hon skulle göra
med beslaget och att denne hänvisat henne till kronofogdemyndigheten för
att efterhöra om där fanns något indrivningsärende rörande A. Under det
efterföljande förhöret med henne förklarade hon att hon inte förstått varför
hon skulle göra detta. När nu bevisläget var som det var kan jag inte frigöra
mig från tanken att åtgärderna egentligen skett för att möjliggöra för
kronofogdemyndigheten att utmäta pengarna för det fall ärendet ej ledde till
åtal. Mot bakgrund av vad som förekommit i ärendet ifrågasätter jag då om
någon avvägning mellan A:s och kronofogdemyndighetens intressen kommit
till stånd. Med hänsyn till H:s bristande erfarenhet av dylika situationer och
att hon av den anledningen rådgjort med sin chef om hur hon skulle förfara
samt att hon informerat förundersökningsledaren om sina kontakter med
bl. a. kronofogdemyndigheten vill jag inte uttala någon kritik mot henne.

Det inträffade ger mig emellertid anledning framhålla att polismyndigheten
fått kännedom om pengarna under en husrannsakan, en åtgärd som enligt
regeringsformen inte får ske utan stöd av lag. Enligt min mening ger detta
anledning till särskild försiktighet när fråga uppkommer om att lämna ut
erhållna uppgifter för annat ändamål än det som lagen uttryckligen godkänner
som grund för genombrytande av grundlagsskyddet.

Användning av tvångsmedel mot kurdiska invandrare i
förundersökningar angående misshandel och angående mordet
på statsministern Olof Palme m. m.

(Dnr 3012-1986 m.fl.)

I ett beslut den 27 oktober 1987 anförde JO Wigelius följande.

1 Inledning

I två skrivelser, som kom in till JO den 23 december 1986 och den 16 februari
1987, begärde advokaten Hans Göran Franck att JO skulle granska
omständigheterna kring de tvångsåtgärder som företagits mot bl. a. hans
huvudman N.D. i december 1986 och i januari 1987.1 en skrivelse, som kom

in till JO den 2 februari 1987, begärde advokaten Bengt Söderström att JO
skulle utreda omständigheterna kring de tvångsåtgärder som företagits mot
hans huvudman R.Y. i december 1986, däribland en husrannsakan i ett
bokcafé.

Jag beslutade den 13 och 23 februari 1987 att inleda förundersökning med
anledning av anmälningarna och uppdrog åt överåklagaren Lars G. Andersson,
regionåklagarmyndigheten i Umeå, att med biträde av distriktsåklagaren
Krister Waern, samma myndighet, leda och låta verkställa förundersökningen.

Den verkställda utredningen har redovisats i ett förundersökningsprotokoll
av den 16 juni 1987. Delar av utredningen har överlämnats till Franck,
som inkommit med yttrande den 6 juni 1987.

Innan jag övergår till att behandla klagomålen och den utredning som
verkställts i anledning därav, finns anledning att omnämna följande sakförhållanden
av betydelse i sammanhanget. Överåklagaren i Stockholms
åklagardistrikt Claes Zeime övertog försommaren 1986 ledningen av förundersökningen
beträffande mordet på statsministern Olof Palme. Han
engagerade till att börja med chefsåklagaren Solveig Riberdahl och sedermera
även chefsåklagaren Anders Helin och kammaråklagaren Bo Josephson
att biträda honom. Länspolismästaren Hans Holmér ansvarade under den nu
ifrågavarande perioden för den s. k. spaningsledningen. I denna ingick bl. a.
chefen och biträdande chefen för kriminalavdelningen polisöverintendenten
Hans Wrånghult och polisintendenten Gunnar Severin samt chefen för
tekniska roteln kommissarien Wincent Lange.

Jag avser inte att i detta beslut närmare beröra de förhållanden under vilka
förundersöknings- och spaningsledningarna arbetat. Detta kommer att
behandlas av j uristkommissionen med anledning av mordet på Olof Palme - i
det följande benämnd juristkommissionen - i en kommande rapport. Vid
bedömningen av polis- och åklagarmyndigheternas handläggning av i detta
beslut aktuella frågor måste man emellertid enligt min mening beakta att
arbetet i flera avseenden bedrivits under ovanligt pressande förhållanden och
att man känt stort behov av att kunna uppvisa resultat. Vidare kan det här
sägas att länspolismästaren Hans Holmér bl. a. genom sin starka tilltro till det
s. k. huvudspåret synes ha kommit att påverka inriktningen och handläggningen
av utredningen på ett avgörande sätt.

I det följande kommer jag först att behandla Francks och Söderströms
anmälningar avseende händelserna i december 1986 och därefter Francks
anmälan avseende händelserna i januari 1987.

2 Händelserna i december 1986

2.1 Francks anmälan

I anmälan uppgav Franck bl. a. följande.

N.D. utsattes på kvällen fredagen den 12 december 1986 för misshandel
och olaga hot på restaurang Stampen i Gamla Stan. Han blev överfallen av
två personer. Anledningen till överfallet var att angriparna ogillade eller
avskydde kurder och det vid samtal framkommit att N.D. var kurd och

försvarade kurdernas sak. - Vid misshandeln tillfogades N.D. skador i
huvudet och på kroppen. Sedan polis anlänt till platsen bad N.D. att dessa
skulle hjälpa honom att komma till sjukhus. Han ville inte att hans son A.D.,
som också skadats vid tillfället, skulle köra. Polisen förklarade emellertid att
de själva fick ta sig till sjukhus. - När N.D. senare erhöll sjukhusvård blev
han sydd i huvudet med flera stygn. Han fick också en stelkrampsspruta och
värktabletter att intas tre gånger dagligen. Han hade revbensfrakturer på
vänster sida. - Vid 13.30-tiden lördagen den 13 december 1986 kom ett stort
antal poliser till N.D:s bostad. De förklarade att han skulle följa med till
förhör angående händelserna kvällen före. N.D., som var sängliggande på
grund av de skador han fått, bad att man skulle höra honom i bostaden. Detta
tilläts emellertid inte. - I samband med hämtningen påbörjades husrannsakan
i N.D:s bostad. Husrannsakningen pågick till niotiden på kvällen. Under
tiden var N.D:s hustru och fem minderåriga barn placerade i ett rum. De fick
inte lämna detta förrän husrannsakningen avslutats. En besökande granne
placerades också i rummet men fick lämna detta tidigare. - Under
husrannsakningen påträffades ett vitt pulver som togs i beslag. N.D. anhölls
som misstänkt för grovt narkotikabrott. När analysresultatet förelåg på
måndagen kunde det konstateras att pulvret inte var narkotika. N.D. delgavs
härefter misstanke om stämpling till grov misshandel, vilket brott han
förnekade. - N.D. hade redan före det första förhöret begärt advokat. Han
framställde samma begäran vid de förhör som sedan hölls den 13, 14 och 15
december 1986. Först på eftermiddagen måndagen den 15 december fick
Franck underrättelse om N.D:s begäran. Han besökte N.D. samma kväll.
N.D. frigavs på eftermiddagen den 16 december. -Franck ifrågasatte om det
funnits tillräckliga skäl att anhålla N.D. och om han i vart fall inte borde ha
frigivits tidigare än som skett. Franck påtalade också att N.D. under
anhållningstiden inte fått medicin i den omfattning han ordinerats och
behövt.

2.2 Söderströms anmälan

I anmälan uppgav Söderström bl. a. följande.

R. Y. greps på kvällen den 12 december 1986 misstänkt för misshandel på
restaurang Stampen i Gamla Stan. Han anhölls den 13 december och frigavs
den 16 december kl. 16.30. - R. Y. begärde omgående att Söderström skulle
förordnas som försvarare för honom. Polismännen sökte emellertid endast
nå Söderström på hans kontor under helgen och tog inte kontakt med honom
i bostaden. - Efter beslut av länspolismästaren Hans Holmér företogs den 13
december husrannsakan i R.Y:s bostad under tiden 13.30-20.30. Vid
husrannsakningen togs ett stort antal föremål i beslag; främst böcker,
tidningar, flygblad och andra skriftliga handlingar. Därutöver beslagtogs en
skrivmaskin och tomflaskor. Föremålen tillhörde till övervägande del
lägenhetsinnehavaren M.Y. som inte var berörd av misstankarna. Beslagen
hävdes av åklagare den 16 december. - Holmér beslutade också om
husrannsakan i ett bokcafé på David Bagares Gata. Husrannsakningen ägde
rum den 13 december kl. 13.45-19.00. Även vid den förrättningen beslagtogs
huvudsakligen tidskrifter, tidningar och annat skriftligt material. Vidare

4 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

beslagtogs en skrivmaskin. Beslagen hävdes av åklagare den 16 december. -Husrannsakningarna hade till ändamål att utröna omständigheter som kunde
antagas äga betydelse för utredningen. Med hänsyn till att R.Y. var misstänkt
för misshandel som ägt rum på en restaurang och gripits omedelbart utanför
restaurangen framstod besluten som anmärkningsvärda. De föremål som
togs i beslag gav inte heller intryck av att kunna äga betydelse för en
utredning av det angivna slaget. Söderström ifrågasatte om inte husrannsakningarna
beslutats av andra skäl än den uppgivna misstanken om misshandel.
Han ifrågasatte också om besluten fattats av därtill behörig person.

2.3 Utredning och bedömning

2.3.1 Underlåtenhet att föra N.D. till sjukhus

För utredning av klagomålen rörande polisens underlåtenhet att hjälpa N.D.
till sjukhus har jag tagit del av protokoll över förhör med polisassistenten
Åke Henriksson, N.D. och A.D. den 13 december 1986 i åklagarmyndighetens
mål BDÅC 4-2-1864-86 samt ett rättsintyg utvisande N.D:s skador vid
tillfället.

Utredningen får anses ge vid handen att polismännen med hänsyn till
övriga föreliggande omständigheter gjort vad på dem ankommit i anledning
av N.D.s skador.

2.3.2 Besluten om tvångsåtgärder mot N.D.

Besluten om hämtning av N.D. till förhör och husrannsakan hos denne har
fattats av chefsåklagaren Solveig Riberdahl. Jag lät före förhöret med henne i
denna sak delge henne misstanke om myndighetsmissbruk alternativt
vårdslös myndighetsutövning. Gärningen angavs bestå i att hon i sin tjänst
som chefsåklagare i Stockholms åklagardistrikt den 13 december 1986
beslutat om hämtning till förhör av målsäganden N.D. och om husrannsakan
i dennes bostad, allt i ett mål avseende misshandel, oaktat laga grund inte
förelegat för åtgärderna. Dessa hade genomförts av polis samma dag och
inneburit ett inte ringa förfång för N.D.

Solveig Riberdahl bestred vid förhöret att hennes beslut skulle ha varit
felaktiga och lämnade en redogörelse för de omständigheter som legat till
grund för besluten. Därefter underrättades Solveig Riberdahl om att jag inte
längre vidhöll misstanken mot henne. Zeime och Josephson hördes också om
grunden för besluten.

Jag gör denna bedömning.

Enligt 23 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) må under förundersökningen
förhör hållas med envar som antages kunna lämna upplysning av betydelse
för utredningen. Enligt 7 § andra stycket i samma kapitel kan hämtning av
den som skall höras ske utan föregående kallelse, bl. a. under förutsättning
att undersökningen avser brott varå fängelse kan följa och det skäligen kan
befaras att den hämtade ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av
kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra

utredningen. 16 § andra stycket förundersökningskungörelsen föreskrivs att
hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att vara
misstänkt för brott bör äga rum allenast när skäl av särskild vikt föreligger för
en sådan åtgärd. Som exempel på sådana skäl anges att förhöret icke eller
endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där den som skall
höras befinner sig, eller att ett vittne behöver inställas på viss plats för
konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga
eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn till brottets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet är av
nöden.

Huvudregeln om s. k. reell husrannsakan under förundersökning finns
intagen i 28 kap. 1 § RB. Med reell husrannsakan avses här ett eftersökande i
hus, rum eller slutet förvaringsställe av föremål, som är underkastat beslag
eller eljest till utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för
utredning om brottet. Detta tvångsmedel kan bara utnyttjas vid misstanke
om brott, varå fängelse kan följa. Hos annan än den som är skäligen
misstänkt för brottet får husrannsakan dock företas endast om brottet
förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig
anledning förekommer, att genom rannsakningen föremål, som är underkastat
beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas.

För användande av tvångsåtgärder mot enskilda gäller mot bakgrund av de
integritetsskyddande bestämmelserna i regeringsformen (RF) främst tre
allmänna principer, nämligen legalitets-, behovs- och proportionalitetsprinciperna.
1 Den först nämnda, som finns direkt uttryckt i 2 kap. 12 § RF,
innebär, såvitt är av intresse här, att frihetsberövande eller husrannsakan
inte får företas utan att det föreligger ett uttryckligt stöd i lag. Behovsprincipen
kan kortfattat sägas innebära att tvångsåtgärder inte bör företas, om det
inte är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Inte heller får enligt
proportionalitetsprincipen större tvång användas än som är försvarligt med
hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. I detta sammanhang
bör nämnas föreskriften i 23 kap. 4 § RB av innebörd att förundersökningen
bör bedrivas på ett sådant sätt att inte någon onödigt utsätts för misstanke
eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

På den upprättade tvångsmedelsblanketten har angivits att förundersökningen
avser misshandel. Det finns också antecknat att ”N.D. skall hämtas
till förhör, eftersom han - om han kallas - kan försvåra utredningen”. Solveig
Riberdahls uppgifter i denna del har givit vid handen att det funnits flera
bevekelsegrunder för besluten. En omständighet av betydelse i sammanhanget
har exempelvis varit att en bekant till N.D. skjutit mot polismän som
ingripit med anledning av slagsmålet på restaurangen. Det har också
framkommit att man, med tanke på de mord på kurder som förekommit bl. a.
i Uppsala i juni 1984 och i Stockholm i november 1985, befarade att fråga
varit om en uppgörelse av politisk natur. Det fanns anledning att höra N.D.
även angående dessa saker och att hos honom undersöka om det kunde
finnas några ledtrådar i dessa avseenden.

1 Se t. ex. prop. 1983/84:111 med förslag till polislag m. m., s. 77 f, och tvångmedelskommitténs
betänkande SOU 1984:54 s. 77 ff.

På grund av det nu sagda och övriga omständigheter kan jag inte kritisera
Solveig Riberdahl för beslutet om hämtning till förhör av N.D. Beträffande
husrannsakan vill jag till att börja med säga att det uppenbarligen inte fanns
laglig grund för en sådan åtgärd hos N.D. på grund av att han var målsägande
i ett ärende angående misshandel. Det har inte framkommit något som tyder
på att det kunde finnas anledning, än mindre synnerlig anledning, anta att
man vid en husrannsakan hos N.D. skulle påträffa något av vikt för
misshandelsutredningen. De övriga icke dokumenterade skälen för åtgärden
som Solveig Riberdahl under utredningen har åberopat är mer svårbedömda.
Av olika anledningar väljer jag att här inte gå närmare in på de bedömningar
som kan göras i detta avseende. Jag nöjer mig med att konstatera att enligt
min mening de åberopade grunderna varit otillräckliga men att omständigheterna
ändå inte är sådana att jag anser mig kunna påstå att Solveig Riberdahl
gjort sig skyldig till något ansvarsgrundande fel.

Solveig Riberdahl kan heller inte undgå kritik för sin underlåtenhet att
dokumentera de ytterligare grunder för besluten som faktiskt förelegat.

Beslutet om N.D:s anhållande har fattats av kammaråklagaren Bo
Josephson. I denna del har upplysningar inhämtats från, förutom Josephson,
överåklagaren Claes Zeime och chefsåklagaren Solveig Riberdahl. Jag har
vidare inhämtat upplysningar från tullverkets huvudlaboratorium i Stockholm
beträffande handläggningen av analysen av det beslagtagna pulvret.
Det är enligt min mening uppenbart att enbart det förhållandet att man finner
en påse med vitt pulver i en lägenhet inte utgör tillräcklig grund för att anhålla
lägenhetsinnehavaren för narkotikabrott. Med hänsyn till de övriga omständigheter
som förelegat i detta fall finner jag dock inte tillräckligt stöd för
påstående att något fel av beskaffenhet att föranleda ansvar har begåtts. Ej
heller i fråga om den misstanke om stämpling till grov misshandel, som
delgavs N.D. sedan misstanken om narkotikabrott fallit, kan jag bestämt
hävda att anhållningsbeslutet varit helt ogrundat. Det synes mig dock
antagligt att inte heller detta beslut varit särskilt väl underbyggt av konkreta
omständigheter. - Jag finner inte tillräckliga skäl att särskilt anmärka på den
utdragna anhållningstiden.

2.3.3 Besluten om tvångsåtgärder på grund av misstanke mot R.Y.

Söderström har i sin anmälan inte tagit upp frågan om gripandet och
anhållandet av R.Y. som misstänkt för misshandel. Jag finner därför inte
tillräcklig anledning att gå in på den frågan.

Vad gäller husrannsakningarna hos R.Y. och i bokcaféet får jag anföra
följande.

I denna del har angående grunderna för besluten hörts Holmér, Zeime,
Solveig Riberdahl och Josephson, särskilt i fråga om de omständigheter som
varit kända för dem vid den aktuella tidpunkten och vilka överväganden de
inträffade händelserna föranlett från deras sida. Angående de direktiv som
lämnats för utförandet har förhör hållits med Holmér, Wrånghult, polisintendenten
Gunnar Severin och kommissarierna Wincent Lange och Jan
Länninge. Vidare har några av de polismän som utfört åtgärderna hörts.

Husrannsakningarna har, enligt vad som antecknats i däröver förda

protokoll, utförts för utrönande av omständigheter som kan antas äga
betydelse för utredningen. Som brott varom misstanke uppstått har i båda
fallen angivits misshandel. Vid en granskning av innehållet i beslagsprotokollen
kan inte antas annat än att husrannsakningarna även haft annat ändamål
än det angivna. Detta antagande stöds också av de uppgifter Holmér lämnat i
denna del, varvid han dock tillbakavisat att huvudsyftet med åtgärderna
skulle ha varit att skaffa överskottsinformation för utredningen angående
mordet på Olof Palme. - Av utredningen framgår också att en av Lange
iordningställd promemoria, avsedd för ett planerat ingripande i samband
med mordutredningen, delats ut till vissa av polismännen. Enligt uppgift från
en av de polismän som utfört husrannsakningen i bokcaféet fick han, då han
vände sig till en överordnad med förfrågan om vad slags egendom man skulle
beslagta, besked om att ”huvudspåret” gällde.

Förutsättningarna enligt 28 kap. 1 § RB för en husrannsakan hos R. Y. var
formellt sett uppfyllda. Jag kan dock för min del inte anse annat än att
åtgärden, särskilt mot bakgrund av den omfattning den fått, stått i strid med
de behovs- och proportionalitetsprinciper, för vilka redogjorts ovan. Även
om jag således är starkt kritisk i fråga om denna husrannsakan kan jag
emellertid inte visa att det har begåtts något ansvarsgrundande fel i detta
sammanhang.

Från föreståndaren för bokcaféet har inhämtats att detta varit öppet för
envar och att det alltså inte fanns något krav på medlemskap i förening eller
annan tillhörighet för att man skulle få besöka det. Han har vidare uppgivit
att lokalerna, som består av två rum, var så disponerade att besökande endast
hade fritt tillträde till det ena rummet, medan det andra var låst med hänglås,
eftersom man bl. a. förvarade böcker där. I det rummet fanns också ett med
hänglås försett skåp, i vilket man förvarade dagskassan och bandspelarkassetter.
Vid husrannsakningen hade båda hänglåsen brutits upp.

En husrannsakan i caféet skulle således ha kunnat företas med stöd av 28
kap. 3 § RB, enligt vilken bestämmelse husrannsakan får företas bl. a. i
lägenhet som är tillgänglig för allmänheten även i andra fall än som avses i 1
och 2 §§ i samma kapitel. En av förutsättningarna för tillämpningen av 28
kap. 3 § RB måste dock anses vara att husrannsakan begränsas till de
utrymmen som faktiskt är tillgängliga för allmänheten. I detta fall har
beslutet om och genomförandet av husrannsakan avsett också andra
utrymmen.

Vid bedömningen av åtgärden utgår jag från att den vidtagits med
bestämmelserna i 28 kap. 1 § RB som grund. Detta torde också, enligt vad
som uppgivits, ha varit spaningsledningens uppfattning. Vad som skall
prövas är således i första hand om det förelegat synnerlig anledning att
föremål, som var underkastat beslag i utredningen om misshandeln i Gamla
Stan, skulle anträffas eller annan utredning om brottet vinnas vid en
husrannsakan i bokcaféet. Det har i detta hänseende under förundersökningen
inte framkommit annat skäl än att R.Y. hade nära anknytning till
bokcaféet och även i övrigt till den organisation som ansågs svara för rörelsen
där. Detta innefattar uppenbarligen inte sådana starka skäl som förutsätts i
rättegångsbalken för en sådan åtgärd. Det måste därför konstateras att
beslutet inte var lagligen grundat, såvitt avser misshandelsutredningen. Inte

heller i övrigt har det framkommit någon omständighet som eljest skulle
kunna rättfärdiga husrannsakan enligt 28 kap. 1 § RB. I den mån husrannsakan
har företagits i för allmänheten tillgängliga utrymmen och 28 kap. 3 § RB
därför skulle kunna ansetts tillämplig, har det inte redovisats något konkret
behov av en sådan åtgärd i den aktuella utredningen. Husrannsakningen
måste därför ses som mycket tvivelaktig också från den utgångspunkten.

Enligt huvudregeln i 28 kap. 4 § RB skall förordnande om husrannsakan
meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Enligt 5 § i
samma kapitel får polisman företa husrannsakan bl. a. då fara är i dröjsmål.

Besluten om husrannsakan hos R.Y. och i bokcaféet har fattats av
länspolismästaren Hans Holmér den 13 december 1986 kl. 9.45. Av
utredningen framgår att beredskapsåklagare fanns i tjänst vid den tidpunkten
och att hon tidigare på morgonen underrättats om gripandet av R.Y. Någon
kontakt med beredskapsåklagaren togs inte från spaningsledningens sida. Av
de förhör som hållits med Holmér, Wrånghult och Severin framgår att man
inte övervägt möjligheten att vända sig till beredskapsåklagaren för beslut
utan funnit det självklart att enbart de åklagare som ingick i ”förundersökningsledningen”
skulle sökas för beslut.

Enligt egen uppgift sökte såväl Severin som Wrånghult nå kontakt med
överåklagaren Zeime per telefon. Wrånghult sökte också chefsåklagaren
Solveig Riberdahl per telefon men fick besked om att hon var utgången och
skulle komma hem någon timme senare. Wrånghult fick kl. 10.20 telefonkontakt
med kammaråklagaren Josephson.

Holmér har uppgivit att hans formella behörighet att fatta besluten
grundats på att fara i dröjsmål förelåg. Han har förklarat att han fattade
besluten för att få igång planeringen inför husrannsakningarna och att dessa
inte skulle ha genomförts innan åklagare kontaktats.

Wrånghult har uppgivit att han vid telefonsamtalet med Josephson
redogjort för de beslut Holmér fattat och att Josephson därvid förklarat att
han ”konfirmerade” besluten. Josephson har för sin del uppgivit att han
numera inte kan erinra sig om han fått en sådan redogörelse vid telefonsamtalet
eller när han senare samma dag sammanträffade med spaningsledningen.
Han har vidare förklarat att hans minnesbild är att det beträffande
bokcaféet endast varit tal om en utlänningskontroll, men att han inte kan
utesluta att det även kan ha nämnts att det skulle företas husrannsakan i
samband med denna. Det skulle i så fall enligt hans uppfattning ha varit fråga
om en sådan husrannsakan som kan företas i samband med utlänningskontroll
efter beslut av polismyndigheten. Han skulle för egen del inte ha gått
med på en husrannsakan i bokcaféet. - Zeime och Josephson inställde sig hos
spaningsledningen kl. 13.10. Enligt Holmér och Wrånghult underrättades
åklagarna om de åtgärder Holmér beslutat och informerades fortlöpande om
utförandet av dessa. Zeime har för sin del förklarat att han inte vid
sammanträdet informerats om att det skulle företas husrannsakan i bokcaféet.
Däremot upplyste Holmér vid något tillfälle att det skulle företas
utlänningskontroll där.

Det är enligt min mening uppenbart att situationen inte varit sådan att fara
i dröjsmål förelegat då Holmér fattat besluten om husrannsakan. Vid
tillfället fanns en beredskapsåklagare i tjänst som hade till uppgift att fatta

beslut i frågor som de här aktuella. När man i detta fall föredrog att vända sig
till åklagarna i förundersökningsledningen för beslut, hade man vid sådant
förhållande haft att avvakta tills man nådde kontakt med någon av dessa.
Såvitt framkommit hade man för övrigt inte heller vid tidpunkten då besluten
fattades undersökt om Josephson var anträffbar. Något hinder mot att vidta
förberedande åtgärder i avvaktan på åklagares beslut förelåg inte.

Jag kan således inte dela Holmérs uppfattning att det funnits anledning
eller befogenhet för honom att fatta besluten om husrannsakan. - Förfaringssättet
har bl. a. inneburit att åklagarna försatts i en ganska känslig situation,
där de nog skulle ha fått svårare att motsätta sig husrannsakningarna om de
funnit att tillräckliga skäl för åtgärderna inte förelegat.

Vad gäller husrannsakningen hos R.Y. har det inte från åklagarhåll gjorts
gällande att förutsättningar saknats för åtgärden. Josephson har förklarat att
han själv haft för avsikt att skriva beslut om denna, då han erinrat sig att
åtgärden beslutats av annan. Med hänsyn till vad som framkommit i denna
del får det enligt min mening anses att Josephson övertagit ansvaret för
husrannsakningen. Vid angivna förhållanden kan jag inte finna att Holmérs
handlande, oaktat det inneburit ett överskridande av gränsen för vad som
enligt rättegångsbalkens regler ankommit på honom, i sig inneburit förfång
för någon enskild person. Något ansvar för Holmér på grund av befogenhetsöverskridandet
kan således inte komma i fråga beträffande husrannsakan hos
R.Y.

Vad gäller husrannsakan i bokcaféet, vilken jag tidigare har konstaterat
saknade laglig grund, råder det i sig högst anmärkningvärda förhållandet att
det inte låtit sig göra att entydigt fastställa vem som varit ansvarig för
åtgärden. Spaningsledningen har hävdat att Josephson övertagit ansvaret
genom att per telefon konfirmera beslutet. Josephson har å andra sidan
bestritt att han upplysts om eller tagit ställning till någon straffprocessuell
åtgärd i bokcaféet. I vart fall har han, enligt vad han uppgivit, inte någon
minnesbild av något sådant. Även om det således kan ligga närmast till hands
att anse att Holmér bör få stå ansvaret för det av honom ovedersägligen
fattade beslutet och konsekvenserna därav, kan det inte uteslutas att det har
uppstått missförstånd mellan spaningsledningen och Josephson i detta
avseende. Jag har därför inte aktualiserat något personligt ansvar för den
felaktiga åtgärden.

2.3.4 Verkställigheten av tvångsåtgärderna

I fråga om genomförandet av hämtningsbeslutet beträffande N.D. har
upplysningar inhämtats från det polisbefäl som haft ansvaret härför. Vad som
framkommit ger, sammanställt med innehållet i det tidigare nämnda
rättsintyget, inte anledning till någon kritik från min sida.

Vad härefter gäller husrannsakningen i N.D:s bostad har förhör hållits
med, bland andra, de fem polismän som utfört åtgärden. De har samstämmigt
förklarat att familjen inte, såsom uppgivits i anmälan, varit placerad i ett
rum under den tid förrättningen pågått. De skall ha haft möjlighet att vistas i
hela lägenheten, utom det rum som för tillfället undersöktes, och även gjort
det.

Vid husrannsakningen har en betydande mängd föremål tagits i beslag.
Det är enligt min mening uppenbart att beslagen blivit alltför omfattande
med hänsyn till det uppgivna syftet med husrannsakningen. Av utredningen
framgår att vissa av förrättningsmännen tilldelats den av Lange för mordutredningen
upprättade promemorian. Det framstår med hänsyn till bl. a. de
upplysningar i saken som inhämtats från länspolismästaren Hans Holmér
som klart att åtgärden även haft annat ändamål. Utredningen ger dock inte
stöd för någon kritik mot de polismän som utfört husrannsakningen.
Däremot finns det anledning att vara kritisk i fråga om bristen på direktiv
från spanings-/förundersökningsledningens sida.

Utredningen ger inte heller grund för någon anmärkning mot de polismän
som verkställt husrannsakningarna hos R.Y. och i bokcaféet.

2.3.5 Frågor om försvarare m. m.

Vad gäller frågan om försvarare för N.D. har jag tagit del av innehållet i
förhör med N.D. den 13,14 och 15 december 1986. Vidare har förhör hållits
med några av de polismän som deltagit vid förhören med N.D. samt med
chefsåklagaren Solveig Riberdahl som deltagit vid förhör den 15 december
1986.

Av utredningen framgår att N.D. begärt Franck som försvarare i samband
med att han på eftermiddagen den 13 december underrättats om misstanke
om grovt narkotikabrott samt att åklagaren den 15 december begärt att
tingsrätten skulle förordna offentlig försvarare för N.D., vilket skett
påföljande dag. I förhörsprotokollen finns inte antecknat att N.D. skulle ha
begärt att ha försvarare närvarande vid förhören. De personer som hörts i
saken har också förklarat att N.D. inte påfordrat försvarares närvaro vid
förhören.

Vad som framkommit ger inte grund för någon kritik mot polis- och
åklagarmyndigheternas handläggning av försvararfrågan.

Av handlingarna framgår att R.Y. vid förhör den 13 december 1986
uppgivit att han önskade Söderström som försvarare. R.Y. hördes härefter
den 14 december kl. 11.55—12.00 och informerades då om att Söderström
inte kunnat nås per telefon. Enligt anteckning i förhörsprotokollet förklarade
R.Y. därvid att han ville tala med sin försvarare innan han uttalade sig
ytterligare. Den 15 december kl. 10.00 erhölls telefonkontakt med Söderström.
Åklagaren hemställde samma dag att tingsrätten skulle förordna
försvarare för R.Y. Så skedde påföljande dag.

I telefonkatalogen och polisens advokatförteckning finns endast angivet
telefonnumret till Söderströms advokatkontor. Uppgift om att Söderström
har särskild bostadstelefon saknas. Jag kan vid dessa förhållanden inte finna
anledning rikta kritik mot polis- och åklagarmyndigheterna för handläggningen
av frågan om försvarare för R.Y.

För utredande av frågan om N.D. under anhållningstiden erhållit medicin i
erforderlig omfattning har upplysningar inhämtats om innehållet i N.D:s
behandlingsjournal vid sjukhuset. Vidare har N.D:s sjukjournal vid häktet
infordrats och granskats. Vad som framkommit ger ej anledning till
antagande att N.D. ej skulle ha erhållit den vård hans tillstånd påkallat.

2.3.6 Ytterligare synpunkter

Av det ovan redovisade framgår att det enligt min uppfattning förekommit
ett flertal brister i polis- och åklagarmyndigheternas handläggning. En
anledning till bristerna står enligt min mening att finna i att man i detta fall
använt sig av förundersökningsledningen och spaningsledningen beträffande
mordet på Olof Palme, oaktat det, såvitt framkommit, inte funnits några
konkreta omständigheter som talat för att de inträffade händelserna haft
betydelse i denna utredning. Att det ändå blev så synes främst ha berott på att
man, som Holmér uttryckt det, tyckt att man fått en ”gratischans”.

Förundersökningsledningen med fyra åklagare, som arbetade i team och
där tillgängligheten i vissa fall synes ha varit avgörande för vem som fattade
beslut i olika frågor, har enligt min mening försvårat en enhetlig ledning. De
den 13 december inträffade händelserna har givit exempel på vilka svagheter
en sådan organisationsmodell är behäftad med. Det är särskilt förvånande att
det i ett i sig tämligen ordinärt misshandelsmål, om än med viss anknytning
till en mordutredning, under en och samma dag förekommit tre olika
beslutsfattare i tvångsmedelsfrågor, som haft nära samband med varandra.

På polissidan synes användandet av en spaningsledning med ett flertal
chefspersoner ha varit en alltför tung överbyggnad, speciellt i den situation
som uppstod den 13 december, då någon längre planeringstid inte fanns för
eventuella ingripanden. Visserligen har de olika rotlarna funnits representerade
vid sammanträdena, men ett sammanhållande grepp om verksamheten
synes ha saknats. Bristen på direktiv till de polismän som utförde husrannsakningarna
ger enligt min mening stöd för den bedömningen.

Jag finner i övrigt inte anledning att i detta sammanhang närmare
kommentera de organisatoriska förhållanden som förekommit. Dessa kommer,
som tidigare nämnts, att behandlas i juristkommissionens rapport.

Under den verkställda utredningen har jag också funnit sådana brister i
dokumentationen rörande tvångsmedel att det ger mig anledning understryka
att det är av vikt, främst från rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt, att
sådana anteckningar och ändringar däri företas på ett noggrant och korrekt
sätt.

3 Händelserna i januari 1987

3.1 Francks anmälan

I anmälan uppgav Franck bl. a. följande.

Kl. 7.10 på morgonen den 20 januari 1987 greps N.D. och A.D. i sin
bostad. Ett femtontal polismän, varav några med dragna pistoler, rusade in i
lägenheten. N.D. gavs inte tillfälle att hämta sina kläder. Hela familjen fick
sitta i en soffa i lägenhetens vardagsrum medan poliserna gjorde husrannsakan.
Vid förrättningen beslagtogs gamla tidningar, protokoll från polisförhör,
bandspelare och videokassetter. Det beslagtagna materialet motsvarade
i huvudsak vad som tagits i beslag den 13 december 1986.

N.D. och A.D. fördes till polishuset Kronoberg. N.D. förhördes som
misstänkt för medhjälp till mordet på Olof Palme. De omständigheter som

låg till grund för gripandet visade sig vara utomordentligt svaga. Det var i
huvudsak fråga om uppgifter från en finländare, vars berättelse framstod som
osannolik. N.D. frigavs vid 16-tiden samma dag. Finländaren tog sedermera
tillbaka sina uppgifter. - Franck ifrågasatte om det funnits fog för gripandet
och anhållandet.

D.D. hämtades av polisen kl. 8.30. Flennes tre barn blev lämnade
ensamma i lägenheten tillsammans med 6-8 poliser som fortsatte husrannsakningen.
Företrädare för socialförvaltningen var enligt uppgift ej närvarande.
Det minsta barnet var ett och ett halvt år gammalt och ammades.
Sonen S. som var sju år, var alltjämt rädd för polisen efter händelsen den 13
december 1986. Efter händelsen den 20 januari blev S. labil och nervös. -Franck framförde också klagomål mot behandlingen av D.D. varvid han
gjorde gällande att polismännen inte beaktat hennes upprivna tillstånd.

3.2 Utredning och bedömning

Vad först gäller grunderna för de i klagoskriften omnämnda tvångsåtgärderna
mot bl. a. N.D. bör här anmärkas att N.D. hämtades till förhör den 20
januari 1987 kl. 7.00 och frigavs samma dag kl. 16.15. Något gripande eller
anhållande av N.D. har således inte förekommit i detta sammanhang. I
denna del har förhör ägt rum med Zeime, Solveig Riberdahl och Josephson.
Utredningen här får anses ge vid handen att det inte funnits några starkare
konkreta omständigheter till stöd för antagande att de ifrågavarande
personerna kunde vara av intresse för utredningen av mordet på statsministern.
Det har emellertid inte framkommit något som givit mig anledning anta
att någon skulle kunna ställas till ansvar i anledning av besluten. Det kan
dock finnas skäl att återkomma i frågan, om innehållet i juristkommissionens
kommande rapport skulle motivera detta.

Vad gäller genomförandet av hämtningarna av N.D., A.D. och D.D. samt
husrannsakningen i deras bostad får jag anföra följande.

I ärendet har bl. a. hörts de polismän som verkställt hämtningen av N.D.
och A.D. Vidare har en av de polismän som verkställde hämtningen av D. D.
hörts. Förhör har också ägt rum med två av de polismän som utfört
husrannsakningen samt med den kommissarie som fört befäl på platsen.
Slutligen har förhör ägt rum med den kvinnliga kriminalinspektör som
särskilt avdelats för att ta hand om barnen i familjen.

Genom utredningen har följande framkommit. De polismän som hämtat
N.D. och A.D. har samstämmigt förklarat att åtgärderna gått lugnt och
odramatiskt till. Icke någon polisman hade pistol dragen. Sedan dessa
hämtningar verkställts, gick en patrull om fyra polismän in i lägenheten för
att utföra husrannsakningen. Enligt uppgift från en av de polismän som
hämtade D.D. var denna upprörd vid något tillfälle men sedan lugnade hon
sig. Den kriminalinspektör som hade till uppgift att ta hand om barnen kom
till lägenheten kl. 7.50. Sedan makarna D.D. och A.D. hämtats fanns sex
polismän i lägenheten. I bostaden fanns fem barn i åldrar från ett och ett halvt
till femton år. Två av barnen gick iväg till skolan. Femtonåringen stannade
hemma. Han ringde till en grannfru, som lovade att ta hand om de två minsta
barnen. Sedan femtonåringen hämtat blöjor och mat förde den kvinnliga

kriminalinspektören med hjälp av en kollega över barnen till grannfrun.
Kriminalinspektören lämnade sedan lägenheten vid 11-tiden, då hon ansåg
det väl ordnat för barnen.

Hon har förklarat att enligt hennes uppfattning endast det minsta barnet
verkade skrämt en stund, vilket hon fann naturligt med hänsyn till de
främmande besökarna. D.D. kördes kl. 13.40 i polisbil åter till bostaden.

Vad som framkommit rörande genomförandet av hämtningarna av N.D.,
A.D. och D.D. ger inte anledning till kritik från min sida. Ej heller har det
framkommit någon omständighet som ger stöd för kritik mot det sätt på
vilket barnen i familjen behandlats.

Vad härefter gäller utförandet av husrannsakningen hos N.D. får jag
anföra följande. I denna del har Zeime, Solveig Riberdahl, Josephson,
Wrånghult, Lange och Länninge hörts angående vilka instruktioner och
direktiv som lämnats till de polismän som skulle utföra åtgärden.

Bl. a. för undvikande av att en alltför stor mängd föremål skulle tas i beslag
vid husrannsakningarna höll åklagarna i förundersökningsledningen den 16
januari 1987 två genomgångar med polispersonal som - enligt vad åklagarna
antog-skulle utföra de beslutade åtgärderna. Vid genomgångarna lämnades
bl. a. förhörsanvisningar och föreskrifter om vad som skulle eftersökas vid
husrannsakningarna. - I efterhand visade det sig att personalen på tekniska
roteln, som skulle svara för utförandet av husrannsakningarna, inte varit
närvarande vid genomgångarna. - Länninge, som ordnat med de praktiska
arrangemangen vid genomgångarna, har förklarat att han inte känt till att
åklagarna avsett att personal som skulle ha ansvaret för husrannsakningarna
skulle närvara vid dessa genomgångar och att han blivit förvånad när han den
19 januari erfarit att det inte förekommit någon genomgång med tekniska
roteln. Wrånghult har uppgivit att åklagarna förklarat att de själva skulle
sköta direktivgivningen och att genomgångarna företagits utan inblandning
av spaningsledningen, eftersom åklagarna eftersträvat direktkontakt med
utredningsmännen. Åklagarna har förklarat att de inte kontrollerade vilka
kategorier av polismän som var närvarande vid genomgångarna. Lange har
uppgivit att man följt de allmänna riktlinjer för husrannsakningar som
förelåg, eftersom man inte från den tekniska rotelns sida kände till de
föreskrifter åklagarna meddelat.

Av utredningen framgår att en omotiverat stor mängd föremål tagits i
beslag vid husrannsakningen hos N.D. Orsaken härtill har varit att de
polismän som utfört åtgärden inte erhållit erforderlig information angående
åklagarnas direktiv. Ansvaret för informationen har vilat såväl på åklagarna
som på polismyndigheten.

Enligt min mening borde nämligen åklagarna ha kontrollerat vilka grupper
som var närvarande vid genomgångarna och således förvissat sig om att deras
order nådde rätt mottagare. Polismyndigheten har också haft ett ansvar för
att information utgick till samtliga berörda polismän, eftersom man svarat för
det praktiska utförandet av genomgångarna. Jag är kritisk till de brister som
förekommit i denna del. Någon anledning att rikta kritik mot de polismän
som utfört husrannsakningen förekommer däremot inte.

4 Avslutning

Den verkställda utredningen har givit vid handen att beslutet om husrannsakan
i bokcaféet den 13 december 1986 har saknat laga grund. Omständigheterna
har dock varit sådana att det inte går att utpeka någon av de agerande
som straffrättsligt ansvarig för åtgärden. I övrigt har den företagna förundersökningen
inte givit tillräckligt stöd för påstående att några ansvarsgrundande
fel begåtts i samband med tvångsåtgärderna dels mot N.D. den 13
december 1986 och den 20 januari 1987 och dels med anledning av
misstankarna mot R. Y. Jag beslutar därför att lägga ned förundersökningen.

Vad som i övrigt förekommit föranleder i detta sammanhang inte något
särskilt uttalande från min sida.

Gripande och anhållande av en person misstänkt för stöld samt
beslut om husrannsakan hos honom m. m.

(Dnr 2315-1985)

Klagomålen

Av en skrivelse från Magnus Averdal och till den närslutna handlingar, som
kom in till JO den 12 september 1985, framgick bl. a. följande. Den 21
augusti 1985 vid 23.50-tiden hade han lånat en bil av en bekant vid namn J.,
som var delägare i f. d. kafé Amiralen på Amiralitetsgatan i Göteborg. Lånet
av bilen hade skett i samband med att Averdal hade besökt kaféet. Under
färd med bilen senare samma natt hade han blivit stoppad i trakten av
Stigbergstorget av en polispatrull. Han hade därvid tillfrågats om han kände
till att bilén var oförsäkrad. I anslutning till frågan hade polismannen
insinuerat att bilen var stulen. Averdal hade då förklarat att han inte hade
tillgripit bilen och att han var ovetande om att den var oförsäkrad. Vid en titt
in i fordonet hade en av polismännen observerat att dess stereoapparat inte
var riktigt fastskruvad. Polismannen hade därför kontrollerat i något
dataregister, varvid det visat sig att apparatens typnummer överensstämde
med en apparat som var anmäld stulen. Undersökningen av bilen hade
därefter fortsatt, varvid en av polismännen hade ansett att ett par lösa
högtalare i den ”såg” stulna ut. Polismännen hade även anträffat ett par
karatepinnar. Dessa jämte stereoapparaten och högtalarna hade tagits i
beslag. Vid beslaget av stereon hade kablarna till den ryckts loss så att det
uppstått kortslutning i bilens el-system. För att bevisa sin oskuld hade
Averdal begärt att de skulle åka till det nattöppna kaféet på Amiralitetsgatan
och reda ut saken med bilens ägare. Kaféet låg nämligen endast ca 200 m från
den plats där Averdal och polismännen uppehöll sig. Hans förslag hade dock
avvisats och polismännen hade i stället transporterat honom till polisstationen
på Fjärde Långgatan. Efter ankomsten dit hade han blivit förhörd och då
anklagad för bilstöld och stöld av stereoapparaten. Averdal hade bestritt
anklagelserna och ännu en gång begärt att de skulle besöka bilägaren för att
klara upp missförståndet. Polismannen som ledde förhöret hade dock svarat

att man inte kunde gå till väga på det sättet. Efter förhöret hade Averdal
transporterats i en piket till polishuset på Skånegatan, där han hade intagits
på arrestavdelningen. Under transporten hade han sagt till polismännen, att
han hade två katter i bostaden som inte hade fått någon mat sedan
föregående dags morgon. Polismännen hade svarat, att de skulle se till att
någon ordnade för katterna. Efter några timmars vistelse i arresten hade han
blivit förhörd av en polisman Wåhlin. Vid det förhöret hade Averdal
förklarat att han var oskyldig, vilket Wåhlin hade trott på. Denne hade
emellertid sagt att Averdal måste stanna kvar i avvaktan på att ägandeförhållandena
beträffande bilen och stereoapparaten hade blivit klarlagda. Dessutom
skulle det undersökas om det fanns stöldgods i Averdals lägenhet.
Averdal hade då frågat om han kunde få ringa till föräldrarna eftersom de
säkerligen var oroliga och dessutom behövde katterna mat och tillsyn.
Wåhlin hade svarat att han ”tids nog” skulle kontakta föräldrarna och även
ombesörja att katterna fick mat. Efter förhörets slut hade Averdal återförts
till arrestavdelningen. Vid ett samtal där med ett ”socialt ombud” hade han
bett henne kontakta hans föräldrar, vilket hon då hade lovat. Senare samma
dag hade han frågat en av vakterna om han kunde få tala med en advokat.
Vakten hade då svarat att man inte kunde få advokat förrän efter tre dagar.
Följande dags morgon hade Averdal frigivits. I anslutning därtill hade hans
far talat med Wåhlin på dennes tjänsterum. Wåhlin hade därvid yttrat att
polisen inte är skyldig att underrätta anhöriga om den gripne är över 20 år.
Samtalet hade förts i en arrogant ton från W''åhlins sida och med en
nedvärderande attityd mot Averdals far.

Averdal hemställde att JO skulle undersöka handläggningen av det
påtalade fallet.

Utredning

Efter remiss inkom polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt med utredning
och yttrande.

Av utredningen framgår bl. a. följande. Under patrullköming den 22
augusti 1985 kl. 01.00 uppmärksammade polismännen Peter Carlsson och
Lars-Åke Grönbäck en personbil som framfördes med relativt hög hastighet.
Polismännen följde efter och stoppade fordonet på Karl Johansgatan. Vid
den kontroll som då företogs visade det sig att bilen var oförsäkrad. Enligt
bilföraren - Averdal - ägdes bilen av en person som hette Göran i förnamn.
Averdal, som inte kände till bilägarens efternamn eller adress, sade inte
någonting om att denne skulle finnas i närheten av den plats där bilen
kontrollerades. Utöver försäkringsfrågan konstaterade polismännen att
bilens stereoapparat föreföll ligga löst i sitt fack och det visade sig också att
ledningarna till den endast var ihoptvinnade. Vidare låg anläggningens
högtalare lösa på hyllan vid bakrutan. Grönbäck antecknade två olika
nummer som fanns på apparaten. Via ledningscentralen begärde han
kontroll av dessa. Det visade sig därvid att ett av numren stämde in på en
apparat som var anmäld stulen i Uddevalla. Med anledning därav grep
polismännen Averdal. Stereoanläggningen jämte ett par karatepinnar, som
anträffades i bilen, togs i beslag. Vid demonteringen av apparaten och

högtalarna tvinnades endast kablarna upp. Den gripne och det beslagtagna
godset transporterades till fjärde vaktdistriktets station. Det på polisstationen
tjänstgörande vakthavande befälet, polisinspektören Kurt Zander, var
den som saken först avrapporterades till. Zander upprättade därvid en
anmälan och hörde Averdal som misstänkt för stöld av stereoapparaten.
Averdal, som förnekade all kännedom om att apparaten skulle vara stulen,
uppgav att bilens ägare Göran skulle finnas på ett nattkafé på Amiralitetsgatan
i Göteborg. Efter förhörets slut ringde Zander till vakthavande poliskommissarien
Nils Sikström och informerade denne om ärendet. Sikström
beslutade därvid att gripandet skulle bestå och att Averdal skulle transporteras
till allmänna häktet. Enligt Sikströms bedömning förelåg det kollusionsfara,
eftersom även ägaren till bilen kunde misstänkas för brott med de av
Averdal lämnade uppgifterna som grund. Samma dag kl. 06.20 föredrog
Sikström ärendet för beredskapsåklagaren Gunilla Carlsson, som förklarade
Averdal anhållen. Ärendet överlämnades därefter till vederbörande kriminalrotel,
där det tilldelades kriminalinspektören Enar Wåhlin. Denne höll ett
förhör med Averdal samma dags förmiddag, varvid Averdal vidhöll sina
tidigare i saken lämnade uppgifter. Efter förhöret bad Averdal att få ringa till
sin far. På fråga om det var något viktigt svarade Averdal, såvitt Wåhlin
kunde minnas, att det gällde ett besök på arbetsförmedlingen. Enligt
Wåhlins bedömning var samtalet inte viktigt och för att inte riskera någon
bevisning fick Averdal inte ringa. Av handlingarna i ärendet framgick bl. a.
vem som var ägaren till bilen. Med tanke på eventuell fara i bevishänseende
ansåg sig inte Wåhlin böra ringa denne utan kontaktade i stället en polisman
Karl-Erik Andersson och bad denne kontrollera om det på kaféet på
Amiralitetsgatan fanns någon vid namn Göran och om denne i så fall hade
lånat ut någon bil. Wåhlin kontaktade även polisen i Uddevalla rörande
stereoanläggningen som var anmäld stulen där. Han fick därvid först
uppgifter som tycktes stämma in på den beslagtagna anläggningen. Det var
emellertid tveksamt hur det förhöll sig med högtalarna. Wåhlin begärde
därför komplettering av uppgifterna och det framkom då att den beslagtagna
apparaten inte var identisk med den som var anmäld stulen. Någon gång
mellan kl. 11.00 och 12.00 lottades ärendet på åklagare Lennart Jönsson och
vid 15.00-tiden talade Wåhlin med honom. Båda var då av den uppfattningen
att de uppgifter som dittills hade framkommit var osäkra. Jönsson beslutade
att husrannsakan skulle verkställas i Averdals bostad och att anhållandet
skulle kvarstå till följande dag. Efter samtalet med Jönsson hämtade Wåhlin
nycklarna till Averdals bostad och lade dem jämte instruktioner om
husrannsakan på Anderssons bord på spaningsroteln. Följande morgon dvs.
den 23 augusti gick Wåhlin igenom ärendet. Det visade sig då att Andersson
var sjuk eller på tandläkarbesök och att han inte hade verkställt husrannsakan.
Wåhlin ringde då åklagaren och föreslog att Averdal skulle friges,
varvid beslut därom fattades. Efter samtalet med åklagaren kom ägaren till
bilen till polishuset och sökte upp Wåhlin, varvid ett förhör med honom
anställdes. Enligt Wåhlins uppfattning gav inte förhöret full klarhet beträffande
stereoanläggningen, men han ansåg att underlaget var för dåligt för att
kunna driva utredningen längre. Bilägaren fick därför tillbaka det beslagtagna
godset. I anslutning till frigivningen av Averdal talade Wåhlin med dennes

far i ett förhörsrum. Fadern anklagade därvid polis och åklagare och påstod
att de hade handlat fel.

I en synpunktspromemoria, upprättad av chefen för stöldroteln, kriminalkommissarien
Åke Lindh, anfördes bl. a. följande. Vid en kontroll som
polismännen företog av stereoapparaten fick de via ledningscentralen
uppgift om att det blivit ”träff” på ett av de nummer som de hade frågat på.
En apparat av fabrikatet Clarion med detta nummer hade nämligen tillgripits
i Uddevalla. Eftersom ett av numren var ett typ/modellnummer tog
polismännen i detta fall säkert för givet att det andra var ett tillverkningsnummer
och att det alltså förelåg identitet med den som var anmäld stulen.
Polismän måste emellertid vara försiktiga när det gäller uppgifter om
apparatnummer. Det kan nämligen röra sig om nummer som finns på
samtliga apparater av en viss modell. Av den anledningen kommer texten
”Kontroll mot anmälan innan rättsliga åtgärder vidtas” upp på dataskärmen
då ett efterfrågat apparatnummer återfinns i aktuellt register. Om inte
polismännen i detta fall kände till varningstexten vid ”dataträff” och inte fick
någon upplysning om detta från ledningscentralen borde det ha gjorts en
efterkontroll senast i centralvakten. Där borde man då ha tagit hänsyn till
den nämnda varningstexten, eftersom Averdal hade berövats friheten endast
av den anledningen att han hade framfört en lånad bil med en eventuellt
stulen radio. I det föreliggande fallet visade det sig vid en senare företagen
kontroll att det nummer som polismännen hade frågat på var ett servicenummer
för kretskort som finns på varje apparat av den typ det här gällde. Det är
förvånande att åklagaren, efter att ha underrättats om att stereoanläggningen
i den av Averdal framförda bilen inte var identisk med den som hade
anmälts stulen i Uddevalla och inte heller kunde härledas till annat brott,
beslutade att Averdal skulle sitta kvar över natten och att husrannsakan
skulle verkställas i hans bostad. Stöldroteln, som inte har några egna
spanare, får vid behov vända sig till spaningsroteln med begäran om hjälp.
Personalen på spaningsroteln står dock inte och väntar på uppdrag från
stöldroteln. Det kan därför ta viss tid innan en framförd begäran om hjälp
från spaningsrotelns sida kan effektueras.

I yttrandet anförde länspolismästaren Bengt Erlandsson följande.

Magnus Averdal greps (jfr RB 24:7) den 22 augusti 1985 omkring kl.01.00
misstänkt för stöld. Han anhölls av åklagaren samma dag kl. 06.30 misstänkt
för stöld - olaga vapeninnehav. Han frigavs den 23 augusti 1985 kl. 09.00.
Förundersökningen har med motiveringen ”misstänkt oskyldig” nedlagts
den 27 augusti 1985.

Den egentliga anledningen till att Averdal kvarhölls efter gripandet - som
enligt mitt förmenande knappast kan klandras - var en anteckning i registret
över stulet gods. Denna anteckning visade sig vid gjord efterkontroll icke
stämma in på den anträffade apparaten. Felet eller skulden till detta misstag
ligger hos polisen.

Averdal har fått sitta kvar anhållen en dag och en natt, under vilken tid
vissa utredningsåtgärder vidtogs såsom viss kontroll av datauppgifterna hos
polismyndigheten i Uddevalla m. m. Averdal kvarhölls emellertid dessutom i
avvaktan på att beslutad husrannsakan skulle genomföras i hans bostad.
Denna kom dock, på grund av olika omständigheter - huvudsakligen
hänförliga till personalsituationen - ej att genomföras inom rimlig tid, varför

Averdal frigavs först den 23 augusti 1985 kl. 09.00 utan att husrannsakan
genomförts. Detta är otillfredsställande och svarar knappast upp mot
gällande rättsregler på området.

Sammantaget kan jag sålunda konstatera att fel har blivit begånget.
Möjligen kan detta fel ”delas” mellan polis- och åklagarmyndighet.

Jag har på lämpligt sätt försökt bibringa mina medarbetare medvetenhet
om detta och det är min förhoppning att det skedda inte skall upprepas.

Averdals ersättningsyrkanden kommer att på sedvanligt sätt översändas
till rikspolisstyrelsen.

Efter genomgång av remissvaret beslutade jag den 12 november 1985 om
inledande av förundersökning angående ifrågasatt vårdslös myndighetsutövning.
Polisintendenten Torbjörn Westermark höll därefter förhör med
polisassistenterna Carlsson och Grönbäck, polisinspektören Zander, poliskommissarien
Sikström, kriminalinspektören Wåhlin, extra åklagaren Gunilla
Carlsson, kammaråklagaren Lennart Jönsson och chefsåklagaren
Birgitta Hahn.

Sedan det ytterligare utredningsmaterialet redovisats hit, beslöt jag att
inhämta yttrande från åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt. I
remissvaret anförde överåklagaren Sven-Olof Håkansson följande:

Magnus Averdal greps den 22 augusti 1985 kl. 01.10 misstänkt för stöld av en
bilradio. Ersättningsförhör hölls kl. 02.00. Gripandet anmäldes till beredskapsåklagaren,
kammaråklagare Gunilla Carlson, kl. 06.20 som anhöll
Averdal kl 06.30. Skälet för anhållandet angavs som kollusionsfara. Gunilla
Carlson beslutade om husrannsakan i Averdals bostad och om restriktioner.

När Gunilla Carlson kom till åklagarmyndigheten mellan kl. 08.00—08.30
samma dag överlämnade hon enligt gällande arbetsrutiner beslutsblanketten
till myndighetens lottningsexpedition. Därmed upphörde hennes befattning
med målet.

Enligt för åklagarmyndigheten gällande arbetsordning fördelas målen för
respektive kammare av lottningsexpeditionen (arbetsordning [AO] §§ 7 och
9). Lottning av mål med anhållna sker med förtur och kontinuerligt hela
dagen. Målen lämnas till aktuell kammare där de av chefsåklagaren, eller den
som utför uppdraget i dennes ställe, lottas på en åklagartjänst (AO § 16).

Det aktuella målet lottades på första kammaren och sedan på första
kammarens tredje tjänst som då innehades av kammaråklagare Lennart
Jönsson.

Ett mål som lottats på åklagartjänst handläggs av dess innehavare. För det
fall åklagaren på grund av rättegång eller annat skäl ej är anträffbar
överlämnas målet till en beredskapsåklagare den s. k. dagjouren. Enligt för
åklagarmyndigheten gällande arbetsordning har dagjouren bl. a. att pröva
med förundersökningen sammanhängande frågor om tillämpning av tvångsmedel
och andra brådskande åtgärder i annan åklagare tilldelat mål då denne
ej är anträffbar (AO bil. 4 § 24). En utredare kan sålunda alltid genom
dag jouren få kontakt med en åklagare.

Jönsson som skulle ha huvudförhandling i tingsrätten den 22 augusti 1985
överlämnade målet till chefsåklagare Birgitta Hahn som hade dagjour mellan
kl. 12.00-16.00.

Birgitta Hahn har i målet enligt anteckning på anhållningsblanketten
beslutat att frihetsberövandet skulle bestå till den 23 augusti 1985 och på
blankettens baksida gjort en anteckning om att ”Bilradio, stulen i Uddevalla
fanns i Averdals bil”. Beslutet synes ha fattats efter föredragning av
utredaren kriminalinspektör Enar Wåhlin.

Sedan dagjouren fullgjort sin bevakning och fattat de beslut som sakläget
kräver läggs efter fullgjord dagjour blankett med anteckning i berörd
kammares låda på lottningsexpeditionen. Postgången sköts sedan av resp.
kammares personal. Om åklagare lottad på ärendet kommer åter till
åklagarmyndigheten kan denne ta del av aktuella åtgärder eller beslut samma
dag. Under ej tjänstetid är sedan en beredskapsåklagare beredd att fatta
beslut i målet.

Efter föredragning av Wåhlin på morgonen den 23 augusti 1985 beslöt
Jönsson kl. 09.00 att Averdal skulle friges. Den 27 augusti 1985 lade Jönsson
ned förundersökningen med motiveringen att den misstänkte var oskyldig.

De arbetsrutiner som gäller för handläggningen av mål med frihetsberövande
har såvitt jag kunnat bedöma följts. Rutinerna som skall ta till vara
rättssäkerheten och se till att en åklagare ständigt har ansvar som undersökningsledare
synes ha fyllt sin uppgift. Från arbetsteknisk synpunkt föreligger
sålunda inte något skäl till kritik eller förändring i gällande rutiner.

När det gäller att bedöma de olika åklagarnas åtgärder i sak utgår jag från
deras berättelser. Wåhlin har i viss utsträckning lämnat uppgifter som inte
överensstämmer med åklagarnas. Wåhlin är emellertid inte helt säker på det
faktiska händelseförloppet och på några punkter missminner han sig
uppenbarligen.

Gunilla Carlson anhöll Averdal. Detta beslut tycks grunda sig på en
föredragning med sådant innehåll att Gunilla Carlson utöver misstanke om
stöld från kollusionssynpunkt ansåg det påkallat med vissa kontrollåtgärder.
Jag tänker närmast på kontakt med den förmente bilägaren och givetvis
kontroll om bilradion var identisk med den bilradio som förekom i
stöldanmälan från Uddevalla. Som sakläget redovisats för Gunilla Carlson
finnér jag inte skäl att kritisera hennes beslut att anhålla Averdal. Grunden
borde möjligen angetts som utredningsskäl 24:5 2 st. RB. Detta hade dock
inte påverkat målets handläggning. Gunilla Carlson kunde också utgå från
att en annan åklagare skyndsamt skulle ta över ansvaret för frihetsberövande!
och efter erforderliga kontroller som föreföll föga tidsödande ta förnyad
ställning till anhållningsbeslutet.

Jönsson som lottats på målet har i praktiken saknat möjlighet att kunna
påverka frihetsberövandet. Eftersom han under dagen i viss utsträckning
skulle vara upptagen av förhandlingar i tingsrätten har han för att ge
möjlighet till mer kontinuerlig bevakning lämnat målet till dagjouren. När
Jönsson dagen efter underrättats om bevisläget i målet beslöt han omedelbart
att frige Averdal.

Innan jag berör Birgitta Hahns handläggning av målet som dagjour vill jag
något uppehålla mig vid de skyldigheter som åvilar tjänsten. Dagjouren har
samma ansvar för de mål tjänsten tilldelas som om den själv lottats på målen.
Den skall sålunda sätta sig in i målets sakläge och pröva om ett frihetsberövande
skall bestå. Häri inbegrips att aktivt ge direktiv och följa upp redan
givna direktiv. Jag har från åklagare på myndigheten inhämtat att detta ofta
kan kräva en snabb kontakt med utredaren för att informera sig om sakläget.
Anhållningsbeslutet som i detta stadium normalt är det enda material som
finns i målet är i regel ytterst knapphändigt. Riksåklagaren har i sitt cirkulär
RÅ C 1:101 i punkt 5 uttalat sig i frågor om beredskapsåklagares skyldighet
på följande sätt: ”Vad som ankommer på beredskapsåklagaren är därför -om inte beslutet framstår som uppenbart ogrundat - att se till att beordrade
eller avsedda utredningsåtgärder kommer till stånd och att därefter göra sin
egen bedömning av om utredningsresultaten eller andra nya omständigheter
har ändrat förutsättningarna för tvångsmedlets användning.”

Jag konstaterar också att Averdal är en tidigare ostraffad 20-åring med fast
bostad. Misstanken avser en relativt trivial stöld. Sedan bevisningen säkrats

5 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

skall uppenbarligen frihetsberövande! hävas. De kontroller som erfordras
bör snabbt kunna klaras av. Det kan vad avser kravet på snabbhet i målets
handläggning anmärkas att riksåklagaren i cirkulär RÅ C 1:101 punkt 3 i
slutet anger att brist på resurser hos polisen i vissa fall bör medföra att
åklagare friger misstänkt innan den begärda utredningen kunnat slutföras.

Vad avser Birgitta Hahns handläggning av målet är det min uppfattning att
det bör ha stått klart för henne att Averdal om ingen ytterligare brottslighet
blev känd snarast skulle friges. Kontrollåtgärderna borde som jag tidigare
sagt inte vara särskilt tidskrävande. Mot bakgrund av vad som nu är känt
skulle med en från kontrollsynpunkt mer aktiv handläggning av målet
Averdal kunnat friges senast på eftermiddagen den 22 augusti. Vad Wåhlins
föredragning för Birgitta Hahn innehållit har inte kunnat utredas. Birgitta
Hahn har på anhållningsblanketten antecknat att målet avser en bilradio
stulen i Uddevalla. Detta talar för att Wåhlin vid sin föredragning uppgivit att
så var fallet. Tydligen var denna uppgift avgörande för Birgitta Hahns beslut
att Averdal skulle förbli frihetsberövad till påföljande dag. Själv har jag den
uppfattningen att en överensstämmelse mellan bilradion i anmälan och den i
bilen påträffade bilradion inte räcker för ett fortsatt frihetsberövande. Någon
misstanke om ytterligare brottslighet synes ej heller ha förekommit.

På grund av det inträffade ämnar jag på lämpligt sätt med åklagarna på
myndigheten ta upp frågan om den aktivitet som krävs av en undersökningsledare
i mål med frihetsberövande. Jag skall därvid särskilt fästa avseende vid
dagjourens skyldigheter i mål som handläggs för annan åklagare.

Bedömning

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 28 september 1987.

Vad först beträffar åtgärderna mot Averdal vid Stigbergstorget saknas det
skäl till anmärkning mot Carlsson och Grönbäck för deras beslut att
kontrollera Averdal och det av honom förda fordonet. Mot bakgrund av det
besked polismännen fick angående bilstereon kan jag heller inte kritisera
polismännen för gripandet, även om det i efterhand kan synas vara något
diskutabelt, eller Zander för att denne lät transportera Averdal till polishuset.
Vad som därefter inträffade kan däremot på nästan varje punkt
ifrågasättas.

Det är självfallet av största vikt att identifieringen av förmodat stöldgods
sker så fort och så säkert som möjligt. I samband med gripandet av Averdal
var detta av särskild vikt, eftersom det enda konkreta förhållande som lagts
till grund för stöldmisstanken var att han i sin besittning haft en bilstereoapparat,
vilken var åsatt ett nummer som överensstämde med det som fanns
angivet i en stöldanmälan från annan ort. Av utredningen i ärendet synes
framgå att man helt enkelt struntat i den anvisning som finns i datasystemet
om att kontroll skall ske mot anmälan innan rättsliga åtgärder vidtas. Denna
underlåtenhet utgör uppenbarligen grundorsaken till att Averdal fått sitta
frihetsberövad i mer än ett dygn. I sammanhanget måste jag för övrigt
uttrycka viss förvåning över att man i ett distrikt av Göteborgs storlek inte
synes ha tillgång till numreringssystemen för åtminstone de vanligaste
märkena inom bl. a. elektronikbranschen i syfte att underlätta identifieringen
av ifrågasatt stöldgods av det mer begärliga slaget.

Vad som vidare framstår som märkligt är att man inte genast kontrollerade
Averdals berättelse om lånet av bilen och obekantskapen med de föremål

sorn funnits i den. Hans uppgifter därvidlag framstår enligt min mening inte
som särskilt osannolika. Genom berättelsen kan det inte längre anses ha
förelegat tillräcklig grad av misstanke mot honom, oavsett hur det låg till med
bilstereon. Någon stödbevisning i övrigt förelåg över huvud taget inte.
Alternativen var därför att antingen genom omedelbara kontrollåtgärder
förringa tilltron till Averdals uppgifter i sådan grad att erforderlig misstankegrad
kunde anses föreligga eller försätta honom på fri fot.

Enligt min mening borde polisen ha anmält gripandet till beredskapsåklagaren
redan under natten. Varken riksåklagarens anvisningar (RÄFS
1983:1; RÅC 1:101) eller polismyndighetens tjänsteföreskrifter gav heller
stöd för underlåtenheten att, enligt huvudregeln i 24 kap. 7 § tredje stycket
RB, skyndsamt anmäla gripandet till åklagare. Av olika anledningar finns
det emellertid inte skäl för mig att gå närmare in på den frågan.

Av handlingarna i ärendet framgår att Gunilla Carlsson i sin egenskap av
beredskapsåklagare den 22 augusti 1985 kl. 06.30 efter föredragning av
Sikström beslutade om anhållande av Averdal och om husrannsakan i dennes
bostad. I anhållningsbeslutet angavs att det grundade sig på misstanke om
stöld i Göteborg (!) och kollusionsfara. Vad som förevarit under Sikströms
föredragning har inte gått att utreda närmare.

Håkansson har i sitt yttrande anfört att han inte funnit skäl att kritisera
Gunilla Carlsson för anhållningsbeslutet, även om grunden möjligen borde
ha angetts som utredningsskäl enligt 24 kap. 5 § 2 stycket RB. Jag delar inte
Håkanssons uppfattning. Som jag ovan anfört kan jag inte se att det ens
förelegat skälig misstanke mot Averdal, något som var en absolut minimiförutsättning
för att denna anhållningsgrund skulle kunna godtas. Dessutom
krävs att det befinns vara av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar för
ytterligare utredning. Det kan sägas innebära att det med hänsyn till främst
brottets art och den misstänktes förhållanden skall föreligga mycket starka
utredningsskäl. Några sådana synes knappast ha förelegat i detta fall.

Mot bakgrund av min uppfattning om misstankegraden mot Averdal anser
jag inte heller att det förelegat tillräcklig grund för husrannsakan i Averdals
bostad (jfr 28 kap. 1 § RB). Även om misstanken mot Averdal hade uppnått
skälighetsgraden ställer jag mig tveksam till det riktiga i att förordna om
husrannsakan. Enligt den vid ifrågasatt tvångsmedelsanvändning gällande
proportionalitetsprincipen kan det enligt min mening inte stå i rimlig
proportion till det misstänkta brottet att vidta en så ingripande åtgärd som
husrannsakan i bostaden. Det fanns inte något sådant behov för utredningen
av ifrågavarande enstaka brott. En annan sak är det om en misstänkt, som
anträffats med en mängd förmodat stöldgods, kan antas inneha ytterligare
sådant gods. I förevarande fall ser det ut som en allmän kontrollåtgärd,
genom vilken man velat undersöka om det möjligen kan ha varit så att
Averdal var en större brottsling än som kunde antas på de föreliggande
omständigheterna. Sådana åtgärder anser jag inte stå i överensstämmelse
med gällande regler på området. Något som är fullkomligt ofattbart är att det
fått förflyta ett dygn i avvaktan på att husrannsakan kunde genomföras,
innan Averdal frigavs. Det har uppenbarligen förelegat brister i kontakterna
mellan olika befattningshavare, som klart visar på ett behov av förbättrade
rutiner i detta avseende. Birgitta Hahn har någon gång under eftermiddagen

den 22 augusti 1985 förordnat att anhållningsbeslutet beträffande Averdal
skulle stå kvar till påföljande dag. Det är inte utrett i vilken mån Birgitta
Hahn satt sig in i ärendet i detta skede och vilken praktisk effekt hennes
förordnande haft på varaktigheten på frihetsberövandet. Det måste emellertid
framhållas att hennes beslut i princip är olagligt, eftersom det inte går att
pröva frihetsberövanden för framtiden. Beslut om anhållande kan i princip
inte utsträckas i tiden, eftersom prövningen endast omfattar de förhållanden
som föreligger vid prövningstillfället. Beslutet skall omprövas så snart
omständigheterna föranleder det, något som ej kan bestämmas på förhand
när det inträffar.

Vad som framkommit i ärendet visar att Averdal blivit utsatt för en oriktig
myndighetsutövning av allvarlig natur. Som länspolismästaren Erlandsson
anfört torde ansvaret få delas mellan polis- och åklagarmyndigheterna. I
fråga om det straffrättsliga ansvaret för det inträffade har jag, som ovan
angivits, inlett förundersökning angående ifrågasatt vårdslös myndighetsutövning.
Emellertid har förhållandena varit sådana att det inte synes vara
möjligt att peka ut någon enskild befattningshavare och visa att vederbörande
förfarit grovt oaktsamt. Osäkerheten om vad som förekommit vid
föredragningar och andra kontakter mellan de olika befattningshavarna är
alltför stor för det. Jag lägger därför ned förundersökningen, då det inte kan
visas att brott har begåtts.

Det kan enligt min mening inte råda någon tvekan om att staten genom
polis- och åklagarmyndigheternas handläggning av saken har ådragit sig
skadeståndsskyldighet gentemot Averdal enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
JO har inte befogenhet att besluta i sådana frågor. Emellertid vet jag att
Averdal hos justitiekanslern har framställt yrkande om skadestånd. Ett
exemplar av detta beslut skall därför överlämnas till honom.

Husrannsakan på grund av anonymt tips
(Dnr 145-1987)

I klagomål till JO gjorde en person, J., gällande detta: Den 12 januari 1987,
vid 23.40-tiden på kvällen, ringde det på J:s dörr. När han öppnade stod det
fyra poliser utanför. De uppgav att det fanns en anonym anmälan om att J.
brände sprit. Poliserna tittade igenom J:s bostad utan att hitta någonting.

Sedan underhandskontakt förevarit med polismyndigheten fann JO Wigelius
anledning anta att brott enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts
genom beslutet om husrannsakan och beslutade därför att förundersökning
skulle inledas angående sådant brott. Han uppdrog åt länspolismästaren i
Malmöhus län att biträda med utredningen. Under utredningen underrättades
poliskommissarien Ingmar Lindbladh om att han var misstänkt för
vårdslös myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Sedan förundersökningen avslutats avgav t.f. länspolismästaren Gustaf
Andersson yttrande, vari han anförde följande.

De aktuella bestämmelserna om husrannsakan finns i 28 kap. rättegångsbalken
(RB).

Enligt RB 28:1 första stycket får - för eftersökande av föremål som är

underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga
betydelse för utredning om brott - husrannsakan företas om anledning
förekommer att brott förövats varå fängelse kan följa. I en av rikspolisstyrelsen
(1977, Allmänna Förlaget, Stockholm) utgiven lärobok i Allmän
polisiära, Kriminalpolistjänst, UTREDNING-SPANING 3, sägs i kommentaren
till RB 28:1 (s. 82) följande:

Paragrafen behandlar förutsättningarna för husrannsakan i hus, rum
eller slutet förvaringsställe i syfte att söka efter föremål som är
underkastat beslag eller att i övrigt söka utröna omständighet, som kan
äga betydelse för utredning om brottet exempelvis för att efter
våldsbrott konstatera spår efter gärningen (reell husrannsakan). Fängelsestraff
skall kunna följa på brottet; det räcker om det finns anledning
att misstänka att sådant brott förövats och krav på att någon är skäligen
misstänkt ställs inte upp. För husrannsakan hos annan än den misstänkte
gäller de strängare regler som framgår av paragrafens andra stycke.

Förordnande om husrannsakan meddelas bl. a. av förundersökningsledaren
(RB 28:4 första stycket). Av riksåklagaren och rikspolisstyrelsen i samråd
utgivna Allmänna råd angående förundersökning i brottmål (intagna i
rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet, FAP,
403—5) framgår att polismyndigheten leder förundersökningen när det gäller
brott av s. k. enkel beskaffenhet. Hit räknas bl. a. brott mot lagen (1977:292)
om tillverkning av drycker. Enligt den för polismyndigheten i Malmö den 12
januari 1987 gällande arbetsordningen - liksom i den nu gällande - utövas
polismyndighetens förundersökningsledarskap, då rotelchef inte är i tjänst,
av kommissarien i driftjouren. Enligt FAP 403-5 inträder åklagare som
förundersökningsledare när fråga uppstår om användande av tvångsmedel
enligt 24—28 kap. RB med undantag för bl. a. husrannsakan, som inte är av
större beskaffenhet.

Vidare gäller enligt RB 28:6 tredje stycket att husrannsakan inte utan
särskilt skäl får verkställas mellan klockan 21.00 och 06.00.

Av utredningen framgår att ärendet initierades genom att en äldre man,
som uppgav sin bostadsadress men i övrigt önskade vara anonym, ringde till
polisstationen i Limhamn och uppgav att en viss - i samtalet namngiven -person vid tillfället höll på med sprittillverkning i sin lägenhet. Lägenheten
var belägen på första eller andra våningen i den fastighet där uppringaren
bodde. Denne uppgav vidare att spolning hade hörts från den aktuella
lägenheten under en längre tid och att karaktäristiska dofter kom därifrån.
Trots att uppgifterna således var relativt knapphändiga bedömdes informationerna
av den polisman som mottog och vidarebefordrade uppgifterna,
som trovärdiga. Det var dessutom andra gången på relativt kort tid som
adressen förekom i ett tips av ifrågavarande slag. De polismän som företog
husrannsakan hade dessförinnan rekognoserat på platsen och funnit att det
uppgivna namnet förekom på två lägenheter av vilka husrannsakan senare
genomfördes i den ena. En av polismännen har uppgivit att han tyckte sig
höra flaskklirr från den aktuella lägenheten, där polismännen för övrigt
kunnat konstatera att ljuset var tänt. Denna lägenhet var belägen på första
våningen.

Anonymt lämnade uppgifter om brottsligt förfarande måste naturligtvis
behandlas med stor försiktighet, särskilPom de kan medföra en så ingripande
åtgärd som en husrannsakan nattetid. Riktigheten av uppgifterna stöddes
emellertid dels av den omständigheten att adressen några månader tidigare
förekommit i ett liknande sammanhang och dels av de iakttagelser polismän -

nen gjort på platsen. Länsstyrelsen har därför förståelse för att Lindbladh vid
en samlad bedömning av de olika omständigheterna ansåg att anledning
förekom att brott förövats. För brottet kan, enligt 27 § lagen om tillverkning
av drycker m. m., fängelse följa. Enligt länsstyrelsens uppfattning är således
Lindbladhs bedömning försvarlig.

Lindbladh tjänstgjorde den aktuella natten som kommissarie i driftjouren
och var således enligt arbetsordningen behörig att fatta beslut om husrannsakan
som inte är av större beskaffenhet. Med hänsyn till att det här var fråga
om att i en lägenhet söka efter en apparat för tillverkning av sprit fanns det
enligt länsstyrelsens uppfattning anledning att anta att husrannsakan endast
skulle bli av begränsad omfattning. Lindbladh får således anses ha varit
behörig att fatta det aktuella beslutet.

Som skäl för att företa husrannsakan trots att klockan var efter 21.00, har
Lindbladh uppgivit att han ansåg att det förelåg fara i dröjsmål bestående i
risken för att anordningarna för spritframställning skulle kunna undanskaffas
under natten, i synnerhet som Lindbladh bibringats den uppfattningen att
verksamheten eventuellt var på väg att upphöra. För Lindbladhs uppfattning
talar också att lägenhetsinnehavaren mycket väl kunde ha noterat polismännens
intresse för fastigheten. Som ett alternativ kunde Lindbladh eventuellt
ha valt att sätta den aktuella lägenheten under bevakning fram till klockan
06.00 påföljande morgon och därefter genomföra husrannsakan. En sådan
lösning skulle emellertid ha bundit åtminstone två polismän under sex till sju
timmar. Med hänsyn till de relativt begränsade personalresurser som nattetid
står till förfogande, även i ett polisdistrikt av Malmös storlek, anser sig dock
länsstyrelsen sakna fog att direkt kritisera Lindbladh för den bedömning han
gjorde.

Klagandens påstående om att polismännen uppgivit att de skulle ha slagit
in dörren om han inte öppnat den har inte vunnit stöd i utredningen. Tvärtom
tyder de inblandade polismännens uttalanden på att husrannsakan i sin
helhet genomfördes smidigt och utan uttalad missämja.

Efter en redogörelse för innehållet i 28 kap. 1 § RB anförde JO Wigelius
följande i ett beslut den 18 november 1987.

Såvitt jag kan finna utgjorde de uppgifter som förelåg vid husrannsakan ej
tillräcklig grund för skälig misstanke mot J. I detta fall krävdes då för
husrannsakan att synnerlig anledning förekom, att genom rannsakningen
föremål, som var underkastat beslag, skulle anträffas eller annan utredning
om brottet vinnas. Formuleringen i lagtexten torde närmast få tolkas som att
det skall föreligga någon faktisk omständighet som påtagligt visar att man
med fog kan förvänta sig att man påträffar föremål, som är underkastat
beslag eller vinner annan utredning om brottet. Någon sådan faktisk
omständighet synes dock inte ha förelegat i detta fall. Det kan därför starkt
ifrågasättas om uppgifterna verkligen var sådana att de kan anses ha utgjort
ett tillräckligt underlag för ett beslut om husrannsakan hos J. Enligt 28 kap.
6 § tredje stycket RB får inte husrannsakan verkställas utan särskilt skäl
mellan kl. 21.00 och 06.00. Något sådant skäl kan jag inte se att det förelegat i
detta fall.

Vid bedömningen huruvida Lindbladh förfarit grovt oaktsamt kan jag inte
bortse från hans övertygelse om att det, enligt den information han fick,
pågick en tillverkning av alkoholhaltiga drycker. Mot den angivna bakgrunden
och det av Andersson avgivna yttrandet anser jag mig inte kunna hävda
att Lindbladh genom sitt fattade beslut om husrannsakan hos J. gjort sig
skyldig till vårdslös myndighetsutövning. Jag beslutar alltså att inte väcka åtal
eller vidta annan åtgärd mot Lindbladh, utan stannar vid den allvarliga kritik
som innefattas i det ovan sagda.

Fråga om bl. a. åklagare borde ha ingripit mot förmedling av
krigsmateriel; tolkningen av bestämmelser i
krigsmateriellagen och -förordningen

(Dnr 2921-1987)

I en anmälan, som kom in till JO den 8 december 1987, gjorde Svenska Fredsoch
Skiljedomsföreningen genom sin ordförande Lars Ångström gällande i
huvudsak följande. Den svenske affärsmannen Karl-Erik Schmitz hade
under 1980-talet förmedlat krigsmateriel från andra länder än Sverige till
Iran för miljardbelopp. Detta stod i augusti 1985 klart för länsåklagaren Stig
L. Age och tullkriminalen. Även krigsmaterielinspektionen, KMI, och
regeringen informerades om detta. Föreningen anser att Schmitz verksamhet
krävt tillstånd såvitt gäller bl. a. granathylsor enligt lagen (1983:1034) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. och såvitt gäller explosiva
varor enligt förordningen (1949:341) om explosiva varor. Schmitz har inte
haft sådana tillstånd och hans verksamhet är därför straffbar enligt respektive
författning. Trots detta har svenska myndigheter inte ingripit mot Schmitz
och hans verksamhet som fortsatts. Föreningen vill ha utrett vem som bär
ansvaret för denna underlåtenhet.

Med anledning av klagomålen hade JO Wigelius den 19 januari 1988 ett
samtal med Age. Denne informerade om vad som var känt i sak beträffande
Schmitz verksamhet och om de rättsliga bedömningar av denna som gjorts.

Age uppgav bl. a. följande. Såvitt gäller annat än sprängämnen har man
inte funnit belägg för att några affärer avslutats och ytterligare utredningar i
den delen är svåra att göra, eftersom det rör sig om förhållanden i utlandet.
Däremot förefaller Schmitz ha medverkat i handel med explosiva varor som
kan vara att anse som krigsmateriel genom att själv handla med eller
förmedla sådana varor. Age har emellertid ansett att denna verksamhet
omfattas av det undantag från tillståndskravet enligt kontrollagen som
regeringen i 3 § lagen (1983:1036) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m. m. bemyndigats att göra och som gjorts genom 3 §
förordningen (1983:1036) om kontroll över tillverkning av krigsmateriel.
Därmed skulle verksamheten vara att bedöma enligt förordningen (1949:34)
om explosiva varor. Men enligt den förordningen kan verksamheten inte
anses straffbar. Med en sådan bedömning är en utredning av Schmitz’
verksamhet inte meningsfull. Inte heller om man skulle anse att verksamheten
är straffbar enligt någon av författningarna är en utredning meningsfull,
eftersom författningarna getts en sådan utformning att Schmitz med fog
torde kunna hävda att han svävat i sådan rättsvillfarelse att han inte kan fällas
till ansvar.

I ett beslut den 17 maj 1988 anförde JO Wigelius följande.

Inledningsvis kan erinras om att regeringen och dess ledamöter inte står
under JO:s tillsyn.

När det gäller sakomständigheterna kring Schmitz verksamhet har jag inte
något annat underlag för min bedömning än det som Age gett mig och inte
heller några möjligheter att företa några egna utredningar.

I fråga om de rättsliga bedömningarna vill jag för egen del framhålla
följande. I 3 § förordningen (1983:1036) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m. m., krigsmaterielförordningen, föreskrivs såvitt nu är av

intresse att tillstånd enligt 3 § lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m., krigsmateriellagen, inte behövs i fråga om
handel med ammunition eller annan explosiv vara som avses i förordningen
(1949:341) om explosiva varor, explosivvaruförordningen.

Bestämmelsen i krigsmaterielförordningen är inte enligt sin ordalydelse
helt klar. Bestämmelsen kan tolkas antingen så att den avser all handel med
sådana varor som avses i explosivvaruförordningen eller också så att den
avser endast sådan handel med explosiva varor som avses i explosivvaruförordningen.
Eftersom bestämmelsen i förordningen meddelats av regeringen
enligt ett bemyndigande i 3 § sista stycket krigsmateriellagen kan man i
sistnämnda lagrum söka ledning vid tolkningen av förordningen. Bestämmelsen
i krigsmateriellagen är emellertid inte heller klar enligt sin ordalydelse.

Av förarbetena till lagen framgår dock vad som varit avsett. Av dessa (se
prop. 1983/84:36 s. 12) framgår att bemyndigandet för regeringen att
meddela undantag - och därmed rimligen det med stöd av bemyndigandet
meddelade undantaget - avser sådan handel med explosiva varor som
omfattas av explosivvaruförordningen. Innebörden av detta är att det kan
finnas förfaranden med explosiva varor som inte omfattas av undantaget.
Sådana förfaranden med explosiva varor som utgör krigsmateriel är då
tillståndskrävande enligt krigsmateriellagen och kan, om tillstånd saknas,
bestraffas enligt den lagen.

Med ett sådant betraktelsesätt som jag nu anlagt finns det knappast något
utrymme för att påstå att ett sådant förfarande som Schmitz sägs ha ägnat sig
åt utan tillstånd, oavsett om det betraktas som handel eller förmedling, inte
skulle i och för sig vara belagt med straff. Jag vill emellertid betona att det
sagda givetvis inte innebär att jag anser det klart att Schmitz skulle kunna
fällas till ansvar för brott.

Jag delar alltså inte Ages uppfattning om bestämmelsernas innebörd. Jag
anser mig dock inte ha anledning att kritisera Age för den bedömning han
gjort i denna del. Tolkningen är nämligen inte helt självklar och de
tolkningssvårigheter som föreligger beror på utformningen av bestämmelserna.

Med det angivna betraktelsesättet skulle det i och för sig vara naturligt att
hävda att en förundersökning borde ha inletts. Jag är emellertid inte heller
beredd att kritisera Age för att detta inte gjordes. Jag delar nämligen Ages
uppfattning att rättsreglerna getts en sådan utformning att en från ansvar
friande rättsvillfarelse kan antas föreligga.

Det skulle naturligtvis med mina utgångspunkter också kunna hävdas att
myndigheterna borde ha ingripit så att Schmitz fortsatta verksamhet
hindrades även om den tidigare verksamheten inte var åtkomlig på straffrättslig
väg. I det sammanhanget måste dock beaktas att den enligt min |
mening felaktiga uppfattningen om rättsläget tydligen förelåg även hos
krigsmaterielinspektionen och inom regeringskansliet. Mot denna bakgrund
finns det inte heller i denna del anledning för mig att rikta någon kritik mot
någon som står under min tillsyn.

Med dessa besked avslutar jag ärendet här. Jag kommer att för kännedom
tillställa regeringen och riksdagens konstitutionsutskott exemplar av detta
beslut med konstaterande av att den redovisade uppfattningen om gällande

bestämmelsers innebörd synes överensstämma med den som ligger till grund
för vissa ändringsförslag i regeringens proposition 1987/88:154 (se särskilt s.
41 och 78).

Polisens skyldighet att ta upp anmälan om brott
(Dnr 1002-1987)

En polisman i Södertälje polisdistrikt uppgav i en skrivelse till JO att det vid
ett flertal tillfällen förekommit att personer som i Södertälje gjort anmälan
om brott hade berättat att de tidigare förvägrats göra anmälan hos
polismyndigheten i Stockholm.

Skrivelsen remitterades till länspolismästaren i Stockholms län och till
rikspolisstyrelsen för yttrande. Länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth
yttrade bl. a. att det låg i sakens natur att allmänheten inte skulle avvisas när
man ville anmäla påstått brott och att anmälan kunde upptas antingen vid
besök eller, i förekommande fall, per telefon vid de tjänsteställen som hade
att uppta anmälan.

- Rikspolisstyrelsen (överdirektören Ulf Waldau) anförde bl. a. att det var
styrelsens uppfattning att en polisman inte regelmässigt kunde vägra att ta
emot en brottsanmälan samt att en sådan vägran bl. a. fick till följd att
förundersökning inte kom att inledas eller att den blev fördröjd. Waldau
konstaterade också att vid den utbildning som bedrivs vid polishögskolan
eleverna informerades om en obligatorisk skyldighet att ta upp en brottsanmälan.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 21 mars 1988.

Polisen är i princip skyldig att ta emot anmälningar om brott. Att en sådan
skyldighet föreligger har fastslagits i flera tidigare här avgjorda ärenden (se
bl. a. JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 172, 1971 s. 51,1974 s. 53, 1975 s. 138,
1976 s. 123). Anmälan kan göras såväl muntligen som skriftligen och den kan
ske hos vilken polismyndighet som helst. En polisman skall således inte
avvisa en målsägande, oavsett om anmälan sker genom personligt besök eller
per telefon. Huvudregeln måste vara att polisen utan uppskov tar emot
anmälningar om brott. Undantag kan förekomma om anmälaren exempelvis
är så omtöcknad att det inte går att få fram vad anmälan avser eller om han
genom obehärskat eller våldsamt uppträdande själv försvårar att anmälan
tages upp eller om han inte vill vänta tills annan brådskande arbetsuppgift är
avklarad. Länspolismästaren har i sitt yttrande framhållit att nya tjänsteföreskrifter
håller på att utarbetas vid polismyndigheten i Stockholm. Därigenom
bör en upprepning av det inträffade kunna förebyggas.

Omhändertagande av en polsk turist enligt 13 § polislagen, på
grund av viss försäljningsverksamhet m. m.

(Dnr 1793-1987)

I en skrivelse, som kom in till JO den 22 juli 1987, gjorde polska medborgaren
Krystyna D. gällande bl. a. följande. Den 18 februari 1987 deltog hon i en
utflykt med färjan till Sverige. På programmet hade de bl. a. ett besök i Lund.
I Lund blev hon överfallen av civilklädd polis och omhändertagen av denna
samt förd till polisstationen. På polisstationen fick hon veta att hon var
anhållen för att ha handlat med varor. Hon fick inte ringa till polska
ambassaden och blev tillsagd genom tolk att hon inte hade något visum och
därför inte heller några rättigheter. Efter det hon suttit anhållen hela dagen
hos polisen blev hon avvisad till Polen. Polisen hade därefter sänt en skrivelse
till de polska myndigheterna och informerat dem om att hon bedrev handel
med polska varor i Sverige. Detta innebar att hon inte fick tillåtelse av de
polska myndigheterna att resa utomlands de närmaste åren.

Klagomålen remitterades till polismyndigheten i Lunds polisdistrikt för
upplysningar och yttrande. I remissvaret uppgav kriminalinspektörerna Roy
Andersson och Anders Jansner följande angående händelseförloppet.

Onsdagen den 18 februari 1987 kommer det till polisens kännedom att en
grupp polska turister befinner sig i Lunds centrum och att det förekommer
försäljning.

Undertecknade polismän tjänstgör tillsammans i civil polisbil i Lund och
beordras att kontrollera försäljningen.

På Södergatan ser vi två polska kvinnor som går in på restaurant Bella
Epoke, vi ser att de samtalar med restaurantpersonalen. Efter ca någon
minut kommer kvinnorna ut och går in på Tvärgatan. Polismännen tar
kontakt med restaurantpersonalen som uppger att de blivit erbjudna att köpa
cigaretter av kvinnorna. Jansner följer efter kvinnorna in i Tvärgatan och
Andersson hämtar tjänstebilen och kör efter in i Tvärgatan.

Strax innan Södergatan kommer Jansner ikapp de båda kvinnorna.
Jansner visar kvinnorna sitt tjänstekort och omtalar på tyska och svenska att
det var polisen som ville tala med dem. När kvinnorna sett tjänstekortet
börjar båda springa från platsen. Jansner tar tag i den ena kvinnans vänstra
arm medan den andra springer från platsen. Andersson som befinner sig vid
sidan om damerna ser att de börjar springa och kör en bit förbi kvinnan som
fortsätter springa. Andersson stannar polisbilen och öppnar vänster bakdörr.
När kvinnan kommer fram till bilen förevisas hon Anderssons tjänstekort.
Andersson bugar och pekar på den öppna bildörren varvid hon log och gick in
i bilen. Efter ca 30 sekunder kommer Jansner med den andra kvinnan och
även denna sätter sig in i bilen. På grund av språksvårigheter kan polismännen
ej samtala med kvinnorna men de överlämnar en färdigtryckt lapp med
förklaringen till gripandet översatt till polska.

Efter ingripandet föres kvinnorna direkt till polisstationen där de överlämnas
till vakthavande befäl och avvisiteras.

Efter överlämnandet till vakthavande befäl har undertecknade polismän
ingen kontakt med kvinnorna.

Det våld som använts mot kvinnorna är att Jansner tog tag i den ena
kvinnans arm för att hindra henne att springa och därvid undkomma
tjänsteåtgärden. Jansner har endast hållit i kvinnans arm och inte på något

sätt vridit densamma. Greppet om kvinnans arm hölls kvar i den tid det tog
att gå ca 30—40 m till tjänstebilen.

Kvinnans påstående att hon skulle blivit överfallen, knuffad och brutalt
behandlad saknar därför helt grund.

Andersson har inte vid något tillfälle använt våld mot kvinnorna eller tagit i
dem.

Undertecknade polismän fick intrycket att kvinnorna kände till att det inte
var tillåtet att försälja cigaretter i Sverige, eftersom de hela tiden före
ingripandet var mycket observanta och vid ingripandet försökte undkomma
polisen.

I polismyndighetens yttrande anförde polismästaren Sixten Månsson i
huvudsak detta: Flertalet polska medborgare, som under februari 1987
omhändertogs i Lund efter försök till olaglig försäljning av sprit eller tobak,
transporterades till Malmö. Sedan de förhörts av särskilt avdelad personal
föredrogs varje ärende per telefon för polischefspersonal i Lund. Ansågs
försöket styrkt och särskilda omständigheter ej förelåg beslutades att
vederbörande, under förutsättning att statens invandrarverk hävde viseringen,
skulle avvisas enligt 28 § p. 1. utlänningslagen. - Ärendet syntes till alla
delar ha handlagts på ett korrekt sätt.

Handlingarna i ärendet remitterades därefter för yttrande till länspolismästaren
i Malmöhus län, statens invandrarverk och generaltullstyrelsen.

Biträdande länspolismästaren Gustaf Andersson anförde i huvudsak
följande i sitt yttrande.

Under lång tid före den aktuella händelsen hade polska turistresor till Malmö
och i viss mån till andra städer i Skåne förorsakat ur ordningssynpunkt ej
godtagbara förhållanden. Detta genom att deltagande polska turister ägnat
sig åt varusmuggling och olaglig försäljning till allmänheten av tullfritt
införda varor såsom alkoholdrycker, tobaksvaror, matvaror och textilier.
Upplysningar och anmaningar till de polska turisterna om de i Sverige
gällande bestämmelserna visade sig sakna effekt för att återupprätta den
allmänna ordningen. I slutet av 1986 stod det därför klart att polismyndigheten
i Malmö inte utan särskilda insatser kunde motverka de uppkomna
missförhållandena. Särskilt anpassade insatser sattes in med början den 6
februari 1987. Den personalresurs som koncentrerades till Malmö under
insatserna medförde att ärenden från Lund delvis handlades vid polismyndigheten
i Malmö. Besluten fattades emellertid av polischefspersonal i Lund.

Efter det att Krystyna D. omhändertagits transporterades hon till Malmö
för förhör. Utredningen gav vid handen att hon - som hade visum för
turiständamål - avsett ägna sig åt gatuhandel. I och med att detta styrkts
ansåg polismyndigheten att hon fått sitt visum på oriktiga grunder. Framställning,
vilken senare bifölls, gjordes till statens invandrarverk om återkallelse
av viseringen. Därefter meddelade polismyndigheten i Lund beslut om
avvisning.

Krystyna D. betraktades aldrig som brottsling eftersom hon omhändertogs
enligt polislagen innan något brott hade förövats. På grund härav placerades
hon inte i polisarrest utan hon fick uppehålla sig i ett väntrum under
bevakning. Hon fick själv ansvara för sitt handbagage. I anledning härav
gjordes ingen förteckning över detta.

Beslut om avvisning noteras enligt gällande rutiner i vederbörandes
passhandling. Så skedde sannolikt också i det nu aktuella fallet. Noteringen
är avsedd som ett observandum för den svenska gränskontrollmyndigheten.

Länsstyrelsen går härefter över till att bemöta vissa punkter i Krystyna D:s
skrift.

Hon gör bl. a. gällande att hon var ”anhållen” under hela dagen. Av
handlingarna i ärendet framgår att hon omhändertogs enligt 13 § 2 st
polislagen kl. 11.40. Verkställigheten av avvisningsbeslutet påbörjades kl.
16.10. Hon var således omhändertagen enligt polislagen under fyra timmar
och trettio minuter. Hon påstår också att hon hos polismyndigheten i Malmö
inte fick ringa till polska ambassaden. Detta påstående ter sig märkligt med
hänsyn till att man vid polismyndigheten rutinmässigt låter utlänningar ta
kontakt med sin representation i Sverige. Det finns därför ingen anledning
anta att Krystyna D. förvägrades att ta denna kontakt. I Malmö finns det för
övrigt en polsk generalkonsul som ofta besöker polismyndigheten efter att ha
kontaktats av landsmän som förekommer i ärenden av ifrågavarande slag.
Hon påstår vidare i sin skrift att den svenska polisen skickat en skrivelse till
polska myndigheter och på så sätt underrättat dessa om att hon i Sverige
bedrev handel med polska varor. Detta påstående framstår som fullständigt
grundlöst. Den enda information de polska myndigheterna fått tillgång till är
avvisningsstämpeln i Krystyna D:s pass, vars syfte har redogjorts för ovan.
Krystyna D. gör också gällande att hon blivit tillsagd att hon inte hade några
rättigheter efter det att viseringen återkallats. Med detta menades ingenting
annat än att hon inte längre hade rätt att vistas i Sverige.

Länsstyrelsen kan på grund av vad som ovan anförts sammanfattningsvis
inte finna att något fel begåtts vid polismyndigheterna i Malmö eller Lund
under handläggningen av ärendet.

Statens invandrarverk (generaldirektören Thord Palmlund) yttrade följande.

Polismyndigheten i Malmö hemställde den 18 februari 1987 hos statens
invandrarverk (SIV), att verket skulle återkalla polska medborgaren Krystyna
D:s visering. Krystyna D. hade omhändertagits enligt 13 § polislagen i
syfte att avvärja straffbar handling. Återkallelse av visering utgör en
förutsättning för att polismyndighet skall kunna avvisa en person som
innehar gällande visering.

SIV var sedan januari månad 1987 underrättad om att polismyndigheterna
i Malmö och Lund hade förstärkt sina insatser för att stävja illegal försäljning
av sprit, cigaretter m. m. på offentliga platser inom polisdistrikten. Åtgärderna
koncentrerade sig i huvudsak på polska medborgare som reste in med
färja över Ystad och besökte sydsverige på korta endagarsbesök och som
redan under 1986 uppmärksammats av polismyndigheterna för olaga försäljning.

För att möjliggöra för polismyndigheterna att besluta om avvisning och att
verkställa avvisningarna med återvändande färjetur till hemlandet samma
dag krävdes att SIV med förtur tog ställning till begäran om viseringsåterkallelse
i de fall personer begått eller förberedde brottslig verksamhet. SIV
tillmötesgick här polismyndigheternas önskemål om snabb handläggning.

Då viseringsstämpel inte åsätts i pass för personer som reser med
gruppvisering var SIV:s uppgift att kontrollera att personerna i fråga fanns
med på listan över inresta. Listan upptog förutom namn och passuppgifter
även stämpel för gruppvisering. Polismyndigheten i Ystad tillställde SIV med
telefax dagliga listor under de perioder som aktionen mot illegal försäljning
pågick. SIV kontrollerade också att personerna inte hade aktuella ärenden
hos verket. SIV fann inte anledning att ifrågasätta polismyndigheternas
bedömning huruvida personerna ifråga hade förberett eller begått straffbara
handlingar. Beslut om att visering återkallats - vilket skedde enligt 11 §

utlänningslagen - expedierades med telefax till polismyndigheten samma dag
som den kommit in till verket.

Ovannämnda rutiner tillämpades vid handläggningen av Krystyna D:s
ärende hos SIV. Efter verkets beslut avvisade polismyndigheten i Lund
Krystyna D. enligt 28 § 1 utlänningslagen. Verkställighet skedde samma dag
med färja från Ystad till hemlandet.

Krystyna D. har överklagat polismyndighetens avvisningsbeslut till SIV.
Verket kommer inom kort att besluta i ärendet.

Sammanfattningsvis anser SIV att anmälan inte ger grund för anmärkning
mot verkets handläggning.

Generaltullstyrelsen anlade i sitt yttrande synpunkter på frågor om rätt för
resande att införa varor tull- och avgiftsfritt och om tillämpningen av lagen
om straff för varusmuggling. Därvid konstaterades bl. a. att en resande, som
medfört 200 cigaretter till landet i avsikt att sälja dessa, inte har rätt till
tullfrihet för varorna. Vid överträdelse inträder ansvar för ringa varusmuggling.
Straffet härför är i det anförda exemplet böter 100 kr. enligt riksåklagarens
beslut om ordningsbot för ringa brott.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 17 februari 1988.

I 13 § polislagen stadgas följande.

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör
en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att
ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst
område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att
en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda
resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Regeln är alltså att polismannen i första hand skall pröva om han kan uppnå
syftet med ingripandet genom att avvisa eller avlägsna personen. Alltid gäller
att man först skall pröva om man kan lösa situationen genom mindre
ingripande åtgärder, exempelvis tillsägelser eller anmaningar. Enligt min
mening borde poliserna i det föreliggande fallet först ha prövat om det genom
tillsägelse gått att få Krystyna D. att upphöra med sitt försök att sälja
cigaretterna. Hon innehade endast dessa cigaretter när polisen omhändertog
henne. Hon har själv förnekat att hon hade för avsikt att sälja cigaretterna
och det är, såvitt jag kan finna, inte heller genom utredningen styrkt att hon
verkligen försökt att sälja dem. Även om Krystyna D. skulle ha sålt
cigaretterna, så hade det varit en förseelse mot tullbestämmelserna som
normalt kunnat föranleda rapporteftergift. Mot denna bakgrund vill jag
således ifrågasätta om det förelegat tillräcklig grund för ett omhändertagande
enligt 13 § polislagen och för att vidta åtgärder med stöd av utlänningslagstiftningen.

Vad beträffar frågan om indragning av Krystyna D:s visering framstår det
som uppenbart att en förseelse av den art som det här varit fråga om inte
skulle ha föranlett avslag på en ansökan om visering. Det finns ingen
anledning att se strängare på saken när det uppkommer en fråga om
återkallelse. Jag finner följaktligen statens invandrarverks beslut mindre
välgrundat. Det måste i detta sammanhang framhållas att invandrarverket
har att självständigt ta ställning till om de av en polismyndighet anförda

skälen är sådana att en indragning av en visering bör göras utifrån de
synpunkter invandrarverket har att beakta.

Jag har tidigare i ett här avgjort ärende (dnr 348-1987) granskat Malmöpolisens
ingripanden mot vissa polska turister med anledning av brott mot
reglerna om försäljning av alkoholhaltiga drycker. Jag kom då fram till att
polismyndigheten hade haft fog för att vidta tämligen ingripande åtgärder
mot denna försäljningsverksamhet. Med anledning av vad som nu förekommit
finner jag det nödvändigt att för berörda myndigheter påpeka det
angelägna i att insatserna avvägs så att inte ringa fall av brottslighet eller
försök därtill ger anledning till alltför drastiska åtgärder från myndigheternas
sida.

Jag konstaterar alltså att Krystyna D. enligt min mening blivit oriktigt
behandlad i angivna hänseenden, eftersom de mot henne riktade åtgärderna
inte kan anses ha stått i rimlig proportion till den ifrågasatta förseelsen. Vad
som förekommit i saken ger i övrigt inte anledning till någon åtgärd eller
något uttalande från min sida; dock skall Krystyna D. tillställas, förutom
kopia av detta beslut på svenska, en bestyrkt översättning av detta till polska
(med uteslutande av bilagda kopior av yttranden).

Handläggningen av avvisningsärenden beträffande två libanesiska
familjer; tagande i förvar m. m.

(Dnr 2968-1985)

Anmälan

I en skrivelse till riksdagens ombudsmän den 15 november 1985 begärde
Rädda Barnen att JO skulle pröva handläggningen hos Arlandapolisen och
tjänstgörande polisläkare av ett ärende rörande avvisning av två libanesiska
familjer. Skrivelsen var undertecknad av docenten Lars H. Gustafsson, leg.
psykologen Agneta Lindqvist samt barnombudsmannen Kerstin Liotta. I
skrivelsen anfördes bl. a. följande.

Den 7 oktober 1985 kom två libanesiska familjer, F. och H., till Arlanda.
Familjen F. utgjordes av fem barn, 16,12,10,8 och 4 år gamla, samt barnens
moder. Familjen H. bestod av fyra barn, 15, 13, 9 och 4 år gamla, samt
barnens moder. Vid den utredning som gjordes vid ankomsten bedömdes att
ingen av familjerna hade tillräckliga skäl att få stanna kvar i Sverige. Polisen
beslutade därför att de skulle avvisas. I avvaktan på att besluten skulle
verkställas togs båda familjerna i förvar och fördes till Vistagården. På grund
av att det inte fanns tillräckligt med sängplatser på Vistagården beslutade
Arlandapolisen att det äldsta barnet i vardera familjen, dvs. Houda F. och
Samir Fl. i stället skulle föras till Kronobergshäktet. Transporten till häktet
företogs i polisbil. Enligt vad barnen själva har uppgivit fick de aldrig reda på
vart de var på väg. De blev chockade när de sedan skildes åt och placerades i
var sin isoleringscell. I cellerna fick de vistas till förmiddagen den 9 oktober,
dvs. under sammanlagt två nätter och en mellanliggande dag.

Den 9 oktober besökte Gustafsson, Agneta Lindqvist och Kerstin Liotta
Vistagården, där de sammanträffade med ett barnpsykiatriskt team från
PBU. PBU-teamet hade gjort en bedömning av familjen F. Bedömningen
redovisades i ett intyg den 10 oktober 1985, i vilket man starkt tog avstånd
från den planerade avvisningen. Polisen var väl medveten om att denna
bedömning gjordes. I stället för att invänta PBU-teamets utlåtande tillkallade
man ändock jourhavande polisläkare, docenten Stefan Borg vid S:t
Görans psykiatriska klinik, samt Ingvar Ek vid anestesiavdelningen på
Huddinge sjukhus. Läkarna besökte Vistagården klockan 21.00. I sitt
utlåtande hade de helt kortfattat beträffande barnen konstaterat att ”samtliga
bedöms som transportabla vid samtal och/eller undersökning”. -1
gryningen den 10 oktober hämtades familjen F. från Vistagården och fördes
under poliseskort till Larnaca på Cypern för vidare befordran till Beirut. När
det barnpsykiatriska utlåtandet anlände var således avvisningen redan
verkställd. Familjen H. bedömdes av Gustafsson, Agneta Lindqvist och
Kerstin Liotta. I utlåtandet konstaterades sammanfattningsvis följande.
”Om barnen däremot avvisas innebär detta enligt vår mening ett allvarligt
hot mot deras fysiska och psykiska hälsa.” Med tanke på vad som hade hänt
med familjen F. överlämnade Rädda Barnen-representanterna personligen
sitt utlåtande till Arlandapolisen den 10 oktober klockan 17.00. Polisen
lovade att någon verkställighet inte skulle ske innan man hade tagit del av
utlåtandet. - Efterföljande dag hade man kontakt med polisintendent
Smedjegården vid Arlandapolisen. Han hade då tagit del av utlåtandet. Han
meddelade att han hade bett polisens förtroendeläkare att undersöka
familjen H. och tilläde: ”Om vår läkare säger att familjen ska i väg - då ska
den i väg. Om han säger att familjen ska stanna så får den väl göra det.”
Smedjegården kände dock inte till vilken läkare som skulle undersöka
familjen. Rädda Barnens representanter försökte därför på egen hand att ta
reda på vilken läkare som skulle göra detta. Man ansåg nämligen att det var
angeläget att informera den undersökande läkaren om att det redan fanns ett
utlåtande utfärdat. På begäran av familjens ombud beslutade statens
invandrarverk (SIV) under eftermiddagen den 11 oktober om inhibition av
avvisningsbeslutet. Utlåtandet från Rädda Barnen hade dessförinnan sänts
till SIV via telefax. Rädda Barnens representanter utgick med anledning av
inhibitionsbeslutet från att någon polisläkarundersökning varken var behövlig
eller utfördes. Några dagar senare anlände emellertid ett utlåtande som
hade skrivits av docenten Göran Struwe vid psykiatriska kliniken. Huddinge
sjukhus. Struwe var dessutom förtroendeläkare vid SIV. Struwes utlåtande,
som var daterat den 11 oktober 1985, var ytterst kortfattat. Av intyget
framgick inte om Struwes bedömning grundats på en personlig undersökning
och inte heller på vems uppdrag utlåtandet skrivits. Det var undertecknat ”i
tjänsten”, vilket gav intryck av att utlåtandet utfärdats på SIV:s uppdrag. Vid
samtal med Struwe hade denne emellertid upplyst att han besökt Vistagården
på uppdrag av polisen, och att han ibland åtog sig en ”del jobb åt polisen”.
Han hade vidare upplyst att han inte blivit informerad om att det redan
förelåg ett omfattande intyg beträffande familjen och att det intyget redan
fanns hos SIV.

Rädda Barnens företrädare ansåg det vara synnerligen anmärkningsvärt

att SIV:s förtroendeläkare handlade på direkt uppdrag av polisen. Man
konstaterade att det vid SIV fanns två intyg, ett från dem själva och ett från
förtroendeläkaren, vilka mynnade i mot varandra stridande slutsatser. Man
framförde vidare som sin mening att en förtroendeläkare, som själv gör en
personlig undersökning, bör se till att han tagit del av allt det utredningsmaterial
som faktiskt föreligger, och vidare att en sådan undersökning bör ske på
SIV:s uppdrag.

Rädda Barnen upplyste också att man hade anmält Borg, Ek och Struwe
till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN).

Rädda Barnen bad att JO skulle pröva
om det i detta fall verkligen förelegat sådana ”synnerliga” skäl för
förvarstagande som svensk lagstiftning förutsätter,

om det var riktigt att placera de båda ungdomarna, 15 resp. 16 år gamla, i
isoleringscell utan att ens göra klart för dem orsaken,
om det var korrekt att avvisa familjen F. utan att invänta det barnpsykiatriska
utlåtandet,

om det var korrekt att undanhålla de jourhavande polisläkarna uppgiften om
att barnen blivit föremål för ingående bedömningar av specialister på barns
krigsupplevelser,

om polisläkarnas utlåtanden kunde anses vara tillfyllest och

om det var lämpligt att invandrarverkets förtroendeläkare åtog sig uppdrag

åt polisen.

Till klagoskrivelsen var fogat kopior av dels PBU:s intyg beträffande
familjen F., ställt till familjens ombud, dels ett intyg beträffande familjen H.,
utfärdat av Gustafsson, Agneta Findqvist och Kerstin Liotta, dels intyget
som utfärdats av Borg och Ek och dels, slutligen, intyget som utfärdats av
Struwe.

Utredning

Klagomålen remitterades till länspolismästaren i Stockholms län för utredning
och yttrande.

Tf länspolismästaren Gösta Welander inkom den 1 september 1986 med
ett yttrande samt med det utredningsmaterial som legat till grund för
polismyndighetens yttrande.

I yttrandet anförde Welander följande.

Rädda Barnen har i klagoskriften bett JO pröva sex konkreta frågeställningar.

1. Förelåg det i detta fall sådana synnerliga skäl för förvarstagande som vår
lagstiftning förutsätter?

Enligt 50 § första stycket UtlF får en utlänning under 16 år inte utan
synnerliga skäl tas i förvar. Detsamma gäller hans vårdnadshavare eller, om
de är flera, en av dem. Denna inskränkning av möjligheten att besluta om
förvar trädde i kraft den 1 januari 1985. Av propositionen 1983/84:144
framgår att det föreligger ett principiellt förbud mot att ta barn i förvar.
Synnerliga skäl att frångå förbudet kan dock föreligga i samband med
direktavvisning eller verkställighet.

När polismyndigheten skall direktavvisa någon tvingas myndigheten inte
sällan besluta om förvar för att ifrågavarande person inte skall hålla sig
undan. Detta gäller också barnfamiljer. Enligt länsstyrelsens mening förelåg
synnerliga skäl att besluta om förvar i de här aktuella ärendena.

2. Var det riktigt att placera ungdomarna, 15 resp. 16 år gamla i isoleringscell
utan att ens göra klart för dem orsaken?

I januari 1982 gjordes vissa ändringar i 81 och 82 §§ utlänningsförordningen
(UtlF) i fråga om formerna för förvarstagande av en utlänning som är under
16 år. En sådan utlänning får vid verkställighet av ett förvarsbeslut inte
längre utan synnerliga skäl tas in i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller
polisarrest. Motsvarande gäller beträffande åtminstone den ene av vårdnadshavarna,
som samtidigt hålls i förvar. Vistagården har inrättats för att
tillgodose behovet av omhändertagande i så ”civil” miljö som möjligt.

Av polismyndighetens handlingar framgår att både Samir H. och Houdo F.
var fyllda 16 år, varför nämnda bestämmelser i UtlF angående formerna för
förvarstagande inte är tillämpliga. Av den verkställda utredningen framgår
att polismännen försökte förklara på engelska för Samir H. att han och
Houdo F. skulle föras till häktet över natten och anledningen därtill.
Eftersom det fanns beslut om att ungdomarna skulle förvaras på Vistagården
borde vakthavande befäl underrättat beredskapstjänstgörande polischef och
låtit denne besluta om förvaringsplats. Länsstyrelsen är dock medveten om
att någon annan plats än häktet sannolikt inte funnits.

3. Var det korrekt att avvisa familjen F. utan att invänta det barnpsykiatriska
utlåtandet?

Enligt 84 § UtlL skall beslut om avvisning verkställas så snart det kan ske. I
propositionen 1983/84:144 betonade föredragande statsrådet att det är
angeläget att förvarstiden av barn under 16 år blir så kort som möjligt.
Polismyndigheten hade inhämtat ett utlåtande av Borg och Ek innan
avvisningsbeslutet verkställdes. Därför kan ingen kritik riktas mot den
skyndsamma handläggningen.

4. Var det korrekt att undanhålla de jourhavande polisläkarna uppgiften om
att barnen blivit föremål för ingående bedömningar av specialister på
barns krigsupplevelser?

Det var fel att de jourhavande polisläkarna inte fick kännedom om att
familjen F. tidigare hade undersökts av läkare från PBU.

Chefen för Arlanda vaktdistrikt polisintendenten Sven Smedjegården har
uppgett att han vidtagit åtgärder för att dessa misstag inte skall upprepas.

5. Kan polisläkarnas utlåtande anses vara tillfyllest?

Av de aktuella utlåtandena framgår svaret på frågan om det förelåg några
medicinska hinder för att verkställa meddelat avvisningsbeslut. Därför är
utlåtandena tillräckliga för att polismyndigheten skall kunna besluta i
verkställighetsfrågan.

6. Är det lämpligt att invandrarverkets förtroendeläkare åtar sig uppdrag åt
polisen?

Den 21 maj 1981 uppdrog regeringen till SIV att utse förtroendeläkare för
rådgivning i ärenden enligt utlänningslagen åt arbetsmarknadsdepartementet,
SIV och polismyndigheterna. Därför är det förtroendeläkarens skyldighet
att även åta sig uppdrag åt polismyndigheterna.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen påtala att dokumentationen av vidtagna

6 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

åtgärder i vissa avseenden inte är tillfredsställande. Av handlingarna i
polismyndighetens akt framgår inte att Samir H. och Houdo F. delvis
förvarats på allmänna häktet.

Rädda Barnen bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret och inkom med
påminnelser.

Bedömning

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 4 maj 1988.

Jag kommer i det följande att behandla klagomålen i den ordning som de
upptagits i Rädda Barnens skrivelse.

1. Frågan om det förelegat sådana skäl som krävs för tagande i förvar.

Såväl familjen F. som familjen H. överklagade polismyndighetens beslut

om förvar till kammarrätten i Jönköping. I fråga om familjen H. meddelade
kammarrätten i en dom den 11 oktober 1985 att polismyndighetens beslut
inte skulle ändras. Beträffande familjen F. konstaterade kammarrätten i
beslut den 18 oktober 1985 att familjens talan i målet hade förfallit på grund
av att familjen avvisats ur landet den 10 oktober.

När det gäller domstolars eller andra myndigheters ställningstagande i
bevisfrågor och andra frågor, där det inom lagens ram kan anläggas skilda
synsätt, är utrymmet för kritiska uttalanden från JO tämligen begränsat. Det
bör endast undantagsvis förekomma att JO i det särskilda fallet uttalar sig i
sådana frågor. Något sådant undantagsfall föreligger inte här. Jag lämnar
därför klagomålen i den delen.

Materialet i länspolismästarens utredning ger mig emellertid anledning att
göra följande påpekande. I ett förhör som hållits med Smedjegården, som är
chef för Arlanda vaktdistrikt, den 14 februari 1986 synes han företräda
uppfattningen att de asylsökande familjer som uppger, att man under inga
som helst omständigheter tänker återvända till sitt hemland, därmed också
skulle göra gällande, att de kommer att göra allt för att hålla sig undan
verkställighet av en eventuell avvisning. De förutsättningar som enligt 50 §
utlänningslagen (1980:376) krävs för ett beslut om tagande i förvar skulle
därigenom enligt Smedjegårdens mening vara uppfyllda. Jag delar allmänt
sett inte denna uppfattning. 150 § utlänningslagen stadgas också speciellt att
en utlänning, som är under 16 år, inte får tas i förvar utan att det föreligger
synnerliga skäl. Detsamma gäller hans vårdnadshavare eller, om de är flera,
en av dem. Som också sägs i länspolismästarens yttrande innebär denna regel
att det föreligger ett principiellt förbud mot att ta barn i förvar. Prövningen av
om det kan anses föreligga synnerliga skäl att frångå detta förbud måste vara
ytterst noggrann och ta sikte på omständigheterna i varje enskilt fall. Ett
annat betraktelsesätt - exempelvis av det slag som Smedjegården tycks
förespråka - medför lätt risk för att förvarstagande blir mer regel än
undantag och att de tankar som bär upp bestämmelsen kommer att
motverkas.

2. Frågan om det var riktigt att placera de två äldsta ungdomarna i
isoleringscell utan att ens göra klart för dem orsaken till detta.

Länspolismästaren har hävdat att det av polismyndighetens handlingar

framgår att såväl Samir H. som Houdo F. var 16 år när de togs i förvar. Det
har senare visat sig att denna uppgift var felaktig, så till vida att Samir H.
fy lide 16 år först en vecka efter ankomsten till Sverige. Det inträffade visar på
nödvändigheten av att man vid identifieringen av en just ankommen
utlänning ordentligt vinnlägger sig om att få fram fullständiga uppgifter.
Även om familjen H:s laissez-passer-bevis endast innehöll uppgifter om
födelseår hade det ju varit en enkel sak att med hjälp av tolken efterhöra
födelsedata. Efter en ändring som under år 1987 genomförts i 81 §
utlänningsförordningen (1980:377) föreligger det för övrigt ett direkt förbud
mot att ta in en utlänning som är under 16 år i kriminalvårdsanstalt eller
allmänt häkte.

Vad som är än mer anmärkningsvärt är emellertid åtgärden att skilja de två
äldsta barnen från familjerna och föra dem till allmänna häktet i Stockholm.
Såvitt framgår av utredningen har båda de beslutsfattande polischeferna haft
uppfattningen att man inte skulle dela upp familjerna utan att dessa,
sammanhållna, skulle placeras på Vistagården. När det emellertid sedan
visade sig att man inte ansåg sig kunna placera samtliga familjemedlemmar
vid Vistagården har vakthavande befäl - utan att rådgöra med jourhavande
polischef - fattat beslut om att de två äldsta barnen skulle föras till allmänna
häktet. En sådan handläggning inger betänkligheter. Det torde ju inte krävas
ett alltför stort mått av eftertanke för att inse att en sådan lösning borde ha
undvikits. Jag kan för egen del inte se att exempelvis ett förfarande som gått
ut på att man lagt in extra madrasser åt de två äldsta barnen skulle ha medfört
någon kritik under de förhållanden som rådde. I en situation som denna
borde väl redan humanitära skäl tala för att man till varje pris försökte hålla
samman var och en av de två familjerna. Till detta kommer, som jag redan
nämnt, att de tjänstgörande polischeferna beordrat att så skulle ske. Genom
att vakthavande befäl själv fattat beslut om att placera barnen i allmänna
häktets lokaler har den jourhavande polischefen inte givits möjlighet att ta
ställning till den uppkomna situationen. Jag är således kritisk till det
inträffade. Saken förbättras inte av att det i polismyndighetens handlingar
saknas anteckningar om att förvarsplatsen ändrats för de två äldsta barnen.
Det är viktigt, även från kontrollsynpunkt, att sådana anteckningar förs med
stor noggrannhet. Det får väl vidare betraktas som en självklarhet att barn
som blir utsatta för en omplacering av detta slag blir ordentligt informerade
om vad som skall hända med dem och orsaken till detta. Jag är dock inte helt
övertygad om att så har skett i detta fall.

3-4. Frågan om det var korrekt att avvisa familjen F. utan att invänta
utlåtandet från PBU och vidare om det var korrekt att undanhålla de
jourhavande polisläkarna uppgiften om att barnen blivit föremål för
ingående bedömningar av specialister.

Dessa två frågeställningar hänger nära samman med varandra och
behandlas därför i ett sammanhang här.

Det skulle i och för sig ha kunnat finnas förutsättningar att underlåta kritik
mot polismyndighetens skyndsamma handläggning av ärendet, nämligen om
läkarna Borg och Ek blivit informerade om den undersökning som läkare
från PBU företagit beträffande familjen F. Nu har emellertid någon sådan

information inte lämnats. Som jag ser det borde polisen, när man inte fann
skäl att på grund av nya omständigheter överlämna ärendet till SIV, i vart fall
ha avvaktat med att verkställa avvisningen till dess utlåtandet från PBU
inkommit. Ett sådant förfarande skulle ju ha gjort det möjligt att ställa vad
som sägs i Borgs och Eks utlåtande mot den bedömning som görs i utlåtandet
från PBU. - I sitt yttrande konstaterar länspolismästaren att det var fel att de
jourhavande polisläkarna inte fick del av denna information. Han upplyser
samtidigt att Smedjegården har vidtagit åtgärder för att misstaget inte skall
upprepas. Jag delar länspolismästarens bedömning och utgår från att de
vidtagna åtgärderna haft avsedd verkan. Med den kritik som ligger i det
sagda lämnar jag klagomålen också i denna del.

5. Frågan om polisläkarnas utlåtande kan anses vara tillfyllest.

I ett beslut den 7 maj 1986 har socialstyrelsen ansett det befogat att rikta
viss kritik mot polisläkarnas utformning av intygen. Man har dock inte ansett
det rimligt - med hänsyn till samtliga omständigheter i ärendet - att låta
denna kritik mynna i en talan om disciplinärt ansvar. I sammanhanget
upplyser socialstyrelsen också att man har tillsatt en utredning som bl. a. skall
granska läkares medverkan i sådana fall som förekommit i detta ärende.

Rädda Barnen har i sina påminnelser förklarat sig vidhålla kritiken mot
utformningen av polisläkarnas utlåtanden men godtagit den bedömning som
socialstyrelsen gjort i denna del.

Den fråga som aktualiseras i detta avsnitt har redan behandlats av
socialstyrelsen. Jag saknar för egen del anledning att uttala mig om huruvida
den bedömning som socialstyrelsen gjort varit riktig eller ej.

6. Frågan om det är lämpligt att SIV:s förtroendeläkare åtar sig uppdrag åt
polisen.

Denna fråga behandlas bl. a. av JO Gunnel Norell Söderblom i ett beslut
den 27 januari 1988, dnr 1442-1986.1 beslutet konstateras i detta hänseende
att den oklarhet som råder rörande förtroendeläkares ställning inte är
tillfredsställande. En kopia av beslutet har därför överlämnats till en särskild
utredningsman som nyligen har tillsatts för att se över bestämmelserna om
tillsyn av hälso- och sjukvårdspersonalen m. m.

Vid telefonsamtal med avdelningsdirektören Lars-Arvid Frithiof vid
socialstyrelsen har inhämtats att den arbetsgrupp som enligt vad som sägs i
socialstyrelsens beslut den 7 maj 1986 har fått i uppdrag att överväga bl. a. de
legala förutsättningarna för läkares insatser i utlänningsärenden ännu inte
kommit fram till hur man bör organisera ett system med förtroendeläkare.
Med hänsyn till frågans vikt och de motsättningar som tycks råda i ämnet är
det enligt min mening angeläget att problemet löses med det snaraste. Med
detta konstaterande lämnar jag klagomålen också i denna del.

Avslutningsvis vill jag anföra detta: Rädda Barnen har i sin anmälan inte
särskilt tagit upp frågan om det varit riktigt av polismyndigheten att
direktavvisa familjerna F. och H. och av SIV att inte överta ärendena. För
egen del är jag benägen att anse att utvecklingen i dessa ärenden haft sin
egentliga grund i den av myndigheterna redovisade ståndpunkten att
familjernas skäl av politisk-humanitär natur kunnat lämnas utan avseende i

enlighet med ordalydelsen i 34 § utlänningslagen. Polismyndigheternas
möjligheter att avvisa utlänningar som anför skäl av politisk natur för att få
stanna i Sverige är enligt lagförarbeten och andra uttalanden avsedda att
utnyttjas i ett fåtal fall av okomplicerad natur. Det har således inte förutsatts
av lagstiftaren vid utformningen av handläggningsreglerna att polismyndigheter
skulle komma att hantera ärenden med sådana komplikationer som
är aktuella här. Likväl har detta kommit att bli en icke ovanlig företeelse. För
egen del vill jag ifrågasätta om inte lagbestämmelsen om skyldighet för
polismyndighet att överlämna awisningsärenden till SIV har förlorat allt
innehåll när polismyndigheten med stöd av SIV kunnat finna att sådana skäl
som familjerna F. och H. anfört för sin ansökan att få uppehållstillstånd i
Sverige kunde lämnas utan avseende.

Jag överlämnar en kopia av detta beslut till arbetsmarknadsdepartementet
och till riksdagens socialförsäkringsutskott för kännedom.

Förvarstagande av en 16 månaders flicka i ett ärende angående
verkställighet av beslut om utvisning m. m.

(Dnr 2781-1986)

I ett beslut den 14 juni 1988 anförde JO Wigelius följande.

1. Bakgrund

Peruanska medborgarna Ismael C. och hans maka Rosio kom till Sverige den
24 januari 1985. De ansökte därefter om uppehålls- och arbetstillstånd hos
polismyndigheten i Jakobsberg. Ismael uppgav sig därvid vara politisk
flykting. Ärendet överlämnades av polismyndigheten till statens invandrarverk
(SIV), som den 13 november 1985 beslöt avslå makarna C:s ansökan
samt utvisade dem och makarnas den 3 juli 1985 födda dotter Agneta. Sedan
makarna C. besvärat sig, avslog regeringen besvären i ett beslut den 23
oktober 1986.

Samma dag som regeringsbeslutet meddelades fattade polismyndigheten i
Jakobsberg (polisintendenten Hans Östberg) med stöd av 8 § utlänningslagen
beslut att familjen C. skulle hämtas utan föregående kallelse. Vid
eftersökning samma dag kunde familjen inte anträffas. Påföljande dag
överlämnades ärendet till polisen i Stockholm, varvid polisintendenten Carin
Ewald beslöt att familjen C. skulle tas i förvar med stöd av 50 § utlänningslagen.
Grunden härför var att det skäligen kunde befaras att man skulle
komma att hålla sig undan.

Vid ytterligare undersökningar i Jakobsberg påträffades endast makarna
C:s dotter, som anförtrotts åt en släkting till fru C. Dottern fördes av
polispersonal till Vistagården, där hon förvarades i omkring två dygn medan
efterforskningen av föräldrarna fortsatte. Sedan denna misslyckats återfördes
barnet den 26 oktober 1985 till fru C:s släkting.

Polismyndigheten i Stockholm överlämnade den 15 december 1986

verkställighetsärendet till SIV. Verket överlämnade i sin tur ärendet till
regeringen med yttrande att man fann anledning till ändring av tidigare
beslut. I samband därmed upphävdes beslutet om tagande i förvar. Regeringen
fann den 7 maj 1987, med hänsyn till de sammantagna omständigheter
som då förelåg i ärendet, att utvisningsbesluten inte borde verkställas och
upphävde därför dessa.

2. Klagomålen

I en skrivelse, som kom in till JO den 27 november 1986, anförde
generalsekreteraren i Rädda Barnen, Thomas Hammarberg, i huvudsak
följande.

Torsdagen den 23 oktober 1986 hade regeringen beslutat att avslå
överklaganden från sju peruaner över SIV:s beslut i mars 1985 om att inte
bevilja dessa uppehållstillstånd i Sverige. Redan samma dag greps en
peruansk kvinna och hennes fyraåriga dotter och sattes i förvar på Vistagården.
Mannen höll sig undan för polisen. Samma dag gick också paret C.
under jorden. De meddelade via telefon nära anhöriga, fru C:s bror och hans
hustru, att de hade för avsikt att överlämna sin 16 månader gamla dotter
Agneta i deras vård tills vidare. Hon överlämnades också samma dag vid
halvtolvtiden genom ombud till de anhöriga.

Fredagen den 24 oktober gjorde polisen i Jakobsberg en husundersökning i
familjen C:s lägenhet. Den genomfördes av ett stort antal poliser som var
tungt beväpnade. Dessutom deltog en socialsekreterare från socialjouren. -Lägenheten befanns vara tom. Polisen fortsatte då med ytterligare husundersökningar
i det bostadsområde i Järfälla, där familjen C. bodde. Socialsekreteraren
kunde därvid på grund av andra engagemang inte delta. De fortsatta
undersökningarna gjordes därför utan att någon från de sociala myndigheterna
var närvarande. Vid 14-tiden samma dag gjorde ett tiotal tungt beväpnade
poliser en undersökning hemma hos fru C:s bror och svägerska. I lägenheten
fanns bl. a. Agneta, som sov. Samtliga vuxna beordrades ner i källaren, där
de fick stanna i omkring tio minuter för identifikation samtidigt som
lägenheten genomsöktes. Agneta hade därvid tillåtits att ligga kvar i sängen
och sova. Svägerskan hade i detta sammanhang för polisen uppgivit att ”mitt
barn sover”. Polisen gjorde därefter en husundersökning i ytterligare en
lägenhet utan att finna de personer man sökte.

Vid 17-tiden återkom polisstyrkan till fru C:s bror och svägerska. Denna
gång förstod polisen att Agneta fanns i lägenheten. Sedan svägerskan
uppmanats att göra i ordning saker som Agneta kunde ha med sig gav sig två
civilklädda poliser vid 19-tiden av med Agneta, medan några poliser
stannade kvar i lägenheten till omkring kl. 22.00. Inte någon gång under
besöket uppgav poliserna några namn. De anhöriga fick inte några uppgifter
om vart Agneta förts eller vart de kunde vända sig för att få ytterligare
upplysningar. Polisen förhörde sig inte heller om Agnetas relationer till den
familj hon vistades hos eller erbjöd någon att följa med när Agneta togs i
förvar.

Det hade senare visat sig att Agneta förts till Vistagården, där den
peruanska kvinnan och hennes fyraåriga dotter redan fanns. Strax innan

Agneta anlänt till Vistagården hade denna kvinna fått veta att hon ”skall
passa en flicka som hittats ensam hemma”. - Sedan ett antal personer
engagerat sig i fallet och Rädda Barnen beslutat att agera, återfördes Agneta
till sina släktingar av polis och socialarbetare den 26 oktober vid 19-tiden.

Efter att ha redovisat sin inställning i frågan om omhändertagande av barn
ställde Hammarberg, mot bakgrund av bl. a. förarbetena till 50 § utlänningslagen
och uttalanden från vissa befattningshavare inom polisväsendet
angående det här redovisade fallet, följande frågor.

- Förelåg i fallet Agneta grund för förvar och förelåg sådana synnerliga skäl
att ta henne ensam i förvar, särskilt mot bakgrund av att polismyndigheten
inte kunde verkställa utvisning av henne utan vårdnadshavares närvaro?

- Borde polismyndigheten ha tillgripit mindre ingripande tvångsåtgärder,
t. ex. att ha använt sig av uppsiktsförfarande i stället för ett ”fängsligt
förvarstagande”?

- Är det sätt på vilket förvarstagandet genomfördes och det faktum att
polismyndigheten underlät att informera de tillfälliga vårdnadshavarna/
släktingarna och ombudet om vart man fört Agneta och var hon befann sig
under frihetsberövande! förenligt med utlänningslagstiftningen, polisinstruktioner
etc.?

- Hade polisen rätt att ta barnet i förvar, utan att de sociala myndigheterna
medverkade?

Hammarberg fogade vid sin skrivelse ett utlåtande över en barnpsykiatrisk
bedömning av Agneta, utförd av leg.läk. Sigmund Soback (specialist i barnoch
ungdomspsykiatri) och barnpsykologen Birgitta Böhm den 29 oktober
1986 i det tillfälliga fosterhemmet. De anförde som sin bedömning bl. a. att
flickan uppvisade vissa tecken på sviter av det trauma hon genomlidit men att
dessa tecken endast var lätta och snart borde försvinna, under förutsättning
att hon inom en snar framtid återförenades med föräldrarna.

3. Utredning

Handlingarna remitterades till länspolismästaren i Stockholms län för
utredning och yttrande.

Av de redogörelser för händelseförloppet som med anledning av remissen
inhämtats från polisintendenten Hans Östberg och polismästaren Hans
Lejster, polismyndigheten i Jakobsberg, samt polisintendenten Carin Ewald,
polismyndigheten i Stockholm, framgår bl. a. följande.

Polismyndigheten i Jakobsberg underrättades den 22 oktober 1986 per
telefon av arbetsmarknadsdepartementet att regeringen dagen därpå skulle
komma att lämna familjen C:s besvär över SIV:s utvisningsbeslut utan bifall.
Man hade därvid uttalat att det bedömdes som angeläget att verkställighet
kunde ske så snart som möjligt. Skälen härför hade dock ej utvecklats. Telex
om regeringsbeslutet och handlingarna i ärendet kom in till polismyndigheten
i Jakobsberg den 23 oktober. Efter föredragning för Östberg gjorde
denne bedömningen att det skäligen kunde befaras att vederbörande
utlänningar med hänsyn till sina personliga förhållanden inte skulle efterkomma
kallelse att inställa sig hos polismyndigheten för delgivning av
regeringsbeslutet och för verkställighetsförhör. Östberg beslöt därför med

stöd av 8 § utlänningslagen att de skulle hämtas utan föregående kallelse.
Familjen eftersöktes i denna avsikt men utan framgång i bostaden. Man
beslöt då att återuppta efterforskningarna dagen därpå.

På morgonen den 24 oktober uppdrogs åt några kriminalinspektörer att ta
kontakt med familjen C. Vid telefonkontakt med familjens lägenhet uppgav
”en man med utländsk brytning” att lägenheten skulle hållas stängd för
polisen, vilket den också förblev. Omkring kl. 08.30 rapporterades läget för
Leister, varvid hade meddelats bl. a. att familjen förskansat sig i lägenheten
med ett ettårigt barn samt att, enligt uppgift från en viss socialsekreterare,
det ej kunde uteslutas att paret hade vapen. Leister beslöt därefter att ”frysa
läget”, meddela Stockholms polisdistrikt att piketinsats kunde komma att
behövas och låta personalen avvakta vidare order. Därefter inhämtade
Leister viss information från arbetsmarknadsdepartementet, rikspolisstyrelsen,
SIV och polismyndigheten i Stockholm. På grund härav gav han order
om att verkställighetsåtgärderna i första hand skulle utföras på frivillighetens
väg. Han ansåg ett mjukt och försiktigt ingripande vara påkallat dels med
tanke på barnet, dels för att undvika våld mot person. Övertalningsförsök
skulle inledas med hjälp av en socialsekreterare. Även en tolk tillkallades för
att förebygga eventuella språksvårigheter - trots att familjen enligt uppgift
talade svenska. Man erhöll dock ej kontakt med familjen. Leister gav också
order att inkalla piketgruppen från Stockholm. - Efter att ha låtit polispersonal
avvakta vid lägenheten under förmiddagen utan att något ljud uppfattats
gav Leister kl. 12.40 order om inbrytning. Denna verkställdes av piketgruppen
som dock fann lägenheten tom. Det visade sig senare att familjen tagit sig
ut via balkongen och en grannlagenhet. Under eftermiddagen eftersöktes
familjen hos släktingar, Rosio C:s bror och dennes hustru. Där befann sig
fyra vuxna och två barn. Det ena barnet uppgavs vara lägenhetsinnehavarens
son, det andra dotter till en av de besökande männen. Polisaktionen
avblåstes kl. 14.50.

Sedan ytterligare informationer inhämtats beslöts omkring kl. 18.00 om ny
husrannsakan hos Rosio C:s bror och svägerska. Därvid påträffades ej
föräldrarna men väl den lilla flicka som tidigare funnits där och som nu
konstaterades vara Agneta. Hon överfördes därför till polisstationen i
Jakobsberg, där hon omhändertogs av en kvinnlig polisaspirant, och därefter
till Vistagården i Huddinge tillsammans med en kvinnlig kriminalinspektör.

Då en samordnad polisinsats nu bedömdes nödvändig och då Leister skulle
ha polischefsberedskap under helgen och därefter semester, övertogs
ärendet kl. 18.30 av polismyndigheten i Stockholm. Efterforskningarna av
Agnetas föräldrar fortsatte, dock utan resultat. Den 26 oktober 1986 beslöt
polismyndigheten att låta flickan återvända till släktingarna, eftersom
möjligheterna att finna föräldrarna bedömdes som små.

Leister anförde sammanfattningsvis bl. a. detta.

Förvarstagandet av flickan Agneta betraktar jag ej som något isolerat beslut.
Vad polismyndigheten hade att verkställa var regeringens beslut att utvisa
hela familjen på tre personer inklusive flickan Agneta. Agneta överlämnades
av sina föräldrar under kvällen till tredje person hos vilken Agneta
påträffades av polisen. Vi räknade då med att snarast påträffa även

föräldrarna och på så sätt kunna samla familjen för en gemensam verkställighet.

Visserligen har verkställighetsärendena i utlänningsärenden under senare
år blivit allt besvärligare - inte minst genom täta ändringar i lagstiftningen.
Innebörden av skilda begrepp hinner nästan aldrig utkristalliseras i rättstillämpningen.
Klart är emellertid att av förarbetena till här aktuell
bestämmelse framgår att synnerliga skäl kan föreligga exempelvis i samband
med verkställighet. Vederbörande bör då föras till så ”civil” miljö som
möjligt. Detta anser jag uppfyllt.

Avslutningsvis tror jag alla begriper att polisen inte skyddsutrustar sig för
att hämta ett litet barn på 1 1/2 år. Skyddsvästar och förstärkningsvapen
måste dock användas i de fall vi har att omhänderta människor - vuxna
sådana - som vi kan ha anledning beteckna som farliga. Utrustningen är till
för att förhindra att människor kommer till skada - såväl den som skall
omhändertas som polismännen som har att göra ingripandet. Som polischef
har jag ansvar inte enbart inför allmänheten eller skilda grupper utan även
inför mina polismän och deras familjer. Risk för våld och skador elimineras
naturligtvis i proportion till de skyddsåtgärder som vidtages. Med närmare
vetskap om aktuell organisation och om de människor mot vilka utvisningsbeslutet
i detta ärende riktar sig skulle jag naturligtvis ej heller i dag göra
någon annan bedömning än jag gjorde den 24 oktober 1986.

Carin Ewald yttrade bl. a. följande.

Polismyndighetens bedömning av behovet av förvarstagande i ett verkställighetsärende
innebär till största delen en bedömning av hur stor risken är för
att utlänningen kommer att hålla sig undan. Finns en sådan risk innebär detta
att verkställighet av utvisningsbeslutet förefaller omöjlig att genomföra.
Polismyndigheten anser då att också synnerliga skäl för att ta ett barn i förvar
kan föreligga.

I praktiken går prövningen till på följande sätt: I förarbetena till
utlänningslagen betonas gång på gång att tvångsmedel endast skall användas
med stor restriktivitet. Kravet på synnerliga skäl för att ta barn under 16 år i
förvar innebär ytterligare en begränsning av möjligheterna att besluta om
förvar. Förarbetena ger endast ett exempel på vad som kan utgöra synnerliga
skäl, nämligen att en direktavvisning ornöjliggöres om den som skall avvisas
inte berövas friheten. Bestämmelsen i 50 § utlänningslagen måste därför ses
som ett principiellt förbud att ta barn under 16 år i förvar. Endast i
undantagsfall får sådant tvångsmedel komma till användning.

Polismyndigheten fattar aldrig beslut om förvar som berör barn under 16 år
om det finns någon möjlighet att verkställa utvisningen på annat sätt. I de fall
där utlänningen genom sitt uppträdande klargör att han inte kommer att
medverka till verkställigheten, ser polismyndigheten inte någon annan utväg
än att frihetsberöva samtliga familjemedlemmar.

Polismyndighetens bedömning att en kvalificerad risk att familjen skulle
hålla sig undan förelåg innebar att verkställighet av utvisningsbeslutet skulle
bli omöjlig att genomföra om inte samtliga medlemmar i familjen berövades
friheten. Polismyndigheten fann därför att denna risk innebar att synnerliga
skäl att ta barnet i förvar förelåg.

Rädda Barnen har i sin skrivelse till JO ifrågasatt om polisen hade
synnerliga skäl att omhänderta flickan ensam eftersom verkställighet ändå
inte kunde ske så länge föräldrarna höll sig undan. Det är i och för sig riktigt
att det krävs att fråga om verkställighet av ett utvisningsbeslut har uppkommit
för att flyktfara, oavsett arten av denna, skall kunna föranleda ett beslut

om förvar. Vid tiden för omhändertagandet hade polismyndigheten inlett
verkställighetsförfarandet och några upplysningar som medförde tveksamhet
huruvida verkställighet skulle ske förelåg över huvud taget inte. Det var
bara en fråga om att leta reda på de personer som omfattades av
utvisningsbeslutet. Den omständigheten att de personer som skall utvisas
inte har för avsikt att finna sig i utvisningsbeslutet påverkar enligt polismyndighetens
mening inte det förhållandet att fråga om verkställighet faktiskt
har uppkommit. Så länge det fanns ställen där föräldrarna kunde tänkas
uppehålla sig hade polismyndigheten också för avsikt att söka dem. Först när
alla sådana möjligheter är uttömda kan man säga att någon verkställighet
knappast kommer att äga rum inom den närmaste tiden.

Det var också sedan alla för polisen kända uppehållsorter blivit undersökta
som man konstaterade att verkställighet inte längre var aktuell och beslutade
att återsända flickan till släktingarna.

Någon avsikt att genom omhändertagandet tvinga föräldrarna att träda
fram har aldrig funnits. Det saknas anledning att tro att de föräldrar som
överger sina barn för att undgå verkställighet låter sig påverkas av vetskapen
att barnen har blivit omhändertagna. Det är väl känt att enligt svensk praxis
verkställs sällan utvisningsbeslut beträffande ensamma barn eller delar av
familjer, varför ett sådant omhändertagande knappast torde ge föräldrarna
anledning att ge sig tillkänna.

Mindre ingripande tvångsåtgärder, som t. ex. anmälningsplikt, ansåg
polismyndigheten meningslöst att tillgripa. Det skulle innebära att den familj
som tidigare lämnat oriktiga uppgifter om barnets identitet skulle ansvara för
att hon fanns tillgänglig för den händelse föräldrarna anträffades.

Rädda Barnen påpekar också att polismyndigheten borde ha underrättat
ombudet och de tillfälliga vårdnadshavarna om barnets vistelseort. Till dess
att regeringen meddelade beslut om utvisning hade familjen haft tillgång till
biträde enligt rättshjälpslagen. Sådant uppdrag upphör enligt gällande regler
i och med att beslut om utvisning meddelas. I verkställighetsskedet meddelas
rättshjälp genom offentligt biträde antingen när anledning förekommer att
överlämna ärendet till statens invandrarverk enligt 85 § eller 86 § UtlL eller
när utlänningen hållits i förvar längre tid än en vecka, rättshjälpslagen
(1972:429) 41 § 1 stycket 7 p. Något biträde enligt rättshjälpslagen fanns
således inte. Polismyndigheten hade inte heller fått fullmakt för någon att
agera som ombud för familjen. Inte heller hade någon agerat som ombud
genom att komma med inlaga i ärendet. Det fanns således inte något ombud
att underrätta.

Rädda Barnen har i sin skrivelse till JO gjort gällande att familjen där
flickan vistades innan omhändertagandet var ”tillfälliga vårdnadshavare”.
Enligt föräldrabalken 6 kap. 2 § står barn under vårdnad av båda föräldrarna
eller en av dem om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två
särskilda förordnade förmyndare. Endast genom beslut av rätten kan
vårdnad enligt föräldrabalken flyttas från föräldrarna. ”Tillfällig vårdnad” är
inte reglerad i föräldrabalken och någon underrättelseskyldighet torde inte
kunna härledas ur detta begrepp.

Föreligger skyldighet att underrätta om barns vistelseort efter omhändertagande
torde denna skyldighet i första hand fullgöras genom underrättelse
till föräldrarna. I det förslag till barnkonvention som Rädda Barnen redogör
för i sin skrivelse framgår det också tydligt att ”myndigheten skall hålla
föräldrar och barn informerade om den frånvarandes vistelseort”. Den
underrättelseskyldighet som eventuellt kan anses åligga polismyndigheten i
fall där barn omhändertas med stöd av 50 § UtlL kunde i detta fall inte
fullgöras eftersom föräldrarna befann sig på för polismyndigheten okänd ort.

Någon underrättelse om flickans vistelseort har inte lämnats till familjen

där hon vistades. Inte heller har några förfrågningar gjorts till ansvariga eller
handläggare vid Stockholmspolisen. Huruvida man har gjort någon förfrågan
till polisen i Jakobsberg framgår inte av Rädda Barnens skrivelse. Hade
familjen gjort förfrågan om flickans vistelseort hade det inte funnits någon
anledning att inte lämna ut den uppgiften.

Enligt rikspolisstyrelsens allmänna råd (CM 4/84) skall polismyndigheten
omedelbart underrätta socialförvaltningen i den ort där barnet förvaras när
barn under 16 år tas i förvar enligt utlänningslagen. Sedan flickan förts till
Vistagården uppdrog undertecknad till vakthavande befäl i Huddinge
polisdistrikt att fullgöra denna anmälningsplikt. Samtidigt hemställdes att en
särskild vårdare skulle finnas på Vistagården för vård av flickan. Vakthavande
befäl gav sedan besked att någon sådan vårdare kunde kommunen inte
bistå med. Inte heller ett fosterhem med de särskilda kvalifikationer som
krävdes kunde omedelbart ordnas. Polismyndigheten har därmed berett de
sociala myndigheterna möjlighet att ombesörja vården av flickan i enlighet
med de föreskrifter som finns.

Enligt praxis begärs alltid bistånd av socialmyndighet vid ingripanden mot
barn. Vid transport från Vistagården för vilken polismyndigheten i Stockholm
var ansvarig, fanns en socialtjänsteman närvarande. Polismyndigheten
har därmed följt de föreskrifter som finns.

Biträdande länspolismästaren Gösta Welander fann i sitt yttrande, mot
bakgrund av vad Lejster och Carin Ewald anfört, inte att någon befattningshavare
vid polismyndigheterna i Jakobsberg och Stockholm hade gjort sig
skyldig till brott eller tjänsteförseelse.

Härefter remitterades handlingarna i ärendet till statens invandrarverk för
yttrande. Verket yttrade sig endast angående verkets befattning med
verkställighetsärendet och upphävandet av beslutet om tagande i förvar av
mannen.

Rädda Barnen bereddes tillfälle att komma in med yttrande över
utredningen och lät under hand meddela att man vidhöll de synpunkter som
redovisats i anmälan.

4. Bedömning

4.1 Allmänna överväganden

8 § utlänningslagen (UtlL) innehåller bl. a. att en utlänning som vistas i
Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa sig
hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om det med
hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter
skäligen kan befaras att han ej skulle efterkomma en kallelse, får utlänningen
hämtas utan föregående kallelse. Vidare föreskrivs i 50 § UtlL att en
utlänning får tas i förvar bl. a. när fråga om verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut har uppkommit och det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att
han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet. Dessa
bestämmelser skall ses mot bakgrund av 1 § 2 stycket UtlL, där det anges att
lagen skall tillämpas på ett sådant sätt att utlänningars frihet inte begränsas
mer än vad som är nödvändigt i varje särskilt fall.

I rekvisitet ”skäligen kan befaras” ligger att det måste göras en särskild

prövning i varje enskilt ärende. För att undanhållanderisk skall anses
föreligga måste man kunna åberopa konkreta omständigheter till stöd för att
en sådan risk kan anses föreligga, innan utlänningen kan tas i förvar. I de
flesta fall torde därför en närmare undersökning av utlänningens förhållanden
vara påkallad, innan det går att ta ställning till faran för undanhållande.
En allmän bedömning av denna utifrån vad som vanligen brukar hända i
fråga om t. ex. personer av en viss nationalitet är således inte tillräcklig.

Östberg har inte närmare angivit vad han grundat sin bedömning om
undanhållanderisk på. Eftersom jag inte har funnit skäl att ifrågasätta något
ansvar för Östberg, har jag heller inte ansett mig ha anledning att utreda
denna fråga närmare. Till Östbergs fördel bör här nämligen framhållas att
han valde det mindre ingripande tvångsmedlet hämtande till förhör i stället
för tagande i förvar. Det senare utgör, enligt vad jag tror mig veta, en mer
eller mindre stadgad praxis på sina håll. Han kan också ha påverkats av
uppgiften från arbetsmarknadsdepartementet att det där bedömts som
angeläget med en snar verkställighet. Sådana bedömningar medför emellertid
inte att rekvisiten för användande av tvångsmedel får någon förändrad
innebörd.

När polismyndigheten i Stockholm den 27 oktober 1986 övertog verkställighetsärendet
hade onekligen, på grund av omständigheter som framkommit
i samband med efterspaningar av familjen C., förutsättningarna för
tagande i förvar inträtt. En särskild fråga i det sammanhanget är emellertid
när man får eller skall fatta beslut om förvar i den eftersöktes utevaro. Själva
uttrycket ta i förvar synes mig närmast leda tanken till att utlänningen finns
till hands vid prövningen. I förarbetena till förvarsreglerna har jag inte heller
kunnat finna något som ger vid handen att lagstiftaren tänkt sig några beslut
om förvar i utlänningens frånvaro. Det kan här påpekas att de nuvarande
reglerna om förvar i utlänningslagen har tillkommit med ledning av
utformningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om anhållande och
häktning, något som enligt uttryckliga föreskrifter kan beslutas i den
misstänktes utevaro. (Jfr institutet ”gripande”, vilket för sin användning
synes förutsätta att den misstänkte är tillgänglig.) Från effektivitetssynpunkt
synes heller inte mycket stå att vinna med att besluta om förvarstagande, när
utlänningen inte redan är tillgänglig. Om han inte kan anträffas för
delgivning av ett beslut om verkställighet torde det ofta vara tillräckligt att
han efterlyses med stöd av bestämmelserna i efterlysningskungörelsen. Vid
anträffandet får sedan en bedömning göras av förutsättningarna för tagande i
förvar. Det kan här erinras om möjligheten för enskilda polismän att med
stöd av 11 § polislagen tillfälligt omhänderta en utlänning i avvaktan på
polismyndighetens prövning av frågan enligt 50 § UtlL.

Också från andra utgångspunkter kan det mot bakgrund av det sagda
ifrågasättas om beslut om tagande i förvar normalt bör fattas i den eftersöktes
utevaro. Om beslutet inte blir verkställt inom kort tid föreligger det nämligen
en risk att, när det faktiska frihetsberövandet slutligen sker, förhållandena
har ändrats på ett sådant sätt att det inte längre finns grund för förvar; jfr JO:s
ämbetsberättelse 1987/88 s. 103 f. Att en enskild drabbas av ett frihetsberövande
på grund av brister i myndighetens rutiner i fråga om t. ex. bevakning
kan i princip inte godtas.

4.2 Grunden för Agnetas tagande i förvar

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1985, skärptes
förutsättningarna för att ta barn i förvar. Tillägget i 50 § UtlL innefattar att
en utlänning som är under 16 år inte utan synnerliga skäl får tas i förvar och
att detsamma skall gälla barns vårdnadshavare eller, om de är flera, någon av
dem. I prop. 1983/84:144 anförde föredragande statsrådet att hon för egen
del ansåg det ytterst viktigt att förvarstagande inte tillgrips i andra fall än då
detta är oundgängligen nödvändigt. Vidare ville hon, efter att ha redovisat
invandrarpolitiska kommitténs mening att synnerliga skäl för förvar av barn
kunde föreligga i direktavvisningssammanhang, inte utesluta att så även
annars undantagsvis kunde vara fallet, exempelvis i samband med verkställighet.
Hon uttalade därvid att det, om förvarstagande blev nödvändigt, var
angeläget att förvarstiden blev så kort som möjligt.

Carin Ewald har ställt förvarstagandet i relation till frågan om verkställighet
av utvisningsbesluten varit aktuell. Det råder enligt min mening inte
någon tvekan om att så har varit fallet. Tveksamheten i detta ärende hänför
sig till om det förelegat synnerliga skäl att ta Agneta i förvar, när hon
anträffats hos andra personer än föräldrarna. Enligt min mening kunde
sådana skäl måhända ha förelegat om man haft en någorlunda säker uppgift
om var föräldrarna fanns och således haft grundad anledning anta att de inom
kort skulle komma att omhändertas. Av yttrandet från Carin Ewald framgår
dock inte annat än att polismyndigheten hade för avsikt att söka dem på de
ställen där de kunde tänkas uppehålla sig. I den situationen anser jag inte att
de lagliga förutsättningarna för Agnetas tagande i förvar har varit för
handen. I övrigt vill jag hänvisa till vad jag ovan anfört om beslut om tagande
i förvar i en utlännings frånvaro.

4.3 Hade mindre ingripande åtgärder bort vidtas?

Rädda Barnen har ifrågasatt om polismyndigheten inte borde ha tillgripit
mindre ingripande tvångsåtgärder, t. ex. uppsiktsförfarande, i stället för att
ta Agneta i förvar. Ett sådant förfarande, som regleras i 50 § 2 stycket UtlL,
är emellertid formellt betraktat inte särskilt lämpat i fråga om ett litet barn.
Det innefattar nämligen att utlänningen åläggs t. ex. anmälningsplikt eller
andra villkor som behövs för att hålla utlänningen under uppsikt. Däremot
hade det naturligtvis inte mött några hinder och kanske varit den lämpligaste
åtgärden att polismyndigheterna ställt lägenheten under bevakning, om det
ansetts vara särskilt angeläget att hålla reda på Agnetas vistelseort.

4.4 Medverkan av sociala myndigheter m. m.

Någon skyldighet att underrätta de sociala myndigheterna i ett fall som det
förevarande finns inte. Däremot är det självfallet lämpligt att så sker i
enlighet med den av rikspolisstyrelsen utfärdade handledningen. Så har
också skett. Att något biträde från kommunens sida inte stått att få borde
enligt min mening ha fått polismyndigheten att göra en omprövning av
beslutet om förvar. Carin Ewald har emellertid endast anfört att ”Polismyn -

digheten berett de sociala myndigheterna möjlighet att ombesörja

vården av flickan”. Det kan därför finnas skäl att understryka att det alltid är
polismyndigheten som har det primära ansvaret för omvårdnaden av
förvarstagna personer. Kan man inte uppfylla detta ansvar bör knappast
förvarstagandet bestå.

Omvårdnadsfrågan löstes i stället på det sättet att Agneta överantvardades
till en peruansk kvinna, som också var tagen i förvar. Det är möjligt att detta
från rent praktiska synpunkter varit det lämpligaste i detta fall och att det inte
visat sig ogynnsamt med tanke på barnets bästa under förhandenvarande
omständigheter. Principiellt sett kan det emellertid inte godtas att tillsynen
av frihetsberövade personer anförtros en annan frihetsberövad. Polisen
kunde rimligen inte ha någon större kännedom om kvinnans lämplighet att ta
hand om en annan familjs barn och tog på sig ett stort ansvar genom detta
förfarande. Det är inte heller, från en annan utgångspunkt, möjligt att på
detta sätt ålägga en enskild person ett myndighetsansvar.

4.5 Övrigt

Rädda Barnen har vidare ifrågasatt sättet för verkställigheten av förvarsbeslutet
och underlåtenheten att informera ombudet och de personer som
Agneta vistades hos. Det har emellertid inte framkommit något som kan
betraktas som anmärkningsvärt beträffande omvårdnaden om Agneta innan
hon kom till Vistagården. Att den särskilt utrustade piketstyrkan kom till
användning vid tillfället i fråga hade självfallet inte sin grund i omhändertagandet
av barnet. - Carin Ewald har utförligt redovisat varför polismyndigheten
inte haft någon sådan informationsskyldighet som Rädda Barnen
påstått. Det saknas skäl för mig att ifrågasätta denna redovisning. Jag anser
det däremot, vare sig det finns föreskrifter därom eller ej, ligga i sakens natur
att de personer som anförtrotts omvårdnaden av ett barn i ett fall som detta
underrättas om vart barnet förs. Det enda som skulle kunna ligga i vägen för
en sådan information är att möjligheterna att få tag på föräldrarna skulle
allvarligt försämras. Enligt min mening kan man här fråga sig om inte en
underrättelse kunde ha haft motsatt effekt, nämligen att föräldrarna eller
någon av dem anmält sig i syfte att få hand om barnet.

5. Avslutning

Jag har i det föregående i olika avseenden ställt mig kritisk till polismyndigheternas
tillämpning i detta fall av utlänningslagens bestämmelser om frihetsberövande.
Den restriktivitet som anbefalls i lagen, särskilt beträffande
förvarstagande av barn, har tydligen inte varit aktuell, inte ens i efterhand i
samband med avgivande av yttranden i ärendet. Jag är väl medveten om att
det från rena effektivitetssynpunkter ofta med fog kan uppfattas som
nödvändigt att ta utlänningar i förvar för att säkra verkställighet av
avvisnings- och utvisningsbeslut. Det är bl. a. av den anledningen som
lagstiftaren vid ett flertal tillfällen funnit sig nödsakad att i allt högre grad
skärpa förutsättningarna för frihetsberövande enligt utlänningslagen. Den
okänslighet som visats i detta fall för humanitära och andra synpunkter kan

ge anledning till ett ifrågasättande av bl. a. polismyndigheternas rätt att
självständigt fatta beslut i frågor om förvar. Jag finner anledning att
överlämna en kopia av detta beslut för kännedom till riksdagens socialförsäkringsutskott
och arbetsmarknadsdepartementet.

Vissa övriga ärenden

Förfarandet med bandupptagningar av förhör under förundersökning

(Dnr 2674-1986)

I ett klagoärende, som rörde handläggningen i olika avseenden av ett ärende
som gällde misstanke om sexuellt övergrepp mot barn, uppkom bl. a. fråga
om bandupptagningar av förhör under förundersökning skall bevaras av
polismyndigheten så länge ärendet handläggs av polismyndighet, åklagarmyndighet
eller domstol.

Av utredningen framgick följande. Barnets mor hördes i polishuset, varvid
förhöret togs upp på band. Förhörsledaren dikterade därefter in en
sammanfattande utsaga på bandet. Denna spelades upp för modern som
godkände den. Den sammanfattande utsagan skrevs sedan ut för protokollet.
Vidare hölls ett telefonförhör med barnets mormor. Förhöret togs upp på
band. Efter det att utskrifterna färdigställts raderades banden.

JO Wigelius anförde i här berörd fråga följande i ett beslut den 22 februari
1988.

Varken rättegångsbalken eller förundersökningskungörelsen innehåller
bestämmelser som har direkt tillämpning på förfarandet med ljudband från
förhör under förundersökningen. I fråga om minnes- och konceptanteckningar
ges dock ledning i bestämmelsen i 23 kap. 21 § 2 stycket RB. Enligt
denna må uppteckning av den hördes utsaga ej ändras efter det att denne
tagit del av uppteckningen och framfört eventuella erinringar mot innehållet,
och för det fall utsagan först efter granskningen antecknas i protokollet skall
uppteckningen biläggas handlingarna.

Min uppfattning är att ljudband bör jämställas med minnes- och
konceptan teckningar. Detta innebär, eftersom den intalade utsagan aldrig
direkt kan upptas i protokollet, att ljudband alltid bör bevaras till dess

ärendet slutligt handlagts. Ljudbanden från förhören borde således ha

bevarats till dess hovrättens avskrivningsbeslut vann laga kraft.

Det aktuella ärendet redovisas utförligare i andra avseenden under
rubriken Socialtjänst.

Polismyndighets dröjsmål att underrätta socialnämnd om omedelbart omhändertagande
enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

(Dnr 1316-1986)

I ett klagoärende framkom bl. a. följande.

L. omhändertogs enligt 8 § LVM vid två tillfällen av polismyndigheten i
Växjö. Det första tillfället var den 30 december 1985 och L. hölls i häkte
under tre dygn. Ett nytt omhändertagande skedde den 3 januari 1986. L.
kvarblev denna gång sex dygn i häktet. Socialnämnden i Växjö underrättades
om omhändertagandena den 2 respektive 7 januari 1986, dvs. den första
vardagen efter helgerna. Polismyndigheten förklarade detta med att det
under helgerna inte fanns någon beredskap för ansvariga handläggare för
LVM-ärenden hos socialnämnden. En underrättelse till de s. k. behandlingsassistenterna
som utgjorde socialjouren skulle, enligt polismyndigheten, inte
medföra någon tidsvinst. Socialnämnden uppgav bl. a. att i trängande fall
kunde de jourhavande assistenterna nå socialnämndens ordförande eller vice
ordförande för beslut i LVM-ärendena.

JO Wigelius anförde i beslut den 15 april 1988 bl. a. följande.

Enligt 8 § lagen om vård av missbrukare (LVM) får polismyndighet
omhänderta en missbrukare omedelbart om det är sannolikt att vård kan
beredas honom med stöd av LVM och rättens beslut om vård inte kan
avvaktas. Polismyndigheten skall enligt 9 § genast underställa länsrätten
beslutet och underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om beslutet. Den
som är omedelbart omhändertagen skall enligt 12 § utan dröjsmål beredas
vård i sådant hem som anges i 11 § eller på sjukhus. Det åligger socialnämnden
att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten anmält omhändertagandet.

Avsikten med bestämmelsen i 12 § LVM har enligt uttalande i propositionen
till lagen varit att säkerställa att den omhändertagne inte längre än
nödvändigt behöver uppehålla sig i polisens lokaler. Den som tas om hand
med stöd av 8 § är också som regel i omedelbart behov av vårdinsatser.
Socialnämnden bör redan samma dag som nämnden får kännedom om
omhändertagandet pröva behovet av vård och ta kontakt med den institution
som kan ge missbrukaren den behövliga vården. Enligt socialstyrelsens
allmänna råd (1982:6) bör socialnämnden ha en sådan beredskap att ärendet
kan handläggas även under helger.

Jag har inte funnit anledning att rikta kritik mot polismyndigheten för
besluten att omedelbart omhänderta L. enligt 8 § LVM.

Om polismyndighetens dröjsmål med att underrätta socialnämnden om
omhändertagandena vill jag säga följande. Som framgått har polismyndigheten
haft uppfattningen att en underrättelse till de jourhavande socialsekreterarna
inte skulle ha medfört en snabbare handläggning än som nu blev fallet.
Genom socialnämndens svar är klarlagt att nämnden kan börja sin handläggning
genast även under jourtid. Jag menar att oavsett hur det förhållit sig
härvidlag har det ålegat polismyndigheten att fullgöra sin skyldighet enligt
9 § så skyndsamt som möjligt. En stor del av ansvaret för att L. kom att
tillbringa tre respektive sex dagar i häkte faller således på polismyndigheten.
JO Tor Sverne har i beslut, se JO:s ämbetsberättelse 1983—84 s. 172 och

1986—87 s. 148, uttalat som sin mening att missbrukaren i regel bör överföras
till vårdinstitution eller LVM-hem inom kortare tid än tre dagar från
omhändertagandet. Jag delar den uppfattningen. Mot bakgrund av det
skyndsamhetskrav som således kommit till uttryck på flera olika sätt, blir det
mycket viktigt att samarbetet mellan polismyndighet och socialnämnd
fungerar effektivt. Socialnämnden i Växjö har förutskickat att en översyn av
rutinerna i samarbetet med polismyndigheten kommer att ske. Jag har
därmed anledning att utgå ifrån att sådana dröjsmål ifråga om underrättelse
till socialnämnden som förekommit i detta fall inte kommer att upprepas.

7 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

Kriminalvård

Placering i häkte av intagen som försökt rymma från
kriminalvårdsanstalt

(Dnr 1771-1987)

Klagomål m. m.

I en klagoskrift, som dagtecknats den 22 juli 1987 och som kom in till JO den
27 juli 1987, uppgav Ö. att han var intagen på häktet i Uppsala och att han var
missnöjd med de begränsade möjligheterna till fysisk träning och arbete vid
häktet. Upplysningar inhämtades från bl. a. häktet och Ö:s behandlingsjournal
infordrades. Av journalen framgick bl. a. följande. Ö. häktades den
6 juli och dömdes den 27 juli till fängelse. Han intogs sedan den 29 juli på
kriminalvårdsanstalten Uppsala. Den 5 augusti gjorde Ö. ett försök att
rymma därifrån. Han tog sig över anstaltsmuren men greps omedelbart
därefter. I samband därmed uppkom bråk mellan Ö. och den personal som
grep honom. Ö. fördes sedan av polis till häktet i Uppsala. Påföljande dag
hördes Ö. av personal från anstalten och från anstaltens sida beslöts att
hemställa hos kriminalvårdsdirektören om placering på annan anstalt för Ö.
Samma dag, den 6 augusti, beslöts också att Ö. skulle placeras på
kriminalvårdsanstalten Norrtälje. Någon sådan placering kom dock inte till
stånd. Ö. intogs i stället den 14 augusti 1987 på kriminalvårdsanstalten
Tidaholm.

Utredning

Mot bakgrund av vad som framkommit remitterades ärendet till kriminalvårdsdirektören
i Uppsala-regionen för upplysningar och yttrande om
grunden för att förvara Ö. i häkte till dess han placerades på Tidaholmsanstalten.

I sitt svar uppgav kriminalvårdsdirektören bl. a. följande. I samband med
att Ö. greps skadade denne en tillsynsman. Ö. placerades i häktet eftersom
han bedömdes som rymningsbenägen. Sedan det beslutats om att placera Ö.
vid kriminalvårdsanstalten Norrtälje fick han kvarstanna i häktet i avvaktan
på transport. Placeringen på häktet kom dock att bli ovanligt och onödigt
lång. Transporten till Norrtälje kunde inte komma till stånd omedelbart.
Fem dagar efter det att placeringsbeslutet fattats kontaktades regionledningen
av personal från Norrtäljeanstalten. Man uppgav att man där inte hade
möjlighet att ta emot Ö. inom rimlig tid. Samma dag beslöts att Ö. i stället
skulle placeras vid Tidaholmsanstalten.

Avslutningsvis anförde kriminalvårdsdirektören följande.

Vid placering av T.Ö. i häktet efter rymning och i avvaktan på omplacering
har vi följt den praxis som utvecklats inom verket och som torde sakna
egentligt stöd i lagtext eller förarbeten men som är en utvidgad tillämpning av

II § lagen om beräkning av strafftid m. m., en tillämpning som, enligt vad JO

Anders Wigelius i beslut den 15 oktober 1980 uttalat, bör vara ytterst
restriktiv.

I förevarande fall anser jag att det var befogat att placera T.Ö. i häktet
eftersom han rymt från regionens säkraste anstalt.

Efter remiss yttrade sig sedan kriminalvårdsstyrelsen.

Enligt 11 § lagen om beräkning av strafftid m. m. får den som skall förpassas
till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i anslutning härtill tillfälligt
förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om anstaltplacering
eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Bestämmelsen
tar enligt ordalydelsen sikte på tiden omedelbart innan den dömde införs
i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av domen. Enligt förarbetena torde
bestämmelsen även kunna tillämpas när en intagen som rymt skall föras
tillbaka till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet.

Förutsättning har förelegat att placera T.Ö. i allmänt häkte i avvaktan på
omplacering av honom till annan anstalt. Med hänsyn till omständigheterna
kring rymningen fanns det, enligt styrelsens mening, skäl att välja sådan
placering framför alternativet att återföra honom till Uppsalaanstalten.
Vistelsen i Uppsalahäktet har dock fortgått under alltför lång tid. Så här i
efterhand kan sägas att informationsutbytet mellan regionledningen och
Norrtäljeanstalten den 6 augusti tycks ha brustit. Hade det då klargjorts att
T.Ö. är pensionär kunde regionledningen beslutat om placering av honom i
annan anstalt. Det inträffade är givetvis olyckligt och som framkommit är
kriminalvårdsdirektören i Uppsalaregionen väl medveten om att T.Ö:s
vistelse i Uppsalahäktet blev ovanligt och onödigt lång.

Bedömning

I beslut i ärendet den 31 mars 1988 anförde JO Wigelius följande.

I 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. föreskrivs att den
som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i
anslutning härtill får tillfälligt förvaras i häkte eller polisarrest i avvaktan på
beslut om anstaltplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.
I förarbetena till den bestämmelsen (prop. 1974:20 s. 77) uttalas
att en sådan förvaring inte bör få pågå längre än någon eller några få dagar
samt att bestämmelsen torde kunna tillämpas även när en intagen som rymt
från kriminalvårdsanstalt skall föras tillbaka till anstalten för fortsatt
verkställighet.

Bestämmelser som gör det möjligt att sätta intagna i häkte finns också i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. I 23 § finns bestämmelser som
medger att en intagen som uppträder våldsamt eller som är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa
ordningen på anstalten tillfälligt hålls avskild från andra intagna. Kan en
intagen i ett sådant fall inte hållas avskild på anstalten får han placeras i häkte
i högst två dygn, om detta är lämpligare än att han förs över till en annan
anstalt. I 50 § finns bestämmelser om att en intagen under utredningen i ett
disciplinärende får hållas avskild från andra intagna i den mån det är
oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.
Åtgärden får inte bestå längre än fyra dygn. Kan den intagne inte hållas
avskild på anstalten får han placeras i häkte, om detta är lämpligare än att han
förs över till en annan anstalt. 143 § finns bestämmelser om bl. a. förvaring i

häkte av intagen som skall inställas vid domstol eller annan myndighet. Dessa
bestämmelser är dock inte av intresse i detta ärende.

Något av domstol meddelat beslut om häktning som skulle kunna utgöra
grund för Ö:s intagande i häkte den 5 augusti 1987 förelåg inte. Den rättsliga
grunden för den åtgärden måste därför sökas i de nyss återgivna bestämmelserna.

Även om omständigheterna vid ett rymningsförsök i vissa fall kanske kan
vara sådana att en intagen kan tas in i häkte med stöd av 23 eller 50 § lagen om
kriminalvård i anstalt anser jag mig i detta fall kunna bortse från dessa
bestämmelser. Det har ju inte påståtts att omständigheterna i Ö:s fall var
sådana att dessa bestämmelser skulle kunna vara tillämpliga och de skulle
inte heller kunna åberopas för att hålla Ö. i häkte under så lång tid som blev
fallet.

Det sagda leder till att den rättsliga grunden till åtgärden mot Ö. måste
sökasi 11 § lagen om beräkning av strafftid. För egen del anser jag visserligen
inte att uttalandet i förarbetena till den bestämmelsen om intagen som rymt
och som skall återföras till anstalt utgör något stöd för att bestämmelsen
skulle vara tillämplig i en situation som Ö:s. Situationen var ju den att Ö:s
rymning misslyckats och han fördes inte till anstalten utan från den till häktet.
Bestämmelsen har emellertid också i praxis ansetts tillämplig åtminstone i
vissa fall när en intagen skall överföras från en anstalt till en annan, även om
bestämmelsen med hänsyn till sin ordalydelse och placering måste antas ta
sikte på tiden omedelbart innan en dömd införs i kriminalvårdsanstalt för
verkställighet av domen. En sådan utvidgad tillämpning synes numera vara
allmänt godtagen (se prop. 1980/81:1 s. 23 f.). Den torde dock förutsätta att
frågan om en ändrad anstaltsplacering har aktualiserats och att förvaringen i
häkte sker i avvaktan på beslut i den frågan. Vidare torde förvaringen i häkte
inte kunna fortgå sedan ett sådant beslut meddelats annat än om det behövs
med hänsyn till transportförhållandena.

I Ö:s fall kan frågan om ändrad anstaltsplacering anses ha uppkommit
redan vid hans rymningsförsök även om frågan formellt väcktes hos den
beslutande myndigheten först påföljande dag. Jag anser mot bakgrund härav
att det får godtas att Ö. överfördes till häktet med stöd av 11 § lagen om
beräkning av strafftid.

Sedan beslutet om ändrad anstaltsplacering hade fattats fick dock Ö. hållas
kvar i häktet endast om det behövdes med hänsyn till transportförhållandena.
Inledningsvis var det tydligen också transportförhållandena som gjorde
att Ö. fick kvarbli i häktet. Situationen förändrades sedan genom att den
beslutade placeringen visade sig ogenomförbar. Då kan det med visst fog
hävdas att en ny fråga om anstaltsplacering uppkommit. Möjligen skulle det
också kunna hävdas att man därigenom skulle kunna behålla Ö. i häktet i
avvaktan på ett nytt beslut i placeringsfrågan. Den saken behöver man dock
inte ta ställning till. Det måste nämligen beaktas att Ö. då redan hade hållits i
häkte så lång tid, sex dagar, att bestämmelsen i 11 § lagen om beräkning av
strafftid i vart fall inte då längre berättigade en fortsatt förvaring i häkte. I
förarbetena till den bestämmelsen framhålls ju att förvaringen inte får pågå
längre än någon eller några få dagar.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att utredningen inte ger underlag för

någon kritik mot att Ö. intogs i häkte men att han sedan hölls i häkte alltför
lång tid. Så snart det stod klart att Ö. inte kunde överföras till Norrtäljeanstalten
skulle man ha sett till att han genast överfördes till någon
kriminalvårdsanstalt. Jag är medveten om att detta skulle kunna få till följd
att en intagen som avvikit återförs till den anstalt som han rymt från och att
detta kan vara förenat med problem. Men som regelsystemet är utformat blir
detta nödvändigt om placering på annan kriminalvårdsanstalt inte genast kan
ordnas.

Vad Ö. anfört angående förhållandena i häktet föranleder mot bakgrund
av de upplysningar som inhämtats inga ytterligare åtgärder från min sida.

Det kan anmärkas att det hittills under år 1988 kommit in flera anmälningar
om långa väntetider på häkte för såväl nyligen dömda som skall påbörja sin
verkställighet som för intagna som av olika skäl skall placeras om till annan
anstalt.

Bristande tillsyn över intagna i samband med teaterverksamhet
utanför anstalten

(Dnr 1168-1986)

I dagspressen förekom den 30 april 1986 uppgifter att fyra till långvariga
fängelsestraff dömda personer, som varit intagna på kriminalvårdsanstalten
Kumla, hade avvikit under en av kriminalvårdsväsendet anordnad teaterturné
till Göteborg, sedan de lämnats utan uppsikt. Enligt uppgifterna vidtogs
inga särskilda åtgärder förrän avsevärd tid förflutit.

JO Wigelius upptog på eget initiativ ett ärende och begärde hos kriminalvårdsstyrelsen
att denna, sedan utredning skett, skulle lämna upplysningar i
saken och ange sin syn på det inträffade.

I yttrande anförde kriminalvårdsstyrelsen (generaldirektören Bo Martinsson
samt överdirektören Marianne Håkansson och byråchefen Per Colliander,
föredragande) bl. a. följande angående teaterverksamheten.

För drygt ett år sedan startade en teatercirkel vid kriminalvårdsanstalten
Kumla under ledning av skådespelaren/regissören Jan Jönsson. Till en
början deltog 10—15 intagna, såväl svenska som utländska medborgare. Så
småningom återstod fem intagna. Dessa finns upptagna i bilaga 1 - med
undantag av K C, som deltog i verksamheten till sin frigivning i oktober 1985,
då han ersattes av J. K. Verksamheten kom att avse inrepetering av första
akten av Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot. De intagna lade ned ett ■

stort arbete inför och under repetitionerna. Från anstaltsledningens sida har
anstaltsdirektören Lennart Wilson och anstaltspsykologen Nils-Henrik Sjöström
personligen följt och engagerat sig i verksamheten.

I augusti 1985 spelade de intagna upp första akten av pjäsen på
Kumlaanstalten inför bl. a. anstaltspersonal, skådespelare, anhöriga och
företrädare för kriminalvårdsstyrelsen. Föreställningen blev en konstnärlig
framgång för de intagna och Jan Jönsson. Flera teaterchefer hörde av sig om
möjligheterna för de intagna att spela upp pjäsen på deras teatrar. Efter flera

ingående diskussioner mellan kriminalvårdsstyrelsen, anstaltsledningen vid
Kumlaanstalten och Jan Jönsson gav styrelsen - med stor tvekan - sitt
tillstånd till sammanlagt tre föreställningar i Göteborg och Malmö. De
intagna skulle åtföljas av personal ”i betryggande omfattning”. Det fick på
sedvanligt sätt ankomma på styresmannen vid anstalten att bestämma de
närmare villkoren för aktiviteterna utanför anstalten. Dessa liksom arrangemangen
för utevistelsen fick utformas med hänsynstagande till såväl säkerhetsaspekter
som erforderliga förutsättningar för teaterverksamhet. Vistelsen
utanför anstalten var närmast att jämföra med transport med övernattning
på olika anstalter. Den personal som följde med de intagna under
vistelsen i Göteborg och Malmö liksom Jan Jönsson kände dem väl.
Personalen och Jan Jönsson hade också goda kontakter med de intagnas
anhöriga, vilket erfarenhetsmässigt är av stor betydelse för resultatet av
utevistelser.

De första föreställningarna utanför anstalten, som genomfördes under
hösten 1985 blev framgångsrika och förlöpte, med ett undantag, utan
incidenter.

Efter föreställningarna i Göteborg och Malmö togs det upp en diskussion
med styrelsen om att få visa samma föreställning utanför anstalten vid
ytterligare tillfällen på grund av det stora intresset från olika teatrar. Man
ville också repetera in den andra akten av pjäsen. I detta läge förordades från
styrelsens sida i första hand en breddning av teaterverksamheten genom
ytterligare teatercirklar på Kumlaanstalten och andra slutna anstalter.
Avsikten från styrelsens sida var att försöka ta vara på de positiva
erfarenheterna av Jan Jönssons verksamhet och hans entusiasm och skicklighet
för verksamhet i mindre skala, och med ett utbud som skulle kunna
engagera flera kategorier intagna. Eftersom man från Kumlaanstaltens och
Jan Jönssons sida först ville fullfölja Kumlaprojektet och dess unika karaktär
samt - inte minst - föreställningarna i Göteborg och Malmö förlöpt väl,
medgav styrelsen att hela pjäsen skulle få spelas utanför anstalten vid ett par
tillfällen under våren 1986 på samma villkor som under hösten 1985. Den
första föreställningen skulle äga rum på stadsteaterns studioscen i Göteborg
den 28 april.

Under repetitionerna av hela pjäsen på Kumlaanstalten hade J. K.
övertagit K C:s roll. J. K. hade erbjudits att delta i projektet i ett försök att
bryta hans isolering på anstalten. Trots att han endast verkställt knappt ett år
av sitt långa fängelsestraff bedömdes det att han skulle kunna delta i
teaterverksamhet utanför anstalt.

Före avresan till Göteborg ägde två repetitioner tillsammans med personal
rum på en teaterscen i Örebro. Dessutom deltog ifrågavarande intagna
(utom J. K.) tillsammans med anstaltspersonal och Jan Jönsson vid en
pressvisning i Stockholm den 25 april av en film om Jan Jönssons och de
intagnas arbete med I väntan på Godot. I samband med denna pressvisning
höll justitieminister Sten Wickbom ett anförande. Även dessa utevistelser
förlöpte utan incidenter.

Den 27 maj anlände de intagna till Göteborg tillsammans med Lennart
Wilson, t. f. inspektören Helge Bohlin och Jan Jönsson. Jan Jönsson var vid
denna tid arvodesanställd som fritidsledare vid Kumlaanstalten. De intagna
övernattade på Härlandaanstalten. Under förmiddagen den 28 maj arbetade
de intagna på studioscenen med förberedelser inför kvällens föreställning på
samma sätt som skett vid tidigare föreställningar utanför anstalten. De
intagna fick röra sig fritt inom teatern, där förutom anställda vid teatern
också Lennart Wilson, Helge Bohlin och Jan Jönsson befann sig. De intagnas

frihet hade successivt kommit att utökas under utevistelserna. Anstaltspersonalen
litade numera helt på dem. Det förtroende som personalen hade för de
intagna byggde på en långvarig och intensiv samvaro med dem. Vid 15-tiden
uppmärksammades att fyra av de intagna inte var kvar på teatern. Anstaltspersonalen
var övertygad om att de tagit en ”bondpermis” och att de skulle
återvända till teatern. Anstaltspersonalen kunde inte föreställa sig att de
intagna så lättvindigt skulle rasera det stora arbete som de lagt ned på pjäsen
och sina framtida möjligheter till lättnader i verkställigheten (om utevistelserna
förlöpt väl). Personalen hade inte noterat något anmärkningsvärt i de

intagnas uppträdande tidigare under dagen. Den kvarvarande intagne

var enligt personalens övertygelse helt ovetande om avvikelsen. Vid 18-tiden
insåg man att de övriga intagna inte skulle återvända. Omkring kl. 18.15
begärdes de efterlysta.

I efterhand har det kunnat konstateras att de fyra intagna med all
sannolikhet hade planerat sin flykt väl. De har lyckats att föra personalen
bakom ljuset när det gäller sina avsikter. Med facit i hand kan också lätt
konstateras att en efterlysning borde ha skett omedelbart, då det upptäcktes
att de intagna inte fanns på teatern. Styrelsen vill dock ifrågasätta Lennart
Wilsons bedömning att inte vid 15-tiden, då de intagna saknades, begära
efterlysning.

Med anledning av avvikelsen kommer någon liknande verksamhet fortsättningsvis
inte att bedrivas utanför anstalt för ifrågavarande kategori
intagna.

Styrelsen vill dock i detta sammanhang framhålla vikten av att möjligheter
att underlätta verkställigheten för utländska intagna med långa straff och
beslut om utvisning tillvaratas (även om utåtriktad verksamhet för denna
kategori intagna innebär en svår balansgång och ett misslyckande kan bli
dyrköpt). Angelägenheten härav har också kraftigt understrukits i justitieutskottets
betänkande JuU 1984/85:36.

Styrelsen bifogade bl. a. en uppställning rörande de dömda deltagarna i
teaterverksamheten, vissa utdrag ur en behandlingsjournal, rymningsrapporterna
samt yttranden av anstaltsdirektören Lennart Wilson, t. f. inspektören
Helge Bohlin och legitimerade psykologen Nils-Henrik Sjöström. Här
återges uppställningen rörande de intagna, dock utan namnuppgifter.

S. M.
f. 1948

medb. i Sverige
Fängelse 6 år 6 mån.
grov varusmuggling
m. m.

C. F.
f. 1953

medb. i Spanien
Fängelse 6 år
brukande av falsk urkund,
grovt narkotikabrott,
försök till grov varusmuggling,

utvisad

Verkställighetens början:
1/2-tid:

2/3-tid:

har haft bevakad lufthålsper -

Verställighetens början:

1/2-tid:

2/3-tid:

har haft bevakad lufthålspermission: -

84-10-03

87-09-30

88-10-31

86-02-13

febr. 1984
86-11-10

87-11-10

85-06-07

85-10-30

86-02-07

L. Z.
f. 1962
kock

medb. i Jugoslavien
Fängelse 4 år 4-fängelse 3 år 6 mån.
grovt narkotikabrott
m. m.

1/2-tid:

2/3-tid:

Verkställighetens början:

1983-08-30

1986-12-01

1988-03-03

har haft bevakad lufthålspermission: -

1985-11-15

K. J.
f. 1955
tandtekniker

Häktad:
ankom Kumla:
bevakad lufthålspermis -

1985-05-03

1985-08-06

medb. i Förbundsrep. Tysk- sion:

land

Fängelse 7 år 6 mån.
utvisad

Den femte intagne - som inte avvek - var en trettiosexårig honduransk
medborgare, dömd till åtta års fängelse för grovt narkotikabrott och utvisad.
Halva straffet är för dennes vidkommande avtjänat i maj 1988 och två
tredjedelar i september 1989. Han hade haft bevakad s. k. lufthålspermission
den 11 april 1986.

Som komplettering till kriminalvårdsstyrelsens yttrande inhämtades vissa
uppgifter, bl. a. att L:s straffverkställighet återupptogs den 12 oktober 1987
och att ingen av de övriga hade kunnat införpassas i svensk kriminalvårdsanstalt.

JO Wigelius anförde bl. a. följande i beslut i ärendet den 4 november 1987.

Den som dömts till fängelse skall enligt 26 kap. 5 § brottsbalken intas i
kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. Detta är domens innebörd.
Vad som sedan och fram till frigivningen gäller för den intagnes
behandling framgår av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).
Enligt 4 § KvaL skall anstaltsvården utformas så att den intagnes anpassning i
samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I
paragrafen stadgas vidare att verksamheten från början bör inriktas på
åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten i den
utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts.

I KvaL anges principerna för de dömdas placering på anstalter med olika
grad av säkerhet. Reglerna därom anknyter bl. a. till strafftidens längd.
Särskilt stränga föreskrifter gäller beträffande sådana som har dömts till
fängelse i lägst två år för bl. a. grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika eller för försök till sådana brott. Om det med hänsyn till
brottslighetens art eller annars kan befaras att en sådan dömd är särskilt
benägen att fortsätta en brottslighet av allvarlig karaktär innan verkställigheten
i anstalt har avslutats, skall den dömde i regel placeras i riksanstalt och
därvid ”företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt
lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet” (7 § 3 stycket och 6 § 4 stycket
KvaL). Lagen innehåller vidare bl. a. regler om korttidspermission och om
annan vistelse utanför anstalt. Dessa regler är mycket restriktiva när det

gäller den kategori intagna som nyss sagts. De får inte beviljas permission
från riksanstalt enbart för att deras anpassning i samhället skall underlättas.
För permission krävs synnerliga skäl, och om permission beviljas, skall den
intagne regelmässigt stå under bevakning (32 § KvaL).

De fem skådespelarna från den slutna riksanstalten Kumla var som
framgått av det föregående dömda för svår brottslighet till mycket långvariga
fängelsestraff, mellan sex och åtta år, och hörde samtliga till den kategori av
s. k. 7:3-or som nyss sagts, för vilken de strängaste restriktioner normalt
gäller. Vid tidpunkten för avvikandet hade alla-utom den som ännu inte ens
avtjänat året av sitt straff på sju och ett halvt år - haft en eller flera s. k.
lufthålspermissioner, givetvis under bevakning. Tre av dem hade endast en
sådan permission, för övrigt ganska nyligen.

Att de teaterföreställningar och andra framträdanden utanför anstalten
som gruppen av dömda fått genomföra inte hade kunnat genomföras i
permissionens form, är uppenbart. Att framträda på scen kan nämligen inte
anses som synnerligt skäl för en permission. Det är dessutom alldeles tydligt
att någon betryggande bevakning av dessa fem inte under de ifrågavarande
omständigheterna skulle ha kunnat anordnas med rimliga insatser av
personal och andra resurser. Jag håller det för uteslutet att möjligheten av en
sådan bevakningsinsats som skulle ha varit erforderlig för ändamålet kunnat
föresväva någon i kriminalvårdsfrågor hemmastadd person. Enligt kriminalvårdsstyrelsens
egna föreskrifter (då 117 d § vårdcirkuläret, KVVFS 1984:1,
numera 117 § anstaltsföreskrifterna, KWFS 1986:4) skall bevakning utföras
av minst två anstaltstjänstemän, varmed ju inte gärna kan menas två för varje
sällskap av dömda. Av utredningen i ärendet framgår med all tydlighet att de
dömda, långt ifrån att !,a stått under bevakning, åtnjutit ett betydande mått
av rörelsefrihet. De har inte ens stått under sådan uppsikt att man säkert kan
fastställa tidpunkten för avvikandet.

Enligt 34 § KvaL gäller i fråga om intagen som genom vistelse utanför
anstalt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans
anpassning i samhället, att han under lämplig tid kan medges att för sådant
ändamål vistas utanför anstalten, om särskilda skäl föreligger. Den regeln är
över huvud taget inte tillämplig beträffande nu ifrågavarande kategori
brottslingar.

Kriminalvårdsstyrelsen har förklarat att vistelsen i detta fall utanför anstalt
närmast varit att jämföra med transport med övernattning på olika anstalter.
Denna förklaring är jag mest böjd för att uppfatta som en bekräftelse på att
det inte går att hänföra vad som i detta fall fått passera till de för
kriminalvården i anstalt gällande reglerna och etablerade former för
straffverkställighet.

För min del finner jag det oacceptabelt att svårt belastade brottslingar, för
vilka de strängaste restriktioner enligt lag skall gälla, medges verkställighet
av fängelsestraffen under sådana former som skett i detta fall, och det kan
inte antas att lagstiftaren ens föreställt sig en sådan möjlighet. Vad som
anförts om utländska medborgare under riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen
1984/85 (JuU 1984/85:36 s. 7 f). ger alls inte anledning till
annan bedömning från min sida.

Teaterverksamheten har varit såväl känd för som godkänd av kriminal -

vårdsstyrelsen, som lämnat sitt medgivande ej endast till de tidigare
framträdandena av skilda slag utan även till föreställningarna under våren
1986, varav den i Göteborg endast avsetts att vara den första. Ansvaret för
vad som förevarit åvilar alltså styrelsen. Det händer lätt att olika befattningshavare
på anstaltsnivån, som personligen engagerar sig i skilda rehabiliteringsinsatser,
kan få svårt att alltid vidmakthålla ett realistiskt perspektiv till
intagna och deras situation. Så mycket allvarligare måste emellertid kritiken
bli mot den överordnade myndigheten, kriminalvårdsstyrelsen, för att den
godtagit teaterverksamheten utom anstalt.

Styrelsen har anfört att den gett anvisningar om att de dömda skulle
åtföljas av personal ”i betryggande omfattning”. En anstaltsdirektör, en
inspektör och en skådespelare och regissör som tjänstgör som arvodesanställd
fritidsledare utgör, som jag förut antytt, inte betryggande bevakningspersonal
för fem sådana intagna som det här varit fråga om. Det framgår
visserligen inte tydligt av kriminalvårdsstyrelsens yttrande att styrelsen skulle
ha gjort någon annan bedömning än Wilson i fråga om bevakningens
omfattning. Det kan dock hända att styrelsen förmenar att ansvaret för den
klena bevakningen varit i första hand Wilsons. I enlighet med vad jag har sagt
i det föregående anser jag emellertid att det måste ha stått alldeles klart för
styrelsen att någon i egentlig mening betryggande bevakning inte varit möjlig
under rådande omständigheter.

Vad härefter angår dröjsmålet med att kontakta polismyndigheten kan till
en början slås fast att rymningsrapporterna är missvisande; det har förvisso
inte förevarit någon ”omedelbar kontakt” med polisen för efterlysning.
Omkring kl. 15.00 har man saknat de dömda och omkring kl. 18.15 har
polisen kontaktats. Jag vågar emellertid utgå från att det skett ett rent
misstag vid rapporternas upprättande - någon kan ha tagit för givet att
polisen kontaktats omedelbart - och jag gör inget vidare uttalande i den
delen. Faktum är att det dröjt tre timmar från det att de dömda saknats och
till dess att polisen underrättats därom. På grund av omständigheterna kring
de dömdas vistelse i teaterbyggnaden går det inte att fastställa fullt ut hur
långt det försprång varit som dessa verkligen erhållit. Ansvaret för det sena
polislarmet faller på Wilson ensam, och han förtjänar allvarligt klander för
sin försummelse. Tydligt är att Wilson alldeles underskattat sannolikheten
för att de saknade satt större värde på sin personliga frihet än på sina
konstnärliga ambitioner och alltså avvikit. Han har tydligen varit obenägen
att äventyra teaterprojektets framtid genom en omedelbar hänvändelse till
polisen. Jag ser dock mindre allvarligt härpå än på den brist på omdöme som
blottats i kriminalvårdsstyrelsens bedömningar i denna sak.

Jag har vid ett par tillfällen under senare år haft anledning att rikta kritik
direkt mot kriminalvårdsstyrelsen för allvarlig efterlåtenhet mot fängelsedömda
(se JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 110 och 1985/86 s. 163). Vad
som i detta och de andra fallen förekommit ger intrycket att styrelsen inte
genomgående haft förmågan att göra en förståndig avvägning mellan vikten
av att inte verkställigheten av fängelsestraff urholkas och samhällsskyddets
krav å ena sidan och rehabiliteringsaspekterna å den andra. Jag kan inte
underlåta att peka på att händelser som den här ifrågavarande är ägnade att
rubba allmänhetens tilltro till kriminalvårdsväsendet och inverka menligt på

arbetslusten hos många befattningshavare inom andra grenar av det svenska
rättsväsendet. Jag anser mig böra översända ett exemplar av detta beslut till
regeringen och till den utredningsman som har regeringens uppdrag att se
över tillämpningen av reglerna för kriminalvården i anstalt såvitt gäller
långtidsdömda intagna (Ju 1986:C). Den 19 november 1986 har överåklagaren
Folke Ljungwall beslutat att ej inleda förundersökning i denna sak, enär
det saknades anledning till antagande att Wilson eller någon annan som varit
ansvarig för de intagna gjort sig skyldig till brott. Jag finner ej tillräcklig
anledning till annan bedömning. Det kan hållas för visst att teaterverksamheten
ej varit okänd för kriminalvårdsstyrelsens dåvarande högsta ledning.
Såväl generaldirektören som överdirektören har numera lämnat sina tjänster.
Jag beslutar sålunda att ej heller vidta annan ytterligare åtgärd.

Bristande tillsyn över intagen i samband med transport
(Dnr 2623-1986)

I en anmälan, som kom in till JO den 12 november 1986, uppgav Britt Marie
J. i huvudsak följande.

F., som avtjänar ett fängelsestraff om 2 år och 6 månader för bl. a.
mordbrand och olaga hot, fick den 29 oktober 1986 dagpermission med en
vårdare. Brotten F. dömts för var i huvudsak riktade mot henne. Under
permissionen försökte F. i sällskap med vårdaren lista ut vart hon hade
flyttat. De färdades i anstaltens bil och besökte två adresser. Eftersom
vårdaren gjorde som F. bestämde, sattes hennes rättssäkerhet i fara.

Klagomålen remitterades till styresmannen för kriminalvårdsanstalten
Gävle, anstaltsdirektören Hans Bergvik. Vårdaren som beledsagade F., Stig
Östlund, hördes även per telefon. Vidare granskades F:s behandlingsjournal.
Genom utredningen framkom följande.

Den 27 oktober 1986 gjorde F. en framställan om särskild permission för
bankkontakter. I beslut biföll Bergvik beledsagad permission på tid som
vårdaren Stig Östlund skulle bestämma. Permissionen ägde rum den 29
oktober 1986 mellan kl. 12.00—14.00. F. och Östlund besökte en bank, en
telebutik och en guldsmedsbutik i Gävle centrum. Samma dag hade F. tid för
ett läkarbesök på Andersbergs hälsocentral. Transporten avgick kl. 14.20
från anstalten med Östlund som förare. På vägen till hälsocentralen ville F.
att de skulle stanna vid den villa på Stormgatan som Britt Marie J. och han
hade haft för att fråga den nye ägaren om denne visste var Britt Marie J.
fanns. F. ville genom henne få reda på var hans gräsklippare fanns. De
stannade vid villan men ingen var hemma där. F. ville då fortsätta till
Tordonsgatan där Britt Marie J:s f. d. make och son bodde. Så skedde, men
den man som öppnade svarade inte på F:s frågor utan stängde dörren.
Östlund och F. fortsatte till hälsocentralen och kom dit ca kl.14.30. Efter
läkarbesöket åkte de än en gång till villan för att se om någon var hemma.
Den nye ägaren öppnade och F. tillfrågade honom om Britt Marie J. Den nye
ägaren visste inte något. F. och Östlund återkom till anstalten kl. 15.00.

Östlund uppgav att han kände till att Britt Marie J. hade flyttat ifrån villan,
att han inte fått några närmare instruktioner inför permissionen och att han
inte visste att F. tidigare skulle ha hotat och trakasserat Britt Marie J.

I återremiss tillfrågades Bergvik vilka instruktioner, skriftliga eller muntliga,
som gavs Östlund inför permissionen och vilken information Östlund
hade om F:s förhållande till sin f. d. sambo.

Bergvik svarade följande.

1. Inga speciella instruktioner gavs till Östlund före permissionerna.
Östlund som tjänstgör som anstaltens chaufför, sysslar dagligen med
liknande arbetsuppgifter. Han är medveten om att särskilda permissioner
endast beviljas för i förväg bestämda ändamål, typ tandläkarbesök,
bankärenden etc. Vid dessa tillfällen skall enbart uträttas de ärenden som
varit permissionsbeviljande.

2. Östlund har varit medveten om F:s förhållande till f. d. sambon och
tillstått detta vid samtal 1987-02-10. Se bil. ”Orsaken till att han beviljade
F. att eftersöka en gräsklippare var att han var medveten om att den
tidigare sambon ej bodde kvar i området”.

JO Wigelius anförde i beslut den 26 februari 1988 följande.

Som framgått har det varit fråga om både en särskild beledsagad
permission för F. och en transport till ett läkarbesök den aktuella dagen.
Under permissionen har inget anmärkningsvärt inträffat. Det framgår dock
att styresmannen inte meddelat några särskilda villkor för permissionen eller
givit vårdaren särskilda instruktioner i syfte att minska faran för missbruk (se
114 och 116 §§ i kriminalvårdsverkets anstaltsföreskrifter KVVFS 1986:4).
Mot bakgrund av den kännedom anstalten hade om F:s förhållande till sin
tidigare sambo och att det vid behandlingskollegium beslutats att Britt Marie
J. skulle underrättas i förväg om F:s första regelbundna permission, kan det
ifrågasättas om inte särskilda instruktioner till beledsagaren hade varit på sin
plats. Även att F. var placerad på lokalanstalt i Gävle, Britt Marie J:s
bostadsort, talar för att planeringen inför F:s vistelser utanför anstalten
borde varit särskilt noggrann. Med detta påpekande lämnar jag denna fråga.

Utredningen visar att Östlund fått en körorder som endast avsåg transport
till och från hälsocentralen. Det ligger i sakens natur att några avvikelser från
en körorder inte får göras utan alldeles särskild anledning. En bestämmelse
med denna innebörd finns för övrigt i föreskrifterna om transportverksamheten
inom kriminalvården (45 § KVVFS 1986:6). Att den intagne, som i detta
fall, får bestämma körväg och utnyttja transporten för sina egna syften är helt
oacceptabelt. Jag utgår ifrån att styresmannen för framtiden ser till att
anstaltspersonalen är medveten om vad som gäller i detta sammanhang.

II. Försvaret m. m.

Kritik angående övning i ”fria kriget” med bl. a. fångförhör
(Dnr 1483-1987)

JO Ragnemalm meddelade den 3 december 1987 följande beslut.

1. Inledning

1.1 Bakgrund

I JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 197—224 lämnas en redogörelse för ett
initiativärende, som JO Sigvard Holstad tog upp med anledning av uppgifter i
tidningsartiklar angående vissa övningar i fångförhörstjänst inom försvaret. I
ärendet meddelades två beslut - den 3 april 1984 och den 8 maj 1985 - som
utmynnade i allvarlig kritik. I beslutet den 3 april 1984 lämnades följande
sammanfattning.

I början av september månad 1983 förekom uppgifter i pressen om att vad
som ibland kallades ”tortyrövningar” skulle ha hållits inom försvaret.
Uppgifterna gick ut på att värnpliktiga vid försvarets tolkskola vid flera
tillfällen på senare år hade samövat med främst värnpliktiga vid andra
förband. Vid övningarna skulle tolkeleverna ha fungerat som förhörsledare
och fångvaktare. Övriga värnpliktiga skulle ha uppträtt som fångar. Ett
genomgående drag var att fångarna skulle ha behandlats mycket hårt. De
skulle ha hållits bundna under mer än ett dygn och med en persedelpåse
dragen över huvudet. Vidare skulle övergrepp mot fångarna ha förekommit
bl. a. i form av slag och sparkar. På sina håll ifrågasattes det om övningarna
var förenliga med Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

På grundval av pressuppgifterna beslöt jag att ta intitiativ till en utredning
angående övningarna. Sedan jag vänt mig till överbefälhavaren överlämnade
han i oktober och november månader dels ett ganska omfattande utredningsmaterial
och dels två egna yttranden i saken. Detta material har jag därefter
kompletterat med förhör med ett antal befattningshavare i försvarsmakten.

Mot bakgrund av det utredningsmaterial som föreligger redovisar jag i
detta beslut min allmänna syn på de övningar som hållits under åren 1982 och
1983. Jag tar också i beslutet ställning till en del frågor om ansvar.

Vid bedömningen av det inträffade tar jag först upp påståendena om våld
och andra övergrepp. Jag noterar i det sammanhanget bl. a. att det
förekommit uppgifter om att fångar fått lättare slag eller sparkar eller bundits
alldeles för hårt eller på ett olämpligt sätt. Jag konstaterar emellertid att
förutsättningar inte finns för att driva utredningen vidare i dessa delar. En
anledning är att några uppgifter om namn på de tolkelever som utdelat slag
eller sparkar inte lämnats. En annan är att fångarna själva inte kunnat göra
några iakttagelser och att de officerare som hörts inte bevittnat några slag
eller sparkar.

I sammanhanget betonar jag vikten av att man från befälets sida noga

övervakar övningar av en typ där ena parten är försatt i ett markant
underläge och inte ens har möjlighet att utpeka någon gärningsman.

I ett följande avsnitt tar jag upp till bedömning övningarnas uppläggning
och genomförande. Syftet med övningarna för fångarnas del har angetts vara
att ge dem erfarenhet av vad det kan innebära att vara krigsfånge och att
därmed öka deras möjligheter att uthärda en sådan situation. Under
utredningen har det framkommit att fångarna vid övningarna utsattes för i
huvudsak samma slag av påfrestande behandling. Som exempel på sådan
behandling kan nämnas att fångarna försågs med en huva i form av en
persedelpåse som hindrade dem att se, deras händer var bundna, de
tvingades att stå bundna under de perioder de inte förhördes och någon mat
fick de inte. Vid en del övningar förvarades de i kalla och fuktiga utrymmen
och i några fall fick de inte något att dricka. Det förekom också att
möjligheter att förrätta naturbehov på ett normalt sätt inte anvisades.

Vid alla de granskade övningarna förekom de flesta av de nämnda inslagen
och övningarna var med tanke på detta alldeles för långa.

Jag ställer mig starkt kritisk till att övningar bedrivits på det sättet. Särskilt
kritisk ser jag på de övningar de senaste åren där elever från fallskärmsjägarskolan
och kust jägarskolan deltagit.

I sammanhanget tar jag också upp frågan om övningarna varit förenliga
med Sveriges åtaganden enligt 1949 års Genévekonvention angående
krigsfångars behandling. Där konstaterar jag att konventionens regler om
behandlingen av krigsfångar gäller för krigsförhållanden och alltså inte har
någon direkt betydelse för övningar under fredstid. Men jag noterar också att
de inslag i övningarna som jag funnit olämpliga skulle betraktas som
konventionsbrott om de förekom i ett krigsläge. Vidare konstaterar jag att
Sverige enligt konventionen är skyldig att både i fredstid och krigstid införa
studier av konventionen i bl. a. den militära undervisningen. Även om jag
inte funnit belägg för att den förpliktelsen försummats menar jag att de
övningar som hållits varit ägnade att ge deltagarna en felaktig uppfattning om
de folkrättsliga reglernas innebörd.

I ett senare avsnitt uppehåller jag mig något vid vilka villkor som bör
uppställas för eventuella framtida övningar av det slag som här är aktuella.
Min bedömning är att sådana övningar - om de överhuvudtaget skall
förekomma - kan godtas bara under följande villkor:

1. en noggrann prövning måste göras innan man tillåter inslag av den typ jag
berört i det föregående

2. övningarna måste göras förhållandevis kortvariga

3. en betryggande övervakning är nödvändig

4. övningarna måste reserveras för vissa typer av skolor och förband

5. övningarna måste planeras noggrant så att bl. a. ansvarsfrågorna klargörs

6. centrala bestämmelser måste utfärdas.

När det gäller ansvaret för övningar har jag beträffande det stora flertalet
övningar beslutat att inte driva utredningen vidare. Jag stannar alltså
beträffande dessa vid den kritik jag uttalat. Men beträffande en övning- den
som hölls 1983 med arméns fallskärmsjägarskola - har jag beslutat om
ytterligare utredning. Ärendet här är alltså ännu inte avslutat.

I beslutet den 8 maj 1985, som alltså huvudsakligen gällde en speciell övning,
uttalades kritik av liknande slag. Det kan tilläggas, att frågan om att rättsligt
utkräva ansvar från olika berörda befattningshavare övervägdes ingående
beträffande samtliga de övningar, som granskats i ärendet, men att förutsättningar
för detta inte ansågs föreligga. Beträffande dessa spörsmål, som

saknar omedelbart intresse i förevarande ärende, hänvisas till referatet i
ämbetsberättelsen.

1 sammanhanget bör vidare nämnas att chefen för armén i JO-ärendets
inledningsskede beslöt att tills vidare stoppa ifrågavarande övningar.

1.2 Ärendet vid A 9IArtOHS

Artilleriets officershögskola (ArtOHS) ingår i myndigheten Bergslagens
artilleriregemente (A 9) men lyder vad avser utbildning direkt under chefen
för armén (artilleriinspektören). Artilleriinspektören är inom arméstaben
bl. a. ansvarig för utbildningen vid ArtOHS.

Vid A 9/ArtOHS genomfördes under tiden den 11-14 maj 1987 en slutövning
i ledarskap med yrkesofficerskursen. Under övningen förekom moment i
bl. a. krigsfång- och fångförhörstjänst. Vidare avvek en manlig och två
kvinnliga kadetter från övningen. Övningen uppmärksammades bl. a. av
vissa tidningar. Chefen för armén beordrade den 12 juni 1987 artilleriinspektören
att före den 15 juli utreda bl. a. följande frågor.

- Vilken planläggning och vilka förutsättningar och mål gällde för övningen?

- Vilka förberedande övningar genomfördes i folkrätt och krigsfångtjänst
före övningen?

- Hur informerades deltagande elever innan övningen?

- Hur genomfördes övningen och vilken uppföljning skedde?

- Har kvinnliga kadetter i något avseende särbehandlats under övningen?

- Vilka åtgärder har vidtagits efter övningen?

I en skrivelse den 18 juni 1987 till A 9 anförde JO Holstad följande.

Med anledning av de uppgifter som förekommit i massmedierna om att två
kvinnliga kadetter vid artilleriets officershögskola utsatts för övergrepp i
samband med en övning i krigsfångtjänst har en av mina medarbetare per
telefon kontaktat rättsvårdsofficeren vid A 9. Denne har härvid uppgivit
bl. a. att artilleriinspektören infordrat en utredning från chefen för A 9
angående den berörda övningen.

Regementet anmodas härmed att tillställa riksdagens ombudsmän en
kopia av utredningen när den är klar.

Artilleriinspektörens utredning redovisades den 13 juni 1987.

Utredningen överlämnades till JO av chefen för A 9 med en skrivelse den

II augusti 1987. Med hänsyn till förhållandet mellan ArtOHS och A 9
förklarade sig regementschefen inte ha något att tillägga till artilleriinspektörens
slutsatser vad avsåg själva övningen. Dock förklarade han sig ha för
avsikt att inför liknande övningar noga kontrollera, att de värnpliktiga och
befäl ur ”utbildningsmyndigheten” A 9 som ställdes till övningsledningens
förfogande var så väl förtrogna med syftet med övningen, att de inte skulle
bibringas tron att svensk trupp kunde få bryta mot Genévekonventionen.
Vidare redogjorde regementschefen för handläggningen av tre disciplinmål i
samband med övningen.

Med en skrivelse den 21 september 1987 redovisade chefen för armén sin
uppfattning. Skrivelsen avslutades med följande sammanfattning.

8 Riksdagen 1988189.2 sami. Nrl

Sammanfattningsvis anser chefen för armén att:

- Informationen till deltagande elever före och under övningen var bristfällig.

- 1949 års krigsfångkonvention följdes inte avseende följande två punkter.
Handfängsel och huva bars under längre tid, vilket av tidigare centrala
tolkningar inte anses vara förenligt med 13 artikeln. Hjälm och skyddsmask
fick inte behållas, vilket strider mot 18 artikeln. Övningar med
moment där en angripare frångår folkrätten skall inte genomföras.

- Kvinnliga kadetter särbehandlas inte.

Chefen för armén förutsätter att C A 9/ArtOHS tillvaratar de här framförda
synpunkterna.

2 Närmare om utredningsresultatet

2.1 Omfattningen av JO:s prövning

Jag ämnar här endast beröra sådant som har direkt samband med den fråga
som föranlett detta initiativärende, nämligen genomförandet av övningar i
att behandla fångar. Annat som i utredningen framkommit om de militära
förhållandena går jag således inte in på.

I tre avsnitt behandlar jag frågor om förberedelser inför övningen, de
folkrättsliga reglernas iakttagande m. m. och utformningen av liknande
övningar i framtiden. I varje avsnitt återges därvid vad chefen för armén
anfört, varefter jag för egen del gör en kommentar.

2.2 Förberedelser inför övningen

Chefen för armén (CA) har yttrat följande.

Eleverna vid ArtOHS erhöll i december utbildning i folkrätt. Chefen för
armén anser att C ArtOHS därmed följt de bestämmelser som framgår av
”Utbildning i folkrätt inom försvarsmakten” (TFG 200:810018).

Erfarenheter av tidigare övningar i fångförhörstjänst inom armén, föranledde
ÖB att 1984-11-14 (PersP 201:34085) reglera bl. a. krav på förberedelser
innan genomförande av tillämpade övningar eller moment i krigsfångtjänst.
Där framgår att personal som deltar i sådana övningar i förväg skall
informeras om att krigsfång- och fångförhörstjänst kan komma att ingå som
delmoment i övningen. Chefen för armén finner att informationen till
deltagande elever vad beträffar ovanstående har varit bristfällig.

Chefen för armén anser också att övningsändamålet och syftet med
övningen tydligare skulle ha delgivits eleverna innan övningen. Övningens
tillämpade karaktär borde därigenom inte ha påverkats i negativ riktning.

JO:s kommentar. Jag instämmer i det som CA yttrat och har ingenting att
tillägga på grundval av de uppgifter som framkommit genom utredningen.

2.3 De folkrättsliga reglernas iakttagande m. m.

Sverige har genom att biträda 1949 års Genévekonventioner och de båda
tilläggsprotokollen av 1977 förbundit sig att såväl i fredstid som under väpnad
konflikt ge största möjliga spridning åt dessa regler och att bl. a. införa
studiet av dem i planerna för den militära undervisningen. Överbefälhavaren
(ÖB) har (i det av CA i föregående avsnitt nämnda tjänstemeddelandet TFG

200:810018) fastställt för försöksvis tillämpning vissa riktlinjer för folkrättsutbildningens
mål och omfattning.

Krigsfångekonventionen av 1949 upptar under andra avdelningen allmänna
bestämmelser om skydd för krigsfångar (artiklarna 12-16). Det kan vara
anledning att här återge artiklarna 13-15.

Artikel 13 Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje
otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida,
som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är
förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I
synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt
eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta
rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse.

Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller
hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet.

Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.

Artikel 14 Krigsfångar hava under alla förhållanden rätt att fordra
aktning för sin person och för sin ära.

Kvinnor skola behandlas med alla de hänsyn, som tillkomma deras kön,
och skola under alla förhållanden åtnjuta minst lika gynnsam behandling
som män.

Krigsfångar bevara sin fulla rättshandlingsförmåga sådan den var vid tiden
för tillfångatagandet. Kvarhållande makt må icke vare sig på eget territorium
eller utanför detta begränsa utövandet av densamma annat än i den mån
fångenskapen det kräver.

Artikel 15 Den makt, i vars våld krigsfångar befinna sig, är skyldig att
kostnadsfritt sörja för deras underhåll, och bereda dem den sjukvård, som
deras hälsotillstånd kräver.

CA har yttrat följande.

Övningens övergripande syfte var att låta eleverna uppleva speciella
stressmoment som kan aktualiseras i krig; bl. a. krigsfång- och fångförhörstjänst.
I dessa moment skulle de utsättas för en behandling som inte till alla
delar följde 1949 års krigsfångkonvention. Bl. a. skulle handfängsel och
huvor bäras under några timmar. Därmed skapades en ”upplevelsebaserad
inlärning” och de blivande yrkesofficerarna blev mentalt förberedda för en
dylik situation.

Chefen för armén anser det nödvändigt att mentalt förbereda blivande
yrkesofficerare på ovissa stressmoment i en krigssituation, men vill med
skärpa påpeka att övningsmoment där en spelad angripare frångår gällande
folkrättsliga regler ej får genomföras. Övningar får inte utgå ifrån att en
angripare bryter mot folkrättsliga bestämmelser. I stället bör moment läggas
upp så att krigsfångkonventionen praktiskt tillämpas. Chefen för armén
anser att det inte främjar ett folkrättsligt medvetande hos blivande yrkesofficerare
att under övningar bryta mot konventionen.

Att flera nu krigförande länder frångår en humanitär behandling av
krigsfångar, skall inte vara en intäkt för att bedriva övningar där en angripare
utpekas med att begå brott mot folkrätten.

Beträffande behandlingen av de kvinnliga kadetterna har CA konstaterat,
att det av artilleriinspektörens utredning framgår, att någon sådan särbehandling,
som det talats om i vissa tidningsartiklar, inte förekommit.

JO:s kommentar. Jag konstaterar att CA - till skillnad från uppfattningar
som annars ibland skymtat från militärt håll, även i detta ärende - gör den
bedömningen från militära utgångspunkter, att det inte är motiverat med
praktiska övningar, som innebär ett åsidosättande av de folkrättsliga
reglerna. Ett sådant synsätt tillgodoser väl de juridiska aspekter som kan
anläggas i ämnet.

Vad gäller behandlingen av kvinnliga kadetter - en framträdande fråga vid
ärendets uppkomst - drar jag samma slutsats av utredningen som CA,
nämligen att någon särbehandling inte förekommit. Samtidigt vill jag
emellertid framhålla, att konventionsreglerna (art. 14 andra stycket) innebär,
att kvinnliga fångar skall behandlas med särskild hänsyn till deras kön.
Utan att gå in på detaljer vill jag därför understryka, att det - om det gällt
krigsförhållanden - folkrättsvidriga inslaget i övningen framstår som särskilt
iögonenfallande just i detta avseende.

2.4 Liknande övningar i framtiden
CA har yttrat följande.

Övningar innehållande moment i krigsfång- och fångförhörstjänst har
förekommit i relativt stor omfattning inom armén. Både JO, ÖB och CA har
dragit slutsatser av dessa och bl. a. givit ut centrala bestämmelser. Chefen för
armén drar slutsatsen att dessa erfarenheter och bestämmelser uppenbarligen
inte har uppmärksammats i alla avseenden och avser därför säkerställa
att så sker vid arméns förband och skolor.

JO:s kommentar. Jag finner det tillfredsställande, att CA avser att vidta
ytterligare åtgärder i sammanhanget.

3 Slutomdöme

Det är i viss mån anmärkningsvärt, att vad som här uppmärksammats skett så
relativt kort tid efter avslutandet av det förra JO-ärendet och tillkomsten av
de riktlinjer som i samband därmed utfärdades från högsta militärledningen.
Det skall dock samtidigt sägas, att det nu inträffade inte är på långt när så
allvarligt som de händelser, som blottlädes i det tidigare ärendet.

Som framgått i det föregående innefattar ifrågavarande folkrättsliga regler
inte endast förpliktelser för krigssituationer utan även skyldighet att
undervisa den militära personalen om reglerna i fredstid.

Från snävt juridisk synpunkt framstår det som särskilt betänkligt, när
värnpliktiga - som fullgör sin tjänstgöring enligt den tvångslagstiftning som
värnpliktslagstiftningen innebär - kommenderas att fullgöra övningar innefattande
krigsfång- och fångförhörstjänst under förutsättningar, som inte
fullt ut tillgodoser de krav som de folkrättsliga reglerna uppställer. Värnpliktstjänstgöringen
innebär ju för övrigt just sådan utbildning i fredstid där
undervisning i de folkrättsliga reglerna är påbjuden. Här kan det inte heller,
som jag ser det, bli fråga om några helt frivilliga åtaganden från denna
personalgrupps sida, hur man än arrangerar det. Jag vill därför starkt
ifrågasätta, om det alls finns något utrymme för att utnyttja personal, som

fullgör sin värnpliktstjänstgöring, för övningar i krigsfång- och fångförhörstjänst
i andra situationer än när syftet är att träna in de folkrättsliga reglerna.

Vad gäller den anställda personalen har jag - från de utgångspunkter som
gäller för JO:s tillsynsverksamhet - inte anledning att mera ingående anlägga
synpunkter på utbildningsfrågorna. Jag noterar emellertid med tillfredsställelse,
att CA:s yttrande ger uttryck för en hög ambitionsnivå.

Med dessa uttalanden är ärendet slutbehandlat.

Frågor om handläggningen av ett ärende angående anläggande
av ett militärt förråd

(Dnr 1867-1987 och 2001-1987)

Bertil Jansson och Lars Leander m. fl. hemställde i skilda anmälningar, att
JO skulle granska handläggningen av ett ärende om anläggande av ett
militärt förråd inom Linköpings kommun. Anmälarna anförde, att de såsom
boende och/eller fastighetsägare i anläggningens närhet drabbades av de
restriktioner i fråga om framtida byggnation och andra olägenheter som
anläggningen medförde. De vände sig särskilt mot att de inte i förväg-förrän
de själva uppmärksammat byggnadsarbetenas igångsättande - fått vetskap
om den planerade anläggningen och därför saknat möjlighet att påverka
beslutsprocessen.

Efter remiss yttrade sig militärbefälhavaren i östra militärområdet (MB O)
och lämnade en redogörelse för sin handläggning av ärendet. Av denna
framgick bl. a. att planeringen av anläggningen påbörjades under 1986 och
att byggstart skedde den 13—19 juli 1987.

Länsstyrelsen i Östergötlands län översände på eget initiativ till JO kopior
av yttranden, som länsstyrelsen avgett under skriftväxling som förevarit
mellan klagandena samt MB Ö och länsstyrelsen. Man hade där beskrivit
innebörden av den nya plan- och bygglagen (1987:10) - som trädde i kraft den
1 juli 1987 - och de i denna meddelade övergångsbestämmelserna, varigenom
byggnadslagen (1947:385) och byggnadsstadgan (1959:612) och andra
författningar upphävts (med vissa begränsningar).

Anmälarna yttrade sig över MB Ö:s remissvar samt ingav ett protokoll fört
vid möte med de boende i området, varvid representanter för kommunen och
länsstyrelsen närvarit.

Vid ärendets avgörande anförde JO Ragnemalm i beslut den 26 januari 1988
följande.

Jag gör följande bedömning.

De regler som gäller för anläggningar av ifrågavarande slag består av
föreskrifter, som fastställts av försvarets materielverk (IFTEX), och av
allmänna bestämmelser i plan- och byggnadslagstiftningen. Jag har mot
bakgrund av dessa regler granskat handläggningen av ärendet i de hänseenden
som aktualiserats genom klagomålen. Jag har därvid inte funnit något,
som tyder på att MB Ö eller annan berörd myndighet skulle ha brutit mot
gällande föreskrifter.

Det bör i sammanhanget nämnas, att klagandena, när man begärt JO:s
granskning, inte har påstått eller utgått från att det har skett något formellt
handläggningsfel från myndigheternas sida. Klagandenas begäran har haft en
mera neutral prägel. Samtidigt har man starkt ifrågasatt, om förfarandet som
sådant är utformat på ett ändamålsenligt och för de enskilda betryggande
sätt. Jag vill därför kommentera även den frågan.

På ifrågavarande område gör sig försvarssekretessen starkt gällande. En
fullständig öppenhet i handläggningen kan därför inte åstadkommas. Att
detta i vissa fall kan vara till men för enskilda fastighetsägare och eventuellt
andra berörda synes svårt eller omöjligt att undvika. När jag tagit del av vad
klagandena anfört i detta ärende, har jag dock inte kunnat undgå att känna
viss förståelse för att de känt sig ”överkörda” och berövade sitt normala
”demokratiska” inflytande, som de uttrycker saken. Samtidigt är det
ofrånkomligen så, att det i sista hand måste bli fråga om en avvägning mellan
allmänna och enskilda intressen.

Hithörande frågor togs upp till diskussion i samband med antagandet av
plan- och bygglagen. Frågorna har alltså nyligen övervägts av lagstiftaren.
Mot denna bakgrund är jag inte benägen att nu använda min initiativrätt
enligt JO-instruktionen och föreslå en översyn av dessa lagregler. Låt mig
emellertid här citera förarbetena till den nya lagstiftningen (specialmotiveringen
till 8 kap. 10 § i prop. 1985/86:1 s. 708).

Utredningsförslaget innebär att hemliga anläggningar undantas från
prövning. Däremot föreslås inte något anmälningsförfarande eller
liknande som kan ersätta tillståndsprövning. Detta har kritiserats av
flera remissinstanser. Kritiken är enligt min mening befogad. I 10 §
har därför föreskrivits en skyldighet för den byggande att samråda
med länsstyrelsen beträffande hemliga objekt. Länsstyrelsen häri sin
tur att på lämpligt sätt informera kommunen.

Att den formella regleringen har detta innehåll utesluter givetvis
inte att direkta kontakter under hand tas mellan försvarsmyndigheterna
och kommunen. Tvärtom vill jag stryka under fördelarna för alla
parter med sådana samråd, som f. ö. förekommer redan i dag när en
hemlig anläggning skall byggas. Detta följer av de regler för planläggning
av säkerhetsskydd vid byggande av hemlig anläggning för
försvarsmaktens räkning (den s. k. Säkbygg) som överbefälhavaren
fastställde den 26 oktober 1976.

Dessa uttalanden antyder, att det i vissa lägen kan vara motiverat att på
militärt håll göra större ansträngningar när det gäller information och samråd
än vad lagreglerna kräver. För en utomstående betraktare förefaller det -bl. a. med hänsyn till sekretessintressena - knappast vara någon fördel, om
befolkningen på orten i ett sent skede, under mer eller mindre uppseendeväckande
former, tar upp en diskusson om en hemlig militär anläggning; det
synes lämpligare att myndigheterna själva tar kontakter, som kan förebygga
en sådan utveckling och medverka till att projektet kan genomföras på ett så
smidigt sätt som möjligt. Huruvida det kan och bör göras ytterligare något för
att förbättra handläggningsrutinerna i detta hänseende, har jag inte här
underlag för att uttala någon bestämd mening om. Det är vidare inte säkert,
att utfärdandet av generella föreskrifter är en ändamålsenlig väg. Jag ämnar

dock fästa de centrala militära myndigheternas uppmärksamhet på frågan
genom att överlämna ett exemplar av beslutet till försvarets materielverk och
överbefälhavaren.

Jävssituation har inte beaktats i ett ärende hos flygflottilj
(Dnr 2804-1987)

I en anmälan till JO anförde kaptenen Bo Stylbäck, anställd vid Norrbottens
flygflottilj (F 21/Se ÖN), huvudsakligen följande. I en skrivelse, som kom in
till Norrbottens flygflottilj den 12 mars 1987, hemställde Stylbäck att få kopia
av vitsord för en befattningshavare där. Stylbäck tjänstgjorde själv i
befattningen som chef för allmänna detaljen vid personalavdelningen inom
flottiljen. Den 29 april 1987 överlämnade major Flodin, då nytillträdd chef
för personalavdelningen, Stylbäcks egen skrivelse till honom med uppmaning
att han skulle svara på densamma. Stylbäck ifrågasatte riktigheten i
detta med hänsyn till jävsfrågan. När sedan major Boman tillträdde
befattningen som chef för avdelningen den 17 augusti 1987, fanns Stylbäcks
skrivelse bland hans handlingar. Han frågade då Stylbäck, vad han skulle
göra med den. Stylbäck svarade, att den borde ha varit handlagd sedan länge.
Den 4 september 1987 erhöll Stylbäck en skrivelse från sektorflottiljchefen
Rundberg, vari Stylbäck anmodades att föredra ärendet före den 1 oktober
1987. Enligt Stylbäcks åsikt, som tidigare var känd av myndigheten, kunde
han på grund av jäv inte rimligen utforma och föredra svar till sig själv.
Stylbäck hemställde, att JO skulle utreda den långa handläggningstiden och
flottiljchefens agerande främst vad avsåg jävsfrågan.

Efter remiss yttrade sig sektorflottiljchefen Magndahl (som efterträtt
Rundberg) över klagomålen. Stylbäcks beskrivning av förfarandet bekräftades
i stort. Man menade emellertid, att den utdragna handläggningstiden
främst berott på att Stylbäck som handläggare inte föredragit ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Ragnemalm i beslut den 2 februari
1988 följande.

Jag gör följande bedömning.

Flottiljchefen har i sitt yttrande inte direkt berört den jävsinvändning som
framförts av Stylbäck. Jag finner detta anmärkningsvärt.

Enligt 11 § första stycket 1 förvaltningslagen (1986:223) gäller bl. a. att den
som skall handlägga ett ärende är jävig, om saken angår honom själv. I andra
stycket samma paragraf föreskrivs att från jäv bortses, när frågan om
opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse. Eftersom fråga var om att
handlägga Stylbäcks egen framställning till myndigheten, är det uppenbart,
att saken angick honom själv. Situationen var inte heller sådan, att
undantagsregeln i andra stycket var tillämplig (se härom prop. 1971:30 del 2
s. 343 f.).

Det förelåg enligt min mening alltså en formell jävssituation, som skulle ha
beaktats från myndighetens sida. Man borde följaktligen ha lämnat över

beredningen av ärendet till annan befattningshavare än Stylbäck.

Bortsett från jävsaspekten framstår det som oegentligt, att en person
förutsätts medverka hos en myndighet vid besvarandet av en framställning
från honom själv. Jag finner det därför förvånande, att flottilj ledningen inte
själv reagerade för detta.

Med hänsyn till att behandlingen av ärendet på detta sätt kom in på ett
felaktigt spår från början, och detta uppenbarligen var avgörande för det
fortsatta förloppet, finner jag inte anledning att särskilt kommentera
handläggningen i övrigt.

Med den kritik som ligger i det anförda är ärendet här avslutat.

Militärhögskolans lokaler har upplåtits för ett evenemang som
anordnats av en förening med anknytning till franska
främlingslegionen. Kritik mot skolans regler för upplåtelse av
lokaler

(Dnr 839-1988)

1. Inledning

I en artikel i Svenska Dagbladet den 11 april 1988 - med rubriken Svensk
militär på möte med franska legionärer - anfördes i kort sammanfattning
följande. Officerare vid specialförband i Sverige hade fått propagandamaterial
från Främlingslegionen. Vid en ”välgörenhetsgala för svenska krigsinvalider”
på militärhögskolan informerades söndagen den 10 april ett trettiotal
unga män om värvningstider, utbildning och brödraskapet inom legionen.

2. Utredning

2.1 Utredningsåtgärder

Genom remiss till militärhögskolan infordrade JO Ragnemalm upplysningar
om anledningen till att skolans lokaler upplåtits för evenemanget och om
omständigheterna i övrigt.

Sedan svar inkommit remitterades ärendet till överbefälhavaren (ÖB) för
yttrande.

Under ärendets handläggning hade skrifter inkommit dels från Tamas
Weber, ordförande i Främlingslegionens kamratförening i Sverige (L’ASAALE),
dels från majoren Stellan Bojerud, som i egenskap av medlem i
föreningen och tjänstgörande vid militärhögskolan biträtt med de praktiska
arrangemangen kring mötet.

2.2 Utredningens resultat

I skrivelsen till JO uppgav majoren Bojerud bl. a., att han genom en anmälan
till polismyndigheten i Stockholm begärt utredning om det förekommit

olovlig värvning och om han i så fall själv gjort sig skyldig till brott. Vidare
hemställde Bojerud om JO:s prövning, huruvida hans medlemskap i
föreningen var oförenligt med hans tjänstemannaställning som svensk
officer.

I remissvaret från militärhögskolan (avgivet av chefen för skolan, generalmajoren
Evert Båge) anfördes följande.

Lokalupplåtelse (3 bilagor)

JO har 1988-4-12 infordrat upplysningar om anledningen till att skolans
lokaler upplåtits för möte med föreningen ASAALE den 10 april 1988 och
om omständigheterna i övrigt. Militärhögskolan får därför meddela följande.

1. Utlåning av lokaler

Lokalerna - militärhögskolans samlingssal och mäss - har lånats ut till major
Stellan Bojerud. Major Bojerud är anställd vid militärhögskolan såsom
forskare vid militärhistoriska avdelningen. Major Bojerud har getts möjlighet
att lämna synpunkter. Dessa framgår av bilaga 1.

2. Bestämmelser för utlåning av lokaler

De utlånade lokalerna är avskilda från övriga delar av skolan och icke
belagda med tillträdesförbud enligt lagen 1940:358 till skydd för försvaret
m. m.

Tillträde till militärhögskolans samlingssal under icke tjänstgöringstid
medges militära enheter och frivilligorganisationer (motsv.) och personal
med anknytning till försvaret efter framställan till militärhögskolan (C
planerings- och materielenheten). Bestämmelser för samlingssalen då utomstående
lånar den framgår av bilaga 2.

Mässens restaurang och sällskapsrum är öppna för vid militärhögskolan
tjänstgörande personal. Personalen får medföra gäster. Enligt militärhögskolans
medgivande kan tillträde till restaurangen och sällskapsrummen
medges även annan personal med anknytning till försvaret. Bestämmelser
för utlåning av matsal och mäss framgår av bilaga 3.

3. Militärhögskolans policy för utlåning av lokaler

Militärhögskolans policy är att då lokalerna enligt ovan under icke tjänstgöringstid
inte används av skolan skall de kunna lånas ut. Utlåning sker då i
första hand till försvarets myndigheter eller till myndigheter inom totalförsvaret
i övrigt samt till övriga myndigheter (motsvarande) med anknytning
till försvaret. Slutligen kan anställda vid skolan låna lokalerna. Utlåning till
försvarets myndigheter och organisationer sker kostnadsfritt. För övriga
debiteras en kostnad.

Den relativt liberala utlåningspolicyn är föranledd av det stora behov av
lokaler som myndigheter inom totalförsvaret (m.fl.) har och som på ett
relativt enkelt och för försvaret billigt och rationellt sätt kan tillgodoses.

4. Militärhögskolans synpunkter på förfaringssättet i aktuellt fall

Lokalerna har bokats av major Bojerud helt enligt militärhögskolans
bestämmelser.

C planerings- och materielenheten har handlagt ärendet enligt militärhögskolans
bestämmelser.

I remissvaret från ÖB (avgivet av chefen för operationsledningen, generallöjtnanten
Torsten Engberg) anfördes följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att det är i huvudsak två frågeställningar
som är av intresse. Den ena är huruvida det förekommit något brottsligt
förfarande som kan rubriceras som olovlig värvning enligt 19 kap. 12 §
brottsbalken. Eftersom denna fråga är föremål för polisutredning finns det
nu ingen anledning att vidare kommentera detta. Den andra frågan rör de
bestämmelser som finns för utlåning/tillträde till miltära anläggningar -särskilt vad gäller utlänningar.

En lokal kan omfattas av ett tillträdesförbud med stöd av lagen (1940:358)
med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (Skyddslagen). Ett
sådant förbud innebär att området är ett s. k. militärt skyddsföremål.
Tilläggas kan att om en lokal är ett militärt skyddsföremål innebär detta en
tillträdesbegränsning både för svenska och utländska medborgare. Det är
ytterst den aktuella myndighetens sak att inom tillträdesskyddets ram reglera
vilka som får tillträde till sina utrymmen och lokaler. För särskilt viktiga
anläggningar finns speciella bestämmelser som det skulle föra för långt att
här gå in på.

Regler om utlänningars besök vid försvarsmakten m. m. återfinns i en
förordning (FFS 1986:8). I denna förordning regleras hur en försvarsmyndighet
får anordna besök av utlänningar.

Av militärhögskolans (MHS) yttrande 1988-04-22 framgår att de utlånade
lokalerna inte är militära skyddsföremål enligt skyddslagen samt att utlåningen
följt de regler och den policy som MHS tillämpar i dessa fall.

Överbefälhavaren anser mot bakgrund av ovanstående att aktuella
författningar följts.

Det finns dock anledning att påpeka att de bestämmelser för utlåning av
gemensamma lokaler som MHS utfärdat (1987-02-15, Arb MHS, bil. 160,
sid. 1) innehåller en passus av innebörd att C Plan- och materielenheten får,
efter MHS bestämmande, låna ut lokaler till sammanslutningar eller enskilda
som i regel skall ha någon form av värdefull anknytning till försvaret. Att
major Bojerud har en anknytning till försvaret är ostridigt men att föreningen
L’ASAALE skulle ha någon knytning till det svenska försvaret kan ÖB inte
finna. Det kan därför, enligt ÖB:s uppfattning, finnas skäl för MHS att se
över dessa bestämmelser.

3. Bedömning

I beslut den 13 juni 1988 uttalade JO Ragnemalm följande.

3.1 Majoren Bojeruds engagemang

Inledningsvis vill jag i korthet beröra de allmänna författningsbestämmelser,
som närmast kommer i åtanke.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 5 regeringsformen är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad föreningsfrihet: frihet att sammansluta
sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Enligt 12 och 14 §§ samma
kapitel får föreningsfriheten under bestämda allmänna förutsättningar
begränsas men då endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är

av militär eller liknande natur (eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss
ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung). Exempel på detta är
bestämmelsen i 18 kap. 4 § brottsbalken om olovlig kårverksamhet.

Vad beträffar den arbetsrättsliga sidan av saken finns i 6 kap. 1 § lagen om
offentlig anställning en bestämmelse om bisysslor av följande lydelse.

Arbetstagare får ej inneha anställning eller uppdrag eller utöva
verksamhet, som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstagares
opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende.
Närmare föreskrifter om detta förbud meddelas för vissa fall i lag och i
övrigt av regeringen.

I anslutning härtill har i 37 § anställningsförordningen meddelats följande
föreskrifter.

Myndighet skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka
bisysslor eller slag av bisyssla som enligt myndighetens bedömande ej
äro förenliga med 6 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Myndighet skall vidare på begäran av arbetstagare lämna honom
skriftligt besked huruvida viss bisyssla enligt myndighetens bedömande
är förenlig med nämnda bestämmelse. Sådant besked om bisyssla
lämnas av den myndighet som tillsätter tjänsten. I fråga om tjänst, som
regeringen tillsätter, lämnas besked av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.

Den av Bojerud genom polisanmälan väckta frågan om olovlig värvning har
jag - i likhet med överbefälhavaren - inte funnit anledning att kommentera.
Jag vill då tillägga, att JO:s tillsyn endast avser offentlig verksamhet. Privat
verksamhet (bedriven exempelvis av sammanslutningar eller enskilda personer)
faller således utanför JO:s kompetensområde.

Mot bakgrund av det anförda har jag inte funnit anledning till ytterligare
åtgärd eller uttalanden såvitt gäller Bojeruds åtgärder i nu berörda hänseenden.

3.2. Upplåtelsen av militärhögskolans lokaler

Chefen för militärhögskolan har framhållit, att lokalerna bokats av majoren
Bojerud, och att den ansvarige enhetschefen handlagt ärendet enligt
militärhögskolans bestämmelser.

ÖB har å sin sida erinrat om att - enligt militärhögskolans egna interna
föreskrifter - utlåning av lokaler till sammanslutningar eller enskilda som
regel förutsätter någon form av värdefull anknytning till försvaret. ÖB har
inte kunnat finna att föreningen L’ASAALE - som alltså inte formellt stod
som nyttjare av lokalerna men likväl var arrangör av evenemanget - har
någon anknytning till det svenska försvaret. Det kan därför, enligt ÖB:s
uppfattning, finnas skäl för militärhögskolan att se över sina bestämmelser.

Jag utgår från att ÖB och jag har samma uppfattning i den grundläggande
frågan, nämligen att allmänna lämplighetsskäl talar för att ifrågavarande
lokaler ej bör ställas till förfogande för privata sammanslutningar och andra
utomstående, som saknar anknytning till det svenska försvaret. Direkt
olämpligt är enligt min mening, att lokalerna upplåtes för evenemang med

anknytning till främmande stats försvarsmakt. Givetvis bör det då inte heller
få vara avgörande i vilken formell ordning en anhållan om att få disponera
lokalerna görs. Jag instämmer i ÖB:s förslag, att militärhögskolans bestämmelser
i detta hänseende ses över.

Jag förutsätter, att jag i sinom tid får del av de omarbetade föreskrifterna.

I vissa fall skall fråga om att på nytt inkalla värnpliktsvägrare
hänskjutastill regeringen. Författningsregleringen har
befunnits oklar. Regeringen har uppmärksammats på
problemet

(Dnr 147-1988)

Anmälan

I ett brev till JO ifrågasatte Lars Erik Olsson om värnpliktsverket tillämpade
bestämmelsen i 68 § tredje stycket kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring
m. m. (1969:380), TjK, på ett riktigt sätt.

Gällande bestämmelser

De bestämmelser i TjK som är av intresse i detta sammanhang innehåller i
korthet följande.

Om en värnpliktig som är i tjänst ansöker om vapenfri tjänst, skall han enligt
65 § första stycket TjK i vissa fall beordras att fullgöra tjänstgöringen. För
det fall att en värnpliktig som är i tjänst förklarar, att han inte vill bruka vapen
eller i övrigt fullgöra värnpliktstjänstgöringen, finns en liknande bestämmelse
i 66 § andra stycket TjK. Vägrar den värnpliktige att efterkomma en sådan
order att fullgöra tjänstgöringen och åberopar han skäl av art att det kan
antas att han inte kommer att fullgöra tjänstgöringen, skall han enligt 67 §
TjK omedelbart hemförlovas. När så sker, skall förhållandet genast anmälas
till bl. a. värnpliktsverket. Allmän domstol prövar sedan frågan om ansvar
för den gärning som föranlett anmälan enligt 67 § till värnpliktsverket. Om
domstolens val av påföljd eller andra omständigheter ger anledning anta att
den värnpliktige inte kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöringen, skall
värnpliktsverket enligt 68 § tredje stycket TjK överlämna anmälningen och
övriga handlingar i ärendet till regeringen för prövning av frågan om den
värnpliktige skall kallas in på nytt. I avvaktan på regeringens beslut får
kallelse till ny tjänstgöring inte utfärdas. I övriga fall får den värnpliktige
kallas in igen.

Bestämmelsen i 68 § tredje stycket erhöll sin nuvarande lydelse genom en
författningsändring, som trädde i kraft den 1 april 1984. Enligt den ordning
som gällde dessförinnan skulle samtliga fall, då en värnpliktig hemförlovades
enligt 67 §, anmälas till regeringen, som hade att meddela beslut i anledning
av anmälan.

Utredning

Lars Erik Olsson utgick i sin anmälan från vad som förekommit i ett mål vid
Södra Roslags tingsrätt angående ansvar för värnpliktsbrott. Han hade själv
deltagit i prövningen som nämndeman. Tingsrättens dom var överklagad till
Svea hovrätt, som dock ännu inte hade avgjort målet. I ärendet hos JO
införskaffades från hovrätten dels tingsrättens dom, dels kopior av handlingar
som ingivits i målet i hovrätten. Omständigheterna i målet var i korthet
följande. Den nu åtalade värnpliktige hade tidigare dömts för att han år 1985
vägrat lyda order att bära uniform. I det målet hade bl. a. framkommit att han
hade anknytning till sekten Jehovas vittnen, dock utan att vara medlem, samt
att han hyste starka samvetsbetänkligheter mot att lära sig att döda
människor. Vid Södra Roslags tingsrätt gjorde åklagaren gällande, att den
värnpliktige underlåtit att inställa sig till värnpliktstjänstgöring enligt en
kallelse han fått. Den värnpliktige förklarade, att han ansett det meningslöst
att resa lång väg för att sedan vägra tjänstgöra, och att han därför valde att
skriftligen meddela de militära myndigheterna, att han på grund av sin
trosuppfattning inte tänkte inställa sig. Av utredningen i målet framgick att
värnpliktsverket erhållit anmälan enligt 68 § tredje stycket om att den
värnpliktige hemförlovats på grund av hans ordervägran år 1985, samt att
verket i anledning av anmälan meddelat det aktuella värnpliktskontoret, att
hinder inte förelåg att inkalla den värnpliktige på nytt. Södra Roslags
tingsrätt fann, att omständigheterna vid ordervägran år 1985 varit sådana, att
de måste anses ha gett anledning anta, att den värnpliktige inte skulle komma
att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Tingsrätten konstaterade, att den nya
inkallelseorder som åtalet avsåg mot den bakgrunden utfärdats i strid med
bestämmelsen i 68 § tredje stycket. Tingsrätten fann, att den värnpliktige
därför inte varit skyldig att inställa sig enligt inkallelseordern. Åtalet
ogillades.

Lars Erik Olsson framhöll i sin anmälan, att utredningen i målet vid
tingsrätten gav anledning till antagande, att värnpliktsverkets tillämpning av
bestämmelsen i 68 § tredje stycket i det aktuella fallet överensstämde med
verkets praxis. Han pekade på att verkets tillämpning av bestämmelsen inte
syntes överensstämma med dess ordalydelse.

I yttrande till JO anförde värnpliktsverket med utgångspunkt från
bestämmelsen i 68 § tredje stycket TjK bl. a. följande.

Den citerade författningstexten beslutades av regeringen genom förordning
(1984:74). Regeringsbeslutet har anmälts till riksdagen genom proposition
1983/84:100 (se bil. 6 Försvarsdepartementet s. 47).

Från nämnda proposition citerar värnpliktsverket följande uttalande från
departementschefen: ”Enligt mitt förslag kommer värnpliktsverket from
den 1 april 1984 att kunna fatta beslut om att åter inkalla dels värnpliktiga
som första gången lagförts med anledning av anmälan om vägran,
dels . . . Anmälningar avseende andragångsvägran samt anmälningar i
övrigt som med hänsyn till påföljden eller av andra skäl bedöms kunna
föranleda beslut att tills vidare inte inkalla vederbörande skall av värnpliktsverket
överlämnas till regeringen för beslut.”

Detta innebär att värnpliktsverket skall bedöma vilka ärenden som kan
föranleda ett regeringsbeslut att inte inkalla en värnpliktig. Sådana ärenden

skall överlämnas till regeringen. I fråga om de ärenden värnpliktsverket har
bedömt inte skall överlämnas till regeringen gäller 68 § tredje stycket sista
meningen, dvs. regeringen har genom förordning beslutat att den värnpliktige
får kallas in på nytt. Värnpliktsverkets meddelanden till sina värnpliktskontor
i de enskilda fallen är därför enbart ett internt administrativt
förfarande. Författningstexten i 68 § tredje stycket jämförd med uttalandena
i propositionstexten innebär alltså att frågan om att överlämna en anmälan
om vägran eller inte, enbart aktualiseras i fråga om ”förstagångsvägrare”.
Av dessa anmälningar skall enbart sådana överlämnas som med hänsyn till
påföljden eller av andra skäl bedöms kunna föranleda beslut av regeringen
att tills vidare inte inkalla den värnpliktige.

Man kan konstatera att författningstexten i 68 § tredje stycket inte erhöll
en lydelse som tydligt uttrycker regeringens avsikter enligt propositionstexten.

För att undvika framtida missuppfattningar av åklagare och domstolar bör
regeringen därför överväga att ändra författningstexten så att denna
tydligare beskriver regeringens avsikter och helst även kopplingen till 46 §
värnpliktslagen.

Bedömning

Ärendet avgjordes den 19 april 1988. JO Ragnemalm gjorde följande
bedömning.

Det mål angående värnpliktsbrott som Lars Erik Olsson åberopat i sin
anmälan kommer att bli föremål för prövning i Svea hovrätt. Någon
anledning för mig att genom ett uttalande i det konkreta fallet föregripa
hovrättens ställningstagande i målet finns inte. Jag lämnar därför den frågan
och övergår till den i anmälan aktualiserade principfrågan om författningsregleringens
utformning.

Utredningen här visar, att avfattningen av bestämmelsen i 68 § tredje
stycket TjK kan ge upphov till olika tolkningar. Det av värnpliktsverket
citerade uttalandet av departementschefen (prop. 1983/84:100, bil. 6 s. 47)
är inte utan vidare förenligt med bestämmelsens ordalydelse. Viss vägledning
för tolkningen av bestämmelsen ger dock förarbetena till 46 § värnpliktslagen,
som anger under vilka förutsättningar regeringen, eller myndighet som
regeringen utser, får besluta, att värnpliktig inte skall åläggas att tjänstgöra.
Sådant beslut får fattas dels om den värnpliktige vägrar eller underlåter att
fullgöra vad som åligger honom eller olovligen avviker eller uteblir från
tjänstgöringsstället och det kan antagas att han inte kommer att fullgöra
tjänstgöringen, dels om han förklarar att han inte kommer att fullgöra
värnpliktstjänstgöring och det med hänsyn till hans anslutning till religiöst
samfund kan antas att han inte kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst. I samband med bestämmelsens tillkomst anförde
departementschefen bl. a. följande (prop. 1977/78:159 s. 123-124).

Att vid fall av vägran första gången tillämpa villkorlig dom med ett kraftigt
bötesstraff innebär enligt min mening en tillräckligt allvarlig påföljd.
Samtidigt erinras den dömde om att frihetsstraff kan följa vid ny lagföring.
Erfarenheterna från nuvarande ordning visar också att man i viss utsträckning
kan räkna med att vederbörande, som vid första vägranstillfället oftast
är ganska ung, efter lagföringen och under den tid som hinner förflyta innan

ny inkallelse sker, av olika skäl ändrar uppfattning och inte upprepar sin
vägran. Jag anser därför att en villkorlig dom förenad med ett kraftigt
bötesstraff bör kunna vara en tillräcklig reaktion vid fall av förstagångsvägran.

Sedan någon har dömts för vägran första gången bör som för närvarande
hinder inte möta att på nytt kalla in vederbörande till tjänstgöring. Vägrar
vederbörande även andra gången han kallas in bör påföljden bestämmas till
fängelse. I normalfallet bör fängelsetidens längd bestämmas till minst fyra

månader. Sedan någon har dömts för vägran andra gången bör han inte

vidare kallas in till tjänstgöring. Beslut om att någon efter vägran skall

kallas in till tjänstgöring eller inte bör liksom hittills fattas av regeringen.
Hinder bör dock inte möta att uppdra avgörandet till underordnad myndighet.
Detta bör emellertid inte ske förrän tillräcklig erfarenhet har vunnits av
den nya ordningen.

Det av värnpliktsverket i remissyttrandet hit citerade uttalandet av departementschefen
angående ändringen av 68 § tredje stycket TjK skall ses mot
denna bakgrund. Jag måste emellertid konstatera, att författningstexten
knappast entydigt speglar de i motiven uttalade intentionerna med 1984 års
reform. Om avsikten sålunda är, att den som dömts för vägran en andra gång
automatiskt skall få frågan om ny kallelse hänskjuten till regeringen, borde
detta rimligen direkt anges i 68 § tredje stycket TjK; värnpliktsverkets praxis
härvidlag tycks nu närmast vara baserad på en presumtion om att sådan
”andragångsvägrare” generellt får anses vara så fast i sin övertygelse, att det
alltid föreligger ”anledning att anta att den värnpliktige inte kommer att
fullgöra värnpliktstjänstgöringen”. Vad gäller ärenden rörande ”förstagångsvägrare”
- de enda fall då sålunda enligt värnpliktsverkets uppfattning
fråga uppkommer om en anmälan skall överlämnas till regeringen eller ej -kan vidare ifrågasättas, om de i stadgandet angivna kriterierna är lämpligt
utformade. Att dra några bestämda slutsatser av ”domstolens val av
påföljd”, då det gäller att göra antaganden om vederbörandes benägenhet att
fullgöra värnpliktstjänstgöringen, synes sålunda knappast möjligt, eftersom
villkorlig dom tycks vara standardpåföljden vid ”förstagångsvägran”. Ingen
vägledning ges heller i författningstexten beträffande de ”andra omständigheter”
som skall tillmätas betydelse. Tilläggas kan även att användningen
av likartade uttryck i 67 § och 68 § tredje stycket TjK synes kunna föranleda
missförstånd; för den värnpliktige, som hemförlovats med anledning av att
han åberopat ”sådana skäl att det kan antagas att han inte kommer att
fullgöra tjänstgöringen” (67 §), kan det framstå som egendomligt, att han av
värnpliktsverket betas möjligheten att få en prövning i regeringen, med
hänsyn till att det inte finns ”anledning att anta att den värnpliktige inte
kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöringen” (68 § tredje stycket).

Jag har med dessa reflexioner velat understryka, att jag delar värnpliktsverkets
uppfattning, att regeringen bör göras uppmärksam på problemet,
och kommer därför att sända en kopia av detta beslut till försvarsdepartementet
för kännedom.

Försvarets civilförvaltning har uppställt villkor för att utlämna
arbetsgivarintyg till en före detta anställd. Kritik mot
förfarandet

(Dnr 2110-1987)

I en anmälan till JO riktade Christopher Wislander kritik mot att försvarets
civilförvaltning uppställt ett villkor för att utlämna s. k. arbetsgivarintyg till
honom. Villkoret innebar, att han till förvaltningen skulle betala tillbaka för
mycket till honom utbetald lön. Till sin anmälan fogade Christopher
Wislander en kopia av en skrivelse den 7 september 1987 från förvaltningen
till honom vari villkoret framställdes.

I yttrande till JO lämnade försvarets civilförvaltning inledningsvis en
redogörelse för vad som förekommit beträffande Christopher Wislanders
anställning hos förvaltningen. Det framgick bl. a., att Christopher Wislander
lämnat sin anställning tidigare än som överenskommits med förvaltningen. I
yttrandet anfördes vidare bl. a. följande:

Tisdagen den 30 juni fick personalchefen Ragnar Adeen kännedom om det
inträffade. Han försökte omgående få besked om var Wislander kunde nås
för att bl. a. delges krav på för mycket utbetald lön. Upprepade telefonsamtal
till Wislanders bostad i Stockholm och föräldrarnas bostad i Göteborg gav
inget resultat. -1 början av september begärde Wislander arbetsgivarintyg.
Den 9 september ringde Wislander till Adeen med anledning av skrivelsen
den 7 september. Wislander förklarade sin situation och man kom överens
om att Wislander om möjligt senast den 1 december 1987 skulle reglera sin
skuld till civilförvaltningen. Arbetsgivarintyget utfärdades samma dag. -Civilförvaltningen är medveten om att en arbetsgivare är skyldig att på
begäran utfärda arbetsgivarintyg. Med hänsyn till Wislanders brott mot
gällande kollektivavtal beträffande uppsägningstid anser civilförvaltningen
att Adeens agerande i ärendet bör ses som ett godtagbart exempel på att utan
onödig byråkratisk omgång klara ut ekonomiska mellanhavanden av här
aktuell art. Adeen har som personalchef och därmed ansvarig för löneutbetalningar
självständigt handlagt ärendet.

I beslut den 25 november 1987 gjorde JO Ragnemalm följande bedömning.

Enligt 32 § lagen om arbetslöshetsförsäkring (1973:370) skall till en
ansökan om ersättning från erkänd arbetslöshetskassa fogas ett intyg av
arbetsgivare om den försäkrades arbetsförhållanden samt de uppgifter i
övrigt som behövs för bedömande av den försäkrades rätt till ersättning, s. k.
arbetsgivarintyg. Om sådant intyg endast kan införskaffas med stora
svårigheter, får uppgifterna styrkas på annat sätt. Arbetsgivare är enligt
bestämmelsen skyldig att på begäran utfärda arbetsgivarintyg. I 30 § lagen
om kontant arbetsmarknadsstöd (1973:371) finns en motsvarande reglering
av förfarandet vid ansökan om ekonomiskt stöd enligt den lagen.

Som framgår av nu redovisade bestämmelser, är det i princip nödvändigt,
att arbetsgivarintyg bifogas en ansökan om arbetslöshetsersättning eller
kontant arbetsmarknadsstöd. Senareläggs prövningen av en sådan ansökan,
kan detta komma att direkt påverka den sökandes försörjningmöjligheter i
ett ofta trängt ekonomiskt läge. Det är alltså betydelsefullt för den enskilde,

att arbetsgivaren inte dröjer med att lämna ut ett begärt arbetsgivarintyg. Att
mot denna bakgrund uppställa ett villkor av ekonomisk natur för utlämnandet,
såsom skett i detta fall, anser jag helt oacceptabelt.

Jag kan ha viss förståelse för att en tj änsteman i hastigt mod - och i reaktion
mot vad han uppfattat som mot myndigheten illojalt beteende från den
anställdes sida - avlåter en skrivelse som den här aktuella. Vad jag däremot
omöjligen kan acceptera är, att civilförvaltningen i sitt av generaldirektören
undertecknade remissvar kan karakterisera det inträffade som ”ett godtagbart
exempel på att utan byråkratisk omgång klara ut ekonomiska mellanhavanden
av här aktuell art”. Då emellertid förvaltningen i samma yttrande
förklarar sig vara medveten om skyldigheten att på begäran utfärda
arbetsgivarintyg, och då Wislander efter telefonkontakt med myndigheten
tämligen omgående utfått intyget - utan krav på att det tidigare uppställda
villkoret skulle uppfyllas - anser jag att saken kan bero med den allvarliga
kritik som ligger i det sagda.

Tillämpningen av den nya lagen om disciplinförseelser av
krigsmän m. m.

Vid inspektion av Berga örlogsskolor, BÖS, den 14 och 15 juni 1988
inriktades granskningen särskilt på tillämpningen av det nya ansvarssystem
som trätt i kraft den 1 juni 1987. Därvid kunde konstateras vissa brister i
handläggningen. JO Ragnemalm lät i denna del till protokollet anteckna
följande.

3.

m.m., FDK, skall myndighetschefen, med biträde av auditören, minst en
gång varje halvår granska de beslut som fattats av chef efter delegation enligt
21 § LDK. Detta borde således nu ha skett vid två tillfällen, eftersom de nya
bestämmelserna trädde i kraft den 1 juni 1987. Någon granskning har dock
ännu inte ägt rum. Att en sådan granskning sker kontinuerligt är givetvis av
stor vikt, särskilt som det är fråga om tillämpning av bestämmelser, som i
flera avseenden innebär en nyordning.

3.2 Vidare tog JO upp bl. a. följande punkter, varvid han utgick från
konkreta fall, som uppmärksammats vid granskningen.

3.2.1 Disciplinpåföljden extratjänst har i flera fall beslutats med angivande
att denna skall bestå i ”inre tjänst”; ibland anges också ”rengöring”. En så
vag utformning av påföljden är inte godtagbar. Det får inte råda någon
tvekan om vilken typ av uppgift den värnpliktige har ålagts att utföra. Att den
befattningshavare som skall tillse att påföljden faktiskt verkställes bestämmer
dess konkreta innehåll får naturligtvis inte förekomma.

3.2.2 Regelmässigt har blanketter för anmälan om disciplinförseelser
enligt den gamla ordningen använts. Detta är ägnat att föranleda fel vid
handläggningen av ärendena enligt de nya bestämmelserna, och blanketterna
bör omgående makuleras och ersättas med nya, anpassade till gällande
bestämmelser.

9 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

3.2.3 Enligt 26 § LDK skall vid muntligt förhör med krigsmannen ett
förhörsvittne om möjligt vara närvarande. Granskningen har givit vid
handen, att det på vissa håll tycks vara närmast regel, att vittne inte är
närvarande.

Kornefalk uppgav i denna del, att den förhörde tillfrågas, om han önskar
att förhörsvittne skall närvara, och att svaret på frågan regelmässigt blir
nekande.

JO uttalade att bestämmelsen är utformad så, att ett förhörsvittne normalt
skall närvara. Att så sker är av betydelse bl. a. för att förebygga uppkomsten
av missförstånd om vad som faktiskt förekommit vid förhöret, och arrangemanget
är således till gagn för både myndigheten och den förhörde. Det är
inte meningen, att den förhörde skall disponera över frågan om förhörsvittne.

3.2.4 Dokumentationen angående den förhördes inställning i disciplinärendet
har i flera fall befunnits oklar. Det är ett oeftergivligt krav, att
förhörsledaren får hans inställning helt klar för sig och att en tydlig
dokumentation av denna sker i ärendet. Det är därvid av särskild vikt, att det
tydligt framgår, om den förhörde visserligen vitsordar de faktiska omständigheter
som åberopas mot honom men menar, att han haft laga förfall, det
vill säga en godtagbar ursäkt för det inträffade. Om så är fallet, är det
nämligen inte fråga om ett erkännande i egentlig mening. Eftersom ett
avgörande av chef enligt 21 § LDK förutsätter, att förseelsen erkänts,
medför den omständigheten, att den förhörde åberopar laga förfall, att
ärendet måste överlämnas till myndighetschefen för beslut. Det är endast
helt klara disciplinförseelser som skall handläggas enligt 21 § LDK.

3.2.5 Vidare pekade JO på att det i flera fall vid granskningen påträffats
undermåliga redogörelser för den gärning som lagts den värnpliktige till last.
Under protokollformulärets rubrik ”kortfattad redogörelse för disciplinförseelsen”
skall denna fullständigt, klart och entydigt redovisas. Det är
nämligen det ansvarspåstående som innefattas i beskrivningen - och
ingenting annat - som den värnpliktige skall ange sin inställning till. Det
framstår mot bakgrund av granskningsresultatet som angeläget, att utbildningsinsatser
genomförs på denna punkt.

3.2.6 På förekommen anledning erinrade JO om att fall av simulation kan
föranleda ansvar för svikande av försvarsplikt (18 kap. 6 § brottsbalken). En
prövning av disciplinärende enligt 21 § LDK förutsätter, att gärningen inte
kan antas utgöra brott. När misstanke om simulation föreligger, aktualiseras
därför frågan om att överlämna ärendet till myndighetschefen.

3.2.7 Vidare tog JO upp en fråga angående förordnande enligt 32 § andra
stycket LDK om verkställighet av beslut, trots att det inte har vunnit laga
kraft. Vid granskningen hade iakttagits fall, där ett sådant förordnande inte
motiverats. JO påpekade, att förordnandet innebär ett avsteg från huvudregeln,
och att detta enligt bestämmelsen endast får ske, om det behövs av
hänsyn till ordningen inom försvarsmakten eller av någon annan särskild
anledning. JO betonade, att skälet för ett sådant förordnande bör redovisas i
beslutet.

3.2.8 Slutligen tog JO upp två fall, i vilka beslut i disciplinärende på
kompanichefsnivå antecknats på baksidan av anmälan, utan att protokoll och

beslut i disciplinärende upprättats på därför avsedd blankett. Förfarandet
strider mot bestämmelserna och är helt oacceptabelt, bl. a. därför att
redovisningen av utredningen blir synnerligen ofullständig och risker uppkommer
för att den värnpliktiges rättssäkerhet eftersätts. Sedan det genom
samtal med den för besluten ansvarige kompanichefen klargjorts, att dessa
misstag berott på bristande kännedom om det nya regelsystemets krav, och
att vederbörande numera var informerad om hur utredning och beslut skall
dokumenteras, betonade JO ånyo vikten av att de för rättsvården ansvariga
får adekvat utbildning.

III. Vårdområdet

Socialtjänst

Åtal mot vårdbiträde för mutbrott
(Dnr 2975-1983)

Bakgrund

Lena Eriksson anställdes som vikarierande vårdbiträde i Enköpings kommun
i juni 1979. Fr. o. m. september 1979 är Lena Eriksson fast anställd i
kommunen som vårdbiträde i öppen vård.

Förre lantbrukaren Karl Tibblin, född 1897, var bosatt i Enköpings
kommun. Under åren 1977—1983 lämnades genom socialförvaltningen i
kommunen hemtjänst till Karl Tibblin. Lena Eriksson deltog i hemtjänsten
hos Karl Tibblin under åren 1979-1983. Av de 854 hemtjänsttimmar som
lämnades Karl Tibblin under år 1982 svarade Lena Eriksson för 460 timmar
och av de 24 hemtjänsttimmar som lämnades Karl Tibblin under år 1983
svarade Lena Eriksson för nio timmar.

Lena Eriksson kände inte Karl Tibblin före sommaren 1979, då hon
påbörjade sin tjänst hos honom.

Genom testamente den 15 november 1982 förordnade Karl Tibblin att all
hans kvarlåtenskap med full äganderätt skulle tillfalla Lena Eriksson. I en
skrift till en advokat den 22 april 1983 begärde Karl Tibblin därefter att
testamentet skulle annulleras. Genom ett nytt testamente den 19 maj 1983
förordnade emellertid Karl Tibblin, med upphävande av alla tidigare
testamentariska förordnanden, att all hans kvarlåtenskap med full äganderätt
skulle tillfalla Lena Eriksson.

Karl Tibblin avled den 9 juni 1983. Han efterlämnade som dödsboedelägare,
förutom Lena Eriksson såsom universell testamentstagare, systern Anna
Tibblin.

Bouppteckning efter Karl Tibblin förrättades den 26 oktober 1983.
Bouppteckningen inregistrerades vid Enköpings tingsrätt den 1 juni 1984, nr
146. Härefter förrättades tilläggsbouppteckning den 1 oktober 1984, vilken
inregistrerades vid Enköpings tingsrätt den 5 december 1984, nr 395.
Behållningen i dödsboet uppgick till 598 706 kr.

Testamentena har bevakats genom att ges in till Enköpings tingsrätt den 26
september 1983. De har efter bevakning delgivits Anna Tibblin. Talan om
klander av testamentena har inte väckts inom laga tid. Lena Eriksson har
beviljats lagfart på de fastigheter som ingick i dödsboet.

Anmälan

En för Anna Tibblin förordnad god man ifrågasatte i en anmälan till JO om
inte Lena Eriksson genom att motta egendomen enligt förordnandet gjort sig
skyldig till mutbrott.

Utredning

Klagomålen remitterades till socialnämnden i Enköpings kommun för
utredning och yttrande.

I ett av socialchefen Bengt Sernland lämnat tjänsteutlåtande anförs
sammanfattningsvis följande.

Med utgångspunkt från vad vi i utredningen funnit gör vi den bedömningen
att testators vilja objektivt sett inte var ägnad att allmänt påverka Lena
Eriksson i hennes arbete som vårdbiträde. Vi har också funnit att allt talar för
att Lena Eriksson i sitt arbete inte påverkat Karl Tibblin att skriva testamente
till hennes fördel. Tvärtom anser vi det klarlagt att Lena Eriksson mycket
tydligt klargjorde sin inställning i och med att hon förklarat att hon inte skulle
ta emot det erbjudande om bostad som Karl Tibblin lämnade henne.

Vidare konstateras att testamentet upprättades först då Karl Tibblin inte
längre mottog Lena Erikssons tjänster som vårdbiträde. Lena Erikssons
besök vid Karl Tibblins sjukbädd skedde, såvitt vi kunnat utreda, cirka en
månad efter det att det första testamentet upprättades.

Då det ekonomiska värdet av kvarlåtenskapen är stort, förutsätts det, för
att kravet på tillbörlighet skall uppfyllas, att det föreligger ett djupare
vänskapsförhållande mellan givare och mottagare. Det skall inte enbart
grundas på förbindelser i tjänsten. I det avseendet konstaterar vi att
förhållandet mellan Karl Tibblin och Lena Eriksson under hela tiden var
baserat på hennes tjänstgöring som vårdbiträde i Karl Tibblins hem. Att
döma av de uttalanden som Karl Tibblin gjorde kände han säkert ett djupare
vänskapsförhållande till Lena Eriksson än andra vårdbiträden, med det är
helt klarlagt att denna vänskap endast kunde grunda sig på förbindelser i
tjänsten.

Med hänvisning till att bestämmelsen om ansvar för mutbrott avser att
skydda det som kan sägas vara tjänstens integritet, vore det synnerligen
olyckligt om äldre människor tror sig behöva och/eller kunna ”köpa” god
omvårdnad inom hemtjänsten genom löften om upprättande av testamente.
Lika olyckligt vore det om bröstarvingar och andra arvingar skulle känna
minsta tveksamhet till hemtjänsten med det motivet att de kan bli arvlösa. En
sådan misstanke skulle mycket väl kunna leda till att arvingar påtog sig ett
ansvar för vården, som de inte mäktar att klara upp. Förtroendet för
kommunens socialtjänst kan allvarligt komma att ifrågasättas av såväl
pensionärer som deras anhöriga om det inte står helt klart att vårdbiträden
inte får ta emot gåvor eller arv genom testamente.

Av socialnämndens yttrande framgick bl. a.

Två av nämndens ledamöter ansåg att det inte fanns något i utredningen som
talade mot att Lena Eriksson mottar arvet. En annan ledamot av nämnden
framhöll testators klart uttalade och dokumenterade vilja att testamentera
sin kvarlåtenskap till Lena Eriksson. Vidare framhöll ledamoten att testamentet
upprättades sedan Lena Eriksson avslutat sin tjänstgöring i Karl
Tibblins bostad. Karl Tibblins syster var inte negativ till broderns planer

beträffande kvarlåtenskapen. Ledamoten ansåg det fel om inte Lena
Eriksson får ta emot arvet.

Socialnämndens ordförande konstaterade att Lena Eriksson inte påverkat
Karl Tibblin att skriva testamentet och att Anna Tibblin inte hade något att
invända mot att Karl Tibblin testamenterade all sin egendom till Lena
Eriksson. Han framhöll vidare att utredningen visat att det var Karl Tibblins
vilja att egendomen skulle tillfalla Lena Eriksson.

Vid en samlad bedömning fann nämnden enligt sitt yttrande att det inte får
anses olämpligt att Lena Eriksson mottar Karl Tibblins kvarlåtenskap.

En promemoria upprättades härefter inom JO-ämbetet. I promemorian
uttalades bl. a. att omständigheterna var sådana att det fanns skäl att inleda
förundersökning med avseende på frågan om Lena Eriksson genom att motta
det testamentariska förordnandet gjort sig skyldig till mutbrott.

Dåvarande JO Tor Sverne beslöt att begära förundersökning och yttrande
från chefen för regionåklagarmyndigheten i Västerås.

Överåklagaren Alf Juhlin anförde i yttrande bl. a.

Utredningen ger vid handen att Lena Eriksson för sin tjänsteutövning
mottagit egendom genom testamente av Karl Tibblin. Frågan är om den
mottagna egendomen kan betraktas som en otillbörlig belöning. 1 detta mål
föreligger den situation, som omnämnes i Högsta domstolens dom den 27
juni 1985, DB 21. Uppenbarligen är den egendom som Lena Eriksson
mottagit icke av obetydligt värde. Med hänsyn härtill och risken för att
allmänheten kan misstänka pliktstridigt handlande - vilket i och för sig inte
kan visas - från Lena Erikssons sida och det förtroende för hemtjänsten och
arbetstagarens integritet som såväl allmänheten som andra hemtjänsttagare
bör äga, finner jag att belöningen bör anses som otillbörlig.

De omständigheter, som är av betydelse för bedömningen av att egendomen
varit att anse som en belöning för Lena Erikssons tjänsteutövning och
belöningens otillbörlighet, har varit kända för henne. Uppsåtsrekvisitet är
således uppfyllt.

Enligt min mening föreligger tillräckliga skäl för åtal mot Lena Eriksson
för mutbrott.

Förverkande av den egendom, som åtkommits genom brottet, bör ske. I
första hand bör förverkande yrkas av fastigheterna Svinnegarn 1:5, 3:8 och
4:1, och den övriga egendom Lena Eriksson åtkommit genom brottet eller,
om egendomen inte finns i behåll, dess värde. Vidare bör övervägas kvarstad
på fastigheterna.

Bedömning

JO Sverne uttalade i beslut den 7 november 1985 följande.

Enligt 20 kap 2 § brottsbalken straffas arbetstagare för mutbrott, om han
mottar, låter sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för
sin tjänsteutövning.

Frågan om ansvar för mutbrott för anställd inom äldreomsorgen har
prövats av Högsta domstolen (HD:s dom den 27 juni 1985, DB 21). I fråga
om ansvarsbestämmelsen anförde domstolen följande.

”Bestämmelsen avser att förhindra inte endast pliktstridiga handlingar av
arbetstagarna utan också blotta uppkomsten av misstankar, att dessa
obehörigen låtit sig påverkas av förmåner av olika slag - något som särskilt

inom den offentliga sektorn kan rubba förtroendet för hela den verksamhet
där de arbetar. I enlighet härmed är det för straffansvar inte nödvändigt att
konstatera att en förmån faktiskt haft betydelse för en funktionärs handlande.
I förarbetena har sålunda uttalats, att varje transaktion som objektivt sett
är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning är att betrakta som
otillbörlig enligt lagrummet (NJA II 1977 s. 128 f.). Även förmåner som
utgår först efter anställningens slut omfattas av straffbestämmelsen, och den
som mottar sådan kan ibland straffas, t. o. m. om någon belöning aldrig varit
på tal dessförinnan (jfr SOU 1974:37 s. 114 f.). Avsikten är alltså att ge ett
långtgående skydd för vad man kallat tjänstens integritet. Det kan inte
undgås att de åligganden för arbetstagaren som framgår av bestämmelsen
emellanåt kan komma i konflikt med mera personliga hänsyn, grundade i
förhållandet till den som ger belöningen. Hur gränsen skall dras för vad som
är otillbörligt i lagrummets mening beror på en rad olika faktorer; av
väsentlig betydelse är naturligtvis arten av den tjänst som arbetstagaren
innehar.

Till de områden där synpunkten om tjänstens integritet får tillmätas
särskild betydelse hör vårdverksamheten. Visserligen kan det just inom
sjukvården och vid omsorgen om äldre vara närliggande att enskilda kommer
i vänskapsförhållande till personalen, och det kan särskilt för den som mist
sin regelbundna kontakt med släkt och vänner te sig naturligt och rimligt att
genom gåvor och andra belöningar visa sin uppskattning av en funktionär
som han särskilt fäst sig vid. Att ge något större utrymme härför är emellertid
oförenligt med lagstiftningens syfte, frånsett fall där den väsentliga anledningen
tydligen är personliga relationer utan något samband med funktionärens
tjänst. Som justitieombudsmannen framhållit i målet, får det inte
förekomma att den uppfattningen vinner insteg bland äldre eller sjuka
personer att de på sådant sätt kan påverka vårdpersonalens tjänsteutövning
till sin förmån. Det är också av vikt att några misstankar om detta inte
uppkommer hos allmänheten.”

Högsta domstolen konstaterade i domen vidare att ett testamentariskt
förordnande var att jämställa med annan belöning som kan falla under det
straffbara området. Enligt Högsta domstolens uppfattning kan därvid
avgörande betydelse inte tillmätas frågan om arbetstagaren får vetskap om
förordnandet först efter testators död. Med hänsyn till risken för att
förordnandet ger upphov till misstankar angående arbetstagarens integritet
bör inte ens i detta läge kunna accepteras att arbetstagaren mottar egendom
av mera än obetydligt värde.

Jag har för egen del i den frågan uttalat att om förordnanden godtas i en
sådan situation uppkommer en uppenbar risk för att de äldre, som har vissa
tillgångar och dålig kontakt med anhöriga, ges en bättre behandling av den
personal som ställs inför utsikten att på så sätt kunna förvärva den äldres
egendom genom testamente.

Av den utredning som nu föreligger får anses framgå att det testamentariska
förordnandet utgjort belöning för Lena Erikssons tjänsteutövning. Något
djupare vänskapsförhållande mellan testator och Lena Eriksson än det som
har haft sin grund i tjänsten har inte förelegat. Belöningen måste anses
otillbörlig med hänsyn till de särskilda krav på tjänstens integritet som måste

ställas och till belöningens värde. Då Lena Eriksson mottagit egendomen är
förutsättningarna för straffansvar uppfyllda.

Beslut om åtal

JO Sverne beslöt att åtal skulle väckas mot Lena Eriksson enligt följande
gärningsbeskrivning.

Lena Eriksson är anställd som vårdbiträde i öppen vård i Enköpings
kommun.

Förre lantbrukaren Karl Tibblin, född år 1897, var bosatt i kommunen.
Under åren 1977-1983 lämnades genom socialförvaltningen i kommunen
hemtjänst till Karl Tibblin. Lena Eriksson deltog i hemtjänsten hos Karl
Tibblin under åren 1979-1983. Lena Eriksson var inte tidigare bekant med
Karl Tibblin och hon hade ej annan kontakt med honom än den som
föranleddes av hennes tjänst.

Genom testamenten den 15 november 1982 och den 19 maj 1983
förordnade Karl Tibblin att all hans egendom med full äganderätt skulle
tillfalla Lena Eriksson.

Karl Tibblin avled den 9 juni 1983. Behållningen i boet efter honom -beräknad med utgångspunkt i fastigheternas taxeringsvärde - uppgick till
598 706:73 kr.

Testamentena bevakades vid Enköpings tingsrätt den 26 september 1983.
Klandertalan har inte förts. Lena Eriksson har mottagit egendomen enligt
förordnandet.

Det testamentariska förordnandet har utgjort belöning för Lena Erikssons
tjänsteutövning. Belöningen har varit otillbörlig på grund av belöningens
betydande värde och de särskilda krav på tjänstens integritet som måste
ställas.

Lena Eriksson lägges till last som mutbrott att hon har mottagit otillbörlig
belöning för sin tjänsteutövning.

Lagrum: 20 kap 2 § brottsbalken.

JO Sverne uppdrog åt chefen för regionåklagarmyndigheten i Västerås att
väcka och utföra åtalet.

Sverne uppdrog vidare åt åklagaren att enligt 36 kap. 1 § brottsbalken yrka
förverkande av den egendom som Lena Eriksson mottagit eller, om denna
inte fanns i behåll, dess värde.

Tingsrättens dom

Åklagaren väckte talan vid Enköpings tingsrätt. Tingsrätten meddelade dom
i målet den 20 maj 1986. Tingsrätten ogillade åtalet och förverkandeyrkandet.
I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Enligt 20 kap 2 § brottsbalken döms för mutbrott den arbetstagare som -såvitt här är av intresse - mottar otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.

Av utredningen framgår att Lena Eriksson, utan att dessförinnan vara
bekant med Karl Tibblin, erhållit tjänst som vårdbiträde i dennes hem.
Under Lena Erikssons arbete där har ett förtroendefullt förhållande uppstått
mellan henne och Karl Tibblin. Lena Erikssons insatser för och relationer till

Karl Tibblin har dock så gott som uteslutande varit betingade av hennes
tjänst, och något egentligt privat umgänge har inte förekommit. Tingsrätten
anser därför att Lena Eriksson, när hon som arbetstagare mottagit den
testamentariska förmånen, mottagit en belöning för sin tjänsteutövning.
Objektivt sett har denna belöning varit otillbörlig, detta på grund av
belöningens stora värde och kravet på tjänstens integritet.

För att brott skall föreligga krävs emellertid också att alla de i lagrummet
uppställda objektiva rekvisiten är täckta av Lena Erikssons uppsåt. Tvekan
kan råda huruvida Lena Eriksson insett, att förmånen utgjort en belöning för
hennes tjänsteutövning och inte tillkommit av annat skäl, t ex personlig
vänskap eller en vilja hos testator att bestämma om det fortsatta innehavet av
gården. I denna fråga är följande att beakta.

Lena Eriksson har av den advokat som upprättat testamentena fått höra att
hon borde ta emot kvarlåtenskapen. Sedan socialchefen uttryckt motsatt
uppfattning, har socialnämnden uttalat att ett mottagande inte finge anses
olämpligt. Även om de som tillstyrkt mottagandet måhända inte uppfattat
alla komplikationer i ämnet, har Lena Eriksson haft anledning tro att deras
bedömningar varit välgrundade och att de därvid beaktat frågan huruvida
förmånen varit att anse som en belöning för tjänsteutövning. Mycket talar för
att Lena Eriksson sålunda påverkats i riktning mot just den föreställningen,
att det testamentariska förordnandet inte utgjort en belöning för hennes
tjänstgöring som vårdbiträde hos Karl Tibblin.

Tingsrätten finner med hänsyn till det anförda inte styrkt, att rekvisitet
belöning för tjänsteutövning omfattats av Lena Erikssons direkta uppsåt.
Enligt rättens mening måste Lena Eriksson visserligen ha haft en bestående
misstanke om att den testamentariska förmånen kunde ses som en sådan
belöning. Det kan dock inte hållas för säkert att hon skulle ha handlat som
hon gjort även om hon haft full visshet om att förmånen avsett hennes
tjänsteutövning. Lena Eriksson skall alltså frikännas på grund av bristande
uppsåt.

Hovrättens dom

Tingsrättens dom överklagades och åklagaren yrkade i hovrätten bifall till
åtalet och förverkandeyrkandet.

I dom den 23 september 1986 fastställde Svea hovrätt tingsrättens domslut.
Hovrätten anförde som skäl för domen följande.

Lika med tingsrätten finner hovrätten, att Lena Erikssons relationer till
Tibblin legat inom ramen för hennes tjänst som vårdbiträde och att den till
henne testamenterade egendomen utgjort belöning för tjänsteutövning. Med
hänsyn främst till de särskilt höga krav på tjänstens integritet som enligt
rättsfallet NJA 1985 s 477 anses böra ställas inom vårdverksamheten och till
den mottagna egendomens betydande värde måste belöningen objektivt sett
bedömas som otillbörlig.

Lena Eriksson har i allt väsentligt erkänt, att hon varit medveten om alla de
av åklagaren åberopade förhållanden som utgjort den yttre bakgrunden till
testamentets tillkomst eller ingått i händelseförloppet kring egendomens
mottagande. Hon har dock även i hovrätten förnekat, att hon förstått att det

varit fråga om en otillbörlig belöning.

Självfallet kan Lena Erikssons egen åsikt om vad som varit tillbörligt eller
otillbörligt inte vara avgörande för prövningen av frågan om uppsåt
förelegat. De överväganden som lett fram till beslutet att ta emot egendomen
har hon emellertid gjort mot bakgrund av följande. Att Lena Eriksson i och
för sig haft en betydande känsla för vad hänsynen till tjänstens integritet
krävde hade visat sig redan när hon avvisat Tibblins erbjudande om att hon
och barnen skulle få bo på hans gård. Vidare hade hon själv inte medverkat
vid testamentets tillkomst eller ens fått vetskap om testamentet förrän långt
efter det att hennes tjänst hos Tibblin upphört; denne hade då också avlidit.
Hon torde därför ha insett, att det inte med fog skulle kunna påstås att
tjänsteutövningen påverkats av det till hennes förmån gjorda förordnandet.
Till följd av den långa tiden mellan dödsfallet i mitten av år 1983 och hennes
beslut år 1985 att ta emot egendomen måste också integritetssynpunkten hos
henne ha trätt något i bakgrunden. Eftersom hon kände till den inställning
Tibblins syster hade, visste hon att det inte heller fanns något anspråk på
kvarlåtenskapen som konkurrerade med testamentsförordnandet. Lena
Erikssons instruktion för tjänsten förbjöd henne enbart att av vårdtagare ta
emot gåvor eller kontant ersättning för arbetet, och den innehöll ingenting
om testamentariska förordnanden. Av hänsyn till tjänstens integritet tvekade
hon länge om hur hon skulle göra och talade om saken med flera personer.
Något uttalande från JO - efter den gjorda anmälningen dit - hade vid den
aktuella tiden inte skett, och även möjligheten av ett JO-ingripande måste då
för Lena Eriksson ha tett sig avlägsen. Av större betydelse för henne måste
det ha varit, att den advokat som var boutredningsman i dödsboet i positiva
ordalag rådde henne att acceptera testamentet. Eventuellt kvarstående
tvekan kan antagas ha blivit undanröjd, när hennes egen arbetsgivare -socialnämnden - i skriftligt yttrande förklarat att det ej var olämpligt att hon
mottog kvarlåtenskapen. Efter detta ställningstagande från den på orten
centrala instans som hade ansvaret för kommunens vårdtjänst och inte minst
för att förtroendet för denna upprätthölls och vars beslut hon i övrigt hade att
rätta sig efter har Lena Eriksson enligt hovrättens mening inte haft anledning
räkna med att det kunde anses från socialetisk synpunkt förkastligt att ta
emot egendomen. Detta har efter det förutnämnda rättsfallet NJA 1985 s 477
visat sig vara en felbedömning, som dock med beaktande av de särpräglade
omständigheterna i detta fall får anses ursäktlig. På grund av det anförda
finner hovrätten, att Lena Erikssons handlingssätt inte kan tillräknas henne
som uppsåtligt brott. Åtalet skall därför ogillas.

Referenten, med vilken en av rättens ledamöter instämde, var av skiljaktig
mening och ansåg att Lena Eriksson skulle fällas till ansvar för mutbrott men
att påföljd för brotten kunde efterges med stöd av 33 kap 4 § tredje stycket
brottsbalken.

Ansökan om revision

JO Sverne ansökte om revision av hovrättens dom och anförde därvid bl. a.
följande.

I målet är utrett att Lena Erikssons relationer till testator legat helt inom

ramen för hennes tjänsteutövning som vårdbiträde och att den till henne
testamenterade egendomen utgjort belöning för denna tjänsteutövning. Som
hovrätten funnit måste belöningen objektivt sett bedömas som otillbörlig.

Lena Eriksson har förnekat att hon har förstått att det har varit fråga om en
otillbörlig belöning.

Utredningen visar att Lena Eriksson har haft en bestående misstanke om
att hon genom att godta förordnandet och tillträda egendomen tog emot en
otillbörlig belöning. Särskilt avseende måste därvid fästas vid att egendomen
hade ett betydande värde samt vid att frågan var föremål för JO:s bedömande
och att hon av socialchefen tillråtts att avvakta JO:s ställningstagande i
saken.

Lena Erikssons påstående om bristande uppsåt kan vid angivna förhållanden
inte godtas.

Över huvud taget bör bristande insikt rörande innebörden av begreppet
otillbörlig belöning i 20 kap 2 § brottsbalken inte kunna läggas till grund för
straffrihet. Om invändningar om sådan bristande insikt godtas, blir - i fall då
det objektivt sett klart framgår att otillbörlig belöning förekommit - det
skydd för tjänstens integritet, som ansvarsbestämmelsen avser att uppfylla,
utan innehåll.

Jag yrkar att högsta domstolen med undanröjande av hovrättens dom
bifaller åtalet och förverkandeyrkandet såsom det slutligen bestämts i
hovrätten. Påföljden bör bestämmas till böter.

Högsta domstolens dom

Högsta domstolen meddelade dom i målet den 10 september 1987. Högsta
domstolen fastställde hovrättens domslut. Som skäl anförde Högsta domstolen
följande.

Enligt 20 kap 2 § brottsbalken skall arbetstagare dömas för mutbrott, om
han tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig
belöning för sin tjänsteutövning.

Av utredningen i målet framgår till en början följande: Lena Eriksson,
som alltjämt är anställd som vårdbiträde i Enköpings kommun, slutade under
hösten 1982, efter en konflikt med Tibblin, på egen begäran sitt arbete att
utföra regelbunden hemtjänst åt denne. Kort tid därefter, den 26 oktober
1982, togs Tibblin in för långvård. Testamente till förmån för Lena Eriksson
upprättades den 15 november 1982. Sedan Tibblin skrivit under en återkallelse
av detta testamente, upprättade han den 19 maj 1983 ett nytt testamente
med samma innehåll. Lena Eriksson kände före Tibblins död den 9 juni 1983
inte till testamentena eller hans avsikt att testamentera sin egendom till
henne.

Frågan om efterföljande belöning uppmärksammades under förarbetena
till gällande mutlagstiftning (SOU 1974:37 s 114 f och 143, jfr prop 1975/
76:176 s 30 och 35). Efterföljande belöning beskrevs därvid som en förmån,
vilken någon erhållit som erkänsla för en redan vidtagen åtgärd. Även om det
befanns angeläget att visa återhållsamhet vid kriminalisering, ansågs en
generell straffrihet för efterföljande belöning kunna få föga önskvärda
följder. Detta utvecklades i huvudsak på följande sätt: Vägen skulle stå

öppen för en systematisk påverkan i form av belöningar i efterhand.
Härigenom skulle kunna skapas en utbredd förväntan om förmåner, något
som skulle ha lika skadliga verkningar som i förväg utlovade eller begärda
mutor. En olägenhet hängde samman med svårigheterna att vederlägga en
invändning om att en förmån uteslutande hade karaktär av efterföljande
belöning. Det skulle sålunda inte vara lätt att mot parternas bestridande
bevisa att en påstådd belöning i själva verket var en i efterhand utgiven muta.
Inte heller kunde lämnas obeaktat att en förmån, oavsett de verkliga
omständigheterna i det enskilda fallet, för utomstående kunde inge skenet av
att vara muta. På grund av det anförda ansågs en möjlighet att bestraffa
efterföljande belöning inte kunna undvaras.

Som framgår redan av den angivna lagtexten saknar alltså det förhållandet,
att Lena Eriksson under sin tjänstgöring hos Tibblin inte kände till att hon
hade testamenterad egendom att vänta, betydelse förfrågan om hon, när hon
tog emot egendomen, gjorde sig skyldig till mutbrott.

Lena Eriksson har emellertid hävdat att den testamenterade egendomen
inte utgjorde belöning, i varje fall inte belöning för hennes tjänsteutövning.
För den händelse belöning för tjänsteutövning skulle anses föreligga har hon
gjort gällande att detta inte omfattats av hennes uppsåt. I sista hand har hon
påstått att ursäktlig rättsvillfarelse förelegat.

Sorn grund för ståndpunkten att det inte varit fråga om belöning har hon
anfört främst att Tibblins bevekelsegrund för testamentet var hans omtanke
om fädernegården och hans uppskattning av henne som person, inte som
utövare av tjänsten.

I motiven till straffbestämmelsen har inte närmare angetts vad som är
avsett att falla in under uttrycket belöning. På åtskilliga ställen används
förmån som synonymt begrepp. Som följer av rekvisitet ”för sin tjänsteutövning”
i lagtexten måste det likväl finnas ett samband mellan belöningen och
mottagarens tjänsteutövning. Det nämnda rekvisitet har sagts innebära att
förmånen i princip skall vara inriktad på åtgärd som hör till arbetstagarens
tjänst (SOU 1974:37 s 142). Saken har också uttryckts så, att belöningen skall
avse den bestucknes tjänsteutövning (prop 1975/76:176 s 35). När det gäller
efterföljande belöning har det, som berörts i det föregående, under
förarbetena även talats om erkänsla för en vidtagen åtgärd. I den juridiska
litteraturen har hävdats att, på grund av svårigheten att bevisa avsikter och
effekter, för straffbarhet har uppställts endast den förutsättningen att det
finns ett yttre samband mellan mutan och tjänsteutövningen. Så snart detta
samband föreligger antas alltså mutan påverka eller kunna påverka mottagarens
tjänsteutövning (Cars, Mutor och bestickning, 3 uppl, s 42 f; jfr
Jareborg, Brotten III, 2 uppl, s 200).

Enligt motiven kan det vid sidan av ett tjänstesamband föreligga ett annat
samband mellan parterna, t ex ett vänskaps- eller bekantskapsförhållande.
Om förmånen uteslutande eller i allt väsentligt har sin grund i ett sådant
samband utom tjänsten, anses förmånen inte vara mottagen för arbetstagarens
tjänsteutövning (SOU 1974:37 s 143, jfr Jareborg a a s 200 f).

Som har utvecklats närmare i rättsfallet NJA 1985 s 477 är det påkallat
med ett långtgående integritetsskydd för tjänster inom vårdverksamheten.
Det är med hänsyn härtill tydligt att alldeles speciella förhållanden måste

föreligga för att egendom som, på sätt som skett i föreliggande fall, har
tillfallit en arbetstagare inom vårdområdet på grund av testamente inte skall
anses utgöra belöning för tjänsteutövning.

Det måste antas att Lena Eriksson inte skulle ha fått den testamenterade
egendomen, om hon inte hade kommit att tjänstgöra som vårdbiträde åt
Tibblin. Någon kontakt mellan de båda vid sidan av hennes tjänst förekom
inte, frånsett att hon på Tibblins begäran besökte honom på sjukhuset vid ett
tillfälle. Sett enbart ur angivna synvinkel framstår testamentsförordnandet
otvivelaktigt som belöning för Lena Erikssons tjänsteutövning. Detta är
fallet även om det varit så att Tibblin genom testamentet bara velat visa sin
uppskattning av henne som person sådan han lärt känna henne när hon
utövade vårdtjänsten.

Högsta domstolen har i det angivna rättsfallet år 1985 särskilt uppmärksammat
problemet att vid testamentariska förordnanden en arbetstagares
skyldighet att avstå egendom kommer i konflikt med grundprincipen att en
testators vilja skall respekteras. I domen har uttalats att det inte ens i en
sådan konfliktsituation bör godtas att arbetstagaren tar emot egendom av
mer än obetydligt värde. En grundläggande förutsättning för detta synsätt
måste emellertid vara att testamentsförordnandet innefattar en belöning i
straffbestämmelsens mening. I det hänseendet föreligger i fråga om förordnandet
till Lena Eriksson följande omständigheter av särskild betydelse.

Av den vittnesbevisning som förebringades i hovrätten och som högsta
domstolen tagit del av genom fonogramutskrifter framgår otvetydigt att
Tibblin särskilt under sjukhusvistelsen var mycket orolig för vad som efter
hans död skulle hända med fädernegården och att han ansåg sig i Lena
Eriksson ha funnit en rejäl och pålitlig person som kunde sköta den på rätt
sätt. Franke, som var Tibblins läkare vid sjukhuset, har sålunda uttalat:
”Oron som han hade, det var alltså väldigt påtagligt. Han mådde så dåligt att
dom hade svårt att handskas med honom på en avdelning. Det var ju det att
vart skulle gården ta vägen och han pratade om Lena Eriksson och att hon
hade två barn. Han ville att den personen skulle ta hand om den därför att
han ville att gården skulle förvaltas på rätt sätt och det skulle vara någon, som
var rejäl och duktig och pålitlig och det ansåg han att den här personen var det
och sen hade hon dessutom barn.” Enligt Franke blev Tibblin helt normal
igen när testamentet skrivits. Vittnet Karl Allan Bärgård, som hade känt
Tibblin 50—60 år och var nära granne till honom, har sagt: ”Han pratade ju
alltid om sin gård och gården var nånting alldeles särskilt för honom. Han har

fått den här gården av sin farbror och den var en helig ko han ville helt

enkelt att det skulle vara nån, som skötte om gården.”

Inte något av de vittnen som uttalat sig om det har uppfattat situationen så,
att Lena Eriksson skulle få gården som belöning för sina tjänsteinsatser. Ett
par av dem har bestämt uttalat att en sådan tanke var helt oförenlig med
Tibblins personlighet.

Med hänsyn till den utredning som sålunda har förebragts om bakgrunden
till Tibblins testamentariska förordnande kan det inte anses visat att Lena
Eriksson tagit emot gården såsom belöning i den mening som förutsätts för
straffansvar för mutbrott. Övrig testamenterad egendom har sådant samband
med gården och dess skötsel att förordnandet får ses som en helhet.

Socialtjänstens ansvar för missbrukare som har eller kan antas
ha en HIV-infektion

(Dnr 1490-1987)

Anmälan

I en anmälan till JO anförde Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
(RFSL) i huvudsak följande.

Enligt tidningsuppgifter har en särskild AIDS-grupp inom Hudiksvalls
kommun upprättat ett särskilt register över misstänkt HIV-positiva personer
i kommunen. Gruppen har fått tillgång till sjukjournaler, polisrapporter
samt social- och domstolsakter. Flertalet av dessa handlingar torde vara
sekretessbelagda. Det upprättade registret torde strida mot gällande lagstiftning.
De myndigheter som lämnat uppgifter till gruppen har därigenom
brutit mot sekretessreglerna. Gruppen har varit medveten om att man bryter
mot sekretesslagstiftningen. Det är viktigt med insatser för att hejda vidare
smittspridning. Det är emellertid lika viktigt att åtgärderna håller sig inom
ramen för gällande lagstiftning. Tillåter man att myndigheter och privatpersoner
tar sig de friheter de anser sig behöva för smittbekämpningen, kommer
rättssäkerheten snabbt att urholkas. Sådana åtgärder som vidtagits i Hudiksvall
bidrar till att undergräva förtroendet för sekretesslagstiftningen. Detta
försvårar arbetet med att bekämpa AIDS-epidemin.

Utredning

Efter remiss yttrade sig Hudiksvalls kommundelsnämnd den 7 september
1987. RFSL lämnade synpunkter på yttrandet.

JO Gunnel Norell Söderblom beslöt att inhämta ytterligare upplysningar i
ärendet vid ett besök på socialförvaltningen i Hudiksvall. Den 2 och 3
december 1987 besökte tjänstemän från ombudsmannaexpeditionen kommundelsnämnden
i Hudiksvall och samtalade med personalen på socialförvaltningen.
Med anledning av besöket upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria, vari antecknades bl. a. följande.

Bakgrund

Kommunstyrelsen och socialnämnden i Hudiksvalls kommun gav i november
1985 socialförvaltningen i uppdrag att - mot bakgrund av socialtjänstens
yttersta ansvar enligt socialtjänstlagen - snarast omfördela resurser för att
kunna arbeta förebyggande mot sjukdomen AIDS. Socialförvaltningen
beslöt att bilda en samverkansgrupp med representanter från socialförvaltningen,
skyddskonsulenten, kriminalvården, polisen och landstinget. Gruppen
utökades småningom med en utbildningskonsulent och representanter
för skolan och svenska kyrkan. Gruppen inrättade utskott för behandling av
särskilda frågor.

Kartläggningen

Ett kartläggningsutskott fick i uppgift att utröna injektionsmissbrukets
omfattning i kommunen. Kartläggningen utfördes huvudsakligen av fältsekreteraren
Ulla Stenwall.

Under våren 1986 deltog hon i samverkansgruppens arbete. Hon hade då
en halvtidstjänst vid Iggesunds kommundelsnämnd och en halvtidstjänst hos

Hudiksvalls socialförvaltning. Kartläggningen utförde hon som anställd hos
socialförvaltningen. Arbetet avsåg i första hand en inventering av injicerande
missbrukare. Hon frågade sina kollegor om de hade kännedom om ytterligare
missbrukare. Genom polisen kontrollerade hon vilka personer som dömts
för narkotikabrott under 1980-talet. Vissa av dessa personer hade socialförvaltningen
redan kunskap om. Hon arbetade huvudsakligen med muntlig
information. Med uttrycket ”andra hos polisen offentliga källor” i remissvaret
den 7 september 1987 avses muntliga uppgifter som polisen kunnat lämna
utan att det hindrar polisens utredningsarbete. Det förekom inte några
uppgifter ur ärenden om åtalseftergift eller strafförelägganden. Hon gjorde
vissa kontroller i tingsrättens domböcker. Om polisen uppgav någon vara
missbrukare och uppgiften inte fick stöd av förvaltningens egna kunskaper,
lämnade hon vederbörande därhän. Från Stockholms socialförvaltning fick
hon en lista på missbrukare som Stockholms kommun hade placerat i
Hudiksvalls kommun. I övrigt begärde hon aldrig och fick inte heller någon
skriftlig information. Hon förde själv minnesanteckningar under kartläggningen.
Hon noterade missbrukarnas namn och adresser. För samverkansgruppen
redovisade hon endast antalet, som var närmare 50. Hennes
minnesanteckningar fanns kvar när hon påbörjade sin barnledighet. De låg
då i arkivet.

Inledningsskedet av vårdbasens verksamhet

Vid årsskiftet 1986/1987 lades det s. k. öppen vårdsprojektet ned och
vårdbasen startade sin verksamhet. Vårdbasen knöts organisatoriskt till
Hudiksvalls kommundelsnämnd, där även det politiska ansvaret sedermera
kom att läggas. Verksamheten omfattar emellertid hela kommunen.

Vårdbasen fick tillgång till de minnesanteckningar som förts under
kartläggningen. På vilket sätt detta skedde kan ingen i dag säga säkert.
Anteckningarna är i dag förstörda. Det var emellertid tanken att de uppgifter
som inhämtades vid kartläggningen skulle kunna användas av vårdbasen. De
förtecknade personerna söktes upp och motiverades att testa sig. I dag har 30
personer av de närmare 50 på listan testats. Under detta arbete har vårdbasen
fått kännedom om ytterligare 50 personer som befinner sig i riskgruppen.
Dessa har testat sig vartefter. I dag bedrivs inte någon form av arkivforskning
för att spåra missbrukare. Man gör över huvud taget inte någon sådan
inventering som ägde rum vid kartläggningen.

Närmare om vårdbasens arbete

I vårdbasen arbetar i dag fem personer, Chris Barret, Per Mårtensson, Lena
Rask, Finn Stenwall och till årsskiftet 1987/1988 praktikanten Helena
Stokkanen. De arbetar alltid två och två. Man strävar efter att samma två
handläggare skall arbeta med klienten, men ibland växlar personerna i
handläggarteamet. I samråd med klienten upprättar de en arbetsplan. I
arbetsplanen tar man upp klientens förhållanden och planer under rubrikerna
arbete, bostad, ekonomi, fritid, droger, hälsa samt stil och ton. Tanken är
att klienten skall skriftligen godkänna arbetsplanen, som han har full insyn i,
genom att skriva sitt namn under följande text: ”Genomläst, godkänd och
samtyckt till kontakt med andra myndigheter och ovanstående kontaktperson/er.
” Arbetsplanerna förvaras i en arkivlåda, som under dagtid finns på
vårdbasens expedition och låses in i arkivet under natten.

Man betraktar inte arbetsplanen som allmän handling utan som arbetsmaterial.
Det finns ännu inte något avslutat ärende, varför frågan om
arbetsplanen skall tas om hand för arkivering inte varit aktuell. Man

föreställer sig emellertid att så inte skall ske. Om ett ärende avslutas, torde
det bero på att rehabiliteringsåtgärder inte längre behövs. Då skulle inte
heller behov av att arkivera arbetsplanen föreligga. Man för inte några
anteckningar vid sidan om arbetsplanen.

Vårdbasens ärenden finns inte förtecknade särskilt. Handlingarna rörande
varje klient samlas i en akt på vanligt sätt i kommundelsnämndens arkiv. Om
ett hos kommundelsnämnden redan befintligt ärende förs över till vårdbasen
framgår detta av akten endast på det sättet att handläggarkoden ändras. Alla
vårdbasens fall har Lena Rasks handläggarkod. Vårdbasen skulle ursprungligen
ta handläggaransvaret för ensamstående missbrukare inom kommundelsnämndens
område som inte har vårdnaden om barn. Ansvaret har
kommit att utvidgas till klienter med riskbeteende. Beträffande andra
klientkategorier ligger handläggaransvaret kvar hos den ordinarie socialsekreteraren.
Vårdbasen har en rådgivande funktion i dessa fall. Arbetsplanen
upprättas då tillsammans med även den ordinarie socialsekreteraren och
förvaras därefter på samma sätt som övriga arbetsplaner. Vårdbasen har
emellertid inte något aktuellt sådant fall, som rör annan kommundelsnämnd
än Hudiksvalls. Om fråga om vård enligt LVM uppstår i ett ärende, som
vårdbasen har handläggaransvar för, ankommer det på vårdbasen att göra en
eventuell anmälan till socialkonsulenten. I den mån andra frågor - såsom om
ekonomiskt bistånd - uppstår i vårdbasens ärenden handläggs dessa av andra
handläggare än vårdbasens. Dessa kan emellertid ge upplysningar och
synpunkter på frågorna. Vårdbasens personal håller uppgifterna om sina
klienter i huvudet och för inte några egna journaler. Det finns inte något
egentligt behov av dokumentation eftersom man agerar snabbt när man får
kännedom om förhållanden som kräver en insats. Framkommer förhållanden
som bör föranleda anteckning i klientens vanliga socialakt, gör vårdbasen
sådana anteckningar där.

Vårdbasens personal söker alltid upp sina klienter personligen och skriver
inte brev till dem. Man motiverar klienten för test och är närvarande vid
testtillfället liksom vid resultatredovisningen. Om testet är positivt ber
vårdbasens personal att få ta kontakt med den HIV-positives sociala och
sexuella kontakter. När denna kontakt tas, uppger man inte vem som kan ha
smittat vederbörande. Man säger endast att vederbörande har haft samröre
med en smittad och att han eller hon bör låta testa sig. Den HIV-positive
försöker man ge stöd och hjälp att komma ur missbruket. Man har möjlighet
att ”punktbevaka” klienterna med hjälp av den s. k. Björnligan, som är en
lokal länkrörelse av tidigare missbrukare.

Vårdbasen samarbetar med chefen för Hälsocentralen i Hudiksvall,
distriktsläkaren Anders Stenberg. Även andra läkare utför HIV-tester, men i
den mån testet är positivt förs patienten över till Stenberg.

Stenberg erbjuder snabba tester, som sker i närvaro av personal från
vårdbasen med klientens samtycke. Även när svaret lämnas är vårdbasens
personal med. Om testet är positivt, träffas alla på nytt med jämna
mellanrum. Om vårdbasen vid sina samtal med klienten fått information om
att han eller hon haft ytterligare kontakter, som Stenberg inte känner till, kan
man tala om detta vid sådana tillfällen. Gäller uppgifterna personer i annan
kommun eller annat landsting, gör Stenberg anmälan till smittskyddsläkaren
i det aktuella länet. Stenberg har gjort sådan anmälan någon gång, men inte
fått någon respons. I övrigt diskuterar inte vårdbasens personal några
uppgifter med Stenberg. Allt informationslämnande till Stenberg sker med
klientens medgivande och normalt i dennes närvaro.

Sedan 30 personer testats upptäcktes för första gången en HIV-positiv
person. Vårdbasen koncentrerade sig då på kontaktspårning. Det är inte
socialtjänstens uppgift att utföra smittspårning utanför missbrukargrupper -

10 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

na. Det är den behandlande läkarens och smittskyddsläkarens sak. Socialtjänsten
har emellertid större möjligheter att kontrollera hur en smittad
efterlever föreskrifter som läkare meddelat. Socialtjänsten kan också delta i
den kurativa verksamheten. Landstinget borde ha resurser som liknar
Hudiksvalls kommuns. Vårdbasen har aldrig lämnat någon information till
smittskyddsläkaren eller erhållit någon därifrån.

Till komplettering av utredningen sammanträffade JO Gunnel Norell
Söderblom den 25 januari 1988 med smittskyddsläkaren i Gävleborgs län
Anders Nordeman, överläkaren vid infektionskliniken vid Gävle sjukhus
Göran Lekås, distriktsläkaren Anders Stenberg vid Hälsocentralen i Hudiksvall
samt med företrädare för vårdbasen vid Hudiksvalls kommundelsnämnd.

Handläggningen hos JO

Klagomålen har huvudsakligen avsett den kartläggningsverksamhet, som
föregått inrättandet av vårdbasen i Hudiksvalls kommun. Vid klagomålsprövningen
fann JO det angeläget att även granska vårdbasens verksamhet.
Utredningen har därför utsträckts till att avse även denna.

I beslut den 6 maj 1988 redovisade JO Gunnel Norell Söderblom resultatet
av utredningen under två rubriker, som avsåg dels prövningen av klagomålen,
dels vårdbasens verksamhet.

Prövningen av klagomålen

Klagomålen avsåg frågan om sekretesslagens regler åsidosatts då uppgifter
inhämtats om missbrukarna i kommunen och om redovisningen av dessa
uppgifter skett genom upprättande av ett otillåtet register.

I sekretessfrågan konstaterade Norell Söderblom att den företagna utredningen
inte gav anledning till antagande att sekretesslagens regler åsidosatts.
(Sekretessfrågan behandlas också i avsnittet ”Vårdbasens verksamhet.”)

I registerfrågan uttalade Norell Söderblom följande.

Utredningen visar att socialsekreteraren vid förvaltningen har skrivit ner de
upplysningar, som lämnats henne. Den sammanställningen, som upptagit
namn och adress på missbrukare i kommunen, har tjänat som minnesanteckningar
för den redovisning av antalet missbrukare i kommunen, som
socialsekreteraren sedan lämnat samverkansgruppen.

Det har i och för sig inte mött hinder mot att föra sådana minnesanteckningar.
Anteckningarna har emellertid inte förstörts efter det att kartläggningsarbetet
avslutats. De har i stället omhändertagits vid förvaltningen på
ett sådant sätt att handlingen får anses ha blivit allmän enligt 2 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen. Då handlingen därefter lagts till grund för en
uppsökande verksamhet, har den således haft karaktär av allmän handling.
Handlingen, som numera har förstörts, har därvid kommit att utgöra en i
registrets form lämnad redovisning över missbrukare i kommunen. Sådana
personregister, vari redovisas ömtåliga personliga förhållanden, får enligt
59 § SoL inte förekomma inom socialtjänsten.

Med dessa besked lämnar jag ärendet i denna del.

Vårdbasens verksamhet

I fråga om vårdbasens verksamhet uttalade Norell Söderblom följande.
Inledning

AIDS är en förkortning av Acquired Immune Deficiency Syndrome eller på
svenska förvärvad immunbrist. Det förorsakas av ett smittsamt virus, som
brukar benämnas HIV. Det saknas för närvarande botemedel mot infektionen.
Spridningen av HIV utgör därför ett utomordentligt allvarligt hot mot
folkhälsan. Stora insatser görs för att förhindra eller begränsa risken för
smittspridning. Härvidlag står de s. k. riskgrupperna i förgrunden. Till dessa
hör bl. a. gruppen missbrukare och särskilt de intravenösa missbrukarna.
Smittspridningen inom denna grupp har gått mycket fort.

Från samhällets sida har företagits och förbereds insatser i syfte att
begränsa smittspridningen. För att samordna arbetet inom alla områden av
samhället tillsattes år 1985 en särskild delegation knuten till socialdepartementet,
regeringens AIDS-delegation. Utöver den överordnade uppgiften
att samordna samhällsinsatserna mot AIDS, ”skall delegationen följa och
initiera angelägen forskning på området samt ta initiativ till de åtgärder som
detta kan föranleda, bedöma behovet av och initiera information till
riskutsatta grupper, vårdpersonal, allmänheten m.fl., bedöma och påtala
behovet av omedelbara åtgärder t. ex. frågor om lagstiftning samt bedöma
angelägna resursbehov” (prop. 1986/87:2).

Genom successiva lagstiftningsåtgärder1, bl. a. på initiativ av AIDSdelegationen,
har samhällets möjligheter att vidta åtgärder till begränsning
av smittspridningen väsentligt förbättrats. I det följande lämnas en redogörelse
för viktiga bestämmelser på området.

Smittskyddet ,

Enligt 6 § smittskyddskungörelsen (SmK) hör infektion av HIV-virus till de
veneriska sjukdomar, som omfattas av smittskyddslagens (SmL) bestämmelser.

Enligt 12 § SmL är den, som har anledning att anta att han har en
HIV-infektion, skyldig att söka läkare och underkasta sig den undersökning
och den behandling som behövs. Den som visar sig vara smittad är enligt
samma bestämmelse skyldig att följa de föreskrifter som läkaren meddelar
om sjukdomens vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning
av smitta (jfr 7 § SmK).

Läkare som konstaterar att patienten har en HIV-infektion skall enligt 8 §
SmK skriftligen anmäla detta till smittskyddsläkaren. I sådan anmälan skall

1 Prop. 1985/86:13 om ändring i smittskyddslagen m. m.

Prop. 1986/87:2 med förslag till bl. a. vissa ändringar i sekretesslagen för effektivare

insatser mot spridningen av LAV/HTLV-III

Prop. 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS

Prop. 1987/88:147 Tvångsvård av vuxna missbrukare m. m.

enbart lämnas uppgift om de två första och de fyra sista siffrorna i patientens
personnummer och om hans hemortslän. Om patienten tillhör en riskutsatt
grupp, skall denna grupp anges i anmälan.

Om läkaren har anledning att misstänka eller om han får veta att patienten
underlåter att följa de föreskrifter som läkaren har meddelat, skall han
anmäla detta skriftligen till smittskyddsläkaren (9 § SmK). Anmälan skall
också göras om patienten avbryter den behandling han får hos läkaren utan
att styrka att han får behandling hos annan läkare. I anmälan skall läkaren
ange så fullständiga personuppgifter om patienten som är möjligt.

Enligt 7 § tredje stycket SmK skall läkaren söka få uppgift av den sjuke om
vem som har smittat honom och till vem han har kunnat överföra smittan
(kontaktspårning).

En anmälan om sådan kontaktperson skall göras till smittskyddsläkaren. I
anmälan skall kontaktpersonens namn och adress anges. Har kontaktpersonen
låtit undersöka sig av läkaren eller visat för läkaren att han har
undersökts av annan läkare svarar uppgiftsskyldigheten till smittskyddsläkaren
mot den som annars gäller för läkare som konstaterat att någon har en
HIV-infektion.

Anmälan görs vanligtvis av läkare men uppgifter kan även komma in till
smittskyddsläkaren genom annan, t. ex. från polismyndighet som fått
kännedom om att någon använt samma injektionsverktyg som en smittad
missbrukare. En i författning reglerad anmälningsplikt finns emellertid bara
för läkare.

Om smittskyddsläkaren finner att någon åsidosatt sin skyldighet att vända
sig till läkare för undersökning skall han anmana denne att göra det (13 §
SmL). Till personer som uppgetts som kontakt till smittad person sker
anmaning med stöd av 15 § SmL. Om en patient inte följer de föreskrifter
som en läkare meddelat i smittförebyggande syfte, skall smittskyddsläkaren
anmana patienten att följa föreskrifterna.

För att kunna fullgöra sina skyldigheter har smittskyddsläkaren, när det
gäller personer som är eller kan antas vara HIV-smittade, rätt att begära in
uppgifter från vissa myndigheter och yrkesutövare. Uppgiftsskyldigheten
gäller alla myndigheter som i sin verksamhet får kännedom om uppgifter av
betydelse för smittskyddsverksamheten samt för all personal inom enskild
hälso- och sjukvård, som i sin verksamhet står under tillsyn av socialstyrelsen.
Skyldiga att på begäran av smittskyddsläkaren lämna uppgifter är
socialnämnder. Uppgifter får efterfrågas också i fall då smittskyddsläkaren
inte känner personens identitet (18 § SmL).

Har smittskyddsläkaren anmanat någon att följa de föreskrifter som
läkaren har meddelat skall smittskyddsläkaren underrätta berörd socialnämnd,
polismyndighet och skyddskonsulent (28 § SmL). En sådan underrättelse
skall innehålla uppgifter om vem anmaningen gäller och innebörden
av den meddelade föreskriften. I underrättelsen skall lämnas uppgift om den
enskildes namn och adress. Underrättelse får underlåtas, om läkaren
bedömer att den inte behövs för att tillse att meddelade föreskrifter efterlevs.

Uppmärksammar t. ex. socialnämnden förhållanden som tyder på att den
anmanade inte följer föreskrifterna, skall nämnden underrätta den läkare
som lämnat underrättelsen.

Socialtjänstens ansvar

Det står i dag allt mer klart att socialtjänstens medverkan är en nödvändig
förutsättning för att HIV-smittans utbredning skall kunna begränsas. Bl. a.
måste man inom socialtjänsten pröva nya vägar att nå de missbrukare som
befinner sig inom riskgruppen för HIV-infektion. Ansträngningarna har
hitintills främst inriktats på att bygga ut den specialiserade öppna narkomanvården
och att förstärka samordningen mellan kommunerna i de olika
regionerna och mellan socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis och kriminalvård.
Utbyggnaden av LVM-vården skall vidare intensifieras. I de överväganden
som har gjorts har emellertid frågan om vilka uppgifter som bör ligga
på socialtjänsten i arbetet med att hindra eller begränsa smittspridningen inte
ägnats tillräcklig uppmärksamhet.

Den följande framställningen skall avse frågan om vilka insatser som kan
och bör göras inom socialtjänsten.

Missbrukarna utgör en grupp, som utsätts för särskilda risker att drabbas
av HIV-infektion. Särskilt uttalad är risken för de intravenösa heroinmissbrukarna.
Inom denna grupp har smittspridningen haft ett hastigt förlopp.
Det finns uppgifter, som tyder på att inom Stockholmsområdet över hälften
av heroinmissbrukarna smittats.

Socialtjänsten tilläggs genom socialtjänstlagen viktiga uppgifter för att
förebygga och motverka missbruk. Socialnämnden skall bl. a. genom en
uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningarna av missbruk
och om de hjälpmöjligheter som finns. Nämnden skall stödja den enskilde
missbrukaren och se till att han får den hjälp och den vård som han behöver
för att komma ifrån sitt missbruk. Härmed följer en skyldighet för
socialnämnden att bedriva en aktiv verksamhet för att nå och hjälpa den som
har missbruksproblem, även om han inte själv begärt något stöd.

Socialtjänstlagen förutsätter således aktiva insatser från nämnden i form
av uppsökande verksamhet, förnyade kontakter med dem som har avvisat
erbjudanden om behandling och ett målmedvetet motivationsarbete. Om
missbrukaren kan motiveras till frivillig behandling är det nödvändigt att en
behandlingsplan görs upp i samråd med honom. Om han avbryter planen,
måste socialtjänsten reagera och aktivt söka motivera honom till ett nytt
behandlingsförsök. Om missbrukaren inte vill medverka i behandling eller
inte fullföljer den planerade vården, återstår bara att undersöka om
förutsättningar för tvångsvård föreligger (jfr prop. 1987/88:147 s. 20).

I det förslag till ny lagstiftning rörande vård av missbrukare, som nyligen
har förelagts riksdagen, har de uppgifter som redan nu vilar på socialtjänsten
ytterligare klargjorts. Genom ett tillägg till 11 § SoL har socialtjänstens
ansvar för att söka upp och motivera och kontinuerligt följa en missbrukare
med stöd och behandlingsinsatser kommit till klarare uttryck. Av den
föreslagna ändringen till 11 § SoL framgår också att vården måste planeras
och att socialnämnden noga skall följa den planerade vården.

Det bör uppmärksammas att i propositionen uttalats att arbetet med
missbrukarvården kan nödvändiggöra en specialisering av arbetsorganisationen,
vilket inte är att se som ett brott mot helhetssynen när det gäller det
väsentliga, nämligen behandlingsinnehållet (prop. 1987/88:147 s. 24).

I ett intensifierat arbete med missbrukare tilläggs socialnämnden särskilda
möjligheter att informera om HIV och de risker för smitta som ett fortsatt
missbruk kan innebära. Det måste anses falla inom socialnämndens ansvarsområde
att lämna en sådan information. Samtidigt måste det med den
bestämning av socialnämndens uppgifter som föreslås nu anses ankomma på
socialnämnden att söka medverka till att de missbrukare, som befinner sig
inom riskgruppen, frivilligt genomgår HIV-test. I den uppsökande verksamheten
har socialnämnden särskilda möjligheter att nå dem som befinner sig i
riskgruppen och aktivt verka för att HIV-test genomförs, när anledning till
detta uppkommer. Det framstår närmast som en självklarhet att den
myndighet, som har den dagliga kontakten med och ansvaret för en särskild
riskgrupp, också aktivt tar del i bekämpningen av det hot mot folkhälsan som
HIV/AIDS utgör.

En sådan bestämning av socialtjänstens ansvar förutsätter en nära
samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialsekreteraren,
som redan har en behandlingskontakt med missbrukaren, kan vara ett
viktigt stöd för denne vid genomförandet av test och vid redovisning av
resultatet av denna. Såväl för de missbrukare som befinns vara HIV-smittade
som för andra missbrukare skall socialtjänstens arbete fortsätta. Det
framstår därför som naturligt att socialsekreteraren bistår missbrukaren i ett
skede då behovet av hjälp och stöd kan vara störst.

Möjligheterna till samverkan ges emellertid en begränsning genom den
sekretess som råder mellan myndigheterna.

Bestämmelser om tystnadsplikt i allmän verksamhet och om förbud att
lämna ut allmänna handlingar finns i sekretesslagen. Lagen föreskriver
sekretess inte bara i förhållande till enskilda utan också mellan myndigheter.
Med myndighet jämställer sekretesslagen olika verksamhetsgrenar inom
samma myndighet, när de är att anse som självständiga i förhållande till
varandra. Smittskyddsläkarens verksamhet är att se som en självständig
verksamhetsgren i förhållande till landstingets hälso- och sjukvårdsverksamhet.
Det innebär att sekretess också råder mellan smittskyddsläkaren och de
läkare som är verksamma i hälso- och sjukvården.

Inom den offentliga hälso- och sjukvården gäller sekretess enligt 7 kap. 1 §
sekretesslagen. Huvudregeln är att det råder sekretess för uppgifter om
enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Sådana uppgifter
får lämnas ut endast om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Presumtionen är alltså för
sekretess. Uttrycket ”men” har en mycket vid innebörd.

Som framgår av det anförda råder inom hälso- och sjukvården ett mycket
starkt sekretesskydd. Den enskilde skall kunna vända sig till hälso- och
sjukvården i förvissning om att de uppgifter som han lämnar - och som från
integritetssynpunkt ofta är mycket känsliga - inte kommer till någon
obehörigs kännedom.

Sekretessen inom socialtjänsten regleras, som förut har sagts, i 7 kap. 4 §
sekretesslagen. Bestämmelsen svarar mot den som gäller för den allmänna
hälso- och sjukvården. Uppgifter om enskilds personliga förhållanden får
således inte lämnas ut, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Jag har i tidigare avsnitt berört det informationsutbyte som får äga rum
mellan smittskyddsläkaren och socialtjänsten och som således utgör undantag
från den sekretess som annars gäller. En samverkan mellan socialtjänsten
och smittskyddsläkaren samt hälso- och sjukvården förutsätter i övrigt som
regel den enskildes samtycke. Det blir därför en angelägen uppgift för
socialtjänsten att få en så god kontakt med missbrukaren att dennes samtycke
kan fås till den samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården,
som är en förutsättning för att socialtjänsten skall kunna bistå missbrukaren
såväl vid provtagning som under den behandling som kan följa därefter.

Den situationen kan emellertid inträffa att socialtjänsten i sin verksamhet
möter en missbrukare, som med stor sannolikhet är HIV-infekterad men som
inte samtycker till provtagning. Omständigheterna kan vara sådana att det
kan antas att missbrukaren sprider smittan vidare.

Det bör då beaktas att socialtjänsten har tillagts vittgående uppgifter i
omsorgerna om missbrukarna. Det är bl. a. socialtjänstens uppgift att se till
att missbrukaren får den vård som han behöver. Med den ansvarsbestämningen
får det anses åvila socialtjänsten att också medverka till att
missbrukaren får den medicinska omvårdnad som en HIV-infektion kan
nödvändiggöra. Bestämmelsen i 1 kap. 5 § sekretesslagen bör därvid
uppmärksammas. Här anges att sekretessen inte får utgöra hinder mot att
uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten
skall kunna fullfölja sina uppgifter. Bestämmelsen innebär att man i ett
sådant fall kan lämna ut sekretesskyddade uppgifter till en annan myndighet
eller till en annan självständig verksamhetsgren inom den egna myndigheten.

Bestämmelsen måste emellertid tolkas olika då fråga är om frivilliga
åtgärder och då fråga är om tvångsåtgärder. Socialtjänsten är i princip
frivillig. Om missbrukaren avböjer hjälpåtgärder från socialtjänstens sida,
skall sådana åtgärder inte vidtas mot hans vilja. Härav följer att socialtjänsten
inte får lämna ut sekretesskyddade uppgifter rörande klienten utan hans
samtycke, så länge man rör sig inom den frivilliga socialtjänsten.

Den enskildes missbruk kan emellertid vara av den omfattningen att
socialnämnden har anledning att överväga behovet av vård enligt lagen om
vård av missbrukare (LVM). För ställningstagandet till den frågan kan det
vara av väsentlig betydelse att få vetskap om missbrukaren har en Hivinfektion
och om han i sådant fall är villig att följa de föreskrifter som läkaren
finner anledning att meddela. I ett läge då tvångsvård övervägs är jag närmast
benägen att anse att nämnden äger rätt att med stöd av 1 kap. 5 §
sekretesslagen underrätta hälso- och sjukvården om vad som har kommit
fram i kontakterna med missbrukaren om uppgifterna är av väsentlig
betydelse för att kunna förhindra smittspridning.

Det blir här som i övrigt en avvägning mellan skyddet för den personliga
integriteten å ena sidan och behovet av att kunna vidta effektiva åtgärder för
att begränsa smittspridningen å andra sidan. Det finns starka skäl som talar
för att i en situation, då risken för att en missbrukare genom fortsatt missbruk
sprider smittan, samhällsintresset får väga över hänsynen till den personliga
integriteten.

Frågan har inte behandlats i förarbetena till den lagstiftning, som gäller nu.
Den bör enligt min mening övervägas vidare.

Jag har tidigare kunnat konstatera att lagstiftningen inte uttryckligen
lägger några uppgifter på socialtjänsten vad gäller smittspårning. Socialtjänsten
har emellertid särskilda möjligheter att i den behandlingskontakt med
missbrukaren som regelmässigt uppnås också få information om på vilket sätt
smittan har överförts till missbrukaren och om han har haft sådana kontakter
med andra personer att smittan har kunnat överföras till dessa. Det synes
vara av största betydelse att även sådan information kan tas tillvara i arbetet
med att bekämpa smittspridningen.

Redan av vad jag förut har sagt framgår att socialtjänsten i den
uppsökande verksamheten bedriver en smittspårning, såtillvida att socialtjänsten
söker upp dem som befinner sig i riskgruppen missbrukare och söker
medverka till att de frivilligt genomgår test i fall då risk för en infektion
bedöms föreligga.

Frågan är emellertid om socialtjänsten med den kunskap som fås i arbetet
med missbrukarna bör bedriva en uppsökande verksamhet bland dem som
kan ha blivit smittade, men som i övrigt inte har behov av några insatser inom
socialtjänsten.

Av 8 § SoL följer att socialnämnden i en uppsökande verksamhet skall
lämna grupper och enskilda information om och erbjuda samhällets hjälp och
tjänster. Det kan i och för sig inte sägas falla utanför nämndens ansvarsområde
att i sin information också vända sig till dem för vilka anledning att
genomgå en HIV-test har uppkommit. Det blir emellertid en med hänsyn till
den personliga integriteten synnerligen grannlaga uppgift att på så vis i en
sjukvårdsangelägenhet söka upp dem som i övrigt inte har någon kontakt
med socialtjänsten. Det synes vara en från integritetssynpunkt lämpligare
väg att socialtjänsten med missbrukarens samtycke nära samverkar med
hälso- och sjukvården och att läkaren därvid får de uppgifter som behövs för
att han skall kunna bedriva den smittspårning som åvilar honom.

Kan en så nära samverkan nås mellan socialtjänstens och hälso- och
sjukvårdens företrädare att de kan samverka i särskilda arbetsgrupper bör
ansvaret för smittspårningen kunna åvila dem gemensamt.

Vårdbasen

Mot bakgrund av vad jag har sagt nu skall jag till bedömning ta upp
vårdbasens verksamhet.

Vårdbasen utgör en för missbrukarvården specialiserad enhet inom
socialförvaltningen. En sådan specialisering ligger väl i linje med den
utveckling som för närvarande pågår inom socialtjänsten.

Vårdbasen har etablerat en nära samverkan med sjukvården i kommunen.
Härigenom har goda möjligheter öppnats till gemensamma insatser i
enskilda ärenden.

Genom en aktiv uppsökande verksamhet söker vårdbasen nå alla dem som
till följd av sitt missbruk kan behöva socialtjänstens insatser. I kontakterna
med klienterna struktureras insatserna genom upprättandet av arbetsplaner.
Därigenom ges också goda möjligheter för vårdbasen att i den fortsatta
kontakten med missbrukaren kunna pröva effekten av de gjorda insatserna.
Det sätt på vilket vårdbasens arbete är organiserat är väl förenligt med det

ökade ansvarstagande från socialtjänstens sida beträffande missbrukarna
som föreslås i propositionen om tvångsvård av vuxna missbrukare.

Som jag redan har konstaterat bör det falla inom socialtjänstens ansvarsområde
att informera om HIV/AIDS, men också att i förekommande fall
söka medverka till att behövlig HIV-test genomförs. Inom den grupp som
vårdbasen i första hand har att arbeta med är riskerna för en HIV-infektion
särskilt stor. Det arbete som vårdbasen bedriver för att motivera missbrukarna
att genomgå test faller inom socialtjänstens uppgifter och utgör ett
betydelsefullt led av samhällets insatser för att begränsa spridningen av HIV.

Genom den samverkan, som förekommer mellan vårdbasens tjänstemän,
läkare och den enskilde missbrukaren, kan missbrukaren genom vårdbasens
tjänstemän ges stöd och bistånd såväl vid genomförandet av test som vid
meddelande av provresultat. Särskilt betydelsefullt framstår det förhållandet
att vårdbasen även i det fortsatta arbetet kan bistå den missbrukare, som
befinns vara HIV-positiv.

Den uppsökande verksamhet, som vårdbasen bedriver inom gruppen
missbrukare, innefattar även en viktig smittspårning. Den kunskap som
vårdbasen får om smittspridningen inom missbrukargruppen kan läggas till
grund för kontakter med enskilda missbrukare.

När det gäller kontaktspårning utanför de grupper, som vårdbasen primärt
har att arbeta med, tillämpas det förfarandet att vid samtal mellan
vårdbasens tjänstemän, läkare och missbrukare lämnas också uppgift om den
eller dem till vilka missbrukaren kan ha överfört smittan. Det blir därmed i
första hand läkarens uppgift att bedriva kontaktspårning.

Såvitt kommit fram bedriver vårdbasen ingen självständig verksamhet som
innefattar smittspårning bland andra än dem som tillhör riskgruppen
missbrukare. Jag har också tidigare framhållit, att det från integritetssynpunkt
framstår som tveksamt om socialtjänsten på så vis bör bedriva en
uppsökande verksamhet bland andra än dem som socialtjänsten i första hand
skall bistå. Det bör således uppmärksammas att socialtjänsten inte har några
möjligheter att underrätta läkare eller smittskyddsläkare för det fall en
person, som kan antas vara smittad, inte frivilligt vill medverka till test.
Socialtjänsten har inte heller några möjligheter att kontrollera att test
genomförs.

Det bör i stället vara en uppgift för socialtjänsten att söka nå missbrukarens
medgivande till att läkare får lämnas de upplysningar, som utgör
förutsättningen för att denne skall kunna bedriva kontaktspårning.

Samtidigt måste emellertid uppmärksammas att socialtjänsten i sitt arbete
får särskilda kunskaper om smittspridningen inom kommunen, men att den
kunskapen inte kan tas tillvara i den kontaktspårning som för närvarande
åvilar sjukvården, om missbrukarens samtycke till utlämnande av uppgifter
inte kan erhållas.

Det finns enligt min mening anledning att på nytt överväga behovet av
sådana ändringar i sekretesslagen, som öppnar möjlighet för en samverkan i
vård- och behandlingsgrupper mellan socialtjänst och sjukvård. Härigenom
skulle på ett mer effektivt sätt än vad som kan ske nu samhällets samlade
resurser kunna sättas in för att möta det hot som HIV/AIDS utgör.

Vad slutligen gäller de arbetsplaner, som upprättas i varje enskilt ärende,

bör uppmärksammas att genom dessa planer tillförs ärendet uppgifter av
betydelse för den fortsatta handläggningen. Särskilt bör beaktas att arbetsplanerna
upptar medgivande för vårdbasen att utan hinder av sekretess
lämna uppgifter till andra myndigheter. Arbetsplanerna kan därför enligt
min mening inte sägas utgöra minnesanteckningar utan är att anse som
allmänna handlingar enligt 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen. I sekretessfrågan
vill jag tillägga att sådant medgivande som nyss nämnts bör formuleras
på ett sådant sätt att det för den enskilde klart framgår vilken innebörd
medgivandet har. Det bör således anges till vilka myndigheter uppgifter kan
komma att lämnas med stöd av medgivandet.

Jag har vid min granskning av vårdbasens arbete i övrigt inte funnit skäl att
göra några uttalanden.

Avslutningsvis vill jag framhålla att vårdbasen genom sin verksamhet
fullgör betydelsefulla uppgifter i omsorgerna om missbrukarna och i arbetet
med att genom information, stöd och hjälp kartlägga och begränsa spridningen
av HIV.

Jag överlämnar ett exemplar av beslutet till socialdepartementet och
socialstyrelsen för kännedom.

Frågor kring handläggningen av ett ärende som rör misstanke
om sexuellt övergrepp mot barn

(Dnr 2511-1986 och 2674-1986)

J-I. och C. har tillsammans dottern T. född 1981. J-I. och C. levde samman
till i mars 1982 då C., som ensam vårdnadshavare för T., flyttade från J-I.
Efter separationen hade J-I. ett tämligen regelbundet umgänge med T. Den
16 september 1985 vände sig C. till socialförvaltningen i Eskilstuna kommun
sedan misstanke uppkommit att T. utsatts för sexuella övergrepp av J-I. Vid
ett besök vid socialkontoret samma dag uppgav hon enligt socialförvaltningens
anteckningar följande.

C. var 14 år när hon träffade T:s far. Först efter en längre tid insåg hon vilket
järngrepp han ville styra henne i, men fann då inget sätt att ta sig ur. 1981 kom
deras gemensamma barn och när T. var 11 månader gammal, bröt C. upp från
deras miljö genom en rymning från mannen.

Efter flera slitningar har paret den senaste tiden kunnat enas om
umgänget, vilket C. alltid tyckt varit viktigt. T. har träffat sin far var 14:e dag.
Sedan hösten 1985 läser C. på Estetisk linje i E-tuna och familjen är
nyinflyttad. Genom en överenskommelse har paret kommit fram till att T.
skall vara hos fadern var 3:e vecka, då avståndet är så stort.

Helgen den 14-15 september, efter att T. varit hos sin far, börjar hon
berätta saker som C. inte tycker att en 4-åring skall ha en uppfattning om. Till
en kamrat säger hon, medan C. hör på, att hon tänker bita en pojke på gården
i snoppen. C. som börjar bli lite undrande börjar prata och fråga T. om
varför. Hon berättar då att hon får göra så på pappa. Hon är litet generad och
blyg när hon säger det. T. berättar även att pappa kissar på golvet och att det
smakar ”blä”. Dessutom berättar hon att ”vet du vad jag får, jag får godis!”

C. är nu orolig eftersom fadern kan ringa och vilja ha dottern till sig och hur
skall hon då ställa sig! Hon vet ju inte om det T. säger är sant och på hur
mycket hon skall våga tro. Hon är dock helt inställd på att stötta dottern.

S-E. Tillman lovar att prata med Margareta Norelius, BUP (Barn- och
ungdomspsykiatriska kliniken i Eskilstuna), då vi anser att flickan skall tas på
allvar.

Någon dag senare besökte C. i sällskap med en socialtjänsteman psykologen
Margareta Norelius.

I brev till åklagarmyndigheten i Skövde anmälde socialnämnden i Eskilstuna
genom avdelningschefen Sven-Erik Tillman att T. sannolikt utsatts för
sexuellt övergrepp av J-I. Ovan angivna anteckningar bifogades anmälan. I
anmälan angavs vidare bl. a.

C. har tillsammans med socialsekreterare Helén Palmqvist träffat psykolog
Margareta Norelius, BUP, och där upprepat den berättelse hon tidigare gett
oss. C. har inte talat mer med barnet om övergreppen. Hon har tillsammans

med sin mor vid telefonsamtal med J-I. påstått, att T. haft mardrömmar

på grund av religiösa grubblerier och att BUP därför kontaktats och att
psykolog där föreslagit att umgänget med fadern upphör en tid, tills ”flickan
lugnar ner sig”. Av allt att döma har mannen svalt detta, vilket ger visst
utrymme för att utredningen skall kunna ske ostört.

Vårt förslag är att psykolog Margareta Norelius förordnas som sakkunnig
och att vårt agerande därefter samordnas med hänsyn till vad hennes
utredning ger.

Chefsåklagaren Göran Friberg begärde i skrift till Falköpings tingsrätt att
Margareta Norelius skulle utses som sakkunnig. I beslut den 2 oktober 1985
förordnade tingsrätten Margareta Norelius, att som sakkunnig efter hörande
av T. yttra sig om T:s trovärdighet. Polisförhör hölls med C. den 21 oktober
1985. I brev som kom till åklagarmyndigheten den 24 oktober 1985
tillkännagav Margareta Norelius att hon träffat T. vid tre tillfällen. Hon
anförde vidare:

Min konklusion av vad som där framkommit blir att fadern har utsatt barnet
för sexuellt övergrepp genom att be barnet suga på hans penis. Jag kommer
att motivera mig i ett utlåtande som beräknas komma till tingsrätten i
Falköping vecka 45.

Ett inledande polisförhör hölls med J-I. den 24 oktober. Förhörsledare var
Göran Friberg. Vid förhöret förnekade J-I. att han förgripit sig på T. Han
uppgav vidare att T. tidigare berättat vissa detaljer om C:s sexuella samliv
med en manlig vän. C. bekräftade för polis att J-I. för något år sedan talat
med henne om saken. I utlåtande till tingsrätten daterat den 15 november
1985 uttalade Margareta Norelius bl. a. sammanfattningsvis som sin mening
att T. vid minst ett tillfälle varit utsatt för sexuellt övergrepp av sin far.

J-I. anhölls den 25 november 1985. Samma dag förordnade tingsrätten
advokaten Peter Haglund till offentlig försvarare för J-I. Tingsrätten
förklarade den 28 november J-I. häktad såsom på sannolika skäl misstänkt
för grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Göran Friberg väckte den 11
december 1985 åtal mot J-I. för sådant brott med en gärningsbeskrivning som
i det väsentliga överensstämmer med Margareta Norelius sammanfattade
bedömning av vad T. blivit utsatt för. Inför den förestående huvudförhand -

lingen uppkom fråga om att rätten skulle utse en sakkunnig i vittnespsykologi.
I beslut den 17 december 1985 försatte tingsrätten J-I. på fri fot men ålade
honom viss anmälningsskyldighet. I beslutet förordnade tingsrätten vidare
barn- och vittnespsykologen Ulla Sjöström att avge utlåtande om ”uppkomstbetingelserna
för- och tillförlitligheten av i målet avgivna utsagor”.
Den vittnespsykologiska utredningen inkom till tingsrätten den 20 maj 1986.
I denna uttalade Ulla Sjöström bl. a. att det i det omfattande materialet inte
finns något stöd för misstanken att J-I. skulle ha sexuellt utnyttjat T.

I dom den 4 juli 1986 ogillade tingsrätten åtalet. Sedan Göran Friberg
vädjat mot tingsrättens dom återkallade han sin vadetalan varför Göta
hovrätt i beslut den 3 september 1986 avskrev målet från vidare handläggning.

I en omfattande klagoskrift som kom hit den 31 oktober 1986 anmälde
Peter Haglund och Ulla Sjöström socialtjänstemännen avdelningschefen
Sven-Erik Tillman och socialsekreteraren Helena Palmqvist samt Margareta
Norelius. I skriften anmälde Peter Haglund även Göran Friberg.

Klagomålen mot socialtjänstemännen Sven-Erik Tillman och Helena
Palmqvist samt psykologen Margareta Norelius remitterades till socialstyrelsen
som inkom med utredning och yttrande. Socialstyrelsen hade infordrat
yttranden från bl. a. socialnämnden i Eskilstuna, Margareta Norelius,
Sveriges psykologförbund samt barnpsykologen Inga Gustavsson.

Klagomålen mot Göran Friberg remitterades till åklagarmyndigheten i
Skövde.

Vidare inhämtades yttrande från lagmannen vid Falköpings tingsrätt såvitt
avser vissa frågor rörande målets handläggning vid tingsrätten.

Sedan Peter Haglund och Ulla Sjöström fått del av remissvaren har de
skriftligen bemött dessa. De har vidare i frågan om de utredningsmetoder,
som Margareta Norelius begagnat, inkommit med yttrande från bl. a.
institutet för holistisk psykoterapi och psykoanalys samt svenska psykoanalytiska
institutet.

Socialnämnden i Eskilstuna har sedan den beretts tillfälle kommentera
socialstyrelsens remissvar inkommit med eget yttrande.

Under klagoärendets handläggning här uppkom fråga om tingsrätten
borde ha berett J-I. möjlighet att yttra sig innan den prövade Göran Fribergs
hemställan att Margareta Norelius skulle utses som sakkunnig. JO inhämtade
yttranden i den delen från lagmannen vid Falköpings tingsrätt och Göran
Friberg.

I beslut den 22 februari 1988 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.
Klagomålen mot socialtjänsten

Socialtjänsten har att arbeta med utgångspunkt från reglerna i socialtjänstlagen
(SoL). Även om SoL kan beskrivas som en målinriktad ramlag har
socialtjänsten särskilda skyldigheter att sörja för att barn och ungdomar
växer upp under goda och trygga förhållanden - 12 § SoL. Sålunda skall
socialnämnden enligt 50 § SoL utan dröjsmål inleda utredning av vad som
genom anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och

sorn kan föranleda åtgärd av nämnden. En misstanke om sexuella övergrepp
mot barn skall därför givetvis föranleda skyndsamma åtgärder från socialnämndens
sida. Vilka åtgärder som därvid bör vidtas kan inte anges
generellt. Socialstyrelsen har på flera områden utfärdat anvisningar -allmänna råd - för socialtjänstlagens tillämpning. I fråga om sexuella
övergrepp mot barn pågår nu ett arbete inom styrelsen, som syftar till sådana
allmänna råd.

Socialstyrelsen har avgett en promemoria i ämnet (PM 91-85). Det torde
på det här området lika lite som beträffande övrigt socialt arbete kunna ges ut
råd som får karaktär av en heltäckande handbok. Varje ärende är speciellt
och vederbörande socialtjänsteman måste i mycket förlita sig på sin
erfarenhet och sitt omdöme.

Socialtjänstemännens åtgärd i detta fall att skyndsamt låta C. få kontakt
med barnpsykiatrisk expertis kan givetvis inte föranleda kritik från min sida.
Samma bedömning gäller nämndens åtgärd att efter kontakten med den
barnpsykiatriska kliniken anmäla saken till åklagare - jmf 66 § SoL. Även
om det enligt 66 § SoL inte föreligger någon skyldighet för socialnämnden att
anmäla brott måste det med utgångspunkt från socialtjänstens skyldighet att
värna om barn och ungdom ligga nära till hands att polisanmäla övergrepp
mot barn. I JO-anmälan har det ifrågasatts om inte nämnden åtminstone
borde ha hört T. och J-I. innan den polisanmälde misstanken. I denna del har
socialstyrelsen i sitt remissvar hit anfört bl. a.

Socialtjänsten har ibland fått kritik för att man själv börjat utreda misstankar
om sexuella övergrepp genom samtal med alla inblandade parter. Polisens
arbete kan därmed försvåras t. ex. genom att mannen hinner bygga upp sitt
försvar och undanröja eventuella bevis. Dessutom riskeras att barnet
påverkas och/eller tystas. Ett önskemål från polisens sida är att polisen, inte
socialtjänsten, skall ha det första samtalet även med mannen.

Män (eller kvinnor) som polisanmäls av socialnämnden utan att först ha
fått ge sin version av saken kan naturligtvis känna sig utlämnade. Avsteg från
de principer som normalt styr socialnämndens arbete måste dock ibland
göras när barns intressen står mot vuxnas. I ett val mellan risker för barnet
och den misstänktes rätt att få rentvå sig i ett tidigt skede, anser socialstyrelsen
att det är viktigt att slå fast, att socialnämnden i första hand skall värna
om barnets säkerhet och trygghet. I dessa sammanhang måste den misstänktes
intresse vara underordnat barnets.

Som JO i andra sammanhang uttalat bör utredningar om brott inte företas
inom ramen för socialtjänstens verksamhet utan skall överlämnas till de
myndigheter som har till uppgift att utreda och beivra brott. I detta avseende
delar jag således socialstyrelsens uppfattning. I frågan om socialnämnden bör
underrätta den misstänkte om sina åtgärder vill jag dock anföra följande.
Socialnämndens uppgift är att skydda barnet. I det här fallet fanns inte
anledning att tro att det skulle ha förelegat någon omedelbar risk för vidare
övergrepp från J-I. :s sida. Att då göra avsteg från de regler som normalt styr
nämndens verksamhet synes mig tveksamt. Under inga omständigheter bör
det, som skett i detta fall, förekomma att socialnämnden för att skilja ett barn
från sin förälder utnyttjar falska uppgifter. Ett sådant förfarande kan inte
vara ägnat att stärka tilltron till socialtjänstens verksamhet.

Socialstyrelsen har riktat kritik mot socialnämnden för dess passivitet i
handläggningen av J-I.:s begäran om hjälp att få till stånd umgänge med T.
liksom mot avsaknaden av åtgärder för att stödja T. i den uppkomna
situationen. Jag kan instämma i den kritiken och vill särskilt framhålla att
socialnämnden i förhållande till andra myndigheter haft huvudansvaret för
att T. gavs erforderlig hjälp.

Den barnpsykiatriska utredningen

Sexuella övergrepp mot barn har under de senaste åren blivit ett uppmärksammat
problem i samhället. Särskilda svårigheter föreligger att utreda
sådana misstankar. Domstolar och andra myndigheter har på detta område
ofta ett stort behov av sakkunskap som inte finns tillgänglig inom myndighetens
egen verksamhet. Vilken sakkunskap som skall anlitas blir i mycket ett
lämplighetsavgörande för den myndighet, som skall fatta det slutliga
avgörandet i ärendet.

Peter Haglund och Ulla Sjöström har riktat en allvarlig och omfattande
kritik mot det sätt på vilket Margareta Norelius utförde sitt uppdrag.
Socialstyrelsen har i sitt remissvar inte funnit anledning att ifrågasätta
Margareta Norelius utredningsmetoder. Anmälarna har mot detta genmält
bl. a. att socialstyrelsens rättsliga råd i ett beslut (1986-10-07 i ärende
21631-728/86) funnit skäl för en bedömning som närmast ansluter sig till den
anmälarna här ger uttryck för.

Frågan om vilka metoder och vilken teoribildning som skall ligga till grund
för trovärdighetsbedömningen av barn är omstridd. JO har till uppgift att
kontrollera att myndigheter och deras tjänstemän följer lagar och andra
författningar. JO:s möjligheter att uttala sig i medicinska bedömningsfrågor
eller frågor som har anknytning till psykologiska bedömningar är däremot
mer begränsade. Klagomålen ger mig emellertid anledning till följande mera
allmänna uttalanden i denna del.

När en myndighet eller en domstol anlitar en sakkunnig innebär det ofta att
den sakkunniges utlåtande får en avsevärd betydelse för ärendets bedömning.
Detta innebär att ett stort ansvar läggs på den sakkunnige. Det nu sagda
gäller alldeles säkert den typ av utlåtanden som här är aktuell. I det här fallet
lämnades uppdraget till en enskild psykolog vid en barnpsykiatrisk klinik.
Särskilda organisatoriska regler gäller för arbete vid hälso- och sjukvårdens
kliniker. Klinikers behandlings- och utredningsarbeten står under ledning av
en överläkare. Denne har ansvar för behandlingsarbetet vid kliniken. Enligt
mitt förmenande hade det i ett fall som detta legat närmast till hands att låta
kliniken med sina samlade resurser utföra uppdraget.

Jag övergår nu till att närmare bedöma klagomålen i övrigt i denna del.
Göran Friberg fann inte skäl att höra J-I. innan T:s uttalanden blivit
sakkunnigt bedömda. Polismyndighet och åklagare har enligt 5 § allmänna
läkarinstruktionen samma bemyndigande som domstol att begära utlåtanden
från i allmän tjänst verksamma läkare. Göran Friberg valde dock att i stället
hos tingsrätten hemställa att Margareta Norelius utsågs som sakkunnig - jfr
23 kap. 14 § rättegångsbalken (RB).

Det finns anledning utgå från att Göran Friberg därvid beaktade de

särskilda bestämmelser som givits angående förhör med barn i 17-19 §§ i
förundersökningskungörelsen. I dessa stadganden framhålls bl. a. vikten av
att förhör med barn hålles av personer med särskild fallenhet för uppgiften
och att om möjligt endast ett förhör hålles med barnet. Det kan vidare här
noteras att socialstyrelsen i ovan nämnda PM särskilt poängterat vikten av att
myndigheten i dessa sammanhang tar särskild hänsyn till barnet och dess
utveckling.

De huvudsakliga reglerna om sakkunnig i allmän domstol ges i 40 kap. RB.

140 kap. 3 § RB stadgas att domstolen bör ge parterna rätt att yttra sig innan
sakkunnig utses. Innan åtal är väckt skall en sådan begäran från åklagaren i
domstol handläggas med utgångspunkt från reglerna i lagen om handläggning
av domstolsärenden.

Av remissvaren framgår i denna del att tingsrättens ordförande, rådmannen
Hans-Erik Jonasson, och Göran Friberg diskuterat hur Göran Fribergs
hemställan skulle handläggas. Utredningen ger ingen helt klar bild över vad
som därvid förekommit. Tingsrätten har i sitt remissvar noterat att Göran
Friberg vid den tiden inte funnit tillräckliga skäl delge J-I. misstanke om
brottet och då, enligt tingsrättens mening, någon åklagarens motpart inte
fanns i detta skede förelåg det inget hinder för tingsrätten att meddela beslut i
saken utan föregående kommunikation med J-I.

Åklagaren har i sin hemställan till rätten angett att J-I. var misstänkt för
brottet. Det förhållandet att åklagaren inte funnit anledning att delge J-I.
misstanke om brottet utgjorde i sig inget hinder mot att tingsrätten vid sin
prövning av åklagarens hemställan hade betraktat J-I. som en åklagarens
motpart. Inte heller vad som i övrigt anförts som skäl för underlåtenheten att
kommunicera framställningen utgjorde enligt min mening tillräcklig anledning
för domstolen att gå ifrån en grundläggande processrättslig regel och
inte bereda J-I. möjlighet att yttra sig över åklagarens hemställan. Jag vill
särskilt framhålla att åklagare, för den händelse han finner utredningsskäl
hindra kommunikation med en misstänkt, har möjligheten att själv anlita en
sakkunnig.

Det rör sig i denna del om en bedömningsfråga; något krav på kommunikation
ställs ju inte i 40 kap. 3 § RB. Jag vill dock framhålla att det av mig nu
förordade handläggningssättet hade varit ägnat att öka möjligheten för
domstolen att utse en lämplig sakkunnig, vars utlåtande båda parter kunnat
godta. Ett förhållande som för övrigt hade stått i god överensstämmelse med
den grundläggande tanken att inte utsätta barn för fler förhör än vad som
oundgängligen erfordras.

Beträffande klagomålen mot Margareta Norelius utlåtande vill jag säga
följande.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar inte funnit anledning att rikta formell
kritik mot Margareta Norelius för att hon inte inhämtade uppgifter från J-I.
innan hon avgav sitt utlåtande. Inga Gustavsson har i sitt yttrande till
socialstyrelsen i denna del anfört bl. a. följande.

Det hade dock sannolikt varit en fördel om åklagare och tingsrätt formulerat
uppdraget mindre snävt. Detta framhåller också MN i sitt yttrande till
Socialstyrelsen, där hon menar sig utifrån uppdraget ha varit förhindrad att

tala med fadern. Det verkar som om MN inte varit medveten om att hon
utifrån sin sakkunskap hade kunnat påpeka för åklagaren och tingsrätten att
det för hennes handläggning hade varit bättre med en mera vid formulering
av uppdraget och därmed kunnat få en ändring till stånd. Att så inte gjordes
kan troligen tillskrivas att MN:s erfarenhet som sakkunnig vid rättegångar
såsom hon själv påpekar är begränsad.

Rent allmänt kan sägas att det är av utomordentlig vikt att i den här typen
av ärende skaffa sig en så fullständig bild som möjligt av barnets utvecklingshistoria
och hela livsmiljö för att kunna sätta in de misstankar om övergrepp
som skall utredas i ett större sammanhang. I det här aktuella fallet anser jag
det dock inte oundgängligen nödvändigt att MN personligen skulle sammanträffat
med fadern. Om polisens förundersökning ger relevant och nödvändig
information, kan det räcka om psykologen tar del av detta material. I annat
fall bör psykologen påkalla av förundersökningsledaren att kompletterande
information inhämtas eller själv inhämtar sådan.

Beträffande utformningen av Margareta Norelius skriftliga utlåtande anför
socialstyrelsen bl. a. följande.

MN har i sitt yttrande till tingsrätten inte redovisat olika möjliga förklaringar
till barnets utsaga för att sedan ange varför hon väljer en viss förklaring.

Av handlingarna framgår att MN, vid den tidpunkt då hon skrev sitt
yttrande, inte hade kännedom om att barnet kunde ha sett modern ha
oralsex. Något resonemang om denna förklaringsgrund till flickans utsaga
kunde hon alltså inte föra.

När det i övrigt gäller MN:s yttrande till tingsrätten anser socialstyrelsen
att det borde ha varit utförligare. MN säger själv i sitt yttrande till
socialstyrelsen:

Utifrån mina nuvarande erfarenheter kan jag säga att jag i dag skulle
uttrycka mig ännu klarare samt också mer omsorgsfullt redogöra för de
tankegångar som låg till grund för min slutsats.

Den redovisning som MN ger i sitt yttrande till socialstyrelsen beträffande
den metod hon använt och de tankegångar som hon grundar sin slutsats på
borde, enligt socialstyrelsens mening, ha funnits med i yttrandet till
tingsrätten.

Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter (1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen
om avfattande av intyg m. m. I dessa föreskrifter framhålls bl. a.
vikten av att intygsgivaren skall vara objektiv då han samlar in material som
han skall grunda intyget på och att, om intygsgivaren inte får det material han
behöver för en opartisk bedömning, denne ytterst bör avböja att utfärda
intyget. Av föreskrifterna framgår vidare att intyg skall vara så fullständiga
och otvetydiga som möjligt och att intyget skall utformas på sådant sätt att
mottagaren kan bilda sig en egen uppfattning.

Med tillämpning av den nu angivna föreskriften har det således ålegat
Margareta Norelius att verka för att hon fått tillgång till det bakgrundsmaterial
som varit erforderligt för hennes bedömning. Som Inga Gustavsson i sitt
yttrande till socialstyrelsen anfört faller det sig naturligt att Margareta
Norelius hade tagit del av J-I.:s uppgifter innan hon avgav sitt utlåtande. Det
har därvid med tillämpning av socialstyrelsens ovannämnda föreskrifter
ålegat Margareta Norelius att aktivt verka för att hon fått del av dessa
uppgifter. Såsom socialstyrelsen framhållit har Margareta Norelius utlåtande
dessutom varit alltför knapphändigt i fråga om vilka överväganden som legat

till grund för hennes bedömning i trovärdighetsfrågan. I frågan om Margareta
Norelius borde ha kompletterat sitt utlåtande sedan hon fått vetskap om
att T. sagt sig ha sett C:s sexuella samvaro med andra män har socialstyrelsen
anfört att eftersom Margareta Norelius inte funnit anledning att ändra sin
slutsats fanns heller ingen anledning för henne att ändra sitt utlåtande. För
egen del anser jag att Margareta Norelius borde ha kompletterat sitt
utlåtande med dessa uppgifter även om de inte föranledde henne att ändra sin
slutsats.

Beträffande Margareta Norelius vägran att utlämna videobanden har
socialstyrelsen i sitt remissvar hit anfört bl. a. följande.

Anmälarnas kritik mot MN för att den offentliga försvararen inte fått ta del
av banden är svår att förstå. Av handlingarna framgår nämligen att den
misstänkte och hans försvarare fick bese banden hos åklagarmyndigheten i
Skövde. När det gäller vittnespsykologen fick hon så småningom se dem på
den barnpsykiatriska kliniken i Eskilstuna. Det tog dock lång tid innan hon
fick denna möjlighet.

Konflikten i detta fall synes bottna i oklarheter rörande MN:s roll i
förundersökningen. Hon skriver i sitt yttrande till socialstyrelsen:

Mitt sakkunniguppdrag gick ut på att efter samtal med barnet yttra mig om
hennes utsaga. . . Min uppgift var inte att vara förundersökningsledare. . .

MN har således inte sett sig som medverkande i förundersökningen. Hon
spelade dessutom, enligt egen uppgift, in banden på eget initiativ utan tanke
på att de skulle användas vid häktnings- och huvudförhandlingen. Utifrån
denna utgångspunkt är hennes inställning att banden var klinikens logisk.

Åklagarmyndighetens syn på banden är okänd, men myndigheten skriver
till tingsrätten i sin begäran om utseende av sakkunnig, att förundersökningen
kommer att inledas genom samtal med dottern. Därmed torde banden
enligt socialstyrelsens uppfattning, i detta fall vara att betrakta som
förundersökningsmaterial.

Det inträffade ger anledning till följande uttalande från min sida.

Margareta Norelius har av tingsrätten förordnats som sakkunnig i en
brottsutredning. I denna egenskap har hon tagit upp samtal med T. på
videoband. Sedan åklagaren väckt åtal mot J-I. har åklagaren åberopat
videobanden som bevis. Banden har getts in till domstolen och har
därigenom blivit allmänna handlingar omfattade av de regler som gäller i
fråga om sekretess i domstol. Det förhållandet att banden på Margareta
Norelius begäran översänts till henne från tingsrätten saknar i detta avseende
självständig betydelse.

En hörnsten i vår rättsordning är tanken på att den misstänkte skall ha full
möjlighet att bemöta de bevis som åberopats mot honom. I de fall då av
hänsyn till andra intressen begränsningar har ansetts böra råda i denna
rättighet ankommer det på domstolen att fatta ett sådant beslut. Margareta
Norelius har således förfarit felaktigt då hon ansett sig kunna styra över hur
banden skulle användas. Det kan inte godtas att den som av domstol utses
som sakkunnig inte sätter sig in i de regler som gäller på detta område. Det är
särskilt anmärkningsvärt att Margareta Norelius under flera månader vägrat
att efterkomma domstolens begäran att hon skulle lämna ut banden och att
hon därefter dessutom ställt ytterligare hinder i vägen för vittnespsykologens
arbete i målet.

11 Riksdagen 1988189.2 sami. Nrl

Härefter behandlade JO Wigelius klagomålen mot Göran Friberg samt vissa
övriga frågor. JO:s bedömning i en av dessa frågor finns redovisad i denna
berättelse under rubriken Åklagar- och polisväsendet.

Bristfälliga rutiner vid underrättelse från polis till socialnämnd
om misstänkt brottslighet av ungdom samt vid kallelse till
samtal på socialförvaltningen

(Dnr 1627-1987)

Bakgrund

D.L., som är född 1968, förlorade sitt ID-kort i oktober 1984. Han anmälde
detta till polisen den 8 oktober 1984. Den 26 februari 1987 förnyade han sin
polisanmälan.

Den 26 mars 1987 erhöll D.L. en kallelse till en socialsekreterare vid
socialförvaltningen i Danderyds kommun. Kallelsen hade följande lydelse.

Jag har genom polisen i Stockholm fått kännedom om att du gjort dig skyldig
till bedrägeri och olovligt förfogande av videofilmer. Alla ungdomar som det
inkommer polisrapporter på till socialförvaltningen, kallas till någon socialsekreterare
i ungdomsgruppen. Jag föreslår därför att vi träffas onsdagen den
1/4 kl. 19.00 på fältlokalen i Mörby Centrum. Denna lokal är belägen mellan
Tobak och posten. Om denna tid inte passar dig vore jag glad om du
meddelar mig detta snarast per telefon 755 31 39.

Anmälan

Makarna L., föräldrar till D.L., klagade över socialsekreterarens och
polismyndighetens handläggning och påtalade följande.

1. Beskyllningarna om att D.L. gjort sig skyldig till brott är grundlösa.
Kallelsen är utformad på ett kränkande sätt.

2. Ordföranden i socialnämnden Gunnar Ragnå har vid telefonsamtal inte
tagit kränkningen på allvar.

3. Stockholmspolisen har på förfrågan inte kunnat svara på vem som
översänt kopior på brottsanmälningarna till socialförvaltningen i Danderyd
och varför dessa översänts.

4. D.L:s namn bör tas bort från samtliga register.

Utredning

Utredning och yttrande har inhämtats från socialnämnden i Danderyds
kommun och polismyndigheten i Stockholm. Makarna L. har kommit in med
ytterligare en skrift med anledning av remissvaret.

Bedömning

Vad först gäller polisens handläggning av saken stadgas i 3 § polislagen
(1984:387) att polisen skall samarbeta med myndigheter och organisationer

vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid
polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten
och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon
åtgärd av dem. Enligt föreskrifter och anvisningar för kriminalavdelningen
(FAK 127-a punkt 2:4) har chefen för kriminalavdelningen föreskrivit att
registratorn vid kriminalavdelningen skall översända kopia av brottsanmälningar
till socialnämnden om den misstänkte personen är under 20 år.

Av utredningen i ärendet framgår följande. D.L. har polisanmälts för vissa
brott, vilka synes ha begåtts av en annan person som olovligt utnyttjat D.L:s
försvunna ID-kort. Av polismyndighetens yttrande framgår att polisen enligt
normala handläggningsrutiner i dylika fall gör viss utredning angående
sambandet mellan det försvunna ID-kortet och brottet. Om det rör sig om en
enstaka anmälan och det inte går att identifiera vem som kan ha använt
ID-handlingen i innehavarens namn skrivs anmälan av med ”Ej spaningsresultat”.
Den rätte innehavarens namn stryks över i dataregistret och blir
aldrig infört i rikspolisstyrelsens stora brottsdataregister. Denna utredning
kan på grund av polisens arbetsbelastning ta flera månader. - Underrättelse
till socialnämnden i Danderyds kommun om brottsanmälningarna beträffande
D.L. gjordes av registrator hos polisen.

En underrättelse från polis till socialnämnd om att en ungdom är misstänkt
för brott är en för ungdomen ingripande åtgärd. Underrättelsen medför -som framgår av detta ärende - att socialnämnden tar kontakt med den unge. I
de fall den unge är oskyldig måste redan en sådan kontakt upplevas som
kränkande.

Även om syftet med underrättelsen från polisen måste anses vara att ge
socialnämnden möjlighet att ingripa med stöd- och hjälpåtgärder så snart
som möjligt får en sådan underrättelse enligt min uppfattning inte ske
slentrianmässigt. Med hänsyn till underrättelsens integritetskänsliga karaktär
anser jag att polisen måste ha något stöd för brottsmisstanken innan
underrättelse skickas. När det gäller brott som har samband med försvunna
ID-kort har polismyndigheten själv i sitt yttrande anvisat en väg att
kontrollera bärigheten av brottsanmälan.

I detta fall hade polismyndigheten i Stockholm uppenbarligen lätt kunnat
kontrollera om de brottsanmälningar som inlämnats mot D.L. hade fog för
sig. En sådan kontroll borde ha lett till att underrättelse inte skickades till
socialnämnden i Danderyds kommun. Jag är alltså kritisk mot att brottsanmälningarna
i fråga om D.L. delgavs socialnämnden. Den tjänsteman som
underrättat socialnämnden har emellertid uppenbarligen följt gällande
föreskrifter och kan alltså inte lastas för det inträffade. I stället är det av allt
att döma rutinerna vid polismyndigheten som bör ses över. Jag utgår från att
så sker så att ett upprepande av det inträffade förhindras.

I fråga om socialnämndens handläggning konstaterar jag att handläggande
tjänstemannen handlat i enlighet med socialtjänstlagens intentioner, när hon
vid underrättelse från polisen om brottsmisstanke kallat D.L. till samtal för
att utröna behovet av stöd och hjälp. Socialsekreteraren har emellertid
utformat kallelsen på ett olyckligt sätt vilket uppenbarligen kränkt D.L. och
hans familj. Det är givetvis viktigt att rätt ordval används när det gäller en så
känslig åtgärd som det här varit fråga om. Socialsekreteraren har i efterhand

uppenbarligen varit medveten om sitt misstag och har bett om ursäkt för det
inträffade. Socialnämnden har också i sitt yttrande anfört att man med
anledning av det inträffade infört nya rutiner för kallelser till ungdomsgruppen.
Med hänsyn till detta anser jag mig kunna stanna vid den kritik som
ligger i det sagda.

Jag kan slutligen konstatera att D.L. inte längre är registrerad i några
myndighetsregister med anledning av det inträffade.

Innebörden av delegationsförbudet i 48 § socialtjänstlagen
(SoL) såvitt avser beslut om placering i familjehem med stöd av
6 § samma lag

(Dnr 332-1987)

Ragnar Persson, som är planeringssekreterare vid socialförvaltningen i
Tyresö kommun, anförde i skrift till JO bl. a.

Socialnämnden i Tyresö kommun antog vid sammanträde den 14 december
1983, § 1150, delegationsförordning för socialtjänsten. Delade meningar
förelåg såvitt avsåg rätten att delegera beslut jämlikt 6 § socialtjänstlagen
(SoL) om placering av barn i familjehem för stadigvarande vård och fostran.
Socialstyrelsen hade uttalat att 25 § SoL är överordnad 6 § SoL och att
delegationsförbud därför förelåg enligt 48 § SoL. Häremot hade invänts att
det i förarbetena till sociallagstiftningen inte fanns några uttalanden som
stödde socialstyrelsens tolkning. Socialnämnden fann att beslutanderätten
kunde delegeras till socialsekreterare.

Tjänstemännen på socialförvaltningen var nu villrådiga och hemställde om
JO:s uttalande i saken.

I en promemoria, som upprättats vid JO-ämbetet den 23 februari 1987 med
anledning av anmälan, anfördes.

Enligt 25 § socialtjänstlagen (SoL) får en underårig inte utan socialnämndens
medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem.
Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige
vård i ett visst familjehem.

Ett beslut om placering av den unge i ett familjehem med stöd av 6 § SoL
innefattar ett sådant medgivande som förut sagts.

Enligt 48 § SoL får uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar inte
omfatta befogenhet att meddela beslut i fråga som avses i 25 § SoL.

Beslut om placering i familjehem med stöd av 6 § SoL kan därför inte
delegeras.

Är fråga om bistånd enligt SoL i form av kortvarig vistelse i ett enskilt hem
krävs inget medgivande. Hinder mot att delegera beslutanderätten i ett
sådant ärende föreligger inte.

Enligt den vid socialnämnden i Tyresö kommun rådande delegationsordningen
kan utan inskränkning beslut om bistånd och placering i familjehem
enligt 6 § SoL delegeras till socialsekreterare.

Då den tillämpade ordningen synes stå i strid med socialtjänstlagens
delegationsregler, bör socialnämnden anmodas att inkomma med yttrande.

Socialnämnden i Tyresö kommun inkom med yttrande.

I beslut den 9 december 1987 uttalade JO Gunnel Norell Söderblom
följande.

Socialnämnden har i sitt remissvar hänvisat till bestämmelserna i den
tidigare gällande barnavårdslagen (BvL) och gjort gällande att beslut om
omhändertagande med stöd av 31 § BvL inte omfattades av delegationsförbudet
i lagen. Det var, framhålls det, vid införandet av socialtjänstlagen inte
lagstiftarens mening att andra regler skulle gälla för de placeringar i
familjehem enligt 6 § SoL, som skulle ersätta omhändertagande för vård
enligt 31 § BvL.

Vad nämnden har anfört ger mig anledning framhålla.

Bestämmelserna i 31 § BvL avsåg de värnlösa barnen, dvs. de barn som
förlorat sina föräldrar eller övergivits av dem. Dessa barn skulle omhändertas
för samhällsvård om deras behov inte kunde tillgodoses på annat sätt.

Av 35 och 36 §§ BvL följde att den nämnd, som beslutat om omhändertagandet,
skulle se till att barnet överlämnades till ett enskilt hem eller
placerades i lämplig anstalt.

BvL:s konstruktion innebar att nämnden hade att fatta beslut i två led
nämligen dels beslut om omhändertagande, dels beslut om placering.

Enligt 47 § BvL ålåg det den som önskade ta emot ett fosterbarn att
inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden. Av lagrummets fjärde stycke
framgick att särskilt tillstånd inte behövde sökas såvitt avsågs ett barn, som
var omhändertaget för samhällsvård och av nämnden placerades i ett
fosterhem. Socialstyrelsen uttalade i Råd och anvisningar nr 133 härom bl. a.
följande.

Regeln om tillståndstvång har ett självklart undantag. Den som ämnar taga
emot ett för samhällsvård eller utredning omhändertaget barn, behöver icke
först söka tillstånd därtill, ifall den barnavårdsnämnd, som har befattningen
med barnet och sålunda placerar det, är samma nämnd, som skulle meddela
tillstånd. Det innebär givetvis icke, att man kan ställa mindre stränga krav på
ett sådant fosterhem. I lagen är särskilt utsagt, att hemmet skall bedömas
enligt samma principer, som gäller vid tillståndsprövning. Undantag för
tillståndstvånget gäller däremot icke fall, då omhändertaget barn placeras i
annan kommun än den, vars barnavårdsnämnd har befattning med barnet...
Överlämnas barnet för vård och fostran till enskilt hem, beläget i annan
kommun, måste hemmet dessförinnan ha erhållit tillstånd av denna kommuns
barnavårdsnämnd (47 § 1 st BvL).

Undantagsregeln i 47 § fjärde stycket BvL var således föranledd av praktiska
skäl. Särskilt tillstånd behövdes inte när nämnden beslutade om placering av
ett omhändertaget barn. Men även i dessa fall skulle samma prövning äga
rum som vid en tillståndsgivning enligt första stycket.

Av 7 § BvL följde vidare att beslutanderätten i frågor som avsågs i 47 §
BvL inte fick delegeras. Innebörden härav måste enligt min mening anses ha
varit att förbudet jämväl avsåg beslut om placering i familjehem av ett
omhändertaget barn.

En motsvarande konstruktion återfinns nu i SoL. I 25 § SoL anges att en
underårig inte utan socialnämndens medgivande får tas emot för stadigvarande
vård och fostran i ett enskilt hem, som inte tillhör någon av hans föräldrar

eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande skall
därvid anses socialnämndens beslut att bereda den unge vård i ett visst
familjehem. Därmed åsyftas bl. a. socialnämndens beslut att med stöd av 6 §
SoL bereda den unge stadigvarande vård och fostran i ett familjehem.

Av 48 § SoL följer att uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar inte
får omfatta befogenhet att meddela beslut i fråga som avses i 25 § SoL.

Ett beslut enligt 6 § SoL om familjehemsplacering av ett barn innefattar
ställningstagande till fråga som avses i 25 § SoL. Delegationsförbudet gäller
därför även ett sådant beslut.

Skall å andra sidan ett barn med stöd av 6 § SoL tas emot i ett familjehem
för en kortare tid behövs ingen sådan prövning som anges i 25 § SoL. Hinder
mot att delegera beslutanderätten i en sådan fråga föreligger därför inte. Om
det emellertid därefter skulle visa sig att den unge behöver stadigvarande
vård och fostran i ett familjehem, åligger det nämnden att ta upp ärendet till
ny prövning. I det ärendet åligger det nämnden att göra en fullständig
familjehemsutredning och med denna utredning som grund besluta om
barnets placering. Det beslutet avser fråga som anges i 25 § SoL. Beslutanderätten
kan därför inte delegeras. Det nya ärendet måste prövas av nämnden
samfällt.

Som framgår av vad som har sagts nu står enligt min mening den av
socialnämnden antagna delegationsordningen i strid med bestämmelserna i
48 § SoL.

Med anledning av vad nämnden i övrigt anfört vill jag framhålla följande.

Av 48 § SoL följer att uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar inte
får omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25,27 eller 28 §
SoL eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen om
allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen om bidragsförskott.

Dessa bestämmelser bör jämföras med dem som finns i 47 § SoL. Som där
framgår har från delegationsrätten även undantagits vissa beslut enligt lagen
om vård av unga (LVU). Förbudet avser bl. a. beslut i fråga om vårdens
anordnande (11 § första och andra stycket LVU).

Av 47 § andra stycket följer emellertid att i de kommuner där sociala
distriktsnämnder inte har inrättats får beslutanderätten i nyss angivna frågor
uppdras åt en särskild avdelning, som består av ledamöter eller suppleanter i
nämnden. Det undantaget har således inte avseende på de frågor som
omfattas av delegationsförbudet i 48 §.

Konsekvensen härav blir att i kommuner som nu sagts ett utskott vid
nämnden får besluta om placering av ett med stöd av LVU omhändertaget
barn, medan motsvarande beslutanderätt inte föreligger såvitt avser det barn
som med stöd av 6 § SoL i frivilliga former placeras i familjehem.

Den på så vis rådande ordningen är inte tillfredsställande. De beslut som
omfattas av delegationsförbudet i 48 § SoL kan inte sägas vara på så vis mer
ingripande än de som anges i 47 § första stycket att det finns skäl att
upprätthålla andra regler för dessa förstnämnda beslut. Det finns därför
enligt min mening anledning överväga om inte beslutanderätten i de i 48 §
angivna frågorna, på sätt anges i 47 § andra stycket SoL, bör kunna delegeras
till utskott vid nämnden i de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har
inrättats.

Jag anser mig böra fästa socialdepartementets uppmärksamhet på den
frågan vid den översyn av LVU som nu pågår i departementet. Jag
översänder därför en kopia av mitt beslut till socialdepartementet.

Upptagen fråga om åtal mot ordförande i länsrätt och mot vice
ordförande i social distriktsnämnd för vårdslös myndighetsutövning
vid handläggning av mål och ärende enligt lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

(Dnr 1151-1986)

Bakgrund

I en till JO ingiven anmälan anfördes klagomål mot kammarrätten i
Stockholm för dess handläggning av ett mål om beredande av vård enligt
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) för Maria, född
den 18 april 1985. Anmälan mot kammarrätten föranledde ingen åtgärd av
JO och ärendet skrevs av (dnr 3335-1985). Vid granskning av socialförvaltningens
- socialdistrikt 5 - akt uppmärksammades emellertid följande.

E. är ensam vårdnadshavare för Maria. Vice ordföranden i sociala
distriktsnämnden 5 Jan Forsell beslöt den 24 april 1985 att Maria skulle
omedelbart omhändertas jämlikt 6 § LVU. Länsrätten i Stockholm fastställde
beslutet den 3 maj 1985. Beslutet överklagades men ändrades inte.

Maria fördes med stöd av ordförandebeslutet om omedelbart omhändertagande
till Sachsska barnsjukhuset. Två dagar senare flyttades hon till ett
jourfosterhem. Den 14 maj 1985 beslöt distriktsnämnden dels att hos
länsrätten ansöka om att Maria skulle omhändertas jämlikt 1 § andra stycket

1. LVU, dels att förbjuda vårdnadshavaren umgänge med barnet och att ej
röja barnets vistelseort enligt 16 § LVU, och dels att vårdnadshavaren ej har
rätt att få ut allmänna handlingar enligt 7 kap. 5 § sekretesslagen (SekrL).
Den 28 maj 1985 beslöt distriktsnämnden vidare med stöd av 11 § LVU att
placera Maria i ett familjehem. Nämnden förnyade vidare tidigare beslut
enligt 16 § LVU och 7 kap. 5 § SekrL.

Länsrätten i Stockholms län beslöt i dom den 18 juni 1985 att Maria skulle
beredas vård enligt LVU. Länsrättens dom innehöll inget förordnande om
omedelbar verkställighet (jfr 8 och 21 §§ LVU). Vårdnadshavaren överklagade
länsrättens dom.

Länsrätten prövade i LVU-målet inte socialnämndens beslut om umgängesförbudet
och hemlighållande av barnets vistelseort. Den frågan avgjorde
länsrätten, sedan E. besvärat sig över beslutet, den 27 augusti 1985.
Länsrätten biföll inte besvären.

Beslutet om omedelbart omhändertagande hade vid denna tid förts till
regeringsrättens prövning. I beslut den 11 juli 1985 erinrade regeringsrätten
om att länsrätten den 18 juni 1985 bifallit distriktsnämndens ansökan om vård

enligt LVU och att beslutet om omedelbart omhändertagande därigenom
hade förfallit.

Kammarrätten i Stockholm upphävde den 8 oktober 1985 länsrättens dom
avseende vård enligt LVU för Maria. Kammarrätten prövade samma dag i ett
annat mål frågan om umgängesförbud m. m. och uttalade därvid bl. a. att då
vårdbeslutet upphävts fanns inte heller anledning att förbjuda vårdnadshavaren
umgänge med barnet eller att hemlighålla barnets vistelseort.

Den 15 november 1985 beslöt vice ordförande i distriktsnämnden Jan
Forsell att omedelbart omhänderta Maria jämlikt 6 § LVU ”då det är
sannolikt att den unge behöver vård med stöd av denna lag och rättens beslut
om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa/
utveckling, utredningen allvarligt försvåras, vidare åtgärder hindras; med
placering: jml 11 § LVU samt §§ 16:1 och 16:2 LVU”.

I ett tjänsteutlåtande upprättat vid socialdistrikt 5 den 19 november 1985
anfördes att bakgrunden till beslutet om omedelbart omhändertagande var
att en ansökan om prövningstillstånd lämnats till regeringsrätten, avseende
kammarrättens dom den 8 oktober 1985, varigenom kammarrätten upphävt
länsrättens beslut om vård.

Regeringsrätten beslöt den 18 november 1985 att inte meddela prövningstillstånd
med anledning av distriktsnämndens ansökan om revision mot
kammarrättens dom varigenom LVU-vården upphävts, i följd varav kammarrättens
dom stod fast.

Distriktsnämnden beslöt den 19 november 1985 att det omedelbara
omhändertagandet skulle upphöra. Dagen därpå fick Maria återvända hem.

Maria har således varit omhändertagen mot vårdnadshavarens vilja under
tiden den 24 april - den 20 november 1985.

I en vid ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria anfördes
följande sedan handläggningen redovisats i enlighet med det sagda.

Handläggningen av ärendet föranleder flera frågor.

1. Länsrättens dom den 18 juni 1985 enligt vilken Maria skulle beredas
vård enligt LVU upptog inget förordnande om omedelbar verkställighet.
Domen innebar dels att det omedelbara omhändertagandet genast skulle
upphöra (8 § LVU), dels att verkställighet kunde ske först när domen vunnit
laga kraft (21 § LVU). Fråga uppkommer om grunden för nämndens åtgärd
att det oaktat låta omhändertagandet bestå. Fråga uppkommer därvid också
om distriktsnämndens befogenhet att efter länsrättens dom den 18 juni 1985
upprätthålla det av nämnden den 28 maj 1985 med stöd av 16 § LVU
meddelade beslutet.

2. Distriktsnämnden anger i beslutet den 28 maj 1985 att vårdnadshavaren
”ej har rätt att få ut allmänna handlingar med stöd av 7 kap. 5 §
sekretesslagen”. Fråga föreligger om distriktsnämnden på så vis kan
föregripa det beslut som bör fattas först sedan en begäran om att utfå allmän
handling kommit in till nämnden.

3. Vice ordföranden Jan Forsell beslöt den 15 november 1985 om
omedelbart omhändertagande av Maria jämlikt 6 § LVU. Som skäl för
åtgärden åberopas den till regeringsrätten ingivna ansökan om prövningstillstånd.
Forsell torde vid beslutets fattande ha känt till kammarrättens och
regeringsrättens tidigare ställningstaganden i fråga om omhändertagande
och vård enligt LVU. Fråga uppkommer om laga grund för beslutet om
omedelbart omhändertagande har förelegat.

Distriktsnämnden bör till JO inkomma med utredning och yttrande i de
hänseenden som anges under 1-3 ovan.

Utredning

JO beslöt att ärendet skulle remitteras till sociala distriktsnämnden 5 i
Stockholms kommun i enlighet med vad som anförts i promemorian.

Sociala distriktsnämnden svarade bl. a.

Maria omhändertogs på Södersjukhusets BB-avdelning den 24 april 1985
jämlikt 6 § LVU. I samband med omhändertagandet fattades beslut om 16 §
LVU samt 7:5 SekrL.

Den 14 maj 1985 ansökte socialdistrikt 5 om vård jämlikt LVU 1 § andra
stycket första punkten LVU samt beslutade att 16 § LVU och 7:5 SekrL
skulle bestå. Den 3 juni 1985 hölls muntlig förhandling i länsrätten under
polisbevakning. Länsrätten biföll distriktsnämndens ansökan, bl. a. efter
sakkunnigförhör med två läkare. Distriktsnämnden uppfattade att länsrätten
korrekt värderat såväl det omfattande skriftliga utredningsmaterialet som
vad som framkommit i sakkunnigförhören och den muntliga förhandlingen
med såväl vårdnadshavaren/modern som den uppgivne barnafadern.

I länsrättens dom sägs avslutningsvis "att det måste anses föreligga en
sådan fara för barnets hälsa och utveckling som avses i 1 § andra stycket
första punkten om barnet nu ej skulle beredas vård. Ansökan om vård med
stöd av LVU skall därför bifallas.”

Att länsrätten gjorde misstaget att inte mer direkt skriva ut att domen fick
verkställas omedelbart innan den vunnit laga kraft utan valde att formulera
att barnet nu skulle beredas vård, uppmärksammades ej av distriktsnämnden.
Av domen framgick ju helt klart att barnet ej skulle återvända till
vårdnadshavaren. Efter det att ovanstående sakförhållande uppmärksammats
togs kontakt med ordföranden i länsrätten, rådman Anders Påhlson.
Av de telefonsamtal som förekommit med honom framgår både att det var
länsrättens mening och att det klart framgår av domen att ”barnet skall vara
omhändertaget med en gång”. Dessutom har Påhlson sagt att ”om det inte
skulle vara så då hade länsrätten gjort ett uttalande i domen”, och att "det är
länsrättens bestämda uppfattning att barnet skulle vara omhändertaget hela
tiden utan avbrott”. Frågan om s. k. självrättelse har därefter diskuterats hos
länsrätten, eftersom det var ett klart misstag att ej skriva ut ”omedelbar
verkställighet”. Distriktsnämndens befogenhet att vidhålla beslutet enligt
16 § LVU, som fattades den 14 maj 1985, framgår klart av ovanstående
redogörelse.

Inför omhändertagandet och i samband med detta var situationen
avseende kontakten med modern och hennes sammanboende kaotisk, vilket
framgår av aktmaterial/journalanteckningar. Bl. a. fanns det mycket uttalad
aggressivitet och hot om mord på den/de som tog barnet. För att skydda alla
inblandade bedömdes det nödvändigt att hemlighålla barnets placering.

Sedan advokaten Lennart Hane i egenskap av moderns ombud besvärat sig
till kammarrätten upphävde kammarrätten den 8 oktober 1985 distriktsnämndens
beslut och länsrättens dom.

Som framgår av ovanstående var det distriktsnämndens uppfattning att
barnet var korrekt omhändertaget och att vederbörlig tid för överklagande
förelåg. Distriktsnämnden begärde prövningstillstånd hos regeringsrätten
den 16 oktober 1985. Vid telefonsamtal med regeringsrätten diskuterades
bl. a. frågor huruvida barnet kunde kvarstanna i familjehemmet i avvaktan
på regeringsrättens eventuella prövningstillstånd. Ingenting framkom därvidlag
som ändrade ärendets handläggning. Advokat Hane tog kontakt med

förvaltningen efter kammarrättens dom och fick då det besked som
regeringsrätten lämnat. Han uppmanades att själv kontrollera och återkomma
om det fanns några oklarheter. Han återkom inte.

Den 14 november 1985 ringde revisionssekreterare Per Boquist på UD. På
UD granskade man ärendet med anledning av att advokat Hane anmält
ärendet till Europadomstolen. Det var alltså först den 14 november 1985 som
någon inblandad myndighet/domstol uppmärksammat att barnet var omhändertaget
utan laga grund. Vid förvaltningen gjordes den bedömningen att
oavsett ärendets juridiska utgång så måste försök till en normalisering av
kontakten med familjen påbörjas och även Hane försökte motivera parterna
till ett samarbete med socialförvaltningen men utan framgång.

I ärendet hade efter kammarrättens dom inkommit ytterligare tre läkarintyg,
två avseende barnets psykiska/fysiska hälsa och ett avseende moderns
psykiska hälsotillstånd vilka samtliga tre intyg stödde distriktsnämndens
uppfattning om vilka risker och vilka faror barnet skulle utsättas för i det
biologiska hemmet. Mot bakgrund av dessa intyg, beskedet från UD och att
vi ej kunde få något mer preciserat besked från regeringsrätten, beslöt vice
ordföranden Jan Forsell 1985-11-15 om omedelbart omhändertagande.
Regeringsrätten hade vid denna tidpunkt ännu ej fattat beslut. Regeringsrättens
beslut att ej meddela prövningstillstånd skedde först 1985-11-18 sent på
eftermiddagen per telefon. 1985-11-19 beslöt därför distriktsnämnden att
låta det omedelbara omhändertagandet jml § 6 LVU upphöra.

Med anledning av de uppgifter som lämnades i distriktsnämndens yttrande
remitterades ärendet till länsrätten i Stockholms län.

Rättens ordförande, rådmannen Anders Påhlson, anförde.

Länsrätten har i dom den 18 juni 1985 beslutat att barnet Maria skulle
beredas vård med stöd av LVU. Länsrätten hade tidigare den 3 maj 1985
beslutat att barnet i avvaktan på länsrättens dom skulle vara omedelbart
omhändertaget.

Min minnesbild av målets handläggning är att länsrätten i anslutning till
den muntliga förhandlingen den 3 juni 1985 överläde till dom. Då barnet var
omedelbart omhändertaget meddelades dom först senare, den 18 juni 1985.
Hade länsrätten funnit att ansökan om vård bort ogillas hade säkerligen
domen meddelats om än ej i anslutning till förhandlingen, så dock betydligt
tidigare. Så hade sannolikt även varit fallet om länsrätten ansett att
omedelbar verkställighet inte borde ske. Att domen ej innehöll något beslut
om omedelbar verkställighet måste därför ha berott på förbiseende.

Länsrätten beslöt i LVU-målet att inte pröva socialnämndens beslut att
hemlighålla barnets vistelseort. Länsrätten har dock senare prövat denna
fråga jämte frågan om besöksförbud. I denna dom har länsrätten angett att
barnet i avvaktan på kammarrättens prövning av frågan om vård var
omhändertaget.

Det var först under våren 1986 som jag vid telefonsamtal med Annette
Otteborn, vilken företrädde socialnämnden i målet, blev uppmärksammad
på att länsrätten i domen om LVU ej förordnat om omedelbar verkställighet.

Målet hade då redan slutligen avgjorts genom vägrat prövningstillstånd av
regeringsrätten. Jag fann därför ingen anledning att ta upp frågan om
eventuell självrättelse till närmare övervägande.

Lagmannen vid länsrätten Åke Lundborg anförde.

I fråga om de faktiska omständigheterna vid länsrättens handläggning av
LVU-målet hänvisar jag till bilagda P.M. av ordföranden i målet, rådmannen
Anders Påhlson.

Rättsligt gällde vid tidpunkten för länsrättens ifrågavarande dom att ett
beslut om omedelbart omhändertagande upphörde att gälla när länsrätten
dömde i målet. Om länsrätten inte i domen förordnat om omedelbar
verkställighet kunde länsrättens beslut om vård inte verkställas förrän domen
vunnit laga kraft.

Rent faktiskt innehåller länsrättens dom inte något förordnande om
omedelbar verkställighet. Länsrätten saknar anledning att uttala sig om
socialförvaltningens tolkning av innehållet i domen. Vad Påhlson kan ha
uttalat till förvaltningens företrädare ungefär ett halvt år efter det att
kammarrättens dom i målet vunnit laga kraft genom att regeringsrätten
avslagit ansökan om prövningstillstånd torde sakna betydelse annat än för en
efterhandskonstruktion av länsrättens eventuella avsikter.

Som en förklaring till att socialförvaltningen måhända inte uppmärksammat
att domen inte innehåller något uttalande i verkställighetsfrågan kan
framhållas att länsrättens förvaltningsdomare - i enlighet med vad departementschefen
framhållit i prop. 1983/84:174 s. 15 x - regelmässigt förordnar
att ett beslut om vård enligt LVU skall gälla omedelbart då det finns ett beslut
om omedelbart omhändertagande i målet.

Vad slutligen gäller frågan om eventuell självrättelse torde en sådan till en
början förutsätta att rätten vid överläggning till dom verkligen fattat beslut i
verkställighetsfrågan. Enligt min uppfattning framstår det dessutom som
olämpligt - även om det skulle vara formellt möjligt - att en länsrätt beslutar
om självrättelse i en verkställighetsfråga sedan målet överklagats till
kammarrätt och kammarrätten t. o. m. ex officio förfogar över verkställighetsfrågan.

Dåvarande JO Tor Sverne uttalade i beslut den 8 december 1986 bl. a.
följande om länsrättens handläggning.

Av 8 § LVU framgår att ett omedelbart omhändertagande upphör att gälla
när rätten avgör frågan om vård enligt LVU.

Länsrätten i Stockholms län förordnade genom dom den 18 juni 1985 att
Maria skulle beredas vård enligt LVU. Domen upptog inget förordnande om
omedelbar verkställighet. Rättens ordförande, rådmannen Anders Påhlson,
har uppgett att detta har sin grund i ett förbiseende.

Länsrätten har därefter i annat mål under samma ordförandeskap den 27
augusti 1985 lämnat vårdnadshavarens besvär över beslut enligt 16 § första
och andra punkten LVU utan bifall. Det måste vid den prövningen ha stått
klart för rätten att den frågan var direkt avhängig av om barnet var
omhändertaget för vård. En med behövlig omsorg gjord granskning hade
visat att då beslut om omedelbar verkställighet inte meddelats, lagliga
förutsättningar för att hålla barnet åtskilt från vårdnadshavaren inte förelegat.
Vid sådant förhållande hade inte heller beslutet om umgängesförbud för
förälder och hemlighållande av barnets vistelseort lagligen kunnat upprätthållas.

Av den utredning som föreligger nu får anses framgå att Påhlson varit
försumlig genom att inte i domen inta det beslut om omedelbar verkställighet,
som rätten synes ha varit enig om. Påhlson har även brustit i aktsamhet
då han vid prövning av överklagat beslut om umgängesrättsförbud inte
beaktat att ett sådant förbud under förhandenvarande omständigheter inte
lagligen kunde upprätthållas.

Omständigheterna är sådana att det finns skäl att inleda förundersökning
rörande frågan om Påhlson härigenom har gjort sig skyldig till vårdslös
myndighetsutövning.

Såvitt avser handläggningen vid sociala distriktsnämnden 5 uttalade JO
Sverne i beslutet bl. a.

En av distriktsnämnden i förevarande fall med tillbörlig omsorg gjord
granskning av länsrättens dom hade visat att då beslut i verkställighetsfrågan
inte förelegat, verkställighet inte heller kunnat ske. Genom kammarrättens
dom den 8 oktober 1985 upphörde vården enligt LVU för Maria. Efter denna
tidpunkt fanns inte ens ett grundläggande beslut om vård.

Jan Forsell har som vice ordförande i distriktsnämnden i ett beslut den 15
november 1985, vilket kontrasignerats av föredraganden Elisabeth Hagborg,
förordnat att Maria omedelbart skulle omhändertagas jämlikt 6 § LVU.
Beslutet synes vara föranlett av att kammarrätten upphävt beslutet om vård
enligt LVU. Det kan ifrågasättas om beslutet vilat på laglig grund. Enligt
detta beslut har Maria varit omhändertagen till den 20 november 1985, då
hon fick återvända hem.

Genom den försumlighet som förekommit vid distriktsnämnden har
barnet genom nämndens försorg beretts vård mot vårdnadshavarens vilja
utan att laga grund för sådan vård har förelegat. Omständigheterna är sådana
att det finns anledning att inleda förundersökning rörande ifrågasatt vårdslös
myndighetsutövning.

Vid förundersökningen bör särskilt beaktas de former i vilka domarna har
bringats till nämndens kännedom och om tjänstemän vid förvaltningen på
nämndens uppdrag har haft ett självständigt ansvar för verkställigheten.

JO Sverne uppdrog åt överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholm
att utföra förundersökningen och att till JO inkomma med yttrande över
förundersökningen.

Tf. chefsåklagaren Torsten Wolff anförde i yttrande den 11 mars 1987 bl. a.

Handläggningen vid länsrätten

Verkställd utredning ger vid handen att Påhlson i domen den 18 juni 1985 av
oaktsamhet inte tagit med beslutet om omedelbar verkställighet och därefter
inte heller uppmärksammat detta i samband med beslutet om umgängesförbud
m. m. den 27 augusti 1985. Med hänsyn till ärendets vikt anser jag
oaktsamheten bör bedömas som grov och Påhlson förty delges misstanke om
vårdslös myndighetsutövning.

Handläggningen vid sociala distriktsnämnden

Några bestämda regler för hanteringen av till sociala distriktsnämnden
inkomna domar synes inte föreligga. I det förevarande fallet har tjänstemän
vid nämnden brustit i noggrannhet vid granskningen av länsrättens dom.
Särskilt ansvar för en omsorgsfull granskning av domen bör enligt min
mening åligga de tjänstemän som ansvarar för verkställighet och framför allt
den jurist som för nämndens talan i rätten. Den oaktsamhet de kan ha låtit
komma sig till last anser jag dock inte bör bedömas som grov då rättens avsikt
varit att omedelbart omhändertagande skulle ske, vilket också kan utläsas i
domskälen.

Beträffande Forsells beslut den 15 november 1985 anser jag denne bör
delges misstanke om myndighetsmissbruk.

JO Sverne beslöt att Påhlson och Forsell skulle delges misstanke i enlighet
med vad åklagaren föreslagit.

Sedan Påhlson och Forsell delgivits misstanke den 2 april resp. den 4 maj
1987 anförde åklagaren i skrift bl. a.

Beträffande Påhlsons handlande i samband med domen den 18 juni 1985 har
jag svårt att se vilket förfång det har inneburit att domen blivit ofullständig,
då domstolens avsikt beträffande Maria fullföljts. Beträffande domen den 27
augusti 1985 innefattar enligt min mening domen uppenbarligen ett förfång
för E. och Maria, men jag är tveksam om man kan lägga Påhlson grov
oaktsamhet till last. Alla som har varit inblandade i fallet har ansett sig känna
till domstolens avsikt i den ursprungliga domen och utgått från att någon brist
i domen inte skulle finnas. Jag tror att det blir svårt att visa grov oaktsamhet
när vare sig partsombuden, kammarrätten, regeringsrätten eller verkställande
socialtjänstemän uppmärksammat bristen i domen. Trots ärendets
betydande vikt bedömer jag därför Påhlsons försumlighet som inte straffbar.

Beträffande Forsells handlande pekar han vid det sista förhöret med
honom på de läkarintyg som utfärdats efter kammarrättens dom och hävdar
att dessa tillsammans med parternas bristande samarbetsvilja beträffande ett
successivt övertagande av vården som sådana nya omständigheter som
berättigat ett beslut i strid mot kammarrättens dom. Elisabeth Hagborg har
bekräftat Forsells uppgifter. Jag anser därför inte att Forsell kan ställas till
ansvar för myndighetsmissbruk.

Bedömning

JO Gunnel Norell Söderblom anförde i beslut den 8 juli 1987 följande.

Allvarliga brister har i flera hänseenden förekommit vid ärendets handläggning
hos länsrätten och sociala distriktsnämnden. Jag redovisar min syn
på handläggningen under särskilda rubriker.

Länsrätten

Av 8 § LVU framgår att ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § samma
lag upphör att gälla när rätten avgör frågan om vård. Bestämmelsen, som
trädde i kraft den 1 juli 1984, var föranledd av den osäkerhet som
dessförinnan rått i fråga om den fortsatta giltigheten av ett omedelbart
omhändertagande, sedan rätten beslutat om vård.

Det åligger således rätten att i ett beslut om vård förordna om omedelbar
verkställighet, om rätten finner att omhändertagandet bör bestå. Regelmässigt
föreligger skäl att meddela ett sådant förordnande om barnet vid tiden
för domen är omhändertaget enligt 6 § LVU.

Det är för barnens trygghet av allra största vikt att rätten med omsorg och
noggrannhet i varje särskilt fall prövar behovet av omedelbar verkställighet
av domen. En bristande noggrannhet från rättens sida vid den prövningen
kan få till följd att barn utsätts för den risk för skada, som rättens beslut om
vård avsett att förhindra.

Länsrätten förordnade under ordförandeskap av Påhlson genom dom den
18 juni 1985 att Maria skulle beredas vård enligt LVU. Maria var vid tiden för
domen omhändertagen enligt 6 § LVU. Det ålåg rätten att pröva om domen
skulle få verkställas genast. Av utredningen får anses framgå att rätten har
prövat den frågan och att det har varit rättens avsikt att domen skulle gälla
omedelbart. Påhlson har emellertid vid domens avfattande av förbiseende

underlåtit att i domen inta ett förordnande om sådan omedelbar verkställighet.
Med hänsyn till de stora konsekvenser för barn och föräldrar som beslut
om omhändertagande av barn kan få, är det givetvis av allra största betydelse
att man har rutiner som förebygger slarvfel. När jag ändå stannar för att inte
bedöma den oaktsamhet som Påhlson gjort sig skyldig till som grov har jag
förutom felets karaktär av förbiseende också beaktat att länsrättens behandling
i sakfrågan synes ha skett med stor omsorgsfullhet och noggrannhet. Det
finns således ingenting som tyder på att det allmänt varit fråga om en vårdslös
handläggning av målet.

Enligt 16 § LVU har socialnämnden möjlighet att begränsa eller helt
avskära föräldrarnas möjligheter att träffa sitt barn medan det är föremål för
vård enligt LVU eller omedelbart omhändertaget enligt 16 § LVU. Om det
är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller omhändertagandet
med stöd av LVU, får socialnämnden enligt 16 § 1. LVU bestämma hur
den rätt till umgänge med barnet som kan tillkomma förälder eller någon
annan som har vårdnaden om honom skall utövas. Under samma förutsättningar
får nämnden enligt 16 § 2. bestämma att barnets vistelseort inte skall
röjas för föräldrarna eller vårdnadshavaren.

Som framgår av det anförda har bestämmelserna avseende på barn som
bereds vård enligt LVU eller som är omhändertagna enligt 6 § samma lag.
Det är närmast en självklarhet att ett beslut om umgängesförbud inte kan
meddelas eller upprätthållas med mindre en verkställbar dom om vård enligt
LVU föreligger.

Länsrätten har under ordförandeskap av Påhlson genom dom den 27
augusti 1985 lämnat vårdnadshavarens besvär över beslut enligt 16 § LVU
utan bifall. Det måste vid den prövningen ha stått helt klart för Påhlson att
frågan var direkt avhängig av om barnet var omhändertaget för vård enligt ett
lagakraftvunnet eller annars verkställbar beslut om vård. En med behövlig
omsorg gjord granskning hade visat att lagliga förutsättningar att hålla barnet
åtskilt från vårdnadshavaren inte förelegat, eftersom beslut om omedelbar
verkställighet av rättens beslut om vård inte meddelats och rättens beslut om
vård inte vunnit laga kraft. Vid sådant förhållande har inte heller beslutet om
umgängesförbud och om hemlighållande av barnets vistelseort lagligen
kunnat upprätthållas.

LVU har som ett viktigt syfte att nå ett rättssäkert förfarande i situationer
då omständigheterna nödvändiggör ett omhändertagande av barnet.

Som jag i det föregående framhållit innebär ett beslut enligt LVU ett
betydande ingrepp i föräldrarnas och barnets förhållanden. Man måste alltså
ställa stora krav på den rättsliga behandlingen av sådana mål.

Påhlson har som ordförande i länsrätten visat oaktsamhet genom att inte
kontrollera att de rättsliga förutsättningarna för det av rätten i umgängesrättsfrågan
meddelade beslutet var uppfyllda.

Då det emellertid har varit rättens avsikt att domen den 18 juni 1985 skulle
få verkställas genast och då det har varit Påhlsons uppfattning att sådant
förordnande också tagits in i domen, anser jag inte att den omständigheten
att han nu inte särskilt kontrollerade domens avfattning kan läggas honom till
last som grov oaktsamhet.

Jag finner således vid den bedömning som jag har gjort nu inte tillräckliga

skäl för åtal mot Påhlson för vårdslös myndighetsutövning. Det finns
emellertid anledning att kritisera Påhlson för vad som har förekommit vid
handläggningen av umgängesrättsfrågan i länsrätten.

Sociala distriktsnämnden

Av utredningen framgår att den av länsrätten den 18 juni 1985 meddelade
domen har kommit till socialförvaltningen den 20 juni 1985. Socialinspektören
Elisabeth Hagborg, som inom ramen för sitt ledningsansvar har haft att
granska domen, har inte uppmärksammat att förordnande om omedelbar
verkställighet saknats i domen. Anledningen härtill synes i första hand ha
varit att, även om verkställighetsförordnande saknats, rättens dom utvisat att
det har varit rättens avsikt att barnet även fortsättningsvis skulle vara
omhändertaget.

Sociala distriktsnämndens sekreterare har därefter anmält domen på
distriktsnämndens sammanträde den 2 juli 1985. Nämndens ledamöter, som
inte har haft tillgång till domen, har underrättats om att barnet skulle beredas
vård enligt LVU. Anmälan har inte innefattat uppgift om att verkställighetsförordnande
saknats.

Vad som har förekommit i denna del ger mig anledning framhålla följande.

Som tidigare har uttalats upphör ett omedelbart omhändertagande att
gälla när rätten avgör frågan om vård. Nämnden, som har att göra ansökan
om vård enligt LVU, bör därför i sin ansökan till rätten regelmässigt ange om
domen enligt nämndens mening bör gå i omedelbar verkställighet. Det bör
därefter åligga nämnden att särskilt beakta om domen innehåller besked i
verkställighetsfrågan. Skulle rätten ha underlåtit att meddela ett sådant
förordnande kan den högre instansen göra det efter ett överklagande.

De vid socialdistrikt 5 tillämpade rutinerna har inte varit så utformade att
de har medgivit en tillräckligt noggrann kontroll i de hänseenden som har
angetts nu. Det hade enligt min mening ålegat nämnden att i befattningsbeskrivning
klart ange vem som hade det formella ansvaret för att granska
rättens domar med avseende bl. a. på frågan om fortsatt verkställighet av ett
omhändertagande. Nämnden borde vidare ha lämnat klara instruktioner vad
avser föredragning i nämnden av rättens domar och beslut. Nämnden borde
därvid i vart fall ha uppställt det kravet att det av anmälan i nämnd klart skall
framgå om den dom som anmälan avser får verkställas eller inte.

Det finns anledning för mig att kritisera distriktsnämnden för de brister i
rutinerna som enligt det anförda har förekommit. Dessa brister har fått till
följd att barnet beretts vård mot vårdnadshavarens vilja utan att laga grund
för sådan vård har förelegat.

Jag utgår nu ifrån att distriktsnämnden ser över de former i vilka arbetet
bedrivs vid förvaltning och nämnd och att nämnden vidtar sådana åtgärder
att en betryggande kontroll över verkställbarheten av rättens domar
framdeles kan upprätthållas.

Vad avser den fortsatta handläggningen vid distriktsnämnden vill jag
erinra om följande.

Kammarrätten hade som tidigare anmärkts i dom den 8 oktober 1985
upphävt länsrättens dom avseende vård enligt LVU för Maria. Fråga har

därefter uppkommit i nämnden om kammarrättens dom möjliggjorde
fortsatt omhändertagande av Maria. Såvitt utredningen visar har Elisabeth
Hagborg i den frågan haft kontakt med såväl kammarrätten och regeringsrätten
som med partsombudet. Hon har därvid bibringats den uppfattningen att
barnet kunde stanna kvar i familjehemmet. Frågan har vidare diskuterats vid
nämndens sammanträde den 15 oktober 1985. Nämndens ledamöter, som vid
det tillfället har haft tillgång till kammarrättens dom, har inte funnit hinder
mot fortsatt verkställighet föreligga. Skälen för nämndens ställningstagande
synes ha varit att nämnden alltjämt utgått från att länsrättens dom innefattat
ett verkställighetsförordnande och att detta förordnande bestod intill dess
kammarrättens dom vann laga kraft.

Vad som har förekommit i denna del ger mig anledning framhålla följande.

Jag har redan i tidigare avsnitt berört den oaktsamhet som har förekommit
vid granskningen av länsrättens dom. Jag utgår därför i den fortsatta
bedömningen från att nämnden har antagit att länsrättens dom har varit
verkställbar. Vad avser rättsläget i en sådan situation vill jag anföra följande.

Har kammarrätten upphävt länsrättens dom såvitt avser vård enligt LVU
synes - om annat ej sägs - domen enligt min mening böra tolkas så att
kammarrätten därmed även med omedelbar verkan har upphävt länsrättens
verkställighetsförordnande. Jag hänvisar till vad JO Sigvard Holstad i den
frågan uttalat i beslut den 30 juni 1987, dnr 821-1987. Då emellertid den
frågan lämnat utrymme för olika tolkningar anser jag mig inte nu kunna
kritisera nämnden för det ställningstagande som nämnden, med här angivna
utgångspunkter, gjort.

Vad därefter angår det av vice ordföranden i distriktsnämnden den 15
november 1985 meddelade beslutet om omedelbart omhändertagande får jag
uttala följande.

Av 6 § LVU framgår att socialnämnden får besluta att den som är under 20
år skall omhändertas omedelbart om det är sannolikt att den unge behöver
beredas vård med stöd av LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas.
Härav följer att har rätten inte funnit grund för omedelbart omhändertagande
enligt LVU kan nämnden inte därefter under samma förutsättningar
besluta om ett omedelbart omhändertagande. Har emellertid efter rättens
dom barnets situation väsentligt förändrats möter inte hinder mot att
nämnden beslutar om omedelbart omhändertagande i avvaktan på att frågan
om vård prövas av överinstansen.

Forsells beslut den 15 november 1985 att Maria skulle omhändertas
omedelbart bedömdes av JO Sverne vara föranlett av den insikt som
nämnden då fått vad gäller de rättsliga förutsättningarna för fortsatt vård för
Maria. Beslutet skulle sålunda ha tillkommit för att bota den brist som visat
sig föreligga. Då det fanns anledning anta att beslutet saknade laga grund
beslöt JO att förundersökning skulle inledas.

Av den utredning som nu har företagits framgår bl. a.

Forsell hade den 15 november 1985 blivit uppringd av Elisabeth Hagborg,
som redogjort för ärendet. Hon hade därvid redovisat innehållet i tre
läkarintyg, som inkommit till socialförvaltningen efter kammarrättens dom.
Läkarintygen utvisade bl. a., att en återflyttning av barnet till vårdnadshavaren
skulle äventyra barnets hälsa och utveckling. Med de nya besked som

tillförts ärendet genom läkarintygen hade omständigheterna så förändrats att
Forsell fann ett beslut om omedelbart omhändertagande väl grundat. Enligt
Forsells mening hade han inte begått något fel i och med att han fattade beslut
om omhändertagande i den nya situation som hade uppkommit.

Jag finner av den utredning som nu föreligger att det efter kammarrättens
dom tillkommit nya omständigheter. Det finns inte längre skäl anta att
Forsell åsidosatt bestämmelserna i LVU då han med dessa nya omständigheter
som grund beslutade om ett omedelbart omhändertagande av Maria. Skäl
att väcka åtal mot Forsell föreligger därför ej.

Slutligen vill jag i de frågor som har tagits upp nu framhålla följande.

Maria har kommit att vara omhändertagen för vård under tiden den 18 juni
-15 november 1985 utan laga grund därför att länsrättens underlåtenhet att i
sin dom den 18 juni förordna om omedelbar verkställighet inte uppmärksammats.
Det finns givetvis anledning att se allvarligt på det inträffade. Vid den
rättskränkning som förekommit måste emellertid beaktas att omhändertagandet
i vart fall fram till dess kammarrätten meddelade dom, har stått i
överensstämmelse med länsrättens avsikt och således från sakliga utgångspunkter
inte saknat grund.

Vad som har förevarit vid handläggningen i länsrätten och vid nämnden
ger mig anledning att med synnerligt allvar understryka vikten av att rätten
iakttar största noggrannhet vid utformningen av sina domar och att de som
har ansvaret för verkställigheten med största noggrannhet kontrollerar att
deras åtgärder står i överensstämmelse med domarnas lydelse.

Det finns avslutningsvis skäl för mig att beröra ytterligare en fråga.

Enligt 7 kap. 5 § sekretesslagen gäller sekretess enligt 4 § såvitt angår
uppgift om underårigas vistelseort också i förhållande till den underåriges
föräldrar eller annan vårdnadshavare, om den underårige har omhändertagits
eller vårdas enligt LVU och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med omhändertagandet eller vården. Begär vårdnadshavaren att få ta del av
socialnämndens handlingar i ärendet kan hans begäran således avslås i den
del den avser uppgift om barnets vistelseort, om sådana omständigheter som
anges i 5 § föreligger.

Sociala distriktsnämnden har genom beslut den 28 maj 1985 förordnat att
vårdnadshavaren ”ej har rätt att få ut allmänna handlingar med stöd av 7 kap.
5 § sekretesslagen”. Beslutet föranleder mig att erinra om att sekretesslagen
förutsätter att - liksom eljest när det gäller utlämnande av allmänna
handlingar - en sådan prövning skall ske först när vårdnadshavaren begär att
utfå en allmän handling, för vilken gäller sekretess enligt 7 kap. 4 §
sekretesslagen. Däremot finns det inget hinder mot att socialnämndens
uppfattning kommer till uttryck i form av en anteckning enligt 15 kap. 3 §
sekretesslagen - en så kallad hemligstämpling. En sådan anteckning befriar
dock inte från skyldigheten att i samband med en framställning om utfående
av en handling göra en självständig sekretessprövning.

12 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

Tjänstemän vid en socialförvaltning fick anses ha åsidosatt
kravet på opartiskhet vid handläggning av ärende enligt lagen
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

(Dnr 99-1987)

Bakgrund

B.N. och L-E.N. har tillsammans sönerna Björn, född 1981, och Ralf, född
1984. Sedan Björn i november 1981 omhändertagits för utredning, beslöt
sociala distriktsnämnden 6 i Stockholms kommun den 3 december 1981
jämlikt 25 § a och 29 § i då gällande bamavårdslag att Björn skulle
omhändertas för samhällsvård med placering tillsammans med B.N. på
Duvnäshemmet. Distriktsnämnden beslöt därefter den 24 augusti 1982 att
den pågående vården jämlikt 1 § 2 stycket 1. LVU skulle fortsätta samt att
vården skulle bedrivas i familjehem.

Den 8 oktober 1982 placerades Björn hos en familj, H. bosatt utanför
Jönköping. Den 26 oktober 1982 begärde makarna N. att vården enligt LVU
skulle upphöra. Den 16 juni 1983 beslöt distriktsnämnden att vården skulle
fortsätta. Makarna N. överklagade beslutet men det fastställdes av länsrätt
och kammarrätt.

1 september 1984 begärde makarna N. att få umgängesfrågan prövad och
umgänget fastställt i särskilt beslut. Den 19 oktober 1984 krävde de på nytt
att LVU-vården av Björn skulle upphöra.

Umgängesfrågan var under 1985 föremål för flera distriktsnämndens
prövningar. Den 6 februari 1986 beslöt distriktsnämnden dels att den
pågående vården enligt LVU skulle upphöra dels att, jämlikt 28 § 1 st
socialtjänstlagen (SoL), förbjuda makarna N. att skilja Björn från familjehemmet.

Makarna N. överklagade beslutet att förbjuda dem att skilja Björn från
familjehemmet.

Den 29 maj 1986 beslutade vice ordföranden i sociala distriktsnämnden att
Björn skulle omhändertas enligt 6 § LVU. Beslutet underställdes inte
länsrätten utan hävdes den 3 juni 1986.

Länsrätten ändrade i dom den 6 juni 1986 nämndens beslut av den 6
februari 1986 på så sätt att förbudet att flytta Björn skulle gälla längst till den
15 december 1986.

Länsrättens dom överklagades av makarna N. och av nämnden till
kammarrätten. Kammarrätten ändrade i dom den 7oktober 1986 länsrättens
dom endast på det sättet att förbudet att flytta Björn skulle gälla längst till
den 1 mars 1987. Regeringsrätten gav i beslut den 7 november 1986 ej
prövningstillstånd.

Distriktsnämnden ansökte den 8 december 1986 hos Stockholms tingsrätt
att vårdnaden om Björn skulle flyttas över till särskilt förordnade förmyndare.

Makarna N. begärde den 26 januari 1987 hos länsrätten i Jönköpings län att
verkställighet skulle ske avseende överlämnande av Björn till dem enligt 21
kap. föräldrabalken (FB).

Ordföranden i distriktsnämnden meddelade den 26 februari 1987 ett nytt
förbud jämlikt 28 § 1 stycket SoL för makarna N. att skilja Björn från
familjehemmet. Distriktsnämnden fastställde ordförandens beslut den 5
mars 1987.

Länsrätten biföll i dom den 16 mars 1987 makarna N:s begäran om
verkställighet. Familjehemsföräldrarna överklagade länsrättens dom men
återkallade sedermera sin talan.

Distriktsnämnden beslutade vid sammanträde den 2 april 1987 att vidhålla
beslutet enligt 28 § SoL samt den gjorda ansökan om överflyttande av
vårdnaden.

Björn har numera flyttat till sina föräldrar. Socialnämnden hävde den 15
april 1987 beslutet om förbud mot flyttning samt beslutade samtidigt
återkalla sin ansökan om överflyttande av vårdnaden.

Distriktsnämndens handläggning av ärendet var tidigare föremål för JO:s
bedömning. I en anmälan som kom in till JO den 13 december 1985
framförde makarna N. klagomål mot sociala distriktsnämnden och dess
tjänstemän rörande den dittillsvarande handläggningen av ärendet. I beslut
den 19 juni 1986 kritiserade JO handläggningen av ärendet.

Anmälan

Makarna N. anförde i anmälningar till JO.

Torsdagen den 29 maj 1986 hade makarna N. Björn hos sig för umgänge
och åkte då ner till Björns mormor i Neukirchen, Västtyskland. Söndagen
den 1 juni besökte familjehemsfadern G.H. och hans broder hemmet i
Tyskland och ”kidnappade” Björn och förde honom till Sverige. Dessförinnan,
fredagen och/eller lördagen den 30 och/eller 31 maj hade ordföranden i
distriktsnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande av Björn.
Beslutet var inte byggt på någon närmare utredning. Det var knappast lagligt
och på intet sätt motiverat, om det inte handlade om att Björn aldrig skulle
återförenas med sina föräldrar. Det finns anledning att tro att distriktsnämnden
betalade familjehemsfaderns flygresa och den hyrbil som användes vid
tillfället.

Distriktsnämnden och dess tjänsteman har vägrat att rätta sig efter
länsrättens och kammarrättens domar. De har hindrat föräldrarna från att
träffa Björn och motarbetat en återförening. Genom att ansöka om
vårdnadens överflyttande har distriktsnämnden försökt undergräva kammarrättens
dom om att flyttningsförbudet skulle gälla längst till den 1 mars
1987.

Utredning

JO:s tidigare beslut omfattade handläggningen av ärendet till maj 1986. Den
utredning som gjordes i detta ärende avsåg tiden från den 29 maj 1986.

Utredning och yttrande har inhämtats från länsstyrelsen i Stockholms län
och från sociala distriktsnämnden 6 i Stockholms kommun.

Distriktsnämnden anförde bl. a.

I samband med att makarna N. orättmätigt medförde Björn till Västtyskland
den 29 maj 1986 beslutade distriktsnämndens ordförande att omhänderta
Björn enligt 6 § LVU. Beslutet underställdes aldrig länsrätten då pojken var
åter i familjehemmet den 2 juni 1986.

Fosterfadern talade den 30 maj 1986 med dåvarande familjehemsinspektör
Margareta Rodell. Han hade för avsikt att resa ner till Västtyskland för att
försöka tala de biologiska föräldrarna tillrätta.

Margareta Rodell avrådde honom från att åka till Västtyskland och hämta
Björn.

Margareta Rodell beställde trots detta flygbiljetter till G.H. för en resa till
Västtyskland. Hennes motiv för detta var dels att H:s inte själva kunde få loss
pengar till biljett då det var lördag dels att hon förstod makarna H:s oro över
hur Björn hade det. Hon stödde G.H:s avsikt att försöka övertala makarna
N. att låta Björn komma tillbaka till Sverige och låta frågan om Björns
återförening med sina biologiska föräldrar avgöras på juridisk väg.

Fosterfaderns agerande att bortföra pojken sanktionerades inte heller av
Margareta Rodell. Då pojken väl var hemma betalade fosterföräldrarna
själva kostnaden för resan. Kostnaderna täcktes senare genom att Margareta
Rodell var behjälplig med att söka fondmedel och bidrag från Rädda barnen.

Beträffande det omedelbara omhändertagandet den 29 maj 1986 anförde
distriktsnämnden bl. a.

Distriktsförvaltningens bakomliggande bedömning i detta ärende, som har
framhållits i olika utredningar och yttranden, var att en överflyttning av
Björn från familjehemsföräldrarna till de biologiska föräldrarna, med
utgångspunkt från Björns bästa, endast var möjlig om en förtroendefull
kontakt först kunde skapas mellan honom och de biologiska föräldrarna.
Detta synsätt fick också visst stöd i både länsrättens och kammarrättens
domar med anledning av beslut om flyttningsförbud.

De biologiska föräldrarnas åtgärd, att ensidigt och självsvåldigt abrupt
föra ut Björn ur landet tyder på bristande insikt och omsorg om Björns behov
och hans bästa.

De uppslitande umgängestillfällena under våren 1986 gav anledning till
farhågor för Björns hälsa och utveckling.

Av samma skäl bedömdes vårdbehovet vara akut.

Dessutom hade makarna N. genom denna sin åtgärd hindrat ett genomförande
av de förberedelser får återflyttning som länsrätten förutsatte i sin dom
med anledning av beslutet om flyttningsförbud.

Av inlånade handlingar framgick att socialförvaltningen gett in ansökan till
Berg-Rolanska fonden om medel till makarna H. för kostnaderna för resan
till Tyskland. I ansökan anförs att ”fosterföräldrarna allt som allt betalat
12.825 kr för resa med flyg, hotell och hyrbil samt att socialdistrikt 6 beviljat
bidrag med 5.825 kr”.

Vidare framgick av socialförvaltningens handlingar att förvaltningen hade
ersatt makarna H. för deras rättshjälpskostnader i anledning av rättegången
om överlämnande enligt 21 kap. FB.

Bedömning

JO Norell Söderblom anförde i beslut den 24 maj 1988.

Familjehemsfaderns resa till Tyskland maj 1986

Av utredningen i ärendet framgår att G.H. och hans bror reste till
Västtyskland den 31 maj 1986. När de åkte därifrån tog de med sig Björn.
Björns föräldrar hade inte samtyckt till att Björn skulle följa med tillbaka till
Sverige. G.H:s handlande står i strid mot de verkställighetsregler som gäller
enligt föräldrarbalken och socialtjänstlagen.

Margareta Rodell beställde biljetter åt makarna H. och åt Björn. Hon har
uppgett att hon inte kände till huruvida G.H. hade för avsikt att ta med sig
Björn även i det fall föräldrarna skulle motsätta sig detta. Vidare framgår att
hon var familjen H. behjälplig på så sätt att hon ombesörjde att de inte
behövde betala biljetterna förrän i efterskott.

Mot nu angivna bakgrund är det svårt att frigöra sig från misstanken att
avsikten med resan redan från början varit att återföra Björn till Sverige och
att Margareta Rodell varit införstådd härmed. Med hänsyn till de starka
motsättningar som rådde mellan de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna
har det legat nära till hands att anta att makarna N. inte frivilligt
skulle låta Björn följa med G.H. tillbaka till Sverige. Margareta Rodell har
således i vart fall haft all anledning att vara misstänksam mot G.H:s avsikt
med resan. Jag kan dock inte mot hennes bestridande påstå det varit uppgjort
mellan henne och G.H. att G.H. skulle försöka ta med sig Björn från de
biologiska föräldrarna även utan dessas samtycke.

Margareta Rodells medverkan har varit av stor - sannolikt avgörande -betydelse för att hämtningen av Björn skulle komma till stånd. Det är givetvis
inte godtagbart att man från socialtjänstens sida handlar på ett sätt som är
ägnat att möjliggöra en lagstridig handling. Som framgår av det föregående
kan det emellertid inte anses visat att Margareta Rodells medverkan haft
detta syfte. Jag låter mig därför nöja med den allvarliga kritik som ligger i det
sagda. Vid denna bedömning beaktar jag särskilt att hon har tagit djupt
intryck av Björns starkt negativa reaktioner inför sammanträffandena med
sina föräldrar, vilket naturligen fått henne att se det som mycket viktigt att
familjehemsfadern fick tillfälle att träffa och tala med Björn.

Margareta Rodell ansökte för makarna H:s räkning om bidrag till resan
hos Rädda Barnen. Madeleine Goldman och Kjell Samuelsson avfattade en
ansökan till Berg-Rolanska fonden om bidrag till makarna Henrikssons resa.
Nämnden har i sitt yttrande hit inte tagit avstånd från tjänstemännens
handlande i denna del.

I sitt yttrande har nämnden uppgett att makarna H. erhållit full kostnadstäckning
för resan genom bidrag från Rädda Barnen och genom fondmedel.
Den utredning som gjorts i ärendet visar att denna uppgift inte är korrekt.
Efter resan till Tyskland erhöll makarna H. ett belopp om 5.825 kr., vilket i
journalen uppgetts vara ersättning för särskilda stödåtgärder och i ansökan
om fondmedel uppgetts vara bidrag till kostnaderna för resan till Tyskland.

Det är uppenbarligen så att socialförvaltningen ansett det rimligt att
familjen H. erhöll full kostnadstäckning för sin resa. Beloppet 5.825 kr.,

betalades ut till dem strax efter det att förvaltningen fått kännedom om att
Björn var tillbaka i Sverige. Någon närmare dokumentation, utöver att
beloppet betalats ut som särskilda stödåtgärder, finns inte. Madeleine
Goldman och Kjell Samuelsson synes ha uppfattat det som om socialdistrikt 6
bidragit med 5.825 kr. till kostnaderna för resan.

Sammantaget gör dessa omständigheter mig undrande över vad som är
sanning. Jag anser det dock inte vara möjligt att genom vidare utredning
bringa full klarhet häri.

Oavsett hur det förhåller sig med beloppet 5.825 kr., anser jag att
förvaltningen och nämnden genom sitt handlande - inte minst det förhållandet
att förvaltningen gav in ansökningar om bidrag och fondmedel - visat att
den i efterhand har godkänt att G.H. olovligen förde Björn till Sverige. Det
är självfallet inte lämpligt att en offentlig myndighet på detta sätt ställer sig
bakom en lagstridig handling.

Beslutet om omedelbart omhändertagande den 29 maj 1986

Socialnämnden hade den 6 februari 1986 ansett att behov av vård enligt LVU
inte längre förelåg beträffande Björn. Samtidigt meddelade nämnden ett
beslut om förbud för makarna N. enligt 28 § SoL om att flytta Björn från
familjehemmet.

Den 29 maj 1986 fattade vice ordföranden i distriktsnämnden beslut om
omedelbart omhändertagande av Björn enligt 6 § LVU.

I 6 § LVU stadgas att socialnämnd får besluta att den som är under 20 år
omedelbart skall omhändertas om det är sannolikt att den unge behöver
beredas vård enligt LVU och om rättens beslut om vård inte kan avvaktas
med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den
fortsatta utredningen allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Enligt 1 § LVU kan den som är under 18 år beredas vård enligt LVU om
det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den
eller dem som har vårdnaden om honom. Vård skall beredas den unge enligt
LVU om det brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i
hemmet medför fara för hans utveckling eller hälsa.

I 28 § SoL finns bestämmelser om flyttningsförbud. Socialnämnd får för
viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att
ta denne från ett familjehem om det finns risk som inte är ringa för att barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Möjligheterna att meddela ett förbud enligt 28 § SoL har kommit till för att
skydda barn som är placerade i familjehem från olämpliga förflyttningar.
Socialnämndens beslut i sådana frågor kan grundas på delvis andra förutsättningar
än ett avgörande om vård enligt LVU. Ett förflyttningsförbud kan
meddelas om det finns risk för att barnet kan ta skada av att flyttas från
familjehemmet. Till grund för ett beslut om vård enligt LVU ligger att det
brister i omsorgen om den unge eller att det brister i den unges hemmiljö.

I den utredning som gjordes i anledning av det omedelbara omhändertagandet
den 29 maj 1986 har angetts att beslutet togs för att möjliggöra
handräckning enligt 18 § LVU.

I nämndens yttrande har anförts att de biologiska föräldrarnas åtgärd att

ensidigt och själsvådligt abrupt föra ut Björn ur landet tydde på en bristande
insikt och omsorg om Björns behov och hans bästa. Vidare åberopade
nämnden att umgängestillfällena under våren varit uppslitande.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall grundas på att det
föreligger sannolika skäl för vård enligt LVU. Ett sådant beslut får således
inte under några omständigheter fattas enbart för att få till stånd en
handräckning.

Det förhållandet att Björns föräldrar förde med sig Björn till Tyskland var
enligt vad tjänstemännen uppgett inte känt vid tiden för beslutet om
omedelbart omhändertagande och kan således inte ha utgjort något skäl för
beslutet.

Vad som återstår när det gäller bedömningen av om det förelåg sannolika
skäl för vård enligt LVU skulle då vara att umgängestillfällena under våren
hade varit uppslitande.

Det får mot bakgrund av det anförda anses i hög grad tveksamt om
nämndens skäl till beslutet om omedelbart omhändertagande har haft
tillräcklig tyngd för att beslutet skulle kunna ha fastställts i länsrätten. Med
hänsyn till bl. a. att beslutet inte kom att verkställas finner jag inte skäl att gå
vidare i denna fråga. Jag kan dock inte underlåta att uttrycka min förvåning
över att nämnden inte vid sitt sammanträde den 2 juni 1986, då Björn åter var
i Sverige, till prövning tog upp frågan om hävande av omhändertagandebeslutet.

Handläggningen i övrigt

I länsrättens dom den 6 juni 1986 och i kammarrättens dom den 7 oktober
1986 rörande flyttningsförbudet påtalades behovet av att Björn fick tillfälle
att umgås med sina föräldrar innan han återförenades med dem. Detta
angavs också som en förutsättning för en återflyttning. Nämnden och
förvaltningen hade således - utöver sin allmänna skyldighet härvidlag -särskilda krav på sig att verka för umgänge mellan barn och föräldrar. Det
finns emellertid ingenting i ärendet som tyder på att man gjort några
allvarliga ansträngningar att förbättra relationerna till makarna N. Tvärtom
markerade nämnden genom sin ansökan i december 1986 om vårdnadens
överflyttande att den inte ansåg att Björn borde återförenas med sina
föräldrar.

Detta ställningstagande gjordes kort tid efter det att domstolarna gjort den
bedömningen att Björn borde flytta hem. Jag har full förståelse om
föräldrarna efter detta förlorade förtroendet för nämnden och dess tjänstemän
och att de ifrågasatte viljan att få till stånd ett umgänge för en senare
återförening.

Distriktsnämndens och socialförvaltningens handläggning av ärendet N.
fram till årsskiftet 1986/87 kan som framgått av det anförda på väsentliga
punkter inte undgå allvarlig kritik.

Jag måste emellertid konstatera att de åtgärder som vidtogs därefter inte
heller kan godtas.

Kammarrätten hade i sin dom fastställt att flyttningsförbudet längst skulle
gälla till den 1 mars 1987. Regeringsrätten hade inte meddelat prövningstid -

stånd. Några nya omständigheter hade inte inträffat efter kammarrättens
dom. Det ålåg således socialnämnden att rätta sig efter kammarrättens dom.
Att i den situationen meddela ett nytt flyttningsförbud, ett par dagar innan
kammarrätten bestämt att överlämnandet senast skulle ske, måste anses stå
klart i strid mot lagstiftningens intentioner.

Även det förhållandet att socialförvaltningen ersatt makarna H. för deras
rättshjälpskostnader i rättegången om överlämnande enligt 21 kap. FB visar
att förvaltningen stött makarna Fl. i deras vägran att rätta sig efter
kammarrättens dom.

Nämnden vidhöll vid sitt sammanträde den 2 april 1987 såväl sitt beslut om
flyttningsförbud som sin ansökan om vårdnadens överflyttande trots att
länsrätten den 16 mars 1987 hade bestämt att Björn skulle överlämnas till sina
föräldrar. Först den 15 april 1987 hävdes beslutet om flyttningsförbud.
Nämndens handlande i dessa hänseenden kan inte ses som annat än ett
åsidosättande av länsrättens dom.

Sammantaget visar handläggningen av ärendet att det förelegat ett mycket
starkt engagemang från socialtjänstens sida till förmån för familjehemsföräldrarna,
vilket lett till djup konflikt med de biologiska föräldrarna. Jag
saknar anledning anta annat än att nämnden och dess tjänstemän handlat
med barnets bästa för ögonen. Men det måste enligt min mening med skärpa
understrykas, att vår rättsordning i barnets intresse kräver en mycket
ingående och noggrann prövning för att barn skall få tas om hand utanför det
egna hemmet. Vid tvångsomhändertagande är domstolsprövning obligatorisk.
Självfallet är det ett grundläggande och oavvisligt rättssäkerhetskrav att
domstolsavgöranden respekteras. Vad som förekommit i detta ärende inger
mig tvivel om att sociala distriktsnämnden och dess tjänstemän haft detta
klart för sig.

Fråga om jäv för ledamöter av socialnämnd
(Dnr 375-1987 m.fl.)

Den 20 januari 1987 sammanträdde delegationen för förskole- och fritidsverksamhet
i Malmö kommun. Närvarande var ordföranden Lena Jarnbring,
ledamoten Ewa Bertz, suppleanterna Göte Ragnarp och Ingegerd Malmström
samt som ledamot tjänstgörande suppleanten Britta Törnblom. Till
behandling förelåg bl. a. en ansökan om tillstånd att starta kooperativt
daghem och fritidshem Melodigången. Delegationen tillstyrkte bl. a. att
kooperativets ansökan att få bedriva förskole- och fritidshemsverksamhet
beviljades, att startbidrag med 50 000 kr. beviljades och att ärendet
överlämnades till socialnämnden för beslut.

Britta Törnblom deltog på grund av jäv inte i beslutet. Suppleanten Göte
Ragnarp tjänstgjorde som ledamot vid behandlingen av ifrågavarande
ärende.

Ärendet Melodigången behandlades vid socialnämndens i Malmö kommun
sammanträde den 30 januari 1987.

Enligt protokollet förklarade ledamöterna Britta Törnblom och Hans-Ove
Carlqvist, att de på grund av ifrågasatt jäv inte deltog i behandlingen av
ärendet och lämnade sammanträdet.

Beträffande ledamoten Elisabeth Elgh begärdes votering i jävsfrågan.
Voteringen utföll så, att Elgh förklarades jävig.

I sakfrågan beslöt socialnämnden bl. a. att bevilja ansökan och att på visst
sätt lämna kommunalt bidrag till verksamheten.

I en anmälan till JO hemställde Jörgen Stålbrand m. fl. att JO skulle
granska vad som förevarit vid handläggningen av ärendet Melodigången och
ge vägledning för behandlingen av likartade frågor i framtiden. För det fall
att JO skulle finna, att förvaltningslagen lade hinder i vägen för de
förtroendevalda politikernas engagemang i folkrörelser eller andra organisationer,
hemställde anmälarna vidare, att JO skulle ta initiativ till ändringar i
förvaltningslagen.

I en anmälan till JO gjorde Kurt-Ove Johansson en motsvarande
hemställan.

Efter remiss anförde socialnämnden bl. a. följande.

Vad nämnden hade att ta ställning till var huruvida det förelåg någon särskild
omständighet hos någon eller några ledamöter ägnad att rubba förtroendet
för just deras opartiskhet. De omständigheter som androgs var att ledamöterna
i fråga hade deltagit i en uppmärksammad opinionsbildning mot
nedläggning av just det aktuella daghemmet, en aktuell och pågående
opinionsbildning som massmedia i Malmö ägnat stort intresse och där dessa
ledamöter särskilt framhållits som aktiva. Enligt tidningsuppgifter någon dag
tidigare hade en särskild stödförening bildats där dessa ledamöter framställdes
som några av de mer framstående initiativtagarna och aktiva medlemmarna.
Huruvida en enligt gängse praxis faktisk föreningsetablering kommit
till stånd är oklart men motsades eller ens ifrågasattes inte av någon. Att det
var fråga om ett starkt personligt engagemang var uppenbart för socialnämnden;
detta ifrågasattes heller inte av någon.

Svårigheten vid bedömning av en jävsfråga i detta sammanhang ligger
givetvis i gränsdragningen mellan sådant partipolitiskt opinionsbildande
engagemang som rimligtvis inte kan bli jävsgrundande och ett för jävssituationen
kvalificerande engagemang. Jävsregeln bör i sådana sammanhang
tillämpas restriktivt. Emellertid är det i grunden fråga om allmänhetens
förtroende för myndigheternas sakliga handläggning av ärenden som ligger
bakom jävsregeln. Det är därför enligt nämndens mening inte tillrådligt att
en restriktiv tillämpning går för långt med risk för att en nödvändig respekt
för myndighets opartiska handläggning äventyras. Det är denna bedömning
som legat till grund för nämndens ställningstagande. Att några ledamöter
självmant valde att avstå från deltagande i beslutet och lämnade sammanträdet
minskade inte styrkan i nämndens bedömning.

JO Ragnemalm anförde vid ärendets avgörande den 10 juni 1988.

Den centrala frågan i ärendet gäller tolkningen av den s. k. generalklausulen
om grannlagenhetsjäv i 11 § första stycket 5 förvaltningslagen.

Inom den offentliga förvaltningen finns olika uppfattningar företrädda.
Man kan inte tala om någon enhetlig praxis. Således har man på vissa håll
hävdat en extensiv tolkning av denna jävsregel. Andra - bland dem jag själv -har menat att en restriktivare tillämpning är mera förenlig med lagstiftningens
anda och den förvaltande verksamhetens krav.

Vad beträffar det här aktuella fallet är jag för egen del - på basis av de
uppgifter som framkommit - närmast benägen att säga att det inte förelåg
något jävshinder för de berörda personerna.

De rättstillämpningsfrågor som här aktualiserats är för närvarande föremål
för lagstiftarens uppmärksamhet i samband med behandling av frågan
om utvidgning av tillämpningsområdet för förvaltningslagens jävsregler. I en
nyligen remissbehandlad departementspromemoria (Ds C 1987:12) har
föreslagits vissa undantag från förvaltningslagens jävsregler för den kommunala
förvaltningens vidkommande. I remissyttrande den 24 mars 1988 över
promemorian har jag ingående behandlat lagmotiven och praxis på området
(remissyttrandet återges på s. 409). Jag har också föreslagit ändring av
förvaltningslagen fär att få enhetliga och klarare jävsregler, som samtidigt
minskar utrymmet för uppkomst av sakligt sett omotiverade jävskomplikationer
av ifrågavarande slag.

För kännedom överlämnar jag kopia av mitt remissyttrande till anmälarna
och till socialnämnden i Malmö kommun.

Vissa övriga ärenden

Handläggning av biståndsärende

(Dnr 1954-1987)

I anmälan hit anförde G. bl. a. följande.

Som arbetslös har han vänt sig till socialförvaltning för att få ekonomisk
hjälp. Hans hjälpbehov blev långt ifrån tillgodosett. Han har även förvägrats
ett skriftligt beslut i biståndsfrågan och har därför inte kunnat överklaga
förvaltningens beslut.

Klagomålen remitterades till sociala distriktsnämnden för utredning och
yttrande.

G. fick del av remissvaret och inkom med ytterligare en skrift.

I beslut den 25 maj 1988 uttalade JO Gunnel Norell Söderblom följande.
Av remissvaret framgår att förvaltningen sedan klagomålen hit blivit
kända tillmötesgått G. och beviljat honom ytterligare ekonomiskt bistånd.

Såsom distriktsnämnden i sitt remissvar framhållit har ärendets handläggning
i flera avseenden inte varit korrekt. Enligt min mening är det särskilt
allvarligt att vederbörande tjänsteman inte efterkom en begäran från G. om
ett skriftligt beslut.

Jag har i andra klagoärenden kunnat notera att det vid socialförvaltningen i
Stockholm förekommer att biståndsärenden handläggs på ett formlöst sätt.
Det är givetvis värdefullt att socialtjänsten fungerar så enkelt och smidigt
som möjligt. Det får dock inte innebära att grundläggande förvaltningsrättsliga
regler sätts ur spel. Det är ett oavvisligt krav att beslut som går den
enskilde emot utformas skriftligt med fullföljdshänvisning.

Det förhållandet att en enskild - vilket säkert ofta är fallet - inte begär

bistånd med ett närmare angivet belopp kan medföra svårigheter för en
tjänsteman att bedöma när ett beslut går den enskilde emot. Osäkerhet i
denna fråga bör dock leda till att beslutet sätts upp. I ett fall som detta när den
enskilde uttryckligen uttalat sitt missnöje måste självklart leda till att beslutet
formaliseras.

Jag utgår från att socialnämnden vidtar åtgärder ägnade att förhindra att
felen upprepas och avslutar ärendet med den kritik som ligger i det ovan
anförda.

Bistånd till 15-åring i form av placering i familjehem mot föräldrarnas vilja.
Fråga om partsställning och delegation av beslutanderätt

(Dnr 159-1988)

I ett ärende hos JO, som rörde placering i familjehem på ansökan av en
15-årig flicka mot föräldrarnas vilja, uppgav föräldrarna att dottern rymt
hemifrån.

Beträffande tillämpningen av 56 § socialtjänstlagen hänvisade socialchefen
i Övertorneå kommun till socialstyrelsens allmänna råd 1981:1, rätten till
bistånd, s. 95, där följande sägs:

Om den unge är bosatt i hemmet kommer som regel också föräldrarna att
tillsammans med honom betraktas som parter i ett ärende om bistånd enligt
6 § SoL. Skulle den unge däremot ha flyttat hemifrån torde han som regel
böra betraktas som den enda parten i ärendet när han söker bistånd för egen
del.

I beslut den 30 juni 1988 anförde JO Gunnel Norell Söderblom följande.

A. har lämnats bistånd i form av placering i familjehem mot föräldrarnas
vilja. Det måste ha stått klart för socialförvaltningen att hon begivit sig av
från föräldrahemmet utan föräldrarnas samtycke. A. kan därför inte rimligen
anses ha ”flyttat” hemifrån. Att flickan fyllt 15 år och inte vistades i hemmet
berövar inte föräldrarna deras rättigheter och skyldigheter som vårdnadshavare
enligt föräldrabalken. Föräldrarna motsatte sig att bistånd lämnades.
Under dessa förhållanden har A. kunnat placeras i familjehem endast med
stöd av LVU (jfr RÅ 83 2:18). Förutsättningen för sådant ingripande har
emellertid inte förelegat.

Beslutet att lämna A. bistånd fattades av en tjänsteman med stöd av
delegation. Enligt den av socialnämnden i Övertorneå kommun antagna
delegationsordningen gäller sådan delegation endast fall där beslutet fattas i
samförstånd med föräldrar och barn samt när det är fråga om vuxna. Inte
någon av dessa situationer förelåg i A:s fall. Enligt delegationsordningen
skulle således beslutet ha fattats av socialnämndens arbetsutskott. Inte heller
denna delegation har stöd i gällande rätt.

Ett beslut enligt 6 och 22 §§ SoL om familjehemsplacering av ett barn eller
en ungdom innefattar ställningstagande till fråga som avses i 25 § SoL. Enligt
48 § SoL får beslut i sådana frågor inte delegeras.

Är det fråga om en familjehemsplacering för kortare tid möter det inga
hinder att beslutanderätten delegeras, eftersom någon prövning enligt 25 §
SoL inte behöver ske. Visar det sig emellertid att den unge behöver

stadigvarande vård och fostran i ett familjehem, åligger det nämnden att ta
upp ärendet till ny prövning. Prövningen måste göras av nämnden samfällt.

Då biståndsbeslutet inte är lagligen grundat utgår jag från att socialnämnden
nu tar upp ärendet på nytt.

Frågor kring begreppet förskott på förmån liksom bruket av fullmakter inom
socialtjänsten

(Dnr 1375-1987)

I anmälan anförde M.T. följande.

”Jag har genom fullmakt haft min pension ställd till socialnämnden i
Nyköping för att få hjälp med förvaltningen av mina egna medel. Från och
med april månad 1987 utbetalas pensionen åter till mig själv.

Den 27 augusti 1986 lämnade jag socialnämnden en fullmakt på att
uppbära mig tillkommande arvslott.

I samband med att jag hävde fullmakten angående min pension hos
försäkringskassan önskade jag också återkalla fullmakten vad gäller arvet.
Detta accepterades ej av socialnämnden utan man har den 19 mars 1987
utkvitterat min arvslott på 3 910 kronor. Förvaltningen av min pension har
resulterat i ett underskott hos socialnämnden som man nu delvis vill täcka
med det utkvitterade arvet. Jag anser detta felaktigt då jag ej erhållit några
medel mot återbetalningsskyldighet under den tid socialnämnden har
förvaltat min pension.”

Klagomålen remitterades till socialnämnden i Nyköping för yttrande. M.T.
har därefter inkommit med ytterligare en skrift.

JO Gunnel Norell Söderblom uttalade i beslut den 30 maj 1988 bl. a. följande.

Av handlingarna framgår att socialnämnden genom beslut den 4 oktober
1985 funnit att M.T. inte var berättigad till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen
(SoL) men att nämnden beviljat henne ”förskott på förmån med 3 000 kr. till
hemutrustning” enligt 5 § SoL. I samband därmed upprättades en avbetalningsplan.
Av akten framgår vidare att under den tid socialförvaltningen
uppbar M.T:s tillkommande pension och livränta utanordnades från förvaltningen
genom olika beslut pengar till M.T. som det antecknats ”av egna
medel”.

Såsom socialnämnden i sitt remissvar framhållit framgår det inte av akten
under vilka villkor utbetalningarna av ”egna medel” skedde. Omständigheterna
ger dock stöd för nämndens uppfattning att de aktuella besluten fattats
med stöd av 5 § SoL. Det framstår dock som egendomligt att förvaltningen
på det sätt som skett månad efter månad låtit ”underskottet” på M.T:s konto
öka. Under alla omständigheter får det inte råda någon tveksamhet om
villkoren för en socialnämnds medverkan i de fall nämnden åtagit sig att
förvalta en enskilds inkomster. Villkoren bör därför i varje enskilt fall bli
klart dokumenterade.

Av remissvaret framgår att den fullmakt som M.T. utfärdade och som
avsåg hennes arvslott förvarades hos en begravningsbyrå. Såvitt utredningen
visar var socialförvaltningen medveten om att M.T. meddelat begravnings -

byrån att hon ville återkalla fullmakten. Vid sådant förhållande följer av
allmänna civilrättsliga regler att förvaltningen inte längre var berättigad att ta
emot utbetalningen från begravningsbyrån.

I propositionen till socialtjänstlag (prop. 1979/80: s. 545) rekommenderade
departementschefen att socialnämnden skulle använda fullmakter i
samband med att bidrag utbetalades endast med försiktighet och anförde
vidare.

Om ett bidrag beviljas under den förutsättningen att det är ett förskott på
någon fordran som hjälptagaren är berättigad till från annan men som inte
kan överlåtas innan den har förfallit till betalning -1, ex. lön - bör det göras
helt klart för hjälptagaren att han i princip är skyldig att betala tillbaka
hjälpbeloppet när den andra fordran förfaller till betalning. I samband
härmed bör det kunna förekomma att hjälptagaren ger socialnämnden
fullmakt att lyfta det väntade beloppet.

Hjälptagaren bör då upplysas om att fullmakten kan återkallas av honom.
Socialnämnden är bara att anse som ombud för hjälptagaren. Detta innebär
alltså inte att hjälptagaren samtidigt medger att socialnämnden också får
tillgodogöra sig det uppburna beloppet den dag det betalas ut. För att kunna
göra detta måste nämnden kontakta hjälptagaren på nytt och kontrollera att
han är införstådd med att avräkning sker mot förskottet. Nämnden bör
därvid pröva om hjälptagaren har möjlighet att klara återbetalningen. Om
nämnden anser att hjälptagaren är i stånd till detta men hjälptagaren
motsätter sig att nämnden tillgodogör sig beloppet, får nämnden väcka talan
enligt vanliga regler. Eftersom nämndens fullmakt därmed måste anses
återkallad, åligger det nämnden att redovisa beloppet till hjälptagaren.
Någon möjlighet för nämnden att innehålla beloppet i avvaktan på att
nämndens talan prövas finns inte. Har nämnden i samband med utbetalningen
försett sig med någon säkerhet för återbetalningen, t. ex. i form av pant,
får den däremot naturligtvis behålla säkerheten till dess tvisten är avgjord.

Som framgår av förarbetena skall en socialnämnd således - innan den
tillgodogör sig ett belopp som betalats till nämnden enligt hjälptagarens
fullmakt - undersöka inte bara att hjälptagaren har möjlighet att avstå från
beloppet utan även aktivt förvissa sig om att hjälptagaren inte önskar
disponera beloppet på annat sätt. Såvitt här framkommit har så inte skett i
detta fall.

Enligt min mening har nämnden således inte varit berättigad att ta emot
arvslotten och än mindre att låta den gå i avräkning mot den fordran som
nämnden hade på M.T. för det bistånd som utgått som förskott på förmån.
Jag utgår från att nämnden rättar det uppkomna missförhållandet.

Hälso- och sjukvård m. m.

Rätten till undersökning och behandling vid sjukdom
(Dnr 1813-1987)

Anmälan

Polisassistenterna Hector och Backström har i en anmälan till JO uppgett
bl. a.

Den 25 juli 1987 beordrades Hector och Backström till Järnvägsgatan i
Sundbyberg med anledning av att en flicka vid namn A. påträffats liggande
på trottoaren starkt påverkad av narkotika. Då Hector och Backström kom
till platsen kl. 23.09 halvlåg A. på trottoaren. De kunde konstatera att A. var
mycket påverkad av narkotika. A. uppgav att hon hade kraftiga smärtor i
njurarna. Sedan hon uppgett sitt namn sade hon att hon var efterlyst på
begäran av Drevvikens ungdomshem. Under färd till polisstationen uppgav
A. vidare att hon var epileptiker. Enligt A:s uppgifter hade hon under cirka
tre timmars tid intagit omkring 6 g amfetamin. På polisstationen talade
vakthavande befäl med en tjänsteman på Drevvikens ungdomshem kl. 23.30.
Tjänstemannen begärde att A. skulle transporteras till Sabbatsbergs sjukhus,
avdelning 31, där hon skulle lämnas eftersom hon var påverkad av
narkotika. Avdelningen lämnade det beskedet att A. kunde lämnas på
vuxenakuten, där de skulle ta hand om henne.

Vid framkomsten till Sabbatsberg möttes de av personal från avdelning 31.
Personalen informerades om A:s sjukdomsbild. Personalen ansåg att A. var
kraftigt påverkad men av någon anledning fanns det ingen plats för A. på
avdelningen. Personalen försökte få kontakt med Mariapolikliniken, dit
personalen ville hänvisa dem. Efter cirka 30 minuters väntan utan att kontakt
med Mariapolikliniken nåddes beslutades att polismännen skulle föra A. till
Mariapoliklinikens ungdomsenhet. Enligt personalen på avdelning 31 skulle
A. kunna lämnas där.

Då de kom till ungdomsenheten visade det sig att A. var ett år för gammal
för att kunna tas emot där, varför de hänvisades till vuxenavdelningen vid
kliniken. Personalen på vuxenavdelningen vägrade emellertid att ta emot A.
under hänvisning till att hon var narkotikapåverkad. A., som under tiden var
under bevakning i polisbilen, sov nu väldigt hårt och var svårväckt.

Mariapoliklinikens data utvisade att A. hörde till Huddinge sjukhus.
Polismännen ringde därför till sjukhusets akutmottagning samt redogjorde
för ärendet och för A:s tillstånd. Huddinge sjukhus ansåg sig inte kunna ta
emot A., eftersom hon var omhändertagen enligt lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) samt narkotikapåverkad. Polismännen
möttes av det beskedet att de skulle vända sig till Södertälje sjukhus, där
A. kunde tas emot. Färden mot Södertälje påbörjades.

Under tiden hade frivårdens behandlingscentral kontakt med Allmänna
häkten, som emellertid inte kunde ta emot A. på grund av brist på
sjukvårdspersonal. Behandlingscentralen tog en ny kontakt med Huddinge
sjukhus, som gav det beskedet att A. kunde tas emot vid Danderyds
vuxenakut.

Vid framkomsten till Danderyds vuxenakut hänvisades polismännen
omgående till psykakuten. Där lämnades det beskedet att de skulle vända sig
till Huddinge sjukhus.

Det hade nu gått cirka tre timmar. Polismännen vände sig till frivårdens
behandlingscentrai för att få ett slutligt besked. En kontakt togs med
Drevvikens ungdomshem, som förklarade att en kontakt skulle tas med
Huddinge sjukhus. Ännu efter 40 minuter hade något besked inte lämnats.

A. började sakta vakna upp. Hon klagade över kraftig hunger och hon
började känna av epilepsin. Polismännen beslöt då att åka till Karolinska
sjukhuset, akutmottagningen. Där blev A. omhändertagen och undersökt av
en neurolog. Denne tog kontakt med Huddinge sjukhus och efter cirka 20
minuter kom det beskedet att A. kunde föras till Huddinge. Där togs A.
äntligen om hand.

Polismännen påbörjade transporten av A. kl. 23.20 och avslutade transporten
påföljande dag 04.30. Under en tid av 5 timmar och tio minuter hade
endast en läkare sett på A. Polismännen hade vid samtliga besök på sjukhus
redogjort för A:s tillstånd. Vid besöket på Karolinska sjukhuset fick
polismännen reda på att det höga intaget av narkotika i förening med epilepsi
kunde leda till att A:s tillstånd blev mycket allvarligt. Under den angivna
tiden har polismännen haft ansvaret för A. Det mest framträdande i vad som
förekommit är att när polismännen på sjukhuset omtalat att A. var
LVU-omhändertagen så har man hänvisat till andra sjukhus. Även A:s
påverkan av narkotika har därvid varit en bidragande orsak.

Utredning

Klagomålen remitterades till hälso- och sjukvårdsnämnden vid Stockholms
läns landsting för utredning och yttrande.

Vid den av nämnden företagna utredningen hördes berörd sjukvårdspersonal.
Deras utsagor redovisades i remissvaret till JO. Hälso- och sjukvårdsnämnden
anförde i yttrande till JO följande.

För att den hälso- och sjukvård, som landstinget enligt hälso- och sjukvårdslagen
skall erbjuda skall kunna anses vara av god kvalitet måste människornas
akuta behov av vård tillgodoses på ett lättillgängligt sätt. Att landstingskommunen,
som i Stockholms län, delats in i olika upptagningsområden får
inte hindra att akuta fall som kräver omedelbart omhändertagande undersöks
och behandlas oavsett var inom landstingsområdet individen har sin
bostad. Detta finns också angivet i hälso- och sjukvårdsnämndens riktlinjer
för tillämpning av indelning i upptagningsområden.

Oavsett till vilket akutsjukhus polisen i det aktuella fallet hade fört
kvinnan borde hon ha tagits emot där. Det åligger därefter sjukhuspersonalen
att se till att hon får tillgång till den kompetens hennes akuta tillstånd
kräver, vare sig denna finns att tillgå på detta sjukhus eller på annat.

När nu polisen av Drevvikens ungdomshem hänvisades till Sabbatsbergs
sjukhus borde kvinnan ha tagits emot där för vidare omhändertagande.

För att försöka förhindra att liknande händelser upprepas har förvaltningen
i skrivelse till samtliga sjukhusdirektörer erinrat om gällande riktlinjer och
uppmanat till en översyn av de tillämpande rutinerna.

Av ett förvaltningsmeddelande den 30 december 1982, avseende riktlinjer
för tillämpningen av indelning i upptagningsområden, som har bilagts

remissyttrandet, framgår bl. a. att akuta fall som kräver omedelbart omhändertagande
skall undersökas och behandlas oavsett vilket upptagningsområde
de tillhör.

Bedömning

JO Gunnel Norell Söderblom anförde i beslut den 28 mars 1988 följande.

Ärendet gäller en då 20-årig flicka, som strax efter klockan 23.00 påträffats
liggande på trottoaren starkt påverkad av narkotika. Flickan har klagat över
kraftiga smärtor i njurarna och hon har uppgett att hon led av epilepsi.

Omständigheterna har uppenbarligen varit sådana att läkarundersökning
och efterföljande vård utan dröjsmål varit påkallad.

Flickan har av polisen förts till narkomanvårdsenheten vid Sabbatsbergs
sjukhus. Ansvarig läkare har uppgett att flickan var ovillig till inläggning och
att intagning på sjukhuset av den anledningen inte kunnat ske.

Förhållandena, såsom de har redovisats i utredningen, talar mot detta. Det
borde för sjukhuspersonalen ha stått klart att en läkarbedömning av flickans
tillstånd var nödvändig och det finns inget i ärendet som visar att en sådan
bedömning inte hade kunnat ske.

Personalen på sjukhuset har vidare brustit i sina åligganden genom att
hänvisa flickan till ett annat sjukhus, utan att förvissa sig om att det fanns
möjligheter att ta emot henne där.

Vad som förekommit vid sjukhuset visar på ett påfallande sätt de negativa
effekterna av brister i rutinerna avseende bl. a. samordningen mellan
jourhavande läkare och övrig sjukhuspersonal.

Flickan fördes därefter till Mariamottagningarna. Inte heller där blev hon
mottagen. Som biträdande chefsläkaren har framhållit har handläggningen
inom Marias sjukvårdsinrättning varit bristfällig. Personalen har i avsaknad
av nödvändiga instruktioner avvisat flickan under hänvisning till att hon inte
tillhörde sjukhusets upptagningsområde.

Personalen har på ett anmärkningsvärt sätt åsidosatt sitt ansvar genom att
inte låta föranstalta om en med hänsyn till omständigheterna nödvändig
undersökning av flickan och genom att inte förvissa sig om att hon kunde
komma under vård vid annat sjukhus, då hinder mot intagning vid
Mariamottagningarna ansågs föreligga.

Flickan har inte heller tagits emot vid Danderyds sjukhus. I sin förklaring
utgår läkaren från en strikt tillämpning av tillhörighetsreglerna. Då flickan
inte var skriven inom Danderyds sjukhus upptagningsområde föll hon inte
under det sjukhusets ansvarsområde. Flickan har på den grunden avvisats.

Någon bedömning av flickans medicinska vårdbehov har inte gjorts vid
sjukhuset. Patientens flyttningsbarhet ”förmodades vara avgjord på Huddinge
sjukhus”. Något annat underlag för ställningstagandet till behovet av
undersökning och vård har inte förelegat. En på så lösa grunder gjord
bedömning kan självfallet aldrig godtas.

Huddinge sjukhus har vid flera tillfällen tillfrågats i saken. Oaktat flickan,
såvitt utredningen visar, tillhörde det sjukhusets upptagningsområde synes
man där ha uppfattat saken så, att flickan borde föras till det akutsjukhus,
som svarade för det område där hon påträffades. Det anförda visar på en

13 Riksdagen 1988189.2sami. Nr 1

beklaglig brist på enighet sjukhusen emellan hur tillhörighetsreglerna skall
uppfattas.

Först omkring klockan 03.00 har flickan blivit föremål för medicinsk
bedömning vid Karolinska sjukhuset. Underläkaren där har vidtagit adekvata
åtgärder och det var genom den läkarens försorg som flickan kunde
omhändertas på Huddinge sjukhus.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den 20-åriga flickan, vars tillstånd
nödvändiggjort en medicinsk bedömning, efter att ha förts mellan olika
sjukhus först efter fyra timmar blivit undersökt av läkare. Hon har klockan
04.30 införts till Huddinge sjukhus.

Vad som förekommit i ärendet ger en skrämmande bild av hur ett snävt
revirtänkande i förening med bristfälliga rutiner har lett till att en ung person
i en svår social belägenhet har förvägrats den rätt till medicinsk omvårdnad
som tillkommer envar.

Förhållandena, såsom de redovistas för mig, ger anledning till antagande
att vad som förekommit inte är ett särfall. Utredningen ger mig anledning tro
att andra omständigheter än det medicinska omhändertagandebehovet kan
bli styrande för sjukhusens villighet att ta emot en patient.

Det inträffade fäster uppmärksamheten på det utomordentligt stora
behovet av klara instruktioner inte bara för de läkare som har det slutliga
ansvaret för de medicinska bedömningarna utan även för den sjukhuspersonal
i övrigt, som har att ta ställning till vilka åtgärder som skall vidtas
beträffande en patient, som har förts till sjukhuset.

Av remissyttrandet framgår att sjukvårdsförvaltningen i skrivelse till
samtliga sjukhusdirektörer erinrat om gällande riktlinjer och uppmanat till
en översyn av tillämpade rutiner. Förvaltningen bör till mig inkomma med en
kopia av den angivna skrivelsen samt med en redogörelse för resultatet av
den översyn av gällande rutiner, som skrivelsen har föranlett till.

Jag översänder en kopia av detta beslut till socialstyrelsen för kännedom. I
övrigt vidtar jag inga åtgärder med anledning av vad som har förevarit.
Ärendet här avslutas.

Sjukvårdsförvaltningen har den 12 juli 1988 till JO inkommit med en
redogörelse för gjord översyn av gällande rutiner för omhändertagande av
akuta fall.

Handläggning av handräckningsuppdrag enligt 35 § lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

(Dnr 3409-1985)

Klagomål

I brev hit anförde M.F. i huvudsak följande.

Den 23 augusti 1985 tog jag kontakt med psykiatriska kliniken vid sjukhuset i
Östersund. Jag hade tidigare under en kortare tid vårdats för vissa psykiska

besvär vid Centralsjukhuset i Karlstad. Tjänstgörande läkare vid psykiatriska
kliniken i Östersund ansåg därför att jag borde transporteras till Karlstad
för att vårdas där. I avvaktan på sjuktransport till Karlstad placerades jag i
poliscell i Östersund. Jag finner detta helt oacceptabelt. Enligt min uppfattning
borde jag fått vistas på psykiatriska kliniken i Östersund till dess jag
transporterades till Karlstad. Jag vistades i poliscellen en natt och morgonen
den 24 august påbörjades transporten till Karlstad. Dock inte som sjuktransport
utan som en fångtransport. Transporten ombesörjdes av polis och inte
av sjukvårdspersonal. Jag finner detta upprörande! Transporten gick dessutom
inte direkt till Karlstad utan jag fick övernatta i Stockholm. Även
denna gång på polishäkte. Innan jag låstes in i häktet utsattes jag för en direkt
kränkande visitation.

Den 25 augusti transporterades jag vidare till Centralsjukhuset i Karlstad.
Jag anser att transporten mellan Östersund och Karlstad borde ha skett med

flyg Sammanfattningsvis

vill jag således rikta kritik mot att jag natten mellan
den 23 och 24 augusti 1985 placerades i poliscell i stället för på psykiatriska
kliniken vid sjukhuset i Östersund, att jag blev utsatt för en fångtransport i
stället för en sjuktransport, att jag natten mellan den 24 och 25 augusti 1985
ånyo placerades i poliscell samt att jag vid detta tillfälle utsattes för en
kränkande kroppsvisitation.

Utredning

Med anledning av klagomålen infordrades sjukjournalen beträffande M.F.
från centralsjukhuset i Karlstad. Vidare infordrades vissa handlingar rörande
M.F. från polisen i Östersund samt det allmänna häktet i Stockholm.

Efter genomgång av handlingarna upprättades två promemorior på
ombudsmannaexpeditionen med följande innehåll.

I Klagomålen samt journal och handlingar från polis och allmänna häktet i

Östersund och Stockholm föranleder följande frågor:

1 Vad föranledde besluten om återintagning och begäran om polishandräckning? 2

Föregicks besluten av några överväganden och diskussioner mellan
Karlstad och Östersund om hur M.F. lämpligen borde beredas vård?

3 Vilka överväganden lades till grund för beslutet att förvara M.F. på
häktet i Östersund över natten, och vem beslutade härom?

4 Förekom några kontakter mellan Karlstad och Östersund med anledning
av beslutet enligt 3 ovan? Övervägdes i så fall möjligheten att överflytta
vården till Östersund enligt 11 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV)?

5 Vad har föranlett ändringarna i journalen och anteckningen om att
återintagningen den 25 augusti 1985 och som verkställts med polishandräckning
på begäran av psyk.jouren i Karlstad, skulle avse inläggning enligt
Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och att ovanstående ang. intagningen
enligt LSPV inte gäller? Vem har beslutat om detta?

Promemorian bör remitteras till sjukhusdirektörerna i Karlstad och
Östersund för besvarande och med begäran om utredning och yttrande över
vad som förekommit på respektive sjukhus.

II Enligt klagoskriften och sjukjournal från centralsjukhuset i Karlstad

uppger M.F. att hon kroppsvisiterats varvid även kroppens håligheter

undersökts.

Klagomålen bör remitteras till styresmannen för allmänna häktet i
Stockholm för upplysningar och yttrande. Remissvaret bör innehålla en
redogörelse rörande den påstådda kroppsbesiktningen

Av remissvaren och utredningen i övrigt framgår i huvudsak följande.

M.F., som var utskriven på försök från den psykiatriska kliniken vid
centralsjukhuset i Karlstad, uppsökte den 23 augusti 1985 den psykiatriska
akutmottagningen vid Östersunds sjukhus. Hon bedömdes vara i behov av
vård men kunde inte övertalas att stanna för vård. De jourhavande läkarna
vid de två klinikerna i Karlstad och Östersund tog telefonkontakt med
varandra och därefter med respektive överläkare. Den för vården i Karlstad
ansvarige överläkaren, Gundla Järpe-Magnusson, fattade beslut om att
återinta M.F. och uppdrog därefter åt jourhavande läkaren i Karlstad att
begära polishandräckning för att återföra M.F. till kliniken i Karlstad. I
Östersund gjorde överläkaren Britt-Inger Bostedt den bedömningen att
M.F., som inte ville stanna på sjukhuset i avvaktan på transport, inte skulle ta
skada av att förvaras i häkte över natten. M.F. fördes därefter av polis till
allmänna häktet där hon överlämnades för förvar. Påföljande dag fördes
M.F. genom kriminalvårdsverkets (transportcentralen) försorg med taxi till
Ljusdal och därifrån vidare till allmänna häktet i Stockholm med fordon och
personal därifrån. På häktet i Stockholm awisiterades M.F. varvid hon efter
avklädning undergick ytlig kroppsbesiktning. Först påföljande dag, den 25
augusti 1985, överfördes M.F. till den psykiatriska kliniken i Karlstad,
Gundla Järpe-Magnusson bedömde därvid att M.F. inte var i behov av vård
enligt LSPV.

Vidare har de hörda tjänstemännen anfört bl. a. följande.

Gundla Järpe-Magnusson: Hon informerades om att M.F. återinsjuknat.
Hon föreslog att patienten skulle läggas in i Östersund och att vårdintyget
skulle sändas över. Då hon fick besked om att detta inte var möjligt beslutade
hon om återintagning och uppdrog åt jourhavande läkaren att begära
handräckning. Det förekom ingen diskussion om hur M.F. skulle förvaras
över natten och hon betraktade det som en självklarhet att M.F. skulle
kvarstanna på sjukhuset tills transporten kunde ordnas. Hon stöder till fullo
M.F:s kritik över transporten som genomförts på ett sätt som hon aldrig
avsett när hon beslutade att återintaga M.F.

Britt-Inger Bostedt: Hon underrättades i sin egenskap av bakjour om att
M.F. uppsökt den psykiatriska mottagningen, att M.F. inte ville stanna för
frivillig vård och att hon var utskriven på försök från den psykiatriska
kliniken i Karlstad. Då M.F. trots övertalning inte kunde förmås att stanna
kvar på mottagningen, bedömde hon det vara lämpligast att vårda patienten
på hemortssjukhuset där hon var känd. M.F:s tillstånd utgjorde inget hinder
mot en förflyttning. Hon bedömde vidare att M.F. inte skulle ta någon skada
av att vistas i häkte över natten. Frågan om att överflytta vården till
Östersund enligt 11 § LSPV övervägdes, men bedömningen blev ändå att
överflytta M.F. till Karlstad.

Styresmannen vid allmänna häktet i Stockholm, anstaltsdirektören Birgitta
Guntsch anförde.

I och med att M.F. skrivs in här lyder hon under lagen om behandlingen av
häktade och anhållna med flera, SFS 1976:371. Vid ankomsten avvisiterades
hon enligt instruktionerna - ”Den nykomne skall snarast efter ankomsten
visiteras noggrant för att förebygga att föremål, som kan skada den intagne
själv eller annan eller f. ö. är förbjudna att inneha, medföres in i häktet.
Försiktighet är nödvändig, om den nykomne - trots skyddsvisitation - skulle
ha vapen (kniv, pistol t. ex.) på sig. Särskilt skall tillses, att nykommen ej
döljer narkotika i kläder eller på kroppen. Aktsamhet bör iakttagas, så att
den visiterande tjänstemannen ej riskerar att sticka sig på kanyler etc.”.

För att genomföra avvisiteringen måste vederbörande klä av sig för ytlig
kroppsbesiktning och genomgång av kläderna. Detta är påkallat ur säkerhetssynpunkt
och har visat sig absolut nödvändigt vid inskrivningar här för att
förhindra att otillåtna föremål kommer in på häktet. Tyvärr är det inte någon
garanti, att vederbörande kommer med personal från en annan institution,
därom vittnar vår liggare med anteckningar om påträffade otillåtna föremål,
som nykomna haft med sig.

Tjänstgörande och för avvisiteringen ansvariga tillsynsmannen kan, förutom
att M.F. vägrade skriva under avvisiteringsrapporten, inte erinra sig att
det var något särskilt med henne. Det finns ej heller något rapporterat om
M.F. här. Avvisiteringen har såvitt jag kan se skett helt rutinmässigt och det
her inte funnits någon avsikt att kränka M.F.

Härefter remitterades ärendet till polismyndigheten i Östersunds polisdistrikt
för upplysningar och yttranden ang. genomförandet av handräckningsuppdraget
beträffande M.F. Länspolismästaren Lars Svärd anförde följande.

Själv kan jag endast mycket svagt påminna mig aktuell händelse och utgår
därför i mitt yttrande från vad som framgår av bifogad promemoria,
upprättad den 27 april 1986 av polisinspektör Sven Mannberg, Östersund.

M.F. riktar kritik mot bl. a. att hon natten mellan den 23 och 24 augusti
1985 placerades i poliscell i stället för på psykiatriska kliniken vid sjukhuset i
Östersund. Enligt Mannberg motsatte sig M.F. tvärtom vistelse på denna
klinik. Hon ville hellre bli förvarad hos polisen. Mannbergs uppgifter
överensstämmer med vad överläkare Britt-Inger Bostedt uppgett i ärendet
och mina egna minnesbilder av vad jag fick veta i detta. Jag utgår därför ifrån
att situationen den akutella kvällen var den att M.F. föredrog förvaring på
allmänna häktet framför en vistelse på psykiatriska kliniken.

Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter om tillämpning av lagen (1967:371)
om behandlingen av häktade, anhållna m. fl. får person som lider av psykisk
sjukdom förvaras i polisarrest endast om synnerliga skäl föreligger. Sådant
skäl kan exempelvis utgöras av att den omhändertagne på grund av sitt
uppträdande är farlig för sig själv eller om givnihgen. Som synnerliga skäl för
en sådan förvaring måste också kunna räknas\att som i detta fall den
omhändertagne själv väljer sådan förvaring framfoKvistelse på sjukhus och
att ansvarig läkare inte har något att erinra däremot. Någon möjlighet att
samma kväll påbörja transport av M.F. fanns inte. Inte heller kunde
lämpligare förvaring anordnas på polisstationen. Jag kan därför inte finna att
något fel begåtts vid polismyndigheten i denna del.

Polismyndigheten har av framför allt ekonomiska skäl under många år
rutinmässigt anlitat allmänna häktets resurser för längre förpassningar.
Erfarenheterna härav har varit enbart goda. Polismyndigheterna har därför
haft skäl att utgå ifrån att även denna transport skulle genomföras på ett i alla
avseenden tillfredsställande sätt och har därför inte närmare undersökt hur
den skulle genomföras. Att den tog så lång tid att M.F. fick förvaras

ytterligare en natt i häkteslokal är beklagligt. Givetvis borde M.F. snabbare
ha kommit under vård i Karlstad än vad som blev fallet. Det är polismyndighetens
ansvar att se till att handräckningar genomförs på ett lämpligt sätt.
Anlitas annan myndighet för transport måste givetvis undersökas att denna
myndighet har möjlighet att genomföra transporten på ett med hänsyn till
omständigheterna acceptabelt sätt. Polismyndighetens önskemål vad gäller
transporten måste framföras och på ett tillfredsställande sätt kunna uppfyllas.
Kan så inte ske måste andra åtgärder vidtas för att utföra transporten.
Rutinerna vid polismyndigheten kommer med anledning av det inträffade att
ändras i berört avseende.

Polisinspektör Sven Mannberg-. Han tjänstgjorde som vakthavande befäl vid
den aktuella händelsen. Han ifrågasatte det lämpliga i att överföra kvinnan
till allmänna häktet och bad att få bekräftelse på att överläkaren godkände
detta. Då kvinnan motsatte sig att stanna på sjukhuset hämtades hon av en
polispatrull som överlämnade henne till allmänna häktet. Han informerade
även Svård som godkände förfarandet ”eftersom överläkaren bedömt det
som lämpligt”.

Vidare inhämtades yttranden i saken från kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen
och socialstyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen

Från de två kvinnliga tjänstemän vid allmänna häktet i Stockholm, en
vårdare och en tillsynsman, som visiterade M.F. då hon införts till häktet den
24 augusti 1985 har styrelsen inhämtat följande. Undersökningen av M.F. var
en rutinmässig ytlig kroppsbesiktning. Vid en sådan undersökning anmodas
den intagne att klä av sig helt och att lyfta på armarna. Hon anmodas också
att ställa sig med benen brett isär. Visitationen utförs i ett ”visitationsrum”
där den intagne uppehåller sig bakom en avbalkning i rummet. Två
tjänstemän är närvarande i rummet. En av dem utför visitiationen medan den
andra samtidigt upprättar en förteckning över den intagnes tillhörigheter.
Den sistnämnda tjänstemannen sitter vid ett bord i rummet och kan inte följa
visitationen. Visitationen av M.F. utfördes efter denna rutin. Vårdaren
visiterade henne och tillsynsmannen upprättade en förteckning över hennes
tillhörigheter. Ingen av dem kan erinra sig något särskilt kring visitationen.
Man utgår därför ifrån att undersökningen av M.F. avlöpte utan incidenter.

I styrelsens s. k. Transportcirkulär (FAK 1978:5), som tillämpades t. o. m.
den 31 augusti 1986, föreskrevs under punkt 3.2 följande. ”Den som
omhändertagits enligt lagen om barnavård, nykterhetsvård eller sluten
psykiatrisk vård får inte samåka med person av annan kategori. Sådan
omhändertagen får under transportuppehåll endast införas i allmänt häkte
eller polisarrest. Vid transportplanering avseende här nämnda kategorier
skall i första hand hänsyn tas till den enskilde individens behov av att snarast
överföras till vederbörlig vårdinstitution och i andra hand till ekonomisk eller
annan vinning av samtransport”. Motsvarande föreskrivs i 27 § nu gällande
kriminalvårdsverkets föreskrifter om transportverksamheten inom kriminalvården
(KWFS 1986:8).

Förutsättningarna för visitation av intagen i allmänt häkte framgår av 2 och
2 a §§ lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

I styrelsens föreskrifter om kroppsvisitation och kroppsbesiktning m. m.
(KVVFS 1983:1), som tillämpades t. o. m. den 11 september 1986, föreskrivs
under punkt 5.1.1 rörande ytlig kroppsbesiktning av intagen i kriminalvårdsanstalt
bl. a. att den intagne vid sådan undersökning inte får uppmanas att

inta särskilda kroppsställningar för att annars osynliga delar av kroppen skall
kunna iakttas. Under punkt 5.1.2 föreskrivs vidare att annan tjänsteman
skall närvara som vittne vid ytlig kroppsbesiktning. Enligt en hänvisning i
85 § då gällande Häktescirkulär I gällde motsvarande avseende undersökning
av intagen i allmänt häkte.

Enligt styrelsens mening borde transporten av M.F. ha planerats så att hon
kunnat föras direkt från allmänna häktet i Östersund till centralsjukhuset i
Karlstad. Styrelsen har för ledningen vid allmänna häktet i Östersund
respektive transportcentralen i Stockholm påtalat detta. Styrelsen erinrade
därvid också om det angelägna i att man planerar transport av en person
tillhörig någon av de i 27 § KVVFS 1986:8 nämnda kategorierna av
omhändertagna, så att personen snarast kan överföras till vederbörlig
vårdinstituion.

Visitationen av M.F. i allmänna häktet i Stockholm har av allt att döma
utförts på ett sätt som varit mer ingripande än vad som gäller för ytlig
kroppsbesiktning. Det får vidare anses klarlagt att kravet på att annan
tjänstman skall närvara som vittne inte iakttagits. Styrelsen kommer därför
att gemensamt med kriminalvårdsdirektören i Stockhomsregionen och
styresmannen vid allmänna häktet i Stockhom snarast se över häktets rutiner
vad gäller visitering av intagen i häktet.

Rikspolisstyrelsen

Bestämmelserna om polisarrester finns i lagen (1976:371) och förordningen
(1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Rikspolisstyrelsen har med stöd av 20 § i nämnda förordning utgivit
föreskrifter och allmänna råd i ämnet.

Av handlingarna i rubricerade ärende framgår att polismyndigheten i
Östersund synes ha handlat enligt gällande bestämmelser. Rikspolisstyrelsen
har således ingen annan uppfattning i ärendet än den som länspolismästaren
redovisat.

Enär polismyndigheten ex officio kommer att se över rutinerna beträffande
transporter vid handräckningsuppdrag föranleder denna del av klagomålen
ingen styrelsens vidare kommentar.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förvaring av personer
i polisarrester m. m. (FAP 107-1), fastställda efter ändringar den 5 juni 1986,
bifogas (anm. utesluts här).

Socialstyrelsen

11 § 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSVP)
lyder som följer:

”Beslut enligt 8, 9 eller 10 § gäller fortfarande, om patienten överförs till
annat sjukhus utan att ha utskrivits enligt 16 §.”

Lagrummet gäller s. k. teknisk överföring av LSPV-patient från ett
sjukhus till ett annat genom överenskommelse mellan vederbörande överläkare.
Vanligtvis används paragrafen, när en patient inte avses att återföras
till det sjukhus, varifrån patienten överförts. Patienten överförs i det rättsliga
intagningsstatus, som är aktuellt vid varje tillfälle, d.v.s. som preliminärt
intagen jämlikt 8 § LSPV, som definitivt intagen enligt 9 § eller 10 § denna
lag. Det har emellertid även accepterats att, då en patient aldrig bör vara
intagen för LSPV-vård på mer än ett sjukhus åt gången, 11 § används i
sådana sammanhang, när patienten under permission eller försöksutskrivning
befinner sig inom annat sjukvårdsområde än det, där det sjukhus där

han är intagen enligt LSPV är beläget, och därvid visar sig uppfylla
kriterierna på återintagning för sjukhusvård oberoende av eget samtycke.
Förutsättningarna härför är vidare dels att patienten inte vill underkasta sig
frivillig erforderlig psykiatriks vård på den ort, där han för tillfället befinner
sig eller på ort, inom rimligt avstånd från vistelseorten, och dels att en
transport, föranledd av begärt handräckningsförfarande jämligt 35 § LSPV
och omedelbart företagen till det sjukhus, vid vilket LSPV-intagningen
gäller, med hänsyn till tidpunkten på dygnet för transportens påbörjande och
avståndet till nämnda sjukhhus skulle vara inhuman (exempelvis att man
tvingas att under transporten förvara patienten tillfälligtvis på en inrättning,
där erforderliga vårdresurser saknas).

I förevarande ärende begärde man från psykiatriska kliniken vid centralsjukhuset
i Karlstad, där patienten var intagen enligt LSPV, polishandräckning
för patientens transport från psykiatriska kliniken i Österund och till
Karlstad. Överläkaren vid kliniken i Karlstad utgick därvid ifrån att
patienten, innan transporten kom till stånd, skulle få sjukhusvård i Östersund.
Överläkaren vid kliniken i Östersund övervägde visserligen en
tillämpning av 11 § LSPV. Hon erbjöd även patienten frivillig vård vid
kliniken. Patienten föredrog emellertid själv att tillbringa natten i häktet.
Överläkaren vid kliniken i Östersund lät då handräckningsförfarandet ha sin
gång. Detta synes socialstyrelsen mindre välbetänkt. Länspolismästaren i
Jämtlands län har påpekat i sitt yttrande i ärendet 1986-05-02 att enligt
rikspolisstyrelsens föreskrifter om tillämpning av lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade, anhållna m.fl. får person som lider av psykisk
sjukdom förvaras i häkteslokal endast om synnerliga skäl föreligger (exempelvis
om den omhändertagne på grund av sitt uppträdande är farlig för sig
själv eller omgivningen). Patienten tillhörde emellertid inte denna kategori
av vårdbehövande. För hennes del hade det varit klart ändamålsenligt att i
avvaktan på en human transport till Karlstad få vård vid kliniken i Östersund.
Att patienten själv föredrog häktet är ingen anledning att inte se till att hon
fick psykiatrisk vård vid kliniken i Östersund. Det är långt ifrån säkert att
patienter i liknande predikament kan bedöma vad som är bäst och vilka de
praktiska konsekvenserna av ett olyckligt val blir. Som situationen nu
utvecklade sig fick patienten utan att få psykiatrisk vård vid inte mindre än
två allmänna häkten i följd underkasta sig ingrepp i den personliga
integriteten, som måhända var helt korrekta vid mottagandet på häkte, men
som ej rimmade med patientens egna vårdbehovspremisser. Förhållandena
under transporten avser frågor som inte faller inom socialstyrelsens tillsynsområde.
Styrelsen får dock uttrycka den uppfattninge att det är angeläget att
berörda myndigheter erhåller sådana resurser att de kan utföra uppdrag av
detta slag på ett tillfredsställande sätt.

Socialstyrelsen anser att båda överläkarna (kliniken i Karlstad och
kliniken i Östersund) förfarit valhänt vid ärendets handläggning. Någon
kontakt dem emellan förekom heller aldrig. Det synes styrelsen uppenbart
att ett 11 §-förfarande bort tillgripas. Å andra sidan har socialstyrelsen
observerat att liknande tvehågsenhet utmärkt läkare i andra fall som kommit
under styrelsens bedömning. Ofta inträffar situationerna på kvällstid. Ingen
av de ansvariga läkarna kommer sig för att ta kontakt med den andra
ansvarige läkaren. Osäkerhet syns också råda om hur man tekniskt skall gå
tillväga i dylika situationer och vad överförandet enligt 11 § egentligen
innebär. I detta ärende har exempelvis överläkaren vid kliniken i Östersund
trott att det rörde sig om en förflyttning av vårdintyget mellan de båda
klinikerna, när det i själva verket rörde sig om ett temporärt överflyttande av
vårdansvaret enligt LSPV så länge patienten hade kommit att LSPV-vårdas
på kliniken i Östersund efter ett 11 §-belsut.

Enligt styrelsens uppfattning får man emellertid ta hänsyn till de i
praktiken ogynnsamma förutsättningar för två överläkare att i allmänhet
utan föregående varsel komma överens om ett samfällt 11 §-förfarande. 11 §
är inte heller enkel att tillämpa rätt i situationer av detta slag. I anslutning till
1983 års ändringar i LSPV utarbetade socialstyrelsen ett förslag till nya
tillämpningsföreskrifter till LSPV. Förslaget tillställdes socialdepartementet.
I förslaget fanns bestämmelser om förfarandet vid tillfällig överflyttning
av LSPV-patient mellan två sjukhus (7 §). En av anledningarna till denna del
av förslaget var att det i situationer av nu aktuellt slag inte sällan visat sig
uppstå praktiska problem. Detta gällde bl. a. när patientens tillstånd krävde
åtgärder av sådant slag som inte lagligen kunde meddelas genom polisens
försorg, exempelvis medicinering mot patientens vilja. Denna del av
förslaget medtogs dock inte i de tillämpningsföreskrifter regeringen utfärdade
(SFS 1982:1041). Socialstyrelsens förslag jämte kommentarer bifogas.
(Anm. utesluts här.)

Styrelsen har vissa allmänna råd under utarbetande när det gäller
tillämpningen av LSPV (inklusive 11 §). Då denna lag emellertid torde
komma att ersättas av en ny tvångslagstiftning under en förhållandevis nära
framtid har styrelsen avvaktat med ett slutligt utarbetande av de allmänna
råden. Man kan alltså inte säga att det enbart är läkarnas fel att problem
uppstår vid tillämpningen av 11 §. Styrelsen är därför av den uppfattningen
att de båda överläkarna bort visa bättre initiativkraft i detta ärende men att
ytterligare åtgärder utöver den kritik som ligger i det anförda inte är
påkallade.

Styrelsen har slutligen observerat vissa egendomligheter beträffande
journalföringen vid psykiatriska kliniken i Karlstad. På sid. 6 i journalen står
det per 85-08-25 i slutet av det sammanhängande mittstycket att ”M är
negativ till allt tvång men går med att frivilligt återintas enligt LSPV”.
Vederbörande läkare har emellertid erkänt att det rör sig om en lapsus.
Situationen förbättras emellertid inte av att det längst ned under ”Tillägg”
står ”Pat är inlagd enligt HSL, ovanstående ang intagning enligt LSPV gäller
alltså ej!” (syftar på vissa meningar överst på sidan 6 om återintagning enligt
LSPV). Journaländringen är i och för sig formellt korrekt utförd men överst
på sid. 7 läser man sedan till sin förvåning dels per 85-08-26 att patienten
utskrivits från en viss avdelning och dels per 85-08-31 att försöksutskrivningen
upphört för patienten och hon utskrivits definitivt enligt 16 § LSPV. (Jmf.
även ändringnoteringarna på sid. 2 i epikrisen). Patienten var dock enligt
journaländringarna överförd under HSL redan 85-08-25. Patienten torde väl
knappast ha lidit materiell skada av de motsägelsefulla journalanteckningarna
men det är dock angeläget att man inom kliniken tar vederbörlig hänsyn
till ett berättigat krav på stringens och sammanhang i journalföringen.

Styrelsen tycker även att det är egendomligt att patienten skrevs ut enligt
16 §, som innefattar slutlig vårdbehovsprövning, så tidigt efter sin återkomst
till sjukhuset, vare sig den reella överföringen från LSPV skedde 1985-08-25
eller 1985-08-31. Försöksutskrivningen till Östersund var direkt misslyckad
och två nätters vistelse på allmänna häkten kan heller inte ha verkat
rehabiliteringsfrämjande. En ny försöksutskrivning efter viss vistelse på
sjukhuset torde inte ha varit opåkallad. Emellertid är det ytterst på
vederbörande överläkares vårdbehovsbedömning det ankommer när patienten
skall skrivas ut.

Slutligen har viss ytterligare utredning företagits för att bl. a. närmare
klarlägga hur visitationen tillgick på det allmänna häktet i Stockholm. Härvid
har bl. a. yttranden inkommit från Birgitta Guntsch och tillsynsmannen Inger
Johansson. Birgitta Guntsch anför följande.

Tjänstgörande tillsynsman 1985-08-24 kan ej erinra sig att det var något
särskilt med M.F. Det fattades ej något beslut om kroppsvisitation, varvid
även kroppens håligheter skulle ha undersökts. Så har ej heller skett. Då den
typen av kroppsbesiktningar är aktuell fattas besluten enl. bif. delegation
(här utlämnad) och utföres alltid av häktets läkare eller översköterskor.

Det är svårt att säga vad M.F. avser med ”kränkande visitation”/
”kroppsvisitation”. Om det hade uppstått oklarheter och varit något speciellt
i samband med att M.F. skrevs in här, är det personalens skyldighet att
rapportera detta. Något sådant finns ej noterat om henne, mer än att hon
vägrade skriva under awisiteringsrapporten.

Inger Johansson uppgav bl. a. att hon var tjänstgörande tillsynsman och att
två tjänstemän varit närvarande under hela visitationen varför kravet på
vittne varit uppfyllt.

Kriminalvårdsstyrelsen har uppgivit att företrädare för styrelsen vid besök
på allmänna häktet haft överläggningar med personal från häktet varvid bl. a.
gränsdragningen mellan kroppsbesiktning och kroppsvisitation genomgicks
och att Birgitta Guntsch därefter meddelat styrelsen att rutinerna ändrats så
att kontrollen av de intagna fortsättningsvis skulle utföras korrekt.

Bedömning

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 16 juni 1988.

Detta ärende gäller de åtgärder skilda myndigheter vidtagit mot M.F. i
anledning av att ett beslut om återintagning fattats. Jag kommer att behandla
händelserna i olika avsnitt för att sedan avsluta med några mer allmänna
synpunkter.

Sjukvårdens åtgärder

Socialstyrelsen har ingående redogjort för rättsläget på området och
händelseförloppet i det aktuella ärendet. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig
till socialstyrelsens synpunkter och kritik. För egen del vill jag understryka
att ansvaret för det inträffade främst bärs av Gundla Järpe-Magnusson i
egenskap av beslutande. Det får anses ingå i den beslutande läkarens
skyldigheter att innan ett återintagningsbeslut fattas och handräckning
begärs, noga beakta även förutsättningarna för en transport och formerna för
denna. Men även Britt-Inger Bostedt har varit alltför passiv. Hon borde själv
ha tagit upp frågan om transporten med Gundla Järpe-Magnusson. Enligt
Britt-Inger Bostedt var ju M.F. i så gott skick att hon utan risk kunde förvaras
i häkte över natten. Då hon även medföljdes av pojkvän, kunde en förnyad
kontakt med Gundla Järpe-Magnusson måhända ha utmynnat i att handräckningen
kunnat anstå eller att frågan lösts på ett annat sätt. En direktkontakt
mellan överläkarna hade kunnat leda fram till en överflyttning av vården till
Östersund enligt bestämmelserna i 11 § LSPV.

Polisens åtgärder

Polisen kan inte själv göra en materiell prövning av förutsättningarna för en
transport utan har att på begäran av ansvarig läkare lämna handräckning för

bl. a. återintagning av en patient på sjukhus. I detta fall förelåg ett
handräckningsuppdrag och ett uttalande från Britt-Inger Bostedt att M.F.
utan risk för hälsan kunde placeras på häkte över natten. När M.F.
uttryckligen förklarat att hon inte ville kvarstanna på sjukhuset fanns det
knappast utrymme för polisen att verka på annat sätt än att medföra henne.
Jag är däremot inte beredd att generellt godta bedömningen att en psykiskt
sjuk människas uttalande om att hon föredrar häkte före sjukhus skall anses
utgöra sådant synnerligt skäl som kan motivera placering på häkte. Med
hänsyn till bl. a. den sena tidpunkten för det inträffade och de därmed
sammanhängande bristerna på alternativ får placeringen på häktet ändå
anses vara godtagbar.

Handräckningsuppdraget har därefter handlagts bristfälligt. Som Svärd
själv är inne på borde polisen närmare ha tagit reda på hur transportcentralen
avsåg att genomföra transporten till Karlstad. Ansvaret härför åvilar polisen.

I detta fall skulle transporten självfallet ha skett direkt till Karlstad. Då
polisen i Östersund nu vidtagit åtgärder för att förebygga ett upprepande,
låter jag bero vid den kritik som ligger i det här sagda.

Kriminalvärdsverkets åtgärder

Vad först gäller själva transporten inger mig transportcentralens handläggning
av polisens uppdrag starka betänkligheter. I den av kriminalvårdsstyrelsen
åberopade punkten 3.2 i transportcirkuläret sägs uttryckligen att vid
transportplanering avseende bl. a. psykiskt sjuka hänsyn i första hand skall
tas till den enskilde individens behov av att snarast överföras till vederbörlig
vårdinstitution och i andra hand transportekonomiska faktorer m. m. Det i
detta ärende gjorda valet av färdväg står i uppenbar strid häremot. Det kan
under inga omständigheter godtas att en transport av här aktuellt slag, en
sträcka på knappt 650 km, skall ta två dagar i anspråk. I detta fall borde man
ha löst uppgiften genom taxitransport hela vägen om transportcentralen inte
hade eget fordon tillgängligt.

Det är inte utrett vem som fattat beslut i saken. Man får förmoda att
beslutet tillkommit av slentrian utan närmare eftertanke beträffande innebörden
av bestämmelserna i transportcirkuläret. Jag går därför inte vidare i
denna fråga utan låter det bero med den allvarliga kritik som ligger i det här
sagda.

Vad sedan gäller behandlingen på allmänna häktet gör jag följande
bedömning.

Enligt bestämmelserna i 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) är den enskilde
gentemot det allmänna bl. a. tillförsäkrad skydd mot påtvingat kroppsligt
ingrepp såsom kroppsbesiktning och mot kroppsvisitation, såvida inte
begränsningar i dessa rättigheter gjort i lag eller annan författning som
utfärdats efter bemyndigande i lag enligt vissa i grundlagen angivna
förutsättningar.

För den som är intagen i allmänt häkte har sådana begränsningar gjorts i
lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Enligt 2§ får
kroppsvisitiation företas på häktad när denne anländer till häktet, om det
inte är uppenbarligen obehövligt. Den mer ingripande formen av kontroll

där själva kroppen undersöks, kroppsbesiktning, får enligt 2 a § företas i den
mån det anses påkallat. För båda undersökningsformerna gäller enligt 2 b §
att de inte får göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver och
att all den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttagas. 118 § sägs
att lagen med särskilt beaktande av anledningen till intagningen och dennes
varaktighet, i tillämpliga delar skall gälla även annan person (såsom psykiskt
sjuk person) som förvaras tillfälligt på häkte.

För visitering i form av kroppsbesiktning och kroppsvisitation gäller
således att de får företas om förutsättningarna härför är uppfyllda. Inte i
någon situation är en sådan visitering obligatorisk i samband med att någon
tas in på ett allmänt häkte utan förutsättningarna måste prövas i varje enskilt
fall. Att utfallet av dessa bedömningar i de allra flesta fallen ändå blir att
förutsättningarna är uppfyllda, får emellertid inte tas till intäkt för att
prövningen skulle kunna åsidosättas. Med ett sådant synsätt blir den
enskildes grundlagsfästa skydd mot obehöriga kroppsingrepp illusorisk.

M.F. har, enligt vad som antecknats i en sjukjoumal beträffande henne,
uppgivit sig ha blivit utsatt för en fullständig kroppsbesiktning. Kriminalvårdsstyrelsen
har för sin del uppgivit att kroppsbesiktningen beträffande
M.F. av allt att döma utförts mer omfattande än vad som gäller för ytlig
kroppsbesiktning. Birgitta Guntsch synes tillbakavisa detta. Uppgift står här
mot uppgift och jag finner det inte meningsfullt att nu försöka utreda hur
långtgående kroppsbesiktningen var.

Av Birgitta Guntschs yttrande hit och utredningen i övrigt framgår
emellertid inte annat än att M.F. i vart fall undergått en ytlig kroppsbesiktning.
Sådant ingrepp får företagas på den som intas på häkte, i den mån det
anses påkallat. Till skillnad från vad som gäller för kroppsvisitation måste det
finnas åtminstone någon mer konkret anledning för att få tillgripa kroppsbesiktning
om än endast en ytlig sådan. När som i detta fall en person intagits
med stöd av 18 §, måste kraven ställas betydligt högre. För M.F:s del gäller
vidare att hon vid intagningen på allmänna häktet i Stockholm hade befunnit
sig i kriminalvårdens hand alltsedan hon föregående kväll intagits på häktet i
Östersund, varför behovet av en ytlig kroppsbesiktning framstår som än mer
begränsat. Det bör slutligen framhållas att M.F., såvitt här framgår, har en
oförvitlig bakgrund.

Birgitta Guntsch har uppgivit att det var nödvändigt att företa ytlig
kroppsbesiktning av M.F. och därvid bl. a. åberopat de erfarenheter man har
ifråga om otillåtna föremål som medförts till häktet. Däremot har Birgitta
Guntsch inte redovisat vilka bedömningar som legat till grund för åtgärden i
detta fall och i vad mån man därvid beaktat de formella förutsättningarna för
åtgärden och övriga omständigheter jag nyss redovisat. I avsaknad av
dokumentation går det inte att se vem som fattat kontrollbeslutet beträffande
M.F. och vad detta omfattat. Enligt delegationsordningen får tillsynsman
besluta om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Jag utgår därför ifrån
att det var tjänstgörande tillsynsmannen Inger Johansson som var ansvarig
för kontrollen som den rent faktiskt kom att utföras och det beslut som kan ha
fattats härom.

Beslutet om den ytliga kroppsbesiktningen synes emellertid av Birgitta
Guntschs yttrande hit att döma inte främst vara resultatet av en övervägd

prövning. Fastmer tyder svaret på att beslutet är en följd av en slentrianmässig
syn där varje intagen betraktas som en potientiell våldsverkare och där
man genomgående tillgriper alla de kontrollmöjligheter behandlingslagen
innehåller. Inger Johansson har därför av allt att döma bara följt den
”stadgade praxis” som utvecklats på allmänna häktet. Mot denna bakgrund
avstår jag från att driva frågan om hennes ansvar i saken vidare.

Ansvaret för det inträffade vilar i stället främst på Birgitta Guntsch i
hennes egenskap av styresman för häktet i Stockholm.

Det är självfallet helt oacceptabelt att det utvecklats en praxis som lett till
att en psykiskt sjuk människa utan given anledning fått underkasta sig en så
pass ingående och integritetskränkande undersökning som här blev fallet.
Det är också betänkligt att man från häktets sida inte ens i efterhand givit
uttryck för något som kan tolkas som ett beklagande av vad som inträffat.

Jag förutsätter att de samtal som förts mellan företrädare för kriminalvårdsstyrelsen
och Birgitta Guntsch lett till en sådan översyn av verksamheten
att denna numera står i samklang med den ordning jag här anvisat.

Detta ärende illustrerar på ett ganska dramatiskt sätt hur mer eller mindre
allvarliga brister och fel genom otillräcklig samverkan mellan myndigheter
och tjänstemän kan få för den enskilde medborgaren så allvarliga konsekvenser
som blivit fallet här.

Det är betänkligt att en patient som av två överläkare bedömts vara i behov
av vård kom att ställas utan den vården under två dagar. Det kan inte
godtagas att en psykiskt sjuk människa som av samhället mot sin vilja
omhändertagits för vård, i praktiken utestängs från den vård som bedömts
vara erforderlig.

Det är emellertid min förhoppning att det inträffade ändå har det goda
med sig att handräckningsuppdragen beträffande psykiskt sjuka i framtiden
kan ordnas på ett för den enskilde mer humant sätt. Det ankommer främst på
de i ärendet hörda centrala ämbetsverken att genom föreskrifter och på annat
sätt styra utvecklingen inom ramen för gällande lagstiftning. Målsättningen
måste vara att handräckningsuppdragen enligt 35 § LSPV sköts genom
polisens försorg och att i de fall där transportcentralens resurser av något skäl
måste tas i anspråk, uppdragen genomförs på ett godtagbart sätt. Även
sjukvårdens företrädare måste, som jag tidigare framhållit, beakta konsekvenserna
av en handräckningsbegäran.

Det kan emellertid ifrågasättas om transport av sjuka människor överhuvudtaget
hör hemma inom den nuvarande ordningen med transporter genom
kriminalvårdens transportorganisation.

Inom regeringskansliet pågår f. n. propositionsarbete med en ny lagstiftning
rörande den psykiatriska tvångsvården m. m. De synpunkter jag här
givit uttryck för bör ges regeringen till känna. Jag överlämnar därför en kopia
av detta beslut till regeringen.

Jag har i detta ärende samrått med JO Gunnel Norell Söderblom som
svarar för tillsynen över hälso- och sjukvården.

Fråga om tvång i samband med metadonbehandling
(Dnr 1535-1987)

I anmälan till JO uppgavs bl. a. följande.

Personer som behandlades med metadon vid Ulleråkers sjukhus och
psykiatriska kliniken, S:t Görans sjukhus hade uppgivit att patienterna
rutinmässigt får genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Omkring
30 procent av patienterna vid S:t Göran måste regelbundet lämna urinprov
på en specialbyggd toalett under noggrann uppsikt. Metadondosen hemlighålls
för patienten och åtminstone i ett fall har en begäran om sänkning av
dosen inte villfarits.

Det ifrågasattes om dessa inslag i behandlingsprogrammet var förenliga
med regeringsformen och hälso- och sjukvårdslagen.

Efter remiss anförde socialstyrelsen i huvudsak följande.

Patienterna vårdas under behandlingstiden enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Patienterna i metadonprogrammet går frivilligt med på de villkor, som
gäller för programmet. Vid brott mot villkoren kan de utestängas från
programmet. De har också möjlighet att själva avbryta behandlingen. Det
finns ingen för metadonprogrammet tillämplig lag som de i programmet
ingående tvångsåtgärderna och restriktionerna kan stödjas mot. Grunden är
i stället en frivillig överenskommelse. Det har hävdats att denna frivillighet är
illusorisk. Det kan ifrågasättas om restriktionerna bör anses godtagbara om
man bara tar hänsyn till de principer som bör gälla för hälso- och sjukvården i
allmänhet. I fråga om denna patientgrupp föreligger emellertid sådana
speciella omständigheter, att de tillämpade reglerna enligt socialstyrelsens
bedömande måste betraktas som tillåtna.

JO Gunnel Norell Söderblom anförde följande i beslut den 16 maj 1988.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare skyddad mot bl. a.
kroppsvisitation. Begränsning i detta skydd får enligt 2 kap. 12 § andra
stycket regeringsformen endast göras för att tillgodose ett ändamål som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Sådan begränsning får göras endast
genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag.

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) bygger på frivillighet. Tvångsåtgärder
kan således inte stödjas på lagen.

Lagen (1985:12) om kontroll av berusningsmedel på sjukhus gör det
möjligt för överläkaren vid sådan enhet vid ett sjukhus som är särskilt inriktat
på vård för missbruk av beroendeframkallande medel att ställa vissa villkor
för att ta in någon på sjukhuset för sådan vård. Överläkaren kan således
kräva att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning
och att patienten medger undersökning av vad han innehar eller får sig
tillsänt. Syftet med reglerna är att hindra att den som tas in för vård får
tillgång till alkohol och andra berusningsmedel, injektionssprutor, kanyler
eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika.

Den nämnda lagen gör det i huvudsak möjligt att tillgodose de synpunkter
som JO Sverne uttalade i beslutet den 9 september 1983 (JO 1984-85 s. 227).
Genom lagen har lagstiftaren accepterat att överläkare ensidigt får ställa upp

villkor för att ge viss vård (prop. 1984/85:46 s. 24).

Lagen äger emellertid endast tillämpning på en viss vårdenhet om
socialstyrelsen lämnat medgivande till att den tillämpas där. Varken
Ulleråkers sjukhus eller psykiatriska kliniken har ansökt om sådant medgivande
hos socialstyrelsen.

Genom de ändringar i brottsbalken som fr. o. m. den 1 januari 1988 gör det
möjligt att döma missbrukare till s. k. kontraktsvård får vidare anses
accepterat att samtycke kan lämnas till kontroller och föreskrifter i en
situation, där frivilligheten många gånger måste framstå som illusorisk i lika
hög grad som i den aktuella situationen.

Den som erbjuds metadonbehandling får ta del av de regler och villkor som
har uppställts för behandlingen. Jag kan mot bakgrund av socialstyrelsens
bedömning av de legala aspekterna på metadonprogrammet och lagstiftarens
ovan redovisade ställningstaganden beträffande kontroll av och villkor för
vården av missbrukare inte finna anledning till kritik mot de i anmälan
påtalade förhållandena. Jag vill erinra om att de uppställda restriktionerna
och villkoren har avseende på en alldeles speciell vårdform och inte innebär
att patienten utesluts från all vård. Det förhållandet att metadondosen
hemlighålls bör inte föranleda kritik med hänsyn till 7 kap. 3 § sekretesslagen,
som ger utrymme för att hemlighålla uppgifter för patienten om ett
utlämnande skulle äventyra vården. Jag vill erinra om att den som förvägras
en sådan uppgift har möjlighet att överklaga beslutet till kammarrätten.

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

Även under detta verksamhetsår har JO i ett flertal ärenden haft att ta
ställning till frågor om JO:s tillsynskompetens.

Utländska myndigheter står inte under JO:s tillsyn. I en anmälan begärdes
JO:s ingripande och utredning beträffande den vård och behandling klagandens
son erhållit i Jugoslavien. JO Norell Söderblom anförde följande.

JO har endast tillsyn över svenska myndigheter och där verksamma
tjänstemän. Jag har därför ingen möjlighet att villfara Er begäran om
utredning av behandlingen i Jugoslavien. Denna begränsning i JO:s tillsyn
innebär vidare att jag heller inte kan pröva försäkringsbolagens inställning i
saken.

Jag är således förhindrad vidta någon åtgärd med anledning av Ert brev
utan får med dessa besked avskriva ärendet från vidare handläggning här.

Regeringen, enskilda statsråd, riksdagen, dess ledamöter och organ står inte
under JO:s tillsyn. Således har avvisats klagomål mot statsministern,
justitieministern, försvarsministern, riksdagens förvaltningsstyrelse och riksdagens
andre vice talman Karl Erik Eriksson. I sistnämnda fall framhölls att
varken under utövandet av uppdraget som riksdagsledamot eller då riksdagsledamot
är riksdagens talman omfattas han/hon av JO:s tillsyn. Beträffande
klagomål mot regeringen och enskilda statsråd påpekar JO ofta i sina beslut,
att en parlamentarisk kontroll kan ske genom den granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning, som ankommer på
riksdagens konstitutionsutskott enligt regeringsformen 12 kap. 1 §.

Med anledning av anmälningar mot byggnadsstyrelsens generaldirektör
och en byggnadsdirektör vid samma verk för att den senare fått hyra en
lägenhet i en fastighet vid Drottningholm svarade JO Ragnemalm följande.

Från byggnadsstyrelsen har inhämtats bl. a. att det är ståthållarämbetet som
bestämmer vem som skall få hyra lägenhet i den ifrågavarande fastigheten.
Ämbetet har till uppgift att förvalta kunglig egendom och kan inte anses
utöva någon form av myndighet. Det står därför inte under JO:s tillsyn. Det
har vidare inte framkommit något som motiverar JO:s åtgärd såvitt avser
byggnadsstyrelsen. Jag avskriver därför ärendet här.

Klagomål mot utvecklingsfonden i Stockholms län för att den vägrat lämna
ut vissa handlingar besvarades av JO Norell Söderblom på följande sätt (jfr
även JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 188 f. och 1987/88 s. 180).

Enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen omfattar principen om handlingsoffentlighet
statliga och kommunala myndigheter. De regionala utvecklings -

14 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

fonderna är juridiskt sett stiftelser sorn tillagts vissa myndighetsuppgifter.
Detta innebär bl. a. att de vid utövandet av dessa uppgifter står under JO:s
tillsyn. Däremot följer inte av myndighetsutövningen att offentlighetsprincipen
är tillämplig på de handlingar som förekommer i denna verksamhet. Det
är tvärtom så att handlingsoffentlighet med två undantag (notarius publicus
och - i vissa delar - AB Svensk Bilprovning) inte gäller, om det myndighetsutövande
organet inte är en statlig eller kommunal myndighet.

Det anförda innebär att utvecklingsfonden inte haft någon skyldighet att
lämna ut de efterfrågade handlingarna till Er.

Jag kan för Er information tillägga, att regeringen i propositionen
1986/87:151, vilken ännu inte antagits i riksdagen, föreslagit ytterligare
utvidgning av offentlighetsprincipen till organ utanför myndighetsområdet.
De regionala utvecklingsfonderna omfattas dock inte av detta förslag.

I ett flertal anmälningar har klagomål riktats mot innehållet i tidningsartiklar,
radio- och TV-program. Tidningar och deras ansvariga utgivare, Sveriges
Riksradio AB med dess dotterföretag Sveriges Lokalradio AB, Sveriges
Television AB eller enskilda medverkande i radio- eller TV-program står dock
inte under JO:s tillsyn, varför klagomålen inte har upptagits till prövning.
Som exempel på hur JO bemöter klagomål i dessa hänseenden kan tas
följande beslut av chefsJO Eklundh.

TV-program behandlas i ansvarshänseende på samma sätt som tidningar och
andra tryckta skrifter, dvs. vad som syns och sägs i ett program kan i princip
endast angripas om det skulle ha utgjort tryckfrihetsbrott om gärningen hade
begåtts genom tryckt skrift. Det är justitiekanslern (JK) som prövar frågan
om det skall väckas allmänt åtal för sådana brott. Åtalet riktas i så fall mot
den programutgivare, som programmet enligt radioansvarighetslagen skall
ha. - Den som anser att ett program inneburit ett brott mot det avtal som
finns mellan staten och programföretaget kan vända sig till radionämnden,
som enligt radiolagen har att granska programmen.

Radionämnden står under JO:s tillsyn. JO-anmälningar mot nämnden tar
ofta sikte på nämndens bedömningar i beslut med anledning av kritik mot
radio- och TV-program. JO Ragnemalms beslut beträffande JO-anmälningar
mot nämnden har i flera fall utformats på följande sätt (jfr för övrigt
1983/84 års ämbetsberättelse s. 221 och s. 223 angående JO:s ställningstaganden
i bedömnings- och lämplighetsfrågor).

Radionämnden skall enligt sin instruktion genom efterhandsgranskning
övervaka att de företag, som enligt 5 § första stycket radiolagen (1966:755)
har rätt att sända radioprogram i rundradiosändning från sändare här i landet
(programföretag), utövar denna rätt i överensstämmelse med 6 § radiolagen
och de närmare bestämmelser om programverksamheten som har tagits in i
avtal mellan regeringen och företaget. Att JO har tillsyn över radionämnden
innebär inte att JO är en överinstans till vilken nämndens beslut kan
överklagas. JO kan alltså i regel inte överpröva nämndens beslut i sak. Vad
JO i huvudsak kan pröva är om nämnden vid sin handläggning har åsidosatt
bestämmelserna i gällande instruktion.

Mot bakgrund av det sagda har jag i det Ni skriver inte funnit skäl till något
ingripande mot radionämnden. Er anmälan avskrivs därför från vidare
handläggning.

Klagomål mot Fogdhyttans vårdhem och Stenbäckens sjukhem upptogs

inte till prövning i sak, då hemmen inte ägs av sjukvårdshuvudman utan drivs
enskilt.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga organisationer
och deras funktionärer har förekommit i stor omfattning men
avvisats under hänvisning till att de inte står under JO:s tillsyn. Som exempel
kan nämnas klagomål mot stiftelsen Kramfors Hyreshus, stiftelsen Karlshamnsbostäder,
stiftelsen Institutet för mikrovågsteknik vid Tekniska Högskolan
i Stockholm, stiftelsen Akademiska Föreningens Bostäder i Lund,
stiftelsen Hassela Solidaritet, HSB Huddinge-Botkyrka och Hyresgästföreningens
kontaktkommitté, Riksbyggens Bostadsrättsförening, en vice ordförande
i hyresgästförening, Svenska Mejeriers Riksförening u. p. a. (SMR),
Nordiska Samlarförbundet, Nykterhetsförbundet Verdandi, LO:s ordförande
Stig Malm och SSU-ordföranden Anna Lindh.

Klagomål mot statliga och kommunala aktiebolag har inte heller upptagits
till prövning (endast under en förutsättning kan ett aktiebolag stå under JO:s
tillsyn, nämligen om bolaget innehar ett uppdrag varmed följer myndighetsutövning
- tillsynen gäller då denna verksamhet). Klagomål har således
avvisats mot AB Tipstjänst, Systembolaget, AB Statens Anläggningsprovning,
Storstockholms Lokaltrafik AB, Göteborgs Stads Bostadsaktiebolag,
AB Botkyrkabyggen och Fastighets AB Kopparstaden, Falun. Klagomål
mot privata aktiebolag, banker, sparbanker, försäkringsbolag m.fl. har
också avvisats, t. ex. AB Volvo, Skånska AB, AB Iggesunds Bruk, Byggnads
AB Förvaltaren, Esselte Soliditet AB, Justitia Inkasso AB, Upplysningscentralen
AB, SE-banken, PK-banken, Uddevalla Sparbank, Folksam,
Ansvar, AB Parkab, Larm Assistans Parkeringstjänst AB, Kommunernas
Pensionsanstalt (KPA), Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF), Cancerfonden
och Kvinnojouren.

JO skall enligt 3 § lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän vid tillsyn över kommunala myndigheter beakta de former, i
vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Beslutande kommunala församlingar
och ledamöter i dessa omfattas ej av ombudsmännens tillsyn. Många
klagomål har inte upptagits till prövning under hänvisning till denna
begränsning i JO:s tillsyn. I ett ärende gällande handläggning inom en
kommun av frågor rörande icke kompetensenliga kommunala engagemang
uttalade JO Ragnemalm i sitt beslut inledningsvis följande:

Inom den kommunala sektom gäller vissa begränsningar för JO:s tillsyn.
Detta har delvis en historisk bakgrund. När den kommunala verksamheten i
samband med grundlagsändring år 1957 fördes in under JO:s tillsyn gjordes
vissa reservationer (första lagutskottets utlåtande 1957:33 s. 13-15, 34).
Man framhöll vikten av att tillsynen utövades med varsamhet, så att den
kommunala verksamheten inte hämmades. Att denna bedrivs under något
friare former än den statliga förvaltningsverksamheten ansågs ligga i den
folkliga självstyrelsens natur. JO:s ingripanden sades i princip böra begränsas
till mera flagranta fall. Det framhölls vidare, att det inte var meningen, att
JO skulle ingå i prövning av skälighetsfrågor, i vilka de kommunala organen
borde fritt bestämma, och inte heller i frågor om den kommunala kompetensen,
vilka frågor regeringsrätten hade att slutligt avgöra.

Det kan även sägas följa av rättskipningssystemets utformning, att JO inte
bör ägna sig åt fingranskning av gränsdragningsfrågor rörande den kommu -

nala kompetensen. Kommunerna får tillerkännas en viss frihet att i
kommunalbesvärsprocess driva en partsståndpunkt; avgörandet ankommer
på förvaltningsdomstol. Av viss betydelse är också det förhållandet, att ett
kommunalt beslut, som lämnas oöverklagat, i princip betraktas som rättsligt
giltigt (man talar ibland om lagakraftvinnandets konvalescerande verkan).

Min prövning av ärendet har skett mot bakgrund av det nu anförda.

I ett annat ärende framfördes klagomål mot en kommun och en tjänsteman
vid kommunens gatukontor för eftersatt snöröjning och sändning av gator.
JO Ragnemalm uttalade följande.

Kommunens författningsreglerade skyldigheter i sammanhanget framgår av
1 och 3 §§ allmänna ordningsstadgan (1956:617) samt 18 § renhållningslagen
(1979:596). Enligt dessa regler skall gator, allmänna vägar och annat, som
utgör allmän plats inom stadsplanelagt område, samt allmänna vägar inom
byggnadsplanelagt område genom bl. a. snöröjning och åtgärder mot halka
hållas ”i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens
belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk”.

Det är tydligt, att den berörda regleringen ger utrymme för olika meningar
om vilka krav som kan ställas på kommunens insatser. Utrymmet för JO att
ingripa är i sådana situationer begränsat. Vid en rättslig bedömning av den
kommunala myndighetens handlande har det också betydelse, i vad mån
kommunens högsta beslutande organ har anslagit medel, som räcker för
ändamålet. På denna punkt gäller att JO inte har tillsyn över kommunfullmäktige.

Mot den nu nämnda bakgrunden har jag inte funnit det meningsfullt att för
min del inleda någon mer allmänt inriktad undersökning i saken.

En annan anmälan mot en kommun gällde en utrikes tjänsteresa som ett
antal befattningshavare i kommunen företagit i syfte att studera en badanläggning.
JO Ragnemalms beslut innehöll följande formulering.

JO:s huvuduppgift är att tillvarata den enskildes intresse av en lagenlig och
korrekt behandling från de offentliga organens sida. Inom området för den
kommunala självstyrelsen, som inte är närmare reglerat i lag, är utrymmet
för JO att ingripa mera begränsat. Granskningen av de kommunala
förvaltningsorganens verksamhet ankommer i stället i första hand på
kommunens revisorer. De har att pröva, om verksamheten har utövats på ett
ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om
den kontroll som har utövats inom nämnderna är tillräcklig. Det är sedan en
uppgift för den folkvalda församlingen - dvs. kommunfullmäktige - att på
grundval av revisorernas berättelse ta ställning i frågor om ansvarsfrihet
m. m.

Mot bakgrund av det anförda har jag inte funnit tillräckliga skäl att inleda
någon undersökning i saken. Er anmälan avskrivs därför från vidare
handläggning.

Offentlighet och sekretess m. m.

Tjänstemans yttrandefrihet
(Dnr 190-1988)

Bakgrund

Den 23 januari 1987 förekom i Expressen en insändare av byrådirektören
Dennis Brinkeback vid riksförsäkringsverket. Enligt insändaren hade Brinkeback
med anledning av de debattartiklar, som han hade skrivit i Svenska
Dagbladet angående etableringskontroll för tandläkare, utsatts för ”ett
pressande korsförhör” av verkets generaldirektör. Brinkeback anförde i
insändaren vidare bl. a.

Bl. a. beskylldes jag för att ha försökt tala å hela myndighetens vägnar. En
orimlig anklagelse - jag har skrivit debattartiklar i mängder med tidningar i
flera år, och alla har förstått att jag uttalat privata åsikter. Det har även
generaldirektören förstått, men han använder frågeställningen för att få tyst

på mig. Jag har därefter blivit utsatt för ytterligare förhör av chefer på

olika nivåer på verket. Verksledningen är ytterst irriterad på att man inte
lyckas få tyst på mig. Av en händelse - som såg ut som en tanke - blev jag
strax därefter erbjuden omplacering till en annan enhet på verket. Vad kan
då vi statsanställda lära av det inträffade? Jo, att var och en som begagnar sig
av det tryckta ordet måste räkna med att utsättas för hårda ”hearings” med
anledning av sina artiklar. Tryckfrihetsförordningen bör med andra ord tas
med en stor nypa salt - åtminstone när det gäller statsanställda.

Brinkeback var vid ifrågavarande tid anställd på riksförsäkringsverket inom
den enhet som handlade bl. a. etableringsfrågor för privattandläkare. I
augusti och september 1984 uttalade Brinkeback i två artiklar kritik mot
Gävleborgs läns landsting. I den senare artikeln, som publicerades den 4
september 1984, bemötte Brinkeback de uttalanden som gjorts av tandvårdsnämndens
ordförande Bengt-Åke Gustafsson. I den artikeln riktade Brinkeback
kritik mot landstingets sätt att, när de får reda på att nyetablering sökts
till en viss ort, omfördela sina folktandvårdsresurser till det området. Vidare
förekom kritik mot landstinget för att landstinget sökt ”få död på en
privatetablering”. I artikeln uttalade Brinkeback följande.

När det gäller de två saker som debatten handlar om kan jag framhålla att när
det gäller sättet att omdisponera resurser vid ansökningar om nyetablering är
vi alla som arbetar med etableringsfrågor på riksförsäkringsverket eniga om
att landstingen inte bör agera så. Även tandläkarförbundet har samma
inställning. Även beträffande det aktuella förfarandet för att få död på en
etablering i Sandvikens kommun är vi eniga om att det formellt inte går att
stoppa förfarandet, men att det är anmärkningsvärt att landstinget agerar
som det gör. I sak har jag alltså stöd för den kritik jag kommer med både från
de som arbetar med etableringsfrågor på riksförsäkringsverket och även från
experter utanför verket. Jag förstår att Gustafsson är illa berörd av kritiken
och att han helst vill ha tyst på den. Det är därför han försöker göra gällande
att jag står ensam bakom kritiken.

214

Vid tiden för den sista artikeln hade till riksförsäkringsverket inkommit en
förfrågan från Bengt-Åke Gustafsson ställd till generaldirektören. I skriften
uttalade Gustafsson bl. a. att om verket hade något att anmärka på var det
Gustafssons förhoppning att i fortsättningen få höra det direkt från verkets
ledning och inte läsa kritiken i pressen först.

Generaldirektören K. G. Scherman besvarade brevet den 11 september
1984, varvid han underrättade Gustafsson om att Brinkeback uttalat sig som
privatperson. Scherman anförde vidare i brevet.

Att alls kommentera vad medarbetare i sådant sammanhang uttrycker
rymmer stora konstitutionella och arbetsrättsliga problem. Dessutom är det
från verkets synpunkt inte önskvärt att dess medarbetare skall kunna tvinga
myndighet ut i debatt genom att blanda sina olika roller medarbetare och
privatperson.

Sedan Scherman redogjort för verkets massmediepolicy anförde han vidare.

Som synes slår verket uttryckligen vakt om medarbetarnas självklara rätt och
möjlighet att delta i den allmänna debatten och där bidra med sina
sakkunskaper. Massmediepolicyn anger emellertid också vissa gränser som
bör iakttas när medarbetarna framför sina personliga åsikter.

Den aktuella författaren har skrivit på samma sida vid ett flertal tillfällen. I
sin senaste artikel publicerad i SvD 1984-09-04 uttalar Brinkeback sig för
”alla som arbetar med etableringsfrågor på Riksförsäkringsverket”. Ordvalet
kunde ge intryck av att Brinkeback uttalar verkets mening. Någon
täckning för detta har han inte, och det inträffade är högst beklagligt.

Jag har nu - med anledning av risken att denna typ av artiklar förväxlas
med uttalanden från verket - vid samtal med Brinkeback dels allmänt
understrykit hur angeläget vi anser det vara att medarbetarna inte skriver på
ett sätt som är ägnat att leda till förväxlingar, dels delgivit honom min här
refererade åsikt om artikeln 1984-09-04.

Utredning

JO beslöt med anledning av de uttalanden som Brinkeback gjort i insändaren
inhämta yttrande från riksförsäkringsverket. Scherman häri yttrande anfört
bl. a.

Brinkebacks insändare innehåller dels hans åsikter och slutsatser angående
ett samtal som han har haft med mig med anledning av en tidningsartikel han
författat, dels ett antal påståenden om händelser inom verket, dels hans
generella åsikt angående statsanställdas möjligheter att delta i samhällsdebatten.

Det av Brinkeback refererade samtalet med mig har han tolkat som ett
”pressande korsförhör”, syftande till att hindra hans deltagande i samhällsdebatten.
Ifrågavarande samtal finns berört i bilagda brev 1984-09-11 till

tandvårdsnämndens ordförande i Gävleborgs läns landsting Bengt Åke

Gustafsson med anledning av dennes brev till mig 1984-08-23 . Av breven

framgår att en av Brinkeback författad debattartikel av Bengt Åke Gustafsson
uppfattats som kritik från riksförsäkringsverket mot landstinget. I brevet
berör jag emellertid främst en senare artikel av Brinkeback i samma ämne

. I mitt brev informerar jag Gustafsson om att Brinkeback uttalat sig som

privatperson och att hans synpunkter inte återgav RFV:s åsikter. I brevet
återger jag också ett utdrag ur verkets massmediepolicy för att sätta in min
inställning i dessa frågor i sitt sammanhang.

Det samtal som Brinkeback hänsyftar på, vid vilket jag och byråchefen
Arvo Marits var närvarande, kom till i det enda syftet att i förväg informera
Brinkeback om min avsikt att sända brevet och om dess innehåll. Jag fick vid
samtalets inledning genast klart för mig, att Brinkeback hade den uppfattningen,
att jag skulle ha ett annat syfte med samtalet, nämligen att hindra
honom i hans publicistiska verksamhet. Jag försökte övertyga honom om att
så inte var fallet. Bl. a. hänvisade jag till verkets massmediepolicy med dess
klara konstaterande av vars och ens rätt att delta i den allmänna debatten. Jag
försökte också få förståelse för min synpunkt, att det blir problematiskt för
verket om medarbetare i debatten uttrycker sig så, att det blir oklart om de
talar som privatperson eller som företrädare för verket. Jag framhöll också
att ett referat av typen ”alla som behandlar etableringsfrågor på verket
tycker...” kan uppfattas som stötande och störande av arbetskamraterna
(om man inte i förväg kommit överens om att en företräder alla).

Brinkeback hävdar i sin insändare att jag framfört ”en orimlig anklagelse”
- där jag enligt min minnesbild använde ordvalet att risk för missförstånd
förelåg - om att man kunde uppfatta att han talade å verkets vägnar. Jag kan
nu i den delen konstatera, att själva grunden för samtalet med Brinkeback,
nämligen min avsikt att skriva till tandvårdsnämndens ordförande Bengt Åke
Gustafsson, just handlade om en berörd person som hade kommit i
tvivelsmål om det var riksförsäkringsverkets eller Brinkebacks åsikter som
framfördes. Att jag själv förstått att Brinkeback framförde sina egna åsikter
är ju uppenbart, eftersom jag visste att hans åsikter inte överensstämde med
verkets.

Vad gäller Brinkebacks påståenden om ”förhör av chefer på olika nivåer”
kan jag inte utan närmare precisering från Brinkebacks sida närmare
kommentera eller utreda den frågan, i annan mån än att några sådana förhör
inte är kända av dem av Brinkebacks nuvarande och tidigare chefer som jag
haft tillfälle att samtala med om den saken.

Slutligen tar Brinkeback upp frågan om sin omplacering inom verket.

I denna fråga har byråcheferna Marits, chef för sjukförsäkringsbyrån och
Strand, chef för lagbyrån givit följande redogörelse.

”Brinkeback arbetade på sin tidigare arbetsplats, vårdersättningssektionen
på sjukförsäkringsbyrån, i huvudsak med etableringsfrågor för privattandläkare.
Hans arbetsuppgifter omfattade således frågor som rörde ett
system som han i grunden var emot, en inställning som var väl känd redan
innan han publicerade sina artiklar i ämnet. Det är ju dock ingen tvekan om
att hans artiklar tydliggjort hans inställning. Enligt Marits bidrog den
beskrivna situationen till att det blev en försämring av den interna arbetsmiljön
på sektionen. Han framhåller också att Brinkeback i olika sammanhang
markerat sitt ringa engagemang i sektionens övriga arbetsuppgifter.

Som arbetsgivare måste man, fortsätter Marits och Strand, givetvis i den
situationen fråga sig om det är välmotiverat att låta en medarbetare fortsätta
med ett sådant arbete. Man måste överväga om det finns andra arbetsuppgifter
inom verket som av vederbörande kan kännas mera motiverade att utföra
och som passar hans kvalifikationer. På sikt måste detta bedömas vara till
nytta för alla parter. Frågan om att erbjuda Brinkeback andra arbetsuppgifter
kom mot denna bakgrund upp till övervägande. Det blev möjligt att
erbjuda honom nya arbetsuppgifter i samband med att en handläggare på
lagbyrån begärt att få byta arbetsplats och arbetsuppgifter. Handläggaren på
lagbyrån erbjöds arbete på vårdersättningssektionen på sjukförsäkringsbyrån
och accepterade detta. Brinkeback erbjöds arbete på lagbyrån, vilket han
också accepterade. Enligt Strand finner han sitt arbete på lagbyrån mer
intressant än det tidigare och har enligt hennes uppfattning funnit sig väl till
rätta.”

Själv vill jag i denna del redovisa följande bedömning.

Omplacering kom till stånd som ett led i en personalpolitisk åtgärd som
berörde två personer. En handläggare på lagbyrån begärde att få byta
arbetsplats och arbetsuppgifter. Denne erbjöds arbete på vårdersättningssektionen
på sjukförsäkringsbyrån och accepterade detta. Brinkeback
erbjöds arbete på lagbyrån, vilket han också accepterade. Att i efterhand
rekonstruera skälen till en genomförd frivillig omplacering där de inblandade
cheferna uppfattat att den var till fördel för alla parter är inte lätt. Även med
den reservationen finner jag att de omständigheter som enligt den återgivna
redogörelsen förelåg sammantaget väl motiverade att Brinkeback erbjöds
nya arbetsuppgifter.

Brinkeback har bemött vad verket har anfört.

Bedömning

JO Gunnel Norell Söderblom anförde i beslut den 25 februari 1988 följande.

I de grundläggande fri- och rättighetsreglerna i regeringsformen stadgas i 2
kap. 1 § att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
yttrandefrihet, dvs. ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”.

När det gäller tryckfriheten hänvisar regeringsformen till tryckfrihetsförordningen
(TF). 11 kap. 1 § tredje stycket TF föreskrivs att det står envar
fritt att, i alla de fall då ej annat är i tryckfrihetsförordningen föreskrivet,
”meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift” till skriftens författare eller utgivare. Den som lämnar
meddelande för införande i tryckt skrift blir ansvarig för meddelandet endast
i de fall som räknas upp i 7 kap. 3 § TF, dvs. främst brott mot rikets säkerhet
och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag.

Vad som förekommer i det nu föreliggande ärendet ger mig därutöver
anledning framhålla följande.

Ett av de viktigaste syftena med den grundlagsfästa yttrande- och
tryckfriheten är att en fri kritik mot vad som uppfattas som missförhållanden i
samhället skall kunna framföras. Denna rätt att kritisera gäller givetvis också
för de tjänstemän som i sitt dagliga arbete anser sig stöta på olyckliga
konsekvenser av en viss lagstiftning som de är satta att tillämpa. Jag vill i
detta sammanhang särskilt peka på reglerna om den s. k. meddelarfriheten
för offentliga funktionärer och på förbudet för den offentliga arbetsgivaren
att efterforska källan till uppgifter i massmedierna.

Utövandet av den yttrandefrihet som sålunda tillkommer myndigheternas
anställda är emellertid inte alltid helt oproblematisk. En grundsats i vår
samhällsordning är att den som i egenskap av anställd vid en myndighet har
att tillämpa i grundlagsenlig ordning tillkommen lagstiftning skall fullgöra
denna uppgift i enlighet med lagstiftarens intentioner. En öppet redovisad
negativ inställning till lagstiftningen från den tillämpande tjänstemannens
sida kan i vissa fall tänkas ge arbetsledningen befogad anledning att förmoda
att tjänstemannen inte fullgör sina arbetsuppgifter på det sätt som är avsett. I
vissa fall kan tjänstemannens inlägg i den offentliga debatten tänkas stå i
direkt strid med de samhälleliga intressen som bär upp myndighetens
verksamhet.

Det är knappast möjligt att ange några generella riktlinjer för hur
arbetsledningen bör handla i fall av nu nämnt slag. Allmänt kan emellertid
sägas att alla åtgärder från dennas sida måste präglas av respekt för det
grundläggande värde som yttrandefriheten utgör i vårt samhälle; ingen skall
behöva känna oro för att hans deltagande i samhällsdebatten skall leda till
kritik eller andra negativa konsekvenser för honom.

Detta innebär emellertid inte att arbetsledningen måste förhålla sig passiv
till de uttalanden som görs i kraft av yttrandefriheten. Arbetsledningen kan
t. ex. själv bemöta uppgifterna genom egna uttalanden i massmedierna.

I det här aktuella fallet har de problem som kan uppkomma vid konflikten
mellan yttrandefrihetsintresset och det allmänna intresset av att en myndighets
verksamhet fullgörs på avsett vis inte ställts på sin spets. De diskussioner
mellan Brinkeback och verksledningen som haft sin grund i Brinkebacks
debattartiklar har inte gällt de åsikter som Brinkeback framfört utan har
väsentligen avsett frågan om läsaren kunnat få intrycket att Brinkeback
uttalade sig på myndighetens vägnar.

Jag kan för egen del konstatera att Brinkeback i artikeln den 4 september
1984 uttalat sig på ett sätt som kunnat ge läsaren det intrycket att Brinkeback
företrädde om än inte riksförsäkringsverket så i vart fall den enhet inom
verket som handlade etableringsfrågor. Det finns inte anledning att kritisera
verksledningen för att den har påtalat detta för Brinkeback. Det kan vidare
konstateras att Brinkebacks omplacering inom verket har tillkommit i
samråd med honom.

Samtidigt som jag beaktar de omständigheter som har redovisats nu anser
jag mig inte kunna lämna utan avseende Brinkebacks påstående om att vad
som förevarit för honom framstått som repressalier för att han har tagit del i
debatten.

Vad som har förekommit i detta ärende och i ett annat ärende som har
handlagts av mig (dnr 302-1987) tyder på att det råder viss osäkerhet inom
verket om yttrandefrihetens gränser i förhållande till verkets ledningsansvar.
Detta kan leda till inte bara att sådana åtgärder vidtas som är oförenliga med
yttrandefriheten utan också till en osäkerhet hos de anställda, som kan
hämma den fria debatten och urholka yttrandefriheten. Det finns därför
enligt min mening anledning att inom verket till en fortsatt diskussion ta upp
de olika frågor som de nu angivna ärendena rörande yttrandefriheten har
aktualiserat.

Upptagen fråga om sekretesslagens regler åsidosatts av
personal vid Roslagstulls sjukhus, Stockholm, i vården av en
man som insjuknat i AIDS

(Dnr 1831-1988)

Bakgrund

Med anledning av de uppgifter som lämnades i pressen om att sekretessen
åsidosatts vid Roslagstulls sjukhus upprättades vid JO-ämbetet den 3 augusti

1987 en promemoria med följande innehåll.

I massmedierna har under de senaste dagarna förekommit uppgifter om att
personal vid Roslagstulls sjukhus åsidosatt sekretesslagens bestämmelser i
vården av en man, som insjuknat i AIDS. Enligt uppgifter bl. a. i Aftonbladet
(30/7) är sekretesskyddet bristfälligt då patient mottas vid sjukhuset för test.
På ledarsidan i Expressen (31/7) sägs bl. a. att en sjuksköterska uttalat att
informationen till personalen om sekretesslagens regler är bristfällig: ”Den
information vi har fått har vi skaffat oss själva. Vi har inte haft någon tid
avsatt för utbildning.” Enligt en artikel i Expressen (30/7) har en facklig
företrädare framhållit bl. a. att det under sommaren finns gott om ovan
personal som kanske inte har den självklara insikten om att anonymitetsskyddet
inte får brytas.

Omständigheterna såsom de redovisats i massmedierna är sådana att det
finns skäl att genom remiss till sjukvårdshuvudmannen begära utredning.
Utredningen bör i första hand avse frågan om personal vid sjukhuset brutit
sekretessen genom att lämna ut uppgifter om mannens sjukdomstillstånd.
Utredningen bör vidare avse vad som förekom då mannen mottogs för test.

Sjukvårdshuvudmannen bör avge yttrande över den verkställda utredningen.
I yttrandet bör vidare särskilt anges vilken utbildning i sekretesslagens
regler som ges personalen vid sjukhuset och vilka åtgärder som sjukvårdshuvudmannen
avser att vidta för att säkerställa att patienterna kan ges det
skydd som sekretesslagen förutsätter.

Utredning

JO Norell Söderblom beslöt om remiss till hälso- och sjukvårdsnämnden vid
Stockholms läns landsting i enlighet med vad som anförts i promemorian.

Nämnden verkställde utredning samt avgav yttrande.

Vid nämndens utredning inhämtades upplysningar av klinikchefen vid
Roslagstulls sjukhus professorn Sven Britton, tf. biträdande överläkaren
Per-Olov Pehrson, mottagning 7, Roslagstulls sjukhus, samt av sjukhusdirektören
vid nordöstra sjukvårdsområdet Göran Rådö.

Britton har hänvisat till ett yttrande till socialstyrelsen, vari han har anfört
bl. a.

Ursprunget till den diskussion styrelsen refererar till utgörs av uttalanden av
en patient vid Roslagstulls sjukhus, som av en anonym journalist från
Aftonbladet fått uppgiften att personal på Roslagstulls sjukhus till Aftonbladet
förmedlat uppgiften att patienten vårdades på Roslagstulls sjukhus under
diagnosen AIDS. De anonyma påtryckningarna från Aftonbladets sida fick
den för AIDS-situationen positiva följden att patienten tidigarelade offentliggörandet
av sin sjukdom. Uppgifterna om sekretessläckage kom alltså från
en anonym journalist och de kan följaktligen inte spåras. Journalister skulle
för övrigt under alla omständigheter vägra att röja sin uppgiftslämnare.

Vi inbillar oss inte att sekretessen inom sjukvården - inklusive Roslagstull
- är absolut, emedan det är människor och inte maskiner som effektuerar
lagen. Vi anser att den ovan angivna incidenten effektivt tar kål på illusionen
att sekretessen är absolut vattentät. Vi har emellertid ingen anledning att
misstänka att Roslagstulls personal skulle vara speciellt bristande vad gäller
sekretess. Snarare har vi här en större uppmärksamhet på dessa frågor som
aktualiseras speciellt inom ett av våra specialområden, vården av HIVinfekterade.

Alla nyanställda upplyses rutinmässigt om sekretesslagens innehåll och de
får skriva på en förbindelse att de tagit del av och förklarat sig villiga att följa

sekretesslagens krav. Vid de allmänna avdelningsföreståndarmötena tas
regelbundet sekretessfrågor upp och dessa diskussioner refereras sedan på
avdelningarna.

I anslutning till den ovan angivna incidenten hölls den 3.8 kl 14.00-15.00
ett allmänt möte om sekretess och anonymitet dit alla anställda var
anmodade att komma. Vid detta möte inskärptes ytterligare en gång - utöver
de individrättsliga frågorna - betydelsen av sekretessen för ett bevarat
förtroende hos allmänheten för sjukvården.

Slutligen planerar vi att inom en snar framtid samtliga remisser skall
märkas med uteslutande tiosiffriga personnummer och initialer. Härmed
jämställs alla patienter i detta avseende samtidigt som vi minskar risken
(frestelsen) för att sjukvårdspersonal utan direkt daglig kontakt med
patienten skall avslöja patientens identitet i sjukvårdssammanhanget. Vi
fortsätter alltså att hålla sekretessfrågorna levande.

Britton har tillagt att berörd avdelningspersonal samfällt och individuellt
förnekat att de skulle ha läckt upplysningen till Aftonbladet, att patienten
vårdades på sjukhuset för AIDS. Britton har förklarat sig sakna anledning att
betvivla sanningshalten i dessa förnekanden.

Pehrson har lämnat följande information angående mottagandet av
patienter som söker för HIV-serologi.

Flertalet av de patienter som kommer till mottagning 7 vid Roslagstulls
sjukhus gör detta efter föregående telefonkontakt, vissa patienter kommer
upp spontant och framförallt gäller detta missbrukare eller f. d. missbrukare,
vilka känner till att vi har en öppen mottagning tisdag och torsdag em. riktad
just till missbrukare.

Vid detta första besök tillfrågas patienten om han eller hon vill vara
anonym i samband med provtagningen och får i sådant fall en bricka utan
uppgift om personnummer eller namn (ex 1987-236674). Om hon eller han
inte vill vara anonym stämplas en plastbricka med fullständig identitet upp.

Patienten sätter sig sedan i väntrummet och väntar på att hon eller han blir
uppropad med nummer eller förnamn till den läkare/sjuksköterska som ska
ta hand om henne/honom.

Vid det då följande samtalet diskuteras anledning till provtagningen, vi
frågar om ev. riskbeteende och ev. symptom samt för framförallt en
diskussion om möjligheten av att undvika ett fortsatt riskbeteende.

Därefter tas i flertalet fall ett blodprov varvid remissen märks antingen
med fullständig identitet eller med ovan angivna sifferkombination. Plastbrickan
(hur den än ser ut) bevaras därefter av patienten.

Hon eller han får sedan en återbesökstid (om vi bedömer att stor risk för
HIV-positivitet föreligger eller om detta anses motiverat med anledning av
patientens psykiska tillstånd), i vissa fall kommer vi överens om att meddela
resultatet per brev eller telefon.

Om resultatet sedan är positivt följes patienten med regelbundna besök
här på mottagningen eller vid annan mottagning. Om resultatet är negativt
men kortare tid än sex månader förflutit från senaste smittotillfälle rekommenderas
patienten ifråga ett återbesök med förnyad provtagning då denna
tid förflutit.

Om resultatet är negativt och det redan gått mer än sex månader sedan
möjlig smittoexposition förs i regel på nytt en diskussion om möjligheterna
att undvika ett upprepande och därefter avskrivs patienten från vår
mottagning.

Samtliga journalhandlingar bevaras i ett speciellt arkiv som finns på
mottagning 7.

Rådö har anfört bl. a. följande.

Har brott mot sekretessen förekommit?

Ingenting har framkommit som bekräftar att personal vid Roslagstulls
sjukhus åsidosatt sekretesslagens bestämmelser. Personal som hade kännedom
om fallet har samfällt och individuellt förnekat att de skulle ha
informerat obehöriga om patientens sjukdom. Förvaltningen saknar möjligheter
att på annat sätt utreda frågan.

Vad förekom då mannen mottogs för test?

Patienten mottogs inte vid Roslagstulls sjukhus för test. Han vill inte uppge
vid vilket sjukhus testet utfördes.

Utbildning i sekretessfrågor

I all utbildning för befattningshavare med fastställd behörighet, t. ex.
sjuksköterskor, ingår sekretess/etik i grundutbildningen.

Vid anställningstillfället görs en genomgång av anställningsvillkoren med
den nyanställde som kvitterar mottagandet av information rörande tystnadsplikten.
Den nyanställde tilldelas broschyren ”Tystnadsplikt och sekretess
inom sjukvården”.

Personal vid Roslagstulls sjukhus får dessutom följande information
beträffande tystnadsplikten.

Allmän introduktion för samtlig nyanställd personal enligt ett för Danderyds
sjukhus och Roslagstulls sjukhus gemensamt program.

Filmen ”Tystare” 19 min. visas och diskuteras. Diskussionen anpassas
efter målgruppen. Broschyr om telefonkultur i vården utdelas till varje
deltagare. I denna berörs tystnadsplikten på sid 3.

Den allmänna introduktionen är obligatorisk för samtliga personalgrupper.

Inskolning av sjukvårdsbiträden som saknar utbildning

Information om tystnadsplikten lämnas på inskolningens första dag enligt
fastställt schema. Varje deltagare erhåller ett kompendium för vårdpersonal
där tystnadsplikten ingår som ett delmoment. Varje deltagare får dessutom
broschyren ”Hänsyn”. I broschyren påminns om tystnadsplikten på omslagets
insida.

Intern-TV

På Roslagstulls sjukhus finns intern-TV där program kan visas alla tider på
dygnet. Filmen ”Tystare” finns alltid tillgänglig för visning vid behov med
uppföljande diskussion på vårdavdelningar.

På Roslagstulls sjukhus samlas klinikchefer, avdelningsföreståndare,
klinikföreståndare, utbildningsledare m. fl. regelbundet för interna frågor.
Sekretessfrågor förekommer nästan alltid. Diskussionerna rör mest den
praktiska tillämpningen av sekretessen. Dessutom har vid ett tillfälle våren
1986 en jurist informerat om sekretesslagen enligt personalens önskemål.
Etik och tystnadsplikt tas även upp vid många andra utbildningstillfällen på
Roslagstulls sjukhus.

Personalen på Roslagstulls sjukhus har dessutom möjlighet att delta i de
speciella etikkurser i ansvarsfrågor som anordnas för personal inom sjukvårdsområdet.

Det uttalande från en sjuksköterska som citeras i JO:s remiss är svårt att
förstå mot bakgrund av ovan redovisade information.

Åtgärd för att säkerställa patientens sekretesskydd

Med anledning av de uppgifter som förekommit planeras intensifierade
utbildnings- och informationsinsatser till personalen om tystnadsplikt och
sekretess samt en genomgång av de sekretessrisker som kan finnas t. ex. i
väntrum, mottagningsrum o. s. v. Detta arbete kommer att ledas av en
arbetsgrupp som tillsätts av central förvaltning. Om brister ur sekretessynpunkt
upptäcks ska dessa givetvis åtgärdas. Möjligheterna att förbättra
sekretessen genom att införa patientbrickor med endast tiosiffriga personnummer
och initialer ska utredas.

Det informationsmaterial som omnämns i Rådös yttrande har bilagts hälsooch
sjukvårdsnämndens remissvar.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har i yttrande anfört bl. a.

Ärendet har utretts av klinikchefen vid Roslagstulls sjukhus och av sjukhusdirektören
vid nordöstra sjukvårdsområdet. Som framgår av dessa yttranden
har inget framkommit som bekräftar att personal vid Roslagstulls sjukhus
åsidosatt sekretesslagens bestämmelser. Den aktuella patienten mottogs inte
för test vid Roslagstulls sjukhus. Han vill inte heller uppge var testet
utfördes.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har ingen möjlighet att utreda frågan
ytterligare.

För att om möjligt förbättra sekretesskyddet har inom nämndens förvaltning
i dagarna tillsatts en arbetsgrupp. Gruppen kommer inte enbart att
syssla med informations- och utbildningsfrågor utan även kartlägga de
sekretessrisker som kan finnas vid mottagningar, laboratorier, journalhantering
m. m.

Bedömning

JO Gunnel Norell Söderblom anförde i beslut den 2 mars 1988 följande.

Bestämmelser om sekretess på den allmänna hälso- och sjukvårdens
område finns i 7 kap. 1-3 §§ och 6 § sekretesslagen. Huvudregeln är att det
råder sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden. Sådan uppgift får enligt 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen
lämnas ut endast om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Det saknar därvid
betydelse om uppgiften förekommer i en handling eller endast muntligt.

Som framgår av det anförda råder inom hälso- och sjukvården ett mycket
starkt sekretesskydd. Den enskilde skall kunna vända sig till sjukvården i
förvissning om att de uppgifter som han lämnar - och som från integritetssynpunkt
ofta är mycket känsliga - inte kommer till någon obehörigs kännedom.

Särskilt viktigt framstår sekretesskyddet vid de insatser som nu görs för att
möta det allvarliga hot mot folkhälsan som HIV/AIDS utgör. Jag beaktar
därvid särskilt följande.

HIV-testning är ett viktigt led i AIDS-bekämpningen. Det är av central
betydelse att kunna nå kunskap om hur HIV-smittan sprider sig i samhället.
Genom HIV-testning och en effektiv smittspårning kan en sådan kunskap
nås. Särskilt viktigt är det att de som befarar att de blivit HIV-smittade utan
dröjsmål vänder sig till sjukhus för test. Omfattande åtgärder vidtas också för
att nå dem som befinner sig inom s. k. riskutsatta grupper med erbjudanden
om frivillig HIV-testning. Landstingen har också snabbt ökat sina resurser
för att kunna möta efterfrågan på HIV-tester. Förutom de möjligheter till
kartläggning av smittspridningen, som kan nås vid sådan test, kan rådgivning
ges och information lämnas. En sådan rådgivning kan vara ett betydelsefullt
inslag i åtgärderna för att förhindra smittspridning.

En av de viktigaste förutsättningarna för att kunna nå en sådan utökad
frivillig HIV-testning är att sjukvården kan förhålla sig så att den som vänder
sig till sjukhuset för test kan känna full trygghet för att han i sina kontakter
med sjukhuset kan ges det sekretesskydd som lagstiftningen erbjuder.
Vinner den uppfattningen insteg hos allmänheten att ett fullgott sekretessskydd
inte kan upprätthållas vid HIV-testning, kan arbetet med att begränsa
smittspridningen väsentligt försvåras.

Det är därför viktigt att inte bara informera om de möjligheter till frivillig
test som finns utan även om de former i vilka test genomförs och om det
sekretesskydd som därvid kan ges den sökande. Det kan för den enskildes
vilja att söka sjukhus för test vara av avgörande betydelse att han kan känna
säkerhet för att sekretessen kan upprätthållas.

Sekretessfrågorna får samma tyngd för dem som befinns vara HIVpositiva.
För patientens vilja att bibehålla den behandlingskontakt med
sjukhuset som är nödvändig, är det av största betydelse att patienten inte
behöver befara att uppgifter om honom kommer till obehörigs kännedom.

Det är mot den nu angivna bakgrunden allvarligt när det i pressen
förekommer uppgifter om att sekretessen har åsidosatts vid ett sjukhus och
att den utbildning i sekretessfrågor som ges där är bristfällig.

Den utredning som jag har företagit nu ger emellertid en annan bild av
förhållandena vid Roslagstulls sjukhus än den som har redovisats i tidningarna.

Först kan konstateras att den ifrågavarande patienten inte har tagits emot
för test vid Roslagstulls sjukhus. Jag vill emellertid i det sammanhanget
särskilt nämna att man vid sjukhuset avser att vidta åtgärder för att förbättra
sekretesskyddet för dem som vänder sig till sjukhuset för test. Särskilt
angeläget synes därvid vara att minska riskerna för sådana namnangivelser
vid mottagning eller i väntrum som kan avslöja någons identitet vid sökande
av test. Givetvis är det också angeläget att utreda om sekretesskyddet på
annat sätt kan förbättras vid de HIV-tester som erbjuds allmänheten.

Det är vidare viktigt att slå fast att den utredning, som har företagits, inte
visat att någon vid sjukhuset åsidosatt sekretessen genom att namnge den
ifrågavarande patienten. Det finns inte anledning anta att en fortsatt
utredning av vad som förekommit på sjukhuset skulle leda till en annan
bedömning.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har redovisat den utbildnings- och informationsverksamhet
i sekretessfrågor som bedrivs inom sjukhuset. Sådan

grundläggande information är givetvis av stor betydelse. Samtidigt finns det
ändå en risk för att sekretessfrågorna i vård- och behandlingsarbetet inte får
den framskjutna ställning som deras vikt nödvändiggör. Det är därför
angeläget att inte bara ha en fortlöpande uppmärksamhet på hur sekretessskyddet
kan förbättras utan också att genom återkommande samtal och
diskussioner med sjukvårdspersonalen hålla sekretessfrågorna aktuella.

Genom den arbetsgrupp som nu har tillsatts inom förvaltningen kan
ytterligare underlag nås för bedömningen av vilka åtgärder som behöver
vidtas för att förbättra sekretesskyddet. Jag emotser en redovisning av
resultatet av arbetsgruppens arbete.

Med de uttalanden som har gjorts nu avslutar jag ärendet här.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har i maj 1988 till JO översänt arbetsgruppens
rapport Sekretessutredningen - ett försök att identifiera sekretessrisker.
Gruppen redovisar flera situationer där förbättringar kan ske för att ge
patienterna ett ökat sekretesskydd.

Hälso- och sjukvårdsnämnden har beslutat att godkänna utredningens
förslag och har rekommenderat sjukvårdsstyrelserna att följa arbetsgruppens
rekommendationer.

Fråga om diarieföring av intalat band; tillika fråga om
utlämnande av uppgift därur

(Dnr 986-1987)

En läkare, som var intresserad av en nyinrättad överläkartjänst, hade efter
vissa kontakter med bl. a. sjukhusets platschef talat in ett band där han bl. a.
angav sina krav för en anställning. En journalist, A., som vägrats uppgift om
läkarens namn, klagade häröver hos JO samt anförde vidare att talbandet
inte diarieförts.

Efter utredning anförde JO Gunnel Norell Söderblom i beslut den 22 april
1988 följande.

I ärendet aktualiseras två frågor, nämligen dels om ansökan bort diarieföras,
dels handläggningen av A:s begäran om att få ut vissa uppgifter ur
ansökan.

För diarieföring hos statliga och kommunala myndigheter finns bestämmelser
i 15 kap. 1 § första stycket sekretesslagen med följande lydelse.

1 § När allmän handling har kommit in till eller upprättats hos
myndighet skall handlingen registreras utan dröjsmål, om det inte är
uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I
fråga om allmänna handlingar, för vilka sekretess inte gäller, får dock
registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade att det utan
svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättats.

Med handling förstås enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (TF)
framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller
på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Det är uppenbart att
läkarens diktafonband var en handling i TF:s mening.

Vidare sägs i 2:3 TF att en handling är allmän om den förvaras hos
myndigheten och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen eller upprättad
hos myndigheten. I 6 § sägs att en handling anses inkommen till en
myndighet när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig
befattningshavare till handa. I fråga om tävlingsskrift, anbud eller annan
sådan handling som enligt tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag
gäller att handlingen ej anses inkommen till myndighet före den tidpunkt som
har bestämts för öppnandet.

Av utredningen framgår att läkaren översänt talbandet till platschefen
personligen. Med beaktande av nyssnämnda bestämmelser i TF får talbandet
anses utgöra allmän handling i och med att det kommit platschefen till handa.
Det saknar härvid betydelse om bandet kommit till arbetsplatsen eller
bostaden.

En allmän handling som inkommit till myndigheten skall enligt bestämmelserna
i 15 kap. 1 § sekretesslagen registreras utan dröjsmål, om det inte är
uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga
om allmänna handlingar för vilka sekretess ej gäller får dock registrering
underlåtas om handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan
fastställas om handling kommit in eller upprättats. Läkarens ansökan kan
inte anses vara av ringa betydelse för landstingets verksamhet. Vad sedan
gäller frågan om ansökan omfattats av sekretess gör jag följande bedömning.

Direktionen har för sin del gjort gällande att ansökan åtnjöt sekretess
enligt 6 kap. 2 § sekretesslagen. I denna paragraf behandlas sekretess med
hänsyn till det allmännas ekonomiska intressen och som gäller uppgift som
hänför sig till ärende angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning
av egendom, tjänst eller annan nyttighet om det kan antagas att det
allmänna lider skada om uppgiften röjs. Bestämmelsen är uttryckligen inte
tillämplig i tjänstetillsättningsärenden. En ansökan om en tjänst som en
enskild fysisk person gör hos en myndighet kan över huvud taget inte
sekretesskyddas. Denna fråga har många gånger varit föremål för JO:s
prövning varvid JO haft anledning understryka att myndigheten inte haft
möjlighet sekretesslägga en sådan ansökan eller utlova sökande någon form
av ”konfidentiell” behandling. (Se JO:s ämbetsberättelse 1971:348 f.). En
tjänsteansökan blir således en allmän och offentlig handling när den kommit
in till myndigheten. Även om det här inte var frågan om en utlyst tjänst visar
utredningen att landstinget avsett att efter överenskommelse med läkaren
inrätta en tjänst för denne. Jag anser det således vara klarlagt att det här rört
sig om en form av tjänsteansökan. Något sekretesskydd föreligger således
inte.

Av 15:1 in fine framgår emellertid att myndigheten kan underlåta
registrering av en allmän och offentlig handling om handlingarna hålls så
ordnade att det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller
upprättats. En tjänsteansökan är en handling där det kan gå att tillämpa
224 undantagsregeln. Samtliga ansökningar som kommit in beträffande en viss

utlyst tjänst kan då förvaras på ett ställe känt bl. a. för registratorn. I detta fall
rörde det sig emellertid inte om någon utlyst tjänst och vetskapen om
handlingens existens var begränsad till några enstaka befattningshavare. Av
allt att döma saknade exempelvis sjukhusets registrator kunskap om
handlingen. Möjligheterna för en utomstående att på sedvanligt sätt få
kunskap om att handlingen kommit in var således obefintlig. Sjukhuset
saknade därför enligt min bestämda mening möjlighet att i detta fall tillämpa
undantagsregelns bestämmelser. Det har därför ålegat platschefen att utan
dröjsmål ha låtit registrera ansökan när han fick den från läkaren.

Jag övergår härefter till platschefens handläggning av A:s begäran om att
få uppgifter ur ansökan.

115 kap. 4 § sekretesslagen stadgas att myndighet på begäran av enskild
skall lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den
mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn
till arbetets behöriga gång.

Som jag redan tidigare redovisat utgjorde läkarens ansökan en allmän
handling som förvarades hos myndigheten när A. begärde uppgifter därur.
Hinder mot utlämnande förelåg inte på grund av sekretess. Återstår därefter
om hinder förelåg mot ett utlämnande med hänsyn till arbetets behöriga
gång. Platschefen har uppgivit att ett utlämnande skulle störa ”arbetets
behöriga gång”. Med uttrycket ”arbetets behöriga gång” skall förstås att
myndigheten av exempelvis resursskäl får svårigheter att sköta sina normala
uppgifter om den skall ombesörja en begäran som avser ett omfattande
material eller liknande. Bestämmelsen i 15:4 tar däremot inte sikte på det
förhållandet att ett utlämnande av en uppgift i sig kan medföra svårigheter i
en förhandling eller liknande. Någon omständighet som lagenligt skulle
inneburit hinder av hänsyn till arbetets behöriga gång har inte framförts från
direktionens sida. Platschefen skulle därför ha lämnat ut de av A begärda
uppgifterna.

A. har även påtalat att han inte fått någon besvärshänvisning. Ett avslag på
en begäran om utfående av uppgift ur en handling med stöd av 15:4 går i sig
inte att överklaga. Det är således endast en myndighets avslag på en begäran
om att få ta del av en allmän handling som kan överklagas. Föreligger inget
överklagbart beslut kan heller ingen besvärshänvisning utfärdas. I rättspraxis
har emellertid ansetts att en begäran om utfående av uppgifter ur en handling
även skall anses innefatta en begäran om utfående av själva handlingen (RÅ
82 2:68). I detta ärende har A. i sin klagoskrift uppgivit att han begärde
uppgift om läkarens namn. Framställningen gjordes per telefon och jag utgår
ifrån att A. omdelbart ville ha uppgiften för att kunna kontakta läkaren. Med
hänsyn härtill och då A. får antas ha viss förtrogenhet med lagstiftningen på
området anser jag det inte påkallat att gå vidare på denna punkt.

Utredningen visar på en rad felaktigheter i handläggningen av den
inkomna ansökan och A:s begäran om uppgifter. Till en del kan det förklaras
med att det rört sig om ett känsligt och ovanligt ärende. Utredningen visar
emellertid också på en rad brister som tycks ha sin grund i direkt okunnighet
om innebörden av gällande lagstiftning. Det är allvarligt när en myndighet
genom rena feltolkningar av grundläggande bestämmelser på offentlighets -

15 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

och sekretessområdet förvägrar den enskilde hans grundlagsfästa rätt till
insyn i myndighetens verksamhet.

Närmast ansvarig för handläggningen har varit platschefen. Denne har
emellertid varit i kontakt med andra chefstjäntemän och med utomstående
personer för att få råd. Så långt utredningen visar har platschefen försökt lösa
saken med utgångspunkt från landstingets beslut om en satsning på
mammografin. Att övriga journalister förklarat sig nöjda med platschefens
beslut att vägra lämna ut uppgifterna kan också ha bibringat denne
uppfattningen att han handlat rätt. Jag låter det därför bero med vad som
förevarit i ärendet. Jag förutsätter emellertid att landstinget vidtar åtgärder
så att man inom myndigheten fortsättningsvis tillämpar här aktuella bestämmelser
på ett korrekt sätt.

Med den allvarliga kritik som ligger i det här sagda avslutar jag ärendet.

Innehållet i ett brev från läkare till uppgiven gärningsman
angående sexuellt övergrepp mot barn

(Dnr 1764-1986)

Bakgrund

På kvällen den 6 april 1986 ringde en moder till akutmottagningen vid barnoch
ungdomspsykiatriska kliniken i Västerås och berättade att hon misstänkte
att hennes treåriga dotter blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av sin
farfar. Efter ytterligare telefonkontakter träffade överläkaren Lars Westerström
och sjuksköterskan Anna Christina Jonsson barnet den 23 april 1986.
Samtalet videobandades. Den 25 april 1986 skrev Westerström och Jonsson
ett brev till barnets farfar. I brevet förklarades att man bedömde barnets
berättelse om det sexuella övergreppet som sanningsenlig. Farfadern och
hans hustru kallades i brevet till samtal för att bearbeta den kris som de och
barnet befann sig i. Avslutningsvis förklarade Westerström och Jonsson att
det var deras skyldighet att göra anmälan om det inträffade till polis och
socialförvaltningen, om farfadern och hans hustru inte kunde tänka sig ”att
ställa upp”. Någon tid senare gjordes polisanmälan.

Anmälan

I en anmälan till JO uppgav Lennart Hane att varken farfadern eller dennes
hustru befann sig i någon kris. Han ställde frågan om brevets innehåll stod i
överensstämmelse med beprövad vetenskap. Hane frågade sig också om
Westerström uppträtt som läkare, spåkvinna eller polis.

Hane hemställde om JO:s utredning.

Utredning

Efter remiss yttrade sig socialstyrelsen den 22 december 1986. Efter att ha
hört Westerström och Jonsson anförde styrelsen följande.

Uppenbarligen förelåg det en mycket stark misstanke om att barnet blivit
utsatt för det aktuella övergreppet. Det var då riktigt av Westerström att
hjälpa modern och barnet att bearbeta den uppkomna situationen. Han var
också skyldig att bedöma om anmälan borde ske till socialnämnden med stöd
av 71 § SoL (socialtjänstlagen). Vidare var han skyldig att ta ställning till om
polisanmälan borde ske.

Var misstanken om det sexuella övergreppet stark och ansåg Westerström
att det hela borde utredas bättre var det riktigt att försöka övertyga modern
att göra polisanmälan. Han kunde till och med även mot moderns inställning
ha anmält misstanken om övergreppet till polis- eller åklagarmyndigheten.
Misstanke om brott som avses i 3, 4 eller 6 kapitlet brottsbalken mot någon
som inte fyllt 18 år får nämligen enligt 14 kapitlet 2 § femte stycket
sekretesslagen anmälas till polis eller åklagare utan hinder av bestämmelsen i
7 kapitlet 1 § sekretesslagen. Dock förefaller det rimligt med hänsyn till
modern och barnet att inte utan moderns godkännande anmäla den aktuella
misstanken till polis eller åklagare.

För att anmälan enligt 71 § SoL skall vara obligatorisk krävs att man
känner till något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till
barnets skydd. I förevarande fall vär det inte i hemmet som barnet utsatts för
det eventuella övergreppet. I egenskap av vårdnadshavare kan ju modern
avgöra vem barnet skall få träffa. Bestämmer hon att barnet inte skall behöva
utsättas för den fara, som hon bedömer föreligga om barnet får träffa sina
farföräldrar, behöver ju barnet inget ytterligare skydd.

Om situationen var sådan att modern inte kunde motstå krav från den
biologiske fadern eller farföräldrarna om att de senare skulle få träffa barnet
eller om Westerström misstänkte att så var fallet förelåg en situation som
innebar anmälningsskyldighet enligt 71 § SoL för Westerström. Handlingarna
i ärendet tyder dock inte på att en sådan situation var för handen.

Anmälningsskyldighet enligt 71 § förelåg också om situationen var sådan
att modern genom sitt handlande eller inaktivitet kunde utsätta barnet för
fara till sin hälsa eller utveckling. Emellertid synes inte heller en sådan
situation ha varit för handen. Socialstyrelsen bedömer därför att Westerström
inte kan klandras för det han inte omedelbart gjorde anmälan till
socialnämnden.

En annan sak är att modern i en situation som den förevarande kan behöva
hjälp med att bearbeta den konflikt som uppstått mellan henne och barnets
farföräldrar. Så har också skett. Westerström synes emellertid ha ”överarbetat”
ärendet och uppträtt i en för en läkare främmande polisiär roll.

Anledning saknades t. ex. Westerström att i särskilt brev till farföräldrarna
uppmana dem att kontakta honom. Om han bedömde det nödvändigt att
farföräldrarna hördes skulle han ha överlåtit den uppgiften till polis- eller
åklagarmyndigheten. Att ställa barnets farfar inför ett ”ultimatum” där han
hade att välja mellan att komma till ett samtal eller att bli polisanmäld är inte
förenligt med sjukvårdens uppgifter som de finns angivna i hälso- och
sjukvårdslagen.

Ett stort frågetecken måste också sättas för att Westerström utsatte barnet
för den videobandade undersökning som finns redovisad i handlingarna.
Detta är uppenbarligen inte något som man inom hälso- och sjukvården bör
besluta om på eget initiativ. Det är en rent polisiär uppgift att bestämma om
huruvida så bör ske. En annan sak är att, om en sådan undersökning skall

ske, den måste göras av specialutbildad personal inom hälso- och sjukvården.

Vid en avvägning av samtliga omständigheter i ärendet anser dock
socialstyrelsen för sin del att Westerströms handlande rimligen inte bör
föranleda vidare åtgärder ur ansvarssynpunkt.

Hane yttrade sig över remissvaret.

Härefter inkom Westerström på eget initiativ med synpunkter på vad
socialstyrelsen anfört. Westerström anförde i huvudsak följande.

1 situationer som den aktuella brukar han genomföra videobandning eller
ljudupptagning för att barnet skall slippa att på nytt berätta om samma saker
t. ex. hos polisen och socialtjänsten. Barnet skyddas genom att dess
berättelse säkras. Han hade inte uppfattat sin uppgift som polisiär utan
behandlingsinriktad. Han skulle arbeta för barnets bästa och han fann att det
kunde föreligga möjligheter att få in farföräldrarna i en behandlingssituation.
Tyvärr lyckades han inte formulera brevet så att farföräldrarna uppfattade
det hela som ett behandlingserbjudande, vilket är beklagligt.

Westerströms skrivelse översändes till socialstyrelsen. Företrädare för
socialstyrelsen lät meddela att man inte avsåg att yttra sig över skrivelsen.

JO tog också del av den vid kliniken förda patientjournalen.

Bedömning

I beslut den 30 juni 1988 anförde JO Gunnel Norell Söderblom följande.

När en moder misstänker att hennes barn utsatts för ett sexuellt övergrepp
uppstår en mycket svår situation. Då modern söker hjälp inom psykiatrin har
läkaren i sin tur svåra avvägningar att ta ställning till.

I det aktuella fallet har Westerström och Jonsson fått information förutom
från flickan själv från modern och styvfadern. Westerström och Jonsson har
uppenbarligen varit övertygade om att flickans uppgifter varit sanna. Det
måste mot bakgrund av de lämnade uppgifterna vara dem obetaget att
komma till den slutsatsen. Frågan är då hur Westerström och Jonsson bort
förfara. I likhet med socialstyrelsen finner jag inte anledning att kritisera dem
såvitt gäller den i 71 § SoL stadgade anmälningsskyldigheten till socialnämnden.

Vad gäller frågan om polisanmälan bort göras är följande att säga.

Läkare i offentlig tjänst har inte någon i lag stadgad skyldighet att göra
anmälan till polisen om misstankar om begångna brott. Frågan i vad mån
anmälan om brott ändå kan eller bör göras får därför avgöras med ledning av
bestämmelserna om sekretess. Som socialstyrelsen påpekat säger 14 kap. 2 §
femte stycket sekretesslagen att sekretess enligt 7 kap. 1 § samma lag inte
hindrar att anmälan om allvarligare brott görs till polis eller åklagare.
Läkaren måste således bedöma saken från fall till fall. Viss ledning kan dock
hämtas i det faktum att lagstiftaren släppt på sekretessen när det är fråga om
allvarliga brott mot unga personer. Modern motsatte sig i det aktuella fallet
att polisanmälan gjordes och önskade att farfadern skulle kontaktas för en
diskussion om saken. Enligt Westerström kan modems önskan ha betingats
av en strävan att förbättra relationen till farfadern och hans familj.
Westerström har enligt vad han uppgivit hit också önskat att få till stånd en
behandlingssituation med alla berörda parter. En sådan strävan kan inte

anses stå i strid med hans uppgifter som läkare. Jag finner inte skäl till kritik
mot Westerström och Jonsson för att de i det aktuella skedet underlät att
genast anmäla saken till polisen.

När Westerström och Jonsson avsände brevet den 25 april 1986 till
farfadern ville man använda möjligheten att göra polisanmälan som ett
påtryckningsmedel. Detta är enligt min mening olämpligt.

Westerström har i övrigt beklagat brevets utformning. Jag instämmer i
detta beklagande. Formuleringen innebär på sätt socialstyrelsen angivit, att
ett ultimatum ställs. Misstankarna presenteras också på ett sätt som måste ha
givit farfadern intrycket att han ”dömts på förhand”. Detta är klart
olämpligt. När Westerström nu frångick den, som han hävdar, normala
rutinen att göra polisanmälan borde han ha lagt ned större omsorg på
formuleringarna. Jag har emellertid inte anledning att misstro Westerströms
uppgift hit att det varit hans egentliga avsikt att med patientens (barnets)
bästa för ögonen åstadkomma en behandlingssituation.

De motiv Westerström redovisat för sin åtgärd att videofilma samtalet med
flickan - bättre underlag för att bedöma flickans trovärdighet och för att
bedöma barnets behandlingsbehov - får i huvudsak accepteras. Det kan
enligt min mening inte vara otillåtet att en läkare använder sig av videotekniken
i sitt behandlingsarbete. (Jfr JO:s ämbetsberättelse 1979/80 s. 285.) Jag
delar således inte socialstyrelsens stränga syn på saken.

Sammanfattningsvis anser jag att Westerström utformat brevet i fråga på
ett mycket olämpligt sätt. Jonsson har också undertecknat brevet och min
kritik avser därför även henne. Jag föreställer mig emellertid att Jonssons
inflytande över brevets utformning varit väsentligt mindre än Westerströms.

I likhet med socialstyrelsen finnér jag inte anledning till ytterligare
åtgärder ur ansvarssynpunkt utan jag stannar vid den uttalade kritiken.

Enskild befattningshavare har vid avslagsbeslut på begäran om
utbekommande av allmän handling ansetts skyldig upplysa
sökanden om möjligheten att hänskjuta frågan till
myndigheten för prövning - tillika fråga om tidsfristen för
myndighetens prövning i ärenden om utlämnande av allmän
handling

(Dnr 1461-1987)

Anmälan

I sin anmälan till JO anförde L. följande.

Den 26 september 1984 samt den 17 juni 1986 avslog biträdande överläkare
J. L. vid Huddinge sjukhus en begäran från mig att få tillgång till samtliga
journalanteckningar som förts vid psykiatriska kliniken vid sjukhuset under
mina besök vid kliniken.

Då jag först i dagarna fått vetskap om min rätt att få avslaget överprövat av
sjukhusdirektionen vid Huddinge sjukhus ställer jag följande frågor.

Det kan inte anses tillfredsställande för den enskilde f. d. patienten att inte
få vetskap om sin rätt att begära prövning av beslut fattade av klinikläkare.
Jag har den bestämda uppfattningen att åtskilliga patienter låter sig nöjas
med vederbörande läkares beslut och därmed äventyras deras rättssäkerhet
eftersom dom saknar vetskap om rätten till prövning.

Alla beslut inom sjukvården som delegeras för prövning till den tjänsteman
som har ”vården om handlingen” bör vid avslag om rätten att få ta del av
handlingar självfallet åtföljas av besvärshänvisning. Först då kan man uppnå
viss rättssäkerhet.

Utredning

Anmälan remitterades till sjukvårdsdirektören i Stockholms läns landsting
för utredning och yttrande. I remissvaret, som avgavs av sjukhusdirektören
vid det sydvästra sjukvårdsområdet, anfördes följande.

Reglerna för prövning av utlämnande av allmänna handlingar regleras av
tryckfrihetsförordningen 2 kap. 14 § och sekretesslagen 15 kap. 6 §. Enligt
sekretesslagen ankommer det på den befattningshavare som svarar för
vården av en handling att i första hand pröva frågan om utlämnande till
enskild. I tveksamma fall ska han hänskjuta frågan till myndigheten, om det
kan ske utan omgång. Vägrar befattningshavaren att lämna ut handlingen
ska han om sökanden begär det, hänskjuta frågan till myndigheten.

Anpassade till förhållandena inom hälso- och sjukvården innebär dessa
bestämmelser i de flesta fall att det är klinikchefen - eller den honom
underställde läkare till vilken han delegerat beslutanderätten - som primärt
avgör om en journal ska lämnas ut när någon vill se den. I det aktuella
ärendet har biträdande överläkare J. L., som är den läkare som svarar för
vården av L., konsulterat klinikchefen före sitt beslut att inte lämna ut
journalen i sin helhet.

L. anser att det inte är tillfredsställande att han inte fått vetskap av J. L. att
han har rätt att få beslutet att vägra utlämnande av journalen prövat av
myndigheten. Enligt sekretesslagen 15 kap. 6 § föreligger inte någon formell
skyldighet att informera sökanden om möjligheten till prövning hos myndigheten
av en vägran att lämna ut en journalhandling. Endast om sökanden
begär det är befattningshavaren skyldig att hänskjuta frågan till myndigheten.

L. har den 13 juni 1987 vänt sig till styrelsen för sydvästra sjukvårdsområdet
med begäran att få hela sin journal utlämnad. Denna begäran kommer att
behandlas vid styrelsens sammanträde den 18 augusti 1987. I samband med
beredningen av denna begäran har klinikchefen bedömt att ytterligare
uppgifter ur journalen - dock inte hel journalen - utan men för patienten
eller honom närstående kan lämnas ut. Kopior av dessa uppgifter har
översänts till L. Tidigare, den 25 september 1981, har L. erhållit kopior på sid
6-11 av journalen.

L. anser att alla beslut om utlämnande av allmän handling bör vid avslag
självfallet åtföljas av besvärshänvisning. Enligt sekretesslagen 15 kap. 7 § får
talan ske först sedan myndigheten har beslutat i saken; har befattningshavare
hos myndigheten prövat frågan föreligger inte besvärsrätt. Nuvarande
lagstiftning medger - såvitt vi kan förstå - inte att L:s uppfattning kan
tillmötesgås.

Inom sjukvården råder som regel inte sekretess mot patienten själv. Det
har blivit allt vanligare att patienter begär att få ta del av sin journal men det
är endast i undantagsfall som patienterna vägras få del av önskade

journaluppgifter. Med tanke på det beroendeförhållande som ofta uppstår
mellan patienten och sjukvårdens personal är det särskilt viktigt att
patienterna är informerade om sina rättigheter. I första hand har ansvarig
personal skyldighet att informera patienterna. Inom Stockholms läns landsting
har under flera år dessutom funnits en broschyr ”Dina rättigheter som
patient”. Inom sydvästra sjukvårdsområdet är den utskickad till samtliga
vårdavdelningar och ska där finnas att tillgå för alla patienter. På sidan 6 finns
bl. a. information om hur man går tillväga för att få ett beslut att inte få del av
sin journal överklagat. L. har uppenbarligen inte fått del av denna broschyr.
Vi beklagar detta.

Med anledning av denna anmälan kommer förvaltningen att hos klinikchefer/motsv.
påtala den serviceskyldighet som föreligger för myndigheter enligt
förvaltningslagens 4:e §. I denna allmänna skyldighet kan anses ingå att
informera om möjligheten att få ett beslut att inte få del av sin journal prövat.

L. bereddes tillfälle yttra sig men begagnade sig inte därav.

Bedömning

1 beslut den 25 november 1987 anförde JO Gunnel Norell Söderblom, i
samråd med övriga ombudsmän, följande.

Jag vill inledningsvis framhålla att JO inte kan besluta om utlämnande av
journaler. Den frågan kan endast prövas i den ordning som föreskrivits i
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen dvs. av myndigheten och därefter
genom besvär till kammarrätten och i sista hand regeringsrätten. Jag
begränsar mig därför till en granskning av själva handläggningen av ärendet.

12 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen stadgas att en begäran om utfående
av en allmän handling skall göras hos den myndighet som förvarar
handlingen och att det är den myndigheten som skall pröva saken. Av 2 kap.
15 § tryckfrihetsförordningen följer att ett avslagsbeslut på en begäran enligt

2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen med vissa här inte aktuella undantag
alltid kan överklagas av den som beslutet gått emot.

I 15 kap. 6 § sekretesslagen ges med hänvisning till bestämmelserna i 2
kap. 14 § tryckfrihetsförordningen närmare anvisningar för hur myndighetens
prövning skall ske. Här sägs att en begäran om att utfå en allmän
handling i första hand skall prövas av den befattningshavare som handhar
handlingen. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten om
detta kan ske utan omgång. För det fall att befattningshavaren vägrar att
lämna ut den efterfrågade handlingen skall han - om sökanden begär det -hänskjuta frågan till myndigheten.

I sammanhanget bör också bestämmelsen i 21 § förvaltningslagen uppmärksammas.
Här stadgas att en sökande skall underrättas om hur han skall
överklaga ett beslut som går honom emot.

De nu återgivna bestämmelserna innebär således att en myndighets
avslagsbeslut som rör utlämnande av allmän handling alltid kan överklagas
av sökanden och att han skall underrättas härom.

Bestämmelsen i 15 kap. 6 § sekretesslagen reglerar endast handläggningsordningen
inom en myndighet och återverkar självfallet inte på den i
tryckfrihetsförordningen förankrade besvärsrätten. Översatt till det aktuella
fallet betyder detta, att det ålegat J. L. att underrätta L. dels om hans
besvärsrätt, dels om att frågan, innan besvär anfördes, måste prövas av

myndigheten som sådan och att detta inte kunde ske med mindre L. begärde
att prövningen hänsköts till myndigheten. Det kan nämnas att regeringsrätten
för de fall att det överklagade beslutet fattats av en befattningshavare,
som inte på grund av delegation var satt i myndighetens ställe, återförvisat
målet för prövning av den behöriga myndigheten. (R 1983 Bb 15 och R 1984
Bb 170).

Jag kan således inte instämma i den tolkning av 15 kap. 6 § sekretesslagen
som redovisats i sjukhusdirektörens yttrande. Det är enligt min mening
mycket allvarligt när den enskilde på detta sätt riskerar att gå förlustig sin
besvärsrätt. Ärendet ger mig anledning understryka behovet av en noggrann
och ingående information om regelsystemet vad gäller prövningen av
framställningar om att utfå allmänna handlingar.

Uppgifterna i yttrandet hit om handläggningen i sjukvårdsstyrelsen ger
mig anledning framhålla följande.

Ett ärende som hänskjutits till myndigheten för prövning, skall i princip
handläggas enligt samma skyndsamhetsregler som gäller för tjänstemannens
prövning. En myndighet som utgörs av en styrelse, nämnd eller liknande
organ kan emellertid inte freda sig med att nästa ordinarie möte inträffar
först om exempelvis tre veckor. Uppkommer fråga om att pröva en begäran
om utlämnande av allmän handling får myndigheten därför sätta ut ett extra
sammanträde för att kunna avgöra saken inom en acceptabel tidsram.

För myndighetsorgan som sammanträder mera sällan kan det självfallet
vara både kostsamt och besvärligt att med kort varsel få till stånd ett extra
sammanträde endast för att pröva en begäran om utlämnande av en allmän
handling. Saken kan emellertid ordnas på så sätt att beslutanderätten i
sådana ärenden delegeras till någon chefstjänsteman inom myndighetens
förvaltning.

Den ordning som landstinget beskrivit i sitt yttrande hit är således inte
godtagbar och jag förutsätter att landstinget fortsättningsvis följer tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om skyndsamhet vid prövningen av här
aktuella ärenden.

Jag får anmoda sjukvårdsdirektören att inkomma med en redogörelse över
de åtgärder som vidtagits med anledning av detta beslut.

Ärendet föranleder mig att ifrågasätta utformningen av 15 kap. 6 § andra
stycket sekretesslagen. Det kan enligt min mening befaras att den felaktiga
tolkning av bestämmelsen som förekommit i detta ärende inte är unik. Jag
har därför beslutat att översända en kopia av beslutet till justitiedepartementet
för en eventuell översyn av bestämmelsen så att det redan av sekretesslagen
klart framgår att den i första hand beslutande befattningshavaren har
skyldighet att för sökanden förklara de olika leden i prövningen.

Jag har erfarit att konstitutionsutskottet har en motion som berör 15 kap.
6 § andra stycket sekretesslagen. Jag översänder därför en kopia av detta
beslut till konstitutionsutskottet.

Vissa övriga ärenden

Frågor kring begreppet allmän handling

(Dnr 1399-1987 och 1857-1987)

I brev hit begärde två personer att JO skulle granska vaiför ett brev från
sjukvårdsdirektören Sören Larsson till bl. a. ett landstingsråd inte blivit
diariefört vid landstinget i Kalmar län. Anmälarna hänförde sig till tidningsartiklar
i ärendet. Den ena anmälaren begärde vidare att JO skulle utreda om
det fanns flera ”hemliga brev” i landstinget.

Klagomålen remitterades till förvaltningsutskottet i Kalmar läns landsting
och anmälarna yttrade sig över remissvaret.

I beslut den 10 juni 1988 uttalade JO Gunnel Norell Söderblom följande.

I det aktuella brevet förklarar Sören Larsson till en början att han säger
upp sin anställning. I brevet behandlar han därefter i tämligen vid omfattning
frågor som i huvudsak sammanhänger med de ekonomiska ramarna för
verksamheten i mellersta sjukvårdsdistriktet under 1980-talet. Brevet avslutas,
som framgår av remissvaret, med att Sören Larsson framhåller bl. a. att
brevet är personligt och att han inte har något intresse av en offentlig
polemik.

Det skall inledningsvis fastslås att fråga om handling är allmän eller inte
helt skall prövas utifrån tryckfrihetsförordningens (TF) regelsystem. Den
enskilde förfogar således inte över frågan och kan följaktligen inte hindra att
en handling blir allmän och - såvida ingen sekretessregel är tillämplig -offentlig. Det förhållandet att handlingens upphovsman bett att den skall
behandlas förtroligt har således ingen direkt betydelse vid bedömningen av
handlingens karaktär.

Det brev som Sören Larsson skrev till förvaltningsutskottets ordförande,
vice ordförande och landstingsdirektören var tveklöst tillställt dem i dessa
deras egenskaper. Det förhållandet att brevet var adresserat personligen till
var och en av dem påverkar således inte frågan om brevets karaktär. Inte
heller det förhållandet att handlingen förvarades hos adressaterna har
självständig betydelse i detta sammanhang (jfr 2 kap. 4 § och 6 § 1 stycket
TF). Härav följer att om övriga i TF uppställda förutsättningar för att
betrakta brevet som en allmän handling är uppfyllda är brevet en sådan
handling.

Mer svårbedömd är i detta ärende frågan om brevet skall betraktas som en
s. k. internpromemoria eller som en utifrån inkommen handling. I detta
hänseende kan först konstateras att en huvudprincip när det gäller kommunal
- dvs. även landstingskommunal - verksamhet är att varje kommun skall
vara en odelad förvaltningsenhet (jfr t. ex. prop. 1978/79:181 s. 18 och KU
1978/79:36 s. 4). Ett landsting eller dess förvaltningsutskott kan således i
vissa avseenden ses som en och samma myndighet som ett av landstingets
sjukvårdsdistrikt.

12 kap. 8 § TF ges dock en särskild bestämmelse som reglerar förhållanden
mellan olika delar av en myndighetsorganisation. Av stadgandet följer att
handlingar är att anse som upprättade eller inkomna i de fall då de olika
organen i organisationen uppträder som självständiga gentemot varandra.

I frågor som gäller de ekonomiska ramarna för verksamheten inom
sjukvårdsdistrikten i Kalmar läns landsting är distrikten endast beredande
organ i förhållande till landstinget och dess förvaltningsutskott. Jag är därför
närmast av den meningen att i hithörande frågor sjukvårdsdistrikten och
deras företrädare får anses som osjälvständiga enheter av landstinget.
Handlingar som i dessa frågor utväxlas mellan t. ex. förvaltningsutskottet och
distrikten blir därför inte allmänna.

Det brev som Sören Larsson i sin egenskap av chef för mellersta
sjukvårdsdistriktet skrev till vissa företrädare för landstinget rörde i mycket
de ekonomiska ramarna för verksamheten i mellersta distriktet och var
samtidigt ett försvar för den kritik som riktats mot honom och sjukvårdsadministrationen.
Om man betraktar dessa delar av brevet isolerat kan det
därför ligga nära till hands att se brevet som en internpromemoria.

Brevet inleds dock med att Sören Larsson säger upp sin tjänst.

Vid en uppsägning handlar en befattningshavare enbart å egna vägnar. En
skriftlig uppsägning kan därför inte ses som annat än som en allmän handling
när den kommer in till en myndighet.

I detta ärende kompliceras bilden av att Sören Larsson inte riktar
uppsägningen till förvaltningsutskottet utan till dess ordförande, vice ordförande
och landstingsdirektören. Det torde inte råda någon tvekan om att
Sören Larsson var medveten om att uppsägningen skulle riktas till förvaltningsutskottet.
Brevet avslutas dessutom med ett konstaterande av att detta
är ett personligt brev och att han inte har intresse av att delge förvaltningsutskottet
eller direktionen sina synpunkter. Enligt min mening har det på grund
av de avslutande raderna funnits visst fog för mottagarna av brevet att
betrakta uppsägningen endast som ett besked i förväg om att Sören Larsson
hade för avsikt att inkomma med en uppsägning till förvaltningsutskottet. Så
skedde ju också.

Det anförda innebär att det finns skäl som talar för att Sören Larssons brev
inte var att anse som en allmän handling. Rättspraxis på området är dock inte
helt entydig och frågan så tveksam att för ett klart besked hade krävts
domstolsprövning. I vart fall leder mina överväganden fram till att det inte
kan läggas Adolfsson, Larsson och Franzén till last som fel eller försummelse
att de till en början behandlat brevet som en intern skrift.

Klagomålen i övrigt föranleder ingen åtgärd från min sida.

Fråga om skyldighet för sjukhuspersonal att lämna polis upplysningar om
intagen patient som avvikit från ådömd vård på LVM-hem

(Dnr 2411-1987)

I anmälan till JO uppgav H., som är socialsekreterare, i huvudsak följande.
P. hade efter en dom av länsrätten placerats på Östfora behandlingshem för
vård enligt bestämmelserna i lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM). Personal på ett sjukhus ringde H. och meddelade honom att P., som
avvikit från Östfora, intagits på sjukhuset för vård efter en kraftig överdos.

H. underrättade polisen för att få P. återförd till Östfora. Personalen på
sjukhuset vägrade därefter att lämna polisen några uppgifter rörande P. H.
ifrågasatte om personalen gjort rätt.

Efter utredning anförde JO Gunnel Norell Söderblom i beslut den 23
februari 1988 i huvudsak följande.

Uppgift om att någon är intagen på sjukvårdsinrättning omfattas av
sekretess enligt bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen. För att kunna
lämna ut uppgift om en intagen krävs således att sekretessen inte lägger
hinder i vägen. Detta kan ske genom att patienten själv efterger sekretessen
eller att uppgiften ändå kan lämnas ut med stöd av någon bestämmelse i
sekretesslagen eller annan författning. (I vissa fall kan härigenom förordnas
om en skyldighet att lämna ut en uppgift.)

I 7 a § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
stadgas följande.

7 a § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonal skyldig att lämna ut

1. uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning, om
uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller folkbokföringsmyndighet,

2. uppgift som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,

3. uppgift som socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och
medicinska frågor behöver för sin verksamhet.

Det föreligger således en skyldighet för personalen vid en sjukvårdsinrättning
att på förfrågan av polis uppge om en viss person är intagen på
inrättningen.

Vad sedan gäller frågan om hur långt skyldigheten sträcker sig att lämna ut
uppgifter rörande personens hälsotillstånd gör jag följande bedömning.

Uppgiftsskyldigheten enligt 7 a § tillsynslagen omfattar endast uppgiften
om att en viss person befinner sig på inrättningen. Sekretesskyddet för
patientens hälsotillstånd upphävs således inte av denna bestämmelse. I de
flesta fall som omfattas av bestämmelsen har myndigheten heller inget behov
eller intresse av dessa uppgifter. I vissa fall har polisen emellertid en
skyldighet att ingripa. I detta fall hade socialförvaltningen hos polisen begärt
handräckning för att återföra P. till Östfora för fortsatt verkställighet av den
vård länsrätten ålagt P. Av 26 § LVM följer att polisen skall lämna biträde för
att inställa P.

Det ligger i sakens natur att en verkställighet av en sådan begäran
förutsätter att polisen lämnas de uppgifter som behövs rörande hälsotillståndet
för att förrättningen skall kunna genomföras. Föreligger enligt inrättningens
bedömning medicinska hinder mot en transport, måste polisen
självfallet få ta del av dessa uppgifter för att kunna ta ställning till hur den
skall lösa sitt uppdrag. Härvid kan 1 kap. 5 § sekretesslagen vara tillämplig,
dvs. för att sjukvården i ett fall som det förevarande skall kunna uppfylla sin
skyldighet att vårda patienten kan det vara nödvändigt att den lämnar polisen
sådan information att polisen kan uppskjuta sina tjänsteåligganden.

Viss vägledning kan man vidare få från lagen om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. Av 18 § följer bl. a. att lagen i tillämpliga delar gäller för
den som under en förpassning till bl. a. LVM-hem tillfälligt intas på häkte. I
4§ sägs bl. a. att vid behandling av häktad skall hänsyn tas till hans
hälsotillstånd, att läkares anvisningar rörande vården av sjuk skall iakttas och
att - om det kan befaras att transport medfört skada för den häktades hälsa -

läkares medgivande till transporten skall inhämtas.

Av det sagda följer att det i vissa fall kan föreligga en skyldighet för läkare
att på begäran av polis även lämna uppgift om den intagnes hälsotillstånd.
Det här aktualiserade fallet är enligt min mening ett exempel på en situation
där sekretessen inte borde ha lagt hinder i vägen för att lämna polisen den
begärda informationen. Som anförts i klinikchefens yttrande borde frågan
om uppgifterna skulle lämnas ut överlämnats för bedömning på högre nivå.

Polisens begäran om uppgifter rörande P. har således handlagts felaktigt.
Det är inte närmare utrett vem eller vilka polisen varit i kontakt med på
sjukhuset. Jag låter det därför bero med den kritik som ligger i det här sagda.

Fråga om skyldighet föreligger upplysa blodgivare om förekomsten av
eventuell sjukdom i lämnad blodplasma

(Dnr 795-1987)

I anmälan till JO uppgav E. att hon lämnat blod i avsikt att den vägen
snabbare få besked om hon var HIV-positiv. Vid telefonförfrågan fick hon
sedan beskedet att man inte lämnade ut resultatet per telefon.

Efter utredning anförde JO Gunnel Norell Söderblom i beslut den 17
februari 1988 i huvudsak följande.

Regelsystemet om allmänna handlingars offentlighet är tillämpligt på hela
den offentliga sektorn. Blodcentralen vid Karolinska sjukhuset är en
inrättning inom den allmänna sjukvården och följaktligen underkastad
samma regelsystem som i detta hänseende gäller för sjukvården. Personalen
vid blodcentralen har således vid förfrågan i princip uppgiftsskyldighet
gentemot den provtagne för resultatet av provtagningen.

Mera tveksamt är vad denna uppgiftsskyldighet omfattar. Syftet med
provtagningen är att konstatera om blodet är tjänligt för blodgivning och
vilken blodgrupp den tilltänkte blodgivaren har. Analysresultatet ger
emellertid en längre gående information, t. ex. om infektioner o. d. som den
provtagne lider av. Blodcentralen har för egen del endast intresse av att
konstatera om blodet bör användas för blodgivning eller annat medicinskt
ändamål. Det ligger därför nära till hands att betrakta materialet som
färdigställts hos blodcentralen endast såvitt gäller den information som
behövs för detta ställningstagande. För den närmare informationen om
förekommande sjukdomar o. d. som blodprovet ger upphov till misstanke
om måste, såvitt jag kan förstå, materialet bearbetas och sammanställas av
läkare - kanske först efter undersökning av patienten - för att ge underlag för
slutsatser om den eventuella sjukdomen.

Det anförda leder mig närmast till slutsatsen att det endast är det material
som blodcentralen behöver för egen del som blir allmän handling där. Det är
således denna information som skall vidarebefordras till den provtagne.
Underrättelse om förekomsten av tecken på sjukdomar eller liknande, t. ex.
HIV-virus, i blodet kan däremot inte delges patienten förrän materialet
färdigställts av läkare.

Vad slutligen gäller blodcentralens skyldighet att ge information om
provtagningen per telefon kan jag inte finna annat än att blodcentralen måste
ha erforderlig tid till sitt förfogande för att avkodifiera materialet. Den

tilltänkte blodgivaren måste således enligt min mening underkasta sig gängse
rutiner hos blodcentralen, givetvis under förutsättning att dessa rutiner ter
sig rimliga. Motsatsen har inte framkommit i ärendet.

Mot bakgrund av det anförda finner jag inte skäl till kritik mot blodcentralens
tjänstemän för att man inte lämnat ut den av E. begärda uppgiften.

Fråga om patient bort få ut analysresultat rörande honom själv från ett
laboratorium

(Dnr 1869-1986)

En patient, B., uppgav i klagomål till JO bl. a. att han förvägrats få ut svar
från ett kliniskt kemiskt laboratorium beträffande prover hans behandlande
läkare lämnat in för analys.

Efter utredning anförde JO Gunnel Norell Söderblom i beslut den 27 juni
1988 följande såvitt rör här aktuell fråga.

B. var patient hos en behandlande läkare. Som ett led i behandlingen av en
patient ingår ofta att den behandlande läkaren tar vissa prover som han begär
att få analyserade på laboratorium. De besked den behandlande läkaren får
om resultatet av analysen och proverna måste han i allmänhet sammanställa
med andra uppgifter om patienten för att kunna ställa en tillförlitlig diagnos.
Det kan diskuteras om analysen inte närmast är att hänföra till sådan teknisk
bearbetning som avses i 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen (TF). Den är då
inte att betrakta som en allmän handling hos det kliniskt kemiska laboratoriet.
Under inga förhållanden anser jag att i de fall där analysen endast är ett
led i en undersökning eller en behandling av en patient laboratoriet kan anses
ha en sådan självständig ställning som enligt tryckfrihetsförordningen är en
förutsättning för att en utväxling av handlingar mellan olika verksamhetsgrenar
inom en myndighet skall leda till att handlingarna blir allmänna.

Med det synsätt jag nu anlagt har T. (chefen för laboratoriet) inte haft
skyldighet att till B. utlämna resultatet av provanalysen.

Fråga om läkares kontakt med patients arbetsplats inneburit brott mot
tystnadsplikt

(Dnr 1647-1986)

I en anmälan till JO uppgav W. bl. a. att en läkare utan hennes medgivande
tagit kontakt med hennes arbetsplats och berättat att hon intagits på en
psykiatrisk klinik för vård. Uppgiften hade spritts på arbetsplatsen vilket
inneburit stor skada för henne.

Efter utredning anförde JO Gunnel Norell Söderblom i beslut den 13 april
1988 bl. a. följande.

Vad först gäller frågan om läkaren gjort sig skyldig till brott mot
tystnadsplikt gör jag följande bedömning.

Ansvar för brott mot tystnadsplikt kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken bl. a.
utkrävas om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa röjer
uppgift som han enligt lag eller annan författning är pliktig hemlighålla.
Enligt bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess, om annat

inte följer av bestämmelserna i 2 § samma kapitel, inom hälso- och
sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. I 2 § stadgas bl. a. att
uppgift rörande frihetsberövande åtgärd enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk
vård inte omfattas av sekretess.

Det är utrett att läkaren tagit kontakt med kamreren på W:s arbetsplats
och därvid uppgivit att W. var intagen för psykiatrisk vård. Enligt läkarens
egna uppgifter har han inte lämnat någon ytterligare information beträffande
W. utan endast inhämtat upplysningar rörande henne. Inte heller i övrigt har
det framkommit något som tyder på att läkaren skulle ha lämnat ut uppgifter
utöver det nämnda rörande W:s hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden.

Uppgift om att någon vårdas på sjukhus omfattas av sekretess enligt 7 kap.

1 § sekretesslagen. Däremot är uppgift, som avser beslut om att någon
intagits på sjukhus enligt bestämmelserna i lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) offentlig enligt bestämmelserna i 7 kap.

2 §. Skälet till detta undantag från den normala hälso- och sjukvårdssekretessen
är bl. a. att insynen i den psykiatriska tvångsvården har bedömts vara
viktigare än den enskildes integritetsskydd. Det är att märka att offentligheten
endast gäller själva uppgiften om att någon är intagen. Övriga uppgifter
som diagnos m. m. omfattas av sekretess i vanlig ordning.

Det är utrett att W. vid tidpunkten för läkarens samtal med kamreren var
intagen för vård enligt bestämmelserna i LSPV. Uppgiften om att W. var
intagen för vård var således offentlig enligt bestämmelserna i 7 kap. 2 §
sekretesslagen. Då det inte är visat att läkaren därutöver lämnat några
uppgifter rörande W:s person, har han inte gjort sig skyldig till brott mot
tystnadsplikt. Frågan om lämpligheten av hans handlingssätt är närmast av
läkaretisk natur och som sådan inte lämpad för JO:s prövning. Läkaren har
uppgivit att han velat ha information från arbetsplatsen då han bedömde att
han därigenom skulle få information som skulle ha stor betydelse för vården
av W. Jag har ingen anledning ifrågasätta läkarens bedömning på denna
punkt.

Fråga om efterforskning hos ett kommunalt miljö- och
hälsoskyddskontor av vem som lämnat meddelande till en
tidning, m. m.

(Dnr 280-1987)

Anmälan

I en anmälan till JO framförde Bengt Larsén klagomål mot hälsoskyddschefen
i Karlskrona kommun Einar Gredefelt i två avseenden. Larsén ansåg, att
Gredefelt vid ett möte den 31 juli 1986 efterforskat vem som till massmedierna
lämnat ut en organisationsrapport angående miljö- och hälsoskydds -

kontoret. Larsén vände sig också emot att Gredefelt i ett förslag till yttrande i
ett tjänstetillsättningsärende klandrat Larsén för att denne lämnat ut
uppgifter till massmedier. Larsén ville, att JO skulle utreda Gredefelts
handlande och så långt som möjligt klarlägga, om det fanns grund för
Gredefelts anklagelser mot honom.

Utredning

I ärendet hölls förhör med Larsén och Gredefelt samt med ett antal personer
som var närvarande vid det tillfälle den 31 juli 1986 då den av Larsén påtalade
efterforskningen skulle ha ägt rum, nämligen John-Åke Åkesson, facklig
företrädare vid miljö- och hälsoskyddskontoret för SKTF, Leif Salomonsson,
ordförande för SKTF i kommunen, Lars Fryksén, ordförande för
SACO/SR-K i kommunen, Bo Andersson, ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden,
Åke Nilsson, vice ordförande i samma nämnd, Sven-Erik
Svensson, ordförande i kommunens personalnämnd, samt Ingvar Nilsson,
vice ordförande i samma nämnd. Förhör hölls också med Georg Ramström,
anställd vid kommunens personalkontor som organisationssekreterare.

Ett exemplar av rapporten i fråga - Verksamhetsanalys och organisationsförslag
för miljö- och hälsoskyddskontoret i Karlskrona kommun - tillfördes
akten hos JO.

I samband med förhören gjordes också en viss granskning av miljö- och
hälsoskyddskontorets och personalkontorets diarier.

Bedömning

I beslut den 24 augusti 1987 uttalade JO Ragnemalm följande.

I detta ärende aktualiseras ett flertal bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
och sekretesslagen, och jag inleder med en redogörelse för dessa.
Därefter övergår jag till min bedöming av vad utredningen i detta ärende
visar och de slutsatser som kan dras av denna.

1 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) finns de grundläggande
bestämmelserna om bl. a. tryckfrihet. Med tryckfrihet förstås i huvudsak
envars rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg
lagda hinder, utge skrifter. Där finns också föreskrifter om vad som brukar
benämnas meddelarfrihet. Det föreskrivs, att det skall stå envar fritt att, i alla
de fall då något annat inte är föreskrivet i TF, meddela uppgifter i vad ämne
som helst för offentliggörande i tryckt skrift till bl. a. tidningsredaktioner.
Ansvar för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri får enligt 1 kap.
3 § TF inte utkrävas i någon annan ordning eller i några andra fall än som
anges i TF.

2 kap. TF innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.
Huvudregeln är, att envar har rätt att ta del av allmänna handlingar. En
handling är enligt 2 kap. 3 § allmän, om den förvaras hos myndighet och på
vissa angivna sätt är att anse som inkommen till eller upprättad hos en
myndighet. En handling anses enligt 2 kap. 6 § TF som inkommen till en
myndighet, när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig
befattningshavare till handa. Enligt 2 kap. 7 § gäller att en handling anses

upprättad hos en myndighet, när den har expedierats. En handling som inte
har expedierats anses dock upprättad när det ärende till vilket den hänför sig
har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför sig till
visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt
färdigställts. För vissa angivna typer av handlingar finns särskilda bestämmelser,
som inte är av omedelbart intresse i detta ärende. I 2 kap. 9 § finns
dock en särskild regel om minnesanteckningar. Med minnesanteckning
förstås promemoria och annan uppteckning, som har kommit till endast för
ett ärendes föredragning eller beredning, dock ej till den del den har tillfört
ärendet sakuppgift. Sådan minnesanteckning som inte har expedierats skall
inte heller efter den tidpunkt då den enligt 7 § är att anse som upprättad anses
som allmän handling, om den inte tas om hand för arkivering.

En allmän handling skall enligt 2 kap. 12 § TF, om inte sekretess hindrar
det, på begäran genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas den som
önskar ta del av handlingen. Den som önskar ta del av en allmän handling har
också enligt 2 kap. 13 § rätt att mot fastställd avgift få kopia av handlingen.

De senast nämnda bestämmelserna anger alltså myndigheternas skyldigheter.
Bestämmelserna om meddelarfrihet innebär emellertid, att de
enskilda befattningshavarnas möjligheter att utan påföljd lämna ut uppgifter
sträcker sig längre än dessa skyldigheter.

I 7 kap. 3 § anges i vilka fall ansvar kan ådömas för bl. a. den som lämnar
uppgifter till en tidningsredaktion för publicering i tryckt skrift. Om
meddelaren därigenom gör sig skyldig till vissa angivna brott, kan ansvar
enligt annan lag utkrävas. Bland de brott som nämns här finns vissa allvarliga
brott, som riktas mot rikets säkerhet. Vidare omnämns oriktigt utlämnande
av allmän handling, som inte är tillgänglig för envar, eller tillhandahållande
av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när
gärningen är uppsåtlig. Vidare kan uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i
vissa fall som anges i en särskild lag föranleda straff. De fall som åsyftas här
finns angivna i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Där uppräknas ett antal särskilt
kvalificerade sekretessbestämmelser, som alltså inte straffritt kan åsidosättas
med åberopande av meddelarfriheten. Andra där inte omnämnda sekretessbestämmelser
kan däremot utan påföljd åsidosättas under åberopande av
meddelarfriheten.

Tryckfriheten och meddelarfriheten har också getts ett särskilt skydd
genom det i detta ärende aktuella efterforskningsförbudet. I 3 kap. 4 § TF
föreskrivs att myndighet eller annat allmänt organ inte får efterforska bl. a.
den som lämnat meddelande för publicering i skrift i vidare mån än som
erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som inte står i strid med
TF. För efterforskning i strid med denna bestämmelse dömes enligt 3 kap. 5 §
TF till böter eller fängelse i högst ett år.

Beträffande den handling som i detta fall skulle ha tillställts en tidningsredaktion
för publicering framgår bl. a. följande. Flandlingen innehåller en
verksamhetsanalys och förslag till organisation för miljö- och hälsoskyddskontoret.
Den har utarbetats av en grupp i vilken ingått befattningshavare
hos kommunen; en del av dem har dock ingått i gruppen i sin egenskap av
fackliga företrädare. Dessutom har i gruppen ingått en företrädare för ett
utomstående konsultföretag. Den faktiska utskriften har skett hos konsultfö -

retaget. Den har dock utformats så, att den framstår som en inom
kommunen, närmare bestämt miljö- och hälsoskyddskontoret, utarbetad
handling. Den har inte diarieförts hos miljö- och hälsoskyddskontoret eller
personalkontoret. Rapporten har enligt vad Ramström upplyst behandlats
som ett arbetsmaterial, och den har inte heller arkiverats.

Mot bakgrund av vad som framkommit i denna del synes handlingen i fråga
knappast kunna anses som en allmän handling utan är snarast att hänföra till
sådan handling som avses i 2 kap. 9 § TF. Helt klart är att uppgifterna i
handlingen inte är föremål för sekretess.

Slutsatsen av det anförda blir, att det inte förelåg någon skyldighet att
lämna ut handlingen, men att det inte heller förelåg något hinder för detta.
Då det gällde utlämnande av handlingen till en tidningsredaktion för
publicering, gällde den ovan beskrivna meddelarfriheten och det därtill
knutna efterforskningsförbudet.

Den efterforskning som Gredefelt enligt Larsén gjort sig skyldig till skulle
ha skett vid ett möte den 31 juli 1986. Enligt Larsén skulle då Gredefelt ha
frågat först Larséns kollega Åkesson och sedan Larsén själv, om de lämnat ut
handlingen. Gredefelt har förnekat detta. Larséns version av vad som
förekom vinner stöd av Åkessons uppgifter. De övriga som var närvarande
och som hörts under utredningen har dock inte gett någon entydig bild av vad
som förekom. Två av dem, Fryksén och Åke Nilsson, har uppgett, att
Gredefelt ställt en fråga om vem som lämnat handlingen till tidningen. Tre av
dem, Andersson, Svensson och Ingvar Nilsson, har däremot uppgett, att
Larsén utan att någon fråga därom ställts självmant uppgav, att det var han
som hade lämnat handlingen till tidningen. Salomonsson har uppgett, att han
är mycket osäker om hur det förhåller sig på denna punkt.

För egen del anser jag, att ärendet i denna del inte ger mer än två
handlingsmöjligheter. Jag kan antingen driva utredningen vidare i syfte att
åtala Gredefelt för brott mot efterforskningsförbudet eller lämna denna del
av ärendet utan några ytterligare åtgärder. För att det skall vara meningsfullt
att driva utredningen vidare, måste utredningsläget dock vara sådant, att en
fällande dom kan förväntas. Mot bakgrund av de motstridiga uppgifter som
lämnats under den nu genomförda utredningen finner jag det dock inte
antagligt, att en domstol skulle finna det tillförlitligen styrkt, att Gredefelt
begått gärningen. Jag lämnar alltså denna del av klagomålen.

Klagomålen avser också innehållet i det förslag till yttrande som Gredefelt
skrev angående Larsén i tjänstetillsättningsärende!. I yttrandet lade Gredefelt
Larsén till last, att han hade lämnat uppgifter till massmedier.

Som redan framgått av det föregående begick Larsén från rättsliga
utgångspunkter inte något fel, när han lämnade ut organisationsrapporten.
Ingenting tyder heller på att han gjort något sådant fel i samband med
tidigare liknande händelser.

Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad frihet, som kan nyttjas utan att
medföra straff. Givetvis får en befattningshavare inte heller på något annat
sätt utsättas för repressalier eller obehag för att denna frihet utnyttjas.

Mot bakgrund av det anförda står det klart, att det yttrande som Gredefelt
skrev angående Larsén är i hög grad anmärkningsvärt. Yttrandet vittnar om
att Gredefelt saknar de kunskaper på detta område som man rimligen bör

16 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

kräva att en förvaltningschef besitter. Jag avser då inte bara den omständigheten,
att Larséns nyttjande av den grundlagsfästa meddelarfriheten åberopas
mot honom i tjänstetillsättningsärendet, utan också att Gredefelt
tydligen föreställer sig, att det skulle vara möjligt och tillåtet att ge order eller
direktiv om hur meddelarfriheten får nyttjas. På den punkten är hans
uppfattning felaktig.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden antog inte Gredefelts förslag till yttrande,
och det har uppgetts, att tjänstetillsättningsärendet inte har påverkats av
detta eller av frågan om utlämnande av handlingar. Mot den bakgrunden
anser jag det inte möjligt att för egen del vidta några ytterligare åtgärder mot
Gredefelt med anledning av vad han skrev. Jag stannar därför vid den
allvarliga kritik mot Gredefelt som ligger i vad jag redan uttalat i denna del.

I övrigt har jag inte funnit anledning att kommentera vad som framkommit.

Partsoffentlighet i ärende rörande utlämnande av
skolmognadstest; tillika frågor rörande skolpsykologs och
rektors handläggning av ärende angående utlämnande av
handlingar

(Dnr 1515-1987)

I två skrivelser riktade Barry och Carita Fockler flera anmärkningar mot
skolpsykologen Maria Dunerfeldt, rektor Gösta Ericsson och skolstyrelsen i
Sollentuna.

Anmärkningarna avsåg skolmyndigheternas sätt att handlägga ett ärende
om förtida påbörjande av skolgång för makarna Focklers tvillingdöttrar,
födda i november 1981.

Sammanfattningsvis hävdade makarna Fockler, att skolmyndigheterna
genom att vägra att lämna ut väsentlig information, genom att ej ge riktiga
besvärshänvisningar samt genom att - såvitt angick Dunerfeldt - förhala
ärendet och brista i samarbetsvilja hade omöjliggjort eller i vart fall avsevärt
försvårat för makarna Fockler att underbygga och genomföra ett överklagande
av skolstyrelsens avslagsbeslut.

Yttranden ingavs av dels Maria Dunerfeldt, dels skolstyrelsen efter
hörande av Gösta Ericsson. Från skolmyndigheternas sida hävdades bl. a. att
man haft stöd i stadgandet i 4 kap. 3 § sekretesslagen för vägran att utlämna
ett skolmognadstest.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 17 november 1987 följande.

1 Sekretessfrågan

Den i ärendet centrala rättsfrågan har rört makarna Focklers rätt att få ut
kopior av det skolmognadstest (Tage Ljungblad, Nybörjarprovet), inkl.
barnen Focklers svar och bedömningen av dem, som utgjort det tyngst

vägande beslutsunderlaget, när skolstyrelsen avslagit begäran om förtida
skolstart. Makarna har hävdat, att de måste ha tillgång till detta material för
att på ett adekvat sätt kunna angripa beslutet och argumentera i ett
överklagande. Vid sitt besök hos skolpsykologen Maria Dunerfeldt den 1
juni har de under en kort stund fått se originalhandlingarna. Dunerfeldt har
samtidigt givit dem beskedet, att det inte går att lämna ut testmaterialet.
Motivering till detta ställningstagande har givits först en månad senare, efter
det att Barry Fockler vid flera tillfällen förnyat sin begäran hos såväl rektorn
som skolpsykologen. Som skäl att vägra utlämna materialet har i brev från
Maria Dunerfeldt 1987-06-30 åberopats sekretessregeln i 4 kap. 3 § sekretesslagen.
Härvid har hänvisats till att det är fråga om ett standardiserat prov,
avsett att användas flera gånger, och att ett offentliggörande av dess innehåll
skulle kunna äventyra provets framtida användbarhet.

Det synes ostridigt, att skolmyndigheterna haft grund för att åberopa den
nämnda sekretessregeln till stöd för vägran att utlämna materialet, om tredje
man hade begärt att få ut handlingarna. I det aktuella fallet var det emellertid
part i ärendet som framställde begäran. Då skall sekretessreglerna tillämpas
med beaktande av stadgandet i 14 kap. 5 § sekretesslagen. Detta stadgande
innebär, att sekretess i normalfallet viker för parts rätt till aktinsyn
(partsinsyn). Endast om det är av synnerlig vikt av hänsyn till allmänt eller
enskilt intresse att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs, får
myndighet vägra sökande, klagande eller annan part att ta del av handling
eller annat material i ärendet. Med uttrycket ”synnerlig vikt” markerar
lagstiftaren, att det är fråga om undantagssituationer, i vilka det syfte som bär
upp sekretessregeln framstår som särdeles tungt vägande i förhållande till
partens intresse av full insyn i materialet i ärendet. Utgångspunkten är, att
partens intresse i det stora flertalet situationer skall tillmätas större betydelse
och sekretessen vika.

I förevarande fall har det varit av avgörande betydelse för makarna
Fockler att få tillgång till testmaterialet, eftersom de önskat basera ett
överklagande av skolstyrelsens beslut på argumentering mot testets innehåll
och utformning. Mot detta skall vägas det allmänna intresset av att provet
inte sprids, då ett syfte med provet - dess framtida användbarhet - härigenom
skulle kunna motverkas. Skolstyrelsen har i sitt yttrande hävdat, att ett
offentliggörande skulle få så menlig inverkan på trovärdigheten av framtida
testresultat, att provet i praktiken bleve oanvändbart. Även ett uppgivande
av sekretessen gentemot part kan enligt skolstyrelsen få dessa konsekvenser.
Skolstyrelsen anser på dessa grunder, att det är av synnerlig vikt att
materialet inte utlämnas till någon.

Jag kan inte dela denna uppfattning. Skäl av motsvarande eller större
tyngd torde beträffande flertalet sekretessregler kunna åberopas till stöd för
upprätthållande av sekretess även gentemot part, varför en konsekvens av
skolstyrelsens tolkning av uttrycket ”synnerlig vikt” i 14 kap. 5 § sekretesslagen
skulle bli, att part sällan finge större rätt än tredje man till insyn i
aktmaterialet. Som ovan nämnts är syftet med stadgandet det motsatta. Min
bedömning grundar sig på uppfattningen, att skolmyndigheterna övervärderat
risken för skadeverkningar av ett utlämnande. Särskilt om man lämnat ut
materialet med förbehåll att det fick användas endast i samband med det

planerade överklagandet och ej i vidare mån offentliggöras, vilket skolmyndigheterna
kunnat göra med stöd av 14 kap. 9 § sekretesslagen, torde
riskerna för men i avseende på testets framtida användbarhet ha varit små.

Jag finner sålunda övervägande skäl tala för att de begärda kopiorna skulle
ha utlämnats till makarna Fockler mot fastställd avgift jämlikt 2 kap. 13 §
tryckfrihetsförordningen och eventuellt med förbehåll rörande vidarespridning
jämlikt 14 kap. 9 § sekretesslagen.

2 Brister avseende förfarandet

Den formella handläggningen av ärendet har i flera avseenden varit
bristfällig. Jag uppmärksammar följande fel, vilka alla i viss utsträckning
bidragit till att försvåra för makarna Fockler att överklaga skolmyndigheternas
beslut och därigenom tillvarata sina rättigheter.

Beslutet att ej utlämna testmaterialet fattades i felaktig form, saknade
motivering och saknade besvärshänvisning. Maria Dunerfeldt borde rätteligen
redan när makarna Fockler första gången begärde att få kopior av
handlingarna ha motiverat sitt avslag med hänvisning till 4 kap. 3 §
sekretesslagen samt upplyst makarna Fockler om deras rätt jämlikt 15 kap.
6 § sekretesslagen att få ärendet hänskjutet till myndigheten, dvs. rektor, för
prövning. Om rektor delat Maria Dunerfeldts uppfattning i sekretessfrågan,
skulle han ha meddelat ett avslagsbeslut med motivering samt med besvärshänvisning,
varav skulle ha framgått att beslutet kunde överklagas hos
kammarrätten i Stockholm (15 kap. 7 § sekretesslagen). Den felaktiga
hanteringen har medfört en oacceptabel försening av utlämnandeärendets
avgörande (se 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen).

Beslutet i huvudsaken, dvs. skolstyrelsens beslut 1987-06-03, fattat på
delegation av rektor Gösta Ericsson, innehöll en felaktig och ofullständig
besvärshänvisning. Uppenbarligen förbisåg Ericsson den ändring i förvaltningslagen
1987-01-01 som medförde, att besvären skulle inges till skolstyrelsen
och inte till SÖ. Besvärshänvisningen borde vidare ha innehållit uppgift
om tidsfrist för överklagande (tre veckor från den dag då klaganden fick del
av beslutet, inte från den dag då beslutet fattades, vilket hävdas i Maria
Dunerfeldts yttrande).

I skolstyrelsens yttrande hävdas att dessa formella felaktigheter berott på
bristande kännedom om gällande lagregler hos beslutsfattarna. Makarna
Fockler har däremot som sin uppfattning anfört, att ett visst mått av illvilja
skulle ligga bakom. Jag finner i ärendet ingenting som styrker denna
uppfattning utan delar skolstyrelsens bedömning av orsakerna till bristerna.

Trots detta kan skolmyndigheterna naturligtvis inte undgå kritik. Allt
sammantaget visar den formella handläggningen av ärendet på väsentliga
brister av en art, som kan leda till rättsförluster för berörda enskilda. Jag
utgår från att det inträffade kommer att leda till skärpt uppmärksamhet hos
skolväsendets beslutsfattare på förfaranderegler, som gäller i enskilda
parters intresse.

Fråga om en årsberättelse för ett aktiebolag med en kommun
som huvuddelägare vid ett visst tillfälle var allmän handling hos
kommunen. Dessutom fråga om sättet att behandla en begäran
att få ta del av handlingen

(Dnr 1413-1987)

Anmälan

I en anmälan till JO, som inkom den 10 juni 1987, framförde Agne Hörnestig
klagomål mot Vingåkers kommun för dess handläggning av en begäran från
honom att få ta del av en årsberättelse för ett till största delen kommunägt
bolag, Vingåkers Hotell AB. Berättelsen, som avsåg verksamhetsåret 1986,
skulle enligt Hörnestig ha funnits tillgänglig hos kommunen och borde ha
utgjort allmän handling. Klagomålen riktade sig främst mot kommunsekreteraren
Helena Viklunds sätt att behandla hans begäran att få ta del av
handlingen. Hon hade nämligen hänskjutit frågan till myndigheten för
avgörande, vilket skulle leda till en fördröjning av ärendet eftersom
kommunstyrelsen skulle sammanträda först den 15 juni 1987. Som grund för
sin anmälan angav Hörnestig sammanfattningsvis ”Viklunds sätt att argumentera
i den uppkomna situationen samt därtill hörande genomförande av
överprövning 11 dagar efter förfrågan”.

Utredning

Efter remiss inkom kommunstyrelsen med yttrande över klagomålen.

Därefter yttrade sig Hörnestig.

Bedömning

JO Ragnemalm uttalade i beslut den 24 november 1987 följande.

Som bakgrund redovisar jag i komprimerad form de lagregler som är
aktuella i sammanhanget.

En handling är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (TF) allmän, om
den förvaras hos myndighet och enligt bestämmelserna i 6 eller 7 § är att anse
som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Omfattas sådan handling
inte av någon sekretessbestämmelse - är den med andra ord offentlig - skall
den på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället och utan avgift
tillhandahållas den, som önskar taga del därav; vederbörande har också rätt
att alternativt mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen (2
kap. 12-13 §§ TF).

Fråga om utlämnande av allmän handling prövas enligt 2 kap. 14 § TF av
den myndighet som förvarar handlingen. Svarar viss befattningshavare vid
myndighet enligt arbetsordning eller särskilt beslut för vården av handling,
ankommer det emellertid enligt 15 kap. 6 § 2 stycket sekretesslagen på
honom att i första hand pröva fråga om handlingens utlämnande till enskild;
om han inte finner sig kunna utlämna handlingen på sätt den enskilde begärt,
eller om fallet är tveksamt, skall han hänskjuta frågan till myndighetens
prövning.

Detta ärende är koncentrerat till frågan, om den ifrågavarande handlingen
var att betrakta som allmän vid den tidpunkt då begäran om utlämnande
framställdes; om så var fallet, skulle den uppenbarligen ha lämnats ut enligt
de regler som nyss angivits. Fråga om en handling är allmän eller ej
uppkommer oftast beträffande inom myndigheten framställt material, varvid
frågan gäller om handlingen fått sådan slutlig form, att den enligt reglerna i 2
kap. 7 § TF är att anse som upprättad. I förevarande fall gäller frågan
emellertid, om handlingen inkommit till myndigheten från aktiebolaget och
därmed blivit allmän enligt 2 kap. 6 §. Detta förhållande påverkar - som
strax skall beröras - också bedömningen av frågan om hur en begäran om
utlämnande av handlingen skall behandlas.

Bakgrunden är, enligt vad utredningen ger vid handen, att flera av
kommunens befattningshavare vid sidan av den kommunala tjänsten innehar
uppdrag i det till största delen kommunägda bolagets styrelse. Då Hörnestig
på kommunalkontoret efterfrågade ”1986 års rapport för Vingåkers Hotell
AB”, avsåg hans begäran en allmän handling endast under förutsättning, att
handlingen i fråga överlämnats från bolaget till kommunen och således
inkommit till denna. Det förhållandet, att handlingen möjligen faktiskt
befann sig i kommunens lokaler, gör den däremot inte automatiskt till
allmän; en ledamot av det privaträttsliga subjektets - bolagets - styrelse kan
naturligtvis mycket väl förvara handlingen på sitt tjänsterum, utan att den
därför skall anses förvarad hos myndigheten i den mening som avses i 2 kap.
TF. Utredningen ger inget stöd för att det rörde sig om en till kommunen
inkommen handling - det förhållandet, att bolagsstämman vid den aktuella
tidpunkten ännu inte tagit ställning till årsrapporten motsäger, att den redan
då skulle ha överlämnats till kommunen - varför jag vid bedömningen av hur
Hörnestigs framställning behandlades på kommunalkontoret anser mig
kunna utgå från att den aktuella handlingen då inte var allmän.

Som grund för sin JO-anmälan har Hörnestig sammanfattningsvis angivit
”Viklunds sätt att argumentera i den uppkomna situationen samt därtill
hörande genomförande av överprövning 11 dagar efter förfrågan”. Jag skall
bedöma de båda momenten var för sig.

Vad först gäller Viklunds agerande måste tagas i beaktande, att hon helt
saknade indikationer - i form av noteringar i register etc. - på att handlingen
inkommit till myndigheten (kommunstyrelsen). Under sådant förhållande
kan man självfallet inte begära, att hon på basis av Hörnestigs påstående om
att det rörde sig om en allmän handling skulle efterforska handlingen i
frånvarande kommunala befattningshavares tjänsterum. Hade hon gjort
detta och följden blivit, att hon funnit handlingen och lämnat ut den, hade
hon - under förutsättning att befattningshavaren innehade handlingen
endast i sin egenskap av styrelseledamot i bolaget - sannolikt gjort sig skyldig
till brottslig gärning. Hörnestigs i påminnelseskriften framförda kritik mot
Viklund för att hon mot bakgrund av sin inställning beträffande handlingens
karaktär upplyste honom om möjligheten att få utlämnandefrågan hänskjuten
till myndigheten - ”det är svårt att överpröva någonting som inte finns,
vilket alltså blir konsekvensen av hennes agerande” - finner jag inte
berättigad. Viklund hade att ta ställning till en preciserad begäran om
utlämnande av en klart individualiserad handling, som med tanke på banden

mellan bolaget och kommunen teoretiskt skulle ha kunnat vara inkommen till
och därmed allmän hos kommunstyrelsen. Då hon gjorde bedömningen, att
handlingen ännu ej inkommit till myndigheten och därför ännu ej var allmän
- vilket ledde henne till slutsatsen, att Hörnestigs framställning skulle avslås -förfor hon korrekt, då hon enligt bestämmelserna i 15 kap. 6 § 2 stycket
sekretesslagen hänsköt frågan till myndighetens avgörande. Annorlunda
hade förhållandet varit, om Hörnestigs begäran avsett en handling, som
uppenbarligen inte under några förhållanden hade kunnat vara allmän - om
han t. ex. begärt att få ut material, som över huvud inte existerat i
sinnevärlden eller som eljest inte under några förhållanden hade kunnat
finnas hos kommunen. I sistnämnda fall kan ifrågasättas, om regleringen i TF
och sekretesslagen över huvud kan vara tillämplig.

Om Viklunds agerande enligt min mening sålunda inte kan med fog
kritiseras, återstår att besvara frågan om handläggningstiden kan anses
acceptabel. Av utredningen framgår inte, om kommunstyrelsen över huvud
tog ställning till utlämnandefrågan, som de facto kom att sakna betydelse, i
och med att kommunsekreteraren dagen efter bolagsstämmans avhållande
den 9 juni översände årsberättelsen till Hörnestig. Under alla förhållanden
står det emellertid klart, att kommunen inte arrangerat ett tillfredsställande
beslutssystem vad gäller ärenden om utlämnande av allmänna handlingar.
Gällande regler på området tillåter inte, att sådana ärenden slutligt avgöres
först sedan kommunstyrelsen kunnat kallas till sammanträde. Av styrelsens
yttrande hit framgår emellertid, att man numera insett detta och föranstaltat
om tillskapande av adekvata delegationsregler i syfte att ärendena skall
kunna avgöras snabbare. Vid sådant förhållande anser jag mig kunna lämna
denna fråga.

Fråga om två tjänsteskrivelser hos en kommunal beredning
(miljöprogramkommitté) var att anse som allmänna
handlingar innan ärendet, som de tillhörde, hade
slutbehandlats. Frågan besvarad nekande

(Dnr 1308-1987)

Anmälan

I en anmälan till JO framförde Kerstin Berlman - med hänvisning till
uppgifter i pressklipp som bifogats anmälningsskriften - klagomål mot
kommunalrådet Harry Nilsson och kanslichefen Ingmar Funck, Landskrona
kommun, angående handläggningen av en begäran från två journalister om
att få ta del av två skrivelser från kommunala tjänstemän som ställts till
kommunens miljöprogramkommitté.

Utredning

Efter remiss inkom Nilsson och Funck med yttrande över klagomålen
(yttrandet hade utarbetats av Funck och Nilsson hade, med visst tillägg,
instämt i de delar som det berörde honom själv). I yttrandet anfördes bl. a.
följande.

Bakgrund

Kommunfullmäktige i Landskrona tillsatte den 27 januari 1986, § 13, en
kommitté på 13 förtroendemän för utarbetande av ett miljövårdsprogram för
Landskrona kommun, Miljöprogramkommittén. Miljö- och hälsoskyddschefen,
tekniske chefen och utredningsarkitekten ingår som tjänstemän i
kommitténs arbetsgrupp. Den sistnämnde är även kommitténs sekreterare
och har sitt tjänsterum på stadsarkitektkontoret. Post till Landskrona
kommun, kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och stadskansliet öppnas
och diarieförs på stadskansliet. Övrig post öppnas och diarieförs hos
respektive nämnd/styrelse.

Händelseförloppet

Den 19 maj 1987 vid 14.30-tiden kom två journalister, dock ej anmälaren, till
stadskansliet och bad att få se en skrivelse, som de uppgav var ställd till
Miljöprogramkommittén och undertecknad av tekniske chefen. Skrivelsen
skulle ha behandlats vid kommitténs sammanträde kvällen före. Då någon
skrivelse som journalisterna efterfrågade inte fanns på stadskansliet bad jag
journalisterna vända sig till utredningsarkitekten, som i egenskap av
sekreterare i kommittén sköter om kommitténs post.

Tyvärr visade det sig att utredningsarkitekten och hela stadsarkitektkontorets
personal var på tjänsteresa just den dagen. Journalisterna ombads då
återkomma nästa dag kl. 8.00 och vända sig till utredningsarkitekten. Jag vill
poängtera att jag vid detta tillfälle inte kunde bedöma om skrivelsen var
offentlig eller inte eftersom jag varken sett eller kände till den.

Journalisterna uppsökte senare samma dag kommunalrådet Harry Nilsson,
som meddelade att skrivelsen (egentligen var det två stycken, en av
tekniske chefen och en av utredningsarkitekten) behandlats vid kommitténs
sammanträde kvällen före och att protokollet inte upprättats. Skrivelserna
hade sänts till ledamöterna i kommittén och till tjänstemännen i arbetsgruppen
några dagar före sammanträdet. Journalisterna uppgav att de kunde
”skaffa” kopior av skrivelserna från en ledamot i kommittén och avlägsnade
sig. Jag upplevde inte att journalisterna var särskilt missnöjda då de gick.

Sakfrågan

Konstateras kan att tjänsteskrivelserna från tekniske chefen och utredningsarkitekten
tillställts enbart ledamöterna i kommittén och arbetsgruppens
tjänstemän. Tjänsteskrivelserna var ställda till den av kommunfullmäktige
tillsatta kommittén. Skrivelserna behandlades av kommittén den 18 maj 1987
på kvällen. Skrivelserna slutbehandlades inte vid detta tillfälle. Protokollet
var inte upprättat den 19 maj 1987 då journalisterna frågade efter skrivelserna.
Skrivelserna var alltså inte offentliga vid denna tidpunkt.

Kerstin Berlman yttrade sig därefter.

Bedömning

I beslut den 24 november 1987 uttalade JO Ragnemalm följande.

En handling är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (TF) allmän, om
den förvaras hos myndighet och enligt bestämmelserna i 6 eller 7 § är att anse
som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Omfattas sådan handling
inte av någon sekretessbestämmelse - är den med andra ord offentlig - skall
den enligt 12 § på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället och
utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav; enligt 13 § har
vederbörande också rätt att alternativt mot fastställd avgift få avskrift eller
kopia av handlingen.

Detta ärende är koncentrerat till frågan, om de ifrågavarande handlingarna
var att betrakta som allmänna vid den tidpunkt då de efterfrågades av de
båda journalisterna; om så var fallet, skulle de ha lämnats ut enligt ovan
angivna regler, då intet tyder på att de var föremål för sekretess. Innan jag
redovisar min rättsliga bedömning vill jag påpeka, att de uppgifter som
lämnats i klagomålen delvis skiljer sig från vad som anförts i remissvaret
beträffande vad som faktiskt förekommit vid de båda journalisternas besök
på stadskansliet. Att genom ytterligare utredningsåtgärder härifrån söka
utröna, vad som mera exakt tilldragit sig, har jag inte funnit meningsfullt; jag
noterar emellertid, att Berlman inte själv varit närvarande vid besöket, och
anser mig därför i princip kunna lägga den av Funck och Nilsson lämnade
beskrivningen av det faktiska händelseförloppet till grund för bedömningen.

Det material journalisterna önskade utfå bestod av två tjänsteskrivelser,
som upprättats av två hos kommunen anställda tjänstemän, vilka ingick i en
arbetsgrupp tillhörig en av kommunfullmäktige tillsatt miljöprogramkommitté.
Skrivelserna var ställda till kommittén och hade dagen före de två
journalisternas besök på stadskansliet behandlats vid ett kommittésammanträde;
redan några dagar dessförinnan hade skrivelserna tillställts kommitténs
ledamöter och arbetsgruppens tjänstemän. Skrivelserna hade dock inte
slutbehandlats vid detta sammanträde, och protokollet från sammanträdet
hade den 19 maj ännu inte upprättats.

Vad först gäller frågan, huruvida skrivelserna var att enligt 2 kap. 6 § TF
anse som inkomna till myndigheten och på den grunden allmänna, gör jag
den bedömningen, att den tekniska chefen och utredningsarkitekten, vilka
ingick i arbetsgruppen, inte intog en så självständig ställning i förhållande till
kommittén, att handlingarna på sätt som stadgas i 2 kap. 8 § TF blev att anse
som allmänna genom att de överlämnats till kommittén. Jag gör detta
konstaterande, trots att Funck i sitt yttrande hit förklarat, att tjänsteskrivelserna
tillställts enbart ledamöterna i kommittén och arbetsgruppens tjänstemän;
senast i samband med att kommittén vid sammanträdet den 18 maj
behandlade skrivelserna måste de nämligen anses ha kommit myndigheten
som sådan till handa - men alltså, som nyss sagts, utan att därför ha
”inkommit” dit i den mening som avses i 2 kap. 6 § TF.

Det återstår då att bedöma, om skrivelserna i stället kunde anses som
upprättade hos myndigheten enligt bestämmelserna i 2 kap. 7 § TF. Av dessa
framgår bl. a. att sådana handlingar som expedieras enligt huvudregeln skall

anses upprättade i och med expedieringen, medan handlingar som inte 249

expedieras men hör till ett visst ärende blir att betrakta som upprättade då
ärendet slutbehandlats. Appliceras dessa regler på det aktuella fallet,
uppkommer först frågan, om skrivelserna redan då de några dagar före
kommitténs sammanträde tillställdes dess ledamöter var att anse som
expedierade. Denna principfråga har bedömts av dåvarande JO Sigvard
Holstad i ett beslut den 12 februari 1986 (dnr 406-1985, ämbetsberättelsen
1986/87 s. 221). JO Holstad - som dock ansåg rättsläget oklart - uttalade
därvid, att det fanns fog för att göra gällande, att någon expediering i TF:s
mening inte hade skett, då handlingar översänts enbart till myndighetens
egna ledamöter som led i ett ärendes interna beredning. Jag delar Holstads
uppfattning och kan som stöd härför nu också hänvisa till ett avgörande av
regeringsrätten den 17 mars 1987 (RÅ 1987:29) rörande ett tjänsteutlåtande,
som stadsbyggnadskontor avgivit till byggnadsnämnd. - Inte heller kan
handlingarna anses ha blivit upprättade i och med att de blev föremål för
behandling vid kommitténs sammanträde. Då det torde röra sig om
handlingar, som inte skall expedieras men som hänför sig till visst ärende, blir
enligt vad som ovan redovisats tidpunkten för ärendets slutbehandling
avgörande. I remissvaret hävdas att skrivelserna inte slutbehandlades vid
sammanträdet, men även om så skulle ha skett kan ärendet inte anses i TF:s
mening slutbehandlat förrän vid den tidpunkt då det över sammanträdet
förda protokollet justerades. (Vid samma tidpunkt blev f. ö. själva protokollet
enligt en specialbestämmelse i andra stycket av 2 kap. 7 § TF'' att anse som
upprättat.) Enligt uppgift var protokollet vid tidpunkten för journalisternas
besök på stadskansliet den 19 maj inte färdigställt och alltså än mindre
justerat, varför deras begäran om utlämnande inte avsåg en då upprättad och
allmän handling.

Min slutsats blir sålunda, att kritik inte med fog kan riktas mot Funck och
Nilsson för att de begärda handlingarna vid den aktuella tidpunkten inte
utlämnades. Inte heller vill jag kritisera Funck - som inte hade tillgång till
handlingarna och sålunda inte rimligen kunde ta ställning till om de såsom
allmänna och offentliga skulle utlämnas-för att han hänvisade journalisterna
till att göra en ny hänvändelse kl. 8.00 påföljande dag, då stadsarkitektskontorets
personal var tillgänglig.

Fråga bl. a. om vid vilken tidpunkt en inom kommunal
myndighet utarbetad rapport, som lämnats för tryckning, blev
att anse som allmän handling och om egenskapen av allmän
handling kan gå förlorad under den tekniska bearbetningen.
Kritik mot handläggningen; bl. a. borde man ha tillsett att ett
exemplar av den färdigställda rapporten funnits tillgängligt hos
myndigheten

(Dnr 2551-1987)

Anmälan

I en anmälan till JO framförde Inger Söderlund, såsom företrädare för
Dala-Demokraten, klagomål mot miljö- och hälsoskyddsnämnden i Falu

kommun för bl. a. dess handläggning av en begäran från tidningens redaktion
att få ta del av en inom miljö- och hälsoskyddskontoret utarbetad luftundersökningsrapport.
Klagomålen gällde i korthet bristande diarieföring, dröjsmål
med att lämna begärd besvärshänvisning och att nämnden försvårat för
tidningen att få ut rapporten före en utsatt presskonferens.

Utredning

Efter remiss inkom miljö- och hälsoskyddsnämnden med yttrande, vari bl. a.
lämnades följande redogörelse för rapportens tillkomst och händelseförloppet
i övrigt.

Under 1986—87 har miljö- och hälsoskyddskontoret utfört mätningar och
undersökningar av luftkvalitén i Falu tätort. Det egentliga mätarbetet
avslutades i april 1987. Därefter har arbete pågått med sammanställning och
utvärdering av materialet.

Under 1987 har massmedia, både på egen begäran och på initiativ av miljöoch
hälsoskyddskontoret, informerats om det preliminära resultatet av
undersökningen.

Den slutliga rapporten förelåg i färdig utformning fredagen den 23 oktober
1987. Rapporten, som omfattar 33 sidor, överlämnades omedelbart till
kommunens tryckeri för mångfaldigande. Tryckeriet är beläget på Ingarvet
ca 2—3 km från miljö- och hälsoskyddskontoret. Miljö- och hälsoskyddskontoret
talade om för tryckeriet att miljö- och hälsoskyddsnämden kallat till
presskonferens torsdagen den 29 oktober för att presentera rapporten och att
rapporten till den dagen skulle finnas i färdigtryckt skick.

Tisdagen den 27 oktober på eftermiddagen kom en förfrågan per telefon
från redaktören vid DD, Hakon Ahlberg, om att få ta del av rapporten. Vid
kontroll hos kommunens tryckeri befanns att rapporten ännu inte var
färdigtryckt. Ahlberg upplystes då om att han skulle få rapporten så snart det
var möjligt dvs. så snart tryckeriets arbete med rapporten var klart. Ahlberg
begärde då en besvärshänvisning vilken begäran mottogs av kontorets
assistent Siv Pettersson. Siv Pettersson tog omedelbart kontakt med miljöoch
hälsoskyddschefen Erland Fernerud som därefter rådgjorde med
stadsjuristen för att kunna lämna en korrekt besvärshänvisning. Dessa
kontakter skedde strax före kl. 17.00 tisdagen den 27 oktober.

Vid en pressinformation onsdagen den 28 oktober på morgonen informerades
massmedia, däribland DD, om att rapporten skulle lämnas ut så snart
det var möjligt, dvs. när rapporten var tillgänglig. Vid pressinformationen
delades bilagda PM ut till samtliga närvarande innehållande den av Hakon
Ahlberg begärda besvärshänvisningen.

Vid 14-tiden samma dag kunde rapporten hämtas vid tryckeriet och
distribuerades omgående genom miljö- och hälsoskyddskontorets försorg
med bilbud till massmedia.

Inger Söderlund yttrade sig därefter.

Bedömning

I beslut den 22 februari 1988 uttalade JO Ragnemalm följande.

Ärendet gäller i första hand frågan, huruvida rapporten vid tidpunkten för
begäran om dess utlämnande var att anse som allmän handling hos nämnden,
och om den i så fall borde ha utlämnats i anledning av tidningens begäran

därom. Klagomålen aktualiserar i anslutning härtill även bl. a. frågan om
utformningen av avslagsbeslut och besvärshänvisning.

En handling är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (TF) allmän, om
den förvaras hos myndighet och enligt bestämmelsen i - såvitt nu är i fråga -7 § är att anse som upprättad hos myndighet. Enligt 7 § gäller som
huvudregel att en handling anses upprättad hos myndighet, när den
expedierats. En handling som inte har expedierats anses dock upprättad när
det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller,
om handlingen inte hänför sig till visst ärende, när den har justerats av
myndigheten eller på annat sätt färdigställts.

En sådan allmän handling skall enligt 2 kap. 12 § TF, om den inte omfattas
av någon sekretessbestämmelse, på begäran genast eller så snart det är
möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del av den;
myndighet är enligt andra stycket dock inte skyldig att tillhandahålla
handling på stället - dvs. i myndighetens lokaler - om ”betydande hinder”
möter. I stället för att ta del av en handling hos myndigheten har sökanden
enligt 13 § rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen,
till den del den får lämnas ut.

Enligt den i 15 kap. 1 § sekretesslagen fastlagda huvudregeln skall allmän
handling, när den kommit in till eller upprättats hos myndighet, utan
dröjsmål registreras. Beträffande allmänna handlingar, för vilka sekretess
inte gäller, anvisas emellertid som ett alternativ till registrering att handlingarna
hålls så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om handling har
kommit in eller upprättats.

Vad gäller det faktiska händelseförloppet framgår av utredningen följande.
Miljö- och hälsoskyddskontoret hade av miljö- och hälsoskyddsnämnden
fått i uppdrag att under åren 1986—87 utföra vissa mätningar och undersökningar
av luftkvalitén i Falu tätort. För de handlingar som hänförde sig till
ärendet fanns en akt upplagd. Den handling som anmälan särskilt avser
utgjorde en slutlig rapport över undersökningen, innefattande sammanställning
och utvärdering av materialet. Rapporten, som förelåg i färdigt skick
den 23 oktober 1987, överlämnades omedelbart till kommunens tryckeri för
mångfaldigande. Originalet skulle därefter tillföras akten och registreras på
aktomslaget. Rapporten skulle även presenteras vid en presskonferens den
29 oktober 1987. Av utredningen framgår vidare att tidningens redaktör den
27 oktober begärde att få ta del av rapporten, att han, sedan han upplysts om
att han skulle få rapporten så snart tryckningen var färdig, begärde
besvärshänvisning samt att rapporten på eftermiddagen den 28 oktober
distribuerades med bilbud till massmedia, däribland Dala-Demokraten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden vitsordar i sitt yttrande hit, att rapporten
”förelåg i färdig utformning” den 23 oktober. Av miljö- och hälsoskyddschefens
till yttrandet fogade PM av den 28 oktober framgår också att rapporten
redan före tryckningen ansetts föreligga ”i färdigt skick”, varför det var fråga
om en upprättad, allmän handling. Det får sålunda anses ostridigt, att
rapporten den 23 oktober blivit en enligt bestämmelserna i 2 kap. 7 § TF
upprättad och därmed allmän handling. Då det inte gjorts gällande, att den
innehållit uppgifter, som är föremål för sekretess, var handlingen tillika
offentlig och skulle som sådan vid denna tidpunkt på begäran utlämnas enligt

bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 §§ TF.

Att tidningens redaktör den 27 oktober inte fick del av rapporten förklaras
av att nämnden inte behållit något exemplar av denna, vare sig originalet
eller en kopia av det till tryckeriet överlämnade manuskriptet. Som följd av
detta förfaringssätt fanns rent faktiskt hos nämnden ingen handling, varför
det skulle kunna hävdas, att det brast i det grundläggande kravet för att en
handling skall anses vara allmän - att den ”förvaras” hos myndigheten (2
kap. 3 § TF).

Här aktualiseras en i den juridiska litteraturen omdiskuterad principfråga,
nämligen om överlämnandet av en originalhandling för teknisk bearbetning
eller lagring kan leda till att denna handling, om den före överlämnandet var
allmän hos det uppdragsgivande organet, skulle kunna förlora denna
egenskap. (Se senast Bohlin, Allmänna handlingar, 1988, s. 78 f. med
hänvisningar.) Rättsläget är i avsaknad av klargörande prejudikat något
osäkert, men jag vill i anslutning till vad jag tidigare utvecklat i en artikel i
Förvaltningsrättslig tidskrift (1981 s. 45 f.) beskriva det på följande sätt.

Gäller det en kortvarig faktisk förvaring hos utomstående, från vilken
handlingen vid behov snabbt kan återkrävas, kan man möjligen betrakta den
som fortfarande förvarad av uppdragsgivaren (se JO 1981/82 s. 282). Den
pågående tekniska bearbetningen eller lagringen skulle då endast få den
konsekvensen, att ett kortare dröjsmål med utlämnandet skulle få accepteras
av sökanden med hänsyn till att handlingen är föremål för särskilda åtgärder
som ett led i myndighetens arbete. På samma sätt skulle man då eventuellt
kunna betrakta den situationen, att handlingen väl inte kan omgående återgå
till myndigheten men i stället kan företes hos den som har hand om
bearbetningen eller lagringen; det skulle då vara fråga om ett sådant i 2 kap.
12 § andra stycket förutsatt fall, där ”betydande hinder” möter mot att
handlingen tillhandahålles ”på stället”. Om handlingen däremot lämnas bort
för längre tid och av olika skäl inte kan återkrävas eller företes hos
uppdragstagaren, är det - utan att göra våld på lagtexten - svårt att hävda, att
den alltjämt i lagens mening förvaras hos den uppdragsgivande myndigheten.
För att offentlighetsprincipen inte skall sättas ur spel bör man i denna
situation kräva, att myndigheten behåller originalet eller en kopia av det
överlämnade materialet.

Vad gäller det aktuella fallet kan inledningsvis konstateras att rapporten
den 23 oktober eller samma dag som den fått sin slutliga utformning och
därmed blev att anse som ”förvarad”, ”allmän” och ”offentlig” hos miljöoch
hälsoskyddsnämnden översändes till tryckeriet, och att den återkom från
tryckeriet den 28 oktober och då utlämnades till bl. a. Dala-Demokraten. Då
tidningens redaktör, såvitt utredningen utvisar, först den 27 oktober gjort en

rmell framställning om rapportens utlämnande, förorsakade nämndens
rantering av frågan således i realiteten endast en dags fördröjning. Detta
dröjsmål är inte längre än vad som normalt i samband med framställningar
om utlämnande av allmänna handlingar måste accepteras för att bereda en
myndighet rådrum för att taga ställning till frågan om handlingen är allmän
och offentlig. Att utlämnandet i det konkreta fallet sålunda lyckligtvis inte
påtagligt försenades medför emellertid inte, att ärendets behandling hos

nämnden är invändningsfri. Anmärkningarna kan sammanfattas i följande
två punkter.

1. Originalet eller en kopia av rapporten borde vid färdigställandet den 23
oktober ha behållits av nämnden; handlingen skulle vid detta tillfälle ha
diarieförts och på begäran ha utlämnats. - Det är generellt angeläget, att en
myndighet, som avser att för längre eller kortare tid överlämna allmän
handling till utomstående, försäkrar sig om att ett exemplar av samma
handling finns kvar hos myndigheten och i förekommande fall - om
handlingen också är offentlig - kan utlämnas enligt reglerna i TF och
sekretesslagen. Även om förvaringen hos utomstående avses bli kortvarig,
och även om handlingen utan markant dröjsmål kan återkrävas, alternativt
företes hos den som tillfälligt har hand om den, är det för att varje tvekan om
handlingens karaktär av allmän skall undanröjas och för att en begäran om
utlämnande snabbt skall kunna effektueras angeläget, att ett exemplar av
handlingen inte bara juridiskt utan även fysiskt ”förvaras” hos myndigheten
dvs. befinner sig i dess lokaler.

2. Tidningsredaktörens framställning den 27 oktober skulle - om rapporten,
som fysiskt befann sig hos tryckeriet, inte ansågs ”förvarad” hos
nämnden - ha besvarats med ett klart avslagsbeslut till vilket skulle ha fogats
en fullständig besvärshänvisning. - Anmärkningen på denna punkt avser inte
det förhållandet, att ett besked lämnades först dagen därpå, utan avser
svarets utformning. Dröjsmålet förklaras nämligen av att framställningen,
enligt vad som framgår av utredningen, mottogs av en assistent utan
behörighet att besluta i saken; assistenten förfor helt korrekt, då hon hänsköt
frågan till behörig befattningshavare, och den tidsutdräkt som sedan följde
är, som framgått ovan, inte att betrakta som onormal. Däremot uppfyller
inte den promemoria som miljö- och hälsoskyddschefen Fernerud den 28
oktober lämnade som svar på framställningen om rapportens utlämnande
rimliga krav på ett avslagsbeslut med tillhörande besvärshänvisning. Det
åligger den myndighet hos vilken en sådan framställning göres eller den till
vilken uppgiften delegerats - jag förutsätter, att Fernerud hade sådant
bemyndigande - att meddela ett formellt avslag med angivande av skälen
härför. Promemorian innehåller endast ett konstaterande av att det beredde
praktiska svårigheter - att det inte var ”möjligt” - att lämna ut handlingen,
samtidigt som det vitsordades, att det rörde sig om en allmän handling.
Besvärshänvisningen är i flera avseenden ofullständig; bl. a. saknas uppgift
om besvärstidens längd.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet.

Fråga om ansvar för underlåtenhet att fatta beslut i anledning
av framställning om utlämnande av allmänna handlingar.
Åtalsunderlåtelse efter avslutad förundersökning

(Dnr 1270-1986)

Med anledning av klagomål från Helge Rudling mot personalkontoret i
Falkenbergs kommun angående utlämnande av allmänna handlingar meddelade
JO Ragnemalm den 9 mars 1988 följande beslut.

Klagomål och tidigare utredning

I en anmälan, som kom in till JO den 13 maj 1986, har Rudling uppgett i
huvudsak följande. I en skrivelse den 16 april 1986 till personalchefen Claes
Hederstierna i Falkenbergs kommun begärde Rudling att få ta del av
kommunens socialchefs ”hela personakt, med undantag för de uppgifter som
kan anses falla under sekretesslagen”. I stället för att villfara denna begäran
har Hederstierna initierat en skriftväxling. Hederstierna vägrar att lämna ut
handlingarna med motiveringen att de inte är allmänna men anser ändå, att
de är allmänna och står till förfogande om Rudling preciserar varje enskild
handling. Handlingarna står dock endast till förfogande vid besök hos
myndigheten. Hederstierna vägrar också att lämna besvärshänvisning.
Rudling vill att JO granskar Hederstiernas handlande.

Till sin anmälan har Rudling fogat bl. a. kopior av sin begäran om att få ut
socialchefen Johanssons personalakt och av Hederstiernas svar, som är
dagtecknat den 23 april 1986. Den senare handlingen innehåller bl. a.
följande.

Vidare anför Du att Du vill få taga del av Johanssons hela personakt. Vi vill
klargöra att personakten i sig inte är offentlig handling. Du får anföra vilka
handlingar i akten som Du vill taga del av. Dessa kan Du sedan få ta del av på
Personalkontoret, Sandgatan 5 A, Falkenberg.

Rudling har också senare gett in åtskilliga handlingar i detta ärende, bl. a. en
kopia av ett av kammarrätten i Göteborg den 2 juni 1986 meddelat beslut. Av
beslutet framgår att Rudling anfört besvär i saken hos kammarrätten, men att
kammarrätten avvisade besvären med hänvisning till att något överklagbart
beslut inte förelåg. I beslutet antecknades även att handlingarna i målet
borde översändas till kommunen, som hade att ta upp Rudlings begäran till
ny behandling. Efter förnyade besvär av Rudling meddelade samma
kammarrätt ett beslut med samma innebörd den 28 augusti 1986. Rudlings
besvär avvisades alltså på nytt på samma grund. Kammarrätten översände
även denna gång handlingarna i målet till Falkenbergs kommun för fortsatt
behandling.

En utredning gjordes av JO Sigvard Holstad. Under den utredningen
inhämtades yttranden från kommunstyrelsen i Falkenbergs kommun, och
ytterligare skrifter ingavs av Rudling.

Det skall tilläggas, att Rudling redan tidigare hade begärt att få ta del av
personakten för kommunens socialchef. Den gången vände sig Rudling till
socialnämnden i saken. Efter klagomål från Rudling behandlades socialnämndens
handläggning av denna begäran av JO Tor Sverne i ett beslut den
23 augusti 1985 (dnr 2022-1984). I den delen riktade JO Sverne kritik mot
socialnämnden för att Rudlings begäran om att få ut personakten inte hade
behandlats av någon beslutsfattare.

JO Holstads delbeslut

JO Holstad meddelade den 17 februari 1987 ett delbeslut i det nu aktuella
klagoärendet. Han anförde då följande under rubriken bedömning.

I 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen (TF) föreskrivs att allmän handling
som får lämnas ut genast eller så snart det är möjligt utan avgift på stället skall
tillhandahållas den som önskar ta del av handlingen. Och i 13 § föreskrivs att
den som önskar ta del av en allmän handling även har rätt att mot fastställd
avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. En
begäran att få en avskrift eller en kopia av en allmän handling skall behandlas
skyndsamt. I allmänhet skall en sådan begäran behandlas inom någon eller
några få dagar. Det senare har uttalats av JO i ett flertal beslut.

Av bl. a. handlingarna i detta ärende framgår att Rudling redan för flera år
sedan begärde att få ut socialchefens personakt. Hans begäran den gången
riktades till socialnämnden och dess handläggning har JO Sveme uttalat sig
om. Vad jag har att ta ställning till är därför endast handläggningen inom
personalkontoret av den framställning som Rudling gjorde i sin skrivelse den
16 april 1986 om att få ut socialchefens personakt.

Av utredningen framgår att Rudling... ännu mer än ett halvt år efter det
att framställningen gjordes inte fått handlingarna eller något överklagbart
beslut om att han vägrades att få ut dem. En sådan handläggningstid är
givetvis mot bakgrund av vad som här inledningsvis anförts i allmänhet inte
godtagbar. Och frågan blir därför om det finns någon godtagbar ursäkt för att
handlingarna inte lämnats ut eller ett beslut fattats om att vägra utlämnande.

Rudlings begäran avsåg socialchefens ”hela personakt, med undantag för
de uppgifter som kan anses falla under sekretesslagen”. Denna begäran kan
enligt min mening inte förstås på annat sätt än att Rudling önskade få del av
samtliga allmänna handlingar i personakten som kunde lämnas ut utan
hinder av sekretess. I detta avseende var alltså Rudlings framställning klar.
En annan sak är att jag inte anser mig kunna av framställningen helt klart
utläsa att Rudling önskade få kopia av handlingarna. På den punkten har det
enligt vad som framgår av yttrandet hit dock inte förelegat någon tvekan på
personalkontoret. Man har, möjligen genom andra kontakter med Rudling,
hela tiden haft klart för sig att han önskade kopior av handlingarna.

Mot bakgrund av det nu sagda fanns det inte någon anledning att som
skedde i personalchefens svar till Rudling avkräva honom ett besked om
vilka handlingar han ville ha. Det var inte heller befogat att i det
sammanhanget hänvisa Rudling till att inställa sig på personalkontoret,
åtminstone inte utan att ange att det fanns alternativ till en sådan inställelse.
Den normala rutinen inom kommunen är ju enligt vad som upplysts att sända
begärda kopior mot postförskott.

Nu har det emellertid uppgivits att syftet med personalchefens svar till
Rudling var att undvika att Rudling drabbades av kostnader för kopior som
han kanske inte alls var intresserad av. Det kan givetvis många gånger vara
välbetänkt att i ett sådant syfte ta kontakt med beställaren. Men sådana
kontakter bör i så fall tas omgående och inte föranleda en försening av
behandlingen när beställningen som i detta fall måste anses klar. För det fall
att personalchefens syfte med svaret till Rudling var det som nu uppgivits var
utformningen av svaret f. ö. tämligen missvisande. Detta syfte kom inte till
klart uttryck förrän personalchefen den 1 september 1986, mer än fyra
månader efter det att framställningen gjorts, på nytt skrev till Rudling.

Redan av det nu sagda följer att jag är kritisk till handläggningen inom
personalkontoret av Rudlings framställning. Beaktas dessutom att kammarrätten
vid två tillfällen översänt handlingarna till kommunen för fortsatt
handläggning framstår det givetvis som ännu märkligare att Rudlings
framställning inte prövats inom kommunen.

Sammanfattningsvis föreligger det alltså en framställning från Rudling som
man redan för åtskillig tid sedan borde ha tagit ställning till. Någon tvekan
kan åtminstone inte numera råda om vad framställningen avser. Om man inte

redan gjort det måste kommunen därför nu utan ytterligare dröjsmål ta
ställning till Rudlings framställning. Föreligger hinder mot att lämna ut
någon handling måste ett formellt beslut om detta meddelas. Och i den mån
något sådant hinder inte föreligger måste kopior av handlingarna tillhandahållas
Rudling.

Kommunen har alltså en ovillkorlig skyldighet att ta ställning till Rudlings
begäran. Jag emotser därför ett besked så snart som möjligt från kommunen
om detta ställningstagande. I avvaktan på ett sådant besked håller jag detta
ärende öppet. När beskedet föreligger kommer jag att ta ställning till frågan
om ansvaret för det inträffade.

Den fortsatta utredningen

Sedan JO Holstad hade meddelat sitt delbeslut anmäldes från kommunens
personalkontor att man den 20 februari 1987 till Rudling mot postförskott
hade översänt de handlingar i socialchefens personakt som man bedömt
kunna lämnas ut utan hinder av sekretess.

Ansvaret för den fortsatta utredningen övertogs av mig i samband med att
Holstad avgick och jag tillträdde som JO. Jag beslutade då att inleda en
förundersökning avseende myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning.

Under förundersökningen har personalchefen Claes Hederstierna och
personalutskottets ordförande Sven Persson hörts som misstänkta. Visst
skriftligt material har också införskaffats, bl. a. instruktionen för kommunens
personalutskott samt kallelser med föredragningslistor till personalutskottets
sammanträden den 28 juli och den 29 september 1986 samt
protokollen från dessa sammanträden.

Jag har också hållit ett sammanträde enligt 23 kap. 18 § tredje stycket
rättegångsbalken med Hederstierna och Persson samt deras offentlige
försvarare advokaten Jan Ertsbom.

Bedömning

Inledningsvis vill jag uttala, att jag helt delar de uppfattningar som JO
Holstad gett uttryck för i sitt delbeslut i detta ärende. Vad jag har anledning
att uppehålla mig närmare vid är därför endast frågan om ansvaret för det
inträffade.

Av utredningen framgår alltså att det dröjt tio månader från det att
framställningen om att få ut kopior av allmänna handlingar gjordes till dess
man inom kommunen tog ställning till den. Att ta ställning till en sådan
begäran innefattar myndighetsutövning. De för denna myndighetsutövning i
tryckfrihetsförordningen uppställda reglerna har åsidosatts genom detta
dröjsmål. Detta dröjsmål måste otvivelaktigt sägas ha medfört förfång som
ej är ringa för den som gjort framställningen. De objektiva rekvisiten för
sådana brott som avses i 20 kap. 1 § brottsbalken är alltså uppfyllda.

När det gäller frågan om vem eller vilka som bär ansvaret för det inträffade
är givetvis den kommunala organisationen av intresse. Den personaladministrativa
verksamheten i Falkenbergs kommun utövas av ett utskott inom
kommunstyrelsen, personalutskottet, och på tjänstemannaplanet av ett

17 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

personalkontor, som förestås av en personalchef. För verksamheten gäller en
instruktion. I denna föreskrivs i ett antal punkter, som inte är av omedelbart
intresse i detta fall, vilka uppgifter personalorganet skall fullgöra. I den sista
punkten föreskrivs dock att det ankommer på personalorganet bl. a. ”att i
övrigt handlägga de frågor som faller inom personalorganets verksamhetsområde”.
Av detta följer enligt min mening, att personalutskottet är att anse
som den myndighet som i princip har att ta ställning till en begäran om att få
ut handlingar, som finns hos personalkontoret. Den uppgiften har såvitt
framkommit inte delegerats till någon annan.

Bestämmelser av intresse i detta sammanhang finns emellertid också i
sekretesslagen (1980:100). I 15 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen
föreskrivs bl. a. att det i första hand ankommer på den befattningshavare vid
en myndighet som enligt arbetsordning eller särskilt beslut svarar för vården
av en handling att pröva frågan om handlingens utlämnande till enskild. I
tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om det kan ske
utan omgång. Vägrar han att lämna ut handlingen, skall han också hänskjuta
frågan till myndigheten, om sökanden begär det. En befattningshavare som
har vården om en viss handling kan alltså lämna ut den, under det att det
ankommer på myndigheten att meddela ett formligt, överklagbart avslagsbeslut,
när den uppgiften inte har delegerats. Att det i första hand ankommer
på en viss befattningshavare att pröva frågan om utlämnande hindrar givetvis
inte, att myndigheten som sådan tar över och beslutar i saken.

Tillämpat på det nu aktuella fallet innebär det sagda, att prövningen av
framställningen borde ha gjorts i första hand av personalchefen och, när
något avgörande inte skedde på så sätt, av personalutskottet. I ett sådant
kommunalt organ ankommer det på dess ordförande att se till att de frågor
organet har att ta ställning till tas upp till behandling.

Både Hederstierna, som var personalchef fram till den 1 februari 1987, och
Persson, som var ordförande i personalutskottet under den aktuella tiden,
hade kännedom om den gjorda framställningen och att den inte hade
behandlats. Jag anser därför, att de båda bär ansvaret för det inträffade.

För att ansvar för myndighetsmissbruk skall kunna utkrävas fordras också
att gärningen begåtts uppsåtligen. Därvid skall uppsåtet även täcka den
omständigheten att gällande bestämmelser åsidosätts. Utredningen ger dock
inte belägg för att Hederstierna och Persson uppsåtligen åsidosatt de
tillämpliga bestämmelserna. Däremot har de enligt min mening varit grovt
oaktsamma, åtminstone sedan kammarrättens avgöranden kommit dem till
handa, genom att inte då bättre sätta sig in i gällande regler och ta ställning till
framställningen. Förutsättningar finns alltså enligt min mening för att besluta
om åtal mot dem för vårdslös myndighetsutövning.

Jag har emellertid också att ta ställning till om åtalsunderlåtelse kan
komma i fråga. Mot att meddela åtalsunderlåtelse talar att det är grundlagsbestämmelser
av stor vikt som har åsidosatts. Det finns emellertid också
omständigheter, som hänför sig till Hederstiernas och Perssons förhållanden
och som onekligen talar för att åtal kan underlåtas. Både Hederstierna och
Persson har numera förklarat sig vara införstådda med hur de borde ha
handlat. Väsentligast i detta sammanhang är dock att Hederstierna numera
har lämnat befattningen som personalchef och att han fortsättningsvis inte

torde komma att försättas i en motsvarande situation samt att Persson inom
kort kommer att lämna sina kommunala uppdrag. Härtill kommer att det
inträffade i Perssons fall till stor del torde kunna förklaras av sviktande hälsa.

Mot bakgrund av det anförda har jag slutligen stannat för att med stöd av
20 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken besluta om åtalsunderlåtelse.

Med detta beslut och den allvarliga kritik som ligger i detta avslutar jag
förundersökningen och detta klagoärende.

Taxering och uppbörd

Det s. k. Lindholmärendet. Handläggningen av detta hos lokal
skattemyndighet, länsstyrelse (länsskattemyndighet), länsrätt
och kronofogdemyndighet

(Dnr 715-1986)

ChefsJO Eklundh anförde i ett beslut den 9 maj 1988 följande.

(Anm. De aderton bilagor, som åberopas i beslutet och finns fogade till detta,
har utelämnats i detta referat.)

1 Allmänt om anmälan och utredningen i ärendet

I en anmälan som kom in till JO den 11 mars 1986 riktade Magnus Lindholm
kritik mot flera myndigheter för framför allt handläggningen av vissa
skatteärenden. Kritiken gällde i första hand den lokala skattemyndighetens i
Danderyds fögderi åtgärd att genom beslut den 5 mars 1985 jämka
Lindholms preliminära B-skatt för inkomståret 1985. Jämkningen innebar
att preliminärskatten höjdes från något mer än 66 000 kronor till drygt 205
milj. kr. Bakgrunden till jämkningsbeslutet var att Lindholm och ett av
honom helägt aktiebolag i början av januari 1985 sålt av dem ägda andelar i
två handelsbolag till Folksam. Genom försäljningen blev Folksam ägare till
bl. a. de fastigheter som inrymmer hotellen Sheraton, Park och Anglais.
Köpeskillingen uppgick till över 700 milj. kr.

Lindholm kritiserade vidare länsstyrelsens i Stockholms län handläggning
av besvär i jämkningsfrågan, allmänna ombudets åtgärd att ansöka om
betalningssäkring för den jämkade skatten, länsrättens i Stockholms län
handläggning av betalningssäkringsmålet samt kronofogdemyndighetens i
Täby distrikt åtgärd att begära Lindholm försatt i konkurs.

Lindholm hemställde vidare att JO skulle granska riktigheten av de
obestyrkta uppgifter och rykten som förekommit om en samordning av
åtgärder mellan tjänstemän på länsstyrelsen, länsrätten och kronofogdemyndigheten.

Lindholms anmälan har i sin helhet fogats till detta beslut som bilaga 1.
Anmälan sändes i en samtidig remiss till de berörda myndigheterna.
Yttranden kom in från lokala skattemyndigheten, skattechefen i Stockholms
län, länsstyrelsens revisions- och uppbördsenheter och allmänna ombudet i
mål om betalningssäkring den 2 juni 1986 samt från länsrätten den 14 maj
1986. Yttrandena återfinns som bilagorna2—7 till beslutet. Kronofogdemyndighetens
yttrande och två till detta fogade redogörelser, som kom in till JO
den 23 april 1986, har tagits in som bilagorna 12—14.

Sedan Lindholm beretts tillfälle att bemöta myndigheternas yttranden
kom han i september 1986 in med två genmälen (bilagorna 8 och 15). I det ena
(bilaga 8) utvidgade han sin kritik mot länsrätten till att gälla även
handläggningen av ärenden om betalningssäkring för fordringar på skatter
för tidigare år än det ovan nämnda, nämligen för taxeringsåren 1980-82 och

1984 (beräknad tillkommande skatt och kvarstående skatt). Därutöver
riktade Lindholm anmärkningar mot kronofogdemyndighetens verkställighet
av betalningssäkringsbesluten. Lindholms genmälen remitterades därför
till såväl länsrätten som kronofogdemyndigheten. Den skriftväxling som den
nya remissomgången föranledde var avslutad i december 1986. Delar av
denna har fogats till beslutet som bilagorna 11 och 16-18.

Lindholm begärde i en skrivelse, som kom in tillJO den 5 februari 1987, att
få besked om beslut från JO kunde påräknas i så god tid före tidpunkten för
åtalspreskription att han själv bereddes tillfälle att agera om JO skulle
besluta att inte väcka åtal.

I svar den 6 februari 1987 meddelade dåvarande chefsjustitieombudsmannen
Per-Erik Nilsson, att den utredning som dittills gjorts i ärendet inte gett
honom anledning att överväga att väcka åtal mot någon tjänsteman eftersom
brott, såvitt utredningen visade, inte kunde styrkas.

Härefter väckte Lindholm enskilt åtal mot fyra av de tjänstemän som varit
ansvariga för handläggningen av hans skatteärende, nämligen
fögderichefen vid lokala skattemyndigheten i Danderyds fögderi för dennes
handlande i samband med beslut om jämkning av den preliminära B-skatten
för 1985,

allmänna ombudet i mål om betalningssäkring för handläggningen av ärendet
om betalningssäkring för den nämnda preliminärskatten,
den beslutande domaren vid länsrätten i Stockholms län för handläggningen
av betalningssäkringsmålen,

den tjänsteman vid riksskatteverket som förordnats att som kronofogde vid
kronofogdemyndigheten i Täby distrikt handlägga Lindholmärendet för
åtgärden att begära Lindholm försatt i konkurs.

Med anledning av åtalen ingavs bl. a. två sakkunnigutlåtanden rörande
tolkningen av 26 § andra stycket uppbördslagen (1953:272), bilagorna 9 och
10.

Sedan chefsjustitieombudsmannen Per-Erik Nilsson avsagt sig sitt uppdrag
har jag övertagit ärendet.

2 Disposition av beslutet

I det följande behandlar jag först handläggningen av ärendet om jämkning av
Lindholms preliminära B-skatt för inkomståret 1985 och vissa därmed
sammanhängande frågor. Därefter tar jag i ett särskilt avsnitt upp betalningssäkringsfrågorna.
Jag går sedan in på frågor som främst rör kronofogdemyndighetens
handläggning och behandlar avslutningsvis Lindholms påstående
om samordning av myndigheternas åtgärder.

3 Jämkning av den preliminära B-skatten för 1985

3.1 De olika besluten

Det kan vara lämpligt att inledningsvis lämna en kronologisk redogörelse för
de olika besluten rörande Lindholms preliminära skatt år 1985.

1985-02-05 Lokala skattemyndigheten utfärdade en anmaning till Lindholm
att komma in med preliminär självdeklaration för inkomståret 1985.

1985-03-05 Myndigheten beslutade att jämka den preliminära B-skatt som
påförts Lindholm för inkomståret 1985. Jämkningen innebar att skatten
höjdes från 66 732 kr. till 205 878 624 kr. eller 34 313 104 kr. per uppbördsmånad.
Några skäl för beslutet angavs inte.

1985-03-11 I en ”Underrättelse om avvikelse från preliminär självdeklaration”
åsatte den lokala skattemyndigheten Lindholm preliminär taxering till
statlig inkomstskatt med 272,4 milj. kr. och till kommunal inkomstskatt med
279 milj. kr. Som skäl för beslutet angavs följande.

”Då någon preliminär självdeklaration inte inkommit trots anmaning därom
1985-02-05, har inkomsten beräknats enligt skönsmässiga grunder.”

1985-05-20 Sedan Lindholm den 15 april 1985 ingett preliminär självdeklaration
avslog lokala skattemyndigheten en samtidigt gjord ansökan från
Lindholm om jämkning av den preliminära skatten; beslutet hade följande
motivering.

”På grund av de handlingar, preliminär självdeklaration m. m., Ni numera
inlämnat har belopp att taxera fastställts till 27 800 000:- varvid den
preliminära skatten grundat på detta belopp överstiger tidigare debiterad
preliminär B-skatt. Vid bedömning av denna taxeringsinkomst har bedömts
att handel med värdepapper är yrkesmässigt bedriven såväl under 1984 som
1985 och har därför betraktats som hänförligt till inkomstslaget rörelse.
Schablonavdrag för egenavgifter har därvid medgivits med 166 810 625:-.
Termin 1 1985 kommer att avkortas i enlighet med vad som tidigare
muntligen meddelats.”

1985-05-24 Lokala skattemyndigheten beslutade att sätta ned den preliminära
B-skatten till 171 576 642 kr. Beslutet innebar att det belopp, drygt 34
milj. kr., som belöpte på uppbördsmånaden mars avkortades till ursprungliga
11 122 kr. Beslutet motiverades inte.

1985-12-16 Länsstyrelsen i Stockholms län lämnade med utförlig motivering
Lindholms besvär över jämkningsbeslutet utan bifall.

1986-07-15 Regeringsrätten beviljade resning i jämkningsärendet och undanröjde
lokala skattemyndighetens och länsstyrelsens beslut (RÅ 1986
ref. 99).

3.2 Lindholms anmälan (se bilaga 1)

Lindholm kritiserade i sin anmälan sammanfattningsvis den lokala skattemyndighetens
handläggning i följande hänseenden.

Myndigheten beslöt om jämkning av B-skatten för 1985 trots att anmaning
att inge preliminär självdeklaration inte nått honom.

Motivering till beslutet lämnades inte.

Beslutet fattades trots risken för allvarliga misstag och felbedömningar på ett
bristfälligt underlag och med insikt från myndighetens sida om att det skulle
utnyttjas för att erhålla beslut om betalningssäkring.

Myndigheten bortsåg vid sin omprövning av beslutet om preliminär skatt helt
från dåmera avgiven preliminär självdeklaration.

Myndigheten undanröjde inte omedelbart jämkningsbeslutet den 5 mars
1985 avseende den första uppbördsterminen 1985 trots vetskap om att det
stred mot 26 § andra stycket uppbördslagen och dessutom lett till betalningssäkring.

Lindholm kritiserade även länsstyrelsens handläggning och då särskilt
handläggningstidens längd samt det förhållandet att länsstyrelsen i sitt beslut
helt bortsett från hans preliminära självdeklaration.

Vidare kritiserade han under hänvisning till 26 § andra stycket uppbördslagen
allmänna ombudets och länsrättens dröjsmål med att avge yttrande resp.
besluta i frågan om undanröjande av beslutet om betalningssäkring beträffande
den skatt som enligt jämkningsbeslutet den 5 mars 1985 belöpte på
uppbördsmånaden mars.

Lindholm ifrågasatte om inte såväl fögderichefen, allmänna ombudet som
domaren i betalningssäkringsmålet gjort sig skyldiga till myndighetsmissbruk
genom att de ”synbarligen avsiktligt dröjt med att rätta ett uppenbart olagligt
beslut”.

3.3 Myndigheternas yttranden

Se bilagorna 2, 5, 6 och 7, såvitt nu är i fråga.

3.4 Bedömning

Jag redogör inledningsvis i detta avsnitt för huvuddragen i uppbördslagens
regelsystem i de aktuella hänseendena. Jag behandlar därefter under
särskilda rubriker lokala skattemyndighetens första jämkningsbeslut, dess
andra beslut i jämkningsfrågan, länsstyrelsens beslut i samma fråga och den
särskilda frågan om debiteringen för mars månad år 1985.

3.4.1 Uppbördslagens regler

Enligt 13 § uppbördslagen skall preliminär B-skatt i första hand bestämmas
enligt en schablonregel som sätter det preliminära skattebeloppet i relation
till den slutliga skatt som påförts den skattskyldige året före inkomståret. I
vissa i paragrafen angivna situationer skall B-skatten i stället beräknas med
ledning av en preliminär taxering. Av 16 § framgår att sådan taxering skall
åsättas med ledning av en preliminär självdeklaration. Taxeringen får
emellertid åsättas också med stöd av andra uppgifter eller upplysningar.
Enligt 3 § uppbördsförordningen skall den skattskyldige beredas tillfälle att
yttra sig innan preliminär taxering fastställs till högre belopp än som framgår
av den skattskyldiges uppgifter eller fastställs utan att sådana uppgifter
föreligger, om ett sådant yttrande inte är uppenbart onödigt.

I 17 § finns regler om skyldighet för den enskilde att i vissa fall utan
anmaning avge preliminär självdeklaration. Som ett sådant fall anges att den
skattskyldiges vid årlig taxering året efter inkomståret till statlig eller
kommunal inkomstskatt taxerade inkomst - såvitt senast den 1 december

året före inkomståret kan bedömas - kommer att på visst sätt överstiga
motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året före inkomståret. Dessa
regler kompletteras av en bestämmelse i 20 § enligt vilken lokala skattemyndigheten,
när det finns anledning att anta att någon inte har fullgjort sin
deklarationsskyldighet, får anmana den skattskyldige att komma in med
deklaration eller komplettering av redan avgiven deklaration. Av 21 §
framgår att en sådan anmaning skall innehålla dels ett föreläggande att
avlämna deklaration eller andra uppgifter inom viss tid efter delfåendet, dels
en underrättelse om påföljden av att den skattskyldige inte rättar sig efter
anmaningen. I 62 § uppbördsförordningen (1967:626) föreskrivs att anmaningen
bör sändas i rekommenderat brev.

Preliminär B-skatt skall enligt 26 § debiteras i en gemensam post och
betalas med lika stora belopp senast den 18 i uppbördsmånaderna mars, maj,
juli, september, november och januari under uppbördsåret eller - vid
debitering under inkomståret - i var och en av de uppbördsmånader som
återstår efter utgången av den månad då skatten debiteras. I 36 § föreskrivs
att skattsedel upptagande preliminär B-skatt skall översändas till den
skattskyldige senast den 25 februari under inkomståret. Om skatten fastställts
genom preliminär taxering under inkomståret skall skattsedeln
översändas till den skattskyldige så snart det kan ske.

Sedan skattsedel på preliminär skatt har utfärdats får det debiterade
beloppets storlek ändras genom jämkning. Regler om detta finns i ett särskilt
avsnitt av uppbördslagen (45-47 §§). Jämkning kan göras både uppåt och
nedåt. Av reglerna i 45 §, som anger de närmare förutsättningarna för
jämkning, framgår att initiativet till jämkning kan tas både av den skattskyldige
och av den lokala skattemyndigheten; någon skyldighet för den enskilde
att genom en anmälan om ändrade inkomstförhållanden eller på annat sätt få
till stånd en jämkning finns emellertid inte föreskriven. I fråga om jämkning -liksom i fråga om all beräkning av preliminär skatt - gäller den i 3 § 1 mom.
fastslagna principen, att den preliminära skatten till sin storlek så nära som
möjligt skall motsvara den slutliga. Beträffande jämkning föreskrivs emellertid
i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 45 § därutöver att myndigheten
vid höjning av den preliminära skatten utan den skattskyldiges medgivande
bör iaktta försiktighet så att för hög skatt inte uttas.

Vad sedan gäller förfarandet vid jämkning föreskrivs i 45 § 1 mom. femte
stycket, att den skattskyldige skall beredas tillfälle att yttra sig, om detta inte
uppenbarligen är obehövligt. Enligt 46 § 4 mom. är den skattskyldige skyldig
att för jämkning av den preliminära skatten avge preliminär självdeklaration
efter anmaning av den lokala skattemyndigheten. Av anvisningarna till
paragrafen framgår att en sådan deklaration kan vara behövlig t. ex. om en
skattskyldig som har att erlägga B-skatt kan antas komma att få sina
inkomster eller utgifter mera avsevärt förändrade; preliminär självdeklaration
bör emellertid inte infordras om de för jämkning nödvändiga uppgifterna
kan fås på annat sätt. Vid anmaning att avge deklaration enligt 46 §
4 mom. skall enligt en uttrycklig regel bestämmelserna i 21 § tillämpas.
Någon motsvarighet till regeln i 62 § uppbördsförordningen finns däremot
inte.

I 46 § 2 mom. föreskrivs att ett beslut om jämkning skall tillställas den

skattskyldige. Om beslutet innebär att debiterad skatt som förfaller till
betalning efter det att beslutet meddelats, skall betalas med annat belopp än
det som framgår av den tidigare skattsedeln, skall dessutom en ny skattsedel
utfärdas.

Förfarandet vid preliminär taxering och förfarandet vid jämkning skiljer
sig således åt i vissa hänseenden. Preliminär taxering skall enligt huvudregeln
ske med utgångspunkt i en preliminär självdeklaration som den skattskyldige
har att avge självmant. Om han inte fullgör denna skyldighet kan myndigheten
anmana honom att avge deklaration genom ett föreläggande som bör
sändas i rekommenderat brev. I jämkningsfallen föreligger däremot ingen
skyldighet för den skattskyldige att självmant avge preliminär självdeklaration;
sådan skyldighet kan däremot uppkomma genom att myndigheten
anmanar honom att inkomma med deklaration, men detta bör förekomma
bara om de uppgifter som behövs inte kan erhållas på annat sätt. Några regler
om hur anmaningen skall sändas till den skattskyldige finns inte.

Vidare skiljer sig jämkning av preliminär skatt i höjande riktning utan den
skattskyldiges medgivande från alla övriga fall av bestämmande av preliminär
skatt genom den uttryckliga regel om särskild försiktighet från myndigheternas
sida som gäller i sådana fall; myndigheternas handlingsfrihet framstår
här med andra ord som mindre än annars. Den närmare innebörden av
försiktighetsprincipen har utvecklats av regeringsrätten i det beslut genom
vilket den beviljade resning i fråga om de jämkningsbeslut som är aktuella i
detta ärende. I resningsbeslutet sägs bl. a. att myndigheterna till grund för en
jämkning som avser höjning av preliminärskatt utan den skattskyldiges
medgivande bör lägga bara sådana faktiska omständigheter och rättsliga
bedömningar om vilka någon tvekan inte rimligen kan råda.

En fråga som har ägnats stor uppmärksamhet i detta ärende är om den
särskilda regeln i 26 § andra stycket om debitering under inkomståret är
tillämplig också vid utfärdandet av ny skattsedel efter jämkning. Syftet med
regeln, som trädde i kraft den 1 januari 1980, är att förhindra att B-skatt
förfaller till betalning i omedelbar anslutning till debiteringen (prop.
1978/79:161 s. 57). Den innebär i sak att den skattskyldige vid debitering
under inkomståret inte kan åläggas att betala B-skatt en viss uppbördsmånad
om skatten debiterats efter ingången av den månaden, även om debiteringen
gjorts före den 18; regeln tillförsäkrar med andra ord alltid den skattskyldige
en betalningsfrist på minst 18 dagar.

I ärendet har - bl. a. i de två sakkunnigutlåtandena (bilagorna 9 och 10) -framförts argument både för ståndpunkten att den nu nämnda regeln gäller
också när skattens storlek bestäms genom ett beslut om jämkning och för
uppfattningen att det är fråga om debitering i lagregelns mening bara när
skatten första gången bestäms för det aktuella inkomståret. Denna fråga är
föremål för prövning av allmän domstol i den brottmålsprocess som
anhängiggjorts av Lindholm med anledning av myndigheternas handlande i
det aktuella skatteärendet. Med hänsyn till den vikt frågan har tillmätts i
Lindholms anmälan och till den betydelse den har för övervägandena i det
följande anser jag mig emellertid inte böra avstå från att gå in på den. Jag
kommer dock att behandla den endast i den omfattning som krävs av hänsyn
till det fortsatta resonemanget.

Skälen för ståndpunkten att spärregeln i 26 § andra stycket skall anses
tillämplig också vid jämkning är främst av lämplighetskaraktär; den skattskyldiges
behov av rådrum är lika stort vare sig det är fråga om en
förstagångsdebitering eller om en omdebitering. De argument som åberopats
i motsatt riktning utgår främst från lagens allmänna uppbyggnad; man
har från denna sida pekat på det förhållandet att reglerna om jämkning
redaktionellt är helt fristående från den reglering som i särskilda avsnitt i
lagen behandlar frågorna om beräkning och debitering av skatt och att
debitering och jämkning därmed framstår som två med varandra sidoordnade
företeelser.

Enligt min mening kan ingendera ståndpunkten utan vidare avvisas som
orimlig eller ohållbar. Lagtexten ger inte någon klar ledning vid tolkningen,
och förarbetsuttalanden i frågan saknas. Man kan i och för sig instämma i
synpunkten att jämkning är ett i hög grad praktiskt fall av fastställande av
betalningsskyldighet under inkomståret men regeln blir å andra sidan inte på
något sätt meningslös om jämkningsfallen undantas från dess tillämpningsområde.

Också andra omständigheter är ägnade att väcka osäkerhet om lagstiftarens
avsikter. Man kan t. ex. fråga sig varför denne funnit skäl att i 46 §
2 mom. fjärde stycket i fråga om grunderna för beräkningen av B-skatt vid
jämkning uttryckligen hänvisa till vissa bestämmelser i avsnitten om beräkning
av preliminär B-skatt och om debitering av skatt men avstått från att
göra en motsvarande hänvisning i fråga om betalningen av B-skatten efter
jämkning. Svaret kan vara att lagstiftaren ansett det så självklart att den
särskilda regeln om debitering under inkomståret är tillämplig också vid
jämkning att en hänvisning är obehövlig; man kan emellertid inte heller utan
vidare utesluta möjligheten av att frågan kommit att lämnas oreglerad och att
myndigheterna därigenom fått ett visst utrymme för lämplighetsöverväganden
i det särskilda fallet. Som ett exempel på lagstiftarens sätt att fördela
regelmaterian mellan olika avsnitt i lagen kan nämnas att reglerna om
utfärdande av skattsedel vid inkomstårets början och efter preliminär
taxering under inkomståret, som redan sagts, återfinns i 36 §, som ingår i
samma avsnitt av lagen som 26 §, medan bestämmelserna om utfärdande av
skattsedel med anledning av jämkning har tagits in i 46 § 2 mom. i lagens
särskilda avsnitt om jämkning.

Det kan tilläggas att den grundläggande princip som slås fast i 26 § andra
stycket om fördelning av B-skatten för ett visst inkomstår med lika stora
belopp på samtliga tillgängliga uppbördsmånader av naturliga skäl inte kan
tillämpas fullt ut i sådana jämkningssituationer där skatt redan betalats enligt
den ursprungliga debiteringen vid ett eller flera tillfällen. En därefter gjord
likafördelning på de återstående uppbördsmånaderna av det jämkade
skattebeloppet minskat med den redan inbetalda skatten framstår närmast -med den språkliga utformning som regeln i andra stycket fått - som en
analogisk tillämpning av denna.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att rättsläget i den nu
diskuterade frågan ingalunda är helt klart. Även om man skulle komma fram
till den ståndpunkten att bestämmelsen i 26 § andra stycket om debitering
under inkomståret inte gäller i jämkningsfall, framstår det emellertid som

naturligt att myndigheterna av lämplighetsskäl i princip följer den också när
det är fråga om jämkning. Undantag från detta skulle - under den nu angivna
förutsättningen - kunna tänkas t. ex. vid jämkning till den skattskyldiges
förmån och i andra fall när åtgärden inte kan anses komma i konflikt med de
intressen som regeln är avsedd att skydda.

3.4.2 Lokala skattemyndighetens första jämkningsbeslut

Lokala skattemyndigheten fick i januari 1985 genom förmedling av länsstyrelsens
revisions- och besvärsenheter kunskap om den i ärendet aktuella
fastighetsförsäljningen. Vid detta tillfälle hade Lindholm redan debiterats
preliminär B-skatt för år 1985 med 66 732 kr. Med anledning av de erhållna
uppgifterna anmanade skattemyndigheten den 5 februari 1985 Lindholm att
inom fjorton dagar inkomma med preliminär självdeklaration. Anmaningen
sändes i lösbrev till Lindholms bostadsadress i Djursholm. När någon
självdeklaration ännu den 25 februari inte hade inkommit tog myndigheten
kontakt med länsstyrelsens revisionsenhet för att få fram ytterligare beslutsunderlag.
På grundval av detta beslutade myndigheten sedan den 5 mars om
jämkning av Lindholms preliminära B-skatt för år 1985. Beslutet innebar,
som redan nämnts, att skattens belopp höjdes till 205 878 624 kr., som
fördelades med lika stora belopp - 34 313 104 kr. - på samtliga sex
uppbördsmånader under uppbördsåret. Inga skäl lämnades för beslutet.
Däremot utfärdade myndigheten den 11 mars en handling rubricerad
underrättelse om avvikelse från preliminär självdeklaration enligt vilken
myndigheten preliminärt hade taxerat Lindholm till statlig och kommunal
inkomstskatt med vissa angivna belopp. Som skäl för denna åtgärd angavs att
myndigheten beräknat Lindholms inkomster enligt skönsmässiga grunder
eftersom någon preliminär självdeklaration inte inkommit trots anmaning.

Eftersom Lindholm vid beslutstillfället redan hade blivit debiterad B-skatt
för år 1985 var det här uppenbarligen fråga om jämkning av preliminär skatt,
och beslutet av den 5 mars har också betecknats som ett jämkningsbeslut.
Myndighetens yttrande till JO ger emellertid vid handen att ärendet
handlagts enligt reglerna om preliminär taxering. Anmaningen till Lindholm
att avge preliminär självdeklaration utfärdades enligt yttrandet med stöd av
20 § uppbördslagen och sägs ha haft sin grund i att myndigheten ansåg att
Lindholm på grund av reglerna i 17 § varit skyldig att självmant avge
preliminär självdeklaration med anledning av den förestående fastighetsförsäljningen.
Som grund för jämkningsbeslutet åberopar myndigheten i sitt
yttrande möjligheten enligt 16 § att åsätta preliminär taxering också med
stöd av andra uppgifter och upplysningar än preliminär självdeklaration. Att
myndigheten sett på det hela som en fråga om preliminär taxering stöds också
av underrättelsen den 11 mars.

Jag utgår vid min bedömning av myndighetens åtgärder från det regelsystem
som är tillämpligt i sammanhanget, dvs. uppbördslagens regler om
jämkning av preliminär B-skatt.

Av 45 § 1 mom. tredje stycket framgår att jämkning får göras bl. a. om
skillnaden mellan slutlig och annars utgående preliminär skatt skulle bli mer
betydande. Som redan har nämnts kan den lokala skattemyndigheten, om en

fråga om jämkning uppkommer, anmana den skattskyldige att ge in en
preliminär självdeklaration. Eftersom det uppenbarligen funnits anledning
att anta att Lindholms fastighetsförsäljning skulle få konsekvenser för
storleken av hans slutliga skatt, var det enligt min mening en riktig åtgärd
från lokala skattemyndighetens sida att ta initiativ till en utredning av frågan
genom att anmana Lindholm att komma in med en preliminär självdeklaration.
Som har nämnts i det föregående finns det inte i jämkningsfallen några
regler om att en sådan anmaning skall sändas på något särskilt sätt, och
myndigheten har vidare haft anledning att utgå från att Lindholm, som
bedrev en omfattande affärsverksamhet och hade tillgång till kvalificerat
juridiskt biträde, hade vidtagit åtgärder för att säkerställa att post från
skattemyndigheterna bevakades på ett tillfredsställande sätt. Jag kan därför
inte finna att någon kritik kan riktas mot åtgärden att sända anmaningen i
lösbrev.

Sedan myndigheten konstaterat att någon deklaration inte kommit in från
Lindholm inom utsatt tid, hade den att ställa sig frågan om det var möjligt att
få tillräckliga uppgifter för jämkning på annat sätt än genom deklaration
enligt vad som sägs i anvisningarna till 46 §, eller om den skulle göra ett nytt
försök att få in en självdeklaration från Lindholm. Vid denna bedömning
hade myndigheten att utgå från försiktighetsregeln i punkt 1 andra stycket av
anvisningarna till 45 §. Innan något beslut om jämkning fattades hade
myndigheten vidare att ta ställning till om Lindholm på grund av reglerna i
45 § 1 mom. femte stycket skulle beredas tillfälle att yttra sig eller om en
sådan åtgärd uppenbarligen var obehövlig. Vad sedan gällde utformningen
av jämkningsbeslutet hade myndigheten att beakta reglerna i 17 § i 1971 års
förvaltningslag om skyldigheten att motivera beslut.

Regeringsrätten har i sitt resningsbeslut lagt fast en tolkning av försiktighetsregeln
som i praktiken utesluter skönsmässiga beloppsuppskattningar av
sedvanligt slag och som dessutom synes innebära att de skatterättsliga
reglerna i tveksamma fall skall tillämpas till den skattskyldiges fördel. Det
kan ifrågasättas om den praxis som med tiden utvecklats hos skattemyndigheterna
alltid hållit sig inom ramen för denna restriktiva tolkning. Även om
man skulle utgå från en mindre sträng uppfattning om försiktighetsregelns
innebörd kan man emellertid inte godta en sådan hantering av jämkningsfrågan
som här är aktuell. Lokala skattemyndigheten kände sedan tidigare till
att Lindholms inkomst- och skatteförhållanden var mycket komplicerade,
och den hade också all anledning att förmoda att Lindholm, som var känd
som expert på skatteplaneringsfrågor, hade vidtagit åtgärder för att reducera
de skattemässiga verkningarna av sin fastighetsförsäljning. Att i ett sådant
läge avgöra jämkningsfrågan på det sätt som skedde utan att ha tillgång till
några upplysningar från Lindholms sida och utan att ens, i enlighet med
uppbördslagens huvudregel, ha berett honom tillfälle att yttra sig i ärendet
framstår - oavsett om Lindholm hade fått del av anmaningen att avge
preliminär självdeklaration eller inte - som helt oacceptabelt.

Härtill kommer att myndigheten inte motiverade sitt jämkningsbeslut,
trots att inget av de i förvaltningslagen angivna undantagen från motiveringsskyldigheten
kan anses ha varit tillämpligt. Den upplysning i saken som sedan
lämnades i meddelandet den 11 mars kan inte betraktas som en motivering i

någon rimlig mening. Avsaknaden av motivering har, i förening med
underlåtenheten att bereda Lindholm tillfälle att yttra sig före beslutet,
uppenbarligen varit ägnad att försämra Lindholms möjligheter att agera på
ett adekvat sätt med anledning av beslutet i syfte att bevaka sina intressen.

3.4.3 Lokala skattemyndighetens andra beslut i jämkningsfrågan

Lindholm gav den 15 april in en preliminär självdeklaration till lokala
skattemyndigheten och ansökte samtidigt om att den preliminära B-skatten
skulle jämkas ned till det belopp som ursprungligen hade debiterats,
66 732 kr. Den 20 maj avslog myndigheten ansökningen med den motivering
som har återgetts i det föregående (avsnitt 3.1). Av myndighetens yttrande
till JO framgår att beslutet hade föregåtts av en förnyad kontakt med
länsstyrelsens revisionsenhet angående taxeringsfrågorna.

Också detta beslut har undanröjts genom regeringsrättens resningsbeslut.
Det kan emellertid vid bedömningen av myndigheternas handlande i
jämkningsfrågan finnas anledning att hålla i minnet att det här är fråga om en
mer än 30 år gammal och delvis ganska svårtillgänglig lagstiftning; vidare
saknas vägledande domstolsavgöranden, eftersom beslut i preliminärskattefrågor
kunnat överklagas bara till länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten)
och således inte i ordinarie ordning kan bli föremål för domstolsprövning.
Som jag redan har antytt finns det anledning att tro att regeringsrättens
stränga tolkning av försiktighetsregeln kommit som en överraskning för
många skattemyndigheter.

Med hänsyn till att det genom resningsbeslutet slagits fast att beslut om
jämkning till den skattskyldiges nackdel utan dennes medgivande över huvud
taget inte får grundas på bedömningar av det slag som förekommit i fråga om
Lindholms B-skatt för år 1985 finner jag det inte meningsfullt att gå närmare
in på lokala skattemyndighetens beslut av den 20 maj. Det kan emellertid
konstateras att beslutsunderlaget vid detta tillfälle var bättre än vad som var
fallet i fråga om det första beslutet genom att det nu förelåg en preliminär
självdeklaration från Lindholm. Vidare innehöll beslutet i motsats till det
tidigare en motivering. Denna kan emellertid inte anses uppfylla de krav som
bör ställas på beslutsmotiveringen i ett ärende av den omfattning och
komplexitet som det här var fråga om. Det är sålunda inte möjligt att utläsa i
vilka hänseenden och av vilka skäl myndigheten ansåg sig böra frångå
Lindholms preliminära självdeklaration. Inte heller vid detta tillfälle fick
Lindholm således genom beslutet tillräcklig vägledning för sitt fortsatta
handlande.

3.4.4 Länsstyrelsens beslut i jämkningsfrågan

Lindholm överklagade lokala skattemyndighetens beslut av den 20 maj 1985
till länsstyrelsen i Stockholms län, där ärendet handlades av uppbördsenheten.
Länsstyrelsen avslog Lindholms besvär genom ett beslut den 16
december 1985.

Av de skäl som jag anfört i närmast föregående avsnitt finner jag inte
anledning att närmare behandla länsstyrelsens beslut och de bedömningar

som legat till grund för detta. Jag kan emellertid konstatera att beslutet har
försetts med en utförlig motivering och att Lindholm nu således fick en klar
och ingående redovisning för den beslutande myndighetens syn på preliminärskattefrågan.
Av det yttrande som avgetts av länsstyrelsens uppbördsenhet
framgår vidare att beslutet byggde på ett omfattande material, vari bl. a.
ingick yttrande från lokala skattemyndigheten, länsstyrelsens revisionsenhet
och Lindholm; vidare hade det under handläggningen förekommit sammanträden
med deltagande av företrädare för länsstyrelsen och för Lindholm.

Lindholm har i sin anmälan bl. a. klagat på den långa handläggningstiden.
Med hänsyn till ärendets invecklade beskaffenhet och omfattningen av den
utredning som lades till grund för beslutet finns det i och för sig inte anledning
att anta att länsstyrelsen tagit längre tid på sig för sin handläggning än vad det
utförda utredningsarbetet motiverade. Den långa handläggningstiden skall i
stället ses i relation till den syn på bedömningarna och beslutsunderlaget i
ärenden av här aktuellt slag som kommer till uttryck i regeringsrättens
resningsbeslut.

3.4.5 Särskilt om debiteringen av preliminär B-skatt för mars månad 1985

I jämkningsbeslutet av den 5 mars 1985 debiterades Lindholm B-skatt med
lika stora belopp - 34 313 104 kr. - för samtliga uppbördsmånader under
uppbördsåret, således också för mars månad 1985.1 ett beslut av den 24 maj
1985 nedsatte lokala skattemyndigheten sedan marsbeloppet till det ursprungligen
debiterade, 11 122 kr.

Lindholm har i sin anmälan hävdat att lokala skattemyndigheten genom att
i beslutet den 5 mars påföra honom det nya skattebeloppet också för mars
månad handlade i uppenbar strid med den regel i 26 § andra stycket
uppbördslagen, som säger att skatten vid debitering under inkomståret skall
betalas med lika stora belopp i var och en av de uppbördsmånader som
återstår efter utgången av den månad när skatten debiteras. Vad Lindholm i
första hand lägger myndigheten till last är att den inte rättade till detta fel
snabbt nog sedan den gjorts uppmärksam på det. Lindholm har därvid
uppgett att hans ombud vid ett samtal med fögderichefen Olof Forsberg den
25 april 1985 gjorde denne uppmärksam på felet. Sedan ombudet därefter
återkommit till Forsberg medgav denne att beslutet saknade laga grund men
upplyste att något nytt beslut på grund av pågående strejk inte kunde
utfärdas. Enligt Lindholm förekom sedan ett stort antal uppmaningar från
Lindholms ombud till Forsberg att rätta beslutet utan att myndigheten vidtog
någon åtgärd.

Av lokala skattemyndighetens yttrande, som avgetts av Forsberg, framgår
att Forsberg delade Lindholms uppfattning om innebörden av den nyss
nämnda regeln i 26 § andra stycket uppbördslagen. Enligt yttrandet gjordes
myndigheten uppmärksam på felet den 29 april vid ett telefonsamtal mellan
Lindholms ombud och den vikarierande fögderichefen; Forsberg hade
semester den 29 och 30 april. Myndigheten hävdar vidare att den varken
vägrat att rätta till felet eller uppsåtligen förhalat ärendet, utan att
tidsutdräkten uteslutande hade sin grund i den arbetsmarknadskonflikt som
pågick under tiden den 2—20 maj. I yttrandet sägs vidare att Forsberg samma

dag som konflikten bröt ut per telefon underrättade Lindholms ombud om
att skattebeloppet för mars månad skulle komma att avkortas och att
skriftligt besked skulle sändas ut så snart detta var möjligt med hänsyn till
arbetsmarknadskonflikten. Forsberg gav också enligt yttrandet samma dag
muntligen allmänna ombudet i betalningssäkringsmålet samma information.
Myndigheten har i fråga om arbetssituationen under den aktuella perioden
vidare hänvisat till att det hade kommit in ett mycket stort antal jämkningsansökningar
och att Lindholmärendet således bara var ett av flera i en
masshanteringsprocess.

Som jag redan har nämnt (avsnitt 3.4.1) har det framförts olika meningar i
ärendet vad gäller omfattningen av tillämpningsområdet för den aktuella
bestämmelsen i 26 § uppbördslagen, av vilka enligt min mening ingen utan
vidare kan avfärdas som uppenbart oriktig. Det är emellertid, som jag också
sagt, naturligt att låta bestämmelsen vara vägledande också vid jämkning,
även om man skulle komma fram till att den inte är direkt tillämplig i denna
situation. Frågan om vad som i sammanhanget förevarit mellan Lindholms
ombud, lokala skattemyndigheten och allmänna ombudet kan förväntas
komma att bli närmare utredd i det av Lindholm anhängiga brottmålet.
Enighet tycks emellertid råda om att Lindholms ombud tog kontakt med
lokala skattemyndigheten i frågan någon gång i slutet av april 1985 och att
Forsberg därefter per telefon medgav att det var fråga om en felaktig
debitering och lovade att denna skulle rättas till, något som sedan skedde i
samband med beslutet i jämkningsfrågan den 20 maj och genom avkortningsbeslutet
den 24 maj.

Sedan man på lokala skattemyndigheten kommit fram till uppfattningen
att marsbeloppet borde avkortas var det - särskilt med hänsyn till att det här
var fråga om ett betydande belopp vilket var föremål för betalningssäkring -uppenbarligen angeläget att ett beslut i frågan fattades så snart som möjligt.

Jag har inte någon anledning att tro annat än att den pågående arbetsmarknadskonflikten
gjorde det svårt för myndigheten att med anlitande av gängse
rutiner fatta och expediera ett avkortningsbeslut tidigare än som skedde. I
den extraordinära situation som det här var fråga om hade emellertid enligt
min mening lokala skattemyndigheten anledning att undersöka möjligheterna
att på något annat sätt låta sitt ändrade ställningstagande i debiteringsfrågan
komma till så tydligt uttryck -1, ex. genom ett skriftligt meddelande till
allmänna ombudet - att betalningssäkringen kunde hävas med minsta
möjliga dröjsmål.

4 Betalningssäkringsfrågorna

Inledningsvis lämnas en redogörelse för vissa bakgrundsfakta. Därefter
redovisas i ett sammanhang min bedömning av vad som förevarit.

4.1 Betalningssäkring för fordringar på bl. a. beräknad tillkommande skatt
för taxeringsåren 1980 och 1981 samt kvarstående skatt för taxeringsåren 1982
och 1984

4.1.1 Bakgrund

Under början av 1980-talet företogs revisioner hos Lindholm och ett antal
bolag som Lindholm hade ägarintressen i. Resultaten av revisionerna
redovisades i olika promemorior varav en var daterad den 17 mars 1983 och
bl. a. omfattade taxeringsåren 1980 och 1981.1 denna promemoria föreslogs
att Lindholms deklarationer för de nämnda inkomståren skulle korrigeras i
olika hänseenden.

Allmänna ombudet vid länsstyrelsen i Stockholms län yrkade i en
framställning den 24 januari 1985, vilken bl. a. grundades på revisionspromemorian
av den 17 mars 1983, att så mycket av Lindholms egendom som
svarade mot den beräknade tillkommande skatten för taxeringsåren 1980 och

1981 - 2 888 602 kr. - fick tas i anspråk genom betalningssäkring. Yrkandet
omfattade dessutom bl. a. fordran på kvarstående skatt för taxeringsåren

1982 och 1984 med sammanlagt 1 167 430 kr.

Länsrätten biföll i interimistiskt beslut den 24 januari 1985 allmänna
ombudets framställning. Beslutet delgavs Lindholm den 25 februari 1985.
Det överklagades inte.

Lindholm ansökte i skrivelser, som kom in till länsrätten den 13 juni 1985
resp. den 14 maj 1986, om hävning av det interimistiska beslutet. Den första
skrivelsen innehöll ett bemötande av en del av revisionspromemorian samt
en upplysning att övriga delar av den skulle behandlas i senare skrivelse. Så
skedde i den ansökan om hävning av det interimistiska beslutet som kom in
den 14 maj 1986. Några beslut med anledning av Lindholms hävningsansökningar
fattades emellertid inte.

4.1.2 Lindholms anmälan (se bilaga 8)

I sitt yttrande över de svar som kom in med anledning av den första remissen i
ärendet hos JO kritiserade Lindholm länsrättens handläggning av det här
nämnda betalningssäkringsmålet och då särskilt dess underlåtenhet att
besvara hans två ansökningar om hävning av det interimistiska beslutet av
den 24 januari 1985. Kritiken gällde även det förhållandet att det interimistiska
beslutet grundades enbart på en obemött två år gammal revisionspromemoria.

4.1.3 Länsrättens yttrande (se bilaga 11)

4.2. Betalningssäkring för jämkad preliminär B-skatt för inkomståret 1985

4.2.1 Bakgrund

På grund av de beslut i fråga om jämkning av Lindholms preliminära B-skatt
för inkomståret 1985 som lokala skattemyndigheten i Danderyds fögderi
fattat den 5 mars och den 20 maj 1985 beslöt länsrätten i Stockholms län efter
framställning av det allmänna ombudet om betalningssäkring för den genom
jämkningsbeslutet fastställda skatten. Besluten, som fattades den 8 mars,
den 28 maj och den 2 juli 1985, avsåg den skatt som debiterats för
uppbördsmånaderna mars, maj och juli.

Sedan den lokala skattemyndigheten som tidigare nämnts avkortat skatten
för mars månad hävde länsrätten den 28 maj 1985 betalningssäkringen i den
delen.

Beslutet den 28 maj om betalningssäkring för den skatt som påförts
Lindholm för maj månad överklagades av Lindholm till kammarrätten i
Stockholm. Samtidigt hemställdes hos länsrätten om hävning av beslutet.

Kammarrätten avslog besvären i beslut den 12 juli 1985 med följande
motivering.

Det antecknas att Lindholm först i juli 1985 avlämnat självdeklaration för
beskattningsåret 1984. Det material som i övrigt har kunnat läggas till grund
för preliminär skatt för beskattningsåret 1985 har varit av sådan beskaffenhet
att en skönsmässig uppskattning av inkomsten och förmögenheten måste
ske. Vidare framgår att Lindholm har anmält utflyttning till London den 10
maj 1985.

Skäl saknas att för närvarande beräkna det allmännas fordran på skatt till
annat belopp än vad som såsom preliminär B-skatt har debiterats Lindholm.

I beslut den 30 juli 1985 med anledning av Lindholms hävningsansökan
anförde länsrätten bl. a. följande:

Lindholm har regelmässigt avlämnat självdeklaration för sent. Så har han
t. ex. avlämnat deklarationer för taxeringsåren 1982, 1983 och 1984 först i
oktober månad. Deklaration för taxeringsåret 1985 har avlämnats i juli. Vid
den ovan nämnda revisionen 1983 infordrades utredning och kompletterande
underlag från Lindholm och hans bolag. Först nu har delar av detta material
inkommit.

Lindholm har den 10 maj 1985 anmält utflyttning till London. Länsrätten
finner vid en samlad bedömning att det föreligger påtaglig risk att Lindholm
inte kommer att betala den ifrågavarande fordringen, vilken otvetydigt
uppgår till betydande belopp.

Besluten om betalningssäkring avseende B-skatt för 1985 hävdes den 22 juli
1986 sedan regeringsrätten undanröjt jämkningsbesluten i beslutet om
resning den 15 juli 1986.

4.2.2 Lindholms anmälan (se bilaga 1)

Lindholm vänder sig mot länsrättens åtgärd att besluta om betalningssäkring
innan han fått vetskap om anmaningen att deklarera för inkomståret 1985,
vilket medförde att han inte fick tillfälle att yttra sig i frågan. Han anser även
att länsrätten fattade beslutet på ett otillräckligt underlag.

Som har framgått av det föregående har Lindholm vidare riktat kritik mot
allmänna ombudet och länsrätten för att dessa inte agerade tillräckligt snabbt
för att undanröja beslutet om betalningssäkring beträffande beloppet för
uppbördsmånaden mars, sedan Lindholm gjort myndigheterna uppmärksamma
på att debiteringen i denna del enligt hans mening stred mot 26 §
andra stycket uppbördslagen.

18 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

4.2.3 Allmänna ombudets och länsrättens yttranden (se bilagorna 5 och 6)

4.3 Bedömning

Jag inleder detta avsnitt med en redogörelse för betalningssäkringslagens
regler i de aktuella hänseendena. Jag går därefter in på frågan om länsrättens
handläggning av det mål om betalningssäkring som grundade sig bl. a. på
revisionspromemorian av den 17 mars 1983. Avslutningsvis behandlar jag
sedan betalningssäkringen för Lindholms B-skatt för år 1985, varvid jag
särskilt kommer att uppehålla mig vid allmänna ombudets och länsrättens
handläggning av betalningssäkringen för det belopp som påförts Lindholm
för uppbördsmånaden mars.

4.3.1 Betalningssäkringslagens regler

Enligt 1 § lagen om betalningssäkring (1978:880) för skatter, tullar och
avgifter får för att säkerställa betalning av bl. a. skatt tas i anspråk så mycket
av gäldenärens egendom som svarar mot fordringen. Frågor om betalningssäkring
prövas enligt 3 § av länsrätten på framställning av särskilt förordnade
allmänna ombud. De närmare förutsättningarna för ett beslut om betalningssäkring
anges i 4 §. Enligt detta lagrum får beslut om betalningssäkring fattas
om det föreligger påtaglig risk att gäldenären inte kommer att betala
fordringen och denna ensam eller tillsammans med andra fordringar på
gäldenären uppgår till betydande belopp. Om fordringen är hänförlig till en
viss tidsperiod krävs vidare att perioden har gått till ända eller att fordringen
dessförinnan har förfallit till betalning. Om fordringen inte är fastställd får
enligt 5 § ett beslut om betalningssäkring avse det belopp till vilket
fordringen med hänsyn till omständigheterna kan antas bli fastställd. Om
fara är i dröjsmål kan rätten med stöd av 6 § fatta ett interimistiskt beslut om
betalningssäkring.

Av 8 § framgår att ett beslut om betalningssäkring skall delges gäldenären.
Om det kan befaras att genomförandet av beslutet skulle avsevärt försvåras
genom att det delges före en förrättning om verkställighet av beslutet,
behöver delgivningen emellertid inte ske före förrättningen.

I 7 § föreskrivs att ett beslut om betalningssäkring skall hävas i den mån
skäl för beslutet inte längre föreligger eller beslutet av någon annan
anledning inte längre bör bestå.

När en fråga om betalningssäkring aktualiseras bör enligt ett motivuttalande
(prop. 1978/79:28 s. 119 f.) först undersökas om det föreligger sådana
omständigheter som i det enskilda fallet utgör grund för anspråket samt om
den tidsperiod till vilken fordringen hänför sig är avslutad. Därefter skall
storleken av den fordran som kommer att påföras gäldenären beräknas.

Dessa ställningstaganden vållar inga särskilda svårigheter i de fall där
fordringen är fastställd dvs. när den inom det ordinarie förfarandets ram
genom ett uttryckligt beslut eller på annat sätt har bestämts till det belopp
som gäldenären har att betala. Vid betalningssäkring för att säkerställa
betalningen av en fastställd fordran är enligt specialmotiveringen till 5 § (a
prop. s. 146) endast en formell kontroll av fastställelsebeslutet behövlig; det
krävs således inte någon prövning av det underlag som utgör grund för

fordringen eller av dess storlek. Detta står i god överensstämmelse med vad
som i allmänhet gäller enligt svensk förvaltningsrätt i fråga om en myndighets
prövning av ett sådant beslut av en annan myndighet som den skall lägga till
grund för sitt eget avgörande; en sådan prövning kan i princip utmynna i ett
underkännande av det grundläggande beslutet bara när detta är behäftat med
ett så allvarligt fel att det är att betrakta som en nullitet, dvs. som ogiltigt i sig.
Eftersom besvär över beslut enligt uppbördslagen eller över taxering inte
inverkar på skyldigheten att betala skatten, finns inte något krav på att
fastställelsebeslutet skall ha vunnit laga kraft.

När det är fråga om en icke fastställd fordran ställs strängare krav på
prövningen. I ett sådant fall måste enligt specialmotiveringen till 5 §
(s. 146 f.) de rättsliga och sakliga förhållandena prövas ingående. Domstolen
skall nämligen då dels ta ställning till om det finns grund för fordringen,
dels bestämma det belopp till vilket denna på grund av de föreliggande
omständigheterna kan antas bli fastställd. Vid bestämmandet av fordringens
storlek skall domstolen grunda sitt ställningstagande på en skälighetsbedömning.
Riktlinjerna för skälighetsbedömning i ärenden om skönstaxering och
liknande förfaranden sägs därvid i många fall kunna vara till ledning. I praxis
har enligt betalningssäkringsutredningen (SOU 1987:75 s. 45) för beslut om
betalningssäkring krävts att det finns sannolika skäl för att en fordran
föreligger, dvs. samma beviskrav som rättegångsbalken ställer upp för beslut
om kvarstad.

Det mått av bevisning som skall presteras för att ett beslut om betalningssäkring
skall få fattas är enligt propositionen avhängigt av hur långt en
eventuell taxering eller fastställelse av avgiftsunderlag har framskridit. När
det finns ett taxeringsbeslut eller en deklaration eller liknande bereder
uppgiften att bestämma fordringens storlek normalt inga större svårigheter.
Detsamma gäller om den granskade har medgett att tidigare lämnade
uppgifter varit felaktiga. Enligt ett uttalande i den allmänna motiveringen
(prop. s. 120) kommer emellertid underlaget för beslutet i de flesta fall att
vara en promemoria som återger resultatet av revision eller annan granskning
av den skattskyldige. I fråga om beviskravet i sådana fall sägs följande i
propositionen (s. 147):

Har grundmaterial tagits fram under en kontroll riktad mot den skatt-, tulleller
avgiftsskyldige börén försiktigare bedömning göras. Har den granskade
beretts tillfälle att yttra sig över resultatet av granskningen kan domstolen
visserligen oftast göra sin bedömning med tämligen god säkerhetsmarginal.
Särskilt gäller detta om den granskade har vitsordat riktigheten av gjorda
iakttagelser eller underlåtit att komma in med erinringar. Det förekommer
emellertid att grundmaterialet i det inledande skedet av en revision eller
annan granskning är ofullständigt. Har granskningsmannen varit i kontakt
med gäldenären och denne vägrat att yttra sig eller lämnat undvikande svar
på granskningsmannens frågor är detta förhållande sammantaget med t. ex.
kontrolluppgifter från tredje man emellertid inte sällan tillräcklig grund för
en skälighetsbedömning av fordringsanspråket.

Den närmare innebörden av riskrekvisitet - att det skall föreligga påtaglig
risk för att gäldenären inte kommer att betala fordringen - utvecklas i
specialmotiveringen till 4 § (s. 141). Uttrycket påtaglig risk sägs där innebära

att risken för betalningsunderlåtelse skall kunna beläggas i det särskilda
fallet. Detta innebär att omständigheter som kan knytas till gäldenären måste
tala för att det finns risk för att denne inte kan eller vill göra rätt för sig. En
konkret risk för utebliven betalning skall således kunna konstateras. Som
exempel på omständigheter som talar för att gäldenären inte kommer att
göra rätt för sig nämns dennes underlåtenhet att fullgöra sin uppgiftsskyldighet,
att det finns tecken på att han avser att göra sin egendom oåtkomlig,
t. ex. genom att flytta utomlands, och att han tidigare har visat betalningsovilja
eller sökt undgå sina betalningsförpliktelser. Enligt motivtexten krävs
emellertid inte betalningsovilja från gäldenärens sida för att risk skall anses
föreligga; också befarad betalningsoförmåga kan vara grund för ett beslut om
betalningssäkring.

Regeln om interimistiskt beslut i 6 § har sin grund i det förehållandet att en
betalningssäkring i många fall skulle förfela sitt syfte om beslutet föregicks av
kontakt med gäldenären, vilket i sin tur medför att det i betalningssäkringsmål
ofta blir aktuellt att tillämpa förvaltningsprocesslagens regler om
undantag från kommunikationsskyldigheten. Genom regeln om interimistiskt
beslut öppnas en möjlighet att höra gäldenären innan målet avgörs, trots
att det föreligger skäl att underlåta kommunikation (s. 148 f).

Ett interimistiskt beslut gäller enligt 6 § till dess annorlunda förordnas. Av
bestämmelserna i 7 § följer emellertid att också slutliga beslut kan omprövas.
Det ankommer enligt propositionen (s. 149) på allmänna ombudet att göra
framställning till länsrätten om hävning av beslutet om betalningssäkring när
han får kännedom om att skälen för beslutet har bortfallit.

4.3.2 Betalningssäkringen för fordringarna avseende taxeringsåren
1980-1982 och 1984

Det interimistiska betalningssäkringsbeslutet den 24 januari 1985 avsåg
huvudsakligen icke fastställda fordringar. Länsrätten har därför haft att dels
göra en prövning av fordringens grunder och storlek, dels ta ställning till om
riskrekvisitet i 4 § var uppfyllt. Länsrätten har härutöver haft att bedöma om
det förelåg fara i dröjsmål på det sätt som krävs i 6 §. JO brukar normalt avstå
från att uttala sig om domstolars och andra myndigheters ställningstaganden i
bedömningsfrågor av detta slag - detta får i stället bli en sak för de organ som
ingår i den ordinarie instansordningen - och utredningen i förevarande
ärende ger mig inte anledning att frångå denna princip. Jag kommer därför
att begränsa mig till att ta upp några särskilda aspekter till behandling.

Lindholm har i sina klagomål fäst särskild vikt vid att det vid tidpunkten för
det interimistiska beslutet inte förelåg något bemötande från hans sida av den
revisionspromemoria som delvis utgjorde grund för detta. Av uppgifter som
Lindholm lämnat i sin ursprungliga anmälan till JO framgår emellertid att
han vid beslutstillfället hade haft tillgång till promemorian och därmed haft
tillfälle att bemöta den i nästan två års tid.

Lindholm har vidare pekat på att promemorian inte hade föranlett några
besvär eller någon begäran om eftertaxering från skattemyndigheternas sida,
när framställningen om betalningssäkring gjordes. Som framgår av de nyss
återgivna motivuttalandena till 5 § betalningssäkringslagen (avsnitt 4.3.1) är

frågan hur långt skattemyndigheterna kommit i sin handläggning av skattefrågorna
i och för sig av betydelse vid bedömningen av vilka krav som bör
ställas på bevisningen i ett ärende om betalningssäkring. Det finns emellertid
inte något stöd för uppfattningen, att en revisionspromemoria som ännu inte
föranlett några yrkanden i en skatteprocess inte skulle kunna läggas till grund
för ett beslut om betalningssäkring. Jag kan i fråga om de bedömningar som
bör göras när en revisionspromemoria åberopas till stöd för en framställning
om betalningssäkring hänvisa till de förarbetsuttalanden som har återgetts i
det föregående. Jag kan i sammanhanget tillägga att betalningssäkringsutredningen
i sitt betänkande (SOU 1987:75) Översyn av betalningssäkringslagen
föreslår att ett beslut om betalningssäkring skall hävas av länsrätten, om
inte mål i saken anhängiggörs vid domstol inom sex månader från beslutet
eller fordringen inom samma tid fastställs i annan ordning.

Lindholm har också klagat på att länsrätten inte besvarat de framställningar
om hävning av det interimistiska beslutet som han gjorde den 13 juni 1985
respektive den 14 maj 1986.

Av länsrättens yttrande till JO framgår att Lindholms framställningar båda
kommunicerats med allmänna ombudet samma dag som de kom in, men att
något yttrande från denne ännu inte förelåg i oktober 1986. Länsrätten har
vidare framhållit att rätten vid alla former av interimistiska beslut ex officio
förfogar över de interimistiska frågorna, att den därför har att fortlöpande
pröva, så snart någon ny omständighet tillkommit, om ett interimistiskt
beslut skall bestå eller ej, och att en sådan fortlöpande omprövning skett
också i Lindholms fall utan att rätten funnit skäl att helt eller delvis häva det
interimistiska beslutet.

Jag kan ansluta mig till länsrättens synsätt i fråga om omprövningen av
interimistiska beslut, och jag finner inte heller någon anledning att ifrågasätta
riktigheten av länsrättens uppgifter om sina bedömningar i detta hänseende
i Lindholmärendet.

Det är emellertid uppenbarligen otillfredsställande att länsrättens ställningstagande
i fråga om det interimistiska beslutets fortbestånd inte kommit
till uttryck i ett formligt beslut i samband med Lindholms hävningsframställningar
och att Lindholm därigenom betagits möjligheten att föra frågan
vidare till kammarrätten.

Av de uppgifter som betalningssäkringsutredningen lämnat om den
nuvarande processuella ordningen i betalningssäkringsmål (s. 55 f) framgår
att länsrättens handläggning knappast skiljer sig från det förfarande som är
gängse i sådana mål. Enligt utredningen handläggs de flesta betalningssäkringsmål,
sedan interimistiskt beslut meddelats, enligt den traditionella
modellen för handläggning i förvaltningsprocessen, dvs. skriftväxling sker
varefter målet avgörs slutligt. Skriftväxlingen kan många gånger bli omfattande
och dra ut på tiden. Kommer det under handläggningen fram uppgifter
som motiverar att en beslutad betalningssäkring ändras, kan länsrätten
meddela ytterligare ett interimistiskt beslut. Detta förekommer emellertid
enligt utredningen nästan bara i de fall då allmänna ombudet begär att
betalningssäkringen helt eller delvis skall hävas. Utredningen pekar vidare
på att kommuniceringen i många fall sker tämligen schablonmässigt och att
det vanligen är först sedan skriftväxlingen är avslutad som de uppgifter som

277

lämnats under kommuniceringen prövas i sak. Ett beslut om att ändra en
betalningssäkring kan därför grunda sig på uppgifter som har lämnats av en
part redan flera månader tidigare, och utredningen påpekar att skriftväxlingen
även under omprövningsförfarandet kan pågå under lång tid innan målet
anses färdigkommunicerat och beslut kan meddelas.

Jag kan instämma i utredningens sammanfattande omdöme att denna
ordning inte kan anses uppfylla de krav på snabbhet och flexibilitet som bör
ställas. Utredningen lägger fram förslag till ett antal ändringar i betalningssäkringslagen
i syfte att förbättra länsrättsförfarandet. Bl. a. föreslås att det i
6 § skall tas in regler om att alla beslut om betalningssäkring, på samma sätt
som nu gäller i fråga om interimistiska beslut, skall gälla till dess annorlunda
förordnas, samt om att ett beslut alltid skall omprövas om någon av parterna
begär det. Om det är gäldenären som begär omprövning skall rätten
skyndsamt inhämta yttrande av motparten (s. lil), som enligt utredningens
förslag skall vara länsskattemyndigheten.

Enligt min uppfattning framstår det med hänsyn till den särskilda
karaktären hos interimistiska beslut som naturligt att det av utredningen
föreslagna omprövningsförfarandet tillämpas redan med regelsystemets
nuvarande utformning när gäldenären begär omprövning av ett interimistiskt
beslut.

4.3.3 Betalningssäkringen för fordringen på preliminär B-skatt för år 1985

Av de skäl som jag angett i närmast föregående avsnitt avstår jag också i fråga
om denna betalningssäkring från att gå in på allmänna ombudets och
länsrättens bedömningar i fråga om riskrekvisitet och förutsättningarna för
interimistiskt beslut; det kan emellertid finnas anledning att peka på att också
kammarrätten vid sin prövning av Lindholms besvär över länsrättens beslut
av den 28 maj fann att förutsättningarna för ett interimistiskt beslut om
betalningssäkring var uppfyllda. Med anledning av vad Lindholm anfört i
sina klagomål om att han inte fick tillfälle att yttra sig före det interimistiska
beslutet vill jag vidare erinra om att syftet med ett interimistiskt beslut i
betalningssäkringsmål är att gäldenären skall kunna ges tillfälle att yttra sig
innan målet avgörs slutligt, trots att det föreligger skäl att underlåta
kommunikation.

Jag går därmed över på frågan om vad som i detta fall gällt i fråga om
bestämmandet av fordringens existens och fordringsbeloppets storlek.

Den aktuella fordringen avsåg preliminär B-skatt som till sitt belopp hade
bestämts genom ett beslut om jämkning enligt 45 § uppbördslagen. Det var
således fråga om en sådan fastställd fordran som åsyftas i 5 § betalningssäkringslagen.
Av 87 § uppbördslagen framgår att ett sådant beslut medför
skyldighet att betala det fastställda beloppet oavsett om det överklagas.

Beslut om jämkning kan enligt 85 § 1 mom. andra stycket uppbördslagen
överklagas till länsskattemyndigheten (tidigare länsstyrelsen), som är sista
instans i den ordinarie instansordningen. Av 11 kap. 11 § regeringsformen
följer att ett jämkningsbeslut också kan angripas i extraordinär ordning
genom ansökan om resning hos regeringsrätten.

I likhet med andra avgöranden av domstolar och förvaltningsmyndigheter

skall ett jämkningsbeslut däremot i princip inte överprövas av en myndighet
som - utan att ingå i den för beslutet gällande instansordningen - har att lägga
det till grund för ett eget beslut; som exempel på sådana myndigheter kan
nämnas kronofogdemyndigheten, allmänna ombudet i betalningssäkringsmål,
länsrätten och andra förvaltningsdomstolar. För betalningssäkringsförfarandets
del kommer denna i svensk rätt generellt gällande grundsats till
uttryck i det tidigare återgivna uttalandet i förarbetena till 5 § betalningssäkringslagen,
att i fråga om fastställda fordringar endast en formell kontroll av
fastställelsebeslutet är behövlig.

Av vad jag nu sagt följer att jag inte kan ansluta mig till Lindholms
uppfattning, att allmänna ombudet och länsrätten varit skyldiga att grunda
sina ställningstaganden i den här aktuella betalningssäkringsfrågan på en
ingående prövning av underlaget för jämkningsbeslutet. Detta innebär i sin
tur att de inte har haft att beakta de omständigheter som regeringsrätten
sedan lade till grund för sitt resningsbeslut.

Som redan har framgått är emellertid principen, att en myndighet inte får
överpröva en annan myndighets beslut som den skall lägga till grund för ett
eget avgörande, inte helt undantagslös. Det kan inträffa att det grundläggande
beslutet är behäftat med ett fel som är så allvarligt att beslutet inte rimligen
kan tillerkännas några rättsverkningar utan är att betrakta som en nullitet.

Svensk lagstiftning innehåller inte några generella regler om förvaltningsbesluts
ogiltighet, och det är knappast heller möjligt att lägga fast några
allmänna, lätt urskiljbara principer i ämnet. Frågan när ett beslut skall anses
vara en nullitet brukar i själva verket betraktas som en av de mest
svårbemästrade i svensk förvaltningsrätt (se t. ex. Strömberg i Förvaltningsrättslig
tidskrift 1955 s. 112 ff). Utgångspunkten för varje diskussion i frågan
måste emellertid vara att det är av grundläggande betydelse för rättsordningens
funktionsduglighet att myndigheter och enskilda utan närmare prövning
skall kunna grunda sitt handlande på ett förvaltningsbeslut som har vunnit
laga kraft eller - om beslutet kan verkställas dessförinnan - inte har ändrats
eller upphävts av en därtill behörig myndighet. Det kan av detta skäl i princip
inte komma ifråga att tillmäta andra än helt uppenbara fel den verkningen att
beslutet skall betraktas som en nullitet, och detta oavsett om felet är att
hänföra till formerna för beslutet och dess tillkomst eller till dess innehåll.

Jag har uppfattat Lindholm så att han anser att lokala skattemyndighetens
åtgärd att - trots reglerna i 26 § andra stycket uppbördslagen - låta
jämkningsbeslutet av den 5 mars 1985 innefatta betalningsskyldighet för
honom redan för mars månad innefattat ett lagstridigt handlande av sådant
slag att beslutet i den delen skall betraktas som ogiltigt i sig. Även om man
skulle ansluta sig till Lindholms uppfattning om innebörden av den aktuella
regeln, har emellertid enligt min mening omständigheterna varit sådana att
det funnits fog för att inte betrakta beslutet för mars månad som en nullitet.
Jag vill här erinra om vad jag i det föregående sagt om de tolkningssvårigheter
som är förbundna med regeln (avsnitt 3.4.1). Det är egentligen tillräckligt
att peka på det förhållandet att de två sakkunniga som åberopats i ärendet
har diametralt olika uppfattningar i den aktuella tolkningsfrågan.

Av vad jag nu har sagt följer att någon kritik inte kan riktas mot allmänna
ombudets åtgärd att åberopa jämkningsbeslutet av den 5 mars till stöd för sin

framställning om betalningssäkring i fråga om marsbeloppet och inte heller
mot länsrättens ställningstagande att lägga detta till grund för det interimistiska
betalningssäkringsbeslutet. Det kan däremot finnas anledning att se
närmare på omständigheterna kring hävandet av betalningssäkringen.

Lindholm har i sin anmälan uppgett att hans ombud den 25 april 1985
kontaktade chefsrådmannen Cecilia Mandal-Ericson och begärde att beslutet
om betalningssäkring skulle hävas omedelbart, eftersom det saknade laga
grund. Ombudet återkom sedan skriftligen till frågan i ett yttrande den 10
maj 1985. Enligt Lindholm meddelades det med anledning härav från
Mandal-Ericsons sida att frågan vidarebefordrats till allmänna ombudet
Gunnel Thelning samt att länsrätten inte avsåg att besluta i frågan förrän den
fått ett yttrande från Thelning.

Lindholm har vidare uppgett att hans ombud var i kontakt också med
Thelning i frågan. Thelning vägrade emellertid enligt Lindholm att avge
yttrande till länsrätten innan hon fått ett formellt beslut från lokala
skattemyndigheten i Danderyd att beloppet skulle avkortas. Hon tog inte
heller någon kontakt med myndigheten för att få ett muntligt besked om
avkortningen.

I en promemoria som bifogats länsrättens yttrande över Lindholms
anmälan förnekar Mandal-Ericson att hon redan den 25 april skulle ha fått
veta att Lindholm ansåg att B-skattebeslutet för mars var olagligt, och hon
hänvisar härvid till att en skrivelse från Lindholms ombud till länsrätten
daterad samma dag inte behandlade denna fråga. Som jag har uppfattat
Mandal-Ericson fick länsrätten kännedom om Lindholms tolkning av 26 §
andra stycket uppbördslagen först genom den inlaga som kom in till
länsrätten fredagen den 10 maj. Föreläggande för allmänna ombudet att yttra
sig över denna senast måndagen den 20 maj översändes enligt promemorian
måndagen den 13 maj. Onsdagen den 22 maj inkom allmänna ombudet sedan
till länsrätten med yrkande att betalningssäkringen skulle hävas, samtidigt
som hon gjorde en framställning om betalningssäkring för den skatt som
hänförde sig till uppbördsmånaden maj. Mandal-Ericson säger vidare i sin
promemoria att det framstod som tämligen självklart att allmänna ombudets
båda yrkanden borde behandlas samtidigt. Avgöranden i frågorna om
hävning av betalningssäkringen avseende marsbeloppet och interimistiskt
beslut om betalningssäkring avseende majbeloppet lämnades båda till
utskrift fredagen den 24 maj och meddelades den 28 maj, som var den första
dagen efter pingsthelgen.

Gunnel Thelning har i sitt yttrande bekräftat att Lindholms ombud per
telefon förklarat att lokala skattemyndighetens beslut var felaktigt och att
Thelning därför omedelbart borde begära att beslutet hävdes. Thelning
upplyste därvid om att processen vid betalningssäkring var skriftlig och att
ombudet därför borde göra en skriftlig framställning i frågan. Thelning har
vidare uppgett att hon, om beslutet var felaktigt, avsåg att inhämta skriftligt
besked från lokala skattemyndigheten. Begäran om hävning inkom från
Lindholms ombud till länsrätten den 10 maj, och den 20 maj fick Thelning
från lokala skattemyndigheten skriftligt besked om att skatten skulle
avkortas. Den 22 maj ingav hon sedan sin framställning om hävning av
beslutet. I Thelnings yttrande sägs inte något om att hon, som Forsberg

uppgett i sitt yttrande (se avsnitt 3.4.5), per telefon fått besked av denne
redan den 2 maj om att skatten för uppbördsmånaden mars skulle komma att
avkortas.

Det är uppenbarligen från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att ett beslut
om betalningssäkring hävs så snart som möjligt sedan det konstaterats att
några skäl för beslutet inte längre föreligger. Utan att gå in på de skillnader
som föreligger mellan de uppgifter som från olika håll lämnats om det
aktuella händelseförloppet finner jag att utredningen ger mig anledning att
framföra följande synpunkter.

Vad gäller länsrättens handläggning kan inledningsvis konstateras att
domstolen - med den rättsliga utgångspunkt som jag angett i det föregående,
nämligen att det under alla förhållanden funnits fog för att inte anse
B-skattebeslutet vara ogiltigt i sig - inte haft skyldighet att självmant häva
betalningssäkringen på den av Lindholm åberopade grunden, utan att det
fordrats en hävningsframställning från allmänna ombudet eller en vederhäftig
uppgift om att det inte längre förelåg någon fastställd skattefordran.
Sedan Lindholms ombud den 10 maj kommit in till länsrätten med en skriftlig
framställning om hävning,sändes denna såvitt framgår av utredningen till
allmänna ombudet för yttrande på kort tid - på grund av mellankommande
lediga dagar fick hon endast tre arbetsdagar på sig - och yttrande innefattande
ett yrkande om hävning inkom sedan den 22 maj.

Så långt finns det såvitt framgår av utredningen inte någon anledning att
ifrågasätta länsrättens handläggning. Jag har däremot svårt att förstå varför
det framstod ”sorn tämligen självklart” för länsrätten att allmänna ombudets
framställning om hävning skulle handläggas och avgöras samtidigt med
framställningen om betalningssäkring för B-skatten för maj månad. Avgörandet
i hävningsfrågan, som ju grundades på att det efter lokala skattemyndighetens
avkortningsbeslut inte längre fanns någon fastställd skattfordran,
var närmast av expeditionell karaktär och kan inte rimligen ha påverkats av
de överväganden som aktualiserades genom den nya framställningen om
betalningssäkring. Att döma av de uppgifter som länsrätten lämnat i sitt
yttrande hit förefaller emellertid dess uppfattning i detta hänseende knappast
ha haft någon betydelse för tidpunkten för hävningsbeslutet.

Jag har redan nämnt att det i första hand är en uppgift för allmänna
ombudet att få till stånd hävning av ett beslut om betalningssäkring, när
förutsättningarna för detta inte längre föreligger. Med utgångspunkt i
bedömningen att B-skattebeslutet för mars inte var någon nullitet kan man
emellertid konstatera att det inte förelegat någon skyldighet för Thelning att
på grundval av en egen bedömning av det hållbara i Lindholms tolkning av
26 § andra stycket uppbördslagen göra en framställning om hävning hos
länsrätten, utan att det fordrats ett besked av lokala skattemyndigheten i
frågan. Med hänsyn till risken för missförstånd är det naturligt att ett sådant
besked ges skriftlig form, även om jag inte vill utesluta möjligheten av att
allmänna ombudet i vissa fall grundar sitt handlande på muntliga uppgifter.

Den omständigheten att det i en situation av det aktuella slaget krävs ett
besked från skattemyndigheten är emellertid inte liktydigt med att allmänna
ombudet passivt skall avvakta ett sådant. Om det finns anledning att förmoda
att lokala skattemyndigheten har ändrat uppfattning i fråga om skatteford -

ringens existens eller belopp, är det självfallet lämpligt att allmänna ombudet
aktivt verkar för att få fram ett besked av myndigheten i frågan. De närmare
omständigheterna angående kontakterna mellan lokala skattemyndigheten
och allmänna ombudet i den aktuella situationen kan, som jag anmärkt i
avsnittet om jämkningsfrågorna (3.4.5), förväntas komma att belysas i det av
Lindholm anhängiggjorda brottmålet.

4.3.4 Yttranden i inlagor m. m.

Lindholm har också riktat kritik mot olika formuleringar i skilda framställningar
och yttranden i betalningssäkringsmålen från allmänna ombudets sida
och i länsstyrelsens yttrande till JO. Lindholms kritik går ut på att
uttalandena är osakliga och ägnade att svärta ner honom.

Jag finner inte anledning att gå in på innehållet i de olika uttalandena. Jag
vill emellertid understryka vikten av att de uppgifter som en myndighet
lämnar om olika faktiska förhållanden är korrekta, vare sig det är fråga om en
inlaga till en domstol eller om ett yttrande till JO. Däremot har självfallet
såväl den som på det allmännas vägnar för talan i en domstolsprocess som den
som yttrar sig med anledning av en remiss från JO en betydande frihet att ge
uttryck för sina slutsatser av föreliggande faktiska omständigheter och att
framföra värderande beskrivningar av motpartens och andras handlande, så
länge dessa uttalanden hör till saken och låter sig försvaras med hänsyn till
tillgängliga fakta.

5 Kronofogdemyndighetens handläggning

5.1 Bakgrund

Länsrätten förordnade genom beslut den 8 mars, den 28 maj och den 2 juli
1985 att så mycket av Lindholms egendom som svarade mot fordringsbeloppen
- vid varje tillfälle 34 313 104 kr. - fick tas i anspråk genom betalningssäkring.
Som har nämnts i det föregående hävde länsrätten sedan det första
beslutet den 28 maj 1985.

Besluten verkställdes den 8 mars, den 30 maj och den 3 juli 1985 av
kronofogdemyndigheten i Täby som därvid biträddes av kronofogdemyndigheten
i Stockholm. Verkställigheten skedde bl. a. genom att Carnegie
Fondkommission AB meddelades förbud enligt 6 kap. 7 § utsökningsbalken
i fråga om viss egendom tillhörig Lindholm. Egendomen beskrevs i samtliga
beslut som övervärdet på gäldenärens aktier i depå hos Carnegie för flera
långivare på ett konto med angivet nummer. Värdet av den betalningssäkrade
egendomen angavs i besluten vara 32 milj. kr. Efter verkställigheten den
8 mars fick kronofogdemyndigheten vetskap om att innehållet i depån i
huvudsak utgjordes av optioner. Myndigheten underrättade med anledning
härav per telefon Carnegie om att verkställigheten avsåg hela depåinnehållet.
Som nyss nämnts kom emellertid förbudsmeddelandena den 30 maj och
den 3 juli att få samma avfattning som meddelandet av den 8 mars. Av
utredningen framgår vidare att myndigheten muntligen upplyst Carnegie om
att förbudet innebar att inga affärer fick göras med depån.

Den 12 juli 1985 inkom till kronofogdemyndigheten ett brev från Carnegie

av vilket framgick att de värdepapper som fanns i depån hade återgått till
Lindholm redan före verkställigheten den 3 juli och ersatts med en bankgaranti
på 34 313 104 kr., vilken avsåg det belopp som hade betalningssäkrats
genom förrättningen den 30 maj 1985.1 en anmälan till åklagarmyndigheten
i Stockholm den 2 juli 1986 förklarade kronofogdemyndigheten att den
önskade få utrett huruvida företrädare för Carnegie i samband med
upplösandet av depån gjort sig skyldiga till överträdelse av myndighets bud.

Det beslut i fråga om jämkning av Lindholms preliminära B-skatt för år
1985 som lokala skattemyndigheten fattade den 20 maj 1985 överklagades
som redan nämnts av Lindholm till länsstyrelsen, som avslog besvären genom
beslut den 16 december. Samtidigt återkallade länsstyrelsen en begäran om
anstånd med indrivningen av B-skatten som hade gjorts muntligen i augusti
och bekräftats skriftligen i oktober. I en utredningsrapport daterad den
17 december konstaterade kronofogdemyndigheten att Lindholm saknade
utmätningsbara tillgångar till täckande av den skuld som då förelåg. I en
inlaga som kom in till Södra Roslags tingsrätt den 20 december ansökte
kronofogdemyndigheten sedan om Lindholms försättande i konkurs. I
ansökningen angavs Lindholms skuld till 110 687 461 kr. Lindholm bestred
ansökningen. Genom beslut den 6 maj 1986 försatte tingsrätten honom i
konkurs. Efter det att regeringsrätten undanröjt besluten om jämkning av
Lindholms B-skatt upphävde Svea hovrätt sedan konkursbeslutet den 24 juli
1986.

5.2 Lindholms anmälan

Lindholm kritiserade i sin anmälan (bilaga 1) kronofogdemyndighetens
handläggning i främst två hänseenden.

Utredningsrapporten av den 17 december var enligt Lindholm ofullständig
på flera sätt. Av rapporten framgick att Lindholm inte hade kontaktats och
att någon förrättning inte hade ägt rum hos honom. Vidare kunde konstateras
att någon anmaning inte utsänts och att något förhör inte hade hållits.

Lindholm kritiserade vidare kronofogdemyndighetens åtgärd att utan
föregående kommunikation med honom eller hans ombud ge in en konkursansökan
till tingsrätten på grundval av den ofullständiga utredningsrapporten,
trots att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta hans solvens.

5.3 Kronofogdemyndighetens första remissyttrande

Kronofogdemyndigheten bemötte i sitt yttrande (bilaga 12) Lindholms kritik
under hänvisning till de redogörelser för handläggningen (bilagorna 13 och
14) som lämnats av kronofogden Hans Joachimsson och av avdelningsdirektören
vid riksskatteverket Nils Bertil Morgell, som hade förordnats som
kronofogde vid myndigheten för att handlägga Lindholmärendet.

5.4 Lindholms bemötande

I sitt bemötande av kronofogdemyndighetens yttrande (bilaga 15) begärde
Lindholm att JO skulle utreda kronofogdemyndighetens handläggning också

såvitt avsåg verkställigheten av betalningssäkringsbeslutet hos Carnegie
Fondkommission AB. Lindholm gjorde härvid gällande att myndigheten
försökt ta i anspråk värden som översteg det belopp som angetts i
betalningssäkringsbeslutet. Lindholm var vidare kritisk mot kronofogdemyndighetens
åtgärd att anmäla Carnegie till åklagarmyndigheten.

5.5 Kronofogdemyndighetens andra remissyttrande

Sedan ärendet på nytt remitterats till kronofogdemyndigheten med anledning
av Lindholms nya kritik, tillbakavisade myndigheten anklagelserna i ett
nytt yttrande (bilaga 16). Också till detta hade fogats redogörelser av
Joachimsson och Morgell (bilagorna 17 och 18).

Lindholm bemötte också detta yttrande.

5.6 Bedömning

5.6.1 Utredningsrapporten och konkursansökningen

Enligt 3 § i 1921 års konkurslag skulle, om inte annat kunde visas, en
gäldenär anses som insolvent, om han vid utmätning inom de senaste sex
månaderna före konkursansökningen befunnits sakna tillgångar till full
betalning av utmätningsfordringen. Ett konstaterande att en gäldenär saknar
utmätningsbara tillgångar kan emellertid göras inte bara i samband med en
utmätningsförrättning utan också vid en sådan undersökning av gäldenärens
förhållanden som avses i 4 kap. 9 § utsökningsbalken. En sådan undersökning
innebär inte någon utmätning. Även en rapport enligt vilken gäldenären
vid undersökning enligt 4 kap. 9 § utsökningsbalken befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar till full betalning av skulden har ansetts ge upphov till
presumtion för obestånd enligt 3 § konkurslagen. Denna tillämpning har
numera befästs genom 2 kap. 8 § i 1987 års konkurslag (SOU 1983:24 s. 259 f
och prop. 1986/87:90s. 191 f; se också riksskatteverkets handbok Konkurs &
Ackord 1981 s. 41).

Kronofogdemyndighetens undersökningsplikt enligt 4 kap. 9 § utsökningsbalken
kan fullgöras på flera sätt. Som exempel på upplysningskällor
kan nämnas de register som myndigheten själv har tillgång till, uppgifter
lämnade av gäldenären (4 kap. 14 § utsökningsbalken), iakttagelser vid en
förrättning i bostaden och upplysningar från tredje man (4 kap. 15 §). Hur
långt undersökningen skall drivas i det särskilda fallet får bli beroende av
omständigheterna.

Innan utmätning sker skall enligt 4 kap. 12 § utsökningsbalken underrättelse
sändas till gäldenären. Av paragrafens andra stycke framgår emellertid
att sådan underrättelse kan underlåtas i vissa fall. Detta gäller först och
främst om saken är brådskande, t. ex. på grund av att det finns risk för att
gäldenären skaffar undan eller förstör egendom. Underrättelse fordras inte
heller om gäldenären saknar känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas
var han befinner sig.

Det finns inte några regler om skyldighet för kronofogdemyndigheten att
med gäldenären kommunicera en utredningsrapport enligt vilken denne vid

undersökning enligt 4 kap. 9 § utsökningsbalken befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar till täckande av skulden; däremot skall enligt 6 kap. 26 §
utsökningsförordningen sökanden underrättas, om ett mål avslutas utan att
utmätning skett.

Den utredningsrapport som upprättades den 17 december innehåller
endast en redovisning av resultatet av registerforskning och bankförfrågningar
samt ett konstaterande att Lindholm saknade utmätningsbara tillgångar
till täckande av skulden. Frågan om rapporten utgjort ett godtagbart
underlag för en konkursansökan har underställts allmän domstol genom ett
av de av Lindholm väckta åtalen. Frågan har också prövats i målet om
Lindholms försättande i konkurs, i vilket tingsrätten lade rapporten till grund
för ett konkursbeslut.

Jag kan för egen del konstatera att rapporten onekligen gör ett magert och
ofullständigt intryck. Man måste emellertid vid bedömningen av rapporten
och den utredning som den bygger på beakta de svårigheter att få fram
upplysningar från Lindholm som Joachimsson och Morgell nämnt i sina
redogörelser. Det kan tilläggas att Lindholm inte heller i tingsrätten på något
sätt konkretiserat sitt påstående att han hade tillgångar som översteg
skulden.

Jag kan mot den nu angivna bakgrunden godta att kronofogdemyndigheten
begränsade sina undersökningar på det sätt som skedde och lade dem till
grund för en utredningsrapport; det hade emellertid varit lämpligt att ange
skälen härtill i rapporten.

Jag saknar vidare anledning att ifrågasätta kronofogdemyndighetens
handlande såvitt avser underlåtenheten att underrätta Lindholm innan
rapporten upprättades. Det har som redan nämnts inte heller förelegat någon
skyldighet för myndigheten att i efterhand underrätta Lindholm om rapportens
innehåll.

Vad sedan gäller myndighetens åtgärd att begära Lindholm försatt i
konkurs kan inledningsvis konstateras att kronofogdemyndigheternas val av
indrivningsåtgärder i princip styrs av vad som bedöms vara mest fördelaktigt i
det särskilda fallet (jfr skatteindrivningsutredningen i SOU 1987:10 s. 348 f).
Någon allmänt omfattad policy i frågan om när konkursinstitutet skall
tillgripas finns inte för närvarande. Skatteindrivningsutredningen föreslår
emellertid (s. 359) som huvudregel att konkurs inte skall tillgripas förrän det
har konstaterats att andra åtgärder är otillräckliga; en ansökan om konkurs
skall enligt utredningen inges bara om myndigheten är beredd att fullfölja
den.

I Joachimssons och Morgells redogörelser nämns flera omständigheter
som enligt dem fick en konkursansökan att framstå som en lämplig åtgärd.
De pekar bl. a. på fordringsbeloppets storlek, den omständigheten att
Lindholm år 1986 inte längre skulle komma att vara mantalsskriven i Sverige,
svårigheterna att få kontakt med Lindholm och upplösandet av värdepappersdepån
hos Carnegie. Utan att närmare gå in på myndighetens bedömningar
kan jag konstatera att det här är fråga om sådana omständigheter som
brukar anses tala till förmån för en ansökan om konkurs (jfr Konkurs &
Ackord s. 51).

Lindholm har reagerat mot att kronofogdemyndigheten som ett av sina

syften med konkursansökningen angett att man ville sätta press på honom för
att förmå honom att betala. Att ansökningen varit allvarligt menad i den
bemärkelsen att myndigheten varit beredd att fullfölja den framgår emellertid
av den efterföljande händelseutvecklingen. Det kan tilläggas att konkurs
är ett av flera medel i ett förfarande vars syfte ytterst är att driva in statens
skattefordringar.

I enlighet med vad jag tidigare sagt om de mycket begränsade möjligheter
en myndighet har att överpröva en annan myndighets beslut som den skall
lägga till grund för en egen åtgärd (avsnitt 4.3.3), har det inte ankommit på
kronofogdemyndigheten att vid sina överväganden i konkursfrågan gå in i
någon bedömning av det riktiga i länsstyrelsens beslut i jämkningsfrågan.

Det har inte heller förelegat någon skyldighet för myndigheten att
underrätta Lindholm om den förestående konkursansökningen.

Av det nu sagda framgår att jag inte finner skäl till någon kritik mot
kronofogdemyndighetens handlande i samband med konkursansökningen.

5.6.2 Verkställigheten av betalningssäkringen

Lindholm har också gjort gällande att kronofogdemyndigheten vid verkställigheten
av betalningssäkringen hos Carnegie försökt ta i anspråk värden som
betydligt översteg fordringens belopp. Enligt Lindholm innebar kronofogdemyndighetens
åtgärder att bruttovärden på mer än 400 milj. kr. låstes för
honom.

I protokollet över den verkställighet som ägde rum den 8 mars specificeras
fordringsbeloppet som preliminär B-skatt för termin 1 år 1985 uppgående till
34 313 104 kronor. Den betalningssäkrade egendomen beskrivs som övervärdet
på aktier i depå hos Carnegie för flera långivare på ett angivet
kontonummer. Egendomens värde anges vara 32 milj. kr., utgörande
skillnaden mellan ett belåningsvärde på 267 milj. kr., grundat på ett
marknadsvärde på 421 milj. kr., och det belopp för vilket värdepapperen var
belånade, 235 milj. kr. Myndigheten hänvisade härvid till rekommendationer
utfärdade av bankinspektionen. I protokollet förbjuds Carnegie att till
annan än kronofogdemyndigheten utge något av egendomen. Protokollen
över verkställigheten den 30 maj och den 3 juli är utformade på väsentligen
samma sätt.

Redan av protokollens lydelse framgår att kronofogdemyndigheten inte
avsett att säkra en större del av depåns värde än som svarade mot
fordringsbeloppet 34 313 104 kr. Den omständigheten att depåns bruttomarknadsvärde
uppgick till drygt 400 milj. kr. saknar intresse i sammanhanget.
Det väsentliga är uppenbarligen i stället hur stor del av dess värde,
beräknat på ett sätt som gav staten tillfredsställande säkerhet för dess
fordran, som återstod sedan man tagit hänsyn till panthavarnas rätt. Att
kronofogdemyndigheten inte avsett att ta i anspråk ett större belopp än
fordringsbeloppet visas också av att den vid de förhandlingar med Carnegie
och Lindholm som fördes i juni månad förklarade sig i princip villig att ersätta
betalningssäkringen med en bankgaranti för fordringsbeloppet.

Det finns självfallet utrymme för olika bedömningar i frågan vilka
värderingsprinciper som lämpligen bör komma till användning i en situation

av det här aktuella slaget. Jag begränsar mig i sammanhanget till att peka på
att kronofogdemyndigheten i samband med verkställigheten den 8 mars
klart redovisade sin metod för att beräkna övervärdet i depån samt att
myndighetens beräkning, såvitt framgår av utredningen, inte ifrågasattes
från vare sig Lindholms eller Carnegies sida under den tid som betalningssäkringarna
bestod. Det har inte heller sagts att övervärdet under denna tid
skulle ha stigit på ett sådant sätt -1. ex. till följd av kursstegringar eller genom
att Lindholm löst lån - att kronofogdemyndigheten haft anledning att
begränsa verkställigheten till att avse bara en del av depån.

Jag kan således inte finna att utredningen ger belägg för att kronofogdemyndigheten
skulle ha förfarit otillbörligt vid sin verkställighet av betalningssäkringsbesluten.
En annan sak är att det här var fråga om svårvärderad
egendom underkastad snabba och stora värdeförändringar och att det därför
av hänsyn till såväl Lindholms som statens intressen får anses ha varit
önskvärt att den om möjligt ersattes med någon annan säkerhet för statens
fordran. Av utredningen framgår också att förhandlingar i denna fråga fördes
mellan parterna i juni månad och att dessa resulterade i en preliminär
överenskommelse om att kronofogdemyndigheten skulle godta en av
Lindholm ställd bankgaranti.

Även om jag således ansett mig kunna godta kronofogdemyndighetens
handlande i sak, anser jag att den betalningssäkrade egendomen hade kunnat
beskrivas på ett tydligare sätt i protokollen. Sedan det efter verkställigheten
den 8 mars hade gjorts klart för kronofogdemyndigheten att depån också
innehöll optioner, borde detta ha kommit till uttryck i de efterföljande
verkställighetsprotokollen. Innebörden av förbudsmeddelandet hade blivit
tydligare, om den egendom som avsågs med förbudet hade beskrivits t. ex.
som Lindholms samtliga värdepapper i depå vid verkställighetstidpunkten
med ett beräknat övervärde av 32 milj. kr.

Jag övergår därmed till kronofogdemyndighetens åtgärd att göra anmälan
till åklagarmyndigheten i Stockholm avseende Carnegies handlande i
samband med upplösandet av depån.

Ett förbud enligt 6 kap. 7 § utsökningsbalken innebär att tredje man inte
utan tillstånd av kronofogdemyndigheten får utge den egendom som avses
med förbudet. Av utredningen framgår att kronofogdemyndigheten inte gett
sitt tillstånd till att depåinnehållet återställdes till Lindholm. Det är vidare
kronofogdemyndigheten och inte tredje man som avgör om en erbjuden
säkerhet skall godtas eller ej. Jag finner det mot denna bakgrund naturligt att
kronofogdemyndigheten ville få till stånd en utredning genom åklagarmyndighetens
försorg av händelseförloppet i samband med upplösandet av
depån. Den omständigheten att åklagaren sedan avskrivit ärendet med den
motiveringen att brott inte kunnat styrkas ändrar inte denna bedömning.

6 Samordning av myndigheternas åtgärder

Lindholm har i sin ursprungliga anmälan (bilaga 1) uppgett att skattemyndighetens
agerande mot honom enligt ett flertal samstämmiga uppgifter
beslutats vid en sammankomst på hotell i Jönköpingstrakten mellan skattechefen
i Stockholm Lars Johansson, avdelningsdirektören Nils Bertil Mor -

gell och revisionsdirektören Anna-Lisa Linderoth jämte de personer som
fattat de formella besluten i de aktuella hänseendena. De utpekade
personerna har i yttrandena hit bestritt att något sådant möte över huvud
taget ägt rum, och jag finner inte någon anledning att gå vidare i saken.

Jag vill emellertid framhålla att det ligger i sakens natur att lokala
skattemyndigheten, länsskattemyndigheten och kronofogdemyndigheten
nära samarbetar med varandra. Ett sådant samarbete är i själva verket i olika
hänseenden förutsatt i gällande lagstiftning.

7 Slutord

Det är här fråga om ett omfattande ärende som berör stora delar av det
regelsystem som gäller uppbörd och indrivning av skatt. Jag har inte närmare
gått in på de frågor som behandlats i regeringsrättens beslut att bevilja
resning i fråga om jämkningen av Lindholms B-skatt för år 1985 men har
däremot i andra hänseenden riktat allvarlig kritik mot lokala skattemyndighetens
handläggning av jämkningsfrågan (avsnitten 3.4.2 och 3.4.3). Jag har
också på en punkt kritiserat länsrättens handläggning av ett av de betalningssäkringsmål
som varit aktuella i ärendet (avsnitt 4.3.2). Jag har vidare
framfört vissa synpunkter med anledning av avkortningen av B-skatten för
mars månad 1985 och hävandet av betalningssäkringen för denna fordran
(avsnitten 3.4.5 och 4.3.3). I övrigt har jag inte funnit anledning att
kommentera myndigheternas åtgärder annat än i vissa enskildheter.

Debitering av tilläggspensionsavgifter när en person har bott i
Sverige drygt ett år. Fråga om hans boende har grundat sig på
felaktiga upplysningar

(Dnr 250-1985)

JO Norell Söderblom meddelade den 1 december 1987 följande beslut.

1 Anmälan

I sina brev till JO klagar Harald Björnsen över myndigheternas behandling
av ett skatteärende, som gäller sociala avgifter, och som han sedan 1979/80 är
inblandad i. Han säger bl. a. detta. Upphovet till hela frågan är att han bodde
i Malmö från den 23 juli 1979 till den 4 augusti 1980. Hans boende i Sverige
var av tillfällig karaktär. Hans arbetsplats var SAS i Köpenhamn i Danmark.
På grund av en felaktig upplysning som han fick av Sixten Henning vid den
lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi, LSM, kom hans boendetid här i
landet att överstiga ett år. Han hade nämligen fått veta att utflyttningsdagen
inte skulle spela någon roll för frågan om sociala avgifter skulle erläggas eller
inte, bara han flyttade ut före utgången av 1980. Detta hade Henning i sin tur
erfarit vid rådfrågning hos riksförsäkringsverket, RFV. Senare visade det sig
att Björnsen skulle betala sociala avgifter på grund av att boendetiden här i
landet översteg ett år. Björnsen undrar om myndigheter får lämna felaktiga

upplysningar, som den enskilde, om han rättar sig efter upplysningarna,
kommer att lida ekonomisk skada av.

Under ärendets gång genom myndigheter och domstolar har ytterligare
händelser inträffat som Björnsen ifrågasätter. Således har LSM två år i rad
”av förbiseende” glömt att skicka slutskattsedlar till Björnsen för taxeringsåren
1980 och 1981 trots att de hade fått hans nya adress i Norge. Han fick inte
dessa förrän han själv skrivit till LSM några månader efter det ordinarie
utsändandet. Anledningen till att han skrev till LSM och efterlyste slutskattsedlarna
var att kronofogdemyndigheten sände krav på restskatt till honom.
Detta var mycket obehagligt, och det var först efter mycken brevväxling som
han blev på det klara med att kvarskattekravet gällde bl. a. sociala avgifter.
Han skrev flera brev till olika instanser och klagade på debiteringen. Inget
verkade dock komma fram till rätt instans. Till slut blev han trött på det hela
och skrev till chefen för riksskatteverket, RSV, den 3 juli 1982. Han fick svar
från byrådirektören Börje Andersén den 8 juli 1982 med en bilagd blankett
för besvär till länsrätten i Malmöhus län, men inget ord om vilka tidsfrister
som gällde. Efter två telefonsamtal med Andersén den 15 juli och 23 augusti
1982 kom de överens om att Björnsen skulle skriva ett utförligt brev med
besvär och yrkande till honom, varefter han skulle vidarebefordra besvären
till korrekt instans och inom rätt tid. Björnsen sände sitt brev dagen efter,
den 24 augusti. Andersén sände över handlingarna till länsrätten, och
Björnsen hörde inget mer i saken förutom att kronofogden i Malmö genom
norska myndigheter försökte driva in avgifterna.

Björnsen har flera gånger ansökt om anstånd med att betala avgifterna till
dess frågan prövats i domstol, men har fått avslag av både LSM och
länsstyrelsen.

Under tiden har Björnsen också skrivit flera brev till olika myndigheter
och bett om en specifikation över de belopp som kronofogden har försökt
driva in, då beloppen inte stämmer med hans egna räkenskaper. Han har
också gjort vissa inbetalningar av resterande skatt och preciserat inbetalningarna
till att avse just detta, men det verkar som om kronofogdemyndigheten
använt dessa pengar för avräkning mot de restförda sociala avgifterna. Han
undrar om kronofogdemyndigheten har rätt att göra detta.

Den 15 oktober 1984 avgjorde länsrätten i Malmöhus län Björnsens
ärenden. Beträffande sociala avgifter för inkomster under 1979 tog länsrätten
inte upp besvären till prövning eftersom besvärsskrivelsen kommit in
några dagar för sent. Han påtalar att man inte på RSV skickade över
handlingarna snabbare till länsrätten, eller redan när hans första brev kom dit
väckte talan, som sedan kunde kompletteras. Motsvarande ärende för
inkomster under 1980 avslogs av länsrätten, som bara konstaterade att
Björnsen bott över ett år i Sverige men inte med ett ord kommenterade den
felaktiga upplysningen som är det egentliga skälet till hela affären. Man har
inte heller kommenterat det faktum att hans arbetsgivare, SAS i Köpenhamn
, betalat sociala avgifter för honom i Danmark. Björnsen undrar om det
inte innebär ett brott mot ingångna dubbelbeskattningsavtal att ta ut sociala
avgifter i både Sverige och Danmark. Han undrar vidare om länsrättens
beslut och dom fattats på korrekta grunder. Vidare har han uppfattat att
sociala avgifter är en sak mellan staten och arbetsgivaren och han undrar om

19 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

det verkligen är rätt att kräva honom personligen på sådana avgifter.

Därutöver har Björnsen anmält ett flertal personer vid olika myndigheter
för händelser som inträffat under ärendenas gång.

2 Utredning

2.1 Innehållet i vissa handlingar

I ärendet har akter lånats in från kammarrätten i Göteborg, regeringsrätten
och justitiekanslern (JK). Därtill har såväl Björnsen som myndigheter sänt in
kopior av handlingar.

Av tillgängliga handlingar framgår bl. a. följande. I sin preliminära
självdeklaration för inkomster under 1979 uppgav Björnsen under ”särskilda
upplysningar” att hans bosättning i Sverige beräknades bli kortare än ett år.
Under denna notering har någon tjänsteman antecknat: ”Alltså ej bosatt =
ej pgi.” Med pgi torde avses pensionsgrundande inkomst. Vid debiteringen
av preliminär B-skatt för inkomster under 1979 räknade LSM inte in några
sociala avgifter.

I en preliminär självdeklaration för inkomster under 1980, som Björnsen
lämnade in i december 1979, fanns ingen uppgift om vistelsetiden i Sverige.
Vid beräkningen av preliminär B-skatt för inkomster under 1980 tog man
med tilläggspensionsavgift samt även avgifter för folkpension och sjukförsäkring.

Vid besök på LSM klagade Björnsen på att han debiterats sociala avgifter.
LSM utfärdade därefter en ny B-skattsedel för honom. På denna hade Sixten
Henning vid LSM noterat bl. a. detta: ”Efter konsultation hos Riksförsäkringsverket
har de sociala avgifterna borttagits.”

När sedan Björnsen lämnade sin självdeklaration 1981 avseende sina
inkomster under 1980 framgick det att han bott över ett år i Sverige. Han
debiterades därför avgift till tilläggspensioneringen på slutskattsedeln.
Denna kom inte att sändas till honom direkt utan först sedan han efterlyst
skattsedeln hos LSM.

Av ett brev den 18 april 1982 från Björnsen till LSM blev myndigheten
uppmärksammad på att man inte hade debiterat Björnsen några sociala
avgifter för inkomsterna 1979 vid 1980 års taxering. Därför beslöt LSM den
17 juni 1982 att ändra beräkningen av pensionsgrundande inkomst samt
fastställa underlag för tilläggspensionsavgift och socialförsäkringsavgift till
folkpensioneringen. Enligt besvärshänvisningen på beslutets baksida fick
beslutet överklagas inom två månader från den dag Björnsen fick del av
beslutet. Det framgick vidare att eventuellt överklagande skulle ske till
länsrätten i Malmöhus län. Enligt delgivningskvitto löste Björnsen ut
beslutet den 21 juni 1982.

Det brev som Björnsen sände till RSV för överklagande är daterat den 24
augusti 1982, och kom in till RSV den 27 augusti, och till länsrätten i
Malmöhus län den 2 september 1982.

Björnsen har fått två brev från Sixten Henning vid LSM daterade den 4
december 1984 och den 11 december 1984.1 det första brevet säger Henning
bl. a. detta.

Enligt beslut 1980-02-27 påfördes Ni preliminär B-skatt med sammanlagt
41 124 kr, att betalas med 6 854 kr varje uppbördsmånad. Debiteringen
grundade sig på en beräknad inkomst av 150 000 Dkr. I debiterat belopp
ingick inga socialavgifter. Av handlingarna framgår tyvärr inte vilken
avdelning hos Riksförsäkringsverket, som vid förfrågan lämnat den felaktiga
uppgiften, att socialavgift inte skulle påföras.

Saken rättades emellertid till genom beslut 1981-09-01 då den debiterade
B-skatten sänktes till samma belopp som påfördes Er enligt lämnad
deklaration, tillsammans 27 053 kr. I beloppet ingår påförd tilläggspensionsavgift
med 5 580 kr.

I det andra brevet säger Henning bl. a. detta.

Beträffande debiterad tilläggspensionsavgift rådde inom Riksförsäkringsverket
skilda uppfattningar om vilket land, som skulle påföra avgift då det gällde
flygande personal. Den nordiska trygghetskonventionen lämnade ingen
anvisning härvidlag. Slutligen segrade uppfattningen, att avgift skulle
erläggas i bosättningslandet.

Jag kan således endast beklaga, att jag vidarebefordrat en upplysning som
senare visat sig felaktig.

2.2 Inhämtade yttranden

I ärendet inhämtades yttranden från lokala skattemyndigheten i Malmö
fögderi, LSM, kronofogdemyndigheten i Malmö distrikt, KFM, och riksförsäkringsverket,
RFV. Björnsen kommenterade dessa.

3 Bedömning

( )

3.3 Dubbelbeskattning och dubbla uttag av sociala avgifter

När en person bor i ett land och arbetar i ett annat uppkommer en påtaglig
risk för att inkomsterna blir beskattade i båda länderna. Detta problem är
inte unikt för t. ex. Sverige och Danmark utan förekommer i de flesta länder.
För att förebygga att dubbelbeskattning sker brukar staterna träffa ömsesidiga
överenskommelser om i vilken stat beskattning skall äga rum, s.k.
dubbelbeskattningsavtal.

Samma risk förekommer beträffande sociala avgifter när sådana tas ut på
inkomster i skilda länder. Mellan de nordiska länderna har därför träffats
avtal med syfte att tillförsäkra de enskilda social trygghet och förhindra att
avgifter måste erläggas i mer än ett land.

Av RFV:s yttrande hit framgår att den tidigare gällande konventionen,
som avsåg bl. a. inkomster under 1979 och 1980, hade sina brister då ett
faktiskt dubbelt uttag av avgifter kunde förekomma för exempelvis personer
i Björnsens situation.

Genom den nya konventionen, som trädde i kraft den 1 januari 1982, har
problemet med dubbla avgifter för personer i Bjömsens situation undanröjts.

Det kan tilläggas att i dubbelbeskattningsavtal brukar det återfinnas en
regel om möjlighet till förhandling mellan de avtalsslutande staternas

regeringar om det trots avtalet skulle inträffa en faktisk dubbelbeskattning.
Någon motsvarande regel i konventionen om social trygghet från 1955 finns
inte. Däremot infördes en möjlighet för de högsta förvaltningsmyndigheterna
att komma överens om särskilda regler till undvikande av att avgift eller
bidrag till allmän pensionering utgår för en och samma inkomst i mer än ett
fördragsslutande land genom en överenskommelse mellan de nordiska
länderna den 2 december 1969 (SFS 1969:797, punkt 3 i protokollet). Någon
sådan överenskommelse som skulle vara till gagn för Björnsen har inte
träffats.

Med de svagheter som fanns i den nordiska konventionen om social
trygghet från 1955 har det inte inneburit något brott mot ingångna avtal att en
svensk kronofogdemyndighet krävt betalning för tilläggspensionsavgifter
trots att den danska arbetsgivaren enligt uppgift redan betalat motsvarande
avgifter till de danska myndigheterna.

3.4 Vem skall erlägga sociala avgifter?

Björnsen har satt i fråga om inte socialavgifter är en sak enbart mellan
arbetsgivare och staten.

I vanliga anställningsförhållanden är det arbetsgivaren som betalar de
sociala avgifterna i Sverige. För dem som har inkomst av rörelse, som regel
egna företagare, gäller att de själva får betala dessa avgifter. Samma sak
gäller den enskilde som har avgiftspliktiga inkomster från utlandet. Det hade
alltså inte gått att kräva SAS i Köpenhamn på Björnsens socialavgifter.

Avgifterna är obligatoriska. Den enskilde kan alltså inte be att få slippa
avgifterna mot avstående från pensionsförmåner och liknande.

Enskilda, som själva skall betala sociala avgifter, debiteras dessa på
skattsedeln och de ingår i slutavräkningen som kvarstående eller överskjutande
skatt, se nästa avsnitt.

3.5 Debitering och uppbörd av sociala avgifter

Björnsen har gjort gällande att han frivilligt betalat in de belopp som avsett
skatter och därvid särskilt noterat att inbetalningarna avsett just detta. Flan
ifrågasätter om kronofogden i sådant fall har rätt att ta inbetalt belopp i
anspråk för att avräkna detta mot de, enligt Björnsen felaktiga, sociala
avgifterna.

Debitering och uppbörd av skatter regleras i uppbördslagen (1953:272). I
dess 1 § stadgades för de nu aktuella åren bl. a. detta: ”Med skatt förstås i

denna lag, där icke annat angives, statlig inkomstskatt, kommunal

inkomstskatt, sådana socialförsäkringsavgifter till folkpensioneringen

och tilläggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring .”

De socialavgifter som Björnsen blivit påförd faller inom det sistnämnda
lagrummet och betraktas alltså som vanliga inkomstskatter vid debitering
och uppbörd.

Av 2 § 3 mom. i uppbördslagen sägs också att ”för visst år erlagd
preliminär eller kvarstående skatt skall anses i första hand utgöra betalning

av tilläggspensionsavgift för året”. Med andra ord betyder detta att man först
har avräknat Björnsens skatteinbetalningar mot tilläggspensionsavgiften.
Dessa regler kan inte sättas ur spel av enskild genom särskilda noteringar om
att en inbetalning skall avse kvarstående statlig och kommunal inkomstskatt.

Det har således varit rätt av kronofogden att inte ta hänsyn till Björnsens
noteringar på inbetalningskorten utan i stället i första hand ta beloppen i
anspråk för de äldsta noterade skuldbeloppen.

3.6 Föreligger det behov av lagändringar?

Enligt instruktionen för JO finns begränsningar för vad JO kan och inte kan
göra. En åtgärd som kan och bör tillgripas är att begära lagändring när man
kan konstatera klara brister i lagstiftningen. I detta fall har dubbla avgifter
tagits ut för en och samma inkomst. Nu har de nordiska länderna ingått en ny
konvention, som enligt RFV:s yttrande skall förhindra att liknande situationer
uppstår igen. Vid sådant förhållande finns inte något behov av lagändring
eller liknande. Det kan tilläggas att lagändringar ytterst sällan görs retroaktiva
så att de blir tillämpliga på redan fattade beslut.

3.7 De försenade skattsedlarna

Vare sig efter 1980 eller 1981 års taxering fick Björnsen någon slutskattsedel
sig tillsänd vid det ordinarie utsändandet. Bristerna i detta hänseende låg vid
tidpunkten för anmälan till JO mer än två år tillbaka i tiden och skall således
enligt instruktionen för JO normalt inte tas upp till behandling. Sammantaget
med att LSM i brev den 6 maj 1982 meddelat Björnsen något om rutinerna
samt att man inte lyckats utreda orsakerna till de uteblivna slutskattsedlarna
gör att jag lämnar denna fråga utan några utredningsåtgärder.

Jag kan tillägga att den som inte får sin slutskattsedel i tid automatiskt får
förlängd besvärstid för att överklaga de taxeringsbeslut som berörs av
uppgifterna på skattsedeln.

Inte sällan händer det dock att kronofogden ”hinner före” den enskilde
och kräver betalning av kvarskatter som den enskilde inte hunnit få
kännedom om. Kronofogden informeras om skattekraven via sin dator och
inte genom att handlingar sänds över. Systemet är inte helt bra, men det är
svårt att hitta en bättre lösning till rimliga kostnader. Den enskilde kan alltid
gardera sig mot dylika överraskningar genom att redan i slutet av december
månad av taxeringsåret efterlysa den slutskattsedel han eller hon inte har
fått. Det framgår av 35 § uppbördslagen att slutskattsedeln skall ha sänts ut
före den 15 december.

3.8 Har RSV hanterat Björnsens klagomål på ett sätt som medfört att han
blivit betagen rätten till saklig prövning?

Björnsen har hävdat att han blivit utlovad biträde av en tjänsteman hos RSV
för att klaga i rätt tid och till rätt instans över LSM:s beslut att påföra honom
pensionsgrundande inkomst med därav följande avgifter för inkomståret
1979.

Denna fråga låg redan när klagomålen kom in till JO mer än två år tillbaka i
tiden, vilket således innebär att JO skall vara restriktiv med att ta upp frågan
till utredning.

Inlånade handlingar visar att Björnsen blivit delgiven beslutet och därvid
fått en besvärshänvisning av vilken det klart framgår till vilken domstol han
skulle vända sig samt inom vilken tid besvären skulle ha kommit in. Han har
själv löst ut beslutet den 21 juni 1982 och besvären skulle ha kommit in till
länsrätten i Malmöhus län inom två månader från den dag han fick del av
beslutet, dvs. före den 21 augusti. Nu var detta en lördag, så tiden gick inte ut
förrän måndagen den 23 augusti. Han skrev sitt brev till RSV den 24 augusti,
och brevet kom in dit den 27 samma månad och den 2 september till
länsrätten.

Oavsett vad som sagts eller inte sagts vid kontakterna med RSV har
Björnsen fått sådana upplysningar att han själv har kunnat överklaga eller
åtminstone initiera ett ärende i rätt tid. Jag finner därför inte anledning till
några ingripanden eller andra åtgärder i denna del.

3.9 Något om debiteringen av preliminär skatt

Huvudprincipen vid fastställande av preliminär skatt är att den ”så nära som
möjligt” skall motsvara den slutliga skatten (3 § 1 mom. uppbördslagen).
Det ligger dock åtskilligt av antagande i denna bedömning då det vanligen är
svårt att drygt ett år i förväg uttala sig om hur stora inkomster och
avdragsgilla kostnader en person kommer att ha under det följande
kalenderåret.

Det följer av det nu sagda att det inte går att kräva helt exakta beslut såvitt
gäller debitering av preliminärskatt. Vid slutskattsedelns utfärdande görs en
korrigering av skatteberäkningen sedan de verkliga inkomsterna och avdragen
redovisats i självdeklarationen, som prövas vid taxeringsarbetet.

De preliminära självdeklarationer som vissa personer med B-skattsedel
lämnar brukar inte heller kontrolleras på samma ingående sätt som de
”slutliga” självdeklarationerna.

När Björnsen opponerade sig mot den först debiterade preliminära
B-skatten för inkomster under 1980, skulle avgift för tilläggspensioneringen
rätteligen ha påförts. Men den tjänsteman hos LSM som handlade ärendet,
Sixten Henning, visste att det pågick förhandlingar om ett nytt avtal mellan
de nordiska länderna som eventuellt skulle medföra att personer i Björnsens
situation inte skulle betala sådan avgift. Henning tog då kontakt med RFV
(med vem har inte kunnat utredas) och fick då sådant besked att han ansåg sig
kunna utfärda en ny B-skattsedel, där tilläggspensionsavgiften tagits bort.
Senare kunde man konstatera att avtalet inte blev klart i sådan tid att det
skulle tillämpas på inkomster under 1980.

Här stöter man på ett dilemma som preliminära bedömningar kan
innebära. Hade avtalet blivit klart snabbare och tillämpligt på 1980 års
inkomster hade det antagligen hälsats av Björnsen som ytterst servicemedvetet
och tillmötesgående av LSM att inte kräva betalning i förväg för avgifter
som sedan skulle ha betalats tillbaka.

I det läget har jag svårt att kritisera LSM för dess nya beslut om debitering

av B-skatt. Måhända kan man, med facit i hand, säga att det hade varit bättre
att inte föregripa en mellanstatlig överenskommelse utan i stället göra
debiteringen utifrån de gamla reglerna.

3.10 Om upplysningar i allmänhet

Myndigheterna inte bara bör utan skall hjälpa enskilda med att lämna
upplysningar om vad som gäller på de sakområden som just den tillfrågade
myndigheten berörs av. Så sker också i stor omfattning, och nästan alltid utan
att det uppstår några problem.

På skatteområdet och socialförsäkringsområdet finns det en mycket stor
mängd regler, som knappast någon person kan behärska till alla delar. Här
kan det lätt uppkomma en konflikt mellan serviceskyldigheten och det
självklara förhållandet att de upplysningar som ges bör vara korrekta. De
enskilda vill ofta ha svar på frågor, vilka myndigheten inte med fullständig
säkerhet kan besvara helt korrekt eller heltäckande.

Åtskilliga frågor på skatteområdet regleras inte exakt i lagstiftningen, utan
måste bedömas från fall till fall, ibland med inslag av faktorer som ”skäligt
belopp” och liknande skönsmässiga bedömningar.

Andra sakfrågor som inte får sina svar direkt i lagstiftningen är beroende
av vägledande avgöranden av skattedomstolarna, och då spelar främst
regeringsrättens domar en väsentlig roll genom de så kallade prejudikaten.
Det inträffar från tid till annan att nya prejudikat kullkastar tidigare
tolkningar.

De upplysningar som skattemyndigheterna lämnar om vissa regler kan
alltså senare visa sig få en annan uttolkning, och de upplysningar, som en
myndighet lämnar är inte bindande för de myndigheter och domstolar som
senare kan komma att pröva frågan.

Det finns endast en möjlighet för en enskild att få en bindande förklaring
och det är genom att ansöka om ett så kallat förhandsbesked hos rättsnämnden
vid riksskatteverket. Sådant meddelas dock bara under vissa förutsättningar.

Alja andra besked som lämnas enskilda måste betraktas som preliminära
och ungefärliga och med risk för att skattedomstolarna kan komma till en
annan uppfattning.

Det kan här vara värt att notera, att i samband med införandet av den nya
förvaltningslagen efterlyste JK ett klarläggande i frågan huruvida felaktigheter
i de besked myndigheterna lämnar enligt de nya servicereglerna kan
grunda skadeståndsansvar för staten.

Föredragande statsråd uttalade i denna fråga att det inte var avsikten att
den nya förvaltningslagen skulle innebära någon ändring i det rådande
rättsläget, och att det av detta skulle följa, enligt förarbetena till skadeståndslagen,
”att råd och upplysningar till allmänheten, liksom annan service som
samhället erbjuder medborgarna att anlita om de så önskar, i princip inte
grundar någon skadeståndsskyldighet”. Det skall dock tilläggas att det dock
kan förekomma fall där skadeståndsansvar utlösts på grund av felaktiga
upplysningar (prop. 1985/86:80 s. 22).

3.11 Vilka besked har Björnsen fått i fråga om vistelsetidens längd?

Björnsen har hävdat att han agerat utifrån de upplysningar som han fått vid
kontakter med LSM, och då främst med Sixten Henning. Enligt Björnsen har
Henning sagt att vistelsetidens längd inte skulle ha någon betydelse för
skyldigheten att erlägga sociala avgifter, och han framhåller att Hennings
brev till honom i december 1984 (jfr avsnitt 2.1) bevisar detta.

Det är klart att den nya debiteringen av B-skatt för inkomster under 1980
blev fel. LSM borde inte ha tagit bort avgiften för tilläggspensionering. Men
det måste framhållas att det ingenstans medges eller framgår att just
vistelsetidens längd varit föremål för diskussioner mellan Henning och
Björnsen.

Utredningen i ärendet här visar inte med någon säkerhet vad som har sagts
och vad som inte har sagts vid de samtal Björnsen haft med LSM. Enligt LSM
har Sixten Henning inte kunnat erinra sig att betydelsen av vistelsetidens
längd varit föremål för diskussioner. De två brev Henning skrev i december
1982 bevisar inte enligt min bedömning något i denna del heller. Detta
utesluter dock inte att sådana diskussioner förekommit, men enbart Björnsens
påståenden räcker inte för att slå fast att myndigheten har lämnat en
felaktig upplysning. Jag kommer således i denna del till samma slutsats som
JK gjort i sitt den 26 januari 1987 meddelade beslut med anledning av
skadeståndskrav från Björnsen.

3.12 Har det varit fel att hänvisa Björnsen till domstolsprövning av
a vgiftsskyldigh et en ?

När Björnsen uttryckt att han handlat utifrån de upplysningar han fått, och
att han därför inte borde åläggas skyldighet att betala socialavgifter har han
enligt egen uppgift blivit hänvisad till att överklaga till de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Sedan får han beskedet av domstolarna att dessa
inte kan beakta eller pröva hans argument, utan att man enbart beaktar den
faktiska vistelsetidens längd. Han uppger att han blivit vilseledd på nytt och
förletts till att föra onödiga processer.

Det är möjligt att Björnsen muntligen blivit uppmanad till att överklaga.
Det finns endast uppgifter om detta från Björnsen själv. De skriftliga
handlingar som finns tillgängliga här innehåller dock inget som kan
karaktäriseras som uppmaning utan mera som upplysningar om möjligheten
att överklaga. Jag vill tillägga att den enda möjligheten att få ett beslut ändrat
är att överklaga beslutet. Det faktum att man förlorar en process betyder
givetvis inte att processen från början kan betraktas som meningslös.

Riksskatteverkets översändande av Björnsens skriftliga erinringar till
länsrätten och RFV, vilket man underrättade honom om i brev den 30 augusti
1982, är ett korrekt agerande och innebär ingen uppmaning till onödigt
processande.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min förståelse för Björnsens reaktion på de
skattemässiga konsekvenserna av hans relativt kortvariga boende i Sverige.
Med den nya konventionen mellan de nordiska länderna, som trädde i kraft

den 1 januari 1982, har emellertid problemet med dubbla avgifter för
personer i Björnsens situation undanröjts.

Handläggningen av ett mål rörande betalningssäkring m. m.

(Dnr 3304-1983)

Den 4 november 1987 meddelade JO Wigelius ett beslut, vari bl. a. upptogs
vissa frågor om betalningssäkring. Beslutet återges här något förkortat.

1 Anmälan

1.1 En bakgrund utifrån uppgifter i anmälan

I juli 1965 köpte Sören Gustavsson en fastighet i Linköping av sin far. Under
1965—66 gjordes en omfattande om- och tillbyggnad av fastigheten. Fadern
skötte kontakterna med leverantörer och hantverkare. Dessa betalades med
pengar som Gustavsson lämnade över till sin fader. Fakturor upprättades
mellan fadern och Gustavsson. Under 1972 skadades byggnaden vid en
brand. I samband därmed hölls polisförhör med Gustavsson. Vid dessa angav
han nedlagda förbättringskostnader till för låga belopp, eftersom de var
betalda med pengar som han sparat ihop i utlandet, och som han inte till fullo
redovisat i sina självdeklarationer. 1975 köpte Gustavsson en hyresfastighet i
Borås. Den skulle förvaltas av ett bolag i Göteborg. Fastigheten gav
driftsunderskott. Kostnaderna betalades av bolaget, men underskotten
drogs av i Gustavssons deklarationer eftersom han var lagfaren ägare.

I oktober 1976 bildade Gustavsson en factoringrörelse som hade som enda
uppgift att driva in fordringar åt ett bolag, Hydro Mec. I november 1976 gick
detta bolag i konkurs, varvid Gustavssons factoringrörelse upphörde. På
grund av borgensåtaganden var Gustavsson tvungen att i maj 1978 betala
cirka 59 000 kr. till Handelsbanken i Linköping för Hydro Mec:s skulder.

Under 1978 sålde Gustavsson sin villa. I deklarationen 1979 redovisades en
realisationsförlust på 180 000 kr.

1.2 Myndigheternas agerande enligt anmälan

I deklarationen 1978 redovisade Gustavsson ett rörelseresultat på 0 kr.
Taxeringsnämnden skönstaxerade rörelseinkomsten till 150 000 kr. Skattetillägg
påfördes.

I juni 1980 företogs utan förvarning en husrannsakan hos Gustavsson av
”ett tjugotal poliser”. Bakgrunden till denna var att man från revisionsenheten
vid länsstyrelsen i Östergötlands län hade anmält Gustavsson till åklagare
för misstanke om skattebrott. Husrannsakan skedde också hos fadern.
Därefter hölls flera långa polisförhör både med Gustavsson och hans fader.
Gustavsson delgavs misstanke om grovt skattebedrägeri.

Ansökan om betalningssäkring lämnades in till länsrätten, som biföll

ansökningen interimistiskt i juni 1980 och slutligt i januari 1981.

Betalningssäkringen verkställdes av kronofogdemyndigheten genom att
den ”tog hand om” kontanter på drygt 30 000 kr. och pantbrev i villafastigheten.

I juni 1981 fick Gustavsson en revisionspromemoria. I den föreslogs
höjningar av Gustavssons taxeringar enligt följande:

- realisationsvinst 180 000 kr.

- inkomst av factoringverksamhet 52 000 kr.

- inkomst av byggnadskonsultrörelse 1978 15 000 kr.

- ränteinkomster 1977 10 000 kr.

- ett underskott för hyresfastigheten i Borås skulle vägras för åren

1976-1979.

Förslaget beträffande realisationsvinsten grundade sig på vad Gustavsson
uppgett vid polisförhör 1972 och de uppgifter, som han lämnade i den
allmänna fastighetsdeklarationen 1980.

I september 1981 lämnade Gustavsson in erinringar mot revisionspromemorian.
Han bestred taxeringsförslagen. Hans erinringar tillställdes också
åklagarmyndigheten. Några veckor därefter beslöt länsåklagaren att lägga
ned förundersökningen.

Med stöd av erinringarna ansökte Gustavsson om hävning av betalningssäkringen.
Länsrätten gick dock på allmänna ombudets linje och lät
betalningssäkringen stå kvar, men satte ned det betalningssäkrade beloppet
utifrån taxeringsförslagen i revisionspromemorian. Kammarrätten fastställde
länsrättens beslut i januari 1982.

Sammanträffanden och ytterligare skriftväxling ägde rum i revisionsärendet.

Den 6 juli 1982 fick Gustavsson del av taxeringsintendentens ansökan om
eftertaxering för taxeringsåren 1977, 1979 och 1980 samt yttrande över
Gustavssons egna besvär rörande 1978 års taxering. Intendenten följde
revisionsförslagen förutom att han tillstyrkte att skönstaxeringen för factoringrörelsen
undanröjdes och att skönstaxeringsförslaget för byggnadskonsultrörelsen
sattes ned till 10 000 kr. Ansökan om nedsättning av betalningssäkringen
med 25 000 kr. i enlighet med intendentens ståndpunkter gjordes
också.

Länsrätten i Östergötlands län avgjorde taxeringsmålen den 28 december
1982. Man biföll yrkanden beträffande underskottet av boråsfastigheten och
skönstaxering av byggnadskonsultrörelsen, men avslog det till beloppet
största yrkandet att Gustavsson skulle skönstaxeras för realisationsvinst med
180 000 kr.

Trots att länsrätten ogillat det största yrkandet beslöt den i slutligt beslut
två dagar senare, den 30 december 1982 att låta betalningssäkringen bestå till
dess domen vunnit laga kraft. Detta slutliga beslut överklagade Gustavsson
den 3 januari 1983 till kammarrätten i Jönköping.

1 slutet av januari 1983 överklagade taxeringsintendenten länsrättens dom
beträffande realisationsvinsten.

När anmälan kom in till JO den 29 november 1983 hade kammarrätten inte
avgjort vare sig betalningssäkringsmålet eller taxeringsmålen. ( )

2 Utredning

2.1 Inhämtade domar och beslut från länsrätten i Östergötlands län

Som första åtgärd rekvirerades länsrättens domar av den 28 december 1982
beträffande taxeringen 1978 och eftertaxering för 1979 och 1980, samt tre
beslut om betalningssäkring.

2.1.1 Skattemålen
Taxeringen 1978

Länsrätten undanröjde helt den av taxeringsnämnden påförda skönsmässigt
uppskattade inkomsten av factoringrörelse om 150 000 kr. För inkomst av
byggnadskonsultrörelse påfördes han skönsmässigt - efter schablonavdrag
för egenavgifter - 9 000 kr. Underskottet av boråsfastigheten ändrades från
30 138 kr. till 9 544 kr.

Därutöver medgavs extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, påfördes
skattetillägg med 40 % på ett underlag av 9 000 kr. samt överfördes visst
underskott till Gustavssons hustru.

Taxeringen 1979

Länsrätten avslog intendentens ansökan om eftertaxering beträffande beräknad
realisationsvinst om 180 000 kr. Däremot biföll man ansökan i de delar
den avsåg ej deklarerade ränteinkomster på 3 600 kr. vid den kommunala
taxeringen, samt att underskottet av boråsfastigheten skulle minskas vid den
statliga taxeringen med 13 329 kr. Skattetillägg påfördes med 40 % på ett
underlag av 3 600 kr.

Taxeringen 1980

Länsrätten ändrade underskottet av boråsfastigheten vid den statliga taxeringen.
Ändringen innebar inga beskattningsåtgärder för Gustavsson, men
hade bl. a. betydelse för storleken av hustruns skattereduktion.

2.1.2 Betalningssäkringarna

Den 21 januari 1981 beslöt länsrätten att betalningssäkra 341 463 kr.
Beloppet fördelade sig enligt följande:

- Debiterad kvarskatt på grund av 1978 års taxering om lil 463 kr.,

- skatt och skattetillägg för realisationsvinsten vid taxeringen 1979 beräknades
till 200 000 kr.,

- skatten på skönsmässiga uppskattningar av annan rörelseverksamhet vid
taxeringarna 1978 och 1979 beräknades till 30 000 kr.

Den 3 december 1981 meddelades beslut efter det revisionspromemorian
lämnats och erinringar kommit in. Därvid nedsattes betalningssäkringen till
195 000 kr., av vilket belopp 25 000 kr. hänförde sig till 1978 års taxering och
170 000 kr. till 1979 års taxering.

Sedan länsrätten avgjort skattemålen den 28 december 1982, prövades
betalningssäkringen den 30 december 1982.1 det slutliga beslutet sägs bl. a.
detta.

Parterna är överens att betalningssäkringen för ett fordringsbelopp om
25 000 kr. avseende 1978 års taxering skall hävas. Vad återstående del av
betalningssäkringen beträffar har länsrätten i dom den 28 december 1982,
mål nr S 2322-82, behandlat vederbörande taxeringsintendents ansökan om
eftertaxering av Gustavsson för taxeringsåret 1979. Länsrätten har därvid
endast till en mindre del bifallit taxeringsintendentens yrkanden. Länsrätten
finner likväl att betalningssäkringen för det fordringsbelopp som belöper på
berörda taxeringsår skall bestå intill dess domen vunnit laga kraft.

Länsrätten häver betalningssäkringen såvitt avser ett fordringsbelopp om
25 000 kr. I övrigt gäller länsrättens slutliga beslut den 3 december 1981
alltjämt.

2.2 Inhämtade yttranden

Det är åtskilliga frågor som aktualiserats genom denna anmälan. En viss
avgränsning bedömdes vara lämplig. För JO:s verksamhet fanns närmare
regler i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen,
numera ersatt av lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän.
I båda instruktionerna sägs bl. a. att JO normalt inte skall ta upp och
utreda förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden. När anmälan
kom in hit låg de inledande revisionsåtgärderna, det första betalningssäkringsbeslutet,
polisundersökningarna m.m. mer än två år tillbaka i tiden.
Detta tillsammans med erfarenheten av möjligheterna att nå acceptabla
resultat av att utreda gamla förhållanden som bl. a. gäller personers
uppträdande o. d. gjorde att utredningen i huvudsak riktades in på hur
betalningssäkringen hanterades från och med länsrättens domar den 28
december 1982.

Ärendet sändes på remiss till länsrätten i Östergötlands län och kammarrätten
i Jönköping. Länsrätten skulle yttra sig över vilket stöd man hade för
sitt slutliga beslut den 30 december 1982 enligt vilket betalningssäkringen
skulle bestå tills dess eftertaxeringsmålet hade vunnit laga kraft, trots att man
ogillat den övervägande delen aveftertaxeringen. Kammarrätten skulle yttra
sig över varför man ännu inte avgjort Gustavssons besvär över det
nyssnämnda betalningssäkringsbeslutet, som kom in den 4 januari 1983 men
som vid kontroll med diariet den 15 december 1983 inte avgjorts, trots sin
karaktär av förtursmål.

Innan svar hunnit lämnas översände Gustavssons ombud kopior av två
domar av den 8 december 1983 i vilka kammarrätten i Jönköping avgjort
skattemålet rörande 1979 års taxering och betalningssäkringen.

I sak ändrade kammarrätten länsrättens dom, och biföll taxeringsintendentens
ansökan om eftertaxering för realisationsvinsten och påförde
skattetillägg. Betalningssäkringen fick stå kvar, men begränsades till 90 000
kr.

Länsrätten svarade bl. a. detta.

Betalningssäkringslagen har tillkommit för att säkerställa det allmännas
skattefordringar. Beslut om betalningssäkring får enligt 4 § i lagen fattas om

påtaglig risk föreligger att gäldenären inte kommer att betala fordringen. Är
fordringen ej fastställd får beslut om betalningssäkring enligt 5 § avse det
belopp till vilket fordringen med hänsyn till omständigheterna kan antas bli
fastställd.

Fordringen är ej fastställd förrän den taxering som ligger till grund för
skatteanspråket har vunnit laga kraft. Därest taxeringen är föremål för
prövning av skattedomstolarna kan skattefordringen inte anses vara fastställd
förrän sista instans, som skall handlägga taxeringen, fattat sitt beslut.

I förevarande fall har länsrätten genom dom den 28 december 1982
avseende eftertaxering av Gustavsson för år 1979 endast delvis bifallit
taxeringsintendentens yrkande. Följdriktigt skulle då enligt Gustavssons
åsikt även betalningssäkringen ha anpassats efter länsrättens beslut i
taxeringsfrågan.

Det måste emellertid tas i beaktande att domen med all säkerhet skulle
överklagas av den förlorande parten. Det kunde därvid inte uteslutas att
kammarrätten vid sin prövning av handlingarna i målet, eventuellt kompletterad
av taxeringsintendenten med den utredning och /eller argumentering
som länsrättens dom kunde ge anledning till, kunde komma till ett annat slut.
Därest länsrätten förordnat om hävning av betalningssäkringen skulle det
allmänna i ett sådant läge riskera att inte få täckning för sin fordran som
betalningssäkringen varit avsedd att skydda.

(Kammarrättens svar och Gustavssons kommentarer över yttrandena har
utelämnats här.)

3 Regeringsrättens avgöranden

Den 8 november 1984 avgjorde regeringsrätten dels frågan om eftertaxering
för realisationsvinsten vid 1979 års taxering och de övriga frågor som var
aktuella, dels betalningssäkringsmålet.

I skattemålet fastställdes kammarrättens bedömning av realisationsvinstfrågan.
Målet innehöll också andra frågor, och domen har blivit refererad i
regeringsrättens årsbok (RÅ 84 1:70).

1 betalningssäkringsmålet beräknade regeringsrätten skattefordringen på
grund av eftertaxeringsmålet till 85 000 kr. Därefter uttalar regeringsrätten
följande.

Frågan i målet gäller om det kan anses föreligga en påtaglig risk för att
Gustavsson inte betalar skatteskulden. I förarbetena till 4 § lagen (1978:880)
om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (prop. 1978/79:28 s. 141)
nämns gäldenärens underlåtenhet att deklarera eller fullgöra sin uppgiftsskyldighet
på annat sätt som omständigheter som talar för att han inte
kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet. Särskilt gäller detta, om han
medvetet har sökt undgå beskattning för viss inkomst eller förmögenhet. Ett
annat fall som omnämns i förarbetena är det då omständigheterna pekar på
att gäldenären avser att göra sin egendom oåtkomlig för en kommande
verkställighet. Sådana omständigheter sammantaget med det faktum att
fordringen betydligt överstiger vad gäldenären normalt brukar vara skyldig i
skatt torde enligt förarbetena ofta innebära att risken är tillräckligt uttalad.

Det kan konstateras att i det tidigare nämnda målet om eftertaxering och
vid husrannsakan hos Gustavsson framkommit väsentliga brister i underlaget
för Gustavssons deklaration och att han lämnat oriktiga och ofullständiga
uppgifter om sina skattepliktiga förmögenhetstillgångar. Vidare framgår av
utredningen att de skattebelopp varom här är fråga betydligt överstiger vad

Gustavsson normalt brukar vara skyldig i skatt. Med hänsyn härtill och med
beaktande av vad som i övrigt förekommit i målet får påtaglig risk anses
föreligga för att Gustavsson inte kommer att betala skatteskulden. På grund
härav och då skuldens belopp är betydande föreligger förutsättningar för
betalningssäkring. Vid den angivna utgången i målet om eftertaxering av
Gustavsson skall dock betalningssäkringen begränsas till att avse ett beräknat
belopp om 85 000 kr.

De meddelade avgörandena föranledde ombuden att skriva bl. a. detta hit.

Än mer anmärkningsvärt är det att regeringsrätten låtit större delen av
betalningssäkringen stå fast med motivering att det skulle föreligga påtaglig
risk att Gustavsson inte kommer att betala skatteskulden.

Föredraganden i målet, regeringsrättssekreterare Jan Klippmark har
erhållit lokala skattemyndigheters beslut beträffande Gustavssons ansökan
om anstånd med betalning av den tillkommande skatt som blivit följden av
kammarrättens beslut. Av detta beslut framgår att anstånd inte medgivits för
ett skattebelopp av totalt 79 038 kr., vilken skatt skulle betalas med 39 519
kr. senast den 18 juli 1984 och med samma belopp senast den 18 september

1984. Vid telefonsamtal med Jan Klippmark har framhållits att Gustavsson
betalat skatten i rätt tid.

Det är synnerligen förvånansvärt att vår högsta förvaltningsdomstol kan

besluta om betalningssäkring för redan - i laga tid - betalda skatter. ( )

Vi vill slutligen peka på en ”lucka” i 11 § lagen om betalningssäkring. När
Gustavsson begärde att kronofogde Lars-Gunnar Jonsson skulle ta ut
betalningssäkrade bankmedel för att i rätt tid betala de skattebelopp för vilka
anstånd inte medgivits, fick Gustavsson först det beskedet att nämnda
lagrum innehöll hinder för kronofogden att betala skatt i rätt tid med
betalningssäkrade medel. Endast om en skatteskuld restförts kunde sådana
bankmedel användas för betalning av skatten. Kronofogden beslöt dock
senare - trots hindret i 11 § - att ta ut bankmedlen för att betala den
tillkommande skatten. Gustavsson fick underteckna en förbindelse, vari han
förklarade sig medveten om att betalningssäkringen var av kammarrätten
beslutade 90 000 kr.

4 Kompletterande utredning

Regeringsrättens akter lånades in hit. Vid genomgång av dessa kunde inte
återfinnas någon notering av eventuellt samtal rörande redan betalda skatter
eller liknande.

Regeringsrätten yttrade sig.

5 Bedömning

5.1 Inledning

Det är många frågor som aktualiserats i detta ärende. Som nämnts tidigare
har utredningen här inskränkts till de frågor som rör betalningssäkring. Även
med denna begränsning kvarstår flera frågor som kräver en kommentar.
Avgränsningen innebär inte med nödvändighet att jag utan vidare godtar alla
övriga inslag i handläggningen, men jag avstår ändå från att behandla dessa.

Det kan vara på sin plats med en förenklad beskrivning av händelseförloppet.

Länsrätten beslutar om betalningssäkring för kommande skattekrav
avseende en ifrågasatt realisationsvinstberäkning. När eftertaxeringsmålet
prövas av länsrätten ogillas yrkandet. Strax därefter behandlar länsrätten
betalningssäkringen på nytt, och beslutar då att den skall bestå trots utgången
i eftertaxeringsmålet, till dess detta har vunnit laga kraft (fråga 1).

Gustavsson klagar omedelbart till kammarrätten och yrkar hävning av
betalningssäkringen eftersom det inte föreligger något laga stöd för denna.
Kammarrätten prövar inte målet genast utan först i samband med eftertaxeringsmålet
cirka elva månader senare (fråga 2). Kammarrätten eftertaxerar
Gustavsson och låter betalningssäkringen stå kvar.

Ytterligare elva månader senare avgörs målen i regeringsrätten. Eftertaxeringen
får stå kvar. I betalningssäkringsmålet uttalar regeringsrätten bl. a.
att det föreligger påtaglig risk för att Gustavsson inte kommer att betala
skatteskulden. Vid det tillfället var största delen av skatteskulden redan
betald av Gustavsson. Tvist råder om regeringsrätten blivit upplyst om detta
(fråga 3).

Slutligen har det ifrågasatts om kronofogdemyndigheten kan låta den
skattskyldige disponera betalningssäkrade pengar för att betala skatten
innan den blivit restförd, i syfte att undvika en restavgift på sex procent (fråga

4).

5.2 Får betalningssäkring bestå till dess en ”friande” dom vunnit laga kraft?

Det allmänna har inte haft någon fastställd fordran på skatt på Gustavsson
beträffande realisationsvinsten förrän den dag då kammarrätten biföll
intendentens talan om eftertaxering i denna del. Länsrätten avslog ju
yrkandet. Lagstöd för den långt före kammarrättsdomen beslutade betalningssäkringen
finns i 5 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter (BtSL). Däri sägs detta.

Är fordringen ej fastställd, får beslut om betalningssäkring avse det
belopp till vilket fordringen med hänsyn till omständigheterna kan antas
bli fastställd.

Hävning av betalningssäkring regleras i 7 §:

Beslut om betalningssäkring skall hävas i den mån skäl för beslutet inte
längre föreligger eller beslutet av annan anledning inte längre bör
kvarstå.

I prop. 1978/79:28, genom vilken betalningssäkringen infördes i den svenska
rättsordningen, sägs redan under den inledande rubriken ”Propositionens
huvudsakliga innehåll” detta: ”Förutsättningarna för beslut om betalningssäkring
motsvarar i princip vad som gäller för kvarstad och skingringsförbud
inom civil- och straffprocesser.”

JO Bexelius hade en liknande fråga uppe till behandling 1960.1 ämbetsberättelsen
för 1962 s. 46 f., återger han tre fall under den gemensamma
rubriken ”Kvarstad, skingringsförbud och beslag ha ansetts alltid skola
hävas, därest mot den tilltalade väckt talan ogillas. Domstol äger alltså i
dylika fall icke förordna, att tvångsmedlet skall bestå i avbidan på att domen
vinner laga kraft.”

I specialmotiveringen till 7 § anges närmare vissa situationer där hävning
kan bli aktuell. Den situation som här var för handen i länsrätten nämns inte.

Betalningssäkring är ett tvångsmedel och därav följer att lagtolkningen
måste ske restriktivt. Även om beviskravet ligger något lägre för ett beslut
om betalningssäkring jämfört med ett beslut om eftertaxering, kan jag för
min del inte finna annat än att länsrättens tillämpning var oriktig. Annorlunda
skulle det kunna ha varit t. ex. om nya omständigheter kommit fram under
den korta tiden mellan de två domarna.

En för den svenska rättsordningen mer naturlig lösning hade varit att
länsrätten hävde betalningssäkringen, och att det allmänna ombudet fått
klaga till kammarrätten.

Jag kan bara tolka länsrättens slutliga beslut i betalningssäkringsmålet som
ett utslag av yttersta tveksamhet inför den egna domen, utan att eftertaxeringsdomen
i sig redovisar en sådan stark tveksamhet. Vidare kan man av
beslutet och yttrandet hit utläsa att domstolen velat dra omsorg om det
allmännas finanser på ett sätt som det inte ankommer på en domstol att göra:
domstolen skall avgöra sina mål på befintligt material - sedan nödvändig
utredning skett - utifrån de lagar och förordningar som gäller; att väga in och
beakta den eventuellt kompletterande utredning som kan komma att företes
i processen i överdomstol bör inte förekomma.

Jag måste alltså kritisera länsrätten i Östergötlands län - och då rådmannen
Sten Roth - för slutliga beslutet den 30 december 1982 i betalningssäkringsmålet.

5.3 Kammarrättens dröjsmål med att avgöra betalningssäkringsmålet

Gustavsson överklagade länsrättsdomen genast. Besvären kom in till kammarrätten
i Jönköping den 4 januari 1983. Han yrkade hävning då han inte
kunde finna ”något lagligt stöd för att låta betalningssäkringen bestå till dess
domen beträffande 1979 års taxering vunnit laga kraft”.

Kammarrätten sände över besvären till allmänna ombudet, som yttrade
sig. Svaret kom in till domstolen den 1 februari 1983. Allmänna ombudet
avstyrkte Gustavssons yrkande med hänvisning till att han, som taxeringsintendent,
samma dag överklagat länsrättsdomen.

Det får anses vara korrekt - i varje fall inte felaktigt - att kammarrätten
sände över besvären till allmänna ombudet (10 § förvaltningsprocesslagen).
Situationen var inte sådan att underrättelse skulle vara onödig.

Måhända kan en jämförelse göras med hur olika tvångsmedelsfrågor
skulle hanteras av de allmänna domstolarna. Om en tingsrätt skulle frikänna
en åtalad person men förordna att denne skulle kvarstanna i häkte till dess
domen vunnit laga kraft, skulle hovrätten med största sannolikhet - utan att
höra åklagaren - förordna om ett omedelbart frisläppande. Däremot skulle
troligen en hovrätt inte utan hörande av motparten förordna om hävande av
kvarstad, beslag eller skingringsförbud om tingsrätten - i strid med JO:s
uttalanden 1960 som redovisats ovan - förordnat om att sådan tvångsåtgärd
skulle bestå intill dess att domen vunnit laga kraft, trots att åtalet eller
käromålet ogillas.

304 I det processläge som uppstod i och med att yttrandet kom in till

kammarrätten samtidigt som eftertaxeringsmålet anhängiggjordes, finner
jag det inte vara klandervärt att kammarrätten valde att söka avgöra båda
målen samtidigt. Då har jag beaktat de skäl som kammarrätten framfört.
Normalt bör man dock inte slå samman processerna. Betalningssäkringsmålet
är av förturskaraktär, och skall avgöras så snart tillfälle ges. Visserligen
talar processekonomiska skäl mot detta men dessa skäl måste få vika.
Antalet betalningssäkringar är inte så stort och den enskilde skall ha rätt att
få ett beslut om tvångsmedel prövat utan onödig tidsutdräkt.

5.4 Regeringsrättens handläggning och dom

I och med kammarrättens dom i eftertaxeringsmålet blev Gustavsson
debiterad tillkommande skatt med 48 879 kr. att erläggas den 18 juli 1984 och
lika stor summa att erläggas den 18 september samma år. Lokala skattemyndigheten
beviljade honom anstånd i beslut den 26 juni 1984 med 9 360 kr. av
varje uppbördstermins belopp. Kvar att betala för Gustavsson stod 39 519
kr. vid respektive uppbördstermin.

Föredragande regeringsrättssekreterare, Jan Klippmark, har i sin pm som
bifogats regeringsrättens yttrande hit uppgett att en kopia av anståndsbeslutet
fanns tillgänglig för regeringsrätten vid avgörandet. Av inlånade akter
framgår att det kom in till domstolen den 2 juli 1984.

Enligt ostridiga uppgifter betalades den tillkommande skatten med 39 519
kr. vid resp. uppbördstermin.

Klippmark föredrog målen den 16 oktober 1984, och regeringsrätten
meddelade sina domar den 8 november samma år. Regeringsrätten beräknade
skattefordringen på grund av utgången i eftertaxeringsmålet till 85 000
kr., och begränsade betalningssäkringen till detta belopp. Säkringsåtgärden
fick dock stå kvar bl. a. med motiveringen att med beaktande av vissa
omständigheter ”får påtaglig risk anses föreligga för att Gustavsson inte
kommer att betala skatteskulden”.

Gustavsson reagerar helt befogat över att få ett sådant uttalande, när han
faktiskt redan betalat drygt 79 000 kr. av skatteskulden.

Hans ombud Norman hävdar att han informerat Klippmark åtminstone
per telefon om de betalningar som skett. Klippmark har förnekat att han fått
denna information. Någon skriftlig uppgift om att betalning skett finns inte i
regeringsrättens akter. -1 detta läge har jag inte tillräckligt med uppgifter för
att kunna dra någon slutsats om vad som förekommit. När ”uppgift står mot
uppgift" återstår inget mer för mig än att lämna frågan.

En annan fråga i sammanhanget är om regeringsrätten ex officio skulle ha
reagerat på anståndsbeslutet och kontrollerat om betalning skett i enlighet
med detta. Förvaltningsprocesslagen ålägger rätten att se till att ”mål blir så
utrett som dess beskaffenhet kräver” (8 §). Personligen tycker jag att en
kontroll vore naturlig om man överväger formuleringar som den valda.
Eftersom processen fördes av kvalificerade skattejurister på båda sidorna
kunde dock domstolen lägga en stor del av utredningsansvaret på parterna.

20 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

5.5 Får man använda belalningssäkrade pengar till att betala den därtill
relaterade skatteskulden ?

Sedan Gustavsson fått sin skattsedel på tillkommande skatt och lokala
skattemyndighetens beslut om anstånd visste han att han skulle betala 39 519
kr. den 18 juli resp. 18 september 1984. Pengar för denna skuld hade
betalningssäkrats av kronofogden. Gustavsson ville betala debiterade skatter
i föreskriven tid. Annars skulle restavgifter på 6 % tillkomma. Han vände sig
därför till kronofogden för att få ta betalningssäkrade medel i anspråk för att
fullfölja betalningen. Enligt Gustavsson ansåg sig kronofogden i förstone
förhindrad att gå med på detta utifrån reglerna i 11 § BtSL, men att det hela
löstes i tid för betalningen.

Denna fråga har inte utretts. Anledningen är att tanken bakom lagstiftningen
är att betalningssäkringen skall följas av utmätning när en exekutionstitel
mot den skattskyldige föreligger.

Ursprungligen sades det i 11 § BtSL att verkställigheten inte fick omfatta
betalning av fordringen. I och med införandet av den nya utsökningsbalken
1982 ändrades lydelsen av 11 §. I första stycket heter det nu detta.

Gäldenären får inte överlåta egendom som har tagits i anspråk genom
betalningssäkring, eller till skada för borgenären förfoga över egendomen
på annat sätt, om inte kronofogdemyndigheten medger det av
särskilda skäl.

Den situation som var aktuell i detta fall framstår vid första anblicken som
egendomlig. Pengarna fanns ju betalningssäkrade och fordringen skulle
betalas. Varför skulle man då vänta på en restföring? I många - kanske de
flesta - fall är nog detta onödigt, men det kan finnas situationer där det vore
orätt mot andra borgenärer att utan vidare ta betalningssäkrade medel i
anspråk. Eftersom lagrummet ger möjlighet för kronofogdemyndigheten att
av särskilda skäl medge undantag, så bör något problem inte behöva uppstå.

Beslutet sändes bl. a. till betalningssäkringsutredningen, som numera
lämnat sitt slutbetänkande ”Översyn av betalningssäkringslagen”, SOU
1987:75.

Fråga om ansvar för ordförande i länsrätt som efter
återförvisning avvisar besvär som för sent inkomna, när
kammarrätten i lagakraftvunnet beslut bestämt att
extraordinär besvärsrätt enligt 100 § taxeringslagen (TL)
föreligger

(Dnr 666-1986)

Bakgrund

Länsrätten i Stockholms län avgjorde i beslut den 4 maj 1983 två mål som
gällde J:s inkomsttaxeringar 1977 och 1978. Enligt länsrätten hade J.
besvärat sig för sent. Då länsrätten inte heller ansåg att J. kunde få sina

besvär prövade med stöd av 100 § taxeringslagen (extraordinära besvär),
blev taxeringsnämndens beslut om hans taxering alltså gällande.

J. överklagade länsrättens beslut till kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten
kom till den slutsatsen att J. hade rätt att få sina besvär prövade i
särskild ordning enligt 100 § taxeringslagen. Enligt kammarrätten borde
besvären i första hand prövas av länsrätten. Kammarrätten undanröjde
länsrättens beslut och visade målen åter till länsrätten för ny behandling.
Kammarrättens beslut vann laga kraft.

Länsrätten i Stockholms län (ordförande chefsrådmannen Cecilia MandalEricson)
avgjorde de återförvisade målen i ett gemensamt beslut den 2 april

1985. J:s talan avvisades på nytt. Länsrätten konkluderar:

Vid en samlad bedömning finner länsrätten (därför) inte visat att förutsättning
förelegat för att uppta besvären till prövning i särskild ordning. J:s
besvär skall således såsom för sent inkomna avvisas.

J. överklagade även detta beslut till kammarrätten i Stockholm. I domar den
18 september 1985 undanröjde kammarrätten länsrättens beslut, prövade
besvären och satte ned J:s taxeringar.

I sin domsmotivering säger kammarrätten bl. a. detta:

Genom kammarrättens lagakraftvunna beslut den 25 januari 1985 har slutligt
avgjorts frågan om J:s talan skulle upptas till saklig prövning. Länsrätten har
följaktligen saknat anledning att - som skett - vidare befatta sig med denna
fråga (jfr RÅ 1979 1:95). Dess beslut skall därför undanröjas.

JO-ärendet

Sedan dåvarande chefsjustitieombudsmannen Per-Erik Nilsson blivit uppmärksammad
på handläggningen av J:s mål, besökte en tjänsteman vid
JO-ämbetet kammarrätten i Stockholm och tog del av materialet i dess två
akter. Genomgången av materialet gav JO anledning att ta upp saken till
utredning. Han begärde därför yttrande från chefsrådmannen Cecilia
Mandal-Ericson över frågan om länsrätten kunde anses haft rätt att pröva
förutsättningarna för extraordinär besvärsrätt när frågan avgjorts av kammarrätten.

Cecilia Mandal-Ericson kom in med begärt yttrande. Hon hävdade att hon
ägt förfara som skett. Hon åberopade det regeringsrättsavgörande som
kammarrätten nämnt i sin dom och då särskilt regeringsrådet Hjerns
skiljaktiga mening vad gäller motiveringen.

Kammarrätten i Stockholm yttrade sig i ärendet med anledning av vad
Cecilia Mandal-Ericson sagt i sitt yttrande hit.

I beslut den 29 juli 1986 anförde JO Nilsson följande.

Överväganden och slutsatser

Extraordinära besvär är ett självständigt rättsmedel på samma sätt som t. ex.
resning är det. Reglerna gör det möjligt att i efterhand pröva ”om en taxering
blivit väsentligt för hög och omständigheterna i övrigt är sådana att en
rättelse synes skälig” (prop. 1956:150, s. 290 - taxeringssakkunniga - och s.

316-departementschefen). Att en taxering på detta sätt prövas om innebär
inte nödvändigtvis också att rättelse/ändring i taxeringen även sker. Tilläggas
bör att bestämmelserna om extraordinär besvärsrätt givetvis inte utesluter
möjligheten till resning (eller återställande av försutten tid) enligt 11 kap.
11 § regeringsformen.

Extraordinär besvärsrätt får medges den skattskyldige endast om vissa, i
taxeringslagen (TL) angivna, förutsättningar föreligger. De förutsättningar
som är aktuella i detta ärende är de som anges i 100 § första stycket p. 6 och 7
och andra stycket. För en omprövning av en lagakraftvunnen taxering i
sådant fall som avses i p. 6 förutsätts att

• den skattskyldige har fått en väsentligt för hög taxering och att detta beror
på att han inte avgett deklaration eller att det förekommit fel i deklaration
eller annan uppgift eller handling (beloppskriteriet)

• den myndighet som beslutat taxeringen har inte känt till den omständighet
som medfört att taxeringen blivit felaktig (nyhetskriteriet)

• det skall framstå som ursäktligt att den skattskyldige inte i annan ordning
har åberopat den angivna omständigheten för att få till stånd en riktig
taxering (ursäktskriteriet).

Samtliga dessa kriterier måste föreligga för att ett yrkande om extraordinär
besvärsrätt skall kunna bifallas. I normalfallet är det den länsrätt som skulle
ha prövat besvär över taxeringen som har att ta ställning till ett yrkande om
extraordinär besvärsrätt. Länsrättens beslut kan överklagas till kammarrätt
och vidare till regeringsrätten. Skulle kammarrätten (alternativt regeringsrätten)
komma till slutsatsen att det föreligger extraordinär besvärsrätt, kan
rätten bestämma att länsrätten skall ta upp och handlägga målet i fortsättningen
(103 § sista stycket TL). Om t. ex. kammarrätten beslutar att målet
skall tas upp och prövas av länsrätten så innebär detta ”liksom vid ett
resningsbeslut, endast att den en gång lagakraftvunna taxeringen skall prövas
på nytt” (prop. 1956:150 s. 292).

Efter ett överklagande har kammarrätten i en första omgång att avgöra om
taxeringen skall prövas i extraordinär ordning eller, uttryckt på ett annat sätt,
om nyhets-, belopps- och ursäktskriterierna sådana de anges i 100 § TL är
uppfyllda. Leder de överväganden som man då gör till att sådan besvärsrätt
föreligger, får rätten i en andra omgång bestämma sig för om den själv skall
avgöra taxeringsfrågan eller skicka tillbaka målet till länsrätten för handläggning
och avgörande. Sakfrågan i kammarrätten - om besvärsrätt föreligger
eller inte - är renodlat formell eller processuell om man så vill; den
omständigheten att ett ställningstagande kräver att rätten värderar t. ex.
frågan om nivån på taxeringen (”väsentlig” eller ”inte väsentlig”) som ett led
i den ”processen” förändrar givetvis ingenting därvidlag.

I detta fallet kom kammarrätten till slutsatsen att J. hade rätt att få sin
taxering omprövad i extraordinär ordning. I samma beslut bestämde man att
länsrätten skulle göra den omprövningen. Beslutet att medge J. extraordinär
besvärsrätt överklagades inte. Med detta var det sista ordet i besvärsfrågan
sagt och länsrätten hade bara att rätta sig därefter; en motsatt ståndpunkt
låter sig inte försvaras vare sig från principiella eller praktiska utgångspunkter.
Att länsrätten vid den sakprövningen mycket väl kan komma fram till att
taxeringen inte skall ändras är en helt annan sak.

Cecilia Mandal-Ericson är som ordförande i länsrätten ansvarig för detta
andra avvisningsbeslut. Hennes vägran att rätta sig efter kammarrättens
beslut i besvärsfrågan innebär att hon - som det får antas medvetet - satt sig
över detta. Genom att göra så har hon handlat i strid mot en av de
grundläggande principerna i den svenska rättegångsordningen - instansordningens
princip. Den omständigheten att hon inför rättens andra beslut har
skaffat sig kunskap om förhållanden som inte funnits redovisade i det
material som kammarrätten haft tillgång till - uppgifter som för övrigt inte J.
fått tillfälle att yttra sig över (jfr 18 § förvaltningsprocesslagen) - förändrar
ingenting i den bedömningen.

Med dessa överväganden som grund meddelade chefsJO Nilsson följande i
sitt beslut.

Vad Cecilia Mandal-Ericson har låtit komma sig till last kan skäligen antas
vara myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning (20 kap.

1 § första resp. andra stycket brottsbalken). Hon skall därför delges
misstanke därom enligt denna, preliminära

Gärningsbeskrivning

I ett beslut den 25 februari 1985 bestämde kammarrätten i Stockholm - med
ändring av länsrättens i Stockholms län beslut av den 1 maj 1983 - att de
besvär som en skattskyldig anfört skulle prövas i särskild ordning enligt 100 §
taxeringslagen. Kammarrättens beslut vann laga kraft. Kammarrätten
föreskrev vidare i sitt beslut att besvären, som avsåg den skattskyldiges
taxeringar 1977 och 1978 jämte skattetillägg och förseningsavgifter, skulle tas
upp och handläggas av länsrätten. I beslut den 2 april 1985, meddelat i
Stockholm, fann länsrätten, med chefsrådmannen Cecilia Mandal-Ericson
som ordförande, att sådan extraordinär besvärsrätt som kammarrätten sagt
tillkom den skattskyldige inte förelåg; länsrätten avvisade därför, en andra
gång, besvären som för sent inkomna.

Cecilia Mandal-Ericson har alltså inte ställt sig till efterrättelse kammarrättens
lagakraftvunna beslut i besvärsfrågan. I stället har hon på nytt avslagit
besvären med hänvisning att extraordinär besvärsrätt inte förelåg. Härigenom
har hon medvetet åsidosatt instansordningens princip och vad som i
övrigt ålegat henne i den myndighetsutövning som hon som ordförande i
länsrätten har ägnat sig åt. Hennes agerande har inneburit förfång, som inte
är ringa, för den skattskyldige som fått vänta onödigt länge på och tvingats till
ytterligare processomgång för att få sin sak slutligt prövad.

Cecilia Mandal-Ericson har rätt att anlita biträde av försvarare i denna sak.
Hon kan också begära att få en offentlig försvarare förordnad för sig.

Cecilia Mandal-Ericson får härmed också tillfälle att yttra sig över vad
kammarrätten anfört i ett yttrande hit liksom över de överväganden som lett
fram till detta beslut. Eventuellt yttrande bör ha nått mig senast den 15
september 1986. Vill Cecilia Mandal-Ericson ha utredningen kompletterad i
något hänseende bör hon inom samma tid ha meddelat mig detta.

309

Ärendets fortsatta handläggning

Cecilia Mandal-Ericson, som delgavs misstanke den 19 augusti 1986, bestred
i yttrande ansvar.

Justitieombudsmannen Hans Ragnemalm meddelade härefter den 14
september 1987 följande

Beslut

Vad som förekommit i ärendet föranleder följande bedömning.

Beslut som meddelats i mål om extraordinära besvär får överklagas i vanlig
ordning.

Finner rätten, att besvären bör tas upp till prövning, får rätten återförvisa
målet. Mot den beslutsdelen kan talan inte föras särskilt. Den som är
missnöjd med att återförvisning sker har således att angripa beslutet i
besvärsfrågan. Av instansordningsprincipen följer att underrätten är bunden
av beslutet om återförvisning, sedan avgörandet i besvärsfrågan vunnit laga
kraft.

Cecilia Mandal-Ericson för en diskussion med delvis andra utgångspunkter.
Enligt hennes mening uppkommer fråga ”om kammarrättens bedömning
av rekvisiten för tillämpning av 100 § TL är att betrakta som skäl för
återförvisningen och således faller utanför den del av beslutet som vinner
rättskraft”. Frågan, som har formulerats med bortseende från det mellanliggande
led, som det lagakraftvunna avgörandet i besvärsfrågan utgör, saknar
enligt min mening betydelse för den fortsatta bedömningen.

Kammarrätten har i förevarande fall genom beslut, som har vunnit laga
kraft, avgjort besvärsfrågan med den följd att länsrätten haft att ta upp
taxeringen till ny saklig prövning. Att rätten inte varit bunden av skälen för
beslutet i besvärsfrågan följer av allmänna principer och påkallar i detta
sammanhang inga närmare kommentarer.

Vad Cecilia Mandal-Ericson nu har anfört ger mig inte anledning att frångå
chefsJO Nilssons i tidigare beslut redovisade uppfattning, att vad som har
förekommit vid länsrättens handläggning objektivt sett kan hänföras under
bestämmelserna i 20 kap. 1 § brottsbalken.

Jag har emellertid vid min bedömning inte funnit tillräckliga skäl anta, att
Cecilia Mandal-Ericson uppsåtligen har satt sig över det åläggande att vidta
ny saklig prövning, som kammarrättens lagakraftvunna avgörande av
besvärsfrågan i förening med beslut om återförvisning har inneburit.

Vid mitt ställningstagande till om Cecilia Mandal-Ericson förfarit grovt
oaktsamt har jag beaktat den särskilda konstruktion som reglerna om
extraordinära besvär och återförvisning getts i författningen och de svårigheter
som allmänt sett möter vid tillämpningen av dem.

Jag har därvid funnit - även om rättsfrågan i belysning av vad som har
kommit fram nu framstår som klar - att Cecilia Mandal-Ericsons handlande
inte kan läggas henne till last som grovt oaktsamt.

Åtal mot Cecilia Mandal-Ericson skall således inte väckas.

Det finns emellertid anledning att kritisera Cecilia Mandal-Ericson för det
sätt på vilket hon har handlagt målet vid länsrätten.

Exekution

Statens regressfordran enligt lönegarantilagen för
löneutbetalningar till ombordanställda på fartyg. Övertagande
av sjöpanträtt. Ansvaret för stölder från och skador på fartyget
sedan detta först kvarstadsbelagts och därefter utmätts.
Försäkring av fartyget

(Dnr 2421-1984)

1 Bakgrund

Torrlastfartyget Magdalena från Göteborg ägdes av B. men drevs och
bemannades av rederiaktiebolaget S. K., i fortsättningen benämnt rederibolaget.
Under hösten 1983 togs fartyget in på varv i Kalmar efter haveri.
Kalmar Fartygsreparationer AB - i fortsättningen kallat varvsbolaget -utförde vissa reparationsarbeten på fartyget. Det uppstod sedan en tvist
mellan B. och varvsbolaget om ersättningen för reparationsarbetena.
Varvsbolaget höll kvar fartyget som säkerhet för nedlagda reparationskostnader.

I april 1984 gick rederibolaget i konkurs. Konkursen handlades som
”mindre konkurs”. Från den statliga lönegarantin gjordes utbetalningar till
ett antal ombordanställda på Magdalena. Staten krävde därefter B. på
återbetalning av dessa belopp under åberopande att staten genom betalning
enligt lönegarantilagen hade inträtt i arbetstagarnas förmånsrätt gentemot
konkursgäldenären och därmed också övertagit deras sjöpanträtt i fartyget
enligt sjölagen. När B. inte betalade stämde staten honom till Göteborgs
tingsrätt och yrkade samtidigt kvarstad på fartyget. Tingsrätten beslöt
interimistiskt om kvarstad den 16 juli 1984. Kronofogdemyndigheten i
Kalmar verkställde beslutet den 23 juli 1984. Genom dom den 7 november
1984 biföll tingsrätten statens yrkande om ersättning med stöd av sjöpanträtt
med i runt tal 61 500 kr. jämte ränta och kostnader och förordnade att
kvarstadsbeslutet skulle bestå till dess att lagakraftägande dom i målet
förelåg. B. överklagade i fråga om beloppets storlek. Hovrätten för Västra
Sverige fastställde genom dom den 3 april 1985 tingsrättens domslut. Högsta
domstolen (HD) fann enligt beslut den 20 maj 1985 inte skäl att meddela
prövningstillstånd.

Sedan fartyget utmätts den 27 juli 1984 på ansökan av staten, såldes det
exekutivt av kronofogdemyndigheten i Kalmar den 15 maj 1985 för 90 000
kr. B. överklagade men också denna gång förgäves. Göta hovrätt lämnade
nämligen genom beslut den 13 juni 1985 besvären utan bifall och HD fann
enligt beslut den 22 juli 1985 inte skäl att meddela prövningstillstånd.

B. har vidare hos JK krävt ersättning av staten under motivering att det
hade förekommit stölder från och skador på fartyget under den tid som
fartyget hade varit omhändertaget av kronofogdemyndigheten i Kalmar. JK
lämnade emellertid genom beslut den 16 september 1985 yrkandet utan
bifall; JK menade att det var varvsbolaget - och inte kronofogdemyndigheten
- som på grund av retentionsrätt hade vård om fartyget vid stöld- och
skadetillfällena.

2 Anmälningar och utredning

2.1 Anmälan mot kronofogdemyndigheten i Göteborg och därav föranledd
utredning

I denna anmälan, som formellt riktar sig mot kronofogdemyndigheten i
Göteborg, kritiserar B. staten för att man riktat regresskrav mot honom för
belopp som utbetalats till ombordanställda från lönegarantin och att man
därvid åberopat att staten övertagit dessas sjöpanträtt enligt sjölagen samt att
staten hade yrkat kvarstad på fartyget.

Kronofogdemyndigheten yttrade sig efter remiss. Myndigheten menade
sammanfattningsvis att man inte hade begått något fel.

B. bemötte remissvaret.

2.2 Anmälan mot kronofogdemyndigheten i Kalmar och därav föranledd
utredning

I sin anmälan mot kronofogdemyndigheten i Kalmar anklagade B. myndigheten
för bl. a. bristande tillsyn av det kvarstadsbelagda och senare utmätta
fartyget.

Kronofogdemyndigheten yttrade sig efter remiss.

B. bemötte remissvaret.

Med anledning av vad B. sagt i sitt bemötande remitterades ärendet på nytt
till kronofogdemyndigheten. B. bemötte också detta remissvar.

Utredningen har kompletterats på vissa punkter vid samtal med företrädare
för kronofogdemyndigheten i Kalmar i samband med ett besök hos
myndigheten.

3 Bedömning

JO Wigelius anförde i beslut den 4 november 1987 bl. a. detta:

Jag behandlar i det följande i tur och ordning bl. a. följande huvudfrågor,
som klagomålen gäller, nämligen

3.1 Övertagandet av de ombordanställdas lönefordringar och sjöpanträtt,
m. m.

3.2 Ansvaret för stölder från och skador på fartyget

3.3 Försäkring av fartyget

3.1 Övertagandet av de ombordanställdas lönefordringar och sjöpanträtt

Enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen)
svarar staten under vissa förutsättningar och i viss utsträckning för
betalning av arbetstagares lönefordran hos arbetsgivare som försatts i
konkurs (1 och 2 §§). I fråga om utbetalat garantibelopp inträder staten i
arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären (10 §).

Enligt sjölagen (1891:35) har ombordanställda sjöpanträtt i fartyget för lön
(244 §). Sjöpanträtten består även om fordringen överlåts eller tas i anspråk

genom utmätning eller införsel eller pä annat sätt (kursiverat här) övergår till
annan (256 §). Enligt förmånsrättslagen (1970:979) består också förmånsrätten
efter en sådan övergång (3 §).

Vid konkursutbrottet hade rederibolaget tillgångar på 12 000 kr. och
skulder på 583 000 kr. Statens regressrätt mot konkursboet var med andra
ord föga eller intet värd. I det läget valde staten att under åberopande av
sjöpanträtten kräva utbetalade lönegarantibelopp tillbaka av fartygets ägare,
B.

Tingsrätten biföll sistnämnda krav och fastslog att staten hade sjöpanträtt i
fartyget, varvid åberopades tingsrättens dom i ett tidigare mål, fastställd av
hovrätten. Tingsrättens ställningstagande i sjöpanträttsfrågan i det tidigare
målet prövades emellertid inte av hovrätten, eftersom vederbörande inte
längre gjorde gällande i hovrätten, att sjöpanträtt inte skulle ha uppstått för
staten. Inte heller i det aktuella målet överprövades tingsrättens domslut i
sjöpanträttsfrågan av hovrätten. Men hovrätten intog samma ståndpunkt
beträffande ersättningen till staten för dess rättegångskostnader i hovrätten,
dvs. hovrätten förklarade att staten hade sjöpanträtt för denna fordran i
fartyget. Jag kan i den situationen bara uttala, att den av tingsrätten valda
tolkningen enligt min mening har fog för sig. Det finns också stöd för denna
tolkning i den juridiska litteraturen. (Jfr hänvisningarna i Göteborgsmyndighetens
remissvar, bil. 2, s. 2; bilagan utelämnad här. Se också lönegarantiutredningens
betänkande ”Ny lönegarantilag” (SOU 1986:9) s. 144.) Helt
klart står under alla förhållanden att jag inte kan kritisera vare sig
kronofogdemyndigheten (i Göteborg) eller någon annan företrädare för
staten som borgenär eller tingsrätten för att ha tillämpat bestämmelserna på
sätt sorn skett.

3.2 Ansvaret för stölder från och skador på fartyget

B. anklagar kronofogdemyndigheten (i Kalmar) för bristande tillsyn av
fartyget, sedan det först kvarstadsbelagts och därefter utmätts av myndigheten.
Genom bristen på tillsyn hade obehöriga personer kunnat ta sig ombord
på fartyget och utsätta det för både stölder och skadegörelse.

Kronofogdemyndigheten tillbakavisar anklagelserna. Myndigheten framhåller
att vårdnadsansvaret i första hand åvilade varvsbolaget, som hade
fartyget i sin besittning på grund av att man hävdade retentionsrätt, och att
myndigheten genast tagit kontakt med varvsbolaget, när B. påpekat olika
risker för fartyget. Myndigheten hänvisar också till att JK avslagit B:s
skadeståndsyrkande under motivering bl. a. att det var varvsbolaget som
hade vårdnadsansvaret för fartyget.

I likhet med JK anser jag att vårdnadsansvaret för fartyget åvilade
retinenten/varvsbolaget. Kronofogdemyndigheten kunde ha övertagit det
ansvaret genom att själv ta fartyget i förvar ( 6 kap. 7 § UB). Det fanns
emellertid, såvitt framgår av utredningen, inte någon anledning att vidta en
så drastisk och kostnadskrävande åtgärd. Myndigheten, som skall iaktta även
övriga borgenärers och inte minst sökandens rätt (jfr 4 kap. 31 § UB), bör
emellertid ha viss skyldighet att kontrollera att bolaget fullgör sin vårdnadsplikt.
Hur långt den skyldigheten sträcker sig kan diskuteras. 1 ett fall som

detta har jag svårt att se att myndigheten behövde göra någon sådan kontroll
annat än på förekommen anledning. När B. påtalat olika risker för fartyget
har myndigheten enligt egen utsago, som jag saknar anledning betvivla,
vidarebefordrat hans uppgifter till varvsbolaget och i samråd med bolaget
vidtagit vissa åtgärder. Något mer kunde man enligt min mening knappast
kräva av myndigheten.

3.3 Försäkring av fartyget

B. påstår att kronofogdemyndigheten i Kalmar hindrade honom från att
teckna försäkring för fartyget under kvarstadstiden och att detta förorsakade
honom förluster när fartyget senare utsattes för skadegörelse och stöld.
Myndigheten bestrider påståendet men vitsordar att de inskränkningar i
dispositionen av fartyget som B. enligt gällande regler måste underkasta sig
vid tvångsåtgärder kunde innebära ett hinder. Myndigheten tillägger att
statens ombud i tvistemålet på fråga av myndigheten inte visade något
nämnvärt intresse för att B. skulle få göra de reparationsarbeten på fartyget,
som kunde krävas för att få det försäkrat.

Det finns ingen uttrycklig bestämmelse vare sig i utsökningsbalken (UB)
eller annorstädes, som ålägger kronofogdemyndighet skyldighet att hålla all
egendom som tagits i förvar försäkrad. Lagberedningen hade föreslagit en
sådan, men departementschefen ansåg enligt förarbetena till UB (prop.
1980/81:8, s. 529) att förslaget gick för långt. Med beaktande också av
kostnadsaspekterna förklarade sig departementschefen därför inte beredd
att biträda beredningens förslag i denna del. Han erinrade om att befogenhet
för kronofogdemyndigheten att i särskilda fall teckna eller vidmakthålla
försäkring följde redan av 4 kap. 31 § departementsförslaget, där det
föreskrevs att kronofogdemyndigheten hade rätt att vidta de åtgärder
beträffande utmätt egendom som behövdes för att sökandens rätt skulle tas
till vara och att myndigheten därvid i princip hade de befogenheter som
tillkom egendomens ägare. Kostnad för försäkring som kronofogdemyndigheten
ombesörjde blev enligt departementschefen att anse som en förrättningskostnad.
Den skulle alltså tas ut ur köpeskillingen för såld egendom och
andra medel som inflöt. I andra hand svarade sökanden för kostnaden.
Sökanden var också på begäran skyldig att förskottera den.

Som framgår av det föregående hörde Kalmarmyndigheten sökanden, dvs.
staten, om B:s önskan att reparera och försäkra fartyget. Om myndigheten
ombesörjde försäkring blev ju kostnaden härför en förrättningskostnad, som
sökanden ytterst hade att svara för, varför det var angeläget att inhämta
sökandens uppfattning (se 6 kap. 18 § utsökningsförordningen). Eftersom
sökanden visade ett svalt intresse i frågan kan jag förstå att myndigheten inte
fann anledning att låta teckna försäkring.

Detta uteslöt emellertid inte att ägaren till fartyget - gäldenären, dvs. B. -själv och på egen bekostnad tecknade en försäkring för sitt fartyg. Saken
komplicerades dock av att försäkringsbolaget krävde att vissa reparationsarbeten
utfördes på fartyget, innan bolaget kunde gå med på att försäkra det.
B. ville utföra det arbetet själv, eventuellt med hjälp av några kolleger.
Frågan uppstod då om han fick göra det med hänsyn till att fartyget dels var i

varvsbolagets besittning på grund av att bolaget hävdade retentionsrätt i
detta, dels var belagt med kvarstad och, senare, utmätt. B. gör gällande att
varvsbolaget inte hade något mot hans förslag. Om det är riktigt återstår
hänsynen till kvarstaden och utmätningen. Kronofogdemyndigheten hade
att besluta enligt bestämmelsen i 6 kap. 4 § andra stycket UB (eller i vart fall
enligt grunderna för denna). Som nyss nämnts ställde sig staten i egenskap av
part i tvistemålet, som utverkat kvarstaden och utmätningen, av olika
anledningar negativ till B:s propå. Jag har svårt att se att de skäl sökanden -staten - anförde var tillräckligt bärkraftiga som argument mot att låta B.
utföra erforderliga reparationsarbeten. Man åberopade t. ex. inte risk för
värdeminskning, förstörelse, undanskaffande e. d. Det rör sig emellertid här
om en bedömningsfråga, där det finns visst utrymme för olika uppfattningar.
Jag vill alltså inte kritisera kronofogdemyndighetens bedömning, även om
jag har svårt att dela den.

Tilläggas bör att B. framförde samma kritik i försäkringsfrågan hos JK i
skadeståndsärendet men utan resultat.

Jäv för kronofogde att handha tillsynen i konkurs enligt 208 §
1921 års konkurslag. Dessutom överskridande av gränserna för
den behörighet som tillkommer tillsynsmyndighet i konkurser

(Dnr 1493-1985)

Advokaten Nils Hellström klagade hos JO på tillsynsmyndigheten (TSM) i
Östersund, främst på kronofogden Arne Fall. Kronofogden föreföll enligt
Hellström inte ha något begrepp om omfattningen av sin myndighetsutövning.
Hellström åberopade bl. a. ”inkassoverksamhet contra tillsynsmyndighet,
synbarligen i strid mot 208 § konkurslagen”. Hellström hänvisade till
handlingarna i två disciplinärenden mot honom hos advokatsamfundet,
varav det ena, det s. k. Hårbörstafallet, är av särskilt intresse i detta
sammanhang.

Hellström kom senare in med flera kompletterande anmälningar till JO.
Chefskronofogden Fall yttrade sig efter remiss. Hellström bemötte vad
Fall hade anfört. Ärendet har sedan kompletterats genom samtal med Fall.

JO Wigelius anförde i sitt beslut i ärendet den 13 juni 1988 i bedömningsdelen
bl. a. följande.

De bestämmelser om förvaltning och tillsyn i konkurs, som gällde fram
t.o.m. 1987, kom till 1980 genom ändringar i 1921 års konkurslag (KL).
Kraven på förvaltarens personliga kvalifikationer m. m. skärptes (44 §).
Samtidigt markerades hans självständiga ställning. (Enligt förarbetena,
prop. 1978/79:105 s. 157, borde förvaltaruppdragen koncentreras till en
begränsad grupp - företrädesvis advokater - som specialiserat sig på
konkursförvaltning; förvaltaren behövde i regel besitta, förutom allmänna
juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring
och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål.

Han borde också förfoga över en väl utvecklad kontorsorganisation. Han
måste vidare ha sådana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett
tillfredsställande sätt kunde lösa uppgiften att undersöka om gäldenären
kunde misstänkas för brott. Därutöver borde förvaltaren vara väl förtrogen
med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor.) Systemet med
rättens ombudsman, som kontrollerade förvaltarna men samtidigt var
rådgivare åt dessa, försvann och avlöstes av en tillsyn genom ett antal
kronofogdemyndigheter, i princip en i varje län. Tillsynens huvudsyfte var
att övervaka att förvaltningen bedrevs på ett ändamålsenligt sätt och i
överensstämmelse med lag och författning, varvid särskilt skulle tillses att
avvecklingen av konkursen inte fördröjdes i onödan (59 §). En konsekvens
av att förvaltarens självständiga ställning stärktes blev att den rådgivande
funktion, som rättens ombudsman hade haft, inte överfördes påTSM. Någon
rådgivning i förvaltningsfrågor skulle enligt förarbetena inte ingå i tillsynen
(prop. 1978/79:105, s. 189 och 195 f.). Tillsynen var tänkt som i huvudsak en
efterhandskontroll.

Dåvarande chefsJO Per-Erik Nilsson har i en undersökning som redovisats
i ett beslut under 1983 (”JO om kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen”,
dnr 3686-1983) gjort en utvärdering av den nya tillsynsordningen.
Hans slutsats blev att TSM genomgående måste bli mer aktiv och offensiv i
sin verksamhet. Bl. a. föreslog han att 51 a § KL skulle kompletteras med en
regel att förvaltaren i viktigare frågor skulle höra även TSM och alltså inte
bara borgenärerna och gäldenären.

Utvecklingen i praxis har också gått mot en mer aktiv konkurstillsyn än den
som förutsattes i förarbetena till 1980 års lagändringar. Enligt uppgift har det
blivit alltmer vanligt att förvaltaren rådgör med TSM om viktigare frågor och
att TSM kommer in i bilden tidigare än förut.

I den nya konkurslag (1987:672) som trädde i kraft den 1 januari 1988 har
JO:s förslag och utvecklingen i praxis i viss mån tillmötesgåtts. 17 kap. 10 §
KL har nämligen TSM inlemmats i den krets av personer (borgenärerna och
gäldenären) som förvaltaren skall höra i viktigare frågor.

Jag sympatiserar med uppfattningen att tillsynen inte bör begränsas till en
ren efterhandskontroll utan bör vara mera aktiv liksom med den utveckling
mot ökat samarbete mellan TSM och förvaltare som skett i praxis. En
begränsning följer emellertid av den princip som tillsynsbestämmelsema i
KL bygger på, nämligen den om förvaltarens självständighet. Jag vill erinra
om de uttalanden i ämnet som gjorts av departementschefen under förarbetena
till den nya konkurslagen (prop. 1986/87:9 s. 112). Han sade där att en
allmän förstärkning av TSM:s ställning inte kunde ske annat än på bekostnad
av förvaltarens självständighet och att han därför inte var beredd att för
dagen föreslå några mer ingripande förändringar av regelsystemet. Han
betonade också, i samband med tillkomsten av nyssnämnda bestämmelse (7
kap. 10 §) om förvaltarens skyldighet att höra TSM i viktigare frågor, att
detta inte fick uppfattas som någon egentlig begränsning av förvaltarens
självständighet; principen borde enligt departementschefen fortfarande vara
att det var förvaltaren som fattade besluten och tog ansvaret för dem (prop.
s. 113). - Samarbetet kan mot denna bakgrund enligt min mening inte drivas
längre än vad KL föreskriver eller vad förvaltaren därutöver går med på och

aldrig inskränka förvaltarens självständiga beslutsrätt; mer än oförbindande
råd kan det inte bli fråga om.

Under förarbetena till 1980 års ändringar i KL uttalade sig departementschefen
i detta sammanhang också för den jävsregel som sedan togs in i 208 §
KL. Den - liksom det nyss återgivna uttalandet att någon rådgivning från
tillsynsorganets sida inte skulle ingå i tillsynen - tillkom för att bemöta den
kritik som framförts av åtskilliga remissinstanser och som innebar att det från
principiell synpunkt inte kunde godtas att KFM skulle vara verksam i en
konkurs både som borgenär och som tillsynsorgan. Enligt departementschefens
mening borde den principen gälla att tjänsteman som handhade
tillsynsfrågor inte skulle ta någon befattning med indrivnings- eller andra
borgenärsuppgifter över huvud taget. Avsikten var att, där så kunde ske,
särskilda enheter för tillsynsuppgifter skulle inrättas. På vissa myndigheter
kunde emellertid enligt departementschefen denna ordning inte genomföras
fullt ut. Då måste i vart fall gälla att en tjänsteman inte fick utöva tillsyn i de
fall där han tidigare i allmänt mål hade tagit befattning med indrivning av
fordran som gjordes gällande i konkursen. Bestämmelsen utformades i
överensstämmelse med sistnämnda uttalande. Den innehöll vidare en
erinran om att därutöver gällde de allmänna jävsbestämmelserna i 4 § 1971
års förvaltningslag (prop. 1979/80 s. 195-196 och 350-351). Bestämmelsen i
208 § 1921 års KL har i sak oförändrad överförts till 7 kap. 26 § nya KL.

De särskilda enheter för tillsynsuppgifter som departementschefen talade
om 1980 finns ännu bara i de största distrikten. Uppfattningen inom
kronofogdekåren om den speciella jävsbestämmelsen för TSM stämmer med
den som Fall gett uttryck åt i detta ärende. Det är med andra ord en allmän
mening att bestämmelsen i fråga är svår att tillämpa i praktiken, särskilt på
mindre myndigheter. Fall pekar också på de särskilda svårigheter som
föreligger för chefskronofogden i ett mindre distrikt att handha tillsynen med
hänsyn till att han samtidigt som chef har det övergripande ansvaret för att
indrivningen sköts bra.

I ”Hårbörstafallet” har Fall först utfärdat och låtit delge bolaget en
betalningsuppmaning för konkurs enligt 4 § dåvarande KL för att därefter -sedan bolaget på egen ansökan försatts i konkurs - handha tillsynen i
konkursen. En betalningsuppmaning enligt 4 § KL är otvivelaktigt en sådan
indrivningsåtgärd i allmänt mål som gör den kronofogde, som utfärdat
densamma, jävig att därefter fullgöra tillsynsuppgifter i konkursen. Den
omständigheten att - som här - gäldenären själv - och inte den kronofogde
som utfärdat betalningsuppmaningen - ansökte om konkurs ändrar inte på
det förhållandet. Vad Fall anfört i denna fråga kan väl duga som förklaring
men inte som ursäkt för att åsidosätta jävsregeln. Jag kan dock hålla med Fall
om att underskriften på formuläret för betalningsuppmaningen är av mer
formell karaktär och i sig föga ingripande. Uppmaningen följdes ju inte av
någon konkursansökan från KFM:s sida utan av en egen ansökan från
bolaget kort tid efter det att Hellström (som likvidator) delgavs uppmaningen.
Det var därför lätt att förbise betalningsuppmaningen och dess jävsgrundande
karaktär. Den kritik jag riktar mot Fall för detta förbiseende är därför
tämligen mild.

Mer anmärkningsvärt är det sätt på vilket Fall utövade tillsynen i denna

konkurs i visst hänseende. Fall är en ivrig förespråkare för en aktiv tillsyn,
däri inbegripet ett nära samarbete med förvaltaren. Hur positivt det än må
vara med ett sådant samarbete, kan det inte under några förhållanden tillåtas
att TSM - som här i realiteten skett - agerar som ombud eller biträde åt
förvaltaren eller - om man så vill - som medförvaltare och vänder sig med
krav mot någon som konkursboet anser sig ha en fordran mot, i detta fall
Hellström. Kravverksamheten i konkurs ankommer på förvaltaren, inte
TSM. Fall har här klart överskridit gränsen för TSM:s behörighetsområde.
Han kan inte undgå kritik härför.

Vad i övrigt har förekommit motiverar inte några vidare uttalanden eller
åtgärder från min sida.

Med den kritik, som jag på ett par punkter har riktat mot Fall i det
föregående, avslutar jag ärendet.

Ytterligare ett ärende om jäv enligt specialbestämmelsen i
208 § 1921 års konkurslag vid tillsyn i konkurs

(Dnr 2467-1985)

B. hade varit verkställande direktör för ett aktiebolag, som drev ett
fjällhotell. Bolaget försattes i konkurs på begäran av kronofogdemyndigheten
(KFM) i Östersund, företrädd av chefskronofogden Arne Fall, på grund
av skatteskulder.

B. klagade i en anmälan till JO på KFM som borgenärsmyndighet för dess
agerande under indrivningen mot bolaget och valet av tidpunkt för konkursen,
på konkursförvaltaren för dennes skötsel och avveckling av konkursen
och på tillsynsmyndigheten (TSM) för otillräcklig information om konkursen.

I sitt beslut i ärendet den 13 juni 1988 lämnade JO Wigelius B:s klagomål mot
kronofogdemyndigheten både i dess egenskap av borgenärsmyndighet och
tillsynsmyndighet utan åtgärd. Han avvisade vidare B:s klagomål mot
konkursförvaltaren, eftersom konkursförvaltare inte står under JO:s tillsyn.

Däremot fann JO Wigelius anledning att närmare granska den sammanblandning
av KFM:s tillsyns- och borgenärsfunktioner som av aktmaterialet
att döma syntes ha förekommit i ärendet. JO Wigelius anförde om detta i
bedömningsdelen följande.

Eftersom Fall hade vidtagit vissa indrivningsåtgärder mot bolaget, innan
det försattes i konkurs, fick han enligt den i avsnitt 2 återgivna jävsbestämmelsen
inte fullgöra några tillsynsuppgifter i konkursen. I konsekvens
härmed underrättades också, enligt anteckning i tillsynsakten, förvaltaren
genast vid konkursutbrottet om att tillsynsfogde i konkursen var Bertil
Mohlin (och alltså inte Fall).

Vid min genomgång av JO-akten och tillsynsakten har jag emellertid fått
det intrycket att det i realiteten varit Fall som haft hand om tillsynen i
konkursen och i varje fall att han vid upprepade tillfällen fullgjort tillsyns -

uppgifter. Fall har t. ex. flera gånger skrivit till förvaltaren och vidarebefordrat
de synpunkter och klagomål från B. på förvaltningen, som jag nämnde
under p. 3.3.2. Han har också kontaktat förvaltaren rörande klagomål från
en företagare mot förvaltarens sätt att sköta försäljningen av hotellrörelsen
och efterfrågat förvaltarens kommentarer till klagomålen. Han har vidare
skrivit under underrättelse till domstolsverket om tillsynsavgiften. I några
skrivelser är till yttermera visso ”Tillsynsmyndigheten” i övre vänstra hörnet
på skrivelsen angiven som avsändare.

Fall har yttrat sig i denna del både skriftligt i anledning av remiss och
muntligt vid sammanträffande med föredraganden i detta ärende. Hans
ståndpunkt är sammanfattningsvis denna:

Han har i realiteten fungerat som borgenärsfogde. Men förhållandena har
varit mycket speciella. B. kom tidigt på kant med förvaltaren och kunde inte
kommunicera med denne. Dessutom var B. mycket svårt sjuk och avled
sedermera. B. ville inte vända sig till någon annan än honom. Han ansåg sig
med hänsyn till omständigheterna skyldig att hjälpa B. Han fick i stor
utsträckning fungera som biträde åt B. bl. a. vid kontakterna med förvaltaren.
Tillsynsfogden hölls fortlöpande underrättad och gjorde de rutinmässiga
bedömningar som ankom på TSM. - Några gånger har han undertecknat
skrivelser som angetts ha TSM som avsändare, trots att han i själva verket
agerat som borgenärsfogde. Detta kan ha berott på att TSM inte haft egen
kontorist utan fått anlita kansliet, där ibland felaktig avsändaruppgift
lämnats, vilket han förbisett vid påskriften. - Också när han kontaktade
förvaltaren om klagomål från en företagare mot försäljningen av hotellrörelsen
ansåg han sig ha agerat som borgenärsfogde. - Underrättelsen till
domstolsverket om tillsynsavgiften borde ha undertecknats av tillsynsfogden,
men denne var inte tillgänglig då, och avgiften kunde lätt tas fram från
färdigskrivet material.

Jag inser väl att förhållandena i denna konkurs var unika bl. a. på grund av
B:s svåra sjukdom och hans ovilja mot att kommunicera med någon annan än
Fall. När B. till Fall framförde kritik mot eller frågor om förvaltningen, som
krävde kontakt med förvaltaren, har jag dock svårt att se, varför Fall inte
överlät åt tillsynsfogden att ta den kontakten på grundval av de uppgifter som
B. lämnat Fall. Vad som kom fram vid en sådan kontakt kunde Fall sedan,
efter samråd med tillsynsfogden, ha underrättat B. om. Jag vill inte beteckna
Falls agerande i angivna hänseenden som ett utövande av hans borgenärsfunktion;
i själva verket fullgjorde Fall här enligt min mening tillsynsuppgifter,
som han egentligen var jävig för. - Jag utgår från att det inträffade är en
följd av att Fall i en vällovlig strävan att hjälpa den svårt sjuke B. kom att
förbise dessa realiteter. Mot åtgärderna finns, som nämnts under p. 3.2.2, i
sak ingenting att erinra, och de gav tillsynsfogden (Mohlin) underlag för eget
ställningstagande till förvaltarens handläggning av konkursförvaltningen.
Med hänsyn till dessa omständigheter hyser jag viss förståelse för Falls
agerande.

Jag har svårare att följa Falls resonemang, när han säger att han också
fungerade som borgenärsfogde (och inte tillsynsfogde), då han i skrivelse till
förvaltaren vidarebefordrade kritik från en företagare mot förvaltarens
förfarande vid försäljningen av hotellet och efterlyste förvaltarens kommentarer.
Jag kan inte finna annat än att den skrivelsen borde ha avlåtits av

tillsynsfogden, särskilt som fastigheten då redan var såld till annan spekulant.
Denna skrivelse är en av de skrivelser där ”Tillsynsmyndigheten” angetts
som avsändare och där detta enligt Fall skett av förbiseende på kansliet.
Enligt min mening var det inte någon tjänsteman på kansliet som begick ett
misstag, utan Fall själv när han, trots att han var jävig att fullgöra
tillsynsuppgifter i konkursen, tillskrev förvaltaren i denna sak. Att skrivelsen
i och för sig var motiverad är dock uppenbart. Jag utgår också från att det
sedan var tillsynsfogden - och inte Fall - som tog ställning till förvaltarens
svar och till den eventuella reaktion från TSM:s sida, som svaret kunde
komma att föranleda.

Vad till sist gäller underrättelsen till domstolsverket om tillsynsavgiften
borde den ha undertecknats av tillsynsfogden och inte av Fall.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att Fall utfört vissa tillsynsuppgifter i
konkursen, som han enligt fällande jävsbestämmelser inte bort ta på sig.
Med hänsyn till vad jag tidigare har sagt har jag dock inte funnit anledning till
någon åtgärd utöver den kritik som ligger i det sagda.

Den aktuella jävsbestämmelsen är uppenbarligen svår att efterleva i
praktiken vid små myndigheter, som inte har någon särskild enhet för
tillsynsuppgifterna. Redan under förarbetena till 1980 års ändringar i KL, då
jävsbestämmelsen infördes, uttalade departementschefen att avsikten var att
där så kunde ske särskilda enheter för tillsynsuppgiften skulle inrättas (prop.
1978/79:105 s. 351). Detta har ännu inte genomförts annat än i de största
distrikten. Innan det skett lär också dessa svårigheter bestå. Vad som
framkommit i detta ärende och i ett annat (dnr 1493-1985), som jag avgör
samtidigt med detta, understryker vikten av att denna fråga löses. Jag
föreställer mig att dessa båda beslut kan vara av intresse för den kommitté,
som arbetar med att genomföra den beslutade nya organisationen för
exekutionsväsendet. Jag överlämnar därför kopia av besluten till kommittén
för kännedom.

Avhysning från annat än bostad (16 kap. 7 §
utsöicningsbalken). Tillämpning av den s. k. lås- och
namnbytesmetoden

(Dnr 2461-1985)

Ett exportaktiebolag, som arbetade med återvinning av returpapper, arrenderade
ett markområde i Stockholm av SJ. På ansökan av SJ förpliktade
Stockholms tingsrätt genom en tredskodom bolaget, som då var i konkurs,
att genast avflytta från området. Domen fick verkställas utan hinder av att
den inte vunnit laga kraft. SJ ansökte hos kronofogdemyndigheten (KFM) i
Stockholm om verkställighet av avhysningen.

KFM underrättade först konkursbolaget om den sökta verkställigheten.
Sedan en förutvarande styrelseledamot hade tillskrivit KFM om att det också
fanns 15 tredje män (i ärendet något oegentligt kallade ”andrahandshyres -

gäster”), som uppgavs ha saker på området, tillställdes också dessa en
underrättelse om den förestående avhysningen, vilket skedde genom ett brev
den 13 augusti 1985. Samtidigt bemyndigade konkursförvaltaren KFM att i
samband med pågående avhysningsåtgärder utlämna egendom tillhörig
tredje man till resp. ägare och att, såvitt avsåg konkursboets rätt, pappersavfall
m. m. på området fick bortforslas till lägsta kostnad. Avflyttningen skulle
enligt underrättelserna ske omgående, senast den 27 augusti. Senare
fastställdes avhysningsdagen till den 24 september. Berörda intressenter
tillställdes en underrättelse härom den 16 september.

Avhysningen verkställdes på den bestämda dagen, varefter dörrar och
grindar på området låstes. KFM arbetade efter presumtionen att allt som
fanns på området på avhysningsdagen tillhörde konkursbolaget, om inte
någon tredje man senast den dagen visade att viss egendom tillhörde honom.
KFM visste dock redan tidigare att en del saker tillhörde vissa ”andrahandshyresgäster”
och dessa saker reserverades då för dem. Vad som presumerades
tillhöra konkursbolaget överlämnade KFM till entreprenörer för att
säljas eller bortskaffas, ett arbete som var slutfört den 17 oktober.

I en anmälan till JO klagade en person, S. W., på KFM:s beslut att avhysa
honom och ytterligare fem, inte namngivna ”andrahandshyresgäster” från
markområdet. De fick inte fram sina saker och blev bortmotade. De klagade
vidare bl. a. på låsningen av området. S. W. ingav senare en lista över vad
han och fem andra sakägare hade förlorat genom avhysningen.

KFM och SJ yttrade sig efter remiss. S. W. bemötte vad de sagt.
Utredningen kompletterades genom samtal med berörda tjänstemän.

I beslut den 10 juni 1988 anförde JO Wigelius i bedömningsdelen följande.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta kronofogdemyndighetens uppgift
att svaranden-konkursbolaget och de uppgivna ”andrahandshyresgästerna”
hade underrättats på föreskrivet sätt om avhysningen och tidpunkten för
denna. Svaranden-konkursbolaget hade inget intresse av det fortsatta
förfarandet sedan man överlåtit detta på kronofogdemyndigheten. Det
kunde däremot ”andrahandshyresgästerna” tänkas ha. Men dessa hade först
- genom en skrivelse den 13 augusti 1985 - underrättats om förestående
avhysning och anmodats att avflytta omgående, sist den 27 augusti, och
därefter - genom en ny underrättelse den 16 september - upplysts om att
avhysningen skulle ske den 24 september. De har alltså haft tid på sig fr. o. m.
den 13 augusti t. o. m. den 24 september, dvs. sex veckor, att hämta
egendom, som kunde tillhöra dem. I vilken utsträckning så också skett
framgår inte klart av utredningen.

Kronofogdemyndigheten har som nämnts utgått från att allt som fanns på
tomten på avhysningsdagen den 24 september tillhörde svaranden-konkursbolaget,
om inte tredje man senast den dagen kunde visa att viss egendom
tillhörde honom. Att några ”andrahandshyresgäster” hade egendom på
området visste myndigheten dock redan, och den har man också reserverat
för dem (det gällde bl. a. plåtbyggnaden, ett transportband och en papperspress).
De fyra ”andrahandshyresgäster”, som inställde sig till förrättningen,
framställde då inga yrkanden; klaganden S. W. skall tvärtom ha uppgivit att
han inte hade kvar några tillhörigheter på området, bortsett från en

21 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

postnyckel som han inte hittade. Jag anser mig mot denna bakgrund kunna
godta den presumtion, som myndigheten arbetade efter (jfr 4:17—19 UB).

Det är emellertid uppenbart att kronofogdemyndigheten inte förrän på
förrättningsdagen, den 24 september, kunde utgå från den uppställda
presumtionen, att det, som ingen tredje man gjorde anspråk på, tillhörde
konkursbolaget. Man borde därför ha kompletterat de underrättelser om
avhysningen och tidpunkten för denna, som tillställdes ”andrahandshyresgästerna”,
med information om vad som skulle komma att hända med
egendom, som ingen av dem gjorde anspråk på, nämligen att den skulle
komma att säljas eller förstöras för konkursbolagets räkning. De borde också
ha beretts tillfälle att yttra sig häröver enligt 16:7 UB och underrättelserna
härom borde ha delgetts dem enligt 16:2 UB. Kronofogdemyndigheten kan
inte undgå kritik för sin underlåtenhet i här angivna hänseenden.

KFM säger att man använt sig av lås- och namnbytesmetoden vid
avhysningsförrättningen, som ansågs ha blivit avslutad den 24 september
genom att dels egendom som tillhörde eller presumerades tillhöra konkursbolaget
överlämnades till entreprenörer (Skoglunds och Sellbergs) för
försäljning resp. förstöring, dels egendom som bevisligen tillhörde vissa
”andrahandshyresgäster” lämnades kvar i SJ:s vård tills vidare. Lås- och
namnbytesmetoden är tänkt att användas vid avhysning från bostad. Själva
begreppet synes därför böra reserveras för bostadsförrättningar. Här var det
fråga om avhysning från annat än bostad. Eftersom metoden vuxit fram i
praxis kan jag dock inte se något direkt hinder mot att ett motsvarande
förfarande tillämpas också vid en avhysning från annat än bostad, om det
framstår som särskilt lämpligt. I detta fall kan det ha varit en praktiskt
lämplig lösning att tillämpa ett sådant förfarande: Det gällde avhysning från
ett område, som tillhörde en statlig myndighet, SJ, och som var inhägnat och
kunde låsas till. Det gods som skulle avhysas utgjordes till stor del av
skrymmande och tunga saker, som det skulle kosta mycket att transportera
bort och förvara på annat håll.

Jag tvivlar inte på att KFM tänkte och trodde sig använda lås- och
namnbytesmetoden i detta fall. Men i så fall har det skett i kombination med
KFM:s nyss beskrivna förfarande att låta entreprenörer sälja resp. bortskaffa
egendom som presumerades tillhöra konkursbolaget, ett förfarande som
måste ha skett med stöd av bestämmelsen i 16:7 UB, låt vara att KFM därvid
förbisåg att man borde låta uppgivna ”andrahandshyresgäster” yttra sig och
delge dem underrättelserna härom. Denna kombination av förfaranden
innebar för SJ:s del att SJ fick fortsätta att efter avhysningsförrättningen
förvara viss egendom tills vidare på arrendetomten, nämligen dels konkursbolagets
förmenta egendom tills entreprenörerna hunnit föra bort den (en
procedur som tog ca tre veckor), dels egendom som tillhörde vissa
”andrahandshyresgäster” tills de hämtat egendomen.

En tillämpning av lås- och namnbytesmetoden vid avhysning från bostad
eller av ett motsvarande förfarande vid avhysning från annat än bostad
förutsätter samtycke av sökanden, eftersom denne inte kan tvingas att
fortsätta med att efter avhysningen förvara egendom, som avhysts. Det är då
särskilt viktigt att KFM noga informerar sökanden om innebörden i
avhysningsförfarandet, speciellt då i vad det innebär frivillig medverkan från

sökandens sida. SJ säger sig emellertid inte ha fått klart för sig att sagda
metod eller något liknande förfarande skulle tillämpas och vad det innebar i
praktiken: SJ har under avhysningstiden inte haft nycklar till låsen till
området. Man har hänvisat ”andrahandshyresgäster”, som velat få ut saker
från området, till KFM. Man har inte vetat om att man med stöd av 16:6 UB
och den s. k. hantverkarlagen kunde sälja eller bortskaffa egendom som inte
avhämtats inom viss tid. Jag har fått det intrycket att KFM inte själv var
riktigt på det klara med innebörden i och konsekvenserna av sina egna
åtgärder. Man har t. ex. först gjort gällande att det var SJ som träffat
överenskommelse med entreprenörerna om bortfraktandet av inventarierna
men ändrat sig sedan SJ bestritt. Detta kan i så fall vara förklaringen till den
bristfälliga informationen. Under alla förhållanden har användandet av den
hybridform av förfaranden som här skett i förening med bristen på
information skapat begreppsförvirring och praktiska svårigheter vid verkställigheten
och besvär för enskilda rättsägare. Ansvaret för denna informationsmiss
vilar på KFM, som inte heller här går fri från kritik.

Jag vill dock i sammanhanget framhålla att de handläggningsfel som jag nu
har redogjort för (underlåtenhet att bereda tredje man tillfälle att yttra sig
över tilltänkt försäljning eller bortskaffande av egendom enligt 16:7 UB och
bristfällig information till SJ om innebörden i förfarandet enligt lås- och
namnbytesmetoden m. m.) enligt min bedömning knappast kan ha förorsakat
S. W. m.fl. någon direkt skada eller förlust. S. W. har nämligen inte
övertygat mig om att vare sig han eller de övriga ”andrahandshyresgäster”,
som han nämner, genom avhysningen skulle ha avhänts någon dem tillhörig
egendom av värde. Jag tänker då särskilt på att de underrättats om
avhysningen och anmodats att avhämta sina eventuella tillhörigheter omgående,
att de haft hela sex veckor på sig att göra det, att de inte vid
förrättningen framställt några krav, men att S. W. gjort det först senare, trots
att han varit närvarande vid förrättningen.

Kronofogdemyndigheten har vitsordat att något protokoll över avhysningsförrättningen
inte upprättats och att dokumentationen av olika åtgärder
varit bristfällig. Det har som en följd av denna underlåtenhet från myndighetens
sida blivit mycket svårt, i vissa hänseenden omöjligt, att få klarhet i vad
som hänt. För dessa häpnadsväckande handläggningsbrister måste jag skarpt
kritisera myndigheten.

En avhysning av den storleksordning och med så många uppgivna
intressenter som det här gällde måste både förberedas och genomföras väl av
kronofogdemyndigheten. Det har brustit i bägge hänseendena. Såvitt
framgår av utredningen har ingen av de tre tjänstemän, som varit involverade
i avhysningen, fungerat som ytterst ansvarig för uppgiften. Kontakten med
den målområdesansvarige kronofogden, von Rosen, synes också ha varit
bristfällig. En så stor, komplicerad och speciell förrättning som denna kräver
starkare styrning och engagemang än vad som visats här. von Rosen har
pekat på att det samtidigt pågick en omfattande, tids- och arbetskrävande
omorganisation av myndigheten och att det var semestertider och ont om
personal; dessutom var en kollega tjänstledig, vilket medförde extra arbete
för honom. Vad han anfört må väl duga som förklaring till den bristfälliga
handläggningen men utgör inte någon fullgod ursäkt.

Då jag förutsätter att kronofogdemyndigheten tagit lärdom av det
inträffade och att misstagen inte upprepas har jag inte funnit anledning att
vidta någon ytterligare åtgärd utöver den kritik som ligger i de uttalanden jag
gjort i det föregående.

Riksskatteverket har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av
utsökningsbalken. En särskild rapport har lagts fram. I den föreslås bl. a. att
lås- och namnbytesmetoden bör lagregleras. Mot bakgrunden av vad som
hänt i detta ärende instämmer jag i det förslaget.

Vissa övriga ärenden

Verkställighet av betalningssäkring beträffande djur och maskiner m. m. på
en lantgård

(Dnr 649-1985, 3041-1986)

Genom beslut den 20 juni 1988 avgjorde JO Wigelius ett ärende, som gällde
en av kronofogdemyndigheten (KFM) i Uddevalla distrikt utförd verkställighet
av betalningssäkring avseende bl. a. djur, lantbruksmaskiner och spannmål
på en lantgård. Verkställigheten var riktad mot S.A., som drev lantbruk
och sysslade med kreaturshandel. Den skedde vintertid under sträng kyla.
Om detta anförde JO i bedömningsdelen bl. a. följande.

Enligt 10 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter (betalningssäkringslagen) tillämpas i fråga om verkställighet av
beslut om betalningssäkring bestämmelserna i 6 kap. utsökningsbalken (UB)
om säkerställande av utmätning. Lös egendom med undantag för bl. a.
pengar, fordringar och rättigheter skall således såsom framgår av 6 kap. 4 §
UB tas i förvar eller lämnas kvar i gäldenärens besittning. Om egendomen
kvarlämnas, skall den förseglas eller märkas som utmätt, såvida dessa
åtgärder ej framstår som obehövliga. Frågan om egendomen skall lämnas
kvar i gäldenärens vård eller ej skall KFM pröva i varje enskilt fall med
hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden och egendomens beskaffenhet.
Om egendomen inte tas i förvar eller förseglas, får den under
förutsättning att KFM ej beslutar annat nyttjas av gäldenären på ett normalt
sätt. Härmed avses t. ex. att gäldenären anses ha rätt att tillgodogöra sig
mjölk från utmätta/betalningssäkrade kor. Verkställighet i betalningssäkringsfallet
är emellertid självfallet en åtgärd som typiskt sett kräver att den
aktuella egendomen tas i förvar av KFM. En förutsättning för att länsrätten
skall meddela beslut om betalningssäkring är nämligen att en påtaglig risk för
betalningsunderlåtelse föreligger och att detta förhållande kan beläggas i det
särskilda fallet. En konkret risk för utebliven betalning skall således ha
konstaterats av länsrätten. Om fara är i dröjsmål, får rätten vidare enligt 6 §
betalningssäkringslagen bevilja åtgärden att omedelbart gälla. I det här
aktuella fallet har ett sådant interimistiskt beslut meddelats.

Jag konstaterar att hovrätten för Västra Sverige genom beslut den 24 april
1985 har lämnat av S.A. anförda besvär utan bifall. Hovrätten har således
324 inte funnit skäl att återställa den betalningssäkrade egendomen i S.A:s

besittning. Vidare konstaterar jag att hovrätten för Västra Sverige genom
beslut den 19 april 1985 lämnat yrkande om viss begränsning av betalningssäkringen
utan bifall.

Enligt 11 § 3 stycket betalningssäkringslagen får lös egendom, som tagits i
anspråk genom betalningssäkring, säljas på begäran av någon av parterna om
egendomen hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård. Den i det
här fallet aktuella egendomen har - när den nu faktiskt har omhändertagits -uppenbarligen varit av sådan beskaffenhet att det fanns skäl att besluta om
omgående försäljning.

Efter prövning av lämpligheten i det enskilda fallet föreligger således
legala möjligheter för KFM att omhänderta och från platsen föra bort
betalningssäkrad egendom. Jag vill emellertid ifrågasätta om denna verkställighetsform
är lämplig i fråga om sådan egendom som normalt återfinns på en
lantgård. Egendomens beskaffenhet - djur, lantbruksmaskiner m. m. - talar
nämligen för att egendomen i möjlig mån bör kvarlämnas i gäldenärens vård.
Bedömningen kan dock bli en annan i de fall, då det finns anledning att
misstänka att gäldenären undanskaffar eller förstör egendomen. Jag noterar i
sammanhanget att några grava anmärkningar mot S.A. i sådant hänseende
inte ens antytts av KFM. Vidare måste det beaktas att ett omhändertagande
normalt medför betydande förlust bl. a. genom att möjligheterna till
avkastning, t. ex. i form av mjölklikvider, går förlorade. Därtill kommer
risken för en rad praktiska komplikationer, som i det här fallet belyses av vad
som hände beträffande skördetröskan och spannmålslagret, av invändningarna
från tredje man om bättre rätt till hästarna, vilka också omhändertagits,
samt av att vissa skador på byggnaderna i form av sönderfrysning av
vattenledningssystemet inträffat, sedan djuren bortförts. Dessutom har det
nog med hänsyn till de i viss mån oklara äganderättsförhållandena på grund
av barnen A:s anspråk på del i egendomen varit förenat med visst risktagande
att omgående föra bort all egendom. Jag har särskilt noterat att detta skedde
redan den 15 februari 1985, dvs. dagen efter KFM:s första sammanträffande
med S.A. I vad mån det fanns fog för de invändningar som barnen A.
förväntades göra förefaller således inte ha hunnit närmare utredas av KFM
före bortförandet av egendomen.

KFM kan således inte undgå kritik för att man använt sig av ett mindre
lämpligt förfaringssätt i samband med att lantbruksmaskiner, djur och
spannmål m.m. har betalningssäkrats.

Avslutningsvis finns det skäl för mig att påpeka att det numera har
klarlagts genom ett beslut av Göta hovrätt den 27 januari 1988, som vunnit
laga kraft, att kostnader uppkomna vid verkställighet av beslut om betalningssäkring
inte kan tas ut genom utmätning ur de medel, som influtit vid
försäljning i betalningssäkringsmålet.

Utmätning av andel i dödsbo

(Dnr 1987-1986)

I en anmälan till JO klagade en person, H.B., bl. a. på att kronofogdemyndigheten
i Södertälje distrikt hade utmätt en andel i dödsboet efter hans far,

B.B., trots att det fanns ett inbördes testamente och H.B. inte hade påkallat
jämkning av testamentet för att få ut sin laglott.

Kronofogdemyndigheten och riksskatteverket yttrade sig efter remiss.

I sitt beslut i ärendet den 16 maj 1988 anförde JO Wigelius i den aktuella
delen följande.

2. Utmätningen av andelen i dödsboet

Kronofogdemyndigheten utmätte alltså den andel i dödsboet efter B.B. som
efter en eventuell jämkning av det inbördes testamentet mellan makarna B.
kunde tillkomma H.B. såsom laglott. Efter vad som framkommit kunde
H.B. inte förväntas begära sådan jämkning.

Efter utmätningen har kronofogdemyndigheten begärt att skiftesman skall
förordnas. En grundläggande förutsättning för detta måste emellertid vara
att den utmätning varpå kronofogdemyndigheten grundar sin behörighet är
riktig. Härom är följande att säga.

Av 18 kap. 1 § fjärde stycket ärvdabalken (ÄB) framgår att innan
testamente blivit ståndande anses såsom dödsbodelägare bl. a. arvinge,
vilken uteslutits från arv. För att anses som delägare måste dock den
uteslutne arvingen aktivt söka göra sin rätt gällande. Som nyss sagts var inte
ett sådant agerande att vänta från H.B:s sida. Det fanns alltså ingen
dödsboandel att utmäta. Härtill kommer det uttryckliga stadgandet i 7 kap.
7 § ÄB att rätten att påkalla jämkning av testamente inte övergår till
bröstarvinges borgenärer.

Kronofogdemyndighetens utmätningsåtgärd var således felaktig, varav
följer att begäran om förordnande av skiftesman saknade grund. Att
använda en utmätning som påtryckningsmedel under de i fallet förevarande
omständigheterna bör inte heller komma i fråga.

Central statsförvaltning

Kritik mot generaldirektör angående protokollföring m. m.

(Dnr 2254-1985 och 2479-1985)

Anmälningar

I skilda anmälningar hemställde Sveriges Fiskares Riksförbund och Helge
Blomkvist, att JO skulle granska ett ärende om ny bemanningsplan för
fiskenämnderna, som behandlats bl. a. vid ett sammanträde med fiskeristyrelsens
styrelse den 12 juni 1985. Klagomålen avsåg främst förfarandet när ett
beslut i saken fattades vid det sammanträdet och de åtgärder som senare
vidtogs med protokollet från sammanträdet av verkschefen, generaldirektören
Lennart Hannerz. Man anförde bl. a. att, när det gällde två ledamöter
som enligt uppgift skulle ha reserverat sig mot beslutet, den ena inte hade
varit närvarande när beslutet fattades och den andra inte hade anmält någon
reservation vid sammanträdet. Vidare anförde man, att ändringar i efterhand
gjorts i protokollet, så att detta slutligen kom att föreligga i tre versioner med
olika sakinnehåll. Man ifrågasatte dessutom, om det var riktigt att, såsom
skett, låta personalföreträdarna delta i ett beslut av det aktuella slaget.

Utredning

Till en början infordrades yttranden från generaldirektören Hannerz över
anmälningsskrifterna. Sedan anmälarna gjort vissa invändningar mot det
sakliga innehållet i yttrandena, infordrades - med ledning av en inom
ombudsmannaexpeditionen upprättad remisspromemoria - nytt yttrande
från Hannerz. Anmälarna yttrade sig även över detta.

Slutligen inhämtades beträffande själva protokollföringen vissa upplysningar
från den tjänsteman som tjänstgjorde som protokollförare vid
sammanträdet. Det uppgavs, att protokollföraren bara undertecknat protokollet
en gång, men att ändringar i texten hade skett vid två tillfällen, dels av
en annan befattningshavare under protokollförarens ledighet, dels av
protokollföraren själv på uppmaning av generaldirektören.

Bedömning

JO Ragnemalm uttalade i beslut den 28 augusti 1987 följande.

Inledningsvis kan det finnas anledning att erinra om att JO:s tillsyn är
inriktad på en rättslig kontroll, dvs. på frågan om myndigheterna i sin
verksamhet följer de bestämmelser som finns i lagar och andra författningar.
Däremot har JO mer sällan anledning att gå in på sådana lämplighetsfrågor i
vilka det kan föreligga olika uppfattningar, utan att någon uppfattning från
rättsliga utgångspunkter kan betecknas som felaktig. Ett exempel på frågor
av det sistnämnda slaget är den i dessa ärenden aktuella sakfrågan, nämligen
var tjänsten i fråga lämpligen borde placeras. I den frågan har jag inte funnit
anledning att uttala någon egen mening.

Klagomålen avser inte heller främst sakfrågan utan förfarandet när ett
beslut i saken fattades vid styrelsens sammanträde den 12 juni 1985 och de
åtgärder som senare vidtagits med protokollet från sammanträdet.

När det gäller förfarandet vid sammanträdet avser klagomålen främst, att
en ledamot inte var närvarande när beslutet fattades men ändå tilläts påverka
beslutet i ärendet. Blomkvist har dessutom ifrågasatt, om det var riktigt att
personalföreträdarna tilläts delta i beslutet.

Vid tiden för det aktuella sammanträdet gällde fortfarande förordningen
(1967:286) med instruktion för bl. a. fiskeristyrelsen med däri vidtagna
ändringar. I 9 § instruktionen fanns bestämmelser om vilka ärenden som
skulle avgöras i plenum. I 10 § fanns regler om vad som krävdes för att
styrelsen skulle vara beslutför. Det krävdes, att ordföranden och ett visst
antal ledamöter var närvarande för att styrelsen skulle vara beslutför. 117 §
föreskrevs att om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ett
ärende hade skiljaktig mening, skulle denna antecknas. Innebörden av dessa
regler kan rimligen inte vara någon annan än att det krävs, att en ledamot är
närvarande när beslutet fattas, för att hans eller hennes uppfattning skall få
påverka utgången i ärendet. Det var alltså enligt min mening fel att tillmäta
den frånvarande ledamotens uppfattning betydelse för utgången. Ansvaret
för detta fel vilar på ordföranden vid sammanträdet.

Det fel som begåtts saknar inte betydelse. Om hänsyn inte hade tagits till
den frånvarande ledamotens uppfattning, hade det ju inte senare funnits
något utrymme för Hannerz att hävda den uppfattning om utgången som han
gjorde. Felet är enligt min mening dock inte av beskaffenhet att medföra
ansvar. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ärendet inte innefattade
myndighetsutövning i den mening som avses i 20 kap. 1 § brottsbalken, och
att ansvar för myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning därför
inte kan komma i fråga. I denna del stannar jag med den kritik mot Hannerz
som ligger i det redan sagda.

Däremot finns det enligt min mening inte någon grund för att kritisera, att
personalföreträdarna i styrelsen tilläts delta i avgörandet. Innebörden i
bestämmelserna i kungörelsen (1974:224) är, att personalföreträdarna är
uteslutna från rösträtt i ett ärende av detta slag endast i frågor, som har
avseende på det slag av verksamhet myndigheten skall bedriva. Någon sådan
innebörd hade beslutet såvitt utredningen visar inte.

Tyngdpunkten i klagomålen ligger dock på utformningen av protokollet
från sammanträdet den 12 juni 1985 och därmed sammanhängande frågor. I
denna del visar den föreliggande utredningen i huvudsak följande. Protokollet
från sammanträdet föreligger i tre versioner. I den första versionen finns
antecknat att Hannerz och Kerstin Ekman reserverat sig mot det beslut som
fattats, och att de anslutit sig till ett förslag om flyttning av tjänsten till
Södermanlands län. I den andra versionen finns i en fotnot angivet att även
ledamoten Öhlin reserverat sig mot beslutet med samma mening som
Hannerz och Kerstin Ekman. I den tredje versionen finns följande antecknat.

Mot beslutet såvitt avser flyttning av tjänsten för fisket i Mälaren och
Hjälmaren från Västmanlands till Södermanlands län reserverar sig general -

direktören samt ledamöterna Kerstin Ekman och Sven Öhlin (bilaga 5) som
ansluter sig till föredragandens förslag om flyttning vid lämplig tidpunkt till
Södermanlands län. Föredraganden antecknar avvikande mening i enlighet
med det ursprungliga förslaget såvitt avser fisket dels i Mälaren och
Hjälmaren och dels i Vättern.

Eftersom även personalföreträdarna biträder det förslaget och ordföranden
har utslagsröst har styrelsen uttalat sig för en flyttning från Västmanlands
till Södermanlands län.

Bilaga 5 till protokollet innehåller en för de tre nämnda ledamöterna
gemensam reservation, och vid varje namn finns sammanträdesdagens
datum, den 12 juni 1985, angiven. De ändringar som skett i protokollet har
såvitt utredningen visar kommit till på initiativ av Hannerz. Enligt vad som
upplysts har ändringarna i protokollet endast avsett det nu aktuella avsnittet.
Samtliga tre versioner framstår som undertecknade av protokollföraren och
justerade av ordföranden.

En första fråga som det finns anledning att ställa är, om någon av dessa
versioner riktigt återger vad som förekom vid sammanträdet den 12 juni

1985.1 det sammanhanget anser jag mig kunna bortse från den redan berörda
frågan om en ledamots frånvaro. Det var visserligen felaktigt, att hon tilläts
påverka utgången, men hon uttryckte ändå, såvitt utredningen visar, en
mening i saken, innan sammanträdet avslutades. Med hänsyn till vad
Hannerz själv uppgivit i sitt senaste yttrande står det dock klart, att
ledamoten Öhlin inte under sammanträdet framförde någon avsikt att
reservera sig. Såvitt framgår gjorde inte heller personalföreträdarna detta
under sammanträdet.

En slutsats som kan dras av det sagda är, att möjligen den första men inte
de två senare versionerna av protokollet riktigt återger vad som förekom vid
sammanträdet. Som redan nämnts har ändringarna i de senare versionerna
tillkommit på initiativ av Hannerz.

Ett minimikrav vid handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndighet
är, att det klart kan utrönas, vad som beslutats. Då det, som i detta fall, gäller
beslut av ett kollektivorgan i ett ärende av organisatorisk art, är sammanträdesprotokollet
bärare av beslutet. Protokollet skall återge vad som förevarit
vid sammanträdet och innehålla ett exakt besked om vad som beslutats.
Någon möjlighet att senare företa ändringar i ett vederbörligen justerat
protokoll finns inte. Det var alltså otillåtet att på detta sätt göra ändringar i
protokollet och naturligtvis i synnerhet att i en senare version av detta ändra
själva beslutsinnehållet. Jag finner det ytterst anmärkningsvärt, att en chef
för ett centralt ämbetsverk ansett sig kunna förfara på sätt som har skett. Om
Hannerz senare kommit till den uppfattningen, att en majoritet av styrelsens
ledamöter ”egentligen” velat besluta på annat sätt än som framgår av det
enligt protokollet fattade beslutet, hade han ju i ett ärende av detta slag, där
beslutet inte vinner negativ rättskraft, varit oförhindrad att vid kommande
sammanträde på nytt ta upp ärendet till behandling. Så skedde sedermera
också, vilket visar, att hanteringen av protokollsfrågan varit inte bara felaktig
utan också fullständigt onödig.

De handlingar som Hannerz initierat när det gäller ändringar i protokollet
faller in under handlingsbeskrivningen av ett förfalskningsbrott som åter -

finns i 14 kap. 1 § brottsbalken och som består i att någon falskeligen ändrar
eller utfyller äkta urkund. För att ett sådant handlande skall kunna bestraffas
som urkundsförfalskning krävs emellertid också, att åtgärden innebär fara i
bevishänseende.

För egen del gör jag den bedömningen, att de ändringar av protokollet som
Flannerz initierat visserligen kan ha skapat en viss förvirring, men att det inte
torde vara möjligt att styrka fara i bevishänseende i den mening som avses i
brottsbalken. Som tidigare nämnts innefattade ärendet inte myndighetsutövning
i brottsbalkens mening. Ansvar för myndighetsmissbruk eller vårdslös
myndighetsutövning kan därför inte heller komma i fråga. Mot denna
bakgrund bedömer jag det inte som meningsfullt att inleda någon förundersökning
med anledning av det inträffade.

Hannerz har numera enligt vad som upplysts avgått med pension från
befattningen som chef för fiskeristyrelsen. Någon möjlighet att på disciplinär
väg påtala det inträffade finns därför inte.

Mot bakgrund av det anförda har jag inte funnit det påkallat att driva
utredningen vidare. Jag stannar alltså även i denna del vid den allvarliga
kritik som ligger i det redan sagda.

I övrigt har jag inte funnit anledning att kommentera vad som förevarit.

Riksrevisionsverkets åtgärd att överlämna en utredning
(”Boforsutredningen”) till regeringen utan att behålla ett eget
arkivexemplar

(Dnr 1362-1987)

Regeringen gav den 29 april 1987 riksrevisionsverket (RRV) i uppdrag att
göra en revisionell granskning av underlag till en rapport, som AB Bofors
hade överlämnat till indiske ambassadören i Stockholm. Rapporten gällde,
huruvida mellanhänder använts vid genomförande av den s.k. haubitzaffären
mellan AB Bofors och indiska myndigheter. RRV redovisade
resultatet av sin granskning i en rapport den 1 juni 1987, som samma dag
jämte underliggande material överlämnades till regeringen. RRV behöll inga
arkivexemplar av rapporten med underliggande material. I diariet antecknades
vem som beslutat (Ingemar Mundebo), vem som varit närvarande och
föredragande (Bo Sandberg) samt att ärendet sistnämnda dag hade expedierats
och samtliga handlingar överlämnats till regeringen.

I en anmälan, som kom in till JO den 3 juni 1987, önskade Jan Mosander,
att JO utredde, huruvida det var rätt eller fel av riksrevisionsverket att inte
ens behålla ett eget arkivexemplar av den Bofors-utredning som verket
utförde åt och överlämnade till regeringen den 1 juni 1987.

RRV yttrade sig efter remiss.

Mosander bemötte vad RRV hade sagt.

Riksarkivet anmodades därefter att yttra sig i ärendet.

RRV kommenterade vad riksarkivet hade sagt.

RRV tillställde regeringen, utrikesdepartementet, handelsavdelningen,
en avskrift av sitt yttrande till JO (inkl. riksarkivets yttrande).

Regeringen beslöt den 14 januari 1988, att handlingarna skulle förbli
arkiverade hos regeringen med undantag för vissa handlingar, som redan
hade återlämnats till riksbanken.

JO Ragnemalm anförde i sitt beslut i ärendet den 28 januari 1988 följande.

Att varje myndighet skall behålla och förvara akterna i sina avgjorda
ärenden med däri ingående handlingar får betecknas som närmast en
självklarhet. Både praktiska och andra goda skäl kan åberopas till stöd för att
så bör vara fallet. Till yttermera visso finns bestämmelser, som visar att detta
är den ordning, som förutsätts gälla. Jag tänker då på de - i detta ärende
åberopade - bestämmelserna i 11 § allmänna verksstadgan - 1976:600 - och
15 § allmänna arkivstadgan - 1961:590. (Dessa bestämmelser lyder:

11 § första stycket allmänna verksstadgan:

I fråga om varje beslut av myndigheten skall hos denna finnas handling
varav framgår vem som fattat beslutet, vem som i övrigt närvarit vid den
slutliga handläggningen av ärendet och vem som varit föredragande samt
beslutets dag och dess innehåll.

15 § andra stycket allmänna arkivstadgan

På annat sätt än genom sådan utgallring eller sådant återställande som
avses i första stycket må myndigheten ej avhända sig arkivhandling utan
medgivande av riksarkivet eller myndighet som riksarkivet bestämmer.)

Jag kan inte finna, att de - sekretessrättsliga och andra - argument som RRV
åberopat är av den vikt, att de motiverar en så extraordinär åtgärd som att
avhända sig allt material i ärendet. RRV har för övrigt inte fått vare sig
riksarkivets medgivande enligt arkivstadgan eller något uttryckligt dispensbeslut
från regeringen (betr. dispens, se regeringsformen 11 kap. 12 §); att
regeringen skulle ha tagit emot allt aktmaterial utan kommentar kan inte
tolkas som ett dispensbeslut.

Mot denna bakgrund anser jag, att RRV förfor felaktigt, då verket
överlämnade allt material i sitt ärende till regeringen utan att behålla något
eget arkivexemplar. Efter regeringens arkiveringsbeslut är jag förhindrad
att, såsom riksarkivet föreslog, rekommendera, att RRV fordrar tillbaka
handlingarna från regeringen. Jag förutsätter dock, att RRV inte upprepar
förfarandet.

Jag kan inte gå in i någon granskning och värdering av regeringens
arkiveringsbeslut; regeringen står nämligen inte under JO:s tillsyn.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendet.

Konsumentverkets genomförande av en
stickprovsundersökning av bilreparationer och service hos
märkesverkstäder tillsammans med en, med dessa verkstäder
konkurrerande, kommersiell organisation

(Dnr 1231-1985)

I en anmälan till JO anhöll A.L. bl. a., att JO granskade om det var förenligt
med konsumentverkets instruktioner och riktlinjer, att verket tillsammans
med tidningen Vi Bilägare, ägd av en kommersiell organisation, OK,
genomförde och publicerade en konkurrentanalys av bilreparationsverksamheten
hos märkesverkstäderna.

Konsumentverket yttrade sig efter remiss. L. bemötte remissvaret.

I sitt beslut i ärendet den 28 januari 1988 uttalade JO Ragnemalm följande.

OK tillhör otvivelaktigt den kategori av ”enskilda organisationer, vilkas
verksamhet omfattar konsumentfrågor”, som konsumentverket enligt sin
instruktion bör samarbeta med.

En komplicerande faktor i detta fall är dock, att OK också - och det i
förhållandevis stor skala - driver egna bilverkstäder av typen ”allbilverkstäder”
och i den rollen kan uppfattas som en konkurrent till den andra
huvudtypen av bilverkstäder, märkesverkstäderna, som undersökningen
uteslutande gällde. Frågan är, om konsumentverket genom detta samarbete
med OK kan ha åsidosatt de krav på saklighet och objektivitet, som
regeringsformen ( 1 kap. 9 §) ställer på myndigheternas verksamhet.

Vid en samlad bedömning av arten och omfattningen av OK:s medverkan i
projektet och av vad som i övrigt har framkommit har jag inte funnit fog för
misstanke, att konsumentverket vid undersökningens uppläggning och
utförande låtit sig vägledas av ovidkommande hänsynstaganden till OK:s
eventuella konkurrentintressen. Jag har ingen anledning att kritisera undersökningen
som sådan.

Det kan däremot inte uteslutas, att det förhållandet, att undersökningen
utförts under medverkan av en med märkesverkstäderna konkurrerande
organisation, redan i sig kan vara ägnat att äventyra allmänhetens tilltro till
undersökningens objektivitet, hur obefogad en sådan misstro efter en
närmare granskning än må visa sig vara. Det är naturligtvis inte tillfredsställande,
att sådana misstankar över huvud taget tillåts få något utrymme,
eftersom de kan förringa värdet av en god undersökning och äventyra
myndighetens anseende. Enligt min mening borde konsumentverket av
grannlagenhetsskäl ha avböjt uppdraget från OK.

Med dessa, delvis kritiska, uttalanden avslutar jag ärendet.

Bankinspektionens handläggning av ett ärende om återkallelse
av tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse m. m.

(Dnr 2711-1987)

JO Ragnemalm anförde i ett beslut den 22 februari 1988 bl. följande.
(Anm. De sju bilagor, som åberopas i beslutet och finns fogade till detta, har
utelämnats i referatet.)

Bakgrund

Genom beslut den 2 november 1987 återkallade bankinspektionen tillståndet
för Civic Fondkommission AB (Civic) att bedriva fondkommissionsrörelse
samt bolagets auktorisation som förvaltare av aktier. Civic överklagade
beslutet hos regeringen. Genom beslut den 10 december 1987 avslog
regeringen på anförda skäl Civics besvär. Bankinspektionens och regeringens
beslut är med som bilaga 1 resp. 2 till detta beslut.

Anmälan

I en skrift, som kom in till JO den 16 november 1987, klagar Civic på
bankinspektionens handläggning av återkallelseärendet. Till sin anmälan
fogar Civic ett antal handlingar, däribland kopia av sin besvärsskrivelse till
regeringen. Anmälan - utan underbilagor - är med som bilaga 3 till detta
beslut.

Civic har därefter till komplettering av anmälningen hit översänt kopior av
diverse skrivelser till regeringen i besvärsmålet med bilagor. Bland dessa
ingår bl. a. två utlåtanden, som på Civics begäran avgetts av professor
emeritus Ole Westerberg. Dessa läggs som bilaga 4 och 5 till detta beslut.

Utredning

Ärendet remitterades till bankinspektionen, som anmodades avge yttrande.

Bankinspektionen yttrade sig och bifogade ett antal handlingar. Remissvaret
- utan underbilagor - finns med som bilaga 6 till detta beslut.

Civic bemötte vad bankinspektionen hade sagt. Bemötandet - utan
underbilagor - fogas som bilaga 7 till detta beslut.

Jag har tagit del av finansdepartementets akt i besvärsmålet.

Bedömning

Det är inte avsett, att JO skall överpröva en beslutsmyndighets avgörande i
sak. Den uppgiften ankommer på vederbörande besvärsmyndighet, i det här
fallet regeringen. Regeringen har också efter besvär prövat och avgjort
sakfrågan, dvs. om tillståndet borde återkallas eller inte. Regeringen står inte
under JO:s tillsyn; dess beslut omfattas alltså inte av min prövning.

Med hänvisning till det anförda begränsar jag min prövning till att gälla den
formella handläggningen av återkallelseärendet hos bankinspektionen. Det
är framför allt två frågor, som jag därvid skall behandla, och det sker under
skilda rubriker.

För kort svarsfrist

En anmärkning är, att Civic hade fått alldeles för kort tid på sig (två dagar)
för avgivande av yttrande över bankinspektionens 11 sidor långa granskningspromemoria
jämte bilagor.

När kommunikation med en part sker i enlighet med bestämmelserna i 17 §
förvaltningslagen, bör parten få skäligt rådrum för att yttra sig. Fristen får
anpassas efter ärendets art, materialets omfattning o. d. (se t. ex. Hellners,
Nya förvaltningslagen, 1987, s. 199). En inverkande faktor är naturligtvis
ärendets brådskande karaktär (i undantagsfall kan myndigheten ju t. o.m.
helt avstå från kommunikation, nämligen om avgörandet inte kan uppskjutas,
17 § första stycket 4 p. förvaltningslagen).

I och för sig var det med hänsyn till de missförhållanden som framkommit
vid undersökningen hos Civic angeläget, att ärendet avgjordes skyndsamt.
Bankinspektionen eftersträvade tydligen också att få svar från Civic till
styrelsens sammanträde tre dagar senare. Så brådskande kan ärendet
emellertid ändå inte ha varit, att det var motiverat att i en sådan ”ödesfråga”
- för att citera advokaten Malmström - för Civic, som det här gällde,
begränsa svarsfristen till endast två dagar.

Bankinspektionen förlängde därefter på Civics begäran fristen med
ytterligare sju dagar. Fristen blev således sammanlagt nio dagar. Den
tidslängden får med hänsyn till omständigheterna accepteras.

Med den kritik som ligger i mina uttalanden om den ursprungligen
bestämda fristen lämnar jag klagomålen i denna del.

Otillåten delegation

Vad som särskilt har tilldragit sig uppmärksamhet är att återkallelsen inte har
beslutats av bankinspektionens styrelse utan av generaldirektören på grund
av riktlinjer för ärendets slutliga avgörande, angivna av styrelsen vid ett
sammanträde 18 dagar tidigare och då Civics styrelse ännu inte yttrat sig.

Enligt 8 § instruktionen för bankinspektionen (1979:740, omtryckt
1987:648) avgörs av styrelsen bl. a. ”frågor om tillstånd, förbud, föreläggande,
föreskrift eller annan åtgärd, i den mån åtgärden kan anses ha särskild
betydelse för inrättning, över vilken inspektionen har tillsyn, eller för person,
som berörs av tillsynen” (p. 7). Återkallelse av tillstånd i ett fall som detta är
uppenbarligen en sådan fråga, som skall avgöras av styrelsen enligt denna
bestämmelse, vilket också i och för sig vitsordats av inspektionen.

Av betydelse är emellertid också bestämmelserna i 9 § instruktionen om
styrelsens beslutförhet m.m. Om ett styrelseärende är så brådskande, att
styrelsen inte hinner sammanträda för att behandla det, avgörs ärendet enligt
tredje stycket i detta stadgande genom meddelanden mellan generaldirektören
och minst fyra andra ledamöter, (s. k. per capsulam-beslut, min anm.).
Kan ärendet inte lämpligen avgöras på detta sätt, får generaldirektören
besluta ensam i närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör.
Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa sammanträde
med styrelsen.

Av ovan angivna skäl var det angeläget, att återkallelsefrågan avgjordes
skyndsamt. Risken för att kunder hos Civic annars kunde komma att lida

ekonomiska förluster är emellertid inte det enda moment, som måste beaktas
i sammanhanget. Hänsyn måste också tas till beslutets utomordentligt stora
betydelse för Civic och dess anställda. De har ett berättigat intresse av att
styrelsen prövar och avgör ärendet i belysning av allt material, alltså inte bara
inspektionens egen undersökning utan också Civics bemötande av denna. En
avvägning av dessa motstående hänsyn utfaller utan tvekan så, att styrelsen
borde ha avgjort ärendet enligt huvudregeln i 8 § 7. instruktionen, så snart
svarsfristen gått ut och styrelsen fått tillgång till Civics bemötande. Det
villkor för ”generaldirektörsbeslut” som anges i 9 § tredje stycket instruktionen
- att styrelsen inte ”hinner” sammanträda för att behandla ärendet - var
med andra ord inte uppfyllt i detta fall.

Samma skäl i sak kan anföras mot den hybridform av beslut, som användes
här och som bestod i att bankinspektionens styrelse vid ett tidigare
sammanträde drog upp riktlinjer för det beslut som skulle fattas senare av
generaldirektören. Härtill kommer den grundläggande faktorn, att förfarandet
måste avvisas redan av formella skäl, eftersom det inte har något stöd i
instruktionen och i själva verket innebär en otillåten beslutsdelegation.

Bankinspektionen kan inte undgå kritik för detta förfarande.

Fråga om svenska myndigheters agerande i samband med
kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Sovjetunionen

(Dnr 1262-1986)

I en skrift, som kom in till JO den 14 maj 1986, anhöll Sven Anér, att JO
skulle undersöka vad som inträffade vid veckoslutet kring den 27 april 1986 i
samband med att observatörer vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut (SMHI) rapporterade till statens strålskyddsinstitut (SSI) om förekomst
av förhöjda värden av strålning från radioaktiva ämnen. Enligt vad
Anér erfarit från tidningshåll skulle observatörernas larm ej ha uppmärksammats,
och vidare skulle de ha uppmanats av SSI att hålla tyst om saken. Anér
anförde ytterligare, att det var svårt att fatta dimensionen av det inträffade,
och att strålningen kunnat komma från en svensk kärnkraftanläggning, något
som myndigheterna trodde en bra bit in på måndagen den 28 april. I en
kompletterande skrift anförde Anér, att det till offentligheten lämnats
motstridiga uppgifter om bl. a. vissa ”gränsvärden” för livsmedel.

Genom remisser infordrades yttranden från SSI och SMHI. Med en
skrivelse den 27 oktober 1986 överlämnade SSI en delrapport (benämnd
Beredskap efter Tjernobyl, utvärderingsrapport), som framlagts av en
utredning som på uppdrag av statens kärnkraftinspektion (SKI) och SSI
arbetade under ledning av generaldirektören vid statens haverikommission
Göran Steen. Utredningen, som hade till uppdrag att undersöka hur SSI:s
och andra myndigheters beredskap inför olyckan fungerat, begränsade sin
utvärdering i huvudsak till de två första månaderna efter Tjernobyl-haveriet.

Yttrande avgavs av SMHI den 13 juni 1986 och av SSI den 12 december

1986.

Anér inkom med ytterligare skrifter utöver de till myndigheterna remitterade.
Han redogjorde där utförligt för egna iakttagelser och slutsatser som
han gjort på grundval av uppgifter som kommit till offentligheten, huvudsakligen
via massmedierna. En kärnpunkt i Anérs resonemang var att informationen
till allmänheten skulle ha varit bristfällig och att det särskilt för de
boende i Gävletrakten hade bort lämnas utförligare uppgifter och eventuellt
- med tanke på risken för fosterskador i vissa lägen - även tagits initiativ till
att evakuera befolkningen.

I en slutrapport avgiven i september 1987 (benämnd Beredskap efter
Tjernobyl, slutrapport) redovisade den särskilda utredningen om SKI:s och
SSI:s beredskap m. m. sina iakttagelser och slutsatser om det inträffade och
framlade förslag för framtiden till förbättring av beredskapen. Särskilt
utrymme ägnades i slutrapporten åt informationsfrågorna.

I beslut den 14 mars 1988 gjorde JO Ragnemalm följande bedömning.

Misstankarna om att SSI i initialskedet skulle ha försökt dölja uppgifter om
förhöjda strålningsvärden har tillbakavisats av SSI och SMHI. Något belägg
för att så verkligen skulle ha skett har heller inte getts. Jag finner, att
myndigheternas uppgifter i detta hänseende måste godtagas (jfr slutrapporten
s. 215).

Den undersökning som företagits av den särskilda utredningen ger vid
handen, att de svenska myndigheterna inte haft någon strålningsskyddsberedskap
för att hantera situationer, som föranleds av utsläpp av radioaktiva
ämnen från källa utanför landets gränser. SSI och andra berörda myndigheter
blev följaktligen i stor utsträckning tvingade att improvisera. Uppenbart
är också att de personella resurserna - som fick ansträngas mycket hårt - inte
förslog. Det gällde alltså att göra det bästa möjliga i den uppkomna
situationen och prioritera uppgifterna efter angelägenhetsgrad. Med dessa
förutsättningar är det naturligtvis inte svårt att i efterhand påvisa brister och
kritisera myndigheterna för dessa. Man får dock hålla i minnet, att en annan
prioritering i något avseende kanske skulle ha avhjälpt en brist men samtidigt
ha förorsakat en annan. Med hänsyn till att JO:s tillsynsuppgifter väsentligen
begränsar sig till att avse en rättslig kontroll av den offentliga verksamheten,
har jag inte funnit anledning att närmare uppehålla mig vid alla de
detaljfrågor av mer eller mindre teknisk art som behandlats av den särskilda
utredningen. Jag vill då samtidigt säga, att jag inte heller haft någon
anledning att ifrågasätta den sakkunskap som varit representerad i den
särskilda utredningen. Endast på en punkt - som tilldragit sig särskild
uppmärksamhet i debatten - vill jag för egen del göra en kommentar.

Det framgår av den särskilda utredningens rapporter, att vissa uppgifter
om stråldoser som lämnats till allmänheten'' - bl. a. med avseende på
Gävletrakten - i det första skedet innebar en underskattning av de verkliga
doserna, och att någon rättelse av uppgifterna inte skedde, när andra
mätuppgifter senare framkom. Det hör också till bilden, att andelen cesium i
nedfallet efter Tjernobyl-olyckan allmänt kom att visa sig större än väntat.
Till en del har dröjsmålet med framtagandet av rättvisande mätvärden

tydligen haft sin förklaring i att de närmast belägna mätstationerna låg i
utkanten av det mest drabbade området (delrapporten s. 143 och slutrapporten
s. 216). Den särskilda utredningen har för sin del ansett sig kunna
konstatera, att det från strålskyddssynpunkt inte fanns någon anledning att
evakuera gravida kvinnor ens från de mest utsatta områdena eller att
rekommendera dem inomhusvistelse. Utredningen har emellertid samtidigt
ansett, att det borde ha övervägts, om inte SSI skulle ha upplyst befolkningen
i de mest utsatta områdena, att särskilda risker föreligger för foster under en
viss utvecklingsperiod. Man hade därvid enligt utredningen kunnat överlåta
till den enskilda individen att avgöra, om man önskade vidtaga extraordinära
skyddsåtgärder (delrapporten s. 151 — 153 och 176—177).

Det anförda ger vid handen, att Anérs farhågor till en del visat sig
berättigade. Han har med andra ord haft visst fog för sina klagomål. Därifrån
till att ifrågasätta myndighetsrepresentanternas samhällslojalitet och goda
vilja är emellertid steget långt. Någon grund för detta har inte framkommit.
Det kan inte heller sägas, att det finns någon grund för att misstänka, att man
från myndigheternas sida skulle ha gjort något allvarligt missgrepp, som
kunnat äventyra medborgarnas hälsa.

Statens vattenfallsverk har fattat beslut om utlokalisering av
viss verksamhet. Fråga bl. a. om beslutsordningen och förhållandet
mellan de centrala verken och regeringen resp. ministrarna/regeringskansliet (Dnr

105-1988)

Anmälan

I en skrivelse till JO anförde Stig Sturesson följande.

”Den 21 oktober 1987 fattade styrelsen ett beslut om att utlokalisera 100
arbetstillfällen till Ludvika och 70 arbetstillfällen till Luleå från huvudkontoret
i Stockholm. Beslutet kommer att drabba minst 305 anställda med
familjer. Ärendet var inte upptaget på föredragningslistan, det togs upp vid
sittande bord. Beslutsunderlaget var enligt utsago ett muntligt direktiv från
departementet med krav på en utlokalisering av 200 arbetstillfällen, om
styrelsen inte fattade detta beslut skulle regeringen göra det i stället. Vid ett
styrelsemöte den 14 december beslöts utlokaliseringen till omfattning och
innehåll, kostnaden beräknades till 350 milj. kr.

Följande frågor vill jag ha utredda och besvarade:

1. Hur var de muntliga kraven från departementet formulerade?

2. Skall det inte finnas ett skriftligt underlag från regeringen innan frågan
tas upp i styrelsen?

3. Är det inte fel av styrelsen att fatta ett beslut på muntlig föredragning
när ärendet är av denna storleksordning?

4. Skall inte ärenden som kräver beslut finnas på dagordningen?

22 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nrl

5. Har inte styrelsen överträtt sin befogenhet när den fattar regionalpolitiska
beslut enär regionalpolitik inte finns inskrivet i förordningen med
instruktion för verket.”

Utredning

Efter remiss avgav statens vattenfallsverk (Vattenfall) yttrande, vari verket
dels tecknade en bakgrund till det kritiserade beslutet, dels besvarade de av
anmälaren ställda frågorna.

I remissvaret lämnades sålunda följande kronologiska redogörelse för
handläggningen av den i ärendet aktuella omlokaliseringsfrågan.

Regeringen uppdrog genom beslut den 25 juni 1987 åt Vattenfall att senast
den 1 september 1987 redovisa möjligheter till utlokalisering av verksamhet
från huvudkontoret i Stockholm och regionkontoren till från arbetsmarknadssynpunkt
särskilt utsatta orter, som t. ex. Ludvika och Jokkmokks
kommuner. Det av regeringen sålunda lämnade utredningsuppdraget togs
upp till behandling vid styrelsens för Vattenfall sammanträde den 25 augusti
1987, varvid uppdrogs åt generaldirektören att utforma Vattenfalls svar till
regeringen med ledning av styrelsens vid sammanträdet förda diskussion.
Vattenfall anförde i sitt svar till regeringen den 2 september 1987 bl. a., att de
funktioner och huvudenheter som fanns vid huvudkontoret även fortsättningsvis
borde hållas samlade. En splittring av funktionerna med utlokalisering
till utsatta orter skulle äventyra Vattenfalls möjligheter att lösa sina
uppgifter. Vattenfall anförde vidare, att en utflyttning av viss verksamhet till
Lundvika inte skulle gagna Vattenfall. Beträffande Jokkmokks kommun
hade särskilda åtgärder vidtagits för sysselsättningen; Vattenfall avsåg dock
att löpande pröva möjligheter till ytterligare utlokalisering.

Frågan aktualiserades på nytt vid styrelsens sammanträde den 21 oktober

1987. Av protokollet från sammanträdet framgår att generaldirektören
informerade om att man från regeringskansliet anmält, att man inte ansåg,
att de möjligheter till utlokalisering av Vattenfalls verksamhet, som redovisats
i skrivelsen den 2 september 1987, var tillräckliga, och att han haft
kontakt med miljö- och energidepartementet angående fråga om att
lokalisera verksamhet till Ludvika. Styrelsens ordförande bekräftade generaldirektörens
uppgifter, att önskemål uttryckts från ansvarigt statsråd om
att Vattenfall skulle lokalisera ett 100-tal arbetstillfällen til Ludvika.

Efter diskussion av utlokaliseringsfrågan beslöt styrelsen enhälligt, att
inriktningen skulle vara att 100 sysselsättningstillfällen inom verket flyttas
från Stockholm till Ludvika och 70 sysselsättningstillfällen från Stockholm till
övre Norrland. Styrelsen beslöt att ta upp frågan till definitivt avgörande vid
sitt nästa sammanträde.

Vid styrelsens sammanträde den 25 november 1987 presenterade styrelsen
ett förslag till beslut i omlokaliseringsfrågan. Enligt vid sammanträdet fört
protokoll hade styrelsen inte någon erinran mot valet av enheter för
omlokalisering och inriktningen i övrigt i framlagt förslag. Styrelsen beslöt
därför att fatta beslut i frågan sedan MBL-förhandlingar med de fackliga
organisationerna hade avslutats under december månad.

Sedan dessa avslutats hölls ett extra styrelsesammanträde den 14 december

1987 för behandling av omlokaliseringsfrågan. Styrelsen beslutade vid detta
sammanträde

att till Ludvika omlokalisera enheten för totaluppdrag och projektering av
vattenkraftanläggningar jämte hus- och industribyggnader med en beräknad
sysselsättning om 100 manår,

att till Luleå omlokalisera ledningen av Vattenfalls byggnadsentreprenadverksamhet
samt en ny dataenhet inom Vattenfall Data med en beräknad
sammanlagd sysselsättning om 70 manår,

att omlokalisera verksamhet från regionkontoret i Luleå och Sundsvall mot
inlandet,

att bemyndiga generaldirektören att inge skrivelse till regeringen med
hemställan om att få bilda bolag dels för konsultverksamheten i Ludvika dels
för byggentreprenadverksamheten i Luleå, att få ta i anspråk 2 Mkr rep 4 Mkr
ur anslaget Kraftstationer m.m. för aktieteckning i bolagen och därutöver
medel för delägarlån samt att få täcka kostnaderna till följd av omlokaliseringen
med tillgängliga vinstmedel för år 1987.

Vattenfall besvarade därefter de av anmälaren ställda frågorna på följande
sätt:

1. Hur var de muntliga kraven från departementet formulerade?

Vattenfall hänvisar här till det protokollförda besked om departementets

meningsyttring som lämnades av generaldirektören vid sammanträdet med
styrelsen 1987-10-21. Väl torde möjligheter saknas att numera exakt utreda
hur departementets uppfattning ordagrant uttryckts. Vattenfall ser dock ej
anledning ifrågasätta riktigheten av generaldirektörens återgivning av innehållet,
särskilt som detta bekräftades av styrelsens ordförande.

2. Skall det inte finnas ett skriftligt underlag från regeringen innan frågan tas
upp i styrelsen?

För behandling av fråga i styrelsen uppställs ej förutsättningar om skriftlig
framställning eller uppdrag av regeringen. Vattenfall är emellertid som
affärsdrivande verk underställt regeringen och saknar möjlighet att uppställa
krav på viss kommunikationsform som förutsättning för att regeringskansliets
uppfattning skall ingå som en del av Vattenfalls beslutsunderlag. I
anslutning härtill bör nämnas, att Vattenfall finner sig oförhindrad att vid
behandlingen av utlokaliseringsfrågan ta hänsyn till den information om
regeringskansliets uppfattning som styrelsen fått del av. Vattenfall ber att
beträffande informella kontakter av här berört slag få hänvisa till konstitutionsutskottets
uppfattning sådan den återges i betänkande (KU 1986/87:29)
om ledningen av den statliga förvaltningen.

3. Är det fel av styrelsen att fatta beslut på muntlig föredragning när ärendet
är av denna storleksordning?

Enligt 24 § första stycket i instruktionen för Vattenfall avgörs ärendena
efter föredragning. Något undantag från denna förvaltningsrättsliga huvudregel
beroende på ärendenas art är inte föreskrivet i författning. Inte heller
har Vattenfall för sitt vidkommande beslutat om annan form att presentera
ärenden för beslut. Därför anser Vattenfall inte att styrelsen handlat felaktigt
genom att besluta på grundval av föredragningen.

4. Skall inte ärenden som kräver beslut finnas på dagordningen?

Utlokaliseringsfrågan fanns upptagen på föredragningslistan 1987-10-27.

Inom Vattenfall gäller inte någon föreskrift som gör detta ofrånkomligt, men
praxis är att samtliga kända och planerade ärenden tas med på dagordningen.

5. Har inte styrelsen överträtt sin befogenhet när den fattar regionalpolitiska
beslut enär regionalpolitik inte finns inskrivet i förordningen med instruktion
för verket?

Vattenfall anser inte att styrelsen genom det meddelade utlokaliseringsbeslutet
överträtt befogenhet. Snarare vill Vattenfall hänvisa till skyldigheten
enligt förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete att i sin
planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för sysselsättningen,
servicen och miljön i olika regioner. Förordningen ålägger vidare Vattenfall
att beakta möjligheterna till decentralisering av sin verksamhet och att även i
övrigt verka för att de regionalpolitiska målen uppnås. Därför kan beslutet
angående utlokalisering inte ses som ett överskridande av befogenhet.

Sturesson yttrade sig över Vattenfalls remissvar.

Bedömning

I beslut den 18 maj 1988 uttalade JO Ragnemalm följande.

Inledningsvis vill jag helt kort beröra relationerna mellan de centrala
verken å ena och regeringen resp. ministrarna/regeringskansliet å andra
sidan ur ett grundläggande konstitutionellt perspektiv. Frågan har nämligen
betydelse för bedömningen av Vattenfalls handläggning av förevarande
ärende.

De centrala ämbetsverken, däribland Vattenfall, lyder enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen (RF) under regeringen. Det aktuella utlokaliseringsärendet
avser inte myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag, varför de
i 11 kap. 7 § RF stadgade begränsningarna i (bl. a.) regeringens möjligheter
att bestämma hur förvaltningsmyndighet skall besluta i det särskilda fallet
inte gällde här. Det stod alltså regeringen fritt inte bara att ge Vattenfall i
uppdrag att utreda förutsättningarna för viss utlokalisering av verksamheten
utan även att - om man så hade velat - direkt beordra Vattenfall att avgöra
ärendet på visst sätt.

Däremot saknar enskilt statsråd, liksom självfallet inom regeringkansliet
verksamma tjänstemän, varje befogenhet att ge order till den regeringen
underordnade förvaltningen; detta framgår av nämnda stadgande i 11 kap.
6 § RF, som endast ålägger myndigheterna en lydnadsplikt visavi regeringen,
men även av 7 kap. 3 § RF enligt vilken bestämmelse ”regeringsärenden
avgöres av regeringen vid regeringssammanträde”. Förbudet mot ”ministerstyrelse”
hindrar självfallet inte ett informations- och meningutbyte
mellan ett ämbetsverk eller annan förvaltningsmyndighet och det för
verksamheten politiskt ansvariga statsrådet och hans eller hennes medarbetare,
men myndigheternas lydnadsplikt avser endast direktiv från regeringen
som kollektiv enhet. Det är alltså i förevarande sammanhang viktigt att skilja
mellan å ena sidan regeringen som sådan och å andra sidan de enskilda
ministrarna och kanslihuspersonalen.

Grundläggande är i förevarande ärende regeringens beslut den 25 juni
1987, varigenom man gav Vattenfall uppdraget att senast den 1 september
1987 redovisa ”möjligheter till utlokalisering av verksamhet från huvudkontoret
i Stockholm och regionkontoren till från arbetsmarknadssynpunkt
särskilt utsatta orter, som t. ex. Ludvika och Jokkmokks kommuner”.
Beslutet kan anses innefatta en politisk viljeyttring, avsedd att realiseras

efter utredning och bedömning av den berörda och beträffande verksamheten
sakkunniga myndigheten, Vattenfall. Som reaktion på Vattenfalls svar
till regeringen den 2 september 1987, vilket i princip innebar ett avståndstagande
från tanken på utlokalisering vid dåvarande tidpunkt, hade - som ovan
påpekats - regeringen, om man så hade velat, kunnat själv besluta i frågan
eller beordra Vattenfall att besluta på visst sätt. De kontakter som togs från
departementets sida måste ses mot denna bakgrund. Det var inte fråga om en
order till Vattenfall att agera på visst sätt utan om informella kontakter,
baserade på ett formligt regeringsbeslut och därmed enligt min mening
konstitutionellt acceptabla. Det stod i detta läge Vattenfall formellt fritt att
vidhålla sin tidigare deklarerade uppfattning, låt vara att man då som resultat
kunde förutse, att regeringen antingen själv avgjorde frågan eller beordrade
Vattenfall att besluta enligt särskilt direktiv.

Jag har alltså inga invändningar mot att Vattenfall på nytt tog upp och
avgjorde utlokaliseringsfrågan; att den föll inom myndighetens sakliga
kompetensområde finner jag uppenbart. Däremot anser jag det otillfredsställande,
att Vattenfall av i ärendet företedda handlingar att döma inte alltid
klart skiljer mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan regeringskansliet;
i skrivelsen till regeringen den 14 december 1987 heter det sålunda
felaktigt, att ”regeringen. . . till Vattenfall upprepat sina önskemål om
möjligheterna att utlokalisera verksamhet”, och att Vattenfall vid sammanträdet
den 14 december 1987 beslutat att ”hörsamma regeringens vädjan” i
frågan. (Kursiveringarna gjorda här.) Jag vill inte påstå, att detta indikerar
en oförmåga inom verket att dra den konstitutionellt mycket betydelsefulla
gränsen mellan regeringen och de enskilda ministrarna (med tillhörande
departementsorganisation) - det torde snarare vara fråga om ett mindre
distinkt språkbruk - men det är av ovan redovisade skäl angeläget, att
rågången hålles helt klar. (Se härtill min artikel ”Regeringen och förvaltningsmyndigheterna”
i Förvaltningsrättslig tidskrift 1986 s. 1 f.)

Vad slutligen gäller klagomålen (punkt 1—4) mot den formella handläggningen
av det efter kontakterna med regeringskansliet återupptagna ärendet
godtar jag de i Vattenfalls remissvar hit lämnade förklaringarna. Av vad jag
tidigare anfört framgår att jag inte heller anser, att Vattenfall i sak överskridit
sina befogenheter genom att meddela beslut i utlokaliseringsfrågan (punkt
5).

Fråga om skyldigheten för statens kärnkraftinspektion att göra
åtalsanmälan enligt lagen om kärnteknisk verksamhet

(Dnr 2827-1987)

Anmälan

I en anmälan till JO hemställde Eva Linderoth, styrelseledamot i Folkkampanjen
mot kärnkraft-kärnvapen, att JO skulle granska, om statens kärnkraftinspektion
(SKI) förfarit riktigt, när inspektionens styrelse den

13 november 1987 beslutat att ej göra åtalsanmälan beträffande ett ärende
rörande överträdelse av säkerhetstekniska föreskrifter (STF) vid Oskarshamns
kärnkraftreaktor nr 3 den 24 juli 1987.

Utredning

Efter viss föreberedande utredning begärdes - med ledning av en inom
ombudsmannaexpeditionen upprättad remisspromemoria - yttrande från
SKI. I remissvaret anförde SKI bl. a. följande.

SKI lät med anledning av händelserna i Oskarshamnsverket 3 den 23—24 juli
1987 en särskild arbetsgrupp utreda omständigheterna kring händelserna
samt redovisa de slutsatser och förslag till åtgärder som kunde föranledas
därav. Utredningen har dokumenterats i en särskild rapport som härmed
överlämnas.

STF innehåller en mängd föreskrifter av olika slag och av skiftande betydelse
och dignitet. Några kan sägas ha närmast karaktären av ordningsregler.
SKI:s tillsyn av föreskrifternas efterlevnad bygger huvudsakligen på kraftföretagets
skyldighet enligt föreskrifterna att till SKI rapportera händelser
under drift och övrig verksamhet som kan ha betydelse för säkerheten, s. k.
rapportervärda omständigheter (RO). SKI:s inspektörer gör ofta besök i
anläggningarna, men det finns ingen inspektör stationerad vid anläggningarna.
- Ifrågavarande händelser kom sålunda till SKI:s kännedom genom
sådan föreskriven rapportering. Det vore ytterligt olyckligt om en sådan
händelse undginge SKI:s kännedom genom att rapportering underlätes t. ex.
på grund av rädsla för efterräkningar. Risken för åtal som följd av en
rapporterad överträdelse av STF skulle enligt SKI:s mening inte avhålla
kraftföretaget från att fullgöra sin rapportskyldighet, därest företaget kunde
räkna med att SKI ingående prövade frågan om åtalsanmälan på sätt som
skett i det aktuella fallet. - Däremot skulle en slentrianmässig anmälan till
åtal av varje rapporterad avvikelse från STF sannolikt leda i denna riktning.

SKI uppfattar sin roll på följande sätt. SKI har ett övergripande ansvar att
tillse att den som har tillstånd att driva anläggningen, dvs. kraftföretaget, gör
detta på ett säkert sätt (10 § punkt 1 lagen om kärnteknisk verksamhet). SKI
har ett vitt gående bemyndigande att föreskriva regler för verksamhetens
bedrivande, regler som genom 25 § första stycket punkt 2 blir straffsanktionerade.
När det gäller STF har tillståndshavaren skrivit reglerna, vilka sedan,
efter granskning av SKI, godkänts eller fastställts som ett villkor för
drifttillståndet. Med hänsyn till reglernas skiftande karaktär och betydelse
finner SKI det naturligt att diskretionärt pröva huruvida en enstaka
överträdelse av någon regel bör föranleda rättsliga sanktioner. SKI vill i
sammanhanget framhålla att SKI genom 22 § tillagts en alternativ möjlighet
att i stället förelägga vite, en möjlighet som lämpligen bör kunna användas
för att framtvinga en prestation eller en åtgärd av något slag. Men denna §
förutser även ett åsidosättande av ett villkor eller en föreskrift. En absolut
plikt att anmäla samma åsidosättande till åtal skulle inte stämma överens
med innehållet i 22 §. SKI vill här också peka på den tredje och för
kraftföretaget betydligt mer kännbara påföljd av ett åsidosättande av
föreskrift som möjliggörs genom 15 § kärntekniklagen, nämligen att temporärt
eller definitivt återkalla drifttillståndet.

SKI har ansett och anser att 29 § ger SKI en valfrihet mellan att anmäla en
överträdelse till åtal och att underlåta detta, varvid vägledande för SKI bör

vara en bedömning vad som bäst gagnar säkerheten på så sätt att respekt och
förståelse för givna regler inskärpes och ett upprepande av överträdelsen
förebyggs. SKI kan för sin del inte finna något i lag eller förarbeten som
motsäger denna uppfattning. Det finns ingen bestämmelse i regeringens
instruktion för SKI (SFS 1974:427), omtryckt 1985:882 och därefter ändrad
1986:604 och 1986:810, som ålägger SKI att från andra synpunkter än
säkerhetsskäl, t. ex. allmänna rättvisesynpunkter, göra åtalsanmälan.

Bedömning

I beslut den 19 maj 1988 uttalade JO Ragnemalm följande.

Den som åsidosätter villkor eller föreskrifter, som meddelats med stöd av
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, gör sig enligt lagens 25 § skyldig
till brott. Som förutsättning för att allmän åklagare skall kunna väcka åtal för
sådant brott gäller emellertid enligt 29 §, att det av tillsynsmyndigheten, SKI,
anmälts till åtal. I lagtexten anges inga bestämda kriterier eller ens allmänna
riktlinjer för prövningen av frågan, huruvida åtalsmedgivande skall lämnas.
Av lagens förarbeten kan inte heller utläsas mera än att anledningen till att
SKI tillerkänts detta grundläggande inflytande över åtalsfrågan är, att
bedömning av frågor om kärnteknisk verksamhet i stor omfattning kräver
speciella kunskaper, och att frågorna särskilt vad gäller kärnkraftverk avser
avancerade tekniska system (prop. 1983/84 s. 100).

I avsaknad av direkta föreskrifter om förutsättningarna för att göra eller
underlåta åtalsanmälan har myndigheten närmast att företa en lämplighetsprövning.
Denna ”fria” prövning har emellertid sina gränser. Myndigheten
är bunden av den ändamålsbestämning som den tillämpliga författningen
innehåller eller kan anses ge uttryck för, och dess ”frihet” sträcker sig inte
längre än vad som erfordras för att tillgodose det intresse som ligger till grund
för författningen. I förevarande fall torde man kunna hävda, att säkerhetsaspekten
utgör det centrala temat i regleringen. Det är alltså rimligt, att SKI
baserar sitt beslut i sådant ärende på överväganden om vad som bäst gagnar
säkerheten. Samtidigt måste man naturligtvis beakta, att lagstiftaren redan
genom att kriminalisera vissa överträdelser markerat allvaret i synen på
dessa; den diskretionära prövningen kan inte få präglas av en sådan
restriktivitet, att knappast några överträdelser leder till åtalsanmälan.

Nu gjorde konstateranden är grundläggande för min bedömning av
förevarande klagoärende. Den tillämpliga regleringen ger alltså knappast
några hållpunkter för en sådan rättslig bedömning som det är JO:s
huvuduppgift att företa; det finns svårligen utrymme för överväganden,
huruvida SKI förfarit direkt lagstridigt. Inte heller är det en uppgift för JO att
värdera sådana moment i SKI:s ställningstagande som förutsätter närmare
kunskaper om kärnteknisk verksamhet. Vad jag har att bedöma är snarast,
om de av SKI själv uppställda prövningskriterierna mera generellt kan anses
godtagbara - särskilt om de tillgodoser regleringens syfte - och om
tillämpningen i det konkreta fallet är konsekvent i relation till dessa
principer.

SKI har fastslagit, att den aktuella incidenten vid kärnkraftsverket
Oskarshamn 3 innefattade en överträdelse av de säkerhetstekniska föreskrifterna,
som pekade på allvarliga brister i säkerhetsrutiner och säkerhetsmed -

vetande. En av de fem av SKI i protokollet från sammanträdet den 13 nov.
1987 fastlagda ”omständigheterna av försvårande karaktär” förelåg alltså.
Trots detta ansågs åtalsanmälan ”vid en samlad bedömning av händelsen”
kunna underlåtas, eftersom ett överlämnande till åtal inte ansågs befogat
”för att inskärpa respekten för säkerhetsföreskrifter meddelade med stöd av
kärntekniklagen och för att genomdriva förbättrad säkerhet på de områden
där händelsen visat på brister”. Av SKI:s remissyttrande hit framgår att man i
huvudsak fäst avseende vid dels hur allvarlig överträdelsen var, dels - och
framför allt - hur beslutet kunde tänkas för framtiden påverka säkerheten.

Som jag tidigare noterat, ges inga egentliga kriterier för SKI:s prövning i
den aktuella frågan vare sig i den tillämpliga regleringen eller i lagmotiven.
SKI:s påstående, att intet i lag eller förarbeten ”motsäger” myndighetens
uppfattning om hur frågan bör hanteras, är mot denna bakgrund självfallet
korrekt. Något direkt stöd för SKI:s uppfattning ger dessa källor å andra
sidan inte heller. Man får falla tillbaka på de allmänna överväganden om
utövningen av lämplighetsprövning som jag ovan redovisat. För egen del kan
jag därvid inte finna, att de av SKI uppställda riktlinjerna för prövningen
avviker från vad som ryms inom myndighetens befogenhet enligt kärntekniklagen
att företa en lämplighetsprövning inom ramen för lagens allmänna
syfte.

Vad så gäller SKI:s bedömning av åtalsanmälningsfrågan i det konkreta
fallet, har jag viss förståelse för att klaganden (liksom reservanten i SKI:s
styrelse) funnit det egendomligt och mindre logiskt, att SKI efter att ha
fastställt, att händelserna vid Oskarshamnsverket pekade på allvarliga
brister i säkerhetsrutiner och säkerhetsmedvetande - och att försvårande
omständigheter enligt SKI:s egna riktlinjer alltså förelåg - ändå kommit till
slutsatsen att anmälan till åtal ej borde göras. Därvid måste emellertid
beaktas att SKI:s principresonemang kring frågan om ”försvårande omständigheter”
inte innefattade det ställningstagandet, att åtalsanmälan automatiskt
skulle göras, då sådan omständighet kunnat konstateras. Förekomsten
av ”försvårande omständighet” skulle enligt SKI ”vägas in” i bedömningen
men inte vara ensamt avgörande. Här tillkom nu att en åtalsanmälan inte
ansågs befogad för att främja säkerheten. Som framgått ovan ser jag ur
rättslig synpunkt inget hinder mot att sistnämnda kriterium tillmätes
avgörande betydelse. En helt annan sak är, att man kan ha olika åsikt om
riktigheten av SKI:s värdering härvidlag, men då är man inne på bedömningar,
som åtminstone delvis förutsätter särskild sakkunskap på det kärntekniska
området och som det i vart fall inte tillkommer JO att göra.

Sammanfattningsvis har jag sålunda - med beaktande av de förutsättningar
som gäller för JO:s tillsynsverksamhet - inte funnit fog för de i ärendet
framförda klagomålen.

Förvaltningsdomstolar

Kritik mot länsrätt för att den, i ett mål om verkställighet av en
vårdnadsdom, vägrat att ändra tidpunkt för muntlig
förhandling, med följd att en av parterna inte kunde biträdas
av det ombud han önskade

(Dnr 409-1987)

A.S. och S.Z. har tillsammans dottern H. Modern S.Z. har vårdnaden om H.
Fadern A.S. har umgängesrätt med dottern. Lördagen den 7 och söndagen
den 8 februari 1987 vistades H. hos A.S. Enligt S.Z:s uppfattning skulle H.
återlämnas till henne på söndagskvällen. Så skedde inte, och efter att
förgäves ha försökt att genom familjerättsbyrån förmå A.S. att återlämna H.
och efter att ha polisanmält A.S. för egenmäktighet med barn ansökte S.Z.
hos länsrätten i Göteborgs och Bohus län om verkställighet av gällande
vårdnadsdom. Målet anhängiggjordes hos länsrätten måndagen den 16
februari kl. 16.30, där det lottades på en rotel, som innehades av rådmannen
Mats Vidén. Då Vidén bedömde målet som brådskande, lät han den 17
februari översända ansökningshandlingarna för kommunikation med A.S.,
som förelädes att svara senast fredagen den 20 februari. En kopia av
handlingarna och föreläggandet postades samtidigt till advokaten Svante
Thorsell i egenskap av uppgivet ombud för A.S. A.S. fick del av ansökningen
den 18 februari. Samma dag beslöt Vidén - efter kontakt med S.Z. och
hennes ombud advokaten Bertil Engström - att utsätta målet till muntlig
förhandling. Då Engström var förhindrad den 20 februari, bestämdes
tidpunkten för förhandlingen till den 19 februari kl. 13.00. Skriftlig kallelse
utsändes den 18 februari. Vidén ringde samma dag upp A.S. och underrättade
honom om tidpunkten för förhandlingen. A.S. förklarade då, att han
önskade biträde av Thorsell vid förhandlingen. Vidén lyckades inte genast
kontakta Thorsell, men på eftermiddagen den 18 februari ägde ett telefonsamtal
mellan Vidén och Thorsell rum. Vid detta samtal förklarade Thorsell
att han var förhindrad att inställa sig vid rätten den 19 februari och föreslog
att förhandlingen skulle flyttas till fredagen den 20 eller måndagen den 23
februari. Vidén vägrade att uppskjuta förhandlingen och vidhöll sin uppfattning
vid ett nytt telefonsamtal med Thorsell på kvällen den 18 februari. På
förmiddagen den 19 februari inkom med posten ett av Thorsell upprättat
genmäle till ansökningen om verkställighet. S.Z. och Engström fick del av
genmäiet vid förhandlingen, vilken avhölls som planerat kl. 13.00 den 19
februari. A.S. infann sig inte till förhandlingen. Länsrätten meddelade dom i
målet den 20 februari.

I en skrivelse till JO framförde Thorsell såsom ombud för A.S. klagomål
mot länsrättens handläggning av målet. Till stöd för sin begäran om JO:s
granskning åberopade han delar av sin ovan berörda inlaga till länsrätten. I
inlagan anfördes bl. a. följande:

Det är en i rättsstaten självklar princip att part, oavsett bevekelsegrunderna

härför, äger rätt att vid förhandling inför domstol biträdas av ombud.

Det är rättens plikt att tillse att så kan ske även i förtursmål.

Det kan inte vara en rimlig ståndpunkt att rätten i mål av ifrågavarande

slag, skall kalla parter till muntlig förhandling att äga rum inom 24 timmar.

Det kan ej heller vara rimligt att rätten kallar partens ombud att inställa sig
inom 22 timmars tid - all den stund ombudet än mindre fått ta del av ansökan.

Det kan ej heller vara rimligt att part, vilken biträtts av samma ombud i
drygt 10 års tid vid en framförhållning om 24 timmar, skall få kontakt med
annat ombud som är villig biträda honom påföljande dag. Jag kan svårligen
tänka mig att någon kollega till mig, dessutom i avsaknad av den akt som
förvaras hos mig, skulle vara villig därtill.

I infordrat yttrande anförde länsrätten följande:

Rådmannen Mats Vidén, som har handlagt målet i länsrätten, har skrivit en
promemoria om handläggningen av målet. Länsrätten överlämnar denna
promemoria och vill tillfoga följande kommentarer. FB-målen om återställande
av vårdnad är ofta av särskilt brådskande natur. Dessa mål är av en
annan karaktär än andra FB-mål och kräver ofta särskilda åtgärder. Rådman
Vidén gjorde den bedömningen att detta mål var mycket brådskande, en
bedömning som får anses vara riktig. Kallelsen till muntlig förhandling
gjordes därför med ovanligt kort varsel. Denna åtgärd kan inte anses vara
felaktig. Av handlingarna i målet framgår att parterna fått del av kallelsen.
Fadern, som hade behållit barnet hos sig efter ett umgängestillfälle, inställde
sig inte till förhandlingen. Skälet härtill synes ha varit att hans ombud inte
hade tillfälle att biträda honom vid den tidpunkten. Fadern var medveten om
att målet kunde komma att avgöras om han inte inställde sig. Ombudet hade
före den utsatta tidpunkten för förhandlingen kommit in med en omfattande
skriftlig inlaga. Förhandlingen hölls, varvid sökanden fick tillfälle att bemöta
nämnda inlaga. Länsrätten vill särskilt framhålla att en muntlig förhandling i
förvaltningsprocessen utgör ett led i en i övrigt skriftlig process och att
processen kan fortsätta i såväl skriftlig som muntlig form efter förhandlingen.

De centrala frågorna om handläggningen av målet är om det, när det
avgjordes, var så utrett som dess beskaffenhet krävde och om kravet på
muntlig förhandling var uppfyllt. Fadern hade genom sitt ombud skriftligen
redogjort för sin syn på ansökningen om verkställighet och modern hade vid
förhandlingen lämnat vissa synpunkter på den skriftliga inlagan. Sakfrågan
synes därmed ha blivit tillräckligt belyst. En muntlig förhandling har hållits,
låt vara i ena partens utevaro, och någon ytterligare förhandling synes inte ha
varit behövlig. Länsrätten anser således att handläggningen inte har varit
felaktig.

Avslutningsvis vill länsrätten framhålla att det givetvis är och bör vara en
strävan för länsrätten att vid bestämmande av tid för muntlig förhandling så
långt det är möjligt ta hänsyn till parternas önskemål. Det är också praktiskt
taget alltid möjligt att finna en för samtliga parter lämplig tidpunkt. Det i
remissen aktuella målet är ett rent undantagsfall.

I Vidéns ovannämnda promemoria anfördes bl. a. följande:
Handläggningen på roteln

Då målet kom till roteln gjorde jag den bedömningen att en snabb
handläggning var nödvändig för att prövningen om Fl. skulle lämnas tillbaka
till modern skulle kunna ske med minsta möjliga tidsutdräkt. Eftersom en
fullsutten rätt var samlad på fredagen den 20 februari - då jag hade även
andra mål - siktade jag på att avgöra målet denna dag. Handlingarna
skickades för kommunikation med A.S. med posten under tisdagen den 17
februari, varvid han förelädes att svara senast fredagen den 20 februari. En
kopia av handlingarna och föreläggandet postades samtidigt till advokat

Thorsell i uppgiven egenskap av ombud för A.S. och på den adress som fanns
angiven i telefonkatalogen.

Under onsdagen den 18 februari ringde en synnerligen upprörd S.Z. till
mig. Hon verkade närmast hysterisk av oro för H. och befarade att A.S.
skulle tvinga H. att stanna kvar hos honom med alla till buds stående medel.

Telefonsamtal av denna typ är inte helt ovanliga under handläggningen av
mål av förevarande slag. Men likväl kunde jag inte undgå att känna en viss
oro för vad som egentligen försiggick och bestyrktes i min uppfattning om en
skyndsam handläggning. Jag kontaktade därför advokat Engström omedelbart
därefter och föreslog en muntlig förhandling med parterna och deras
ombud. Advokat Engström var förhindrad under fredagen den 20 februari,
men var tillgänglig torsdagen den 19 februari. Jag beslöt då att utsätta målet
till muntlig förhandling torsdagen kl. 13.00 då en fullsutten rätt fanns
tillgänglig. Kallelse skickades skriftligen den 18 februari, men jag kontaktade
A.S. per telefon och underrättade honom muntligen om tidpunkten. Jag
förklarade under samtalets gång att om A.S. inte svarade i målet kunde det
ändå komma att avgöras vilket angivits i föreläggandet. Jag misslyckades att
nå advokat Thorsell personligen men lät hälsa hans telefonsvarare att jag
önskade att han ville kontakta mig.

Ur minnesanteckningar

Advokat Thorsell ringde mig sedan kl. 14.50. Han var då förhindrad att
komma kl. 13.00 på torsdagen, då han skulle på ett styrelsesammanträde och
bad att förhandlingen skulle uppskjutas till fredag eftermiddag. Jag förklarade
att jag hade mål utsatta hela eftermiddagen, varför ett sammanträde då
var omöjligt. Advokat Thorsell sa att han hade möjlighet på måndag. Jag
förklarade att det var viktigt att träffa parterna i första hand. Min tanke var
att sondera möjligheterna till ett frivilligt överlämnande och då var det inte,
som jag såg det, ett primärt intresse att parterna hade biträde av sina ombud.
Jag ämnade också kalla socialkonsulenten Anette Larsson vid länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län till sammanträdet för att ha möjlighet att direkt
besluta om medling om jag bedömde att utsikter fanns för ett frivilligt
överlämnande.

Advokat Thorsell var uppbragt över att han inte fick skäligt rådrum att
förbereda sin klients talan. Jag hävdade, med tanke på att Thorsell biträtt
A.S. sedan åtskilliga år tillbaka, att han rimligen borde ha så väl reda på
A.S:s förhållanden, att en förberedelse inte borde behöva ta längre tid än vad
en genomläsning av advokat Engströms skrift tog. I vart fall förelåg inte
något skäl att skjuta på sammanträdet av det skälet. Det framkom även att
advokat Thorsell var väl insatt i de aktuella händelserna efter kontakt med
advokat Engström veckan innan. Advokat Thorsell var helt klar över A.S:s
avsikt att behålla H. i strid med tingsrättens dom samt att A.S. anmälts för
egenmäktighet med barn.

Advokat Thorsell återkom under kvällen per telefon till min bostad och
krävde att förhandlingen skulle uppskjutas. Han medgav att rättsfrågan
såvitt avsåg vårdnaden i och för sig var klar, men påstod att det förelåg
ändrade förhållanden som kunde utgöra skäl för det rättmätiga i A.S:s
åtgärd. Han hävdade att rätten inte kunde ta slutlig ställning innan han
utvecklat sin klients talan i denna del.

Den fortsatta handläggningen

På förmiddagen den 19 februari inkom med posten ett 13 sidor långt
bemötande från advokat Thorsell innefattande även ett antal bilagor som i
detalj klarlade A.S:s inställning i målet. Advokat Engström och S.Z. fick del
av inlagan i samband med sammanträdet kl. 13.00. Aven socialkonsulenten
Anette Larsson fick ta del av inlagan. A.S. hade underlåtit att komma
tillstädes.

Då det nu förelåg ett svar från motparten ansåg jag att det inte fanns något
hinder mot att pröva målet slutligt. Hade inlagan inte förelegat eller inte
anlänt till länsrätten förrän på fredagen den 20 februari, hade jag uppskjutit
målets avgörande till påföljande vecka för att hinna få S.Z:s genmäle. Min
plan var att i ett sådant läge ta upp målet i länsrätten tisdagen den 24 februari,
då fullsutten rätt var sammankallad.

De rättsliga avgörandena

Länsrätten beslöt i dom den 20 februari 1987 att bifalla S.Z:s talan och
förordnade om polishämtning. Efter besvär beslöt kammarrätten efter
muntlig förhandling att verkställighet skulle ske men vid äventyr av vite.

H. överlämnades till S.Z. troligen söndagen den 8 mars 1987.

I beslut den 14 september 1987 uttalade JO Ragnemalm följande.

Det ligger i sakens natur, att mål om verkställighet m. m. enligt 21 kap. FB
skall handläggas skyndsamt. Detta betyder dock inte, att alla mål av det här
slaget är lika brådskande. Givetvis måste skyndsamhetskravet vägas mot ett
annat självklart krav, nämligen det att målet blir tillräckligt väl utrett. Man
bör också beakta, att parterna i mål av den här typen ofta engagerar sig
mycket starkt personligen, och att det därför är viktigt, att de upplever att de
får tillfälle att ordentligt utföra sin talan i målet och inte missgynnas i
förhållande till motparten. Således bör part som så önskar i möjligaste mån
beredas tillfälle att vid förhandling biträdas av ombud, i första hand ett
ombud som han själv valt. Givetvis finns det mål i vilka läget är sådant, att
nyssnämnda intressen får vika. I de mest akuta fallen kan länsrätten ingripa
med interimistiska förordnanden enligt 21 kap. 10 § FB.

I det mål som nu är aktuellt var enligt min mening situationen inte sådan,
att den muntliga förhandlingen inte kunnat uppskjutas ett fåtal dygn för att
bereda A.S. möjlighet att vid förhandlingen biträdas av det ombud som han
flera gånger tidigare anlitat i liknande mål och som var väl insatt i
förhållandena. Således finns det ingenting som tyder på att barnet for illa hos
fadern, att det fanns risk för att fadern skulle gömma undan barnet eller att
det var fråga om förhalningstaktik från hans sida. Av Vidéns promemoria
framgår att han hade varit beredd att uppskjuta målets avgörande till
påföljande vecka, om inte Thorsells skriftliga svar på verkställighetsansökningen
förelegat vid förhandlingen. Inte heller han har alltså ansett målets
beskaffenhet vara sådan, att med dess avgörande inte kunnat anstå till
påföljande vecka. Länsrättens vägran att flytta den muntliga förhandlingen
några dagar är - även med beaktande av att domen i målet inte skall grundas
endast på vad som framkommit vid förhandlingen - mot den bakgrunden
anmärkningsvärd och blir än mer betänklig, när man beaktar, att den i
praktiken medfört att A.S. - till skillnad från hans motpart - därigenom

berövats möjligheten att alls få biträde av ombud vid förhandlingen. Att
Thorsell med endast något dygns varsel inte kunde inställa ett tidigare avtalat
engagemang kan inte läggas honom till last. Det är inte heller rimligt att
begära, att A.S. under rådande förhållanden skulle anlita ett annat ombudom
han mot förmodan kunnat få tag på någon som varit villig att åta sig
uppdraget.

Jag är alltså kritisk mot länsrättens handläggning av målet såvitt avser dess
vägran att flytta tidpunkten för den muntliga förhandlingen. I länsrättens
yttrande hit sägs att det vid bestämmande av tid för muntlig förhandling
praktiskt taget alltid är möjligt att finna en för samtliga parter lämplig
tidpunkt, och att det aktuella målet är ett rent undantagsfall. Jag finner mot
den bakgrunden inte skäl att ytterligare kommentera klagomålen.

Utbildnings- och kultursektorn

Får urinprov tagas på elever i gymnasieskolan i syfte att
klargöra den eventuella förekomsten av narkotikamissbruk?
Fråga bl. a. om tillämpning av stadgandet i 2 kap. 6 § RF om
skydd mot kroppsligt ingrepp.

(Dnr 1557-1987)

I anledning av uppgifter i pressen (Smålandsposten den 8 maj 1987) beslöt JO
Holstad att utreda en händelse vid Katedralskolan i Växjö, där eleverna i en
gymnasieklass uppgavs ha fått genomgå urinprovstagning, därför att man
från skolans sida önskade utröna, om elever i klassen missbrukade narkotika.
En elev påstods ha känt sig särskilt utpekad och krävt en offentlig ursäkt från
skolledningen.

Utredning och yttrande infordrades från skolstyrelsen i Växjö. I remissen
hänvisades till JO:s uttalanden i ärendet 1984/85 s. 343, vilket rörde en i vissa
hänseenden likartad fråga.

I svar till JO hänvisade skolstyrelsen till yttranden från rektor Gunnar
Hillerdal vid Katedralskolan och skolpsykologen Hans Månsson, vari
betonades att den urinprovstagning som förekommit varit helt frivillig för
berörda elever.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 26 november 1987 följande.

En första fråga av betydelse i detta ärende är, huruvida åtgärder för att
motverka elevers eventuella bruk av narkotika över huvud taget är en
angelägenhet för skolan. Denna fråga måste enligt min mening tveklöst
besvaras jakande. Redan av 1 kap. 1 § skollagen framgår att en av skolans
uppgifter är att i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till
harmoniska människor och dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.
Vidare framgår av 11 kap. 2 § och 11 kap. 1 § 2 stycket skollagen att en
av skolhälsovårdens uppgifter är att - bl. a. vad gäller gymnasieskoleelever
inom studievägar som omfattar minst ett läsår - bevara och förbättra
elevernas kroppsliga och själsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos
dem. I dessa lagstadganden framhålles också, att skolhälsovården främst
skall vara av förebyggande natur. Det skall även för varje skolenhet med
gymnasieskola finnas en elevvårdskonferens (1 kap. 3 § och 7 kap. 32—33 §§
gymnasieförordningen), som har vissa uppgifter med avseende på vården av
eleverna.

Sedan det konstaterats, att kampen mot elevers bruk av narkotika som
sådan är en uppgift för skolan, blir nästa fråga, vilka slags åtgärder skolans
organ och befattningshavare får vidta inom ramen för denna verksamhet.
Härvid går en viktig skiljelinje mellan sådana åtgärder, som eleverna frivilligt
underkastar sig och sådana, där de genom tvång åläggs att medverka. För den
senare typen av åtgärder krävs lagstöd. Detta följer av stadgandet i 8 kap. 3 §
regeringsformen. Det kan dessutom diskuteras, om påtvingat lämnande av
urinprov skall anses vara sådant kroppsligt ingrepp, mot vilket den enskilde
gentemot det allmänna är skyddad jämlikt 2 kap. 6 § regeringsformen, och
för vilket sålunda särskilt lagstöd krävs jämlikt 2 kap. 12 § regeringsformen.

I förarbeten och doktrin har blodprovstagning och utandningsprov för
alkoholtest hänförts till lindrigare kroppsliga ingrepp av detta slag, kroppsbesiktning
(SOU 1975:75 s. 358; prop. 1975/76:209 s. 147; Petrén/Ragnemalm,
Sveriges grundlagar, 1980, s. 54). Det kan i och för sig hävdas, att
urinprovstagning är en åtgärd, som företer avsevärda likheter med blodprovstagning
och utandningsprov. Å andra sidan likställs ej urinprovstagning
uttryckligen med dessa båda slag av åtgärder i vare sig förarbeten eller
lagkommentar. För allmänt språkbruk framstår det också som främmande
eller i varje fall mindre naturligt att beteckna urinprovstagning av det slag
som förekommit i det nu aktuella ärendet som ett kroppsligt ingrepp. Jag
finner således knappast grund att hävda, att ett åläggande att lämna urinprov
skulle kräva lagstöd på grund av stadgandena i 2 kap. 6 § och 2 kap. 12 § RF.
Det bör emellertid beaktas, att dylikt åläggande ändå enligt 8 kap. 3 § RF
som huvudregel måste grundas på föreskrifter, som meddelats genom lag,
dock med den skillnaden, att normgivningskompetens i sådant fall under
vissa i kapitlet angivna förutsättningar kan delegeras till regeringen.

Vad härefter gäller förefintligheten av lagstöd för tvångsåtgärder av detta
slag gentemot skolelever kan konstateras att de författningsreglerade
befogenheter som förekommer endast tillkommer skolhälsovården. Enligt
11 kap. 3 § skollagen (vilken innefattar delegering till regeringen av
normgivningskompetens), kan elev i grundskolan under vissa förhållanden
åläggas att låta undersöka sig av skolhälsovården. Sådan hälsoundersökning
torde kunna innefatta urinprovstagning, när skolläkare eller skolsköterska
finner åtgärden medicinskt motiverad. För elever i gymnasieskolan är
däremot utnyttjandet av skolhälsovården frivilligt enligt 11 kap. 4 § skollagen.
Således skulle inte skolhälsovården ha haft befogenhet att tvinga
eleverna att underkasta sig urinprovstagning i det aktuella fallet.

Elevvårdskonferens har inga författningsreglerade befogenheter att föranstalta
om tvångsåtgärder av här aktuellt slag. Således kan konstateras att den
urinprovning på eleverna i klass Ep 1 som elevvårdskonferensen lät genomföra
var laglig endast om elevernas deltagande var fullt frivilligt.

I rektor Hillerdals yttrande betonas starkt, att det var helt frivilligt som
eleverna genomgick provtagningen. Vidare framhålls att eleverna fick
fullständig information om de villkor som gällde samt om orsakerna till att
elevvårdskonferensen beslutat föreslå eleverna att frivilligt delta i provtagningen.
Vid informationen deltog skolpsykologen, som är starkt engagerad i
kampen mot narkotika vid skolan.

Ingenting har framkommit i ärendet som talar mot att deltagande i testet
var frivilligt, och att eleverna fick tillfredsställande information härom. När
det är fråga om att deltaga i verksamhet som enskilda kan uppleva som
känslig från integritetsskyddssynpunkt, är det emellertid betydelsefullt att
frivilligheten inte bara är formell utan av de berörda upplevs som reell. Som
ofta när det gäller ingripanden mot enskilda för att stävja skadeverkningar av
drogmissbruk står här de offentliga organens beslutsfattare - skolans liksom
andra myndigheters - inför grannlaga avvägningssituationer, som måste
hanteras med största känslighet. Det kan inte uteslutas, att vissa elever
upplevde den frivilliga provtagningen som i realiteten obligatorisk, eftersom
de kunde befara, att vägran att deltaga av kamrater och andra i omgivningen

skulle uppfattas så, att vederbörande hade något att dölja och därför leda till
ytterligare ryktesspridning.

För att undvika denna effekt borde man måhända ha avstått från att ta upp
frågan vid möte med hela klassen. I stället kunde varje elev ha tillställts ett
brev, vari klassföreståndaren och skolpsykologen informerade om den
rådande situationen och om elewårdskonferensens beslut samt rekommenderade
eleven att uppsöka skolsköterskan för frivilligt avlämnande av
urinprov.

Får skolledning låta visitera låsta elevskåp utan berörda elevers
vetskap i syfte att utröna om alkoholhaltiga drycker förvaras i
skåpen? Fråga bl. a. om tillämpning av stadgandet i 2 kap. 6 §
RF om skydd mot husrannsakan och annat liknande intrång

(Dnr 1574-1987)

I anledning av uppgifter i pressen (Upsala nya tidning den 2 och 3 april 1987)
beslöt JO Holstad att utreda en händelse vid Heidenstamsskolan i Uppsala.
Den rapporterade händelsen bestod i att rektor utan berörda elevers vetskap
låtit öppna och visitera ca 200 elevskåp i syfte att undersöka, om några av
eleverna förvarade alkoholhaltiga drycker i skåpen. Rektors beslut att
genomföra denna kontroll hade föregåtts av rykten om och indikationer på
att elever kom åt sprit via langning och förvarade den i sina låsta skåp på
skolan.

I en inom JO-ämbetet upprättad PM ifrågasattes, huruvida åtgärden att
låta öppna skåpen utan berörda elevers vetskap vore förenlig med stadgandet
i 2 kap. 6 § regeringsformen, varigenom varje medborgare gentemot det
allmänna är ”skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande
intrång”. Promemorian remitterades jämte de båda tidningsartiklarna till
skolstyrelsen i Uppsala kommun för yttrande.

Skolstyrelsen hänvisade till yttrande från rektorn vid Heidenstamsskolan
och anförde följande.

Enligt skolstyrelsens mening kan man i det aktuella fallet säga att princip står
mot princip. Å ena sidan finns regeringsformens allmänna formuleringar om
att varje medborgare är skyddad mot det allmännas kroppsvisitation,
husrannsakan och liknande intrång. Å andra sidan har skolan ett ansvar när
det gäller att motverka mobbning, drogproblem, våld och vandalisering. I
det arbetet måste skolan dagligen med kraft och konsekvens visa att ett
sådant beteende inte är acceptabelt i dagens samhälle. Skolan måste skydda
det stora flertalet elever från några fås missgärningar. Skolstyrelsen stödjer
därför helt det nödvändiga och ambitiösa arbete som bedrivs på Heidenstamsskolan
och som refererats i rektors skrivelse.

I det enskilda fallet kan det då diskuteras om en individs handlande står i
strid mot ett generellt regelsystem. Det kan också diskuteras om de elevskåp
en skola ställer till elevernas förfogande för att förvara materiel nödvändig
för skolarbetet är elevens egendom på det sätt som menas i regeringsformen.

Skolstyrelsen är av den uppfattningen att elevskåpens funktion måste ses i
ett historiskt perspektiv. Tidigare förvarade eleverna sina böcker och övrig
materiel i sina bänkar i det egna klassrummet. Det var alltid låst när lektion
inte pågick. Innehållet i bänkarna inspekterades då och då av skolans
personal. När högstadieskolorna organiserades efter ämnesrumsprincipen
ställde skolan skåp till elevernas förfogande som ersättning för bänkarna.
Skåpen försågs med lås av den anledningen att de placerades offentligt i
kapprum och korridorer. Sett i detta perspektiv är rektors åtgärd förståelig
och kan ses som ett uttryck för en engagerad skollednings omsorg om
eleverna.

Sammanfattningsvis anser skolstyrelsen därför inte att händelsen bör
föranleda någon ytterligare åtgärd.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 16 december 1987 följande.

Jag delar den av skolstyrelsen och rektor hävdade uppfattningen, att det är
synnerligen viktigt att skolan i samverkan med målsmännen aktivt bekämpar
drogmissbruk, mobbning, våldsanvändning och liknande missförhållanden
bland eleverna. Det är också angeläget - som rektor Johannes betonar i sitt
yttrande - att åtgärder mot denna typ av missförhållanden kan sättas in på ett
tidigt stadium, då möjligheterna är störst att uppnå avsedd effekt, innan
eleven hunnit etablera ett mera vanemässigt drogmissbruk eller fastna i en
roll som våldsverkare. Skolan kan åberopa ett allmänt hållet författningsstöd
för att ikläda sig denna uppfostrarroll. Sålunda framhålles i 1 kap. 1 §
skollagen, att ett av skolutbildningens allmänna mål är att i samarbete med
hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till
dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar. Beträffande rektors roll
må erinras om att rektor i grundskolan enligt 12 kap. 7 § skolförordningen
bl. a. har att tillse, att verksamheten fortgår enligt gällande bestämmelser,
samt att meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

Sedan det fastslagits, att skolan har en betydelsefull roll att spela i kampen
mot bl. a. elevers bruk av alkohol och andra droger, är det inte mindre viktigt
att betona, att denna kamp givetvis måste föras med metoder och medel, som
har stöd i gällande rätt. Skolledningen måste bl. a. noggrant bevaka, att man
inte i strävan att så effektivt som möjligt bekämpa missförhållanden och
risker för elevernas sunda utveckling åsidosätter elevernas grundläggande
fri- och rättigheter, vilka är skyddade genom stadganden i 2 kap. regeringsformen.

Den i förevarande ärende aktualiserade frågan är, huruvida åtgärden att
eleverna ovetande låta öppna deras skåp i centralkapprummet stod i strid
med grundlagsstadgandet i 2 kap. 6 § RF. Detta stadgande skyddar envar
medborgare gentemot det allmänna mot bl. a. ”husrannsakan och liknande
intrång”. Skyddet är inte absolut, utan det kan jämlikt 2 kap. 12 § RF
begränsas genom bestämmelse i lag för att tillgodose ett ändamål, som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Exempel på sådan av rättsordningen
godtagen inskränkning i skyddet är bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken,
som ger domstol, åklagare och undersökningsledare rätt att under vissa
betingelser förordna om husrannsakan som ett led i brottsutredning. Det
finns ingen liknande lagreglering, som ger rektor eller annan inom skolledningen
rätt att förordna om att tillgripa sådana metoder. Härvidlag saknar
det betydelse, om skolledningen - som i förevarande fall - varit i kontakt med

23 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

polismyndighet eller enskild polisman och ansett sig ha fått sanktion eller i
vart fall visst stöd för den planerade åtgärden.

Rektor skall sålunda enligt skolförordningen tillse, att verksamheten i
skolan fortgår enligt gällande ordningsföreskrifter och övriga bestämmelser,
men han får inte därvid tillgripa husrannsakan eller liknande intrång,
eftersom lagstöd saknas för en sådan åtgärd. Avgörande för bedömningen i
detta ärende är således om åtgärden att låta öppna elevernas låsta skåp är att
anse som husrannsakan i den mening ordet har i 2 kap. 6 § RF. (Från
begreppet liknande intrång kan i detta sammanhang bortses, då därmed
avses intrång som ej sker i undersökningssyfte; prop. 1975/76:209, s. 147.)

Med husrannsakan förstås enligt förarbetena till grundlagsstadgandet
”varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet
förvaringsställe oavsett syftet med undersökningen” (prop. 1975/76:209,
s. 147). Elevskåpen som visiterades var i så måtto ”slutna förvaringsställen”
att de var låsta. Emellertid hade skolledningen dubblettnycklar. Skåpen var
således inte stängda för skolans ledning. Syftet med att förse dessa skåp med
lås är närmare besett inte att inom skolan förse eleverna med ett helt privat
utrymme, lika okränkbart och skyddat från insyn som deras hem, utan
fastmera att hindra stölder av böcker och andra förnödenheter för skolarbetet,
som eleverna avses förvara i skåpen. I skolstyrelsens yttrande har
påpekats att elevskåpen i skolans allmänna utrymnen tillkom, när man
övergick från klassrums- till ämnesrumsprincipen. De avsågs fylla samma
funktion som elevernas bänkar eller pulpeter i de gamla klassrummen, alltså
utgöra förvaringsplats för böcker och annat skolmaterial under skoldagen. Så
länge eleverna hade sina förvaringsrum i det förhållandevis slutna klassrummet,
behövde dessa i allmänhet ej vara låsta, men när förvaringsrummen
flyttades ut i allmänna utrymmen uppstod ett behov av låsning för att
motverka tillgrepp av böcker och arbetsmaterial.

Med hänsyn till vad som utretts om elevskåpens ändamål, syftet med att de
är låsta samt inte minst den omständigheten att skolledningen förfogade över
dubblettnycklar, finner jag ej stöd för uppfattningen, att åtgärden att med
hjälp av dubblettnycklarna öppna skåpen och visitera deras innehåll skulle
vara att anse som husrannsakan i regeringsformens mening. (Jfr JO 1978/79
s. 396, där slutsatsen i ett liknande fall blev densamma.) Avgörande för
denna slutsats är, att jag ej betraktar elevskåpen som elevernas vis-å-vis
skolledningen slutna förvaringsutrymmen. Det är emellertid av största
betydelse, att eleverna har klart för sig, under vilka villkor de disponerar
elevskåpen. Eljest föreligger risk för att elever uppfattar sig som utsatta för
integritetskränkande övergrepp i samband med sådana händelser som
kontrollen av skåpen i Heidenstamsskolan. Det bör därför ankomma på
skolan att informera eleverna, då de tilldelas elevskåp, om att dessa
utrymmen endast är avsedda för förvaring av böcker och andra för
skolarbetet nödvändiga hjälpmedel, och att de ej är slutna i den meningen,
att de skyddas från skolledningens insyn jämlikt grundlagsbestämmelserna
om förbud mot husrannsakan. Vidare bör eleverna informeras om att
skolledningen förfogar över dubblettnycklar till skåpen. Såvitt framgår av
utredningen är det inte uteslutet, att informationen till eleverna vid
Fleidenstamsskolan varit bristfällig i dessa avseenden.

Får avgiftsbelagt prov användas som obligatoriskt
urvalsinstrument vid antagning till högskoleutbildning? Fråga
om tillämpning av stadgandena i 9 kap. 1 § samt 8 kap. 3,9,11
och 13 §§ regeringsformen med avseende på rätten att besluta
om avgifter till det allmänna

(Dnr 1140-1987)

JO Holstad avgjorde den 4 maj 1987 ett ärende (dnr 1845-1985), som
föranletts av klagomål från två studerande över handläggningen av antagningen
till konservatorslinjen vid Göteborgs universitet inför höstterminen
1985. I samband härmed beslöt JO, på grund av vad som framkommit i
utredningen, att i ett separat ärende utreda, huruvida en ordning som
innebär att en obligatorisk avgift tas ut av sökande till högskoleutbildning är
förenlig med gällande bestämmelser.

En inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad PM i ärendet
remitterades den 4 maj 1987 till universitets- och högskoleämbetet, som
anmodades att efter hörande av Göteborgs universitet inkomma med
utredning och yttrande.

I yttrande redovisade UHÄ de överväganden som lett fram till att man för
antagning till konservatorslinjen valt högskoleprovet i stället för gymnasiebetyg
som urvalsinstrument för att mäta de sökandes förutsättningar för
teoretiska studier. Vidare hävdade UHÄ, att högskoleprovet vid antagning
till konservatorslinjen, liksom till andra linjer där statsmakterna föreskrivit
att provet kan användas, vore en frivillig merit, men att det i praktiken kunde
bli nödvändigt för de sökande att genomgå provet på grund av konkurrensläget.
Avslutningsvis anförde UHÄ följande.

Att det råder en stor uppslutning kring högskoleprovet är uppenbart. Den
omständigheten att regeringen belagt anmälan till provet med en särskild
avgift bör enligt UHÄ inte innebära något hinder mot att provet får användas
som ett lämpligt komplement till övriga urvalskriterier vid konservatorslinjen
i likhet med vad som gäller för flertalet andra utbildningslinjer.

Resultatet på provet kan som redan tidigare nämnts användas även vid
anmälan till andra utbildningslinjer. Provresultatet är också giltigt under två
år. Att avgiftsbefria sökande till konservatorslinjen är formellt inte möjligt
och stöter dessutom på praktiska problem. Att avstå från användandet av
högskoleprovet enbart därför att det förekommer en relativt måttfull
anmälningsavgift anser UHÄ av sakliga skäl felaktigt.

UHÄ har vid telefonkontakt 1987-05-27 med chefen för avdelningen för
antagning vid universitetet i Göteborg hört universitetet i ärendet enligt
anmodan i remisskrivelsen. Därvid framkom att universitetet anser att
användandet av högskoleprovet innebär att många sökande, som annars
skulle behöva kallas till universitetet för att genomgå de särskilda antagningsproven,
nu kan undgå onödiga resor till Göteborg och därvid uppkommande
extra kostnader.

Med hänvisning till vad UHÄ här anfört anser UHÄ att det bemyndigande
som regeringen givit UHÄ att meddela bl. a. föreskrifter för urval vid
antagning till konservatorslinjen bör kunna innebära en rätt för UHÄ att
föreskriva användandet av högskoleprovet, ett prov som statsmakten själv
beslutat skall gälla för flertalet andra utbildningslinjer inom högskolan.

UHÄ föreslår därför att ärendet inte föranleder någon åtgärd från riksdagens
ombudsmän.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 21 december 1987 följande.

Avgifter, som enskilda har att erlägga till staten, skall enligt 9 kap. 1 §
regeringsformen fastställas enligt de bestämmelser som finns i 8 kap. RF.
Regleringen innebär i huvudsak, att föreskrifter om avgifter, som rättsligt
eller faktiskt påtvingas den enskilde eller som inte står i rimlig proportion till
vederlaget, skall beslutas av riksdagen i form av lag (3 §) eller av regeringen
efter bemyndigande av riksdagen (9 §) - med möjlighet för riksdagen att
medge vidaredelegering av beslutanderätten till förvaltningsmyndighet (11
§) - medan föreskrifter om sådana avgifter som erlägges som ett rimligt
vederlag för prestationer, som staten tillhandahåller den enskilde, får
beslutas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av förvaltningsmyndighet
(13 §).

Den avgift om 100 kr. som debiteras deltagarna i högskoleprovet har
författningsstöd i den av regeringen beslutade förordningen (UHÄ FS
1983:42) om högskoleprov. Avgiften är av den typ, för vilken det enligt den
ovan redovisade grundlagsregleringen är tillfyllest med normgivning genom
beslut av regeringen (8 kap. 13 § RF).

Förordningen om högskoleprov behandlar endast ”sådant frivilligt prov
som anges i 5 kap. 30 § 3 stycket högskoleförordningen”. Sanktioneringen av
avgiftsbeläggningen gäller alltså endast frivilligt prov, och förordningen kan
ej åberopas som stöd för att uttaga avgift för ett prov, som de sökande åläggs
att obligatoriskt genomgå som villkor för att kunna ifrågakomma för
antagningen till viss högskoleutbildning. Även i övrigt saknas sådant
författningsstöd, som enligt den ovan redovisade grundlagsregleringen är
nödvändigt, för att man skall kunna avgiftsbelägga ett för de sökande
obligatoriskt moment vid ansökan till högskoleutbildning.

Som framgår av UHÄ:s yttrande i ärendet tillhör konservatorslinjen den
grupp av utbildningslinjer, för vilka jämlikt 49 a § högskoleförordningen
föreskrifter om behörighet och urval meddelas av den myndighet som
fastställer utbildningsplanen. Eftersom UHÄ fastställer utbildningsplan för
konservatorslinjen, har alltså UHÄ bemyndigats att fastställa behörighetsoch
urvalsregler för linjen, vilka i större eller mindre mån må avvika från
behörighetsreglerna i 5 kap. 14—23 §§ och urvalsreglerna i 5 kap. 25-41 §§
högskoleförordningen. Dessa senast nämnda regler för behörighetsprövning
och urval äger tillämpning på antagningen till ett stort antal utbildningslinjer,
vilka finns förtecknade i bilagorna 5 resp. 7 till högskoleförordningen, och till
vilka konservatorslinjen alltså inte hör.

Bemyndigandet i 49 a § HF att fastställa för vissa utbildningslinjer
särskilda och till linjens innehåll och uppbyggnad speciellt anpassade
föreskrifter om behörighet och urval kan emellertid inte anses innefatta en
rätt för UHÄ att knyta en obligatorisk avgift till ansökningsförfarandet. För
att i strid med den allmänna principen om avgiftsfrihet för ansökan till och
deltagande i reguljär högskoleutbildning föra in ett avgiftsbelagt obligatoriskt
moment i ansökningsförfarandet skulle - som framgått ovan - krävas ett
uttryckligt författningsstöd för avgiftsuttaget.

Den avgörande frågan i ärendet är alltså, huruvida den sökande måste
genomgå det avgiftsbelagda högskoleprovet för att prövas för antagning till
konservatorslinjen. I denna kärnfråga förekommer motstridiga uppgifter i
utredningsmaterialet. Å ena sidan anför UHÄ (yttrandet s. 3):

”1 likhet med vad som gäller för de linjer där statsmakterna föreskrivit att
högskoleprovet kan användas är provet också för konservatorslinjen en
frivillig merit. Att provet i praktiken är nödvändigt vid konkurrens om
platserna gäller generellt för alla linjer. Kan samtliga behöriga sökande
beredas plats till en linje behöver inget urval göras och resultatet av provet
inte heller mediäknas.”

Den av UHÄ hävdade uppfattningen har stöd i utbildningsplanen (fastställd
av UHÄ 1985-06-26). Däri omnämns inte genomgånget högskoleprov bland
behörighetsvillkoren, vilka anges under p. 5. Urvalsreglerna (p. 6) lyder
sålunda:

”Urval bland behöriga sökande till konservatorslinjen sker enligt närmare
bestämmande av antagningsmyndigheten dels genom särskilda antagningsprov,
dels genom högskoleprovet.”

Å andra sidan hävdas i den lokala antagningsmyndighetens informationsmaterial
till de sökande, att genomgång av högskoleprovet är ett obligatoriskt
moment. I informationsstencil 1985-03-07 från planeringsgruppen för konservatorslinjen
vid Göteborgs universitet anförs under rubriken ”Urvalsförfarandet,
steg för steg” i punkt 3:

”De sökande genomgår högskoleprovet den första lördagen i maj. Den
sökande väljer själv provort, se särskild information.

Högskoleprovet är obligatoriskt. Det får således en något annorlunda roll
än vid ansökan till annan utbildning. Provresultatet kommer att tillmätas viss
vikt vid urval av de 30 sökande som kallas till den slutliga prövningen.”

Att de för antagningen ansvariga organen vid universitetet avsett, att
deltagande i högskoleprovet skall vara obligatoriskt för de sökande till
konservatorslinjen, bestyrkes ytterligare av vissa formuleringar i rektorsämbetets
skrivelse till UHÄ 1985-02-26, vari universitetet föreslog föreskrifter
för antagningen. Rektorsämbetet anslöt sig till förslagen i en PM, som
utarbetats av planeringsgruppen för linjen. I denna PM anförs att högskoleprovet
skall användas som exklusivt underlag för att mäta och bedöma
faktorn ”förutsättningar för teoretiska studier”. Redogörelsen för vad den
sökande skall göra i samband med anmälan till linjen innehåller följande
passus: ”Samtidigt har den sökande att inge anmälan om deltagande i
högskoleprovet.” I ett annat avsnitt av de föreslagna riktlinjerna befästs
ytterligare intrycket av att deltagande i provet ses som obligatoriskt: ”De
sökande genomför första lördagen i maj högskoleprovet. Provet genomförs
på det provställe som den sökande önskar.”

Berörda organ vid Göteborgs universitet å ena sidan och UHÄ å andra
sidan förefaller sålunda att ha haft delvis motstridiga uppfattningar om
högskoleprovets funktion vid antagningen till konservatorslinjen. Man synes
ha varit enig om att med stöd av friheten att utforma ”skräddarsydda”
behörighets- och urvalsregler jämlikt stadgandet i 5 kap. 49 a § HF tillmäta

högskoleprovet en större betydelse vid antagningen, än det har jämlikt 5 kap.
30 § HF vid antagningen till ett stort antal andra linjer i högskolan. Sålunda
skulle samtliga sökande, oavsett utbildningsbakgrund och sätt att uppfylla de
allmänna och särskilda behörighetskraven, meritvärderas med avseende på
”förutsättningar för teoretiska studier” enbart på basis av uppnått resultat på
högskoleprovet. Denna ordning innebär, att en studerande som ej genomgått
provet får 0 poäng för faktorn förutsättningar för teoretiska studier, även
om vederbörande uppfyllt de teoretiska behörighetskraven genom en
fullständig gymnasieutbildning med högsta betyg i samtliga ämnen. Vid
rangordningen inför urvalet skulle sedan uppnådd poäng på högskoleprovet
sammanvägas med övriga faktorer, som tillmättes betydelse. Dessa var
hantverksskicklighet, styrkt genom tidigare erfarenheter samt arbetsprover,
färg- och formsinne, styrkt genom arbetsprover, samt motivation, styrkt
genom intervjuer och arbetsprover. Resultatet på högskoleprovet förutsattes
vid sammanvägningen viktas tämligen lågt.

Skillnaden i synsätt gällde frågan, om högskoleprovet skulle vara frivilligt -ehuru måhända i praktiken en nödvändig förutsättning för antagning,
beroende på konkurrensläget - eller obligatoriskt i den meningen, att ingen
som inte genomgått provet överhuvudtaget skulle kunna ifrågakomma för
antagning, oavsett hur goda meriter vederbörande hade i avseende på övriga
urvalsfaktorer. Det senare synsättet skulle inebära, att genomgånget högskoleprov
i realiteten fick innebörden ett ytterligare behörighetskrav, ehuru det i
utbildningsplanen upptogs som en av flera parametrar, på vilka urvalet bland
behöriga sökande skulle grundas. Det torde inte råda någon tvekan om att
UHÄ skulle ha haft rätt att föreskriva genomgånget högskoleprov med viss
uppnådd poängsumma som behörighetskrav till linjen, under förutsättning
att de sökande erbjudits möjlighet att genomgå provet utan avgift. Då provet
emellertid är avgiftsbelagt, hade en sådan ordning ej kunnat förenas med
gällande bestämmelser avseende rätt att ta ut avgifter av sökande till
högskoleutbildning.

Den syn på högskoleprovets funktion vid antagningen som berörda organ
vid Göteborgs universitet synes ha haft, att döma av bl. a. informationen till
de sökande, är alltså oförenlig med gällande bestämmelser. Om deltagande i
provet skall vara ett i formell mening obligatoriskt villkor för antagning,
måste dels detta villkor klart framgå av behörighetsbestämmelserna i
utbildningsplanen, dels de sökande beredas tillfälle att genomgå provet utan
avgift. Om provet däremot skall ha den funtion som UHÄ hävdat att det haft
vid hittills genomförda antagningar - en möjlighet för samtliga sökande,
oavsett behörighetsgivande bakgrund, att frivilligt förbättra sina meriter
inför urvalet - måste detta klart framgå av informationen till de studerande.

Kontakter under utredningen av detta ärende med ansvarig befattningshavare
vid Göteborgs universitets enhet för lokal antagning har givit vid
handen, att man där, i vart fall numera, helt delar UHÄ:s uppfattning om
högskoleprovets funktion vid antagningen till konservatorslinjen. Under
dessa förhållanden har den information som bibringats de studerande varit
klart missvisande på denna punkt. Jag utgår från att antagningsmyndigheterna
i framtiden beaktar gällande begränsningar i rätten att ålägga de sökande
obligatoriska avgifter samt omarbetar informationsmaterialet, så att det på

ett riktigt sätt åskådliggör högskoleprovets funktion vid antagningen. Det är
härvid även önskvärt, att informationsmaterialet klargör den inbördes vikt
som tillmätes olika slag av meriter vid urvalet. En sådan information
underlättar för den enskilde sökande att bedöma, hur angeläget det är att
genomgå högskoleprovet.

Bristfällig handläggning av ärende rörande uppskov med
betalning av studiemedelsavgift. Frågor om myndighets
kontroll över sina ADB-system samt om kraven på myndighets
service och hjälp åt enskild part i förvaltningsärende

(Dnr 2230-1987)

I en skrivelse begärde Bo Selmer, att JO skulle granska centrala studiestödsnämndens
handläggning av ett ärende rörande hans hustrus, Kerstin Selmer,
återbetalning av studiemedel under 1987. Klagomålen gällde dels handläggningen
i samband med ansökan om uppskov med återbetalningen, dels
hanteringen på verkställighetsstadiet, sedan CSN beslutat om reducerad
avgift (ett beslut som fastställts av kammarrätten efter överklagande).
Klaganden påtalade ett stort antal felaktigheter och missgrepp, vilka
förorsakat makarna Selmer mycket onödigt besvär. Bl. a. hade irrelevanta
och ogrundade krav på avgiftsinbetalning upprepade gånger tillställts Kerstin
Selmer även efter löften från CSN:s handläggare, att felen skulle rättas till.
Enligt klagandens uppfattning hade CSN:s handläggning av ärendet som
helhet varit undermålig och ägnad att framkalla tveksamhet om de inblandade
handläggarnas förmåga och kompetens att sköta sina befattningar. Han
ifrågasatte även om CSN i ärendet uppfyllt förvaltningslagens krav på service
och hjälp till den enskilde.

Efter remiss inkom CSN med yttrande, av vilket sammanfattningsvis
framgick följande.

De faktiska omständigheterna i ärendet var i allt väsentligt korrekt
återgivna i Bo Selmers skrivelse. En serie missgrepp och felaktigheter hade
förekommit under handläggningen, vilka sammantagna givit ett intryck av
inkompetens och dåliga rutiner och vilka CSN beklagade. Reglerna för
återbetalning av studiemedel var komplexa, och CSN:s datasystem för
hantering av återbetalningsärenden rörande totalt 640 000 återbetalningsskyldiga
var därför stort och komplicerat och bestod av flera delsystem.
Huvudorsakerna till de många fel som inträffat vid handläggningen av
Kerstin Selmers ärende var ärendets unika karaktär samt anhopningen av
ovanliga omständigheter i kombination med ofullkomligheter i datasystemen
samt ”den mänskliga faktorn” (felaktig registrering av en kammarrättsdom).
Myndigheten måste i anledning av det inträffade se över sina rutiner med
utökad kontroll och utbildning. Datasystemet vad gällde rättelser i reskontran
skulle förbättras under 1989.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 25 januari 1988 följande.

Handläggningen av Kerstin Selmers återbetalningsärende innefattar så
många fel och brister, att den som helhet betraktad måste sägas med klar
marginal ligga under den kvalitetsnivå som skäligen kan fordras. I detta fall
har bristerna medfört onödigt arbete och extra besvär för den enskilde, men
samma slags fel och brister kan i andra fall jämväl leda till ekonomiska
förluster. Bristerna är sålunda allvarliga, och CSN bör snarast vidta kraftfulla
åtgärder till undvikande av upprepningar.

Vad jag finner mest betänkligt är den till hjälplöshet gränsande oförmågan
att rätta till tidigare felaktigheter, om vilka tjänstemännen varit medvetna.
Av anmälan framgår att klaganden flera gånger telefonledes anmärkt på krav
avseende oreducerad avgift, som skickats ut långt efter det att beslut fattats
om avgiftsreducering, och på aviseringar om påminnelseavgift avseende
inbetalningar som Kerstin Selmer ej varit skyldig att göra, eller som hon
verkställt i laga tid och med korrekt belopp. Varje gång har CSN lovat att
rätta till felen eller att försöka rätta till dem, men senare kravbrev har visat att
inga åtgärder haft märkbar effekt. CSN skriver i sitt yttrande rörande ett av
dessa fel:

”Selmer påtalade felet och CSN lovade att åtgärda det. Det verifierades
tillsammans med en ursäkt för den olägenhet detta orsakat i brev till Selmer
den 12 juni 1987. Någon ändring ägde inte rum trots försök från handläggarens
sida utan Selmer fick en avi för period 2 på det ursprungliga beloppet
samt påminnelse på period 1 för att det högre beloppet inte erlagts.”

Det är enligt min uppfattning oacceptabelt, att ADB-system och -program,
som utnyttjas vid myndighetsutövning, fungerar så illa, att ansvariga
handläggare inte förmår rätta uppenbara fel, och att datorerna trots
handläggarnas försök till rättelse fortsätter att automatiskt tillsända den
enskilde ogrundade krav. Utredningen i detta ärende ger intrycket, att
CSN:s stora och komplicerade ADB-system för återbetalningsärenden
fungerar tillfredsställande i den stora massan av rutinärenden som följer
normalmallen, men att systemet inte klarar alltför komplicerade ärenden
med ett flertal udda eller unika inslag. Det synes också brista i manuell
kontroll och överblick samt i möjlighet att lyfta ut ett udda ärende ur
ADB-systemet och göra det till föremål för manuell hantering.

Jag utgår från att min allvarliga kritik leder till att nödvändig översyn och
förbättring av program och rutiner prioriteras högt och genomförs skyndsamt.
Den förbättring avseende reskontrasystemet som enligt CSN:s yttrande
planeras till 1989 bör om möjligt tidigare läggas. Om en tidigareläggning ej
kan genomföras, bör i avbidan därpå temporära åtgärder vidtas som
motverkar risken för upprepningar.

Den ovan framförda kritiken avser handläggningen efter beslutet om
reducering av 1987 års avgift. Vad gäller händelserna dessförinnan delar jag
klagandens och CSN:s uppfattning, att hanteringen från myndighetens sida
varit onödigt omständlig. De besked som olika tjänstemän lämnat har delvis
varit motstridiga, vilket lett till att Kerstin Selmer måst ge in samma ansökan
flera gånger. CSN borde, som man själv anför i sitt yttrande, ha avstått från
att begära ny ansökan på en annan blankett och i stället behållit den första
ansökan och infordrat eventuellt nödvändiga kompletterande upplysningar

inför prövningen av ansökan. Som klaganden antytt uppfyller handläggningen
knappast kraven enligt 4 § förvaltningslagen på service och hjälp åt den
enskilde, och inte heller rimmar den väl med kraven i 7 § att ärenden skall
handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt. Det måste dock noteras,
att den nya förvaltningslagen med sitt starkare betonande av myndigheternas
serviceskyldighet trädde i kraft först 1987-01-01, och att flertalet av CSN:s
åtgärder i samband med Selmers ansökan om uppskov företogs före detta
datum.

Med ovan framförda, delvis mycket allvarliga, kritik avslutas ärendet.

Fråga om rektorsämbete vid universitet samt ordförande i
områdesstyrelse agerat lagligt och korrekt i ärende rörande
bl. a. eventuellt skiljande av institutionsprefekt från hans
uppdrag. Tillika fråga om prefektförordnandets arbetsrättsliga
status - anställning eller uppdrag?

(Dnr 223-1986)

Docenten Staffan Fogelmark förordnades våren 1985 att vara prefekt för
klassiska institutionen vid Lunds universitet fr. o. m. den 1 juli 1985. En
schism mellan Fogelmark och de tre professorerna vid institutionen ledde
under hösten 1985 till att rektorsämbetet vid universitetet på initiativ av
ordföranden för områdesstyrelsen för humaniora och teologi, professor Jarl
Hemberg, tog upp förhållandena vid klassiska institutionen till utredning. I
denna utredning var frågan om Fogelmarks fortsatta prefektskap ett centralt
tema. Genom beslut av rektorsämbetet fråntogs Fogelmark mot sin vilja
rätten att fullgöra sitt uppdrag som prefekt.

I en skrivelse till JO begärde Fogelmark granskning av ärendets handläggning
inom Lunds universitet. Klagomålen riktades dels mot professor
Hemberg, dels mot rektorsämbetet. I sammanfattning av sin skrivelse
anförde Fogelmark följande.

Härmed får jag anhålla, att JO prövar huruvida professor Jarl Hemberg har
förfarit felaktigt genom att han, sedan jag hade blivit misshandlad och hotad
till livet av en lärare vid klassiska institutionen vid Lunds universitet, har
utsatt mig för otillbörliga påtryckningar att inte anmäla övergreppet till
polisen och, sedan det anmälts, att avstå från ”processande” mot gärningsmannen.

Vidare får jag anhålla, att JO prövar huruvida rektorsämbetet vid Lunds
universitet

1. förfarit lagstridigt genom att i beslut den 16 december 1985 suspendera
institutionsstyrelsen vid klassiska institutionen,

2. förfarit felaktigt genom att inte låta mig som part få föreskriven insyn i den
utredning om arbetsförhållandena vid institutionen, som initierades på
grund av beslutet den 16 december 1985,

3. åsidosatt sitt utredningsansvar och kravet på att i sin myndighetsutövning
iaktta saklighet och opartiskhet genom att inte vidta åtgärder för att bota
de uppenbara och påtalade bristerna i den nyss berörda utredningen, trots

att underlaget för denna var avsett att ligga till grund för ett myndighetsbeslut,

4. åsidosatt kravet på att i sin myndighetsutövning iaktta saklighet och
opartiskhet genom att vid flera sammanträden utsätta mig för påtryckningar
att avgå som prefekt vid institutionen, trots att den nyss berörda
utredningen inte hade kunnat påvisa en enda tjänsteförseelse av mig,

5. förfarit lagstridigt genom att i beslut den 21 april 1986 vägra mig att
återinträda som prefekt vid institutionen, och att på nytt suspendera
institutionsstyrelsen,

6. förfarit felaktigt genom att föreslå universitetsstyrelsen att fatta ett
olagligt beslut om att avstänga mig som prefekt i fullt medvetande om
beslutets olaglighet, samt

7. förfarit lagstridigt genom att ämbetet - sedan universitetsstyrelsen den 5
juni 1986 förkastat ämbetets förslag att avstänga mig som prefekt såsom
varande olagligt - i beslut påföljande dag avstängt mig som prefekt och på
nytt suspenderat institutionsstyrelsen.

Rektorsämbetet yttrade sig på anfordran och avvisade därvid samtliga
anklagelser som Fogelmark riktat mot Hemberg resp. ämbetet.

Förutom ytterligare skrivelser från Fogelmark och rektorsämbetet tillfördes
ärendet under utredningen hos JO skrivelser från SACO/SR-rådet vid
Lunds universitet, företrätt av docenten Bo Westerhult, från förvaltningschefen
Sverker Oredsson samt förvaltningstjänstemännen Åke Göransson,
Birgitta Eriksson och Kent Olsson, samt från professorerna Birger Bergh och
Stig Rudberg. Genom rektorsämbetets försorg tillfördes ärendet protokoll
från central tvisteförhandling mellan SACO/SR-S och UHÄ avseende
”rättstvist i anledning av universitetets i Lund vidtagna åtgärder mot
prefekten vid den klassiska institutionen Staffan Fogelmark” och vidare
kopia av justitiekanslerns beslut 1987-05-08 i ärende nr 794-86-20, där JK haft
att bedöma vissa frågor av intresse i förevarande ärende.

JO Ragnemalm anförde i beslut den 28 januari 1988 följande.

Jag tar inledningsvis upp till övervägande frågan om prefektförordnandets
arbetsrättsliga status, eftersom denna fråga har principiell betydelse vid en
rättslig bedömning av berörda universitetsorgans agerande i ärendet.
Därefter behandlas Fogelmarks olika anmärkningar, huvudsakligen i den
ordning han tagit upp dem i sin anmälan.

1. Prefektförordnandets arbetsrättsliga status

I ärendet har vid flera tillfällen de olika aktörerna diskuterat, huruvida

förordnandet att vara prefekt vid en universitetsinstitution i sig är att anse

som en anställning, varigenom prefekten i denna sin egenskap blir arbetstagare,
eller om det har karaktären av uppdrag, vilket inte självständigt
konstituerar en arbetsgivar-arbetstagarrelation. Frågan är av central betydelse,
eftersom reglerna i bl. a. LAS och LOA, som skyddar arbetstagare
från att skiljas från anställning, om inte vissa bestämda förutsättningar är för
handen, blir tillämpliga på prefektförordnandet endast om det som sådant
anses ha karaktären av anställning.

Såväl klaganden och SACO/SR-rådet, företrätt av docenten Westerhult,
som rektorsämbetets utredare byråchefen Göransson och avdelningsdirektö -

ren Eriksson hävdar, att prefekten i denna sin egenskap är arbetstagare och
sålunda under förordnandetiden kan skiljas från uppdraget endast om
förutsättningarna för uppsägning enligt 7 kap. 2 § LOA eller för avsked
enligt 11 kap. 1 eller 2 § LOA är för handen. (Enligt 18 kap. 13 §
högskoleförordningen, i den lydelse som gällde då Fogelmark förordnades,
skulle prefekt förordnas för viss tid, vanligen tre år, varför uppsägning jml. 7
kap. 2 § LOA då inte skulle kunna komma i fråga.) Klaganden och
SACO/SR-rådet har med stor bestämdhet hävdat, att prefekten i denna sin
egenskap omfattas av arbetstagarbegreppet i LAS och LOA, medan
rektorsämbetets utredare har kommit till samma slutsats med något lägre
grad av säkerhet.

Mot ovan redovisade uppfattning har rektorsämbetet i sitt yttrande anfört
stor tveksamhet. Ämbetet synes snarast luta åt att betrakta prefektförordnandet
som ett uppdrag, vilket ej omfattas av arbetstagarbegreppet, men
förefaller ha avstått från att vid MBL-förhandlingar och inför universitetsstyrelsen
driva denna uppfattning mot sina egna utredares mening.

Som stöd för uppfattningen, att den person som förordnas som prefekt
härigenom skulle bli att anse som arbetstagare i LAS:s och LOA:s mening,
hänvisas i ärendet till uttalanden i förarbetena till LAS och till MBL, till
utredning i SAV cirkulär 1984 A 16 p. 3.1 samt till utvecklingen i praxis. Man
har särskilt betonat, att utvecklingen i rättspraxis varit, att uppdrag mer och
mer betraktas som anställningar, samt att statsmakterna uttalat, att den
pågående utvecklingen mot en mer vidsträckt tillämpning av arbetstagarbegreppet
bör fortgå, och att avgörandet i tveksamma fall bör utfalla till förmån
för bedömningen, att det är fråga om ett arbetstagarförhållande. Klaganden
har särskilt pekat på att prefektsysslan uppfyller samtliga de kriterier för
anställning som anges i SOU 1975:1 (s. 722) och citeras i SAV cirkulär 1984
A 16. Han har även särskilt åberopat rättsfallet AD 1977 nr 18 till stöd för sin
uppfattning, att ”det inte kan råda någon tvekan om att prefektsysslan
arbetsrättsligt är att anse som anställning”.

Rektorsämbetet har inte utvecklat grunderna för sin avvikande uppfattning.
Man har i yttrande hit endast anfört, att man ingalunda är övertygad om
riktigheten av den uppfattning som uttryckts av ämbetets utredare ”att
prefektuppdraget är en anställning i arbetsrättslig mening”.

För egen del konstaterar jag, att det i 18 kap. 13 § högskoleförordningen,
där regler ges om förordnande av institutionsprefekter, uttryckligen talas om
uppdrag som prefekt. Högskoleförordningens regler om prefekter sågs över i
samband med LÄTU-reformens genomförande 1986, och 18 kap. 13 §
ändrades så sent som 1987. Vid dessa tillfällen har normgivaren bibehållit
beteckningen uppdrag på prefektsysslan, trots att den omtalade utvecklingen
i rättspraxis mot att mer och mer betrakta olika typer av uppdrag som
anställningar var väl känd. Visserligen betonas i SAV cirkulär 1984 A 16
(s. 22) att beteckningen inte är avgörande för klassificeringen av en syssla
som uppdrag eller anställning, utan att det kommer an på om de kriterier är
uppfyllda, som tillämpas i rättspraxis för att avgöra om anställning föreligger.
I det sammanhanget åsyftas emellertid beteckningar som parterna använder
sig av i uppdragsavtal. Det fordras enligt min uppfattning starkare skäl för att
i rättstillämpningen frångå den gränsdragning som normgivaren gjort genom

användningen av beteckningar i gällande och nyligen utfärdad författning.

Klaganden och docenten Westerhult refererar till den arbetsrättsliga
diskussionen i anslutning till tillkomsten av 1970-talets trygghetslagstiftning
och i praxis (främst ett antal avgöranden av AD) därefter. Denna diskussion
rör främst spörsmålet, huruvida uppdragstagaren i realiteten intar en
självständig ställning i förhållande till uppdragsgivaren (t. ex. som konsult),
eller om uppdragsförhållandet innefattar så betydande moment av bundenhet
och/eller varaktighet, att det är befogat att tala om ett anställningsliknande
förhållande mellan parterna. Stundom ställs härvid mot varandra
begreppen självständig uppdragstagare och arbetstagare. Denna arbetsrättsliga
diskussion och begreppsbildning är inte omedelbart relevant för den i
förevarande ärende aktuella typen av uppdrag, vilket väsentligen består i att
uppdragsgivaren inom ramen för ett redan bestående anställningsförhållande
tilldelar uppdragstagaren vissa särskilda arbetsuppgifter (inkluderande
ledningsansvar) i utbyte mot andra uppgifter, som normalt ingår i tjänsten.

Bakom motivuttalandena till stöd för tendensen mot en mer vidsträckt
tillämpning av arbetstagarbegreppet samt den tydliga utvecklingen i praxis i
sådan riktning torde inte minst ligga en strävan att vidga kretsen av personer,
som kommer i åtnjutande av den ekonomiska och sociala trygghet som bl. a.
LAS och LOA förlänar arbetstagare. Denna faktor måste anses väga mindre
tungt i fråga om ett tilläggsuppdrag, som endast kan ges till den som redan
genom annan anställning är arbetstagare hos uppdragsgivaren och sålunda
redan åtnjuter anställningsskydd jämlikt LAS och/eller LOA. Prefektuppdraget
är av denna karaktär. Det får enligt 18 kap. 14 § högskoleförordningen
ges endast åt arbetstagare vid institutionen, som uppfyller vissa angivna
behörighetskrav.

Vid en analys av prefektens skyldigheter och rättigheter framkommer
sysslans karaktär av tilläggsuppdrag inom ramen för bestående anställning
mycket tydligt. Den lärare som förordnas som prefekt har i allmänhet
heltidstjänst vid institutionen. Omfattningen av lärarens tjänstgöring ändras
inte men väl arbetsuppgifternas innehåll och fördelning. Detta framgår
numera av den s. k. bemanningsplanen, i vilken en väsentlig del av
prefektens arbetstid inom ramen för lärartjänsten avsätts för de arbetsuppgifter
som enligt 15 kap. 22 § högskoleförordningen åligger prefekten,
medan omfattningen av hans ordinära arbetsuppgifter som lärare (undervisning,
examination, forskning m.m.) i motsvarande mån minskas. (Före
LÄTU-reformen 1986 kompenserades prefekten på motsvarande sätt genom
beslut om nedsättning av den i lärartjänsten ingående undervisnings- och
examinationsskyldigheten.) Härutöver erhåller prefekten en viss ekonomisk
ersättning i form av uppdragstillägg till lönen. Denna är mycket låg i
förhållande till åliggandenas omfattning och betydelse. Arvodet utgör
närmast en form av lönehöjning, som ger ersättning för det ökade ansvar och
de särskilt kvalificerade arbetsuppgifter som läraren för viss tid åtagit sig
inom ramen för sin anställning. Dess nivå framstår som rimlig endast i ljuset
av det förhållandet, att den väsentliga kompensationen består i minskning av
de arbetsuppgifter som normalt ingår i lärartjänsten.

En ytterligare omständighet, som ger stöd för uppfattningen att prefektsysslan
är ett tilläggsuppdrag snarare än en anställning, är att sättet att utse

prefekter markant avviker från de former som gäller för ledigkungörande
och tillsättning av tjänster inom högskolan. På denna punkt skiljer sig den
författningsmässiga regleringen helt från vad som gällde i rättsfallet AD 1977
nr 18, varför detta rättsfall enligt min mening inte kan åberopas till stöd för
uppfattningen, att prefekten skall anses som arbetstagare. I AD 1977 nr 18
gällde tvisten entledigande av en institutionsföreståndare vid lärarhögskola.
Enligt vid tiden för tvisten gällande förordning för lärarhögskolorna (92 §)
fanns vid dessa högskolor särskilda tjänster som institutionsföreståndare.
Dessa arvodestjänster ledigkungjordes och tillsattes genom ett förfarande,
som reglerades i 129 §. Det torde därför i målet ha varit ostridigt, att det
rörde sig om en uppsägning från tjänst, och att anställningsskyddslagens
regler skulle tillämpas. I den nu gällande högskoleförordningens 18 och 19
kapitel finns regler om olika typer av tjänster inom högskolan. Bland dessa
finns ej tjänst som prefekt, utan prefektsysslan betecknas, som ovan anförts,
i 18 kap. 13 § som ett uppdrag.

Jag finner med stöd av ovan anförda omständigheter ej skäl att mot
högskoleförordningens uttryckliga lydelse betrakta prefektuppdraget som en
anställning. Därför kommer jag, då jag tar ställning till av Fogelmark anförda
klagomål, att utgå från att universitetsorganen ej varit förpliktigade att iaktta
reglerna i LOA om skiljande av arbetstagare från anställning, då de handlagt
frågan om byte av prefekt.

2. Klagomålen mot professor Jarl Hemberg

Professor Hemberg var ordförande för områdesstyrelsen för humaniora och
teologi. Detta organ har bl. a. att - på universitetsstyrelsens delegation -besluta om förordnande av prefekter vid institutioner inom området.
Områdesstyrelserna är för Lunds universitet speciella organ, vilka inrättats
genom lokalt beslut, och beträffande vilka ingen särskild reglering finns i
högskoleförfattningarna. Den beslutskompetens som de besitter förlänas
dem av universitetsstyrelsen, rektorsämbetet eller olika nämnder med stöd
av de allmänna delegeringsreglerna i högskoleförordningen, t. ex. 10 kap.
11 §. Det är av visst intresse i ärendet att notera, att områdesstyrelsen, ehuru
den utser prefekt, ej har befogenhet att skilja prefekt från uppdraget. Denna
befogenhet tillkommer enligt 10 kap. 8 b § 1 stycket 5 p. högskolestyrelsen,
och den får enligt 10 kap. 11 § ej delegeras.

Hemberg har enligt utredningen i ärendet företagit följande åtgärder:

a) Han kallade klaganden till ett sammanträde med områdesstyrelsens
arbetsutskott 1985-08-26, vid vilket han enligt klaganden utsatte denne
för starka påtryckningar att avstå från polisanmälan mot Tsiparis, som
fyra dagar tidigare överfallit och hotat klaganden under en ämneskonferens.

b) Han skrev 1985-09-13 ett brev till klaganden, i vilket han kommenterade
oron på klassiska institutionen samt mot bakgrund därav dels vädjade till
klaganden att avstå från att processa mot Tsiparis (återta polisanmälan),
dels föreslog klaganden att begära entledigande från prefektuppdraget,
eftersom klaganden inte lyckats ”främja goda arbets- och studieförhållanden
och ett gott samarbete inom institutionen”.

c) Han vände sig i början av december 1985 till förvaltningschefen och
begärde, att klaganden skulle skiljas från prefektuppdraget, och att
klassiska institutionen under begränsad tid skulle ”ställas under förmyndarskap”.
Denna hänvändelse hade föregåtts av en uppvaktning hos
Hemberg, vid vilken professorerna i latin, grekiska och antikens kultur
och samhällsliv begärt, att ifrågavarande åtgärder skulle vidtagas.

Klaganden hävdar, att Hemberg vid sammanträdet den 26 augusti och i
brevet den 13 september utsatt klaganden för starka och otillbörliga
påtryckningar för att förmå honom att avstå från att agera mot Tsiparis, och
att Hemberg därvid som påtryckningsmedel använt hot om att skilja
klaganden från prefektuppdraget. Enligt rektorsämbetet är sammankopplingen
av Hembergs åtgärder en konstruktion, skild från det verkliga
förhållandet. Rådet att avstå från att driva rättssaken mot Tsiparis vore
uttryck för en omtanke om de inblandade parterna och om institutionens och
universitetets anseende, medan initiativet till byte av prefekt föranletts av att
flera personer på institutionen kontaktat Hemberg och påkallat ett ingripande.

Universitetets yttrande i ärendet innefattar ej något bemötande från
Hemberg själv av klagandens anmärkningar mot hans ageranden. Eftersom
Hemberg numera är avliden, kan utredningen inte kompletteras på den
punkten. Då det sålunda endast föreligger andrahandsuppgifter om Hembergs
bevekelsegrunder för att verka för ett prefektbyte, anser jag mig ej
kunna uttala kritik mot Hemberg för otillbörlig påverkan i rättssak. Jag
finner dock anledning att göra det allmänna påpekandet, att det är angeläget
att tjänstemän i överordnad ställning utformar brev och skrivelser till
underlydande och kolleger klart och entydigt, så att inte avsikter och motiv
kan missförstås. Hembergs brev till Fogelmark den 13 september 1985 har
härvidlag - om hans avsikter och motiv var de som rektorsämbetet hävdat -fått en mindre lyckad utformning. Det är därför inte orimligt, att Fogelmark
- särskilt mot bakgrund av händelserna i augusti - kom att uppfatta brevet så
som han gjorde.

Hemberg avslutade sitt brev den 13 september med att informera
Fogelmark om att han, därest denne inte själv begärde entledigande,
övervägde att föreslå områdesstyrelsen att utse ny prefekt. Fogelmark har
tolkat detta som att Hemberg, för att öka tyngden i sina påtryckningar, sökte
ge sken av att han hade större befogenheter än som realiter var fallet. Enligt
rektorsämbetet är anklagelsen oriktig. Ämbetet menar, att Hemberg
verkligen trott, att områdesstyrelsen hade befogenhet att avsätta prefekter,
som den själv tillsatt. Man finner detta föga märkligt och hänvisar till att
frågan om prefektuppdragets arbetsrättsliga status förblivit oklar, även
sedan juridisk expertis kopplats in.

Även när det gäller denna anklagelse finner jag mig av principiella skäl
böra avstå från att kritisera Hembergs agerande, då han inte personligen fått
tillfälle att yttra sig. Jag önskar dock tillfoga, att jag i motsats till
rektorsämbetet finner det högst anmärkningsvärt, om ordföranden i en
områdesstyrelse skulle sakna kännedom om de för kompetensavgränsningen
centrala reglerna i 10 kap. 8 b § högskoleförordningen och därtill börja agera

i ett känsligt ärende utan att först göra klart för sig, var gränsen går för det
egna organets kompetens. Av nämnda stadgande framgår klart, att endast
universitetsstyrelsen hade rätt att skilja klaganden från prefektuppdraget,
detta alldeles oavsett hur man bedömde frågan om uppdragets arbetsrättsliga
karaktär.

3. Klagomålen mot rektorsämbetets handläggning

Fogelmarks klagomål mot rektorsämbetet framgår översiktligt av bil. 1
(utelämnad här). Jag kommer i det följande att huvudsakligen pröva,
huruvida rektorsämbetet överskridit sina lagliga befogenheter vid fattandet
av vissa beslut, samt om ämbetets handläggning av ärendet i övrigt i några
hänseenden strider mot gällande författningar. Att anlägga rena lämplighetssynpunkter
på i och för sig lagliga beslut och handläggningsåtgärder ligger
däremot väsentligen utanför min bedömning.

Rektorsämbetet har i sitt yttrande avvisat samtliga anklagelsepunkter.
Ämbetet stödjer sig väsentligen på stadgandena i 17 § högskolelagen och 11
kap. 5 § högskoleförordningen, vari föreskrivs att rektorsämbetet under
styrelsen fortlöpande skall ha det närmaste inseendet över allt som rör
högskoleenheten. Man åberopar särskilt första och tredje punkterna i andra
stycket av nämnda stadgande i högskoleförordningen, vari rektorsämbetet
ålägges dels att ”verka för goda villkor för utbildning, forskning och
utvecklingsarbete samt för goda arbetsförhållanden”, dels att ”vidtaga eller
hos högskolestyrelsen föreslå de åtgärder som behövs eller är lämpliga i fråga
om verksamheten vid högskoleenheten”. Rektorsämbetet vid Lunds universitet
menar sig i nämnda stadganden finna lagligt stöd för de åtgärder man
vidtagit i ärendet. Vidare synes man anse, att de vidtagna åtgärderna varit
lämpliga och i viss omfattning nödvändiga på grund av utvecklingen vid
klassiska institutionen.

Ledningsfunktionerna vid ett universitet är uppdelade på ett stort antal
organ, och ledningsorganisationen är tämligen komplicerad. På central nivå
utövas ledningen främst av universitetsstyrelsen och rektorsämbetet, vilkas
åligganden och inbördes förhållanden regleras i 10 och 11 kap. högskoleförordningen.
Det övergripande ansvaret för forskning och utbildning på
fakultets-/sektionsnivå ligger på fakultets-/sektionsnämnder resp. linjenämnder
(på vissa håll sammanslagna utbildnings- och forskningsnämnder
eller fakultetsstyrelser). Vid Lunds universitet finns också de ovan nämnda
områdesstyrelserna. Den väsentliga forsknings- och utbildningsverksamheten
bedrivs vid institutioner och vissa andra arbetsenheter. Institutionerna
leds i normalfallet av institutionsstyrelse och prefekt (15 kap. 5 och 6 §§
högskoleförordningen), i undantagsfall av enbart prefekt (15 kap. 11 §
nämnda förordning). Ansvarsfördelningen och samspelet mellan dessa organ
regleras väsentligen genom olika stadganden i högskoleförordningen. Av
dessa är vissa mycket allmänt hållna, t. ex. de av rektorsämbetet i Lund
åberopade stadgandena i 11 kap. 5 §, medan andra är betydligt mer
preciserade, såsom exempelvis det av klaganden åberopade stadgandet i 15
kap. 11 §. Tolkning och tillämpning av dessa olika stadganden har en central
betydelse vid den rättsliga bedömningen av rektorsämbetets agerande.

3.1 Rektorsämbetets beslut 1985-12-16

I anledning av dels professor Hembergs ovan berörda uppvaktning, dels ett
brev från advokat Nils Gårder, som företrädde Tsiparis i dennes konflikt med
Fogelmark, beslöt rektorsämbetet den 16 december 1985

att låta genomföra en utredning om arbetsförhållandena vid klassiska
institutionen (med frihet för utredarna att initiera ett organisationsutvecklingsprojekt),

att under den tid utredningen pågick suspendera prefekten (som gått med
på att träda tillbaka under denna begränsade tid) och institutionsstyrelsen,
att klassiska institutionen under den tid utredningen pågick skulle
administreras av områdesstyrelsen och styras enligt 15 kap. 11 § högskoleförordningen
(prefektstyre) samt

att uppdra åt områdesstyrelsen att närmare bestämma formerna för
administrationen av institutionen.

Områdesstyrelsen uppdrog samma dag genom beslut av ordföranden (Hemberg)
åt utbildningsledaren Kent Olsson att under den aktuella tiden fullgöra
prefekts uppgifter vid institutionen.

Klaganden hävdar, att beslutet att suspendera institutionsstyrelsen strider
mot 26 § högskolelagen samt 15 kap. 5, 6,13 och 15 §§ högskoleförordningen,
att förutsättningarna för beslut om prefektstyre enligt 15 kap. 11 § HF ej
var uppfyllda, samt att Kent Olsson ej uppfyllde behörighetskravet för
prefekt enligt 18 kap. 14 § HF (att vara arbetstagare vid institutionen).
Klaganden framhåller även, att han led skada, och att hans ställning
försvagades, genom att institutionsstyrelsen ställdes åt sidan, eftersom
klaganden som prefekt åtnjöt ett starkt stöd från det övervägande flertalet av
styrelsens ledamöter. Rektorsämbetet anför å sin sida, att 11 kap. 5 § och 15
kap. 11 § HF ger stöd för de av ämbetet beslutade åtgärderna.

Beslutet att låta Fogelmark träda tillbaka från prefektuppdraget tillfälligt
under utredningsperioden var okontroversiellt, eftersom det baserades på en
överenskommelse mellan Fogelmark och rektorsämbetet. Överenskommelsen
gällde emellertid endast Fogelmarks personliga ställning, och han
hävdar, att han vid tiden för överenskommelsen utgick från att institutionen
skulle ledas av institutionsstyrelsen och den ställföreträdande prefekten.

Vad gäller de kontroversiella delarna av beslutet kan till en början
konstateras, att stadgandet i 15 kap. 11 § HF ej rätteligen kan åberopas till
stöd för rektorsämbetets beslut. De formella förutsättningarna var inte för
handen. Inga företrädare för de studerande hade begärt prefektstyre, och det
kan diskuteras huruvida de tre ämnesföreträdarna under rådande omständigheter
hade mandat att agera som ”företrädare för de anställda” vid
institutionen. Härtill kommer att rektorsämbetets beslut ej var det som anges
i 15 kap. 11 § HF, nämligen att ”institutionen skall förvaltas enbart av
prefekten” (alltså Fogelmark), utan fastmera att den skulle administreras av
områdesstyrelsen i former som det ankom på denna styrelse att bestämma
om. Hänvisningen till nämnda lagrum i rektorsämbetets beslut synes sålunda
vara inadekvat.

Härefter aktualiseras frågan, om de allmänt hållna stadgandena i 11 kap

5 § HF angående rektorsämbetes åligganden kan anses ge rektorsämbetet
befogenhet att åsidosätta regleringen i 15 kapitlet om styrformer vid
institution. Frågan måste principiellt besvaras nekande. 15 kapitlet innefattar
regler om ledning och förvaltning av institution, vilka måste anses vara
uttömmande. De avvikelser från den normala styrformen enligt 5 och 6 §§
som får förekomma är sålunda prefektstyre enligt 11 §, överförande av
institutionsstyrelses uppgifter (vissa eller samtliga) på linjenämnd, sektionsnämnd
eller utbildnings- och forskningsnämnd enligt 12 § samt överförande
av vissa ärendegrupper på institutionsnämnd enligt 17 §. Den form för
ledning och förvaltning av klassiska institutionen under utredningstiden som
rektorsämbetet valde saknar således stöd i högskoleförordningen. Avvikelserna
från de i författningen sanktionerade styrformerna var betydande.
Ansvaret för institutionens förvaltning lades på ett organ, som ej ingår i den i
högskoleförordningen förutsedda normala organisationsstrukturen, och vars
uppgifter huvudsakligen är sådana som delegerats av universitetsstyrelsen.
Prefektens funktioner överfördes inte på den ställföreträdande prefekten
utan på en förvaltningstjänstemän, som ej var arbetstagare vid institutionen.

Så väsentliga avvikelser från den i författning föreskrivna ordningen som
de nyss redovisade låter sig knappast rättsligt försvaras med en hänvisning till
rektorsämbetets övergripande ansvar enligt 11 kap. 5 § HF. Helt klart är att
ett universitet inte under någon längre tid får tillämpa en ordning för
institutionsledning och förvaltning som innebär brott mot bindande författningsföreskrifter.
Möjligen kan hävdas att den centrala ledningen skulle ha
rätt att inom ramen för sitt övergripande ansvar för verksamheten och i kraft
av sin ställning i den hierarkiska organisationen besluta om extraordinär
ordning för förvaltningen av en institution under en kort tidsperiod, när
institutionen råkat in i en allvarlig kris, och sådana exceptionella åtgärder
befinnes vara det enda sättet att rädda verksamheten. Den extraordinära
ledningens huvuduppgift skall i så fall vara att genomföra de organisatoriska
förändringar och den rekonstruktion som befinnes nödvändiga, för att
verksamheten skall kunna bedrivas i normala former. Ett förslag om sådan
tvångsförvaltning av institutionen är enligt min uppfattning ett ärende av
sådan principiell vikt, att beslutanderätten jämlikt 10 kap. 8 b § 1 stycket 3
alternativt 6 p. HF är förbehållen högskolestyrelsen. Under beredningen
inför styrelsens beslut bör berörda personer och organ såsom institutionsstyrelse,
prefekt och ställföreträdande prefekt ges tillfälle att yttra sig.
Universitetet skall givetvis även fullgöra sina förhandlings- och informationsskyldigheter
jämlikt MBL.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag, att rektorsämbetet klart
överskred sina befogenheter genom beslutet den 16 december 1985. Genom
beslutet gjordes betydande avsteg från reglerna i 15 kap. HF. Även om
beslutets innehåll möjligen skulle kunna försvaras med argumenten, att
krisen på institutionen krävde exceptionella åtgärder och att det rörde sig om
en endast kortvarig nyordning, kvarstår anmärkningen att betydande brister
vidlåder handläggningen. Rektorsämbetet borde sålunda ha berett institutionsstyrelsen,
prefekten och ställföreträdande prefekten tillfälle att yttra sig
över förslaget till tvångsförvaltning, iakttagit sina skyldigheter gentemot de
fackliga organisationerna enligt MBL samt förelagt universitetsstyrelsen sitt

24 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 1

förslag för avgörande. Tvisten med SACO/SR-S är utagerad genom den
förlikning som träffades vid central tvisteförhandling 1987-03-11, varvid
universitetet medgav, att man brutit mot rättsliga regler vid handläggningen
av ärendet, och förband sig att utge skadestånd till både Fogelmark och
SACO/SR-S. Jag ser mig föranlåten att uttala allvarlig kritik mot rektorsämbetet
på grund av det inträffade. Denna kritik innefattar en erinran om vikten
av att rektorsämbetet i framtiden med större noggrannhet beaktar de
författningsregler som begränsar dess kompetens och reglerar dess ärendehandläggning.

3.2 Rektorsämbetets ställningstaganden 1986-04-21

Vid sammanträdet den 21 april 1986 fattade inte rektorsämbetet något nytt
beslut, utan man hävdade att beslutet av den 16 december 1985 om
extraordinär förvaltning av klassiska institutionen fortlöpande gällde, eftersom
slutliga beslut i anledning av de i utredningen framlagda förslagen ej
fattats. Fogelmark, som ansåg utredningen slutförd i och med att den
avlämnats till rektorsämbetet, hade emellertid återkallat sitt medgivande att
under begränsad tid träda tillbaka från prefektuppdraget och meddelat sin
avsikt att återinträda som prefekt den 1 maj 1986 (Fogelmarks yttrande
1986-04-18 s. 32). Rektorsämbetets ställningstagande att negligera Fogelmarks
anmälan om återinträde innebar de facto ett nytt beslut, så till vida
som man lät det gamla beslutet bestå, trots att en väsentlig förutsättning
förändrats. Fr. o. m. den 1 maj var Fogelmark genom rektorsämbetets beslut
suspenderad från prefektuppdraget mot sin vilja.

Den kritik som ovan anförts mot beslutet 1985-12-16 drabbar i betydande
omfattning även ställningstagandet 1986-04-21. I och med att Fogelmarks
personliga ställning blivit kontroversiell mellan honom och rektorsämbetet,
borde ämbetet ha samrått med institutionsstyrelsens ledamöter och eventuellt
områdesstyrelsen, fullgjort förhandlingsskyldighet jämlikt 11 § MBL
samt därefter underställt universitetsstyrelsen sitt förslag rörande prefektskapet
för institutionen. Denna bedömning grundas på det förhållandet, att
befogenheten att skilja en prefekt från hans uppdrag under pågående
förordnandeperiod är förbehållen högskolestyrelsen enligt 10 kap. 8 b § 1
stycket 5 p. FIF och att förordningen ej innehåller något uttryckligt
bemyndigande för rektorsämbetet att under begränsad tid suspendera
prefekt mot vederbörandes vilja.

3.3 Rektorsämbetets förslag till universitetsstyrelsen 1986-06-05

Klaganden hävdar, att rektorsämbetet förfor felaktigt genom att föreslå
universitetsstyrelsen att den 6 juni besluta om avstängning av klaganden från
prefektuppdraget med stöd av 13 kap. 1 § LOA i klart medvetande om att
förslaget var olagligt.

Jag delar inte klagandens uppfattning på denna punkt. Uppfattningen, att
universitetsstyrelsen skulle ha handlat olagligt genom att skilja prefekten
från hans uppdrag, grundades på klagandens åsikt, att uppdraget arbetsrättsligt
vore att anse som en anställning, och att rekvisiten för avsked jämlikt 11

kap. 1 alternativt 2 § LOA eller avstängning jämlikt 13 kap. 1 § samma lag ej
vore uppfyllda. Som tidigare berörts delade emellertid inte rektorsämbetet
klagandens och utredarnas åsikt om uppdragets arbetsrättsliga status.
Rektorsämbetet framlade den 27 maj en PM, vilken mynnade ut i förslaget
att styrelsen skulle skilja Fogelmark från prefektuppdraget, en åtgärd som
styrelsen enligt 10 kap. 8 b § HF hade rätt att besluta om. Under förutsättning
att uppdraget ej vore att betrakta som anställning, kunde styrelsen
lagligen besluta i enlighet med förslaget, om den fann tillräckligt starka skäl
föreligga, detta trots att rekvisiten för avsked enligt 11 kap. LOA inte var
uppfyllda.

Under trycket av de fackliga organisationernas samfällda kritik ändrade
rektorsämbetet vid MBL-förhandlingen den 3 juni sitt förslag till att avse
avstängning från uppdraget till dess att annat beslutades, dock längst tills
uppdraget upphörde.

Mot bakgrund av rektorsämbetets anförda uppfattning om prefektuppdragets
arbetsrättsliga status kan man inte skäligen hävda, att ämbetets förslag
att styrelsen skulle skilja klaganden från uppdraget alternativt avstänga
honom från det under begränsad tid väcktes i medvetande om att förslagen
vore olagliga. Däremot fick det slutliga förslaget en anmärkningsvärd
motivering, då rektorsämbetet förordade, att det skulle fattas med stöd av 13
kap. 1 § LOA. Ämbetet hävdade ju, att LOA ej vore tillämplig på
uppdragsförhållandet, och det borde med hänsyn härtill ha varit naturligt att i
stället hänvisa till universitetsstyrelsens befogenhet jämlikt 10 kap. 8 b § HF
att skilja prefekt från uppdrag.

3.4 Rektorsämbetets beslut 1986-06-06

Sedan rektorsämbetets förslag att avstänga klaganden från prefektuppdraget
avslagits av universitetsstyrelsen, beslöt ämbetet påföljande dag, att organisationsöversynen
vid institutionen skulle fortsätta, och att under den tid detta
arbete pågick institutionen liksom dittills skulle förvaltas av områdesstyrelsen,
medan utbildningsledaren Kent Olsson skulle utöva prefektbefogenheterna.
Detta innebar, att man på obestämd tid förlängde giltigheten av
beslutet den 16 december 1985 att suspendera institutionsstyrelsen samt
ställningstagandet den 21 april 1986 att ej låta klaganden fullgöra sina
uppgifter som prefekt, trots att han meddelat att han önskade återinträda.

Beslutet tolkas av klaganden som ett häpnadsväckande trots mot universitetsstyrelsen.
Han hävdar också, att det strider mot ett flertal stadganden i
högskolelagen och högskoleförordningen.

Rektorsämbetet hävdar å sin sida, att detta beslut hade universitetsstyrelsens
stöd, eftersom vad som yttrades vid styrelsens sammanträde den 5 juni
tydde på ”att det fanns en synnerligen betryggande majoritet för uppfattningen
att det inte var lämpligt att ha Fogelmark som prefekt och att man borde
fortsätta att utreda förhållandena på institutionen”.

Jag har ovan funnit, att rektorsämbetet genom sina åtgärder i december
1985 och i april 1986 överskred sina befogenheter och i viss utsträckning
agerade i strid med stadganden i högskoleförordningen. Samma kritik träffar
beslutet den 6 juni och nu med ökad skärpa, eftersom det nu var känt för

rektorsämbetet, att universitetsstyrelsen - det organ som enligt högskoleförordningen
har den exklusiva befogenheten att skilja prefekt från uppdraget -avslagit förslaget att avstänga Fogelmark. Beslutet den 6 juni framstår i den
del som berör Fogelmarks ställning som prefekt och rätt att utöva de med
uppdraget förenade befogenheterna som ett kringgående av universitetsstyrelsens
avgörande. Det stöd som rektorsämbetet åberopar genom hänvisning
till icke protokollförda yttranden under sammanträdet och till studentrepresentanternas
röstförklaring synes bräckligt. Protokollet från styrelsens
sammanträde utvisar, att majoriteten vid votering stödde det yrkande som
ställdes mot rektorsämbetets förslag och som lydde sålunda: ”Staffan
Fogelmark skall inte avstängas på grund av att brott eller grov tjänsteförseelse
inte kan förutsättas.” Rektorsämbetet, som menar att en betryggande
majoritet i styrelsen i själva verket stödde de åtgärder som man beslöt om den
6 juni, hade kunnat gardera sig mot kritik för befogenhetsöverskridande
genom att vid sammanträdet den 5 juni föreslå styrelsen att fatta ett beslut
med detta innehåll (fortsatt organisationsöversyn och under motsvarande tid
förvaltning av områdesstyrelsen med utbildningsledaren som utövare av
prefektskapet samt suspendering av institutionsstyrelsen och prefekten). Att
man inte agerade så utan i stället valde att själv fatta ett beslut, som i ett
viktigt hänseende harmonierar synnerligen illa med styrelsens beslut,
framstår som ytterst anmärkningsvärt.

3.5 Klagandens anmärkningar mot utredningsförfarandet och rektorsämbetets
agerande i samband med utredningen

Klaganden hävdar, att han haft bristande insyn i utredningen om förhållandena
vid klassiska institutionen, och att han ej fått del av och möjlighet att
yttra sig över vissa handlingar, som ingick i beslutsunderlaget vid universitetsstyrelsens
sammanträde den 5 juni. Rektorsämbetet avvisar detta
klagomål och anför, att alla handlingar av betydelse i ärendet har kommunicerats
med Fogelmark i enlighet med kraven i den då gällande förvaltningslagens
15 §. På s. 4 i sitt yttrande (bil. 2 - utelämnad här) modifierar
rektorsämbetet sin utsaga och anför, att Fogelmark underrättats om vad som
tillförts ärendet och beretts tillfälle att yttra sig över rapporten. I sina
påminnelser vidhåller klaganden, att han inför universitetsstyrelsens sammanträde
ej fick del av professor Berghs skrivelse den 7 april samt professor
Rudbergs skrivelser den 23 april, den 26 april och den 15 maj. Klaganden
anför även, att dessa skrivelser enligt hans uppfattning innehöll åtskilliga
felaktigheter, och att han på grund av den bristande kommuniceringen
betogs möjligheten att bibringa universitetsstyrelsen sin syn på skrivelsernas
innehåll.

Redan från början stod det klart, att utredningen om förhållandena vid
klassiska institutionen till mycket väsentlig del skulle komma att handla om
Fogelmarks ställning som prefekt. I själva verket kom detta att bli den allt
överskuggande frågan. Det framstår sålunda som klart, att Fogelmark i
ärendet haft en partsställning, och att ärendet i väsentlig grad gällt
myndighetsutövning mot honom. Han har alltså haft rätt till aktinsyn jämlikt
14 § i den då gällande förvaltningslagen, och rektorsämbetet har under sin
beredning av ärendet varit skyldigt att på eget initiativ kommunicera material

med Fogelmark jämlikt 15 § samma lag. Reglerna om aktinsyn och
kommunicering är av grundläggande betydelse för parters rättssäkerhet vid
myndigheternas maktutövning, och de måste därför iakttagas sorgfälligt.

På två punkter synes berättigad kritik kunna riktas mot handläggningen
vad gäller klagandens insyn i utredningen och kommuniceringen av handlingar.
Dels har klaganden först efter påstötningar och på ett sent stadium fått
tillgång till de minnesanteckningar som utredarna förde vid intervjuerna; det
måste ha framstått som uppenbart, att denna dokumentation var av stort
intresse för klaganden, då han skulle yttra sig över utredarnas rapport. Dels
synes det klarlagt, att de fyra skrivelserna från Bergh resp. Rudberg inte
kommunicerats med klaganden, vilket innebär, att en av förvaltningslagens
huvudprinciper för ärendehandläggning åsidosatts. Vad gäller dokumentationen
av intervjuerna framstår det som särskilt anmärkningsvärt, att
klaganden enligt egen uppgift i början av april - alltså efter det att
utredningsrapporten lagts fram - upplysts av den för utredningen ansvarige,
att ingen som helst skriftlig dokumentation fanns. Likvisst visade det sig
senare, att minnesanteckningar förts vid intervjuerna, i vilka intervjuobjekten
dock är anonyma. Dessa minnesanteckningar lades senare till akten och
delgavs klaganden efter ytterligare påstötning från hans sida. Klagandens
uppgifter på denna punkt bestrides ej av utredarna i deras och förvaltningschefens
inlaga den 23 februari 1987.

Klaganden har även anmärkt på att utredningen brister i saklighet och
objektivitet, att urvalet av intervjuobjekt är snett och tendentiöst till
klagandens nackdel, samt att han själv inte i tillbörlig omfattning hörts av
utredarna. Han har dessutom anfört kritiska synpunkter på den av utredarna
valda metodiken i vissa hänseenden. Slutligen har han anklagat rektorsämbetet
för bristande saklighet och opartiskhet, i det att ämbetet försökte påverka
klaganden att frivilligt avgå från prefekturen, trots att utredningen inte
utvisade att han begått någon tjänsteförseelse.

En samlad bedömning av det omfattande utredningsmaterialet i ärendet
föranleder mig inte att rikta någon kritik mot utredarna eller rektorsämbetet
på dessa punkter. Jag kan ej finna det styrkt, att utredarna låtit arbetet styras
av en förutbestämd inställning i de frågor som föll inom uppdraget.
Utredarna visade full öppenhet vid planeringen av arbetet och diskuterade
uppläggningen av utredningen med bl. a. klaganden och de tre professorerna
omedelbart efter det att de fått uppdraget. Frågan, huruvida den av
utredarna valda uppläggningen och metodiken var adekvat med hänsyn till
utredningens syfte, innefattar lämplighetsbedömningar, till vilka jag ej tar
ställning.

Efter att ha tagit del av utredningen och psykologernas rapport fann
rektorsämbetet det uppenbarligen övertygande visat, att klaganden vore
olämplig som prefekt, och att förhållandena vid institutionen inte skulle
kunna normaliseras utan prefektbyte. Det kan under dessa förhållanden inte
med skäl kritiseras, att ämbetet, mot bakgrund av sitt åliggande enligt 11 kap.
5 § HF att verka för goda villkor för utbildning, forskning och utvecklingsarbete
samt för goda arbetsförhållanden, försökte nå en överenskommelse
med klaganden, att han frivilligt skulle lämna prefekturen.

4. Sammanfattande och avslutande synpunkter

Jag har i avsnitten 3.1, 3.2, 3.4 och 3.5 ovan riktat allvarlig kritik mot
rektorsämbetet. Jag betvivlar inte, att rektorsämbetet i detta ärende handlat
utifrån ambitionen att på för verksamheten bästa sätt lösa en svår konflikt vid
en institution och utifrån övertygelsen att de åtgärder man föreslog och sökte
genomdriva var nödvändiga för att man skulle kunna uppnå goda arbetsförhållanden
vid institutionen. De fel som begåtts och som jag kritiserat har
genomgående varit av den arten, att man alltför lättsinnigt bortsett från
frågor, huruvida man haft laglig befogenhet att fatta vissa beslut, och
huruvida tilltänkta åtgärder varit förenliga med stadganden i främst förvaltningslagen
och högskoleförordningen. I SACO/SR-rådets inlaga den 9
februari 1987 framhåller docent Westerhult, att ”rektorsämbetets yttrande
har ingett betänkligheter med hänsyn till den påfallande brist på intresse för
de rättsliga problemen, som yttrandet visar, och vilket kan medföra, att
universitetet kommer att arbeta med en låg rättslig standard”. Svagheterna i
rektorsämbetets hantering av ärendet sammanfattas - i vart fall i den del som
jag haft anledning att granska - enligt min mening väl i detta citat. Jag utgår
från att den kritik jag riktat mot handläggningen leder till en skärpt
uppmärksamhet inom universitetet på tvingande bestämmelser i förvaltningslagen
och i de författningar som reglerar verksamheten vid universitet
och högskolor. Jag delar inte klagandens uppfattning, att rektorsämbetets
agerande varit av den art att frågan om straffansvar för myndighetsmissbruk
aktualiseras, utan jag avslutar ärendet med den allvarliga kritik och de
erinringar som jag uttalat.

Fråga om jäv för ledamöter av styrelsen för Sveriges
bildkonstnärsfond

(Dnr 2525-1987)

Sveriges bildkonstnärsfond är ett inom konstnärsnämnden verksamt organ,
som bl. a. har att förvalta medel som inflyter i form av statliga och
kommunala visningsersättningar. Fondens medel skall enligt författning
(förordning 1982:600) användas dels till arbetsstipendier åt konstnärer, dels
till andra ändamål som berör verksamhet inom bildkonstens område.
Styrelsen för fonden har 13 ledamöter, av vilka ordföranden och ytterligare
två utses av regeringen, medan de övriga tio enligt särskilt bemyndigande i
författning utses av fyra organisationer, som representerar olika grupper av
bildkonstnärer. KRO (Konstnärernas riksorganisation) utser sex av dessa
ledamöter. Såsom förvaltningsmyndighet har Sveriges bildkonstnärsfond att
iakttaga förvaltningslagens regler, bl. a. 11 och 12 §§ om jäv.

Sedan Sveriges bildkonstnärsfond beslutat att utdela organisationsbidrag
till .vissa av konstnärernas intresseorganisationer (KRO och KIF), anförde
Tony Roos och Bruno Wiklund i klagomål till JO, att de styrelseledamöter
som utsetts av intresseorganisationerna borde anses jäviga i styrelsen i

ärenden som berör den organisation som utsett dem. Roos och Wiklund
hävdade i första hand, att dessa ledamöter träffades av ställföreträdarjäv
enligt 11 § första stycket 2 förvaltningslagen, i andra hand att delikatess jäv
enligt 11 § första stycket 5 vore för handen.

I ett beslut den 12 november 1987 fann JO Ragnemalm, att det ej visats att
jäv förelegat mot någon av styrelseledamöterna, när det aktuella beslutet om
organisationsbidrag fattades.

Roos och Wiklund återkom 1988-02-25 med ytterligare argumentering för
sin uppfattning och begärde omprövning av JO:s ställningstagande.

JO Ragnemalm avslutade den 24 mars 1988 ärendet genom att besvara de
båda anmälarnas förnyade framställning. I skrivelse till Roos och Wiklund
anförde JO Ragnemalm följande.

Jag finner ej skäl att på grundval av vad som anförs i Ert senaste brev och
vad som framgår av bilagt material frånfalla min i brevet 1987-11-12 gjorda
bedömning av jävsfrågan. Jag ser mig dock föranlåten att något utförligare
utveckla grunderna för min bedömning.

Ställföreträdarjäv enligt 11 § 2 p. förvaltningslagen träffar den som är
ställföreträdare för juridisk eller fysisk person som saken angår eller för
någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång.
Ställföreträdare för juridisk person är den eller de som enligt bolagsordning,
föreningsstadga eller motsvarande äger företräda den juridiska personen och
med för densamma bindande verkan rättshandla i dess namn. (Vid 1986 års
förvaltningslagsreform överfördes 4 § 2 p. i den gamla förvaltningslagen
oförändrad så när som på en språklig retuschering till den nya lagen, där
stadgandet inflöt i 11 § 2 p. Beträffande avgränsningen av den personkrets
som träffas av jäv enligt stadgandet, se vidare prop. 1971:30 s. 355—356 samt
Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer s. 123—124.)

Det förhållandet, att vissa medlemmar av KRO och KIF utsetts till
ledamöter av bildkonstnärsfondens styrelse genom dessa organisationers
försorg och med stöd av gällande författning (5 § förordningen, 1976:531,
med instruktion för konstnärsnämnden samt 10 a och 10 b §§ lagen,
1976:1046, om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets
område), medför ingalunda, att dessa personer därigenom får
ställning som legala ställföreträdare för resp. organisation. Uttalandet i mitt
tidigare svar till Er, att ledamöterna i fråga ej har ”mandat att företräda
organisationerna”, åsyftade att klargöra detta förhållande. Ställningstagandet
underbyggdes vidare av upplysningar, som föredraganden informellt
inhämtat från konstnärsnämndens kansli, av innebörd att ingen av de
ledamöter som deltog i de aktuella besluten hade sådana centrala uppdrag
inom KRO eller KIF som enligt resp. organisations stadga renderade
vederbörande ställning som legal ställföreträdare. Inhämtandet av dessa
sakuppgifter är vad som åsyftas med den utredning, vars resultat Ni i Ert
senaste brev begär att få redovisat.

Det material som bifogats Ert brev speglar en inom KRO pågående debatt
om organisationens relationer till bildkonstnärsfonden och om de av KRO
utsedda ledamöternas agerande i fondens styrelse. Givetvis medför inte den

omständigheten, att vissa personer i KRO:s ledning hävdar, att organisationens
representanter i fondstyrelsen har bundna mandat, att dessa representanter
automatiskt skall anses jäviga i styrelsen i ärenden som berör KRO.
Frågan om delikatessjäv föreligger bör prövas individuellt med avseende på
varje enskild styrelseledamot och ej på det schablonmässiga sätt som Ni synes
förespråka. Härvid måste samtliga omständigheter av betydelse för graden
av förtroende till vederbörandes opartiskhet vägas in, såsom å ena sidan
förmåga till sakligt grundade och självständiga ställningstaganden i förekommande
frågor och å andra sidan graden av lojaliteter och bindningar mellan
ledamoten och den organisation som utsett honom. I mitt tidigare svar till Er
gjorde jag den bedömningen, att styrelseledamöterna typiskt sett måste
antas besitta sådan förmåga till objektiva och självständiga ställningstaganden,
att de inte automatiskt träffas av delikatessjäv i ärenden, som angår den
organisation som utsett dem. Det är intressant att notera, att denna
bedömning delvis verifieras i det av Er insända materialet. I en av
debattartiklarna uttalar nämligen en av de av KRO utsedda ledamöterna i
bildkonstnärsfondens styrelse:

”Vi är i demokratisk ordning valda och ansvariga inför KRO, men vår
uppgift är att företräda bildkonstnärerna (inte bara KRO:s medlemmar) i
detta statliga organ.

Vår omdömesgillhet kan jag inte bedöma - men till vår bestörtning visade
det sig hösten 85 att KRO:s ledning framförallt ville ha ''lydiga’ representanter
i BF . . . Några valde att avgå - pga (eller i protest mot) kritiken från
KRO.”

1985 ändrades förordningen (1982:600) om Sveriges bildkonstnärsfond.
Ändringen innebar, att regeringen vidgade den krets av ändamål för vilka
fondens medel får användas. 3 § har efter ändringen följande lydelse:

"Medel ur fonden får användas dels till ändamål som syftar till att ge
yrkesverksamma konstnärer ekonomisk och arbetsmässig trygghet, dels till
andra ändamål som berör verksamhet inom bildkonstens område.”

En förhärskande uppfattning torde vara, att vissa ekonomiska bidrag till stöd
för bildkonstnärernas olika intresseorganisationer kan vara att hänföra till
"andra ändamål som berör verksamhet inom bildkonstens område”. Det
faller med andra ord inom bildkonstnärsfondens behörighet att fatta vissa
beslut - t. ex. om ekonomiska bidrag - som är av direkt intresse för KRO,
KIF m. fl. organisationer. Om de av organisationerna utsedda styrelseledamöterna,
som Ni hävdar, skulle anses jäviga så snart ett ärende uppkommer
som berör vederbörande organisation, skulle emellertid den egendomliga
situationen uppstå, att bildkonstnärsfonden aldrig skulle kunna fatta något
som helst beslut som berör KRO. Styrelsen är nämligen beslutför, först när
minst åtta ledamöter är närvarande (10 § förordningen med instruktion för
konstnärsnämnden), och KRO utser sex av de sammanlagt 13 ledamöterna.
Av det sagda torde framgå att normgivaren knappast avsett, att förvaltningslagens
jävsregler i förevarande fall skall tolkas så som Ni förordat.

Ehuru Ni i Edra båda senaste skrivelser hit främst uppehållit Er vid
jävsproblematiken och begärt JO:s granskning av därmed sammanhängande
frågor, framgår det klart, att Ni egentligen är missnöjda med det regelverk

som normerar bildkonstnärsfondens verksamhet. Ni synes anse, att vissa
bestämda intresseorganisationer givits ett alltför dominerande inflytande
över detta statliga organ till förfång för de bildkonstnärer som står utanför
organisationerna i fråga, och att ordningen blir särskilt betänklig, då
styrelsen för fonden anförtros att fatta beslut i frågor av väsentlig ekonomisk
betydelse för de organisationer som har ett avgörande inflytande över
styrelsens sammansättning. Man kan i och för sig hysa olika uppfattningar om
lämpligheten av dylika korporativistiska inslag i den statliga sektorns
verksamhet. Er kritik träffar emellertid i detta stycke normgivaren, som är
regeringen. Regeringen står ej under min tillsyn, varför jag ej tar upp dessa
aspekter av ärendet på annat sätt än att jag för kännedom översänder Ert
brev och detta svar till utbildningsdepartementet.

Miljö- och hälsoskydd

Miljö- och hälsoskyddsnämnd har vid upprepade tillfällen i
strid med gällande lag och förordning beslutat att inte bedriva
någon fortlöpande livsmedelskontroll. Effektiva
korrektionsmedel mot sådant lagtrots saknas för närvarande.
Framställning till regeringen om åtgärder för att eliminera
denna brist i lagstiftningen

(Dnr 2099-1987)

I ett beslut den 27 maj 1987 uttalade JO Holstad, att ett av miljö- och
hälsoskyddsnämnden i Pajala kommun den 15 december 1986 fattat beslut
om att under 1987 inte utföra någon fortlöpande livsmedelstillsyn inte stod i
överensstämmelse med livsmedelslagstiftningen. I beslutet förklarade Holstad
avslutningsvis, att han emotsåg besked om vilka åtgärder nämnden
vidtagit sedan den av honom och även av länsstyrelsen erinrats om sina
författningsenliga skyldigheter. Nämnden meddelade därefter, att den vid
ett sammanträde den 25 juni 1987 beslutat att vidhålla sitt tidigare beslut.

JO Ragnemalm beslöt att på eget initiativ ta upp ett nytt ärende och att i
detta inhämta yttranden från livsmedelsverket och länsstyrelsen i Norrbottens
län.

Livsmedelsverket avgav följande remissvar:

Livsmedelslagstiftningen syftar till att skydda konsumenterna mot hälsorisker
som kan vara förbundna med konsumtion av livsmedel och mot oredliga
förfaranden vid tillverkning eller övrig hantering av livsmedel.

Ett grundläggande villkor för att dessa syften skall nås är att tillsynen över
lagstiftningens efterlevnad är effektiv.

I likhet med vad som är fallet på många andra lagstiftningsområden är
tillsynens huvudsakliga uppgift på livsmedelslagstiftningens område att
förebygga överträdelser. Den uppgiften löses genom den fortlöpande
livsmedelstillsyn som med vissa undantag miljö- och hälsoskyddsnämnderna
är ålagda att svara för enligt 24 § livsmedelslagen (1971:511) och 48 §
livsmedelsförordningen (1971:807). Tillsynen omfattar i princip varje anläggning
vari livsmedel tillverkas, bereds, saluförs, serveras eller på annat
sätt hanteras. För tydlighets skull bör nämnas att också vattenverk är
livsmedelsanläggningar.

Den fortlöpande livsmedelstillsynen går normalt till så att personal från
miljö- och hälsoskyddsnämnden med viss regelbundenhet besöker alla
livsmedelsanläggningar i kommunen. Inspektionsbesöken tar främst sikte på
att kontrollera de hygieniska förhållandena vid hanteringen av livsmedel. I
förekommande fall kan också märkningsfrågor eller andra redlighetsfrågor
tas upp vid inspektionerna. I samband med inspektionerna sker regelbundet
provtagning och undersökning av uttagna prov. Provtagning gäller oftast
mikrobiologiska undersökningar men prov tas ut också för kemiska undersökningar
för att utröna livsmedlens sammansättning i olika avseenden.

Närmare föreskrifter rörande provtagning och undersökning finns i
livsmedelsverkets kungörelse (SLV FS 1981:12) om viss offentlig livsmedelskontroll
och i kungörelsen (SLV FS 1983:12) om dricksvatten m.m.
Kungörelserna bifogas detta yttrande. I den förstnämnda kungörelsen har
tillsynsobjekten delats in i fyra grupper med hänsyn till hur känsliga från
livsmedelshygienisk synpunkt olika slags anläggningar bedöms vara. Samti -

digt har i kungörelsen (bilaga 2) angetts den högsta tillåtna sammanlagda
årskostnad för provtagning och undersökning som resp. anläggningars
innehavare är skyldig att tåla. Beloppsgränserna är satta så att det skall vara
möjligt att genomföra två fullständiga mikrobiologiska undersökningar,
även i fråga om små anläggningar och sådana anläggningar som av andra skäl
är mindre känsliga från hygienisk synpunkt.

Frågan hur ofta inspektioner normalt sker går inte att besvara på ett
entydigt sätt. Inspektionsverksamheten styrs av storleken och känsligheten
på livsmedelsanläggningarna men också av erfarenheter från tidigare inspektioner.
Den faktor som främst styr omfattningen av inspektionsverksamheten
är emellertid de resurser miljö- och hälsoskyddsnämnderna tilldelas för
denna verksamhet.

Denna fråga har uppmärksammats av livsmedelskontrollutredningen som
i betänkandet Kontroll av livsmedel (SOU 1986:25) konstaterade att det
råder stora brister i livsmedelskontrollen. Enligt utredningen är kontrollen
mycket ojämn över landet och det finns stora skillnader mellan kommunerna.
Man konstaterade att 100 av landets 284 kommuner endast hade en
hälsoskyddsinspektör anställd för alla de olika uppgifter som nämnderna
svarade för samtidigt som många små kommuner fått tillsynsansvaret för
stora och komplicerade livsmedelsanläggningar. Utredningen ansåg vidare
att kommunernas politiska prioriteringar hittills inte alltid gynnat livsmedelstillsynen.

Livsmedelsverket har i sitt remissyttrande över betänkandet instämt i den
av utredningen gjorda bedömningen.

I Pajala kommun finns enligt uppgift ett 90-tal lokaler vari livsmedel
hanteras. Det är främst fråga om butiker och matserveringar. Livsmedelstillverkningen
i kommunen är av liten omfattning. I fråga om den livsmedelshantering
som förekommer i Pajala kommun är det enligt livsmedelsverkets
bedömning ett minimikrav att den fortlöpande tillsynen över hanteringen
innefattar att varje livsmedelsanläggning i kommunen inspekteras åtminstone
en gång per år.

Några konsekvenser av den uteblivna tillsynen i Pajala kommun är inte
kända för livsmedelsverket. Det innebär emellertid inte att några sådana
konsekvenser inte skulle ha uppstått. Det är ett känt faktum att bara en
bråkdel av alla de magsjukdomar som orsakas av bristfällig livsmedelshygien
kommer till miljö- och hälsoskyddsnämndernas kännedom. Mörkertalet för
dessa sjukdomar får anses vara mycket stort. Någon regelbunden rapportering
till livsmedelverket om inträffade insjuknanden förekommer inte.

Enligt livsmedelsverket kan den uteblivna tillsynen också ha fått konsekvenser
i fråga om redligheten i livsmedelshanteringen. Den fortlöpande
tillsynen medverkar till att upprätthålla laglydnaden på livsmedelsområdet.
Att såsom skett i Pajala kommun inställa denna tillsyn verkar i motsatt
riktning. Eftersom risken för upptäckt kan framstå som mycket liten,
inbjuder det mindre nogräknade företagare till att förfara oredligt.

Genom att inte fullgöra sina skyldigheter att utöva fortlöpande livsmedelstillsyn
har miljö- och hälsoskyddsnämnden i Pajala kommun inte bara
åsidosatt sina skyldigheter enligt lag utan också i hög grad eftersatt
kommuninvånarnas intressen av god livsmedelssäkerhet och skydd mot
oredlighet i livsmedelshanteringen.

Tyvärr är Pajala kommun inte ensam om att ha en dålig livsmedelstillsyn.
För att exemplifiera detta och den nyss redovisade bedömningen av
livsmedelskontrollutredningen vill livsmedelsverket för JO:s kännedom
översända vissa handlingar som rör förhållandena i Jämtlands län.

Enligt livsmedelsverket, som ser med stor oro på den nuvarande situationen,
är livsmedelstillsynen bristfällig i alltför många kommuner på grund av

att miljö- och hälsoskyddsnämnderna har för små resurser. Samtidigt har
vare sig länsstyrelsen eller livsmedelsverket med nuvarande lagstiftning
befogenheten att gå in och rätta till förhållandena när den fortlöpande
tillsynen uppenbart är åsidosatt i någon kommun.

Livsmedelsverket ifrågasätter om inte situationen får anses så allvarlig att
JO med stöd av 4 § lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
bör genom framställning till regeringen eller riksdagen väcka frågan
om åtgärder från statens sida.

I remissvaret från länsstyrelsen anfördes bl. a. följande:

Vid utförda stickprovskontroller, som länsveterinären företagit i ett antal
slumpvis utvalda livsmedelsföretag inom Pajala kommun, har det dock
framkommit sakförhållanden som får anses tyda på uppenbara brister i
livsmedelskontrollen. Otillfredsställande hantering av framför allt färskvaror
och klara brister i fråga om märkning av livsmedel har kunnat konstateras
vid dessa besök. Vidare har det konstaterats att bevakningen av huruvida
livsmedelspersonal undergått föreskriven hälsokontroll är försummad. Sammantaget
inger dessa effekter av en bristfällig eller i det närmaste helt
obefintlig fortlöpande livsmedelstillsyn en berättigad oro med tanke på de
ökade risker för hälsa och sundhet som en försämrad hygienkontroll i
livsmedelsaffärer, lokaler för framställning av livsmedel, bespisningslokaler
och övriga näringsställen etc. på sikt kan tänkas ge. På förfrågan hos
chefsläkaren vid Vårdcentralen i Pajala har denne meddelat, att även om det
sporadiskt förekommit insjuknanden i begränsad epidemiartad form med
symptom i form av diarréer etc. talar dock det mesta för att det varit fråga om
virussmitta, vilken inte indikerat specifikt livsmedel som tänkbart agens för
smitt oöverföring.

Länsstyrelsen gör följande sammanfattande bedömning.

Pajala kommun har under perioden från 1987-01-01 till dags dato i det
närmaste saknat fortlöpande livsmedelstillsyn. Med någon grad av säkerhet
kan det inte visas att detta gett påvisbara negativa hälsoeffekter för
kommunens befolkning. Beslutet att inte utföra någon fortlöpande livsmedelstillsyn
är enligt länsstyrelsen uppenbart lagstridigt. Det är ett principiellt
allvarligt fel av en offentlig myndighet. Att verksamhetsområdet rör
medborgarnas hälsa gör beslutet än mer klandervärt.

Under utredningen framkom att kommunen beslutat anställa en
miljöskyddsinspektör på halvtid.

I beslut den 20 april 1988 förklarade sig JO Ragnemalm utgå från att
kommunens beslut att anställa en miljöskyddsinspektör medförde, att
kommunen återupptog den fortlöpande livsmedelstillsynen. JO anförde
vidare:

Som såväl JO Holstad som livsmedelsverket och länsstyrelsen konstaterat
strider kommunens beslut att inte utöva någon fortlöpande livsmedelstillsyn
mot livsmedelslagstiftningen. Att kommunen beslutat vidhålla sitt tidigare
beslut, sedan man av både JO och länsstyrelsen erinrats om sina författningsenliga
skyldigheter, gör saken särskilt allvarlig och aktualiserar frågan om
vilka möjligheter som står till buds att beivra fall av uppenbart lagtrots av
kommunala myndigheter.

Med undantag för ledamot av beslutande församling, dvs. kommunfullmäktige
och landsting, är förtroendevalda inom kommunen, liksom också
där anställda tjänstemän, underkastade straffansvar enligt bestämmelserna i
20 kap. 1 § brottsbalken. Tillämpningsområdet för dessa straffbestämmelser
har emellertid på flera sätt starkt begränsats.

För att brott skall föreligga krävs för det första, att befattningshavaren i
myndighetsutövning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad
som till följd av lag eller annan författning gäller för myndighetsutövningen.
Att det i det aktuella fallet rört sig om myndighetsutövning, och att miljö- och
hälsoskyddsnämnden åsidosatt bestämmelserna om denna myndighetsutövning-vilket
t. o. m. kommit till uttryck i ett formligt beslut - synes tämligen
klart. Så långt faller agerandet alltså inom stadgandets tillämpningsområde.

Det fordras emellertid för det andra också, att gärningen för det allmänna
eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån, som ej är ringa.
Om otillbörlig förmån är här uppenbarligen inte fråga, och vad gäller förfång
framgår av livsmedelsverkets och länsstyrelsens remissvar hit att några
direkta skadeverkningar, orsakade av besluten att inte bedriva fortlöpande
livsmedelstillsyn, inte har kunnat iakttas. Länsstyrelsen har väl påpekat vissa
otillfredsställande förhållanden på livsmedelsområdet i kommunen, men
dessa synes inte vara av sådan art, att förfång i brottsbalkens mening kan
anses föreligga, och torde inte heller kunna anses bevisligen orsakade av den
fortlöpande livsmedelstillsynens upphörande. Det bör påpekas, att en
kränkning enbart av det allmänna intresset av att lagar och författningar
tillämpas på ett riktigt sätt inte medför, att sådant förfång föreligger; för att så
skall anses vara fallet, fordras en mera konkret skada.

Sammanfattningsvis anser jag inte, att det finns tillräcklig grund för
misstanke, att de som deltagit i de ifrågavarande besluten i miljö- och
hälsoskyddsnämnden i kommunen gjort sig skyldiga till brott enligt 20 kap.
1 § brottsbalken.

Frågan är då, om det finns möjlighet att genom överordnad tillsynsmyndighets
försorg ingripa mot den kommunala nämndens passivitet i aktuellt
hänseende. Tillsynsmyndigheter enligt livsmedelslagstiftningen är, förutom
miljö- och hälsoskyddsnämnderna, livsmedelsverket och länsstyrelserna. De
senare myndigheterna kan emellertid inte ge nämnderna några direktiv för
hur de konkret skall utöva tillsynen. Verket och länsstyrelserna är visserligen
behöriga att själva utföra alla tillsynsuppgifter och skulle alltså, rent
teoretiskt, kunna överta nämndens arbete, men det säger sig självt, att detta
inte är någon acceptabel lösning, i vart fall inte annat än på mycket kort sikt.

Som jag tidigare antytt, finns det anledning att se mycket allvarligt på att en
myndighet fattar uppenbart lagstridiga beslut, och det måste anses otillfredsställande,
att det är så svårt att ingripa häremot. Av livsmedelsverkets
remissvar framgår att problemet ingalunda är isolerat till Pajala kommun. De
upplysningar som verket lämnat ger anledning anta, att det även i andra
kommuner förekommer, att man - utan att ha fattat formellt beslut om saken
- i verkligheten inte uppfyller livsmedelslagstiftningens krav på fortlöpande
livsmedelstillsyn. Det finns därför anledning att rikta lagstiftarens uppmärksamhet
på förhållandet.

I sammanhanget kan erinras om att problem av liknande art för en tid

sedan varit föremål för JO:s prövning. Det rörde sig då om kommunala
myndigheters vägran att rätta sig efter förvaltningsdomstols avgörande i
kommunalbesvärsmål. (Även JK har haft denna fråga till prövning.) Ett
beslut av JO Holstad i ett antal sådana ärenden finns redovisat i Justitieombudsmännens
ämbetsberättelse 1986/87 s. 297 f. JO uttalade därvid som sin
mening, att det fanns anledning för statsmakterna att vidta åtgärder i syfte att
förebygga att ytterligare fall av detta slag kom att inträffa, och att det var
troligt, att lagändringar kunde behövas. Regeringen beslöt den 24 april 1986
att tillkalla en utredare, som fick i uppdrag att förutsättningslöst överväga
behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landstingskommuner
överskrider gränserna för den kommunala kompetensen och
sätter sig över domstolarnas avgöranden.

Enligt min mening är den form av lagtrots som framkommit i Pajalaärendet
ännu allvarligare än den obenägenhet att följa förvaltningsdomstolarnas
avgöranden i kommunalbesvärsmål som nyss berörts. Då det gäller en
lagstiftning, som direkt är inriktad på att skydda människors liv och hälsa,
framstår det som särskilt angeläget, att tillämpliga regler noggrant iakttages;
det bör framhållas, att tillsynen enligt livsmedelslagstiftningen också omfattar
vattenverk, varför brister i kontrollen kan få synnerligen allvarliga
konsekvenser. Även om det torde vara tämligen unikt, att en kommun - som
i det aktuella fallet - dokumenterar sin avsikt att åsidosätta tillsynsuppgiften i
ett formligt beslut, framgår av utredningen här att förhållandena de facto är
desamma i flera andra kommuner.

Då, som framgått, effektiva korrektionsmedel mot lagtrots av denna typ -där en lag och en på denna grundad förordning medvetet åsidosätts - saknas,
och med beaktande av att uppdraget till den ovannämnda, 1986 tillsatta
utredningen knappast direkt tar sikte på den här aktuella situationen, anser
jag skäl föreligga att ta i anspråk den i 4 § lagen (1986:765) med instruktion
för riksdagens ombudsmän fastlagda befogenheten att göra framställning till
regeringen i ämnet. Efter samråd med chefsjustitieombudsmannen Claes
Eklundh har jag därför beslutat att med särskild skrivelse överlämna ett
exemplar av detta beslut till regeringen.

Uttalanden angående tillsynsmyndighets skyldigheter enligt
olika lagar på miljöskyddets och naturvårdens m. fl. områden

Under senare år har JO i ett antal ärenden haft anledning att uttala sig om
tillsynsmyndigheternas - och framför allt länsstyrelsernas - åligganden enligt
olika lagar, som rör miljöskydd och naturvård m. m. Frågan har också
kommit upp vid ett par länsstyrelseinspektioner. De lagar, vars tillämpning
varit aktuell, är miljöskyddslagen, naturvårdslagen, vattenlagen, förordningen
(1985:836) om bekämpningsmedel och lagen (1973:329) om hälsooch
miljöfarliga varor, vilken lag numera upphävts och ersatts av lagen
(1983:426) om kemiska produkter med därtill anslutande författningar.

Till protokollet över inspektion av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
den 17 mars 1988 lät JO Ragnemalm anteckna bl. a. följande.

Om länsstyrelsen på något sätt - oavsett vilket - får kännedom om en
överträdelse av en lag eller annan författning över vars efterlevnad länsstyrelsen
har att öva tillsyn, kan den inte helt underlåta att ingripa, även om det i
den ifrågavarande författningen inte finns någon föreskrift, motsvarande den
i 38 § miljöskyddslagen, som ålägger tillsynsmyndigheten att verka för att
sådana överträdelser beivras. Det ligger i sakens natur, att tillsynsfunktionen
inkluderar en skyldighet att se till att överträdelser möts med de åtgärder som
påkallas av omständigheterna. När det föreligger en klar misstanke om att
det begåtts en straffbar överträdelse, måste en åtalsanmälan i allmänhet
anses påkallad. Givetvis måste man vid valet av åtgärd ta hänsyn till brottets
svårhetsgrad. Vid bagatellartade förseelser kan det sålunda finnas skäl att
underlåta åtalsanmälan. Även ett beslut att inte vidta några åtgärder med
anledning av en iakttagen överträdelse bör dokumenteras.

Att anmälan till polis eller åklagare gjorts av någon annan, eller att dessa
myndigheter på annat sätt fått kännedom om en överträdelse, utgör inte
heller tillräckliga skäl för tillsynsmyndigheten att avstå från att själv göra en
anmälan. En anmälan från tillsynsmyndigheten torde, med tanke på den
sakkunskap som bör finnas där, i regel få större tyngd än en anmälan från
annat håll. Det kan finnas risk för att polis och åklagare av tillsynsmyndighetens
passivitet drar den slutsatsen, att denna inte ser särskilt allvarligt på det
inträffade, och därför själva ger utredningen låg prioritet. Detta gäller även
när länsstyrelsen inte kan tillföra ärendet något i sak, därför att det redan är
klart vad som inträffat. Skulle det däremot i något avseende vara oklart vad
som hänt, får det anses åligga länsstyrelsen att utreda saken.

De synpunkter beträffande tillsynsansvaret och skyldigheten att verka för
att brott beivras som framförts ovan överensstämmer i sak med den
inställning som JO givit uttryck för dels i en anteckning till protokollet över
inspektion av länsstyrelsen i Kronobergs län den 18-19 februari 1988, dels i
ett antal ärenden, vari beslut meddelats de senaste åren (t. ex. dnr 2243-1982,
3142-1982, 1537-1982, 533-1984, 683-1984, 3110-1985, 858-1986, 2224-1986
och 588-1988). Ärendet med dnr 683-1984 finns redovisat i JO:s ämbetsberättelse
1985/86 s. 410.

Plan- och byggnadsväsendet

Byggnadsnämnd har gjort sig skyldig till
befogenhetsöverskridande genom att besluta i fråga, som skall
prövas av allmän domstol på talan av åklagaren

(Dnr 1260-1987)

Vid inspektion av byggnadsnämnden i Ystads kommun i april 1987 antecknades
bl. a. följande i inspektionsprotokollet.

Byggnadsnämnden har under åberopande av 7 § lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI) eftergett
tilläggsavgift oaktat frågor om sådan avgift skall prövas av allmän domstol på
talan av åklagaren (se 8 § tredje stycket första punkten LPI). JO beslöt att
med anledning av iakttagelserna inhämta yttrande från byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden svarade följande.

Byggnadsnämnden har missuppfattat att ändring i lagen om påföljder och
ingripande vid olovligt byggande m. m. prop. 1985/86:35 ger möjlighet för
byggnadsnämnden att efterge byggnadsavgift, särskild avgift och tilläggsavgift
när överträdelsen är ringa och byggnadslov kan beviljas. Dessa ärenden
har ansetts som sådana och har därför ej överlämnats till allmän domstol.
Numera har dock noterats att endast byggnadsavgift och särskild avgift kan
efterges av byggnadsnämnden.

I beslut den 29 oktober 1987 yttrade JO Ragnemalm:

Jag måste konstatera, att byggnadsnämnden i de ifrågavarande fallen har
gjort sig skyldig till ett flagrant befogenhetsöverskridande. Även om det
inträffade vittnar om en anmärkningsvärd brist på omsorg och noggrannhet
vid ärendehandläggningen, anser jag dock omständigheterna inte vara
sådana, att jag har anledning att driva saken vidare. Jag företar alltså ingen
ytterligare åtgärd utan låter det stanna vid den allvarliga kritik, som ligger i
det ovan sagda.

Frågor om handläggning (besvärshänvisning m. m.) som
uppkommit sedan byggnadsnämnd gjort en delfråga i ett
byggnadslovsärende till föremål för särskilt beslut
(”förhandsbesked”)

(Dnr 1265-1987)

Vid den ovan nämnda, i april 1987 företagna inspektionen av byggnadsnämnden
i Ystads kommun uppmärksammades vidare bl. a. ett ärende, som gällde
ansökan om byggnadslov för om- och tillbyggnad av flerbostadshus. Sökanden
hade i ärendet framhållit, att endast sju bilplatser behövdes. Nämnden
beslöt den 19 mars 1986 med angivande av ett visst skäl, att 17 bilplatser
erfordrades och att avtal skulle upprättas innan byggnadslov kunde beviljas.
Besvärshänvisning meddelades inte.

I inspektionsprotokollet anmärktes i anslutning till dessa uppgifter om
sakförhållandena följande.

Beslutet förefaller att i realiteten innebära ett avslag på ansökningen, särskilt
med hänsyn till att sökanden inte underrättas om någon möjlighet att på
annat sätt utverka ett överklagbart beslut. JO beslöt därför att nämnden
skulle yttra sig över det anförda.

Nämnden yttrade som svar på remissen följande.

Byggnadsnämnden har uppfattat sökandens skrivelse om parkeringsplatser
som anhållan om förhandsbesked beträffande erforderligt antal bilplatser.
Avgörande beslut skulle fattas i samband med prövning av ansökan om
byggnadslov för hela ärendet, där också parkeringsfrågan ingår. Med denna
motivering har byggnadsnämnden ansett att besvärshänvisning inte skulle
bifogas protokollet över förhandsbesked.

Vid ärendets avgörande den 12 november 1987 anförde JO Ragnemalm
följande. (Den avslutande kommentaren hänför sig även till ett annat,
samtidigt avgjort ärende angående samma byggnadsnämnds handläggning.)

Enligt nämndens i yttrandet lämnade förklaring är beslutet om parkeringsplatsernas
antal tydligen avsett att uppfattas som ett icke bindande förhandsbesked.
Detta ter sig något överraskande mot bakgrund av att företeelsen
förhandsbesked, meddelade genom formliga nämndbeslut enligt viss tidigare
praxis, liksom numera enligt plan- och byggnadslagen (1987:10; se 8 kap.
34 §), hänför sig till lokaliseringsfrågan, således den primära frågan huruvida
en sökt åtgärd kan tillåtas på avsedd plats. (Prop. 1985/86:1 s. 284—285.)

Med byggnadsnämndens uppfattning om beslutets karaktär kan det synas
följdriktigt att inte lämna någon besvärshänvisning. Jag hyser emellertid av
bl. a. följande skäl starka betänkligheter mot det praktiserade förfarandet.

För att man över huvud skall kunna acceptera, att en byggnadsnämnd
meddelar förhandsbesked, som inte avses skola vara formligen bindande vid
den efterföljande, slutliga prövningen av byggnadslovsansökningen, måste
ett oavvisligt krav vara, att beslutets ”oförbindande” karaktär klart framgår
av dess avfattning. Har beslutet i stället utformats så, att det - oavsett
avsikten - framstår som direkt normerande för innehållet i ett senare beslut,
som nämnden kan komma att fatta, bör det enligt min mening såsom
vilseledande undanröjas efter en besvärsprövning. (Se närmare om hithörande
frågor Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet, 1970, s. 549; jfr
s. 547.)

I det aktuella fallet framgår på intet sätt av det i protokollet intagna
beslutet, att detta innefattade ett ”oförbindande” förhandsbesked. Det
framstår snarast som ett slutligt avgörande av en delfråga i det anhängiga
byggnadslovsärendet - ett partiellt avslag, som utesluter bifall till ansökningen
som helhet. Jag går med hänsyn till nämndens i remissyttrandet
deklarerade avsikt med beslutet - att endast lämna ett oförbindande
förhandsbesked - inte närmare in på frågan, om det är lämpligt eller ens
tillåtligt att meddela dylika delbeslut, utan nöjer mig med att konstatera, att
ett sådant beslut under alla förhållanden är överklagbart och skall förses med
besvärshänvisning.

25 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

Jag vill avslutningsvis som en sammanfattande iakttagelse påtala, att
byggnadsnämnden bl. a. genom ovarsam användning av vissa termer och
uttryckssätt visat oförmåga att i besluten ge adekvata uttryck för sina
intentioner.

Kommunikationsväsendet

I ett ärende gällande klagomål mot postverket angående
öppnande av ett brev, som ansetts obeställbart, har fråga
uppkommit bl. a. om de vid förfarandet tillämpade reglerna är
förenliga med regeringsformens föreskrifter om skydd mot
undersökning av förtroliga försändelser. Framställning har
gjorts till regeringen för att väcka fråga om eventuella
normgivningsåtgärder

(Dnr 1382-1987)

JO Ragnemalm uttalade i beslut den 30 juni 1988 följande.

4 Bedömning

Jag tar först upp frågan, om postverkets handläggning var förenlig med dess
egna bestämmelser (4.1), för att sedan övergå till den principiellt mera
intressanta frågan om dessa bestämmelsers grundlagsenlighet (4.2). Efter ett
sammanfattande slutomdöme (4.3) redovisar jag den framställning till
regeringen som min bedömning av ärendet föranleder (4.4).

4.1 Handläggningens förenlighet med postverkets bestämmelser

Det aktuella brevet har hanterats enligt postverkets bestämmelser om
obeställbara försändelser. Inledningsvis kan resas frågan, huruvida brevet
var obeställbart av den anledningen, att det var ofrankerat. Vad som
framkommit ger vid handen, att så med hänsyn till omständigheterna i övrigt
får anses ha varit fallet. (Jfr poststadgans §§ 57, 58, 98 och 101.)

I denna situation skulle brevet enligt § 107 poststadgan skickas ”till
avsändaren, om uppgift om avsändarens namn och postadress finns på
försändelsen”. Då uppgift om postadress saknades på det aktuella brevet,
förfor postverket enligt dessa regler strikt formellt korrekt, när man gick
vidare i förfarandet på sätt som skedde; det har inte heller påståtts, att själva
öppningsproceduren tillgått på annat sätt än poststadgans regler föreskriver.

Det sagda betyder på intet sätt, att hanteringen av brevet kan gå fri från
kritik. Postverket har i ärendet vitsordat att förfarandet inte var förenligt
med vad posten strävar efter i en situation av detta slag och medgivit, att den
saknade uppgiften om postadress var möjlig att skaffa fram utan omgång.
Uppenbarligen var det, som postverket också gett uttryck för, ytterst
beklagligt att brevet öppnades i stället för att enbart med ledning av de
tillgängliga uppgifterna knytas till avsändaren och tillställas henne.

Jag är alltså kritisk till postverkets hantering av Marie Hallstens brev till
försäkringskassan, även om saken bedömes från postverkets egen utgångspunkt,
dvs. att poststadgans bestämmelser om brevöppning skulle tillämpas.
Härtill kommer nu att dessa bestämmelsers grundlagsenlighet starkt kan
ifrågasättas.

4.2 Frågan om bestämmelsernas grundlagsenlighet

Enligt 2 kap. 6 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad
mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse. Postverket utgör
en del av "det allmänna”. Då det gäller postbefordran, som utövas som
statligt monopol, gör sig behovet av skyddsregler särskilt starkt gällande,
eftersom "det allmänna har mera påtagliga möjligheter att göra intrång för
tillgodoseende av egna intressen på bekostnad av den förtroliga kommunikationen"
(Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 1980, s. 55). Med anledning
av vad postverket anfört om de påtalade åtgärdernas servicekaraktär
bör emellertid betonas, att grundlagsbestämmelsens tillämplighet inte förutsätter,
att ingreppet företas i det allmännas intresse. Avgörande är i stället
vem som i den aktuella situationen faktiskt gör ingreppet i den enskildes
frihetssfär. (Se t. ex. SOU 1975:75 s. 96.) För tydlighets skull kan tillfogas att
brevöppningens karaktär av intrång självfallet inte i grunden påverkas av det
av postverket påpekade förhållandet, att postpersonalen är ålagd tystnadsplikt.
"Det allmänna” har sålunda här genom postverket företagit ett sådant
intrång i rätten till förtrolig kommunikation som avses i 2 kap. 6 § RF.

Begränsning av aktuell rättighet får enligt 2 kap. 12 § RF endast ske genom
av riksdagen stiftad lag, tillkommen under iakttagande av de materiella och
processuella föreskrifter som anges i detta stadgande. Möjlighet att härvidlag
delegera normgivningskompetens till regeringen föreligger inte. De åberopade
bestämmelserna i allmänna poststadgan, som antagits av postverket
med stöd av den av regeringen utfärdade instruktionen för verket, uppfyller
alltså inte grundlagens krav. Enligt 11 kap. 14 § RF får sådana bestämmelser
inte tillämpas.

Det sagda rubbas inte av det förhållandet, att poststadgan är av äldre
datum än berörda regler i RF och att man därvid har att beakta RF:s
övergångsbestämmelser. Enligt dessa bestämmelser äger äldre författning
fortsatt giltighet utan hinder av att den inte tillkommit i den ordning som
skulle ha iakttagits vid tillämpning av RF (punkt 6; se även punkt 5 i de i
samband med 1976 års grundlagsändring utfärdade övergångsbestämmelserna,
SFS 1976:871). En förutsättning för att dessa övergångsbestämmelser
skall aktualiseras är, att postverkets rättighetsbegränsande föreskrifter inte
efter RF:s ikraftträdande ändrats utan att RF:s ordning iakttagits. Så har
emellertid skett. De företagna ändringarna är av verklig substans, då
öppning av obeställbara försändelser inte, som tidigare, skall ske hos verkets
centralförvaltning utan inom resp. postregion vid s. k. regional adresservice.
Hanteringen av de aktuella försändelserna har därigenom kommit att
inbegripa ett betydligt större antal funktionärer än tidigare, vilket är
väsentligt ur integritetssynpunkt och måste anses påverka innehållet i
begränsningen av skyddet mot undersökning av brev.

Utan att närmare utföra tankegången tycks postverket i sitt yttrande till JO
häremot vilja göra gällande, att poststadgans bestämmelser om brevöppning
utgör avtalsvillkor, som envar som anlitar verkets tjänster får anses ha
godtagit; postverket nämner i sammanhanget, att ”Allmän poststadga finns
tillgänglig på samtliga postkontor”. Med dessa uttalanden tycks postverket
vilja hävda, att "det allmänna” inte företagit något ingrepp i den grundlags -

skyddade rätten till förtrolig kommunikation utan endast agerat i enlighet
med ett mellan verket och kunden träffat avtal. Om detta är postverkets
mening - remissyttrandet, som i andra delar snarare tycks utgå från att
poststadgans brevöppningsregler utgör föreskrifter i RF:s mening, vidlådes
av en besvärande oklarhet på denna punkt - måste jag bestämt ta avstånd
från en sådan tanke. En konstruktion av detta slag skulle innebära, att den
myndighet som har ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av bl. a.
slutna brev (1 § kungörelsen härom, 1947:175) de facto gavs rätt att i sin
verksamhet själv - med bortseende från grundlagens formella och materiella
regler om förutsättningarna för fri- och rättighetsbegränsningar- avgöra, om
medborgarna skall få åtnjuta rätt till förtrolig kommunikation. I förlängningen
av ett sådant resonemang ligger, att postverket som förutsättning för att
åtaga sig att befordra kundens brev teoretiskt skulle kunna stipulera, att man
av vilket skäl som helst har rätt att bryta försändelsen. Medborgarnas enda
möjlighet att slå vakt om ett brevs förtroliga karaktär skulle då vara att tacka
nej till postverkets erbjudande om befordran under sådana villkor. Det sagda
torde visa, att ”avtalsvillkorskonstruktionen” ter sig närmast absurd.

I sammanhanget kan nämnas att min uppfattning i den aktuella frågan
synes ha stöd i vissa uttalanden i förarbetena till den lagstiftning varigenom 2
kap. 6 § RF fick sin nuvarande utformning. Då det i prop. 1975/76:209 s. 148
påpekas, att det i grundlagsstadgandet fastlagda skyddet för förtrolig
kommunikation inte hindrar, att postverket undersöker t. ex. om villkoren
för postbefordran av trycksak är uppfyllda, syftas uppenbarligen på sådana
försändelser vilka det framstår som uteslutet att betrakta som förtroliga,
varför e contrario vanliga brev och andra slutna försändelser omfattas av
skyddet. Redovisningen av gällande rätt i fri- och rättighetsutredningens till
grund för propositionen liggande betänkande (SOU 1975:75 s. 282 f.), där
poststadgans regler om brevöppning berörs, synes bygga på samma uppfattning.

Min slutsats är alltså, att postverket bryter mot 2 kap. 6 § RF, då man
enligt poststadgans bestämmelser öppnar slutna försändelser. Då normgivningsåtgärder
ter sig angelägna, finner jag det påkallat att fästa regeringens
uppmärksamhet på resultatet av min bedömning i detta ärende.

4.3 Slutomdöme

Även om man bedömer postverkets handlande från dess egen utgångspunkt
- att poststadgans bestämmelser om öppnande av brev skulle tillämpas - har
Marie Hallsten enligt min mening fog för sin kritik. Tili nöds kan hanteringen
av hennes brev visserligen sägas under nämnda förutsättning ha tillgått
formellt korrekt, men det är uppenbart att omständigheterna i det aktuella
fallet - framför allt det förhållandet, att hennes adress utan svårighet kunde
spåras - var sådana, att brevet inte borde ha öppnats. Förfarandet synes
präglas av en företagaranda, dominerad av i och för sig vällovliga strävanden
efter rationalitet, effektivitet och service men utan känsla för integritetsaspekten.

Allvarligare är att postverket inte synes medvetet om att brevöppning -

oavsett syftet - innefattar ett sådant ingrepp från det allmännas sida i enskilds
rättighet som grundlagen i princip förbjuder.

Verkets svar på den remitterade promemorian andas ingen förståelse för
problematiken, som negligeras eller avfärdas med föga underbyggda påståenden
om att den som anlitar postens tjänster underkastar sig dess
postöppningsregler som avtalsvillkor. Enligt min mening står det klart, att
poststadgans bestämmelser utgör föreskrifter i RF:s mening, och att de är av
lägre valör än den i RF för ändamålet stipulerade. Postverket har alltså
saknat erforderligt stöd i lag för den företagna postöppningen.

4.4 Framställning till regeringen

Som framgått saknas för närvarande det enligt 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen
erforderliga lagstödet för sådan postbehandling som innefattar
öppnande av förtrolig försändelse. Anses det nödvändigt, att postverket i
vissa fall får tillgripa brevöppning, krävs alltså att riksdagen stiftar lag i
ämnet.

Därvid är att beakta att enligt 2 kap. 12 § andra stycket RF begränsning i
bl. a. rätten till förtrolig kommunikation endast får göras för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, och att sådan
begränsning aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör
ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.
Den återhållsamhet som här ålägges lagstiftaren synes i förevarande situation
få som främsta konsekvens, att en grundläggande intresseavvägning måste
göras. Mot intresset av att kunna återställa försändelsen till avsändaren
måste ställas det integritetsintrång som brevöppningen innebär. Resultatet
av en sådan intresseavvägning kan bli, att föreskrifter om brevöppning måste
accepteras, men att befogenheten bör utformas på ett sätt, som minimerar
integritetsskadorna. Bedömningen synes emellertid också kunna utmynna i
att befogenheten helt kan undvaras, och att problemet med obeställbara
försändelser får lösas på annat sätt; det tål att övervägas, huruvida inte den
enskilde genomsnittligt sett föredrar att riskera, att en obeställbar försändelse
efter viss liggetid förstörs, framför att behöva befara, att innehållet röjs, låt
vara för en begränsad krets. I sistnämnda fall erfordras alltså ingen
lagstiftning utan i stället endast en revision av poststadgan, innefattande
bl. a. ett borttagande av bestämmelserna om öppnande av förtroliga
försändelser.

Då någon form av normgivningsåtgärder enligt vad ovan utvecklats synes
erfordras för att komma till rätta med det i ärendet aktualiserade problemet,
anser jag skäl föreligga att ta i anspråk den i 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för riksdagens ombudsmän fastlagda befogenheten att göra
framställning till regeringen. I samråd med chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh har jag därför beslutat att med särskild skrivelse överlämna
ett exemplar av detta beslut till regeringen.

Anställningsfrågor

Fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett
kommunalt tjänstetillsättningsärende

(Dnr 2294-1986)

I en anmälan till JO gjorde Torbjörn Tannsjö gällande, att Nacka kommun i
ett tjänstetillsättningsärende använt sig av "politisk registrering och politisk
svarlistning” och även åsidosatt kravet på saklighet och opartiskhet. Ärendet
gällde en tjänst vid en barnstuga, som skulle drivas enligt den s. k.
pysslingidén. Enligt anmälan hade man utan saklig grund vägrat anställa en
välmeriterad sökande, som uttalat politiska uppfattningar rörande Pysslingen
AB.

Efter remiss lämnade kommunkansliet skriftliga upplysningar i saken.
Man anförde bl. a. att anledningen till att personen i fråga inte erhöll
anställning vid den aktuella barnstugan var, att föreståndaren bedömde att
det inte var möjligt att anställa en person, som genomgående vid tidigare
MBL-förhandlingar företrätt en uppfattning som var klart negativ till den
s. k. pysslingidén.

JO Ragnemalm uttalade i beslut den 24 augusti 1987 följande.

Utredningen ger inte belägg för att det förekommit någon sådan registrering
av personuppgifter, varigenom några rättsregler angående sådan
registrering kan ha åsidosatts. Utredningen ger inte heller vid handen, att det
skulle ha förekommit något som kan betecknas som en "svartlistning”. Jag
lämnar därför klagomålen i dessa delar utan åtgärd.

Klagomålen riktas också mot att kommunen vid tillsättningen av tjänst vid
en barnstuga, som skulle drivas enligt den s. k. pysslingidén, tagit hänsyn till
den sökandes uttalade negativa uppfattning om åtminstone vissa inslag i
denna idé. I detta sammanhang har jag anledning att framhålla, att JO i regel
inte har anledning att gå in på sådana lämplighetsbedömningar som
uppkommer vid tjänstetillsättningar; det hänger samman med att olika
uppfattningar kan föreligga i sådana frågor, utan att någon uppfattning kan
betecknas som felaktig från rättsliga utgångspunkter. Det finns emellertid
inget hinder mot att JO granskar, om det grundläggande kravet på saklighet
och opartiskhet uppfyllts.

Offentlig förvaltning får naturligtvis inte bedrivas på ett sätt, som är ägnat
att undertrycka eller försvåra den fria debatten i samhällsfrågor. Vid
meddelande av gynnande beslut av typ tjänstetillsättning får en kritisk
inställning från sökandens sida till myndighetens sätt att organisera och
utföra den verksamhet i vilken tjänsten ingår normalt inte diskvalificera
honom för denna tjänst. Det betyder emellertid inte, att en myndighet i ett
sådant ärende alltid skulle vara nödsakad att bortse från en sökandes
inställning till den verksamhet i vilken arbetet skall utföras. Avgörande är om
denna hans inställning kan befaras inverka på hans förmåga att sköta tjänsten
väl.

Kommunen har i detta fall gjort den bedömningen, att en anställning av
sökanden med hänsyn till hans inställning till "pyssling-idén" enligt Nacka -

modellen skulle kunna få ogynnsamma konsekvenser för den aktuella
daghemsverksamheten. Även om jag hyser viss tvekan beträffande riktigheten
av denna bedömning, anser jag inte, att det genom utredningen i detta
ärende kan anses visat, att kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts av
kommunen.

Fråga om tillämpligheten av förvaltningslagens
kommunikationsregel i vissa ärenden hos statens
arbetsmarknadsnämnd

(Dnr 1518-1986)

I en anmälan till JO begärde Statsanställdas Förbund att JO skulle utreda,
om statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN) på ett riktigt sätt fullgjorde sina
uppgifter vid tillämpningen av 15 § förordningen (1979:518) om arbetshandikappade
i statligt reglerad anställning m.m. (AHF). I huvudsak ansåg
förbundet, att SAMN gjorde sådana bedömningar av missbruksfall att
uppsägningar i dylika fall skedde alltför ofta. Vidare ansåg förbundet, att
SAMN inte gjorde kompletterande utredningar i tillräcklig omfattning, och
att SAMN åsidosatte sin skyldighet att i dessa ärenden iakttaga den i
förvaltningslagen fastlagda kommunikationsprincipen.

Efter remiss avgav SAMN yttrande, som bemöttes av förbundet.

I beslut den 10 november 1987 uttalade JO Ragnemalm följande.

Beträffande SAMN:s sakliga bedömningar i ärenden enligt 15 § AHF är
att beakta de begränsningar som gäller för JO:s tillsynsverksamhet. Sålunda
prövar JO endast undantagsvis sådana materiella frågor, särskilt om de - som
i förevarande fall - innefattar lämplighets- eller skälighetsbedömningar eller
bedömningar av medicinsk eller liknande art. Utredningen ger inte vid
handen, att SAMN bedömt de aktuella ärendena på ett sådant klart felaktigt
sätt, att ett ingripande från min sida är motiverat.

Då det gäller klagomålen mot SAMN:s underlåtenhet att iakttaga
förvaltningslagens kommunikationsregler finns det däremot anledning att
företa en mera ingående granskning. Den tillämpliga regeln var tidigare
intagen i 15 § förvaltningslagen (1971:290) och återfinns nu i sakligt
oförändrat skick i 17 § av den nya förvaltningslagen (1986:223), som i
relevant del (första meningen i första stycket) lyder sålunda: ”Ett ärende får
inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har
underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än
honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser
myndighetsutövning mot någon enskild.” Härav följer sålunda, att bestämmelsen
är tillämplig i aktuellt fall under förutsättning, 1) att SAMN avgör
ärende, 2) att detta ärende innefattar myndighetsutövning mot enskild och att
3) arbetstagaren är att anse som part i ärendet.

I sitt remissyttrande har SAMN härvidlag hänvisat till en bifogad, av
SAMN:s utredningsenhet utarbetad information (Info-U nr 3/84). Samman -

ställt med ett annat av SAMN i ärendet företett informationsblad (Info-Rs nr
71/83) ger det åberopade materialet vid handen, att SAMN inte anser sig i
förevarande ärendetyp ha skyldighet att kommunicera material, som tillförts
ärendet, med ifrågavarande arbetstagare. Skälet härtill tycks vara, att
arbetstagaren enligt SAMN:s mening saknar partsställning i dessa ärenden.
Däremot synes SAMN anse, att arbetstagaren är part hos den myndighet som
kontaktat SAMN (fortsättningsvis här benämnd arbetsgivarmyndigheten),
varför denna myndighet före sitt beslut måste underrätta honom om ”det
som tillförts ärendet genom annan än honom själv”. Ehuru det inte explicit
framgår av SAMN:s yttrande, bör arbetsgivarmyndigheten i konsekvens
med detta resonemang, innan man avgör ärendet där, kommunicera även
genom SAMN:s försorg inhämtade uppgifter med arbetstagaren.

Statsanställdas Förbund har bemött dessa uppgifter och hävdat, att
arbetstagaren är part hos SAMN i ärenden rörande tillämpning av 15 § AHF,
och att de beslut SAMN härvidlag meddelar utgör resultat av myndighetsutövning
i förvaltningslagens mening.

För egen del gör jag följande bedömning:

1. Då en myndighet vänder sig till SAMN för inhämtande av sådan
förklaring som avses i 15 § AHF, uppkommer hos SAMN ett ärende, som
avslutas genom att SAMN antingen avger eller vägrar dylik förklaring.

2. SAMN:s beslut tillerkännes enligt den tillämpliga författningen en
bestämd rättslig verkan av typ positiv rättskraft, då arbetsgivarmyndigheten
är förhindrad att säga upp eller avskeda arbetstagaren, om SAMN
vägrar att avge förklaring om att åtgärder enligt AHF inte skall vidtas.
(Däremot tar SAMN inte ställning till uppsägnings- eller avskedandefrågan;
det ankommer på arbetsgivarmyndigheten att efter klartecken från
SAMN självständigt pröva denna fråga.) SAMN:s avgörande fungerar
alltså som ett slags veto, vilket direkt och automatiskt influerar på
arbetsgivarmyndighetens senare beslut. Då SAMNts beslut sålunda - låt
vara på ett indirekt sätt - är avgörande för frågan om arbetstagaren skall
kunna sägas upp eller avskedas, avser det hos SAMN genom arbetsgivarmyndighetens
initiativ anhängiggjorda ärendet enligt min mening sådan
myndighetsutövning mot enskild som utgör förutsättning för att bl. a.
kommunikationsregeln i förvaltningslagen skall bli tillämplig. (Jfr 3 § i
1971 års förvaltningslag, där som exempel på myndighetsutövning anges
”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om . . . avskedande
eller annat jämförbart förhållande”.)

3. Det förhållandet, att ärendet hos SAMN väcks av arbetsgivarmyndigheten
och att SAMN:s beslut formellt kommer att rikta sig till denna
myndighet, betar enligt min mening inte arbetstagaren hans ställning som
part i detta ärende. Det avgörande är inte vem som tagit initiativet till ett
ärende eller till vem beslutet i ärendet formellt är riktat utan vem som i
realiteten direkt drabbas av beslutet (jfr Strömberg i Förvaltningsrättslig
tidskrift 1984 s. 345). Ärendet hos SAMN avser arbetstagarens förhållanden,
och beslutet påverkar genom sin ovan beskrivna positiva rättskraft
hans situation. SAMN får därför enligt min mening inte avgöra sådant
ärende utan att han underrättas om uppgifter, som tillförts ärendet genom

någon annan än honom själv, och har beretts tillfälle att yttra sig över
dem. Det är för arbetstagaren väsentligt, att han på detta sätt blir i stånd
att bemöta uppgifter, som kan tala mot att SAMN inlägger sitt veto. Det
är inte tillräckligt, att han på ett senare stadium - innan arbetsgivarmyndigheten
avgör det där handlagda ärendet - kommuniceras med material,
som inkommit till SAMN.

Min slutsats blir alltså, att de av Statsanställdas Förbund framförda
klagomålen är berättigade vad gäller SAMN:s underlåtenhet att iakttaga
kommunikationsprincipen. Med beaktande av att ärendena hos SAMN
dock, som framgått, i flera avseenden är något speciella - den enskilde
parten är varken initiativtagare eller formell adressat - anser jag mig
emellertid inte kunna rikta mera allvarlig kritik mot SAMN för att man
härvidlag bedömt de aktuella handläggningsreglerna felaktigt.

Allmänna kommunalärenden

Kommunstyrelse har överlämnat ärendet till fullmäktige utan
att själv framlägga något förslag. Fråga om behov av att skärpa
reglerna om beredningstvång har diskuterats och underställts
civildepartementet. -Tillika fråga om räckvidden av JO:s
tillsynsgranskning i kompetensfrågor

(Dnr 1806-1985)

Redogörelse för saken

I en anmälan till JO framförde Bruno Harr klagomål mot Sorsele kommun
angående handläggningen inom kommunen av frågor rörande icke kompetensenliga
kommunala engagemang. Ärendet gällde kommunala bolagsengagemang,
som efter prövning i kommunalbesvärsväg funnits falla utanför
gränsen för den kommunala kompetensen. I ärendet aktualiserades frågor
om beredning av fullmäktigeärenden. En av frågorna gällde att kommunstyrelsen
överlämnat ärendet till fullmäktige utan att själv framlägga något
förslag.

I en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad remisspromemoria anfördes
bl. a. följande.

1 Anmälan

Harrs anmälan går ut på att kommunen i flera fall har gynnat enskild
företagsamhet på ett sätt som inneburit att man överträtt reglerna för den
kommunala kompetensen och visat bristande respekt för domstolsavgöranden
i kommunalbesvärsmål. Fråga är bl. a. om kommunens engagemang i
Sorsele kommuns Industrifastighets Aktiebolag (SIFAB). Flera mål har
förekommit där kommunens engagemang i bolaget har underkänts. Av
särskilt intresse är två domar meddelade den 12 juli 1985 (mål nr 6042-1984
och 1005-1985), varigenom kammarrätten i Sundsvall upphävt beslut av
kommunfullmäktige den 26 november 1984 (§ 135) och den 25 februari 1985
(§ 30) om att tillskjuta medel till bolaget. Det först nämnda beslutet innebar
att fullmäktige vidhöll ett tidigare beslut den 27 juni 1984, som upphävts efter
kommunalbesvär.

2 Förberedande utredning av sakförhållandena

Från kommunen har införskaffats handlingar rörande de två berörda
ärendena. Beträffande de närmare omständigheterna kan här antecknas
följande.

3 Några rättsliga frågor

3.1 JO:stillsynskompetens

JO:s tillsyn över kommunal verksamhet är enligt gällande instruktion
underkastad vissa begränsningar. Dessa begränsningar innebär bl. a. att de
beslutande församlingarna är helt undantagna från tillsynen. JO är följaktligen
förhindrad att ingripa mot kommunfullmäktige och att närmare granska

ett fullmäktigebeslut som sådant. Kommunstyrelsen har emellertid tillsammans
med andra nämnder ett självständigt ansvar som organ för beredning
och verkställighet i ärenden vari fullmäktige har att fatta beslut (1 kap. 5 §, 2
kap. 16 §, 3 kap. 1 och 13 §§ kommunallagen). Även i ärenden där
beslutsrätten tillkommer fullmäktige kan JO alltså göra en viss granskning,
men granskningen måste i sådana fall inskränkas till nämndernas särskilda
befattning med saken.

Till bilden hör att hänsynen till den kommunala självstyrelsens förutsättningar
och arbetsformer medför att överväganden av lämplighetskaraktär

o. d. som regel inte kommenteras av JO. Tillsynsgranskningen avser främst
en rättslig kontroll med utgångspunkt i de bestämmelser i kommunallagen
och annan offentligrättslig lagstiftning som direkt styr den kommunala
verksamheten.

Sammanfattningsvis är det alltså de berednings- och verkställighetsåtgärder
som vidtagits på nämnd- och/eller tjänstemannanivå som kan bli föremål
för juridisk granskning av JO i förevarande fall.

3.2 Förhållandet mellan kommunerna och förvaltningsdomstolarna

Det är anledning att i sammanhanget erinra om att den grundläggande frågan
om förhållandet mellan kommunerna och förvaltningsdomstolarna är föremål
för utredning från lagstiftningssynpunkt. Bakgrunden till denna översyn
är bl. a. fall som förekommit i tillsynsverksamheten hos JK (publicerat i
JK-beslut 1984 s. 103, Sorsele kommun) och hos JO. Enligt regeringens
beslut den 24 april 1986 (dir 1986:15) skall en särskild utredare tillkallas med
uppdrag att förutsättningslöst överväga behovet av åtgärder med syfte att
motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för
den kommunala kompetensen och sätter sig över domstolarnas avgöranden i
kommunalbesvärsmål.

3.3 Vissa frågor rörande den kommunala beslutsprocessen

Beträffande väckande av ärenden hos kommunfullmäktige och beredning av
sådana ärenden gäller bestämmelserna i 2 kap. 15 och 16 §§ kommunallagen.
De har följande lydelse.

15 § Fullmäktige skall besluta i ärende som har väckts av

1. styrelsen eller annan nämnd, om ej annat är föreskrivet i lag,

2. ledamot genom motion,

3. regeringen, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelsen,

4. revisorerna, om ärendet avser förvaltning som har samband med

revisionsuppdraget, eller

5. beredning, om fullmäktige har föreskrivit det.

I Stockholms kommun skall fullmäktige besluta även i ärende som har
väckts av borgarråd genom motion.

16 § Ärende, vari fullmäktige skall besluta, skall beredas av den
nämnd eller beredning dit ärendet efter sin beskaffenhet hör eller av en
beredning som fullmäktige särskilt har utsett för ändamålet.

Om ärende har beretts av annan än den nämnd eller beredning dit
ärendet efter sin beskaffenhet hör, skall nämnden eller beredningen få
tillfälle att avge yttrande i ärendet innan det avgöres. Styrelsen skall
alltid få tillfälle att yttra sig i ärende som har beretts av annan än
styrelsen.

Val får förrättas utan föregående beredning. Ärende som avser
ändring av antalet ledamöter eller suppleanter i styrelsen eller annan

nämnd eller avsägelse från uppdrag som ledamot eller suppleant i
fullmäktige, i styrelsen eller i annan nämnd eller som revisor eller
revisorssuppleant behöver ej heller beredas.

Bestämmelsen i 15 § innebär att någon med anhängighetsverkan förbunden
initiativrätt hos fullmäktige inte tillkommer andra än dem som räknas
upp där (prop. 1975/76:187 s. 381, KU 1976/77:25 s. 56 f.).

Bestämmelsen om beredning i 16 § synes förutsätta att i vart fall något
beredningsorgan genom till- eller avstyrkan markerar att ärendet realprövats
(jfr Kaijser och Riberdahl, Kommunallagarna II 6 u. 1983 s. 353 f.).

4 Frågor om handläggningen av de aktuella ärendena

Det kan göras gällande att kommunstyrelsen i bägge fallen har väckt ett
ärende hos fullmäktige. Från denna utgångspunkt finns det anledning till
följande frågor.

1. Vilka överväganden låg till grund för kommunstyrelsens beslut den 12
november 1984 (§ 246) och den 12 februari 1985 (§ 34) att väcka frågan om
att ge bidrag till en verksamhet som av förvaltningsdomstol förklarats
oförenlig med kommunallagen?

2. Har kommunstyrelsen genom att blott ”överlämna” ärendet till
fullmäktige fullgjort sin uppgift enligt 3 kap. 1 § kommunallagen att bereda
ärendet inför fullmäktige?

I remissvaret besvarade kommunstyrelsen frågorna enligt följande.

1. För att förhindra arbetslöshet som inte är ringa och kapitalförluster i
gjorda investeringar enligt den s. k. skyddsprincipen. Kommunen ansåg
sig dessutom på goda grunder ha skäl att anta att regeringsrätten skulle
undanröja kammarrättens dom med hänvisning till regeringsrättens dom
7 juni 1974: Sorsele.

2. Kommunstyrelsens arbetsutskott har realprövat ärendet. Kommunstyrelsen
avslog arbetsutskottets förslag och överlämnade ärendet till kommunfullmäktige
utan eget yttrande.

Kommunfullmäktige beslutade att medel skulle tillskjutas genom
omdispositioner i 1984 års budget med hänvisning till ett lagakraftvunnet
beslut § 104/80.

Även om kritik kan riktas mot den formella handläggningen har
ärendet diskuterats i såväl kommunstyrelsens arbetsutskott som kommunstyrelsen
och därigenom beretts utan att formellt förslag till beslut
lämnats av kommunstyrelsen till kommunfullmäktige.

Harr yttrade sig därefter.

Vid sidan av JO-ärendet hade allmän åklagare utrett, om det i några fall
begåtts brottslig gärning i samband med bidragsgivningen till SIFAB.
Misstankarna hade gällt grov trolöshet mot huvudman, alternativt myndighetsmissbruk.
Förundersökningen hade avsett bl. a. genomförandet av de
här aktuella kommunfullmäktigebesluten. Regionåklagarmyndigheten i
Umeå hade den 23 september 1986 meddelat beslut att inte väcka åtal i målet.

Bedömning

I beslut den 10 september 1987 uttalade JO Ragnemalm följande.

Som nämnts i remisspromemorian (avsnitt 3.1) gäller inom den kommunala
sektorn vissa begränsningar för JO:s tillsyn. Detta har delvis en historisk

bakgrund. När den kommunala verksamheten i samband med grundlagsändring
år 1957 fördes in under JO:s tillsyn gjordes vissa reservationer (första
lagutskottets utlåtande 1957:33 s. 13—15, 34). Man framhöll vikten av att
tillsynen utövades med varsamhet, så att den kommunala verksamheten inte
hämmades. Att denna bedrivs under något friare former än den statliga
förvaltningsverksamheten ansågs ligga i den folkliga självstyrelsens natur.
JO:s ingripanden sades i princip böra begränsas till mera flagranta fall. Det
framhölls vidare, att det inte var meningen, att JO skulle ingå i prövning av
skälighetsfrågor, i vilka de kommunala organen borde fritt bestämma, och
inte heller i frågor om den kommunala kompetensen, vilka frågor regeringsrätten
hade att slutligt avgöra.

Det kan även sägas följa av rättskipningssystemets utformning, att JO inte
bör ägna sig åt fingranskning av gränsdragningsfrågor rörande den kommunala
kompetensen. Kommunerna får tillerkännas en viss frihet att i
kommunalbesvärsprocess driva en partsståndpunkt; avgörandet ankommer
på förvaltningsdomstol. Av viss betydelse är också det förhållandet, att ett
kommunalt beslut, som lämnas oöverklagat, i princip betraktas som rättsligt
giltigt (man talar ibland om lagakraftvinnandets konvalescerande verkan).

Min prövning av ärendet har skett mot bakgrund av det nu anförda.

Innan jag går in på de frågor som ställts i remissen till kommunstyrelsen vill
jag först för sammanhangets skull notera, att kammarrätten i ärende 2 på
klagandens yrkande förordnade om inhibition. Kommunfullmäktiges beslut
hade emellertid verkställts dessförinnan. Till skillnad från andra uppmärksammade
fall (Sigtuna m. fl.) har det alltså i förevarande fall inte förekommit
något åsidosättande av ett meddelat verkställighetsförbud. Jag har därför -och mot bakgrund även av den åklagarprövning som ägt rum - inte funnit
anledning att i detta ärende uppehålla mig närmare vid frågorna om
verkställighet av kommunala beslut.

Den första remissfrågan gäller vilka överväganden som låg till grund för
kommunstyrelsens beslut den 12 november 1984 (§ 246) och den 12 februari
1985 (§ 34) att väcka frågan om att ge bidrag till den verksamhet som av
förvaltningsdomstol förklarats oförenlig med kommunallagen.

Kommunstyrelsen anför, att syftet var att förhindra arbetslöshet, som inte
var ringa, och kapitalförluster på grund av redan gjorda investeringar enligt
den s. k. skyddsprincipen. Vidare sägs att kommunen ansåg sig på goda
grunder ha skäl att anta, att regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens
dom med hänsyn till regeringsrättens dom den 7 juni 1974 (RÅ 1974 A 1044)
som också rörde Sorsele kommun.

Till en början vill jag slå fast, att kommunstyrelsen genom sina åtgärder de
facto väckt ärendena hos fullmäktige och följaktligen har det ansvar för
ärendenas handläggning som åvilar beredningsorgan i fullmäktigeärenden.
Kommunstyrelsen synes heller inte vara av annan mening.

De skäl som kommunstyrelsen anför är till sin art sådana, att de, beroende
på omständigheterna, skulle kunna tänkas göra ett kommunalt näringslivsengagemang
tillåtet. Utan att gå närmare in på omständigheterna i det
åberopade rättsfallet och kommunens nu aktuella beslut vill jag för min del
dock säga, att jag inte finner kommunstyrelsens argumentering direkt
övertygande.

Den andra remissfrågan gäller, om kommunstyrelsen genom att blott
”överlämna” ärendet till fullmäktige fullgjort sin uppgift enligt 3 kap. 1 §
kommunallagen att bereda ärendet inför fullmäktige.

I korthet säger kommunstyrelsen här att, även om kritik kan riktas mot den
formella handläggningen, ärendet har diskuterats i kommunstyrelsens
arbetsutskott och i plenum och därigenom beretts.

Bestämmelsen i 2 kap. 16 § kommunallagen om beredningstvång i
fullmäktigeärenden (se remisspromemorian avsnitt 3.3) reglerar i huvudsak
själva gången av ett ärende under beredningsförfarandet. Beträffande de
materiella kraven på beredningen eller sättet att redovisa ärendet säger
själva lagtexten ingenting närmare. I kommunallagskommentaren av Kaijser
och Riberdahl (6 u. 1983 s. 353 f.) har emellertid förutsatts att något
beredningsorgan genom till- eller avstyrkan markerar, att ärendet realprövats.

Vid tillkomsten av gällande kommunallag diskuterades också möjligheten
av en viss skärpning av beredningskravet. Kommunallagsutredningen föreslog
en uttrycklig föreskrift om att det primära beredningsorganet skulle
framlägga förslag till beslut i ärendet och skälen för beslutet (SOU 1974:99 s.
13, 211). Förslaget antogs emellertid inte. Föredragande statsrådet anförde
följande (prop. 1975/76:187 s. 385).

”Utredningen har föreslagit en ny bestämmelse om att nämnd eller
beredning skall lägga fram förslag till beslut i det ärende som har beretts och
ange skälen för beslutet. Flera remissinstanser har ställt sig avvisande eller
tveksamma till en sådan bestämmelse. För egen del finner jag kritiken
befogad. Att en nämnd eller beredning som väcker ett ärende i kommunfullmäktige
eller landstinget motiverar sin framställning torde ligga i sakens
natur. Det är däremot inte lika säkert att nämnden eller beredningen lägger
fram ett färdigt förslag till beslut.

Ofta kan det ligga närmast till hands att kommunstyrelsen utformar
förslaget till beslut. Att i lagen föreskriva skyldighet för nämnd eller
beredning som bereder ett ärende att lägga fram ett motiverat förslag till
beslut i ärendet är enligt min mening att gå allt för långt. Någon sådan
föreskrift har därför inte tagits in i paragrafen. De kommuner eller
landstingskommuner som vill binda sina nämnder och beredningar i sådana
hänseenden kan göra detta genom interna föreskrifter.”

Vad som förevarit i detta ärende kan enligt min mening ge anledning till att
på nytt ta upp frågan om att skärpa reglerna om beredningstvång. Om man
inte vill gå så långt som kommunallagsutredningen föreslog, kan man
begränsa sig till att kräva, att något organ utarbetar ett förslag, innan ärendet
läggs fram för fullmäktige. En regel av detta slag skulle kunna utformas så,
att det åligger kommunstyrelsen att utarbeta förslag, om inte annat
beredningsorgan har gjort detta under handläggningens tidigare skede. En
sådan regel synes inte medföra någon ändring i vad som allmänt tillämpas
enligt kommunal praxis. Den skulle dock utgöra en markering av att en
realprövning skall ske under beredningen och samtidigt inskärpa nämndledamöters
ansvar.

Med hänvisning till det anförda överlämnar jag ett exemplar av detta
beslut till civildepartementet.

Kommunala bidrag till bildningsorganisationer. Frågor om
efterlevnad av förvaltningsdomstols avgöranden och om
ansvar för myndighetsutövning

(Dnr 117-1985)

1 Anmälan

1 en skrivelse som kom in till JO den 11 januari 1985 anförde Helge
Söderström i huvudsak, att Bodens kommun sedan flera år fördelade
kommunala bidrag till studieförbund på ett orättvist sätt, trots att flera
domstolsavgöranden i kommunalbesvärsmål hade gått kommunen emot.

Söderström gjorde dessutom, i en skrivelse som kom in till justitiekanslern
(JK) den 29 september 1986, en liknande anmälan. Genom beslut den 20
februari 1987 överlämnade JK Söderströms skrivelse dit jämte övriga
handlingar i ärendet till JO för fortsatt handläggning.

2 Utredning

I ärendet införskaffades handlingar rörande de aktuella bidragsbesluten och
förekommande besvärsärenden. Efter remisser inkom därefter kommunens
kulturnämnd med två yttranden (beslutade av nämnden vid sammanträden
den 21 oktober 1986 och den 12 februari 1987).

Söderström bemötte i skrivelser vad som anförts från kommunens sida.

3 Bedömning

I beslut den 14 september 1987 uttalade JO Ragnemalm följande.

3.1 Inledning

I ett beslut den 12 juli 1985 behandlade JO Holstad frågor om vissa
kommuners efterlevnad av förvaltningsdomstolars beslut. I ett fall konstaterades
att en kommun vägrat att efterkomma ett förordnande om verkställighetsförbud
(inhibition). JO tog i beslutet också upp frågan om behovet av
ändring i gällande lagstiftning (beslutet finns redovisat i JO:s ämbetsberättelse
1986/87 s. 297). Det har sedan tillsatts en offentlig utredning (kommunalansvarsutredningen),
som för närvarande arbetar med hithörande frågor. I
utredningsuppdraget ingår att se över ansvarsreglerna. Det kan i sammanhanget
även nämnas, att frågor om lagfästande av vissa kommunalrättsliga
grundsatser och vissa gränsdragningsfrågor rörande den kommunala kompetensen
är under övervägande i regeringskansliet. Jag ämnar inte i detta
ärende gå in på lagstiftningsaspekterna utan begränsar mig till en bedömning
av det aktuella fallet inom ramen för gällande rätt.

Utgångspunkten är det beslut som kulturnämnden fattade beträffande
bidragsåret 1982 och regeringsrättens dom den 17 oktober 1983, varigenom
nämndens beslut upphävdes. Grundfrågan är, vad som därefter gjordes från
kommunens sida för att bringa dess handlande i överenstämmelse med i
första hand regeringsrättens nämnda avgörande. En delfråga gäller den rena
400 verkställigheten av beslutet och möjligheterna till återgång av beslutet. Vad

som framkommit i ärendet i denna del har emellertid inte föranlett mig att
uppehålla mig närmare vid frågan i detta beslut. Jag lämnar den alltså utan
ytterligare kommentarer. Jag går i stället direkt in på den principiellt sett
intressantare frågan i vad mån kommunen låtit vägleda sig av regeringsrättens
prejudikat och även kammarrättens efterföljande avgöranden.

3.2 Kommunens handlande från kommunalrättslig synpunkt

Kommunallagen uppställer inte något krav på att ett kommunalt beslut skall
vara motiverat. Grunderna för ett beslut, som kan vara avgörande för om
beslutet är att betrakta som rättsenligt eller inte, kan alltså vara fördolda för
en utomstående. I kommunalbesvärsprocessen intar kommunen partsställning
(7 kap. 4 § kommunallagen). Utgången av ett kommunalbesvärsmål är
inte sällan beroende på bevisföringen. Det kan följaktligen inträffa, att en
kommun, i ett läge där bevisbördan åvilar kommunen, förlorar ett mål till
följd av svag processföring, fastän beslutet djupare sett inte var olagligt.
Tydligt är att kommunen i förevarande fall, efter att ha vunnit i kammarrätten,
inte ansåg någon ytterligare argumentering behövlig (jfr RÅ 1976 Ab
513).

Från kommunens sida har man hävdat, att det fanns ett visst utrymme för
att återkomma med det ursprungliga beslutet med en sakligt underbyggd
motivering, som skulle kunna godtas i enlighet med vad regeringsrätten
uttalade i domen den 17 oktober 1983. Vidare har man hävdat, att det inte
fanns något definitivt besked beträffande de av kommunen framförda
sakskälen förrän regeringsrätten på kommunens talan vägrade prövningstillstånd
den 19 december 1985.

Härom är följande att säga. En kommun måste inte ovillkorligen
föranstalta om omedelbar verkställighet av en kammarrätts dom, som
innebär upphävande av ett kommunalt beslut. Innan domen vunnit laga
kraft, dvs. när besvärstiden löpt ut, eller när, efter överklagande, målet
slutligt avgjorts i regeringsrätten till kommunens nackdel, ankommer det på
kommunens verkställande organ att på eget ansvar ta ställning i verkställighetsfrågan.
Detta gäller under förutsättning, att inte kammarrätten meddelat
verkställighetsförbud (inhibition). Ett sådant förordnande måste ovillkorligen
åtlydas. Några inhibitionsförordnanden har emellertid inte förekommit i
detta fall. Jag konstaterar således, att kommunens ståndpunkt i detta
avseende inte kan betecknas som alldeles obefogad.

Det kan vidare konstateras, att kulturnämnden i så måtto beaktade
regeringsrättens dom att man i samband med efterföljande beslut dels förde
fram sådana skäl för bidragsdifferentieringen, som man menade kunde göra
denna rättsenlig, dels successivt utjämnade de kritiserade skillnaderna i
bidragsgivningen till olika förbund. Inför bidragsåret 1986 antog också
fullmäktige regler för bidragsgivningen, vilka i och för sig stod sig vid
besvärsprövning.

Jag menar därför, att det skulle vara att gå för långt att säga att kommunen
lämnat regeringsrättens dom och kammarrättens senare domar helt obeaktade.
Däremot kan det starkt ifrågasättas, om kommunen rättat sitt handlande
i tillräcklig grad. Det är givetvis anmärkningsvärt och olyckligt med hänsyn

26 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

till allmänhetens tilltro till kommunala myndigheter, att kulturnämnden,
såsom här skedde, i flera på varandra följande fall fattade beslut, som
underkändes av kammarrätten. Mot denna bakgrund finner jag inte, att
kulturnämnden kan undgå kritik.

3.3 Ansvarsfrågor

Jag har ansett det motiverat att överväga, om några ansvarsfrågor kan
aktualiseras i sammanhanget. Till en början bör då framhållas att något
disciplinansvar inte finns för förtroendevalda (dvs. nämndledamöter). Vad
det kan vara fråga om är endast ansvar för oriktig myndighetsutövning enligt
bestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken.

En förutsättning för att lagrummet skall vara tillämpligt är, att ifrågavarande
bidragsgivning kan hänföras till myndighetsutövning i brottsbalkens
bemärkelse. Sett ur kommunens synvinkel i stort rör det sig inte om någon i
lag eller annan författning påbjuden förpliktelse utan om ett frivilligt
åtagande. På den kommunala förvaltningsmyndigheten, kulturnämnden,
ankommer det emellertid att till utomstående - i enlighet med de riktlinjer
kommunfullmäktige kan ha fastställt - fördela de av fullmäktige för
ändamålet beviljade medlen. Det är alltså inte fråga om ett individualiserat
kommunalt anslagsändamål, som endast påfordrar automatiska verkställighetsåtgärder
från nämndens sida. De organisationer som uppträder som
sökande kan i viss mening sägas befinna sig i den för myndighetsutövning i
samband med meddelande av gynnande beslut karakteristiska situationen,
att den enskildes beroende av myndighetens medverkan konstituerar ett
slags ”maktställning” för den sistnämnda.

För att myndighetsutövning skall anses föreligga krävs emellertid ytterligare,
att myndighetens beslutanderätt baseras på offentligrättsliga normer,
som bemyndigar eller ålägger myndigheten att agera på visst sätt. Brottsbalksbestämmelsens
tillämplighet förutsätter, att någon ”i myndighetsutövning
åsidosätter vad som till följd av lag eller annan författning gäller för
myndighetsutövningen”. Av uttalanden i förarbetena till bestämmelsen
framgår visserligen att därmed åsyftas inte enbart sådana lagar och andra
föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen utan offentligrättsliga normer
i vidare mening (se prop. 1975:78 s. 180; jfr dock 1 § andra stycket lagen
1976:633 om kungörande av lagar och andra författningar). I förevarande fall
har emellertid kulturnämndens fördelningsbeslut för åren 1982-85 endast
byggt på ett budgetbeslut av fullmäktige, vilket beslut knappast tycks ha
innehållit några närmare direktiv för bidragsgivningen. För år 1986 föreligger
däremot ett särskilt beslut av fullmäktige med vissa, dock föga preciserade
riktlinjer för bidragsgivningen, vilket beslut i sin tur härleds från den
allmänna kompetensregeln i kommunallagen. Enligt min mening finns det
mot denna bakgrund inte fog för att hävda uppfattningen, att kulturnämndens
beslut baserats på sådana offentligrättsliga normer som utgör förutsättning
för att myndighetsutövning skall anses föreligga.

Min slutsats av det nu sagda blir, att redan de objektiva rekvisiten i
brottsbalksbestämmelsen utgör hinder för att straffansvar skall kunna
utkrävas. Med detta konstaterande lämnar jag den frågan.

3.4 Avslutning

Jag har i det föregående uttalat viss kritik mot kulturnämnden men inte
funnit det möjligt att driva någon fråga om ansvar. Emellertid överlämnar jag
ett exemplar av detta beslut för kännedom till kommunalansvarsutredningen.

Fråga om kyrkokommunalt styrelseorgan genom
framställningar till statliga myndigheter överskridit sin
kompetens m. m. och om räckvidden av JO:s prövning.
Tillika fråga om lämpligheten av begagnade benämningar för
kommunbildningen och dess organ (samfällighet/
församlingsdelegerade/samfällighetsråd)

(Dnr 388-1986)

1 Anmälan

1 en anmälan till JO anförde Ger Jalander (ledamot av församlingsdelegerade),
att kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet (benämnt samfällighetsrådet)
under sommaren 1985 fattat olika beslut, som kunde ifrågasättas
vara befogenhetsöverskridande. Enligt Jalander kunde åtgärderna inte
hänföras till förvaltning, verkställighet eller beredning, utan ärendena borde
ha underställts samfällighetens beslutande organ, församlingsdelegerade, för
avgörande. Dessutom syntes enligt Jalander vissa frågor ligga utanför
samfällighetens kompetensområde. Vidare framförde Jalander anmärkningar
mot själva handläggningsordningen hos församlingsrådet.

2 Utredning

2.1 Utredningsåtgärder

Efter remiss avgav samfällighetsrådet yttrande, som bemöttes av Jalander.
Sedan tillfälle beretts samfällighetsrådet att yttra sig över vad Jalander
anfört, inkom rådet med ytterligare ett yttrande, som i sin tur bemöttes av
Jalander.

2.2 Utredningens resultat

2.2.1 Skrivelse till Stockholms domkapitel

I protokoll från sammanträde med samfällighetsrådet den 10 juni 1985
upptogs under § 200 följande.

Rapport jämte förslag frän Citygruppen

I ärendet förelåg förslag från citygruppen i av ordföranden upprättat PM
1985-06-03 (bil Aj).

Samfällighetsrådet beslöt

att uppdra åt Robert Schött att utarbeta förslag till stadgar för en stiftelse
av i bilagda PM (se bil Aj) skisserad karaktär,
att kostnaden härför - 1 500 kr. - skulle belasta utredningsanslaget samt
att uppdra åt presidiet att utforma skrivelser till domkapitlet och regeringen
om kyrkomusikertjänster och prästtjänster inom området för cityverksamheten.

Med stöd av detta bemyndigande avlät presidiet den 9 juli 1985 en skrivelse
till domkapitlet. I skrivelsen föreslogs att.man - i avvaktan på en mera
omfattande utredning om församlingsindelningen i Stockholm, som utfördes
av kammarkollegiet - successivt, genom dellösningar, skulle inleda en
omorientering av den kyrkliga verksamheten bland Stockholms befolkning.
Framför allt syftade man till en förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten
för att bättre kunna tillgodose de reella behoven i innerstadsförsamlingarna
och en anpassning av ekonomin till det verkliga skatteunderlaget. Det
förutskickades, att en ”kyrkostiftelse” skulle bildas för handhavandet av viss
gemensam verksamhet för ”citybefolkningen”. Till stiftelsen skulle enligt
den tänkta lösningen småningom överföras ekonomiska och personella
resurser. Konkret föreslog samfällighetsrådet domkapitlet att vidta följande
åtgärder, nämligen

- att besluta om att långtidsvikariatet på kyrkoherdetjänsterna i Klara och
Jakobs församlingar skall upphöra

- att prästtjänsterna i de nu berörda församlingarna förändras enligt förslag i
denna skrivelse

- att Nicolai, Klara och Jacobs resp. Adolf Fredriks och Johannes församlingar
sammanslås till två kyrkomusikerdistrikt och att personalresurserna
dimensioneras enligt förslag i denna skrivelse

- att - i den mån domkapitlet inte själv beslutar i dessa ärenden -framställning görs till regeringen om åtgärdernas genomförande.

Jalander hävdade i korthet, alt samfällighetsrådet genom förslaget överskridit
sina befogenheter i olika hänseenden, såväl i förhållande till församlingsdelegerade
som beträffande kompetensfördelningen mellan samfälligheten
och församlingarna. Vidare menade Jalander, att det förelåg brister i
handläggningsordningen på så vis att protokollet saknade en kortfattad
redogörelse för ärendets beskaffenhet, uppgift om förslag och yrkanden i
ärendet samt även beslut i så måtto att det inte av protokollet framgick vilka
viktiga förslag till domkapitlet som framfördes.

Samfällighetsrådet tillbakavisade klagomålen och anförde - med hänvisning
till ett beslut av justitiekanslern den 29 mars 1985 (se publikationen
JK-beslut 1985 A. 9) och ett uttalande i prop. 1961:70 s. 155) - att
samfällighetens kompetensområde var mera vidsträckt i det att lagstiftaren
gett samfälligheten rätt att själv närmare pröva och utforma vilka ärenden
samfälligheten skall handlägga gemensamt inom den allmänna kompetensramen.
Vidare anfördes att skrivelsen endast var att ”betrakta som en
ärendeberedning”. Beträffande utformningen av protokollet anfördes följande.

I protokoll 1985-06-10, § 200 finns förvisso en kortfattad redogörelse för
ärendets beskaffenhet.

Att anteckning om förslag och yrkanden saknas i en viss paragraf är inte ett
formfel. Om förslag eller yrkande inte framställs kan sådana självfallet inte
heller antecknas i protokollet. Frånvaro av sådan anteckning betyder dock
inte att en ofullständighet eller brist föreligger i protokollet. Beträffande
beslutsmeningen framgår denna av en särskild angiven protokollsbilaga. Då
bilagan utgör en del av protokollet måste det anses att beslutet framgår av
protokollet. Att det i beslutsmeningen inte exakt angivits hur skrivelsen
skulle formuleras utgör inte ett fel eftersom det uppdragits åt presidiet att
efter eget avgörande utforma skrivelsen. Detta torde inte vara lagstridigt.

2.2.2 Skrivelse till kyrkofondstyrelsen

Vid sammanträde den 12 augusti 1985 beslöt samfällighetsrådet, § 221, att
avge en skrivelse till kyrkofondstyrelsen angående fördelningen av de
särskilda kyrkofondsbidragen. Framställningen gick i huvudsak ut på att
utjämningsbidrag i framtiden inte skulle utbetalas till vissa innerstadsförsamlingar
utan ”till den gemensamma kassan, Stockholms församlingsdelegerade,
för city verksamheten”.

lalander hävdade, att frågan om en sådan viktig principiell förändring
borde ha underställts församlingsdelegerade för beslut. Vidare anmärkte
lalander, att skrivelsen felaktigt undertecknats ”Stockholms församlingsdelegerade”
i stället för ”På samfällighetsrådets vägnar, Stockholms kyrkliga
samfällighet”.

Samfällighetsrådet anförde mot detta, att skrivelsen utgjorde en förvaltningsåtgärd
syftande till att väcka en fråga hos kyrkofondstyrelsen. Beträffande
anmärkningar om formfel anförde samfällighetsrådet följande.

Enligt LFKS 5 kap. 26 § punkt 4 äger samfälligheten bestämma annat namn
för samfällighetens kyrkoråd. Detta har skett genom valet av namnet
samfällighetsrådet.

Att den i lagen angivna kommunbeteckningen Stockholms kyrkliga
samfällighet inte utnyttjas utan i stället namnet på det beslutande organet i
samfälligheten, Stockholms församlingsdelegerade, är visserligen inte korrekt
i strikt juridisk mening, men detta förhållande har sin grund i både
muntlig och skriftlig tradition.

lalander genmälde beträffande frågan om formfel följande.

Borde icke samfällighetsrådet erkänna, att skrivelser från samfällighetsrådet
skall undertecknas ”samfällighetsrådet”.

Betecknande för avsaknaden av vilja till förståelse av egna fel och villighet
att ändra dessa är även nu den omständigheten att samfällighetsrådets nu
föreliggande remissvar visserligen undertecknats ”samfällighetsrådet” men
ovanför detta har man tillfogat ”Stockholms församlingsdelegerade”.

Jag är ledamot av Stockholms församlingsdelegerade men står förvisso
icke bakom detta remissvar utan jag känner mig kränkt över denna överskrift
som i annat sammanhang kan förleda läsaren till felaktiga slutsatser.

Det borde givetvis i stället ha stått ”Stockholms kyrkliga samfällighet”.

2.2.3 Besvärsskrivelse till regeringen

På uppdrag av samfällighetsrådet avlät rådets presidium den 1 juli 1985 en
skrivelse till regeringen med besvär över ett beslut av Stockholms domkapitel
den 22 maj 1985 om instruktion och veckotimtal för organisttjänsten och
biträdande kyrkomusikertjänsten i Adolf Fredriks kyrkomusikerdistrikt,
m. m.

lalander anförde - liksom i fråga om de förut berörda framställningarna -att samfällighetsrådet överskridit sin befogenhet samt anmärkte, att inlagan
felaktigt underskrivits ”På Stockholms församlingsdelegerades vägnar”.

Samfällighetsrådet hänvisade i tillämpliga delar till vad som anförts under
föregående punkter och framhöll, att frågan i vad mån rådet var behörigt att
anföra besvär hos regeringen i det aktuella fallet i vederbörlig ordning torde
bli prövad av besvärsinstansen (regeringen).

Med anledning av samfällighetsrådets besvär uttalade regeringen i beslut
den 20 november 1986 följande: Domkapitlets beslut rör inte församlingsdelegerade
på sådant sätt att delegerade har besvärsrätt. Regeringen tar därför
inte upp besvären till prövning.

2.2.4 Skattemedel till utredningsuppdrag

lalander hävdade, att skattemedel använts till utredningar och åtgärder
utanför samfällighetens kompetensområde. Exempel på detta skulle vara
utredningar om gemensamma pastorsexpeditioner för vissa församlingar, om
organisation av folkbokföringen för vissa församlingar samt om sambruk av
lokaler för vissa församlingar och organisationsöversyner av respektive
församlings verksamhet.

Samfällighetsrådet tillbakavisade klagomålen under hänvisning till vad
som anförts tidigare och tilläde, att utredningsarbetet bl. a. syftade till att
undersöka kompetensenligheten av de föreslagna åtgärderna från samfällighetens
sida.

2.2.5 Delegation av församlingsdelegerades beslutanderätt

lalander anförde, att de förut berörda fallen gav exempel på att samfällighetsrådet
fattat beslut i ärenden, där beslutanderätten tillkom församlingsdelegerade
utan att någon beslutanderätt överlämnats till rådet. Han anförde
dessutom, att sådan delegation endast fick avse rutinärenden men inte
ärenden av principiell beskaffenhet.

Samfällighetsrådet anförde mot detta, att de ifrågavarande åtgärderna låg
på beredningsplanet - innan det var aktuellt att väcka någon fråga hos det
beslutande organet, församlingsdelegerade - och att det således inte var
fråga om något intrång i det beslutande organets sfär.

3 Bedömning

JO Ragnemalm uttalade i beslut den 23 juni 1988 följande.

3.1 Kompetensfrågor

Till att börja med vill jag instämma i de uttalanden rörande de grundläggande
kompetensfrågorna som justitiekanslern gjorde beträffande Stockholms
kyrkliga samfällighet och dess styrelseorgan, samfällighetsrådet, i det
nämnda fallet JK 1985 A. 9. Det fallet och det förevarande har flera
beröringspunkter. Eftersom JK:s beslut är bekant för samfälligheten och för
anmälaren finner jag inte anledning att här upprepa resonemanget.

Jag vill dock tillfoga några ord om förutsättningarna för JO:s prövning.

På det kommunala området (det kyrkokommunala inbegripet) är man i
stor utsträckning hänvisad till kommunalbesvärspraxis, om man vill ha
närmare besked i olika kompetensfrågor, såsom t. ex. beträffande gränsdragningen
mellan den beslutande församlingens beslutanderätt - av mera
övergripande art - och det ”beslutsfattande” som styrelsen utövar inom
ramen för sin självständiga förvaltande verksamhet. Detsamma gäller i fråga
om den yttre kompetensramen för kommunen som sådan. Varje medlem av
en kommun har också möjlighet att genom anförande av kommunalbesvär
hos kammarrätten (med regeringsrätten som högsta instans) få till stånd en
auktoritativ prövning av lagligheten hos olika kommunala beslut. JO, som
enligt instruktionen är ålagd att vara återhållsam i frågor som rör den
kommunala självstyrelsen, har emellertid inte till uppgift att på samma sätt
som regeringsrätten sätta gränser för den kommunala kompetensen m. m.
(jfr vad som anfördes i första lagutskottets utlåtande 1957:33 s. 13—15 och 34
när den kommunala verksamheten i samband med grundlagsändring år 1957
fördes in under JO:s tillsyn).

En kommunal förvaltningsmyndighets förslag, framställningar och andra
yttranden kan i regel inte angripas rättsligt i besvärsväg på annan grund än att
de inte tillkommit i laga ordning. Detta är grundregeln för alla oförbindande
beslut och meningsyttringar. Om emellertid yttrandet har en rättslig verkan -såsom t. ex. vid utövande av sk. kommunal vetorätt - eller om myndigheten
har beträtt helt främmande mark, kan dock beslutet bli olagligförklarat på
materiell rättslig grund, bl. a. som ett befogenhetsöverskridande. Exempel
på det senast sagda lämnar bl. a. rättsfallen RÅ 1969 ref. 52 (utrikespolitisk
fråga) och RÅ 1971 U32 (kyrkoråds uttalande innefattade kritik mot prästs
ämbetsutövning); se vidare t. ex. SOU 1982:41, Överklagande av kommunala
beslut, s. 63-73.

Mot bakgrund av det anförda har jag inte funnit, att vad som framkommit i
detta ärende ger mig anledning att kritisera samfällighetsrådet i nu förevarande
hänseenden.

3.2 Frågan om formfel

Kärnpunkten i klagomålen på denna punkt gäller det förhållandet, att man
som kommunbenämning använder - i brevpapperets tryck och allmänt i
”dagligt tal” - ordet ”församlingsdelegerade” i stället för ”samfälligheten”.

Företeelsen är inte unik. I landstingskommunerna är det genomgående på
liknande sätt. Man håller av tradition fast vid den ålderdomliga benämningen
”landstinget”, fastän det ordet i modern kommunallagstiftning strängt taget

står för den beslutande församlingen (=fullmäktige) och lagens uttryck för
själva kommunbildningen är ”landstingskommunen”.

Jag vill här inskjuta, att jag noterat, att regeringen i det nämnda
besvärsmålet använde sig av samma terminologi som samfälligheten.

Det väsentliga är att onödiga missförstånd eller oklarheter inte uppstår;
det bör således klart framgå, att det i förekommande fall är styrelsen
(samfällighetsrådet) som uppträder. Det kan tilläggas att, när det gäller
framställningar från en kommun till ett statligt organ eller annan utomstående
adressat, det närmast är det organet som har att, efter behov, kontrollera
behörighetsfrågor m. m., t. ex. om framställningen grundar sig på beslut av
den beslutande församlingen, styrelsen eller annan nämnd eller blott härrör
från en eller flera förtroendevalda eller tjänstemän.

Vad som framkommit i detta ärende har inte gett mig grund för att kritisera
samfällighetsrådet från nu angivna utgångspunkter.

3.3 Slutord

Jag har inte funnit klagomålen motivera, att jag mera i detalj kommenterar
alla enskildheter, som dragits fram. Med de allmänna uttalanden jag här
gjort avslutar jag därför ärendet.

Särskilda utredningar

Remissyttrande med förslag till ändring i förvaltningslagens
jävsregler

(Dnr 153-1988)

JO Ragnemalm avgav den 24 mars 1988 följande remissyttrande.

Remiss av departementspromemorian ”Jäv i kommuner”

(Ds C 1987:12)

Sedan tillfälle beretts riksdagens ombudsmän att avge yttrande över rubricerade
promemoria får jag - efter samråd med övriga ombudsmän - anföra
följande.

1 Inledning

1.1 Remissyttrandets uppläggning

I detta yttrande har av nedan anförda skäl (avsnitt 1) anlagts ett något
bredare perspektiv på jävsproblematiken än som skett i den remitterade
promemorian. Då de i promemorian behandlade frågorna har aktualitet
även inom den statliga sektorn, synes det lämpligt att i detta sammanhang
överväga vissa förändringar i förvaltningslagens jävsbestämmelser. Som
bakgrund till en skisserad lösning, som innefattar en heltäckande - för både
den statliga och den kommunala förvaltningen utan modifikation gällande -reglering av jävsfrågan (avsnitt 4), har en relativt fyllig presentation av
gällande rätt ansetts motiverad (avsnitt 2). Därjämte redovisas en mera
detaljerad granskning av det remitterade förslaget (avsnitt 3). - Yttrandet
bygger på en promemoria, som utarbetats av föredraganden i ärendet,
byråchefen Sven Börjeson.

1.2 Departementsförslagets huvudsakliga innebörd

Det remitterade förslaget går ut på att med vissa modifikationer göra
förvaltningslagens jävsregler tillämpliga även inom den kommunala självstyrelsesektorn.
Lagtekniskt går man till väga så, att man i 3 kap. 9 §
kommunallagen gör en hänvisning till bestämmelserna i 11 och 12 §§
förvaltningslagen. Med tanke framför allt på kommunalmäns dubbla engagemang
i kommunal förvaltning och i föreningsliv föreslås - i anslutning till
tolkning av undantagsregeln i 11 § 2 stycket - att man genom motivuttalanden
styr rättstillämpningen så, att jävshinder i normalfall inte skall behöva
uppkomma. Dessutom föreslås att det i kommunallagstadgandet införs en
särskild föreskrift om att ställföreträdarskap eller annan anknytning till ett av
kommun helägt bolag eller en stiftelse, där kommunen utser styrelse, inte i
sig skall medföra jäv.

Förslaget kretsar huvudsakligen kring ställföreträdarjävet, generalklausulen
om grannlagenhetsjäv och undantagsregeln.

En särskild fråga om tillämpningen av tvåinstans jävet tas också upp i
promemorian.

1.3 Tidigare yttrande av riksdagens ombudsmän

De frågor som behandlas i departementspromemorian har berörts i JO:s
yttrande över förvaltningsrättsutredningens slutbetänkande (yttrandet avgivet
av JO Holstad efter samråd med övriga ombudsmän. Nilsson, Wigelius
och Sverne). I remissyttrandet nämndes bl. a. att tillämpningssvårigheter av
det slag, som kunde förutses uppkomma på det kommunala området, givit sig
till känna också inom det statliga förvaltningsområdet. Samtidigt framhölls
vikten av klara och tydliga jävsregler inom den kommunala självstyrelsesektorn.
JO:s yttrande i berörda del - avsnittet ”Förvaltningslagen och
kommunerna” - återges här.

På en punkt anser jag emellertid att det kan ifrågasättas om man inte bör röra
sig i motsatt riktning. Jag tänker på jävsbestämmelserna (13 och 14 §§) som
enligt FRU:s förslag skall göras generellt tillämpliga utom i fullmäktigärenden.
Jag delar visserligen i mycket FRU:s principiella inställning. Den tvekan
jag känner inför att göra förvaltningslagens jävsregler generellt tillämpliga
hänger samman med de tillämpningssvårigheter som trots allt kan tänkas
uppkomma i självstyrelsebetonade ärenden. Erfarenheterna från tillämpningen
av förvaltningslagen tyder i viss mån på det. Eftersom det inte är
ovanligt att jävsinvändningar framförs i kommunalbesvärsmål har frågan
betydelse långt utöver det enskilda ärendet. Det finns nämligen en viss risk
för att mindre precisa och avgränsade jävsregler än de som för närvarande
finns i kommunallagen kan utnyttjas i sådana sammanhang på ett inte
önskvärt sätt.

De fall i vilka nuvarande jävsregler i förvaltningslagen vållat vissa
tillämpningssvårigheter har avsett bl. a. ärenden som handläggs hos statliga
myndigheters lekmannastyrelser. Det förekommer där att sådana ledamöter
har kommunala förtroendeuppdrag och att ledamoten i fråga har anknytning
till saken både hos kommunen och den statliga myndigheten. I sista hand blir
det fråga om i vad mån man skall anse att generalklausulen om grannlagenhetsjäv
skall konstituera jävshinder i sammanhang som mer eller mindre
beror av ledamotens medborgerliga uppdrag. Jävsfrågan får i sådana fall
också en annan karaktär än exempelvis hos en domstol med hänsyn till att
ledamoten inte är utbytbar i samma utsträckning. Ofta förhåller det ju sig så
att ordinarie ledamöter hos statliga styrelser och hos kommuner besitter
kunskaper m. m. som gör att det från saklig synpunkt inte alltid är till fördel
om de byts ut mot en suppleant. Till detta kommer att suppleanten ofta i
fråga om jäv är i samma situation som ledamoten.

FRU tar i någon mån upp problemet när man framhåller att regeln om
bortseende från jäv, då frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar
betydelse, är särskilt väsentlig när man kommer in på området för kommunal
självstyrelse i trängre mening. För det vanliga kommunalpolitiska arbetet lär
enligt FRU förslaget därför inte få någon stor betydelse. FRU tänker sig
tydligen att regeln om bortseende från jäv skall få ges en vidare tillämpning
än vad som förutsattes vid förvaltningslagens tillkomst. Lagstiftaren tänkte
då närmast på helt rutinartade åtgärder där den beslutande i realiteten inte
har någon valmöjlighet (se prop. 1971:30 del 2 s. 343 f. och 356 f). Den av
FRU förordade tillämpningen förutsätter en viss förskjutning av rättsläget så
att undantagsregeln ges en betydligt mer vidsträckt tillämpning.

Det finns i sammanhanget anledning att uppmärksamma en konsekvens av
att olika jävsregler föreslås gälla hos den beslutande församlingen och hos de
administrativa organen. I det stora flertalet fullmäktigärenden kommer det

att kunna inträffa att en ledamot i fullmäktige, som också är ledamot i
styrelsen eller i annan nämnd och som där varit med och behandlat ärendet
på beredningsstadiet, blir underkastad olika jävsregler hos de skilda
instanserna. Företeelsen förekommer visserligen i viss utsträckning även
inom nuvarande ordning som en följd av de generella hänvisningar till
förvaltningslagens jävsregler som finns i specialförfattningar beträffande
skilda obligatoriska facknämnder. Men om förslaget antas blir företeelsen
vanligare.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att frågan om utvidgning av
tillämpningsområdet för förvaltningslagens jävsregler bör övervägas ytterligare.
Det är inte säkert att den föreslagna regleringen är lämplig ens om man
tillämpar regeln om bortseende av jäv i ökad utsträckning. En annan väg att
vidga utrymmet för tillämpning av förvaltningslagens jävsregler än den som
FRU förordar skulle möjligen kunna vara att begränsa vidgningen av dessa
reglers tillämpningsområde till individuella myndighetsutövningsärenden
eller partsärenden i stort. Vilken lösning som än väljs fordras en fortsatt
författningsgranskning av bl. a. kommunallagen, något som FRU också har
förutsatt.

1.4 Alternativ principlösning

Det förhåller sig tydligen så, att den typ av frågor som här väckts uppträder
inte bara inom den kommunala självstyrelsesektorn utan på vidare fält inom
den offentliga förvaltningen. Det kan därför vara skäl att undersöka, om det
inte är möjligt att i stället för att göra särskilda undantag från de allmänna
reglerna i förvaltningslagen beträffande ett förvaltningsområde justera
förvaltningslagens jävsbestämmelser på så sätt, att man eliminerar de
tillämpningssvårigheter som diskuterats men ändå behåller ett enhetligt
regelsystem för hela den offentliga förvaltningen. Detta fordrar, att man
mera noggrant överväger ändamålsenligheten av nuvarande jävsregler i
förvaltningslagen och deras tillämpning i praxis.

2 Gällande rätt

2.1 Lagstiftningen och dess förarbeten

Jävsreglerna i nya förvaltningslagen har övertagits oförändrade från 1971 års
lag. Man får därför gå tillbaka till motiven i prop. 1971:30 del 2. Av intresse är
inte enbart motivuttalanden, som rör enskilda regler som sådana, utan även
uttalanden rörande det inbördes sambandet mellan dem. I det följande
återges några avsnitt i denna proposition, som är av central betydelse i
förevarande sammanhang.

Beträffande ställföreträdarjävet föreskrivs (11 § 1 stycket punkt 2 nya
förvaltningslagen) att den som skall handlägga ett ärende är jävig om han
eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för
någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång.
Departementschefen uttalade (s. 355—356) följande.

Ställföreträdarjävet har som nyss nämnts brutits ut till en särskild punkt i 4 §
första stycket (punkt 2). Med den jämkning som betingas av den nya
utformningen av släktskapsjävet i det föreliggande lagförslaget överensstäm -

mer föreskriften i punkt 2 i sak med motsvarande regel i arbetsgruppens
lagförslag. I likhet med arbetsgruppen anser jag det inte behövligt med någon
särskild jävsregel för det fallet att den som har att handlägga ett ärende är
medlem i styrelsen för ett samfund eller en inrättning. I den mån sådana
situationer inte faller under punkt 2, vilket är fallet om vederbörande tillika
är behörig att företräda samfundet eller inrättningen, får situationerna
bedömas enligt generalklausulen i punkt 5.

Beträffande tv åinstans jäv et föreskrivs (punkt 3) att den som skall handlägga
ett ärende är jävig om ärendet har väckts hos myndigheten genom
överklagande eller underställning av en annan myndighets beslut eller på
grund av tillsyn över en annan myndighet och han tidigare hos den andra
myndigheten har deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rör
saken. Den arbetsgrupp, vars förslag låg till grund för propositionen, anförde
(s. 341-342) följande.

Beträffande den i 11 § första stycket 2 upptagna regeln om tvåinstansjäv
diskuterar arbetsgruppen först om den - såsom är fallet med motsvarande
regel i 4 kap. 13 § 7 RB - bör gälla samtliga fall då den som har att handlägga
ett förvaltningsärende har tagit befattning med saken hos annan myndighet.
Arbetsgruppen anser dock att en sådan jävsregel skulle föra för långt och
motverka en behövlig samordning av myndigheternas verksamhet. Allmänt
sett finns knappast anledning att den som hos beslutsmyndigheten har att
föredra ett förvaltningsärende skall vara jävig, därför att han medverkat vid
en annan myndighets avgivande av yttrande i saken. Det är inte någon större
saklig skillnad mellan föredragandens ställning hos beslutsmyndigheten, om
han tagit befattning med en annan myndighets utredning och yttrande i
ärendet eller om det är hos den egna myndigheten som han gjort motsvarande
utredning och förslag. Det finns enligt arbetsgruppens mening inte heller
anledning att genom en jävsregel hindra att samma person medverkar i flera
myndigheters remissyttranden angående en sak. Att en person på sådant sätt
deltar i flera myndigheters handläggning av samma sak äventyrar inte i
avgörande mån opartiskheten. Arbetsgruppen kommer därför till slutsatsen
att tvåinstansjävet i förvaltningslagen bör omfatta endast fall av fullt
genomförd instanssubordination, dvs. fall då en sak avgjorts av en instans
och därefter blir föremål för omprövning i överordnad instans av besvärs-,
underställnings- eller tillsynsmyndighet.

För att nå det sålunda uppställda målet anser arbetsgruppen det vara
varken nödvändigt eller lämpligt att från varje form av handläggning hos den
högre instansen utesluta envar som tagit befattning med sakens avgörande i
lägre instans. Skedde det, skulle bl. a. de s. k. länsstyrelseexperterna -nykterhetsvårdskonsulent, länsläkare, länsarkitekt m.fl. - bli hindrade att
avge yttranden hos länsstyrelse i ärenden angående saker, med vilka de tagit
befattning på det kommunala planet. Detta skulle vara en olämplig och
opraktisk ordning, eftersom kommunerna i många fall inte har några andra
experter att vända sig till. Från rättssäkerhetssynpunkt kan inga allvarliga
invändningar göras mot att den som har tagit befattning med ett ärendes
avgörande hos lägre instans har möjlighet att i annan egenskap än föredragande
eller beslutande framföra synpunkter också hos den högre instansen.
För att en förutsättningslös och objektiv slutlig handläggning skall kunna
erhållas bör det enligt arbetsgruppens mening vara tillräckligt att tvåinstansjävet
- utöver begränsningen till fall av verklig instanssubordination -inskränks att gälla den som har ställning såsom beslutande eller föredragande
hos den högre instansen. En kommunalman bör sålunda av jäv anses

förhindrad delta som ledamot i länsskolnämnd eller länsbostadsnämnd vid
handläggning av sak som han varit med om att pröva hos sin kommun. I
enlighet med det anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen som
tvåinstansjäv föreskrivs att den som har att handlägga ärende är jävig, om
han har ställning som beslutande eller föredragande i besvärs-, underställnings-
eller tillsynsärende och tidigare tagit befattning med saken hos
beslutsinstansen.

Departementschefen anförde (s. 356) följande.

Föreskriften om tvåinstansjäv i 4 § första stycket 3 avviker väsentligen i två
hänseenden från motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. Som
framhållits från länsstyrelsehåll vid remissbehandlingen bör föreskriften inte
utformas så, att den försvårar sådant informellt samråd mellan t. ex.
länsstyrelse och kommunal myndighet som bl. a. förutsätts skola äga rum i
planfrågor. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt min mening inte heller
nödvändigt att den som i något avseende ”tagit befattning med saken” hos
lägre instans generellt skall vara förbjuden att delta som beslutande eller
föredragande vid ärendets handläggning i högre instans. Avgörande för om
någon skall anses jävig i överordnad instans bör vara, om han hos den
underordnade myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen av ärende
som rör saken (jfr 11 § första stycket allmänna verksstadgan). Detta bör
enligt min mening komma till tydligt uttryck i lagtexten. Jämkas denna i
överensstämmelse härmed finns inte längre anledning att i likhet med
arbetsgruppen särskilt skilja ut de fallen att vederbörande har ställning som
beslutande eller föredragande i den högre instansen. Det bör vara tillräckligt
att falla tillbaka på den allmänna formuleringen i paragrafens ingress (”den
som har att handlägga ärende”). Utöver vad nu sagts bör föreskriften om
tvåinstansjäv undergå viss justering i språkligt hänseende.

Enligt generalklausulen om grannlagenhetsjäv (punkt 5) gäller att den som
har att handlägga ett ärende är jävig om det i övrigt finns någon särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
ärendet. Arbetsgruppen anförde (s. 343) följande.

111 § första stycket 4 arbetsgruppens lagförslag upptas som nyss nämnts en
generalklausul av innehåll att den som har att handlägga ärende är jävig, om
eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till
hans opartiskhet. Med ledning av denna klausul får enligt arbetsgruppens
mening bedömas t. ex. sådana fall, då någon är uppenbar vän eller ovän med
eller är ekonomiskt beroende av part eller intressent eller direkt lyder under
honom, liksom fall då den handläggande är engagerad i saken på ett sådant
sätt att misstanke lätt kan uppkomma om att det brister i förutsättningarna
för en opartisk bedömning. Även frågan om i vad mån anknytning till en
facklig organisation skall grundlägga jäv bör enligt arbetsgruppens mening
bedömas med ledning av generalklausulen (jfr prop. 1965:60 s. 123).

Beträffande anknytning till facklig organisation uttalade departementschefen
(s. 356) följande.

Sistnämnda föreskrift överensstämmer med motsvarande regel i arbetsgruppens
lagförslag med tillägg av orden ”i ärendet” (jfr 4 kap. 13 § 9 RB). Den i
TCO:s remissyttrande berörda frågan i vad mån offentlig tjänstemans
anknytning till facklig organisation grundar jäv i ärende som rör organisationen
får såsom arbetsgruppen anfört bedömas med ledning av generalklausulen
i punkt 5.

Enligt undantagsregeln (11 § 2 stycket) gäller att från jäv bortses när frågan
om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse. Arbetsgruppen anförde
(s. 343-344) följande.

Arbetsgruppen erinrar i det följande om att behovet av garantier för
opartiskhet inte är detsamma i alla ärenden, där de föreslagna jävsbestämmelserna
blir tillämpliga. En väsentlig skillnad föreligger mellan ärenden
som avgörs med beslut utan rättslig verkan, framför allt serviceärendena, och
de ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Bland de förra
finns många där frågan om opartiskhet är av underordnad betydelse eller helt
betydelselös. Det kan emellertid också i ärenden av den senare typen inträffa
att frågan om opartiskhet saknar betydelse. Att i sådana fall upprätthålla ett
krav på att ingen jävsgrund får vara för handen skulle enligt arbetsgruppens
mening vara en onödig formalism och dessutom i många fall ganska
opraktiskt. Detta gäller exempelvis beträffande sådana registreringsärenden
och ärenden om utanordnande av lönebelopp som är helt rutinartade och inte
kräver några överväganden av den art att fråga kan uppkomma om partiskhet
eller opartiskhet. Har den beslutande i realiteten ingen valmöj lighet, kan han
inte handla partiskt. Samtidigt måste emellertid hållas i minnet att även
ärenden av nyss angivna slag i en del fall kan vara kontroversiella och erbjuda
valmöjligheter eller kräva mer djupgående överväganden. Skulle detta vara
fallet, bör givetvis jävsgrunderna uppmärksammas. Vid avgränsningen av de
fall, i vilka det böra vara tillåtet inom förvaltningen att bortse från det som
formellt utgör jäv, bör stor försiktighet iakttas. I alla tveksamma fall bör jäv
beaktas. Endast om det är uppenbart att frågan om jäv saknar betydelse, bör
det vara möjligt att se bort från ett förhållande som konstituerar jäv. I
enlighet med det nu anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen
föreskrivs att jäv inte föreligger i ärende, i vilket frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse (11 § andra stycket).

Departementschefen gjorde en jämkning av lagtextförslaget, som inte
innebar någon förändring av regelns syfte (s. 356—357).

Något bör också sägas om den allmänna inriktningen av förvaltningslagens
jävsregler. Bestämmelserna i förvaltningslagen är avsedda att täcka ett vitt
och mångskiftande fält. Det har ansetts, att inom förvaltningen stora krav
måste kunna ställas på effektivitet, samordning och snabbhet. Med hänsyn
härtill har reglerna om förvaltningsjäv medvetet gjorts mindre stränga än
reglerna om domarjäv (jfr s. 339—340). Flera uttalanden i propositionen
belyser tydligt detta förhållande.

Vid beskrivningen av äldre ordning (s. 336) erinrades om att länsstyrelseinstruktionen
innehöll en bestämmelse, som hänvisade till reglerna om
domarjäv men samtidigt gjorde undantag beträffande mål och ärenden av
allmän beskaffenhet på det sättet, att jäv inte skulle anses föreligga enbart
därför att den som deltog i handläggningen hade del i saken såsom
samhällsmedlem. Ehuru inte direkt uttryckt i lagtexten är denna princip
inbyggd i förvaltningslagens jävsregler. I anslutning till de föreslagna
reglerna om sakägar- och intresse jäv framhöll arbetsgruppen (s. 340), att
den omständigheten, att en sak rör någon såsom samhällsmedlem eller såsom
medlem av en grupp inom samhället, inte i och för sig bör grundlägga jäv. I
linje härmed ansågs ligga att en person, som ingår i ett organ i egenskap av
särskilt utsedd representant för visst intresse, inte enbart på grund av sin
424 ställning som intresserepresentant bör anses jävig att ta befattning med

ärenden, som rör ifrågavarande intresse. Detta ansågs framgå av den
föreslagna lagtexten, och någon särskild föreskrift härom föreslogs därför
inte. Departementschefen, som anslöt sig till förslaget och förkastade
yrkanden av några remissinstanser om att begränsa sakägarjävet till fall då
den som har att handlägga ett ärende intar ställning som part, anförde
(s. 355): ”Något uttryckligt undantag för det fallet att någon som samhällsmedlem
har del i saken (jfr 37 § andra punkten länsstyrelseinstruktionen)
anser jag i likhet med arbetsgruppen inte behövas.”

Beträffande utformningen av regeln om ställföreträdarjäv framhöll arbetsgruppen
(s. 341), att det inom förvaltningen i inte obetydlig utsträckning
förekommer, att förvaltningsmyndigheter är representerade i bolags, stiftelsers
och föreningars styrelser för att myndigheterna därigenom skall få insyn i
dessa organs verksamhet och få bättre förutsättningar att handlägga och
bedöma ärenden, som rör ifrågavarande bolag, stiftelser och föreningar.
Man nämnde också, att det förekommer, att myndighetsrepresentanter
förordnas till styrelseledamöter med särskild uppgift att ta tillvara vissa
allmänna intressen. De fördelar som kan vinnas genom sådana anordningar
skulle kunna gå förlorade helt eller delvis, om jävshinder skulle uppkomma
enbart på grund av ledamotskap i en styrelse. Arbetsgruppen hänvisade i
övrigt till den föreslagna regeln om intressejäv och anförde, att jävsbedömningen
blev beroende av omfattningen av befattningshavarens engagemang
och av sakens betydelse för den juridiska personen. Som framgått av tidigare
citat avvek departementschefen här (s. 355-356) från arbetsgruppens
förslag genom att inte hänvisa till intressejävet utan i stället nämna
generalklausulen. Motiven lämnar dock ingen närmare vägledning vad gäller
de kriterier efter vilka jävsbedömningen är tänkt att ske. I alla händelser står
det dock klart, att förvaltningsjävet på denna punkt skiljer sig från
domarjävet därigenom, att ledamotskapet som sådant inte konstituerar ett
jävshinder.

Ett annat exempel erbjuder föreskriften om tvåinstansjäv. Som förarbetena
tydligt visar har lagstiftaren menat, att i det fallet - där fråga är om
samverkan mellan två skilda myndigheter som båda representerar samhälleliga
intressen - effektivitetshänsyn m. m. motiverar en regel, som är mindre
långtgående än vad som är fallet i en rättegång, där fråga är om kvalificerad
rättskipning mellan två fristående parter.

En allmän slutsats av det anförda är, att generalklausulen måste tolkas mot
bakgrund av övriga jävsgrunder och med beaktande av förvaltningslagens
allmänna syften. En extensiv tolkning av generalklausulen är oförenlig med
lagens anda och skulle kunna medföra risk att man s. a. s. bakvägen inför
domar jävet inom förvaltningen.

2.2 Fall från det praktiska rättslivet

De rättstillämpningsfrågor som här aktualiserats kan illustreras med några
fall, som finns redovisade i JK:s och JO:s ämbetsberättelser.

JO 1983184 s. 396, fråga om jäv för ledamöter i en länsstyrelses styrelse i ett
ärende om yttrande över ansökan om bearbetningskoncession för torv.
Vilhelmina kommun, Storumans kommun och Umeå värmeverk AB hade

gemensamt bildat ett aktiebolag med firman Norrheden Torv och Flis AB.
De tre ingick med lika stora aktiebelopp var. Bolaget skulle enligt bolagsordningen
främja energiförsörjningen och vidareutveckla användningen av
inhemska bränslen genom att främst inom Storumans och Vilhelmina
kommuner producera, vidareförädla och bedriva handel med inhemska
bränslen samt idka därmed sammanhängande verksamhet. I en ansökan,
som ingavs till statens industriverk, ansökte de båda kommunerna och Umeå
Värmeverk AB hos regeringen om koncessioner enligt lagen om vissa
mineralfyndigheter. Ansökningen avsåg rätt att bearbeta en fyndighet av
torv för energiändamål. Den omfattade fyra områden inom ett sammanhängande
myrkomplex beläget vid Norrheden i Storumans och Vilhelmina
kommuner. Efter remiss från industriverket avgav länsstyrelsen i Västerbottens
län yttrande över ansökningen där man tillstyrkte densamma. I den
slutliga handläggningen hos styrelsen deltog bl. a. kommunalråden Yngve
Lauritz, Vilhelmina kommun, och Torsten W Persson, Umeå kommun.
Regeringen beslöt att med vissa av industriverket föreslagna villkor och
föreskrifter bevilja de sökta bearbetningskoncessionerna. I en anmälan till
JO ifrågasattes om Lauritz och Persson, som båda i sina kommuner skulle
vara starkt involverade i Norrhedens Torv och Flis AB, verkligen på ett
tillfredsställande sätt kunde ha fullgjort sina delar i myndighetsutövningen.
Under utredningen hos JO inhämtades yttranden från länsstyrelsen samt från
kommunalråden Lauritz och Persson. Av länsstyrelsens yttrande framgick
att Lauritz och Persson var ordförande i respektive kommunstyrelser samt att
Umeå Värmeverk AB var helägt av kommunen. Beträffande ansökningsförfarandet
upplyste länsstyrelsen följande. Norrhedens Torv och Flis AB var
huvudman för verksamheten. Att bolaget inte stod för den aktuella
ansökningen hade av dess chef förklarats med att tidigare ansökan hos
industriverket om undersökningskoncession (ej remissbehandlad i länsstyrelsen)
gjorts av kommunerna och Umeå Värmeverk AB före bolagsbildningen.
Ärendet hade börjat på så sätt och industriverket hade rekommenderat
att de ursprungliga sökandena skulle stå bakom även ansökningen om
bearbetningskoncession. Lauritz och Persson framförde i sina yttranden
synpunkter av principiellt intresse i förevarande sammanhang. Lauritz, som
inledningsvis uppehöll sig vid innebörden av koncessionsreglerna och
hävdade att dessa inte medförde någon ekonomisk fördel för sökanden,
anförde bl. a. följande.

Det är uppenbart att jag som förtroendeman i kommunen har ett stort
intresse för sysselsättningsfrågorna i våra bygder och ett klart intresse av att
söka alternativa former för energi.

Att detta intresse skulle vara så stort att objektiviteten överskuggas
bestrides på det bestämdaste. Vilhelmina kommun har i tidigare frågor haft
att ta ställning till stora frågor av liknande karaktär, vattenkraft och
gruvhantering, i de fallen har man i allt väsentligt kunnat förena exploaterings-
och naturvårdsintressen utan att infekterade debatter har uppstått, i
dessa frågor har jag aktivt deltagit i överväganden och förslag till beslut.

Som en personlig kommentar vill jag gärna anföra en lekmannamässig
reflektion. Skulle JO enligt denna anmälan, som jag betraktar som relativt
långsökt finna att jäv föreligger kan det finnas anledning att fundera över hur
man som förtroendeman i alla lägen där man söker driva utvecklingen i

kommun framåt skall kunna undvika att komma i jävssituation.

Det ligger i varje förtroendemans intresse att tillvarata den egna bygdens
intressen. Som en följd av detta söker de olika kommunerna att få med
representanter i Länsstyrelse, Lantbruksnämnd, Regional Utvecklingsfond,
Länsbostadsnämnd, Landsting m. m. Direkt och indirekt finns alltid ärenden
där den egna kommunens angelägenheter beröres, att i dessa situationer
alltid kunna göra bedömningar om vad som kan anses vara av ekonomiskt
eller starkt egenintresse enligt andra människors eller myndigheters synsätt,
är vid en snäv tolkning av förvaltningslagen mycket svår att leva upp till.

Persson anförde bl. a. följande.

Bestämmelserna i länsstyrelseinstruktionen att det bland ledamöterna och
suppleanterna i länsstyrelsens styrelse bör finnas personer med landstingsoch
kommunal erfarenhet har medfört att det i styrelsen i Västerbotten sitter
flera personer som är politiskt aktiva i länets kommuner, några av dem
kommunala förtroendemän i ledande ställning. Ärenden i styrelsen berör
ofta på ett eller annat sätt en eller flera av de kommuner som finns
”representerade”. Vissa beslut kan till och med samtidigt påverka samtliga
kommuner. I dessa sammanhang har givetvis jävsfrågor diskuterats. Det
största problemet uppkommer då en eller flera kommuner endast i ringa
omfattning eller indirekt på något sätt kan påverkas av länsstyrelsens beslut.
Att i sådana sammanhang driva frågan om delikatessjäv alltför långt skulle
kunna medföra svårigheter för styrelsen att fullgöra ålagda uppgifter.

JO (Holstad) gjorde i beslut den 30 juni 1983 bl. a. följande uttalanden.

I det aktuella fallet var det fråga om en ansökan om bearbetningskoncession
för torv för energiutvinning. Sökande var Storumans kommun, Vilhelmina
kommun och Umeå Värmeverk AB. Bearbetningskoncession ger koncessionsinnehavaren
rätt att inom koncessionsområdet undersöka, bearbeta och
tillgodogöra sig det ämne som omfattas av koncessionen. Koncessionerad
verksamhet är också underkastad annan lagstiftning om användning av mark
och vatten. Som exempel kan nämnas att enligt 18 § naturvårdslagen täkt av
torv för annat ändamål än markägarens husbehov inte får ske utan
länsstyrelsens tillstånd. Bestämmelser om koncession finns i lagen (1974:890)
och förordningen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter. Fram till den 1 juli
1982 prövades fråga om bearbetningskoncession av regeringen. Ansökan
ingavs till statens industriverk som hade att tillföra ärendet den utredning
som kunde anses påkallad. Sålunda skulle yttrande alltid inhämtas från bl. a.
länsstyrelsen. Avsikten med bestämmelserna är uppenbarligen att redan i
koncessionsärendet ge underlag för en allmän bedömning av de motstående
intressen som kan föreligga. En viktig del i den bedömningen utgör
avvägningen mellan intresset av torvutvinning och naturvårdsintresset.

Mot bakgrund av det sagda anser jag inte att Lauritz var jävig enligt
föreskriften i förvaltningslagen om ställföreträdarjäv. Det återstår då att ta
ställning till om Lauritz var jävig enligt regeln i 4 § första stycket 5
förvaltningslagen om delikatessjäv. Även frågan om Persson på grund av jäv
var förhindrad att deltaga i länsstyrelsens beslut är att bedöma enligt den
regeln. Frågan är alltså om det förelåg någon särskild omständighet som var
ägnad att rubba förtroendet för Lauritz’ och Perssons opartiskhet i ärendet.

Till en början kan konstateras att det i ett antal olika statliga myndigheters
styrelser ingår förtroendemän från olika kommuner. Naturligtvis kan det
ofta inträffa att dessa myndigheter har att fatta beslut som på mer eller
mindre ingripande sätt berör någon förtroendemans egen kommun. Frågan

27 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

om förtroendemannen i ett sådant fall är jävig beror naturligt nog främst på
vilken befattning han tidigare tagit med saken men också på hur beslutet
berör kommunen.

När det gäller det nu aktuella fallet är det i viss mån förståeligt om
jävsfrågan inte aktualiserades vid handläggningen i länsstyrelsen. Initiativet
till den aktuella verksamheten hade kommit bl. a. från länsstyrelsen själv.
Och koncessionsansökningen hade tillkommit efter samråd mellan länsstyrelsen
och de berörda kommunerna. Man måste också beakta att länsstyrelsens
uppgift endast var att yttra sig i koncessionsärendet, inte att avgöra det.

Å andra sidan är det utrett att både Lauritz och Persson redan innan de
deltog i länsstyrelsens beslut hade befattat sig med förberedande åtgärder
som rörde den planerade verksamheten. Beträffande Lauritz framgår av
utredningen bl. a. att han hade deltagit i Vilhelmina kommuns beslut att inge
ansökan om undersökningskoncession och att bilda det utvecklingsbolag som
skulle sköta verksamheten. Och i fråga om Persson framgår att han hade
deltagit i Umeå kommuns beslut att bilda det aktuella bolaget och att han
även i övrigt haft en viss befattning med bolagets bildande. De nu berörda
omständigheterna var enligt min mening ägnade att rubba förtroendet för
Lauritz’ och Perssons opartiskhet i ärendet. Jag anser alltså att de inte borde
ha deltagit i länsstyrelsens beslut.

Till sist vill jag framhålla att frågan om jäv förelåg vid tillfället får anses ha
varit i viss mån svårbedömd. Det är emellertid av väsentlig betydelse för
allmänhetens förtroende för de beslutande organen att reglerna om jäv
iakttas. Mot den bakgrunden kan det många gånger finnas anledning för den
som överväger om han är jävig att tolka jävsreglerna förhållandevis
vidsträckt.

JK 1983 A. 19 (s. 163), fråga om släktskapsjäv för byråchef vid länsstyrelse i
ärenden om L-ATF-avtal, om ersättning för arbete i taxeringsnämnd och om
visst vikariatsförordnande. Enligt anmälan till JK hade byråchefen vid
länsstyrelsen i Uppsala län Bo Holmquist vid s. k. L-ATF-avtal (lokalt
löneavtal inom området för allmänna tjänsteförteckningsavtalet) medverkat
som underskrivande myndighetspart i avtal, vilka innehöll löneuppflyttningar
för honom och hans hustru. Vidare framgick det, att Holmquist medverkat
i beslut angående ersättning för arbete i taxeringsnämnd varigenom ersättning
tillerkänts bl. a. hans förutvarande hustru. Slutligen hade påtalats att
Holmquist förordnat sin dåvarande hustru till vikarie på hans egen tjänst.
Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande i ärendet och hänvisade därvid i
sakfrågan till ett utförligt yttrande av Holmquist. I beslut den 26 augusti 1983
uttalade JK - efter att ha redogjort för innebörden av förvaltningslagens
jävsregler - följande.

Vad först angår frågan om Holmquist av jäv varit förhindrad att för
myndigheten underteckna L-ATF-avtal i vilka han eller hans hustru erhåller
löneförhöjning kan det mot bakgrund av det anförda klart konstateras att en
jävssituation av det slag som avses i 4 § första stycket 1. förvaltningslagen
förelegat.

Jag saknar anledning att ifrågasätta Holmquists uppgift om att han i
förevarande angelägenhet ej deltagit i några förhandlingar om hans och hans
hustrus löner. De avtal som Holmquist i förevarande hänseende för
myndighetens del undertecknat utgör endast en skriftlig bekräftelse på vad
parterna vid förhandling överenskommit. Vid angivna förhållanden anser jag
inte att Holmquist vid undertecknandet kunnat påverka sin eller hustruns
lön. På grund härav anser jag att man i detta fall med stöd av undantagsregeln

i 4 § andra stycket förvaltningslagen kunnat bortse från den föreliggande
jävssituationen.

Vad därefter angår besluten om ersättning för arbete i taxeringsnämnd är
att märka att besluten i påtalad del rör ersättning till Holmquists hustru i ett
tidigare äktenskap, vilket upplösts år 1977. Fråga uppkommer här först om
det efter skilsmässan överhuvudtaget förelegat någon jävssituation. Någon
sådan situation som automatiskt enligt 4 § första stycket 1. förvaltningslagen
konstituerar jäv torde det inte vara frågan om. Situationen är sådan som
enligt förarbetena får bedömas från fall till fall. Enligt rättegångsbalken
skulle för en domare i motsvarande situation jäv föreligga. Personer som
varit gifta med varandra torde enligt min mening stå i ett sådant förhållande
till varandra att det finns en uppenbar risk att om den ene handlägger ett
ärende som angår den andre ovidkommande hänsyn kan komma att tas. I
vart fall kan misstanke härom ligga nära till hands. Mot bakgrund av det
anförda anser jag att Holmquist varit jävig att handlägga ärenden angående
sin tidigare hustru såväl under tid då de varit gifta som därefter.

Även i detta fall uppkommer frågan om förhållandena är sådana att det
enligt 4 § andra stycket förvaltningslagen varit möjligt att bortse från jävet.
Förevarande ersättningsbeslut omfattar ett stort antal personer. Ersättning
till personerna ifråga utgår mer eller mindre enligt schabloner som är
bestämda på förhand. Storleken av ersättningen beräknas schablonmässigt
på grundval av vissa givna faktorer såsom antalet sammanträden, antalet
granskade deklarationer med mera. Någon individuell bedömning synes som
regel inte komma ifråga. Besluten får därför närmast betraktas som
rutinartade utanordningsbeslut. Vid sådana förhållanden torde från jäv
kunna bortses i detta fall.

Beträffande slutligen vikariatsförordnandena ger utredningen inte vid
handen att Holmquist förordnat sin hustru till vikarie på hans tjänst.

JO 1984/85 s. 348, fråga om jäv för ledamot i skolstyrelse som deltagit i
handläggningen när styrelsen yttrat sig till kammarrätten i kommunalbesvärsmål,
vari ledamoten förde talan. Skolstyrelsen i Köpings kommun
beslöt att hos fullmäktige hemställa om ändrad dispostion av vissa anslag för
att bestrida kostnaden för inköp av en offsetmaskin. Ledamoten Sven Olof
Jansson - som vid skolstyrelsens behandling röstat för återremiss av ärendet
för fortsatt beredning - överklagade beslutet hos kammarrätten i Stockholm.
I yttrande till kammarrätten avstyrkte skolstyrelsen besvären. Jansson deltog
i handläggningen (och reserverade sig). I en anmälan till JO ifrågasatte en
annan ledamot av skolstyrelsen, om det inte förelåg jäv för Jansson enligt
förvaltningslagen när skolstyrelsen yttrade sig. Efter sedvanlig remissbehandling
uttalade JO (Holstad) i beslut den 27 december 1983 följande.

Bestämmelser om jäv syftar till att garantera att myndigheters handlande
präglas av objektivitet och opartiskhet. Såvitt avser ledamöter av kommunfullmäktige
och kommunstyrelsen regleras jävsfrågor av 2 kap. 13 § resp. 3
kap. 9 § andra stycket kommunallagen. Enligt dessa stadganden får en
ledamot av en sådan församling inte delta i handläggningen av ett ärende
”sorn personligen rör honom själv” eller vissa honom närstående personer.
Samma regler är genom hänvisning i 3 kap. 13 § andra stycket samma lag
tillämpliga också på ledamöter av fakultativa kommunala nämnder.

Beträffande de specialreglerade kommunala nämnderna, t. ex. skolstyrelserna
är läget ett annat. Enligt 13 § skollagen tillämpas på skolstyrelse
jävsbestämmelserna i 4 § förvaltningslagen. Allmänt kan man om dessa
bestämmelser säga att de går längre än kommunallagens. Bland bestämmel -

serna är de som rör s. k. sakägarjäv och grannlagenhets- eller delikatessjäv av
särskilt intresse i detta sammanhang. Den som har att handlägga ett ärende
drabbas av sakägarjäv bl. a. om ”saken angår honom själv” (första stycket 1).
Med delikatessjäv avses sådana omständigheter som inte täcks av övriga i
paragrafen angivna jävsgrunder, men som är ägnade att rubba förtroendet
till vederbörandes opartiskhet i ärendet (första stycket 5).

Av paragrafens andra stycke framgår, att man skall bortse från jäv när
frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

Klagomålen aktualiserar alltså för det första om Jansson när han deltog i
skolstyrelsens behandling av remissen från kammarrätten var jävig enligt
regeln i 4 § första stycket 1 förvaltningslagen om sakägarjäv. Några
uttalanden i förarbetena till förvaltningslagen, eller några avgöranden i
rättspraxis som ger någon närmare vägledning för ett svar på den frågan finns
inte. Däremot är tillämpningen i praxis av kommunallagens jävsregler i
motsvarande situation av intresse i sammanhanget. Tillämpningen innebär
att en ledamot, som i egenskap av kommunmedlem anfört kommunalbesvär
mot ett beslut som han själv deltagit i, inte anses jävig redan på den grunden
att han anfört besvär (jfr Kaijser, Kommunallagen II, 1975 s. 181 och RÅ
1943 s. 295). Här har man alltså ansett att saken inte rör honom personligen
enbart därför att han besvärat sig. Enligt min uppfattning ligger det närmast
till hands att se saken på motsvarande sätt vid tillämpning av förvaltningslagens
regel om sakägarjäv.

Mot den nu angivna bakgrunden och eftersom ingenting framkommit som
tyder på att saken på något annat sätt angick Jansson, anser jag att regeln om
sakägarjäv inte utgjorde något hinder för honom att delta i besvarandet av
kammarrättens remiss.

Det kan också diskuteras om Jansson inte var jävig enligt förvaltningslagens
regel om delikatessjäv. I och för sig ligger det naturligtvis i farans
riktning att en ledamot i Janssons situation inte är opartisk vid behandlingen
av remissen. Han är ju faktiskt part i besvärsmålet. Den omständigheten att
han anfört besvär kan därför anses åtminstone i viss mån ägnad att rubba
förtroendet för hans opartiskhet i ärendet. Med den utgångspunkten är han
möjligen jävig enligt regeln om delikatessjäv.

Med detta är emellertid inte sagt att det var fel av Jansson att delta i
behandlingen av kammarrättens remiss. Det kan nämligen göras gällande att
frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse i en situation som den
aktuella. Och i sådant fall skall man bortse från jävet. För min del är jag
närmast benägen att se saken på det sättet. Mot bakgrund av det anförda har
jag inte funnit fog för kritik mot vare sig Jansson eller skolstyrelsen för det
skedda.

JO 1986/87s. 322, notis (ärende dnr 2014—1984). Ärendet rörde handläggningen
inom en länsstyrelse av ett miljöskyddsärende rörande störningar från
en motorsportanläggning. Klaganden menade, att en tjänsteman, S., som
deltagit i handläggningen, var jävig. I beslut den 31 januari 1986 uttalade JO
(Holstad) följande angående jävsfrågan.

Sökande i ärendet var Umeå Automobilklubb. S. har såvitt framkommit inte
varit engagerad i denna klubb. Däremot har han under flera år innehaft
ledande befattningar i Umeå Motorsällskap, som är delägare i Bussjöbanan.
Sedan slutet av 1981 tycks han dock inte längre ha någon sådan befattning i
sällskapet. Tidigare deltog han tydligen i handläggningen av ärenden om
banan. Men efter år 1981 tycks han inte ha gjort det.

Utredningen ger inte något fullständigt underlag för att ta ställning till
klagomålen angående jäv. Och mot bakgrund av den förut berörda

tvåårsregeln har jag inte funnit tillräcklig anledning att driva utredningen
vidare. Men detta hindrar inte att jag anlägger några allmänna synpunkter på
jävsfrågan.

När som i detta fall en förening har ett betydande intresse i utgången av ett
ärende hos länsstyrelsen är den omständigheten att en handläggare är
medlem i föreningen knappast i och för sig jävsgrundande för honom. Om
däremot tjänstemannen innehar en ledande ställning inom föreningen kan
detta många gånger anses jävsgrundande. Hans ställning kan nämligen då
uppfattas som uttryck för ett engagemang som kan vara ägnat att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Den som är jävig skall självmant
ge detta till känna för myndigheten. En föreskrift av den innebörden finns i
5 § förvaltningslagen.

JO 1986187s. 323, notis (ärende dnr 997-1985). Ärendet rörde handläggningen
i en kommuns byggnadsnämnd och i kommunfullmäktige av ett stadsplaneärende.
I klagomålen framhölls att den politiker som drivit frågan i
byggnadsnämnden och kommunfullmäktige och som deltagit i båda instansernas
beslut också var ordförande i den ekonomiska förening, SKB, som
stod som byggherre för det aktuella projektet. I beslut den 24 mars 1986
uttalade JO (Holstad) bl. a. följande i jävsfrågan.

Den 19 maj 1983 godkände byggnadsnämnden i Stockholm ett förslag till
utvidgad och ändrad stadsplan för ett område inom Nockeby. SKB hade av
kommunen fått markanvisning till det berörda området och hade tillsammans
med stadsbyggnadskontoret arbetat fram stadsplaneförslaget. M.
deltog som ledamot i byggnadsnämndens beslut. Frågan är om han därigenom
handlade i strid med förvaltningslagens jävsregler.

Av utredningen framgår att M. vid tillfället var ordförande i styrelsen för
SKB. Det framgår däremot inte om han dessutom var ställföreträdare för
SKB. Utredningen medger därför inte någon bestämd slutsats i frågan om
bestämmelsen i 4 § första stycket punkt 2 om ställföreträdarjäv var tillämplig.
Det är emellertid helt klart att M:s engagemang som ordförande i SKB
utgjorde en sådan särskild omständighet som var ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i ärendet. Han var alltså jävig enligt 4 § första stycket
punkt 5, om han nu inte var det redan på grund av bestämmelsen om
ställföreträdarjäv. Någon möjlighet att bortse från jävet med stöd av 4 §
andra stycket förelåg uppenbarligen inte. Det var alltså fel av M. att delta i
byggnadsnämndens ifrågavarande beslut. Med den kritik som ligger i det
sagda lämnar jag klagomålen i den delen.

I anmälan har också ifrågasatts att M. skulle ha varit jävig vid stadsplaneärendets
handläggning hos kommunfullmäktige. Ledamöter av beslutande
kommunala församlingar står emellertid inte under JO:s tillsyn och jag är
alltså förhindrad att pröva anmälan i den delen. Jag vill ändå inte underlåta
att nämna att frågan om eventuellt jäv är att bedöma enligt bestämmelser i 2
kap. 13 § kommunallagen.

JO 1987/88 s. 256, fråga om jäv för stadsarkitekt. I ett ärende hos JO
framförde två makar i egenskap av fastighetsägare i Sotenäs kommun
klagomål mot myndigheternas handläggning av ärenden rörande dispens och
byggnadslov för ett byggnadsföretag på en grannfastighet. De gjorde bl. a.
gällande, att stadsarkitekten i kommunen, Nils Russberg, skulle ha varit
jävig vid ärendenas behandling i byggnadsnämnden. I en inom ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria anfördes att jävspåståendet syntes
grundat på att ritningarna till byggnadsföretaget skulle ha upprättats av

Bohuskommunernas byggnadskontor (BBK) för vilket Russberg var chef.
Genom remiss anmodades byggnadsnämnden att efter hörande av Russberg
yttra sig över det ifrågasatta jävet. I yttrande till nämnden anförde Russberg
huvudsakligen följande.

Bohuskommunernas Byggnadskontor, BBK, är en ekonomisk förening med
endast kommuner som ägare, bl. a. Sotenäs kommun. Företaget arbetar utan
vinstintressen och allt eventuellt överskott återgår till medlemmarna i form
av återbäring. Syftet med företaget är att på konsultbasis i första hand
betjäna medlemskommunerna, men även andra som kan ha nytta av
kontorets tjänster. Till de tjänster åt medlemskommunerna som kontoret
tillhandahåller, hör stadsarkitektverksamhet.

Jag är endast anställd som chef för BBK och är ej delägare eller har några
ekonomiska intressen i företaget. Stadsarkitektuppgifterna utför jag åt
företaget i egenskap av anställd.

Det händer ibland att BBK upprättar ritningar åt byggnadslovssökande i
Sotenäs, där jag är stadsarkitekt. Jag försöker alltid i sådana fall tillse att
ärendena hanteras så att anledning till misstanke om jäv undvikes.

I rubr. ärende har en skiss upprättats för sökandens räkning av en annan
anställd på BBK.

Den aktuella situationen har förutsetts i Länsstyrelsen i samband med att
Byggnadsnämnden erhöll dispensbefogenhet enligt § 67 mom. 2 Byggnadsstadgan.

Genom att Byggnadsnämnden - på mitt förslag - överlämnat ärendet till
Länsstyrelsen för beslut i dispensfrågan i stället för att själv handlägga
frågan, bör ärendet ha fått en korrekt behandling. Jag kan därför inte anse att
ovannämnda förhållande - att BBK hjälpt sökanden med en ritning -påverkat ärendehandlingen till sökandens favör.

Byggnadsnämnden anförde i eget yttrande bl. a., att ingen otillbörlig
påverkan i egen sak förekommit från stadsarkitektens sida, och att inget
jävsförhållande förelegat. I beslut den 21 maj 1987 yttrade JO (Holstad)
bl. a. följande.

Klagomålen går ut på att stadsarkitekten Russberg på grund av jäv hade bort
avhålla sig från att delta i handläggningen av det ifrågavarande ärendet hos
byggnadsnämnden. Såvitt framgår av utredningen föredrog han åtminstone
dispensfrågan i nämnden. Anledningen till jävet skulle i första hand vara att
en anställd vid Bohuskommunernas Byggnadskontor (BBK), där Russberg
är anställd som chef, för sökandens räkning hade upprättat en skiss som
åberopades i ärendet. Den jävsgrund som är av intresse i sammanhanget är
jäv enligt 11 § första stycket punkt 5, dvs. delikatessjäv. Frågan är alltså om
de nu angivna förhållandena var ägnade att rubba förtroendet för Russbergs
opartiskhet i ärendet.

Det är tydligt att en stadsarkitekt som helt eller delvis äger ett företag som
biträtt en enskild person i ett ärende hos en byggnadsnämnd normalt blir
jävig vid handläggningen hos nämnden (jfr JO:s ämbetsberättelse 1975
s. 460). Något sådant var det emellertid inte fråga om här. Biståndet
lämnades visserligen av en anställd hos BBK där Russberg var chef. Men
Russberg ägde såvitt framkommit ingen del i företaget. BBK är enligt vad
utredningen visar en ekonomisk förening med endast kommuner som ägare
och som arbetar utan vinstintresse. Mot denna bakgrund vill jag inte göra
gällande att enbart den omständigheten att den ifrågavarande skissen utförts
av en anställd hos BBK var ägnad att rubba förtroendet för Russbergs

opartiskhet i ärendet. Och utredningen ger inte belägg för att någon annan
omständighet förelåg som skulle ha haft betydelse för frågan om jäv.

JO 1987-11-23, dnr 1297-1987, fråga om jäv avseende ledamöter i länsskolnämnd.
En suppleant i länsskolnämnden i Kronobergs län begärde JO:s
synpunkter på frågan, huruvida vissa ledamöter av länsskolnämnd varit
jäviga, då nämnden beslutat om basresurser till grundskolan jml. 13 §
förordningen (1978:345) om statsbidrag till driftskostnader för grundskolan,
m. m. Den i anmälan åberopade omständighet som skulle grunda jäv var, att
dessa ledamöter av länsskolnämnden jämväl vore ledamöter av skolstyrelsen

1 någon av de berörda kommunerna, och som sådana deltagit i vederbörande
skolstyrelses beslut att göra framställning till länsskolnämnden om tilldelning
av basresurser. Anmälaren hävdade att ledamöterna i fråga på grund av
nämnda omständighet varit jäviga jämlikt 11 § 1 stycket 3 alternativt 5 p.
förvaltningslagen (tvåinstansjäv resp. delikatess- eller grannlagenhetsjäv).
Yttrande inhämtades från länsskolnämnden, som vidhöll sin redan i beslutet
intagna ståndpunkt, att ledamöterna i fråga ej var jäviga. Däremot medgavs
att de till följd av jäv ej bort deltaga i det processuella beslut varigenom själva
jävsfrågan avgjordes. I yttrande anförde anmälaren bl. a., att länsskolnämnden
borde fatta separata beslut om basresurser för varje kommun för sig i
stället för att sammaföra fördelningen av basresurser till alla länets kommuner
i ett enda beslut. I beslut den 23 november 1987 uttalade JO (Ragnemalm)
följande.

Länsskolnämnderna är de regionala statsmyndigheterna för skolorna (2 kap.

2 § skollagen). Till deras uppgifter hör bl. a. att besluta i åtskilliga frågor
avseende fördelning av statsbidrag till kommunerna för driften av skolväsendet.
Länsskolnämndernas sammansättning regleras i 2 kap. 3 § skollagen.
Fem av de nio ledamöterna väljs av landstinget, medan av övriga fyra
ledamöter två utses av regeringen, en av skolöverstyrelsen och en av
länsstyrelsen. Det är vanligt, att en stor del av ledamöterna är personer, som
även har förtroendeuppdrag inom kommunal skolförvaltning, t. ex. som
ledamöter av skolstyrelse, eller andra bindningar till det lokala skolväsendet.
Denna erfarenhetsbakgrund kan på många sätt vara värdefull för nämnden,
som härigenom tillföres kunskap och kännedom om lokala förhållanden
inom skolan. 130 § förordningen (1981:1371) med instruktion för den statliga
skoladministrationen föreskrivs också att de ledamöter som väljs av landstinget
bör ha visat intresse för utbildningsfrågor.

Kompetensfördelningen mellan kommunal skolstyrelse och länsskolnämnd
vad gäller fördelningen av basresurser till grundskolan regleras i 13 §
förordningen (1978:345) om statsbidrag till driftskostnader för grundskolan
m. m. Härav framgår att skolstyrelsen har att upprätta och insända en plan
över det beräknade antalet grundskoleelever vid höstterminens början samt
att i denna plan ange, hur man avser att fördela eleverna på skolenheter och
årskurser. Denna plan får i praktiken formen av en framställning till
länsskolnämnden med begäran om visst antal basresurser för att täcka
behoven enligt den av skolstyrelsen planerade elevfördelningen. Beslutet om
tilldelning av basresurser för varje skolenhet fattas av länsskolnämnden,
varvid de av skolstyrelserna ingivna framställningarna blir att betrakta som
beslutsunderlag. Med hänsyn till denna författningsreglerade rollfördelning
mellan myndigheterna kan jag ej dela klagandens uppfattning, att ärendet
hos länsskolnämnden skulle vara att anse som ett underställningsärende, och
att grund sålunda skulle föreligga att tillämpa regeln om tvåinstansjäv i 11 § 1

stycket 3 p. förvaltningslagen. Det är vidare uppenbart, att länsskolnämndens
befogenhet att besluta om fördelning av basresurser ej är en funktion av
dess roll som tillsynsmyndighet över det kommunala skolväsendet, liksom att
fråga ej är om ärende som väckts hos nämnden genom överklagande. Således
saknas grund att åberopa tvåinstansjäv mot ledamöter av länsskolnämnden i
förevarande fall.

Vad härefter gäller frågan om grannlagenhets- eller delikatessjäv jämlikt
11 § 1 stycket 5 p. förvaltningslagen, finner jag följande synpunkter värda
beaktande. Å ena sidan kan man hävda, att det faktum att en person deltagit i
kommunal skolstyrelses planering och därav följande beslut att begära viss
tilldelning av basresurser är en omständighet, som är ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet, när det gäller att i länsskolnämnden avväga
den egna kommunens behov mot övriga kommuners. Å andra sidan kan den
ovan redovisade ordningen vad gäller länsskolnämndernas sammanställning
anföras till stöd för uppfattningen, att ledamotskap i kommunal skolstyrelse
inte automatiskt skall medföra jäv för nämndledamot vid handläggning av
ärenden, som rör resurstilldelning till den egna kommunens skolväsen. Med
en så extensiv tolkning av rekvisitet för delikatessjäv skulle risk föreligga för
talrika situationer, i vilka beslutförheten i länsskolnämnden skulle äventyras
på grund av att ett flertal ledamöter skulle vara jäviga. En ytterligare
omständighet, som talar mot tolkningen att delikatessjäv generellt skall
anses föreligga i den i ärendet föreliggande situationen, är utformningen av
kriterierna för tvåinstansjäv i förvaltningslagen. Om lagstiftarens avsikt
varit, att varje form av deltagande i beslut av myndighet på lägre nivå skulle
konstituera jäv mot ledamot av myndighet på högre nivå vid handläggning av
ärende föranlett av beslutet, hade det varit naturligt att ge kriterierna för
tvåinstansjäv en mer vidsträckt utformning i stället för att begränsa detta jäv
till överklagande-, underställnings- och tillsynsärenden.

Jag drar av ovan anförda synpunkter slutsatsen, att frågan om delikatessjäv
mot ledamöterna i länsskolnämnden måste bedömas individuellt med
beaktande av de särskilda förhållandena i varje enskilt fall. Omständigheterna
kan vara sådana, att det finns skäl att betvivla en ledamots förmåga att
agera objektivt i en uppkommande prioriteringssituation, t. ex. på grund av
ett dokumenterat särskilt starkt engagemang för resursförstärkningar till den
egna kommunens skolor. I ett sådant fall är vederbörande jävig (delikatessjäv)
och skall i första hand själv jämlikt 12 § 2 stycket förvaltningslagen
anmäla förhållandet och begära att befrias från att delta i handläggningen.
Emellertid kan omständigheterna också vara sådana, att ledamot av
länsskolnämnden i denna sin roll kan förväntas ha förmåga att objektivt och
med hela länets skolväsendes bästa för ögonen pröva förekommande
ärenden, oaktat dessa berör den egna kommunens skolväsen och vederbörande
är verksam inom detta, t. ex. som ledamot av skolstyrelse. Gällande
ordning för utseende av ledamöter i länsskolnämnderna synes tala för att
lagstiftarens utgångspunkt varit, att det senare förhållandet är det normala.

I det fall som nu är föremål för prövning har de ledamöter, mot vilka jäv
ifrågasatts av anmälaren, agerat så i länsskolnämnden, att anledning saknas
att på grund av deras ställningstaganden där dra deras objektivitet i
tvivelsmål. Inte heller i övrigt har några särskilda förhållanden framkommit,
som skulle vara ägnade att rubba förtroendet till deras opartiskhet, utöver
den omständigheten att de deltagit i resp. skolstyrelses beslut rörande
framställning om basresurser, vilket enligt min ovan redovisade bedömning
inte å priori medfört att de varit jäviga.

I ärendet har även aktualiserats frågan, huruvida länsskolnämnden borde
ha meddelat separata beslut om basresurserna till varje skolenhet (eller
kommun) för sig i stället för att fatta hela beslutet i ett sammanhang. Härmed

skulle enligt anmälarens uppfattning den fördelen ha vunnits, att ledamot
som deltagit i skolstyrelses handläggning av ärendet om basresurser kunde ha
avstått (på grund av jäv) från att deltaga i länsskolnämndens beslut endast
såvitt avsågs den egna kommunen. Härigenom skulle en strikt tillämpning av
regeln om delikatessjäv kunna iakttagas utan risk för större olägenheter med
avseende på beslutförheten i länsskolnämnden.

Jag saknar anledning att ta ställning till en lämplighetsfråga av denna art
avseende handläggningsordningen. Jag konstaterar dock, att nämnden vad
gällde beräkning av basresurser på mellanstadiet var bunden av författningsregler
(förordning 1981-01-29), som medförde att beslut om basresurser till
en kommun automatiskt fick konsekvenser med avseende på tillgängligt
utrymme för basresurser till övriga kommuner. Regeln om lägsta genomsnittliga
elevantal per basresurs i hela länet medför, att länsskolnämndens
handläggning i denna del får karaktären av nollsummespel. Följaktligen kan
de olika kommunernas äskanden inte behandlas fristående från varandra,
utan nämnden måste göra en helhetsbedöming. Eftersom beslut avseende en
kommun automatiskt får indirekta verkningar vad gäller tilldelningen till
övriga kommuner, blir slutsatsen, att den ledamot som på grund av bristande
opartiskhet skulle anses jävig att delta i beslut rörande den egna kommunen
inte heller borde få delta i beslutet i övrigt.

Som framgått ovan har jag alltså inte funnit fog för kritik mot länsskolnämnden
för dess tillämpning av jävsreglerna i samband med ärendets
avgörande i sak. Däremot begicks ett fel, när nämnden vid sammanträdet
den 23 mars 1987, § 14, fattade särskilt beslut i jävsfrågan. Enligt 12 § 3
stycket förvaltningslagen skulle de ledamöter mot vilka jäv ifrågasattes inte
ha deltagit i detta beslut, eftersom nämnden var beslutför även dem förutan.
Länsskolnämnden vidgår i sitt yttrande hit, att man förbisåg denna processuella
regel. Samtidigt konstateras att utgången vid omröstningen skulle blivit
densamma, även om ledamöterna i fråga ej hade deltagit. Jag utgår från att
det inträffade leder till att länsskolnämnden med skärpt uppmärksamhet
iakttar förvaltningslagens förfaranderegler i framtiden.

3 Detaljgranskning av förslaget

3.1 Undantagsregeln ill § andra stycket förvaltningslagen - Metoden att
”lagstifta genom motiv”

När förvaltningsrättsutredningen föreslog, att man skulle göra förvaltningslagens
jävsregler tillämpliga även inom den kommunala självstyrelsesektorn,
utgick man från att undantagsregeln skulle kunna ges en vidgad tillämpning.
Denna tanke har emellertid stött på patrull i remissbehandlingen. I
departementspromemorian återkommer man emellertid till denna lösning
med avseende på kommunernas förhållanden till olika ideella organisationer,
som uppbär kommunala bidrag.

Jag vill först påpeka, att förslaget härvidlag innefattar en sådan ”lagstifning
genom motivuttalanden” som inte bara ur konstitutionell synpunkt är
tvivelaktig utan också kan leda till att lagstiftarens intentioner inte förverkligas.
Sådana uttalanden utan förankring i lagtext hänger så att säga i luften
och kan inte tillmätas avgörande betydelse i rättstillämpningen (jfr t. ex. RÅ
1983 2:15). En principiell skiljelinje måste enligt konstitutionen upprätthållas
mellan lagstiftning och rättstillämpning.

Härtill kommer, att promemorieförslaget på rent sakliga grunder kan

ifrågasättas. De situationer som beskrivits i lagförarbetena och det i
föregående avsnitt redovisade JK-fallet avser åtgärder, som till sin natur är av
expeditionell art. Den i departementspromemorian rekommenderade tolkningen
för längre. Undantagsregeln skulle nämligen kunna tillämpas även då
handläggningen innefattar moment av sakprövning. Från JO:s praxis kan
hämtas flera exempel på fall, där ärenden av denna typ har varit kontroversiella.
Det kan ha gällt allt från inriktningen av en förenings verksamhet till
frågor om antalet aktiva medlemmar eller omfattningen av utövad verksamhet.
Jävsreglerna berör alla som har handläggaransvar för ett ärende, från
beredning till slutligt beslut, och kan därför inte ses ur snäv politikersynpunkt.
Den granskning som under beredningen sker exempelvis av ett
bidragsärende vad gäller formella förutsättningar måste rimligtvis tillmätas
stor betydelse. Det som framkommer eller inte framkommer under beredningen
kan ju vara avgörande för det beslut som fattas. Prövningen av
ärenden av detta slag kan inte generellt betecknas som expeditionella
göromål. Departementspromemorians förslag innebär följaktligen en utvidgning
av undantagsregeln, som skulle omfatta situationer av individuell
prövning i reell mening.

Jävsreglerna i förvaltningslagen är avsedda att tillämpas inte främst av
jurister utan av tjänstemän i allmänhet och av förtroendevalda politiker. Stor
vikt måste därför läggas vid att jävsreglerna är tydliga och begripliga för varje
medborgare. Ur denna synvinkel framstår inte förslaget att utvidga tillämpningsområdet
för undantagsregeln till att omfatta en ny typ av situationer
som välbetänkt.

3.2 Kriteriet ”kommunen äger samtliga aktier”

Såsom framgått av exemplen i föregående avsnitt förekommer det, att en
kommun samverkar med andra i bolagsform. En förutsättning för att ett
kommunalt engagemang i en privaträttslig juridisk person skall vara tillåtet
är - såsom också framhålls i promemorian - att verksamheten skall vara
avgränsad så (t. ex. genom föreskrifter i en bolagsordning) att den håller sig
inom ramen för vad som kan betecknas som kommunala angelägenheter
enligt den allmänna kompetensregeln i kommunallagen. Det förefaller
därför inte konsekvent att ställa som krav, att en kommun äger samtliga
aktier i ett bolag.

3.3 Förhållandet mellan styrelsen och andra nämnder inom en kommun
(tvåinstansjävet)

Den fråga som rests huruvida kommunstyrelsens (förvaltningsutskottets)
tillsynsansvar enligt 3 kap. 1 § kommunallagen är av beskaffenhet att i
förekommande fall konstituera tvåinstansjäv kan förtjäna en kommentar.
Slutsatsen i promemorian att så inte är fallet är helt säkert riktig. Den
motivering som framförs (s. 27), nämligen att styrelsen endast har befogenhet
att göra påpekanden och utfärda rekommendationer och i sista hand göra
framställning till fullmäktige, är dock knappast utslagsgivande.

För det första kan påpekas - fastän detta är av mindre vikt - att ordet tillsyn

inte använts i kommunallagen. För det andra bör framhållas att styrelsens
uppgift här skall ses mera som ett övergripande ledningsansvar för den
kommunala verksamheten i stort än som ett kontrollansvar i snävare
bemärkelse. För den senare uppgiften stipulerar kommunallagen, att det
skall finnas särskilda revisorer inom kommunen. För dem gäller särskilda
jävsregler (5 kap. 2 § kommunallagen).

4 Överväganden

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att en betydande osäkerhet
vidlåder tillämpningen av förvaltningslagens jävsregler. Främst är det
generalklausulen om grannlagenhetsjäv som vållar bekymmer. Det är
slående, att man på juristhåll visar benägenhet att ”försiktigtvis” hellre fälla
än fria, medan man på politiskt håll - där man sitter med händerna fulla av
uppdrag - ofta känner sig främmande eller oförstående inför dessa jävsinvändningar.
Förekomsten av en sådan motsättning stämmer till eftertanke.

När man talar om olika intressen - och det är då väl att märka inte fråga om
intressejäv - kommer man ofta in på sådant som har att göra med en
medborgares åsiktsinriktning. Det är emellertid fullt legitimt - och önskvärt
- att den enskilde medborgaren tar del av samhällsfrågorna och bildar sig en
egen uppfattning. Detta bör följaktligen inte hindra en person, som påtagit
sig ett offentligt uppdrag, från att kunna verka fullt ut. Att en person med
flera förtroendeuppdrag enligt olika typer av lagstiftning har att främja
skiftande intressen bör rimligtvis inte heller vara diskvalificerande. En sådan
”personlighetsklyvning” tillhör ju vad den vanlige medborgaren har att
underkasta sig i det dagliga livet. Vidare är det uppenbart, att någon reell
intressemotsättning inte följer av det förhållandet, att det allmänna bedriver
verksamhet via privaträttsliga juridiska personer. När sakförhållandet -såsom i de allra flesta fall - är uppenbart för alla initierade, förefaller det
rimligt, att man direkt tar fasta på detta vid bedömningen av en ifrågasatt
jävssituation.

Generalklausulen om grannlagenhetsjäv bygger på begreppet ”opartiskhet”.
Frågan är om detta är helt lyckat som kriterium. Språkligt sett kan detta
ord uppfattas på huvudsakligen två skilda sätt. Å ena sidan kan man tänka sig
ett rättegångsscenario med domaren i mitten mellan två jämställda parter.
Denna situation är dock inte utmärkande för den offentliga förvaltningen.
Över huvud taget synes man böra vara försiktig med att driva jämförelser
mellan den allmänna förvaltande verksamheten och förfarandet inför
domstol alltför långt. Å andra sidan kan man i ordet ”opartiskhet” inlägga en
absolut neutralitet i förhållande till varje åsiktsriktning eller företeelse.
Jävsregeln kan då ges en formellt sett mycket vidsträckt tillämpning.

Vad som är väsentligt i sammanhanget synes snarast vara att söka
eliminera risken för vad som kan betecknas som ”ovidkommande hänsynstaganden”
vid ärendebehandlingen. I linje med vad här anförts skulle då
innehavet av offentliga uppdrag - i ett centralt ämbetsverk, i en länsstyrelse, i
en kommun eller i ett stats- eller kommunägt bolag - i och för sig inte behöva
skapa jävshinder. Om man utgår från att det främst gäller för vederbörande

att företräda allmänna intressen, framstår ett sålunda antytt kriterium som
ändamålsenligt.

Det anförda leder fram till att man bör överväga att revidera generalklausulen,
så att frågan inte längre kommer att gälla förtroendet till handläggarens
”opartiskhet” utan till hans förmåga att avhålla sig från ”ovidkommande
hänsynstaganden”. (Jfr kravet på ”saklighet” i 1 kap. 9 § regeringsformen.
) Det kan dessutom ifrågasättas, om det inte vore lämpligt att
komplettera bestämmelserna med en regel efter förebild av den gamla
länsstyrelseinstruktionen. Man skulle då kunna tänka sig en föreskrift av
innebörden, att den omständigheten att den som har att handlägga ett ärende
har del i saken som samhällsmedlem eller som företrädare för ett allmänt
intresse inte skall medföra, att han på den grunden anses jävig. En sådan
regel skulle närmast verka som en korrigering eller precisering av de här
aktuella jävsgrunderna, nämligen grannlagenhetsjävet och ställföreträdarjävet.

Inom ramen för en lösning av det nu skisserade slaget finns det knappast
anledning att särskilt beröra ställföreträdarjävet. Inom det återstående
tillämpningsområdet - och i de få fall som det kan gälla - synes det tvärtom
fullt motiverat att behålla denna jävsregel ograverad.

I en bilaga redovisas ett utkast till ändrad lagtext i enlighet med det här
framförda förslaget.

Sammanfattningsvis skulle en lösning enligt den skisserade modellen
sålunda leda till enhetliga jävsregler inom hela den offentliga förvaltningenutan
behov av modifikationer vad gäller den kommunala sektorn - samtidigt
som vissa ovan påvisade problem vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser
även inom den statliga förvaltningen skulle elimineras eller åtminstone
reduceras. Det bör särskilt påpekas, att de grundtankar som framfördes i
de ursprungliga motiven till förvaltningslagens jävsregler inte rubbas med
min konstruktion; de skulle tvärtom få ett klarare genomslag än i nuvarande
lagtext.

Bilaga

11 § Den som

5. om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att ge
grund för misstanke att han kan komma att ta ovidkommande hänsyn i
ärendet.

Jäv skall inte anses föreligga enbart på den grunden att den som deltager i
handläggningen av ett ärende har del i saken som samhällsmedlem eller som
företrädare för ett allmänt intresse. Från jäv bortses när jävet med hänsyn till
ärendets art uppenbarligen saknar betydelse.

Bilaga I

Personalorganisationen

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Dan Fernqvist
Byråchefen Sven Börjeson

Byråchefen Hans Tocklin (fr.o.m. 10 mars 1988, se nedan. Tj! fr. o.m. 1
april 1988)

Tf. byråchefen Kristina Boutz (fr.o.m. 21 april 1988, se nedan)
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Lars Kinnander

Avdelningsdirektören Rolf Andersson (fr.o.m. 1 april 1988, se nedan)
Byrådirektören Birgitta Hallström

Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1987/88
tjänstgjort:

Kammarrättsassessorn Olof Hedberg, kammarrättsassessorn MarieLouise
Diurson, kammarrättsassessorn Eva Linnander, kammarrättsassessorn
Jörgen Buhre, kammarrättsassessorn Albert Johnson (fr. o. m. 1 januari
1988), distriktsåklagaren Birgitta Lindgren, hovrättsfiskalen Marianne
Larsson, kriminalinspektören Rolf Andersson (avdelningsdirektör fr. o. m. 1
april 1988, se ovan), hovrättsassessorn Kristina Boutz (tf. byråchef fr. o. m.
21 april 1988, se ovan), hovrättsassessorn Nils Rekke (t.o.m. 25 oktober
1987), hovrättsassessorn Owe Horned (fr. o. m. 12 oktober 1987 t. o. m. 31
mars 1988), hovrättsassessorn Hans Tocklin (byråchef fr. o. m. 10 mars 1988,
se ovan), hovrättsassessorn Fredrik von Arnold (t.o.m. 31 augusti 1987),
hovrättsassessorn Lennart Morard, hovrättsassessorn Charlotte Wedberg
(fr. o. m. 28 september 1987), avdelningsdirektören vid Stockholms universitet
Kjell Swanström (fr. o. m. 6 november 1987), hovrättsassessorn Lars-Åke
Olvall (fr. o. m. 9 november 1987), byrådirektören i socialstyrelsen Christer
Sjöstedt, hovrättsassessorn Lars Jalvemyr, hovrättsassessorn Barbro Röst
Andréasson, kammarrättsassessorn Ingrid Uggla, hovrättsassessorn Klas
Widström och försäkringsrättsassessorn Monica Karlsson Dohnhammar
(fr.o.m. 10 augusti 1987).

429

Bilaga 2

Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition

Justitieombudsmännens tillsyn är uppdelad i fyra ansvarsområden. Vad
varje ansvarsområde omfattar framgår av bilaga till denna arbetsordning.
Ombudsmännen har följande ansvarsområden:

Ombudsmännen tar inom sina resp. ansvarsområden de initiativ som de
finner påkallade. Justitieombudsmännen skall samråda med chefsjustitieombudsmannen
i fråga om inspektioner och andra undersökningar som de avser
att genomföra. Ombudsmännen samråder även i övrigt i den utsträckning
som befinnes erforderlig.

Ett ärende som berör mer än ett ansvarsområde handläggs av den ombudsman
till vars ansvarsområde ärendet huvudsakligen hör. I tveksamma fall
bestämmer chefsjustitieombudsmannen vem som skall handlägga ärendet.
Har ärenden som tillhör olika ansvarsområden nära samband med varandra,
bestämmer chefsjustitieombudsmannen vem som skall handlägga ärendena.

Om en justitieombudsman på grund av jäv eller av annan anledning inte
kan handlägga ett ärende som hör till hans eller hennes ansvarsområde,
bestämmer chefsjustitieombudsmannen vem som skall överta ärendet.

Om befogenhet för chefsjustitieombudsmannen att bestämma att ett visst
ärende eller en viss grupp av ärenden skall hänskjutas till honom eller någon
annan justitieombudsman oberoende av fastställda ansvarsområden föreskrivs
i 15 § första stycket lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän (instruktionen).

När chefsjustitieombudsmannen är förhindrad att utöva sin tjänst på grund
av sjukdom, semester eller någon annan omständighet inträder i hans ställe
den justitieombudsman som anges i 16 § första stycket instruktionen. Vid
ledighet för en ombudsman förestås dennes ansvarsområde av chefsjustitieombudsmannen
eller den ombudsman som chefsjustitieombudsmannen
utser.

1 §

Chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh
Justitieombudsmannen Anders Wigelius
Justitieombudsmannen Gunnel Norell Söderblom
Justitieombudsmannen Hans Ragnemalm

ansvarsområde 1
ansvarsområde 2
ansvarsområde 3
ansvarsområde 4

2 §

3 §

430

4 §

Ombudsmännen biträds av en kanslichef, byråchefer och föredragande för
beredning av klago- och initiativärenden. För byråcheferna fastställer
chefsjustitieombudsmannen sakområden.

Hos varje ombudsman finns inrättat ett ärendekansli.

Chefsjustitieombudsmannen biträds också av en administrativ enhet, en
informationsenhet och annan personal för särskilda uppgifter i den omfattning
han bestämmer. I den administrativa enheten ingår en enhetschef,
personal för biträde med ekonomi- och personaladministrativa ärenden och
för biträde med registrering samt expeditionsassistenter och lokalvårdare.

Arbetsuppgifterna för personalen på ärendekanslierna, administrativa
enheten och informationsenheten framgår av särskilda befattningsbeskrivningar.

5 §

Kanslichefen utför särskilda utredningar efter beslut av chefsjustitieombudsmannen,
bereder ärenden som tilldelas honom och biträder ombudsmännen i
övrigt enligt chefsjustitieombudsmannens bestämmande.

Kanslichefen har under chefsjustitieombudsmannen det övergripande
ansvaret för verksamheten på den administrativa enheten och informationsenheten.
Kanslichefen är vidare data-, arkiv- och utbildningsansvarig samt
ansvarig för expeditionens lokaler och inventarier.

Kanslichefen får i de ärenden som handläggs av honom besluta om
remisser och annat utredningsförfarande. Han får också på uppdrag av en
ombudsman verkställa inspektion, dock utan rätt att vid denna framställa
anmärkningar eller göra andra uttalanden på ombudsmannens vägnar.

Kanslichefen får vidare

besluta i samtliga personalfrågor (anställningar, entlediganden etc.)
beträffande ombudsmannaexpeditionens personal, dock inte om

1. skiljande från anställning på grund av personliga förhållanden om det inte
är fråga om provanställning

2. disciplinansvar

3. åtalsanmälan

4. avstängning eller läkarundersökning

5. anställning och entledigande av byråchefer

företräda riksdagens ombudsmän i förhandlingar med personalorganisationerna
med tillämpning av samtliga gällande avtal och andra bestämmelser
för riksdagen och dess verk
besluta om semester och tjänstledighet för personalen vid ombudsmannaexpeditionen,
dock ej för sig själv; ansökningar om tjänstledighet för längre
tid än en månad skall dock överlämnas till chefsjustitieombudsmannen för
beslut

förordna vikarie för personal som beviljats semester eller tjänstledighet
besluta om tjänstetidsklass för ombudsmannaexpeditionens personal
attestera fakturor och utbetalningsorder, bokföringsorder m.m. i det
statliga redovisningssystemet - system S 431

inventera förråd av L-blanketter och kontantkassa
underteckna tjänstgöringsuppgifter, anställningsbevis och tjänstekort
besluta om utanordningar till extra föredragande och andra uppdragstagare kvittera

ut rekommenderad post till ombudsmannaexpeditionen
ombesörja månads- och årsstatistik.

6 §

Byråcheferna skall var och en inom sitt sakområde i samråd med berörda
ombudsmän fördela ärendena på föredragande. De får vidare besluta om
remisser och annat utredningsförfarande och på uppdrag av vederbörande
ombudsman verkställa inspektion, dock utan rätt att vid denna framställa
anmärkningar eller göra andra uttalanden på ombudsmannens vägnar.

Byråcheferna skall - förutom att bereda egna ärenden - se till att ärendena
blir handlagda på ett tillfredsställande sätt och med den skyndsamhet som
krävs. De har också ansvar för redigeringen av referat och notiser som skall
publiceras i JO:s ämbetsberättelse.

Om ett ärende är av större vikt bör det handläggas av en byråchef.

7 §

Föredragandena får i dé ärenden de tilldelats inhämta underhandsupplysningar,
infordra de handlingar som kan finnas rörande saken samt överlämna
handlingar till klagande för yttrande.

Vid tilldelningen av ärenden skall hänsyn tas till de olika föredragandenas
särskilda kunskaper och erfarenheter. En jämn arbetsfördelning mellan
föredragandena skall eftersträvas.

Varje föredragande skall om möjligt ges tillfälle att handlägga för honom
eller henne nya ärendetyper.

8 §

En ombudsmans slutliga beslut skrivs ut i ett exemplar, som alltid skall
undertecknas av ombudsmannen och ingå i registraturet.

Utgående expeditioner framställs genom fotokopiering. En expedition
skall alltid sändas till klaganden och, i förekommande fall, till myndigheter
och tjänstemän som yttrat sig i ärendet eller som beslutet särskilt rör. En
fotokopia av beslutet fogas till akten i ärendet.

Utgående expeditioner av beslut som inte avser ärendets avslutande
undertecknas av den som fattat beslutet eller av annan på uppdrag av den
beslutande.

9 §

Chefen för administrativa enheten skall fördela administrativa ärenden och
övriga uppgifter på personalen inom enheten.

432 Chefen för administrativa enheten skall - förutom att bereda och för

chefsjustitieombudsmannen eller kanslichefen föredraga egna administrativa
ärenden - se till att de administrativa ärendena blir handlagda och
uppgifterna utförda på ett tillfredsställande sätt och med den skyndsamhet
som krävs. Chefen upprättar i samråd med kanslichefen och för föredragning
för chefsjustitieombudsmannen förslag till JO:s anslagsframställning och
JO:s årsbokslut. Andra administrativa ärenden som är av större vikt skall
beredas och handläggas av enhetschefen i samråd med kanslichefen.

10 §

Informationsenheten är ansvarig för extern och intern information om
JO-ämbetets verksamhet och för den tryckeritekniska redigeringen och
framställningen av JO:s ämbetsberättelse och särtryck ur den.

11 §

Personalen på registratorsexpeditionen biträder - utöver arbetsuppgifter
enligt befattningsbeskrivning - med utlämnande av handlingar till myndigheter,
massmedier och allmänhet och lämnar erforderliga upplysningar med
ledning av dataterminaler, registratur, protokoll och övriga på expeditionen
tillgängliga handlingar.

12 §

Fråga om utlämnande av allmän handling avgörs på myndighetens vägnar av
den justitieombudsman, inom vars ansvarsområde ärendet hör, eller av
chefsjustitieombudsmannen.

13 §

Säkerhets- och beredskapsfrågor handläggs av en särskild säkerhetsman
under chefsjustitieombudsmannen.

14 §

Ombudsmännen tar emot besök av allmänheten efter överenskommelse i
varje särskilt fall.

Registratorsexpeditionen hålls öppen för allmänheten måndag-fredag
klockan 09.00—12.00 och klockan 13.00-15.00 om inte annat bestämts i
särskilt fall.

Ansvarsområde 1

Exekutionsväsendet

Inkomst- och förmögenhetsskatt, mervärdeskatt, skattekontroll, uppbörd.

Punktskatter och prisregleringsavgifter, vägtrafikskatt, hundskatt, arvsoch
gåvoskatt, expeditionsavgifter, tullväsendet, folkbokföring (inkl. namnärenden).

28 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

Övriga till finansdepartementet hörande ärenden.

Ärenden rörande JO:s kompetensområde, skrifter med oklara yrkanden.

434

Ansvarsområde 2

Allmänna domstolar, domstolsverket

Allmänna åklagare

Polisväsendet

Kriminalvården

Rättshjälp, rättshjälpsnämnder, allmänna advokatbyråer, arrendenämnder,
hyresnämnder, bostadsdomstolen, överförmyndare.

Utlänningsärenden
Ansvarsområde 3

Tillämpningen av socialtjänstlagen, lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Hälso- och sjukvård, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, rättsmedicinska
undersökningsväsendet, rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
tandvården, läkemedel.

Allmän försäkring (sjukförsäkring, föräldraförsäkring, folkpension, inkomstprövade
förmåner, ATP, administration och finansiering, delpension,
arbetsskadeförsäkring, barnbidrag och bidragsförskott, arbetslöshet, utbildning,
värnpliktsförmåner).

Övriga till socialdepartementet hörande ärenden utom ärenden rörande
miljö- och hälsoskydd.

Ansvarsområde 4

Försvarsväsendet, vapenfri tjänst och övriga till försvarsdepartementet
hörande ärenden.

Arbetsmarknaden och övriga till arbetsmarknadsdepartementet och civildepartementet
hörande ärenden utom utlänningsärenden.

Plan- och byggnadsväsendet
Kommunal självstyrelse

Kommunikationsväsendet (affärsverken, vägar, trafik, körkort) och övriga
till kommunikationsdepartementet hörande ärenden.

Utbildningsväsendet och övriga till utbildningsdepartementet hörande
ärenden.

Jord- och skogsbruk, jordförvärv, naturvård, miljö- och hälsoskydd,
djurskydd, jakt, fiske, rennäring, veterinärväsendet, livsmedelskontroll,
lantmäteri- och kartväsendet och övriga till jordbruks- samt miljö- och
energidepartementen hörande ärenden.

Konsumentskydd, marknadsföring, pris- och konkurrensförhållanden
inom näringslivet, prisreglering, aktiebolag, handelsbolag, firmaskydd,
handelsregister, patent, varumärken, mönster, namn och övriga till industridepartementet
hörande ärenden.

Länsstyrelser, räddningstjänst, allmänna ordningsstadgan, allmänna sammankomster,
lotterier, serveringstillstånd.

Bostadsväsendet (bostadsförsörjning, bostadsbidrag utanför socialförsäkringens
ram).

Svenska kyrkan

Riksdagsförvaltningen, riksdagens verk, allmänna val, ärenden som inte
är hänförliga till ansvarsområdena 1—3.

Förvaltningsdomstolar.

Tjänstemannaärenden, ärenden angående tryckfrihet, offentlighet och sekretess
samt remisser från riksdag och departement fördelas på de ansvarsområden
där de från saklig synpunkt hör hemma.

Bilaga 3

Förteckning

över de ärenden, som har varit anhängiga hos regeringen under tiden den 1
juli 1987—den 30 juni 1988 genom skrivelser från justitieombudsmännen före
den 1 juli 1987.

1) 1983 den 4 november (dnr 2752-1988) angående ändringar i uppbördslagen
(1953:272) om jämkning eller om förtida återbetalning av preliminär
skatt m. m.

Framställningen är under beredning i finansdepartementet.

2) 1986 den 28 augusti (dnr 1947-1986) om ett tillägg till 32 § uppbördsiagen
(1953:272) av innebörd att respitränta inte skall tas ut när den
tillkommande skatten beror på förhållanden som den skattskyldige inte
kunnat påverka eller kontrollera.

Framställningen är under beredning i finansdepartementet.

3) 1986 den 28 augusti (dnr 3528-1981 m.fl.) angående en översyn av
institutet existensminimum för preliminär skatt.

Framställningen har överlämnats till utredningen om reformerad inkomstbeskattning
(Fi 1987:07).

436

Bilaga 4

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77-1988/89

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register till
tidigare ämbetsberättelser.

Ackord, se Kommunicering.

Advokat, upplysningsplikt enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken, 86/87:270.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81:134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall, 81/82:261; - fråga om tid för utbetalning av
sjukpenning, 81/82:275;-tillämpningen av dens. k. officialprövningsprincipen
vid handläggningen av ett arbetsskadeärende, 82/83:212; - kommunicering
av förtroendeläkares yttrande och föredragandens förslag till
beslut, 83/84:209; - jäv för förtroendeläkare vid försäkringskassa, 83/
84:213; - social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa
om utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - avdrag för
nedsatt skatteförmåga för folkpensionär när pensionsutbetalning sker
retroaktivt, 84/85:294; - fråga om förtroendeläkare bör kontakta intygsskrivande
eller behandlande läkare innan han yttrar sig i försäkringsärende
m. m., 84/85:245; - dröjsmål med omprövning, 84/85:247; - bristfälliga
kommuniceringsrutiner i vissa sjukpenningärenden, 84/85:249; - försäkringskassas
kommuniceringsskyldighet vid omprövning, 84/85:250; - inhibition
av försäkringskassas beslut vid omprövning, 84/85:254; - avvisning
av besvär såsom för sent anförda, 84/85:258; - handläggning av
anonym anmälan i sjukpenningärende, 85/86:301; - underlåtenhet att
expediera beslut om att inte betala ut sjukpenning, 85/86:302; - expediering
av allmän försäkringskassas provisoriska beslut, 85/86:303; - fråga
om återbetalning från personkonto av pension som utbetalats efter det att
pensionstagaren avlidit, 85/86:304; - fråga om skyldighet att anmäla skada
enligt lagen om statligt personskadeskydd, 85/86:307; - motivering av
föredragandens förslag till beslut i förtidspensionsärende, 85/86:308; -underlåtenhet av allmän försäkringskassa att fatta beslut i fråga om
sjuklön bör utgå till en vid kassan anställd person, 86/87:180; - fråga om
anonymitetsskydd och om dataintrång, 86/87:182; - fråga om återbetal -

ningsskyldighet för sjukvårdsavgift, 86/87:184; - beslutsdokument hos
allmän försäkringskassa i ärende som avgörs av kassans förtroendemannaorgan,
87/88:175; - utformning av beslut om livränta enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring, 87/88:175; - tillämpning av 7 kap. 7 § sekretesslagen
i samband med kommunicering av föredragningspromemoria, 87/
88:177; - se även Allmänna handlingar, Kommunicering, Meddelarfrihet,
Motivering av beslut, Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, Taxering.

Allmän ordningsstadga, Se Grustäkt.

Allmän plats, se Kommunal kompetens.

Allmän sammankomst, upplösning av allmän sammankomst, 83/84:85; -fråga om tillstånd att anordna politiska möten, 86/87:115; - handläggning
och sakprövning av vissa frågor om tillstånd att anordna allmän sammankomst,
86/87:116; - se även Demonstrationer.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående
arkitekt - kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara allmän
handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten, 77/
78:259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271,
81/82:284; - promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79:224; - fråga om
memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna handlingar,
77/78:272; - till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som
inkommen och därmed allmän handling, 79/80:366; - brev till kommunalråd,
80/81:361; - polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122; - hälsovårdskontors tjänsteutlåtanden
till hälsovårdsnämnd, 81/82:284; - handling hos socialstyrelsen,
82/83:232; - anteckningar om intagen vid rättspsykiatrisk klinik, 83/
84:231; - fråga om handlingars offentlighet och tillgänglighet hos revisorerna
i en landstingskommun, 85/86:343; - fråga om fotografier, som i
undervisningssyfte tagits av hälso- och sjukvårdspersonal i en patients
hem, är att anse som allmänna handlingar, 86/87:195; - fråga om när
tjänsteutlåtanden av förvaltningschef blev allmänna handlingar hos en
kommunal nämnd, 86/87:221; - frågor kring begreppet allmän handling i
landstingskommunal verksamhet, 88/89:233; - uttalanden angående frågan
om vissa intagningslistor avseende gymnasieskolan är allmänna
handlingar samt kritik mot en intagningsnämnd för handläggningen av ett
ärende om utlämnande av sådana listor, 86/87:225; - uttalanden angående
frågan om vissa anteckningar som gjorts vid arbetsplatsträff inom en
myndighet blivit allmän handling, 86/87:230; - fråga om verksamhetsplaner
som klinikchefer sänt till ett regionsjukhus var allmänna och offentliga
handlingar - tillika fråga om kliniker utgör självständiga enheter i
sekretesslagens mening och om besvärshänvisning, 87/88:182; - förfarande
i tjänstetillsättningsärende (ingivande av ansökningshandlingar till
konsultföretag), 87/88:190; - fråga om handlingar som inkommit till en
kommun varit att anse som allmänna, 87/88:198; - se även Överförmyndare.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när någon
vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten ej
har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan och
fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till regeringen
om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den som vill ta
del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/78:250, 253;

- den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas sitt namn eller
tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; - utlämnande av uppgifter
ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade, 79/80:384; -inkommen post bör diarieföras och vara åtkomlig även om adressaten ej
hinner ta befattning med posten, 77/78:270; - om diarieföring av en
rapport om luftförorening, 79/80:377; - hantering av allmänna handlingar
på rektorsexpedition, 83/84:335; - uttalanden angående en kommuns
skyldighet att sörja för registrering av en besvärshandling som ges in till
kommunen och därifrån vidarebefordras till vederbörande besvärsinstans,
85/86:407; - diarieföring av vissa handlingar hos statens arbetsgivarverk,
86/87:231; - diarieföring av talband, tillika fråga om utlämnande av uppgift
därur, 88/89:223; - bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till
tjänsteman, som var på semester, 78/79:222; - när har en handling kommit
in till en myndighet?, 85/86:421; - öppnande av post ställd till namngiven
tjänsteman, 82/83:248; - ordningen för prövning av framställning om att
utfå allmän handling, 77/78:273; - rutinerna vid utlämnande av allmänna
handlingar, 79/80:355,364,367;-till myndighet inkommen framställning,
som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte heller strykas ur
diariet, 79/80:361; - myndighet ej skyldig bedriva arkivforskning för att
kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; - socialförvaltnings skyldighet
att lämna ut namn- och adressuppgifter ur daghemskö, 80/81:357; -handläggning av begäran att få del av författningstext, 80/81:372; -begäran att få del av handlingar som sänts för mikrofilmning, 81/82:282; -dröjsmål med utlämnande av allmän handling från sjukhus, 81/82:296; -dröjsmål med att lämna ut kopia av allmän handling från social nämnd,
84/85:273; - skyldighet för sjukhus att sända JO begärd journal, 83/84:208;

- vägran att lämna ut uppgift om anställds lön, 81/82:297; - fråga om
kopior av allmänna handlingar tillhandahållits med erforderlig skyndsamhet,
82/83:32; - möjligheterna för en på kriminalvårdsanstalt intagen
person att få ta del av allmänna handlingar, 82/83:135; - på kriminalvårdsanstalt
intagen persons rätt att mot stadgad avgift få kopior av beslut,
83/84:136; - överlämnande av journalhandlingar från sjukhus till företagsläkare,
82/83:224; - utlämnande av sjukjournal från försäkringskassa till
läkare, 82/83:247; - villkor vid utlämnande av allmän handling, 82/83:247;

- uppställande av förbehåll vid utlämnande av handlingar, 84/85:274; -utlämnande av uppgifter angående patients hälsotillstånd från sjukhus till
massmedia, 82/83:248; - uttalanden angående arbetsmarknadsverkets
anvisningar angående tillhandahållande av kopior av allmänna handlingar
samt kritik mot en arbetsförmedling och en länsarbetsnämnd för handläggningen
av en begäran om sådana kopior, 83/84:358; - utlämnande av
personuppgifter om nämndemän 83/84:38; - utlämnande från socialstyrelsen
av försäljnings- och förbrukningsstatistik över enskilda medicinska
preparat, 83/84:225; - utlämnande av uppgifter från sjukhus till rättspsykiatrisk
klinik, 83/84:235; - överlämnande av patientjournal mellan olika
kliniker vid ett sjukhus, 86/87:198; - utlämnande av sjukjournaler för
forskning, 83/84:237; - angående krav på medgivande från patienter vid
utlämnande av deras sjukjournal, 83/84:238; - utlämnande av handlingar i
tjänstetillsättningsärende under lunchrast, 83/84:250; - utlämnande av
bl. a. sjukhusjournaler från försäkringskassa till företagshälsovården,

439

440

84/85:265; - utlämnande av blanketter rörande enskilda patienters förhållanden
från sjukvårdsinrättning till primärvårdschef, 84/85:263; - utlämnande
av sjukjournal, föräldrars rätt att ta del av minderårigs journal,
85/86:327; - utlämnande av sjukjournal, dröjsmål i handläggningen,
85/86:331; - utlämnande av sekretesskyddade uppgifter inom barnhälsovården,
85/86:321; - läkare får inte kräva att patient skall läsa journal i
läkarens närvaro, 84/85:264; - om avidentifiering av sekretesskyddade
uppgifter, 84/85:269; - begäran om att få ta del av anonym skrivelse i ett
taxeringsärende skall prövas av den myndighet som förvarar handlingen,
85/86:363; - landstings handläggning av en begäran från hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om utfående av en sjukjournal,
86/87:177; - om rätt till kopiering av en av myndighet utgiven referatsamling,
86/87:211; - fråga om utlämnande av uppgift om vårdnadshavarens
adress från allmän försäkringskassa till den underhållsskyldige, 86/87:216;

- offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala myndigheter,
86/87:219; - offentlighetsprincipen och stängning av kommunala
myndigheter under klämdagar m. m., 87/88:200; -frågor kring rätten att ta
del av upptagning för automatisk databehandling, 86/87:233; - befattningshavare
har ansetts skyldig upplysa sökanden om möjligheten hänskjuta
avslagsbeslut till myndigheten för prövning - tillika fråga om
tidsfristen för sådan prövning, 88/89:229; - frågor kring begreppet allmän
handling, 88/89:233; - skyldighet för sjukhuspersonal att lämna ut
uppgifter till polisen om patients hälsotillstånd, 88/89:234; - fråga om
skyldighet för blodcentral att lämna ut upplysningar om eventuell förekomst
av sjukdom i lämnad blodplasma, 88/89:236; - fråga om rätt för
patient att på laboratorium ta del av analysresultat rörande honom själv,
88/89:237; - partsoffentlighet i ärende rörande skolmognadstest, tillika
fråga rörande skolpsykologs och rektors handläggning av ärende angående
utlämnande av handlingar, 88/89:242; - fråga om en årsberättelse för ett
aktiebolag med en kommun som huvuddelägare vid ett visst tillfälle var
allmän handling hos kommunen; dessutom fråga om sättet att behandla en
begäran att få ta del av handlingar, 88/89:245; - två tjänsteskrivelser hos en
kommunal beredning (miljöprogramkommitté) var inte att anse som
allmänna handlingar innan ärendet, som de tillhörde, hade slutbehandlats,
88/89:247; - fråga bl. a. om vid vilken tidpunkt en inom en kommunal
myndighet utarbetad rapport, som lämnats för tryckning, blev att anse som
allmän handling och om egenskapen av allmän handling kan gå förlorad
under den tekniska bearbetningen; kritik mot handläggningen, 88/89:250;

- fråga om ansvar för underlåtenhet att fatta beslut i anledning av
framställning om utlämnande av allmänna handlingar. Åtalsunderlåtelse
efter avslutad förundersökning, 88/89:254.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattning av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning att
utfå handlingar, 78/79:216; - sekretess för handlingar i ärende om stöd för
lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; - fråga om skyldighet för länsstyrelse att
för vederbörande uppge namnet på den som anmält honom för förment
underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78:265; - länsstyrelses skyldighet
att lämna uppgift ur personaviregister, 78/79:220; - utlämnande av
adressuppgift ur länsstyrelses personregister, 79/80:370; - felaktig sekretessbeläggning
gentemot skattskyldig, 79/80:452; - fråga om rätt för god
man för alkoholmissbrukare att från socialförvaltning få del av uppgifter
om huvudmannen, 81/82:239; - utlämnande av uppgifter från socialförvaltning
till försäkringskassa i arbetsskadeärende, 81/82:271; - försäkringskassas
möjlighet att hemlighålla läkarintyg för patient, 81/82:289; -

utlämnande av adressuppgifter rörande klienter från socialförvaltning till
delgivningsman, 81/82:292; - myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer
till tjänstemans bostad, 81/82:295; - taxeringsnämnds tillgång till
uppgifter om socialhjälpsbelopp m. m., 81/82:309; - sekretess för spärrad
adress, 84/85:282; - den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens
kontakter med polis och anhöriga, 82/83:227; - sekretesskyddet för
yttrande i ärende hos JO, 82/83:230; - sekretess inom kriminalvården,
82/83:124; - registrering av deklarationer hos privat dataföretag, 82/
83:238, 337; - om sekretessen vid insamling och publicering av informationsmaterial
i sjukvården m. m., 83/84:242; - åsidosättande av sekretess
vid inventering av medicintester som upprättas vid en av socialnämnd
driven socialmedicinsk behandlingsenhet, 83/84:245; - fråga om anonymitetsskydd
för anmälare inom socialtjänsten, 83/84:247; - vägran att lämna
ut uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare, 83/84:249; - fråga om
utlämnande av namn på en tjänsteman, som gjort en anmälan till
socialförvaltning, 84/85:272; - sekretess och parts rätt till insyn i sitt
ärende, 84/85:275; - förteckning som använts som beslutsunderlag vid
prövning av frågan om återbetalningsskyldighet enligt socialhjälpslagen,
84/85:280; - sekretess inom exekutionsväsendet, 84/85:325; - fråga om
skyldighet för allmän försäkringskassa att lämna ut uppgift om anställdas
hemadresser, 85/86:309; - rätt att få ta del av sjukjournal, 85/86:331; -fråga om rätt att hemlighålla underårigs adress för vårdnadshavare,
85/86:342; - konfidentiell behandling av ansökningshandlingar i ett
anställningsärende, 85/86:347; - sekretess inom hälso- och sjukvården för
patienternas telefonnummer, 86/87:201; - fråga om sjukhus varit skyldigt
att lämna ut uppgifter om personal till massmedier, 86/87:204; - kommunicering
av sekretesskyddade handlingar i ärende hos hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, 86/87:208; - fråga om sekretesslagens bestämmelser
åsidosatts inom arbetet i lokala narkotikagrupper, 87/88:148; - fråga om
länsstyrelse borde ha vidarebefordrat ett brev från ett inkassoföretag till en
person med ”spärrad” adress, 87/88:196; - innehållet i ett brev från läkare
till uppgiven gärningsman angående sexuellt övergrepp mot barn, 88/
89:226; - se även Allmän försäkring, Informationsutbyte, Meddelarfrihet,
Personregister, Skolan, Tystnadsplikt.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag till
ny sekretesslag m.m. Handlingssekretess och tystnadsplikt, 78/79:501; -yttrande över justitiedepartementets PM Sekretesskydd och informationsbehov
- Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten m. m., 82/83:242; - sekretessen inom hälsooch
sjukvården jämförd med domstolssekretessen, 85/86:318; - sekretessen
inom en socialförvaltning, 85/86:320; - sjukhusläkares kontakter med
massmedierna, 85/86:340; - rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare,
86/87:159; - frågor om objektivitet och sekretess i förtroendenämnds
verksamhet, 86/87:206; - fråga om förtroendesekretess vid
allmän försäkringskassa, 86/87:215; - upptagen fråga om sekretessen
åsidosatts vid Roslagstulls sjukhus, 88/89:217; - se även Kriminalvård,
Meddelarfrihet, Videoteknik, Överförmyndare. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte, Kriminalvård.

Almöbron, se Polismyndighet.

Amorteringsplan, i utsökningsmål, 82/83:343; - frångående av överenskommelse
om avbetalning av restförd skatt i utsökningsmål, 82/83:354.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78:83; - skyndsamhetskravet i
24 kap. 8 § RB, 79/80:111; - disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/80:23;
- anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; - åklagares prövning
av frågor om anhållande i den misstänktes utevaro och om åtgärder när
beslut därom har verkställts, 83/84:56, 85/86:118; - se även Förundersökning,
Tvångsmedel, Underrättelse, Åklagare.

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte, 80/81:128; -underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81:128; - restriktioner för
anhållen 85/86:156; - fråga om ansvaret för frigivning av anhållna m. m.;
framställning till regeringen om föreskrifter angående underrättelse till
häkte (motsvarande) om frigivningsbeslut, 86/87:89; - förutsättningar för
besök hos anhållen i vissa situationer; analogisk tillämpning av häkteslagen,
86/87:96; - se även Häktad.

Anhörig, se Underrättelse.

Anmaning, fråga om tillämpning av 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning,
83/84:329; - se även Taxeringsnämnd (anmaning).

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Annonsering i pressen, om näringsförbud, 84/85:327.

Anonym anmälan, se Allmän försäkring, Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Allmän försäkring, Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering, se Kriminalvård.

Anstånd, se Indrivning, Konkurs, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration), Uppbörd (Anstånd med inbetalning av skatt).

Anställningsskydd, se Arbetsmarknaden, Skolan.

Anställningstvist, se Rättegångsbalken.

Anvisningar, se Taxeringsnämnd (Övrigt).

Arbetsgivaransvar, se Uppbörd (Arbetsgivaransvar m. m.).

Arbetsgivarintyg, försvarets civilförvaltning har uppställt villkor för att
utlämna arbetsgivarintyg till en tidigare anställd person. Kritik mot
förfarandet, 88/89:128.

Arbetskonflikt, fråga om ansvar för tjänsteman som deltar i vild strejk,
81/82:206; - inlåsning av charterresenärer på flygplats på grund av
övertidsblockad inom polisen, 84/85:133; - uttalande angående myndigheters
neutralitet i arbetsmarknadskonflikter, 87/88:264.

Arbetslöshetskassa, dröjsmål i ersättningsärende och fråga om skyldighet för
kassa att registrera inkomna handlingar, 81/82:269.

Arbetsmarknaden, disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör
vid en yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av
yrkesinspektionsnämndens beslut om åtalsanmälningar m. m., 82/83:402;

- fråga om i vilken utsträckning en yrkesinspektion bör göra anmälan till
polismyndighet när en arbetsgivare överträtt straffsanktionerade föreskrifter
som meddelats av arbetarskyddsstyrelsen och om uppföljningen av
tillsynsärenden, 83/84:354; - uttalanden angående otydlighet i en författning,
instruktionen för arbetsmarknadsverket m. m., 84/85:365; - uttalanden
angående handläggningen inom arbetsmarknadsverket av ett ärende
som rör upphörande av anställning som beredskapsarbetare hos verket,

84/85:367; - kritik mot arbetsmarknadsverket för att utbetalningar av
statsbidrag till beredskapsarbete inte handlagts på ett från förvaltningsrättslig
synpunkt godtagbart sätt, 84/85:372; - kritik mot ett arbetsförmedlingskontor
för underlåtenhet att anvisa arbete åt en sökande som inte ville
lämna vissa uppgifter om tidigare brottslighet, 85/86:398; - uttalanden
angående arbetsförmedlingens möjligheter att begränsa sin service åt vissa
sökande, 85/86:400; - kritik mot arbetsmarknadsverket angående tillämpningen
av lagen om arbete i ungdomslag m. m., 86/87:279; - kritik mot en
länsarbetsnämnd för dess praxis när det gäller beslutsunderrättelser till
ombud, 86/87:292; - se även Allmänna handlingar, Fullföljd av talan,

Förvaltningslagen, Upphandling.

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - försäkringskassa har utbetalat kontant stöd till
socialförvaltning oaktat fullmakt därtill har återkallats, 81/82:266.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär, Rättegångsbalken.

Arkiv, se Disciplinmål, Videoteknik.

Arkivexemplar, riksrevisionsverkets åtgärd att överlämna en utredning till
regeringen utan att behålla ett eget arkivexemplar, 88/89:330.

Arrest, förvaring i arrest av person som hämtats till förhör för att höras som
vittne i en förundersökning m. m., 83/84:60; - förvaring i arrest av
misstänkt som hämtats till förhör, 84/85:135.

Arvsskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,

80/81:178.

Automatisk databehandling, se Allmänna handlingar.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222. Jfr Konsumentkreditiagen.

Avgift, se Byggnadslov, Expeditionskungörelsen, Körkort, Poststadgan.

Avhysning, av tredje man, 82/83:355; - samarbetet mellan kronofogde och
sociala myndigheter vid avhysningar, 82/83:364; - förfarandet med gods
som omhändertagits i samband med avhysning, 85/86:373; - från annat än

bostad; tillämpning av den s. k. lås- och namnbytesmetoden, 88/89:320; - 443

se även Delgivning, Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrivningsbeslut, avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/79:492; -fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från ärende
rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt har utan
sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då sökanden
inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har han underrättat
sökanden härom, 79/80:466; - tingsrätts avvisning av talan i ett hänskjutet
mål om betalningsföreläggande, 82/83:25; - se även Rättegångskostnad,
Utmätning.

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451; - från ett kommunalt
lånebibliotek, 87/88:260; - se även Skolan, Utbildning.

Avvisning, se Fullföljd av talan, Rättshjälp, Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning inte
få förekomma, 79/80:359; - kontroll i samband med bandinspelning av
förhör vid domstol, 84/85:81; - bandinspelning vid hyresnämnds sammanträde,
85/86:93; - förfarandet med bandupptagning av förhör under
förundersökning, 88/89:95.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81:344; -se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Behörighet, se Rättegångsbalken, Utsökningsmål.

Belöning, fråga om belöningar för upplysningar från allmänheten till
företrädare för polisväsendet, 83/84:76.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72, 82/83:90; - omhändertagande av berusad i annan
persons bostad, 79/80:132; - läkarundersökning och tillsyn av omhändertagen
enligt LOB, 80/81:127;-insulin åt diabetiker, 79/80:134, 81/82:88; —
registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse
för körkortsprövning, 79/80:259; - för tidig frigivning av omhändertagen
82/83:74; - diabetiker som omhändertagits på grund av berusning avled
efter förvaring i polisarrest, 82/83:82; - fråga om läkarundersökning av
person som omhändertagits med stöd av LOB, 83/84:103; - ifrågasatt
ansvar för polismän för bristande tillsyn av en omhändertagen berusad
person, 85/86:95; - frågor om tillsynen av omhändertagen berusad person
och bestämmande av omhändertagandets varaktighet, 85/86:126; - se även
Tillfälligt omhändertagande, Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar från
person som gripits för brott, 77/78:90; - utlämnande av beslagtagen
egendom 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28; - åtal mot
444 polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle), 84/85:93; -

handläggning av fråga om beslag av cykel, 86/87:98; - fråga om åtal på
grund av underlåtenhet att återställa beslagtaget gods sedan beslaget
hävts, 87/88:50; - polismyndighets hantering av beslagtagen egendom
sedan beslaget hävts, 87/88:52, 88/89:43; - se även Husrannsakan,
Polismyndighet, Skyddslagen. Jfr Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan, Service.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningar, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
80/81:42, 80/81:115, 81/82:50; - delgivning av betalningsföreläggande,
80/81:53; - se även Expeditionskungörelsen, Inhibition, Utmätning.

Betalningssäkring, ifrågasatt tillämpning i utsökningsmål av lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, 82/83:343; - fråga om
kronofogdemyndighet, som verkställt beslut om betalningssäkring, fick
vägra godta erbjuden säkerhet, som inte motsvarade hela skulden,
86/87:268; - tagande i förvar av egendom, som kan bli föremål för
betalningssäkring, 87/88:232; - betalningssäkringsbeslut och verkställighet
härav i det s. k. Lindholmärendet, 88/89:260; - länsrätt har låtit en
betalningssäkring bestå intill dess taxeringsmålet vunnit laga kraft; i
taxeringsmålet ogillades taxeringsintendentens talan till största delen.
Regeringsrätten fastställer senare betalningssäkringen under åberopande
bl. a. av risken för att skatten ej kommer att betalas; den var då till största
delen redan betald. Även andra frågor rörande betalningssäkring, 88/
89:297; - verkställighet av betalningssäkring beträffande djur och maskiner
m. m. på en lantgård, 88/89:324.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78:163.

Betygsnämnd, se Handläggning.

Bevis, se Laga kraft.

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57; - bevisupptagningen
vid ny huvudförhandling i brottmål, 86/87:66.

Bevissäkring, se Taxeringskontroll.

Bibliotek, se Avstängning.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; - motivering vid
avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77:146; - kvittning
av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot allmänt
barnbidrag, 79/80:308; - begynnelsetiden för bidragsförskott skall beräknas
med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott inträtt,
79/80:310; - försäkringskassas handläggning av ärende om indrivning av
obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott, 81/82:263; - fråga
bl. a. om underrättelse till den underhållsskyldige och om beslutsmotivering,
82/83:208; - verkan av ett mellan föräldrarna ingånget avtal,
82/83:209; - verkan av domstols bedömningar i underhållsfrågan, 82/
83:211.

Bilregister, se Fordon.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag i
enskilt företag, 79/80:145; - bisyssla för domare, 84/85:82. Jfr Taxeringsnämnd
(Övrigt).

Blindskrift, se Rättegångsbalken.

Blankett, datering i blanketter, 81/82:325.

Bordläggning, se Handläggning.

Boskillnad, tingsrätts åtgärder när bodelningshandling har ingivits, 81/82:49.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80:326; - myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna sammanbor
under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489; - besiktning av hus för
kontroll av bidragstagares bostadsförhållanden, 83/84:388; - skyldigheten
att ompröva beslut om återbetalningsskyldighet i fråga om bostadsbidrag,
84/85:407.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Bostadssaneringslagen, se Byggnadslov.

Boutredning, se Socialtjänstlagen (Övrigt).

Brevgranskning, åklagare har obehörigen lämnat ut uppgifter från brev till
en häktad, 87/88:47; se även Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; - dröjsmål med
handläggning av brottmål, 77/78:55; - formerna för hörande av rättsläkare
i brottmålsrättegång, 82/83:20; - fråga om förutsättningarna att avgöra ett
brottmål i den tilltalades utevaro, 85/86:61; - se även Bevisning, Dom,
Rättegångsbalken, Översättning.

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., 79/80:470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att
områden, avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspåk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; - som förutsättning
för dispens från bl. a. nybyggnadsförbud i avvaktan på stadsplan
har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar avtal med villkor
angående marköverlåtelse och betalning av framtida gatukostnader.
Frågor om de olika villkorens förenlighet med byggnadslagstiftningen och
dess syften, 82/83:385; - se även Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning,

77/78:325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden om
byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:371; - kritik
mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov, som
stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan ägt rum.
Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457; - byggnadsnämnds
handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna båtbryggor,
81/82:376; - fråga om sökanden kan åläggas bestyret att sköta kommunicering
med ägare till grannfastigheter, 83/84:337; - fråga om uttagande av
avgift vid förhandsförfrågan, 83/84:339; - underlåtenhet att iaktta bestämmelser
i 56 § byggnadsstadgan i fråga om yttrande från yrkesinspektionen,
83/84:343; - fråga om litispendens i byggnadslovsärende, när avstyckningsärende
ej var slutligt avgjort, 83/84:345; - fråga om en byggnadsnämnd
haft rätt att bevilja byggnadslov trots att erforderligt tillstånd till företaget
enligt miljöskyddslagen inte förelåg, när byggnadslovet beviljades. Dessutom
fråga om byggnadsnämnds befogenhet att delegera sin beslutanderätt,
84/85:351; - vissa frågor om villkor för byggnadslov, 84/85:355; -fråga om byggnadsnämnds handläggning av ärenden och byggnadslov till
sådana åtgärder i hyresfastighet som avses i 2 a § andra stycket bostadssaneringslagen,
86/87:276; - frågor om handläggning (besvärshänvisning
m. m.) som uppkommit sedan byggnadsnämnd gjort en delfråga i ett
byggnadslovsärende till föremål för särskilt beslut (”förhandsbesked”),
88/89:384; - se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Byggnadsavgift,
Olovligt byggande.

Byggnadsnämnd, byggnadsnämnd har gjort sig skyldig till befogenhetsöverskridande
genom att besluta i fråga, som skall prövas av allmän domstol på
talan av åklagare, 88/89:384.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Censur, se Filmcensur.

Daghem, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Data, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar, Efterlysning, Införsel,
REX-systemet, Uppbörd (Indrivning av skatt).

Datalagen, se Allmän försäkring, Personregister.

Datering, se Blankett.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i bamavårdsärende, 78/79:130,
81/82:167; - kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen av
ärende, vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission delegerats
till övervakningsnämnd. Fråga om innebörden av att delegation återkallas,
82/83:130; - brist i delegationshänseende vid handläggning av ett
disciplinärende, 84/85:239; - otillåten delegation av beslutanderätt hos
bankinspektionen i ärende om återkallelse av tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse,
88/89:333. Se även Byggnadslov, Kommunal kompetens,
Psykiatrisk vård, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137;- av förundersökningsmaterial,
78/79:63; - olämpligt bedriva delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; - av nybyggnadsförbud,
78/79:386, 79/80:473; - beslut om körkortsåterkallelse skall delges
körkortshavaren personligen även om denne har ombud, 78/79:449; -underrättelse om beslut innefattande föreläggande enligt lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. bör ske genom
delgivning, 80/81:469; - partsdelgivning i avhysningsmål, 81/82:343; -delgivning enligt 12 § delgivningslagen har skett med den söktes hustru,
meddelande om delgivning har också sänts till hustrun, 83/84:50; -delgivning enligt 13 § delgivningslagen med ett aktiebolag i ett konkursmål,
84/85:333; - delgivning av utmätningsbevis, 85/86:367; - se även
Betalningsföreläggande, Rättegångsbalken, Svarsfrist.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93; -barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid, 81/82:207;
- fråga om tidpunkt för meddelande av tillstånd att anordna första
maj-demonstration, 85/86:161; - se även Allmän sammankomst,
Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Destination, gäldenärs rätt att destinera betalning, se Utmätning.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, fråga om ärende angående disciplinansvar för en skötare har
bort handläggas i arbetsrättslig eller offentligrättslig ordning, 84/85:239; -handläggningen hos kriminalvårdsstyrelsen av ärenden om ifrågasatt
disciplinansvar för kriminalvårdens befattningshavare, 85/86:183; - fråga
om disciplinansvar vid felaktig tullkontroll, 87/88:242; - se Anhållande,
Dom, Domstolshandlingar, Husrannsakan, Läkare, Militär övning,
Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinförseelser av krigsmän, tillämpning av den nya lagen om disciplinförseelser
av krigsmän m. m., 88/89:129.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; -myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/80:454;
-tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande, 80/81:178,
81/82:149; - undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/81:174; - handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - arkivering av kontrollkort i
disciplinmål, 81/82:152; - utredning i disciplinmål av frågor om uppsåt vid
misstanke om undanhållande, 83/84:137; - se även Ersättningsmål,
Kommunicering, Militärt straffregister, Värnpliktig. Jfr Avstängning, JO,
Kriminalvård, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt vid
avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; - frågan om

lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487; - se även Betalningssäkring.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling, Vårdnad
om barn.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; - dom i
förenklad form när 33 kap. 2 § brottsbalken tillämpats beträffande
påföljden, 83/84:43; - dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga
skulle kunna upptas som i rätt tid inkommen, 78/79:34; - tolkning av dom
rörande handikappersättning, 78/79:452;-disciplinansvarför domare som
underlåtit att meddela dom i vårdnadsmål, 80/81:17; - fråga om avkunnande
av dom vid särskilt utsatt sammanträde, 82/83:27; - dröjsmål med
expediering av dom i tvistemål, 84/85:21; - fråga om domstols skyldighet
att underrätta part om dom i tvistemål, 84/85:76; - olämpligt skrivsätt i en
dom av en länsrätt, 84/85:410; - utformningen av skiljaktig mening,
86/87:22; - ifrågasatta felaktigheter i hovrättsdom om ansvar och skadestånd
för misshandel, 87/88:19; - se även Beslag, Förvaltningsprocess,
Ränta, Rättegångsbalken, Rättelse, Vårdnad om barn, Översättning.

Domare, olämpligt uppträdande mot journalist; bristande information om
ordningsföreskrifter för besökande, 86/87:19; - åtgärder mot en domare
och en åklagare som följd av händelser vid en huvudförhandling m. m.,
88/89:19; - se Bisyssla, Myndighetsmissbruk, Vårdslös myndighetsutövning.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/80:104,
81/82:18; - felaktigt domsbevis, 80/81:112; - underlåtenhet att utfärda
domsbevis, 82/83:27.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; - framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Bevisning, Dom, Förvaltningsprocess,
Rättegångsbalken, Vittne, Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av part
ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80:18; - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78:124; -bristande kontroll över handläggningen, 86/87:69; - se även Förmyndare,
Service, Socialtjänstlagen (SoL).

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn,
79/80:482.

Dröjsmål, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar, Bostadslån, Brottmål,
Dom, Handläggning, Införsel, Inskrivningsmyndighet, Laga kraft,
Omsorgsvård, Rättegångsbalken, Tjänstetillsättning, Valuta, Vårdnad
om barn, Åtal.

29 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

Dödsbo, se Taxeringsprocess (besvärsrätt m. m.), Skiftesman, Socialtjänstlagen
(Övrigt), Utmätning.

Dödsfall, se Kriminalvård, Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterforskningsmetoder, se Taxeringskontroll.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80:139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskylls för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket innan
uppsägningen accepteras, 77/78:313; - av biträde enligt rättshjälpslagen,
85/86:19.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; -handikappersättning till blind med ledarhund, 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78:158; - handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - ansvar för förkommen
materiel, 83/84:143; - uttalanden i samband med inspektioner av militära
förband, 86/87:135; - regementschef har fattat beslut om avskrivning av
ersättningsmål, där han själv var part, 87/88:130; - fråga om synnerliga
skäl för skadeståndsskyldighet i ett militärt ersättningsmål, 87/88:131.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; -medtagande av nyttjanderätt (jakträtt) i sakägarförteckning, 81/82:345; -exekutiv auktion på fastighet, uttalande om lägsta godtagbara bud,
tillträdet, 85/86:369; - exekutiv försäljning av fastighet; uttalande om pris;
utredning av radonfråga; andra försäljningsformer, 86/87:255; - redovisning
av försäljningsresultatet efter exekutiv försäljning av fastighet,
86/87:267; - se även Kungörelse, Utmätning, Utsökningsmål.

Exekutionstitel, rutiner i REX-systemet för granskning av exekutionstitel,
82/83:366; - se även Handräckning.

Existensminimum, JO om existensminimum vid skatteavdrag - en utvärdering
av ett institut, 87/88:209.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81:114.

Faderskap, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Fami(jevårdsplacering, se Kriminalvård.

Fartyg, se Konkurs, Utmätning.

Fastighetstaxering, se Taxeringsnämnd (fastighetstaxering).

Filmcensur, förutsättning för att förbjuda inslag om narkotika, 83/84:323.

Filmupptagning, vid offentligt sammanträde enligt miljöskyddslagen, 84/
85:413.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77:296; - flyttningsanmälan såvitt gäller barn under frånskilda
föräldrars gemensamma vårdnad, 82/83:338.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon,
77/78:276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78:398; - felaktig mantalsskrivning;
- yttrande från den enskilde inhämtades inte, 81/82:327; - felaktiga
grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring, 81/82:333; -kommuniceringsrutiner i folkbokföringsmål, 82/83:338; - bristande kommunikation
i folkbokföringsärende, 85/86:422; - formulär för dödsfallsintyg
och släktutredning, 84/85:215; - sekretess för spärrad adress, 84/
85:282; - folkbokföringskontroll - gifta kvinnor har tillfrågats bl. a. varför
de inte varit bosatta på samma adress som deras män, 85/86:412; - JO om
folkbokföringen - synpunkter på prövning, kontroll och hanteringsrutiner,
86/87:272; - fråga om länsstyrelse borde ha vidarebefordrat ett brev
från ett inkassoföretag till en person med ”spärrad” adress 87/88:195; -rättelse av beslut i namnärende, 87/88:253; - skyldighet att meddela beslut
i anhängiggjort ärende 87/88:254; - fråga om till vilken adress en skriftlig
begäran om upplysningar bör ställas, 87/88:254; - se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fondkommissionsrörelse, återkallelse av tillstånd att driva fondkommissionsrörelse,
88/89:333.

Fordon, kontroll av fordon, 78/79:60, 79/80:127; - avställning av fordon,
83/84:370.

Fotograferingsförbud, se Skyddslagen.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114;-förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126, 83/84:67, 85/86:118; - mer än en konfrontation
mellan samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fotokopiering, tillåtligheten i att fotokopiera privata handlingar som påträffats
vid husrannsakan, 82/83:42.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61, 81/82:48; - se även Häktad, Kriminalvård, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning i
vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i ärenden
hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan och om
upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i 150 §
byggnadslagen, 78/79:383, 389; - utgångspunkt för beräkning av besvärstid
vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79:386; - fråga om hälsovårdsnämnd,
som meddelat föreläggande rörande anskaffning av sopkärl, får
meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan besvär över det
första prövats, 78/79:495; - besvär över beslut att ej ge tillstånd till inköp
enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/80:331; -information
om tid för fullföljd av talan mot dom 81/82:45; - socialförvaltnings åtgärder
med inkomna handlingar som har innefattat besvär, 81/82:169; - kritik mot
länsstyrelse för att den inte har berett klaganden tillfälle att utveckla
grunderna för sin talan i ett besvärsärende, 82/83:439; - besvärshänvisning
ej lämnad när utskrivningsnämnd meddelat villkor, 83/84:207; - fullföljd
av talan mot beslut att avvisa vadeanmälan, 84/85:21; - felaktig behandling
av fullföljdsfrågor vid tingsrätt, 86/87:64; - kritik mot en länsarbetsnämnd
för felaktig tillämpning av arbetsmarknadskungörelsens besvärsbestämmelser,
86/87:294; - förfarandet med besvärsinlaga avseende ett tingsrättsbeslut
mot vilket särskild talan inte fick föras, som lämnats in direkt till
hovrätt, 88/89:31; - se även Barnavård, Dom, Fordon, Handläggning,
Kommunalbesvär.

Fullmakt, se Arbetsmarknadsstöd, Redovisning, Socialtjänstlagen (SoL).

Fångförhör, se Militär övning.

Fängsel, användning av, 79/80:94, 129; - se även Häktad, Kriminalvård.

Förhandsgranskning, se Skyddslagen.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; -bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80:529; -person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrott, ej samtidigt
hörd om andra brott, 80/81:124; - konceptanteckningar från förhör,
80/81:126; - genomförande av förhör med anledning av anmälan mot
polisman, 87/88:84;-se även Anhållande, Bandspelare, Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Polismyndighet. Jfr Vittne, Vittnesförhör.

Förlikning, se Protokoll.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78:162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80:105; - iakttagelser och
uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20,
85/86:68, 86/87:38; - tingsrätt bör inte utan närmare prövning till
förmyndare eller god man förordna person som redan innehar ett större
antal sådana uppdrag, 82/83:31; - se även Barnavård, Överförmyndare.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst, rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Sanktionsavgifter.

Försäkring, av fartyg, se Utmätning.

Försäkringsrätt, se Förvaltningsprocess, Socialförsäkring.

Försäljning, försäljning av övertalig eller kasserad materiel och inventarier,
83/84:365.

Förtal, ansvar ifrågasatt mot lagman för förtal, 85/86:19; - utlämnande från
UD av material om journalist till dennes arbetsgivare, 87/88:272.

Förtroendenämnd, överlämnande av klagomål till, 81/82:258; - handläggning
av ärende, 84/85:243; - se även Allmänna handlingar.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80; - skyldighet att inleda förundersökning,
79/80:58; - kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; - omständigheter som talat till den
misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; - nedläggning av
förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81:117; - handläggning av förundersökning angående brott av polisman,
81/82:65; - tillvägagångssätt vid konfrontation, 82/83:105,86/87:101;
- hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m.m.,
82/83:54; - beslutande myndighet vid avbrytande av förundersökning,
82/83:104; - skälig misstanke om brott mot ledamot av bolagsstyrelse,
85/86:154; - underlåtenhet att anordna vittneskonfrontation, 85/86:155; -utlämnande av schweiziskt förundersökningsmaterial till svensk skattemyndighet
m.m., 87/88:80; - förfarandet med bandupptagningar av
förhör under förundersökning, 88/89:95; - se även Allmänna handlingar,
Anhållande, Arrest, Bandspelare, Beslag, Brottmål, Delgivning, Fotokonfrontation,
Förhör, Gripande, Husrannsakan, Offentlig försvarare,
Personlig integritet, Polismyndighet, Socialtjänstlagen (SoL), Taxeringskontroll,
Tryckfrihet, Tvångsmedel, Vårdslös myndighetsutövning.

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i 7 §,
80/81:446; - tillämpning av 7 §, 83/84:381; - vägledningsplikt enligt 8 § i
massärenden hos intagningsnämnd, 78/79:397; - i besvärsärende hos
länsbostadsnämnd, 78/79:492; - i tillståndsärende hos riksskatteverkets
alkoholbyrå, 79/80:331; - tillämpningen av 17 § i ärende om återanställning
hos hovrätt, 80/81:455; - självrättelse enligt 19 § av beslut i
tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - fråga om förvaltningslagen är
tillämplig i ärende om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas
genom kommunalbesvär, 80/81:451; - underlåtenhet att tillämpa förvaltningslagens
bestämmelser vid behandling av en ansökan om arbetsmarknadsutbildning,
83/84:350; - uttalanden angående motivering i efterhand
av beslut rörande ansökningar om konstnärsbidrag, 85/86:405; - tillämpningen
av förvaltningslagen i ärende hos kronofogdemyndighet i ärende
om statlig lönegaranti vid konkurs, 86/87:257; - uttalanden angående
tillämpningen av förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering,
86/87:317; - uttalanden angående tillämpningen av förvaltningslagens
jävsbestämmelser, 86/87:321;-fråga om tillämpligheten av förvaltningslagens
kommunikationsregel i vissa ärenden hos statens arbetsmarknadsnämnd,
88/89:392; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknaden,
Barnavård, Byggnadslov, Fordon, Fullföljd av talan, Jäv, Kriminalvård,

Motivering av beslut, Myndighetsutövning mot enskild. Skolan, Svarsfrist,
Taxeringsnämnd, Värnpliktig.

Förvaltningsprocess, muntlig förhandling i förvaltningsdomstol, 81/82:298; -handläggning i länsrätt av mål om verkställighet av umgängesrätt,
81/82:241; - kommunikationsrutiner i kammarrätt, 81/82:317; - rättelse av
dom och redovisning av skiljaktig mening, 81/82:318; - dröjsmål hos
försäkringsrätt med handläggning av mål angående sjukpenning, 81/
82:259; - dröjsmål i en länsrätt vid prövning av underställt beslut om
omedelbart omhändertagande enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) samt andra frågor rörande handläggningen av mål enligt
den lagen, 83/84:407; - muntlig förhandling i mål vid länsrätt om vård
enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), 83/84:419; -domares skyldighet att inställa sig på sin arbetsplats under sessionsfri dag,
83/84:420; - handläggning i länsrätt av mål om beredande av vård enligt
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), 86/87:338; -Kritik mot länsrätt för att den i ett mål om verkställighet av en
vårdnadsdom vägrat att ändra tidpunkt för muntlig förhandling med följd
att en av parterna inte kunde biträdas av det ombud han önskade,
88/89:345; - se även Kommunalbesvär, Myndighetsmissbruk, Taxeringsprocess.

Förvandlingsstraff, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80:167; - offentligt
biträde åt två förvarstagna utlänningar som har vägrats använda telefon på
ett häkte, 82/83:149; - fråga om tillräcklig grund förelegat för tagande i
förvar enligt 50 § utlänningslagen, 85/86:142; - polismyndighets handläggning
av fråga om tagande i förvar i visst utlänningsärende, 87/88:103; -förvarstagande av en 16 månaders flicka i ett ärende angående verkställighet
av beslut om utvisning, 88/89:85; - se även Betalningssäkring,
Sjukvård, Utlänning.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78:110.

Gatumusik, se Polismyndighet.

Gemensam vårdnad, se Flyttningsanmälan.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80:106; - interimistiskt förordnande
av god man för en person utan att denne fått tillfälle att yttra sig,
82/83:29; - handläggning av ärenden om förordnande av god man enligt
18 kap. 3 § föräldrabalken, 82/83:30; - fråga om utredning i ärende
angående förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken,
84/85:83; - fråga huruvida godmansförordnande enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken
inverkar på huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Tillika
fråga om jäv för god man, 84/85:85; - se även Allmänna handlingar,
Förmyndare, Redovisning, Överförmyndare.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79:56; - av ungdomar och behandlingen
av dem samt anmälan om gripande till åklagare nattetid, 85/86:100; - se
även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av vissa
föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar, 79/
80:507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Gåvoskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Handelsbolag, se Handelsregistret, Indrivning, Uppbörd (Arbetsgivaransvar
m. m.).

Handelsregistret, handläggning av anmälan om bl. a. bolagsmans utträde ur
handelsbolag, 86/87:331.

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen, är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; - felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisor i ekonomisk förening, 77/78:389; -dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över
tidsbegränsat byggnadslov, 78/79:390; - i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; -handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; - fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80:328; -länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
78/79:492; - felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå av visst
tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; - statlig myndighet har remitterat utredningar till kommun för
yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen, ej kommunfullmäktige.
Fråga om riktigheten härav, 76/77:265; - fråga om tjänstemans
skyldighet att mottaga och utkvittera skrivelser ställda till honom under
myndighetens adress, 77/78:412; - bevakning av bortavarande tjänstemans
post, 78/79:222; - öppnande av post ställd till namngiven tjänsteman,
82/83:248; - brister i skolstyrelses posthämtnings- och sorteringsrutiner,
80/81:446; - myndighets skyldighet att besvara brev, 80/81:455; - byggnadsnämnd
är skyldig att behandla begäran från fastighetsägare om
ingripande mot byggnadsåtgärder på grannfastighet, 80/81:468; - handläggning
av ärende rörande tillämpningen av lagen om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m., 80/81:469; - kommunal fritidsnämnd
har anordnat filmförevisning för minderåriga i strid mot bestämmelserna
i ”biografförordningen” (1959:348). Kritik häremot, 80/81:496;
- socialhjälpsärende har bordlagts utan att tid för slutlig prövning angetts,
vilket medfört att slutligt beslut i ärendet inte har meddelats, 81/82:231; -skolkontors handläggning av begäran från försäkringskassa om s. k.
förstadagsintyg, 82/83:382; - handläggningsordning och nämnders sammansättning
vid besvarandet av remisser från statliga tillsynsorgan,
83/84:404; - när har en handling kommit in till en myndighet?, 85/86:421; -olika förfarandefrågor i samband med ett beslut att ändra sammansätt -

ningen av en betygsnämnd för bedömning av en doktorsavhandling,
85/86:383; - underrättelse till sökande eller klagande om att framställning
kommit in till myndighet, 86/87:330; - frågor om handläggningen av ett
ärende angående anläggande av ett militärt förråd, 88/89:117; - statens
vattenfallsverk har fattat beslut om utlokalisering av viss verksamhet.
Fråga bl. a. om beslutsordningen och förhållandet mellan de centrala
verken och regeringen resp. ministrarna/regeringskansliet, 88/89:337; -kommunstyrelse har överlämnat ärende till fullmäktige utan att själv
framlägga något förslag. Fråga om behov av att skärpa reglerna om
beredningstvång har diskuterats och underställts civildepartementet.
Tillika fråga om räckvidden av JO:s tillsynsgranskning i kompetensfrågor,
88/89:395; - se även Arbetsmarknaden, Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut,
Barnavård, Bidragsförskott, Bostadsbidrag, Byggnadslov, Disciplinansvar,
Disciplinmål, Domstolsärende, Ersättning, Ersättningsmål,
Flyttningsanmälan, Fordon, Förtroendenämnd, Förvaltningsprocess,
God man, Häktningsförhandling, Inskrivningsmyndighet, JO, Körkort,
Offentligt biträde, Personalkontroll, Rättshjälp, Service, Socialtjänstlagen,
Svarsfrist, Taxeringsnämnd, Tjänstetillsättning, Tystnadsplikt, Upphandling,
Utlänning, Valuta, Vapenvägrare, Vårdslös myndighetsutövning,
Värnpliktig.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; - förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80:388; - handräckning utan täckning i exekutionsurkund,
82/83:377; - enligt 94 § BvL, 81/82:172; - handräckning på
kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - se även Konsumentkreditlagen, Psykiatrisk
vård.

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/81:174.

Hemvärnet, utnyttjande av hemvämspersonal för bevakning av militära
förråd m. m., 81/82:125.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hot mot krigsman, se Missfirmelse mot krigsman.

Hund, se Polismyndighet.

Hundskatt, hundskattekontroll, 82/83:339.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77:112; - i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat stöldgods
i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; - felbedömningar
av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande av pass,
79/80:48; - polismans köp av föremål som påträffats under husrannsakan,
81/82:99; - hos konkursförvaltare, 82/83:39; - beslag eller ”fortsatt
husrannsakan”, 82/83:42; - i advokats bostad för eftersökande av efterlyst

person grundad på anonymt tips, 85/86:123; - tillräcklig grund för
husrannsakan enligt 20 § polislagen?, 85/86:149; - tolkningen av uttrycket
husrannsakan ”hos den misstänkte”, 85/86:154;-fråga om disciplinansvar
för åklagare (husrannsakan och hämtning till förhör i kopplerimål),
86/87:77; - disciplinansvar för polisman (husrannsakan i misshandelsmål),
86/87:85; - husrannsakan på grund av anonymt tips, 88/89:68; - se även
Personlig integritet, Provokation, Taxeringskontroll, Tvångsmedel, Utlänning,
Visitering, Vårdslös myndighetsutövning.

Huvudförhandling, se Bevisning, Domstolsförhandlingar, Rättegångsbalken.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara,
78/79:40; - tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; - stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80:137; - förvaring av häktad som
undergått rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117; - vägran att bistå
häktad med införskaffande av röstkort, 80/81:261; - prövning om besök
hos häktad skall vara bevakat, 81/82:117; - häktad i ett mål har felaktigt
frigivits efter dom i annat mål, 81/82:18;-spännbältesläggning. behörighet
att fatta beslut om sådan åtgärd, 82/83:147; - häktads anonymitetsskydd,
83/84:132; - offentlig försvarares tillträde till allmänt häkte på kvällstid,
83/84:134; - framställning till regeringen angående underrättelse till häkte
(motsvarande) om frigivningsbeslut, 86/87:89; - för besök hos anhållen
eller häktad som inte föranleds av brottsutredningen fordras i allmänhet
samtycke på förhand av den intagne. Fråga om beslutsbefogenheterna,
86/87:96; - avlyssning av telefonsamtal med offentlig försvarare, 87/
88:109; - tilltalad, som efter avslutad huvudförhandling var häktad med
flyktfara som enda häktningsgrund, har av åklagare felaktigt ålagts
restriktioner, 88/89:41; - se även Anhållen, Kriminalvård.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm 79/80:170; - osmidig
tillämpning av behandlingslagen i fråga om förvarstagen utlänning,
86/87:122; - ordningen med tidsbeställning avseende besök hos och
telefonsamtal med intagna på allmänna häktet i Stockholm, 87/88:111; - se
även Barnavård, Förvar, Häktad, Kriminalvård, Straffverkställighet.

Häktning, kollusionsfara med avseende endast på annans brottslighet,
förfarandet vid förlängning av åtalsfrist, 86/87:24; - se även Förundersökning,
Tvångsmedel.

Häktningsförhandling, handläggningen vid häktningsförhandling i mål om
våldförande m.m., 83/84:19.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465; - hälsovårdsnämnds skyldighet att
i förväg underrätta fastighetsägare om inspektion av uthyrd lägenhet,
82/83:442; - se även Djur, Fullföljd av talan, Miljöskydd, Tystnadsplikt.

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48; -värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring trots
anmält laga förfall, 80/81:168; - se även Arrest, Förundersökning,
Husrannsakan, Journal, Polismyndighet, Tvångsmedel, Vårdslös myndighetsutövning.

Identitetskontroll, se Pass, Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, kommunal taxeringsrevisors åtgärder vid taxeringskontroll,
82/83:250. Se även Arbetsgivarintyg, Byggnadsförbud, Tjänstetillsättning.

Immunitet, se Riksåklagaren.

Import, livsmedelsverkets och tullverkets handläggning av ett ärende om
införsel av kött från Brasilien, 87/88:265.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat den
skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/77:220; -upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd med inbetalning av skatt
tidigare beviljats, 81/82:348; - indrivning av skatter m. m. trots att uppskov
lämnats enligt amorteringsplan, 82/83:343; - indrivning av skatt hos
delägare i handelsbolag, 82/83:366; - oberättigade skattekrav och ADBrutiner
m. m., 83/84:265; - indrivning i Sverige av underhållsbidrag, som
ådömts i Norge. Fråga om preskriptionsinvändning skall bedömas enligt
svensk eller norsk rätt och om rättskraft i utsökningsmål, 85/86:372; -anmaning att betala skatteskuld vid äventyr av konkurs i stället för
förrättning, 87/88:236; - se även Konkurs, Revision, Säkerhet för skattefordringar,
Uppbörd (Indrivning av skatt).

Information, se Fullföljd av talan, Pension, Service, Skolan, Tingsrättslagman,
Tryckfrihet, Tull.

Informationsutbyte, mellan myndigheter, 87/88:223.

Informationsfrihet, se Kriminalvård.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; - dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/79:233,
82/83:375; - redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom
införsel har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner,
79/80:399; - fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga gäldenärs
grannar om dennes personliga förhållanden, 80/81:381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/78:415; -fråga om inhibition av slutbevis sedan dom meddelats efter sökt återvinning,
84/85:78; - kommunal myndighet har inte åtlytt inhibitionsförordnande
i kommunalbesvärsmål, 86/87:297; - se även Allmän försäkring,
Taxeringsprocess, Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Inskrivningsmyndighet, inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingivaren,
81/82:52; - anmälan till inskrivningsmyndighet enligt 19 kap. 20 §
jordabalken, 82/83:29, 84/85:21; - vilandeförklaring av ansökan om
inteckning i avsaknad av samtycke av f. d. make, 83/84:32; - dröjsmål med
rättelse av inskrivning, 86/87:65; - se även Tingsnotarie.

458

Insulin, se Berusad.

Inteckning, se Inskrivningsmyndighet, Myndighetsmissbruk.

Integritet, se Personlig integritet.

Interimistiskt beslut, fråga om interimistiskt beslut kan meddelas i ärende
enligt 64 § lagen om handel med drycker, 83/84:375; - se även Allmän
försäkring, Vårdnad om barn.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets tillämpning
av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497; - se
även Rättelse.

JO, tillsynskompetens m. m. 76/77:205, 76/77:263 (taxering), 77/78:242,
78/79:193, 79/80:315, 80/81:353, 81/82:280, 82/83:221, 83/84:220, 84/
85:259,85/86:310,86/87:188,87/88:180,88/89:209;-omfattningen avJO:s
prövning av riktigheten i sak av beslut i disciplinärende, 78/79:370; -utrymmet för JO:s ingripande i arbetstvist inom den offentliga sektorn,
78/79:377; - JO:s prövning av kommuns ansvar för tillämpningen av
vårdlagstiftningen, 79/80:268; - begäran om disciplinåtgärd mot kommunal
befattningshavare när kommunen redan upptagit och sedermera
avgjort eget ärende om disciplinåtgärd, 79/80:456; - vissa klagomål har
överlämnats till förtroendenämnderna i landstingen, 81/82:258; - byggnadsnämnds
handläggning av remiss från JO, 83/84:404; - uttalande om
begränsningar i JO:s tillsyn över domstolar 87/88:19; - om myndigheters
skyldighet att lämna uppgifter till JO, 87/88:111; - kommunstyrelse har
överlämnat ärende till fullmäktige utan att själv framlägga något förslag.
Fråga om behov av att skärpa reglerna om beredningstvång har diskuterats
och underställts civildepartementet. Tillika fråga om räckvidden av JO:s
tillsynsgranskning i kompetensfrågor, 88/89:392; - fråga om kyrkokommunalt
styrelseorgan genom framställningar till statliga myndigheter
överskridit sin kompetens m. m. och om räckvidden av JO:s prövning,
88/89:403.

Journal, skyldighet för läkare att i journal anteckna omständigheter som
ligger till grund för hämtningsbeslut, 84/85:226; - förvaring av journal på
sjukhus, 85/86:336; - förvaring av patientjournal på barnavårdscentral,
85/86:339; - tidsintervall beträffande journalanteckning, 87/88:174; - se
även Läkare.

Journalist, se Tingsrättslagman.

Jämkning, se Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag m. m.).

Jäv, i tjänstetillsättningsärenden, 79/80:320,83/84:326;-sakkunnig i ärende
hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 81/82:254; - jäv vid taxeringsrevision,
82/83:250, 85/86:365; - fråga om jäv enligt förvaltningslagen i
kriminalvårdsärende, 82/83:119; - handläggning av jävsinvändning mot
taxeringsintendent, 83/84:317; - fråga om jäv för tjänsteman hos lantbruksnämnd,
83/84:392; - fråga om jäv för ledamöter i styrelsen för en
länsstyrelse, 83/84:396; - jäv för ordförande i utskrivningsnämnd, 83/
84:203; - fråga om jäv för domare, 84/85:21; - jäv för ledamot i skolstyrelse
vid avgivande av yttrande i kommunalbesvärsmål, 84/85:348 ; - fråga om
jäv för en universitetslektor som fungerat som tentator åt en studerande
efter det att lektorn meddelat studeranden privatundervisning, 85/86:397;

- jäv för ledamot i rennäringsdelegationen vid en lantbruksnämnd,
85/86:420; - en ledamot av en statlig nämnd bör lämna sammanträdeslokalen
vid behandling av ärenden där ledamoten anser sig själv jävig,
87/88:255; - fråga om jäv för stadsarkitekt, 87/88:256; - jävssituation har
inte beaktats i ett ärende hos flygflottilj, 88/89:119; - fråga om jäv för
ledamöter av socialnämnd, 88/89:184; jäv för kronofogde att handha
tillsynen i konkurs (20 § 1921 års konkurslag), 88/89:315, 318; - fråga om
jäv för ledamöter av styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond, 88/89:374; -remissyttrande med förslag till ändring i förvaltningslagens jävsregler,
88/89:409; - se även Allmän försäkring, Barnavård, Ersättningsmål,
Förvaltningslagen, God man, Handläggning, Polismyndighet, Rättegångsbalken,
Tjänstefel. Jfr Taxeringsnämnd (Övrigt).

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m. m. inom sjövärnskåren, 80/
81:205.

Kassettbandspelare, se Kriminalvård.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78:347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kollusionsfara, se Häktad, Häktning.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts genom
kommunalbesvär, 79/80:458; - anmodan att ange de omständigheter på
vilka kommunalbesvär grundas; åtgärdens förenlighet med kommunalbesvärsprocessens
särdrag betr. principerna för processledning, 81/82:393; —
kommunal myndighet har inte åtlytt inhibitionsförordnande i kommunalbesvärsmål,
86/87:297; - kommunala bidrag till bildningsorganisationer.
Frågor om efterlevnad av förvaltningsdomstols avgöranden och om ansvar
för myndighetsutövning, 88/89:400; - se även Förvaltningslagen.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommunen att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till avgående
studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande inventarier
i skolbyggnader, 78/79:336; - uttalanden angående kommuners möjligheter
att civilrättsligt disponera över mark som utgör allmän plats och
angående förutsättningarna för att i visst fall avvisa försäljare från en
tilldelad plats på ett salutorg, 85/86:402; - fråga om kyrkokommunalt
organ genom framställningar till statliga myndigheter överskridit sin
kompetens m. m. och om räckvidden av JO:s prövning. Tillika fråga om
lämpligheten av begagnade benämningar för kommunbildningen och dess
organ (samfällighet/församlingsdelegerade/samfällighetsråd), 88/89:403.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning, Inhibition.

Kommunal taxer ingsr ev isor, se Taxeringskontroll.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370; - i
ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81:451; - i arbetsskadeärende,
81/82:271; - i ackordsärende hos länsstyrelse, 81/82:323; - med
tredje man i avhysningsärende, 82/83:355; - i ärenden angående persons
lämplighet som biträde enligt rättshjälpslagen, 85/86:19; - i mål om
beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU), 86/87:338; - frågor om handläggningen av ett ärende
angående anläggande av ett militärt förråd, 88/89:117; - se även Allmän
försäkring, Arbetsmarknaden, Barnavård, Byggnadslov, Folkbokföring,
Förvaltningslagen, Interimistiskt beslut, Kriminalvård, Pensionsgrundande
inkomst, Renskötsel, Svarsfrist, Taxeringsnämnd (utredningsförfarandet),
Taxeringsprocess, Uppbörd (jämkning, skatteavdrag m. m.), Upphandling,
Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Förundersökning, Polismyndighet.

Konkurrensbegränsning, se Yttrandefrihet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning,
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före edsavläggelsen,
79/80:107; - utdelning i konkurs för skatter, när lokal skattemyndighet
meddelat anstånd med betalning av dem, 83/84:321; - kronofogdemyndighets
handläggning av ärende om statlig lönegaranti vid
konkurs 86/87:258; - fortlöpande betalningsanmaningar enligt 4 § konkurslagen
vid indrivning av skatter, 86/87:268; - kronofogdemyndighets
konkursansökan i det s. k. Lindholmärendet på grundval av mager
utredningsrapport, m.m., 88/89:260; - statens regressfordran enligt
lönegarantilagen för löneutbetalningar till ombordanställda på fartyg.
Övertagande av sjöpanträtt, 88/89:311; - se även Delgivning, Rättegångsbalken,
Tillsynsmyndighet i konkurs.

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advotkatbyrå.

Konsumentkreditlagen, återtagande av gods som påstås ha sålts till oskäligt
högt pris, 81/82:359; - materiella invändningar mot handräckning, 82/
83:375.

Koppleri, se Förundersökning.

Kreditköp, se Konsumentkreditlagen.

Kreditupplysning, rättelserutiner beträffande oberättigade skattekrav, 83/
84:265; - försäljning av uppgifter ur kronofogdemyndigheternas register
till kreditupplysningsföretag, 87/88:239.

Krigsmateriel, se Åklagare.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125, 82/
83:143; - dödsfall på kriminalvårdsanstalt, 82/83:122; - klagomål från

fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78:165; - beviljande av särskild korttidspermission för intagen, 77/
78:172; - förutsättningar för beviljande av korttidspermission, 82/83:110,
83/84:108; - avvikande under bevakad permission från anstalt, 77/78:182;

- brister vid planering av beledsagad permission, 83/84:108; - permission i
samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter, 78/79:108; -förutsättningar för permission, 78/79:111, 80/81:233; - uttalande om viss
kvalifikationstid för permission, 78/79:122; - transportpermission, 79/
80:209; - permission och anstaltsplacering, 80/81:225; - kritik mot
beviljande av frigång, 79/80:198; - förutsättningar för beviljande av
frigång. Även fråga om en intagen kan tillåtas att under en permission bege
sig till ett annat land, 85/86:163; - förutsättningar för beviljande av särskild
permission, 85/86:168; - en intagen har avvikit under en bevakad
permission. Fråga bl. a. om handläggningen av permissionsärendet varit
tillräckligt omsorgsfull, 85/86:170; - formerna för bevakning när intagen
besöker advokat, 83/84:133; - bevakning vid besök hos intagen i häkte,
84/85:147; - intagens rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129,
77/78:194; - en intagen som begär telefonsamtal med advokat är inte
skyldig att upplysa om anledningen härtill, 85/86:186; - intagens telefonsamtal
med kriminalvårdsstyrelsen m. fl., 81/82:112;-kostnadför telefonsamtal
till JO, 78/79:126; - intagens rätt att mot stadgad avgift få kopior av
beslut, 83/84:136; - intagens rätt till samtal med styresman eller annan
tjänsteman, 77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen, 77/78:194, 79/
80:211; - intagens anonymitetsskydd. Även fråga om användning av s. k.
sekretessbevis, 85/86:177; - avbrytande av besök hos intagen, 78/79:125; -avvisande av besökande, 77/78:193, 82/83:141; - brevgranskning vid
kriminalvårdsanstalt, 76/77:131, 77/78:191, 78/79:120, 80/81:255, 81/
82:111, 82/83:140; - brevgranskning på allmänt häkte, 84/85:137; -tillämpningen av bestämmelserna om disciplinärbestraffning av intagen,
76/77:134; - fråga om disciplinär bestraffning av intagen för försenad
återkomst efter permission, 78/79:121; - fråga om polisanmälan från
kriminalvårdsanstalt rörande där förövat brott, 77/78:195; - intagna har
disciplinärt bestraffats för gärning som polisanmälts, 81/82:105; - i beslut
om disciplinär bestraffning har tagits in även beslut om att den intagne inte
skulle få delta i fritidsverksamhet utom anstalten, 82/83:142; - kollektivbestraffning,
81/82:109; - bristfällig utredning i disciplinärende, 81/82:115; —
handläggning av disciplinärenden vid kriminalvårdsanstalt, 83/84:131; -kritik mot handläggningen av ett disciplinärende. Den intagne har ej fått
veta namnen på dem som rapporterat honom för misskötsamhet, 85/
86:187; - motivering av beslut, 84/85:145; - intagens rätt att få del av
analysresultat vid urinprovskontroll, 84/85:146; - utformningen av beslut
om disciplinär bestraffning, 83/84:131; - besvärshänvisning i disciplinärende
på kriminalvårdsanstalt, 76/77:138; - ”missnöjesförklaring”, 77/78:191;

- behandlingen av intagen i anledning av dennes klädsel, 78/79:115; -enrumsplacering enligt 20 § kriminalvårdslagen, 79/80:200; - utredning i
ärende om enrumsplacering, 81/82:110;-placering av intagen i avskildhet
(23 § kriminalvårdslagen), 80/81:251; - spännbältesläggning, 79/80:205; -enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen, 78/79:124, 79/80:205,
80/81:253; - placering i s. k. hårdisoleringscell utan normalutrustning,
80/81:255; - åtgärder för att förhindra våldshandlingar mellan intagna,
82/83:145; - en intagen har under promenad på anstaltens rastgård varit
belagd med handfängsel, 85/86:188; - användning av fängsel vid transport
till sjukhus, 85/86:189; - klädsel under transport, 81/82:114; - intagens
klädsel vid transport till sjukhus, 85/86:190; - placering av intagen på häkte

462 i avvaktan på beslut om ny anstaltsplacering, 81/82:115;-fråga om intagen

som överförts till sjukhus får vistas i hemmet nattetid, 78/79:122; -kriminalvårdstjänstemans skyldighet att uppge sitt namn, 79/80:211; -kränkande yttrande om intagen, 82/83:146; - läkare ej tillfrågad om
antialkoholbehandling av intagen före permission, 80/81:257; -sjukvårdare
har ordinerat penicillin åt intagen, 80/81:257; - dröjsmål med att
besvara framställningar från intagen, 80/81:258; - dröjsmål med att
vidarebefordra intagens passansökan, 80/81:260; - otillräckligt ingripande
mot villkorligt frigiven. Kritik mot skyddskonsulent och övervakningsnämnd,
80/81:242; - deltagande i fritidsverksamhet utom anstalt vid
sjukskrivning, 80/81:250; - otillräckliga åtgärder med anledning av
anmälan om tillgreppsbrott i tjänsten, 83/84:118; - placering av personer
med narkotikaproblem för vård i enskilt hem, 84/85:139; - transport för
inställelse vid domstol av intagen som kallats till förhandling i dispositivt
tvistemål, 84/85:148; - fråga om tillvägagångssättet vid utredning rörande
narkotika som påträffats inom kriminalvårdsanstalt, 85/86:180; - handläggningen
hos kriminalvårdsstyrelsen av ärenden om ifrågasatt disciplinansvar
för kriminalvårdens befattningshavare, 85/86:183; - informationsfrihet
för intagna (innehav av vissa tidskrifter respektive kassettbandspelare),
86/87:124; - fråga om rätt för intagen i kriminalvårdsanstalt att inneha
domar och förundersökningsprotokoll m.m., 87/88:114; - styresmans
förbud för intagna att sig emellan göra betalningar med posten ej
rättsenligt, 86/87:128; - alltför långvarig förvaring i häkte av omplacerad
intagen, 86/87:131; - omhändertagande och förtecknande av egendom
som skall förvaras av anstalt för intagen, 86/87:133; - fråga om det riktiga i
att personal vid kriminalvårdsanstalt underrättar kronofogdemyndighet
om intagens tillgångar, 87/88:117; - skyddskonsulents kontroll av klients
lägenhet, 87/88:122; - placering i häkte av intagen som försökt rymma från
kriminalvårdsanstalt, 88/89:99; - bristande tillsyn över intagna i samband
med teaterverksamhet utanför anstalten, 88/89:102; - bristande tillsyn
över intagen i samband med transport, 88/89:108; - se även Allmänna
handlingar, Anhållen, Delegation, Förundersökning, Handräckning,
Häktad, Jäv, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Straffverkställighet,
Studiemedel, Utmätning, Visitering, Översättning.

Kroppsvisitation, kroppsbesiktning, gränsdragningen, mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194; - kroppsvisitation i samband med
polismäns kontroll av bilförare, 82/83:57; - kroppsbesiktning av patienter
vid narkomanvårdsenheter och av intagna vid frivårdens behandlingscentral,
84/85:227; - fråga om officers rätt att ta fingeravtryck av värnpliktiga.
Även fråga om felaktig förhörsmetod, 87/88:134; - fråga om disciplinansvar
vid felaktig tullkontroll, 87/88:243; - se även Psykiatrisk vård,
Varusmugglingslagen, Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78:347; - se även Förtal,
Kriminalvård, Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortavarande eller okänd arvinge,
78/79:54; - omfattningen av annonsering enligt kungörandelagen vid
exekutiv försäljning av fast egendom, 82/83:375; - tid för kungörelse om
exekutiv auktion på lös egendom, 85/86:367.

Kvarstad, se Beslag, Utmätning, Verkställighet.

Kvittning, se Allmän försäkring, Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Kyrkobokföring, se Folkbokföring.

Kärnkraft, fråga om svenska myndigheters agerande i samband med
kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Sovjetunionen, 88/89:335; - fråga om
skyldighet för statens kärnkraftinspektion att göra åtalsanmälan enligt
lagen om kärnteknisk verksamhet, 88/89:341.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande s. k.
villkorat körkort, 77/78:392; - trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en vecka före
omprövningen, 76/77:286; - omfattningen av social centralnämnds uppgiftsskyldighet
i samband med personutredning i körkortsärenden, 79/
80:259; - socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende,
82/83:193; - avgift vid förnyelse av körkort, 83/84:362; - handläggningen
av ansökningar om körkortstillstånd som inkommer före utgången av
löpande spärrtid och innan de enligt vissa bestämmelser tidigast får prövas,
84/85:400; - se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

Laga förfall, se Hämtning, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration).

Laga kraft, dröjsmål med utfärdande av lagakraftbevis, 84/85:76; - fråga
angående behov av bevis om att ett beslut av kommunfullmäktige vunnit
laga kraft, 85/86:65; - se även Fullföljd av talan.

Lagfart, kontroll av lagfartsförhållanden inför utmätning av fastighet,
82/83:377.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108,78/79:38, 80/81:42,
80/81:115, 81/82:51, 86/87:72; - överlämnande av ansökan om lagsökning
från en tingsrätt till en annan, 87/88:32.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Byggnadslov, Fullföljd av talan.

Livsmedelskontroll, miljö- och hälsoskyddsnämnd har vid upprepade tillfällen
i strid med gällande lag och förordning beslutat att inte bedriva någon
fortlöpande livsmedelskontroll. Framställning till regeringen om skapande
av effektiva korrektionsmedel mot sådant lagtrots, 88/89:378.

Lås- och namnbytesmetoden, se Avhysning.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss,
78/79:180; - för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av
oregistrerade läkemedel, 78/79:182; - förtroendeläkare vid försäkringskassa
har utformat begäran till andra läkare om upplysningar om en
försäkrad på olämpligt sätt, 81/82:271; - disciplinär åtgärd mot läkare som
brustit i sin skyldighet att visa patient omsorg och respekt, 83/84:198; -åtgärder mot läkare som missbrukar sin förskrivningsrätt, 86/87:159; -

disciplinär åtgärd mot underläkare och bitr. överläkare för underlåtenhet
att föra resp. tillse att journal fördes, 86/87:172.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, offentlig arbetsgivares möjlighet att beordra anställd att
genomgå läkarundersökning, 85/86:289; - se även Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Läkemedelsmissbruk, se Allmänna handlingar (Övriga frågor). Läkare.

Lönegaranti, se Konkurs.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalsskrivning, se Folkbokföring.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79:377; - se även Upphandling.

Meddelarfrihet, beslut från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 82/
83:237; - meddelarskydd och pressmeddelande, 83/84:251; - sjukvårdspersonals
rätt att meddela sig med massmedierna, 83/84:239; - tjänstemans
rätt att lämna ut kommunal nämnds protokoll och uppgifter ur
protokollen innan protokollen expedierats, 85/86:348; - meddelarfriheten
i de allmänna försäkringskassornas verksamhet, 86/87:218; - fråga om
efterforskning hos ett kommunalt miljö- och hälsoskyddskontor av vem
som lämnat meddelande till en tidning, m. m., 88/89:238.

Medicin, se Anhållen, Kriminalvård.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,
76/77:280; - underlåtenhet att granska televerkets redovisning av mervärdeskatt,
85/86:361; - se även Taxeringskontroll, Uppbörd (Anstånd med
inbetalning av skatt).

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80:169; - se även
Disciplinmål.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning
pågick, 79/80:143; - militär medverkan i civil verksamhet, 82/83:156; - åtal
mot major för tjänstefel för åsidosättande av säkerhetsföreskrifter vid
skjutövning, 85/86:192; - uttalanden angående vissa övningar i fångförhörstjänst
som hållits inom försvaret m. m., 85/86:197; - uttalanden i
samband med inspektioner av militära förband, 86/87:135; - kritik
angående övning i ”fria kriget” med bl. a. fångförhör, 88/89:111;-se även
Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, Värnpliktig.

Militärt straffregister, anteckningar i militärt straffregister, 83/84:144.

30 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 1

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328; - länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden för
miljöskydd, 79/80:497; - fråga om tillsynsmyndighets skyldighet att göra
åtalsanmälan vid misstanke om brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga
varor, 85/86:410; - uttalanden angående tillsynsmyndighets skyldigheter
enligt olika lagar på miljöskyddets och naturvårdens m. fl. områden,
88/89:382; - se även Filmupptagning, Livsmedelskontroll.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant, 76/77:117, och mot fänrik,
82/83:151, för missbruk av förmanskap.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138; - åtal mot kapten för
hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, 81/82:118.

Misshandel, se Polismyndighet.

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - underlåten i dispensärende, 77/78:409; -bristfällig lut motivering av beslut i arbetsskadeärende, 81/82:276; -britsfällig motivering av beslut i rättshjälpsärende, 85/86:19; - beslut om
avslag på ansökan om statligt utgivningsstöd, 82/83:378; - underlåten
motivering i avslagsbeslut angående befrielse från skolgång, 82/83:379; -beslutsmotivering i arbetsskadeärende, dels i det ursprungliga beslutet,
dels i beslut efter omprövning, 84/85:253; - uttalanden angående motivering
i efterhand av beslut rörande ansökningar om konstnärsbidrag,
85/86:405; - se även Allmän försäkring, Ersättningsmål, Kriminalvård,
Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet), Uppbörd (jämkning, skatteavdrag
m.m.), Vapenfri tjänst, Värnpliktig.

Mullvaden, se Polismyndighet.

Muntlig förhandling, se Förvaltningsprocess.

Mutbrott, åtal mot hemsamariter, 82/83:162, 83/84:146; - åtal mot föreståndare
vid servicehus, 84/85:172, 85/86:247; - åtal mot vårdbiträde, 88/
89:133.

Myndighetsmissbruk, åtal mot lagman för myndighetsmissbruk och vårdslös
myndighetsutövning i samband med handläggning av dispositivt tvistemål.
Därjämte allvarlig kritik mot handläggningen i ytterligare avseenden,
84/85:21; - åtal mot polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle),
84/85:93; - ansvar ifrågasatt mot lagman för förtal och myndighetsmissbruk
samt mot rättshjälpsnämnds ledamöter för vårdslös myndighetsutövning
i samband med handläggning av frågor om viss persons lämplighet
som biträde enligt rättshjälpslagen. Därjämte kritik mot handläggningen
i ytterligare avseenden, 85/86:19; - uttalanden om möjligheterna
att väcka åtal för myndighetsmissbruk i taxeringsärende, 86/87:242; - fråga
om ansvar för ordförande i länsrätt som efter återförvisning avvisar besvär
som för sent inkomna, när kammarrätten i lagakraftvunnet beslut bestämt
att extraordinär besvärsrätt föreligger enligt 100 § taxeringslagen, 88/
89:306; - se Vårdslös myndighetsutövning.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80:334; -upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80:514; - avgränsningen av begreppet, se Åtal mot kommunal
taxeringsrevisor, 82/83:250; - kommunala bidrag till bildningsorganisationer.
Frågor om efterlevnad av förvaltningsdomstols avgöranden och om
ansvar för myndighetsutövning, 88/89:400.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123; -underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; - se även
Ränta.

Namn, handläggning av ärende om barns namnbyte, 80/81:116; - rättelse av
beslut i namnärende, 87/88:253.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nordisk vittnesplikt, tillämpning av lagen om nordisk vittnesplikt, 88/89:40.

Nullitet, beträffande tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433; - beträffande
beslut om disciplinpåföljd, 84/85:239; - beträffande betygsnämnds bedömning
av en doktorsavhandling, 85/86:383; - beträffande lokal skattemyndighets
jämkningsbeslut i det s. k. Lindholmärendet, 88/89:260.

Nyttjanderätt, se Exekutiv auktion.

Nåd, betydelse av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78:106.

Nämndeman, se Dom.

Näringsförbud, se Annonsering i pressen.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid ovillkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; - se även Dom, Kriminalvård.

Obduktion, förutsättningarna att obducera mot anhörigs vilja, 83/84:202.

Objektivitet, konsumentverkets genomförande av en stickprovsundersökning
av bilreparationer och service hos märkesverkstäder tillsammans med
en, med dessa verkstäder konkurrerande kommersiell organisation,
88/89:332.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81:57; - handläggningen av en
begäran om offentlig försvarare vid kommande huvudförhandling som den
tilltalade framställt under förundersökningen, 88/89:29.

Offentlighet, se Rättegångsbalken.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79:175; - handläggning
av ansökan hos socialförvaltning och länsrätt, 82/83:188.

Offentligt sammanträde, se Filmupptagning.

Ofredande, ansvar ifrågasatt mot lagman, 86/87:19.

467

Olovligt byggande, fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall har anledning
att avvakta andra myndigheters beslut innan nämnden vidtar åtgärd enligt
lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., 83/
84:336; - frågor om tillämpning av lagen om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m., 84/85:358.

Olämpligt skrivsätt, se Dom, Poststadgan.

Olämpligt uppträdande, av socialsekreterare vid handläggning av socialhjälpsärende,
81/82:234; - se även tingsrättslagman.

Ombud, rätt för sjukhus att avvisa patientombud, 83/84:194; - se även
Arbetsmarknaden, Delgivning.

Omplacering, av mentalskötare som riktar klagomål mot förhållanden vid
sjukhuset m. m., 85/86:293.

Omprövning, se Allmän försäkring. Bostadsbidrag, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, dröjsmål med utskrivning av elev
från särskola, 79/80:302; - kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 §
omsorgslagen, 80/81:319;-användningen av tvångsmedel inom omsorgerna,
80/81:323; - försöksinskrivning i särskola, 80/81:329; - behörighet för
vårdchef att besluta om inskrivning i vårdhem, 83/84:193; - fråga om rätt
för omsorgsstyrelse att uppbära patients pension, 84/85:237.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Förmyndare, Utmätning,
Överförmyndare.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så att
anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Ordningsbot, se Polismyndighet.

Ordningsföreskrifter, se Tingsrättslagman.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78:138; - disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; - disciplinär åtgärd
mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel, 80/81:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; - fråga om lämpligheten av att
tjänsteman i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som verket
anlitat, 78/79:353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Partsdelgivning, se Delgivning, Rättegångsbalken.

Partsinsyn, se Kommunicering, Taxeringsnämnd (utredningsförfarandet)

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/78:396; -

fråga om identitetskontroll vid utfärdande av pass, 85/86:161; - se även
Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80:464; - se även
Allmän försäkring.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalkontroll, kritik mot rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren för
handläggningen av ett ärende om personalkontroll, 84/85:150.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/79:474; -besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas sammanlevandeförhållanden,
79/80:489; - kritik mot kommunala organ för att en
urinprovstagning på skolelever i syfte att klarlägga förekomsten av
cannabismissbruk genomförts utan att eleverna upplysts om förutsättningarna
för undersökningen, 84/85:343; - uttalanden angående förutsättningarna
för att skolmyndigheter skall kunna genomföra alkoholtest på
skolelever, 87/88:263; - får urinprov tas på elever i gymnasieskolan i syfte
att klargöra den eventuella förekomsten av narkotikamissbruk? Fråga
bl. a. om tillämpning av stadgandet i 2 kap. 6§ RF om skydd mot
kroppsligt ingrepp, 88/89:350; - får skolledning låta visitera låsta elevskåp i
syfte att utröna om alkoholhaltiga drycker förvaras i skåpen? Fråga bl. a.
om tillämpning av stadgandet i 2 kap. 6 § RF om skydd mot husrannsakan
och annat liknande intrång, 88/89:352; - se även Annonsering i pressen,
Införsel, Nykterhetsvård, Opartiskhet, Skolan, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Personnummer, se Taxeringsnämnd (Övrigt), Utsökningsmål.

Personregister, frågor om förutsättningarna för att en myndighet skall få föra
ett personregister som inte kräver tillstånd enligt datalagen samt för att
sekretess skall gälla för ett sådant register, 84/85:402; - innehållet i
personregister hos socialnämnd, 84/85:276; - se även Allmän försäkring.

Polisanmälan, se Arbetsmarknaden, Barnavård, Kriminalvård, Polismyndighet.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/77:104;
- frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått sitta på
golvet, 76/77:116, 79/80:98; - klagomål mot polis angående förfarande vid
dödsfall, 76/77:110; - dödsfall i polisarrest, 77/78:134, 85/86:126; -

utredning om skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest, 81/82:77;

- hastighetskontroller med radar, 77/78:97; - förfarandet vid hastighetskontroll,
80/81:130; - polismäns agerande vid föreläggande av ordningsbot
och rapportering angående hastighetsöverträdelse, 86/87:109; - landning
med polishelikopter på parkeringsplats i bebyggt område, 77/78:106; -handhavande av ärende angående förpassning för verkställighet av
fängelsestaff, 77/78:106; - handläggning av hittegodsärenden, 77/78:115,
132, 83/84:83; - ingripande mot bussförare efter anonym anmälan om
misstänkt onykterhet, 77/78:131; - polisrazzia har företagits i fel lokal,
77/78:131; - utlåning av s. k. spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; -utredning i anledning av ansökan om anställning som vaktman, 77/78:137;

- anteckningar om medicin till den som är omhändertagen av polisen,
77/78:137; - mindre tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet,
76/77:113; - medtagande av person till polisstation för identitetskontroll,
80/81:121; - anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; -polismans skyldighet att uppge sitt namn, 78/79:69; - kritik mot att
polisman inte legitimerat sig, 79/80:98; - jourhavande befäl skyldig att
uppge namn på polismän som vidtagit ingripande, 77/78:135; - polismän i
tjänst skall kunna styrka sin identitet, 77/78:136; -utredning av polisanmälan
från omhändertagen om att polisen bestulit honom på pengar,
78/79:66; - försäljning av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; -efterlysning av mentalsjukhuspatient, 78/79:76; - obehörig inblandning i
ärende som handläggs av annan polisman, 78/79:77; - åtgärder för
fastställande av underårigs ålder, 79/80:94; - förhör med polismän och
anordnande av konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild,
79/80:121; - kontroll av körkort och fordon, 79/80:127; - tjänstefri
polismans möjlighet att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet,
79/80:131; - bristfällig bevakning av utredning som remitterats till annan
polismyndighet, 79/80:118; - fallet Mullvaden (insättande av polisrytteri,
biträde med vräkning m. m.), 80/81:68;-felaktig hämtning av yngling till
förhör. Ynglingen borde ha erbjudits skjuts hem, 80/81:88; - privat
deposition av konst i polishus, 80/81:97; - uppställning av löslöpande
hund, 80/81:104; - jäv för polisman, 80/81:118, 84/85:116; - onödiga
motsättningar mellan förälder, som förlorat en dotter i en trafikolycka,
och polisen som utrett olyckan, 80/81:122; - synpunkter på polisingripande
mot två minderåriga flickor, 80/81:131; - polisman har erhållit rabatt i
kiosk, 80/81:133; - åtal mot polisman för misshandel, 81/82:53, 55; -ifrågasatt dröjsmål med avspärrningar i samband med att Almöbron
raserades, 81/82:68; - underlåtenhet att ingripa mot störande gatumusik,
81/82:91; - polisens biträde med transport, 81/82:95; - polisens åtgärder
vid handräckning enligt BvL, 81/82:172; - vakthavande befäl har lämnat
polisstationen under tid då han varit i tjänst, 82/83:79; - kroppsvisitation
m. m. i samband med kontroll av bilförare 82/83:57; - polismans åtgärd för
att stoppa motorcyklist och vakthavande befäls ansvar för ledningen av
förföljande och efterföljande, 82/83:64; - oriktigt omhändertagande av
bil, 82/83:71; - utfärdande av riktlinjer för beviljande av tillstånd till
torgmöten, 82/83:95; - förflyttning av polismän till annan tjänstgöringsort
av disciplinära skäl, 82/83:100; - rättelse av felaktiga parkeringsanmärkningar,
82/83:107; - polismäns användande av skjutvapen vid gripande,
82/83:107; - polismän har tagit fram sina tjänstevapen dels i samband med
personell husrannsakan, dels vid ingripande mot en för olovlig körning och
rattfylleri misstänkt person, 83/84:97; - bristande organisation vid efterspaning
av försvunnet barn, 83/84:79; - handläggning hos polisen av
ärende rörande försvunnen person, 84/85:132; - fråga i ärende angående
påstådd misshandel från polismans sida om vakthavande befäls ansvar för

övervakning i samband med avvisitering och insättande i arrest av
omhändertagen person, 83/84:95; - polismäns åtgärder till förhindrande
av fortsatt olovlig körning, 83/84:99; - polisens biträde åt enskild vid
avhämtande av tillhörigheter i föräldrahemmet, 83/84:101; - sjukhuspersonal
biträdd av polis vid tvångsmedicinering i bostad, 83/84:190; -utländsk polismans deltagande i polisutredning här i landet, 84/85:131; -vissa händelser 1983 inom Kalix polisdistrikt (handläggning av förundersökningar
om vapen- och jaktbrott, övergrepp i rättssak och falsk
tillvitelse, omhändertagande av polismans tjänstevapen m. m.), 84/85:98;

- sedan rymning skett från kriminalvårdsanstalt har polisen spärrat ett
fordon som hade viss anknytning till rymlingen men som inte tillhörde
denne, 85/86:157; - polisens handläggning av en anmälan om sexualbrott
m. m. som begåtts utomlands, 86/87:106; - genomförande av förhör med
anledning av anmälan mot polisman och om skyldighet att uppta en sådan
anmälan, 87/88:84; - polisens utlämnande av uppgifter till kronofogdemyndighet
i visst fall (kontroll enligt lagen om pantlånerörelse), 87/88:93;

- underrättelse till kronofogdemyndighet om egendom som tagits i beslag
under förundersökning, 88/89:45; - förföljande med icke polismålad
polisbil, 87/88:101; - polisens skyldighet att ta upp anmälan om brott,
88/89:73; - se även Allmän sammankomst, Anhållen, Arbetskonflikt,
Arrest, Barnavård, Belöning, Berusad, Beslag, Delgivning, Demonstrationer,
Djur, Efterlysning, Fordon, Fotokonfrontation, Fotokopiering,
Frihetsberövad, Frihetsberövande, Förhör, Förundersökning, Förvar,
Förvisning, Gripande, Husrannsakan, Häktad, Pass, Provokation, Rättsmedicinsk
undersökning, Skyddslagen, Socialtjänstlagen (SoL), Socialtjänst
(LVM), Tillfälligt omhändertagande, Underrättelse, Utlänning,
Valuta, Vapentillstånd, Visitering, Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk information, se Skolan.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

Poststadgan, kritik mot tjänsteman i postverket för avfattningen av en
skrivelse till en av verkets kunder med anledning av dennes klagomål till
JO angående tillämpningen av poststadgan i visst fall, 84/85:396; - fråga
om de vid förfarandet vid öppning av obeställbart brev tillämpade reglerna
är förenliga med regeringsformens föreskrifter om skydd mot undersökning
av förtroliga försändelser. Framställning till regeringen om eventuella
normgivningsåtgärder, 88/89:387.

Postöppning, se allmänna handlingar (fråga om utlämnande av allmän
handling).

Prejudikat, 80/81:496.

Preskription, se Indrivning.

Prioritering, se Utsökningsmål.

Processledning, se Kommunalbesvär.

Protokoll, protokollföring m. m. när rätten stadfäster förlikning, 83/84:39; -bristfällig protokollföring i tvistemål, 84/85:21;-förfarandet med minnes -

anteckningar, 85/86:87; - anteckning av skiljaktig mening i protokoll hos
högskolestyrelse, 84/85:346; - kritik mot generaldirektör angående protokoll
m. m., 88/89:327; - se även Bandspelare.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101; - fråga
om provokation till brott, 77/78:126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Prövningsram, beträffande hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 84/
85:233.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/77:156;
- kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - försöksutskrivning av
avviken patient 82/83:198; - rätt för läkare att översända fotokopia av
patients brev till polismyndighet, 80/81:337; - granskning av brev till
patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:332; - intagning på sjukhus
med stöd av LSPV. Principen för journalföring, 80/81:334; - intagning på
sjukhus trots att vårdintyg var ogiltigt, 82/83:196; - fråga om försöksutskrivning
består när LSPV-patient frivilligt återvänder till sjukhus,
83/84:200; - skyldighet anteckna intagningsbeslut i journal, 83/84:197; -sjukhuspersonal har med biträde av polis medicinerat patient i dennes
bostad oaktat patienten motsatt sig detta, 83/84:190; - kroppsvisitering av
kvinnlig patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:343; - dokumentation
av beslut och ansvar för beslut enligt LSPV, 84/85:222; - delegation av
överläkares beslutanderätt enligt 20 § LSPV, 84/85:224; - utskrivningsnämndernas
verksamhet, 80/81:340, 81/82:256; - påföljdssystemet för
personlighetsstörda lagöverträdare, 84/85:218; - bevakning av tid för
försöksutskrivning, 84/85:223; - skyldighet för sjukhus att pröva ett dit
ingivet vårdintyg, 85/86:300; - väntetider vid de rättspsykiatriska klinikerna
m.m., 85/86:280, 86/87:151; - utskrivningsnämnd har beslutat om
utskrivning tre dagar efter beslutsdagen, 86/87:176;- dokumentation och
prövning av vissa intagningsbeslut enligt LSPV, 86/87:178; - anmälningsskyldigheten
enligt 20 a § LSPV, 85/86:299; - LSPV-patient har under
handräckning efter ett återintagningsbeslut placerats på häkte under två
nätter varvid hon undergått kroppsbesiktning, 88/89:194; - se även
Journal, Ombud, Sjukvård, Tystnadsplikt, Utskrivningsnämnd, Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Redovisning, fråga om kommun som haft fullmakt att sköta en alkoholmissbrukares
ekonomi haft att lämna redovisning till en god man även för tiden
före dennes förordnande, 81/82:239; - redovisning av försäljningsresultatet
efter exekutiv försäljning av fastighet, 86/87:267; - se även Exekutiv
auktion.

472

Registrering av handling, se Arbetslöshetskassa.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; -omfattningen av myndighets skyldighet att höra
samerna vid nyttjanderättsupplåtelser m. m. inom renskötselns åretruntmarker,
79/80:514.

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77:277.

Reservationsbesvär, kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett
klaganden tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80:322.

Respitränta, JO om respiträntan - en i alla lägen rättfärdig kreditavgift?,
87/88:207.

Revision, kronofogdes närvaro vid revision, 87/88:226.

REX-systemet, ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera
påpekanden från gäldenären, 81/82:348; - oberättigade skattekrav och
ADB-rutiner för rättelse m. m., 83/84:265; - se även Exekutionstitel,
Indrivning, Uppbörd.

Riksåklagaren, fråga om immunitet för främmande ubåt, som trängt in på
svenskt territorium, och för dess besättning, 82/83:34.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80:104; - ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga, 80/81:108;
- prövning av domstolsbehörighet, 85/86:84; - part har på posten löst ut
kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset kom dock i retur till rätten
utan att vara underskrivet. Förhandlingen inställdes, 80/81:109; - tilltalad
för sent delgiven tilläggsstämning, 80/81:111; - förfarandet vid partsdelgivning,
81/82:51; - kontroll av ställföreträdares behörighet, 81/82:50; -dröjsmål med utfärdande av stämning 82/83:24; - tingsrätt har meddelat
dom utan att ha utfärdat stämning, 82/83:25; - fråga om förutsättningar för
omedelbar huvudförhandling i förenklad form, 84/85:21; - domstols
behandling av inlaga som var avfattad med blindskrift (punktskrift),
84/85:79; - fråga om ett bolag fått skäligt rådrum för inställelse vid
förhandling i konkursmål, 84/85:333; - förhandlingssekretess, 85/86:90; -utredning i frågan om rättspsykiatrisk undersökning skall föredras inför
stängda dörrar, 86/87:28; - handläggning av mål om uppsägning från
anställning, dröjsmål med stämning, 86/87:31; - se även Anhållande,
Bandspelare, Beslag, Bevisning, Brottmål, Delgivning, Dom, Domsbevis,
Fullföljd av talan, Förundersökning, Husrannsakan, Häktning, Häkt -

474

ningsförhandling, Jäv, Laga kraft, Myndighetsmissbruk, Målsägande,
Nordisk vittnesplikt, Offentlig försvarare. Protokoll, Rättelse, Service,
Strafföreläggande, Tvistemål, Vittne.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Rättelse, av beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - av dom i
tvistemål, 81/82:46, 82/83:26; - av dom i brottmål, 81/82:46,83/84:44; - av
beslut i namnärende, 87/88:253; - en länsstyrelse har av misstag tillställt
jägare beslut med längre jakttid än vad som avsetts. Länsstyrelsen har
rättat felen med hänvisning till säkerhetsskäl. Fråga om tillåtligheten av
detta, 87/88:258; - se även REX-systemet. Jfr Inskrivningsmyndighet,
Service, Självrättelse, Uppbörd (Indrivning av skatt); - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126; -anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning, 81/82:103; -handläggningen av frågor om viss persons lämplighet som biträde enligt
rättshjälpslagen. Även fråga vilken inverkan en överträdelse av 23 §
rättshjälpslagen bör ha på bedömningen av en persons lämplighet som
rättshjälpsbiträde, 85/86:19.

Rättshjälpsnämnd, beslutsunderlag för jämkning av rättshjälpsavgift, 83/
84:35; - rättshjälpssökandes närvaro vid rättshjälpsnämnds sammanträde,
83/84:51; - se även Kommunicering, Myndighetsmissbruk, Rättshjälp.

Rättskraft, i ärende hos kronofogdemyndighet om statlig lönegaranti vid
konkurs, 86/87:258; - se även Indrivning, Utsökningsmål.

Rättslig handlingsförmåga, se God man.

Rättsläkare, se Brottmål.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80:140.

Rättspsykiatrisk undersökning, se Psykiatrisk vård, Rättegångsbalken.

Rörelsefrihet, kontraktsanställdas hos SIDA rätt att resa till Sydafrika på sin
fritid, 87/88:271.

Röstkort, se Kriminalvård.

Sakkunniga, se Brottmål, Socialtjänstlagen (SoL), Tjänstetillsättning.

Sakägarförteckning, se Exekutiv auktion.

Samverkansgrupper, se Utsökningsmål.

Samäganderättslagen, se Utsökningsmål.

Sanktionsavgifter, yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande
(SOU 1977:6), 77/78:436; - delgivning av anmaning såsom förutsättning
för påförande av dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna
arbetsgivaruppgift, 76/77:249; - tillämpningen av reglerna beträffande

sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; -utredningsansvaret i ärende om skattetillägg, 81/82:315; - kryssmarkering
av rutan för skattetillägg/förseningsavgift, 82/83:298.

Sekretess, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar, Brevgranskning,
Förundersökning, Journal, Kriminalvård, Polismyndighet, Rättegångsbalken,
Tystnadsplikt, Vårdslös myndighetsutövning.

Service, myndigheternas upplysningsservice; får mottagningstiden inskränkas?,
81/82:396; - fråga om skyldighet att lämna part upplysning om skälen
i ett av tingsrätt tidigare avkunnat men ännu inte utskrivet och undertecknat
beslut, 82/83:28; - myndigheterna och deras informations- och
serviceverksamhet, 82/83:217; - beriktigande av felaktig information om
besvärstid, 82/83:338; - allmänna verkstadgans krav på öppethållande vid
statliga myndigheter, 82/83:434; - telefonservice hos myndighet, 83/
84:417; - vikten av att myndigheterna lämnar tydliga besked på förfrågningar
från allmänheten, 83/84:49; - uttalanden angående arbetsförmedlingens
möjligheter att begränsa sin service åt vissa sökande, 85/86:400; -offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala myndigheter,
86/87:219; - offentlighetsprincipen och stängning av kommunala
myndigheter under klämdagar m.m., 87/88:201; - underrättelse till
sökande eller klagande om att framställning kommit in till myndighet,
86/87:330; - har en persons boendetid här i riket grundat sig på felaktiga
upplysningar?, 88/89:288;- jfr Studiemedel, Taxeringsnämnd (Fastighetstaxering).

Sjukhusområde, rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde,
82/83:203.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81:138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/77:165;
- utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet av
utvisning, 76/77:183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa mot läkares
användning av akupunktur, 76/77:193; - nedlagt åtal mot läkare för
vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för läkare på
socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa undersökning
av vårdtagare på ålderdomshem m.m., 77/78:235; - omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; - fråga om sjukhus
har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission eller frigång,
78/79:189; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission m.m.
för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278; - förhållanden på en
långvårdsklinik - fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelses ansvar för läkarsituationen,
81/82:250; - underlåtenhet att underrätta anhörig när patient
avlidit på sjukhus, 81/82:253; - sjukhus ansvar för persedel som överlämnats
i sjukhusets förvar, 81/82:255; - innehållande av patients medel för
betalning av vårdavgift, 82/83:198; - socialstyrelsens tillämpning av
abortlagen, 82/83:204; - sjukvårdshuvudmans och sjukvårdspersonals
ansvar för patienternas säkerhet, 87/88:164; - landstings ansvar för patient
som vårdats 19 år på enskilt vårdhem enligt hälso- och sjukvårdslagen i
förhållande till kommuns ansvar enligt socialtjänstlagen, 87/88:167; -rätten till undersökning och behandling vid sjukdom, 88/89:191; - fråga

om tvång i samband med metadonbehandling, 88/89:206; - olämplig
utformning av brev från läkare till uppgiven gärningsman angående
sexuellt övergrepp mot barn, 88/89:226; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Obduktion, Ombud, Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,
Psykiatrisk vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Förvaltningsprocess, Utmätning. Jfr
Rättelse.

Sjöpanträtt, se Konkurs.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m., 78/79:517.

Skatt, se Arvsskatt, Gåvoskatt, Hundskatt, Mervärdeskatt, Socialtjänstlagen
(SoL), Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess, Uppbörd,
Vägtrafikskatt.

Skattebrott, se Taxeringskontroll.

Skatteprocess, se Förvaltningsprocess, Taxeringsprocess.

Skattetillägg, se Sanktionsavgifter.

Skiftesman, hörandet av dödsbodelägare obligatoriskt, 86/87:69.

Skiljaktig mening, anteckning om skiljaktig mening i protokoll hos högskolestyrelse,
84/85:346; - se även Dom, Förvaltningsprocess, Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning, Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga läns jägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; -vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning med
ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78:332; - felaktigt förfarande av
rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en lärare för
undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; - ansvaret för
tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och efter själva
skoldagen, 77/78:344; - visitation av elevskåp, 78/79:396; - skyldighet för
skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och ingripa när ordningen
i skola störs, 78/79:391; - lärare får inte okritiskt följa ”beslut” vid
föräldramöte angående behandling av elever, 81/82:368; - avgift får inte
tas ut för den frivilliga musikundervisningen i grundskolan, 81/82:367; -fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke för beviljande av ledighet åt
myndig elev, 81/82:366; - politisk information till elever under skoltid,
81/82:370; - fråga om rektors beslut rörande gymnasieelevers ledighet från
skolarbetet för enskilda angelägenheter kan överprövas; tillika fråga om
förvaltningslagen är tillämplig på sådana ärenden, 83/84:332; - behörigt
organ vid beslut om avstängning och avskedande av lärare, 83/84:334; -

förflyttning av elev mellan skolenheter, 83/84:334; -hantering av allmänna
handlingar på rektorsexpedition, 83/84:335; - kritik mot en rektor inom
det allmänna skolväsendet i en kommun för hans agerande mot i
kommunen anställda lärare med egna barn i en alternativ skolform,
84/85:336; - fråga om förälder som inte är vårdnadshavare har rätt att från
skolan få uppgifter om sitt barns skolgång, 85/86:394; - jfr Kommunal
kompetens, Personlig integritet.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Skyddslagen, omhändertagande enligt skyddslagen, 84/85:161; - i samband
med operationer mot misstänkt undervattensverksamhet i Karlskrona
skärgård förekom ingripanden av polis och militär mot företrädare för
massmedier. Fråga om åtgärderna hade stöd i författning, 85/86:224.; -grunden för polisingripanden mot medlemmar av Greenpeace och mot en
pressfotograf i samband med att ett fartyg lossat sin last vid Scanraff i
Lysekil, 87/88:86.

Skönstaxering, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; - över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU 1977:40),
78/79:503; - se även Allmän försäkring. Arbetsmarknadsstöd, Bidragsförskott,
Ersättning, Förvaltningsprocess, Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag
m. m.).

Socialtjänst

Äldre lagstiftning

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/79:167,
80/81:313; - kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; - fråga om vilken kommun som har tillsyn över övervakning,
78/79:177; - skyldighet att fullfölja utredning i ärende om ingripande sedan
barnet har lämnat kommunen, 80/81:264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81:268; - muntligt förhör inför social
centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör,
77/78:216;-rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81:276;-jäv för ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81:268; - fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd, 80/81:274; - underlåtenhet att lämna besvärshänvisning
och felaktig sådan, 81/82:168; - jäv för ledamot av social centralnämnd,
sluten omröstning och avgivande av reservation, 81/82:201.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79:130; - fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78:196, 78/79:130, 144; - kraven på barnavårdsutredning
när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80:219; - barnavårdsnämnds ansvar för utredning om
faderskap till barn, 79/80:310; - utredning och uppföljning vid s. k.
hemma-hos-terapi, 78/79:171; - vid utredning och åtgärder måste också

beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144, 169, 79/80:219; -barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett om förebyggande
åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; - kravet på skyndsamhet vid
barnavårdsutredning, 80/81:289, 82/83:168; - handläggningstider i vårdnadsärenden,
82/83:189; - omotiverade uttalanden i barnavårdsutredning,
78/79:173; - dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende, 78/79:130; -fråga hur en barnavårdsutredning bör sammanställas, 79/80:273; - anmälares
anonymitet, 78/79:178; - uppgiftslämnares anonymitet, 79/80:275; -fråga om utredning och kommunikation, 80/81:276; - otillräcklig utredning,
underlåten kommunicering, felaktigt beslut och andra handläggningsbrister,
81/82:158; - bristfällig utredning i ärende om omplacering av
fosterbarn, 81/82:161.

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke har
lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80:271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77:140; - fosterhemsplacering med
stöd av 26 § BvL, 80/81:289.

Omhändertagande för samhällsvård: förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL och
placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 § BvL,
78/79:127; - fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa inriktning
kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79:152; - handläggning av
ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a. fråga om
samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; - socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat familj erättslig
anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta barnen
för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare och vårdnadshavare
(31 § första st. och 9 § tredje st. BvL), 79/80:250; - förutsättningar
för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL, 78/79:174;-hämtning i Finland
av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/83:173.

Nämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
78/79:159,177,79/80:230; - prövning av begäran om upphörande av
samhällsvård, 79/80:272; - fråga om när samhällsvård skall upphöra,
80/81:294; - fråga bl. a. om tillämpningen av 50 § BvL, 82/83:165.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211, 81/82:161; -som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss tjänst,
79/80:278; - fosterhemsplacering med stöd av 26 § 1 BvL, 80/81:289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd barnavårdsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte
längre är aktuell, 78/79:169; - långsam handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79:167, 80/81:313, 81/82:201; -skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter av
betydelse vid prövning av vårdnadsärende, 80/81:294.

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130, 81/82:195.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; -beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308; - uttagande av straffavgift inom barnomsorgen, 84/85:192.

Övrigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100; - socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78:207; - förvaring av barn och unga i häkte och andra frågor som
rör tillämpningen av 94 § BvL, 81/82:172; - åtal mot hemsamariter för
mutbrott, 82/83:162, 83/84:146; - rätten att ta i anspråk barnpension från
ATP som ersättning för samhällsvårdskostnad, 84/85:183.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör. Jfr
Tryckfrihet.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av nykterhetsanmärkningar
av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - tvångsmedicinering
på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81:299; - bristfällig
handläggning av nykterhetsvårdsärende, 81/82:208; - underlåtenhet att
vidta hjälpåtgärder för alkoholmissbrukare, 81/82:210; - se även Allmänna
handlingar, Redovisning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; - socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses,
77/78:230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; - socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166; - utredning i socialhjälpsärende,
81/82:236; - fråga om rätten till socialhjälp får göras
villkorad 82/83:179; - taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp,
m.m., 81/82:309, 84/85:286; - se även Videoteknik.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/
80:268.

Ny lagstiftning
Socialtjänstlagen (SoL)

Handläggning av ärende: socialnämnds skyldighet att avge yttrande i
körkortsärenden, 82/83:193; - fråga bl. a. om parts rätt att närvara vid
socialnämndens sammanträde, 83/84:177; - utdragen handläggning i ett
faderskapsärende, 83/84:187; - lämpligheten av att socialförvaltning
inhämtar utdrag ur polisregistret i vårdnads- och umgängesrättsärenden,
83/84:186; - kommunicering av adoptionsutredning med part, 83/84:187; —
handläggning vid socialnämnd av ärenden angående rätt att inneha
skjutvapen, 83/84:188; - om socialnämnds fortsatta ansvar för ett barn som
lämnat landet, 84/85:204; - frågor kring handläggningen av ett ärende som
rör misstanke om sexuellt övergrepp mot barn, 88/89:154; - bristfälliga

rutiner vid underrättelse från polis till socialnämnd om misstänkt brottslighet
av ungdom samt vid kallelse till samtal på socialförvaltningen,
88/89:162.

Omsorger om barn och ungdom: Barn i familjehem - en undersökning
av hur socialnämnderna fullgör sina uppgifter inom familjehemsvården,
86/87:138; - fråga om socialnämnd som ersättning för vård i
familjehem ägt tillgodogöra sig barnpension från försäkringen för allmän
tilläggspension, 84/85:183, 86/87:142.

Omsorger om äldre människor: bristfälliga insatser inom äldreomsorgen,
83/84:150; - åtal mot föreståndare vid servicehus för tagande av
muta, 84/85:172, 85/86:247; - åtal mot vårdbiträde i öppen vård för
mutbrott, 88/89:133; - se även Sjukvård.

Rätten till bistånd: avstängning från socialförvaltning, 83/84:161; - en
socialnämnd har utgett bistånd för betalning av en skuld som har
uppkommit vid köp av narkotika - tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen,
83/84:169; - delgivning av beslut som går sökande emot, 84/85:207; -vistelsebegreppet, 84/85:211; - bristfällig handläggning av socialbidragsärende,
fråga bl. a. om rättelse av journal, 85/86:256; - en begäran om
bistånd skall prövas i beslut, 87/88:151;-handläggning av biståndsärende,
88/89:186; - bistånd till 15-åring i form av placering i familjehem mot
föräldrarnas vilja. Fråga om partsställning och delegation av beslutanderätt,
88/89:187.

Övrigt: social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa om
utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - bristfällig
handläggning av ett boutredningsärende, 83/84:181, jfr 84/85:215; -daghems roll i en umgängesrättstvist, 83/84:186; - anonymitetsskydd för
anmälare, 83/84:247; - vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort till
vårdnadshavare, 83/84:249; - bristfällig handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsfråga, 84/85:198; - handläggning av ärende
angående tillstånd att anordna automatspel, 84/85:212; - handläggning av
boutredningsärende, 84/85:215; - innehållet i personregister hos socialnämnd,
84/85:276; - intyg i taxeringsärende åt klient, 84/85:215; -vräkning från en av socialnämnden upplåten bostad, 85/86:263; - åtgärder
i ärende angående stöd och hjälp; frågor om dokumentation, tystnadsplikt
och rätt att kräva urinprov, 85/86:268; - handläggningsrutiner och
arbetsmetodik i vårdnadsärenden 85/86:273; - beslutsförhet vid sammanträde
med två av tre ledamöter i socialutskott, 85/86:278; - frågor rörande
preliminärskatteavdrag vid utbetalning av barnpension och barntillägg till
kommun för kostnader för vård i familjehem, 87/88:149; - socialtjänstens
ansvar för missbrukare som har eller kan antas ha en HIV-infektion,
88/89:143; - innebörden av delegationsförbudet i 48 § SoL såvitt avser
beslut om placering i familjehem med stöd av 6 § samma lag, 88/89:164; -frågor kring begreppet förskott på förmån och bruket av fullmakter inom
socialtjänsten, 88/89:188; - se även Kriminalvård.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), rätt för offentligt
biträde att närvara vid socialnämnds handläggning av ärende enligt LVU,
83/84:180; - socialnämnds skyldighet att pröva behovet av fortsatt vård,
83/84:184; - undersökning rörande tillämpningen av bestämmelserna om
omedelbart omhändertagande, 84/85:178; - hem för särskild tillsyn - en
undersökning rörande vården och behandlingen på hemmen, 87/88:144; -

beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU får inte vara villkorat,
86/87:144; - verkställighet av dom på vård enligt LVU, 87/88:152; -verkställighet av beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU,
87/88:154; - fråga om åtal mot ordförande i länsrätt och mot vice
ordförande i social distriktsnämnd för vårdslös myndighetsutövning vid
handläggning av mål och ärende enligt LVU, 88/89:167; - åsidosättande av
kravet på opartiskhet vid handläggning av ärende enligt LVU, 88/89:178; —
se Förvaltningsprocess, Kommunicering, Socialtjänstlagen.

Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), en person som har
omhändertagits av polismyndighet med stöd av 8 § LVM har fått
kvarstanna hos polisen i 17 dagar - fråga om tillämpningen av 12 § LVM,
83/84:172; - läkarundersökning i mål om vård enligt LVM, 83/84:174; -förutsättningarna för omhändertagande med stöd av 8 § LVM och polisens
rätt att besluta om frigivande sedan underställning hos länsrätten skett,
85/86:132; - brist på vårdplatser för personer som enligt länsrättens beslut
skall beredas vård enligt LVM, 86/87:146; - kravet enligt 12 § andra
stycket LVM att den omhändertagne skall beredas vård eller behandling
utan dröjsmål, 86/87:148; - länsstyrelses utredningsansvar i ärende enligt
LVM - betydelsen av ett i ärendet avgivet läkarintyg, 87/88:156; -verkställighet av beslut om vård enligt LVM, 87/88:160; - polismyndighets
dröjsmål att underrätta socialnämnd om omedelbart omhändertagande
enligt 8 § LVM, 88/89:96; - se även Förvaltningsprocess.

Spaning, se Taxeringskontroll.

Stadsplan, se Byggnadsförbud, Fullföljd av talan.

Statsbidrag, se Arbetsmarknaden.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse och
om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78:55.

Strafföreläggande, utfärdande av, 81/82:98.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad,
78/79:54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80:197; - fråga
om nytt föreläggande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt bör utfärdas i
fall där verkställigheten fått anstå under längre tid, 82/83:138; - dröjsmål
med överföring av intagen från häkte till kriminalvårdsanstalt, 82/83:139; —
felaktigt föreläggande om straffverkställighet när åtal ogillats har lett till
införpassning på allmänt häkte, 83/84:126.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79:389; -lämpligheten av att länsstyrelse
använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att motverka
husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479; - se även Fullföljd
av talan.

Strejk, se Arbetskonflikt.

31 Riksdagen 1988189.2 sami. Nrl

Studiemedel, framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt, 81/82:373; - höjning av procenttal för
skulduppräkningen för återbetalningspliktiga studiemedel, 82/83:380; -bristfällig handläggning av ärende rörande uppskov med betalning av
studiemedelsavgift. Frågor om myndighets kontroll över sina ADBsystem
och om kraven på myndighets service och hjälp åt enskild i
förvaltningsärende, 88/89:359.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Stängda dörrar, se Rättegångsbalken.

Svarsfrist, bör svarsfrist i lösbrev från myndighet anges i ett visst antal dagar
eller till ett visst bestämt slutdatum, 81/82:319; - för kort svarsfrist i ärende
hos bankinspektionen om återkallelse av tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse,
88/89:333.

Syn, se Taxeringskontroll.

Säkerhet för skattefordringar, tillämpningen av lagen om säkerhet för
skattefordringar m.m., 82/83:343; - återlämnande av säkerhet sedan
anstånd beviljats med betalning av skatter, 83/84:321.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79:80; - fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79:87, 80/81:200; - brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81:162, se även Domstolsförhandlingar,
Militär övning.

Säkerhetspolisen,säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg:
fråga om åsiktsregistrering m.m., 76/77:49; - samarbete mellan svensk och
västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Taxering, se Sanktionsavgifter, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess.
Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringskontroll, taxeringskontroll, taxerings- och skatterevision, bevissäkring
m. m., - en översikt av JO-uttalanden på området, med sökordsregister
82/83:300; - åtal mot kommunal taxeringsrevisor, 82/83:250; -revisionspromemorias utformning, när material från förundersökning
redovisas, 84/85:299; - anonym anmälan som utgångspunkt för taxeringsrevision,
84/85:305; - taxeringsrevisors anteckningar om tid och plats för
åtgärder vid taxeringsrevision, 84/85:307; - personal vid loka! skattemyndighet
har gjort revision av bolag i vilka en anställd vid myndigheten var
delägare, 85/86:365; - JO om moderna efterforskningsmetoder i skatteoch
kronofogdemyndigheternas verksamhet, 85/86:359; - frågor om
uppträdande i samband med taxeringsrevision, 87/88:217. Jfr Allmänna
handlingar, Mervärdeskatt, Taxeringsnämnd, (Utredningsförfarandet),
Tull.

Taxeringsnämnd

Anstånd med att lämna självdeklaration: sjukdom är laga förfall
482 och som sådant grund för anstånd med att avlämna självdeklaration; fråga

om förfarande då sjukdomen fortgår ännu vid taxeringsperiodens slut,
79/80:447, 80/81:427; - vägrat anstånd, 83/84:310.

Anmaning: innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - felaktig
anmaning att deklarera måste återkallas, 83/84:311; - datarutiner om
anmaning, 84/85:291.

Beredning av deklarationer: felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet
av ofullständig kontrolluppgift, 80/81:411; - beredning av
E-deklarationer, 82/83:280; - registrering av deklarationer hos privat
dataföretag, 82/83:238; - felaktig sambeskattning med grannfrun, 83/
84:314; - två skattskyldiga med snarlika namn har förväxlats - den ene
personen taxerades enligt den andres deklaration, 86/87:238.

Utredningsförfarandet (kommunikation, partsinsyn, personlig
inställelse, tolk): bristande underrättelse om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306, 78/79:317,
79/80:440; - skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse
kan inte jämställas med svar på avvikelsen, 78/79:321; - bedömning av
kontrollmaterial, 77/78:307; - taxeringsfunktionär har ansett sig förhindrad
ta del av räkenskapsmaterial som erbjudits av den skattskyldige,
78/79:320; - brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder, 79/
80:443, 80/81:387, 411, 416, 82/83:270; - utnyttjande av uppgifter från
utomstående vid taxering, 78/79:318; - förfrågningar till utomstående i
taxeringsnämndens arbete, 82/83:271; - utformningen av frågor till den
skattskyldige, 82/83:276; - formlös förfrågan från taxeringsnämnd till den
skattskyldige, 84/85:285; - kommunicering och partsinsyn i samband med
omprövningsförfarandet, 82/83:281; - skattskyldigs rätt att ta del av
rättsutredningen i taxeringsärende, 82/83:296; - tolk och översättare hos
taxeringsnämnden, 82/83:294; - jfr Taxeringskontroll; - underlåtenhet att
utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige, 78/79:325; -samråd mellan taxeringsnämnder, 82/83:297; - skattskyldigs personliga
inställelse inför taxeringsnämnd m. m., 80/81:415, 84/85:289; - chikanerande
upplysning om den skattskyldiges skulder vid taxeringsnämndssammanträde,
83/84:313; - taxeringsnämndsordförande har i en deklaration
inlagt ett tidningsurklipp med en bild av deklaranten - som begärt
skattelindring på grund av sjukdom - spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens
åtgärd och av lokala skattemyndighetens vägran att
ge deklaranten begärd fotokopia av bilden m. m., 76/77:236; - brister vid
handläggning av ett taxeringsärende, 86/87:242; - osakligt innehåll i
underrättelse om avvikelse från självdeklaration, 86/87:251; - brister vid
handläggning av riksdagsmans deklaration, 86/87:253; - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Beslutsförfarandet (bevisvärdering, skönstaxering): taxeringsnämnd
har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter,
78/79:320; - obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd har lagts
till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan fått ordentlig
möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens, 79/80:427; -skattskyldig som haft vissa avdragsgilla kostnader har helt vägrats avdrag
för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren uteblivit, 78/79:322; -betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör om ett
frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning enligt
21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av oriktig uppgift;

jfr reglerna om skattetillägg, 76/77:228; - skönstaxering; - taxeringsnämnds
tillgång till uppgift om socialhjäipsbelopp m.m., 81/82:309,
84/85:286; - brister i datarutiner och ogrundad skönstaxering, 84/85:291.

Beslutsförfarandet (motiveringskravet, beslutsunderrättelse,
omprövning): bristfällig motivering, 77/78:304, 79/80:442,
80/81:387, 82/83:282; - feltaxering och underlåtenhet att utsända beslutsunderrättelse,
80/81:417; - omprövningsförfarandet, 82/83:285; - ändrad
inställning i samma sakfråga kräver särskild motivering, 85/86:366.

Beslutsförfarandet (övriga formella frågor): disciplinansvar för
föredragande i taxeringsnämnd som bl. a. utformat en beslutsunderrättelse
som en olämplig tillrättavisning av den skattskyldige, 83/84:306; -beslutsförhet, 77/78:308; - taxeringsnämndsordförandes behörighet att
fatta beslut ensam, 80/81:419, 82/83:292; - lämplig tidpunkt för taxeringsnämndens
sista sammanträde, 80/81:415;-underrättelse mellan taxeringsnämnder,
82/83:297; - skall skattelängd innehålla uppgifter om skönstaxering?,
84/85:291.

Fastighetstaxering: 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande beslutsmotivering
i vissa fall, 77/78:288; - när får senast beslut om fastighetstaxering
fattas?, 81/82:314; - riksskatteverkets information om deklaration
av småhus inför 1981 års allmänna fastighetstaxering, 82/83:337; -synpunkter på 1981 års allmänna fastighetstaxering, 83/84:276; - kritik
mot fastighetstaxeringsnämnd som avslagit en begäran från skattskyldig
om ”muntlig förhandling”, 87/88:220.

Övrigt: jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet, 80/81:426, 84/85:298; -jäv i taxeringsnämnd: hjälp åt skattskyldiga att deklarera, 82/83:287; -taxeringsfunktionärs skyldighet att lösa ut rekommenderade brev, 84/
85:298; - tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; -beskattning av förmån av fria flygresor med bl. a. SAS, 78/79:344,
80/81:420; - yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, "Rationalisering
av skatteadministrationen”, 77/78:417; - erfarenheterna från 1979 års
taxering av den nya taxeringsorganisationen, 80/81:387; - erfarenheterna
av taxering i första instans 1980—82, 82/83:269; - misstag från taxeringsmyndighetens
sida bör rättas snabbt och inte först sedan den skattskyldige
vänt sig till JO, 76/77:254; - riksskatteverkets befogenhet att utfärda
anvisningar, 81/82:323; - avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionär,
när pensionsutbetalning sker retroaktivt, 84/85:294; - skattechefens
meddelande och riksskatteverkets anvisningar om likformighet i taxeringen,
84/85:296; - följden av att felaktigt personnummer anges på en
kontrolluppgift, 86/87:248.

T axeringsprocess

Besvärsrätt, behörighet m. m.: tillämpningen av 76 § tredje stycket
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär. 78/79:324; - skrift
från skattskyldig med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats från
lokal skattemyndighet till länsskatterätten, 79/80:433; - behörighet att
företräda dödsbo i taxeringsmål, 81/82:317; - handläggning av jävsinvändning
mot taxeringsintendent, 83/84:317.

Processledning, kommuniceringm. m.: utformning av föreläggande
för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/77:263; - samordning vid
behandling av taxeringsärenden som rör samma person eller sak eller på

annat sätt har något inbördes samband, 79/80:446; - inhibitionsyrkande i
taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428; - kommunikationsrutiner
i skattemål, 81/82:317; - länsrättens handläggningsru tinér, 82/83:326;

- skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med vissa vittnesförhör
har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit intendentens eftertaxeringsframställning
med motivering att den skattskyldige inte kunnat
styrka sina påståenden, 79/80:422; - domstols utredningsskyldighet i
taxeringsmål, 84/85:318; - uttalanden om ansvaret för processledningen i
skattemål, 87/88:214.

Taxeringsintendentens uppgifter: befogenheten att granska deklarationer
för skattskyldiga, som anfört besvär till länsskatterätt över sin
taxering, 76/77:246; - taxeringsintendents skyldighet att svara på den
skattskyldiges yttrande i taxeringsmål, 80/81:429; - synpunkter på taxeringsintendentens
uppgifter, 82/83:324; - taxeringsintendents behandling
av en skattskyldigs besvär hos länsrätten (periodiskt understöd eller
underhåll till icke hemmavarande barn), 82/83:327; - frågor om taxeringsintendentens
processföring, 83/84:316; - förprocessuella kontakter mellan
den skattskyldige och taxeringsintendenten, 84/85:309.

E f t e r t a x e r i n g: tid för framställning om eftertaxering har försuttits oaktat
utredning i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före fristens
utgång, 79/80:407; - olägenheter på grund av tidsnöd i vissa eftertaxeringsmål,
78/79:323.

Övrigt: vilandeförklaring av mål om beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, 83/84:317;-beslutsredovisning (A- och B-inkomst)
hos länsrätt, 82/83:329; - underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör
skiljas från eftergift av sådan avgift, 77/78:309; - formerna för expediering
av länsskatterätts beslut, 76/77:256; - JO: s sy npunkter på skatteprocessen,
82/83:323. Jfr Betalningssäkring, Delgivning, Förvaltningsprocess, Myndighetsmissbruk.

Taxeringsrevision, se Taxeringskontroll.

Taxeringsvite, se Taxeringskontroll.

Terrorism, se Utlänning.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78:134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättning för frigivning förelegat, 77/78:133; -ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; - gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/79:58;

- registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse
för körkortsprövning, 79/80:259; - polisman har tagit fram sitt tjänstevapen
vid omhändertagande, 81/82:100; tillämpningen i vissa fall av LTO,
82/83:90; - frågor om polismäns agerande i samband med ett omhändertagande
(bl. a. vakthavande befäls prövning av grunden för omhändertagande
och varaktigheten därav) 87/88:97; - omhändertagande av en polsk
turist enligt 13 § polislagen på grund av viss försäljningsverksamhet m. m.,
88/89:74; - se även Vårdslös myndighetsutövning, Ålidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78:156; - bestämmande av tillrättavisning i nära
anslutning till värnpliktigs utryckning, 83/84:145; - uttalanden i samband
med inspektioner av militära förband, 86/87:135; - fråga om bestraffningsberättigad
chef har möjlighet att inom ramen för tillrättavisningsinstitutet
ändra en underlydandes beslut i skärpande riktning, 87/88:134.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79:399, jfr Stiftelse;
- se även Berusad, Djur, Miljöskydd, Tillsynsmyndighet i konkurs.

Tillsynsmyndighet i konkurs, kronofogdemyndigheters tillsyn över konkursförvaltare,
84/85:325; - överskridande av gränserna för den behörighet
som tillkommer tillsynsmyndighet i konkurs, 88/89:315;-se även Informationsutbyte,
Jäv.

Tilläggspensionsavgifter, frågor om debitering av tilläggspensionsavgifter
när en person bott drygt ett år här i riket, 88/89:288.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47;- kritik mot att inskrivningsärende
handlagts av tingsnotarie, 83/84:32.

Tingsrättslagman, olämpligt uppträdande mot journalist; bristande information
om ordningsföreskrifter för besökande, 86/87:19.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal mot överste för underlåtenhet att hänskjuta mål till åklagare,
82/83:151; - åtal mot en överste för tjänstefel genom åsidosättande av
förvaltningslagens jävsbestämmelser, 87/88:125; - åtal för, se även Militär
övning, Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366,80/81:456; - redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/81:456; -fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande av
hans lämplighet, 77/78:317; - fråga om oriktiga betygsjämförelser i
sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning (personförföljelse)
i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmersfallet), 78/
79:357; - den omständigheten att en person figurerat i pressen i samband
med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att återanställa henne i
telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79:372; - myndighet får inte låta utfråga
sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning, 79/80:459; - fråga om
ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/81:446; - underrättelse om
tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463 , 80/81:446; - dröjsmål med
handläggning av besvärsärende om tillsättning av tidsbegränsad tjänst,
79/80:465; - handläggning i försvarsdepartementet av ärende angående
tillsättning av tjänst, 80/81:155; - frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut,
80/81:433, 436, 440; - skolmyndighets skyldighet ge sökande
till tjänst tillfälle att komplettera ansökan, fråga om jäv vid tillsättningsbeslut,
83/84:326; - fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts
i ett kommunalt tjänstetillsättningsärende, 88/89:391; - se även Allmänna
handlingar, Förvaltningslagen, Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80:154.

Tjänstledighet, ändring i lärares ledighetsansökan, 82/83:383.

Tolk, se Rättegångsbalken, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Torghandel, se Kommunal kompetens.

Tortyr, se Militär övning.

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/78:259.

Tredje man, se Avhysning, Utmätning.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; - förbud mot
försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband. 78/
79:103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80:217; -utfrågning vid förundersökning och rättegång av förläggare om vem som
författat under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80:344; - inskränkning
i rätten att sprida information inom myndighet, 81/82:287.

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 79/80:528; - kostnad för tullkontroll,
85/86:417; - förfarande vid kontrollbesök enligt 35 § tullagen, 85/86:415; -förstöring av ett parti växter vid tullkontroll, kritik av lantbruksstyrelsens
agerande i saken, 86/87:327; - vilseledande uppgifter i informationsblad
om gällande regler för tullfrihet för bil som tas in i landet som flyttsak?
87/88:250; - se även Varusmugglingslagen.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80:94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom, 80/81:35; - svaranden har ej fått anstånd med att ange
grunderna för sitt bestridande, 80/81:39;- handläggning av bl. a. tvistemål
om mindre värden, 80/81:42; - bristfällig handläggning av mål om
parkeringsavgift, 80/81:47; - bristfällig handläggning av mål om fastighetsköp,
84/85:21; - information om tid för fullföljd av talan mot dom,
81/82:45; - vilandeförklaring i indispositivt mål, 81/82:25; - tingsrätt har
dröjt med att meddela beslut i frågan om vilandeförklaring av ett
tvistemål, 85/86:89; - personlig inställelse vid muntlig förberedelse i mål
om underhållsbidrag, 83/84:40; - se även Avvisningsbeslut, Dom, Rättegångsbalken,
Vårdnad om barn.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutande tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78:19; - ifrågasatta beslut om anhållanden, husrannsakan och hämtning
till förhör under förundersökning om ifrågasatt stöld av dödsboegendom,
87/88:52; - husrannsakan och hämtning till förhör i samband med en större
utredning av misstänkta skattebrott särskilt angående behovs- och proportionalitetsprinciperna,
87/88:64; - användning av tvångsmedel i förundersökningar
angående misshandel och angående mordet på statsministern
Olof Palme m. m., 88/89:47; - kritik mot polis- och åklagarmyndigheter för
tillämpningen av reglerna om tvångsmedel under förundersökning, 88/
89:60; - se även Anhållande, Beslag, Gripande, Husrannsakan, Häktad,

Hämtning, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Myndighetsmissbruk,
Skyddslagen, Taxeringskon troll, Verkställighet, Vårdslös myndighetsutövning.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; - omfattningen av tystnadsplikten
inom socialvårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende om
utseende av kommunal dagbarnvårdare, 77/78:274;- ledamot av styrelsen
för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat vissa
sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för brott mot tystnadsplikt,
alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot ordförande i social
centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80:340; - tystnadsplikt i
införselmål, 80/81:381; - tystnadsplikt och handlingssekretess i hälsovårdsärende
rörande djurhållning m.m., 80/81:473; - för kurator vid
socialmedicinsk klinik, 82/83:226; - handlingar i ett personalärende har vid
ett ”stormöte” delats ut till de anställda vid en myndighet, 83/84:258; -uttalande i massmedia av kulturrådets ordförande, 84/85:278; - åtal mot
tjänstemän vid socialförvaltning för brott mot tystnadsplikt, 85/86:251; —
tystnadsplikt i ärende om stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen, 85/
86:268; - tystnadsplikt i utsökningsmål, 85/86:376; - förbehåll enligt 14
kap. 9 § sekretesslagen för familjehemsföräldrar, 86/87:193; - åklagare
har meddelats åtalsunderlåtelse på grund av brott mot tystnadsplikt,
87/88:47; - läkares kontakt med LSPV-patients arbetsgivare ej bedömd
som brott mot tystnadsplikt, 88/89:237.

Umgängesrätt, se Förvaltningsprocess, Vårdnad om barn.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68, 80/81:130; - till
anhöriga om gripande, 85/86:100; - till anhöriga om anhållande, 85/
86:152; - om beslut i socialhjälpsärende, 81/82:234; - skyldighet för
utskrivningsnämnd att lämna patient skriftlig underrättelse, 83/84:207; -fråga om domares skyldighet att underrätta om visst handläggningsfel,
84/85:21; - se även Dom, Handräckning, Målsägande, Rättsmedicinsk
undersökning, Tjänstetillsättning, Utmätning, Verkställighet.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet, Utbildning.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; - användningen av specialavdelning
för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80:241; - vägran att ta emot elever som inställts
genom polisens försorg, 81/82:172.

Uppbörd

Debitering av skatt: bristande kreditering av preliminär A-skatt för
skattskyldig bosatt utom riket m.m., 83/84:317; - fråga om preliminär
taxering och debitering av preliminär B-skatt kan ske efter utgången av
löpande inkomstår, 78/79:328; - B-skattekontroll, 82/83:340; - frågor om
debitering av betalning av tilläggspensionsavgift, 79/80:449; - handläggning
av begäran om debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt,
79/80:431; - kravet på mantalsskrivning för lindring av församlingsskatt,

82/83:338; - JO om respiträntan - en i alla lägen rättfärdig kreditavgift?
87/88:207; - kvarskatteavgift har påförts trots att fyllnadsbetalning skett
med för högt belopp, 87/88:218; - debitering av skatt i det s. k. Lindholmärendet,
88/89:260; - tilläggspensionsavgift, som räknas som skatt i
uppbördslagen, har inte tagits med vid debitering av preliminär skatt m. fl.
frågor, 88/89: 288.

Jämkning, skatteavdrag m. m.: ansökan om jämkning av skatteavdrag
på lön bör behandlas skyndsamt. Göres ansökan långt före
inkomstårets början kan dock hinder möta häremot, 76/77:253; - olikartad
bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden om nedsättning
av skatteavdrag på grund av existensminimum, 79/80:434; - avdrag
för preliminär skatt på folkpension och sjukpenning, 82/83:335; - skatteavdrag
på semestermedel, 83/84:320; - förtida återbetalning av preliminär
skatt, 84/85:321; - JO om existensminimum - en utvärdering av ett institut,
87/88:209; - jämkning av preliminär skatt i det s. k. Lindholmärendet utan
kommunicering eller motivering, 88/89:260.

Anstånd med inbetalning av skatt: lokal skattemyndighet har
meddelat "interimistiskt beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning,
78/79:327; - fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra grund
för anstånd med skattebetalning, 79/80:430; - anstånd med inbetalning av
skatt, 81/82:320,348, 82/83:324,336;-skall inbetaldkvarskatt återbetalas
när anstånd sedan medges?, 82/83:334; - fel att generellt ställa krav på
bankgaranti som säkerhet för anstånd med betalning av mervärdeskatt,
86/87:252; - i ett anståndsärende har bankgaranti lämnats för hela
anståndsbeloppet trots att detta inte erfordrades, 87/88:219; - se även
Konkurs.

Indrivning av skatt: oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund av
ett flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har visat
olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt rättelse. Ändring
enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80:409; - handräckning för
restförd skatt i USA, 84/85:323; - invändningar mot skattekrav, 87/88:235;
- se vidare Indrivning.

Arbetsgivaransvar m. m.: lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt
75 § uppbördslagen fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren
betalningsansvarig för visst belopp som bort innehållas av lönen som
preliminär skatt. Fråga om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet,
76/77:239,77/78:293; - arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande
mot arbetstagare i stället för att återkräva ett skattebelopp i den ordning
som stadgas i 76 § uppbördslagen. Kritik av en statlig myndighet för dess
handläggning i egenskap av arbetsgivare, 80/81:431; - vem är arbetsgivare
i uppbördslagens mening: anställningsmyndigheten (FOA) eller löneutbetalningsmyndigheten
(FCF)?, 82/83:333 och 84/85:323; - rutinerna för
upprättande av granskningsrapport och indrivningshandlingar beträffande
handelsbolag, 82/83:336, 366.

Besvärsreglerna: både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett sig
vara förhindrade att pröva besvär i uppbördsmål, 80/81:429.

Uppgiftsplikt, se Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80:334; - handläggning av upphandlingsärende
beträffande tidpunkten för anbudsprövningen, övergång från sluten
upphandling till förhandlingsupphandling m. m., 81/82:380; - tillämpning
av upphandlingsförordningen vid upphandling av entreprenad som omfattas
av myndighets förhandlingsskyldighet enligt 38 § medbestämmandelagen,
82/83:431; - kronofogdemyndighets yttrande till kommun i ett
upphandlingsärende, 84/85:329; - kritik mot en länsarbetsnämnd för
underlåtenhet att tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser vid
köp av utbildning i visst fall, 84/85:378.

Upplåtelse, kritik mot militärhögskolans regler för upplåtelse av lokaler (till
förening med anknytning till franska främlingslegionen), 88/89:120.

Uppsägning, se Entledigande, Rättegångsbalken.

Utbildning, linjenämnds rätt att ändra i kursplan, 82/83:381; - linjenämnds
handläggning av ett ärende angående tillgodoräknande av tidigare utbildning
vid studier på förskollärarlinje, 85/86:379; - får avgiftsbelagt prov
användas som obligatoriskt urvalsinstrument vid antagning till högskoleutbildning?
Fråga om tillämpning av stadgandena i 9 kap. 1 § och 8 kap. 3,9,
11 och 13 §§ RF med avseende på rätten att besluta om avgifter till det
allmänna, 88/89:355; - fråga om rektorsämbete vid universitet och
ordförande i områdesstyrelse agerat lagligt och korrekt i ärende rörande
bl. a. eventuellt skiljande av institutionsprefekt från hans uppdrag. Tillika
fråga om prefektförordnandets arbetsrättsliga status - anställning eller
uppdrag, 88/89:361; - se även Jäv, Värnpliktig.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utevaro, se Brottmål.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55; -hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/83:173.

Utlänning, avvisning av, 79/80:135, 83/84:92; - polisens inre utlänningskontroll,
81/82:101, 85/86:159; - handläggning vid polismyndighet av ärende
angående avvisning av person som sökt politisk asyl, 83/84:88,84/85:122; -polisens befattning med den inre utlänningskontrollen; fråga om tillåtligheten
av husrannsakan, 83/84:105; - tillämpning av de s. k. terroristbestämmelsema
i utlänningslagen, 85/86:139; - återkallelse av turistvisering
på grund av viss försäljningsverksamhet, 88/89:74; - handläggning av
avvisningsärenden beträffande två libanesiska familjer, tagande i förvar
m. m., 88/89:78; - se även Barnavård, Förundersökning, Förvar, Häkte,
Rättshjälp, Tillfälligt omhändertagande, Översättning.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; - underrättelse om verkställd utmätning till
gäldenären och till tredje man, 85/86:367;-svårtydd underrättelse om sökt
utmätning; återvinning i mål om betalningsföreläggande efter utmätning,
81/82:361; - förutsättningar för pantbrevsutmätning, 78/79:238; - utmätning
och kvarstad av belopp påträffat i intagens bostadsrum på kriminalvårdsanstalt,
80/81:261; - intagens möjlighet att närvara vid utmätningsförrättning
på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - löneutmätning, 80/

81:373; - utmätning hos fel person, 80/81:375; - av egendom som påstås
tillhöra tredje man, 80/81:375, 82/83:376, 85/86:367; - hos omyndig,
80/81:383; - självrättelse av utmätning, 80/81:379; - utmätning av fordrans
kapitalbelopp har fått vila i avbidan på komplettering beträffande
räntesatsen; kritik häremot liksom mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet, 81/82:334; - sättet för återlämnande till gäldenär av
utmätt gods sedan utmätningen hävts, 81/82:365; - förutsättningarna för
verkställighet av enskild vägsamfällighets debiteringslängd, 81/82:339; -utmätning och säkerställande av högre skattebelopp än som var restfört
som säkerhet för ännu inte restförda skattefordringar, 82/83:343; -gäldenärs rätt att destinera betalning till en av flera fordringar, för vilka
utmätning begärts, 86/87:257; - utmätning av videogram, 87/88:221; -ansvaret för stölder från och skador på kvarstadsbelagt och utmätt fartyg,
tillika fråga om försäkring av fartyg, 88/89:311; - utmätning av andel i
dödsbo, 88/89:325; - se även Delgivning, Indrivning, Införsel, Inhibition,
Lagfart, Uppbörd (indrivning av skatt), Utsökningsmål, Verkställighet.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78:310; - socialstyrelsens handläggning av en
anmälan rörande bl. a. självmord på en psykiatrisk klinik, 87/88:164; - se
även Barnavård, Brottmål, Disciplinmål, God man, Kriminalvård, Polismyndighet,
Rättegångsbalken, Rättshjälp, Socialhjälp, Taxeringskontroll,
Taxeringsnämnd (Utredningsförfarande).

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81:340, 81/82:256; -skyldighet att lämna besvärshänvisning, 83/84:207; - skyldighet att lämna
skriftlig underrättelse, 83/84:207; - jäv för ordförande, 83/84:203; - fråga
om i vilken omfattning en utskrivningsnämnd skall pröva en anmälan till
nämnden enligt 20 a § om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV), 87/88:173; - se även Psykiatrisk vård.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79:236; - felaktiga personnummerangivelser i utsökningsmål,
87/88:237; - kommunikation med borgenär, tillika fråga om inhämtande
av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/79:237; -dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/79:239; - talan
mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av fastighet,
78/79:241; - avskrivning av små belopp i allmänt utsökningsmål, 81/
82:357; - prioritering mellan enskilda och allmänna mål, 81/82:365; -felaktig rådgivning, 82/83:374; - insamlande av uppgifter om enskild
person, 82/83:375; - rättskraft i utsökningsmål, 85/86:372; - fråga om
förrättningsman i utsökningsmål får fråga grannar och bekanta till
gäldenären och en näringsidkare om gäldenärens personliga förhållanden,
85/86:374; - skvaller om en utmätnings- och kvarstadsförrättning, 85/
86:376; - utsökningsbalkens behörighetsregler och samverkansgrupperna,
86/87:265; - advokats upplysningsplikt enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken,
86/87:270; - tillämpning av samäganderättslagen, 87/88:241; - se även
Amorteringsplan, Kreditupplysning.

Vadeanmälan, se Fullföljd av talan.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976,77/78:363; - fråga om politiskt parti vid beställning

av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer och om
länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknas, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64; - dröjsmål med handläggning av ärende om
tillstånd att föra ut valuta ur riket, 85/86:418.

Va-nämnden, se Dom.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430; - vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; - motivering av beslut om
avslag på ansökan om vapenfri tjänst, 80/81:158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109; - handläggning vid socialnämnd av ärenden
angående rätt att inneha skjutvapen, 83/84:188; - framställning till
regeringen angående tillstånd för utländska livvakter att inneha vapen,
84/85:128; - polismyndighet har underlåtit att återlämna vapen till ägaren
sedan länsstyrelsen undanröjt beslut om omhändertagande av vapen, även
fråga om polisens möjligheter att besiktiga anordningar för förvaring av
vapen, 85/86:145; - fråga om inlösen enligt vapenlagen skall omfatta också
tillbehör som inte är tillståndspliktiga, 85/86:162.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare,
76/77:122, 77/78:160, 79/80:151; - klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78:144; - värnpliktigs vapenvägran
bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han tillhör
vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77:122; - oklar författningsreglering
angående de fall då fråga om att på nytt inkalla värnpliktsvägrare
skall hänskjutas till regeringen, 88/89:124.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502; - fråga
om disciplinansvar vid felaktig tullkontroll samt fråga om Lund är en plats
som har förbindelse med utlandet i varusmugglingslagens mening, 87/
88:242.

Vattenlagen, åtal mot gatuchef i kommun för brott mot vattenlagen,
84/85:385.

Verkställighet, fråga om underrättelse enligt 2 kap. 17 § andra stycket
utsökningsbalken, då kronofogdemyndighet bereder sig tillträde till
bostad med hjälp av låssmed, 85/86:377; - se Inhibition, Straffverkställighet.

Videogram, se Utmätning.

Videoteknik, användning av videoteknik i den psykiatriska sjukvården,
79/80:285; - inom socialvården, 82/83:179.

Vilandeförklaring, se Tvistemål.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertagits vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits vid
avvisitering, 78/79:65; - visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - visitation av värnpliktigas
privata väskor före utryckning, 85/86:239; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Polismyndighet, Skolan, Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan, Taxeringskontroll.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings slut
haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/77:107; -vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande för samhällsvård;
även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3 och 6 §§ RB,
79/80:282. Se Arrest, Brottmål, Nordisk vittnesplikt.

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396; - vräkningen från Hässelby
familjehotells restaurangmatsal, 82/83:355; - se även Polismyndighet,
Tredje man.

Våldförande, se Häktningsförhandling.

Vårdare, se Förundersökning.

Vårdintyg, se Psykiatrisk vård.

Vårdnad om barn, tingsrätt har förbjudit vårdnadshavare att föra barnen
från Sverige, 81/82:48; - hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad
och umgängesrätt samt vissa andra handläggningsfrågor, 81/82:25; -utredning i vårdnadsmål när föräldrarna är ense, 81/82:38; - interimistiskt
beslut av domstol i vårdnadsfråga har grundats på oredovisade underhandsuppgifter,
83/84:30; - kravet på skyndsam handläggning av interimistiskt
yrkande, 86/87:65; - tingsrätt har villkorat meddelandet av
deldom rörande vårdnad, 88/89:39; - se även Gemensam vårdnad,
Socialtjänstlagen.

Vårdslös myndighetsutövning, åtal för vårdslös myndighetsutövning mot
åklagare, som åtalat en person för brott mot sekretessbestämmelser ehuru
den åtalade gärningen inte var straffbar, samt mot domare, som fällt den
tilltalade till ansvar, 84/85:69; - åtal mot en ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
för vårdslös myndighetsutövning, 85/86:352; - åtal mot
ledamöter i en linjenämnd för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning, 85/86:379; - åtal mot polisinspektör för vårdslös
myndighetsutövning (beslut angående frihetsberövande), 87/88:43; - se
även Myndighetsmissbruk.

Väglagen, kritik mot vägverket för att man utan lov av berörd fastighetsägare
utfört beskärning av träd, 86/87:325.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i vissa
vägtrafikskatteregler, 79/80:451; - se även Utredning, Taxeringskontroll.

Värnpliktig, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81:212; - motivering
av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring, 81/82:132;

- handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning,
81/82:138; - värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i samband med
jägarmarsch, 81/82:144; - kommendering av värnpliktig och utövande av
bestraffningsrätt i disciplinmål, 81/82:146; - värnpliktigas rätt att hålla
sammankomst på förbandet. Dagbefäls åtgärder mot vissa skrifter,
84/85:156; - fråga om skiljande av värnpliktig från befattningsutbildning
vid flygvapnet m.m., tillämpning av förvaltningslagen, 87/88:136; - se
även Fritid, Hämtning, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; - rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; - öppet
brev rörande uppmärksammad skatteaffär från taxeringsintendenten i
målet (Bergman-affären), 78/79:242; - presskonferens anordnad av riksskatteverket
i Bergman-affären, 78/79:242; - yttrandefrihet och konkurrensbegränsning,
83/84:252; - länsstyrelsetjänstemans rätt att yttra sig i
massmedier, 87/88:193; - tjänstemans yttrandefrihet, 88/89:213; - se även
Skolan.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån 77/78:123; - underrättelse till underårigs ställföreträdare
om möjligheten att föra skadeståndstalan genom åklagare, 81/82:99; -överenskommelse har träffats mellan en åklagare och en person, som
anhållits i sin frånvaro, om att denne skulle frågas om han inställde sig för
förhör, 85/86:151; - fråga om bl. a. åklagare borde ha ingripit mot
förmedling av krigsmateriel; tolkning av bestämmelser i krigsmateriellagstiftningen,
88/89:71; - se även Anhållande, Domare, Förundersökning,
Husrannsakan, Häktad, Riksåklagaren, Strafföreläggande, Tvångsmedel,
Tystnadsplikt, Utlämning, Valuta, Vårdslös myndighetsutövning.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m. m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78:386; - uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet, som
har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80:375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

Åtalsanmälan, se Kärnkraft, Miljöskydd, Taxeringskontroll.

Åtalsfrist, se Häktning.

Åtalsunderlåtelse, se Myndighetsmissbruk.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

494

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Återbetalningsskyldighet, se Allmän försäkring.

Återkallelse, se Fondkommissionsrörelse.

Återtagande, se Avbetalningsköp, Konsumentkreditlagen.

Återvinning, se Inhibition, Utmätning.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tillrättavisning, Tjänstetillsättning.

Öppethållande, se Service.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80:107; -iakttagelser och uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen,
80/81:20, 85/86:68, 86/87:38; - överförmyndares utredningsskyldighet
i ärende om förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken,
83/84:53; - rätten för anhörig att ta del av hos överförmyndaren
förvarade handlingar rörande förmynderskap eller godmanskap är inte
begränsad i något särskilt avseende, 84/85:84; - kritik mot överförmyndarnämnd
för meddelade anstånd med avgivande av sluträkning avseende
förmynderskap, för försummelser i samband med granskning av årsräkningar
och sluträkning samt underlåtenhet att på föreskrivet sätt förmedla
slutredovisning till myndigbliven person, 84/85:90; - frågor om rekrytering
av förmyndare och kontroll av deras lämplighet m. m., 87/88:35; -omfattningen av överförmyndares tillsynsskyldighet, då god man avser att
- mot huvudmannens vilja - försälja dennas byggnader på arrenderad
mark, 87/88:38; - bristande tillsyn över god man, 88/89:34; - befullmäktiga!
ombud för en person med god man har nekats att ta del av i och för sig
sekretesskyddade uppgifter, 88/89:37; - se även God man.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78; - av brottmålsdom
till främmande språk, 82/83:137; - se även Rättegångsbalken, jfr
Tolk.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

Bilaga 5

The Swedish Parliamentary Ombudsmen
Report for the period 1 July 1987 to 30 June 1988

Holders of the office of Parliamentary Ombudsmen during the period
covered by the report havé been Mr Per-Erik Nilsson, Mr Anders Wigelius,
Ms Gunnel Norell Söderblom, Mr Hans Ragnemalm and Mr Claes Eklundh.

On 7 October 1987 the Riksdag accepted Mr Nilsson’s resignation from the
post of Chief Parliamentary Ombudsman, to take effect on 8 October. Mr
Eklundh was appointed Chief Parliamentary Ombudsman by the Riksdag on
21 October, to take up the post on 1 November 1987.

Mr Nilsson has been in charge of matters concerning taxation and the
execution of judgments. He has also dealt with matters of principle of
political interest, e.g. cases concerning general elections. Mr Eklundh has
supervised the same fields, with the exception of the execution of judgments.
Mr Wigelius has supervised the courts of law, the public prosecutors, the
police, the prisons and - since 8 October - the execution of judgments. Ms
Norell Söderblom has supervised the field of social welfare, public health and
social insurance. Mr Ragnemalm has been responsible for supervision of the
armed forces, education and all matters concerning civil administration not
supervised by other Ombudsmen.

During the year, 2,972 new cases were registered with the Ombudsmen;
2,803 of them were complaints received and 136 were cases initiated by the
Ombudsmen themselves on the basis of information contained in newspaper
articles or observations made during inspections, or on other grounds. The
remaining cases relate to organizational matters.

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

This summary describes some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

32 Riksdagen 1988/89. 2 sami. Nr 1

497

Schedule of complaint cases completed during the period 1 July 1987—30 June 1988

Activity concerned	Dismissed Referred without to other investi- agencies gation or State organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals Total to Parlia-ment or the Govern-ment
Courts	76	3	149	24		252
Public prosecutors	32	2	106	9		149
Police	133		212	46		391
Armed forces	10	1	9	4		24
Prison administration ....	45	3	155	18		221
Social welfare	89	25	237	51		402
Medicalcare	77	8	115	9		209
Social insurance	36		65	5		106
Labour märket etc	28		24	3		55
Plänning	46		33	10		89
Execution	24	1	33	16		74
Local government	46		38	13		97
Communications	59	2	33	10		1 105
Taxation	76	10	93	33		212
Education, culture, State
Church	31	1	39	20		91
Agriculture, environmen-
tal management, public
health	52		35	27		114
Civil service	60		32	14		106
Public access to official
documents	31	3	59	42		135
Miscellaneous	70		71	26		167
Complaints outside juris-
diction and complaints
of obscure meaning ....	110					110
Total	1 131	59	1 538	380		1 3 109

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and completed during the
period 1 July 1987—30 June 1988

Activity concerned Result

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary pro- ment or the

criticism ceedings Government

Courts 2 2 4

Public prosecutors 1 1

Police authorities ... 4 3 7

Armed forces 2 2

Prison administration 11 2

Social welfare 12 11 23

Medicalcare 9 3 12

Execution 1 1

Taxation 2 1 3

Miscellaneous 6 25 2 33

Total 38 48 2 88

498

Ordinary courts of law

In a finding, Parliamentary Ombudsman Mr Wigelius expressed his views on
a decision taken by the chief judge of a district court to transfer a judge from
his present division to another division of the court. The matter arose from a
conflict between the judge and a public prosecutor. Following a meeting
between the chief judge, the judge concerned, the prosecutor and the head of
the public prosecution authority, at which the differences could not be
settled, the chief judge decided that the judge should changé divisions with
another judge, which meant that he would no longer deal with criminal cases.

In his assessment, Mr Wigelius began by recalling the provisions of the
Constitution safeguarding the independence of the courts; antong other
things, no public authority can determine how a court is to rule on a particular
case, and a permanent judge can only be removed from Office under certain
circumstances, defined in the Constitution. The principles underlying these
provisions should also serve as a guide in situations in which the provisions
themselves are not directly applicable. Mr Wigelius then pointed out that the
assignment of judges to the various divisions of a district court was governed
by the District Court Regulations, which expressly stated that they should be
allocated to divisions for a specific period of time, and that this rule was
presumably based on the view that, as a matter of principle, the assignment of
judges to divisions should not be influenced by irrelevant considerations. It
therefore followed that a judge who was deputizing in a given division could
not be placed in another division before the specified period had come to an
end. After pointing out that the chief judge had not had the authority to make
the decision he did, Mr Wigelius continued: ‘Against this background I am
forced to conclude that, hearing in mind constitutional and other basic
principles, the decision... must be described as more thån a little remarkable.
(The chief judge) also appears to havé been strangely obliging towards
the prosecution authority on this matter. When conflicts arise at a personal
level between a judge and a party to a case or that party’s counsel in
connection with consideration of the case, this is not formally a problem for
the court, at any rate not until the judge has done something which, under the
relevant rules, could result in his or her being removed from office or being
subject to disciplinary action.’

Public prosecutors and the police

During the year, Mr Wigelius dealt with a number of cases relating to the
investigation into the assassination of the Prime Minister, Mr Olof Palme, on
28 February 1986.

On the basis of information in complaints received, Mr Wigelius decided to
initiate a preliminary investigation concerning coercive action against N.D.
in December 1986 and January 1987 and against R.Y. in December 1986.

Briefly, the background was as follows. On the evening of Friday 12
December 1986, there was a fight in a restaurant in Stockholm. N.D., who is
of Kurdish origin, received certain injuries. As a result of this incident,

officers in charge of preliminary investigations and surveillance operations 499

relating to the murder of Mr Palme were brought in. On 13 December N.D.
was taken to the police station for questioning and his home was searched. In
the course of the search, white powder was found. N.D. was provisionally
detained by the prosecutor, on suspicion of drugs offences. After it had
emerged that the powder was not an illegal drug, N.D. was informed that he
was suspected of conspiracy to commit serious assault, and his provisional
detention remained in force. N.D. was released on 16 December. R.Y., also
of Kurdish origin, was taken into custody on the evening of 12 December
1986, suspected of assault at the restaurant. He was placed in provisional
detention by the prosecutor on 13 December and released on 16 December.
On 13 December R.Y.’s home was searched, as was a bookshop/café run by a
Kurdish association. In both searches, a large number of documents were
seized. N.D. and members of his family were taken to the police station to be
interviewed on 20 January 1987, at which time a further search of N.D.’s
home was carried out.

On completion of his investigation, Mr Wigelius found no reason to
criticize the decision to take N.D. in for questioning on 13 December 1986.
As regards the decision to search N.D.’s home, Mr Wigelius expressed the
opinion that the grounds given for the decision were insufficient, but that the
circumstances were not such that it could be maintained that the prosecutor
making the decision had committed an error making him liable to action. The
Ombudsman also found that the basis for the decisions to detain N.D. and to
allow his detention to remain in force was weak, but that it could not be
claimed that these decisions lacked any basis whatsoever.

Mr Wigelius considered that the search of R.Y.’s home had been too
extensive. He also held that the search of the bookshop was without legal
foundation, since no other reason for the decision had emerged thån R. Y.’s
dose links with the bookshop and with the organization believed to be
responsible for running it. The decisions to search R.Y.’s home and the
bookshop had been taken by the then Chief Commissioner of the Stockholm
Police, Mr Hans Holmér. Mr Wigelius said that the situation had dearly not
been such that Mr Holmér had had the power to order the searches.
However, his investigation could be considered to havé shown that the
prosecutor had assumed responsibility for the search of R. Y.’s home. It had
not clarified who was responsible for the search of the bookshop. The police
officers in charge of the investigation had claimed that the prosecutor had
assumed responsibility for the decision by confirming it in a telephone
conversation, while this claim had been denied by the prosecutor. In Mr
Wigelius’s view, it could not be ruled out that a misunderstanding had arisen
between the police officers and the prosecutor. The question of personal
accountability for this incorrect action therefore did not arise.

The Ombudsman stated that one reason for the shortcomings that had
occurred in the way the police and prosecution authorities had dealt with this
matter was that they had made use of the officers in charge of the
investigation into the assassination of Mr Palme, despite the fact that, as far
as he had been able to ascertain, there was nothing tangible to indicate that
the incidents that occurred were of significance to that investigation. The
arrangement whereby the officers in charge of the investigation worked as a

team with four prosecutors, with availability apparently determining in some
cases who took decisions on certain matters, had impeded uniform leadership
of the investigation, Mr Wigelius believed. On the police side, the use of an
investigation command involving several senior officers appeared to havé
been excessively top-heavy, especially in the situation that arose on 13
December, when there was little time to plan how to intervene. There
appeared to havé been no one in overall control of operations. The absence
of instructions to the police officers who conducted the searches bore out that
assessment.

Regarding the action against N.D. and others on 20 January 1987, Mr
Wigelius said that his investigation had not shown there to be particularly
strong, concrete evidence to support the assumption that the persons in
question could be of interest in the investigation of the Prime Minister’s
assassination. However, no basis had emerged for assuming that any
individual could be held liable for the decisions. As regards the way the
coercive action had been carried out, Mr Wigelius took the view that an
unjustifiably large number of objects had been confiscated during the search
of N.D.’s home. The reason for this was that the officers conducting the
search had not been sufficiently well informed of the prosecutors’ instructions.
Both the prosecutors and the police authority must be considered
responsible for this. In other respects, Mr Wigelius found no reason to
criticize the officers who had carried out the coercive action concerned.

In addition to this matter, Mr Wigelius has on various occasions found
there to be cause to criticize the way the police havé dealt with applications
for political asylum in Sweden. He has expressed criticism concerning,
among other things, the manner in which police havé applied rules giving
them the right to refuse entry to foreign asylum seekers in manifest cases and
regulations requiring great restaint to be observed as regards taking foreign
nationals under 16 years of åge into custody.

Treatment of offenders

In a case investigated by Mr Wigelius on his own initiative, the following facts
emerged. At Kumla Prison, a theatre group had been started for the inmates,
led by a professional director. The group eventually consisted of five
prisoners, who rehearsed Samuel Becketfs play Waiting for Godot. In
August 1985 the play was performed before an audience in Kumla Prison. It
was such an artistic success that several theatre managers wanted to stage the
performance in their own theatres. The National Prisons and Probation
Administration gave permission for three performances outside the prison in
autumn 1985 and later for further performances in the spring of 1986,
including one on 28 May in Gothenburg. On the morning of 28 May the
prisoners were making preparations at the theatre in Gothenburg. They were
allowed to move about freely within the theatre. Apart from the director, the
prison governor and an inspector from the prison were present. Around 3
p.m. it was realized that four of the prisoners were missing. The prison staff
believed that they would return and therefore did not contact the police until
about 6 p.m. The four inmates were serving sentences of several years,

mainly for serious drugs offences, and some were to be deported at the end of
their prison terms. None of them had served even half their sentences. One of
the escaped prisoners later returned of his own accord to serve the rest of his
sentence.

In his decision on the case, announced on 4 November 1987, Mr Wigelius
began by outlining the rules covering prison placement, home leave etc. in
the case of inmates serving sentences of at least two years for a range of
crimes that included serious drugs offences. More restrictive rules apply to
this category of prisoner thån to others. Mr Wigelius then stated that the
activities that had taken place went beyond the scope permitted by the
regulations applying to custodial treatment of offenders or by established
arrangements for serving sentences, that it was unacceptable for such serious
offenders to be permitted to serve their sentences in such conditions, and that
responsibility lay with the National Prisons and Probation Administration,
which had approved the theatre performances outside the prison. As regards
the delay in contacting the police after the prisoners had absconded, Mr
Wigelius observed that the responsibility was the prison governor’s alone and
that the latter had completely underestimated the probability of the inmates
attaching greater value to their personal freedom thån to their artistic
ambitions.

Mr Wigelius concluded by saying: ‘I feel compelled to point out that
incidents like this are liable to undermine public confidence in the prison
service and to havé a detrimental effect on the morale of many people
employed in other parts of the Swedish criminal justiee system.’

Armed forces

1. Criticism of an exercise involving the questioning of prisoners

In the 1985-86 report of the Parliamentary Ombudsmen, an account was
given of an own-initiative case in which the Ombudsman criticized certain
prisoner questioning exercises in the armed forces. It may be mentioned that
in the initial stages of the Ombudsman’s investigation the Commander-inChief
of the Army decided to suspend the exercises concerned until further
notice.

Following reports in the media in June 1987 that two women cadets at the
Artillery Officer Training College had been ill-treated during an exercise in
prisoner of war duties, and after an investigation into the matter had been
started by the military authorities, Mr Holstad, who was Parliamentary
Ombudsman at the time, decided to request a copy of the report on the
investigation.

The commanding officer of the Bergslagen Artillery Regiment, with which
the Artillery Officer Training College is linked for administrative purposes,
sent the Ombudsman a report drawn up by the Inspector of the Artillery, an
officer with the Army Staff whose responsibilities include training at the
College. The Commander-in-Chief of the Army then submitted a separate
written account of his views on the matter.

Regarding the actual exercise, it may be mentioned that the Artillery

Regiment placed conscripts and other personnel at the disposal of the officers
in charge of the exercise. The regimental commanding officer, for his part,
stated that he intended, prior to any similar exercises, to check carefully that
regimental personnel were fully familiar with the purpose of the exercises, so
that they were not led to believe that Swedish troops could violate the
Geneva Conventions. The Army Commander-in-Chief criticized the exercize
on various counts. In a summary, the Commander-in-Chief wrote the
following concerning the Geneva Conventions. The 1949 Convention
relative to the Treatment of Prisoners of War had been disregarded in two
respects. Handcuffs and hoods had been worn for a long period of time,
which could not be regarded as compatible with Article 13 of the Convention.
The prisoners had not been allowed to keep their helmets and gas masks, in
contravention of Article 18. Exercises involving elements in which an
aggressor disregarded international law should not be carried out.

In his decision, Parliamentary Ombudsman Mr Ragnemalm only referred
to matters directly relating to the question that had given rise to his
investigation, namely the carrying out of exercises in the treatment of
prisoners. He thus did not go into other matters of a military nature that had
emerged during the investigation. Regarding preparations for the exercise,
observation of international law etc. and the design of similar exercises in the
future, the Ombudsman essentially agreed with the criticism expressed by the
Army Commander-in-Chief. Concerning observance of the rules of international
law, the Ombudsman made the following points, among others:

‘By becoming a party to the 1949 Geneva Conventions and the two
Additional Protocols of 1977, Sweden has undertaken, both in peacetime and
during armed conflicts, to disseminate their provisions as widely as possible
and, among other things, to include the study of these provisions in its
programmes of military instruction. In an official circular...the Supreme
Commander of the Armed Forces has laid down, on a trial basis, certain
guidelines on the aims and scope of instruction in international law...’

‘I note that - in contrast with views expressed at times by other
representatives of the military, on this particular case and others - the Army
Commander-in-Chief s assessment is that there is no military justification for
practical exercises in which the rules of international law are disregarded.
This approach satisfactorily covers the legal aspects of concern in this case.

‘As regards the way the female cadets were treated - a prominent issue in
the initiation of the case -1 draw the same conclusion from the investigation
as the Army Commander-in-Chief, namely that no discriminatory treatment
occurred. However, I would like to stress that the Convention (Article 14,
second paragraph) calis for women prisoners to be treated “with all the
regard due to their sex”. Without göing into detail, I would therefore
emphasize that the element in this exercise which in war conditions would
havé contravened international law is especially striking in this particular
respect.’

Giving his final assessment of the case, the Ombudsman concluded:

‘It is somewhat remarkable that this incident occurred such a relatively
short time after the previous case considered by the Parliamentary Ombudsman
had been concluded and guidelines had been issued by the highest

military leadership as a result. It should be said at the same time, though, that
this incident was no means as serious as those revealed in the previous case.

‘As I havé indicated earlier, the relevant rules of international law not only
involve obligations applying to war situations, but also a duty to instruct
military personnel about these rules in peacetime. From a narrow legal point
of view, it seems particularly disquieting that conscripts - who are serving
under the coercion of compulsory military service legislation - should be
ordered to carry out exercises involving prisoner of war and prisoner
questioning duties under conditions not fully meeting the requirements of
international law. Moreover, compulsory military service constitutes the
kind of peacetime training in which instruction in the rules of international
law is required. Equally, as I see it, there can be no question here of entirely
voluntary undertakings on the part of this category of personnel, whatever
the arrangements may be. 1 would therefore seriously call into question
whether there is any scope whatsoever to use personnel performing their
military service for prisoner of war and prisoner questioning exercises, other
thån when the purpose is to teach the rules of international law.

‘As regards regular personnel, the terms governing the supervisory
responsibilities of the Parliamentary Ombudsmen are such that I havé no
cause to give more detailed views on training matters. However, I note with
satisfaction that the statement by the Army Commander-in-Chief indicates
that aims havé been set very high.’

2. A question concerning the use of premises at the Armed Forces Staff and

War College

An article appeared in Svenska Dagbladet on 11 April 1988 with the headline
‘Swedish soldiers meet French legionnaires’. Briefly, it alleged the following.
Officers serving with special units in Sweden had received propaganda from
the French Foreign Legion. At a ‘charity gala for disabled Swedish
servicemen’ at the Armed Forces Staff and War College on Sunday 10 April,
some thirty young men had been informed about recruitment dates, training
and fraternity in the Legion.

The Parliamentary Ombudsman decided to investigate the matter. Among
other things, his investigation showed that use of the premises concerned had
formally been granted to an employee at the College, but that the event had
in reality been arranged by the Association of Friends of the Foreign Legion
in Sweden (L’ASAALE), of which the employee was a member.

Asked to comment, the Supreme Commander of the Armed Forces said
that the College’s letting rules did in fact lay down that outside organizations
could only make use of its premises if they had a useful connection of some
kind with the Swedish defence forces, which was not the case with the
association in question. The Supreme Commander suggested a review of the
College’s regulations.

With reference to the Supreme Commander’s comments, Mr Ragnemalm
made certain critical remarks and said that he expected to be shown a copy of
the revised regulation in due course.

Compulsory taking into care of a ehild

In a case concerning a ehild taken into care under a compulsory order,
Parliamentary Ombudsman Ms Norell Söderblom considered that officers at
a social services department had not met the requirement that they act with
impartiality. The boy concerned, B., who was born in 1981, was taken into
care in 1982 under the Care of Young Persons (Special Provisions) Act. The
care order was lifted in 1986, but replaced by a decision under Section 28, first
paragraph, of the Social Services Act, prohibiting the child’s removal from
his foster home. Finally the court ordered that the removal restraint should
only apply until 1 March 1987 at the latest. On 5 March the district social
services committee concerned imposed a new removal restraint. At a
meeting on 2 April, the committee decided to maintain the prohibition on the
boy’s removal. In December 1986 the committee had applied for legal
custody of B. to be transferred to his foster parents. On 15 April 1987 the
social services committee decided to lift the removal restraint and withdraw
its application for custody to be transferred.

In addition to the overall way in which the social services department had
dealt with the case, the complaint submitted to the Parliamentary Ombudsmen
by the natural parents dealt with a more specific issue, namely, whether
the department had assisted the foster father in collecting B. from his natural
parents during a visit they and the ehild had paid to B.’s maternal
grandparents in West Germany. The social services department had advanced
the foster fathers’s travelling expenses.

Regarding the latter question, Ms Norell Söderblom concluded on
completing her investigation that it could not be established with certainty
that the social services officer referred to had agreed with the foster father
that he should fetch B. from West Germany without his natural parents’
consent.

However, the Ombudsman did consider that the officer had had every
reason to be suspicious of the foster father’s reasons for travelling to
Germany, and observed that her assistance had played an important - and
probably decisive - part in enabling B. to be collected. According to the
Ombudsman, it was of course unacceptable for the social services department
to act in a manner that was likely to facilitate an illegal act.

Apart from this, the Ombudsman criticized details in the handling of the
case. She concluded:

"To sum up, the way the case was dealt with shows that the social services
were very deeply involved on the side of the boy’s foster parents, resulting in
a profound conflict with his natural parents. I havé no cause to assume that
the committee and its officers acted with anything but the child’s best
interests in mind. But it must in my view be emphatically underlined that, in
the interests of the ehild, our legal order demands a very detailed and careful
assessment before a ehild can be received into care outside his or her own
home. For a ehild to be taken into care on a compulsory basis, consideration
by a court is obligatory. Obviously it is a fundamental and imperative
requirement from the point of view of legal safeguards for the individual that
court decisions are respected. The circumstances of this case cause me to

doubt whether the district social services committee and its officers were fully
aware of this.’

Responsibility of the social services for drug abusers who are or may be
assumed to be infected with HIV

In Sweden, as in other countries, various action has been taken to counter the
threat to public health constituted by AIDS. Large-scale efforts havé been
made to prevent or limit the spread of infection. New approaches havé been
tried, and the questions of confidentiality and other issues arising havé
resulted in complaints to the Parliamentary Ombudsmen. In one of these
cases, Ombudsman Ms Norell Söderblom had occasion to examine the
broader question of the responsibility of the social services for drug abusers
who are or may be assumed to be infected with HIV. In her decision, the
Ombudsman recalled that drug abusers were a high-risk group as regards
HIV infection. Intravenous heroin abusers were at particularly great risk.
Among them, the infection had spread rapidly. There was evidence to
suggest that över half the heroin abusers in the Stockholm area had been
infected.

In the view of the Ombudsman, the provision of information about HIV
and about the risks of infection associated with drug abuse must be one of the
social services authorities’ responsibilities. It should also be their responsibility
to encourage abusers in high-risk groups to take HIV tests on a
voluntary basis. In their community work, the social services were particularly
well placed to reach people in high-risk groups and actively promote HIV
testing, when there was reason for such tests to be carried out. In the
Ombudsman’s opinion, it almost went without saying that the social services
committee, the authority with daily contact with and responsibility for a
particular high-risk group, should play an active part in combating the public
health threat constituted by HIV/AIDS.

The Ombudsman stressed that such action by the social services presupposed
dose co-operation with the health authorities. In view of the secrecy
regulations that applied, therefore, it was important for social services staff to
establish sufficiently dose rapport with abusers, so that their consent to
collaboration with health workers could be obtained. Such collaboration was
essential if the social services were to be able to help the abuser, both in
connection with testing and during any treatment that might ensue.

The Ombudsman also observed that the relationship regularly established
with an abuser in the course of treatment put the social services in a
particularly good position to obtain information about how the abuser had
contracted the infection and whether he or she had had contacts with other
people which could havé transmitted the infection to them. In the Ombudsman^
view, it was of the greatest importance that such information could also
be used in fighting the spread of infection.

Refusal to adini! a patient for treatment

In a complaint to the Parliamentary Ombudsmen, two police officers
reported that they had taken charge of a 20-year-old girl who was in need of
immediate hospital treatment. However, several hospitals had refused her
treatment, among other things on the basis that she did not live in their
catchment areas. It was several hours before the girl could be given the
necessary treatment.

Stockholm County CounciPs Health Services Committee was asked to
comment on the case. The Committee said that the fact that the county had
been divided into catchment areas did not mean that emergency cases
requiring immediate attention were not to be examined and treated,
irrespective of where in the county the individual lived.

In her decision, Parliamentary Ombudsman Ms Norell Söderblom noted
that it was four hours before the 20-year-old girl, whose condition called for
medical assessment, was examined by a doctor, after she had been taken
from one hospital to another. The facts of the case, the Ombudsman said,
revealed an alarming picture of how rigid administrative thinking combined
with inadequate procedures had resulted in a young girl in a difficult social
plight being denied the medical care to which everyone was entitled. The
circumstances that had emerged in the course of the Ombudsman''s investigation
gave her cause to assume that this was not an isolated incident. What had
occurred demonstrated the very great need for clear instructions, not only for
the doetors with ultimate responsibility for the medical assessment of
patients, but also for other hospital staff who had to decide what action was to
be taken when a patient was brought into hospital. In her decision, the
Ombudsman asked the Health Services Committee to submit an account of
how procedures had been changed as a result of this incident. Such an
account was subsequently received by the Ombudsman.

An officiaPs freedom of expression

An official employed by the National Social Insurance Board alleged in a
newspaper that, as a result of articles he had written, he had been subjected
to ‘harrowing cross-examination’ by the Director-General of the Board. In
the articles, the official had among other things criticized the regulations he
had to apply in his capacity as an official at the Social Insurance Board.

After completing her investigation of the matter, Parliamentary Ombudsman
Ms Norell Söderblom recalled Ch. 2, Sect. 1, of the Instrument of
Government, which provides that, in relation to the community, every
citizen shall be guaranteed freedom of expression, i.e. ‘the freedom to
communicate information and express ideas, opinions and feelings, either
orally, in writing, in pictorial representations, or in any other way’.
Concerning the freedom of the press, the Instrument of Government refers
to the Freedom of the Press Act (FP A). Ch. 1, Sect. I, third paragraph, of the
FP A provides that, unless otherwise provided in the Act, every person is
entitled ‘to make statements and communicate information on any subject
whatsoever for the purpose of publication in print’ to the author or publisher

of the publication concerned. A person making a statement for publication in
print is only liable for that statement in the circumstances enumerated in Ch.
7, Sect. 3, of the FPA, which primarily covers offences endangering the
security of the nation and deliberate disregard of a duty to observe
confidentiality in cases specified in a separate law.

Ms Norell Söderblom went on:

‘One of the most important reasons for the constitutional freedom of
expression and freedom of the press is to enable criticism of what are viewed
as shortcomings in society to be freely voiced. This right to criticize naturally
also applies to officials who, in their daily work, come across what they see as
the unfortunate consequences of legislation which they are employed to
apply. However, exercise of the freedom of expression by authorities’
employees is not entirely unproblematical. A basic principle of our social
order is that individuals who havé the task of applying constitutionally
enacted legislation in their capacity as employees of a public authority must
do so in line with the legislators’ intentions. It is conceivable that an openly
critical attitude to a given piece of legislation on the part of individual officials
could in certain cases give their superiors just cause to assume that they were
not carrying out their duties in the manner intended. In some cases, an
official’s contributions to public debate could conceivably be in direct conflict
with the public interest underlying an authority’s activities. It is hardly
possible to offer general guidelines on how the management of an authority
should act in cases of this kind. In general, however, it can be said that any
action by the latter must be informed by respect for the fundamental value of
freedom of expression in our society; no one should need to be concerned
that their participation in public debate will result in criticism or other
negative consequences för them. This does not mean that management must
take a passive stance on statements made on the strength of individual
freedom of expression. It can for example respond to claims or allegations
with statements of its own in the media.’

The Ombudsman said inter alia that her investigation suggested that there
was some uncertainty within the Board regarding the limits of freedom of
expression in relation to the Board’s management responsibilities. This could
result not only in action being taken that was incompatible with the principle
of freedom of expression, but also in uncertainty among employees, which
could inhibit free debate and undermine freedom of expression. In the
Ombudsman’s view, therefore, there was cause for further discussion within
the Board of the various issues raised by this case.

Central government administration

Public administration in Sweden has long been governed by the basic
principle that public authorities are relatively independent of the Government;
‘ministerial government’ is not permitted. This principle is reflected in
various ways in the new Instrument of Government, adopted in 1974. For
example, the Government is not allowed to determine what decision an
administrative authority should reach on a matter involving the exercise of
authority in relation to an individual or a local authority or concerning the

application of a law. With a few exceptions, individual cabinet ministers havé
no independent decision-making powers in relation to external matters;
decisions must be taken by the Government as a whole. In comparison with
many other countries, the organizational structure of Government ministries
is on a relatively modest scale. Instead of large ministries, a number of central
government agencies havé evolved, with responsibilities in various fields,
including

- activities of their own (both the exercise of authority and the conducting of
business operations),

- deciding appeals against the decisions of other authorities,

- supervision of subordinate authorities,

- norm setting, based on delegation of the powers of the Riksdag and
Government to issue acts and subsidiary legislation, provided for in the
Instrument of Government.

From this it follows that the activities of central government agencies are a
matter of considerable public interest. A few cases in this area will be briefly
outlined here.

1. National Board of Fisheries

The Board of Management of the National Board of Fisheries had considered
a matter relating to staffing in the Board’s regional bodies. The Parliamentary
Ombudsmen received complaints, chiefly about the procedure by which a
decision on the matter was taken at a meeting of the Board of Management
and the action later taken in relation to the minutes of the meeting by the
Director-General of the Board of Fisheries, who was also Chairman of the
Board of Management. It was said that, of two members who were claimed to
havé recorded reservations against the decision, one had not been present
when the decision was taken and the other had not recorded a reservation at
the meeting. It was also said that the minutes had been changed afterwards,
with the result that three substantially different versions of them existed.

Following an investigation, Parliamentary Ombudsman Mr Ragnemalm
found the complaints to be justified and very severely censured the head of
the Board. Taking into account the fact that the latter had retired when the
case was decided, among other things, the Ombudsman took no further
action.

2. National Audit Bureau

On 29 April 1987 the Government commissioned the National Audit Bureau
to conduct an audit of the documentation underlying a report which the arms
manufacturers AB Bofors had submitted to the Indian Ambassadör in
Stockholm. The report was concerned with whether middlemen had been
used in carrying out the ‘howitzer deal’ between AB Bofors and Indian
authorities. The Bureau set out the results of its audit in a report on 1 June
1987, which was submitted to the Government on the same day, together
with the material on which it was based. The Bureau did not retain file copies
of the report or the underlying material.

A journalist complained to the Parliamentary Ombudsmen, asking them
to examine whether it was right or wrong of the National Audit Bureau not
even to keep a file copy of the Bofors report which it had prepared and
submitted to the Government on 1 June 1987.

The Government later decided that the documents concerned (with certain
exceptions) were to remain in the Government’s files.

Mr Ragnemalm held that, in view of the provisions of the General
Government Agencies and Institutions Act and the Public Archives Act, the
National Audit Bureau had acted incorrectly in handing över to the
Government all the material relating to a matter it had considered without
retaining file copies of its own. In response to a question raised in the
complaint, the Ombudsman went on to say that he could not embark on a
review and assessment of the Government’s filing decision, since the
Government was not subject to supervision by the Parliamentary Ombudsmen.

3. Bank Inspection Board

In a decision taken on 2 November 1987, the Bank Inspection Board revoked
the permit held by Civic Fondkommission AB (Civic) to engage in
stockbroking and the company’s authorization as a nominee holder of shares.
Civic appealed to the Government against the decision. In a decision on 10
December 1987, the Government disallowed Civic’s appeal.

In a letter received by the Parliamentary Ombudsmen on 16 November
1987, Civic complained about the way the Bank Inspection Board had
handled the revocation of its permit and authorization.

In his decision, Mr Ragnemalm began by observing that the Parliamentary
Ombudsmen were not intended to review a decision on the facts of a case by a
decision-making authority and that the Government, which had taken the
final decision on the facts of the case on appeal, was not subject to supervision
by the Ombudsmen.

Mr Ragnemalm then stated that the two days Civic had originally been
given to answer the points raised by the Board were too short a time, but that
the period of nine days that was subsequently allowed at Civic’s request must
be considered acceptable in view of the circumstances.

Regarding the actual decision-making procedure, the Ombudsman’s main
comments were as follows. The decision had been taken by the DirectorGeneral,
who was also Chairman of the Board of Management of the Bank
Inspection Board. It had been preceded by what could be described as a
decision on the principles involved by the Board of Management, which had
drawn up certain guidelines governing the decision to be taken by the
Director-General. The Ombudsman held that, according to current standing
instructions, the case was of such a nature that it should havé been decided by
the Board of Management and that the conditions were not met for a
simplified procedure as envisaged for certain urgent cases - either a ‘per
capsulam’ decision by means of Communications between a limited number
of members without a meeting being held, or a decision by the DirectorGeneral
alone in the presence of the official presenting the case, the decision

then being reported to the Board. The hybrid form of delegation that had
been created by the Board’s decision on the principles was also found to be
incompatible with the relevant regulations.

4. National Institute of Radiation Protection and the Swedish Meteorological

and Hydrological Institute

In a letter received by the Parliamentary Ombudsmen on 14 May 1986, a
person asked the Ombudsmen to investigate events occurring at the weekend
around 27 April 1986, when observers at the Swedish Meteorological and
Hydrological Institute (SMHI) reported elevated levels of radiation to the
National Institute of Radiation Protection (SSI). The person making the
request had learnt from the press that no attention had been paid to the alert
raised by the observers. The person also suggested that it was difficult to
comprehend the dimensions of what had occurred, and that the radiation
could havé come from a Swedish nuclear power station, as the authorities in
fact believed well into Monday 28 April. In subsequent letters, the same
person made further comments, for example that information to the public
had been particularly inadequate in the Gävle area-in view of the danger of
fetal damage in certain circumstances - and that steps should havé been taken
to evacuate the population of the area.

The SSI and SMHI were asked to comment. The SSI submitted an interim
report (entitled ‘Emergency preparedness after Chernobyl. An evaluation’)
with a letter dated 27 October 1986. This report had been presented by a
committee of inquiry, set up by the Nuclear Power Inspectorate (SKI) and
the SSI and chaired by the Director-General of the Board of Accident
Investigation. In a final report submitted in September 1987 (‘Emergency
preparedness after Chernobyl. Final report’), the special committee looking
into the preparedness of the SKI and SSI etc. set out its observations and
conclusions about what had happened and submitted proposals to improve
emergency preparedness in the future. Particular attention was paid to
information issues in the final report.

In his decision, Mr Ragnemalm noted a number of inadequacies in the way
the authorities had acted and the information they had given to the general
public, mainly due to the lack of a sufficient capacity to respond to situations
like the one that arose. The complaints made were thus justifiable to a certain
extent. At the same time, however, the Ombudsman found there to be no
reason to question the social responsibility or good will of representatives of
the authorities or to suspect that they had committed a serious error of
judgement that might havé jeopardized the health of citizens.

5. State Power Board

In a complaint to the Parliamentary Ombudsmen, a private individual asked
the Ombudsmen to review the handling of a matter in which the State Power
Board’s Board of Management had decided to transfer a total of 170 jobs
from head office in Stockholm to two locations in northem Sweden. Among
the matters raised in this case were decision-making procedures and the

relationship between central government agencies and the Government and
its ministers/ministries. (Cf. earlier comments on central government
administration.)

Mr Ragnemalm observed, inter alia, that the restriction which the
Instrument of Government placed on the Government’s power to influence a
specific decision by an administrative authority did not apply here, since
there was no question of an exercise of authority. Nor did the Ombudsman
consider there to be reason to criticize the contacts that had occurred
between the Government - which had taken a basic decision on the matter -and the State Power Board as a business-operating central government
agency. The Ombudsman did consider, however, that the Board had used
expressions referring to the Government and its individual ministers (and the
ministries associated with them) in its documents that were not entirely
correct from a constitutional point of view.

6. Post Office Administration

In connection with a complaint against the Post Office, about the opening of a
letter that was considered undeli ve rabie, one question that arose was
whether the regulations followed in opening the letter were compatible with
the provisions of the Instrument of Government preventing the examination
of confidential correspondence. Mr Ragnemalm held that they were not, and
made a representation to the Government raising the question of possible
norm-setting measures.

In a detailed discussion of the legality issue, the Ombudsman referred to
the following points, among others:

‘Ch. 2, Sect. 6, of the Instrument of Government laysdown that, in relation
to the community, every Citizen is to be protected against any examination of
letters or other confidential correspondence. The Post Office Administration
is part of “the community”...

‘Under Ch. 2, Sect. 12, of the Instrument of Government, this right may
only be restricted by means of an Act of Parliament, adopted with due
observance of the material and procedural provisions contained in the same
section. It is not possible to delegate norm-setting powers to the Government
on this matter. The cited provisions of the General Post Office Regulations,
adopted by the Post Office Administration on the basis of its Standing
Instructions, issued by the Government, thus do not meet constitutional
requirements. Under Ch. 11, Sect. 14, of the Instrument of Government,
such provisions may not be applied...

‘My conclusion, then, is that the Post Office is in breach of Ch. 2, Sect. 6, of
the Instrument of Government when its officials open sealed items on the
basis of Post Office Regulations. Since there appears to be an urgent need for
norm-setting measures, I consider there to be cause to draw the Government^
attention to my findings on this case.’