Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 9 mars 1989.

Pä regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nägra ändringar i rättegångsbalkens regler för rättegången i hovrätterna. Syftet är framför allt att förenkla och effektivisera så atl hovrättsarbetet kan koncentreras till de viktiga frågorna. Klargörande regler föreslås för hur pass ingående hovrätten behöver pröva själva skuldfrågan i brottmål, när endast påföljdsfrägan överklagats. Vidare föreslås vissa justeringar när det gäller omhörande av vittnen och andra som hörts redan i tingsrätten oeh när det gäller möjligheterna att åberopa nytt material i hovrätten. Vikten av alt hovrätten tar ansvar för förberedandet av målen betonas genom nya regler.

Nya regler föreslås om högre rätts möjligheter att undanröja ett avgörande från en lägre domstol och återförvisa målet till den domstolen. Syftet med de nya reglerna är att minska antalet undanröjanden och återförvisningar. Smärre ändringar föreslås i reglema om tingsrätts och hovrätts sammansättning. Syftet är att förbättra möjligheterna alt anpassa rätlens sammansättning till vad det enskilda målet kräver. När det gäller antalet nämndemän vid huvudförhandling i tingsrätt föreslås att nuvarande särregler, som föreskriver att fem nämndemän skall delta i mål om mycket grova brott, upphävs.

Slutligen föreslås vissa ändringar i sammansättningsreglerna för bo-stadsdomslolen och hyresnämnderna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 1989.

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

1 kap.

3§'

Tingsrätten skall, om annat inte är föreskrivet, bestå av en lagfaren domare.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare Jår inte sitta i rätten.

1 brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. 1 tnål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätlen.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, får två lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Otn det inträflar förjäll bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eUer, i mål som av.ses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

när mål avgörs utan huvudJÖr-handllng,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i

Senaste lydelse 1986:120.

/ tvistemål där förlikning om saken är tillåten gäller i ställetför bestämmelserna i 3 § att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte, otn en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt alt den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra JÖreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet hänskjuts till rättegång senast I samband därmed framställa yrkande som ny.ss sagts.

Med värde enhgt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om lagsökn ing, beialn Ingsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid

Vid huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre lagfarna domare, om annat inte är föreskrivet.

Rätten skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form.

Rätten är vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om i annat fall än som avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker tiU det eller målet är av enkel beskaffenhet.

Består rätten av tre lagfarna domare och inträffar JÖrfall för någon av dessa sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med tvä lagfarna domare.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas lill rät-tegångskosuwderna.

3b§

Tingsrätten skaU vid huvudförhandUng i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvudJÖrhandling-en har påbörjats, är rätlen dock domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straffan böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domJÖr utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och del i målet inte är Jråga om företagsbot.

Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn tiU målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket första meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

3c§

Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får tingsrätten ha den sammansättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskif da skäl med hänsyn tiU målets eller frågans beskaffenhet.

3d§

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall tingsrätten aU-tid bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om aU-män försäkring.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna reg-

Utöver vad som följer av i får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som förordnats som
ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a
§, om det finns behov av särskild
fackkunskap inom rätten i fräga om
ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller har varit
lagfaren domare i allmän förvalt
ningsdomstol, om det finns behov
av särskild fackkunskap inom rät
ten i fråga om skatterältsliga förhål
landen.

Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller ifråga om antalet nämndemän 3 § andra stycket andra och tredje meningarna.

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål gäller i övrigt vad därom är stadgat.

Utöver vad som följer av 3 b§ får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som förordnats som
ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a
§, om det finns behov av särskild
fackkunskap inom rätten i fräga om
ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller har varit
lagfaren domare i allmän förvalt
ningsdomstol, om det finns behov
av särskild fackkunskap inom rät
ten i fråga om skatterättsliga förhål
landen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

målet, dock utan att däri meddela utan all däri meddela dom eller

dom eller slutligt beslut. Utfärdas slutligt beslut. Utfärdas fullmakt,

fullmakt, skall behörigheten anses skall behörigheten anses innefatta

innefatta vad ombudet tidigare åt- vad ombudet tidigare åtgjort i räl-

gjort i rättegången. tegången.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande. Skriftlig fullmakt skall i huvudskrifl eller styrkt avskrift bifogas akten.

18 kap.
8af
1 mål där 1 kap. 3 a § första slyc-        1 mål där 1 kap. 3 § första styc
ket tillämpas gäller följande i stället     ket tillämpas gäller följande i stället
för bestämmelserna i 8 §.       för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppe
hälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaralagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i andra stycket 1 jämställs kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rältshjälpslagen.

Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Har ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits lill rättegång eller upptagits efter återvinning fär, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rättegångsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Detsamma skall gälla, om ett mål om handräckning upptagits efter återvinning.

35 kap. 13 §' Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i målet oeh del inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som full- Har tingsrätten i ett mål som fuU-följts till hovrätten tagit upp munt- följts lill hovrätten tagit upp munt-

* Senaste lydelse 1987:747. ' Senaste lydelse 1987:747.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

inom rätt tid, komma under hovräl- rätt tid, prövas av hovrätten, tens bedömande.

I2§"'
Talan mot tingsrättens dom eller Talan mot tingsrättens dom eller
beslut i mål som handlagts av en    beslut i mål som handlagts av en
lagfaren domare enligt 1 kap 3 a§   lagfaren domare enligt 1 kap. 3 rf§
första stycket får inte prövas av    första stycket får inte prövas av
hovrätten i vidare mån än som       hovrätten i vidare mån än som
framgår av 13 §, om inte hovrätten framgår av 13 §, om inte hovrätten
meddelat parten prövningslill- meddelat parten prövningstill
stånd,                                stånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon annan än en part eller en intervenient, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rältegångsförseelse eller beslut varigenom en missnöjesanmälan eUer en ansökan om återvinning eller en vade- eller besvärslalan avvisats.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § andra stycket och 13 § gälla i tillämpliga delar.

50 kap. 10§ Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden. Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelserom skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda skäl äro därtill.

Under JÖrberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf

12§ Finnes för målets beredande part I fråga om hovrättens skyldighe-eller annan böra höras, förordne ter under förberedelsen skall 42 kap. hovrätten därom på sätt den finner 8 § andra stycket tillämpas. lämpUgt.

25§"

Innan hovrättens dom eller slulli- Innan hovrättens dom eller slutli
ga beslut meddelats, må vadelalan ga beslut meddelats, får vadetalan
återkallas. återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin Vadekäranden får inte ändra sin

'"Senaste lydelse 1987:747. " Senaste lydelse 1971:218.

talan att avse annan del av underrättens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.

Part må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigareförebragts, endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet alt åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten, ef ler om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om del ej utan olägenhet kan prövas i målet.

talan att avse annan del av tingsrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

/ mål där förlikning om saken är tillåten får en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständigheter eller bevis, som inte tidigare har förebringats, endast om

/. han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten ef ler beviset vid tingsrätten eller

2. han annars haft giltig ursäkt alt inte göra det.

Framställs först i hovrätten ett yrkande om kvittning, 72r det avvisas, om det inte ulan olägenhet kan prövas i målet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

51 kap. I0§

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden. Finnes för målets beredande ytteriigare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda skäl äro därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om del behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

12§ Finnes för målets beredande part Hovrätten får bestämma att den eller annan böra höras, förordne som är anhållen eller häktad skall hovrätten därom på sätt den finner inställas till sammanträde enligt 10 lämpligt. Om inställande av till- § tredje stycket, talad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

23a§

Har tingsrätten funnit att den tiU-talade skall dömas för den åtalade gärningen och överklagas domen bara belräfiande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om

1. det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 .§ eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller

2. målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.

Beträffande fråga som avses i första stycket 1 eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har åberopats av part.

26 § Även utan yrkande skall hovräl- Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, ten undanröja tingsrättens dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1 _ 4 förekommit vid underrätten. 1 - 3, har förekommit vid tingsrätten.

2. om rätten ej varit domför;

3. om domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider förfång;

4. om domen är sä mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken dömts; eller

5. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas hava inverkat på målets utgång.

2. om domen givits mol någon, som inte har varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång,

3. om domen är så mörk eller ofullständig all det inte framgår därav, hur rätten dömt i saken eller

4. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat pä målets utgång.

Besvär över dom villa enligt första stycket 4 som grundas på en omständighet som inte tidigare har åberopats i målet skall avvisas, om klaganden inte gör sannolikt att han har varit förhindrad att åberopa omständigheten i rättegången eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Nuvarande lydelse

1 äktenskapsmål oeh mål om underhåll skall tingsrätten beslå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domJÖr med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudJÖr-handling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Föreslagen lydelse

kap.

7§

Vid huvudJÖrhandUng i äktenskapsmål och mål om underhäll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det inträffar förfallor någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och tvä nämndemän.

Om det föreUgger särskilda skäl med hänsyn till målels omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som JÖljer av första stycket. Detsamma gäller i Jråga om antalet nämndemän.

3 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs atl 3 a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a§'
Kan en tvisl mellan näringsidka- Kan en tvist mellan näringsidka
re och konsument prövas av tings- re och konsument prövas av tings
rätt och rör tvisten vara, tjänst eller         rätt och rör tvisten vara, tjänst eller
annan nyttighet som lillhandahål-    annan nyttighet som tillhandahål
lits för huvudsakligen enskilt bruk,   lits för huvudsakligen enskilt bruk,
får ett före tvistens uppkomst träf- får ett före tvistens uppkomst träf
fat avtal att tvist skall hänskjutas   fal avtal atl tvisl skall hänskjutas
till skiljemän ulan förbehåll om rätt   till skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skiljedo- för parterna atl klandra skiljedo
men göras gällande endast om 1 men göras gällande endast om 1
kap. 3 a § första stycket rättegångs-        kap. 3 rf § första stycket rättegångs
balken inte skulle vara tillämpligt balken inte skulle vara tillämpligt
vid prövning av tvisten i tingsrätt.   vid prövning av tvisten i tingsrätt.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

' Senaste lydelse 1987:752.

2 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

4 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

dels all 6 § skall ha följande lydelse,

dels att övergångsbestämmelserna lill lagen (1969:258) om ändring i nämnda lag' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna paragraf

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätlen ha den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtiU, eller

om ärendet angår

1. anordnande, upphörande eller ändring av förvaltarskap enligt 11 kap.
7, 19 eller 23 § föräldrabalken,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till fusion,

4. förvaltning av stiftelse, eller

5. tillstånd till viss förvaltningsålgärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket I fall som avses i andra stycket
skall rätten beslå av en lagfaren do- skall rätten bestå av en lagfaren do
mare och nämndemän, när ärendet mare och nämndemän, när ärendet
skall prövas enligt äktenskapsbal- skall prövas enligt äktenskapsbal
ken, lagen (1987:232) om sambors ken, lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem eller föräldra- gemensamma hem eller föräldra
balken, och annars av minst tre och balken, och annars av tre lagfarna
högsl fyra lagfarna domare. När domare. När nämndemän ingår i
nämndemän ingår i rätlen, skall 14 rätten, skall 14 kap. 17 § äkten-
kap. 17 § äktenskapsbalken till- skapsbalken tillämpas,
lämpas

Regeringen får för andra fall än som avses i andra stycket föreskriva att tjänstemän som inte är mgfarna får handlägga ärenden som är av enkel beskaffenhet och som avser

1. förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvalta
re,

2, inskrivning av förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap,

3, avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande av boutredningsman,

4, förordnande av bodelningsförrätlare,

5. förordnande av skiftesman vid arvskifte, eller

6. dödande av handlingar och inteckningar enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling, dock ej i fall som avses i 12 a § nämnda lag.

Senaste lydelse 1987:799. = Senaste Ivdelse 1988:1261.

5 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§
Vid huvudförhandling inför jury Vid huvudförhandling inför jury

skall rätten bestå av tre eller fyra skall rätten bestå av tre lagfarna do-
lagfarna domare. De till tjänstgö- mare, dock att. om det inträffar för
ring i juryn utsedda skola genom faliför någon av dem sedan huvud
rättens försorg skriftligen kallas till förhandlingen har påbörjats, rätten
förhandling. Kallelsen skall inne- är domför med två lagfarna doma-
hålla såväl uppgift å den tid, inom re. De till tjänstgöring i juryn utsed-
vilken anmälan om laga förfall bör da skall genom rättens försorg
vara till rätlen inkommen, som ock skriftligen kallas tiU förhandling,
erinran om påföljd för försummelse Kallelsen skall innehålla såväl upp-
att hörsamma kallelsen. gift om den tid, inom vilken anmä-

lan om laga förfall bör ha kommit in till rätten, som erinran om påföljd för försummelse att hörsamma kallelsen.

Visar juryman laga förfall, inkallas från samma grupp av jurymän suppleant till tjänstgöring. Finner rätlen att juryman icke styrkt laga förfall, varde jurymannen underrättad därom. Suppleanter kallas i den ordning vari de utlottats.

Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall suppleant för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom kan undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av ulevaron uppskov med målet, vare han skyldig att ersätta statsverket och parterna den kostnad, som genom försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad rätten finner skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1977:1017. 20

Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn UU målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna ledamöter utökas med en utöver det antal som anges i första och andra styckena. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

Kan huvudförhandling i fastighetsmål beräknas kräva minst fyra veckor, får antalet lagfarna ledamöter utökas med en utöver det antal som anges i första och andra styckena. Om det är påkallat med hänsyn lill målets omfattning eller annan särskild omständighet gäller detsamma om antalet nämndemän.

En av de lagfarna ledamötema skall vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne utses bland de lagfama domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara aUmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Om del sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller, om tvä tekniska ledamöter deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

4§

Hyresnämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter, om ej annat följer av tredje stycket. Av de senare ledamöterna skall den ene vara väl förtrogen med förvaltning av hyresfastighet och den andre vara väl förtrogen med bostadshyresgäsiers förhållanden eller, när ärendet rör annan lägenhet än bostadslägenhet, med näringsidkande hyresgästers förhållanden. I ärenden enligt 52 § eller 60 § första stycket I bostadsrättslagen (1971:479) skall vad som sagts nu om hyresfastighet och hyresgästers förhållanden i stället avse bostadsrättsfastighet och bo-stadsrättshavares förhållanden.

Hyresnämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter, om ej annat följer av tredje stycket. Av de senare ledamöterna skall den ene vara väl förtrogen med förvaltning av hyresfastighet eUer, när ärendet rör bostadsrätts-fastighet, med förvaltning av sådan fastighet och den andre vara väl förtrogen med bostadshyresgästers förhållanden eller, när ärende rör annan lägenhet än bostadslägenhet, med näringsidkande hyresgästers förhållanden. I ärende enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen (1971:479) skall vad som sagts nu om hyresgästers förhållanden i stället avse bostadsrättshava-res förhållanden.

Hyresnämnd får anlita expert alt biträda nämnden, om ärendets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder del.

Bestämmelserna i 2 § andra —fjärde styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om hyresnämnd.

Regeringen kan förordna att i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna om hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdelning.

Denna lag träder i kraft den I september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i ärenden där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

Nuvarande lydelse

Regeringen förordnar ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna ledamöterna förordnas en till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre år.

Föreslagen lydelse

6§

Regeringen förordnar ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna ledamöterna förordnas en till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre år. Om en ledamot avgår under tjänstgöringstiden, utses en ny ledamot för återstående tid

För annan ledamot än lagfaren ledamot förordnar regeringen en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare. Är ordföranden hindrad att tjänstgöra, inträder annan lagfaren ledamot i hans ställe.

12§ Bostadsdomstolen är domför med sju ledamöter. Den är även domför med fyra ledamöter, om ej någon av dem påkallar att målet skall prövas av sju ledamöter.

Vid prövning som inte avser själva saken är bostadsdomstolen även domför med tre lagfarna ledamöter.

13§ Sammanträder bosladsdomstolen med sju ledamöter, är tre av dem lagfarna ledamöter och fyra av dem intresseledamöler. En av de lagfarna ledamöterna är därvid ordförande.

Av inlresseledamöterna skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastighet eller, när målet rör bostadsrätlsjästighet. med förvaltning av sådan fastighet och två ledamöter väl förtrogna med bostadshyresgästers förhållanden ef ler, vid prövning av Jråga enligt 12 kap. 36 § jordabalken, med närings-idkande hyresgästers förhållanden eller, vid prövning av fråga enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen (1971:479), med boslads-rätlshavares JÖrhållanden. Rör mål hyresfastighet som tillhör enskild, skall de två förstnämnda ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av sådan Jästighet.

Av intresseledamöterna skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastigheter eller, när målet rör prövning av en fråga enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen (1971:479). av bostadsrättsfastigheter. Om målet rör en hyresfastighet som ägs av staten, en kommun, en landstingskommun, ett kommunalförbund, ett alUnän-nyttigt bostadsföretag eller ett aktiebolag, som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun, skall dessa ledamöter företrädesvis vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastigheter som tillhör andra än enskilda. Om målet rör en hyresfastighet som ägs av någon enskild.

Föreslagen lydelse

skall de företrädesvis vara väl förtrogna med förvaltning av sådana fastigheter.

Nuvarande lydelse

Rör mål annan hyresjästighet, skall des.sa ledamöter vara väl förtrogna företrädesvis tnedförvaltning av hyresfastighet som tillhör annan än enskild.

De återstående två intresseledamöterna skall vara väl förtrogna med hyresgästers eller bostadsrätts-havaresförhållanden. Om målet rör prövning av en fråga enligt 12 kap. 36 § jordabalken, skall dessa ledamöter vara väl förtrogna med näringsidkande hyresgästers JÖrhåf landen. Otn målet rör prövning av en Jråga enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen, skall de vara välJÖrtrogna med bostadsrätts-havares förhållanden. 1 andra mål skall de vara väl JÖrtrogna med bostadshyresgästers förhållanden.

14§ Sammanträder bostadsdomstolen med fyra ledamöter, är två av dem lagfarna ledamöter och två av dem intresseledamöter. En av de lagfarna ledamöterna är därvid ordförande.

Prop. 1988/89:95

En ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om det gäller en jämställd eller högre domartjänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1. för en rådman i tingsrätt: som
ledamot i en annan tingsrätt inom
samma hovrättsområde vid sådan
handläggning som kräver Jlera lag
farna domare än en,

2. för en rådman i länsrätt: som särskild ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som särskild ledamot i en hovrätt.

kap. 1§

En ordinarie domare är skyldig atl utöva en annan tjänst än sin egen bara om det gäller en jämställd eller högre domartjänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom skyldighet atl tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna dotnare deltar

1. för en rådman i tingsrätt: som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrättsområde,

2. för en rådman i länsrätt: som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som ledamot i en hovrätt.

11 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i vattenlägen (1983:291)

Härigenom föreskrivs alt 13 kap. 4§ vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.
4§
Vattendomstolen är vid hand- Vattendomstolen är, om inte an-
läggningen av mål domför med en- nat följer av denna lag, domför med
dast ordföranden i samma ulsträck- endast ordföranden vid handlägg
ning som en tingsrätt är domför ning som inte sker vid huvudför-
med en lagfaren domare, om inte handling och vid huvudförhandling i
annat följer av denna lag. fall som avses i 1 kap. 3 a § andra

och tredje styckena rättegångsbaf ken.

Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk ledamot, om frågans beskaffenhet påkallar det.

Denna lag träder i kraft den I september 1989.

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:95

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1989

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Lagrådsremiss om ändringar i rättegångsbalken m.m.

1 Inledning

År 1977 tillkallades en kommitté för översyn av reglerna för rättegången vid de allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegångsutredningen (RU). Uppdraget tog enligt de urspmngliga direktiven (dir. 1977:10) främst sikte pä rättegången vid tingsrätterna. Det utvidgades genom tilläggsdirektiv (dir. 1981:47) till andra frågor, bl.a. rörande hovrätterna och högsta domstolen. Utredningen (Ledamöter: Landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, överåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin, kuratorn John Thömgren och lantmästaren Lennart Sandberg) lämnade efter flera deibetänkanden sitt slutbetänkande Översyn av rättegångsbalken 4 Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor m.m. i juni 1987.

Inom utredningen har i stort sett rätt enighet om förslagen i slutbetän-kandel, men reservationer förekommer. En av reservationerna — som gäller frågan om s. k. dispensprövning i hovrätt — har starkt stöd bland utredningens sakkunniga och experter.'

Jag avser nu att la upp huvudparten av de frågor som behandlas i slulbetänkandet. Frågan om dispensprövning förtjänar däremot, som jag strax återkommer till, ytterligare överväganden och fär tas upp i ett senare sammanhang. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels RU:s sammanfattning av sitt betänkande som bilaga I, dels RU:s lagförslag som bilaga 2 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 87 — 2935).

Jag avser att i della sammanhang även la upp en skrivelse från bostads-domstolen med förslag till ändrade sammansätlningsregler för domstolen. Skrivelsen har remitterats till domstolsverket, Sveriges Advokatsamfund,

' Utredningsmajoriteten bestod av tre ledamöter, däribland ordföranden. En sak
kunnig instämde med majoriteten. Mot utredningens ställningstagande reserverade
sig tre ledamöter, fyra sakkunniga (varav en delvis) och tre experter. 29

Småföretagens riksorganisation, Sveriges Bostadsrättsföreningars Central- Prop. 1988/89:95 organisation och Sveriges köpmannaförbund. Till protokollet bör fogas bostadsdomstolens skrivelse som bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Dnr 88-3314).

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna Utgångspunkter

Förfarandet i de allmänna domstolarna regleras i första hand av rättegångsbalken (RB). Den trädde i kraft år 1948 och innebar då en radikal nyordning. Utmärkande för förfarandet enligt RB är principerna om munl-lighet, omedelbarhet oeh koncentration. Dessa principer innebär bl. a. atl ett mål skall avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där bevisningen läggs fram och parternas argumentering äger rum omedelbart inför domstolen. Detta skall skapa goda förutsättningar för den fria bevisprövning som förutsätts i RB och därmed för materiellt riktiga avgöranden.

Utgångspunkten för RU:s reformarbete har varit att de grundläggande principerna i RB skall behällas. En huvuduppgift för utredningen har emellertid varit att överväga om man kan jämka något på principerna med hänsyn lill de krav som processekonomi, praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer.

Den 1 januari 1988 reformerades lingsrällsförfarandel på grundval av RU:s förslag i eU delbetänkande från år 1982 (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278, SFS 1987:747). Den gemensamma nämnaren för de ändringar som då gjordes var all man i högre grad än tidigare skulle kunna anpassa rättegångarna till vad det enskilda målet kräver. Avsikten var alt verksamheten vid framför allt tingsrätterna skulle kunna bedrivas mer effektivi än tidigare. Även hovrätterna berördes delvis av förslagen.

De förslag som jag nu skall lägga fram grundar sig, som jag nyss nämnde, huvudsakligen pä RU:s slutbetänkande från år 1987. När det gäller hovrättsprocessen syftar förslagen till all skapa ytterligare förutsättningar för en ändamålsenlig handläggning av tvistemål och brottmål.

Redan här vill jag nämna något ytterligare om en fråga som utredningen
har fast stor vikt vid när det gäller hovrättsprocessen, nämligen frågan om
s.k. prövningstillstånd i hovrätt. För närvarande gäller beträffande vissa
tvistemål — s.k. småmål — atl de inte tas upp till fullständig prövning i
hovrätt annat än om hovrätten lämnat tillstånd tiU det. Utredningens
majoritet har föreslagit att dessa regler om prövningstillstånd avskaffas. I
en reservation till betänkandet föreslås däremot atl reglerna om prövnings
tillstånd i småmål behålls och vidare atl kravet på prövningstillstånd i
hovrätt utvidgas till vissa andra tvistemål och lill vissa lindrigare brottmål.
Enligt min mening ligger förslaget i reservationen väl i linje med önske
målet om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till vad det
enskilda målet kräver och med strävandena all koncentrera hovrätternas
resurser till de mera komplicerade fallen. Emellertid bör frågan om dis
pensprövning belysas ytterligare såväl från rättssäkerhetssynpunkt som 30

från rent lagleknisk utgångspunkt. Jag avser därför att inom kort låta Prop. 1988/89:95 remittera en departementspromemoria med förslag lill utvidgning av systemet med prövningstillstånd på grundval av förslaget i reservationen. Jag tar således inte upp frågan om prövningstillstånd i hovrätt i detta ärende.

Jag kommer i del följande att — förutom frågor om rättegängen i hovrätt — också in på frågorna om undanröjande och återförvisning, där mina förslag syftar till att minska den för parterna besvärande risken för upprepade rättegångar som följer av de nuvarande reglerna. Vidare tar jag upp förslag till ändrade sammansättningsregler i såväl hovrätt som tingsrätt. Dessa förslag utgår från intresset av en med bibehållen rättssäkerhet ändamålsenlig hushållning med domstolsväsendets resurser.

2.2 Hovrättsförfarandet

2.2.1 Gällande ordning i huvuddrag

Tingsrätternas domar kan utom i vissa undantagsfall överklagas till hovrätt genom s. k. vad. De flesta beslut av tingsrätt kan överklagas lill hovrätt genom besvär.

De överklagade målen fördelas i hovrätterna på tre olika kategorier: tvistemål, brottmål och övriga mål, som brukar kallas besvärsmål.

Tvistemål och brottmål är de mål som överklagats genom vad i tvistemål och brottmål, ofta gemensamt betecknade vademål. De flesta andra mål hänförs lill kategorin besvärsmål. Den senare målgruppen består av mål av vitt skilda slag. Dit hänförs i första hand frågor som överklagats genom besvär i brottmål och i tvistemål, l.ex. tingsrättens beslut i olika frågor under pågående rättegång. Till kategorin besvärsmål förs också t. ex. överklaganden i domstolsärenden, såsom adoptionsärenden, namnärenden och boupptecknings- och arvsskatteärenden, besvär över beslut av inskrivningsmyndighet, besvär över beslut av länsskallemyndighel i gåvo-skatleärenden samt besvär över kronofogdemyndighets beslut i utsök-ningsmål och lönegaranliärenden.

Det finns stora skillnader när det gäller handläggningen av å ena sidan tvistemål och brottmål och å andra sidan besvärsmål. I fråga om tvistemål och brottmål lämnar RB:s regler ett ganska stort utrymme för principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration också i hovrätten. I tvistemål och brottmål gäller sålunda som huvudregel atl hovrätten skall grunda sill avgörande på vad som förekommit vid en muntlig förhandling. Möjligheterna att avgöra målen efter enbart skriftlig handläggning har dock ökat genom olika reformer efter RB:s införande.

Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration gäller där
emot inte i besvärsprocessen. Den processen är nästan alltid skriftlig, dvs.
målen avgörs på handlingarna. Huvudförhandling förekommer aldrig men
det finns en möjlighet för hovrätten alt hålla förhör med parter och andra.
Även i övrigt är förfarandet i besvärsmål enklare än i andra mål. Sålunda
kan målen i större utsträckning än andra mål avgöras utan alt motparten 31

bereds tillfälle alt yttra sig. Det gäller i första hand när hovrätten inte Prop. 1988/89:95 ändrar det överklagade avgörandet.

De nuvarande reglema innebär beträffande samtliga målkategorier att hovrätten gör en fullständig överprövning av tingsrättens avgörande i den mån det föranleds av överklagandet. I hovrätten kan i viss utsträckning också åberopas nytt material.

Reglerna om hovrätts sammansättning innebär att hovrätten normalt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats frän tingsrätt skall dock minst fyra lagfama domare delta i hovrätten, om tre eller flera lagfarna domare deltagit i tingsrättens avgörande. I familjemäl och brottmål gäller i stället atl hovrätten är domför med tre lagfarna domare oeh två nämndemän. Vid avgörande av familjemål och brottmål på handlingarna och vid avgörande av bötesmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare.

2.2.2 Utgångspunkter för en reform

En självklar utgångspunkt för det reformarbete som under senare år har bedrivits i fräga om förfarandet vid de allmänna domstolarna har varit atl systemet med tre domstolsinstanser — alltså tingsrätterna, hovrätterna och högsta domstolen — skall behållas. Men den omständigheten atl det finns tre domstolsinstanser innebär självfaUet inte att de tre instanserna har samma funktioner.

Principen är sedan gammall den alt tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i tingsrätterna. Redan där skall parterna erbjudas en fullständig och kvalificerad prövning. Bl. a. genom sin geografiska spridning har tingsrätterna de bästa förutsättningarna alt tillhandahålla en sådan prövning till en rimlig kostnad.

- Hur väl man än anordnar förfarandet vid tingsrätterna finns det naturligtvis mål som av någon anledning blir felaktigt avgjorda. Hovrätternas huvuduppgift är att rätta till sådana felaktiga avgöranden.

För högsta domstolens del, slutligen, står prejudikatbildningen i centrum. Högsta domstolens huvuduppgift är alt meddela avgöranden som kan tjäna till ledning för rättstillämpningen. Högsta domstolen sysslar därför inte annat än i mycket begränsad utsträckning med att korrigera felaktiga domstolsavgöranden.

Syftet med en översyn av hovrätlsförfarandel bör vara att se till att resurserna koncentreras på de frågor som är väsentliga med hänsyn till syftet med hovrätternas verksamhet. Det är alltså viktigt att hovrätterna kan ägna huvuddelen av sin verksamhet åt att granska och överpröva mål som kan vara felaktigt avgjorda i tingsrätterna, framstår som svårbedömda eller som i andra hänseenden är kvalificerade. Detta förutsätter i sin tur att förfarandereglerna är ändamålsenliga.

På senare lid har förhållandena i hovrätterna blivit föremål för kritik. Kritiken, som ofta har kommit frän domarhåll, har i stort sett gått ut på atl hovrätterna på grund av ökad arbetsbörda har svårt att fullgöra sina uppgifter. I många fall har kritiken också avsett förfarandereglerna i rättegångsbalken. De nuvarande reglerna, enligt vilka målet oftast måste gås igenom fullständigt vid en huvudförhandling, sägs skapa en alltför om-

ständlig ordning i många fall där allt talar för att tingsrättens dom inte skall ändras. Man pekar på att hovrättsförfarandet i dessa fall bara blir en onödig upprepning av tingsrättsprocessen. Vidare sägs att omhörandet av vittnen ofta inte tillför målet något som påverkar utgången och att ändringsfrekvensen är låg. Med andra ord anser man att hovrättsprocessen mänga gånger blir ett slags sämre repris av rättegången i tingsrätten, en dubbelprövning som inte medför en förbättring av kvaliteten i avgörandet. Det framgår av remissbehandlingen av utredningens betänkande att den här kritiken är värd atl beakta. Granskningen av de viktiga och komplicerade målen kan äventyras om alltför mycket av resursema binds upp av mindre betydelsefulla eller självklara frågor. Det gäller i denna situation att se till att förfarandereglerna inte lägger hinder i vägen för en omdisponering av resurserna. Jag är i de flesta hänseenden beredd att godta de förslag till lösningar som utredningen har lagt fram och som vunnit ett brett stöd vid remissbehandlingen. Till frågan om en utvidgning av systemet med s.k, dispensprövning i hovrätterna får jag — som jag nyss nämnde — anledning att äterkomma i ett senare sammanhang.

Prop. 1988/89:95

skadestånd motsvarande bilens värde. En sådan ändring av talan är tillä- Prop. 1988/89:95 len när som helst under rättegången, inte bara i tingsrätten utan också i högre rätt.

Ett annal undantag från förbudet att ändra talan återfinns i 13 kap. 3 § första stycket 2 RB. Där föreskrivs att käranden under vissa förhållanden får yrka fastställelse rörande ell prejudieiellt rättsförhållande som har nära anknytning lill den ursprungliga talan. En sådan taleändring är däremot inte tillåten i högre rätt.

I 13 kap. 3 § första stycket 3 RB finns slutligen en regel om två andra typer av nya yrkanden som kan få framställas i tingsrätt men inte i högre rätt. Enligt denna regel kan käranden i vissa fall få kräva ränta eller annan tiUäggsförpliklelse, som följer av huvudförpliktelsen, trots att han inte yrkat del när processen inleddes. Han kan också få framställa andra nya yrkanden, om de stöder sig på väsentligen samma gmnd som det yrkande som han framställde när processen inleddes. Ell exempel på tillämpning av den sistnämnda regeln är att en talan om att få ut flera periodiska prestationer som har förfallit behöver utvidgas och omfatta också senare förfallna. Om ett nytt yrkande enligt paragrafen framställs sedan målet företagits till avgörande, får yrkandet avvisas om del inte utan olägenhet kan prövas i målet.

RU har föreslagit atl sädana nya yrkanden som avses i 13 kap. 3 § första stycket 3 RB skall få framställas också i högre rätt, om det kan ske utan olägenhet. Skälen för förslaget är processekonomiska. Vad gäller mål om betalningsskyldighet för exempelvis hyra, telefon, elektricitet eller andra successivt uppkommande skulder skall borgenären enligt RU:s förslag kunna utvidga sitt yrkande i hovrätten till att avse även belopp som förfallit lill betalning efter tingsrättens avgörande så länge yrkandet stöder sig på väsentligen samma gmnd som det urspmngliga yrkandet. T. o. m. för den betalningsskyldige — gäldenären — skulle det enligt RU ibland vara en fördel om det nya yrkandet kunde prövas ulan vidare omgång. Härigenom skulle han slippa risken atl behöva svara i en ny process.

Det finns enligt min mening tungt vägande skäl som kan anföras mot RU:s förslag. En grundläggande tanke bakom ell syslem med två instanser är att varje fråga som skall prövas i andra instans först skall ha behandlats i första instans. Undantag härifrån innebär att parterna förlorar sin räll att få frågorna bedömda av två instanser. Dessutom blir följden atl den andra instansen får ta ställning till frågor som inte är så väl förberedda som annars. En rätt att framställa nya yrkanden som stöder sig på väsentligen samma grund som de gamla innebär ett betydelsefullt avsteg från instans-ordningsprincipen och kan innebära atl hovrättsprocessen kompliceras pä ett olyckligt sätt.

Ett annat skäl mot RU:s förslag är hänsynen till hovrättemas arbetsbör
da. En bidragande orsak till alt disposiliva tvistemål tar så lång tid att
avgöra i hovrätterna är de många förberedande frågor som hovrätten har
all ta ställning till under handläggningen av målen. I åtskilliga mål upp
kommer nämligen frågan ifall omständigheter eller bevis, som inte före
bragts i tingsrätten, skall tillåtas. Handläggningen av dessa frågor är lids-
krävande. Det kan antas alt ett genomförande av RU:s förslag skulle 34

ytterligare komplicera den förberedande handläggningen av tvistemål i Prop. 1988/89:95 hovrätterna och därigenom förlänga väntetiderna för parterna.

Ell tredje skäl mot RU:s förslag är — som ett par remissinstanser påpekat — att behovet av den föreslagna ändringen synes vara ringa.

De skäl mot RU:s förslag som jag nu har redovisat gör atl jag förordar all förslaget inte genomförs.

Brottmål

Gränserna för domstolsprövningen i brottmål bestäms i första hand av regeln i 30 kap. 3 § RB. Enligt den bestämmelsen får domen inte avse annan gärning än den för vilken det har förts ansvarstalan i målet. Vidare stadgas att rätlen inte är bunden av åklagarens yrkande beträffande gärningens rubricering och tillämpligt lagrum. Av regeln anses också följa atl påföljdsvalel och slraffmätningen inte är beroende av yrkanden frän parternas sida.

1 hovrätten skall den som överklagar i sin vadeinlaga ange i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som han yrkar (51 kap. 4§ RB). Efter vadetidens utgång får han inte ändra sin vadetalan till att avse annan gärning än den som avses i vadeinlagan.

Reglerna om gränserna för domstolsprövningen i brottmål innebär atl det oavsett parts yrkande eller medgivande alltid skall ske en överprövning beträffande såväl skuldfrågan som påföljdsfrägan. Om en tilltalad överklagar tingsrättens dom med yrkande omstrafFlindring, har hovrätten i princip att pröva även skuldfrågan. Och om en åklagare yrkar straffskärpning i hovrätten, kan hovrätten ändå — trots att den tilltalade inte har överklagat — sänka straffet eller hänföra gärningen till ett mindre allvarligt brott eller till och med frikänna den tilltalade från ansvar.

I viss utsträckning begränsas emellertid hovrättens prövning i praktiken av parternas yrkanden. I allmänhet kan sålunda hovrättens prövning av skuldfrågan göras ganska enkel när vadekäranden överklagar endast i påföljdsfrägan. Hur omfattande prövningen skall vara i del enskilda fallet kan dock många gånger framstå som tveksamt. Ett ställningstagande till frågan om gränserna för hovrättens prövningsskyldighel blir särskilt problemfyllt när den tilltalade vid huvudförhandlingen i hovrätten gör invändningar mot tingsrättens bedömning av skuldfrågan trots att han tidigare i hovrätten riktat sin kritik endast mot tingsrättens bedömning av påföljdsfrågan eller en fråga angående särskild rättsverkan. Som reglerna är nu tvingas hovrätten många gånger att föranstalta om en relativt fullständig bevisupptagning i den situationen.

Det hittills sagda gäUer även det fallet att en och samma gärning innefattar flera brott. Har sålunda den tilltalade på grund av en oeh samma gärning fällts för flera brott och överklagar han endast beträffande påföljdsfrågan, har hovrätten viss skyldighet att självmant pröva om han har begått brotten. Har han överklagat beträffande endast ett av brotten, har hovrätten samma skyldighet alt pröva ansvarsfrågan beträffande övriga broU(jfrNJA 1963s. 39).

Om emellertid åtalet avser flera gärningar, är det i princip endast den 35

gärning som avses i vadeinlagan som kan bli föremål för hovrättens prov- Prop. 1988/89:95 ning. Del följer av grunderna för 30 kap. 3 § och 51 kap. 24 § RB.

Vad som kan komplicera tillämpningen av de nu berörda bestämmelserna är alt tingsrätten för det mesta fastställt en gemensam påföljd för de åtalade gärningarna. Beträffande omfattningen av hovrättens prövning har man i sådant fall enligt Welamson (Rättegång VI, andra upplagan 1978, s. 72) att skilja mellan två olika situationer. Om vadetalan innehåller ett ovillkorligt yrkande angående mildring eller skärpning av den gemensamma påföljden, skall både skuldfrågan och påföljdsfrägan omprövas beträffande samtliga gärningar. Om vadetalan uttryckligen riktar sig endast mol den straffrättsliga bedömningen av en viss gärning — eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda yrkande — skaU enligt Welamson skuldfrågan prövas endast beträffande denna gärning men påföljdsfrägan prövas beträffande samtliga gärningar (se NJA 1962 s. 328 och 1981 s. 1169; jfr även NJA 1983 s. 517).

Liksom RU anser jag det angeläget med ett klarläggande av hur ingående hovrättens prövning av skuldfrågan skall vara när den tilltalade inte riktat sitt överklagande mot skuldfrågan utan endast begärt att tingsrättens dom skall ändras beträffande påföljden eller särskild rättsverkan. Den nuvarande osäkerheten om rättsläget på denna punkt är till nackdel för domstolsar-betel. Överprövningen blir ibland mer ingående än nödvändigt och detta utgör ell slöseri med hovrättens resurser. En regel varigenom rällstillämp)-ningen görs enhetlig torde i inte obetydlig grad kunna göra hovrättens arbete och prövning effektivare. För åklagare, tilltalade och försvarare innebär det mänga gånger ett problem alt inte kunna fömtse hur omfattande hovrättsprövningen kommer att bli. Genom att ge föreskrifter om hur omfattande överprövningen skall vara kan man undvika att den tilltalade drabbas av rättsförluster eller kommer att känna sig oriktigt behandlad av domstolen.

Att olägenheterna av det nuvarande osäkra rättsläget främst gäUer de fall där överklagandet riktar sig mot påföljdsfrägan och inte de fall där det riktar sig mot skuldfrågan beror pä att påföljdsfrägan ofta utan större olägenhet kan bli föremål för en omfattande officialprövning medan motsatsen gäller viktiga delar av skuldfrågan. En ny regel bör därför gä ut på att inskränka hovrättens prövningsskyldighet beträffande skuldfrågan i de fall där överklagandet av tingsrättens dom endast avser andra delar av domen.

När man utformar en sådan regel måste man se till att hovrättens prövningsskyldighet inte inskränks i vidare män än som är motiverat av intresset alt undvika onödig bevisupptagning. I begreppet skuldfrågan inryms flera frågor vilka förhållandevis sällan är beroende av bevisning. Hit hör i första hand frågor om gärningens straffbarhet och brottets rättsliga beteckning, uteslutning av påföljd på grund av bristande straffmyndighet och bortfallande av påföljd på grund av preskription. Om en sådan fråga kommer upp under en rättegång trots att den inte omfattas av överklagandet, bör nuvarande ordning i fråga om hovrättens prövningsskyldighet bestå.

När det gäller vissa andra frågor som inryms i begreppet skuldfrågan är 36

del inte lika ovanligt att del krävs bevisupptagning. Del kan exempelvis Prop. 1988/89:95

röra sig om effekten av brottet, det subjektiva rekvisitet eller frågor om

nödvärn eller annan nödhandling. Emellertid är bevisupptagning i sådana

frågor mycket ofta av betydelse även för bedömningen av påföljdsfrågan.

Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att inskränka

hovrättens skyldighet att pröva sådana frågor i de fall de kommer upp

under en rättegång som rör påföljdsfrågan.

På grund av det anförda bör, som RU har föreslagit, en regel om inskränkning i hovrättens skyldighet atl pröva en inte överklagad skuldfråga inskränkas till att avse den del av skuldfrågan som innefattar prövningen av frågan huruvida den tilltalade har begått gärningen eller inte. En prövning av denna del av skuldfrågan kräver nämligen typiskt sett en överprövning av den vid tingsrätten upptagna bevisningen, och en sådan överprövning bör — för att bli effektiv — helst initieras av part. Samtidigt är det i allmänhet fråga om bevisning som saknar betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan.

Jag vill nämna att det fallet att tingsrätten funnit atl den tilltalade inte har begått gärningen inte behöver regleras, eftersom det i sådant fall är uppenbart att åklagarens eller målsägandens överklagande omfattar såväl skuldfrågan som påföljdsfrägan, däri inbegripet även frågan om särskild rättsverkan.

Det skulle emellertid föra för långt att införa en ordning enligt vilken hovrätten aldrig skulle kunna pröva frågan om den tilltalade begått gärningen när överklagandet inte omfattar denna fråga. Del skulle bl.a. tvinga hovrätten att utmäta en påföljd även i de fall hovrätten anser det uppenbart att den tilltalade är oskyldig. Man måste därför ge utrymme för en viss begränsad prövning av skuldfrågan även i dessa fall. En lämplig avvägning kan, som RU föreslagit, vara att man till förebild lar reglerna om beviljande av s. k. extraordinär dispens i högsta domstolen (se 54 kap. 10 § första stycket 2 RB).

RU:s förslag innebär sålunda att hovrättens officialprövningsskyldighet inskränks till en kontroll motsvarande den som högsta domstolen skall göra vid dispensprövning i ett överklagat mål. RU föreslår atl det i RB:s kapitel om vad i brottmål införs en bestämmelse av innehåll atl hovrätten självmant skall pröva frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen endast om det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning eller kunna medföra undanröjande av tingsrättens dom på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Remissinstanserna är över lag positiva till förslaget. Hovrätten för Väst
ra Sverige ifrågasätter om det från rättssäkerhetssynpunkt är tillfredsstäl
lande alt paragrafen omfattar fallet att den tilltalade mol sitt nekande fällts
till ansvar och dömts lill en icke frihetsberövande påföljd, men åklagaren
överklagar med yrkande om fängelse. Göteborgs tingsrätt anser att hovrät
ten, när det under handläggningen av t. ex. den överklagade påföljdsfrägan
framkommer någon omständighet som uppenbart kan föranleda ändrad
bedömning i skuldfrågan, av rättssäkerhetsskäl bör få möjlighet att själv
mant pröva även skuldfrågan. 37

För egen del anser jag att den föreslagna regleringen innebär en lämplig Prop. 1988/89:95 avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Mot bakgrund av att det är parterna som bestämmer huruvida och i förekommande fall i vilka delar som det överklagade avgörandet över huvud taget skall bli föremål för överprövning, anser jag inte all det bör möta några betänkligheter att den föreslagna regeln får omfatta även det fall som hovrätten för Västra Sverige har tagit upp. Den tilltalade har ju möjlighet all anslut-ningsvädja sedan åklagaren överklagat. När det gäller det av Göteborgs tingsrätt nämnda fallet vill jag påpeka all det i allmänhet torde föreligga grund för resning, om det kommer fram omständigheter som uppenbart bör föranleda ändrad bedömning i skuldfrågan. Jag förordar således en regel med det innehåll som RU har föreslagit.

RU har inte föreslagit någon särskild regel för flergärningsfallen utan ansett all omfattningen av hovrättens prövningsskyldighet i sådana fall bör bedömas med utgångspunkt från en regel angående engärningsfallen. Denna lösning har under remissbehandlingen kritiserats av hovrätten för Västra Sverige, som ansett att det med hänsyn till att en dom ofta nog omfattar flera brott förefaller egendomligt att utforma paragrafen så att den enligt ordalydelsen bara avser engärningsbrottslighet. Jag kan inte instämma i denna kritik. I paragrafen föreskrivs hur hovrätten skall förfara när tingsrätten funnit all den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Regeln är givetvis tillämplig även när del i en rättegång prövas frågor om ansvar för flera gärningar. Det behövs inga särskilda regler för dessa faU.

En särskild fråga är huruvida regeln om hovrättens prövningsskyldighet skall la själva överklagandet till utgångspunkt eller om även sädana yrkanden som framställs senare och kanske först vid huvudförhandlingen i hovrätten skall beaktas. Säkert skulle det komma att uppslå processekonomiskt och processtekniskt olyckliga situationer, om man av hovrätten kräver en fullständig bevisupptagning rörande frågan om den tilltalade har begått gärningen även när denna fråga inte har omfattats av själva överklagandet ulan förts på tal först på ett sent stadium i handläggningen. Konsekvenserna skulle ofta bli alt huvudförhandlingar måste ställas in.

Enligt min mening finns det inte skäl att sträcka överprövningen så långt. I stället måste principen, liksom hittills, vara att själva överklagandet, till vilket får räknas komplettering enligt 51 kap. 7 § första stycket RB, bildar utgångspunkt för vilka frågor som skall prövas av hovrätten (jfr Welamson, Rättegång VI, andra upplagan 1978, s. 73). Därutöver har hovrätten i de nu berörda fallen givetvis en överprövningsskyidighel i de situationer där del enligt vad som förut sagts skall ske en officialprövning, dvs. en skyldighet att pröva samtliga påföljdsfrågor m.m. saml ur vissa synvinklar även frågan om den tilltalade har begått gärningen. Reglerna i den föreslagna 51 kap. 23 a § bljr således bestämmande.för hovrättens prövning även i de nu aktuella fallen. Bevisfrägor rörande.sådana gärningar som inte omfattas av överklagandet kommer med denna ordning all överprövas endast i rena undantagsfall.

Jag föreslår alltså att RB:s regler om vad i brottmål (51 kap.) kompletteras med en ny paragraf 23 a §, i enlighet med det sagda.

2.2.4 Underlaget för hovrättens prövning

Mitt förslag: I RB markeras tydligare än nu all hovrätten har att la självständig ställning till frågan ifall muntlig bevisning, som tagits upp i tingsrätten, skall tas upp på nytt i hovrätten. Partemas möjligheter att i tvistemål införa nytt processmaterial i hovrätten inskränks tiU de fall där parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för atl inte åberopa detta redan i tingsrätten.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Utredningen har dock föreslagit en annan konstruktion av regeln om parternas rätt att införa nytt processmaterial i hovrätten.

Remissinstanserna: Förslaget om hovrättens ställningstagande lill frågan om vilken muntlig bevisning som skall tas upp på nytt i hovrätten tillstyrks av det stora flertalet remissinstanser. Förslaget om att inskränka möjligheterna att införa nytt processmalerial i hovrätten har fått ett mera blandat mottagande. De flesta tillstyrker en inskränkning, men många förespråkar en annan konstruktion av regeln.

Skälen för mitt förslag:

Allmänt

Med underlaget för hovrättens prövning menar jag allt del som hovrättens avgörande skall vila på. Viktiga beståndsdelar är därvid de omständigheter och de bevis som parterna åberopar till stöd för sin talan. På grundval av della material avgör hovrätten målet. 1 hovrättens funktion som överprövningsinstans ligger att prövningen i första hand skall koncentreras till de frågor och det material som tingsrätten bedömt. Jag skaU nu ta upp två förslag från RU som syftar lill alt förbättra möjligheterna atl åstadkomma en sådan ordning.

bevismaterialet oftast är mera tillförlitligt i tingsrätten än i hovrätten. Prop. 1988/89:95 Redan tidsfaktorn har denna effekt. Vittnen och andra förhörspersoner kommer i allmänhet ihåg den händelse de hörs om sämre allt eftersom tiden går. Ju längre tid som förflyter mellan förhöret i tingsrätten oeh förhandlingen i hovrätten, desto sämre blir typiskt sett beviset. Dessutom kan de hörda personerna påverkas såväl av vad de upplevt vid huvudförhandlingen i tingsrätten som av vad de eventuellt har läst i tingsrättens dom.

Med hänsyn till del sagda bör man eftersträva att muntlig bevisning inte tas upp på nytt i hovrätten om det inte finns ett verkligt behov av det. Ny bevisupptagning kan exempelvis behövas om nytt processmaterial förebringas i hovrätten, om det anses nödvändigt att ställa kompletterande frågor eller om ett omhörande är av betydelse för tilltrosbedömningen.

Den bestämmelse som reglerar frågan om när muntlig bevisning skall tas upp pä nytt av hovrätten är 35 kap. 13 § RB. Enligt bestämmelsen krävs förnyad bevisupptagning endast om hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen eller om en part yrkar del och hovrätten inte finner att det skulle sakna betydelse.

Enligt vad RU har funnit har bestämmelsens tillämpning många gånger utfallit så att parternas yrkanden helt bestämmer frågan om omhörande. Hovrätten gör alltså enligt RU ofta ingen egen prövning av betydelsen av beviset. Målet sätts ut och vittnen och andra kallas i enlighet med parternas yrkanden i bevisuppgifterna, ibland t.o.m. utan att ens referenten i målet har tagit ställning till frågan om och hur bevisningen bör förebringas.

Detta är inte lillfredsställande. Hovrätten bör i varje mål i god tid före huvudförhandlingen ta ställning till frågan om omförhör skall äga mm eller om bevisningen kan förebringas på annat sätt. Motsvarande ordning bör gälla när det förekommit syn vid tingsrätten.

RU har ansett att det krävs en lagändring för att få till stånd en ändring av detta slag. Jag delar RU:s uppfattning, som vunnit stöd vid remissbehandlingen, och förordar därför all 35 kap. 13 § andra stycket RB ändras så att de bevis som bestämmelsen avser behöver tas upp på nytt endast om hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen. Den uttryckliga regeln om partsinflyiande på frågan tas alltså bort ur paragrafen. En sådan åtgärd markerar att det är hovrätten som ensam har att fatta det slutliga avgörandet i frågan om nytt förhör skall äga mm.

Jag vill understryka att avsikten inte är att ta bort allt partsinflytande i frågan. Parternas uppfattning skall givetvis beaktas vid den prövning som hovrätten har att göra.

Nya omständigheter och bevis i tvistemål

Jag har tidigare understrukit att rättegångens tyngdpunkt bör ligga i tings
rätten och all del i hovrättens funktion som överprövningsinstans ligger
att hovrätten så långt som möjligt bör ha samma underlag för sin prövning
som tingsrätten hade. Det är alltså viktigt att parterna förmås atl åberopa
allt relevant processmaterial i tingsrätten. Ett sätt att åstadkomma det är 40

atl inskränka rätten att åberopa nya omständigheter och nya bevis i hov- Prop. 1988/89:95 rätten. Å andra sidan innebär sädana inskränkningar ökad risk för att hovrättens avgöranden blir materiellt oriktiga.

Enligt RB gäller för brottmål att parterna har rätt att åberopa nya omständigheter i hovrätten, så länge de håller sig inom ramen för den gärning som målet gäller. Det är också tillåtet att i brottmål åberopa nya bevis, i den mån bevisningen inte bör avvisas med stöd av 35 kap. 7 § RB. Jag förordar inte några ändringar i dessa hänseenden.

Bestämmelser om parternas rätt att i tvistemål åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten finns i 50 kap. 25 § tredje stycket RB. Frågan reglerades i RB:s urspmngliga lydelse så att nya åberopanden inte tilläts, om underlåtenheten att redan i underrätten göra de ifrågavarande åberopandena kunde antas föranledd av ett otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Man eftersträvade med denna reglering att en part visserligen skulle ha möjlighet att i rimlig utsträckning åberopa nytt material i hovrätten men att denna rätt skulle utnyttjas endast i undanlagsfall. Den åsyftade effekten uppnåddes emeUertid inte. Domstolarna tycks ha dragit sig för att stämpla en parts förfarande som otillbörligt eller grovt värdslöst, och inte heller parterna synes ha velat åberopa bestämmelsen i nämnvärd omfattning. Att nya rältsfakta eller ny bevisning kom upp först i hovrätten blev följaktligen vanligt.

Bestämmelserna fick sin nuvarande lydelse år 1971 (prop. 1971:45, JuU 7, rskr. 163). Enligt 50 kap. 25 § tredje stycket RB får ett åberopande av en omständighet eller ett bevis först i hovrätten numera ske endast om parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlätenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller om del av annan särskild anledning bör tillåtas alt omständigheten eller beviset åberopas.

Det förslag som i lagstiftningsärendet förelades lagrådet innebar en mer långtgående inskränkning av möjligheterna till nya åberopanden i hovrätt. Sålunda föreslogs att part inte skulle fä åberopa nya omständigheter eller bevis i hovrätten, om han inte gjorde sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten eller han eljest haft giUig ursäkt atl inte göra det. Enligt detta förslag skulle man alltså bortse frän betydelsen för målets utgång av den nya omständigheten eller det nya beviset och bara la ställning till om parten haft giltig ursäkt för att han inte gjorde åberopandet redan vid tingsrätten. Föredragande departementschefen påpekade härvid att redan möjligheten att bestämmelsema kunde komma att tillämpas innebar en allvarlig tankeställare för parterna. Bestämmelser av denna innebörd kunde därför väntas fä viss betydelse vid underrättens processledning när det gäUer att för partema framhålla vikten av att alla relevanta omständigheter och bevis åberopas i underrätten. Mot bakgmnd av att bestämmelsema kunde antas bli tillämpade med försiktighet borde enligt departementschefen de betänkligheter som under remissbehandlingen hade förts fram mol den föreslagna ordningen inte föranleda att kommitténs förslag frångicks (prop. 1971:45 s. 99).

Departementschefen uttalade vidare att han ansåg att möjligheten att
åberopa nya omständigheter och bevis i allmänhet borde vara mindre i
högsta domstolen än i hovrätt. Detta hindrade emellertid inte atl den nu 41

aktuella bestämmelsen gavs samma lydelse som motsvarande bestämmelse Prop. 1988/89:95 för rättegången i högsta domstolen. En sådan utformning av lagtexten motiverades också av att nyansskillnaden var liten. Del borde därför också i hovrätt krävas att parten gjorde sannolikt atl han inte hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller att han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det. En annan sak var att hovrätten till skillnad frän högsta domstolen vid bedömningen av om en giltig ursäkt förelåg hade alt la hänsyn till att partema endast i en instans haft möjlighet att åberopa omständigheten eller beviset. Detta borde enligt departementschefen leda till att vad som i hovrättsprocessen skulle anses vara giltig ursäkt fick ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i högsta domstolen (a. prop. s. 99).

Departementschefen påpekade slutligen att någon begränsning av rätten att göra nya åberopanden i hovrätt i allmänhet inte borde förekomma i indispositiva mål. I dessa mål hade nämligen det allmännas intresse av materiellt rikliga avgöranden medfört att rätten fält fria händer att införskaffa den bevisning som kunde anses nödvändig, även om den inte hade åberopats av part. Om en ny omständighet eller ett nytt bevis som var av betydelse för utgången i målet kom fram först i hovrätten, var hovrätten därför skyldig att beakta del nya materialet (a. prop. s. 100).

Paragrafen fick sin gällande lydelse på förslag av lagrådet. Lagrådet anförde bl. a. (prop. 1971:45 s. 133 f):

Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas alt, såsom departementschefen anfört, part — oberoende av om han haft giltig ursäkt — skall äga rätt att i indisposiliva tvistemål åberopa nya omständigheter och nya bevis. Vad gäller dispositiva tvistemål kan, såsom jämväl antytts i remissprotokollet, fall förekomma då det med hänsyn till rättsläget och önskemålet om en materiellt tillfredsställande utgång får anses orimligt att ny utredning avvisas. För all i dylikt fall medge införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt behöva ges en vidare tolkning än orden tillåter; det kan lill och med sägas att det blir svårare att medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen är. I många fall, t. ex. när part först i hovrätt anlitar juridiskt biträde, måste det bliva vanskligt alt bedöma i vad mån parts bristfäUiga sätt att föra processen är ursäktligt eller icke.

Det synes även böra beaktas att om en parts möjlighet i ifrågavarande hänseende kringskäres aUt för mycket i hovrätt, detta kan föranleda att parten i underrätten för att vara på den säkra sidan inför processmalerial som senare visar sig onyttigt.

Även med beaktande av intresset att allt relevant processmaterial förebringas i underrätt synes vad som anförts böra föranleda att förevarande bestämmelse göres mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt bevis även då del av annan anledning än dé i förslaget angivna framstår såsom berättigat att det får ske. Vid en sådan omformulering av bestämmelsen synes del icke vara nödvändigt att vid sidan av giltig ursäkt angiva att åberopandet icke kunnat ske i.underrätten.

Departementschefen anförde att vad lagrådet ullalat i sak överensstäm- .
de med vad han uttalat i remissprotokollet, och atl han därför biträdde , .

lagrådets förslag (a. prop. s. 139).

Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB har kritiserats. Det har 42

bl. a. gjorts gällande all hovrätternas tillämpning av regeln är skiftande och Prop. 1988/89:95 all detta knappast är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Somliga hovrällsavdelningar påslås sålunda ha en restriktiv praxis medan andra sägs ha en avsevärt mera liberal inställning lill vad som skall anses utgöra giltig ursäkt, vissa avdelningar sägs ställa högre krav för tillätande av nya omständigheter än för tillåtande av nya bevis osv.

Ett annat problem med bestämmelsen har med hovrätternas arbetsbelastning att göra. För att kunna ta ställning till om det av "annan särskild anledning" bör tillåtas att den nya omständigheten eller del nya beviset åberopas krävs ofta en ingående föredragning av hela målet. Om det nya åberopandet tillåls, ser sig motparten inte sällan föranlåten att för egen del åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis, varför målet måste föredras ytterligare en gång.

Med anledning av de angivna problemen har RU undersökt om del går att ändra bestämmelsen. En utgångspunkt har därvid varit alt processens tyngdpunkt bör ligga i tingsrätten och att parterna därför i princip bör åberopa allt material redan i första instans. RU har härvid bl. a. övervägt om man kan låta en part, som i hovrätten åberopar nytt material utan giltig ursäkt för sin underiåtenhet att åberopa del i tingsrätten, drabbas av preklusion oavsett om del föreligger "annan särskild anledning" för att tillåta åberopandet, efter mönster från vad som enligt 55 kap. 13§ RB gäller för åberopanden i högsta domstolen. RU har dock funnit att det finns anledning att vara mera liberal med att tillåta nya åberopanden i hovrätterna än i högsta domstolen. Det bör därför, enligt RU, finnas undantag i preklusionsbestämmelsen inte bara för de situationer där det föreligger giltig ursäkt utan även för de fall där ett tillåtande av den nya omständigheten eller del nya beviset uppenbart skulle leda till ett rikligare avgörande. Enligt RU:s förslag bör rätten att åberopa nya omständigheter och bevis finnas kvar, såvida giltig ursäkt föreligger för underlåtenheten att åberopa dessa i tingsrätten. Däremot anser RU att nytt material inte bör tillåtas av "annan särskild anledning". 1 stället bör detta andra undantag från huvudregeln ersättas av en regel av det innehållet att även om giltig ursäkt inte föreligger, omständigheten eller beviset fär åberopas, om det är uppenbart att det inte föranleder någon olägenhet att omständigheten prövas eller beviset förebringas.

Med begreppet "ulan olägenhet" menar RU att ett åberopande av nya
omständigheter eller nya bevis inte skall leda till att motparten för sin del
åberopar nya omständigheter eller nya bevis, att den tidigare bestämda
ordningen för målets avgörande inte rubbas pä sä sätt att huvudförhand
lingen behöver inställas, att själva åberopandet, liksom förebringandet av
bevisningen lill stöd för den nya omständigheten eller den nya bevisningen
i sig, inte föranleder tidsutdräkt eller att åberopandet i övrigt inte medför ,
ökade kostnader vare sig för samhället eller för motparten. Målets hand
läggning får alltså inte vare sig kompliceras eller förlängas nämnvärt på
grund av det nya materialet. Tanken är att detta undantag från preklu-
sionsregeln skall vara den yttersta ventilen och att det samtidigt — i
motsats till vad som gäller för närvarande — skall vara enkelt för hovrät
ten alt bedöma om förutsättningarna är uppfyllda. 43

Jag delar RU:s uppfattning att den nuvarande regeln inte har fungerat Prop. 1988/89:95 tillfredsställande och atl en ny regel bör tillskapas för att ytterligare markera att processens tyngdpunkt bör ligga i första instans. I likhet med en reservant i RU och flera remissinstanser tror jag dock att RU;s förslag är ägnat all medföra tillämpningsproblem. Det kan även innebära en ökning av de fall där ett nytt åberopande tilläts. Jag menar därför att problemen måste lösas pä annat sätt.

Som jag nämnt gäller för tvistemål i högsta domstolen att part inte får åberopa nya omständigheter eUer bevis med mindre han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre räll eller han eljest haft giltig ursäkt för all inte göra det. Flera av remissinstanserna har, liksom reservanten, varit inne pä tanken all en liknande bestämmelse skulle kunna gälla i hovrätterna. Man skulle alltså bortse från betydelsen för målets utgång av den nya omständigheten eller det nya beviset, och bara ta ställning till om parten haft giltig ursäkt för att han inte gjorde åberopandet redan vid tingsrätten. Enligt min mening finns det, mot bakgrund av vad som förevarit i lagstiftningsärendet, nu anledning atl överväga en sådan lösning.

Som jag tidigare understrukit är det angeläget all eftersträva att processens tyngdpunkt förläggs lill tingsrätten. Generösa möjligheter atl komma med nya åberopanden i andra instans gör all tyngdpunkten i förfarandet på ett inte önskvärt sätt kan förskjutas uppåt i domstolshierarkin. En sådan förskjutning är till nackdel från kostnads- och effektivitetssynpunkt, både för parterna i det enskilda målet och för samhället.

Avsikten med bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB är alltså all förmå parterna att lägga ned tillräcklig omsorg på processen i första instans, så att de åberopar allt vad de bedömer ha betydelse för att vinna processen redan där. Under remissbehandlingen har det sagts att partsombud inte sätter sig in i målen tillräckligt under processen i tingsrätten i hopp om att kunna reparera skadan i andra instans. Av allt att döma har problemen med slarvig processföring i första instans och nya åberopanden i andra instans blivit vanligare än vad som kunde förutses vid 1971 ärs fullföljdsreform. Detta blir både käranden och svaranden lidande av genom all de måste satsa tid och pengar på en hovrättsprocess. Onödigt omfattande hovrältsproeesser innebär också att hovrättens resurser används på ell mindre ändamålsenligt sätt.

Del finns inget annat verksamt sätt att komma till rätta med dessa
problem än atl i princip förbjuda nya åberopanden i hovrätt, om parten
inte haft giltig ursäkt för sin underlätenhet. Nackdelen med en sådan regel
har sagts vara atl den medför en risk för felaktiga domar. Jag tror emeller
tid att den risken är obetydlig. För det första har man, med den nuvarande
regleringen i fråga om tingsrätternas materiella processledning och möjlig
heterna till biträdeshjälp genom allmän rättshjälp eller rättsskyddsförsäk
ring, generellt sett goda garantier för att parterna redan i tingsrätten
åberopar allt väsentligt material. För det andra visar erfarenheten att de
nya åberopanden som parter vill göra i hovrätt inte sällan avser material
som visar sig inte vara av avgörande betydelse för målets utgång. 1 den
män materialet har betydelse för utgången kan parten i allmänhet göra 44

sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet atl åberopa materialet redan i tingsrätten.

Jag förordar således att möjligheterna för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och nya bevis inskränks i enlighet med vad jag anfört. Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB bör därför få en lydelse som i huvudsak överensstämmer med motsvarande bestämmelse för högsta domstolens del, 55 kap. 13 § RB. När det gäller tolkningen av begreppet "giltig ursäkt" vill jag hänvisa till vad föredragande statsrådet anförde i 1971 års lagstiftningsärende (prop. 1971:45, särskilt s. 100). Jag vill därvid särskilt betona atl frågan bör bedömas mol bakgrund av partens egna förutsättningar att avgöra hur processen skall föras. Här kommer sädana faktorer som möjligheterna all få allmän rättshjälp i målet in. Vidare vill jag understryka att del är naturligt atl vad som i hovrättsprocessen är att anse som giltig ursäkt får ett vidare utrymme än del som är giltig ursäkt i högsta domstolen.

Liksom nu bör någon begränsning av möjligheterna att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis inte förekomma i äklenskapsmäl, faderskapsmål eller andra indispositiva mål. Detta bör emellertid komma till uttryck i lagtexten.

Prop. 1988/89:95

Sveriges åtaganden enligt 1950 års europeiska konvention angående skydd Prop. 1988/89:95 för de mänskliga rättigheterna oeh grundläggande frihetema (europakonventionen) har varit aktuell vid flera tillfällen under de senaste åren. En av bestämmelserna i konventionen — artikel 6 — gäller den eiiskildes rätt till. domstolsprövning av sina civila rättigheter oeh skyldigheter och av anklagelse mot sig för brott. Frågan har gällt i vad mån denna bestämmelse ställer upp ell krav på alt hovrätten i ett dit överklagat brottmål skall hålla muntlig förhandling pä den tilltalades begäran. I ett fall har den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ansett att en kränkning av artikel 6 förelegal genom att en hovrätt, i ett mål om ansvar för hot mot tjänsteman, avgjort målet utan huvudförhandling i strid mot den tilltalades begäran (domstolens dom den 26 maj 1988 i det s.k. Ekbatanimälet).

I del nu nämnda fallet avgjordes målet med tillämpning av de regler i RB som gällde före 1984 ärs reform. Numera gäller att hovrätten skall hälla huvudförhandling i brottmål om någon part begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Vid prövningen av om huvudförhandling är uppenbart obehövlig torde hovrätterna numera även väga in atl en vägrad huvudförhandling kan strida mot Sveriges åtaganden enligt europakonventionen. Högsta domstolen har också i ell nyligen avgjort mål vägt in bedömningar av dessa slag (se högsta domstolens beslut 1988-11-24 i mål Ö 328/87).

Något avgörande som avser de nya reglerna finns ännu inte, vare sig från domstolen eller från den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Såvitt nu kan bedömas finns det inget som talar för annat än att de nuvarande reglerna uppfyller konventionens krav. Flera anmälningar mot Sverige — varav åtminstone en avseende de nya reglerna — behandlas för närvarande vid kommissionen.

All förhandling i allmänhet hålls i hovrätten om någon part begär det är av vikt bl. a. för atl tillgodose intresset av att parten verkligen fär framfört del han vill ha sagt i rättegången. Det är också ägnat att stärka både partens och allmänhetens förtroende för rättskipningen. Samtidigt är det väsentligt att hovrätten har möjlighet all avslå en begäran om förhandling när en sådan skulle vara uppenbart onödig. De nuvarande reglerna får enligt min mening anses utgöra en i stort sett lämplig avvägning mellan dessa intressen. Mot bakgrund härav och med hänsyn till den granskning av de svenska reglerna som för närvarande pågår vid kommissionen ansluter jag mig till RU:s ställningslagande att någon ändring av reglerna nu inte bör vidtas.

Muntlig förberedelse i hovrätten

Förberedelsen av mål lill avgörande kan i tingsrätterna vara muntlig eller skriftlig. Beträffande tvistemål är det vanligt att de båda formerna av förberedelse förenas. När del gäller brottmål är det ovanligt med muntliga inslag under förberedelsen.

I hovrätt är skriftlig förberedelse huvudregel både för brottmål och
tvistemål. I regel fordrar hovrätten in ell genmäle över vadeinlagan, och de
flesta mål är sedan vadekäranden fått del av genmälet beredda för slutligt 46

avgörande utan ytterligare skriftväxling. Att förberedelsearbetet är enklare i hovrätt än i tingsrätt beror på att parternas ståndpunkter och bevisningen i allmänhet lätt kan utläsas ur tingsrättens dom och parternas inlagor i hovrätten.

Trots del sagda finns det vissa möjligheter till muntlighet under förberedelseskedet i hovrätt. Reglerna härom finns i 50 kap. 12 § (tvistemål) och 51 kap. 12 § RB (brottmål). Lagrummen är likalydande med det undantaget att det i 51 kap. 12 § också finns en särskild regel om inställande av anhållna och häktade. Enligt de nämnda lagmmmen kan hovrätten, om en part eller någon annan bör höras för målets beredande, förordna därom pä det sätt den finner lämpligt.

Möjligheten till muntlig förberedelse utnyttjas i praktiken sparsamt. I de allra flesta fall är del säkerligen också tillräckligt med den skriftväxling som är huvudregel för förberedelsearbetet i hovrätt. Särskilt i dispositiva tvistemål visar sig den skriftliga förberedelsen dock ibland vara mindre ändamålsenlig. Det kan i någon del framstå som oklart för hovrätten vilka ståndpunkter parterna har intagit vid tingsrätten. Parternas inlagor i hovrätten kan ibland ge upphov till frågor om de har ändrat sin talan. Ganska ofta förekommer brister beträffande bevistema o. d. Vid en muntlig förberedelse kan parternas ståndpunkter i sådana fall klarläggas bättre, vilket är av värde både för rätten och för motparten. Härtill kommer att målets handläggning kan påskyndas på samma sätt som vid tingsrätten genom alt hovrätten i främst omfattande och komplicerade mål gemensamt med parterna kan fastställa en plan för den fortsatta handläggningen. Även möjligheterna till föriikning underlättas ofta av ett förberedelsesammanträde.

Enligt min mening finns det anledning att uppmuntra användningen av munllighel under förberedelseskedet i hovrätt. Jag förordar därför all möjligheten därtill framhävs tydligare i RB. Det bör lämpligen ske genom att en regel om sammanträde införs i de grundläggande bestämmelserna för fortsatt förberedelse i hovrätt, 50 kap. 10 § andra stycket och 51 kap. 10 § andra stycket RB. De nuvarande bestämmelserna i 50 kap. 12 § och 51 kap. 12 § RB blir då onödiga och kan upphävas.

Jag förordar vidare en regel avseende möjligheten till telefonsammanträde i hovrätt motsvarande den som gäUer för tingsrätt i 42 kap. 10 § RB. Den regeln bör placeras som ett fjärde stycke i 50 kap. 10 § och 51 kap. 10§RB.

Prop. 1988/89:95

Skälen för mitt förslag: Prop. 1988/89:95

Materiell processledning

Domstolens processledning delas vanligen in i två kategorier, formell och materiell processledning. Den formella proeessledningen utgörs av rätlens åtgärder för alt styra förfarandets yttre förlopp. Den materiella processledningen består av rättens verksamhet för att klarlägga parternas ståndpunkter och för att berika eller begränsa processmaterialel. Det är en omdiskuterad fråga hur långt domstolarnas materiella processledning bör sträcka sig. Framför allt har meningama varit delade när det gäller omfattningen av sådan verksamhet i dispositiva tvistemål.

Regeln om materieU processledning under förberedelsen vid tingsrätt (42 kap. 8 §) ändrades den I januari 1988. Enligt paragrafen skall rätten, allt efler målets beskaffenhet, verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall också genom frågor oeh påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullstän-digheler i parternas framställningar.

Det finns inga stadganden som reglerar rättens skyldighet att utöva materiell processledning under förberedelseskedet i brottmål vid tingsrätt. Avsikten är att reglerna om huvudförhandling skall tillämpas analogt (prop. 1986/87:89 s. 234).

Reglema om materiell processledning under huvudförhandling i tingsrätt är likalydande för tvistemål och brottmål (43 kap. 4 § andra stycket, 46 kap. 4 § andra stycket och 47 kap. 24 § RB). Enligt dessa regler skall rätten se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten också försöka avhjälpa otydligheter och ofuUständigheter i de uttalanden som görs.

1 samband med att tingsrättsförfarandet reformerades gjordes en hel del vägledande uttalanden om materiell processledning (prop. 1986/87:89 s. 103 - 110).

När det gäller hovrätlsförfarandel saknas regler om materiell processledning under förberedelseskedet. Däremot finns det, genom hänvisningar till reglerna om tingsrättsförfarandet (50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § RB), regler om den materiella processledningen under huvudförhandlingen i hovrätt.

Behovet av materiell processledning är naturligtvis i praktiken generellt sett mindre i hovrätten än i tingsrätten. Särskilt i dispositiva tvistemål erfordras emellertid ofta ett visst mått av materieU processledning från hovrätternas sida under förberedelseskedet. RU har föreslagit att hovrättens skyldighet att utöva materiell processledning under den förberedande handläggningen i hovrätt skall komma till bättre uttryck i lagtexten. Jag instämmer i det förslaget, som också har tillstyrkts vid remissbehandlingen.

När det gäller den materiella proeessledningens närmare omfattning och inriktning i tvistemål och brottmål i allmänhet vill jag hänvisa till vad som anförts i prop. 1986/87:89. När det särskilt gäller hovrättsförfarandet vill jag tillägga följande.

Eftersom del i hovrätten finns ett lingsrättsavgörande att utgå från, .g

finns det vissa skillnader i fråga om den materiella processledningens Prop. 1988/89:95 omfattning och inriktning. Skälen för en aktiv processledning är vanligen mindre uttalade i hovrätt än i tingsrätt. Å andra sidan kan det i hovrätten uppstå nya frågor som kan kräva materiell processledning frän hovrätternas sida.

Någon gång visar det sig att del råder oklarhet i frågor som borde ha klarats ut vid tingsrätten. Som exempel kan nämnas att gmnderna för käromålet inte har blivit tillräckligt preciserade vid tingsrätten eller att endast ofullständiga bevisteman angivits. I mer allvarliga sådana fall kan det bli aktuellt med ålerförvisning. Men de flesta sådana oklarheter kan avhjälpas genom materiell processledning frän hovrättens sida. Härvid bör hovrätten givetvis ha lika fria händer som tingsrätten skulle ha haft.

Inte så sällan föreligger det oklarheter beträffande parternas talan i hovrätten. Det kan vara ändringsyrkanden som är oklara och det kan vara oklart vilka av de vid tingsrätten åberopade omständigheterna som parterna vill åberopa lill stöd för sin talan i hovrätten. Det kan också uppkomma oklarheter i samband med att parterna vill åberopa nya omständigheter. Hovrätten är naturligtvis skyldig att undanröja sädana oklarheter genom frågor och påpekanden.

Den kanske viktigaste processledande uppgiften i hovrätten avser emellertid bevisningen. Det är påfallande hur ofta parter och ombud har svårt att klart ange vilken bevisning de åberopar i hovrätten och vad de vill styrka med sina bevis. Det är också vanligt att det förekommer brister i hovrätternas förberedelsearbete i detta hänseende. För att hovrätterna skall kunna pröva olika frågor avsende bevisningen — exempelvis tilltrosfrågor och frågor om omhörande — krävs att parterna har lämnat tillräckliga besked i dessa frågor. Det finns här utrymme för en betydligt effektivare processledning från hovrätternas sida.

Den materiella processledning som jag nu talat om bör vidtas redan under förberedelseskedel och så snart som möjligt. Huvudförhandlingen i hovrätten bör inte belastas med verksamhet som kunnat klaras av tidigare. Dessutom avgörs åtskilliga mål i hovrätten på handlingarna, och där står någon annan möjlighet inte till buds.

Som RU påpekat är del rotelinnehavaren som i första hand bär ansvar för den materiella processledningen i hovrätten. Det är han som svarar för de förberedande åtgärderna i målet. I praktiken vidtar visserligen en fiskal eller en fiskalsaspirant vanligen flertalet åtgärder. Del frilar emellertid inte rotelinnehavaren från ansvaret för handläggningen. Materiell processledning är en uppgift som ankommer på domare i rätten, inte på annan personal.

Som jag nämnt finns del redan nu regler om materiell processledning under huvudförhandlingen i hovrätt, medan det saknas regler såvitt avser förberedelseskedet.

Behovet av materiell processledning är mest framträdande i de disposi
tiva tvistemålen. Det talar för all man för hovrättsförfarandet, liksom när
det gäller handläggningen i tingsrätt, ger en regel för materiell processled
ning i tvistemål, medan man i fråga om brottmål hänvisar till en analog
tillämpning av de regler som gäller för huvudförhandling. Jag vill dock 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

understryka atl del även i brottmål förekommer all del krävs materiell Prop. 1988/89:95 processledning för att reda ut vilken bevisning som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis.

Jag föreslår all den nya bestämmelsen placeras i 50 kap. 12 § RB, som enligt förslaget i avsnitt 2.2.6 inte längre rymmer någon lagregel. Den bör lämpligen utformas som en hänvisning lill bestämmelsen om materiell processledning under förberedelsen i tingsrätt (42 kap. 8 § andra stycket RB).

Förlikningsverksamhet

Rättens förlikningsverksamhet i disposiliva tvistemål är nästan lika omdebatterad som den materiella processledningen. När det gäUer tingsrättsför-farandel har rätten i lag ålagts vissa skyldigheter i della hänseende. Enligt en regel som infördes den 1 januari 1988 skall rätten under förberedelsen i dispositiva mål verka för att parterna förliks, i den mån del är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet oeh övriga omständigheter. Om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att särskild medling äger rum, kan rätlen i stället förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträde inför medlare som förordnas av rätlen (42 kap. 17 § RB). 1 samband med att regeln infördes gjordes en hel del vägledande uttalanden om rättens förlikningsverksamhet (prop. 1986/87:89 s. 110—115).

Det finns inga rättsregler om hovrättens förlikningsverksamhet. De nämnda vägledande uttalandena tar sikte på lingsrällsförfarandel. RU har ansett att även frågan om förlikningsverksamhet i andra instans bör uppmärksammas. Jag delar den uppfattningen.

RU har ansett att hovrättens förlikningsverksamhet i regel bör ske med betydligt större försiktighet än tingsrätternas. Parterna har ju haft att överväga förlikningsmöjlighelerna redan i tingsrätten. Dessutom är vanligen en av parterna på grund av tingsrättsavgörandet att anse som vinnande, varför en förlikning enligt RU inte torde vara lika lockande för denne som för den som förlorat i tingsrätten. Enligt RU vore det ändå fel att helt förbjuda hovrätten atl ta upp frågor med parterna om fömtsättningarna för en förlikning. Ett skäl för denna ståndpunkt är att förutsättningarna för en förlikning kan vara bättre än i tingsrätten, bl.a. beroende på atl tingsrättens avgörande kan ligga lill grund för bedömningarna i förlikningsfrågan.

Jag kan i stort dela RU:s uppfattning. Jag anser inte heller att man helt bör utesluta att hovrätten lar upp förlikningsfrägan med parterna. I vilken utsträckning della bör ske fär liksom hittills bero pä omständigheterna. Företräds parterna av skickliga ombud, kan det förutsättas att dessa har undersökt förlikningsmöjligheterna. I andra fall kan tingsrättens dom ha skapat förutsättningar för en överenskommelse som parterna, om de inte företräds av goda ombud, inte har beaktat tillräckligt.

Mol denna bakgrund anser jag inte heller att det finns skäl alt lagreglera
den förlikningsverksamhel som kan ankomma på hovrätten. 50

2,3 Frågor om undanröjande och återforvisning

Mitt förslag: Att domstolen underiåtit att följa en domförhelsregel skall kunna föranleda att domstolens avgörande undanröjs och målet återförvisas bara när felet i del enskilda fallet kan antas ha inverkat på målets utgång. Parternas uppfattning i frågan om undanröjande skall också tillmätas betydelse.

Parternas inflytande på frågor om undanröjande och återförvisning markeras även i övrigt tydligare än i dag.

Möjligheterna all anföra besvär över domvilla och därvid åberopa en omständighet som man kunnat åberopa i rättegången minskas.

Några lagregler om hovrätts möjligheter att undanröja en överklagad tingsrättsdom av annan anledning än att rättegångsfel förekommit införs inte.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Utredningen har dock föreslagit all möjligheten till ålerförvisning när rättegångsfel inte förekommit lagregleras.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig lämnar förslagen utan erinran eller tillstyrker dem. Domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges Domareförbund anser dock att domförhetsfel även i fortsättningen skall föranleda undanröjande oavsett om felet inverkat på målets utgång.

de av saken i stället (Welamson, Rättegång VI, andra upplagan 1978, s. Prop. 1988/89:95 129). Ell undanröjande kombineras ofta med att den högre rätten återförvisar målet lill den lägre rätten för ny handläggning. Undanröjande och ålerförvisning kan också förekomma utan all del är fräga om rättegångsfel. Ett exempel på det är atl del i den högre rätten blir aktuellt att pröva frågor som den lägre rätlen av något skäl inte haft tillfälle att pröva.

I 59 kap. RB finns del regler om undanröjande av domstolsavgöranden som vunnit laga kraft, när det visar sig att rättegångsfel förekommit. Den som vill all ett sådant avgörande undanröjs skaU anföra besvär över domvilla. Enligt 59 kap. 1 § RB skall den lägre rättens avgörande undanröjas på grund av domvilla

1. om målet har tagits upp trots alt det förelegat ett rättegängshinder,
som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta,

2. om rätlen inte varit domför,

3. om domen givits mol någon som inte varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång,

4. om domen är så mörk eller ofullständig, atl det inte framgår därav, hur rätten dömt i saken, eller

5. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målels utgång.

Även i samband med högre rätts prövning av ell mål efter ell överklagande i vanlig ordning kan del uppkomma frågor om undanröjande och återförvisning. Enligt 50 kap. 26 § första stycket och 51 kap. 26 § första stycket RB skall hovrätten även utan yrkande undanröja tingsrättens dom, om dom villa som avses i 59 kap. 1 § 1 —4 RB förekommit vid tingsrätten. Om del har förekommit något annat grovt rättegångsfel vid tingsrätten, får hovrätten enligt andra stycket i de nämnda paragraferna undanröja domen, om del finns skäl för del. Enligt tredje stycket i paragraferna får undanröjandet avse domen i dess helhet eller endast viss del. Om rättegångsfelet även berör en del av domen som inte överklagats, skall hovrätten med hänsyn till omständigheterna pröva om även denna del skall undanröjas.

I 50 kap. 27 § och 51 kap. 27 § RB behandlas del fallet att det i ett vademål förs talan om jäv mot domare i tingsrätten. Om hovrätten finner att jävet är grundat, skall den undanröja den del av tingsrättens dom som har överklagats.

1 50 kap. 28 § och 51 kap. 28 § RB finns regler om hovrättens möjligheter alt undanröja tingsrättens dom på grund av andra fel i rättegången än dem som jag nämnt tidigare. Enligt 50 kap. 28 § gäller som villkor för atl hovrätten skall få undanröja en ivislemålsdom dels att felet har åberopats av någon av parterna, dels att del kan antas ha inverkat på målets utgång och dels alt del inte kan avhjälpas i hovrätten utan väsentlig olägenhet. Motsvarande bestämmelse för brottmål förutsätter däremot inte att felet åberopas av någon av parterna.

När tingsrättens dom undanröjs skall hovrätten enligt huvudreglerna i
50 kap. 29 § och 51 kap. 29 § RB återförvisa målet lill tingsrätten för
erforderiig behandling. Om rättegångsfelet består i att tingsrätten har tagit 52

upp målet trots att det har förelegal ett rättegängshinder, kombineras Prop. 1988/89:95 undanröjandet i regel med alt hovrätten beslutar att avvisa den vid tingsrätten väckta talan. Om undanröjandet gmndas pä att tingsrätten inte har varit behörig att ta upp målet, kan hovrätten på yrkande av part i stället hänvisa målet till behörig domstol.

Enligt 55 kap. 15 § andra stycket RB skall reglerna om undanröjande och ålerförvisning i 50 kap. 26-29 §§ och 51 kap. 26-29 §§ RB ha motsvarande tillämpning beträffande HD i fråga om lägre rätts dom.

Det förekommer, som jag nyss nämnde, att högre rätt undanröjer lägre rätts avgörande och återförvisar mål ulan alt del har förekommit något rättegångsfel. Della förfarande har inte något uttryckligt stöd i lagen. Enligt förarbetena till 50 kap. 28 § RB (NJA II 1943 s. 654) följer det emellertid av hovrättens aUmänna skyldighet att sörja för alt ett mål blir handlagt på lämpligt sätt, all hovrätten kan — med undanröjande av det överklagade avgörandet ~ återförvisa mål även när det inte har förekommit något rättegångsfel. Denna ståndpunkt har också bekräftats i praxis.

Förslag tiU ändrade regler

Som framgått innebär reglerna i 50 och 51 kap. RB om undanröjande av tingsrätts avgörande på grund av domvilla att undanröjande och återförvisning alltid måste ske om ett rättegångsfel av grövre art förekommit vid den lägre rätten, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Anledningen lill att reglerna har utformats på della stränga sätt är främst hänsynen lill vad som brukar kallas domslolsdisciplinen. Den lägre rättens benägenhet att följa de grundläggande processuella reglerna har antagits bli större, om man vet att undanröjande och ålerförvisning alltid blir en följd av felaktig lagtillämpning. Reglernas strikta utformning kan i en del fall medföra atl tingsrättens avgörande undanröjs, trots att del fel som har förekommit inte kan antas ha inverkat på målets utgång.

Reglerna har kritiserats. Kritiken har främst gått ut på att hovrätterna, främst av processekonomiska skäl, borde kunna underlåta alt undanröja lingsrällsavgöranden och att återförvisa mål när dessa åtgärder i det enskilda fallet inte tjänar något vettigt syfte och parterna inte heller begär alt målet skall prövas på nytt vid tingsrätten.

RU har alltså föreslagit ändringar i reglerna om undanröjande och återförvisning enligt vad som nu sagts. RU har dessutom föreslagit ändringar i reglerna i 59 kap. RB om undanröjande av ett lagakraftvunnet avgörande efler besvär över domvilla och i reglerna i 50 och 51 kap. RB om undanröjande av tingsrätts avgörande på grund av andra fel i rättegången än sådana som utgör domvilla. Slutligen har RU föreslagit alt den möjlighet som högre rätt enligt praxis har att undanröja lägre rätts avgörande av annan anledning än rättegångsfel skall lagregleras.

Flera av RU:s förslag ligger väl i linje med strävandena all effektivisera
förfarandet och att vidga möjligheterna att anpassa handläggningen lill
omständigheterna i det enskilda fallet. Förslagen har också fält ett i huvud
sak positivt mottagande av remissinstanserna. Jag anser all förslagen i de
flesta hänseenden bör kunna ligga lill grund för lagstiftning. När det gäller 53

möjligheten till återförvisning utan att rättegångsfel förekommit har jag Prop. 1988/89:95 däremot en annan uppfattning. Jag återkommer strax till detta.

Bland RU:s förslag tar jag först upp frågan om hovrättens skyldighet att undanröja en överklagad lingsräitsdom, om det vid tingsrätten har förekommit domvilla enligt 59 kap. 1 § 1 -4 RB. RU har ansett att det i fräga om den typ av rättegångsfel som anges i 59 kap. 1 § 2 RB, dvs. att rätten inte har varit domför, finns fall där hänsynen tiU domstolsdisciplinen inte ovillkorligen kräver undanröjande. Som exempel nämns bl.a. faU där tingsrätten har felbedömt en fråga om laga förfall bland nämndemännen och till följd därav avgjort målet utan att föreskrivet anlal nämndemän har deltagit i hela rättegången. Om tingsrättens avgörande har varit enhälligt torde det normall saknas anledning anta att frånvaron av en nämndeman har haft någon betydelse för hur rätten avgjort målet. Andra exempel kan hämtas från områden som regleras av domförhelsregler enligt vilka ledamöter med särskild sakkunskap skall ingå i rätten. Exempel pä sådana regler finns bl.a. i 66 och 67 §§ patentlagen (1967:837) och 3§ lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmål. Om domstolen i ett mål där sådana regler gäller felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning, innebär det givetvis långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den skulle ha blivit om domstolen haft rätt sammansättning.

RU har föreslagit alt undanröjande och återförvisning vid bristande domförhet inte längre skall vara obligatorisk och att sådana åtgärder skall vidtas bara om felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

För egen del vill jag understryka att det är väsentligt att respekten för domförhetsreglerna bibehålls. Dessa regler är utarbetade efter en noggrann avvägning mellan olika intressen, och det får givetvis inte ankomma på domstolen att göra lämplighetsbedömningar i fråga om sin egen sammansättning i vidare män än detta är medgivet i lag. Å andra sidan kan det inte förnekas alt parterna kan åsamkas stora besvär och kostnader om ett mål återförvisas på grund av bristande domförhet. Även för det allmänna orsakas kostnader som inte står i rimligt förhållande lill vad man vinner vid en ålerförvisning. Enligt min uppfattning utgör RU:s förslag en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset av atl upprätthålla respekten för domförhetsreglerna och å andra sidan intresset av en effektiv rättskipning. Jag förordar därför att förslaget genomförs.

Vad jag nu har tagit upp får naturligtvis betydelse också för möjligheterna att undanröja lagakraftvunna domar efter besvär över domvilla. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Det jag hittills har sagt har gällt undanröjande i hovrätt av överklagade
lingsrättsdomar på grund av vissa grova rättegångsfel, nämligen sådana fel
som skall föranleda undanröjande oavsett om de åberopas av någon av
parterna och oavsett om de inverkat på målets utgång. Som jag inlednings
vis nämnt är reglerna om undanröjande av överklagade tingsrättsdomar pä
grund av andra rättegångsfel uppdelade på tre olika paragrafer beroende
på om det är fråga om grova rättegångsfel, domarjäv eller rättegångsfel
som inte är grova. RU har föreslagit att reglerna om undanröjande på
grund av domarjäv skall behållas oförändrade. Reglerna om undanröjande 54

på grund av rättegångsfel i övrigt skall däremot samlas till en paragraf och Prop. 1988/89:95 göras enhetliga. Förslaget har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser all förslaget bör genomföras i sina huvuddrag, men jag förordar en något annorlunda lagteknisk konstruktion. Jag avser att närmare redogöra för de föreslagna nya bestämmelserna i specialmoliveringen.

Som jag har nämnt förekommer det att högre rätt — utan uttryckligt stöd av lag men i enlighet med uttalanden i förarbetena lill RB och etablerad domslolspraxis — undanröjer lägre rätts dom utan att det förekommit något rättegångsfel. Det är här fråga om fall där högre rätt har atl ta ställning till frågor som inte kommit under den lägre rättens bedömning. Som skäl för undanröjande i dessa fall brukar åberopas instansordnings-principen. Parternas rättssäkerhet anses motivera att alla relevanta frågor kan bedömas i minst två instanser.

Avsaknaden av lagregler leder enligt RU till en viss osäkerhet om vilka förutsättningar som gäller för undanröjande i de nu aktuella fallen och vilken betydelse som bör tillmätas parternas inställning. RU har därför i betänkandet om HD och rättsbildningen (SOU 1986:1) föreslagit att möjligheten för HD att av annan anledning än rättegångsfel undanröja hovrätts dom lagfästs. I den lagrådsremiss som nyligen beslutals på gmndval av det nu nämnda belänkandet har emellertid RU:s förslag i denna del frångåtts och någon aUmän lagregel om möjligheterna till återförvisning i dessa delar inte tagits upp. Skälen för detta ställningstagande är att något större behov av en reglering knappast har visat sig under de 40 år som den nuvarande ordningen har gällt, samtidigt som en reglering skulle bli lagtekniskt komplicerad. Motsvarande gäller i fråga om det nu aklueUa förslaget all lagreglera hovrätternas möjligheter att återförvisa mål till tingsrätt trots att rättegångsfel inte förekommit. Jag förordar därför att RU:s förslag i denna del inte genomförs.

Som jag nyss nämnde skall jag slutligen ta upp nägra frågor som rör
reglerna om undanröjande av lagakraftvunna domar efter besvär över
domvilla. Först oeh främst följer av vad jag tidigare har föreslagit att
bristande domförhet inte längre obligatoriskt skall föranleda undanröjan
de efter besvär över domvilla, utan undanröjande skall ske bara om felet
kan antas ha inverkat på målets utgång. Jag har tidigare nämnt några
exempel på fall när de nya reglerna i 50 och 51 kap. medför att hovrätt vid
ell överklagande kan underlåta undanröjande. Sädana fall skall naturligt
vis bedömas på samma sätt vid besvär över domviUa. Dessutom har RU
föreslagit ändringar i 59 kap. I § RB i syfte att förhindra att möjligheten
till besvär över domvilla utnyttjas i fall som rätteligen borde ha hanterats
inom ramen för ett vanligt överklagande av tingsrättens avgörande. Det
ena förslaget tar sikte pä den situationen att domvilla av det slag som inte
obligatoriskt skall föranleda undanröjande har förekommit vid tingsrätten
men hovrätten på parternas begäran har ansett sig kunna underlåta att
undanröja del överklagade avgörandet. Om en av parterna sedan hovrät
tens avgörande vunnit laga kraft anför domvillobesvär under åberopande
av rättegångsfelet, skall högsta domstolen enligt RU:s förslag avvisa be
svärstalan. RU har dessutom påtalat att enligt gällande ordning den som 55

både varit medveten om förekomsten av ett rättegångsfel och haft möjlig- Prop. 1988/89:95 het att vinna rättelse genom ett allmänt rättsmedel men underlåtit detta kan få det lagakraftvunna avgörandet undanröjt efter domvillobesvär. RU har ansett atl della bör vara uteslutet när besvären grundas på en omständighet som i rättegången inte obligatoriskt leder till undanröjande. På grund därav har RU föreslagit all domvillobesvär av angivet slag inte skall få tas upp till prövning. Undanlag bör dock enligt RU göras för fall dä klaganden har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa felen.

RU:s förslag innebär inskränkningar av möjligheterna att anföra besvär över dom villa som enligt min mening är väl motiverade. De har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag förordar att förslagen genomförs. Jag avser att i specialmoliveringen till 59 kap. 1 § RB återkomma till den närmare utformningen av reglerna.

Undanröjande i högsta domstolen

Skälen för de ändringar som jag föreslagit för hovrätlsförfarandel har i stor utsträckning giltighet även för högsta domstolens del. Även i högsta domstolen bör således i princip gälla all undanröjande av lägre rätts dom på grund av rättegångsfel skall vara obligatoriskt endast i de fall som avses i 59 kap. 1 § nuvarande punkterna 1, 3 och 4 samt i jävsfall och i övrigt få ske endast om rättegångsfelet har inverkat pä målets utgång och inte kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i högsta domstolen. På gmnd av högsta domstolens ställning som prejudikatinstans måste dock utrymmet för vad som utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i högsta domstolen vara mycket begränsat.

Som kommer atl framgå av specialmotiveringen till 50 kap. 28 § finns
det ett visst utrymme för hovrätten att på parternas begäran underlåta att
undanröja tingsrättens avgörande trots att ett rättegångsfel förekommit,
vilket både kan antas ha inverkat på målels utgång och inte ulan väsentlig
olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Vid fullföljd av talan mot hovrättens
avgörande utgör emellertid enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 RB den
omständigheten att domvilla förekommit gmnd för högsta domstolen att
meddela prövningstillstånd. 1 motiven till lagmmmel har detta motiverats
med alt det skulle innebära en onödig omgång för en part att först avvakta
fullföljdstidens utgång och därefter anföra besvär över domvilla (prop.
1971:45 s. 90). I fall då visserligen domvilla förekommit vid tingsrätten
och denna inte utan väsentlig olägenhet kunnat avhjälpas i hovrätten men
hovrätten på parternas begäran ansett sig kunna underlåta att undanröja
tingsrättens avgörande förekommer emellertid inte anledning för någon av
parterna att anföra domvillobesvär och följaktligen inte heller skäl för
högsta domstolen att på gmnd av domvillan meddela prövningstillstånd.
Förhällandet kan beaktas utan atl del berörda lagmmmel behöver ändras.
Parts möjlighet att i samband med fullföljd av talan återkalla en i hovrät
ten framställd begäran om att det överklagade avgörandet inte skall un
danröjas torde vara alt bedöma på samma sätt som återkallande av ell i
rättegången gjort medgivande. 56

2.4 Frågor om tingsrätternas och hovrätternas Prop. 1988/89:95

sammansättning

2.4.1 Inledande synpunkter

Att domstolen har en väl avvägd sammansättning är av stor vikt för avgörandets kvalitet. Vid införandet av 1734 års lag hade varje domstol samma sammansättning i alla typer av mål. Det var en enkel och lättilläm-pad regel. I takt med samhällsutvecklingen har mänga typer av mål blivit allt mer komplicerade. Samtidigt har intresset av hushållning med det offentligas resurser ställt anspråk på atl de enklare målen avgörs i en mindre sammansättning. Det har mol den bakgrunden växt fram ett behov av olika sammansätlningsregler för olika typer av mål. Dessa regler har utformats med hänsyn lill de krav som målen ställer på domstolens ledamöter. I mål som typiskt sett innehåller juridiskt komplicerade frågor har det redan i första instans ansetts föreligga ett behov av flera juristdomare än en. Andra mål, såsom brottmål oeh familjemål, innefattar bedömningar där lekmannamedverkan anses särskilt värdefull. I vissa mål, exempelvis fastighelsdomstolsmål, har det återigen ansetts föreligga behov av att teknisk sakkunskap inom det område som målet rör finns företrädd inom rätten.

En princip som har brukat styra utformningen av domförhetsreglerna är att den högre instansen skall ha en starkare sammansättning än underinstansen. Om tingsrätten är sammansatt endast av juristdomare, har hovrätten vid avgörande av målet flera jurisldomare än tingsrätten, och högsta domstolen har flera juristdomare än hovrätten. Behovet av lekmannamedverkan har i detta sammanhang ansetts vara störst i första instans. Först år 1977 infördes lekmannamedverkan i hovrätterna. I högsta domstolen förekommer det ingen lekmannamedverkan.

En annan princip har varit att man måste se till att reglerna inte blir för invecklade. Frågan om vilken sammansättning rätten skall ha får inte bli en process i processen. Om en domstol misstar sig på reglernas innehåll och avgör ett mål i en felaktig sammansättning, blir det vidare ofta aktuellt för högre rätt att undanröja domen, vilket medför stora kostnader både för parterna och samhället.

Frågor om högsta domstolens sammansättning har behandlats i en nyligen beslutad lagrådsremiss rörande högsta domstolen och rättsbildningen. 1 dag skall jag ta upp vissa särskilda frågor rörande tingsrätts och hovrätts sammansättning som berörts i RU:s slutbetänkande. Det skall påpekas att frågor rörande domstolarnas sammansättning framdeles kan komma upp även från andra utgångspunkter. Jag tänker då inte bara på RU:s förslag i 1987 års delbetänkande om experlmedverkan och specialisering. I den nyligen remitterade departementspromemorian (Ds 1989:2) Domstolarna i framliden — en idéskiss förordas omfattande förändringar av domstols verksamheten. Om förslagen i den promemorian godtas, kan en bredare översyn av domförhetsfrågorna bli nödvändig.

Skälen för mitt förslag:

Nuvarande regler m. m.

Vid huvudförhandling i tvistemål är en tingsrätt enligt huvudregeln domför med tre lagfarna domare (1 kap. 3 § RB). I familjemål skall rätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän (14 kap. 17 § äktenskapsbalken och 20 kap. 1 § föräldrabalken). Vid avgörande av mål ulan huvudförhandling och vid sådan huvudförhandling som hälls i förenklad form är rätten alltid domför med en lagfaren domare ensam (I kap. 3 § RB). Detsamma gäller vid huvudförhandling i dispositiva tvistemål som gäller låga värden (1 kap. 3 a § RB).

Den 1 juli 1984 infördes i 1 kap. 3§ femte stycket RB ytterligare ett undantag frän huvudreglerna om all rätten är domför med tre lagfarna domare och en lagfaren domare och tre nämndemän. Enligt denna bestämmelse är tingsrätt i tvistemål domför med en lagfaren domare, när del är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker till det. Bestämmelsen infördes efler förslag av RU, som dessutom hade föreslagit att ett tvistemål oavsett parternas samtycke skulle fä avgöras av en enda domare, om del var av enkel beskaffenhet. I propositionen anförde föredragande statsrådet emellertid att del med en sådan regel fanns risk all domförhetsfrägan på ett eller annat sätt skulle komma i fokus vid ett överklagande till hovrätten. Hade man inte klara regler för i vilka fall tingsrätten var domför med en enda domare, var del enligt föredraganden möjligt att hovrätten skulle finna atl tingsrätten inte varit domför. Hovrätten skulle i detta läge vara skyldig att undanröja tingsrättens dom och att återförvisa målet. Uppenbarligen borde man enligt föredraganden undvika att tillskapa en domförhelsregel som i sig ökade risken för återförvisningar. Om man emellertid tills vidare behöll reglerna om förutsättningarna för huvudförhandling i förenklad form och domförhet vid sådan förhandling, fick tingsrätterna en viss möjlighet att handlägga målet inför ensamdomare oavsett parternas in-

ställning, samtidigt som man undvek vissa av de nackdelar som kunde Prop. 1988/89:95 följa av RU:s förslag. Under det fortsatta reformarbetet fick — anfördes det vidare — ställning tas lill i vad mån man kunde vidga möjligheten att mol parternas vilja hålla huvudförhandling inför ensamdomare (prop. 1983/84:78 s. 24 f.).

På regeringens uppdrag har domstolsverket utvärderat den nu nämnda reformen. Utvärderingen har redovisats i publikationen DV rapport 1987:7. Av rapporten framgår att den nya regeln medfört lättnader i tingsrätternas arbete och bidragit till en effektivisering av dömandet. Emellertid har tingsrätterna — särskilt efler två i domarkretsar mycket uppmärksammade rättsfall (RH 1986:81 1 och II) — blivit förhållandevis restriktiva med att tillämpa regeln på grund av risken för återförvisning.

Förslag till nya regler

Som framgår av avsnitt 2.3 ser jag det som angeläget alt minska antalet fall av undanröjande och återförvisning. I de fall där tingsrätten och parterna har varit överens om att det räcker att en domare ingår i rätten i ett tvistemål anser jag inte att del finns anledning att ha kvar möjligheten för högre rätt att undanröja tingsrättens avgörande därför att den högre rätten har en annan uppfattning i domförhetsfrägan. Jag ansluter mig därför till RU:s förslag all ta bort möjligheten till undanröjande för dessa fall. Lagtekniskt kan del ske genom att domförheten för dessa fall knyts till huruvida tingsrätten anser det tillräckligt alt målet avgörs av en domare.

RU har erfarit all tingsrätterna ibland haft svårigheter alt få besked från parterna huruvida dessa samtycker till endomaravgörande. RU har dessutom ansett det tveksamt om det finns sakliga skäl eller ens är lämpligt alt ge parterna ett så långtgående inflytande på domförhetsfrägan alt envar av dem får en oinskränkt rätt att inlägga veto mot endomarhandläggning. Man kan enligt RU inte bortse från att parternas ställningstaganden i denna fråga inte nödvändigtvis alllid dikteras uteslutande av sakliga och rationella överväganden. En part kan av taktiska eller liknande skäl, t.ex. för att fördröja avgörandet, finna del förenligt med sina intressen att motsätta sig ett endomaravgörande trots att det frän rent sakliga synpunkter inte finns skäl att kräva en mer kvalificerad sammansättning av tingsrätten. På grund av det anförda föreslär RU att i RB införs en regel av innebörd att tingsrätten — oavsett parternas uppfattning i domförhetsfrägan - är domför med endast en lagfaren domare i mål av enkel beskaffenhet. En av utredningens sakkunniga har i ell särskilt yttrande avstyrkt förslaget.

Del torde råda en bred enighet om principen att de mest kvalificerade
tvistemålen skall prövas av fler än en domare. De skäl som talar för en
sådan sammansättning kan variera. I förmögenhetsrättsliga tvister kan det
ofta förekomma svåra rättsliga frågor, som mår väl av att diskuteras under
en överläggning. Även bevisvärdering kan erbjuda sådana svårigheter att
rätlen bör vara sammansatt av flera personer. Stundtals kan ett skäl för att
målet bör bedömas av flera domare vara all del är så omfattande att det 59

blir svårt för en person atl ensam behärska materialet och leda rättegång- Prop. 1988/89:95 en.

Del sagda skall ses mol bakgmnden av att tingsrätten i 97 procent av tvistemålen består av en lagfaren domare. Drygt tvä procent avgörs av tre lagfarna domare och knappt en procent under medverkan av nämndemän. Dessa siffror ger dock inte något rättvisande mätt på hur myckel arbete som läggs ned pä målen. De mest arbetskrävande målen är de som avgörs av ett juristkollegium. Det är en viktig uppgift för lagstiftaren att utforma domförhetsreglerna sä att den kvalificerade sammansättningen förbehålls de mål där en sådan sammansättning verkligen behövs.

Erfarenheterna av 1984 års domförhetsreform visar att parternas avgörande inflytande på rättens sammansättning kan ge otillfredsställande resultat i vissa fall. I många mål där det inte råder någon egentlig tvist mellan parterna utan processen närmast har sin gmnd i tredska eller bristande betalningsförmåga är det svårt att fä besked frän parterna om deras inställning i sammansättningsfrågan. Del innebär att dessa mål — som i allmänhet är enkla — måste sättas ut till huvudförhandling inför flera domare. I andra fall förekommer del att den som är part i ett enkelt mål motsätter sig atl det avgörs av ensamdomare för atl fördröja avgörandet.

Denna ordning innebär en misshushållning med rättsväsendets resurser. Inga vägande invändningar kan riktas mot att mål av del slag som jag nu har tagit upp avgörs av ensamdomare. Det är emellertid ogörligt att i lagen exakt ange vilka mål som bör kunna handläggas av ensamdomare utan parternas samtycke. Det gäller all se lill att regleringen inte medför att mål som kräver atl fler domare deltar i avgörandet handläggs av en domare. Del är också viktigt att man inte ulformar reglerna så all de medför att ett ökat antal tingsrättsdomar undanröjs av hovrätterna på grund av att tingsrätten inte varit domför. Den kritik som under remissbehandlingen riklats mot RU:s förslag har också i allmänhet sin grund i svårigheter av sådan art. Enligt min uppfattning är emellertid de ofullkomligheter som den nuvarande ordningen är behäftad med så besvärande att en utvidgning av möjligheterna till endomarhandläggning på något sätt måste ske.

Är då den av RU föreslagna avgränsningen — mål av enkel beskaffenhet — tillräckligt exakt? Rekvisitet har avseende både pä den rättsliga bedömningen och bevisvärderingen. Ett mål som är så omfattande atl det är svårt att behärska för en person kan inte heller sägas vara enkelt. Det är klart att en avgränsning av detta slag kan ge upphov till Iveksamheler. A andra sidan är det praktiskt tagel omöjligt atl i lagtext åstadkomma en mera preciserad avgränsning ulan att utrymmet för all tillämpa den nya regeln onödigtvis inskränks. För egen del anser jag att man med förtroende kan överlämna lill den enskilde domaren att med ledning av en allmänt hållen regel avgöra frågan om rättens sammansättning i dessa fall.

En fråga som har varit föremål för intresse under remissbehandlingen är
risken för all domar som meddelas med stöd av den föreslagna nya regeln
kommer att undanröjas av hovrätten på gmnd av att hovrätten anser att
målet inte varit av enkel beskaffenhet. Enligt de nya reglerom undanröjan
de av lingsrällsavgöranden som jag nyss förordade (avsnitt 2.3) krävs 60

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det införs en möjlighet till handläggning inför tre lagfarna domare i småmål och att i gengäld den nuvarande möjligheten alt tillämpa vanliga tvistemålsregler i mål om mindre värden avskaffas.

Remissinstanserna: Remissopinionen är i huvudsak positiv. Av dem som har svarat tillstyrker de flesta förslaget. JK, domstolsverket, riksrevisionsverkel och Malmö tingsrätt avstyrker förslaget.

Skälen för mitt ställningstagande: Den 1 januari 1974 infördes nya regler för tvister där tvisleföremälels värde vid tingsrätten uppenbart inte uppgår lill ett halvt basbelopp. Dessa regler innebär bl. a. att rätten i sådana tvister i princip alltid skall bestå av en lagfaren domare och att parts rätt lill ersättning för rättegångskostnader begränsats avsevärt. Syftet med reglerna var atl göra förfarandet enklare och billigare. I vissa fall kan rätlen på yrkande av part besluta att vanliga förfaranderegler skall tillämpas trots att tvisten rör ell lågt belopp. Ett sådant beslut skall fallas om parten gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att målets utgång annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.

RU har konstaterat att den omständigheten att tvisteföremälet har ett begränsat värde inte utesluter alt målet kan vara av komplicerad beskaffenhet, rättsligt eller sakligt eller i båda dessa hänseenden. Med tanke på sådana mål bör del enligt RU finnas utrymme för en starkare sammansättning än med en enda domare, framför allt i de fall där parterna eller någon av dem har önskemål om en mera kvalificerad sammansättning. Från huvudregeln om endomarbehörighet bör därför enligt RU göras undanlag för sådana fall. Enligt RU:s förslag kan de åsyftade undanlagssituationerna lämpligen beskrivas som fall där det med hänsyn till målels beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att fler lagfarna domare än en sitter i rätten.

Jag har förståelse för RU:s förslag. Emellertid finns som jag nämnt

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. I en reservation föreslås att antalet ledamöter i juristkollegial sammansättning skall minskas till tvä.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna vill att tingsrätterna även i framtiden skall vara sammansatta med tre domare. Förslagen i övrigt har tilldragit sig ringa intresse.

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt är för närvarande huvudregeln att tingsrätten vid avgörande av tvistemål skall bestå av tre eller fyra lagfarna domare. Det är denna sammansättning som kallas juristkollegial. Undantagen frän huvudregeln är emellertid sä mänga att det bara är drygt 2 procent av tvistemålen — omkring 1 500 mål om året — som avgörs i juristkollegial sammansättning.

RU har övervägt om rätten — i varje fall i vissa mål — borde fä bestå av endast två lagfarna domare.

Skälen för att minska antalet domare i juristkoUegial sammansättning till två är att det blir billigare och enklare. Samhällets kostnader för den tredje ledamoten är inte obetydliga. Även denne måste sätta av tid för inläsning, förhandling, överläggning och domskrivning. Även om det enligt nuvarande regler bara är omkring I 500 mål om året som avgörs i tremanssammansätlning, rör det sig om mål som kräver mycket tid och arbete för dem som deltar i avgörandet. HärtiU kommer att det i många tingsrätter tar lång tid att sätta ut mål till huvudförhandling i tremanssammansättning och att det är långt ifrån alla tingsrätter som har tre domare knutna till sig.

Om de förslag till vidgning av möjligheterna till endomarhandläggning som jag nyss förordade godtas, har man relativt goda garantier för att

flerdomarsammansältningen förbehålls de mest komplicerade målen. Av remissbehandlingen framgår att det är en allmän uppfattning inom domarkåren att handläggningen av ett mål i juristkollegial sammansättning gagnas av att en tredje ledamot deltar och att en ordning med endast två ledamöter skulle ha vissa komplikationer. Mot den bakgmnden har jag stannat för att i detta sammanhang inte föreslå någon allmän möjlighet att avgöra tvistemål med två lagfarna domare.

RU har också föreslagit att den nuvarande ordningen — att tingsrätten är domför med tre domare och all högst fyra får sitta i rätten — skall ersättas med en regel enligt vilken rätten skall bestå av tre lagfarna domare men atl rätten är domför med två lagfarna domare om en av de tre fär förfall sedan huvudförhandlingen påbörjats. I likhet med RU ser jag inga avgörande hinder mot att låta en sådan ordning gälla i de undantagssituationer som det här kan bli fräga om. Jag förordar därför att förslaget genomförs. Jag föreslår också alt reglerna om rättens sammansättning i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden och lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål ändras på motsvarande sätt.

Prop. 1988/89:95

Skälen for mitt förslag:

Brottmål

För närvarande finns i I kap. 3 § tredje stycket RB en bestämmelse enligt vilken tingsrätten i brottmål får bestå av två lagfarna domare — i stället för en lagfaren domare — jämte nämndemän, om målet beräknas kräva minst fyra veckors huvudförhandling. Det avgörande motivet för denna möjlighet lill förstärkning av rätten är att den ensamme lagfarne domaren kan få förfall, vilket medför att hela huvudförhandlingen måste las om. Självfallet innebär förstärkningen också fördelar kvalitativt sett, även om något förfall inte inträffar.

Den omständigheten all ett mål är särskilt komplicerat — utan att kräva minst fyra veckors huvudförhandling - ger däremot inte möjlighet all förstärka rättens sammansättning med ytterligare en lagfaren domare. Detta har ibland kritiserats, främst från domarhåll.

När det gäller möjligheterna att förstärka rätten pä nämndemannasidan är RB enligt ordalydelsen i 1 kap. 3 § andra stycket generösare. Här stadgas nämligen att ytterligare en nämndeman, utöver vad som följer av huvudregeln, får sitta i rätten om del "behövs med hänsyn lill målels omfattning

eller någon annan särskild omständighet". Kriterierna för en utökning har alltså fått olika utformning när det gäller jurisldomare och nämndemän.

Att ett brottmål är juridiskt mycket komplicerat förekommer förhållandevis sällan. Det torde framför allt röra sig om vissa mål om ekonomisk brottslighet. Det behöver inte alltid vara så att huvudförhandlingen i dessa mål tar mycket lång tid.

Som RU påpekar skulle det vara av värde om man för brottmålens del kunde närma sig det synsätt som numera gäller i tvistemål och som utgår från all antalet lagfarna domare skall bestämmas med utgångspunkt från hur komplicerat målet är. Samtidigt måste man ha klart för sig att det inte är sakligt motiverat med flera lagfarna domare annat än i ett mycket litet antal fall. En möjlighet alt förslärka tingsrätten med en lagfaren domare på grund av målets komplikation bör enligt min mening införas, men den måste utformas så atl regelns undantagskaraktär tydligt framgår.

Jag föreslår därför att den nu gällande regeln om att ytterligare en lagfaren domare får ingå i tingsrätten i brottmål, om huvudförhandlingen kan beräknas kräva minst fyra veckor, ersätts av en regel av innebörd att ytterligare en lagfaren domare får ingå i rätten om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Samma förutsättningar bör gälla för förstärkning av rätten med en nämndeman.

Prop. 1988/89:95

Andra mål

Reglerna om rättens sammansättning i familjemål (14 kap. 17 § äktenskapsbalken och 20 kap. 1 § föräldrabalken) och i fastighetsdomstolsmål (3 § lagen 1969:246 om domstolar i fastighetsmål) är i det här avseendet likadana som reglerna för brottmål: Även om den nu förordade ändringen torde vara mindre betydelsefull i varje fall för familjemålens del förordar jag, med hänsyn till intresset av så långt möjligt enhetliga sammansättningsregler, att ändringen utvidgas till all gälla även för familjemälen och fastighetsdomstolsmålen.

1 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar finns en bestämmelse om förstärkning av länsrätt med en nämndeman som överensstämmer med nuvarande I kap. 3 § andra stycket RB. Jag ser inte tillräckliga skäl atl nu aktualisera en ändring av den bestämmelsen.

2.4.6 Antalet nämndemän i tingsrätt

Mitt förslag: Den nuvarande regeln om att tingsrätten vid avgörande av mål om brott med minst tvä års fängelse som minimistraff skall bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän upphävs. Även i dessa fall skall tingsrätten normalt bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Remissinstanserna: Remissopinionen är övervägande positiv till RU:s Prop. 1988/89:95 förslag. Av de remissinstanser som har yttrat sig går de flesta på RU:s linje. Flera av dem anser dock att man då bör överväga en återgång lill systemet med kollektiv rösträtt för nämndemännen, och några påpekar att kostnaderna för en förändring inte fär gå ut över annan verksamhet. JK, hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Övre Norrland vill ha tre nämndemän i alla mål. Nämndemännens riksförbund och ytterligare två remissinstanser vill ha fem nämndemän i alla mål.

Skälen for mitt förslag: Den senaste reformen i fråga om antalet nämndemän vid tingsrätt trädde i kraft den I juli 1983 efter förslag i prop. 1982/83:126. Genom denna reform blev tingsrätt vid huvudförhandling i brottmål och familjerättsliga tvistemål i princip domför med en lagfaren ledamot och tre nämndemän. 1 mål om brott för vilket del inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år skall dock fem nämndemän delta. Nämndemännen fick samtidigt individuell rösträtt efter mönster från vad som redan gällde i bl. a. hovrätt. I fräga om de närmare skälen för reformen får jag hänvisa lill propositionen (s. 17 fi)-Sedan den 1 januari 1985 gäller också att fem nämndemän skall delta i vissa mål om ekonomisk brottslighet.

1983 års reform har kritiserats. Det har gjorts gällande bl. a. atl nämndemännen inte fyller sin uppgift, om så få som tre deltar, att ordningen med två olika sammansättningar skapar administrativa problem för tingsrätterna och att ordningen med individuell rösträtt ger nämndemännen för stort inflytande på avgörandena. Systemet med två olika sammansättningar har medfört att tingsrätt i enstaka fall av misstag har handlagt mål i fel sammansättning, vilket föranlett återförvisning. De riksdagsmotioner som väckts med yrkanden om ändringar i domförhetsreglerna har emellertid avslagils (se bl. a. JuU 1986/87:25 och 1987/88:29).

Domstolsverket har på regeringens uppdrag utvärderat 1983 års nämn-demannareform (DV Rapport 1986:4). Av rapporten framgår bl.a. att reformen inte har påverkat frekvensen av överklagade mål eller andelen domar som ändras av högre rätt efter överklagande. Däremot visar undersökningen alt antalet skiljaktiga meningar i domstolarna ökat något, liksom antalet fall där nämndemän överröstat den lagfarne domaren. Utvärderingen lyder enligt min mening inte på att reformen inneburit någon försämring av rättskipningen. Den visar vidare all reformen medfört den minskning av kostnaderna som förutsattes när den genomfördes (jfr prop. 1986/87:100. bil. 4, s. 68).

RU har ansett atl del finns visst fog för den kritik som framförts mot den gällande regeln med två olika nämndemannasammansältningar.

Reglerna om tingsrätts sammansättning bör vara så enkla alt tillämpa som möjligt. Om tingsrätten avgör ett mål i fel sammansättning kan det medföra alt hovrätten, om domen överklagas, tvingas att undanröja domen och återförvisa målet lill tingsrätten för ny handläggning. En sådan omgång bör i möjligaste mån undvikas. Risken för ålerförvisning minskar i och för sig om de förslag som jag nämnt i avsnitt 2.3 godtas men den elimineras inte helt.

Härtill kommer alt del kan sägas vara principielU felaktigt att den 65

5 Riksdagen I98S/S9. 1 .saml. Nr 95

lagfarne domarens inflytande relativt sett minskar i mål om särskilt grova Prop. 1988/89:95 brott, vilka ju typiskt sett kan antas vara av störst betydelse både från allmän synpunkt och för parterna. Men alt råda bot på detta genom ändringar i den nyligen införda ordningen med individuell och lika rösträtt vid tingsrätterna anser jag uteslutet. Det är inte förenligt med moderna principer för lekmannamedverkan i beslutande organ.

Enligt min mening kan man i och för sig åberopa skäl för den nuvarande ordningen med tre nämndemän i brottmål i allmänhet och fem nämndemän i de allvarligaste brottmålen. Den bygger på den princip som i andra sammanhang har setts som en processrättslig ledstjärna, nämligen en smidig anpassning lill vad de olika målen typiskt sett kräver. Samtidigt kan jag inte undgå att ta intryck av den opinion som förordar ett enhetligt antal nämndemän. Jag har vid en vägning för och emot funnit alt enhetlighetens fördelar överväger.

Det återstår då all ta ställning lill vilken sammansättning som sålunda skall gälla för alla brottmål där lekmannamedverkan krävs. RU har föreslagit en sammansättning med fyra nämndemän. Det är enligt RU den naturliga medelvägen som ger både ett bredare lekmannainflytande än enligt gällande ordning och mindre risk för lika röstetal.

Del finns naturligtvis inte något för alla måltyper giltigt svar på vilken sammansättning som ger den idealiska avvägningen mellan jurist- och lekmannainflytande. Vissa mål kan vara så enkla atl skälen för all nämndemän skall delta över huvud taget inte gör sig gällande. 1 en del mål kan det vara värdefullt med ett så brett lekmannainflytande som möjligt. I vissa brottmål är de juridiska frågorna så framträdande att flera jurister borde ingå i rätten.

Frågan om lekmännens inflytande på rättskipningen övervägdes ingående under förarbetena till de nuvarande domförhetsreglerna. Mol bakgrund av dessa överväganden anförde föredragande statsrådet att han för sin del inte kunde finna att det skulle bli någon försämring av tingsrätternas möjligheter all komma fram till sakligt rikliga avgöranden, om man i normalfallet minskade antalet nämndemän till tre. Den uppfattningen vinner starkt stöd i domstolsverkets utvärdering av reformen. Till del sagda kommer all, som flera remissinstanser påpekat, en ökning av nämndemännens antal rubbar balansen mellan jurist- och lekmannainflytande, om den nuvarande individuella rösträtten för nämndemännen bibehålls. Vidare talar — precis som när de nuvarande reglerna infördes — ekonomiska skäl mot en ökning av antalet nämndemän. Kostnaderna för all öka antalet till fyra i alla mål kan beräknas till närmare 15 miljoner krom året. Del finns angelägnare användningsområden för dessa pengar inom domstolsväsendet än atl finansiera en reform som såvitt kan bedömas skulle sakna egentlig betydelse för rättssäkerheten.

Det kan tilläggas att 1983 ärs reform i fråga om antalet nämndemän
kritiserats under påstående att den medfört atl den enskilde nämnde
mannen kommit all sitta i rätten alltför sällan för att få tillräcklig erfaren
het. Olägenheterna i delta hänseende torde emellertid numera vara undan
röjda genom den anpassning av antalet nämndemän i de olika domkretsar
na som skett under år 1988. 66

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks nästan genomgående. Från ett par häll anförs att särskilda överväganden krävs angående frågan om den nytillkomna ledamoten bör få vara ordförande vid förfall för den ordinarie ordföranden.

Skälen för mitt förslag: Genom de år 1985 införda bestämmelserna om handläggningen av mål om s. k. eko-brott (I kap. 7 och 8 §§, 2 kap. 4 a § och 4 kap. 10 a § RB) öppnades en möjlighet all låta en förvaltningsdomare ingå i rätten om det finns behov av särskild fackkunskap i fräga om skatterättsliga förhållanden. Även utanför området för denna lagstiftning kan det någon gång förekomma mål i vilka juridiska specialkunskaper är önskvärda. 1 första hand torde det vara fråga om skatterättsliga kunskaper, men det kan finnas behov av särskild juridisk fackkunskap också i andra mål. Exempelvis kan det i vissa mål vid allmän domstol någon gång uppstå behov av sjörättsliga, försäkringsrältsliga eller arbetsrättsliga specialkunskaper.

För hovrätternas del kan behovet av särskild juridisk fackkunskap enligt gällande regler lösas genom all en person med de önskade kunskaperna adjungeras till rätten. I 62 ij förordningen (1979:569) med hovrättsinstruktion finns en sådan bestämmelse. Härigenom kan hovrätten alltså förstärka sin kompelens genom att l.ex. adjungera en person med behövliga specialkunskaper på det sakområde som är aktuellt i målet. Även om denna möjlighet inte utnyttjas särskilt ofta, är den i del enskilda fallet av stort praktiskt värde.

I första instans finns för närvarande inte någon motsvarande adjunk-tionsmöjlighet. Enligt min mening talar mycket för att en sådan möjlighet bör tillskapas. 1 vanliga tvistemål bör vid huvudförhandling som skall hållas inför tre lagfarna domare en av dessa kunna vara t.ex. domare i en allmän förvaltningsdomstol eller professor vid en juridisk fakultet. Även i brottmål kan det någon gång föreligga behov av särskild juridisk sakkunskap också utanför ekomålsområdet. 1 avsnitt 2.4.5 har jag förordat att tingsrätten i främst särskilt komplicerade brottmål bör få bestå av två lagfarna domare jämte nämndemän. Om förslaget godtas skapas ett större utrymme för adjunktion i sådana mål.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att regeln avskaffas även för avgöranden i sak.

Remissinstanserna: Remissopinionen är blandad.

Skälen för mitt förslag: Enligt 2 kap. 4 § första stycket RB är hovrätt i tvistemål och besvärsmål som regel domför med tre lagfarna ledamöter. Om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna ledamöter skall dock minst fyra lagfarna ledamöter della i hovrätten. Flera än fem lagfarna ledamöter får inte delta i rätten.

RU har föreslagit all regeln om en sammansättning med fyra lagfarna domare upphävs. Skälet är i första hand intresset att hushålla med resurserna. RU har funnit att det inte är säkert att man behöver upprätthålla principen om atl flera lagfarna domare än i tingsrätten bör delta i hovrät-tsavgörandel. RU har därvid pekat pä att handläggningen i hovrätten kan vara enklare än i tingsrätten, eftersom målet redan har bedömts en gång av tingsrätten. Dessutom förekommer del att hovrätten får pröva processmaterial som inte redan har bedömts av den lägre instansen, varför det kan hävdas atl jämförelsen med antalet domare i den första instansen inte generellt är träffande. Vidare har RU påpekat värdet av att domförhelsregler görs så enkla som möjligt för att minska riskerna för rättegångsfel.

De mål som det här är fråga om är de mål som i tingsrätt avgörs av tre lagfarna domare. 1 avsnitt 2.4.4 har jag redogjort för de skäl som talar för en stark sammansättning i tingsrätt vid handläggningen av dessa mål. I tingsrätterna avgörs omkring 1 500 sådana mål om året. Naturligtvis överklagas inte alla tingsrätternas avgöranden. Från resurssynpunkt har ett genomförande av RU:s förslag inte någon större betydelse.

Som jag tidigare nämnt pågår inom justitiedepartementet en översyn av domstolarnas arbetsuppgifter och organisation, som bl. a. resulterat i atl en departementspromemoria (Ds 1989:2) nyligen remitterats. Om tankarna i promemorian vinner gehör, torde del bli aktuellt atl se över domförhels-

reglerna i framför allt hovrätt och kammarrätt i ett bredare perspektiv. Prop. 1988/89:95 Enligt min mening talar övervägande skäl för atl man i det sammanhanget också överväger frågan om det är lämpligt att hovrätten får beslå av endast tre ledamöter vid överprövning av tingsrätts dom eller beslut i de fall tingsrätten bestått av tre lagfarna ledamöter.

Som den aktuella domförhetsregeln nu är utformad gäller den även när hovrätten avgör preliminärfrågor under förberedelsen, l.ex. frågor om tillstånd att åberopa nytt processmaterial. Flera av remissinstanserna har föreslagit att sådana frågor alltid skall kunna avgöras av tre lagfarna domare. Jag delar den uppfattningen. En sådan reform bör kunna genomföras redan nu. Jag förordar därför att reglerna i 2 kap. 4 § RB ändras i enlighet härmed.

2.4.9 Vissa lagtekniska frågor m.m.

I samband med atl domförhetsreglerna för tingsrätt ändras finns del anledning all se över reglernas lagtekniska utformning.

När det gäller tvistemål är huvudregeln för närvarande att tingsrätt är domför med tre lagfarna domare. Som jag tidigare nämnt avgörs emellertid en överväldigande majoritet av tvistemålen med en enda lagfaren domare. All förberedande handläggning sköts dessutom i princip av en lagfaren domare. Dessa förhållanden bör bättre än nu avspeglas i lagtexten. Samtidigt är det olämpligt att låta tredomarsammansättningen vid huvudförhandling få ställning av ett mer eller mindre betydelselöst undantag.

Jag förordar en lagteknisk lösning som innebär att huvudregeln blir att tingsrätt i både brottmål och tvistemål skall bestå av en lagfaren domare, om del inte är föreskrivet något annat. I de två följande paragraferna ges föreskrifter om annan sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål respektive brottmål. I en särskild paragraf föreskrivs härefter att rätten i vissa andra fall får ha den sammansättning som är föreskriven för huvudförhandling. I en därefter följande paragraf tas de nuvarande särreglerna i I kap. 3 a § för tvistemål om mindre värden in.

Föreskrifter om annan sammansättning än enligt huvudregeln finns också i särskilda lagar, exempelvis äktenskapsbalken.

Den valda lösningen innebär att det inte blir tillåtet med annan sammansättning än en lagfaren domare vid exempelvis sammanträde för muntlig förberedelse oeh vid syn som äger mm utom huvudförhandling. Det innebär formellt sett en nyhet i förhållande till gällande räll. Det förekommer emellertid knappast i praktiken att tingsrättema utnyttjar möjligheten till kollegial sammansättning eller sammansättning med nämndemän vid sådan handläggning.

När del gäller avgörande av mål utan huvudförhandling oeh prövning av
frågor som hör till rättegången bör det däremot även i fortsättningen -
och då bortser jag frän smämålen — finnas utrymme för flera domare att
delta, om detta någon gång skulle vara nödvändigt med hänsyn lill målets
beskaffenhet. Lagtexten bör utformas i enlighet med detta. 69

Mitt förslag: Intresseledamöter som är förtrogna med förvaltning av bostadsrättsfastighet skall i hyresnämnd oeh i bostadsdomstolen delta endast vid prövning av frågor där de har särskild sakkunskap. Reglerna om vilka intresseledamöter frän fastighetsägarsidan som skall medverka i mål om hyresfastigheter förenklas. Bostadsdomstolen skall vid prövning som inte avser själva saken vara domför med tre juristdomare. En mindre ändring genomförs när det gäller den tid för vilken en ledamot i domstolen skall utses.

Bostadsdomstolens förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag:

Allmänt

Bosladsdomstolen inrättades år 1975 som överinstans till hyresnämnderna. Regler om bostadsdomslolens sammansättning och förfarandet inför bostadsdomstolen finns i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol. Enligt 5 § består domstolen av lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och intresseledamöter. De senare företräder fastighetsägares, hyresgästers eller bostadsrättshavares intressen. Domförhetsreglerna finns i 12—16§§. Enligt huvudregeln skall domstolen vara sammansatt av lagfarna ledamöter och intresseledamöter. Såvitt nu är av intresse innebär bestämmelserna i övrigt följande. När målet rör en bostadsrättsfastighel skall de intresseledamöter som företräder fastighetsägarintressen vara väl förtrogna med förvaltning av sådana fastigheter. Om målet gäller en hyresfastighet som tillhör en enskild skall inlresseledamöterna på fastighetsägarsidan vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av sådana fastigheter. Rör målet en annan hyresfastighet skall ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av hyresfastigheter som tillhör andra än enskilda. Ett undantag från reglerna om medverkan av intresseledamöter gäller enligt 16 §. Enligt denna paragraf får en lagfareri ledamot ensam företa förberedande åtgärd samt pröva fråga om avskrivning av mål.

pen fick särskild representation i bosladsdomstolen (jfr prop. 1974:151 s. Prop. 1988/89:95 91). När lagen om bostadsdomstol tillkom torde del nämligen mera sällan ha förekommit hyreslägenheter i bosiadsrättshus. Läget är nu ett annat. Genom tillkomsten av lagen (1982:352) om rätt till faslighelsförvärv för ombildningtill bostadsrätt och förbudet att med bostadsrätt upplåta lägen-hel som är uthyrd (2 § tredje stycket och 8 § tredje stycket bostadsrättslagen) har det blivit vanligt att bostadsrättsföreningar också är hyresvärdar. Tvister mellan föreningar och hyresgäster förekommer. Än mer frekventa är hyreslvister av olika slag, främst rörande besittningsskydd, mellan bostadsrätlshavare och personer som hyr bosladsrättslägenhet.

Enligt de nuvarande reglerna skall alltså inlresseledamöterna på faslig-hetsägarsidan ha erfarenhet av bostadsrättsfasligheter både vid prövning av typiska bostadsrällsfrågor och vid prövning av vanliga hyresrättsliga frågor som rör bostadsrättsfasligheter. Bostadsdomstolen har i sin skrivelse lill justitiedepartementet ansett del vara en olägenhet att likartade frågor kan prövas i olika sammansättningar. Domstolen har därför föreslagit att de ledamöter som är förtrogna med förvaltning av bostadsrätts-fastighet skall delta i rätten endast vid prövning av frågor där de har särskild sakkunskap, dvs. frågor enligt 52 § och 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen.

För egen del ser jag del som en fördel att hyresrätlsliga frågor prövas av ledamöter som har särskild sakkunskap när del gäller sädana frågor. Jag förordar därför att den av bostadsdomstolen föreslagna lagändringen genomförs. Motsvarande ändring bör också göras i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

Hyresfastighet som tillhör enskild respektive annan än enskild

Som jag nämnt inledningsvis är i mål som rör en hyresfastighet frågan om vilka intresseledamöter som skall della på fastighetsägarsidan beroende av om fastigheten tillhör enskild eller annan än enskild. Av förarbetena (prop. 1974:151 s. 56 och 117) framgår att tiU gruppen annan än enskild vid sidan av stat och kommun i första hand hör de allmännyttiga bostadsföretagen. Härmed avses bolag eller stiftelser som enligt 32 § förordningen (1986:694) om handläggning, förvaltning m.m. av bostadslån och räntebidrag — eller motsvarande äldre bestämmelse — av länsbostadsnämnden godkänts som allmännyttiga. Det finns inte någon fullständig förteckning över dessa företag, och det kan därför inte uteslutas att domstolens sammansättning någon gång på grund av förbiseende kan bli felaktig. Enligt förarbetena bör vidare till gruppen annan än enskild räknas vissa förelag som angivits i första stycket 3 — 5 kungörelsen (1972:60) om undantag från tillämpningen av lagen om hyresreglering m.m. De praktiska svårigheterna atl avgöra om ett förelag hör till någon av dessa kategorier är betydande. Def förekommer att inte ens förelagen kan ge klara besked.

Bosladsdomstolen har i sin skrivelse pekat på svårigheterna att i de
angivna fallen utreda vilken sammansättning domstolen skall ha och
hemställt om lagändring i två hänseenden. Först och främst har domstolen 71

föreslagit att begreppen enskild respektive annan än enskild förtydligas i Prop. 1988/89:95 lagtexten, exempelvis efter mönster från 12 kap. 1 § sjätte stycket jordabalken. Vidare har domstolen föreslagit att reglerna utformas så alt del inte blir domvilla om domstolen i något fall skulle ha annan sammansättning än den i första hand avsedda. Enligt domstolen skulle del kunna åstadkommas genom att del i lagtexten anges atl intresseledamöterna företrädesvis skall vara förtrogna med förvaltning av respektive huskategori.

Som jag nämnt i avsnitt 2.4 anser jag all del är angelägel att regler om domstols sammansättning inte görs onödigt komplicerade. De nuvarande begreppen enskild respektive annan än enskild har visat sig komplicera den förberedande handläggningen hos bosladsdomstolen. Den av domstolen föreslagna förändringen innebär att man skiljer mellan ä ena sidan fastigheter som ägs av staten, kommun, landstingskommun, kommunalförbund, allmännyuigt bostadsföretag och aktiebolag som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun och å andra sidan fastigheter som ägs av någon annan. Det torde innebära en inte obetydlig förenkling av reglerna. Jag förordar all förslaget i denna del genomförs.

Bostadsdomstolen har vidare föreslagit att domförhetsreglerna mjukas upp, så att del inte blir domvilla om sammansättningen någon gång skulle vara annan än den som följer av en strikt tillämpning av de nämnda reglerna. Mina förslag i avsnitt 2.3 innebär att bristande domförhet i fortsättningen inte automatiskt medför undanröjande på grund av domvilla, utan bara när felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det skulle därför i och för sig kunna sägas att behovet av den föreslagna lagändringen är ringa. Jag förordar ändå alt domförhetsreglerna mjukas upp något för atl ge utrymme för en mer flexibel tillämpning. Härigenom ges domstolen möjlighet atl i undantagsfall handlägga exempelvis ett mål som rör en fastighet som ägs av en enskild fastighetsägare i en sammansättning som är avsedd för mål som rör fastigheter som ägs av andra än enskilda.

I detta sammanhang vill jag nämna att den europeiska domstolen för de mänskliga rälligheterna inom en nära framtid kan förväntas avgöra ett mål där del bl.a. är fråga om medverkan av intresseledamöter i vissa fall. Frågan om behovet av ytterligare ändringar i fråga om bostadsdomstolens sammansättning får bedömas mot bakgrund av vad domstolen kommer fram till.

Prövning av vissa processuella frågor

Som jag nämnt skall bosladsdomstolen i regel vara sammansatt av lagfama
ledamöter och intresseledamöter. Ett undantag är alt enligt 16 § en lagfa
ren ledamot ensam får företa förberedande åtgärder samt pröva frågor om
avskrivning av mål. Bostadsdomstolen har påpekat all det finns ell behov
av all — utöver vad som följer av 16 § — kunna avgöra vissa frågor utan
alt behöva kalla in intresseledamöter. Det kan enligt domstolen gälla
frågor om undanröjande av ett hyresnämndsavgörande av processuella
skäl, t. ex. på grund av återkallelse av talan, rättegängshinder eller domvil
la samt frågor om avvisning av besvär eller stadfästelse av förlikning. Ett
annal exempel som domstolen anfört gäller prövning av rältshjälpsfrågor 72

som förekommer i samband med atl mål avskrivs efter återkallelse av Prop. 1988/89:95 överklagande. Bostadsdomstolen har föreslagit atl bestämmelserna ändras så alt domstolen vid prövning som inte avser själva saken är domför även med tre lagfarna ledamöter.

Jag delar uppfattningen atl det bör finnas möjlighet alt avgöra processuella frågor utan medverkan av intresseledamöler och förordar alt bostads-domstolens förslag genomförs. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag nämna att bosladsdomstolen redan enligt gällande regler är domför med en lagfaren ledamot vid prövning av rätts- ' hjälpsfrågor i samband med måls avskrivning efter återkallelse av besvärstalan (jämför prop. 1982/83:41 s. 26).

Förordnande av ledamöter

Enligt 6 § lagen om bostadsdomslol skall ledamot i bostadsdomstolen förordnas för tre år. Det finns ingen motsvarighet till regeln i 4 kap. 8 § RB, enligt vilken en ny nämndeman skall utses för den tid som är kvar av förordnandetiden i de fall en nämndeman avgår i förtid. Del har visat sig finnas ett praktiskt behov av en sådan regel för atl förordnandelidpunkler-na för ledamöterna skall bli så enhetliga som möjligt. Jag föreslår därför att 6 § lagen om bostadsdomstol kompletteras med en regel enligt vilken, om en ledamot avgår under tjänstgöringstiden, en ny ledamot skall utses för återstående tid.

3 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 september 1989. Övergångsbestämmelser krävs när det gäller vissa regler. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals förslag lill

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

4. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5. lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1969:249) om domstolar i fastighetsmål,

7. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

8. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9. lagom ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomslol, 73

2. lagom ändringi lagen (1976:600) om offentlig anställning, samt Prop. 1988/89:95

3. lagom ändringi vattenlagen (1983:291).

Del under 10 angivna lagförslaget har upprättals i samråd med chefen för civildepartementet. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 kap.

De förändringar som föreslås när det gäller reglerna om tingsrätts sammansättning har, i enlighet med vad som utvecklats i avsnitt 2.4.9, föranlett omarbetning av de grundläggande domförhetsreglerna. Som en huvudregel har angivits alt tingsrätten är domför med en lagfaren domare, om inte annat är föreskrivet. Därefter har domförhetsreglerna för huvudförhandling delats upp på två paragrafer, en för tvistemål (3 a §) och en för brottmål (3 b §). Därefter följer regler om att tingsrätten även i andra fall än vid huvudförhandling kan ha kollegial sammansättning eller sammansättning med nämndemän (3 c §) och regler om obligatorisk endomarhandläggning i tvistemål om små värden (3 d §).

/ kap 3 §

Paragrafen innehåUer i sin nuvarande lydelse sammansätlningsregler både fdr tvistemål och brottmål.

Som en grundläggande domförhelsregel för all handläggning vid tingsrätterna har i förslaget angivils all rätten skall beslå av en lagfaren domare, om det inte är föreskrivet något annal. Denna regel avser både förberedande handläggning och avgörande av mål. Regeln är obligatorisk, vilket innebär atl det inte är tillåtet med starkare sammansättning om del inte är särskilt föreskrivet. Tingsrätten får således — till skillnad från vad som hittills gällt — inte bestå av fler än en domare vid exempelvis sammanträde för muntlig förberedelse eller vid bevisupptagning eller syn på stället utom huvudförhandling. Föreskrifter om annan sammansättning finns i de följande paragraferna i 1 kap. RB. Det finns också en del särbestämmelser om tingsrätts sammansättning vid prövning av vissa speciella mål. Här märks främst reglerna i äktenskapsbalken och föräldrabalken om handläggning av familjemål.

1 kap. 3a§

Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse regler om sammansättningen i tvistemål om mindre värden, s.k. småmål. Dessa regler har i förslaget flyttats till den nya 1 kap. 3 d §.

Den nya lydelsen av paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrätts
domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Som en huvudregel har i 74

första stycket angivits alt tingsrätten skall bestå av tre lagfarna domare. Prop. 1988/89:95 Möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare har avskaffats (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.4).

I andra stycket föreskrivs all rätten skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form. Formellt sett innebär förbudet mol en sammansättning med tre lagfarna domare i delta fall en nyhet. Det blir emellertid en följd av det i föregående paragraf föreskrivna förbudet mot en sådan sammansättning vid sammanträde för muntlig förberedelse.

I tredje stycket, som motsvarar den nuvarande regeln i I kap. 3 § femte stycket RB om möjlighet till avgörande av mål med en enda domare när det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet, föreskrivs alt rätten i vissa fall är domJör med en i stället för tre domare. I dessa fall är det således inte förbjudet att tre domare deltar i rätten. Möjligheterna till endomarsammansättning har utvidgats i enlighet med vad som utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.2. Först och främst kommer möjligheten lill endomarhandläggning till användning i den situationen att parterna samtycker till denna sammansättning och rätten anser den tillräcklig.

1 första hand är naturligtvis målets beskaffenhet avgörande för om det är tillräckligt med en enda domare. Generellt kan sägas att det inte bör komma i fråga att mål med omfattande muntlig bevisning avgörs med en enda domare. Om det förekommer svåra rättsfrågor bör det i regel också föranleda att tre domare deltar. Det är dessutom naturligt att domarens egna kunskaper och erfarenhet på del i målet aktuella ämnesområdet i viss mån får inverka pä bedömningen. Jag vill i detta sammanhang påpeka att bestämmelsen är tillämplig även i familjemål. Det är i sådana mål naturligt att särskild hänsyn tas till parternas önskemål om alt målet avgörs av en ensamdomare.

Med den utformning bestämmelsen nu fåll torde det knappast bli aktuellt för högre rätt all återförvisa målet pä grund av bristande domförhet, även om den högre rätten skulle finna att målet bort avgöras i en större sammansättning.

Enligt den föreslagna regeln är tingsrätten, oavsett parternas samtycke, domför med en lagfaren domare också i den situationen att målet är av enkel beskaffenhet. Det är svårt att på ett allmängiltigt sätt definiera vad som menas med atl målet är av enkel beskaffenhet. Ett exempel som nämnts i den allmänna motiveringen är mål där det av handlingarna verkar framgå att svarandens inställning mer har att göra med betalnings-svårigheter än med sakliga invändningar mot kravet. Även sådana förmögenhetsrättsliga mål där det är fråga om någorlunda lättillämpade rättsregler, exempelvis vardagliga mål inom köprätten och avtalsrätten, bör, om bevisningen inte är omfattande, ofta kunna bedömas som enkla. Det ligger i sakens natur att mål som rör stora värden ofta är mera komplicerade och av den anledningen inte kan avgöras av en enda domare med stöd av den nu aktuella regeln.

Bestämmelsen i tredje stycket är tillämplig även i familjemäl. Mål om
underhållsbidrag lill barn är inte sällan sä enkla att de bör kunna avgöras
av en lagfaren domare oavsett om parterna samtycker till det. Däremot bör 75

tvistiga vårdnadsmäl i regel inte avgöras av en lagfaren domare utan Prop. 1988/89:95 parternas samtycke.

Även i fastighetsdomstolsmål gäller RB:s regler om endomarbehörighet, se 4 § lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmål. Många mål om skadeståndsanspråk mot hyresgäst, krav på betalning av hyra och yrkanden om förpliktande all avflytta på grund av underiålenhel atl betala hyra torde vara av enkel beskaffenhet i lagrummets mening.

Paragrafens j(/rfrrfe stycke innehåller den i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.2, föreslagna nya regeln om domförhet med tvä lagfarna domare om en av de tre domarna i fullsutten rätt får förfall sedan huvudförhandlingen påbörjats.

Ikap3b§

Paragrafen innehåller regler om hur tingsrätt skall vara sammansatt vid huvudförhandling i brottmål.

Första stycket innehåller huvudregeln all rätten skall vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän. Den nuvarande regeln om en sammansättning med fem nämndemän i vissa grova brottmål har utgått. De överväganden som ligger bakom förändringen har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.6.

Andra stycket innehåller den regel om endomarkompetens i mål om lindrigare brott som nu står i I kap, 3 § femte stycket.

Tredje stycket ger en möjlighet att öka antalet ledamöter i rätten, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Rätten kan förslärkas med en lagfaren domare och/eller en nämndeman. Regeln har kommenterats i den aUmänna motiveringen, avsnitt 2.4.5. Möjligheten till förstärkning bör i första hand utnyttjas i mycket omfattande mål. I mål som är juridiskt myckel komplicerade kan möjligheten att anlita ytterligare en lagfaren domare också utnyttjas.

/ kap. 3c§

I paragrafen föreskrivs att tingsrätten, utan hinder av reglerna i 1 kap. 3 §, vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får ha samma sammansättning som vid huvudförhandling.

Uttrycket/raor.?(?w hör till rättegången förekommer även i 16 kap. 2 § och 29 kap. 2 §. Angående tolkningen av uttrycket kan bl.a. hänvisas till Norstedts nya kommentar till rättegångsbalken, s. 16:6 f Exempel på frågor som kan behöva prövas av fullsutten rätt är svårbedömda frågor om rättegängshinder. Ibland kan det också vara lämpligt att svåra frågor om tillålande av bevisning som aktualiseras inför en huvudförhandling prövas av samma domare som skall delta i huvudförhandlingen.

I tvistemål om mindre värden är det aldrig tillåtet att flera domare deltar
(jfr 1 kap. 3 d §). 76

Ikap3d§ Prop. 1988/89:95

Paragrafen innehåller de bestämmelser om mål om mindre värden som hittills har återfunnits i 1 kap. 3 a §.

lkap.8§

Hänvisningen i första stycket har ändrats på grund av övriga ändringar i sammansättningsreglerna.

Regeln i andra stycket om en sammansättning med fem eller sex nämndemän har utgått.

Sista stycket har utgått, eftersom en hänvisning till särskilda sammansättningsregler införts i 3 §.

2 kap. 4 §

Paragrafen innehåller de grundläggande domförhetsreglerna för hovrätt. Första stycket har ändrats sä atl preliminärfrågor under beredningen alltid kan avgöras med tre domare, även i de fall där tingsrätten har bestått av tre domare. Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsniu 2.4.8.

I0kap.8a§

Paragrafen innehåller en fommregel för s.k. småmål. Den har ändrats redaktionellt på grund av den ändrade redigeringen av 1 kap.

12 kap 9§

1 paragraf ens första stycke har en numera föråldrad regel om vadeanmälan utgått.

18kap.8a§

Paragrafen innehåller regler om rättegångskostnader i s. k. småmål. Den har ändrats redaktionellt på grund av den ändrade redigeringen av 1 kap.

35 kap 13 §

Paragrafens andra stycke reglerar frågan om förnyat upptagande i högre
rätt av bevis som i målet upptagits i lägre rätt. För att betona rättens
ansvar för avgörandet av frågan om omhörande har, som utvecklats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5), den nu gällande regeln om parternas
inflytande pä frågan tagits bort. Som framhållits i den allmänna motive
ringen är avsikten dock att parternas uppfattning i frågan även fortsätt
ningsvis i praktiken skall beaktas. 77

47kap 3 och 4B' Prop. 1988/89:95

1 paragraferna har felaktiga hänvisningar lill 2 § i samma kapitel ändrats.

49 kap 9

I paragrafen har en numera föråldrad regel om vadeanmälan tagits bort.

50 kap 10 S

Paragrafen reglerar den förberedelse som kan bli nödvändig sedan genmälet har kommit in till hovrätten.

Huvudregeln är atl den fortsatta förberedelse som kan bli erforderlig skall ske genom skriftväxling. Regeln härom i andra stycket är oförändrad.

I tredje stycket har införts den i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.5, föreslagna regeln om sammanträde under förberedelsen. Som framgått är avsikten att ett muntligt inslag i förberedelsen skall uppfattas som ell undanlag. För att markera det har det i bestämmelsen angivits att sammanträde får hällas om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. Sammanträdet bör således vara till klar fördel för handläggningen. Vid bedömningen av om så är fallet bör hovrätten väga in de kostnader för samhället och för parterna som en extra inställelse vid rätten kan föranleda. Syftet med sammanträdet bör vara att reda ut vilka omständigheter och bevis som åberopas eller vilka bevisleman som är aktuella. Syftet kan också vara atl planlägga den fortsatta handläggningen. Däremot bör hovrätten inte kalla lill ett sammanträde enbart för att undersöka möjligheterna till föriikning. Det hindrar naturligtvis inte att hovrätten under ett sammanträde kan ta upp frågor om förlikning (jämför vad som sägs om förlikning i avsnitt 2.2.6 i den allmänna motiveringen).

Det är naturligtvis framför allt i dispositiva tvistemål som det blir aktuellt med sammanträde under förberedelsen. Men även i indispositiva mål kan en muntlig förberedelse ibland ha positiv effekt, inte minst när det gäller planläggningen av omfattande mål.

Beträffande kallelse till sammanträde under förberedelsen gäller 11 kap. 5 § och 9 kap. 7 § RB. Det innebär atl en part är skyldig att inställa sig personligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdel. I så fall skall hovrätten också förelägga parten vite.

1 paragrafens fjärde stycke har införts en möjlighet att hälla sammanträde per telefon. I detta hänseende hänvisas till vad som anförts i prop. 1986/87:89, s. 199-201.

50 kap 12 §

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse en regel om muntligt
förhör under målets beredning. Denna regel har utgått och ersatts av den
nya regeln i 10 § tredje och fjärde styckena.
I sin nya lydelse innehåller paragrafen en regel om rättens skyldighet all 78

utöva materiell processledning under förberedelsen. Regeln har kommen- Prop. 1988/89:95 lerats i avsnitt 2.2.6.

Regeln har utformats som en hänvisning till motsvarande regel för tingsrättsförfarandet. Tingsrätt och hovrätt har i princip samma skyldigheter när del gäller att klarlägga parternas ståndpunkter m. m. Trots det är det klart alt den materiella processledningen i hovrätt vanligen inte behöver vara lika långtgående som vid tingsrätten.

Det kan slutligen nämnas alt det i många fall av mer komplicerad natur kan vara lill stor fördel för handläggningen, om hovrätten under förberedelsen av målet gör en sammanfattning av parternas ståndpunkter i analogi med reglerna för tingsrätt i 42 kap. 16 § RB.

50 kap 25 §

Paragrafens tredje stycke, som reglerar möjligheten atl i tvistemål åberopa

nya omständigheter och bevis, har ändrats. Andringen har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.4.

1 den nya lydelsen har regeln om att parten skall göra sannolikt all han haft giltig ursäkt tagits bort. Det torde inte innebära någon förändring jämfört med vad som nu gäller. Vad parten skall göra är atl redogöra för de omständigheter som enligt hans mening bör medföra att del nya åberopandet bör tillåtas. Bedömningen av om det föreligger giltig ursäkt ankommer på hovrätten.

1 sin nya lydelse avser paragrafen inte indispositiva mål. Del innebär ingen skillnad i förhållande till vad som tidigare ansetts gälla. Det bör understr>'kas alt onödig bevisning i alla mål liksom nu kan avvisas med stöd av 35 kap. 7 § RB.

50 kap 26 §

Paragrafens första stycke innehåller regler om undanröjande på grund av vissa grova rättegångsfel. De fel som avses är sådana fel som utgör domvilla enligt 59 kap. I § 1 —3, i den av mig föreslagna lydelsen. I enlighet med vad som nu gäller skall sådana fel föranleda hovrätten att undanröja tingsrättens dom oberoende av om felet påverkat målets utgång och oberoende av vad parterna anser. Skillnaden i förhållande till den gällande ordningen är atl bristande domförhet inte utgör ett sådant fel. Beträffande skälen härför hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

50 kap 28 §

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse bestämmelser om un
danröjande på grund av rättegångsfel som inte är grova. 1 sin nya lydelse
innehåller paragrafen regler om undanröjande på grund av andra rätte
gångsfel än sådana som avses i 26 eller 27 §. Den omfattar således dels
bristande domförhet och vissa andra grova rättegångsfel, dels också rätte
gångsfel som inte är grova. Den är som hittills konstruerad så atl hovrätten
får undanröja tingsrättens dom bara om vissa i paragrafen angivna förut- 79

sättningar är uppfyllda. Liksom nuvarande regel innebär den föreslagna Prop. 1988/89:95 regeln också all, även om dessa förutsättningar är uppfyllda, hovrätten har ett visst handlingsutrymme när del gäller frågan om undanröjande och återförvisning skall ske eller ej.

För all hovrätten skall fä undanröja det överklagade avgörandet krävs för det första all felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det överensstämmer med vad som hittills gällt för rättegångsfel som inte är grova. Det torde också överensstämma med vad som hittills gällt för sådana grova rättegångsfel som inte avses i 50 kap. 26 § första stycket (se NJA II 1943 s. 652 och Welamson, Rättegång VI, andra upplagan, s. 135). Men när det gäller bristande domförhet, som hittills alllid föranlett undanröjande, är det en nyhet.

Som exempel på fall där bristande domförhet inte kan antas ha inverkat pä målets utgång kan nämnas att tingsrätten har felbedömt en fråga om giltigt förhinder för en nämndeman (jfr 1 kap. 3 b § första stycket andra meningen i förslaget) och till följd därav avgjort målet utan att föreskrivet antal nämndemän har deltagit i hela rättegången. Om avgörandet i ett sådant fall har varit enhälligt, kan det finnas fall där det saknas anledning alt anta att frånvaron av en nämndeman har inverkat pä målets utgång. Andra exempel kan hämtas från områden där det finns domförhelsregler enligt vilka ledamöter med särskild sakkunskap skall ingå i rätten. Om domstolen i ett mål där sådana regler gäller felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning, innebär del givetvis långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den skulle ha blivit om domstolen haft räll sammansättning.

En andra förutsättning för undanröjande enligt paragrafen är alt felet inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Det överensstämmer med vad som hittills gällt för rättegångsfel som inte är grova och torde också motsvara gällande rätt beträffande grova rättegångsfel som inte avses i 50 kap. 26 § första stycket (se de tidigare nämnda uttalandena i NJA 11 1943 och i Welamson, Rättegång VI). Det kan hävdas all denna förutsättning teoretiskt sett alltid är uppfylld när det i hovrätten visar sig att tingsrätten inte varit domför, eftersom del kan anses tveksamt om bristande domförhet hos underinslansen någonsin blir avhjälpt genom att målet prövas i högre rätt.

Enligt gällande 28 § krävs för att hovrätten skall fä undanröja ett tings
rättsavgörande i tvistemål av annan anledning än att rättegångsfel som
avses i 26 eller 27 § förekommit alt felet å"ueropas av part. Del kravet har
tagits bort. Alla rättegångsfel skall beaktas självmant av hovrätten. När del
uppkommer fråga om undanröjande av ett avgörande enligt denna para
graf skall parterna emellertid enligt sista meningen i allmänhet få tillfälle
att yttra sig i frågan. Som nyss nämndes ger reglerna hovrätten möjlighet
all, trots att de formella förulsättningarna för undanröjande är uppfyllda,
underlåta en sådan åtgärd t. ex. om hänsynen till parternas intressen starkt
talar för del. Om rällegångsfelel beslår i att tingsrätten inte varit domför,
bör för att hovrätten skall underiåta alt undanröja tingsrätlsavgörandet
krävas alt båda parter önskar del. Även vid andra typer av rättegångsfel
bör parternas samstämmiga begäran ibland kunna föranleda att tingsrätts- 80

domen inte undanröjs. Om felet är av mer allvarlig art, exempelvis om en Prop. 1988/89:95 tingsrätt medvetet åsidosatt en domförhelsregel, bör dock domstolsdisciplinära faktorer få ökad tyngd och undanröjande således ske utan hänsyn till parternas inställning.

Det kan tilläggas att parternas uppfattning när del gäller frågan om undanröjande också är värdefull när det gäller att ta ställning till om ett rättegångsfel kan avhjälpas i hovrätten utan väsentlig olägenhet.

Om hovrätten i ett domvillofall pä parternas begäran underlåter att undanröja det överklagade avgörandet, bör parterna givetvis inte kunna få avgörandet undanröjt i högsta domstolen på grund av samma domvilla. I detta hänseende hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, och i specialmotiveringen till 59 kap. 1 §.

Hovrätten behöver inte inhämta parternas uppfattning om det är uppenbart att det inte behövs. Vid bagatellartade fel kan det vara klart att det överklagade avgörandet inte skall undanröjas oavsett vad parterna tycker.

Paragrafen reglerar inte frågan vilken del av den överklagade domen som kan undanröjas. Enligt nuvarande regler gäller vid undanröjande på grund av grovt rättegångsfel att hovrätten har möjlighet att undanröja även en del av domen som inte har överklagats (50 kap. 26 § tredje stycket i dess hittillsvarande lydelse). Det finns inget stadgande om hur motsvarande fråga skall bedömas vid undanröjande på grund av rättegångsfel som inte är grovt (jämför dock Welamson, Rättegång VI, andra upplagan 1978 s. 130). Del får emellertid anses ligga i sakens natur alt ett undanröjande av en del av domen som inte har överklagats endast bör komma i fråga vid sådana rättegångsfel som utgör domvilla enligt bestämmelserna i 59 kap. 1 §RB.

Det bör slutligen påpekas att hovrätten, när man upptäcker ett domförhetsfel som inte bör föranleda ålerförvisning, ändå bör uppmärksamma tingsrätten på felet, t.ex. genom atl sända en kopia av hovrättens avgörande i denna fråga till tingsrätten.

51 kap. 10 tj

Paragrafen reglerar den förberedelse som kan bli nödvändig sedan genmälet har kommit in lill hovrätten. 1 tredje och fjärde styckena har införts de regler om sammanträde under förberedelsen som redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.5. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna hänvisas till specialmoliveringen till 50 kap. 10 §.

51 kap 12ii

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse en bestämmelse om förhör under målets beredande. Denna bestämmelse har utgått och ersatts av de nya reglerna i 51 kap. 10 § tredje och fjärde styckena. Kvar i den förevarande paragrafen finns en regel om inställande av den som är anhållen eller häktad lill sammanträde under förberedelsen.

6 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

51 kap 23 a § Prop. 1988/89:95

Paragrafen reglerar frågan hur ingående hovrättens prövning av skuldfrågan behöver vara när ett överklagande inte riktats mot denna fråga utan enbart mot exempelvis påföljden. Beträffande bakgrunden hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.3.

Den del av skuldfrågan som hovrätten under vissa förhållanden inte behöver pröva är frågan huruvida den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Om en person som åtalats för att ha skjutit en annan person till döds och dömts för mord överklagar och yrkar strafllindring, är hovrättens prövningsskyldighet begränsad såvitt avser frågan huruvida vadekäranden avlossat det dödande skottet. Däremot inskränker paragrafen inte hovrättens skyldighet att beakta frågan huruvida brottet är mindre grovt, och bör rubriceras som dråp. Inte heller är skyldigheten att pröva uppsåtsfrågan eller exempelvis frågan om gärningen begåtts i nödvärn inskränkt enligt paragrafen. Om tingsrätten dömt den tilltalade för bedrägeri som beställ i att han lämnat vissa oriktiga uppgifter, och överklagandet endast avser påföljden, ar enligt paragrafen hovrättens prövningsskyldighet inskränkt endast beträffande frågan om den tilltalade lämnat de uppgifter som åklagaren påstått. När del däremot gäller frågan om uppgifterna var oriktiga eller om de medfört förmögenhetsöverföring innebär paragrafen ingen inskränkning av prövningsskyldigheten.

Skyldighet alt pröva frågan om den tilltalade begått den åtalade gärningen fastän domen inte överklagats beträffande denna fråga föreligger enligt paragrafen i tre undanlagsfall. Det första fallet är om det föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade enligt 58 kap 2 § RB. Det vanligaste fallet torde bli att ny bevisning åberopas som sannolikt skulle ha lett till frikännande.

Del andra i paragrafen avsedda fallet är all det föreligger något förhållande som skulle kunna medföra undanröjande av tingsrättens dom på grund av domvilla. Det bör påpekas att hovrätten i vissa domvillofall är skyldig att undanröja tingsrättens dom jämlikt 51 kap. 26 § RB. I de fall då det inte blir aktuellt med undanröjande, skall hovrätten ändå enligt denna bestämmelse pröva frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen, oavsett om tingsrättens dom överklagats i den delen.

Del tredje fallet då hovrätten enligt paragrafen har skyldighet alt pröva frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen fastän domen inte överklagats beträffande denna fråga är när utgången vid tingsrätten i den delen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag.

Det är självfallet inte meningen all hovrätten skall behöva detaljstudera målet ur dessa aspekter. Som regel bör det åligga parterna att ta initiativ lill en prövning av ifrågavarande slag.

Vad som nu har sagts tar närmast sikte på fall där åtalet endast avser en

gärning. I fall där åtalet avser flera gärningar blir saken mera komplicerad.

I allmänhet har tingsrätten fastställt en gemensam påföljd för gärningarna.

Utgångspunkten är att hovrätten enligt grunderna för 30 kap. 3 § och 51

kap. 24 § RB inte får ingå i prövning av en gärning som inte avses i

vadeinlagan. Om vadelalan endast innehåller ett ovillkorligt yrkande om

mildring eller skärpning av den gemensamma påföljden, anses det att Prop. 1988/89:95 tingsrättens bedömning av skuldfrågan inte lill någon del vunnit laga kraft. Hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan är emellertid begränsad i enlighet med vad som sägs i förevarande paragraf Om återigen vadetalan uttryckligen riktar sig endast mot den straffrättsliga bedömningen av en viss gärning — eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda yrkande — anses alt skuldfrågan skall prövas endast beträffande denna gärning men påföljdsfrågan beträffande samtliga gärningar. 1 dessa fall har alltså tingsrättens fällande dom beträffande de gärningar som inte avses med vadetalan vunnit laga kraft, och inte ens en så begränsad prövning som avses med paragrafen kommer i fråga. Se vidare angående dessa frågor Welamson, Rättegång VI, andra upplagan sid. 64 ff.

Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen bör det understrykas att paragrafen naturligtvis inte innebär att hovrätten skall underlåta att föranstalta om bevisupptagning rörande gärningen, om sådan bevisupptagning är av betydelse i påföljdsfrågan.

51 kap 26.§

Paragrafen, som är likalydande med 50 kap. 26 §, reglerar hovrättens möjlighet att undanröja ell tingsrättsavgörande pä grund av domvilla. Beträffande motiven lill lagändringen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

51 kap 28 §

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse bestämmelser om undanröjande på grund av rättegångsfel som inte är grova. I sin nya lydelse innehåller den regler om undanröjande på grund av andra rättegångsfel än sädana som avses i 26 eller 27 §. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna hänvisas tiU specialmoliveringen till 50 kap. 28 §.

59 kap I§

Paragrafen innehåller regler om undanröjande av lagakraftvunna avgöranden efter besvär över domvilla. I första stycket har bristande domförhet utgått som en domvillogmnd som obligatoriskt skall föranleda undanröjande. Bristande domförhet ingår enligt förslaget i punkt 4 och skall föranleda undanröjande endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

Paragrafens andra stycke är nytt. Det begränsar möjligheterna atl åberopa sådana fel som avses i första stycket 4 i vissa fall. Den som vill åberopa ett sådant fel måste göra sannolikt att han varit förhindrad att åberopa felet i rättegången eller ha haft någon annan giltig ursäkt för att inte göra det.

Ett rättegångsfel bör i första hand avhjälpas vid den domstol där felet
har begåtts eller, om det inte går, i högre rätt efter överklagande. Det bör 83

inte läggas en part till last att han inte uppmärksammar ett rättegångsfel i Prop. 1988/89:95 sådan tid all han kan åberopa del i samband med ell vanligt överklagande. Det är också i fortsättningen utgångspunkten för regleringen i det nu aktuella hänseendet.

När det gäller resningsansökningar är parternas rätt all göra gällande nya omständigheter och bevis inskränkt. Några sådana inskränkningar har hittills inte funnits beträffande besvär över domvilla. Del har inneburit all även den som både varit medveten om atl ett rättegångsfel har begåtts och haft möjlighet att få rättelse genom atl överklaga domen på vanligt sätt men underlåtit det, kunnat få det lagakraftvunna avgörandet undanröjt efter domvillobesvär. Detta förfarande blir i fortsättningen uteslutet i de fall besvären grundas på en omständighet som inte obligatoriskt leder till undanröjande. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke innebär att domvillobesvär enligt första stycket 4 inte får tas upp till prövning. Undantag görs för fall då klaganden haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa felet.

Del kan inträffa att en part åberopar ett rättegångsfel redan under rättegången men att domstolen finner att hans yrkande om undanröjande inte skall bifallas. Det kan ifrågasättas om parten dä bör ha möjlighet att anföra besvär över domvilla under åberopande av samma fel. Med hänsyn till att det i många fall råder förbud mot fullföljd av talan mot hovrätts -och i vissa fall tingsrätts — avgörande har jag inte ansett det lämpligt att begränsa rätten till domvillobesvär i sådana fall. Därför har avvisningsbes-tämmelsen begränsats till atl avse besvär som grundas på en omständighet som inte tidigare åberopats i målet.

Som nämnts i specialmotiveringen till 50 kap. 28 § kan det förekomma fall då det förekommit ett grovt rättegångsfel men parterna vill att domen trots det inte skall undanröjas. 1 sädana situationer kan hovrätten underlåta all undanröja domen. Det säger sig självt att en part dä inte bör kunna anföra besvär över domvilla under åberopande av samma rättegångsfel. Det nya andra stycket innebär att hans besvär skall avvisas. Om han har begärt att hovrätten skall underlåta att på grund av felet undanröja domen, kan han aldrig anses ha haft giltig ursäkt för att inte åberopa det.

59 kap 2 §

Paragrafen innehåller regler om besvärstid m. m. för besvär över domvilla. Den har ändrats med hänsyn till ändringarna i 1 §.

Övergångsbestämmelserna

Lagändringarna föresläs träda i kraft den I september 1989. De ändrade
sammansättningsreglerna bör inte gälla i fall dä huvudförhandling på
börjats före ikraftträdandet. De nya reglerna i 50 kap 25 § om inskränk
ningar i rätlen all åberopa nytt processmaterial i hovrätten bör inte gälla
när tingsrättens avgörande har meddelats före ikraftträdandet. Övergångs
bestämmelserna har utformats med hänsyn härtill. 84

5.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken Prop. 1988/89:95

14 kap 17 §

Paragrafen innehåller regler för tingsrätts sammansättning i äktenskapsmål och mål om underhåll. Den har omredigerats för att den bättre skall korrespondera med huvudreglerna om sammansättning i I kap. RB.

1 första stycket har paragrafens tillämpningsområde inskränkts till atl gälla huvudförhandlingen. Vid sådan handläggning som inte sker vid huvudförhandling gäller således RB:s regler. Del innebär ingen saklig skillnad i förhållande lill vad som nu gäller på grund av den nuvarande bestämmelsen i andra meningen i paragrafens första stycke.

Den nuvarande andra meningen i paragrafens första stycke stadgar atl tingsrätten är domför med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Vid huvudförhandling finns det sådana domförhelsregler för huvudförhandling i förenklad form, huvudförhandling i mål om mindre värden och huvudförhandling när endomarprövning är tillräcklig med hänsyn till målels beskaffenhet, om parterna samtycker till det. Avsikten har emellertid aldrig varit att den frän smämälslagen hämtade regeln om endomarprövning i mål om mindre värden skall gälla i familjerättsliga mål. För alt klargöra detta har i paragrafens nya lydelse regeln om endomarprövning vid huvudförhandling utformats som en hänvisning lill den föreslagna 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena RB. Del innebär att rätten skall bestå av en lagfaren domare vid huvudförhandling i förenklad form och att rätten är domför med en lagfaren domare om rätten anser det tillräckligt atl en domare sitter i rätlen och parterna samtycker lill det eller målet är av enkel beskaffenhet.

1 detta sammanhang hänvisas till vad som i specialmotiveringen till I kap. 3 a § RB anförts om tillämpning av paragrafens tredje stycke i familjemäl.

Paragrafens andra stycke innehåUer den i nuvarande tredje stycket intagna regeln om bibehållen domförhet trots att en nämndeman fär förfall.

Paragrafens tredje stycke innehåller en regel om förstärkning av rätten med en lagfaren domare och en nämndeman i speciella fall. I paragrafens nuvarande andra stycke finns en möjlighet att förstärka rätten med en nämndeman. Den nya bestämmelsen är likadan som den som föresläs gälla enligt RB. När det gäller skälen för den nya bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.5. Del bör påpekas att det i familjemäl i praktiken sällan torde förekomma behov atl utnyttja möjligheten till förstärkning av rätten.

Paragrafens sista stycke är oförändrat.

14 kap 18 §

1 paragrafen har en felaktig hänvisning till 2 kap. 4 § RB rättats.

övergångsbestämmelserna Prop. 1988/89:95

Den nya lydelsen av 14 kap. 17 § innebär mindre ändringar av sammansättningsreglerna. En övergångsbestämmelse har införts för fall då en huvudförhandling har påbörjats före ikraftträdandet.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:145) om
skiljemän

l 3 a § har hänvisningen lill RB:s regel om rättens sammansättning i mål om låga värden ändrats på grund av omredigeringen av 1 kap. RB.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden

l 6 § har reglerna om rättens kollegiala sammansättning ändrats så att möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare avskaffats, i enlighet med vad som föreslås för tvistemål. Däremot har det inte ansetts föreligga behov att i ärendelagen nu införa någon motsvarighet till regeln atl tingsrätt i tvistemål är domför med två lagfarna domare vid förfall för den tredje domaren.

Övergångsbestämmelserna till lagen (1969:258) om ändring i ärendelagen har ändrats på grund av att möjligheten lill en sammansättning med fyra lagfarna domare försvinner.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:164) med
vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

1 4 § har reglerna om rättens sammansättning ändrats så all möjligheten lill en sammansättning med fyra lagfarna domare försvinner, i enlighet med vad som föreslås för tvistemål. Dessutom har föreskrivits att rätten är domför med två lagfarna domare vid förfall för den tredje domaren.

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål

3§

Tredje stycket innehåller föreskrifter om möjligheter till utökning av antalet ledamöter i speciella fall. I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 2.4.5 har rekvisilen för förstärkning utformats likadant för lagfarna ledamöter och nämndemän.

4§

1 paragrafen föreskrivs alt fastighetsdomstol är domför med en lagfaren
ledamot i samma utsträckning som föreskrivs för tingsrätt. Bestämmelsen
har ändrats för atl klargöra vilka regler i det omredigerade 1 kap. rätte
gångsbalken som avses. Till skillnad från vad som gäller enligt rättegångs- 86

balken är det inte förbjudet med starkare sammansäUning vid handlägg- Prop. 1988/89:95 ning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvudförhandling i förenklad form.

4a§

Hänvisningen lill RB:s regel om rätlens sammansättning i mål om låga värden har ändrats på grund av omredigeringen av 1 kap. RB.

Övergångsbestämmelserna

Övergångsbestämmelserna har utformats pä samma sätt som övergångsbestämmelserna lill lagen om ändring i rättegångsbalken.

5.7 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

En hänvisning i 20 § till reglerna om s. k. småmål har ändrats på grund av den nya redigeringen av 1 kap. RB.

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder

5 § innehåller regler om hyresnämnds sammansättning. Reglerna om vilka inlresseledamöter som skall delta på fastighetsägarsidan i mål med anknytning till bosladsrällsfaslighel har ändrats. När det gäller skälen till ändringen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

5.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol

6§

1 paragrafen har införts en regel om utseende av en ny ledamot när en ledamot i domstolen avgår i förtid.

12 §

Paragrafens andra stycke är nytt. Det ger möjlighet att avgöra frågor som inte avser själva saken i en sammansättning utan intresseledamöter.

Till de frågor som kan handläggas i den nya sammansättningen hör
frågor om undanröjande av ett nämndavgörande av processuella skäl, t. ex.
återkallelse, rättegängshinder eller domvilla, samt frågor om avvisning och
ålerförvisning. Även stadfäslelse av förlikning får anses falla under den
nya bestämmelsen (jfr Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 767). Också
då det överklagade nämndavgörandet hänför sig lill själva saken kan den
fullföljda talan vara begränsad till en processuell fråga, l.ex. res judicala
eller rättegångskostnad. 87

13 § Prop. 1988/89:95

Paragrafens hittillsvarande andra stycke innehåller regler om vilka intresseledamöter som skall della när domstolen är sammansatt med sju ledamöter. Reglerna om vilka intresseledamöler som skall delta pä fastighetsägarsidan har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.5. I samband härmed har reglerna delats upp pä tvä stycken.

När det gäller mål som rör hyresfastigheter, är sammansättningen beroende på vem som äger fastigheten. Den tidigare ägarkategorin "annan än enskild" har preciserats på sätt framgår av lagtexten. Med allmännyttigt bostadsföretag avses bolag eller stiftelser som enligt 32 § förordningen (1986:694) om handläggning, förvaltning m.m. av bostadslån och räntebidrag — eller motsvarande äldre bestämmelse — godkänts som allmännyttiga. Lagtexten har vidare ändrats så att det anges att de ifrågavarande iniresseledamöternayo>e/rarfeiv(.s skall vara väl förtrogna med förvaltning av respektive huskalegori. Härigenom ges domstolen möjlighet att undantagsvis handlägga exempelvis ett mål som rör en fastighet som ägs av en enskild fastighetsägare i en sammansättning som är avsedd för mål som rör fasligheter som ägs av andra än enskilda.

Även reglerna om när inlresseledamöterna på fastighetsägarsidan skall vara förtrogna med förvaltning av bostadsrältsfastigheler har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.5.

Paragrafens tredje stycke innehåller regler om vilka intresseledamöter som skall della på hyresgästsidan. Dessa regler har inte ändrats.

14§

Hänvisningen till 13 § har ändrats på gmnd av att denna paragraf har delats upp i tre stycken.

5.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

5 kap 1 §

Paragrafen har ändrats för att möjliggöra den i avsnitt 2.4.7 föreslagna adjunktionen av förvallningsdomare i allmän domstol även utanför området förs.k. ekomål.

5.11 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

13 kap. 4 § innehåller regler om när vattendomstol är domför med endast
ordföranden. Paragrafen har redigerats om för atl det klarare än f n. skall
framgå i vilka fall den gäller. TiU skillnad från vad som gäller enligt
rättegångsbalken är del inte förbjudet med starkare sammansättning vid
handläggning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvudförhand
ling i förenklad form. Det säger sig självt att regeln i andra stycket inte har
avseende på huvudförhandlingar som hälls inför en lagfaren domare en
sam. 88

6 Hemställan Prop. 1988/89:95

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

4. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5. lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

7. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

8. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9. lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,

10. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning samt

11. lag om ändring i vattenlagen (1983:291).

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet Prop. 1988/89:95

Utdrag ur Protokoll vid sammanträde 1989-03-07

Närvarande: justitierådet Nils Mannerfell, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet Åke Bouvin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1989 har regeringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lagom ändring i lagen (1929:145)om skiljemän,

4. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5. lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegängen i tryckfrihetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

7. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

8. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9. lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomslol,

10. lagom ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning samt

11. lagom ändring i vattenlagen (1983:291).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Lindström. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Inledning

Lagrådsrémissen utgör ett ytterligare led i pågående reformprogram rörande arbetsformerna inom domstolsväsendet, och den avser atl framför allt förenkla och effektivisera hovrätlsförfarandel, så att arbetet i hovrätt kan koncentreras till de mer betydelsefulla frågorna.

Förslaget innehåller vissa klargörande regler för hur ingående hovrätten
behöver pröva själva skuldfrågan i brottmål när bl. a. endast påföljdsfrå
gan överklagats. Vidare föreslås justering av de regler som gäller för
omhörande av muntlig bevisning och för möjligheterna att åberopa nytt
material i hovrätten. Även hovrättens ansvar för målets beredande beto
nas genom nya bestämmelser. Nya regler föreslås också om högre rätts
möjligheter att undanröja ett avgörande frän lägre domstol och återförvisa
målet till den domstolen. Förslaget innebär därjämte även vissa ändringar
i bestämmelserna om tingsrätts och hovrätts sammansättning. Departe
mentschefen framhåller, alt de föreslagna förändringarna är avsedda att
skapa bättre fömtsättningar för en ändamålsenlig handläggning av tviste
mål och brottmål i hovrätt. Syftet är att i högre grad än för närvarande 90

anpassa förfarandet till vad det enskilda målet kräver och att koncentrera Prop. 1988/89:95 hovrätternas resurser till de mera komplicerade frågorna.

Lagrådet anser de angivna strävandena förtjäna starkt stöd. Det är av värde atl man förbättrar möjligheterna för hovrätt att inrikta arbetet på kvalificerade prövningsuppgifter. Med de budgetmässigl snäva ramarna inom domstolsväsendet blir del fö. en nödvändighet att något göra avkall på vissa principer som hittills ansetts böra gälla för processen i andra instans.

Under flerfaldiga paragrafer framförs i remissen förslag som rör spörsmålet om undanröjande av lägre rätts avgörande oeh om återförvisning. Lagrådets synpunkter i dessa delar har sammanförts under 59 kap. 1 § nedan.

35 kap. 13 §

Remissförslaget går ul på alt förevarande paragrafs andra stycke skall ändras så, att där avsedda bevis behöver tas upp på nytt endast om hovrätten finner del vara av betydelse för utredningen. Den nuvarande regien om partsinflytande skall alltså tas bort ur paragrafen.

Lagrådet har inte någon erinran mot förslaget och de särskilt anförda skäl som uppbär detta (avsnitt 2.2.4 under mbriken Behovet av omhörande av vittnen m. fl.). I sammanhanget vill lagrådet endast göra påpekandet atl remissprotokollet (i andra stycket under nämnda mbrik) kan förmedla intrycket att aktuell bestämmelse inte skulle inbegripa de i senare bestämmelser närmare reglerade tilltrosfallen. Men dessa är åsyftade även här. Och klart är atl, när tilltrosfaU är i fräga, hovrätt bör i tillämpningen ta samma hänsyn tiU parts yrkande, som om nuvarande bestämmelse hade ställ kvar orubbad. Denna handläggningsnorm kan förutsättas bli iakttagen utan att den kommer lill uttryck i förevarande paragrafs text.

50 kap. 25 §

1 remissförslagets andra stycke i förevarande paragraf återkommer departementschefen nu för de disposiliva tvistemålens del med i princip samma förslag som framlades i remissförslaget i 1971 års lagstiftningsärende (ingående skildrat i avsnitt 2.2.4). På tillskyndan av dåvarande lagråd fick bestämmelsen dock en något vidsträcktare omfattning, föranledd främst av omsorgen om att minska risken för materiellt oriktiga avgöranden.

De skäl som nu anförs för alt på nytt pröva den snävare uppläggningen, som nära anknyter till vad som gäller för högsta domstolens vidkommande (55 kap. 13 §), anser sig lagrådet kunna godtaga. Detta sker under instämmande i vad departementschefen sagt om att nyheten medför en (ökad) risk för felaktiga domar jämte de därtill närmast anknytande reflexionerna; avsnitt 2.2.4 tredje stycket frän slutet, dock fränsett sista meningen.

Reservationen i sist gjorda hänvisning gäller följande mening i remiss
protokollel: "I den män (det nya) materialet har betydelse för utgången 91

kan parlen i allmänhet göra sannolikt all han haft giltig ursäkt för sin Prop. 1988/89:95 underlåtenhet all åberopa materialet redan i tingsrätten."

Lagrådet vill för sin del i princip se saken alldeles tvärtom: ju viktigare ny omsländighel/nyll bevis är, desto större krav bör gälla för all del skall anses ursäktligt all parlen förbisett saken i tidigare instans. Lagrådet sympatiserar i den delen med vad som anfördes av 1971 års lagråd i dess i remissprotokollel citerade ullålande (jfr även Welamson, Rättegång VI, 1978, s 88 och 177).

Del sist sagda hindrar inte atl lagrådet rent allmänt ansluter sig till vad som i remissprotokollet i övrigt anförs därom all vad som i hovrättsprocessen är att anse som giltig ursäkt bör få ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i HD (avsnitt 2.2.4 med dess hänvisning till 1971 års prop.). Redan gällande praxis i skilda hänseenden ger anvisning om att tolkningen av uttrycket "giltig ursäkt" får skifta, beroende på i vilket sakligt sammanhang som det blir relevant (se särskilt Welamson a. a. s. 87 ff., 177 f 189 ff och 220 f)

Lagrådet kan anföra ett exempel på att, vid HD:s tillämpning av 55 kap. 13 §, åberopandet av en ny omständighet först i Högsta domstolen ingalunda skulle vara mer ursäktligt därför atl den nya omständigheten var av synnerlig relevans för målets kärnfråga. Frågan kom upp i det rättsfall som finns refererat i NJA 1978 s. 317 men utan att frågan blivit omnämnd i referatet (HD:s mål T 34/77). Huvudförhandlingsprotokollet - vars förstående förutsätter att läsaren är någorlunda insatt i rättsfallels enskildheter och centrala problemställning — utvisar följande:

Ombudet för Stenbacksbolaget (ss. en av två rev.kde) uppger: Bengt Stenback har den 6 mars 1978 påträffat handlingar utvisande att Sten-backsbolagel bildades först någon gång i oktober 1973. Det datum, den 5 juni 1973, som i aktiebolagsregistret angivits för bolagets bildande är sålunda felaktigt. Stenbacksbolagel åberopar därför som ny omständighet i målet att beslut om Stenbacksbolagets bildande fattades först i oktober 1973. Till styrkande av nämnda omständighet yrkar Stenbacksbolaget att de nu påträffade handlingarna får åberopas som bevisning.

Bengt Stenback uppger: Han har varit sjuk sedan 1974 och har först nu erinrat sig förekomsten av vissa handlingar angående bildandet av Stenbacksbolaget. Handlingarna, som han tidigare trodde vara förkomna, har återfunnits i hans bostad.

Ombudet för den andra rev. kdn (Johansson) uppger: Även Johansson åberopar den av Stenbacksbolaget nu angivna omständigheten ävensom bevisningen härför. De av Stenbacksbolaget nu åberopade handlingama har tidigare varit okända för Johansson. Därest Johansson ej äger åberopa handlingarna som bevisning, förmenar Johansson att hinder föreligger för huvudförhandling.

Ombudet för rev. sdn (Salén & Wieander) uppger, att Salén & Wicander bestrider Stenbacksbolagels och Johanssons yrkanden att fä åberopa ny omständighet i målet och ny bevisning.

Högsta domstolen häller enskild överläggning. Härefter meddelar Högsta domstolen följande BESLUT

Stenbacksbolaget och Johansson har som ny omständighet i målet åbero
pat all Stenbacksbolaget bildats ej den 5 juni 1973 ulan först någon gäng i
oktober samma år samt yrkat att få förebringa bevisning härom. Varken 92

Stenbacksbolaget eller Johansson har emellertid gjort sannolikt atl om- Prop. 1988/89:95 ständigheten eller bevisningen icke kunnat åberopas vid tingsrätten eller i hovrätten eller att eljest giltig ursäkt förelegat för underlåtenheten härutin-nan. Med stöd av 55 kap. 13 § rättegångsbalken finner Högsta domstolen all omständigheten och bevisningen ej får åberopas.

51kap. 23a§

Remissprotokollels avsnitt 2.2.3 och specialmoliveringen till förevarande paragraf innehåller en ingående redogörelse och diskussion beträffande gränserna för hovrättens prövning, när överklagandet i sig inte alls eller endast i mindre mån ställer skuldfrågan i förgrunden. Vanliga typfall är atl överklagandet inriktas enbart på påföljdsfrågan eller på skuldfrågan för en av flera gärningar och därjämte påföljdsfrägan, rent allmänt eller begränsat till den effekt för påföljden som bör följa vid ändrad bedömning av den enskilda gärningen; åtskilliga varianter kan förekomma.

Lagrådet anser det högst lillfredsställande all nu upptagits fråga om lagstiftning för att tillskapa närmare hällpunkter för hovrätternas bedömningsramar i hithörande, myckel omdiskuterade frågor.

En tekniskt sett lämplig riktlinje för en reform på del ifrågakomna området är en sådan modell som utredningen tillhandahållil och remissförslaget byggt vidare på. Denna innebär i sak att det uppställs en presumtion för atl hovrätten i en skuldfråga — med begreppet bestämt med större eller snävare omfattning — skall kunna falla tillbaka på tingsrättens bedömning, men samtidigt att omprövning skall förekomma om det föreligger särskilda förhållanden i det enskilda fallet, något som lagrådet vill benämna genombrottsrekvisit (av beskaffenhet att föranleda att presumtionen för visst mål bryts helt eller i något hänseende). Del förefinns ett funktionellt samband mellan presumtionens sakliga omfattning och genombrottsrekvisilens räckvidd och styrka som är att beakta vid regleringens utformning: Begränsas presumtionen till atl avse enklare och typiskt sett mer lältbedömda förhållanden, kan genombrottsrekvisiten ges en snäv avfattning; risken för fel är mindre. Ges presumtionen ett mer vittomfattande tillämpningsområde, inbegripande frågor av en typ där mer intrikata problem kan länkas komma under bedömning, kan naturligen anföras skäl för atl en något lägre tröskel bör gälla för att genombrottsrekvisit skall få utlösa omprövning.

Remissförslaget anknyter uppenbariigen till den försiktigare av de nu
skisserade presumtionstyperna. Förslaget begränsas sålunda till situatio
nen atl tingsrätten funnit att den tilltalade "begått den åtalade gärningen".
Motiveringen utvisar, all den föreslagna regleringen får en avgjort snäv
räckvidd. Den avsedda begränsningen av hovrältsprövningen får sålunda
avseende bara på del objektiva händelseförloppet som inbegrips i åtalets
gärningsbeskrivning; med fog beskriver remissprotokollel sin föreslagna
prövningsbegränsning som gällande del av skuldfrågan. Nuvarande om
fattning av hovrätts prövningsskyldighet för de ifrågavarande målen skulle
däremot slå kvar oförändrad när det gäller uppsåtssidan och en rad andra
förhållanden av slraffrältslig betydelse för skuldfrågan (rubriceringsfråga, 93

effekten av brottet, preskription, nödvärn och liknande). I konsekvens Prop. 1988/89:95 med denna snäva avgränsning av 23 a § ligger all man i remissförslaget ansett sig kunna ge genombrottsrekvisiten en strängt avgränsad räckvidd, nämligen efter förebild av vad som gäller för extraordinär dispens i HD (54 kap. 10 § andra stycket 2).

Lagrådet vill för sin del anmäla viss tveksamhet om en så begränsad inskränkning i fräga om hovrätts prövningsskyldighel kommer alt innebära någon verkligt betydelsefull arbetslättnad för hovrätterna såvitt angår de ifrågakomna målen; en rad straffrättsliga, till skuldfrågan hänförliga bedömningar skulle som nämnts kvarstå oförändrade, jämfört med nuläget.

Lagrådet vill därför väcka frågan om — efter de mångåriga erfarenheterna av de berörda målens problematik — liden inte nu är mogen all löpa linan ut och för dessa mål uppbygga regleringen så att den får avse skuldfrågan i hela dess vidd. För hovrätterna skulle det säkerligen vara av värde om de i sina arbetsrutiner kunde bygga på att del gäller en presumtion för att — såvitt gäller mål av nu aktuell art — tingsrättens bedömning av skuldfrågan skall stå sig. Som enda molindikation skulle då gälla att ell genombrottsfaktum skall ha kommit lill synes i det särskilda fallet. Som lagrådet redan nämnt finns det anledning att utforma genombrottsrekvisiten något mer generöst ju vidsträcktare presumtionen görs; lagrådet återkommer strax härtill.

Lagrådet kan först som sist anvisa en lagleknisk väg att uppnå atl presumtionen ges en omfattning som inbegriper allt som brukar hänföras till den allmänt brukade, tekniska termen skuldfrågan; en ringa nyansering i utkanten därav berörs strax. Förevarande paragraf skulle i så fall ingressvis ges följande lydelse:

"Har tingsrätten funnit atl den tilltalade skall dömas för den åtalade
gärningen och överklagas domen beträffande annat än denna fråga, skall
hovrätten pröva frågan endast om ."

Ett uttryckssäll sådant som del nu angivna fångar in skuldfrågan såsom den företeelse vilken står som särskiljbar från påföljdsfrågan. Bestämningen såsom lagrådet utformat den inbegriper inte brottsrubriceringen, men det är närmast en fördel all hovrätten därvidlag blir obunden av en presumtion. Med sistnämnd reservation kommer att inbegripas subjektiva rekvisit och andra straffrättsligt inverkande omständigheter av sådan art som förut nämnts.

En fördel — utöver del gynnsamma för hovrätternas arbetsrutiner som
lagrådet vill eftersträva — är atl den skisserade presumtionens räckvidd
(med gärningsbegreppel i centrum och ej bara gärningens "begående") slår
i god harmoni med en del andra regleringar i RB, gällande fullföljd,
rättskraft och annat. Särskilt kan framhållas 29 kap. 2 § som anger omröst-
ningsleman i brottmål och som i punkt 1 anger såsom särskilt tema: frågan
om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedö
mas. Med sina båda led fångar det uttryckssättet in skuldfrågan i dess
helhet väsentligen i enlighet med vad lagrådet vill fä fram med sin nyss
angivna lokution (frånsett brottsrubriceringen, se i övrigt prop. 1988/89:2
s. 13 och särskilts. 18). 94

Med en för sitt tillämpningsområde vidgad presumtionsregel blir det, Prop. 1988/89:95 såsom lagrådet förut framhållit, ett visst behov av att ej utforma genombrottsrekvisiten allför snävt. Remissförslagels anknytning till 54 kap. 10 § första stycket 2 har den fördelen att där finns en färdig lagteknisk lösning som ulvisar en metod att på snävast möjliga sätt peka ut en säkerhetsventil, utgörande en sista rest av HD:s gamla ändringsdispens. Lagrådets vidsträcktare syftemål med en mer omfattande presumtionsregel gör det naturiigt att utforma genombrottsrekvisiten något mer generöst. Kvalifikationerna "grov/grovt" framför orden förbiseende respektive misslag synes därför kunna utgå.

Om också ordet "uppenbarligen" bör utgå kan vara mer tveksamt. Del spörsmålet hänger samman med det synsätt hos lagstiftaren som för HD-processen kommit till uttryck i 54 kap. 12 §, nämligen att vid dispensprövning hänsyn behöver tas endast lill omständigheter som har åberopats av sökanden. Molivledes har i remissförslaget uttalals all samma grundsals bör gälla i nu förevarande sammanhang. Det vore en fördel om denna grundsats vad angår hovrättsprocessen kom till uttryck i lagtexten. Sker detta blir behovet av ordet "uppenbariigen" i den nya lagtexten måhända mindre framträdande.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, att den nya 51 kap. 23 a § utformas enligt följande:

"Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och överklagas domen beträffande annal än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om

1. det i---- domvilla eller

2. målels utgång vid tingsrätten i samma del (uppenbarligen) beror på förbiseende eller misstag.

Beträffande fråga som avses i första stycket I eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har åberopats av part."

Bestämmelsen har avfattats med tanke på enbroltsfall. Om vid fler-brollsfall ett av brotten, jämte påföljdsfrågan, avses med överklagandet blir skuldfrågan beträffande det utpekade brottet att pröva på vanligt sätt medan övriga brott bör anses falla under paragrafens presumtion.

Under 55 kap. 15 § lar lagrådet upp frågan om icke en motsvarighet till här förevarande bestämmelse måste bli gällande även i HD-processen.

55 kap. 15 §

A) Remissförslaget innebär, all de nuvarande reglerna i 50 kap. 12 § och
51 kap. 12 § om förhör under förberedelsen i hovrätt ersätts med nya regler
om muntlig förberedelse som placeras i 50 kap. 10 § och 51 kap. 10 §. När
det gäller rättegången i HD finns för närvarande en hänvisning i 55 kap.
15 § till reglerna om förhör i 50 kap. 12 § och 51 kap. 12 §. Eftersom 55
kap. 15 § däremot inte innehåller hänvisningar till 50 kap. IO ij och 51 kap.
10 §, får förslaget till följd alt den nuvarande möjligheten atl hålla förhör
under förberedelsen i HD formellt sett försvinner. Det har uppenbarligen
inte varit avsikten. Dessutom torde det vara lämpligt att HD får samma 95

möjlighet att hålla muntlig förberedelse som hovrätten. Lagrådet föreslär Prop. 1988/89:95 därför alt 55 kap. 15 § första stycket förses med hänvisningar till de båda sista styckena i 50 kap. 10 § och 51 kap. 10 §.

B) Under 51 kap. 23 a § har lagrådet nämnt, att en följdändring i rubricerade paragraf aktualiseras.

Genom sist angivna bestämmelse begränsas hovrättens skyldighet att i brottmål pröva vissa frågor som inte uttryckligen omfattas av ett överklagande. Någon motsvarande begränsning har inte föreslagits för HD:s del.

Behovet av en begränsning i enlighet med förslaget är naturligen större i hovrätt än i HD. Enligt lagrådels mening är det emellertid inkonsekvent att tillskapa en ordning som medför risk för atl HD blir tvungen att pröva frågor som hovrätten kunnat avstå från att pröva. Lagrådet föreslär därför, att HD:s prövningsskyldighet begränsas på samma sätt som föreslås för hovrätternas del. Enklast kan det ske genom att 55 kap. 15 § första stycket förses med en hänvisning till 51 kap. 23 a §.

Ett exempel må anföras för alt belysa det sist sagda. Utan det föreslagna tillägget kan HD bli tvungen att pröva frågor som hovrätten kunnat avstå frän att pröva. Ett sådant fall är all en tilltalad överklagar en tingsrätts dom till hovrätt endast beträffande ett förordnande om utvisning. Om hovrätten fastställer tingsrättens dom i utvisningsfrägan och den tilltalade söker revision angående samma fråga skulle enligt remissförslagets text HD, sedan prövningstillstånd meddelats, bli skyldig att ingå i prövning av ansvarsfrågan i dess helhet vilket däremot hovrätten inte varit skyldig all göra på grund av stadgandet i 51 kap. 23 a § (jfr NJA 1979 s. 478 och 1980 s. 337). En sådan ordning vore givetvis inte rimlig.

59 kap. 1 §

Särskilda rättsmedel är avsedda för sädana fall, dä en ny prövning anses påkallad trots atl ett slutgiltigt avgörande redan föreligger. Ett särskilt rättsmedel är besvär över domvilla (59 kap. 1 §). Rent faktiskt fyller detta stadgande ett vidare ändamål än som nyss sagts därigenom att vissa bestämmelser hänvisar till regler i 59 kap. 1 §. Pä det sättet kan frågor om dom villa komma upp till prövning även efler ordinärt överklagande.

Enligt de nuvarande reglerna i 59 kap. 1 § skall den lägre rättens avgörande undanröjas på grund av domvilla, om målet har tagits upp trots att det förelegat ell rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta (punkten 1), om rätlen inte varit domför (punkten 2), om domen givits mot någon som inte varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång (punkten 3), om domen är sä mörk eller ofullständig, att det inte framgår därav, hur rätten dömt i saken (punkten 4), eller om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målets utgång (punkten 5).

Hänvisning lill 59 kap. 1 § finns i 50 kap. 26 § första stycket och 51 kap.
26 § första stycket. Enligt dessa lagrum skall hovrätten även utan yrkande
undanröja tingsrättens dom, om domvilla som avses i 59 kap. I § 1—4
förekommit vid tingsrätten. Om det har förekommit något annat grovt 96

rättegångsfel vid tingsrätten, får hovrätten enligt andra stycket i de nämn- Prop. 1988/89: 95 da paragraferna undanröja domen, om det finns skäl för del.

1 50 kap. 28 § och 51 kap. 28 § finns regler om hovrättens möjligheter att undanröja tingsrättens dom pä grund av andra fel i rättegången än dem som nu nämnts och sådant fel i fråga om jäv som sägs i 50 kap. 27 § och 51 kap. 27 §. Enligt 50 kap. 28 § gäller som villkor för att hovrätten skall få undanröja en tvistemålsdom dels att felet har åberopats av någon av parterna, dels att det kan antas ha inverkat på målets utgång och dels all det inte kan avhjälpas i hovrätten utan väsentlig olägenhet. Motsvarande bestämmelse för brottmål förutsätter däremot inte att felet åberopas av någon av parterna.

I remissprotokollet föreslås beträffande 59 kap. I § att bristande domförhet (punkten 2) utgår som en domvillogmnd vilken obligatoriskt skall föranleda undanröjande. Bristande domförhet föreslås ingå i den nya punkt 4 som avser grova rättegångsfel. Den bristande domförheten skall sålunda föranleda undanröjande endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

För att förhindra atl möjligheten lill besvär över domvilla utnyttjas i fall som rätteligen borde ha hanterats inom ramen för ett vanligt överklagande av tingsrättens avgörande föreslås, att 59 kap. 1 § kompletteras med ett andra stycke som begränsar möjligheterna att åberopa grova rättegångsfel vid besvär som grundas på en omständighet som inte tidigare åberopats i målet. Den som vill åberopa ett sådant fel måste enligt förslaget göra sannolikt att han varit förhindrad att åberopa omständigheten i rättegängen eller ha haft någon annan giltig ursäkt för att inte göra det.

Vidare föreslås att, om domstolen underlåtit att följa en domförhelsregel, denna underlätenhet skall kunna föranleda ett undanröjande och återförvisning bara när felet i det enskilda fallet kan antas ha inverkat på målets utgång (50 kap. 28 §, 51 kap. 28 §). Vad nu sagts skall inte bara gälla i pågående mål utan även efter besvär över domvilla. Förslaget innebär exempelvis all undanröjande bör kunna underlåtas i del fall då föreskrivet antal nämndemän inte har deltagit i hela rättegången och då tingsrättens dom varit enhällig. Om det vid tingsrätten förekommit annal fel i rättegången än som avses i de båda kapitlens 26 eller 27 §, skall parterna enligt en föreslagen komplettering till 28 § i respektive kapitel få tillfälle att yttra sig i frågor om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt.

Syftet med förslagen är att minska antalet undanröjanden och åler-förvisningar när sådan åtgärder inte är meningsfulla. Lagrådet finner detta syfte vara beaktansvärt och anser att det kan genomföras utan att respekten för domförhetsreglerna minskar eller domstolarnas allmänna skyldighet att sörja för att ett mål blir handlagt pä lämpligt sätt blir åsidosatt. Lagrådet tillstyrker därför förslagen. Mot lagtextens utformning har lagrådet ingen erinran.

övriga förslag

Förslagen lämnas utan erinran.

7 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 95

Justitiedepartementet Prop. 1988/89:95

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1989

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, R. Carisson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ändringar i rättegångsbalken m. m. 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 9 februari 1989) över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

4. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5. lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1969:249) om domstolar i fastighetsmål,

7. lagom ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

8. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9. lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,

10. lagom ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning, samt

11. lagom ändringi vattenlagen (1983:291). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit det remitterade förslaget. Lagrådet har föreslagit att de nya bestämmelserna i 50 kap. 10 § och 51

kap. 10 § rättegångsbalken (RB) om sammanträde under förberedelsen i hovrätten skall bli tillämpliga även i högsta domstolen. Jag biträder det förslaget.

Lagrådet har med anledning av förslaget till ändrad lydelse av 35 kap.
13 § RB anmärkt att hovrätten i tilltrosfaU bör ta samma hänsyn lill parts
yrkande som om bestämmelsen ställ kvar ombbad. 1 anledning av lagrå
dels påpekande vill jag säga följande. Skälet till den föreslagna omformule
ringen av 35 kap. 13 § är att understryka att hovrätten har att i varje
enskilt fall ta ställning till om omhörande skall ske och att det avgörande
för bedömningen skall vara om förnyad bevisupptagning är av betydelse
för utredningen. För de s. k. tilltrossitualionerna finns hämtöver en spe- 98

cialreglering i RB (50 kap. 23 § och 51 kap. 23 §) som går ul på aU Prop. 1988/89:95 omhörande skall ske i större utsträckning än annars. Denna specialreglering är enligt förslaget orubbad och det finns därför enligt min mening goda skäl för den ståndpunkt lagrådet intagit.

I anslutning till förslaget om inskränkning i möjligheterna alt åberopa nytt material i hovrätt (50 kap. 25 § RB) har lagrådet anmärkt på en formulering i remissprotokollel (avsnitt 2.2.4 tredje stycket från slutet, sista meningen).

Som torde framgå av remissprotokollel var min avsikt med den av lagrådet kritiserade formuleringen att beskriva hur del i allmänhet faktiskt förhåller sig när parter vill göra nya åberopanden i hovrätt. Jag har alltså inte, som lagrådet tycks ha uppfatlat saken, ullalat mig om hur frågan om giltig ursäkt borde bedömas. Mot lagrådets uttalanden i sistnämnda fräga har jag ingen erinran.

Slutligen har lagrådet uttalat sig om den föreslagna nya regeln om inskränkningar i hovrättens skyldighet all pröva en skuldfråga som inte uttryckligen omfattas av ett överklagande, 51 kap. 23 a § RB. Lagrådet har ansett all det är högsl lillfredsställande att den aktuella lagstiftningsfrågan tas upp nu, och funnit att remissförslagets modell utgör en tekniskt sett lämplig riktlinje för en reform. Lagrådet har emellertid föreslagit en något annoriunda utformning av bestämmelsen. Sammanfattningsvis innebär lagrådets förslag att inskränkningarna i hovrättens prövningsskyldighet kommer att omfatta flera frågor än enligt remissförslaget, samtidigt som den tröskel som måste uppnäs för atl hovrätten ändå skall vara skyldig atl pröva sådana frågor sänks i förhällande till remissförslaget.

Lagrådets förslag har uppenbara fördelar för hovrätternas handläggning. De nackdelar som lagrådets förslag skulle kunna medföra i enstaka fall motverkas genom generösare prövningsmöjligheter i de fall detta är sakligt befogat. Jag anser mot den bakgrunden att den lösning som lagrådet föreslagit är all föredra framför remissförslagets, och förordar därför att den genomförs. Det torde inte vara nödvändigt att ordet "uppenbarligen" i första stycket 2 utgår. När det gäller tolkningen av begreppet "skall dömas för den åtalade gärningen" vill jag tillägga att härmed givetvis avses även del fallet att domstolen har funnit att den tilltalade skall meddelas påföljdseftergift.

Lagrådet har beträffande den aktuella bestämmelsen slutligen anmärkt att det vore en fördel om den grundsats om parts åberopsbörda som jag uttalat i remissprotokollel kom till uttryck i lagtexten. Jag delar den uppfattningen.

Utöver vad jag nu har anfört bör en del ändringar av närmast redaktionell natur göras i förhållande till det remitterade förslaget. Dessutom bör till förslaget lill lag om ändring i rättegångsbalken fogas en mindre ändring i 49 kap. 12 § när del gäller hänvisningen till reglerna om s.k. småmål. Denna ändring är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

2 Hemställan Prop. 1988/89:95

Med hänvisning lill vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

4. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

5. lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

6. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

7. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

8. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

9. lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,

10. lagom ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning samt

11. lagom ändringi vallenlagen (1983:291)

Del under 10 angivna lagförslaget har upprättats i samråd med chefen för civildepartementet.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

100

Rättegångsutredningens sammanfattning av sitt p™p- '988/89:95

betänkande (SOU 1987:46) ''' '

Rätlegångsulredningen tillsattes år 1977 för alt göra en översyn av RB. Enligt våra ursprungliga direktiv skulle översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i första instans, dvs. tingsrätt. Genom tilläggsdirektiv år 1981 har uppdraget utvidgats till att avse också en översyn av processen i överrätt, dvs. hovrätt och HD, samt av reglerna om domstolarnas sammansättning.

Inte minst med hänsyn lill uppdragets omfattning har vi valt att bedriva utredningsarbetet i etapper och vi har lagt fram ett flertal deibetänkanden, del senaste under våren 1987. Våra avgivna deibetänkanden och den lagstiftning som föranlelts av våra förslag i dessa redovisar vi i kap. 2. Sedan vissa av de frågor som las upp i direktiven genom ett särskilt regeringsbeslut har överlämnats till en särskild utredare, behandlar vi i detta slutbetänkande de kvarstående delarna av uppdraget under tre avsnitt, varav det första avser hovrättsfrågor, del andra avser frågor om undanröjande och återförvisning och del tredje avser sammansättningsfrågor. I ell särskilt avsnitt lar vi upp frågor rörande konstnaderna för våra förslag.

I det nyss nämna beslutet gjorde regeringen också klart att vårt arbete på de kvarstående frågorna skulle vara avslutat den 1 juli 1987. Utredningsarbetet har i följd härav under senare tid drivits under mycket stark tidspress. Detta har inte kunnat undgå att påverka innehållet i betänkandet. Motiveringarna har inte kunnat bearbetas i den utsträckning som vi ansett önskvärt och vi har i flera frågor tvingats begränsa oss lill atl peka på reformbehov eller endast mera skissartat anvisa lösningar. Detta gäller framför allt frågor rörande besvärsprocessen. Specialmotiveringar till lagtexten har inte alls hunnit utarbetas.

Hov rättsfrågor

Sedan vi i kap. 3 tecknat en bakgrund till våra överväganden beträffande processen i hovrätt behandlar vi i kap. 4 reformbehovet i denna del och anlägger några aUmänna synpunkter på hovrättsprocessen.

Enligt våra direktiv bör den övergripande målsättningen för vår översyn av RB:s regler om processen i överratt, liksom betäffande tingsrältsprocessen, vara att göra processen snabbare och billigare ulan alt befogade rältssä-kerhetsintressen träds för när.

101

Direktiven innehåller få preciserade krav på reformer. I den mer interna Prop. 1988/89: 95 debatten förekommer dock kritiska synpunkter på den rådande ordningen. Bilaga I Det har också gjorts gällande att hovrätternas arbetsbörda och den samhällsekonomiska situationen är sådan atl hovrätterna måste få möjlighet att prioritera viktigare mål.

Efter en diskussion om syftet med instansordningen kommer vi fram lill att målsättningen för vårt reformarbete bör vara att åstadkomma en mer flexibel hovrättsprocess. Prövningen i mellaninsiansen bör koncentreras lill sådana frågor där hovrällsprocessens styrka är särskilt framträdande. Idealet är en ordning där hovrätlsprocessen inte mer eller mindre automatiskt blir en ren upprepning av tingsrältsprocessen utan i stället innebär en till varje mål anpassad överprövning. I ökad utsträckning bör hovrätten få vad som närmast kan betecknas som en kontrollfunktion.

Mot bakgrund av denna målsättning behandlar vi i kap. 5 olika metoder att begränsa hovrättsprövningen till vad del enskilda målet kräver. De metoder som vi diskuterar mera ingående är dels att för vissa fall förbjuda överklagande (fullföljdsförbud), dels att föreskriva att hovrätten inte skall ta upp ett mål till prövning i sak annal än efter särskild tillståndsprövning (dispensprövning), dels alt förenkla prövningen av målet eller av en viss fråga i målet (förenklad prövning).

På grund av våra förpliktelser enligt vissa internationella överenskommelser är det helt uteslutet atl införa regler om fullföljdsförbud beträffande brottmål. Beträffande övriga målkategorier anser vi det inte vara möjligt alt annat än i mycket begränsad utsträckning minska hovrätternas arbetsbörda genom att införa fullföljdsförbud beträffande tingsrätternas avgöranden.

Genom en nyligen beslutad lagändring (SFS 1987:747) har småmålslagens dispensregler överflyttals lill RB. Tillämpningsområdet har samtidigt utvidgats till atl omfatta också vissa mål om mindre värden som i dag handläggs vid fastighetsdomstolarna. Av departementschefens uttalanden i lagstiftningsärendet (prop. 1986/87:89) framgår emellertid att överföringen av småmålslagens dispensregler till RB inte skall uppfattas som ett slutligt ställningstagande utan sker i avvaktan på atl vi prövar frågan om dispensregler och andra fullföljdsbegränsningar ur ett vidare perspektiv.

Vi har ägnat frågan om ett dispenssystem mycket stor uppmärksamhet. Sålunda har vi analyserat vad ett dispenssystem innebär och utförligt diskuterat vilka fördelar som kan påräknas genom ett sådant system och vilka nackdelar systemet kan medföra. Inom utredningen har enighet nåtts om att ett generellt krav på dispens för att få en fullföljd talan prövad i hovrätt inte kan uppställas. Däremot har delade meningar gjort sig gällande i frågan huruvida ett dispenssystem som endast gäller vissa mål bör finnas i RB. Diskussionen har framför allt kommit att gälla huruvida ett dispenssystem mer eller mindre likt del som nu gäller för tvistemål om mindre värden, s.k: småmål, bör behållas och om ett sådant system kan utsträckas till all avse också vissa brottmål. Enligt utredningens majoritet talar starka skäl mot varje form av dispenssystem vid fullföljd från tingsrätt till hovrätt. Hovrätterna -som genom 1971 års fullföljdsreform i praktiken blivit slutinstans i de flesta

102

mål - bör liksom hittills i princip stå öppna för varje överklagande. Enligt Prop. 1988/89: 95 majoritetens mening är det inte möjligt att inom ramen för ett dispenssys- Bilaga 1 lem - med den innebörd majoriteten lägger i detta begrepp, dvs. en prövning som inte innefattar någon förprövning beträffande själva saken - skapa tillräckliga garantier för alt man inte avslår dispenser även i mål där av-görandel skulle ha ändrats om målet tagits upp till prövning. Att låta ett dis-penssyslem avse även brottmål är enligt majoritetens mening helt uteslutet. När del gäller övriga mål anser majoriteten det inte möjligt att avgränsa de mål i vilka krävs dispens på ett sätt som tillfredsställer rimliga krav på precision, enhetlighet och konsekvens. Vinsterna med ett dispenssystem av det slag som kan komma i fråga anses dessutom mycket begränsade.

Utredningens ställningstagande innebär alltså att det nuvarande systemet med dispensprövning i småmål avskaffas.

Majoritetens inställning till dispenssystem har inte hindrat andra förslag som kan begränsa måltillströmningen lill hovrätterna eller hovrätternas prövning av målen. Ett sådant förslag tar sikte på den särskilda kostnads-regel som för närvarande gäller enligt småmålslagen. Enligt samma majoritets uppfattning kan en sådan regel om kvittning av kostnaderna ha sitt berättigande i småmål men den bör avse enbart processen i tingsrätt. Den regel som överförts från småmålslagen lill 18 kap. 8 a § RB föreslås ändrad i enlighet härmed.

Innan vi går över till frågor som rör själva handläggningen av mål i hovrätt diskuterar vi i kap. 6 möjligheterna atl minska antalet instanser genom att låta hovrätten i ökad utsträckning vara första instans. Vi har därvid ansett oss böra överväga endast införande av ett prorogationssyslem för dispositiva tvistemål. Reformbehovet kan dock inte antas vara trängande. Mot den bakgrunden anser vi alt de fördelar som ett prorogationssyslem skulle föra med sig inte är så framträdande att de väger upp de nackdelar som systemet medför. Främst av denna anledning lägger vi inte fram något förslag i denna del.

Återstoden av hovrättsavsnittet ägnar vi åt att diskutera frågor som rör möjligheterna att förenkla och effektivisera hovrätlsprocessen. Därvid uppehåller vi oss först vid gränserna för hovrättens prövning av överklagade mål (kap. 7). Vad gäller tvistemål diskuterar vi bl.a. förbudet mol att först i hovrätten kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse som följer av huvudförpliktelsen eller att framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet. En uppmjukning av gällande ordning på dessa punkter rimmar väl med vår strävan att försöka göra processordningen mer flexibel. Vi föreslår därför atl förbudet mot att i högre rätt framställa tilläggsyrkanden av angivet slag tas bort.

Liksom i tvistemål är i brottmål hovrättens prövning i princip begränsad av de i vadeinlagan framställda yrkandena. 1 dessa mål är emellertid hovrätten skyldig atl självmant pröva såväl skuld- som påföljdsfrågan. Till följd härav kan överprövningen komma att sträcka sig utöver den angivna ramen. Trots förekomsten av vägledande rättsfall torde det råda viss osäkerhet cm hur omfattande prövningen skall vara i fall då yrkandet i hovrätten avser en-

103

bart påföljden eller enbart vissa gärningar. Det är enligt vår mening önsk- Prop. 1988/89:95 värt att omfattningen av hovrättens överprövning i dessa fall regleras klara- Bilaga 1 re. För fall då yrkandet i hovrätten inte avser frågan om den tilltalade har begått gärningen föreslår vi därför atl hovrättens prövning av denna fråga skall begränsas till om del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målels utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

I kap. 8 behandlar vi eri fråga som har viss anknytning till frågan om gränserna för hovrältsprövningen, nämligen möjligheten till anslutningsvad. Detta institut används främst i brottmål och kritiken mot institutet har också huvudsakligen avsett dess användning i sådana mål. Möjligheten lill anslul-ningsvad ökar emellertid flexibiliteten i fullföljdssyslemet och torde samtidigt ge samhällsekonomiska fördelar. Enligt vår mening föreligger det alltjämt ett visst behov av institutet i både tvistemål och brottmål. Vi föreslår därför inte några ändringar av de berörda reglerna men vi anser alt del finns skäl för riksåklagaren att verka för en enhetlighet när det gäller åklagarnas tillämpning av institutet.

Frågor som rör underlaget för hovrättsprövningen behandlar vi i kap. 9. Huvuddelen av kapitlet ägnas åt en diskussion av möjligheterna alt begränsa upptagningen i hovrätten av gammal bevisning, dvs. bevisning som tagits upp redan i tingsrätten, och atl begränsa möjligheterna att i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis. Utgångspunkten för våra överväganden har varit att upptagningen av muntlig bevisning i hovrätten bör begränsas till de fall då den fyller en verklig funktion och att parterna bör tillålas att införa nytt material i hovrätten endast om särskilda skäl föreligger.

I vad mån gammal, muntlig bevisning måste tas upp på nytt i hovrätten regleras i stor utsträckning av de s.k. tilltrosparagraferna (50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB). Innebörden av dessa bestämmelser är all hovrätten inte får företa någon ny bevisvärdering ulan att ta upp beviset på nytt. Trots alt viss berättigad kritik har riktats mot tilltrosparagraferna fyller de enligt vår mening en viktig funktion i rättskipningen och kan inte undvaras. Vi finner inte heller anledning att föreslå ändringar av paragrafernas lydelse.

Bortsett från lilllrosparagraferna gäller enligt 35 kap. 13 § andra stycket RB att bevis skall tas upp på nytt endast om hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen eller en part yrkar det och upplagandel inte finnes sakna betydelse. I praktiken godtar hovrätten vanligen parts yrkande om förnyad bevisupptagning. För att hovrätten inte skall undandra sig sitt ansvar för prövningen föreslår vi att vad som i den berörda bestämmelsen sägs om partsinflyiande las bort. Den föreslagna ändringen markerar vikten av atl det är hovrätten ensam som avgör om beviset har sådan betydelse att det bör tas upp på nytt. Parternas uppfattning skall dock självfallet fortfarande beaktas.

En av oss utförd undersökning visar alt hovrätterna i stor utsträckning omprövar bevisningen i målen och alt prövningen i flertalet fall ändå inte le-

104

der till någon ändrad bedömning. Vi har därför undersökt möjligheten att Prop. 1988/89:95 låta hovrätten i princip vara bunden av tingsrättens bevisvärdering. Mot en Bilaga 1 så genomgripande reform talar emellertid starka skäl, främst hänsynen till rättssäkerheten, och åtskilliga lagtekniska svårigheter. Vi avstår därför från att lägga fram förslag om en reform av detta slag.

När del gäller parternas möjligheter atl införa nytt material i hovrätten föreligger enligt vår mening reformbehov endast för tvistemålens del. Vad det här gäller är att ändra preklusionsregeln i 50 kap. 25 § RB så att den på ett bättre sätt än för närvarande ger uttryck för de begränsningar som är önskvärda. Efter en genomgång av olika alternativ stannar vi för att föreslå att den nuvarande regeln omformuleras på del sättet, att en ny omständighet eller ett nytt bevis skall få åberopas i hovrätten dels - liksom i dag - om giltig ursäkt föreligger för underiåtenheten alt åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten, dels om del är uppenbart att det inte föranleder någon olägenhet atl omständigheten prövas eller beviset förebringas.

Enligt flera bestämmelser i RB åligger det parterna att lämna underlag för hovrättens bedömning under förberedelsen av frågor rörande bevisningen i målet. Enligt vad vi har erfarit förekommer det att dessa bestämmelser inte följs av parterna och alt hovrätten låter sig nöja därmed. Detta förhållande kan, inte minst i dispositiva tvistemål, leda till att rättegångarna blir onödigt omfattande och atl rättegångskostnaderna skjuter i höjden. Vi har därför övervägt att i fråga om dispositiva tvistemål skärpa kraven på parternas bevisuppgifter. Vi avstår emellertid från atl föreslå någon ändring av de berörda bestämmelserna. De uppgifter som behövs bör nämligen kunna inhämtas genom en ökad användning av muntlig förberedelse i hovrätten och genom materiell processledning, institut som vi behandlar i två senare kapitel.

I detta sammanhang finner vi också anledning atl påminna om att det i RB finns bestämmelser om utvidgat rättegångskostnadsansvar för illojala eller vårdslösa parter samt för tvistemål även preklusionsregler för omständigheter eller bevis som i otillbörligt syfte eller - enligt prop. 1986/87:89 - av grov vårdslöshet åberopas först vid huvudförhandlingen.

I anslutning till det föregående tar vi också upp frågor om underlaget för hovrättsprövningen i besvärsmål. Liksom när det gäller vissa andra reformfrågor nödgas vi emellertid av tidsskäl alt beträffande besvärsprocessen inskränka oss lill atl i korthet beskriva några av de problem som givit sig till känna och att anvisa tänkbara vägar att beträda vid lösningen av problemen.

I kap. 10 avhandlar vi avvägningen mellan mundighet och skriftlighet i hovrättsprocessen. Till en början diskuterar vi där om det går alt ytterligare utöka möjligheten för hovrätt att avgöra tvistemål och brottmål på handlingarna (avsnitt 10.2), om ett ökat muntligt inslag i besvärsprocessen är önskvärt (avsnitt 10.3) saml om s.k. blandad process kan användas vid prövningen i hovrätt av tvistemål och brottmål (avsnitt 10.4). Vi föreslår emellertid inte några reformer i dessa delar. Som vi ser det har dock frågan

105

om muntlighetens betydelse i besvärsmål en given plats vid en översyn av Prop. 1988/89: 95
besvärsprocessen. Bilaga 1

När det gäller muntlig förberedelse i hovrätten (avsnitt 10.5) konstaterar vi att den nuvarande möjligheten att i vademål hålla sådan förberedelse utnyttjas mycket sparsamt. Enligt vår mening skulle emellertid, inte minst i dispositiva tvistemål, mycket vara vunnet om en del av den skriftliga förberedelsen ibland ersattes av en muntlig sådan. Vi föreslår därför all möjligheten till muntlighet under förberedelseskedel regleras tydligare än i dag. Vi föreslår också att ett förberedelsesammanträde, liksom vid tingsrätt, skall kunna hållas per telefon.

Kap. 11 ägnas åt frågor om materiell processledning och förlikningsverksamhet i hovrätten. I RB finns flera bestämmelser om materiell processledning vid tingsrätt. På grund av hänvisningar i kapitlen om vademål gäller bestämmelserna om processledning vid huvudförhandling också i hovrätten. Enligt vår mening är dock behovet av processledning i hovrätten allra störst under förberedelsen i tvistemål. Vi föreslår alt detta skall komma till uttryck i lagtexten genom en hänvisning lill motsvarande bestämmelser för tingsrätten.

Frågor om undanröjande och återförvisning

1 kap. 12 och 13 behandlar vi spörsmålet om en begränsning av möjligheten resp. skyldigheten att undanröja domar på grund av domvilla (grovt rättegångsfel) och återförvisning av mål på den grunden. Undanröjande på grund av domvilla förekommer främst efter fullföljd i vanlig ordning. Bestämmelserna om undanröjande i dessa fall är tvingande för parterna och i stor utsträckning obligatoriska för domstolarna, främst av hänsyn till domstolsdisciplinen. Den kritik av bestämmelserna som har förekommit har gått ut på atl hovrätterna, främst av processekonomiska skäl, borde kunna underlåta att undanröja tingsrättsavgöranden och att återförvisa mål i fall då dessa åtgärder inte skulle tjäna något sakligt syfte och parterna inte heller begär att målet skall prövas på nytt vid tingsrätten. Undanröjande och återförvisning kan emellertid begränsas också genom att andra bestämmelser än de nu berörda utformas på ett klarare sätt. Flera av våra förslag, både sådana som vi lagt fram tidigare och sådana som vi lägger fram i detta betänkande, är sålunda ägnade alt minska risken för rättegångsfel.

När del gäller bestämmelserna om undanröjande och återförvisning i vademål kommer vi efler en genomgång av olika alternativ fram till att en reform i första hand bör bygga på en skärpning av förutsättningarna för att undanröjande skall få ske. Vi menar atl detta kan åstadkommas genom alt man lägger mindre vikt vid domstolsdisciplinen och större vikt vid den inverkan som rättegångsfelet haft på målets utgång och vid möjligheterna att avhjälpa felet i hovrätten. Vidare anser vi att undanröjande i vissa faU bör kunna underlåtas om båda parter motsätter sig det. Våra överväganden i denna del tar sig uttryck i förslag till vissa ändringar av såväl bestämmelserna om undanröjande i vademål som domvilloreglerna.

106

Undanröjande av ett lingsrättsavgörande kan enligt praxis ske även utan Prop. 1988/89: 95 att något rättegångsfel har förekommit. Viss osäkerhet råder om fömt- Bilaga 1 sättningarna för undanröjande i dessa fall. Enligt vår mening är det för klarhetens skull lämpligt atl - liksom vi i ett tidigare betänkande föreslagit beträffande HD - lagfästa möjligheten för hovrätten att av annan anledning än rättegångsfel undanröja tingsrättens dom. Vi lägger därför fram förslag härom.

De föreslagna bestämmelserna lämnar ett visst utrymme för hovrätten att på båda parters begäran underlåta att undanröja tingsrättens avgörande. I sådana fall föreligger vid fullföljd av talan självfallet inte skäl för HD att på grund av domvillan meddela prövningstillstånd och inte heller att ta upp besvär över domvilla, om sådana skulle anföras. För att klargöra detta och även införa vissa ytterligare begränsningar av möjligheterna att få domvillobesvär prövade, föreslår vi vissa ändringar av domvilloreglerna.

Sammansättningsfrågor

Kap. 14 och 15 ägnar vi främst åt utgångspunkterna för våra överväganden i sammansättningsdelen. Enligt direktiven bör vi förutsättningslöst se över såväl tingsrätternas som hovrätternas sammansättning. Av tidsskäl har det emellertid inte varit möjligt för oss att göra en generell översyn av gäUande sammansättningsregler. En del frågor på detta område har vi för övrigt redan behandlat i våra tidigare betänkanden. Vi har av dessa skäl funnit det tillräckligt att koncentrera vår översyn beträffande domstolarnas sammansättning lill några speciella frågor. Därvid har vi valt att inrikta värt reformarbete på de delar av gällande rätt som blivit föremål för kritik.

I kap. 16 behandlar vi frågor om tingsrätts sammansättning och tar först (avsnitt 16.1) upp avvägningen mellan juristkollegial sammansättning och endomarbehörighet vid huvudförhandling i tvistemål. I detta hänseende är det framför allt två frågor som tilldrar sig intresse, nämligen dels om den är 1984 på vårt initiativ införda bestämmelsen om endomarbehörighet med hänsyn tiU målets beskaffenhet fått den önskade effekten, dels om den obligatoriska endomarregeln i småmål är befogad.

Inom domstolsverket sker för närvarande en utvärdering av effekterna av den utvidgade endomarkompetensen i tvistemål. I avvaktan på resultatet av utvärderingen bör det enligt vår mening inte komma i fråga att företa några mer genomgripande förändringar i de berörda reglerna. På en punkt anser vi det dock angeläget att regelsystemet görs mer flexibelt och att en reform i sådant syfte genomförs redan i detta sammanhang. Vi åsyftar det förhållandet atl vid s.k. stor huvudförhandling i ett tvistemål tingsrätten är domför med en domare bara under förutsättning atl parterna har lämnat sitt samtycke till att målet avgörs av endast en domare.

Enligt vårt förslag i 1982 års delbetänkande skulle tingsrätt i tvistemål alllid vara domför med en lagfaren domare om målet var av enkel beskaffenhet. Frågan om målets beskaffenhet skulle avgöras av tingsrätten. Att lagrummet vid 1984 års reform fick en annan utformning motiverades med att

den av oss föreslagna lydelsen innebar en avsevärd risk för undanröjande av

107

domen och återförvisning av målet, om hovrätten efter fullföljd av talan Prop. 1988/89:95 gjorde en annan bedömning än tingsrätten av målets svårighetsgrad. I detta Bilaga I betänkande har vi emellertid föreslagit sådana ändringar av reglerna om undanröjande att skilda bedömningar av målets svårighetsgrad endast i undantagsfall bör leda till undanröjande av en överklagad dom. Vi föreslår därför på nytt att tingsrätten vid huvudförhandling i tvisiemål skall vara domför med en lagfaren domare i mål av enkel beskaffenhet.

Genom den i det föregående nämnda lagändringen skall småmålslagen upphöra att gälla vid årsskiftet 1987/88. Vissa av dess bestämmelser, bl.a. den obligatoriska regeln om endomarkompetens, överförs dock till RB. Vi har anledning att nu överväga vilken ställning vi skall ta till denna domförhelsregel.

Vi delar uppfattningen att det övervägande antalet småmål redan på grund av tvisteföremålels ringa värde normall är av den beskaffenheten att de bör handläggas och avgöras av ensamdomare. Detta bör därför vara huvudregel. Att tvisteföremålet har ett begränsat värde utesluter emellertid inte att målet kan vara av komplicerad beskaffenhet, rättsligt eller sakligt eller i båda dessa hänseenden. Sådana mål bör enligt vår mening inte avgöras av ensamdomare. Vi föreslår därför att den nämnda huvudregeln utformas så alt även småmål kan avgöras i juristkollegial sammansättning.

Tingsrättens kollegiala sammansättning i tvistemål utgörs för närvarande regelmässigt av tre lagfarna domare. 1 avsnitt 16.2 har vi övervägt om det generellt eller i vissa mål är möjligt att minska antalet lagfarna domare i denna sammansättning till två utan att därför gå miste om de fördelar som flerdomarsystemet är avsett att ge. Vi kominer emellertid fram till atl det inte föreligger tillräckligt starka skäl för att föreslå en minskning av antalet lagfarna domare i den nämnda sammansättningen, bortsett från förfallssituationer,

I avsnitt 16.3 diskuterar vi behovet av två lagfarna domare I vissa broUmål. Enligt gällande rätt får tingsrätten i brottmål bestå av två lagfarna domare - i stället för en lagfaren domare - jämte nämndemän endast om målet beräknas kräva minst fyra veckors huvudförhandling. Det ges däremot inte någon möjlighet att förstärka rätten med en lagfaren domare av det skälet att ett mål är särskilt komplicerat. 1 tvistemål är det enbart målets beskaffenhet som avgör om rätten skall ha en mer eller mindre kvalificerad sammansättning. Enligt vår mening bör något av samma synsätt gälla för brottmål. Vi förelår därför att den nu.gällande regeln om utökning av antalet lagfarna domare i brottmål skall ersättas av en regel av innebörd att ytterligare en lagfaren ledamot får ingå i rätten om del bedöms som nödvändigt med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad.

1 avsnitt 16.4 diskuterar vi möjligheten att utvidga endomarbehörigheien i brottmål utöver vad som nu gäller men stannar för au inte föreslå några reformer.

Frågan om antalet nämndemän i tingsrätt behandlar vi i avsnitt 16.5. Vi konstaterar där att nämndemannainstitutet har varit föremål för åtskilliga reformer genom åren. Den senaste nämndemannareformen trädde i kraft

108

den 1 juli 1983. Genom denna reform - vilken motiverades huvudsakligen Prop. 1988/89:95

av statsfinansiella faktorer - blev tingsrätten vid huvudförhandling i brott- Bilaga 1

mål och familjerältsliga mål i princip domför med en lagfaren ledamot och

tre nämndemän. I mål om brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff

än fängelse i två år skall dock fem nämndemän delta. Nämndemännen fick

samtidigt individuell rösträtt.

1983 års nämndemannareform har i olika sammanhang blivit utsatt för kritik. Kritikerna har framför allt gjort gällande atl en sammansättning med så få nämndemän som tre inte är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare har sagts att nämndemännen numera får sitta i rätten för sällan för att få tillräcklig erfarenhet. De skilda sammansättningarna anses också medföra olägenheter av skilda slag. Samma synpunkter framförs i en av domstolsverket utförd utvärdering av reformen. Samtidigt framgår del av utvärderingen all reformen har medfört en avsevärd besparing.

Enligt vår mening bör en från olika synpunkter tillfredsställande lösning kunna nås, om man går över till en sammansättning med fyra nämndemän i alla de brottmål och familjemål i tingsrätt där nämndemän skall delta. Vi är medvetna om atl en sådan reform innebär en kostnadsökning som inte är helt marginell. Reglerna om möjlighet till utökning av antalet nämndemän i vissa fall och om domförhet vid förfall för någon av nämndemännen bör givelvis anpassas till den föreslagna ordningen.

I kapitlets avslutande del (16.6) tar vi upp frågan om den lagtekniska utformningen av sammansättningsreglerna för tingsrätt. Enligt vår uppfattning skulle dessa regler vinna på en tydligare uppdelning mellan sammansättningen vid huvudförhandling och sammansättningen vid annan handläggning. Vi föreslår att det i den grundläggande domförhetsregeln anges att tingsrätten skall bestå av en lagfaren ledamot, såvida annat inte är föreskrivet i RB eller i annan författning. I en följande paragraf föreslås regler om tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål. Övervägande skäl talar för att tredomaralternativet därvid bör vara huvudregel. Även bestämmelserna om tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i brottmål sammanförs till en särskild paragraf.

I kap. 17 behandlar vi frågor om hovrätts sammansäUning och tar först (avsnitt 17.1) upp frågan om antalet lagfarna ledamöter i tvistemål och besvärsmål. Alltsedan halvårsskiftet 1984 är hovrätten i sådana mål som huvudregel domför med tre lagfarna ledamöter. Om det överklagade avgörandet har fattats av tre eller flera lagfarna ledamöter skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrätten. Flera än fem lagfarna ledamöter fär inte sitta i rätten. Lagändringen år 1984 vidlogs på vårt initiativ och innebar en minskning av antalet ledamöter.

På grundval av material från en inom justitiedepartementet pågående utvärdering av de ändrade domförhetsreglerna gör vi bedömningen att 1984 års reform beträffande hovrätts sammansättning medfört stora besparingar av allmänna medel och inneburit en förbättring av arbetssituationen i hovrätterna ulan att avgörandena, såvitt vi kan bedöma, blivit sämre. Vi har därför övervägt om man nu kan gå vidare och helt avskaffa den större sam-

109

mansättningen i hovrätten och därvid kommit fram till atl övervägande skäl Prop. 1988/89: 95 talar för atl hovrätten bör kunna vara domför i alla tvisiemål och besvärsmål Bilaga 1 med tre lagfarna domare. I särskilt omfattande eller komplicerade mål bör hovrätten dock kunna bestå av ytterligare en lagfaren domare. Vi föreslår att bestämmelsen om hovrätts sammansättning i angivna mål ändras i enlighet härmed.

I avsnitt 17.2 kommer vi till slutsatsen alt det inte är påkallat alt vidta någon ändring av bestämmelserna om hovrätts sammansättning i brottmål.

Vissa spörsmål om sammansättningen vid prövning av frågor under förberedelsen i hovrätt behandlar vi i avsnitt 17.3. Del gäller här möjligheterna atl dels utöka referentens befogenheter, dels låta en del processuella beslut avgöras av referenten tillsammans med ordföranden på avdelningen. Enligt vår uppfattning bör dessa frågor övervägas i samband med den pågående utvärderingen av sammansältningsreglerna. Vi lägger därför inte fram något eget förslag i denna del.

Kap. 18 ägnas åt några frågor av betydelse för både tingsrätt och hovrätt. En av dessa frågor gäller möjligheten atl tillföra rätten särskild juridisk fackkunskap (avsnitt 18.1). Genom de år 1985 införda bestämmelserna om s.k. eko-mål öppnades en möjlighet att låta en förvaltningsdomare ingå i rätten såsom särskild ledamot om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Våra förslag i delbelänkandet om expertmedverkan och specialisering innebär att denna möjlighet tas bort. Samtidigt uttalar vi emellertid i belänkandet all hela frågan om förvaltningsdomares medverkan i de allmänna domstolarna skall tas upp i vårt slutbetänkande. Det är enligt vår mening klart att det vid de allmänna domstolarna ibland förekommer mål, i vilka juridiska specialkunskaper är önskvärda. I första hand gäller detta skatterältsliga kunskaper men det kan finns behov av särskild juridisk fackkunskap också på andra områden. Vid de större tingsrätterna kan man i viss utsträckning lösa frågan genom intern-administrativa åtgärder. I hovrätterna kan behovet av särskild juridisk fackkunskap tillgodoses genom att en person med de önskade kunskaperna, l.ex. en förvaltningsdomare, adjungeras till rätten. Enligt vår uppfattning skulle det vara fördelaktigt om samma möjlighet stod till buds vid tingsrätterna, både i vanliga tvistemål och i sådana brottmål där enligt vårt förslag i avsnitt 16.3 två lagfarna domare skall kunna ingå i rätten. För att detta skall bli möjligt föreslår vi en smärre ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning. Därutöver behövs en ny bestämmelse i förordningen (1979:572) med lingsrättsinstruklion.

I avsnitt 18.2 behandlar vi frågan om en expert, dvs. en person med särskild fackkunskap i annat än juridiska ämnen, bör ersätta en lagfaren ledamot i juristkoUegial sammansättning. I vårt delbetänkande om expertmedverkan och specialisering uttalade vi alt denna fråga borde lösas i samband med atl vi i vårt slutbetänkande tog upp frågan om antalet lagfarna ledamöter i den juristkollegiala sammansättningen. Med hänsyn till vårt förslag i avsnitt 17.1 om att hovrätten alltid skall vara domför med endast tre lagfarna domare i tvistemål och besvärsmål anser vi numera alt det inte är möj-

110

ligt att låta en expert ersätta en lagfaren ledamot i hovrätten. Inte heller an- Prop. 1988/89: 95 ser vi det vara lämpligt alt låta en expert ersätta en av de lagfarna domarna i Bilaga I juristkollegial sammansättning i tingsrätt. Vi menar således - precis som i delbetänkandet om expertmedverkan och specialisering - att experter alltid skall delta i rätten vid sidan av övriga ledamöter.

Koslnad.sfrågor

De kostnadsökningar som kan bli följden av vissa av våra nu framlagda förslag bör enligt vår mening väl täckas av besparingar i andra sammanhang. Helt klart är detta om man ser vårt reformarbete som en helhet. Många av våra förslag i de tidigare sex betänkandena har sålunda varit direkt inriktade på kostnadsbespringar.

Kostnaderna för den nämndemannareform som vi föreslår i detta betänkande torde dock inte kunna kompenseras av andra förslag. Denna reform är dock främst föranledd av önskemål som gör att vi inte anser oss behöva redovisa några förslag beträffande finansieringen.

Ill

Nuvarande lydelse

vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, får rvå lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfaU bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och rvå nämndemän eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt år domför med en lagfaren domare

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället, vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid annan huvudförhandling i tvistemål, när det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samrycker tiU det,

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om bron för vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte finns anledning au döma tiU annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Föreslagen lydelse

Prop. 1988/89:95 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Föreslagen lydelse

1. när huvudförhandlingen hålls i förenklad form,

2. i eu mål där förlikning om saken är tillålen och värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, såvida det inte med hänsyn tiU målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl au tre lagfarna domare sitter i rätten,

3. om i annat fall än som avses under I. eller 2. rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samrycker därtill eller målet är av enkel beskaffenhet.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar au allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sanno-likt aU den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller alt utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär au målet hänskjuts tiU rättegång senast i samband därmed framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses del värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas lill rättegångskostnaderna.

Beslår rätten av tre lagfarna domare och inträffar förfall för någon av dessa sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätlen domför med två lagfarna domare.

3b §

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål beslå av en lag-

Prop. 1988/89:95 Bilaga 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 95

faren domare och fyra nämndemän. °

Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lagfaren domare och tre nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om broUför vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, under förutsättning aU det inte finns anledning alt döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Om tingsrätten finner det påkallat med hänsyn tid målels omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare och antalet nämndemän utökas med en utöver vad som följer av första stycket första meningen.

2 kap.
4§'
Hovräu är domför med tre lag- Hovrätten är domför med tre lag-

farna domare. / mål som överklagats farna domare. Flera än fyra lagfarna från tings räu skall dock minst fyra domare får inte delta i hovrätten. lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten beståu av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte della i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, atl hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte della. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Delsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillståndskaU hovrätten bestå av två lagfarna domare.

Senaste lydelse 1987:747.

115

13 kap. 3§' Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock

Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 är inte tillåtet i högre rätt.

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket samt

3. kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudför-pliklelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund.

18 kap. 8a§'

I mål där förlikning om saken är tillåten och värdet av det som yrkas uppenbart inte överstiger vad som anges i 1 kap. 3 a § förstastycket 2., gäller i fråga om rättegångskostnader vid tingsrätten följande i stället för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning får inte avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

I mål där / kap. 3 a § första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelsema i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid eU tillfälle för varje instans,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar

Med kostnad som sägs i andra stycket 1 jämställs kostnad för annan råd-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 95

givning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den

mån den ej överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Har målet till en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna.

Har ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång eller upptagits efter återvinning får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rättegångsskrift eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning, enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Delsamma skall gälla, om ett mål om handräckning upptagits efter återvinning.

35 kap. 13 §'

Vid huvudförhandlingen skall de bevis som upptagits utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätlen finner detta vara av betydelse i målet och det inte föreligger hinder mol alt ta upp beviset.

Har tingsrätten i ett mål som full- Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig följts lill hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn på stället, bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt en- behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara dast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen eller av betydelse för utredningen. I om någon part yrkar del och hov- högsta domstolen får de bevis som rätten inte finner atl det skulle sakna tagits upp av lägre rätt tas upp på betydelse. I högsta domstolen får de nytt endast om det föreligger synbevis som tagits upp av lägre rätt tas nerliga skäl. upp på nytt endast om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt.

50 kap.

4§'

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

' Senaste lydelse 1987-.747.

11!

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89: 95

Bilaga 2 3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden

yrkar.

Om prövningstillstånd behövs,

skall käranden i vadeinlagan ange de

omständigheter som han åberopar

tid stöd för au sådant tillstånd skaU

meddelas.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden atl förnyat förhör med vittne eller sakkunnig eller part skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

10 §

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda skäl äro därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det är påkallat för en ändamålsenlig handläggning av målet:

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skall gälla även vid sammanträde enligt:denna paragraf.

12 § Finnes för målets beredande part I fråga om hovrättens skyldigheter eller annan böra höras, förordne med avseende på målets utredning hovrätten därom på sätt den finner under förberedelsen skall 42 kap.

lämpligt. 8 § andra stycket tillämpas.

119

25 §'

Nuvarande lydelse

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadelalan återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin talan atl avse annan del av underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må i hovrätten lill stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas au omständigheten eller beviset åberopas. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må del avvisas, om det ej utan olägen-hel kan prövas i målet.

Föreslagen lydelse

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, får vadetalan återkallas.

Vadekäranden får inte ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part/år i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller eU bevis, som inte tidigare förebragts, endast om

1. han gör sannolikt, alt han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller

2. det är uppenbart au det inte föranleder någon olägenhet att omständigheten prövas eller beviset förebringas.

Framställs först i hovrätten ett yrkande om kvittning,/dr del avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med hänsyn till omständigheterna, om denna del skall undanröjas.

Åberopas annal fel i rältegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast om felet kan antagas hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

Föreslagen lydelse

Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen som inte överklagats, skaU hov-rätlen med hänsyn lill omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas.

/ annat faU än som avses i 26 eller 27 § får hovrätten undanröja tingsrättens dom endast i samband med avskrivning av målet eller stadfäslelse av förlikning eller om i målet skall prövas yrkande, omständighet eller bevis som inte prövats i tingsrätten. Kan prövningen utan väsentlig olägenhet äga rum i hovxätten, får dock domen undanröjas endast om någon av parterna yrkar det och hovrätten finner det påkallat au målet prövas på nyu i tingsrätten. Parterna skaU beredas ullfälle au yura sig i frågan om undanröjande, om del inte är uppenbart obehövligt.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 2

51 kap. 10 §

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas atl inkomma medmer än en skrift, endast om särskilda skäl äro därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det är påkallat för en ändamålsenlig handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 42 kap. 10 § skaU gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

12 §
Finnes för målets beredande part Hovrätten förordnar om inställan-

eller annan böra höras, förordne det tiU sammanträde enligt 51 kap.

121

26 §

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1-4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1-3, har förekommit vid tingsrätten.

Om det vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än som avses i första stycket eller i 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte kan avhjälpas utan väsentlig olägen-hel i hovrätten. Parterna skall beredas tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt.

Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen som inte överklagats, skaU hovrätten med hänsyn lill omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas.

Nuvarande lydelse

avses i 26 eller 27 §. må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast om felet kan antagas hava inverkat på målels utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

Föreslagen lydelse

rättens dom endast om (' målet skaU prövas yrkande, omständighet eller bevis som inte prövats i tingsrätten. Kan prövningen utan väsentlig olägenhet äga rum i hovrätten,/år rfocA: domen undanröjas endast om någon av parterna yrkar det och hovrätten finner det påkallat atl målet prövas pä ny It i tingsrätten. Parterna skaU beredas tillfälle au yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt.

55 kap. 15 §

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50 kap. 11-20 SS, 22 S, 24 S och 25 S första och andra styckena samt i brottmål 51 kap. 11-20, 22, 24, 25 och 31 §S äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26-29 rörande tvistemål saml i 51 kap. 26-29 SS rörande brottmål är för hovräu stadgat om undanröjande av underrätts dom och om återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning i fråga om lägre rätts dom.

Vad som sägs i 50 kap. 26, 27 och 29 H rörande tvistemål samt i 51 kap. 26, 27 och 29 §S rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning skall beträffande högsta domstolen ha motsvarande tillämpning i fråga om lägre rätts dom.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 2

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla undanröjas:

1. om målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft alt självmant beakta;

2. om rätten ej varU domför;

3. om domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, eller genom

kap.

1 S

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla undanröjas

1. om målet har tagits upp trots att
det har förelegal eu rättegångshin
der, som vid fullföljd högre rätt haft
atl självmant beakta,

2. om domen givils mot någon,
som inte har varit rätteligen stämd
och inte heller har fört talan i målet,
eller genom domen någon, som inte
har varit part i målet, lider förfång,

3. om domen är så mörk eller
ofullständig, att det inte framgår
därav, hur rätten dömt i saken eller

14 kap. 17 §

I äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten beslå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn lill målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

I äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och fyra nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fem nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän.

En ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om del gäller en jämställd eller högre domarljänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom skyldighet alt tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1. för en rådman i tingsrätt: som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrätlsområde vid sådan handläggning som kräver flera lagfarna domare än en,

2. för en rådman i länsrätt: som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som ledamot i en hovrätt.

5 kap 1§' En ordinarie domare är skyldig alt utöva en annan tjänst än sin egen bara om det gäller en jämställd eller högre domartjänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1. för en rådman i tingsrätt: som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrättsområde vid sådan handläggning som kräver flera lagfarna domare än en,

2. för en rådman i länsrätt: som särskild ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som särskild ledamot i en hovrätt.

Remissinstanserna Prop. 1988/89:95

Bilaga 3 Yttranden över betänkandet har till juslitiedepartementel avgetls av justitiekanslern, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, domstolsverket, brottsförebyggande rådet, riksrevisionsverket, statskontoret, konsumentverket, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland,Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Västerås tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Uddevalla tingsrätt, Härnösands tingsrätt, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen Wigelius), allmänna reklamationsnämnden, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges Åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Nämndemännens riksförbund. Centralorganisationen SACO-SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Kommunförbundet, Småföretagens Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Försäkringsbolaget Folksam.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Stockholms län oeh Gotlands län, Gävle och Umeå samt vid åklagarmyndigheterna i Malmö och Göteborgs åklagardistrikt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har bifogat ett yttrande från yngrefö-reningen vid Skånska hovrätten.

Centralorganisationen SACO-SR har bifogat ett yttrande frän JUSEK.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsarbelsgiva-reföreningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges Föreningsbankers Förbund har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på betänkandet.

127

BOSTADSDOMSTOLEN Prop. 1988/89:95

Bilaga 4

Bostadsdomslolens sammansättning

Bostadsdomstolen har underhand erfarit att det inom justitiedepartementet pågår en översyn av bestämmelserna om bostadsdomstolens sammansättning. Domstolen vill med anledning härav aktualisera några frågor om ändring av bestämmelserna.

Enligt 5 § lagen (1974:1082) om bostadsdomslol består bostadsdomstolen av lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och intresseledamöter. De senare företräder fastighetsägares, hyresgästers eller bostadsrättshavares intressen. Domförhetsreglerna finns i 12—16§§. Enligt huvudregeln skall domstolen vara sammansatt av lagfarna ledamöter och intresseledamöter. Såvitt nu är av intresse innebär bestämmelserna i övrigt följande. När mål rör bostadsrättsfastigheter skall de intresseledarnöter som företräder fastighetsägarintressen vara väl förtrogna med förvaltning av sådana fastigheter. Om mål gäller hyresfastigheter som tillhör enskilda skall inlresseledamöterna på fastighetsägarsidan företrädesvis vara väl förtrogna med förvaltning av dylika fastigheter. Rör mål andra hyresfastigheter skall ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av hyresfastighet som tillhör annan än enskild. Ett undantag från reglerna om medverkan av intresseledamöter gäller enligt 16 § lagen om bostadsdomstol. Enligt denna paragraf får en lagfaren ledamot ensam företa förberedande åtgärd samt pröva fråga om avskrivning av mål.

Deltagande av intresseledamöter sotn är förtrogna med förvaltning av bostads rät tsfast igh et

När lagen om bostadsdomstol tillkom 1974, torde det knappast ha förekommit hyreslägenheter i bosiadsrättshus. Läget är nu ett annat. Genom tillkomsten av lagen (1982:352) om rätt till faslighelsförvärv för ombild-ning till bostadsrätt och förbudet mot att med bostadsrätt upplåta lägenhet som är uthyrd (2 § tredje stycket och 8 § tredje stycket bostadsrättslagen) har del blivit vanligt alt bostadsrättsföreningar också är hyresvärdar. Tvister mellan föreningar och hyresgäster förekommer. Än mer frekventa är hyreslvister av olika slag, främst rörande besittningsskydd (12 kap. 46 § första stycket 6 a jordabalken), mellan bostadsrätlshavare oeh personer som hyr bostadsrällslägenhet. Enligt domstolens mening är del en olägenhet att flera olika sammansättningar prövar likartade frågor. Övervägande skäl talar för atl nu ifrågavarande ledamöter bör delta endast vid prövning av frågor enligt 52 § och 60 § första stycket 1 bostadsrällslagen, dvs. frågor där de har särskild sakkunskap.

Hyresfastighet som lillhör enskild resp. annan än enskild

Gränsdragningen mellan hyresfastighet som tillhör enskild resp. annan än
enskild är ibland svär att göra. Lagtexten är vag och ger ingen närmare
ledning. Av förarbetena (prop. 1974:151 s. 56 och 117) framgår atl till 128

kategorien annan än enskild - här bortses frän stat och kommun - i Prop. 1988/89:95 första hand hör de allmännyttiga bostadsföretagen. Handlingarna i målen Bilaga 4 ger i mänga fall inte någon ledning i frågan om ett företag är allmännyttigt eller inte. En fullständig förteckning över dessa företag saknas. Det kan därför ej uteslutas att del kan ske förbiseenden. Med hus som tillhör allmännyttan likställs i förarbetena hus som avses i första stycket 3 — 5 kungörelsen (1972:60) om undantag från tillämpningen av lagen om hyresreglering m. m. De praktiska svårigheterna att avgöra humvida ett företag hör till någon av dessa kategorier är betydligt större; inte ens företagen kan alltid ge klara besked. Del är otillfredsställande att sä mycket tid och kraft skall behöva ägnas åt att utreda för målens avgörande tämligen betydelselösa frågor om hur domstolen skall vara sammansatt. Fel sammansättning innnebär att domstolen inte varit domför och atl domvilla enligt 59 kap. I § 2 rättegångsbalken således föreligger.

Enligt bostadsdomslolens mening bör 13 § andra stycket lagen om bostadsdomstol förtydligas, förslagsvis efter mönster av undantagsregeln i sista meningen av 12 kap. I § sjätte stycket jordabalken. Reglerna bör vidare utformas så att det inte blir domvilla om domstolen i något fall skulle ha annan sammansättning än den i första hand avsedda. Enklast torde detta uppnås om i 13 § anges att intresseledamöterna företrädesvis skall vara förtrogna med förvaltning av resp. huskategori.

Prövning av vissa processuella frågor

Enligt domstolens mening finns det ett behov av att kunna avgöra vissa frågor utan atl behöva kalla in intresseledamöter. Det kan gälla frågor om undanröjande av ett nämndavgörande av processuella skäl, t. ex. återkallelse av talan, rättegångshinder eller domvilla samt frågor om avvisning av besvär eller stadfästelse av förlikning. Ett annan exempel är rättshjälpsfrågor som förekommer i samband med att mål avskrivs efter återkallelse av överklagande. 1 sädana fall är medverkan av intresseledamöterna onödigt betungande både för intresseledamöterna och domstolen.

Bostadsdomstolen föreslär att bestämmelserna ändras så att den vid prövning som inte avser själva saken är domför även med tre lagfarna ledamöter.

Samråd har skett med företrädare för SABO, Sveriges Fastighetsägareförbund, HSB:s Riksförbund, Riksbyggen och Hyresgästernas Riksförbund. Någon erinran mot de förslag som här redovisats har inte anförts. Ärendet har behandlats i plenum av domstolens lagfarna ledamöter.

På bostadsdomstolens vägnar HLSvafin

129

9 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 95

1 kap.

3§'

Tingsrätten skall, om annat inte är föreskrivet, bestå av en lagfaren dotnare.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall Ungsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare strafl' än fängelse i två år, skall rätten dock beslå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om del behövs med hänsyn tiU målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta I rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, Jår två lagfarna domare sitta i rätten JÖrutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför tned en lagfaren domare

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan handläggning som inte

/ tvistemål där förlikning om saken är tillåten gäller i stället för bestämmelserna i 3§ att tingsrätten alhid skall bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han skaUföra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller atl utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan otn belalningsföreläggande. skaU den part som begär att målet hänskjuts till rättegång senast i samband därmed Jramstalla yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om

Vid huvudförhandUng i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre lagfarna domare, om annat inte är föreskrivet.

Rätten skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form.

Rätten är vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om i annat faU än som avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker liU det eller målet är av enkel beskaffenhet.

Består rätten av tre lagfarna domare och inträflar förfall för någon av dessa sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med två lagfarna domare.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas tiU rättegångskostnaderna.

3b§

Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Inträffar förfall för någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten dock domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straffan böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.

Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, fär antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket första meningen. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

3c§

3d§

1 tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall tingsrätten aU-tid bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om aU-mänförsäkring.

Första stycket gäller inte, om en
part första gången han skall föra ta
lan i målet yrkar att allmänna reg- 132

Utöver vad som följer av 3b§ får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som förordnats som
ekonomisk expert enligt 4 kap. 10
a §, om det finns behov av särskild
fackkunskap inom rätlen i fråga om
ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller har varit
lagfaren domare i allmän förvaU-
ningsdomstol, om det finns behov
av särskild fackkunskap inom rät
ten i fräga om skatterättsliga förhål
landen.

Utöver vad som följer av i får i en tingsrätt, som avses i 7 §, vid prövning av där avsedda mål såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,

1. en person som förordnats som
ekonomisk expert enligt 4 kap. 10
a §, om det finns behov av särskild
fackkunskap inom rätten i fräga om
ekonomiska förhållanden,

2. en person som är eller har varit
lagfaren domare i allmän förvalt
ningsdomstol, om del finns behov
av särskild fackkunskap inom rät
ten i fräga om skatterättsliga förhål
landen.

Deltar särskild ledamot vid huvudförhandlingen, gäller ifråga om antalet nämndemän 3 § andra stycket andra och tredje meningarna.

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål gäller i övrigt vad därom är stadgal.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

Bilaga 5 målet, dock utan atl däri meddela ulan att däri meddela dom eller

dom eller slutligt beslut. Utfärdas slutligt beslut. Utfärdas fuUmakt,

fullmakt, skall behörigheten anses skall behörigheten anses innefatta

innefatta vad ombudet tidigare åt- vad ombudet tidigare åtgjort i rät-

gjort i rättegången. tegängen.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riklig, må rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande. Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

18 kap.

8a§'
1 mål där 1 kap. 3 a § första stycket I mål där I kap. 3 rf§ första styc-

tillämpas gäller följande i stället för ket tillämpas gäller följande i stället
bestämmelserna i 8 §. för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annal än kostnad för

1. rådgivning enligt rältshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Har ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång eller upptagils efter återvinning fär, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för en rältegångsskrifl eller för inställelse vid ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning utgår, om inte särskilda skäl föranleder annan bedömning, enligt bestämriielser som regeringen meddelar. petsamma_ skall gälla, om ett mål om handräckning upptagils efter åtérviniiirig._

' ■"" '■35 kap' ■ "■ ■■■■■'■ '■ ■' ■'■'■'■

■,.:/"'"|3v. .'. :".-\ ■'. /'-.:,:■ ■■■',:',.■.'■::'V- ■■'

Vid huvudförhandlingen.skall de beyis som upptagils utorn huyudför- , , ,
handlingen las upp på,nytt, om rätlen finner detta vara av betydelse i ...
målet och del inte föreligger hinder.mot att ta upp beviset, ■ . ,',...:

' Senaste Ivdelse 1987:747.

'Senaste lydelse 1987:747. 135

Nuvarande lydelse

Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn pä stället, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen eller om någon part yrkar det och hovrätten inte finner att det skulle sakna betydelse. I högsta domstolen får de bevis som tagits upp av lägre räll tas upp på nytt endast om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, eller på annat lämpligt sätt.

Föreslagen lydelse

Har tingsrätten i ett mål som fullföljts till hovrätten tagit upp muntlig bevisning eller hållit syn pä stället, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. I högsta domstolen fär de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp pä nytt endast om det föreligger synnerliga skäl.

skall del förebringas genom protokoll

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin talan att avse annan del av under-rätlens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt JÖr sin underlåtenhet att åberopa otnständighe-ten eller beviset vid underrätten, eller om det av annan .särskild anledning bör tillålas att omständigheten eller beviset åberopas. Fram.stäUes först i hovrätten yrkande om kvittning, må del avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, Jår vadelalan återkallas.

Vadekäranden får inte ändra sin talan att avse annan del av tingsrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

/ mål där förlikning om saken är tillåten Jär en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständigheter eller bevis, som inte tidigare har förebringats, endast om

1. han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller

2. han annars haft giltig ursäkt all inte göra det.

Framställs först i hovrätten ett yrkande om kvittning, /är det avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet.

Nuvarande Ivdelse

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla undanröjas:

1. om målet upptagits, ehuru där
emot förelegal rättegångshinder,
som vid fullföljd högre rätt haft att
självmant beakta;

2. om rätten ej varit domför;

3. om domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider förfång;

4. om domen är så mörk eller ofullständig, atl därav ej framgår, huru i saken dömts; eller

5. om i rättegången förekommit
annat grovt rättegångsfel, som kan
antagas hava inverkat på målets ut
gång.

Föreslagen lydelse

kap. 1§

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, pä grund av domvilla undanröjas

1. om målet har tagits upp trots
att det har förelegat ett rättegångs
hinder, som högre rätt haft atl be
akta .självmant vid ett överklagande,

2. om domen givits mot någon, som inte har varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång,

3. om domen är så mörk eller ofullständig att det inte framgår därav, hur rätten dömt i saken eller

4. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målets utgång.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

14 I

1 äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren dotnare i samma utsträckning .som i andra tvistemål. Dessa regler gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn tiU målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats, är rätlen domför med en lagfaren domare och tvä nämndemän.

Föreslagen lydelse kap.

7§

Vid huvudförhandling i äklenskapsmäl och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän, om annat inte följer av 1 kap. 3 a§ andra och tredje styckena rättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om del inträffar förfall/or någon av nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Delsamma gäller i fråga om antalet nämndemän.

När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande räll. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

18§

I äklenskapsmäl och mål om underhäll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte della. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och ftärde styckena rättegångsbalken.

1 äklenskapsmäl och mål om underhäll är hovrätten domför med tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän fär inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts ulan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 fjärde och /em/e styckena rättegångsbalken.

142

3 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän '

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a§'
Kan en tvist mellan näringsidka- Kan en tvist mellan näringsidka
re och konsument prövas av tings- re och konsument prövas av tings
rätt och rör tvisten vara, tjänst eller         rätt och rör tvisten vara, tjänst eller
annan nyttighet som tillhandahål-   annan nyttighet som tillhandahål
lits för huvudsakligen enskilt bmk,    lits för huvudsakligen enskilt bmk,
får ett före tvistens uppkomst träf- fär ett före tvistens uppkomst träf
fat avtal att tvist skall hänskjutas   fat avtal att tvist skall hänskjutas
till skiljemän utan förbehåll om rätt till skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skiljedo-     för parterna att klandra skiljedo
men göras gäUande endast om 1     men göras gällande endast om I
kap. 3 a § första stycket rättegångs-        kap. 3 rf § första stycket rättegångs
balken inte skulle vara tillämpligt     balken inte skulle vara tillämpligt
vid prövning av tvisten i tingsrätt.   vid prövning av tvisten i tingsrätt.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare oeh försäkringstagare om försäkring som grundas pä kollektivavtal eller som grundas på gmppavtal och handhas av företrädare för gmppen och ej heller om annat följer av Sveriges inlernationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

Senaste lydelse 1987:752. 144

4 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av '

domstolsärenden

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

dels att 6 § skall ha följande lydelse,

dels att övergångsbestämmelserna till lagen (1969:258) om ändring i nämnda lag' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan i denna paragraf

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätten ha den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller

om ärendet angår

1. anordnande, upphörande eller ändring av förvaltarskap enligt 11 kap.
7, 19 eller 23 § föräldrabalken,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital eller gmndfond eller tillstånd lill vinstutdelning i bolag eller till fusion,

4. förvaltning av stiftelse, eller

5. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i delta stycke.

I fall som avses i andra stycket I fall som avses i andra stycket
skall rätlen bestå av en lagfaren do- skall rätten bestå av en lagfaren do
mare och nämndemän, när ärendet mare oeh nämndemän, när ärendet
skall prövas enligt äktenskaps bal- skall prövas enligt äktenskapsbal
ken, lagen (1987:232) om sambors ken, lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem eller föräldra- gemensamma hem eUer föräldra
balken, och annars av minst tre och balken, och annars av tre lagfarna
högst fyra lagfama domare. När domare. När nämndemän ingår i
nämndemän ingår i rätten, skall 14 rätten, skall 14 kap. 17 § äkten-
kap. 17 § äktenskapsbalken tilläm- skapsbalken tillämpas,
pas.

Regeringen får för andra fall än som avses i andra stycket föreskriva att tjänstemän som inte är lagfarna får handlägga ärenden som är av enkel beskaffenhet och som avser

1. förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller förvalta
re,

2. inskrivning av förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap,

3. avträdande av egendom tiU förvaltning av boutredningsman och förordnande eller entledigande av boutredningsman,

4. förordnande av bodelningsförrätlare,

5. förordnande av skiftesman vid arvskifte, eller

6. dödande av handlingar och inteckningar enligt lagen (1927:85) om

' Senaste lydelse 1987:799.

- Senaste lydelse 1988:1261. 145

10 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 95

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

Bilaga 5 dödande av förkommen handling, dock ej i fall som avses i 12 a § nämnda

lag.

Denna lag (1969:258) träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna att de nya bestämmelserna heU eUer delvis skall gäUa från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmelser om rättens sammansättning oeh om omröstning alltjämt gälla.

Har underrätt mindre än tre ordi- Har tingsrätt mindre än tre ordi
narie lagfarna domare, får rätten narie lagfarna domare, får rätten
beträffande visst ärende förordna beträffande visst ärende besluta att
att handläggning, som enligt 6 § i handläggning, som enligt 6 § i dess
dess nya lydelse skall ske med tre nya lydelse skall ske med tre lagfar-
eller fyra lagfarna domare, i stället na domare, i stället skall ombe-
skall ombesörjas av en lagfaren do- sörjas av en lagfaren domare oeh
mare och nämndemän. I sådana nämndemän. I sådana fall skall 14
fall skall 14 kap. 17 § äktenskaps- kap. 17 § äktenskapsbalken tiUäm-
balken tillämpas. pas.

Denna lag' träder i kraft den I september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i ärenden där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

1989:000. 146

5 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser '

om rättegången i tryckfrihetsmål

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegängen i tryckfrihetsmål' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§
Vid huvudförhandling inför jury Vid huvudförhandling inför jury

skall rätten bestå av tre eller fyra skall rätten bestå av tre lagfarna do-
lagfarna domare. De till tjänstgö- mare, dock alt, om det inträffarför-
ring i juryn utsedda skola genom fall JÖr någon av dem sedan huvud
rättens försorg skriftligen kallas till förhandlingen har påbörjats, rätten
förhandling. Kallelsen skall inne- är domför med två lagfarna doma-
hålla såväl uppgift å den tid, inom re. De till tjänstgöring i juryn utsed-
vilken anmälan om laga förfall bör da skall genom rättens försorg
vara lill rätten inkommen, som ock skriftligen kallas till förhandling,
erinran om påföljd för försummelse KaUelsen skall innehålla såväl upp-
att hörsamma kallelsen. gift om den tid, inom vilken anmä-

lan om laga förfaU bör ha kommit in till rätten, som erinran om påföljd för försummelse atl hörsamma kallelsen. Visar juryman laga förfall, inkaUas från samma gmpp av jurymän suppleant till tjänstgöring. Finner rätten att juryman icke styrkt laga förfall, varde jurymannen underrättad därom. Suppleanter kallas i den ordning vari de utlottats.

Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall suppleant för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom kan undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av ulevaron uppskov med målet, vare han skyldig att ersätta statsverket oeh parterna den kostnad, som genom försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad rätlen finner skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sädana huvudförhandlingar.

Lagen omtryckt 1977:1017. 147

6 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i '

fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 4 a §§ lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmål' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

1 mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annal särskilt skäl föranleder del.

Kan huvudförhandling i fastig- Om det föreligger särskilda skäl
hetsmål beräknas kräva minst fyra med hänsyn till målets omfattning
veckor, får antalet lagfarna ledamö- eller svårighetsgrad, får antalet lag-
ter utökas med en utöver det antal farna ledamöter utökas med en ut-
som anges i Jörsta och andra stycke- över det antal som anges i första och
na. Om det är påkallat med hänsyn andra styckena. Detsamma gäller i
till målets omfattning eller annan fråga om antalet nämndemän,
särskild omständighet gäller det
samma om antalet nämndemän.

En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfarenhetav fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Om det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämnderiiännen eller, om två tekniska ledamöter deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

4§
När mål enligt särskilda bestäm- När mål enligt särskilda bestäm
melser efter prövning av själva sa- melser efler prövning av själva sa
ken avgöres ulan huvudförhandling ken avgörs utan huvudförhandling
är fastighetsdomstol domför utan är fastighetsdomstol domför utan
nämndemännen. 1 övrigt är fastig- nämndemännen. I övrigt är fastig
hetsdomstol v/rf handläggning av hetsdomstol domför med en lagfa-
mål domför med en lagfaren leda- ren ledamot vid handläggning som
mot i samma utsträckning som fö- inte sker vid huvudförhandling och
reskrivesJÖr tingsrätt. vid huvudförhandling i fall som av-

ses i I kap. 3 a§ andra och tredje styckena rättegångsbalken.

' Lagenomtryckt 1974:1064.

- Senaste lydelse 1982:1126. 148

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:95

4a r                                   '"'
I mål angående hyra eller bostads- I mål angående hyra eller bostads
rätt, där värdet av vad som yrkasup-                                rätt, där värdet av vad som yrkas
penbart inte överstiger hälften av                                     uppenbart inte överstiger hälften av
basbeloppet enligt lagen (1962:381)                                  basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring, gäller 1 kap. 3                                  om allmän försäkring, gäller I kap. 3
a § rättegångsbalken.            rf § rättegångsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

2. Äldre föreskrifter om rättens sammansättning gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar sorri har påbörjats före ikraftträdandet saml vid över
läggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

''Senaste lydelse 1987:751. 149

7 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) *

Härigenom föreskrivs att 20 § rältshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 r

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas pä sökandes begäran, om han inte kan ta till vara sin rätt själv oeh inte heller är berättigad att få behövligt bistånd av någon annan.

I sådan angelägenhet där tings- 1 sådan angelägenhet där tings
rätt skall bestå av en lagfaren do- rätt skall bestå av en lagfaren do
mare enligt 1 kap. 3 a§ rättegångs- mare enligt 1 kap. 3 rf§ rättegångs
balken får biträde förordnas endast balken fär biträde förordnas endast
om särskilda skäl föreligger med om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till sökandens personliga hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaf- förhållanden eller sakens beskaf
fenhet. 1 ärende om bodelning, som fenhet. I ärende om bodelning, som
inte avser klander, fär biträde inte inte avser klander, får biträde inte
förordnas. När biträde kan förord- förordnas. När biträde kan förord
nas enligt 10 kap. 13 § föräldrabal- nas enligt 10 kap. 13 § föräldrabal
ken, förordnas ej biträde enligt den- ken, förordnas ej biträde enligt den
na lag. na lag.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

' Lagenomtryckt 1983:487.

-Senaste lydelse 1988:213. 150

8 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och '

hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder ' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§
Hyresnämnd består av lagfaren Hyresnämnd består av lagfaren
ordförande och två andra ledamö- ordförande och två andra ledamö
ter, om ej annat följer av tredje ler, om ej annat följer av tredje
stycket. Av de senare ledamöterna stycket. Av de senare ledamöterna
skall den ene vara väl förtrogen skall den ene vara väl förtrogen
med förvaltning av hyresfastighet med förvaltning av hyresfastighet
eller, när ärendet rör bostadsrätts- och den andre vara väl förtrogen
fastighet, med förvaltning av sådan med bostadshyresgästers förhållan-
fastighet och den andre vara väl den eller, när ärendet rör annan lä-
förtrogen med bostadshyresgästers genhet än bostadslägenhet, med nä-
förhållanden eller, när ärende rör ringsidkande hyresgästers förhål-
annan lägenhet än bostadslägenhet, landen. 1 ärenden enligt 52 § eller
med näringsidkande hyresgästers 60 § första stycket 1 bostadsrätts
förhållanden. I ärende enligt 52 § lagen (1971:479) skall vad som
eller 60 § första stycket I bostads- sagts nu om hyresfastighet och hy-
rättslagen (1971:479) skall vad som resgästers förhållanden i stället
sagts nu om hyresgästers förhållan- avse bostadsrättsfastighet och bo
den i stället avse bostadsrättshava- stadsrättshavares förhållanden,
res förhållanden.

Hyresnämnd får anlita expert att biträda nämnden, om ärendets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.

Bestämmelserna i 2 § andra — fjärde styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om hyresnämnd.

Regeringen kan förordna alt i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna om hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdelning.

Denna lag träder i kraft den I september 1989. Äldre föreskrifter gäller alltjämt i ärenden där den slutliga handläggningen påbörjats före ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1985:660. 151

6§

Regeringen förordnar ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna ledamöterna förordnas en till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre år.

Regeringen förordnar ledamöterna i bostadsdomstolen. Av de lagfarna ledamöterna förordnas en till ordförande i domstolen. Ledamot förordnas för tre är. Om en ledamot avgår under tjänstgöringstiden, utses en ny ledamot för återstående tid

För annan ledamot än lagfaren ledamot förordnar regeringen en eller flera ersättare. Bestämmelserna öm ledamot gäller även ersättare. Är ordföranden hindrad att tjänstgöra, inträder annan lagfaren ledamot i hans stäUe.

12 § ■ Bosladsdomstolen är domför med sju ledamöter. Den är även domför med fyra ledamöter, om ej någon av dem påkallar att målet skall prövas av sju ledamöter.

Vid prövning som inte avser själva saken är bostadsdomstolen domför även med tre lagfarna ledamöter

13§ Sammanträder bostadsdomstolen med sju ledamöter, är tre av dem lagfarna ledamöter och fyra av dem inlresseledamöter. En av de lagfarna ledamötema är därvid ordförande.

Av intresseledamöterna skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastighet eller, när målet rör bostadsrättsfastighet, med förvaltning av sådan fastighet och två ledamöter väl förtrogna med bostadshyresgästers förhållanden eller, vid prövning av fråga enligt 12 kap. 36 § jordabalken, med näringsidkande hyresgästers förhållanden ef ler. vid prövning av fråga enligt 52 § eller 60 § första stycket 1 bostadsrättslagen (1971:479). med bostadsrättshavares JÖrhållanden. Rör mål hyresfastighet som lillhör enskild, skall de två förstnämnda ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av sådan Jästighet.

Av intresseledamöterna skall två vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastigheter eller, när målet rör prövning av en fräga enligt 52 § eller 60 § första stycket I bostadsrättslagen (1971:479). av bostadsrättsfasligheter. Om målet rör en hyresfastighet som ägs av staten, en kommun, en landstingskommun, ett kommunalförbund, ett allmännyttigt bostadsföretag eller ett aktiebolag, som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun, skall dessa ledamöter företrädesvis vara väl JÖrtrogna med förvaltning av hyresfastigheter som tillhör andra än enskilda. Om målet rör en hyresfastighet som ägs av någon enskild.

152

Föreslagen lydelse

skall de företrädesvis vara väl förtrogna med förvaltning av sådana Jastigheter.

Nuvarande lydelse

Rör mål annan hyresfastighet, skaU dessa ledamöter vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av hyresfastighet som lillhör annan än enskild.

De återstående två intressdeda-mölerna skall vara väl förtrogna med hyresgästers eller bostadsrättshavares förhållanden. Om målet rör prövning av en fråga enligt 12 kap. 36 § jordabalken, skall dessa ledamöter vara väl förtrogna med näringsidkande hyresgästers förhåf landen. Om målet rör prövning av en fråga enligt 52 § eller 60 § första stycket I bostadsrättslagen, skall de vara väl förtrogna med bostadsrättshavares förhållanden. 1 andra mål skall de vara väl förtrogna med bostadshyresgästers förhållanden.

14§ Sammanträder bostadsdomstolen med fyra ledamöter, är två av dem lagfarna ledamöter och två av dem intresseledamöter. En av de lagfama ledamöterna är därvid ordförande.

Prop. 1988/89:95 Bilaga 5

1 kap. 1§

En ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om det gäUer en jämställd eUer högre domartjänst vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol

1. för en rådman i tingsrätt: som
ledamot i en annan tingsrätt inom
samma hovrättsområde v;rf sådan
handläggning som kräver fiera lag
farna domare än en,

2. för en rådman i länsrätt: som särskild ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som särskild ledamot i en hovrätt.

En ordinarie domare är skyldig att utöva en annan tjänst än sin egen bara om det gäller en jämställd eller högre domartjänsl vid den domstol som han tillhör. Dock föreligger dessutom skyldighet att tillfälligt tjänstgöra i en annan domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar

I. för en rådman i tingsrätt: som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrätlsområde,

2. för en rådman i länsrätt: som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd: som ledamot i en hovrätt.

11 Förslag till Prop. 1988/89:95

Lag om ändring i vattenlagen (1983:291) '

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4§ vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.
4§
Vattendomstolen är vid hand- Vattendomstolen är, om inte an-
läggningen av mål domför med en- nat följer av denna lag, domför med
dast ordCöranden i samma utsträck- endast ordföranden vid handlägg
ning som en tingsrätt är domför ning som inte sker vid huvudför-
med en lagfaren domare, om inte handling och vid huvudförhandling i
annat följer av denna lag. faU som avses i I kap. 3 a§ andra

och tredje styckena rättegångsbaf ken.

Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk ledamot, om frågans beskaffenhet påkallar det.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

155

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:95

Proposition.............................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehäU ....................... .... 1

Lagförslag........................................................... .... 3

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....... .... 3

2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken......... .. 15

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän 17

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden 18

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihelsmål................................................. .. 20

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i faslighetsmål 21

7 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 23

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder 24

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol 25

10................................................................. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställ
ning .............................................................. 27

11 Förslag till lagom ändringi vattenlagen (1983:291).. .. 28

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 februari 1989 . 29

1 Inledning.......................................................... .. 29

2 Allmän motivering .............................................. 30

2.1 Allmänna utgångspunkter .............................. 30

2.2 Hovrättsförfarandet ..................................... 31

2.2.1 GäUande ordning i huvuddrag ................... .. 31

2.2.2 Utgångspunkter för en reform ................. 32

2.2.3 Gränserna för hovrättens prövning ............ 33

2.2.4 Underlaget för hovrättens prövning............ 39

2.2.5 Avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet 45

2.2.6 Materiell processledning oeh förlikningsverksamhet i hovrätten 47

2.2.7 Upphävande av vissa kvarstående regler om vadeanmälan 51

2.3 Frågor om undanröjande och återförvisning........ 51

2.4 Frågor om tingsrätternas och hovrätternas sammansättning .. 57

2.4.1 Inledande synpunkter.............................. .. 57

2.4.2 Avgörande av tvistemål vid tingsrätt med endast en lagfaren domare 58

2.4.3 Sammansättningen i tvistemål vid tingsrätt som rör mindre värden (s. k. småmål) .. 61

2.4.4 Antalet ledamöter i s.k. juristkollegial sammansättning

vid tingsrätt ......................................... .. 62

2.4.5 Två lagfarna domare i brottmål i tingsrätt .. .. 63

2.4.6 Antalet nämndemän i tingsrätt................... .. 64

2.4.7 Möjligheten att tillföra rätten särskild juridisk fackkunskap 67

2.4.8 Antalet lagfarna ledamöter i tvistemål och besvärsmål i hovrätt 68

2.4.9 Vissa laglekniska frågor m.m...................... 69

2.5 Bostadsdomstolens sammansättning ................. 70

3 Ikraftträdande .................................................. .. 73

4 Upprättade lagförslag.......................................... 73 156

5 Specialmotivering............................................... 74 Prop. 1988/89:95

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.. .. 74

5.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken . .. 85

5.3 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän . 86

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden ................................................................ 86

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegängen i tryckfrihetsmål......................... .. 86

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar

i fastighetsmål ......................................... 86

5.7 Förslaget tiU lagom ändringi rättshjälpslagen (1972:429) ... 87

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder oeh hyresnäriinder ................................................................ 87

5.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol 87

5.10 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning 88

5.11 Förslaget till lagom ändringi vattenlagen (1983:291) 88

6 Hemställan....................................................... .. 89

7 Beslut ........................................................... 89

Utdrag ur lagrådets protokoll vid sammanträde den 7 mars 1989 90

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1989 98

1 Anmälan av lagrådsyttrande ................................ 98

2 Hemställan....................................................... 100

3 Beslut ........................................................... 100

Bilaga 1 SammanfaUning av betänkandet SOU 1987:13 101

Bilaga 2 Rättegångsutredningens lagförslag......... 112

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna........ 127

Bilaga 4 Skrivelse från bostadsdomstolen .......... 128

Bilaga 5 Till lagrådet remitterade lagförslag ........ 130

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 157