Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 16 mars 1989.

På regeringens vägnar Sten Andersson

Ivar Nordberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny minerallag, som avses ersätta gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter.

De viktigaste nyheterna i förhållande lill gällande rätt är atl den gruv-rättsliga lagstiftningen blir enhetlig för de mineral som omfattas av denna, atl kretsen av lagreglerade mineral utvidgas, att minerallagsliftningen samordnas med lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. samt all vissa begränsade reformbehov tillgodoses.

Den nya lagen bygger på koncessionssystemet men har starka inmut-ningsrältsliga inslag. Reglerna om rätt till undersökning överensstämmer i stora delar med vad som för närvarande gäller om inmutning enligt gruvlagen. Reglerna om rätt lill bearbetning har inslag som syftar till atl trygga gruvföretagens möjligheter att utvinna påträffade fyndigheter.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den I juli 1990. Äldre rättigheter skall fortsätta all gälla under återstående giltighetstid.

I propositionen läggs också fram förslag lill av den nya minerallagen föranledda ändringar i viss annan lagstiftning, bl.a. lagen om hushållning med naturresuser m. m.

1 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92

1 Förslag till Prop. 1988/89:92

Minerallag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller undersökning och bearbetning av fyndigheter på
egen eller annans mark av följande mineraliska ämnen (koncessionsmine
ral):

1. antimon, arsenik, beryllium, bly, cesium, guld, iridium, järn som förekommer i berggrunden, kobolt, koppar, krom, kvicksilver, lantan och lantanider, litium, mangan, molybden, nickel, niob, osmium, palladium, platina, rodium, rubidium, rutenium, silver, skandium, strontium, tanlal, tenn, titan, torium, uran, vanadin, vismut, volfram, yttrium, zink och zirkonium,

2. alunskiffer, andalusit, apatit, brucit, flusspal, grafit, kyanit, leror som är eldfasta eller klinkrande, magnesit, magnetkis, nefelinsyenit, olivin, sillimanit, stenkol, stensalt eller annal salt som förekommer på liknande sätt, svavelkis, talk, tungspat och wollastonil,

3. de former av dialomit, dolomit, fältspat, glimmer, kalksten, krita, kvarts och kvartsil, som regeringen bestämmer,

4. olja, gasformiga kolväten och diamant.

2 § Lagen tillämpas inte inom allmänt vattenområde i havet.

Definitioner

3 § Med undersökning avses arbete i syfte att påvisa en fyndighet av ett
koncessionsmineral och atl utröna fyndighetens sannolika ekonomiska
värde och dess beskaffenhet i övrigt, i den mån sådant arbete innebär
intrång i markägarens eller annan rättsinnehavares rätt.

Med bearbetning avses utvinning och tillgodogörande av ett koncessionsmineral.

Rätten till undersökning och bearbetning

4 § Undersökning får utföras endast av den som har undersökningstill
stånd och bearbetning endast av den som har bearbetningskoncession.

Ulan tillstånd får dock undersökningsarbete bedrivas av

1. fastighetsägaren eller, efler hans medgivande, annan i fall som anges i
3 kap. 2 §,

2. koncessionshavare i fall som anges i 5 kap. 3 §.
Utan koncession får fyndighet bearbetas av

1. fastighetsägaren i fall som anges i 5 kap. 2 §,

2. tillslåndshavare i fall som anges i 3 kap. 4 §,

3. koncessionshavare i fall som anges i 5 kap. 4 —6 §§.

5 § Ett undersökningstillstånd som grundas på ansökan avseende något
eller några av de koncessionsmineral som anges i I § 1—3 gäller, om inte
sökanden begär annat, samtliga mineral som anges där.

I övrigt gäller ell undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession
del eller de mineral som anges i tillståndet eller koncessionen. .,

6 § I bearbetningskoncession som meddelas någon annan än staten har Prop. 1988/89:92 staten rätt till andel med hälften (kronoandel) i enlighet med bestämmelserna i 11 kap.

Bestämmelser i annan lagstiftning

1 § Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i
plan- och bygglagen (1987:10), miljöskyddslagen (1969: 387), naturvärds
lagen (1964:822), lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m
och lagen (1988:950) om kulturminnen m. m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med hall av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva radiologiskt arbete finns i strålskyddslagen (1988:220).

Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten att få eller pä annal sätt förvärva undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession och att förvärva nyttjanderätt till bearbetningskoncession finns i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.

8 § Har regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

2 kap. Undersökningstillstånd

Tillståndsområde

1 § Undersökningstillstånd skall avse ett bestämt område, som inte får vara större än atl tillståndshavaren kan antas ha möjlighet att undersöka det på ett ändamålsenligt sätt och som i övrigt skall ha en för ändamålet lämplig form.

Förutsättningar för tillstånd

2 § Undersökningstillstånd skall meddelas, om

1. del finns anledning att anta att undersökning i området kan leda till fynd av koncessionsmineral och

2. sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning.

Tillstånd att bedriva undersökning beträffande olja, gasformiga kolväten eller diamant får beviljas endast den som visar att han är lämplig alt bedriva sådan undersökning.

Företräde vid konkurrens m. m.

3 § Omfattas ett område av flera ansökningar om undersökningslill-slånd enligt denna lag eller koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, har den sökande som först kom in med sin ansökan företräde. Om ansökningarna har kommit in samma dag, har sökandena lika rätt inom det gemensamma området.

sökningslillstånd för samma mineral inom området. Om det finns särskil- Prop. 1988/89:92 da skäl, får annan beviljas undersökningstillstånd för mineral inom området som inte omfattas av tillståndet eller koncessionen.

Undersökningstillståndets giltighetstid

5 § Undersökningstillstånd gäller i tre år från dagen för beslutet.

6 § Undersökningstillståndets giltighetstid skall på ansökan av tillståndshavaren förlängas med sammanlagt högst tre år, om ändamålsenlig undersökning har utförts inom området. Detsamma gäller om tillständs-havaren har godtagbara skäl till att undersökning inte har skett och dessutom gör sannolikt att området kommer atl undersökas under den tid som ansökningen avser.

7 § Om giltighetstiden för tillstånd har förlängts enligt 6 §, skall den på ansökan av tillståndshavaren förlängas i ytterligare sammanlagt högst fyra år, om det finns synnerliga skäl.

8 § Ansökan om föriängning skall för att kunna tas upp till prövning ha kommit in under tillståndets giltighetstid. Om tillståndshavaren har ansökt om förlängning inom den angivna tiden eller om han inom samma tid har ansökt om bearbetningskoncession, gäller tillståndet till dess ansökningen har prövats slutligt.

Karenstid

9 § När ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoneession har upphört att gälla, kan en ansökan från tillstånds- eller koncessionshavaren om nytt undersökningstillslånd beträffande mark inom samma område inte prövas förrän tre år har förflutit frän del att tillståndet eller koncessionen upphörde att gälla.

Om det föreligger synnerliga skäl, får bergmästaren medge undantag från bestämmelsen i första stycket.

Villkor i vissa undersökningstillslånd

10 § Undersökningstillslånd beträffande olja, gasformiga kolväten eller diamant skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

3 kap. Undersökningsarbete

Inledande bestämmelse

1 § Den som har undersökningstillslånd får inom tillslåndsomrädet bedriva undersökningsarbete enligt 3 — 8 §§.

Räitatt bedriva undersökningsarbete ulan tillstånd Prop. 1988/89:92

2 § Om det kan ske utan intrång i nyttjanderätt, servitut eller annan
särskild rätt får fastighetsägaren eller, efter dennes medgivande, annan
utan undersökningstillslånd bedriva undersökning beträffande alla kon
cessionsmineral utom olja, gasformiga kolväten och diamant, dock inte
inom områden där någon annan har tillstånd eller koncession enligt denna
lag. Bestämmelserna i 3 —7 §§ gäller i tillämpliga delar även sådant under
sökningsarbete.

Hur undersökningsarbete får bedrivas

3 § Undersökningsarbete får bedrivas endast för all visa atl sådant mi
neral som omfattas av tillståndet finns inom området och för att ta närma
re reda på fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.

Tillståndshavaren får ta mark i anspråk för att uppföra byggnader som är oundgängligen nödvändiga för undersökningsarbetet. I den utsträckning det behövs får han också ta mark i anspråk för att bygga väg inom området eller använda väg till och inom området. Efter tillstånd av bergmästaren får han också ta mark i anspråk för att bygga nödvändig väg till området.

Arbetet skall utföras så, atl minsta skada och intrång vållas.

4 § Tillståndshavaren får använda koncessionsmineral som utvinns un
der undersökningsarbetet och som omfattas av tillståndet endast för att
undersöka deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Han
får också tillgodogöra sig de produkter som han därvid framställer eller
utvinner. Detsamma gäller tidigare utvunna koncessionsmineral som om-
fallas av tillståndet, om inte annat följer av 13 kap. 2 § andra stycket.

Tillståndshavaren får bearbeta och använda mineraliska ämnen som inte omfattas av tillståndet eller av denna lag endast om det behövs för atl undersökningsarbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

5 § Minst två veckor innan undersökningsarbetet påbörjas skall till
ståndshavaren underrätta bergmästaren, ägaren till den mark där arbetet
skall bedrivas och innehavarna av nyttjanderätt eller servitut om när
arbetet skall påbörjas. Kan arbetena antas komma att beröra annan sär
skild rätt, skall även innehavaren av denna underrättas.

Underrättelser till andra än bergmästaren skall delges.

Underrättelse till innehavare av renskötselrätt får delges den sameby som innehavarna tillhör.

Innan arbetet påbörjas skall tillståndshavaren ställa säkerhet för ersättning enligt 7 kap. 1 §, om inte den som är berättigad till ersättning medger annat.

Hinder mot undersökningsarbete

6 § Undersökningsarbete får inte utan medgivande av länsstyrelsen äga
rum inom

1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer,

2. kyrkogård och annan begravningsplats.

7 § Undersökningsarbete får inte utan medgivande av bergmästaren äga
rum inom

1. område inom trettio meter från allmän väg eller sådan vägssträckning

enligt fastställd arbetsplan, trettio meter frän järnväg eller kanal som är Prop. 1988/89:92 upplåten för allmän trafik eller trettio meter från allmän flygplats,

2. område inom etthundra meter från tomt med byggnad där någon är bosatt under övervägande del av året,

3. område med kyrka, annan samlingslokal, undervisningsanstalt, hotell eller pensionat eller område med vårdanstalt, elevhem eller liknande inrättning, om den är avsedd för mer än femtio personer,

4. område med elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5. område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10).

1 fall som anges i första stycket 5 får medgivande inte lämnas i strid med planen eller områdesbestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, fär dock mindre avvikelser göras.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket 2 — 4 fär undersökning ske, om medgivande har lämnats av den som berörs av arbetet. 1 fall som anges i första stycket 2 skall medgivandet lämnas av ägaren till byggnaden eller tomten och den som har nyttjanderätt till den. I fall som anges i första stycket 3 och 4 skall medgivandet lämnas av ägare och nyttjanderältshavare.

8 § Gäller för samma tillståndsområde flera undersökningstillstånd eller koncessioner enligt denna lag eller enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får arbete som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete med stöd av en rättighet som tillkommit senare.

4 kap. Bearbetningskoncession

Koncessionsområde

1 § Koncession skall avse ett bestämt område, som bestäms efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Förutsättningar för koncession

2 § Koncession skall meddelas, om

1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit
påträffad,

2. sökanden är lämplig att bearbeta fyndigheten och

3. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen.

I ärenden om beviljande av koncession skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Koncession får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Företräde vid konkurrens m. m.

3 § Om flera har ansökt om koncession för samma område och fler än en kan komma i fråga enligt 2 §, skall den ha företräde som har undersökningstillstånd i området för något mineral som omfattas av dennes ansökan om koncession.

Om ingen av sökandena har undersökningstillstånd, skall prövnings- Prop. 1988/89:92 myndigheten avgöra vem av dem som lämpligen bör få koncessionen. Därvid skall särskilt beaktas om någon av sökandena har utfört ändamålsenligt undersökningsarbete inom området.

4 § Om någon inom ett område innehar undersökningstillständ eller bearbetningskoncession enligt denna lag eller koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får inte någon annan beviljas koncession för samma mineral inom området. Om det finns särskilda skäl, får annan beviljas koncession för mineral inom området som inte omfattas av tillståndet eller koncessionen.

5 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

6 § Koncessionshavaren skall åläggas att ställa säkerhet för att hans skyldigheter enligt 13 kap. 4 § skall uppfyllas, om det inte finns särskilda skäl till något annal. Visar sig säkerheten otillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

Bearbetningskoncessionens giltighetstid

I § Bearbetningskoncession gäller i tio år från dagen för beslutet. Om
sökanden begär det, fär kortare tid bestämmas.

8 § Koncessionstiden skall utan särskild ansökan förlängas med tio år i sänder, om regelbunden bearbetning pågår när giltighetstiden går ut. Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid bestämmas.

9 § Pågår inte regelbunden bearbetning när koncessionstiden går ut, skall tiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med minst fem och högst tio år, om det inom koncessionsområdet pågår

1. tillredningsarbete eller anläggningsarbete för upptagande av bearbetning, eller

2. undersökningsarbete av större omfattning.

Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid än fem år bestämmas.

Koncessionshavaren har rätt att få förhandsbesked av prövningsmyndigheten om huruvida planerat undersökningsarbete skall anses ha större omfattning.

10 § Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som
anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessions
havaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hänsyn till
det allmännas intresse av all mineraltillgångarna utnyttjas på ett ända
målsenligt sätt. Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.

II § Ansökan om förlängning enligt 9 eller 10 § skall göras senast sex
månader före koncessionslidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt
om förlängning inom den angivna liden, gäller koncessionen till dess att
ansökningen har prövats slutligt.

5 kap. Bearbetning m. m. Prop. 1988/89:92

Inledande bestämmelser

1 § Den som har koncession får inom koncessionsområdet, i dagen eller under jord, dels bedriva undersökningsarbete enligt 3 §, dels ulföra bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet enligt 4 —7§§. För bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som sker i dagen får koncessionshavaren dock ta i anspråk endast mark som har anvisats för ändamålet.

Mark utanför koncessionsområdet får tas i anspråk för annat ändamål än undersökning eller bearbetning enligt vad som bestäms vid markanvisningen.

Ärenden om markanvisning prövas vid markanvisningsförrältning enligt bestämmelserna i 9 kap.

Bergmästaren kan, sedan beslutet om koncession har vunnit laga kraft, medge att mark får tas i anspråk i avvaktan på all frågan om markanvisning avgörs. Sådant medgivande får lämnas endast om koncessionshavaren ställer säkerhet för den ersättning som avses i 7 kap. 2 §.

Rätt alt utföra bearbetning utan koncession

2 § Fastighetsägaren får utan koncession för sitt husbehov bearbeta fyndigheter av koncessionsmineral så länge ingen annan har koncession inom området.

Meddelas koncession för någon annan inom ett område där fastighetsägaren bearbetar fyndigheler av koncessionsmineral eller annat minera-liskt ämne för sitt husbehov, har fastighetsägaren rätt att i skälig utsträckning fortsätta verksamheten, om del inte finns särskilda skäl lill något annal.

Hur undersökningsarbete får bedrivas

3 § Undersökningsarbete får avse sådana mineral som omfattas av koncessionen. I den mån ingen annan har tillstånd eller koncession får koncessionshavaren inom koncessionsområdel undersöka även andra koncessionsmineral med undantag av olja, gasformiga kolväten och diamant.

I fråga om undersökningsarbete som bedrivs i dagen på ej anvisad mark skall 3 kap. 3-5 §§ tillämpas.

Hur bearbetning m. m. får utföras

4 § Bearbetning får avse sådana mineral som omfattas av koncessionen. Koncessionshavaren får inom koncessionsområdet utvinna även andra koncessionsmineral och övriga mineraliska ämnen, i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Av det som därvid utvinns får koncessionshavaren använda vad som behövs vid bearbetningen.

5 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig tidigare utvunna koncessionsmineral som omfattas av koncessionen, om inte annat följer av 13 kap. 2 § andra stycket.

6 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig sådana koncessionsmineral

och övriga mineraliska ämnen som inte förrän vid anrikning eller därmed Prop. 1988/89:92 likställt förfarande kan avskiljas från de mineral som koncessionen omfattar.

Koncessionshavaren får tillgodogöra sig även andra utvunna koncessionsmineral och mineraliska ämnen än som avses i första stycket, om markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse avhämtar mineralet och ersätter de kostnader som lagts ned på det.

7 § Bearbetning får inte ske på sådant sätt att framtida utvinning av något koncessionsmineral äventyras eller att det blir omöjligt eller väsentligt svårare att utvinna kvarlämnad känd tillgång av sådant mineral. Bearbetning får heller inte ulföras så att uppenbar misshushållning med mineral sker på annat sätt.

Utfraktsvägar och stängsel m. m.

8 § Utfraktsvägar och orter som leder lill en gruvas obrutna delar skall hållas öppna. Borrhål till olje-, gas- eller saltfyndigheter skall vara försedda med mynningsskydd. För igenläggning av sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål krävs särskilt tillstånd av bergmästaren.

9 § Koncessionshavaren skall sätta upp och underhålla behövligt stängsel på mark som har tagits i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet.

Hinder mot undersökningsarbete och bearbetning m. m.

10 § Bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§ om hinder mot undersökningsarbete skall tillämpas på dels undersökningsarbete som koncessionshavaren bedriver i dagen på ej anvisad mark, dels undersökningsarbete saml bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som koncessionshavaren utför under jord. Vad som nu har sagts gäller dock endast om hindret uppstod innan koncessionen beviljades.

11 § Gäller för samma koncessionsområde flera undersökningstillständ eller koncessioner enligt denna lag eller enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får arbete eller verksamhet som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete eller verksamhet med stöd av en rättighet som har tillkommit senare.

6 kap. överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession

Överlåtelse

1 § Undersökningstillslånd och bearbetningskoncession får överlåtas efter medgivande av prövningsmyndigheten. Medgivande fär lämnas, om de krav är uppfyllda som anges i 2 kap. 2 § första stycket 2 och andra stycket i fråga om undersökningstillslånd och 4 kap 2 § första stycket 2 och 3 i fråga om bearbetningskoneession.

Frånträdande Prop. 1988/89:92

2 § Om en innehavare av undersökningstillstånd anmäler till bergmästaren all han helt eller delvis vill frånträda sin rätt, upphör tillståndet i motsvarande män att gälla en månad efter det att hans anmälan kom in lill bergmästaren.

Om en innehavare av bearbetningskoncession anmäler till bergmästaren att han helt och hållet vill frånträda sin rätt, upphör koncessionen att gälla sex månader efter det att hans anmälan kom in till bergmästaren.

Vill en koncessionshavare frånträda sin rätt endast för en viss del av koncessionsområdet, skall han ansöka härom hos prövningsmyndigheten. Ansökningen får bifallas endast om återstående del av koncessionsområdel är lämplig med hänsyn till mineralfyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter. Bifalls ansökningen, skall prövningsmyndigheten föreskriva de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

Återkallelse

3 § Ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession kan återkallas, om tillstånds- eller koncessionshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt villkor i tillståndet eller koncessionen eller om det annars finns synnerliga skäl.

Ändring av villkor

4 § Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsägs när koncessionen meddelades, får prövningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten och diamant.

I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras endast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller medgivande.

Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

7 kap. Ersättning

Ersättning till sakägare

1 § Skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete skall ersättas av den som har undersökningstillstånd eller koncession med vars stöd arbetet bedrivs.

2 § Skada eller intrång som föranleds av att mark tas i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet skall ersättas av koncessionshavaren.

Om det uppstår synnerligt men för någon fastighet eller del därav på
grund av att mark tas i anspråk, skall koncessionshavaren lösa den fastig
het eller fastighetsdel som lider sådant men, om ägaren begär det. 10

3 § Beträffande ersättning och löseskilling enligt 1 eller 2 § gäller 4 kap. Prop. 1988/89:92
och 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första stycket första meningen expropria
tionslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § samma

lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ansökan om markanvisning gjordes.

4 § I fråga om ersättning för skada eller intrång som uppstår efter mark
anvisningen och som inte kunde förutses vid denna är denna lag inte
tillämplig.

Ersättning vid återkallelse

5 § Återkallas ett undersökningstillständ eller en bearbetningskonces
sion på grund av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 §, har tillstånds- eller
koncessionshavaren rätt till ersättning av staten för den skada han lider till
följd av återkallelsen.

8 kap. Prövningsmyndigheter m. m.

Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession

1 § Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbet
ningskoncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller
koncessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av
2§.

Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillslånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.

1 ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 § lagen (I988:950)om kullurminnen m. m.

2 § Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas
till regeringens prövning, om

1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelse
full ur allmän synpunkt eller

2. bergmästaren vid tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m. m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har före
slagit.

3 § Ärenden i övrigt om undersökningstillslånd eller bearbetningskon
cession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller konces
sionen har meddelats.

Ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession på grund av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § skall hänskjutas till regeringens prövning. Detsamma gäller övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla ur allmän synpunkt.

4 § Bergmästaren skall utreda och bifoga ett eget yttrande i ärenden som
han hänskjuter till regeringens prövning.

5§ Bergmästaren får vid utredning av ärenden som avses i 1—3 §§ anlita

sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den 11

som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillförlit- Prop. 1988/89:92 lighel kan ifrågasättas får inte anlitas som sakkunnig.

Ersättning till sakkunniga bestäms av bergmästaren. Har utlåtande avgetts av en myndighet, tjänsteman eller annan som har till tjänsteuppgift att göra det, skall ersättning utgå endast om det är särskilt föreskrivet. Sökanden skall ersätta staten kostnaderna för ersättning till sakkunniga.

6 § Bergmästaren får vid utredning av ärenden som avses i 1—3§§ företa undersökning på platsen om det behövs. Sakägarna skall på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersökningen. Sökanden skall betala kostnaderna för undersökningen.

Prövn ingav vissa t v is t er

I § Bergmästaren skall på ansökan pröva tvister mellan å ena sidan en
innehavare av undersökningstillständ eller bearbetningskoncession och å
andra sidan fastighetsägaren och andra rättighetshavare angående till
stånds- eller koncessionshavarens rättigheter och skyldigheter vid under
sökning eller bearbetning.

8 § Tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § prövas av bergmästaren. Om en sådan tvist föreligger när markanvishingsförrättningen hålls, prövas frågan vid förrättningen. I tvister som inte prövas vid markanvisningsförrältning får bergmästaren anlita sakkunniga enligt bestämmelserna i 5 § och företa undersökning pä platsen enligt bestämmelserna i 6 §.

9 § Tvister i frågor som avses i 7 kap. 2 § prövas vid markanvisningsför-rättningen.

10 § Beslut som har meddelats enligt 8 eller 9 § fär verkställas.

II § Tvister om ersättning enligt denna lag i andra fall än som avses i 7
kap. 1 eller 2 § prövas av den fastighetsdomstol inom vars område konces
sionsområdel eller större delen därav ligger.

Kostnader vid vissa tvister

12 § Vid tvister som avses i 8 kap. 7 § och vid tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § skall tillstånds- eller koncessionshavaren ersätta staten för kostnaderna i ärendet enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

9 kap. Markanvisningsförrättning

Allmänna bestämmelser

1 § Markanvisningsförrättning hålls på begäran av koncessionshavaren.
Vid förrättningen bestäms den mark inom koncessionsområdel som

koncessionshavaren får ta i anspråk för bearbetning av mineralfyndighet. Vidare bestäms den mark som koncessionshavaren, inom eller utom koncessionsområdet, får ta i anspråk för verksamhet som hänger samman med bearbetningen. Härvid skall verksamhetens art anges.

2 § Är koncessionshavaren överens med markägaren och innehavarna

av särskild rätt lill marken, skall mark anvisas i enlighet med överenskom- 12

melsen. I den mån överenskommelse inte har träffats, skall den mark Prop. 1988/89:92 anvisas som behövs. Om ett markområde inom eller utom koncessionsområdet hotas av ras eller sättningar vid bearbetningen, kan även den marken anvisas.

Anvisning får inte avse mark inom sådant område som avses i 3 kap. 6 och 7 §§.

3 § Mark anvisas tills vidare, om inte sökanden begär något annal.

Förrättningsmyndigheten m. m.

4 § Markanvisningsförrättning hålls av bergmästaren i det distrikt där
koncessionen har meddelats.

Som förrättningsmän skall även delta två gode män om bergmästaren finner att del behövs eller när någon sakägare begär det och det inte medför oskäligt dröjsmål.

5 § Bergmästaren skall utse gode männen bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättning.

6 § Om en god man är hindrad att tjänstgöra på grund av jäv eller om han uteblir och någon annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar till god man vid fastighetsbildningsförrätlning.

7 § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närstående att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också förrättningsmän.

8 § För förrältningsman gäller samma jäv som mot domare.

9 § Om en sakägare vill anföra jäv mot en förrättningsman, skall han göra detta första gången han för talan i ärendet sedan han fick veta alt förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Gör han inte del, har han inte längre rätt att anföra jäv.

Har jäv anförts mot en förrättningsman, får denne endast vidta sådana åtgärder som inte kan skjutas upp utan synnerlig olägenhet och som inte innebär att en för förrättningen betydelsefull fräga avgörs. Sådana åtgärder får dock vidtas av bergmästaren, även om han förklarats jävig.

Att en förrättningsman har förklarats jävig påverkar inte beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

10 § Förrättningsmyndighelen får anlita sakkunniga för att utreda frågor
som kräver särskild fackkunskap. Den som står i sådant förhållande till
saken eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan ifrågasättas får inte
anlitas som sakkunnig.

Ansökan om markanvisning

11 § Ansökan om markanvisning görs skriftligen hos bergmästaren.
Sökanden skall erlägga förskott på ersättning för kostnaderna i ärendet,

om bergmästaren begär det.

12 § Om ansökningen är ofullständig eller sökanden inte har erlagt före
skriven ansökningsavgift eller förskott enligt 11 § andra stycket, får berg
mästaren förelägga sökanden atl inom viss lid avhjälpa brislen. 13

Om ett föreläggande enligt första stycket inte följs, skall ansökningen Prop. 1988/89:92 avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en förrättning eller om underlåtenheten avser betalning av ansökningsavgift eller förskott.

Sammanträde med sakägarna m. m.

13 § Vid förrättningen skall sammanträde hållas med sökanden och
övriga sakägare. Om stridiga intressen saknas, behövs dock inte något
sammanträde.

Mer än ett sammanträde får hållas endast om en viss fråga inte kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det av något annat skäl är nödvändigt.

Förrättningsmyndigheten får företa undersökning på platsen, om det behövs. Sakägarna skall pä lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersökningen.

14 § Om sammanträde hålls, skall samtliga kända sakägare kallas. Kallelsen skall delges i god tid före sammanträdet. Har vid ett sammanträde tid och plats för ett nytt sammanträde tillkännagivils, behöver den inte kallas som i föreskriven ordning har kallats till det sammanträde där tillkännagivandet skedde.

15 § Om fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare stadigvarande vistas utom landet och delgivning inte kan ske med ombud inom landet, får delgivning i stället ske genom att handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten.

Den som har mottagit en handling enligt första stycket skall om möjligt snarast sända den vidare till fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare. Han skall upplysas om detta när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall bergmästaren omedelbart med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivning skall anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första stycket.

16 § Ägare av fastighet som berörs av ansökningen skall för bergmästaren uppge de sakägare i fråga om fastigheten som är kända för honom. Den fastighetsägare som utan giltigt skäl underlåter att göra detta skall ersätta sakägarna för skador som har föranlelts av underlåtenheten.

17 § Om sökanden, trots atl han har kallats på föreskrivet sätt, uteblir från det första sammanträdet utan att ha anmält laga förfall, skall delta ställas in. Nytt sammanträde skall sältas ut, om han inom tre veckor begär det. Gör han ingen sådan begäran, skall ärendet avskrivas.

Om en sakägare inte har kallats till ett sammanträde på föreskrivet sätt, skall sammanträdet uppskjutas, såvida inte sakägaren ändå har infunnit sig eller han medger alt förrättningen slutförs.

Ulan hinder av andra stycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

18 § Förrättningen får inte avslutas förrän koncessionsbeslutet har vun
nit laga kraft.

Omröstning Prop. 1988/89:92

19 § Om förrättningsmännen har olika mening, gäller som beslut vad två av dem anser. Om varje förrättningsman har sin mening, gäller bergmästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

Förrätt n ingskostnader

20 § Ersättning till sakkunniga bestäms av förrättningsmyndigheten. Har utlåtande avgetts av en myndighet, tjänsteman eller annan som har till tjänsteuppgifl atl göra det, skall ersättning utgå endast om det är särskilt föreskrivet.

21 § Sökanden skall ersätta staten kostnaderna för förrättningen enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Sökanden skall svara för sina egna kostnader i ärendet och ersätta andra sakägare deras kostnader för att bevaka sin rätt vid förrättningen. Detta gäller dock inte om annat följer vid en tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Markanvisningsbeslutels innehåll

22 § Beslut om markanvisning skall ange den anvisade markens läge,
omfattning och ändamål samt innehålla avgörande i sådana tvister om
ersättning enligt 7 kap. 1 eller 2 § som har prövats vid förrättningen.
Dessutom skall beslutet innehålla avgörande i sädana frågor som anges i
20 och 21 §§.

Om löseskilling eller intrångsersältning bestäms, skall i beslutet också anges om belopp skall deponeras enligt 10 kap. 2 § och var depositionen skall ske.

23 § Överenskommelse om ersättning som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ skall
fastställas i markanvisningsbeslutet, om någon av parterna begär det.

Tid för meddelande av beslut

24 § Markanvisningsbeslutet skall meddelas vid sammanträde eller på lid och plats som förrättningsmyndigheten ger till känna för sakägare och andra som har rätt att överklaga beslutet. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftligt meddelande.

Karla m. m.

25 § Gränserna för mark som anvisas skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Karta skall upprättas över marken. Den skall göras så noggrann som ändamålet kräver. Kan förrättningen genomföras och förrättningsresultatet åskådliggöras ulan karta, behöver en sådan dock inte upprättas.

Innan beslut meddelas om inlösen av del av fastighet enligt 7 kap. 2 §
andra stycket skall på det sätt som gäller för fastighetsbildning en karta
med beskrivning ha upprättals över området och dess gränser ha utmärkts. 15

Tillträde av mark Prop. 1988/89:92

26 § Anvisad mark får tillträdas innan markanvisningsbeslutet har vunnit laga kraft, om sökanden har ställt säkerhet för den ersättningsskyldighet som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ och bergmästaren inte bestämmer annat.

lOkap. Betalning av ersättning, m.m.

1 § Ersättning som har bestämts vid markanvisningsförrättning skall
betalas inom en månad från del att markanvisningsbeslutet vunnit laga
kraft. Ersättningen skall även innefatta ränta från dagen då beslutet vann
laga kraft eller, om marken dessförinnan har tillträtts, från tillträdesdagen.

Ränta beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) förtiden till dess betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

2 § Ersättning som avses i 1 § och som inte gäller personlig skada skall
deponeras hos länsstyrelsen i det län där marken ligger, om fastigheten har
minskat i värde så myckel att den kan antas inte utgöra full säkerhet för de
borgenärer som hade panträtt i fastigheten när rätten lill ersättning upp
kom.

Om ersättningen gäller mark i olika län, skall den deponeras där förrättningsmyndigheten bestämmer.

Ersättning som inte skall deponeras betalas till den som är berättigad till ersättningen. Om ersättningen avser mark som skall lösas, skall den ersättningsskyldige hos länsstyrelsen i del län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall anmälan göras hos den länsstyrelse som förrättningsmyndigheten bestämmer.

3 § Om en borgenär som avses i 2 § lider förlust därför att deposition inte har skett, har han rätt till ersättning av koncessionshavaren. Detsamma gäller om borgenären gör förlust genom att ersättning som inte har prövats vid markanvisningsförrättning eller av domstol har blivit för lågt beräknad.

4 § Om den ersättningsskyldige inte betalar eller deponerar ersättning inom föreskriven tid, kan länsstyrelsen, på begäran av den som är berättigad till ersättningen, efter att ha hört bergmästaren förordna alt bearbetning inte får ske förrän ersättningen har betalats eller deponerats.

5 § Ersättning och upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut till den som har rätt lill ersättningen. Därvid tillämpas bestämmelserna i 6 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 § expropriationslagen (1972:719).

Den ersättningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelning av ersättningen, om inte annat följer vid en tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

6 § Inlösen av mark är fullbordad då koncessionshavaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 2 §.

7 § Om en del av en faslighet inlöses sker ändringen i fastighetsindelningen då inlösen är fullbordad enligt 6 §.

Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom
frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fasligheten eller av sådan del
därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 6 §, om inte fastighets- 15

domstolen eller förrättningsmyndighelen har förordnat alt rättigheten Prop. 1988/89:92 skall beslå. Ett sådant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen, om inte något annat har föi-ordnats av domstolen eller förrättningsmyndigheten.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979).

11 kap. Kronoandel

1 § Staten fär kronoandel om inte staten avstår från den innan frågan om bearbetningskoncession avgörs. Om staten avstår skall detta anmälas skriftligen till bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande till sökanden om en sådan anmälan.

2 § Har staten inte avstått från kronoandelen, skall staten betala koncessionshavaren hälften av dennes utgifter för ersättning till sakägare, handläggning av ärendena om bearbetningskoncession och markanvisning samt för fördelning av ersättning. Om mark som tillhör koncessionshavaren anvisats, skall staten i förhållande till sin andel ersätta denne för marken enligt de grunder som anges i 7 kap. 3 §.

3 § Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta i frågor om kronoandel.

12 kap. Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

Inledande bestämmelse

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller koncessioner i vilka det finns kronoandel eller där annars flera har andel i koncessionen.

Bestämmelserna i 4 —9 §§ gäller bara i den mån annat inte har avtalats mellan andelshavarna.

Föreståndare för verksamheten

2 § Andelshavarna skall välja en föreståndare för verksamheten (gmvfö-
reslåndare). Denne skall vara bosatt i Sverige och svensk medborgare.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
undantag frän kravet på svenskt medborgarskap.

Val av föreståndare skall anmälas till bergmästaren. Sker inte sådan anmälan eller har någon utsetts som inte är behörig, ansvarar varje andels-havare som om han var föreståndare.

3 § Föreståndaren ansvarar i andelshavarnas ställe för att verksamheten
bedrivs enligt bestämmelserna i 5 kap. 4—11 §§ och 14 kap. 4 och 5 §§.
Han får från andelshavarna fordra in de bidrag som behövs för detta och

för betalning av avgifter. 17

2 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 92

Stämma med andelshavarna Prop. 1988/89:92

4 § Stämma skall hållas med andelshavarna när andelshavare som till
sammans innehar minst en fjärdedel av koncessionen begär del eller
föreståndaren anser del nödvändigt. På stämman behandlas frågor om hur
verksamheten skall bedrivas och andra gemensamma angelägenheter.

Föreståndaren skall kalla till stämma. Om det inte finns någon föreståndare eller om denne är varaktigt förhindrad att utfärda kallelse, kan var och en av andelshavarna kalla till stämma.

Andelshavarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev.

5 § Ordförande på stämman är den som andelshavarna utser.
Andelshavarna har rösträtt efter sin andel i koncessionen. Förekommer

skilda meningar, gäller som stämmans beslut den mening som har fått högst röstetal. Vid lika röstetal sker avgörandet genom lottning, om frågan avser val. I andra frågor har ordföranden utslagsröst vid lika röstetal, om något annat inte följer av 6 §. Lån får dock inte tas upp utan att alla andelshavarna samtycker till del.

Undersökning och bearbetning

6 § Vill en eller flera andelshavare som tillsammans innehar minst hälf
ten av koncessionen utföra undersökning eller bearbetning i större omfatt
ning än övriga andelshavare, skall det större arbetet utföras. Detsamma
gäller när fråga är om ett visst arbete för undersökning eller bearbetning
skall påbörjas eller ej.

Den som har begärt att arbetet skall utföras svarar för kostnaden för detta oeh tillgodoräknas den ytteriigare kvantitet av mineralet som utvinns genom arbetet.

Tvist i fråga som avses i andra stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område koncessionsområdet eller större delen därav ligger.

7 § En andelshavare, som har utfört undersökningsarbete inom koncessionsområdet, skall på begäran tillhandahålla andra andelshavare resultatet av undersökningen.

8 § En andelshavare som inte har deltagit i ett visst arbete får ansluta sig till detta efter anmälan på stämma eller skriftlig anmälan hos föreståndaren. I sådant fall skall andelshavaren i förhållande till sin andel i koncessionen ersätta följande slag av kostnader som föranletts av arbetet:

1. kostnader för sådana byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller bearbetning, efter det värde egendomen har när andelshavaren ansluter sig till arbetet,

2. kostnader för ersättning eller inlösen enligt 7 kap. 2 § samt kostnader för markanvisningsförrättning och fördelning av ersättning,

3. kostnader för sädana undersöknings- och tillredningsarbeten som har ulförts efter markanvisningsförrättningen och som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller bearbetning.

Har mark som tillhör en andelshavare tagits i anspråk för arbetet, skall
den andelshavare som ansluter sig betala ersättning för detta i förhållande
till sin andel enligt de grunder som anges 7 kap. 3 §. 18

Förverkande av andel i koncessionen Prop. 1988/89:92

9 § Om en andelshavare inte senast två månader efler anmodan betalar vad han är skyldig alt bidra med enligt 3 § eller nödvändiga kostnader för undersökningsarbete eller bearbetning, är hans andel i koncessionen med vad som hör till denna förverkad till de andra andelshavarna.

13 kap. Verkan av ätten bearbetningskoncession upphör

1 § När en bearbetningskoncession upphör, förlorar koncessionshavaren den rätt till marken som han har på grund av markanvisningen.

2 § När koncessionen upphör, förlorar koncessionshavaren även rätten lill sådana av koncessionen omfattade mineral som har brutits eller på annal sätt utvunnits men inte uppfordrats eller tagits om hand på liknande sätt.

Mineral som har uppfordrats eller tagits om hand på liknande sätt får finnas kvar inom området för koncessionshavarens räkning under högst två år efter det att koncessionen har upphört. Koncessionshavaren förlorar rätten till det som inte har tagils bort under denna lid.

Mineral som koncessionshavaren förlorar sin rätt till enligt denna paragraf och som inte omfattas av ett nytt undersökningstillstånd eller en ny bearbetningskoncession tillfaller fastighetsägaren.

3 § När en bearbetningskoncession upphör, förlorar koncessionshavaren rätten till sådana byggnader som har gjorts för gruvans eller motsvarande anläggnings styrka och varaktighet, däri inbegripet inklädnad av borrhål, samt stängsel som koncessionshavaren har varit skyldig alt hålla. Sådana anläggningar skall lämnas kvar på platsen.

4 § I den mån det är motiverat frän allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §.

5 § Anläggningar som lämnas kvar skall vara i sådant skick att det inte uppkommer fara för allmänheten. Sådant stängsel som anges i 3 § skall vara ulfört så, att det består varaktigt efter det att koncessionen har upphört.

Anläggningar enligt 3 § som lämnas kvar tillfaller fastighetsägaren eller, om någon annan beviljas koncession inom området, denne. Övriga anläggningar som lämnas kvar tillfaller fastighetsägaren.

6 § 1 samband med att koncessionen upphör skall prövningsmyndigheten fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt 4 §.

7 § Om någon efter det att koncessionen har upphört vill lägga igen sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål som avses i 5 kap. 8 §, krävs tillstånd av bergmästaren.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd mot ras och sättningar vid

nedlagda gruvor. 19

14 kap. Avgifter och andra särskilda skyldigheter Prop. 1988/89:92

Avgifter

1 § Sökande i ärenden enligt denna lag skall betala ansökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.

2 § Innehavare av undersökningstillstånd skall betala avgift till staien. Avgiften skall bestämmas med beaktande av undersökningsområdets storlek och arten av de mineral som omfattas av tillståndet enligt vad regeringen närmare föreskriver.

Redovisning över utförda undersökningsarbeten

3 § När ell undersökningstillstånd upphör ulan att bearbetningskoncession meddelas inom undersökningsområdet, skall tillståndshavaren, om han yrkesmässigt bedriver undersökningsarbete, senast inom en månad till bergmästaren inge en redovisning över utförda undersökningsarbeten. Till redovisningen skall fogas en karta över det undersökta området. Av redovisningen skall framgå

1. vem som har utfört undersökningen,

2. vilken typ av undersökningsarbeten som har utförts,

3. hur omfattande undersökningen har varit samt

4. vem som förvarar undersökningsresultaten.

Skyldighet att upprätta karta och föra journal m. m.

Kartorna skall förvaras hos koncessionshavaren och fortlöpande kompletteras av denne. Utdrag skall sändas till den myndighet som regeringen bestämmer.

Gruvor eller motsvarande anläggningar får inte utan tillstånd läggas ned, förrän alla gruvarbeten har blivit inmätta och inlagda på karta.

5 § Koncessionshavare skall, i den utsträckning regeringen föreskriver,
föra journal över undersökningsarbete och bearbetning samt lill den myn
dighet som regeringen bestämmer redovisa prover och avge rapporter.

Sveriges geologiska undersökning skall på begäran få följa koncessionshavarens arbete i geologiskt avseende och ta del av de geologiska resultaten av arbetet. Regeringen får besluta att andra myndigheter får göra detsamma.

15 Kap. Tillsyn, handräckning, vite och ansvar

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av bergmästaren.

2 § Den som har undersökningstillstånd eller bearbetningskoneession och annan som utövar verksamhet enligt denna lag skall på begäran av bergmästaren

1. lämna bergmästaren de upplysningar och tillhandahålla de handlingar
som behövs för tillsynen, och 20

2. ge bergmästaren tillträde till anläggningar eller platser där verksamhet Prop. 1988/89:92 som omfattas av denna lag bedrivs, i den omfattning som behövs för tillsynen.

3 § Bergmästaren får meddela de förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.

Om arbete bedrivs på sådant sätt att det uppkommer uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, får bergmästaren förbjuda arbetet. Förbudet gäller omedelbart och får verkställas.

4 § Om undersökningsarbete påbörjas utan att säkerhet har ställts enligt
3 kap. 5 § tredje stycket eller om anläggning utförs i strid med 3 kap. 3 §
andra stycket, får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar
marken förordna att arbetet skall ställas in eller att anläggningen skall tas
bort på undersökarens bekostnad.

I fråga om åtgärder som avses i första stycket finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981; 847).

5 § Om någon inte gör vad som har begärts eller följer vad som har
föreskrivits med stöd av 2 § eller 3 § första stycket eller om någon inte
fullgör sina skyldigheter enligt 13 kap. 4 eller 5 § första stycket eller enligt
14 kap. 3 §, 4 § första eller andra stycket eller 5 §, får bergmästaren föreläg
ga vite.

Om koncessionshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt 13 kap. 4 § får bergmästaren förordna att arbetet eller åtgärden skall utföras på koncessionshavarens bekostnad. Ett sådant beslut får verkställas.

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på
undersökningstillständ eller bearbetningskoneession,

2. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 5 § om underrättelse och ställande av säkerhet,

3. utför bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet i strid med bestämmelserna om bearbetningskoncession,

4. lägger igen ulfraklsväg, ort eller borrhål i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd i 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §, eller

5. lägger ned gruva eller motsvarande anläggning i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriklig uppgift när han fullgör uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

I fall som avses i första stycket 3 kan mineral som utvunnits förklaras förverkat.

Om ett brott som avses i första stycket 2 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

Beslut	Överklagas hos
Beslut av bergmästaren i frågor som	Kammarrätten
gäller undersökningstillslånd
Beslut av bergmästaren i frågor som	Regeringen
gäller meddelande av bearbetnings-
koncession, tillstånd till överiåtelse
av koncession eller ändring av vill-
koren för en koncession
Beslut av bergmästaren i frågor om	Regeringen
förlängning av giltighetstiden för en
bearbetningskoncession enligt 4 kap. io§ Beslut av bergmästaren i andra frågor
	Kammarrätten
som gäller bearbetningskoncession
Tillstånd av bergmästaren till byg-	Sveriges geologiska
gande av väg enligt 3 kap. 3 § andra	undersökning
stycket
Beslut av bergmästaren i fråga som	Länsstyrelsen
avses i 3 kap. 7 §
Förhandsbesked av bergmästaren	Sveriges geologiska
enligt 4 kap. 9 § tredje stycket	undersökning
Tillstånd av bergmästaren att lägga	Sveriges geologiska
igen utfraktsväg, ort eller borrhål	undersökning
enligt 5 kap. 8 § eller 13 kap. 6 §
Beslut av bergmästaren i ärende om	Den fastighetsdomstol inom
ersättning enligt 7 kap. 1 §	vars område märken som
	tvisten gäller eller större
	delen därav är belägen
Beslut av bergmästaren i tvist enligt	Den fastighetsdomstol inom
8 kap. 7 §	vars område marken som
	tvisten gäller eller större
	delen därav är belägen
Beslut av förrättningsmyndigheten i	Den fastighetsdomstol inom
ärende om markanvisning	vars område marken som
	tvisten gäller eller större
	delen därav är belägen
Tillstånd av bergmästaren att lägga	Sveriges geologiska
ned gruva eller motsvarande anlägg-	undersökning
ning enligt 14 kap. 4 § tredje
stycket
Beslut av bergmästaren i andra	Kammarrätten
frågor enligt denna lag
Beslut av länsstyrelsen i frågor	Regeringen
som avses i 3 kap. 6 §
Beslut av länsstyrelsen i frågor om	Kammarrätten
prövande av säkerhet enligt 17 kap.

2 § Beslut under markanvisningsförrättning får överklagas särskilt om Prop. 1988/89:92
förrättningsmyndigheten har

1. ogillat jäv mot förrättningsman,

2. beslutat angående ersättning lill sakkunnig eller tolk, eller

3. beslutat om ianspråktagande av mark enligt 5 kap. 1 § fjärde stycket. Ett beslut av förrättningsmyndigheten att godta en invändning om jäv

får inte överklagas.

3 § Den som anser att markanvisningsförrättning onödigt uppehålls genom ett beslut vid förrättningen får överklaga beslutet hos fastighetsdomstolen. Denna rätt att överklaga är inte inskränkt till någon viss tid.

4 § Beslut av bergmästaren om beviljande av bearbetningskoncession får överklagas även av den kommun där koncessionsområdet är beläget.

Om ett beslut av bergmästaren i fråga som avses i 3 kap. 7 § gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser, får beslutet överklagas även av kommunen.

5 § Beslut av Sveriges geologiska undersökning enligt 1 § får inte över
klagas.

Länsstyrelsens beslut i överklagade ärenden enligt 3 kap. 7 § får inte Överklagas. Detsamma gäller fastighetsdomstolens beslut i dit överklagade ärenden som gäller jäv mot förrättningsman.

6 § Överklagas bergmästarens beslut i ärende om ersättning enligt 7 kap.
I § eller i tvist enligt 8 kap. 7 § eller överklagas förrättningsmyndighetens
beslut i ärende om markanvisning, svarar tillstånds- eller koncessions
havaren för sina egna kostnader i fastighetsdomstolen och i högre rätt.
Tillstånds- eller koncessionshavaren svarar vidare för de kostnader som
åsamkas motparterna i fastighetsdomstolen genom att tillstånds- eller kon
cessionshavaren har överklagat bergmästarens beslut och i högre rätt ge
nom att han har överklagat dit. Vad som nu har sagts gäller dock inte om
annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. I övrigt tillämpas 18
kap. rättegångsbalken.

17 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Med särskild rätt lill fastighet avses i denna lag nyttjanderätt, servi
tut, renskötselrätt och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller inte innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

2 § Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmän den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

3 § I andra fall än som avses i 3 kap. 6 och 7 §§ kan regeringen besluta att
undersökningsarbete eller bearbetning och därmed sammanhängande
verksamhet inte fär bedrivas inom ett visst område ulan medgivande av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådant beslut

får meddelas endast om arbetet eller verksamheten kan antas hindra eller 23

avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning av marken Prop. 1988/89:92 som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Beslut enligt första stycket inverkar inte på en koncessionshavares rätt att bedriva undersökningsarbete eller bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet, om koncession beviljades innan beslutet meddelades.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990, då gmvlagen (1974:342),
lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1949:658) om
inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. skall upphöra att gälla.

Om del i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

Om inte annat framgår av 3 — 6, skall den nya lagen tillämpas även pä rättigheter enligt äldre lag. Därvid skall bestämmelserna om undersökningstillstånd i den nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till undersökning och bestämmelserna om bearbetningskoncession i den nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till bearbetning.

2. Vad som enligt den nya lagen gäller om ägare av fastighet skall
tillämpas även på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt
eller som fideikommiss. Detsamma gäller den som enligt beslut vid allmän
avvittring innehar ströäng.

Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits i fastighet skall tillämpas på rätt till avkomst eller förmån som avses i 8 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är att anse som särskild rätt till fastighet.

I mål och ärenden som har anhängiggjorts innan den nya lagen träder i kraft skall äldre bestämmelser tillämpas.

3. 14 kap. 3 § gäller inte inmutning och undersökningskoncession som
upphör före den Ijuli 1991.

Om ersättning som har beslutats enligt äldre lag inte har betalats ut när denna lag träder i kraft, tillämpas 4 kap. 33 — 38 §§ gmvlagen (1974:342) i stället för 10 kap. nya lagen.

Lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt till gmva m.m. skall alltjämt tillämpas på inmutningar och utmål.

4. Beträffande inmutningar gäller den nya lagen med följande begräns
ningar.

a. Inmutaren får inom det område som anges i mutsedeln utföra under
sökning endast av sådana mineral som var inmutningsbara enligt gmv
lagen (1974; 342), när den upphörde att gälla. Medgivande enligt 2 kap.
3 — 5 §§ gruvlagen skall anses som medgivande till undersökningsarbe
te enligt 3 kap. 6 och 7 §§ och 17 kap. 3 § nya lagen.

b. I fråga om undersökningstid och förlängning av denna tillämpas 3 kap.
5 § första och andra, styckena samt 6 och 7 §§ gruvlagen i stället för 2
kap. 5-8 §§ nya lagen.

c. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på inmutningar.
I fräga om övergäng av rätt till inmutning tillämpas i stället 9 kap.
gruvlagen.

d. När en inmutning upphör att gälla skall inte bestämmelsema i 2 kap.
9 § nya lagen om karenstid tillämpas på mark som har omfattats av
inmutningen. I stället skall gälla att ansökningar om undersöknings
tillstånd för sådan mark, som ges in inom ett år från det att inmutning- 24

en upphörde atl gälla, får beviljas endast efter medgivande av den Prop. 1988/89:92 myndighet som regeringen föreskriver.

5. Beträffande utmål som har beviljats enligt gruvlagen (1974:342) eller
motsvarande äldre lagstiftning gäller den nya lagen med följande begräns
ningar.

a. Beträffande utmål som har tillkommit enligt äldre lagstiftning tilläm
pas 14 kap. 6 § första stycket och 7 § gruvlagen så länge utmålel består.

b. Utmålshavaren får under den tid utmålel beslår utföra undersökning
och bearbetning av sådana mineral som var inmutningsbara enligt
gruvlagen, när den upphörde att gälla. Mark som har anvisats enligt
äldre lag skall anses som anvisad enligt den nya lagen. Om ny mark
behöver anvisas, tillämpas den nya lagen. Medgivande att erhålla
utmål utan hinder av 2 kap. 3 — 5 §§ gruvlagen skall vid tillämpning av
5 kap. 10 § nya lagen anses som medgivande enligt 3 kap. 6 och 7 §§
och 17 kap. 3 § nya lagen.

c. Bestämmelserna om försvarsavgift enligt 6 kap. 8 och 9 §§ gruvlagen
gäller så länge ulmålet består.

d. I fråga om giltighetstiden för utmål tillämpas 6 kap. 10 § första stycket
gruvlagen. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på
utmål. I fråga om frånträdande tillämpas 6 kap. 13 § gruvlagen och i
fråga om övergång av rätt till utmål 9 kap. gruvlagen. Bestämmelserna
om inlösen av rätt till utmål i 10 kap. gruvlagen skall fortfarande
tillämpas.

e. I fråga om utmål tillämpas bestämmelserna i 8 kap. gruvlagen om
samäganderätl i utmål i stället för dem i 12 kap. nya lagen om gemen
sam förvaltning av koncessionsrält.

f. Om en utmålshavare senast ett år före utgången av utmålets giltighets
tid ansöker om bearbetningskoncession inom utmålel för sädana mi
neral som var inmutningsbara enligt gruvlagen när den upphörde att
gälla, skall prövningen ske med iakttagande av följande.

Om regelbunden bearbetning eller tillredningsarbete eller anläggningsarbete för upptagande av bearbetning pågår, skall ansökningen bifallas utan prövning enligt 4 kap. 2 § och utan att koncessionen förenas med villkor enligt 4 kap. 5 och 6 §§. Om undersökningsarbete av större omfattning pågår skall ansökningen prövas utan tillämpning av 4 kap. 2 § första stycket 1 — 3.

g. När utmålel upphör tillämpas 7 kap. 3 § andra stycket gruvlagen i
stället för 13 kap. 4 —6 §§ nya lagen beträffande anläggningar som har
påbörjats före ikraftträdandet. I fråga om rätt lill nytt undersöknings
tillstånd för mark som har omfattats av utmålel skall inte 2 kap. 9 §
nya lagen tillämpas. I stället skall gälla att ansökningar om sådant
tillstånd, som ges in inom ett år från det alt utmålel upphörde, får
beviljas endast efler medgivande av den myndighet som regeringen
bestämmer.

6. Beträffande koncessioner och motsvarande tillstånd, som har bevil
jats enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter eller motsvaran
de äldre lagstiftning, gäller den nya lagen med följande begränsningar.

a. Beträffande tillstånd som har tillkommit enligt äldre lagstiftning
tillämpas punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om vissa mine
ralfyndigheter så länge tillståndet består.

b. Innehavaren får under den tid koncessionen eller tillståndet består
utföra undersökning eller bearbetning enligt de villkor som har angetts
i beslutet. Mark som har anvisats enligt äldre lag skall anses anvisad

enligt den nya lagen. Om ny mark behöver anvisas tillämpas den nya 25

lagen. Medgivande enligt 17— 19 §§ lagen om vissa mineralfyndigheter "rop. 1988/89: 9z skall anses som motsvarande medgivande enligt 3 kap. 6 och 7 §§ och 17 kap. 3 § nya lagen.

c. Den nya lagens bestämmelser om kronoandel i 1 kap. 6 §, undersök
ningstillstånds giltighetstid i 2 kap. 5-8 §§, ändring av tillstånd eller
koncession i 6 kap. 4 § och gemensam förvaltning av koncessionsrätt i
12 kap. skall inte tillämpas på koncessioner eller motsvarande tillstånd
som avses här. I stället gäller de villkor som har meddelats för konces
sionen eller tillståndet.

d. När en koncession eller ett motsvarande tillstånd upphör tillämpas
36 § lagen om vissa mineralfyndigheter i stället för 13 kap. 4 och 5 §§
nya lagen beträffande anläggningar som har påbörjats före ikraftträ
dandet.

e. För tillstånd lill förberedande undersökning enligt 15 § lagen om vissa
mineralfyndigheter som gäller vid ikraftträdandet tillämpas den lagen
så länge tillståndet beslår.

7. Den som vid utgången av juni 1990 bedriver undersökning eller
bearbetning för vilken tillstånd eller koncession därefter behövs till följd
av denna lag får, under förutsättning att ansökan om tillstånd eller konces
sion görs före den 1 juli 1991, fortsätta verksamhet för samma ändamål
utan tillstånd eller koncession till dess ansökningen slutligt har prövats.
Vid prövning av en sådan ansökan om bearbetningskoneession skall föl
jande iakttas.

a. Vid prövning av ansökningen skall 4 kap. 3 § första stycket tillämpas
som om sökanden hade undersökningstillständ inom området för de
mineral som ansökningen avser.

b. Ansökningen skall prövas utan tillämpning av 4 kap. 2 § nya lagen. Om
ansökningen avser något av de koncessionsmineral som anges i 1 kap.
1 § tredje punkten skall dock 4 kap. 2 § första stycket 1 tillämpas.
Koncessionstiden skall bestämmas till tio år. Om sökanden begär det
skall dock kortare tid bestämmas.

c. Koncession får förenas med villkor enligt 4 kap. 5 och 6 §§.

8. Före den 1 juli 1991 får koncession för koncessionsmineral som inte
omfattas av gruvlagen eller den gamla minerallagen inte meddelas annan
än markägaren utan dennes medgivande. Detta gäller dock bara fyndighe
ter där bearbetning inte har påbörjats då den nya lagen träder! kraft.

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. I) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar och luftfartslagen (1957:297).

kap.

2§

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), naturvärdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957: 297), minerallagen (0000:000) och lagen (1966:314) om kontinentaf sockeln.

Om tillåtligheten av ett visst exploateringsföretag eller annat ingrepp i miljön skall prövas enligt flera av de lagar som anges i första stycket, tillämpas 2 och 3 kap. i denna lag endast vid den prövning som först äger rum.

3 Förslag till Prop. 1988/89:92

Lagom ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs alt 9 och 37 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§ Inom ett område som omfattas Inom ett område som omfattas av koncession enligt lagen av undersökningstillstånd eller be-(1974:890) om vissa mineralfyndig- arbetningskoncession enligt mineheter får någon annan än konces- rallagen (0000:000) får någon an-sionshavaren inte utan särskilda nan än tillstånds- eller koncessionsskäl beviljas koncession enligt den- havaren inte utan särskilda skäl bena lag. Ej heller får inom ett områ- viljas koncession enligt denna lag. de, som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 § eller 14 kap. 6 § första stycket gruvlagen (1974:342) ef ler av ansökan om sådan rätt, koncession utan särskilda skäl meddelas någon annan än den som erhåf Ut eller ansökt om sådan rätt.

37 § Vid tvist angående fråga som av- Vid tvist angående fråga som avses i 25 § tillämpas reglerna i 41 § ses i 25 § tillämpas 8 kap. 7§ minelagen (1974:890) om vissa mineraf rallagen (0000:000). fyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Beträffande koncessioner enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och beträffande inmutningar och utmål gäller äldre bestämmelser.

1§

5§

Kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska förelag m.m. får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för varje särskilt fall här i landet erhålla eller i övrigt förvärva inmutningsrätt eller rätt till utmål enligt gruvlagen (1974:342).

Vad som i denna lag sägs om rätt till utmål skall gälla även nyttjanderätt till utmål.

Om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid eller på föreskrivet sätt eller om tillstånd vägras, gäller

1. beträffande inmutningsrätt, alt undersökningsarbeten som JÖrvärvaren företar inom det inmutade området är ulan verkan till bevarande av inmutningsrätten,

2. beträffande utmål, att rätten till utmål är förverkad på den första infällande dag då försvarsavgift enligt 6 kap. 8 § gruvlagen (1974:342) skall erläggas.

Kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för varje särskilt fall här i landet erhålla eller i övrigt förvärva undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession enligt minerallagen (0000:000).

Vad som i denna lag sägs om bearbetningskoncession skall gälla även nyttjanderätt till sådan koncession.

Om tillstånd lill förvärv av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession eller förvärv av nyttjanderätt till bearbetningskoncession inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller om tillstånd vägras, upphör undersökningstill-slåndet eller bearbetningskoncessionen respektive nyttjanderätten till bearbetningskoncessionen att gälla.

Nuvarande lydelse

upphört eller inroparen har fält tillstånd att behålla rättigheten. Regeringen får på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avyttrandet.

1 fråga om tillstånd enligt första stycket att behålla inmutningsrätl eller rätt till utmål gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om förvärv av sädana rättigheter.

Avyttras inte rättigheten inom föreskriven lid, gäller

1. beträffande inmutningsrätt, atl undersökningsarbeten som inroparen företar inom det inmutade området är utan verkan till bevarande av inmutningsrälten.

2. beträffande utmål, att rätten till utmål är förverkad på den första infallande dag då försvarsavgift enligt 6 kap. 8 § gruvlagen (1974:342) skall erläggas.

Föreslagen lydelse

laga kraft, om inte dessförinnan dessa förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behälla undersökningstillståndet ef ler koncessionen. Regeringen fär på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avyttrandet.

I fråga om tillstånd att behålla undersökningstillstånd eller koncession enligt första stycket gäller i till-lämpliga delar bestämmelserna i denna lag om förvärv av sådana tiU-stånd eller koncessioner.

Avyttras inte tillståndet eller koncessionen inom föreskriven tid, gäf ler de påföljder som anges i 2 kap. 5§.

Prop. 1988/89:92

3§'

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och alt utvinna naturtillgångar från denna.

Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.

Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket får äga rum utan tillstånd.

1 ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

10 §-Inom anläggning och säker- Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen helszon utanför territorialgränsen

tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i minerallagen (0000:000), vattenlagen (1983: 291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i gruvlagen (1974:342), lagen (1974:890) otn vi.ssa mineralfyndigheter, vattenlagen (1983:291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

15§-

Industridepartementet Prop. 1988/89:92

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1989

Närvarande: statsråden S. Andersson, ordförande, och Göransson, Gradin, R. Carisson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande: statsrådet Nordberg

Proposition om ny minerallagstiftning m. m. 1 Inledning

De centrala lagarna på gruv- och mineralnäringens område är gmvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen). Gruvlagen, som trädde i kraft den 1 juli 1974, omfattar de flesta förekommande malmerna och bygger på det s. k. inmutningssystemet. Detta innebär att var och en har rätt att utan diskretionär prövning få inmutningsrätt på egen eller annans mark. Inmulningsrätten beviljas den som först kommer in med sin ansökan om inmutning. Inmutningsrätl innebär rätt att, med uteslutande av andra, bedriva undersökningsarbete i fräga om inmutningsbart mineral inom det inmutade området. Om inmutaren påträffar en utvinningsbar fyndighet har han rätt att få sig anvisat ett arbetsområde, s. k. utmål, och där bearbeta fyndigheten. I utmål har staten rätt till andel med hälften, s. k. kronoandel. Till gruvlagen anslutande regeringsföreskrifter finns i gruvförordningen (1974:344).

Minerallagen, som trädde i kraft den 1 januari 1975, omfattar bl. a. olja, gas, stenkol och uranhaltiga mineral. Lagen bygger på koncessionsprincipen, som innebär att undersökning och bearbetning får utföras endast av den som erhållit tillstånd till delta av staten. Tillstånd meddelas endast den som bedöms lämplig från allmän synpunkt och tillståndet kan förenas med villkor för att tillgodose olika allmänna intressen. Till minerallagen anslutande regeringsföreskrifler finns i förordningen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
industridepartementet den 22 juni 1983 en kommitté med uppdrag atl
göra en översyn av den nuvarande minerallagstiftningen och utarbeta ett
förslag till ny lagstiftning. Enligt direktiven (dir. 1983:41) borde det infö
ras ett enhetligt system, som förenar inmutningssystemets enkelhet med
koncessionssystemets möjligheter lill samhälleligt inflytande. En utgångs
punkt för en ny lagstiftning borde vara att tillståndsgivningen och villko
ren för tillståndet kan anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall.
Beträffande undersökningstillstånd borde reglerna bygga på gmvlagens 33

3 Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 92

inmutningssystem för att stimulera prospekteringsverksamheten i landet. I Prop. 1988/89:92 detta syfte borde också beaktas prospektörens intresse av att kunna få förhandsbesked angående rätt till eller i vart fall företrädesrätt till bearbetning av påträffade fyndigheter. Vid bearbetningskoncessioner borde eftersträvas ell starkt samhälleligt inflytande, inte bara så alt en ansökan kan avslås utan det borde också finnas möjligheter all återkalla ett tillstånd eller föreskriva nya villkor när omständigheterna så påkallar.

Kommittén, som antog namnet minerallagskommitlén, /(ordföranden i bostadsdomstolen Hans Svahn, ordförande, (ej under tiden 1 december 1983 — 30 april 1985, då hovrättslagmannen Anders Hedström var ordförande) samt numera framlidne riksdagsledamoten Karl Björzén, riksdagsledamoten Gunnar Ström, kommunalrådet Karl-Erik Häll, dåvarande departementssekreteraren Lennart Roigart (t. o. m. 30 april 1985), förbundsordföranden Anders Stendalen, direktören Roland Widmark, dåvarande direktören Olof Rydh (10 april —30 november 1985)/, avgav den 14 november 1986 sitt slutbetänkande Ny minerallagstiftning (SOU 1986:53 — 54). En sammanfattning av belänkandet och kommitténs lagförslag bör bifogas protokollet i detta ärende som bilagorna I och 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Regeringen beslutade den 8 december 1988 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till minerallag och den 26 januari 1989 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändringar i lagen om hushållning med naturresurser m. m., lagen om vissa torvfyndigheter, lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m.och lagen om kontinentalsockeln. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 4. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5.

Lagrådet har föreslagit en rad ändringar i förslaget till minerallagen, huvudsakligen vad avser lagens disposition. Jag har godtagit lagrådets förslag i dessa hänseenden och det förslag lill minerallag jag nu lägger fram är i allt väsentligt utformat i enlighet med lagrådets förslag. Lagrådet har även föreslagit ett antal ändringar av saklig natur. Jag återkommer lill detta i specialmoliveringen till de paragrafer som avses med ändringarna. Utöver dessa ändringar har vissa justeringar främst av redaktionell art gjorts i förhållande till de lagförslag som remitterades till lagrådet.

2 Föredragandens överväganden

Som en bakgrund till mina förslag presenterar jag i avsnitt 2.1 en redogö
relse för mineralpolitiken och minerallagstiftningen. Jag använder i fort
sättningen begreppet minerallagsliftningen som en samlande benämning
för lagstiftningen på mineralområdet. Däri innefattas alltså vad gäller
nuvarande lagstiftning både gruvlagen och minerallagen. Jag använder på
motsvarande sätt begreppet gruvrättighet som en samlande benämning på
tillstånd att utnyttja mineral enligt denna lagstiftning. Jag presenterar
sedan allmän motivering till mitt förslag till ny lagstiftning i avsnitt 2.2 34

(huvuddrag och allmänna grunder) och 2.3 (närmare om huvudfrågorna). I Prop. 1988/89:92 avsnitt 2.4 behandlas minerallagstiftningens samordning med annan lagstiftning och i avsnitt 2.5 slutligen vissa övriga frågor. Frågor av detaljkaraktär tas upp i specialmotiveringen lill lagförslagen (avsnitt 4).

2.1 Mineralpolitiken och minerallagstiftningen

Bakgrundsbeskrivningen innehåller en översiktlig redovisning av mineralpolitikens mål och medel, av mineralhantering och prospektering i Sverige, av den svenska myndighetsorganisationen på mineralområdet och av den gällande minerallagstiftningen. Slutligen redovisar jag de skäl som ligger bakom översynen av nuvarande lagstiftning.

2.1.1 Mineralpolitikens mål och medel

Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en samhällsekonomiskt viktig basnäring. Den inhemska mineralutvinningen, som är basen för produktion och expon av viktiga insatsvaror, är viktig från såväl försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som industriell synpunkt. Gruv- och mineralindustrin försörjer industrin med viktiga metaller och mineral. Mineralsek-torn är helt avgörande för sysselsättningen i vissa regioner. Landets gruv-och mineralindustri har även betydelse för utvecklingen av gruvutrust-ningsinduslrin. En konkurrenskraftig gruv- och mineralindustri är således av väsentlig betydelse för utvecklingen av svenskt näringsliv.

Ett övergripande mål för näringspolitiken är att skapa förutsättningar för utveckling och förnyelse inom industrin. Som en del av näringspolitiken syftar mineralpolitiken till att ta till vara utvecklingsmöjligheterna inom den svenska mineralråvaruindustrin för att skapa förutsättningar för en god försörjning av mineralråvaror för den svenska industrin. Utnyttjandet av landets mineraltillgångar måste ske på ett effektivt sätt samtidigt som kravet på en god miljö tillgodoses. Mineralpolitiken samverkar i vissa avseenden med regionalpolitiken, eftersom mineralseklorn har stor betydelse för sysselsättningen i vissa regioner och i flera fall i sådana områden där det är särskilt svårt all finna alternativ sysselsättning.

Statens roll inom mineralpolitiken består till stor del i alt underlätta industrins egna ansträngningar. I detta syfte finansierar staten bl. a. grundläggande geologisk kartering, prospektering, forskning och utveckling. Statlig gruvverksamhet, myndighetsorganisationen och lagstiftningen inom mineralområdet är andra viktiga medel för att uppnå de mineralpoli-liska målen.

Staten bedriver grundläggande geologisk kartering genom Sveriges geologiska undersökning (SGU). Staten anslår för närvarande ca 78 milj. kr. per år till att successivt bygga ut den samlade kunskapen om framför allt landels jord- och bergarter. Denna baskunskap är i de flesta fall av avgörande betydelse för atl staten och andra intressenter genom prospektering skall kunna påvisa och undersöka nya fyndigheter saml kunna utveckla befintliga gruvor.

Nämnden för statens gruvegendom (NSG) är huvudman för den statligt 35

anslagsfinansierade prospekteringen. Nämndens anslag för den egna pros- Prop. 1988/89:92

pekteringsverksamhelen uppgår till ca 45 milj. kr. för budgetåret 1988/89.

Härutöver har staten sedan år 1983, i ett speciellt program, lämnat ett

särskilt stöd lill prospektering. Programmet syftar till att öka livslängden

hos befintliga gruvor och mineralfyndigheter samt att lägga gmnden till

nya. Genom detta program har staten lämnat bidrag till prospekteringen

med ca 40 milj. kr. per år under de senaste sex åren. Riksdagen har år 1987

förlängt programmet med tre är och ytterligare 96 milj. kr. har anvisats för

detta ändamål (prop. 1986/87:74, NU 32, rskr. 370).

Genom det av staten ägda företaget Sveriges Geologiska AB (SGAB) medverkar staten i det praktiska genomförandet av prospekteringsinsat-serna.

För att stärka gruv- och mineralindustrins konkurrenskraft satsar staten på forskning och utveckling. De statliga insatserna har under senare år uppgått till ca 75 milj. kr. om året, vilket motsvarat mellan en tredjedel och hälften av de totala satsningarna på forskning och utveckling inom mineralområdet.

Riksdagen beslutade våren 1987 (prop. 1986/87:74, NU 32, rskr. 370) att anvisa medel för statens medverkan i ett med gmvutmstningsindustrin gemensamt utvecklingsprogram kallat Gmvteknik 2000. Syftet med programmet är att genom att bl. a. utveckla nya brytningsmetoder, maskinell utrustning samt planerings- och styrsystem öka den svenska gmvindu-slrins framtida konkurrenskraft. Programmet är femärigt och den totala kostnaden uppgår till ca 350 milj. kr., varav staten kommer att bidra med ca 50 milj. kr.

Vissa gruvprojekt har av regeringen bedömts ha så stor regionalpolitisk betydelse att regionalpolitiskt stöd lämnats i samband med investeringarna.

Staten bedriver gruvverksamhet genom LKAB, SSAB och Grängesbergs Gruvor AB.

De statliga insatserna för gmv- och mineralindustrin är således mycket omfattande.

Jag kommer senare att redogöra för den mineralpolitiska myndighetsorganisationen och den gällande minerallagstiftningen (avsnitt 2.1.4 resp. 2.1.5).

2.1.2 Mineralhanteringen i Sverige

Den svenska gruv- och mineralindustrin bmkar indelas i två näringsomrä-den. Det ena är malmgruvor och det andra är andra gruvor och mineral-brott. Malmgruvorna delas i sin lur in i järnmalmsgruvor och icke-järn-malmsgruvor. Till andra gruvor och mineralbrott räknas industrimineral-brott stenbrott samt grus- och sandtag.

Järnmalmsbrytningen bedrivs i Norrbottens län och i Mellansverige.
Omkring fyra femtedelar av de kända järnmalmstillgängarna finns i Norr
bottens län. För närvarande bryts järnmalm i fyra underjordsgmvor. De
två största är Kiimnavaara och Malmberget, båda ägda av LKAB. De två
andra är Grängesberg och Dannemora, som ägs av Grängesbergs Gruvor 36

AB resp, av SSAB. Den svenska järnmalmsproduktionen uppgick år 1988 Prop. 1988/89:92 till 20,4 milj. ton produkter, varav 18,1 milj. ton exporterades.

De metaller som för närvarande utvinns i icke-järnmalmsgmvor i Sverige är koppar, bly, zink, guld, silver och volfram. I början av februari 1989 var 20 gruvor och 11 anrikningsverk i drift hos sex företag. Störst är Boliden Mineral AB med 15 gruvor och åtta anrikningsverk. De fyndigheter som utvinns ligger i Norrbottens och Västerbottens län samt i Mellansverige. Den totala råmalmsproduktionen uppgick år 1988 till sammanlagt 17,7 milj. ton, varav Boliden Mineral svarade för 15,5 milj. ton.

Delbranschen andra gruvor och mineralbrotl omfattar utvinning av ett stort antal olika produkter. Här är det produkterna av kvalificerade industrimineral som är av intresse. De kvalificerade industrimineral som för närvarande bryts i landet är i huvudsak apatit, dolomit, flusspal, fältspat, kalksten, krita, kvarts och kvartssand, kvartsil, kyanit, olivin, svavelkis och talk. Produktionen är huvudsakligen koncentrerad till södra och mellersta Sverige. Flertalet av producenterna är förhållandevis små. De största företagen är Cementa AB, Ernström Mineral AB och Svenska Mineral AB.

Antalet sysselsatta i gruv- och mineralindustrin uppgick år 1987 till 11 600 personer och branschens totala förädlingsvärde var drygt 3,5 miljarder kronor. Gruv- och mineralindustrins andel av hela den svenska industrins sysselsättning, produktionsvärde, förädlingsvärde, investeringar och export ligger för närvarande på mellan en och två procent. Vid järn-, stål- och metallverken inom landet, som nästan uteslutande baserar sin produktion på inhemska råvaror, sysselsattes år 1987 ca 45 300 personer.

2.1.3 Prospekteringsverksamheten i Sverige

Den svenska berggrunden bedöms allmänt ha en mycket god potential för nyfynd av ett flertal metaller och kvalificerade industrimineral. Intresset fokuseras på främst bas- och ädelmetaller samt legeringsmetaller. Det anses råda goda förutsättningar för att hitta ytterligare såväl enkla som komplexa sulfidmalmer med innehåll av t. ex. zink, koppar, guld och silver. Vad gäller legeringsmetaller anses möjligheterna vara goda att hitta främst molybden, volfram och nickel. Inom industrimineralområdet är intresset stort för prospektering efler förekomster för framställning av framför allt olika fillerprodukler.

Prospektering efler mineral syftar till att påvisa förekomster och utvärdera deras brytvärdhet. Målsättningen för verksamheten är att den påvisade mineralfyndigheten vid en bearbetning skall ge ett fördelaktigt ekonomiskt utbyte. För att en förekomst skall kunna utnyttjas måste den vara både ekonomiskt och tekniskt exploaterbar. Olika prospekteringsåtgärder har alltså som yttersta mål att lägga grunden lill nya eller öka livslängden hos befintliga gruvor eller mineralbrott. Sett såväl i en nations som i ett företags perspektiv är prospekleringen nödvändig för alt en långsiktig och väl avvägd balans skall kunna upprätthållas mellan produktionen från de förekomster som bearbetas och ny råvambas.

Prospektering är mycket kostnadskrävande och resultaten av verksam
heten ligger långt fram i tiden. Kostnaderna för prospektering tenderar 37

dessutom att öka. Det beror framför allt på atl del blir allt svårare att hitta Prop. 1988/89:92 nya fyndigheter, eftersom dessa i ökad utsträckning måste sökas i berggrundens djupare delar. Del ställs därför allt större krav på prospektörer-nas effektivitet samt tekniska och ekonomiska förmåga. Som en följd härav är det i dag bara några få enskilda företag och staten som i någon större omfattning bedriver en aktiv och kontinuerlig prospekteririgsverk-samhet i Sverige. Den totala prospekteringsvolymen i landet exkl. kolväten uppgick år 1988 lill 150 milj. kr. Staten svarade för ungefär två tredjedelar av dessa insatser.

Boliden Mineral AB och NSG är de dominerande prospektörerna i Sverige.

Olika induslrimineralföretag bedriver också prospektering. Deras verksamhet är dock ofta inte kontinuerlig utan den sker i kampanjer och omfattar i stor utsträckning fyndighetsundersökningar. Genom den organiserade mineraljakten deltar dessutom privatpersoner i olika aktiviteter av betydelse för prospekteringen.

Jag vill slutligen erinra om alt del bedrivs prospektering inom energiområdet, främst i fråga om olja och gas. För närvarande har flera företag tillstånd att prospektera efter olja och gas på vår kontinentalsockel. Ett företag har tillstånd att prospektera efter och utvinna olja och gas på Golland.

Som jag tidigare framhållit är den svenska gruv- och mineralindustrin i stor utsträckning koncentrerad till nordvästra Norrbottens län, Skellefte-fältet och Bergslagen. En betydande del av prospekteringen läggs för närvarande på olika insatser för att trygga och utveckla råvarubasen i anslutning till befintliga gruvor, mineralbrott och anrikningsverk. Det är därför naturligt att även en stor del av prospekteringen nu förläggs till dessa tre regioner.

Jag vill vidare i delta sammanhang nämna att regeringen under år 1987 tillsatte en kommitté (I 1987:01) med uppgift att utreda marknadsförut-sällningarna för olika mineralråvaror. Kommittén skall också, om utredningsarbetet visar att det är lämpligt, lämna förslag till en övergripande strategi för prospekteringsverksamheten i Sverige.

2.1.4 Myndighetsorganisationen

Den nuvarande verksorganisationen inom mineralområdel beslutades äv
riksdagen åren 1981 och 1982 (prop. 1980/81:130, NU 43 och 67' rskr.
349 resp. prop. 1981/82:99, NU 40 och 60, rskr. 430). 1

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den centrala förvaltnings
myndigheten för frågor om landets geologiska beskaffenhet och mineral
hantering utom såvitt avser förvaltning och upplåtelse av statens gruvegen
dom, som sköts av nämnden för statens gruvegendom (NSG). SGU under
söker och beskriver landels berggrund och jordarter samt de geokemiska,
geofysiska, maringeologiska och hydrologiska förhållandena. Verket bedri
ver informations-, dokumentations- och utredningsverksamhet. SGU sva
rar vidare för frågor om mineralhanlering och handlägger ärenden enligt
minerallagsliftningen och lagstiftningen om konlinentalsockeln samt vissa 38

ärenden enligt lagstiftningen om utländska förvärv av fast egendom m. m. Prop. 1988/89:92 SGU är även chefsmyndighet för bergsstaten.

Bergsstaten är den regionala förvaltningsmyndigheten för frågor om landets mineralhantering. Bergsstaten är organiserad på ett nordligt och ett sydligt distrikt, vardera lett av en bergmästare. Bergmästarämbetet i norra distriktet, med expedition i Luleå, omfattar Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det södra distriktet, med expedition i Falun, omfattar riket i övrigt. I bergsstatens uppgifter ingår främst alt handlägga ärenden om förvärv och försvar av gmvrättigheter, att anvisa områden för gruvarbete och att utöva teknisk inspektion och tillsyn av gruvdrift.

Nämnden för statens gruvegendom svarar för att statens gmvegendom tas till vara på bästa sätt och utökar denna genom prospekteringsverksam-het, när så är lämpligt. Resultaten av prospekteringen kommer direkt gruvnäringen till del genom att NSG arrenderar ut sina fyndigheter. Genom NSG verkar staien även för att stimulera och effektivisera övrig prospektering i landet. NSG har regeringens uppdrag att svara för administrationen av det särskilda prospekteringsstöd som infördes hösten 1982.

2.1.5 Nuvarande minerallagstiftning

Rätten till mineraltillgångar är i Sverige liksom i flertalet länder reglerad särskilt i lagstiftningen. Delar av denna lagstiftning har mycket gamla anor, som går långt tillbaka i en tid då gmvnäringen hade en till stora delar annan inriktning och betydelse än i dag. Lagstiftningen byggdes upp för att stödja och reglera utvinningen av de metaller som först började brytas i Sverige, dvs. främst järn och koppar. De rättsliga regleringarna och marknadens behov har därefter kontinuerligt förändrats. Förskjutningar mellan statens anspråk, markägarens intressen och rättigheterna för den som eftersöker och utvinner tillgångarna har ägt rum. De metoder som används vid eftersökandet, undersökandet och utvinningen har förändrats i takt med den tekniska utvecklingen.

Rätlen att utnyttja mineraltillgångar regleras i Sverige enligt tre olika system, nämligen inmutningssystemet, koncessionssystemet och jordäganderättssystemet.

Inmulningssyslemet innebär i princip att den som först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet får rätt till denna. Systemet ligger till gmnd för gruvlagen (1974:342). Enligt I kap. 2 § denna lag är en mineralfyndighet inmutningsbar om den innehåller:

l.guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon eller arsenik, dock inte sjö- eller myrmalm, eller

2. svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Enligt gruvlagen beviljas inmutningsrätt av bergmästaren. Den som fått
sådan räll (inmutaren) får inom ett angivet område utföra undersöknings
arbete i fråga om inmutningsbart mineral i tre är, men inmutaren kan efter
ansökan få undersökningstiden förlängd till sammanlagt tio år. Om han
vill bearbeta en fyndighet har han rätt att få sig anvisat ett arbetsområde 39

för delta, s. k. utmål. Inmutaren måste då visa atl inmutningsbart och för Prop. 1988/89:92 teknisk bearbetning lämpat mineral finns inom det inmutade området i en sådan mängd att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift. Ulmålet gäller i första hand under tjugofem år, men kan under vissa förutsättningar förlängas med tjugo år i sänder. Under speciella omständigheter kan utmål inlösas. .

Principen för koncessionssystemet är att rätlen all undersöka och bearbeta en fyndighet upplåts efter fri prövning av staten. Det ger därmed ett starkare samhällsinflytande än inmutningssystemet. Enligt I § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen) krävs principiellt särskilt tillstånd (koncession) för undersökning och bearbetning av

1. olja, gas, stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2. alunskiffer,

3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, eller

4. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral.

Koncession enligt minerallagen meddelas som undersökningskoncession eller bearbetningskoncession. Koncession beviljas endast den som från allmän synpunkt befinns lämplig. En koncession kan förenas med villkor, som kan växla från fall lill fall. Bearbetningskoncessioner beviljas av regeringen, medan undersökningskoncessioner i normalfall beviljas av SGU.

Minerallagen omfattade urspmngligen också torv när den utnyttjas för utvinning av energi. Numera gäller i detta hänseende lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, som också är en koncessionslagstiftning. Torvkon-cessioner meddelas av länsstyrelsen. Koncessionssystemet ligger också till grund för lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkl inom vissa allmänna vattenområden. Sistnämnda lagar gäller fyndigheter som finns inom vissa vattenområden och som tillkommer staten.

För mineral som faller utanför nu nämnda lagar gäller jordäganderätts-syslemet, som innebär att rätten till mineralfyndigheter tillkommer jordägaren. Det betyder att fyndigheterna utan dennes medgivande inte kan utvinnas annat än om förutsättningar finns för expropriation.

Reglerna i gruvlagen och minerallagen har den principiella innebörden att rätlen atl utvinna de mineral som omfattas av dessa lagar kan genom beslut av en statlig myndighet tillerkännas någon annan än den som äger marken. Både enligt gruvlagen och minerallagen gäller att den mark som behöver tas i anspråk för bearbetning skall anvisas vid en särskild förrättning som leds av en bergmästare. Markanvisningen betyder inte att jordägaren mister äganderätten lill marken ulan endast dispositionsrätten. Denna återgår till jordägaren då gmvrättigheten upphör. Jordägaren är också berättigad till full ersättning för skada och intrång. Däremot har han inte rätt till ersättning för själva fyndigheten. En motsvarande ersättningsrätt har också andra som lider skada eller intrång, t. ex. servitutshavare.

En viktig princip är att utvinning av mineralfyndigheter, på samma sätt
som annan industriell verksamhet, är underkastad lagstiftning, som rör
användning av mark och vatten. Här kan nämnas byggnads-, vatten-,
naturvårds-, miljöskydds- och fornminneslagstiftningen. Gruvrätligheten 40

utgör endast en förutsättning för att kunna utverka de tillstånd av olika Prop. 1988/89:92 slag som enligt dessa lagstiftningar krävs för verksamheten.

Del nuvarande regelsystemet har växt fram i en lång historisk utveckling. Inmulningssyslemet kan sägas ha blivit accepterat i svensk gruvrätt under förra hälften av 1700-lalel och har sedan dess tillämpats på mineral som man bedömt det särskilt angeläget alt främja utvinningen av. Konces-sionssyslemel infördes år 1886 i fråga om stenkol och utvidgades efler hand lill att avse också salt (1917), olja och gas (1933), alunskiffer (1942), uran (1945), vissa leror samt torv för energiändamål (1974). Motiven för att göra dessa ämnen koncessionsplikliga har varierat. Gemensamt är att de ansetts betydelsefulla från allmän synpunkt. En faktor som haft betydelse för valet av koncessionssystemet för några av dem har varit att de förekommer i ytulbredda fyndigheter med större risk för konkurrens med annan markanvändning än vad som varit typiskt för gruvlagsmineral.

Grundtanken med inmulningssyslemet har ansetts vara att stimulera eftersökande och brytning av nya mineralfyndigheter. Koncessionsyslemel lämnar å andra sidan bättre möjligheter för samhället att få till stånd en från allmän synpunkt ändamålsenlig mineralutvinning med möjlighet att pröva vem som får gruvrätligheten samt atl pröva konkurrerande markanvändning och andra motstående intressen.

Den praktiska betydelsen av att olika system tillämpas bör inte överdrivas, eftersom särskilda regler kan minska det diskretionära inslaget i ett koncessionsyslem och öka det allmännas inflytande i ett inmutningssystem så att skillnaden i fråga om systemens verkningar i olika hänseenden utjämnas. Så har också skett i inte obetydlig utsträckning i den lagstiftning som nu gäller (jfr prop. 1974:32 s. 95 och prop. 1974:146 s. 66 f.).

Lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m.reglerar bland annat utländska förvärv av inmutningsrätt eller rätt till utmål.

2.1.6 Behov av en ny minerallagstiftning

Större delen av den nu gällande minerallagstiftningen tillkom år 1974 efter
överväganden som byggde på ett utredningsarbete av den år 1963 tillsatta
gmvrättsutredningen. 1974 års lagstiftning innebar i huvudsak en moder
nisering av äldre lagstiftning med ökat samhällsinflytande i vissa delar
men med bibehållande av de principer som legat till grund för denna.
Fördelningen av mineral på resp. gruvrättsligt system behölls i huvudsak
oförändrad. En huvuduppgift för gruvrättsulredningen hade varit att i
fråga om de mineral som omfattades av inmutningssystemet överväga en
övergång till ett koncessionssystem. Utredningen ansåg dock alt inmut
ningssystemet borde bibehållas och föreslog i sitt betänkande (SOU
1969:10) Ny gmvlag att bristerna i det dåvarande regelsystemet skulle
avhjälpas genom partiella reformer i syfte att tillgodose allmänna intres
sen. Bland nyheterna var åtskilliga bestämmelser som avsåg att stimulera
lill ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av mineraltillgångarna. Sta
tens rätt lill hälflenandel (kronoandel) i utmål, som införts 11938 års gmv
lag, behölls samtidigt som förvaltningen av statens gruvegendom administ
rativt förstärktes. Utmals giltighetslid begränsades till 25 år. 41

På motsvarande sätt innebar 1974 års minerallag framför allt att de Prop. 1988/89:92 gmndläggande reglerna för koncession, som tidigare varit uppsplittrade, gjordes enhetliga, moderniserades och samordnades med den nya gmvlagen.

Under större delen av den tid som gmvlagen och minerallagen har varit i kraft har olika frågor på mineralområdet utretts. En fråga som därvid kommit upp i olika sammanhang är införandet av vissa industrimineral av mineralpolitisk betydelse under minerallagstiftningen.

Under senare delen av 1970-talet utredde sålunda mineralpoliliska utredningen (MPU) frågan om landets långsiktiga hushållning med mineralresurser. Utredningsarbetet inriktades främst på stmkturfrågor samt för-sörjningsfrågor i vid bemärkelse. I uppdraget ingick inte att göra en total översyn av lagstiftningen. Enligt direktiven skulle dock MPU överväga om det på lång sikt fanns anledning att ändra gränsdragningen mellan inmutningsbara och koncessionspliktiga mineral. Vidare var MPU oförhindrad att överväga om exploatering av industrimineral kunde underlättas genom att de hänfördes till gruvlagen eller koncessionslagsliftningen. I sitt slutbetänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik föreslog MPU att bl.a. vissa sådana mineral skulle bli inmutningsbara enligt gmvlagen. MPU konstaterade att man genom att göra om gruvlagen till en koncessionslag enligt minerallagens modell skulle skapa ett mycket kraftigt merarbete för alla berörda parter, men att någon mellanform av de aktuella lagarna skulle ge vissa fördelar. MPU uttalade också i slutbetänkandet att man inget hade att erinra mot att en viss översyn av minerallagstiftningen gjordes. Pä grundval av MPU:s utredningsarbete förelades riksdagen våren 1982 förslag om ändringar i minerallagsliftningen (prop. 1981/82:99). Bland lagförslagen ingick att införa tillståndsplikt för vissa industrimineral. Riksdagen avslog dock detta förslag med motiveringen att ytterligare utredningsarbete behövdes (NU 1981/82:40 och 60, rskr. 430). Frågan om kretsen av inmutningsbara mineral utreddes därefter ytterligare av utredningen (I 1982:02) om vissa frågor inom mineralområdet (FRIMO), som i betänkandet (Ds I 1983:2) Inmutningsbara mineral — förslag till ändringar i gruvlagen i början av år 1983 kom med ett nytt förslag om att göra vissa industrimineral inmutningsbara.

Frågan hade emellertid då kommit i ett nytt läge. Våren 1983 tillsattes minerallagskommitlén med uppdrag att ta fram förslag till en enhetlig lagstiftning som ersätter gruvlagen och minerallagen. Den nya lagen fömtsättes bygga på koncessionsprincipen men med inmutningsrättsliga inslag. Reglerna om undersökningsverksamhet borde sålunda i huvudsak följa reglerna i gruvlagen. Kommittén skulle också behandla frågan om vilka mineral som borde ingå i det nya regelsystemet.

Behovet av en ny lagstiftning gmndades enligt utredningsdirektiven främst på följande faktorer:

— Huvudmotivet för att behålla inmutningssystemet i dess nuvarande
utformning hade förlorat i styrka genom att de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för undersökning och utvinning av mineralfyndigheter
hade förändrats. Gruvlagen hade brister av stmkturell karaktär, som inte
kunde lösas genom partiella ändringar. 42

— Gruvlagens regler var i speciella delar otillfredsställande. Dit hörde Prop. 1988/89:92
möjligheterna för utmålshavare att under lång tid behålla utmål utan krav

på aktivitet och de bristande möjligheterna för nya intressenter att utnyttja resultat från tidigare undersökningsarbeten.

— Gruvnäringens utveckling medförde att uppsplittringen med skilda
regler för olika mineral blev en allt påtagligare nackdel. Utvecklingen gick
mot atl bryta allt låghaltigare mineral i stora enheter och att ta tillvara så
mycket som möjligt av vad som bryts. Enhetliga regler skulle också förenk
la det administrativa förfarandet väsentligt.

2.2 Mitt förslag till ny minerallagstiftning

Innan jag går in på mitt förslag till ny lagstiftning skall jag kort redogöra för minerallagskommilténs förslag och några väsentliga drag i remissutfallet. Som jag återkommer till bygger mitt förslag till stor del på kommitté-förslaget.

2.2.1 Minerallagskommilténs förslag

En sammanfattning av minerallagskommilténs förslag finns i bilaga I. Jag vill här endast peka på de viktigaste nyheterna i förhållande till vad som nu gäller.

En viktig skillnad är all lagstiftningen blir enhetlig med endast begränsade särregler för vissa mineral.

Kretsen av lagreglerade mineral utvidgas. Den nya lagen föreslås omfatta

—nuvarande gruvlagsmineral

—nuvarande minerallagsmineral

—vissa ytterligare mineral (se bilaga 1, p. 6). Gemensamt för dessa är dels att mineralet med någon grad av sannolikhet förekommer i exploater-bara mängder i Sverige, dels atl det förekommer på sådant sätt att del krävs systematisk letning och undersökning för att påvisa förekomster i sådana mängder.

Tillstånd till undersökning ges — med vissa undantag, som jag återkommer till — till den som först ansöker om det och kan ge ell rimligt motiv till atl undersökning av området kan leda till upptäckt av ett mineral som omfattas av lagen. I förhållande till nuvarande regler om inmutning görs en viss skärpning i fråga om rätten att få tillstånd på så sätt all avslag skall meddelas, om sökanden uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt atl få lill stånd ändamålsenligt undersökningsarbete. Flertalet prospektörer förutsätts uppfylla kraven. Möjlighet till s. k. amatörprospektering kvarstår. I fråga om olja, gas och diamant ställs särskilda krav på sökandens lämplig-hel med hänsyn till alt meningsfull prospektering är komplicerad och kräver omfattande tekniska och ekonomiska resurser. Undersökningstillslånd för dessa ämnen skall kunna förenas med villkor.

Ett undersökningstillslånd ger inte någon obligatorisk rätt till bearbet
ning, om exploaterbara fyndigheter påträffas. Innehavaren kan dock få ett 43

bindande JÖrhandsbesked huruvida han framför andra kommer atl få Prop. 1988/89:92 rätlen lill bearbetning.

För bearbetning krävs särskilt tillstånd (bearbetningskoncession). Vid prövningen skall bedömas om bearbetning över huvud taget bör komma lill stånd. Därvid skall en avvägning göras mellan intresset av atl utvinna mineralet och andra intressen som kan stå i konflikt med delta. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. (naturresurslagen, NRL) skall tillämpas. Om koncession ges, skall beslutet vara bindande i tillållighelsfrågan vid senare NRL-prövning enligt annan lagstiftning. För att en sökande skall få koncession krävs också all han är lämplig att utvinna fyndigheten och att dennas belägenhet inte gör det olämpligt alt han får koncession. Verksamheten får vidare inte vara olämplig med hänsyn till intresset av att mineraltillgångarna utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

I verksamhet som koncessionen avser skall staten ha rätt till andel med hälften. Bestämmelsen motsvarar gmvlagens regel om kronoandel.

Koncession ges för viss lid, minst tio år, om inte sökanden begär kortare tid. Förlängning sker utan prövning om bearbetning pågår. 1 annat fall kan förlängning på minst fem år medges efter prövning.

Viss skyldighet föreslås införd atl till bergsstaten redovisa uppgifter om utförda undersökningsarbeten.

Bergmästaren skall med vissa undantag pröva ärenden om undersökningstillslånd, bearbetningskoneession och markanvisning. Länsstyrelsen är obligatoriskt samrådsorgan vid NRL-prövning.

Regeringen prövar ärenden om bearbetningskoneession, om

—ärendet är särskilt betydelsefullt från allmän synpunkt

—ärendet gäller återkallelse av tillstånd i visst fall

—länsstyrelsen och bergmästaren är oense om prioriteringen av markanvändningen enligt NRL.

2.2.2 Remissutfallet

En redogörelse för remissutfallet finns i bilaga 3. Jag vill dock i delta sammanhang peka på några grundläggande drag i detta.

Förslaget har fåll ell myckel blandat mottagande, där många remissinstanser avstyrker alt del läggs till grund för ny lagstiftning. Kritiken gäller framför allt de grundläggande principerna. Den kommer emellertid från två motsatta utgångspunkter. En grupp, vari ingår SGU, Gruvföreningen m.jl. är i huvudsak nöjd med den nuvarande lagstiftningen och menar att eventuella reformbehov kan tillgodoses inom ramen för denna. En huvudpunkt i kritiken är alt den koncessionsrätlsliga förstärkningen av rättsordningen kan hämma utvecklingen av en livskraftig gruv- och mineralindustri. Från motsatt utgångspunkt menar naturvårdsverket, planverket m.fl. att lagförslaget tar alltför stor hänsyn till gruvnäringen och inte kan läggas till grund för ny lagstiftning utan väsentliga ändringar. Tillstyrker förslaget gör bland andra LO, TCO och nämnden för statens gruvegendom.

En viktig fråga är hur gruvlagstiftningen skall anknytas till bestämmel
serna i 1987 års naturresurslag, NRL. Ytterst gäller denna fråga hur och 44

när den grundläggande avvägningen mellan mineralintresset och motstå- Prop. 1988/89:92

ende intressen vad gäller användningen av marken skall göras. Även här

grupperar sig remissinstanserna på motsvarande sätt i tre läger, där en

grupp stöder kommitténs förslag och två grupper avstyrker från motsatta

utgångspunkter.

2.2.3 Grunderna för mitt förslag till ny lagstiftning

Gruv- och mineralindustrin är en samhällsekonomiskt viktig basnäring och mineralpolitiken är därför en viktig del av näringspolitiken. Jag har tidigare i avsnitt 2.1.1 lämnat en redogörelse för mineralpolitikens mål och medel. Ett viktigt instrument för mineralpolitiken är givetvis minerallagsliftningen, som måste stå i samklang med denna. Del betyder bl. a. alt lagstiftningen måste främja prospektering och kunskapsuppbyggnad. Självklart är att den samtidigt måste ge utrymme för ett skäligt hänsynstagande till motstående enskilda och allmänna intressen.

Jag vill därvid särskilt peka pä vikten av att mineralpolitiken samordnas med miljöpolitiken på ett tillfredsställande sätt. Mineralutvinning innebär ofta väsentliga ingrepp i naturen och annan påverkan av miljön. Riksdagen fattade våren 1988 beslut om inriktningen av miljöpolitiken inför 1990-talet samt om en mängd såväl akuta som mera långsiktiga eller strukturella åtgärder (prop. 1987/88:85, JoU 23, rskr. 373). Riksdagsbeslutet innefattade också ändringar i miljöskyddslagen, som bland annat innebär skärpt kontroll över miljöfarlig verksamhet (SFS 1988:924). En viktig utgångspunkt för miljöpolitiken är att våra naturresurser utgör en av de viktigaste förutsättningarna för vårt välstånd och att hushållningen med dessa resurser därför har grundläggande betydelse. Vi måste främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Detta är syftet med lagstiftning om markanvändning och miljö såsom NRL, plan- och bygglagen (PBL), miljöskyddslagen och naturvårdslagen. En fråga som därför blir ytterst viktig i detta lagstiftningsärende är hur den nya minerallagen skall samordnas med annan lagstiftning på sådant sätt att såväl intresset av mineralutvinning som intresset av en god miljö tillgodoses. Frågan gäller dels avvägningen mellan mineralintresset och alternativ markanvändning, dels hur mineralutvinning skall kunna bedrivas med skäligt hänsynstagande till miljön.

Jag har tidigare redogjort för gällande minerallagstiftning (avsnitt 2.1.5). Som framgår av denna redogörelse bygger nuvarande gruvlag på inmutningssystemet och nuvarande minerallag pä koncessionssystemel. Rätlen till sådana mineral som inte omfattas av dessa lagar tillkommer den som äger marken. Minerallagstiftningens principiella innebörd är alt rätten att utvinna berörda mineral genom beslut av statlig myndighet kan tillerkännas annan än den som äger marken.

Eftersom mineralutvinning, på samma sätt som annan industriell verk
samhet, är underkastad annan lagstiftning som rör användning av mark
och vatten, behövs för mineralutvinning normalt tillstånd enligt annan
lagstiftning, såsom plan- och bygglagen, miljöskyddslagen och vattenlagen. 45

De närmare villkoren till skydd för miljön fastställs därmed i annat sam- Prop. 1988/89: 92 manhangän vid tillståndsgivningen enligt minerallagsliftningen. Det betyder att avvägningen mellan mineralinlresset och motstående intressen endast till en del sker inom ramen för minerallagstiftningen. Skärpta miljökrav i annan lagstiftning blir också gällande för mineralutvinning. En gruvrättighet utgör endast en förutsättning för alt kunna utverka de tillstånd som enligt annan lagstiftning kan krävas för verksamheten. Jag kommer särskilt in på därmed sammanhängande frågor när jag behandlar förhållandet till motstående intressen (avsnitt 2.3.4) och samordningen med annan lagstiftning (avsnitt 2.4).

Minerallagstiftningen har traditionellt varit inriktad på att främst reglera förhållandel mellan innehavaren av gruvrätligheten och den som äger eller annars har rättigheter till marken. I och för sig förutsätter koncessionssystemet alt en avvägning görs i koncessionsärendet mellan mineral-intresset och olika motstående intressen. En sådan avvägning kan dock ofta på detta stadium bara bli översiktlig oeh även den gamla minerallagen förutsätter att tillstånd ges enligt annan lagstiftning.

Även om inmutningssystemet och koncessionssystemet är principiellt olika, kan skillnaderna i praktiken till ganska stor del utjämnas genom särskilda regler som minskar det diskretionära inslaget i ett koncessionssystem eller ökar del allmännas inflytande i ett inmutningssystem. Detta har också till inte obetydlig del skett i nuvarande lagstiftning. Så har också skett i utredningsförslaget, där reglerna om rätt till undersökning ligger ganska nära gruvlagens nuvarande regler och där visserligen bearbetningskoncession beviljas efter en diskretionär prövning, men samtidigt regler finns som söker trygga seriösa gmvföretags ställning. Även om utgångspunkten i lagförslaget är koncessionssystemel, har det starka inmutnings-rättsliga inslag. Detta betyder också att lagförslaget inte innebär några dramatiska förändringar i förhållande till gällande rätt. Som framgår av det följande (avsnitt 2.2. Ijärde viktigaste nyheterna att lagstiftningen blir enhetlig, att kretsen av lagreglerade mineral utvidgas, all samordningen med NRL löses och all vissa begränsade reformbehov tillgodoses. Reglerna om hur verksamheten skall bedrivas, som är likartade i gruvlagen och minerallagen, överförs tämligen oförändrade i den nya lagstiftningen. Myndighetsorganisalionen påverkas inte, även om vissa förenklingar görs i det administrativa förfarandet.

Den remisskritik som kommit från Gruvföreningen m. fl. grundar sig på
en oro för att det koncessionsrättsliga inslaget i förslaget skulle hämma
gruvindustrins utveckling. Eftersom prospekteringsverksamhet är dyrbar
och tenderar att bli dyrbarare, samtidigt som utfallet är osäkert, är del
oerhört betydelsefullt för en prospektör att få så säkra garantier som
möjligt för all kunna utvinna påträffade fyndigheler. Jag är medveten om
detta förhållande och vill understryka betydelsen av att lagstiftningen ger
seriösa gruvföretag en säker ställning. Detta är emellertid fullt möjligt att
tillgodose även inom ramen för ett koncessionssystem. Vad gäller reglerna
för prövningen av bearbelningskoncessioner skiljer sig mitt förslag, som
jag återkommer lill, något från kommiticförslaget i syfte att undanröja
oron från dessa remissinstanser att inte få utnyttja resultat från sin pros- 46

pektering. Del är inte utgångspunkten för lagstiftningen utan reglernas Prop. 1988/89:92 faktiska innehåll som är avgörande. Jag vill i detta sammanhang dessutom erinra om att, oavsett vilket gruvrättsligt syslem som ligger till gmnd för lagstiftningen, motstående intressen kan ha sådan tyngd atl mineralintresset får vika.

De motiv som föranledde översynen av nuvarande regelsystem (se avsnitt 2.1.6) är enligt min mening alltjämt bärande och jag vill understryka att det i vissa avseenden är påkallat med ett ökat samhällsinflytande över gruvverksamheten. Ett viktigt skäl är behovet att främja aktivitet inom gruvnäringen. Vidare måste oavsett om man behåller nuvarande gmv- och minerallag eller inför en ny enhetlig lag frågan om minerallagstiftningens samordning med NRL lösas. När NRL infördes uppsköts denna fråga i avvaktan på förslaget till ny minerallagstiftning, se prop. 1985/86:3 s. 149 f. Frågan om minerallagstiftningens samordning med den fysiska riksplaneringen hade för övrigt uppmärksammats tidigare, se t. ex. prop. 1980/81:183 s. 43 f. Detta betyder att möjligheten att behålla gällande gruv- och minerallag i huvudsak oförändrade inte är något realistiskt alternativ. Valet står mellan att göra väsentliga ingrepp i denna lagstiftning eller att införa en ny lagstiftning.

En fråga som uppmärksammals i remissbehandlingen är lämpligheten av atl ha en gemensam lagstiftning för samtliga mineral. Några remissinstanser, i huvudsak desamma som velat behålla nuvarande regelsystem, har hänvisat till att kommittén tvingats införa särregler i vissa avseenden för olja, gas och diamant. Delta visar enligt dessa instansers mening att del finns ett behov av olika regelsystem. Åtskilliga remissinstanser har å andra sidan pekat på fördelarna av att få en enklare och rationellare hantering.

För egen del anser jag att fördelarna med atl få en enhetlig lagstiftning klart överväger. All särregler måste finnas i några begränsade avseenden kan inte anses ha särskilt stor betydelse. Sammanförandet av nuvarande inmutningsmineral och koncessionsmineral bör enligt min mening inte medföra några större problem, sedan frågan om ändamålsenliga regler för torvutvinning för energiändamål lösts genom 1985 års lagstiftning i detta ämne. Övriga ämnen som regleras i minerallagen har det gemensamt att nya tillstånd för undersökning och bearbetning kan väntas få mycket begränsad omfattning.

När det sedan gäller utformningen av en ny lagstiftning anser jag all de riktlinjer som angavs i uppdraget till minerallagskommitlén alltjämt är lämpliga från mineralpolitisk synpunkt. Den bör således vara grundad på koncessionssystemet men få så starka inmutningsrältsliga inslag att den stimulerar prospektering och i skälig utsträckning säkerställer seriösa gruvföretags räll att utvinna påträffade fyndigheter. Kommitténs förslag tillgodoser i väsentlig utsträckning detta och jag anser atl det i huvudsak kan ligga lill grund för lagstiftning. Vissa ändringar bör dock göras, bland annat för alt tillgodose synpunkter i remissbehandlingen. Jag återkommer lill detta då jag i fortsättningen går igenom mitt förslag.

Min bedömning är att mitt förslag också skall kunna tillgodose synpunk
ter som förts fram från remissinstanser som företräder motstående intres
sen. Jag kommer senare (avsnitt 2.3.4.) närmare in på dessa frågor. 47

Mitt förslag: En ny minerallag ersätter från den 1 juli 1990 nuvarande gruvlag och minerallag. Äldre rättigheter består oförändrade under sin återstående giltighetstid.

Kretsen av lagreglerade mineral utvidgas. Den nya lagen omfattar dels de mineral som faller under nuvarande gruvlag och minerallag, dels vissa ytterligare mineral (se avsnitt 2.3.1). För olja, gasformiga kolväten och diamant gäller vissa särregler.

Den nya lagen bygger på koncessionssystemel men har starka inmulningsrällsliga inslag. För undersökningsarbete krävs — med några begränsade undantag — undersökningstillslånd och för bearbetning bearbetningskoncession. Liksom tidigare gäller även annan lagstiftning om mark och vatten för verksamhet som omfattas av minerallagstiftningen.

Reglerna om undersökningstillstånd motsvarar till stor del reglerna om inmutning i nuvarande gruvlag, dvs. tillstånd skall ges till den som först ansöker om del. Tillstånd skall ges om det finns anledning anta atl undersökning kan leda till upptäckt av ett lagregleral mineral och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Regler om giltighetstid och möjlighet till förlängning motsvarar i huvudsak gruvlagens nuvarande regler.

Ett undersökningstillslånd ger inte någon obligatorisk rätt till bearbetning, om en exploateringsbar fyndighet påträffas. Den som har undersökningstillstånd skall dock ges bearbetningskoncession i sådana fall, om han har resurser och avsikt att själv eller i samverkan med andra bearbeta fyndighelen-och fyndighetens belägenhet eller art inte gör honom olämplig. Ytterligare en förutsättning är alt hinder enligt NRL inte föreligger för markens användning till mineralutvinning.

Bearbetningskoncession bör lämnas för tio år med rätt till förlängning om verksamhet pågår.

Prövning enligt NRL sker i samband med prövning av bearbetningskoncession. NRL-prövningen är bindande för prövning som kan krävas enligt annan lagstiftning.

I bearbetningskoneession har staten kronoandel enligt regler som motsvarar dem i nuvarande gruvlag.

Regler om markanvisning och arbetets bedrivande motsvarar i huvudsak gällande räll.

Skyldighet införs att till bergsstaten redovisa uppgifter om utförda undersökningsarbeten, som inte har lett lill ansökan om bearbetning.

Bergmästaren prövar med vissa undantag ärenden om undersökningstillslånd, bearbetningskoncession och markanvisning. Länsstyrelsen är obligatoriskt samrådsorgan vid prövning enligt NRL.

Regeringen prövar alla ärenden där bergmästaren och länsstyrelsen är oense om prioriteringen av markanvändningen enligt NRL och vissa betydelsefulla ärenden i övrigt.

2.3 Närmare om mitt förslag till ny minerallagstiftning 2.3.1 Omfattningen av reglerade mineral

Mitt förslag: Minerallagen skall omfatta mineral som är industriellt användbara, som med viss sannolikhet förekommer i Sverige i sådan omfattning och på sådant sätt att utvinning ter sig meningsfull och som kräver systematisk letning och undersökning för att kunna påvisas.

Den nya lagen kommer därmed att omfatta dels gruvlagens och den nuvarande minerallagens mineral, dels följande nya mineral:

Grundämnen

Litium, rubidium, cesium, beryllium, strontium, sällsynta jordartsmetaller (dvs. lantan, lantaniderna, skandium och yttrium), zirkonium, niob, tanlal och plalinagruppens övriga metaller (dvs. rutenium, rodium, palladium, osmium och iridium).

Industriella mineral och bergarter

Brucit, diamant, flusspal, nefelinsyenit, olivin, sillimanitmineral (dvs.andalusit, kyanit och sillimanit), talk, tungspat och wollastonil.

Dialomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsil, dolomit, kalksten och krita, dock endast när de förekommer i sådana särskilda former all de kan användas som insatsråvara i industriella processer.

senare lade fram om att göra vissa mineral inmutningsbara avsåg till stor Prop. 1988/89:92 del samma mineral som MPU hade föreslagit. FRIMO använde dock kriterier som skilde sig något från dem som MPU hade använt.

Frågan hade emellertid nu kommit i ett nytt läge genom tillsättandet av minerallagskommitlén med uppdrag att utarbeta förslag till en ny enhetlig minerallagsliflning. Efter en begränsad remissbehandling överlämnades FRlMO:s belänkande lill den nya kommittén för beaktande i dess arbete. Minerallagskommilténs förslag skiljer sig vad gäller de aktuella mineralen lill en del från FRIMO:s förslag (se närmare tabell i SOU 1986:53, s. 138-140).

Till utgångspunkt för sina överväganden har minerallagskommitlén lagt följande kriterier för att ell mineral bör föras in bland de lagreglerade mineralen:

1. Det bör finnas åtminstone någon grad av sannolikhet för att ämnet förekommer i exploateringsbara fyndigheler i Sverige.

2. Förekomstsättet bör vara sådant alt det fordras systematisk letning och undersökningsverksamhet med vetenskapligt grundade metoder för atl leta fram och påvisa ekonomiskt bearbetningsbara mängder av mineralet.

Kommitténs överväganden och förslag i denna del har till allra största delen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna och mitt förslag Överensstämmer med kommitténs. Frågan har som framgått av det tidigare blivit föremål för mycket noggranna överväganden och min bedömning är all förslaget i denna utformning på ell ändamålsenligt sätt kan bidra till att uppfylla de mineralpolitiska målen. Vad gäller förekomstsätt . m. m. finns för alla de nya mineralen en redogörelse i betänkandet (SOU 1986:53 s. 141-151), till vilken jag vill hänvisa.

LRF har avstyrkt förslaget vad gäller vissa mineral, som intar en speciell ställning på så sätt atl de normall förekommer i stor omfattning och är lätta att upptäcka. De förekommer emellertid inom begränsade områden i speciella kvaliteter som endast i denna form gör dem användbara som industriell råvara och de uppfyller vad gäller dessa kvaliteter kriterierna för lagreglering. Del är endast i fråga om dessa kvaliteter som de aktuella mineralen omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Del kan givetvis uppkomma praktiska svårigheter, om i en fyndighet finns vissa kvaliteter av ett mineral som kan bli föremål för koncession, medan fyndigheten i övrigt tillhör markägaren. Sådana problem bör dock normalt kunna lösas genom Överenskommelser dem emellan. Hittillsvarande erfarenheter visar att gruvrättshavare och markägare normalt kan nå överenskommelser utan prövning i särskild ordning.

Mitt förslag innebär bl.a. att vissa jordägarmineral övergår till alt bli
koncessionsmineral. Det betyder atl markägaren kan gå miste om det
ekonomiska värdet av en fyndighet genom att bearbetningskoncession
tillerkänns någon annan. Markägaren kan dock själv få rätten att utvinna
fyndigheten och reglernas utformning innebär att han genom egna åtgärder
kan få viss förtur. Mineralrättslig lagstiftning som på detta sätt reglerar
utnyttjandet av vissa tillgångar i överensstämmelse med det allmännas
intresse har som framgått av det tidigare djupa rötter i svensk rätt. 51

2.3.2 Undersökningstillstånd

Mitt förslag: Undersökningstillstånd skall meddelas om det kan antas alt undersökning i området leder till fynd av koncessionsmineral och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller förmåga atl få till stånd ändamålsenligt undersökningsarbete.

Tillstånd avseende olja, gas eller diamant skall endast meddelas den som kan visa att han är lämplig att bedriva sådan undersökning.

Tillstånd skall meddelas den som först inkommer med sin ansökan om han i övrigt uppfyller förulsättningarna.

Ett tillstånd gäller i tre år. Det kan förlängas med högst tre år om tillståndshavaren har utfört ändamålsenligt undersökningsarbete under tillståndstiden eller om han kan lämna en godtagbar förklaring till atl han inte har utfört sådant arbete och dessutom gör sannolikt att han kommer att utföra sådant arbete under förlängningstiden. Om synnerliga skäl föreligger kan tiden föriängas därutöver med högst fyra är.

Den som har haft ett undersökningstillstånd får inte beviljas nytt tillstånd inom samma område förrän tre är förflutit sedan det gamla tillståndet upphörde att gälla.

Tillstånd avseende olja, gas eller diamant får förenas med villkor.

Innan undersökningsarbete påbörjas skall underrättelse lämnas till bergmästaren, markägaren samt innehavare av servitut, nyttjanderätt eller annan särskild rätt som kan beröras av arbetet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp detaljer. Frågan om avvägning skall göras till motstående intressen redan vid undersökningstillslånd las upp i avsnitt 2.3.4.

Skälen för mitt förslag: Gruvlagen bygger på principen om fri inmutningsrätl. I praxis förekommer dock en viss prövning av sökandens syfte med ansökningen och sökandens förulsällning att bedriva undersökningsarbete. Att gruvlagen i viss utsträckning förutsätter en sådan prövning framgår av 2 kap. I §, enligt vilken det inmutade området inte får vara större än att sökanden har möjlighet att undersöka det i dess helhet på ett ändamålsenligt sätt, och även av 2 kap. 8 §, enligt vilken bergmästaren kan förelägga sökanden att ge in en plan för undersökningsarbetets bedrivande och utredning om sina möjligheter atl fullfölja planen. 2 kap. 1 § ger i och för sig utrymme för jämkning av undersökningsområdets storiek till noll, om sökanden saknar möjligheter att över huvud bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Å andra sidan förutsätts prövningen vara översiktlig och sökanden i allmänhet beviljas inmutning i enlighet med ansök-

ningen (prop. 1974:32 s. 134). I praxis har 2 kap. 1 § tolkats så, alt ingen Prop. 1988/89:92 prövning görs av sökandens möjligheter att utföra ett ändamålsenligt undersökningsarbete så länge området inte överstiger ca 100 hektar. Det innebär bl. a. atl visst utrymme finns för s. k.okynnesinmutningar, t. ex. i syfte att hindra andra från all undersöka området. Det förslag jag nu lägger fram skärper något kraven på sökanden i förhållande till vad som nu gäller i fråga om inmutningar Skärpningarna syftar främst till att komma till rätta med sådant missbruk av rätten lill undersökning som jag nyss nämnde. Det uttryckliga kravet på någon form av utredning som stöd för anlagande atl ett lagregleral mineral kan finnas i utvinningsbar mängd anser jag rimligt. Jag återkommer lill dessa frågor i specialmotiveringen.

Väsentligt är att reglema ger utrymme för prospektering av seriösa förelag men också av amatörgeologer. Den enkla formen av undersökningstillstånd kan dock inte tillämpas beträffande alla de ämnen som omfattas av den nya lagen. Jag tänker då främst på olja och gas. Undersökning av dessa ämnen kan vara riskfylld och ställer därför stora krav på prospektörens kompetens. En oskickligt utförd undersökning kan också äventyra själva fyndigheten, vilket även det motiverar ett krav på viss kompetens hos prospektören.

Även prospektering efler diamant intar en särställning. Sådan prospektering ställer stora krav på såväl tekniska som ekonomiska resurser. Gemensamt för dessa ämnen är alltså att amatörprospektering varken är möjlig eller önskvärd. Jag anser alltså att den som söker undersökningstillstånd avseende olja, gas eller diamant skall visa att han är lämplig att bedriva undersökningsarbete beträffande dessa ämnen för att få sitt tillstånd. Ansökningar skall prövas mer ingående än beträffande övriga mineral. Syftet härmed är att få lämpliga prospektörer och att upprätthålla säkerheten vid arbetets bedrivande. Om flera ansöker för samma område, skall emellertid huvudprincipen gälla atl den som först kommer in med sin ansökan skall få tillståndet under förutsättning att han uppfyller del strängare lämplighetskravet.

Liksom i dag bör ett undersökningstillslånd gälla i tre år. Däremot bör de nuvarande reglerna i gruvlagen om rätt lill förlängning av undersökningstiden något modifieras. För närvarande gäller alt undersökningstiden kan förlängas med tre år under förutsättning att ändamålsenligt undersökningsarbete har utförts eller kan antas bli utfört. I föriängningsärenden sker normall inte någon mer ingående prövning varför undersökningstiden i praktiken är sex år. En skärpning av denna regel bör nu ske i syfte att frammana en mer aktiv prospektering. Om undersökningarbete inte har utförts, bör man kräva att sökanden lämnar en godtagbar förklaring till att så inte har skett. Därvid måste gruvnäringens grundläggande förutsättningar beaktas. Om en godtagbar förklaring lämnas bör man dämtöver kräva alt sökanden gör sannolikt att undersökning kommer att äga rum under den begärda förlängningstiden. Efter utgången av den första förlängningstiden kan man i dag få tiden förlängd ytteriigare högst fyra år om synnerliga skäl föreligger. Denna regel bör bibehållas oförändrad.

För att förhindra att bestämmelserna om förlängning kringgås måste
någon regel om karenstid finnas sedan ett tillstånd har löpt ul. Enligt 53

gruvlagen gäller i dag att inmutningsrätl inte får beviljas för område som Prop. 1988/89:92 tidigare varit inmutat förrän ell år förflutit sedan den tidigare inmutningsrälten har upphört. Denna regel gäller för alla sökande varför all prospektering upphör i ett sådant område upp till ett år. Därför bör regeln ändras i enlighet med vad kommittén har föreslagit. Karenstiden bör gälla endast för den som beviljats det tillstånd som har löpt ut. Tiden bör också förlängas lill tre är. Jag återkommer till regelns detaljutformning i specialmotiveringen.

Enligt gruvlagen kan inmutningsrätl inte förenas med villkor. Grundläggande för mitt förslag är atl i huvudsak samma enkla prövning behälls vad gäller rätt till undersökning. En ordning där frågan om villkor prövas i samband med undersökningstillständ skulle kräva en ordentlig utredning i tillståndsärenden och därmed rubba gmnderna för den föreslagna ordningen. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 2.3.4. Liksom hittills kommer annan lagstiftning att vara tillämplig på undersökningsarbeten. Nuvarande hindersregler får motsvarighet i den nya lagen. Motstående intressen får därigenom samma skydd som för närvarande. Vad jag nu sagt gäller dock inte för prospektering efter olja och gas, där själva prospekteringsarbetel är förenat med avsevärda risker. Även prospektering efter diamant har större inverkan på omgivningen än normalt, bl.a.genom de stora ytor som berörs vid sådan prospektering. Bestämmelserna till skydd för motstående intressen är inte tillräckliga för att eliminera dessa faktorer. Därför måste undersökningstillständ avseende olja, gas eller diamant kunna förenas med villkor.

Innan undersökningsarbete påbörjas måste, enligt nuvarande bestämmelser, underrättelse lämnas till markens ägare och till den som har servitut eller nyttjanderätt på den aktuella marken. Denna regel bör i modifierad form bibehållas. Även innehavare av andra typer av rättigheter till marken kan beröras av undersökningsarbetet. Jag tänker dä främst på innehavare av renskötselrätt. Jag föreslår därför i enlighet med kommitté-förslaget att underrättelse skall lämnas även till innehavare av annan särskild räll som kan beröras av arbetet. Dessutom bör uttryckligen anges all underrättelse skall lämnas till bergmästaren, eftersom denne skall utöva tillsynen över arbetet.

Mitt förslag: Den som har undersökningstillstånd har rätt alt på ansökan få bearbetningskoncession, om

1. malmbevisning företes,

2. sökanden ensam eller i samverkan med andra har kompetens och resurser för bearbetning,

3. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att han får koncessionen samt

4. bestämmelserna i NRL inte hindrar att marken används för mineralutvinning.

Om ingen har undersökningstillslånd, skall den som söker beviljas bearbetningskoncession, om kraven i I —4 är uppfyllda. Söker flera för samma område, skall den som är lämpligast få koncessionen. Därvid skall särskilt beaktas, om någon av sökandena har utfört ändamålsenligt undersökningsarbete inom området.

Staien skall ha rätt till andel i verksamheten med hälften, s.k. kronoandel.

Koncession skall beviljas för tio år med rätt till föriängning så länge ändamålsenlig bearbetning pågår.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom vad avser förulsättningarna att få koncession. Enligt kommittén skall i koncessionsprövningen ingå också en "mineralpolitisk" bedömning, huruvida verksamheten är lämplig med hänsyn till intresset av all mineraltillgångarna utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt. Prövningsmyndigheten är sålunda friare än enligt mitt förslag. Undersökaren har i stället möjlighet alt få ett bindande förhandsbesked om rätt att framför andra få bearbetn i ngskoncession.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser lar upp frågan om sambandet mellan undersökningsverksamheten och rätten till bearbetning. Frågan har betydelse för ställningstagandet lill lagförslaget som helhet (se avsnitt 2.2.2.). Gruvföreningen m.fl. motsätter sig såväl de skärpta förulsällningarna för rätt till bearbetning som förkortningen av koncessionsperioderna.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare nämnt skiljer sig mitt förslag
från kommitténs något vad gäller reglerna för prövningen av ansökningar
om bearbetningskoncession. Syftet härmed är atl tillgodose de; seriösa
gruvföretagens behov av trygghet samtidigt som del grundläggande syftet
med koncessionsprövningen behålls. Skillnaden beslår väsentligen i alt
den som har undersökningstillslånd också får en laglig rätt till bearbet
ningskoncession, om vissa grundläggande krav,är uppfyllda. Kraven gäller
dels allmänna förutsättningar för att bearbetningsrätt skall medges, dels
krav som avser sökandens lämplighet. I förstnämnda hänseende krävs att,
bestämmelserna i NRL inte hindrar mineralutvinning och att malmbevisr
ning företes. I sistnämnda hänseende krävs att sökanden skall ha förmåga
och avsikt att bearbeta fyndigheten samt därutöver att fyndighetens belä
genhet och art inte gör honom olämplig.. . ,

"55

En konsekvens av detta blir att om flera ansöker om koncession prov- Prop. 1988/89:92 ningsmyndigheten inte kan förbigå den som har undersökningstillstånd, om de allmänna kraven uppfylls och denne i och för sig är lämplig. Detta är ingen stor nackdel för staten men ökar undersökarens trygghet väsentligt. Det förenklar även regelsystemet genom atl behovet av ett förhandsbesked om rätt att få bearbetningskoncession framför andra bortfaller.

Från mineralpolitisk synpunkt är del viktigt att koncession endast meddelas den som har förmåga och avsikt att bearbeta fyndigheten. En malmbevisning kräver så stora ekonomiska och tekniska resurser att den som har förebragl en sådan bevisning i allmänhet redan genom detta visar sin förmåga atl bedriva en ändamålsenlig bearbetning. Därutöver bör krävas att sökanden gör troligt att han verkligen har för avsikt att bearbeta fyndigheten. Beträffande redan etablerade gruvföretag kan lämpligheten i allmänhet bedömas på grundval av deras tidigare verksamhet. Andra företag får bedömas på andra grunder. Verksamhetens art och omfattning har härvid stor betydelse. Vid bedömande av sökandens lämplighet bör man dock inte kräva att han ensam skall ha förmåga och avsikt alt bearbeta fyndigheten utan det bör räcka med att han i samverkan med andra har förmåga att åstadkomma en ändamålsenlig bearbetning. Fyndig-helens art kan ha särskild betydelse på så sätt att det från nationell synpunkt är angeläget att fyndigheten bearbetas av en viss exploatör. Jag tänker då bl. a. på mineral, främst uran, som kan ha utrikespolitisk eller försvarspolitisk betydelse.

I koncessionsprövningen bör även vägas in krav på lämplig arrondering. En ändamålsenlig utvinning försvåras om begränsade områden delas upp på flera koncessioner med olika innehavare. Man bör eftersträva att olika koncessionshavare får sammanhängande områden som inte går i varandra. Därigenom underlättas en rationell mineralbearbetning. Det bör därför som kommittén föreslagit finnas möjlighet att förhindra uppkomsten av olämplig arrondering. Särskilt stor praktisk betydelse bör detta inte få för prospektörerna, eftersom risken för avslag på denna grund i allmänhet kan förutses med ganska stor säkerhet.

Det system jag förordar innebär att de flesta prospektörer kommer all kunna vara relativt säkra på att få rätt att utvinna påträffade fyndigheter, om mineralutvinning över huvud taget medges. Till avvägningen i förhållande till motstående intressen återkommer jag i avsnitt 2.3.4.

Sedan en koncession har meddelats måste samhället ha någon möjlighet till kontroll av att koncessionshavaren bedriver en ändamålsenlig bearbetning. En sådan möjlighet finns redan i den nuvarande gruvlagen, nämligen bestämmelserna om kronoandel. Dessa innebär att staten får andel i utmål med hälften. Genom andelen får staten också s. k. brytningsvitsord, vilket innebär att staten, mot övriga delägares vilja, kan framtvinga undersökning och bearbetning inom utmålel. Dessa bestämmelser bör bibehållas. Del är viktigt att för den enskilde prospektören ingen osäkerhet råder om hur stor statens ekonomiska andel blir i en beviljad koncession.

Staten har endast begränsade möjligheter att genom kronoandelen själv
få lill stånd gruvdrift. Därför behövs ytteriigare bestämmelser i syfte att
stimulera aktiviteten hos koncessionshavarna. Det kan som kommittén 56

föreslår ske genom att giltighetstiden för en koncession avkortas i förhållande till vad som nu gäller samtidigt som pågående aktivitet ger en automatisk rätt till förlängning. Koncessionstiden bör därför kunna vara begränsad lill tio år, dock med obligatorisk rätt till förlängning så länge regelbunden bearbetning bedrivs. Jag vill i del sammanhanget starkt betona alt lillståndsmyndighelen i ärenden om förlängning måste beakta koncessionshavarens långsikliga planering. Förlängning får således inte vägras, om koncessionshavaren visar ett skäligt behov av fyndigheten för sina malmreserver.

Jag kommer under nästa avsnitt alt föreslå all den avvägning mellan motstående intressen enligt naturresurslagen som sker i ärendet om bearbetningskoncession skall vara bindande under koncessionstiden. Eftersom beslutet om markanvändningen därigenom inte fär omprövas under koncessionstiden är del viktigt att liden bestäms med beaktande av dels vad koncessionshavaren skäligen kan behöva för sin långsiktiga planering, dels samhällets behov av att markanvändning inte blir låst under överskådlig framlid. Jag föreslår därför alt koncessionstiden bestäms till tio år.

Prop. 1988/89:92

Skälen för mitt förslag: Jag har redan tidigare (avsnitt 2.2.3) varit inne Prop. 1988/89:92 på frågan om avvägningen av mineralintresset gentemot motstående intressen och därmed också den nya lagens anknytning lill NRL. När jag i fortsättningen använder termen "NRL-prövning" syftar jag på denna intresseavvägning. Dessa frågor har mycket stor betydelse för gruvnäringen, eftersom de bl.a. gäller hur och när den grundläggande avvägningen i markanvändningsfrågan skall göras. Del är flera frågor som aktualiseras. Skall en avvägning kunna göras under hela den tid verksamheten pågår eller ske vid ett tillfälle, som sedan i tillållighelsfrågan blir bindande för senare beslut? När skall, om man väljer den senare modellen, avvägningen göras?

Vid ställningstagandet måste gruvnäringens grundläggande förutsättningar beaktas. En gruva är inte lokaliseringsbar| vilket betyder att valet står mellan att utvinna en fyndighet eller låta bli. En prospekteringsverksamhet av viss omfattning är nödvändig för att få fram malmreserver. Sådan verksamhet är mycket kostnadskrävande och kostnaderna tenderar atl öka. Del ekonomiska utfallet är osäkert, eftersom man inte vet vad man kommer att finna. Det är mycket få undersökningsrättigheter som leder till bearbetning. Lönsam gruvdrift måste täcka kostnaderna även för all prospektering som inte leder till gruvdrift. För prospektören är det mot denna bakgrund oerhört betydelsefullt att få så säkra garantier som möjligt för all påträffade fyndigheler skall kunna utvinnas. Detta förhållande har legat lill grund för mitt förslag om förutsättningarna för att få bearbetningskoncession. Minst lika viktigt för ett gruvföretag är givetvis alt fä så säkra garantier som möjligt för att en erhållen bearbetningsrätt verkligen kan utnyttjas. Om markanvändningsfrågan fortlöpande kan förutsättningslöst omprövas, kommer företaget att leva under mycket osäkra förhållanden. Någon ovillkorlig räll att alltid få utvinna påträffade mineralfyndigheter kan dock inte komma i fråga, eftersom andra med mineralintresset oförenliga intressen kan ha stor tyngd. Ibland kan bevarandeinires-sei eller behovet av en alternativ markanvändning vara så stort alt en fyndighet inte bör utvinnas. NRL-prövningen syftar till att göra denna grundläggande avvägning i markanvändningsfrågan.

Av betydelse är vidare all gruvdrift, som kommer lill stånd, bedrivs under skäligt hänsynstagande till miljön och andra intressen som påverkas. Detta regleras genom vissa bestämmelser i minerallagstiftningen men främst genom att annan lagstiftning också är tillämplig på Verksamheten. Något formellt hinder finns enligt nuvarande ordning inte mot att med stöd av denna lagstiftning omöjliggöra utnyttjandet av en gruvrättighet. I" praktiken handlar det dock om att bestämma ramar för verksamheten.

En grundläggande fråga, som har tagits upp av remissinstanserna, gäller
om NRL-prövning med avvägning liirmotstående intressen skall göras ' ■
redan i samband med undersökningstillständ: En sådan skulle kunna göras
på två sätt. Ett sätt är ätt ge prövningen bindande verkan rhed syftet ätt
göra den grundläggande intrésseavvägnihgén så tidigt som möjligt. Härige
nom skulle gruvföretagen få behövlig trygghet'och uridvika kostnader för
prospektering i områden som bör bevaras frän gruvdrift, samtidigt som ' ' ■
sådana skyddas mot påverkan från undersökningsarbete. Ett annat sätt är ' g

att inte ge den bindande verkan och med det främsta syftet att hindra att Prop. 1988/89:92 undersökningsarbete sätts igång, innan en åtminstone översiktlig prövning har skett i markanvändningsfrågan och frågan om behövligt skydd för motstående intressen. Det medför naturligtvis också atl gruvföretaget besparas kostnader för "onödig" prospektering. Det är den senare modellen som förordas av de remissinstanser som vill ha NRL-prövning i samband med undersökningstillstånd.

Enligt min mening är de skäl kommittén anför mot en NRL-prövning i samband med undersökningstillstånd avgörande. Till en början faller undersökningsarbete i sig knappast under begreppet markanvändning. En del prospekteringsmeloder har ingen som helst inverkan på miljön och de mest ingripande metoderna påverkar visserligen miljön men inte pä ett så ingripande sätt att man kan tala om ändring av den pågående markanvändningen. En prövning av markanvändningen på detta stadium skulle i stället ha karaktär av en förhandsprövning av markens eventuella användning för mineralutvinning. För en sådan prövning skulle krävas ett omfattande remissförfarande, vilket i sig skulle väsentligt rubba förutsättningarna för minerallagsliftningen, som de kommit till uttryck i direktiven till minerallagskommitlén. Helt nya förutsättningar skulle uppkomma för prospektörerna, eftersom de redan på detta stadium måste prestera ett ordentligt underlag för en sådan prövning. Trots delta skulle prövningen uppenbarligen ändå ske på ofullständig grund, eftersom det viktigaste underlaget för bedömningen av mineralintressels styrka, nämligen fyndighetens art och omfattning, saknas. Därtill kommer att avvägningen i nästan alla fall blir "onödig", eftersom inte mer än kanske en undersök-ningsrällighet på hundra leder lill bearbetning.

Det är främst två skäl som ligger bakom önskemålet om en prövning med hänsyn till motstående intressen redan på undersökningsstadiel. Det är dels det behov som bl. a. kommuner har att inordna gruvverksamheten i sin planering på ett ändamålsenligt sätt, dels det behov som finns att så väl som möjligt skydda vissa områden som bör bevaras från gmvdrift. Om bevarandeintressel aktualiseras sent i beslutsprocessen, då kanske stora pengar lagts ned på prospektering, blir det svårare att skydda områden som bör bevaras.

Enligt min mening måste en ordning skapas som så väl som möjligt
tillgodoser dessa behov utan att en omfattande administrativ process
tillskapas vid prövning av undersökningstillstånd. Det bör kunna ske
genom administrativa förfaranden som säkerställer att både kommuner,
länsstyrelser och andra berörda får kännedom om planerade undersök- ■
ningsarbelen och alt innehavare av undérsökningsrälligheter får känne
dom om kommunens planering och särskilt skyddsvärda områden. I viss
utsträckning finns sådana rutiner redan i dag. Som redan har framgått '
gäller annan lagstiftning som naturvårdslagen och kulturminneslagen för
undersökningsarbete. Det är givetvis ångeläget att, i den mån del inom ett
undersökningsområde finns delar som är särskilt'skyddsvärda, detta slår
klart för undersökaren så tidigt som möjligt. Jag avser därför atl senare :
återkomma till regeringen med förslag om att bergmästaren skall sända
Underrättelse om meddelade undersökningstillslånd till länsstyrelsen och 59

till berörd kommun. Därigenom kan på ett tidigt stadium kontakt etable- Prop. 1988/89:92 ras mellan en prospektör och berörda samhällsorgan, som därmed kan inleda diskussioner om hur prospekleringen lämpligen bör samordnas med den samhälleliga planeringen.

Jag anser således i likhet med kommittén att någon NRL-prövning inte bör ske i samband med undersökningstillstånd. Däremot bedömer jag en sådan vara ofrånkomlig vid prövning av bearbetningskoncession. Som framgått av det tidigare har också riksdagen utgått från att en ny minerallagstiftning skall anknytas till NRL. En NRL-prövning på detta stadium kan ske på ett ordentligt faktaunderlag. Man känner till omfattningen och arten av de planerade arbetena och kan bedöma deras inverkan på motstående intressen. Prövningen kommer inte att fördröja handläggningen av ett koncessionsärende nämnvärt, eftersom beslutsunderlaget för prövningen till stor del ändå kommer att behövas. Till beslutsordningen återkommer jag senare.

Jag kommer slutligen in på frågan om den intresseavvägning enligt NRL som görs i ett koncessionsärende skall vara formellt bindande vid senare prövning enligt annan lagstiftning. Mineralutvinning skall, som har framgått av det tidigare, liksom hittills prövas även enligt annan lagstiftning, vilken normalt också är anknuten lill NRL. Sålunda skall hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL tillämpas vid prövning enligt bl.a. miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvärdslagen. Vid prövning enligt miljöskyddslagen och vattenlagen gäller att om regeringen har prövat tillåtlighetsfrågorna enligt 4 kap. NRL, skall någon ny prövning av denna inte ske. Regeringens prövning enligt 4 kap. NRL blir alltså formellt bindande i detta avseende. Enligt 4 kap. NRL skall regeringen pröva tillåtligheten av mineralutvinning i s.k.obrutna fjällområden och kan också besluta alt sådan prövning skall ske i andra fall. Kommittén har föreslagit att, om regeringen har tagit ställning till tillållighelsfrågan enligt 4 kap. NRL, någon ny NRL-prövning inte skall göras i ärendet om bearbetningskoncession. Jag delar denna uppfattning. I sådana fall torde regelmässigt koncessionsärendet komma att avgöras av regeringen enligt 8 kap. 2 § och det bör ofta vara lämpligt att samordna dessa ärenden med hänsyn till att beslutsunderlaget till stor del kommer att vara detsamma.

Prövning av mineralutvinning enligt vattenlagen och miljöskyddslagen sker således för närvarande med tillämpning av 2 och 3 kap. NRL. Vad gäller tillämpningen av NRL bör erinras om att mineralintresset där är helt jämförbart med andra intressen. Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material åtnjuter särskilt skydd enligt 2 kap. 7 § NRL. Någon formell samordning mellan hittillsvarande gmvlagstiftning och andra lagar som berörs vid mineralutvinning har inte skett, vilket betyder alt tillåtlighetsfrågan har kunnat prövas förutsättningslöst både före dessa lagars anknytning till NRL och därefter.

Kommittén har föreslagit alt ändringar görs i vattenlagen och miljöskyddslagen med den innebörden att den NRL-prövning som görs i ärendet om bearbetningskoncession blir formellt bindande vid den senare prövningen.

Från bland andra naturvårdsverket har invändningar rests mot att låta 60

en minerallagskoncession bli formellt bindande på det sätt som utredning- Prop. 1988/89:92 en har föreslagit.

När man bedömer denna fråga måste man ha i tankarna de ekonomiska förhållanden för mineralindustrin som jag redan tidigare varit inne på. Prospekteringsverksamheten är en i tiden utdragen process, som kan pågå i flera decennier från den första prospekteringsåtgärden lill dess gruvan öppnas. Arbetet kräver avsevärda investeringar och det ekonomiska utfallet är alllid osäkert. Endast cirka en procent av prospekteringsinsalserna leder till bearbetning, vilket innebär atl intäkterna från en fyndighet skall läcka inte bara kostnaderna för prospektering av fyndigheten utan också kostnaderna för all prospektering som inte leder fram till bearbetning. Med hänsyn lill de förhållanden som sålunda gäller inom mineralbranschen är det av största vikt alt en prospektör får så säkra garantier som möjligt för att han får bearbeta de fyndigheter han påträffar.

Den reglering som fanns före naturresurslagens införande gav i praktiken prospektören tämligen omfattande garantier för att han skulle få utnyttja de rättigheter han fått enligt minerallagstiftningen. Genom ut-målsläggning eller koncession avgjordes markanvändningsfrågan utan någon möjlighet att ompröva denna. Någon formell samordning med annan lagstiftning fanns inte. Visserligen krävdes tillstånd enligt miljöskyddslagen och, i många fall, enligt vattenlagen. Den prövningen gällde dock i praktiken inte markanvändningen utan hur bearbetning skulle bedrivas under skäligt hänsynstagande till miljön. Det gällde att fastställa de närmare villkoren för verksamhetens bedrivande. Dessa villkor kunde visserligen bli betungande men det fanns alltid möjlighet för gruvinnehavaren att genom egna åtgärder påverka verksamheten så att den blev lönsam inom ramen för de uppställda villkoren.

Som framgått av del tidigare skall miljöskyddslagen och annan lagstiftning tillämpas på mineralutvinning på i princip samma sätt som tidigare. Numera är emellertid sådan lagstiftning regelmässigt anknuten till NRL så att vid tillståndsprövningen 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas. Det betyder atl den grundläggande markanvändningsprövningen skall tas upp i sådana ärenden. Frågan blir då hur denna aspekt skall samordnas med den NRL-prövning som redan gjorts enligt minerallagstiftningen.

Sedan naturresurslagen nu har införts måste självfallet mineralin
dustrins verksamhet prövas utifrån de förutsättningar som anges i den
lagen. Sett ur den enskilde prospektörens synvinkel innebär dock delta atl
han inte längre har samma garantier som tidigare för att han får bearbeta
en påträffad fyndighet. Han kan inte heller genom egna åtgärder påverka
utgången av den intresseavvägning som skall ske. Vid den NRL-prövning
som görs i ärendet om bearbetningskoncession har prospektören i normal
fallet inte lagt ner alltför stora kostnader inom undersökningsområdet,
varför den föriusl som uppslår vid ell eventuellt avslag trots allt bör kunna
accepteras. Om en meddelad koncession inte blir bindande i markanvänd
ningsfrågan och en osäkerhet kvarstår huruvida fyndigheten får bearbetas
eller ej, ökar skadeverkningarna för den enskilde prospektören. De ekono
miska skadorna vid ell avslag på ett senare stadium blir av betydligt större
omfattning. Även efter koncessionsbeslutet fortsätter undersökningsarbe- 61

ten och del kan ta lång tid innan mineralutvinning påbörjas och behövliga Prop. 1988/89:92 tillstånd enligt annan lagstiftning söks. Den ekonomiska planeringen försvåras om man hela tiden måste räkna med att gjorda investeringar plötsligt kan gå lill spillo genom ett avslag. En rationell gruvdrift kräver ett visst mått av malmreserver i form av obearbetade fyndigheter. Dessa reserver kan inte betecknas som säkra om koncessionerna för dessa fyndigheter inte är bindande. Jag anser därför att det skulle påverka mineralindustrin negativt i en omfattning som inte är acceptabel om ytterligare en prövning av markanvändningen för del avsedda ändamålet måste göras utöver den som görs i koncessionsärendet. Jag föreslår därför att någon ytterligare intresseavvägning enligt naturresurslagen utöver den som görs i ärendet om bearbetningskoncession inte skall göras vid en efterföljande prövning av verksamheten enligt annan lagstiftning. Detta innebär alltså att då en tillämnad mineralbearbelning skall prövas enligt efterkommande lagstiftning, främst miljöskyddslagen, detta skall ske utan att man ånyo gör en intresseavvägning enligt nalurresurslagen. Den avvägning som gjordes i koncessionsärendet skall alltså gälla alltjämt. I övrigt skall en fullständig prövning ske enligt all efterkommande lagstiftning. Jag vill i det sammanhanget ånyo betona vikten av att all mineralbearbetning sker med beaktande av alla de krav som samhället har ställt upp lill skydd för miljön och naturvården.

Den bestämmelse jag nu har föreslagit innebär alt den beslutade markanvändningen inte får omprövas sedan bearbetningskoneession har meddelats. Delta bör dock inte gälla om koncessionstiden går ut utan atl bearbetning har kommit till stånd. Vid förlängning av en sådan koncession bör alltså en förnyad NRL-prövning göras. Det är inte rimligt att hänsynen till koncessionshavaren får innebära att beslutet om markanvändningen ligger fast utan möjlighet till omprövning under obegränsad tid. Jag föreslår därför att beslutet om markanvändning blir bindande bara under koncessionens giltighetstid. Någon omprövning bör dock inte ske när koncessionen förlängs utan särskild ansökan under pågående bearbetning eller efler särskild ansökan då koncessionshavaren har påbörjat bearbetning, tillredningsarbele eller undersökning av större omfattning.

Mitt förslag innebär alltså all, så länge utvinning inte har påbörjats eller förberetts på visst sätt, en förnyad prövning enligt naturresurslagen görs varje gång koncessionshavaren ansöker om förlängning av koncessionstiden. Om en verksamhet skulle ge upphov till så betydande olägenheter att en ändring av villkoren krävs, bör NRL tillämpas också vid denna prövning.

Jag lar i avsnitt 2.4 i ett sammanhang upp frågor som gäller samordningen med annan lagstiftning och mina förslag lill ändringar i denna. Som närmare utvecklas där föreslår jag till skillnad från utredningen att en erhållen bearbetningskoneession inte skall innebära att kravet pä läkltill-stånd från länsstyrelsen enligt 18 § naturvårdslagen skall bortfalla.

Dessutom bör ell beslut av regeringen om lillållighetsprövning enligt 4
kap. NRL vara bindande i koncessionsärendet på samma sätt som ett
sådant beslut blir bindande i andra sammanhang. Jag återkommer senare
till samordningsfrågorna i de fall tillstånd till gruvverksamhet behövs 62

2.3.5 Beslutsmyndigheter

Mitt förslag: Ärenden om undersökningstillstånd, bearbetningskoncession och markanvisning inkl. ersättningsfrågor prövas av bergmästaren.

I ärenden om bearbetningskoneession skall bergmästaren samräda med länsstyrelsen i fråga om tillämpningen av NRL.

Ärenden om bearbetningskoncession skall — efter beredning av bergmästaren — avgöras av regeringen, om ärendet är särskilt betydelsefullt från allmän synpunkt, om ärendet gäller återkallelse av tillstånd eller koncession utan att innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter eller om bergmästaren och länsstyrelsen är oeniga i markanvändningsfrågan.

Bergmästaren prövar om verksamhet kan tillålas inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (PBL).

Frågor om dispens från hinder mot undersökning och bearbetning skall prövas av bergmästaren och länsstyrelsen i de fall som i dag prövas av länsstyrelsen resp. regeringen.

Bergmästaren får anlita sakkunniga vid prövning av tillsländsfrå-gor.

malmbevisningen, sökandens lämplighet, lämplig arrondering samt för- Prop. 1988/89:92 hållandet till motstående intressen. De tre första frågorna är bergsstaten väl lämpad all bedöma. Den fjärde frågan däremot, avvägningen enligt NRL gentemot motstående intressen, ligger utanför bergsstatens normala kompetens och uppgifter. Inom bergsstaten kan visserligen göras en bedömning av mineralintressels tyngd i sig i det enskilda fallet, men myndigheten har inte kompetens atl göra en samlad intresseavvägning, som ytterst har politisk karaktär. Det problemet bör, som utredningen föreslår, lösas genom att bergsstalen samråder i denna fräga med länsstyrelsen, som bör svara för sådana övergripande bedömningar. Länsstyrelsens bedömning i markanvändningsfrågan bör givetvis i normalfallet vara bestämmande för bergmästarens beslut. En möjlighet bör dock finnas för bergmästaren att hänskjuta ett koncessionsärende, där han och länsstyrelsen har olika uppfattning i markanvändningsfrägan, till regeringens prövning.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att den, efter mönster från vattenlagen, ges rätt alt förordna om utredning angående ett tillämnat mineralföretags skadeverkningar på rennäringen och jordbruket. Som jag nyss nämnde skall länsstyrelsen göra den övergripande bedömningen enligt nalurresurslagen. Därvid kommer länsstyrelsen naturligtvis att från berörda myndigheter inhämta de uppgifter som behövs för all bedöma den inverkan mineralföretaget kan fä på andra intressen som skall beaktas enligt nalurresurslagen, däribland jordbruket och rennäringen. Visserligen kan ett tillämnat mineralförelag få avsevärd inverkan på motstående intressen men jag anser inte att svårigheterna att bedöma denna inverkan är lika stora som vid ett större valtenförelag. Jag anser därför inte alt det behövs någon generell möjlighet all föranstalta om utredningar utöver den utredning som länsstyrelsen har att göra i ett koncessionsärende. I lagen (1988:950) om kulturminnen m. m. som trädde i kraft den 1 januari 1989 finns emellertid en bestämmelse (2 kap. 11 §) om att länsstyrelsen får besluta om en särskild utredning för att ta reda pä om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag. Utredningen skall bekostas av företagaren om exploateringen innebär att ett större markområde tas i anspråk. Syftet med utredningen är atl utröna förekomsten av fasta fornlämningar, som kommer att beröras av det tillämnade arbelsföretaget. Utredningen kommer därmed att ingå i beslutsunderlaget i ett eventuellt ärende om tillstånd till intrång i fornlämningen. Som jag har redogjort för skall i ett koncessionsärende mineralintresset vägas mot de övriga intressen som anges i NRL, däribland kulturminnesvården. Denna avvägning kan inte göras på ett korrekt sätt om man inte känner till den närmare förekomsten av fasta fornlämningar. Jag föreslår därför att länsstyrelsen redan i koncessionsärendet får besluta om en sådan utredning som anges i 2 kap. 11 § kulturminneslagen.

Undantagsvis kan ärenden om bearbetningskoncession innehålla be
dömningar av politisk vikt eller annars ha särskild betydelse från allmän
synpunkt. Jag tänker dä bl.a. på ansökningar som rör mineral som är
viktiga från försvars- eller utrikespolitisk synpunkt eller av annat skäl är
särskilt betydelsefulla. Sådana ärenden bör efter beredning av bergmästa
ren avgöras av regeringen. En särskild ärendelyp som alllid bör avgöras av 64

regeringen är när frågan uppkommer att återkalla en koncession eller ett Prop. 1988/89:92 tillstånd utan all innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter.

Markanvisning bör av naturliga skäl liksom hittills ankomma pä bergsstaten. Vid markanvisningen prövas även frågor om ersättning till markägare och andra sakägare. Erfarenheten visar att den övervägande delen av dessa frågor görs upp i godo mellan de berörda parterna före markanvisningen. De ärenden som kvarstår till förrättningen är i de allra flesta fall okomplicerade och rör låga belopp. Även dessa bör därför lämpligen avgöras av bergmästaren i första instans.

Planverket har föreslagit all inte bara bergmästaren utan också kommunen ges rätt atl hänskjuta ett koncessionsärende till regeringens prövning. Jag kommer längre fram att förorda atl kommunen får rätt alt överklaga en meddelad koncession, varigenom planverkels krav får anses vara tillgodosett.

I regeringens proposition (prop. 1985/86:90) om följdlagstiftning lill den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning med naturresurser m.m.anförde föredragande statsrådet (s. 92 f.) att beslut enligt olika speciallagar bör stå i överensstämmelse med gällande detaljplan och områdesbestämmelser. Dock borde det finnas möjlighet att göra smärre avvikelser från planerna om avvikelsen är förenlig med planens syfte. Sådana avvikelser borde beslutas av tillståndsmyndigheten. Detta innebär för minerallagstiftningens del att beslutsmyndigheten, dvs. bergsstalen, bör pröva frågan om viss verksamhet kan tillåtas inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Den nuvarande minerallagsliftningen innehåller regler om att undersökning och bearbetning inte utan tillstånd får äga rum inom vissa särskilt skyddade områden. Tillstånd meddelas i vissa fall av regeringen och i vissa fall av länsstyrelsen. I enlighet med utredningens förslag föreslår jag att tillståndsgivningen flyttas ner till länsstyrelsen resp. bergsstaten.

Mitt förslag innebär att bergsstaten blir den centrala tillståndsmyndigheten enligt minerallagen. Situationer kan då uppstå där bergsstaten inte fullt ut har den sakkunskap som erfordras vid prövningen av ett ärende. Bergsstaten bör därför ha räll att vid behov anlita sakkunniga.

5 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i fräga om beslut om återkallelse av koncession samt kommunernas besvärsrätt.

Remissinstanserna: Några remissinstanser har invändningar mot delar av förslaget. SGU anser alt frågor om överklagande skall, i likhet med vad som för närvarande gäller, handläggas av SGU.

Planverket och Kommunförbundet framhåller att kommunema bör ges möjlighet att överklaga alla typer av beslut enligt den föreslagna nya lagen i fall då besluten avser lämplighetsbedömningen beträffande användningen av mark och vatten.

Naturvårdsverket saml kammarrätterna i Sundsvall och Jönköping har uppfattningen alt naturvårdsverket bör ges rätt alt överklaga bergmästarens beslut i ärenden om undersökningstillstånd och bearbetningskoneession. Naturvårdsverket anser vidare att även beslut om undersökningstillstånd skall kunna överklagas till regeringen.

Skälen för mitt förslag: På förslag av regeringen antog riksdagen 1984 riktlinjer för regler om rätt alt överklaga ärenden till regeringen (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250). Riktlinjerna innebär i korthet följande.

Ärenden där rättsfrågan är huvudsak skall överklagas till domstol medan ärenden där lämplighelsavgöranden är dominerande skall överklagas i administrativ ordning. För dessa senare ärenden anges olika besvärsvägar. Regeringen skall vara slutinstans endast i de ärenden där det är önskvärt med en politisk styrning av praxis. Oavsett vilken besvärsväg man väljer bör i normalfallet ett ärende kunna prövas i högst två instanser.

Nuvarande inslansordning enligt minerallagsliftningen är mycket svåröverskådlig med en mångfald omprövningsvägar. All förenkla reglerna för överklagande är därför en angelägen uppgift. Jag anser att kommitténs förslag, som genomsyras av de inledningsvis nämnda riktlinjerna, med några undantag bör genomföras. Mitt förslag innebär i huvudsak följande.

Huvuddelen av ärendena kommer att prövas av bergmästaren. De ärenden där politiska överväganden kan komma att inverka på besluten är

framför allt ärenden om bearbetningskoneession. I dessa ärenden skall, Prop. 1988/89:92 som framgått av det tidigare, ske en avvägning mellan olika intressen enligt NRL. Bergmästaren måste i dessa ärenden samråda med länsstyrelsen i frågan om avvägning enligt NRL. Länsstyrelsen bör självfallet i sin tur inhämta synpunkter från kommunen vad avser det aktuella företagets inverkan på den kommunala planeringen och kommunens bedömningar av markanvändningsfrågan med utgångspunkt från PBL och NRL. Om bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning i frågan om NRL:s tillämpning skall ärendet hänskjutas till regeringens prövning. Även om hänskjutande inte har skett, kan NRL-prövningen bli aktuell efter ett överklagande. Ärenden om bearbetningskoncession bör därför få överklagas till regeringen. Till skillnad från utredningen anser jag dock att bergmästarens beslut om återkallelse av bearbetningskoncession bör få överklagas till domstol med hänsyn till frågans betydelse för koncessionshavarens möjlighet att utöva sin näringsverksamhet. Jag vill i det sammanhanget erinra om att ärenden om återkallelse, som inte föranleds av missköt-samhet hos koncessionshavaren av bergmästaren skall hänskjutas lill regeringens prövning. En sådan fräga har den karaktären att den bör avgöras av regeringen.

Övriga typer av ärenden som bergmästaren prövar är inte av den art att de bör överklagas till regeringen. För dessa ärenden föreslår jag olika instansordningar. Som framgått av det tidigare skall ersättningsfrågor liksom hittills prövas vid markanvisningen. Ersättningsfrågor överklagas redan i dag till fastighetsdomstol och denna ordning bör bibehållas. För atl i någon mån förenkla instansordningen föreslår jag att alla beslut som meddelas vid markanvisningsförrättningen skall överklagas på samma sätt. Jag föreslår därför att beslut om markanvisning skall överklagas vid fastighetsdomstol. Visserligen har fastighetsdomstolen normalt inte den kompetens som krävs för att pröva beslut om markanvisning så vitt avser tekniska frågor, men detta kan avhjälpas genom att domstolen inhämtar yttrande från SGU.

Andra beslut av bergmästaren som huvudsakligen består av rättsliga bedömningar bör överklagas till kammarrätten. Besluten i övrigt, dvs. sådana som huvudsakligen beslår av lämplighetsavgöranden bör överklagas till den centrala förvaltningsmyndigheten på detta område, dvs. SGU. 1 enlighet med de riktlinjer för vilka jag nyss redogjorde bör SGU:s beslut inte få överklagas.

Jag har tidigare föreslagit all frågor om dispens från de s.k. hindersbestämmelserna, som i dag prövas av regeringen resp. länsstyrelsen, i fortsättningen skall prövas av länsstyrelsen resp. bergmästaren. Dessa beslut bör i fortsättningen lämpligen överklagas till regeringen resp. länsstyrelsen. Därvid bör länsstyrelsen vara slutinstans i frågor som överklagats dit från bergmästaren.

En fråga som kommittén tar upp och som vissa remissinstanser har synpunkter på gäller om, vid sidan av den vanliga besvärsrätten enligt förvaltningslagen, kommuner eller vissa myndigheter bör ges rätt att överklaga beslut enligt den nya lagen. Enligt nuvarande minerallagsstiftning

finns ingen sådan rätt. Frågan gäller framför allt rätten alt överklaga beslut Prop. 1988/89:92 om rätt till undersökning eller bearbetning.

Vad gäller undersökningstillstånd vill jag hänvisa till mina överväganden i avsnitt 2.3.4. Som framgår därav förutsätts förfarandet i ärenden om undersökningstillslånd i huvudsak motsvara förfarandet i inmutningsärenden, vilket betyder att ingen egentlig prövning i förhållande till motstående intressen skall göras. Mot den bakgrunden blir frågan om rätten att överklaga för särskilda intressenter inte aktuell.

Frågan om rätten att överklaga beslut om bearbetningskoneession bör däremot övervägas noggrant. Kommittén har efter överväganden (SOU 1986:53 s. 194 f.) stannat för att inte ge kommuner eller naturvärdsverket en särskild rätt att överklaga. Mot bakgrund av hur sådana beslut skall fattas delar jag, utom i ett avseende, kommitténs uppfattning i frågan. Koncessionsärenden enligt nuvarande minerallag avgörs efter ett brett remissförfarande, där företrädare för olika intressen får komma till tals. Ett motsvarande förfarande avses förekomma i ärenden om bearbetningskoncession enligt den nya lagen. Bergmästarens beslut grundar sig på bedömningen av fyra faktorer, nämligen malmbevisningen, sökandens lämplighet, arrondering m. m. samt NRL-prövningen. Det är framför allt bedömningen i markanvändningsfrågan som skulle kunna föranleda rätt för särskilda intressen att påkalla .överprövning.

Som framgår av avsnitt 2.3.5 är NRL-prövningen i praktiken överlämnad lill länsstyrelsen. Om länsstyrelsen avstyrker mineralutvinning, blir ansökningen normall avslagen av bergmästaren. Denne har dock, som framgått av det tidigare, rätt att hänskjuta ärendet till regeringens prövning. Ett avslagsbeslut av bergmästaren kan av sökanden överklagas till regeringen. Något behov av atl ge något annal organ räll atl överklaga ett sådant beslut anser jag inte finnas.

Om å andra sidan länsstyrelsen tillstyrker mineralutvinning, skall berg
mästaren bevilja koncession, om övriga förutsättningar är uppfyllda. När
koncession är särskilt betydelsefull från allmän synpunkt, skall dock frågan
hänskjutas till regeringen. Länsstyrelsens ställningstagande är grundat på
en inlresseawägning mellan mineralinlresset och motstående intressen,
däribland del bevarandeintresse som företräds av naturvårdsverket. Kom
munens uppfattning kommer uppenbarligen atl ha stor betydelse. Skulle i
undanlagsfall mycket stora motsättningar mellan olika intressen finnas
som inte har kunnat lösas, bör ärendet anses ha sådan särskild betydelse
från allmän synpunkt att bergmästaren skall hänskjuta ärendet till rege
ringen. Någon särskild rätt lill överklagande behövs därför normalt inte
för sådana beslut. Jag är dock beredd att, med hänsyn lill att det inte kan
uteslutas atl ett av bergmästaren meddelat beslut om bearbetningskonces
sion inte lill fullo tillgodoser kommunens behov av integrering av verk- .
samheten i den kommunala planeringen, ge kommunen en generell rätt alt
överklaga bergmästarens beslut om meddelande av bearbetningskonees
sion.

Som kommittén har föreslagit bör kommuner ha besvärsrätt, om bergmästaren genom dispens från hindersbeslämmelserna medgivit att under-

sökning eller bearbetning får ske inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Jag vill slutligen beröra frågan om minerallagens förenlighet med europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Ell beslut om bearbetningskoncession med efterföljande markanvisning inskränker givetvis fastighetsägarens rådighet över sin mark. Della innebär att konventionens krav på tillgång t ill domstolsprövning gör sig gällande (jfr prop. 1987/88:69). De frågor som för fastighetsägaren kommer att ha den största betydelsen är de som prövas vid markanvisningsförrättningen. Där bestäms vilka fysiska ingrepp som koncessionshavaren får göra på fastigheten och där bestäms, framför allt, den ersättning som fastighetsägaren skall få till följd av intrånget. Som jag redan har föreslagit skall beslut som meddelas vid markanvisningsförrättningen kunna överklagas till fastighetsdomstolen och därigenom är kravet på räll till domstolsprövning i dessa frågor uppfyllt. Fastighetsägaren bör dock även ha möjlighet att fä en meddelad koncession prövad i domstol eftersom del är i det ärendet det avgörs om bearbetning över huvud taget skall få äga rum. Man skulle då kunna tänka sig att låta bergmästaren pröva alla koncessionsärenden med fullföljdsrätt till kammarrätten. Ärenden om bearbetningskoncession kommer emellertid helt att domineras av lämplighetsavgöranden och innebära en avvägning mellan olika intressen, varvid en politisk styrning av praxis är önskvärd. Regeringen bör därför ingå i instanskedjan.

Om regeringen meddelar en koncession kan fastighetsägaren numera genom rällsprövning i regeringsrätten få prövat om beslutet strider mot någon rättsregel. Bestämmelser om detta finns i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Genom denna möjlighet anser jag atl europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning av beslut, som rör en persons civila rättigheter är uppfyllt även i koncessionsärenden.

Prop. 1988/89:92

undersökningsmaterial till allmänt förfogande i syfte att främja prospekte- Prop. 1988/89:92 ring. I minerallagskommilténs uppdrag ingick atl överväga denna fräga.

Efter ingående överväganden (SOU 1986:53 s. 153 fi) stannade kommittén för att nackdelarna, dvs. kostnaderna för förelagen och staten med all införa en skyldighet att utge undersökningsresultat, med god marginal överväger den begränsade fördel en sådan skyldighet skulle innebära. Däremot kunde en mer begränsad rapporteringsskyldighet vara motiverad. En sådan skulle göra det möjligt för prospektörer att på ett enkelt sätt ta reda på om undersökningar inom ett område tidigare hade utförts och i sä fall av vem samt när och pä vad sätt det hade skett. Den nye prospektören kunde då ta kontakt med det aktuella företaget och på vanligt sätt förhandla om överiåtelse av resultaten, vilka utgör affärshemligheter. Det förekommer för närvarande ett väl utvecklat samarbete mellan olika prospektörer om utbyte av undersökningsresultat.

För egen del har jag funnit de av kommittén anförda skälen övertygande och mitt förslag överensstämmer med kommitténs.

Jag anser således i likhet med kommittén att del bör införas rapporteringsskyldighet innefattande en redogörelse för utförda undersökningsarbeten. Av redogörelsen bör framgå var arbetena har utförts och vilken typ av arbeten som har utförts. Till redogörelsen bör fogas en karta över det undersökta området. En rapporteringsskyldighet av den art jag nu angett reser inte de invändningar jag tidigare redogjort för. Då det kan vara av värde för olika prospektörer att få kännedom om huruvida undersökningsarbete har utförts inom ett visst område föreslår jag att en sådan rapporteringsskyldighet införs. Denna skyldighet bör endast omfatta den som yrkesmässigt bedriver prospektering. Amatörprospektörer skulle alltför myckel betungas av en sådan skyldighet. Uppgifterna bör lämpligen tas emot av bergsstaten.

Mitt förslag: Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre rättigheter skall fortsätta att gälla under sin återstående giltighetstid.

Bestämmelserna om undersökningstillständ tillämpas på äldre rättigheter lill undersökning och bestämmelserna om bearbetningskoncession på äldre rättigheter till bearbetning, i båda fallen med vissa undantag enligt följande.

Förlängning av inmutningens giltighetstid, överlåtelse av inmutning och karenstid för inmutning behandlas enligt äldre bestämmelser.

Utmål får inte förlängas enligt äldre bestämmelser utan utmålshavaren får söka bearbetningskoncession. Ansökningen prövas dock enligt de principer som gäller för förlängning av koncession enligt den nya lagen.

Försvarsavgiften behålls för utmål så länge dessa består.

Koncessioner enligt gamla minerallagen får inte förlängas utan koncessionshavaren får ansöka om tillstånd eller koncession enligt den nya lagen.

Verksamhet som bedrivs med stöd av markägarens tillstånd och läkltillstånd enligt 18 § naturvärdslagen får fortsätta utan bearbetningskoncession under en övergångstid.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har inte berört frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Då den nya minerallagen träder i kraft kommer det att finnas en rad rättigheter enligt äldre minerallagstiftning. Det gäller inmutningar och utmål enligt gmvlagen, undersöknings- och bearbetningskoncessioner enligt nuvarande minerallag samt täkttillstånd enligt naturvårdslagen. 1974 års minerallagsstiftning innebar atl även äldre gmvrättigheter begränsades i tiden till ljugofem år från ikraftträdandet av gruvlagen resp. minerallagen. Det betyder att tidigare tidsobegränsade rättigheter löper ut senast vid utgången av år 1999. 1 de särskilda fall, där äldre rättigheter följer fyndighetens utsträckning, regleras förhållandena genom övergångsbestämmelser.

Frågan om områdets storlek, som har samband med lillståndshavarens förmåga och resurser, har i vissa aspekter tagits upp i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen under 2 kap. 1 §. Sökanden skall få de gamla tillstånden och koncessionerna bör därför bestå oförändrade. Den nya lagens bestämmelser bör däremot tillämpas främst vad gäller förfarandet, dvs. bestämmelser om hur verksamheten skall bedrivas, pröv-ningsmyndighel, tillsyn, m. m.

ingripande för inmutaren än nuvarande bestämmelser. Jag föreslår därför Prop. 1988/89:92 att de gamla bestämmelserna i dessa hänseenden gäller tills inmutningen upphör att gälla eller inmutaren söker bearbetningskoneession.

Utmål

De gamla utmålen bör beslå oförändrade enligt gmvlagen. När utmålets giltighetstid löper ut måste utmålshavaren givetvis ha möjlighet att ansöka om förlängning av utmålel. Att låta detta ske enligt gruvlagens bestämmelser skulle dock leda till att de allra flesta utmålen inte inom överskådlig framtid skulle föras in under den nya lagens bestämmelser, vilket inte vore rimligt. Övergångsbestämmelserna i denna del bör därför utformas méd beaktande av dels en strävan att föra in de gamla utmålen under den nya lagens bestämmelser, dels utmålshavarens berättigade intresse att inte behöva inskränka eller upphöra med en pågående verksamhet. Jag gör i denna del följande bedömning.

Om en utmålshavare önskar fortsätta verksamheten när utmålets giltighetstid löper ut, bör han alltså vara hänvisad till atl söka koncession enligt den nya lagen. Vid prövningen bör emellertid hänsyn tas till pågående verksamhet. Enligt gmvlagen har utmålshavaren i vissa fall obligatorisk räll till föriängning av utmals giltighet. Detta gäller om

1. bearbetning pågår,

2. lillredningsarbeten eller andra förberedelser för bearbetning pågår eller

3. omfattande undersökningar pågår.

Utmålshavaren kan få förhandsbesked humvida ett visst arbete är sådant som avses i punkt 3 och därmed försäkra sig om att han kommer att få förlängning.

Att vägra utmålshavaren koncession i de fall som sägs i punkt 1 och 2 vore ett avsevärt ingrepp i hans rätt och bör av detta skäl inte komma i fråga. Alt ändra förutsättningarna genom villkor i koncessionen skulle också innebära ett stort ingrepp. I dessa fall bör koncession regelmässigt beviljas på samma sätt som vid förlängning av en bearbetningskoncession enligt den nya lagen. Det innebär att prövningen inte innefattar prövning av om fyndigheten kan ekonomiskt tillgodogöras, lämplighetsprövning eller avvägning gentemot motstående intressen. Detta står inte i motsättning lill de överväganden som ligger bakom de nya bestämmelserna. 1 de fall där bearbetning pågår eller tillredning eller andra förberedelser pågår för drift har förhållandet till mer betydande motstående intressen prövats i tillslåndsärendet enligt miljöskyddslagen eller vallenlagen eller annan lagstiftning, enligt vilken tillstånd för verksamheten krävs. Denna bedömning ersätter motsvarande prövningsmoment i koncessionsprövningen. Det förhållandet all verksamhet pågår eller förberedelser därför har påbörjats utesluter behovet av malmbevisning. Att pröva sökandens lämplighet enligt kriterierna i 4 kap. 1 § första stycket 2 på detta stadium framstår heller inte som meningsfullt.

Delsamma torde gälla beträffande prövning av om fyndigheten kan
ekonomiskt tillgodogöras samt lämplighetsprövning när arbeten enligt 72

punkl 3 pågår. Beträffande förhållandel till motstående intressen får man Prop. 1988/89:92 här — liksom i de fall där någon verksamhet inte pågår — pröva ansökan på samma sätt som en ny koncession.

Utmålshavare är i dag skyldiga att erlägga s. k.försvarsavgifl. Denna skyldighet bör behållas för utmålen så länge dessa beslår. Detta blir av särskild betydelse för de utmål som har beviljats innan 1974 års gruvlag trädde i kraft. Dessa utmål innehas ofta av företag, som inte bedriver gruvverksamhet eller av privatpersoner. Om avgifterna bibehålls kan detta bidra till all förmå dessa utmålshavare all antingen påbörja bearbetning eller sona utmålen. För aktiva prospektörer måste dock avgifterna kunna reduceras. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

Koncessioner enligt gamla minerallagen

I den gamla minerallagen finns inga bestämmelser om förlängning av koncessioner Under förarbetena uttalades dock all inget hinder avses möta mot att förlängning ges (prop. 1974:146 s. 83). I förarbetena talas om en förutsättningslös prövning av en förlängningsansökan. Där sägs att det är lämpligt atl det allmänna efter en tids förlopp får möjlighet att pröva om en koncession bör fortsätta att gälla och i så fall på vilka villkor det skall få ske. Ansökan om förlängning skall i princip behandlas på samma sätt som ansökan om ny koncession (nämnda prop. s. 81 f.). Således innefattar inte koncessionsinnehavet någon rätt till fortsatt koncession efter koncessionstidens utgång. Det innebär därför ingen rättsförlust att innehavaren av koncession enligt den gamla minerallagen får söka undersökningstillslånd eller bearbetningskoneession enligt den nya lagen om verksamheten skall fortsätta. En annan sak är all prövningen bör ske med beaktande av att förutsättningarna för pågående verksamhet i princip inte skall ändras.

Täkttillstånd

När lagen träder i kraft kommer det att finnas ett anlal fall, där bearbet
ning av fyndigheter som skall omfattas av lagen bedrivs enbart med stöd
av läktlillstånd enligt 18 § naturvårdslagen. Enligt de nya bestämmelserna
kommer koncession all krävas. Det är skäligt att verksamheten på dessa
fyndigheter får pågå som förut under det atl ansökan förbereds och konces
sionsärendet prövas. En tidsfrist på ell år från ikraftträdandet är rimlig för
att förbereda och inge ansökan om koncession. Det ligger i linje med de
mineralpolitiska målen att förutsättningarna för pågående verksamhet inte
skall ändras till följd av denna prövning. Därför bör i ett sådant faU
koncession meddelas utan föregående prövning enligt de principer som
har angivits under avsnitt 2.3.3. Att fyndigheten kan ekonomiskt tillgodo
göras och alt sökanden är kompetent framgår ju redan av det faktum att
bearbetning pågår. Vad gäller förhållandet lill motstående intressen be
drivs ju verksamheten med stöd av täkttillstånd enligt naturvårdslagen där
markanvändningsfrågan har prövats. Någon förnyad NRL-prövning behö- 73

ver alltså inte ske. Även frågan om lämplig arrondering får anses avgjord Prop. 1988/89:92 genom det meddelade täkttillståndet.

Mitt förslag till ny minerallag innebär, som jag har nämnt tidigare, bl.a. alt vissa speciella kvaliteter av ett antal mineral förs in under den nya minerallagstiftningen. Om bearbetning av ett sådant mineral pågår då den nya lagen träder i kraft och man därvid utvinner den speciella kvaliteten krävs det alltså koncession för att man i fortsättningen skall få bearbeta den speciella kvaliteten av mineralet. I ett sådant koncessionsärende kan man inte nöja sig med att konstatera alt bearbetning av mineralet pågår. Prövningsmyndighelen måste förvissa sig om att just den speciella kvaliteten av mineralet ingår i fyndigheten. Därför måste sökanden i ell sådant ärende förete malmbevisning avseende den speciella kvaliteten. Om sådan malmbevisning företes skall koncession meddelas för den speciella kvaliteten. För mineralet i den "normala" formen är det varken nödvändigt eller möjligt att få koncession, varför den "normala" formen bibehåller sin karaktär av jordägarmineral.

Ett täkttillstånd är regelmässigt förenat med vissa villkor. Dä tillståndet omvandlas till en koncession bör utgångspunkten vara att villkoren skall gälla oförändrade men vissa modifieringar kan bli nödvändiga. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna.

Någon konkurrens om koncessionen får naturligtvis inte förekomma utan den som har täkttillståndel skall ha företrädesrätt till koncessionen oavsett om han är markägare eller nyttjanderältshavare.

Ett anlal nya mineral förs nu in under den nya lagen, vilket innebär att markägaren kan förlora del ekonomJska värdet av en sådan mineralfyndighet. Om någon annan beviljas koncession för fyndigheten får markägaren visserligen ersättning för det intrång på fastigheten som äger rum men han får ingen ersättning för fyndighetens ekonomiska värde. Detta kan i vissa situationer skada honom ekonomiskt. Han kan exempelvis ha gjort vissa förberedelser för att påbörja bearbetning av en fyndighet. Om någon annan får koncession kullkastas därmed markägarens ekonomiska planering därigenom att han förlorar värdet av fyndigheten. Jag anser därför att markägaren under en övergångslid bör ha företrädesrätt framför andra att få koncession för fyndigheter av "nya" mineral om någon bearbetning av fyndigheten inte pågår.

Om däremot markägaren har påbörjat bearbetning av fyndigheten sker
ju detta med stöd av läktlillstånd. Han blir då skyddad genom att han får
företrädesrätt lill koncession i enlighet med vad jag nyss nämnde. Där
emot försvagas markägarens ställning om en fyndighet bearbetas av en
nyttjanderältshavare. TiU grund för en sådan bearbetning ligger då säkerli
gen ett avtal där markägaren har betingat sig, utöver ersättning för markin-
Irånget, viss del av vinslen. I denna situation har nyttjanderättshavaren
företrädesrätt lill koncessionen eftersom det är han som bedriver bearbet
ningen. Om han får koncession behöver han inte längre betala ersättning
för värdet av fyndigheten. 1 dessa fall bör dock villkoren för koncessionen
bestämmas så att markägaren även i fortsättningen får ersättning för
värdet av fyndigheten i huvudsaklig överensstämmelse med villkoren i 74

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har inte berört frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Som har framgått av det tidigare är frågan om samordningen mellan minerallagsliftningen och annan lagstiftning en central fråga i detta lagstiftningsärende. Frågorna har frän skilda aspekter tagits upp i andra sammanhang, bl. a. i avsnitt 2.3.4, där frågan om prövning enligt NRL m.m.behandlas. Jag vill här för översiktlighetens skull behandla de viktigaste samordningsfrågorna i ett sammanhang och därvid också ta upp de konsekvenser mitt förslag får för annan lagstiftning.

Utgångspunkten när det gäller samordningen mellan minerallagen och annan lagstiftning är alt båda skall tillämpas parallellt på verksamhet som omfattas av minerallagen. Minerallagens huvudsakliga syfte är att reglera förhållandet mellan prospektörer och gruvinnehavare, å ena sidan, samt markägaren och innehavare av särskilda rättigheter till marken, å den andra sidan. Ell undersökningstillslånd innebär framför allt att prospektören får rätt att disponera annans mark för atl utföra undersökningsarbete. Om prospeklören hittar en fyndighet kan han fä bearbetningskoncession, vilket innebär inte bara rätt att disponera marken utan också att bearbeta och tillgodogöra sig själva fyndigheten. Innan koncessionshavaren påbörjar bearbetningen skall det hållas en särskild markanvisningsförrättning. Vid denna bestäms det i detalj vilka dispositioner koncessionshavaren får vidta inom koncessionsområdet och ibland också utanför området. Man bestämmer då belägenheten och omfattningen av gruvan och man anvisar också mark för vägar, byggnader och andra anläggningar, som föranleds av gruvdriften. Vid förrättningen bestäms också den ersättning som markägaren erhåller för det intrång som gruvdriften innebär.

Endast ett mindre antal bestämmelser i minerallagen syftar till annat än att reglera förhållandel mellan gruvinnehavaren och markägaren. Jag tänker då främst på de s. k. hindersbestämmelserna och bestämmelserna om intresseavvägning enligt NRL. Möjligheterna alt förena en koncession

med villkor som kan gälla motstående intressen hör också dit. Det är dock Prop. 1988/89:92

oftast inte möjligt att i samband med beslutet om koncession föreskriva

om villkor av annal än översiktligt slag, eftersom normalt mycket arbete

återstår innan man i detalj kan ange hur verksamheten skall bedrivas.

Därför bestäms väsentliga villkor bl.a. till skydd för den yttre miljön

genom lillståndsgivning enligt annan lagstiftning.

Det sagda innebär följande. En prospektör som har fått undersökningstillstånd har därigenom fått räll att göra vissa ingrepp på annans mark i form av undersökningsarbete. 1 övrigt är han, liksom var och en, skyldig att iaktta de bestämmelser som kan beröra hans verksamhet. Han måste exempelvis respektera de bestämmelser som kan, ha meddelats lill skydd för hotade växt- och djurarter. Om hans arbete kan komma alt väsentligt ändra naturmiljön är han enligt 20 § naturvårdslagen skyldig att samråda med länsstyrelsen innan han påbörjar arbetet. Påträffar han en fast fornlämning är han skyldig alt iaktta bestämmelserna i kulturminneslagen. Enligt den lagen måste han ha tillstånd för atl göra ingrepp i fornlämningen och han kan i samband därmed bli skyldig atl svara för kostnader för dokumenteringen av fornlämningen.

Om en prospektör får bearbetningskoncession innebär det, som jag nyss nämnde, bara en rätt gentemot markägaren att efter markanvisningsförrättningen bedriva bearbetning på dennes mark. Genom koncessionen har också samhället gjort den intresseavvägningen att marken får användas för utvinning av mineralfyndigheten på bekostnad av övriga intressen som skyddas av NRL. 1 övrigt måste koncessionshavaren iaktta bestämmelser i annan lagstiftning som kan beröra gruvverksamheten. De tillstånd som kan behövas får då utverkas enligt aktuell lagstiftning.

Den centrala frågan om viss mark skall användas för mineralutvinning
eller något annat ändamål gäller samordningen mellan minerallagsliftning
en och lagstiftningen om samhällsplanering, främst naturresurslagen och
plan- och bygglagen. Frågan om NRL-prövningen har utförligt behandlats
i avsnitt 2.3.4 och behöver inte ylleriigare utvecklas här. Mitt förslag
innebär att NRL-prövning skall göras, då ställning tas till frågan om
bearbetningskoncession och att bergmästaren därvid inte får frångå läns
styrelsens bedömning i markanvändningsfrågan. Någon ytterligare intres
seavvägning enligt NRL skall inte göras då verksamheten prövas enligt
annan efterkommande lagstiftning. Att åtgärder som är av betydelse från
hushållningssynpunkl kräver prövning enligt mer än en av de lagar som är
anknutna lill NRL gäller emellertid inte bara i fräga om gruvor. En
industri kan t.ex. kräva tillstånd enligt såväl plan- och bygglagen som
miljöskyddslagen. Även en flygplats kan kräva tillstånd enligt dessa lagar,
men den skall dessutom prövas enligt luftfartslagen. Åtskilliga andra ex
empel kan anföras på sådan dubbelprövning. Enligt min mening finns det
inte heller i sådana fall några bärande skäl för att tillåtligheten från hus
hållningssynpunkt flera gånger ställs under prövning. Det bör vara tillräck
ligt att sådana hänsynstaganden som föreskrivs i 2 och 3 kap. NRL, i den
mån de kan ha betydelse för åtgärdens tillåtlighet från markanvändnings
synpunkt, beaktas vid den prövning som kommer först i turordningen. Om
tillstånd till den ansökta åtgärden därvid lämnas, bör någon ytterligare 76

prövning av tillåtligheten enligt NRL av den prövade markanvändningen Prop. 1988/89:92 inte krävas. Efter samråd med chefen för bostadsdeparemenlet föreslår jag därför att i I kap. 2 § NRL även las in en bestämmelse som innebär alt, om tillåtligheten av ett visst exploaleringsföretag eller annat ingrepp i miljön skall prövas enligt någon av de lagar som anges i paragrafen, skall bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL tillämpas endast vid den prövning som först äger rum. Vad gäller mineralutvinning torde i de flesta fall tillåtligheten från markanvändningssynpunkt avgöras genom koncessionsbeslulet enligt minerallagen, såvida inte prövning skall ske enligt 4 kap. NRL.

Frågan om samordningen med den kommunala planeringen enligt PBL är besväriig, eftersom ställningstagandet till markens användning för mineralutvinning normalt inte kan göras förrän man kan väga olika alternativ mot varandra och detta inte blir möjligt förrän man åtminstone översiktligt känner till arten och omfattningen av den aktuella mineralfyndigheten. En gruva är inte lokaliseringsbar, utan valet står mellan att utvinna en fyndighet på platsen eller låta bli. Vissa områden kan naturiigtvis med relativt stor säkerhet utan vidare uteslutas från mineralutvinning, vilket tillgodoses redan i minerallagen genom hindersbestämmelserna. I övrigt avses kommunens synpunkter vad gäller markanvändningen framför allt tillgodoses i samband med NRL- prövningen. I denna måste kommunens ställningstagande väga mycket tungt. Normalt kommer mineralutvinning att bli aktuell endast utanför områden med detaljplan eller områdesbestämmelser. För hela kommunen skall dock finnas översiktsplan. Denna kan dock aldrig innebära ell definitivt ställningstagande från kommunens sida i markanvändningsfrågan utan skall löpande ses över. En nyupptäckt mineralfyndighet innebär nya förutsättningar. Kommer mineralutvinning lill stånd, behövs i vanlig ordning tillstånd till byggnader m. m. enligt PBL.

I avsnitt 2.3.4 har också tagits upp frågan hur kommunens behov skall tillgodoses vad gäller verksamhet som föregår ansökningen om bearbetningskoneession. Här gäller det framför allt att se lill atl undersökaren får kännedom om den kommunala planeringen av undersökningsområdet och de synpunkter kommunen i övrigt kan ha på en eventuell mineralutvinning samt att kommunen i behövlig utsträckning får kännedom om planerat och pågående undersökningsarbete. För all lösa dessa frågor förutsätts vissa administrativa rutiner bli utvecklade, som i viss utsträckning finns redan i dag.

Skyddet för den yttre miljön tillgodoses som nyss nämndes i stor ut
sträckning också genom att miljöskyddslagen och naturvårdslagen tilläm
pas på verksamhet enligt minerallagen. På undersökningsstadiet är det
framför allt vissa bestämmelser i naturvårdslagen som blir aktuella, bl.a.
den tidigare nämnda skyldigheten att samråda med länsstyrelsen om verk
samhet som väsentligt kan ändra naturrniljön. På bearbetningsstadiel
krävs i flertalet fall tillstånd enligt miljöskyddslagen. Enligt miljöskydds
förordningen (1981:574) är det förbjudet att utan tillstånd av koncessions
nämnden anlägga gruva eller anrikningsverk. För gruvanläggning för
provbrytning krävs tillstånd av länsstyrelsen. Med gruva menar man nor
mall underjordsbrytning. För läkt av sten, gms, sand, lera, jord m.m.för
annal ändamål än husbehov krävs tillstånd av länsstyrelsen enligt 18 § 77

naturvårdslagen. För takten skall finnas en täktplan, som närmare reglerar Prop. 1988/89:92 verksamheten. Enligt 3 § naturvårdslagen skall, vid prövning av frågor som rör naturvården, tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna intressen. Inom ramen för detta beaktas vid tillståndsgivningen bl. a. intresset av en god hushållning med landets tillgångar på sten, grus etc. Vid tillståndsgivningen görs också en avvägning mellan den skada takten kommer att medföra på naturmiljön och värdet av det resurstillskott som takten innebär. Det är alltså hushållningen med länets samlade tillgångar på sten, grus etc. som länsstyrelsen beaktar.

De industrimineral som nu föresläs bli intagna under minerallagstiftningen bryts i dag normalt med stöd av täkttillstånd enligt naturvårdslagen. En viktig fråga blir då om det vid sidan av koncession också skall krävas täkttillstånd för utvinningen. Kommittén har föreslagit att ett sådant tillstånd inte skall krävas och att naturvårdslagen ändras i enlighet härmed. Detta har fått viss kritik under remissbehandlingen och jag anser att kravet på läkltillstånd bör vara kvar. Det frågan gäller är om täkttill-ståndsprövningen innebär en onödig dubbelprövning. Kommittén har förutsatt att det underlag som behövs i täkltillståndsärendet bör kunna föreligga i koncessionsärendet i samband med NRL-prövningen och att en täktplan bör kunna krävas redan då. Säkert är situationen i mänga fall sådan att ett fullständigt underlag föreligger i koncessionsärendet. I många andra fall däremot är utredningen kring den planerade brytningen inte så detaljerad atl de intressen som skyddas av kravet på täkttillstånd kan beaktas fullt ut inom ramen för koncessionsprövningen enligt minerallagen. Jag anser därför alt kravet på tillstånd enligt naturvårdslagen för att anlägga en läkt bör bibehållas oavsett om tillstånd enligt minerallagen krävs eller ej.

Under förarbetena till nalurresurslagen uppsköts, som jag nämnde under avsnitt 2.2.3, minérallagsliftningens inkl. kontinentalsockellagens anknytning till NRL (se prop. 1985/86:3 s. 149 f.). Då nu den nya minerallagen enligt mitt förslag anknyts lill NRL bör detta ske även med kontinen-talsockellagen. Av de skäl som jag angav under avsnitt 2.3.4 bör naturresurslagen tillämpas i ärenden om utvinningstillstånd men inte i ärenden om undersökningstillstånd.

Jag redogjorde under avsnitt 2.3.6 för riksdagens riktlinjer för regler om rätt att överklaga ärenden till regeringen och för utformningen av besvärsregler i nya ärendegrupper. I enlighet med dessa riktlinjer föreslär jag den ändringen i konlinentalsockellagen att beslut om återkallelse av tillstånd, som meddelas av SGU, får överklagas hos kammarrätten i stället för, som hittills, hos regeringen. Delta skall dock bara gälla då återkallelsen föranleds av att föreskrift eller villkor för tillståndet har åsidosatts. Den typen av ärenden innehåller ju huvudsakligen rättsliga bedömningar. Återkallelse kan emellertid även ske om synnerliga skäl i annat fall föreligger. Med detta åsyftas att återkallelse kan ske av utrikes- eller försvarspolitiska skäl. Sådana ärenden om återkallelse innehåller huvudsakligen politiska bedömningar och bör därför, som tidigare, överklagas hos regeringen.

Vidare krävs också ändring i lagen om utländska förvärv av fast egen
dom m. m. Enligt den lagen får vissa angivna fysiska och juridiska perso- 78

ner med utländskt inflytande (kontrollsubjekt) inte utan tillstånd förvärva eller i övrigt erhålla inmutningsrätl eller rätt till utmål enligt gruvlagen. Sådant förvärvslillstånd meddelas av regeringen eller Sveriges geologiska undersökning (SGU). Om förvärvstillstånd krävs skall den som söker inmutning eller utmål enligt gruvlagen visa att han fått eller sökt förvärvslillstånd (2 kap. 8 § tredje stycket och 4 kap. 8 § tredje stycket). Bergmästaren får inte slutligt avgöra ett ärende om inmutning eller utmål innan frågan om förvärvslillstånd har avgjorts (3 kap. 11 § och 4 kap. 9 §). I ärenden enligt gruvlagen skall alltså bergmästaren visserligen beakta att förvärvslillstånd har erhållits, men han skall inte själv pröva tillståndsfrågan, där kriterierna helt saknar samband med bergsstatens uppgifter.

I ärenden enligt gamla minerallagen är konstruktionen en annan. Koncessioner enligt gamla minerallagen meddelas av regeringen eller SGU, som därvid också gör de överväganden som krävs i ärenden om förvärvs-tillstånd. Dessa överväganden görs således inom ramen för koncessionsprövningen och ingår som ett led i denna. 1982 års lag om utländska förvärv av fast egendom m. m. har därför inte gjorts formellt tillämplig pä koncessioner enligt den gamla minerallagen (se prop. 1981/82:135 s.8l f.).

I den nya minerallagen kommer de flesta tillstånd och koncessioner alt meddelas av bergmästaren. 1982 års lag bör därför genom vissa redaktionella ändringar göras tillämplig på den nya minerallagen. Liksom hittills enligt gruvlagen bör därför sökanden till sin ansökan foga förvärvstillstånd eller intyg att han sökt sådant. Vidare bör bergmästaren inte avgöra ärendet innan frågan om förvärvstillstånd har avgjorts. Motsvarande bör gälla i ärenden om tillstånd till överlåtelse av koncession enligt 6 kap. 1 § minerallagen. Bestämmelser om detta bör tas in i regeringens verkställig-helsföreskrifter.

Alt en sökande enligt nya minerallagen får avslag på sin ansökan om förvärvstillstånd bör leda till att bergmästaren avslår hans ansökan.

Slutligen krävs också vissa redaktionella ändringar i lagen om vissa torvfyndigheter.

Prop. 1988/89:92

skall behandlas. Dessa regler är emellertid inte tillräckliga utan jag anser Prop. 1988/89:92 det vara angeläget att också införa regler om skyldighet för koncessionshavaren att i möjligaste mån eliminera de skador på miljön som oundvikligen uppslår vid mineralhantering. Jag föreslår därför att det nu införs en skyldighet för koncessionshavaren all ulföra efterarbete då koncessionen upphör. Så långt som det är möjligt bör villkoren för detta efterarbete fastställas redan i koncessionen. Om dessa villkor senare visar sig vara otillräckliga bör det finnas möjlighet atl fastställa de slutgiltiga villkoren i samband med att koncessionen upphör. De största miljöproblemen vid en nedlagd gruva utgörs av gruvans restprodukter i form av varphögar och sanddammar. Villkor bör därför uppställas som i möjligaste mån förhindrar läckage av miljöfarliga ämnen från dessa restprodukter. Man bör också ställa upp villkor om att passa in varphögar och sanddammar i naturbilden genom exempelvis utplåning och övertäckning.

Av naturliga skäl går det inte att helt återställa naturen vid en nedlagd gruva. Framför allt kommer gruvschaktet med underjordiska bergrum att finnas kvar. Dessa gruvschakt kräver en viss tillsyn, som naturiigtvis bara staten kan ansvara för eftersom behovet kvarstår för all framtid. Därför bör ansvaret för tillsynen vid en nedlagd gruva övergå på staten då koncessionshavaren har fullgjort de återställningsåtgärder som han har ålagts att ulföra.

Redan i dag har staien ett sådant ansvar vid nedlagda gruvor. För dessa nedlagda gruvor gäller Kungl. Maj:ls ämbetsskrivelse den 13 januari 1956, enligt vilken det åligger staten atl svara för stängsel och andra skyddsanordningar kring nedlagda gruvhål om det föreligger uppenbar fara för människor och husdjur. Länsstyrelsen är huvudman för verksamheten och kostnaderna för denna betalas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget B 8. Diverse utgifter. Vid ett antal nedlagda gruvor, främst i Bergslagen, är det emellertid inte nog med att stängsla in gruvhålen. Vid dessa gruvor finns det stora öppna brytningsrum under jord. Dessa brytningsrum ligger ofta nära byggnader, vägar och järnvägar. Ras och sättningar kan inte uteslutas inom dessa områden. Ett sätt att komma lill rätta med dessa risker vore att avlysa områdena och stängsla in dem. Detta ställer sig dock ganska dyrbart och omständligt då man i mänga fall måste flytta byggnader och lägga om väg- och järnvägsnät. Betydligt enklare och billigare blir del om man i stället genomför kontinuerliga kontrollmätningar. De skyddsåtgärder som måste vidtas kan då anpassas efler förhållandena i del enskilda fallet. Jag föreslår därför att regeringen bemyndigas atl utfärda föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor.

Jag avser atl ta upp frågan om finansieringen av de åtgärder jag nu nämnt i samband med 1990 års budgetproposition.

Kommitténs förslag: Bergstatens tillsyn skall avse även sådana takter såvitt avser risken för stora ras, hushållning och skydd för tredje mans egendom.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Grus- & Makadamföreningen m.fl. har avstyrkt kommitténs förslag medan SGU har tillstyrkt att bergsstaten får utökade tillsynsuppgifter.

Skälen för mitt förslag: Kommittén har föreslagit alt bergmästaren, i stället för länsstyrelsen, skall ansvara för tillsynen över de bergtäkter som drivs endast med stöd av tillstånd enligt naturvårdslagen. Enligt förslaget skall därvid minerallagens regler om hushållning med mineral och om skydd mot ras tillämpas på dessa bergtäkter.

Jag gör i denna fråga en annan bedömning än kommittén. Tillstånd enligt naturvårdslagen lill anläggande av bergtäkter meddelas i dag av länsstyrelsen och så skall även ske i fortsättningen. Länsstyrelsen är väl skickad att utföra denna prövning på grund av den överblick i dessa hänseenden som länsstyrelsen har över länet. Om tillstånd meddelas har länsstyrelsen tillsyn över verksamheten, varvid kontrolleras att verksamheten bedrivs i överensstämmelse med de villkor som har förenats med tillståndet.

Med mitt förslag kommer i stort sett alla de mineral som är industrieUt användbara att omfattas av minerallagstiftningen. Detta innebär att endast takter av sten, grus etc. för ballaständamål kommer att falla utanför minerallagstiftningen och därmed kräva enbart tillstånd enligt naturvårdslagen. Vid dessa takter sker alltså ingen utvinning av särskilda mineral utan utvinningen avser själva materialet som sådant. Det ligger i sakens natur att sådan brytning knappast kan ske på ett sådant sätt att misshushållning med råvaran äger rum. Minerallagens hushållningsbestämmelser behöver därför inte göras tillämpliga på bergtäkter.

Kommittén har också föreslagit att minerallagens regler till skydd mot ras skall tillämpas på bergtäkter. Utvinning av mineral med stöd av minerallagen sker vanligen i underjordsgruvor där det naturligtvis behövs regler till skydd mot ras. Utvinning av mineral för ballaständamäl med stöd av täkttillstånd sker däremot i dagbrott. Risken för ras kan visserligen inte uteslutas men ras i bergtäkter är mycket sällsynta. Jag anser därför inte att det behövs några särskilda bestämmelser till skydd mot ras i bergtäkter. Det måste anses ligga inom ramen för tillsynsansvaret att beakta risken för sådana ras.

Med mitt ställningstagande i dessa frågor finns det ingen anledning att flytta över tillsynen över bergtäkterna från länsstyrelsen till bergmästaren. Om länsstyrelsen i någon fråga behöver tillföras bergleknisk expertis kan della lösas genom att länsstyrelsen samräder med bergmästaren.

2.5.3 EG-aspekter på den nya minerallagen Prop. 1988/89:92

På grundval av regeringens proposition Sverige och den västeuropeiska integrationen antog riksdagen vissa riktlinjer för Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet (prop. 1987/88:66, UU 24, rskr. 245). 1 propositionen angavs som en av dessa riktlinjer att Sverige bör medverka i EFTA:s och EG:s arbete på att skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital i Västeuropa. I denna del uttalade riksdagen att som ell viktigt led i denna strävan ingår atl Sverige i göriigaste mån försöker avveckla tekniska handelshinder genom att harmonisera lagar och andra författningar till EG:s regler, direktiv eller förslag till direktiv från EG-kommissionen.

Del förslag lill minerallag jag nu lägger fram berör dock inte områden där dessa harmoniseringssträvanden skall äga rum. Minerallagen reglerar inte rörligheten av varor, tjänster, människor eller kapital över gränserna utan den reglerar exploateringen av vissa mineralfyndigheter inom landet. Såvitt framgår av EG:s vitbok per den 31 augusti 1988 eller EG:s förteckning över EG:s samlade lagstiftning finns inte heller några regler, direktiv eller förslag till direktiv på detta område. Vad gäller frågan om utlänningars rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter inom landet regleras den frågan inte i minerallagen utan i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. I den frågan anförde riksdagen att ett svenskt ställningslagande i förhållande till EG:s regler fick anstå tills ett antal pågående utredningar har avslutats. Riksdagens riktlinjer för Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet föranleder för närvarande alltså inga åtgärder på minerallagstiftningens område.

2.5.4 Tillsynsavgifter

Kostnaderna för bergsstaten bestrids i dag helt och hållet via statsbudgeten. De inkomster för staten som föranleds av gruvverksamhet utgörs främst av försvarsavgifterna, som dock inte är specialdestinerade till bergsstaten. Som jag nämnde under avsnitt 2.3.8 bör försvarsavgifterna, i enlighet med kommitténs förslag, bibehållas för de äldre utmålen. Kommittén föreslog att kostnaderna för tillsynen, till den del de inte motsvarades av influtna försvarsavgifter, skulle finansieras genom tillsynsavgifter. Jag delar dock inte kommitténs uppfattning. Kommittén baserade delvis sin uppfattning på sitt eget förslag att bergsstaten skulle få tillsynsansvaret jämväl för takter enligt naturvårdslagen, vilket ju skulle föranleda ökade kostnader. Under avsnitt 2.5.2 frångick jag dock kommitténs förslag i denna del, varför nämnda kostnadsökning inte kommer alt äga rum. Vidare kommer det atl stöta på svårigheter all konslmera ett rättvist system för beräkning av avgiften. Dessutom kommer en tillsynsavgift att leda till ökat krångel för såväl, gruvinnehavarna som bergsstaten. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till de förhållandevis blygsamma kostnaderna för tillsynen är jag inte beredd atl föreslå en tillsynsavgift.

2.5.5 Mitt lagförslags ekonomiska konsekvenser för det allmänna Prop. 1988/89:92

1 fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmänna av mitt förslag till minerallag vill jag anföra följande.

Vad gäller prövningen av ärenden om rätt lill undersökning (undersökningstillstånd) bygger mitt förslag i stora delar på inmutningsrättsliga principer. För de inmutningsbara mineralens del innebär mitt förslag därför i sak ingen större ändring. För de mineral som omfattas av gällande minerallag innebär förslaget vissa förenklingar. Den utvidgning av kretsen lagreglerade mineral som mitt förslag omfattar kan inte väntas medföra någon större ökning av antalet ärenden hos bergsstaten. Uppskattningsvis ökar antalet ärenden om undersökningstillständ med något eller några tiotal årligen. För närvarande avgörs något mer än 150 inmutningsärenden (inkl. ärenden om förlängning) om året. Antalet undersökningskoncessioner understiger tio om året. Antalet ansökningar om undersökningstillslånd inkl. förlängning kan förväntas bli mellan 150 och 200 årligen.

Prövningen av rätlen att bearbeta mineral som för närvarande är inmutningsbara kommer, liksom nu är fallet, att göras av bergmästarna. Övergången till ett koncessionssystem innebär att prövningsgrundefna ändras och all prövningen blir mer omfattande än enligt gruvlagen. Utökningen av kretsen lagreglerade mineral väntas som jag nyss framhållit inte ge upphov till något större antal ärenden. Vad gäller de ärenden som för närvarande prövas enligt minerallagen sker i sak ingen förändring. Prövningen i första instans överflyttas dock enligt milt förslag i princip till bergmästarna. Totala antalet ansökningar om bearbetning inkl. ärenden om förändring av befintliga utmål har under senare är varit färre än tio om året. Enligt min bedömning kommer denna ärendetyp knappast att överstiga tio till femton årligen.

Enligt mitt förslag skall länsstyrelsen vara obligatoriskt samrädsorgan i fråga om tillämpningen av naturresurslagen i ärenden om bearbetningskoncession. Enligt den lagen har länsstyrelsen ett samordningsansvar när det gäller kunskapsförsörjningen i fråga om hushållning med mark- och vattenresurser. Material som underlag för denna bedömning kommer således all finnas hos länsstyrelsen samtidigt som antalet bearbetningsärenden kan förutses bli litet. Mot bakgrund härav kommer mitt förslag i denna del att ta endast marginella resurser i anspråk i förhållande till vad som kommer atl krävas till följd av länsstyrelsernas åligganden i övrigt vid tillämpningen av naturresurslagen.

Bestämmelserna om undersökningstillslånd, undersökningsarbete, bearbetningskoncession och bearbetning i milt förslag kan — även med beaktande av att antalet lagreglerade mineral utökas — inte väntas ge annat än marginella ekonomiska konsekvenser för staten.

När del gäller myndighetsprövningen och fullföljdsfrågorna innebär mitt förslag vissa förenklingar och det kommer sannolikt att innebära vissa besparingar. Även dessa kan dock förutses bli marginella.

Mitt förslag om skyldighet för innehavaren av undersökningstillslånd all redovisa utförda undersökningsarbeten innebär för SGU att myndigheten lättare får tillgång till viss information som behövs för att den skall

kunna fullgöra sina uppgifter. Å andra sidan uppstår en viss hanterings- Prop. 1988/89:92 kostnad hos bergsstalen och SGU. De ekonomiska konsekvenserna härav blir marginella och torde i stort sett ta ut varandra.

Utökningen av bergsstatens tillsynsuppgifter som följer med utvidgningen av kretsen lagreglerade mineral kommer enligt min bedömning att kunna klaras inom ramen för befintliga resurser.

Mitt förslag att det skall bli möjligt att på statens bekostnad utföra olika kontrollmätningar vid vissa nedlagda gruvor kan, med det mätbehov som föreligger i dag, uppskattas kosta mellan 10 000 och 20 000 kr. om året. Som jag tidigare under avsnitt 2.5.1 framhållit, avser jag att ta upp frågan om finansieringen av kontrollåtgärder vid nedlagda gmvor i samband med 1990 års budgetproposition.

Sammantaget bedömer jag mitt förslag till minerallag vara möjligt att genomföra med i stort sett oförändrade kostnader för det allmänna.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom industridepartementet upprättats förslag till

1. minerallag,

2. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,

4. lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Jag har i detta ärende samrått med cheferna för justitie-, bostads- samt miljö- och energidepartementen.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till minerallag

Många av de paragrafer som tas upp i förslaget till minerallag har utan saklig förändring förts över från gmvlagen eller gamla minerallagen. I de fallen görs i specialmotiveringen endast en hänvisning till motsvarande paragrafer i den äldre lagstiftningen.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

I paragrafen anges de mineraliska ämnen som omfattas av lagen. Dessa

benämns i lagen koncessionsmineral. Jämsides med denna benämning

används den kortare formen "mineral", som även den alltså används om

de mineraliska ämnen som omfattas av minerallagen. Som framgår av den 84

allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) är kretsen av lagreglerade ämnen Prop. 1988/89:92 större än tidigare enligt gruvlagen och den gamla minerallagen.

I första punkten har tagits upp grundämnen, i andra punkten ett antal mineral och en bergart, nefelinsyenit, i tredje punkten ett antal mineral som endast i vissa industriellt användbara kvaliteter avses bli omfattade av lagen saml i fjärde punkten olja, naturgas och diamant, för vilka vissa särbestämmelser i lagen gäller.

Mineralen under tredje punkten används som insatsråvara i många industriella processer såsom tillverkning av papper, färger, plaster, gödselmedel, glas- och mineralull etc. För att kunna användas i sådana processer krävs dock att de är av viss kvalitet. Del är endast dessa kvaliteter som avses bli omfattade av lagen. Emellertid finns det vissa industriella processer, framför allt tillverkning av betong och asfalt, som visserligen kräver insatsråvaror av viss kvalitet men där kvalitetsnivån är så låg atl det inte möter några nämnvärda svårigheter att påträffa dessa former av mineralet i tillräcklig omfattning. Sådana former behöver därför inte omfattas av lagen. Atl exakt bestämma vilka kvaliteter som skall omfattas av lagen och att definiera dessa kvaliteter har överlämnats till regeringen. Vissa frågor om hur dessa mineral skall behandlas i ärenden om undersökningstillslånd eller bearbetningskoneession behandlas under 2 kap. 2 § resp. 4 kap. 2 §. Frågan har också berörts i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.1.

2 §

Bestämmelsen motsvarar 3 § i kommitténs förslag, 1 kap. 10 § gruvlagen och 14 § gamla minerallagen. Den nya lagen tillämpas i likhet med motsvarande äldre lagstiftning inte inom allmänt vattenområde i havet. Där är i stället lagen (1966:314) om kontinentalsockeln tillämplig. Den nya minerallagen gäller således, förutom på land, inom allmänt vattenområde i de stora insjöarna samt på enskilt vatten.

3 §

I paragrafen, som i huvudsak motsvarar 4 § i kommitténs förslag, definieras begreppen undersökning och bearbetning. Någon ändring i förhällande till äldre rätt är inte åsyftad.

Som framgår av 4 § får, utom i särskilt angivna fall, undersökning inte bedrivas utan tillstånd. Detta innebär dock inte att varje typ av åtgärd som vidtas i syfte att leta efler mineraliska ämnen kräver undersökningstillstånd. Vissa typer av undersökningsarbeten, t.ex. blockletning, mätning med olika instrument m.m., kan företas inom ramen för allemansrätten och kräver inte tillstånd. För sådana åtgärder har ibland beteckningen "eftersökande" använts (jfr prop. 1974:146 s. 79). Endast sådana åtgärder som innebär ett intrång i fastighetsägarens eller annan rättsinnehavares räll, t.ex. i form av åverkan på marken, utgör med lagens definition undersökningsarbete.

4 §

Paragrafen, som motsvarar 5 § första stycket samt 6 och 7 §§ i kommitténs 85

förslag, har utformats i enlighet med vad lagrådet förordat. I första stycket Prop. 1988/89:92

anges den grundläggande regeln alt undersökning och bearbetning av

koncessionsmineral kräver tillstånd eller koncession enligt lagen utom i

särskilt angivna fall. Dessa undantag, vilka i det remitterade förslaget

upptogs i 6 och 7 §§, anges i andra stycket. Med hänsyn lill regleringen i 5 §

har del fall som kommittén tagit upp i sitt förslag som 1 kap. 6 § 2 fallit

bort.

5 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar delvis 5 § andra stycket i kommitténs förslag. Regleringen skiljer sig dock något från kommitténs förslag. Skälen till detta är följande.

En inmutningsrätl enligt gruvlagen innebär rätt att prospektera efter alla de mineral som omfattas av lagen. Även den som i sin ansökan anger alt han avser alt leta efter exempelvis järn får alltså som inmutare rätt alt leta efter andra inmutningsbara mineral. Han kan också senare få utmål under hänvisning lill att han påträffat en utvinningsbar fyndighet av vilket som helst slag av de mineral som omfattas av gruvlagen. I den gamla minerallagen regleras denna fråga annorlunda. De mineral som omfattas av den lagen är sinsemellan olika därigenom all de förekommer i olika sammanhang. Prospektering efter samtliga mineral kan därför knappast ske samtidigt. De är dock i lagen med hänsyn till sin förekomst sammanförda i vissa grupper. I en undersökningskoncession anges därför den grupp av mineral som omfattas av koncessionen. Undersökningsarbete får endast ske för att påvisa förekomsten av mineral från denna grupp.

Den nya minerallagen omfattar såväl de mineral som omfattas av gruvlagen och den gamla minerallagen som vissa nya mineral. Många av dessa ämnen förekommer ofta tillsammans i samma fyndighet och det är ofta svårt att på förhand veta vilket av ämnena som kan vara av intresse. Det har därför ansetts lämpligt att, enligt den princip som gäller enligt gruvlagen, som huvudregel låta ett undersökningstillstånd omfatta alla koncessionsmineral som anges i 1 § 1-3. Det medför administrativa förenklingar och den praktiska skillnaden gentemot kommitténs.förslag torde vara begränsad med hänsyn till att kommittén förutsatt att undersökningstillslånd normalt skulle komma all omfatta hela den krets av ämnen för vilken huvudregeln gäller.

Enligt 2 kap. 2 § måste en sökande förete något indicium på atl ett koncessionsmineral finns i området. Ansökningen grundas på detta och gäller primärt del eller de mineral för vilka sådana indicier föreletls. Om det är fråga om något ämne som anges i 1 § 1-3 skall emellertid enligt huvudregeln undersökningstillstånd beviljas för samtliga dessa ämnen.på samma sätt som en inmutning enligt gruvlagen omfattar alla inmutningsbara ämnen.

Sökanden bör själv kunna reducera antalet mineral i ett tillstånd. Härigenom kan i undantagsfall flera ges rätt att för olika mineral samtidigt undersöka ett område, om så skulle anses lämpligt (jfr 2 kap. 4 §).

För de ämnen som anges i 1 § 4, dvs. olja, gas och diamant kan inte

huvudregeln tillämpas. Undersökningsarbete beträffande dessa ställer sto- Prop. 1988/89:92 ra krav på kompelens, varför som framgår av 2 kap. 2§ andra stycket särskilda krav ställs på den som vill ha undersökningstillstånd. En prövning måste alltså göras i varje särskilt fall huruvida sökanden uppfyller dessa krav för ämnet i fråga. Olja och gas hör med hänsyn till förekomstsätt så nära samman atl en ansökan att leta efter det ena också normall omfattar det andra. Undersökningstillstånd kommer därför normalt att omfatta båda dessa ämnen på samma sätt som undersökningskoncessioner enligt den gamla minerallagen.

Vid prövning av bearbetningskoncessioner sker bl. a. en intresseavvägning mellan olika samhällsintressen och en bedömning av sökandens lämplighet, varvid fyndighetens beskaffenhet är av betydelse. Därför bör en koncession endast meddelas beträffande det eller de mineral som har påvisats. Koncessionen ger naturligtvis bara rätt att bearbeta de mineral som sålunda har angetts. Av 5 kap. 4 och 6 §§ följer dock att koncessionshavaren kan få tillgodogöra sig även andra ämnen som påträffas i samband med bearbetningen.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § i kommitténs förslag och 8 § i det remitterade förslaget, innehåller det grundläggande stadgandet om statens rätt till kronoandel i den verksamhet som avses med en koncession. Bestämmelsen bygger, liksom hittills, på den fömtsättningen all koncessionshavaren och staten träffar avtal om hur de gemensamma frågorna skall behandlas. Om man inte lyckas träffa ett sådant avtal, tillämpas bestämmelserna i 12 kap. om gemensam förvaltning av koncessionsrätt. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådels förslag.

7 §

Paragrafen motsvarar 11 § i kommitténs förslag och 9 § i det remitterade förslaget.

I första stycket anges i övrigt viss annan lagstiftning om användningen av mark och vatten som kan vara tillämplig på verksamhet som omfattas av minerallagen. En rätt enligt minerallagen är en visserligen nödvändig men ingalunda tillräcklig förutsättning för att bedriva verksamhet som omfattas av minerallagen. För gmvdrift preciseras sålunda de närmare förutsättningarna för påverkan av den yttre miljön normalt genom prövning enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. Förhållandet mellan minerallagen och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen, NRL) har utförligt behandlats i den aUmänna motive-, ringen.

I första stycket nämns inledningsvis att plan- och bygglagen (PBL) kan
beröra verksamhet som regleras i minerallagen. Frågan om minerallagens
samordning med PBL har behandlats i avsnitt 2.4 i den allmänna motive
ringen. PBL får till en början betydelse i samband med tillståndsgivningen.
I 4 kap. 2 § tredje stycket rninerallagen stadgas nämligen att en bearbet
ningskoncession inte får strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel- r.j

ser. Vidare finns en bestämmelse i 3 kap. 7§ som förbjuder undersök- Prop. 1988/89:92 ningsarbete i område med detaljplan eller områdesbestämmelser utan medgivande av bergmästaren. I båda fallen fär bergmästaren meddela beslut som innebär mindre avvikelser frän planen eller bestämmelserna om syftet med dessa inte därigenom motverkas. I sådana ärenden måste alltså bergmästaren informera sig om den kommunala planeringen. I ärenden om bearbetningskoncession måste bergmästaren alltid ha tillgång till uppgifter om den kommunala planeringen. Om ett område där det begärs koncession ligger inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser, är bergmästaren bunden av den kommunala planeringen i enlighet med vad som nyss sagts. Om koncessionsområdet däremot ligger utanför sådant planlagt område, vilket torde vara det vanligaste, skall en intresseavvägning på grundval av bestämmelserna i naturresurslagen äga rum. Områden, som saknar detaljplan eller områdesbestämmelser berörs endast av den kommunala översiktsplanen, som inte är formellt bindande. Den planen torde dä inte ha beaktat mineralfyndigheten, som ju inte har varit känd tidigare. Intresseavvägningen kommer därför alt ske mellan mineralintresset och det ändamål som anges i översiktsplanen. Som framgår av 8 kap. I § skall bergmästaren samråda med länsstyrelsen, som i praktiken kommer att göra intresseavvägningen. I regeringens verkställighetsföre-, skrifter kommer det atl införas skyldighet för länsstyrelsen resp. bergmästaren att inhämta yttrande från berörd kommun i ärenden av denna typ. Det kan också bli nödvändigt för bergmästaren att beakta den kommunala planeringen vid markanvisningsförrättningen. Huvuddelen av den anvisade marken ligger alltid inom koncessionsområdel oeh där har ju, som nyss nämndes, den kommunala planeringen beaktats i koncessionsärendet. Mark kan emellertid också anvisas utanför koncessionsområdet och då måste den kommunala planeringen beaktas vid markanvisningsförrättningen.

PBL:s bestämmelser berör också koncessionshavaren i hans verksamhet, därigenom att han i vanlig ordning måste ha bygglov och marklov för olika åtgärder han vidtar inom och utom koncessionsområdet.

I den allmänna motiveringen har också berörts förhållandet till lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I den lagen finns bl.a. särskilda bestämmelser om utredning på planeringsstadiet för att ge säkert underiag för den senare prövningen av frågan om tillstånd till ingrepp i fast fornlämning. Dessa bestämmelser (2 kap. 11 § kulturminneslagen) är tillämpliga även vid den utredning som skall föregå beslut i koncessionsfrågan enligt minerallagen.

I andra stycket erinras om att lagen om kärnteknisk verksamhet och
strålskyddslagen blir tillämplig i vissa fall i fråga om ämnen som omfattas
av minerallagen. Enligt lagen om kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd
för atl ta befattning med kärnämnen som sägs i 2 § den lagen. Kärnämnen
är bl.a. uran och torium. Tillståndsplikt enligt strålskyddslagen torde
kunna bli aktuell i fråga om hantering av andra radioaktiva mineraliska
ämnen än kärnämnen. Det har därför inte ansetts nödvändigt att särbe
handla dessa ämnen i minerallagsliftningen genom exempelvis särskild
prövning av undersökningsrätten. 88

I fråga om utländska förvärv av mineralräller har lagen om utländska Prop. 1988/89:92 förvärv av fast egendom m. m. tillämpats på rättigheter enligt gruvlagen. Någon motsvarande regel beträffande rättigheter enligt gamla minerallagen finns inte, eftersom frågan om utländskt inflytande kan prövas när koncession beviljas eller tillstånd begärs att överlåta en koncession. Enligt den nya lagen skall bergmästaren pröva frågan om tillstånd och koncession. Bergmästaren saknar kompetens att pröva frågan, som är i huvudsak av ekonomisk och politisk natur. Därför har förvärvslagen gjorts tillämplig på rättigheter enligt den nya lagen. En sammanfattning av frågorna om samordningen mellan den nya minerallagen och annan lagstiftning finns i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.

8 §

Paragrafen motsvarar 12 § i kommitténs förslag och 10 § i det remitterade förslaget. Vissa typer av anläggningar får inte utföras utan alt regeringen har lämnat sitt tillstånd enligt 4 kap. NRL. Vilka typer av anläggningar det gäller anges i 4 kap. 1 § NRL. För gruvnäringens del blir denna fråga aktuell främst vid gruvdrift i de obrutna fjällområdena. Enligt 4 kap. 2 § NRL kan regeringen också för visst fall besluta att en anläggning eller en åtgärd inte får utföras utan regeringens tillstånd. Vid en tillståndsprövning enligt 4 kap. NRL görs, beträffande den fortsatta markanvändningen, en övergripande intresseavvägning med tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. Ett tillstånd får förses med villkor till skydd för motstående allmänna intressen. Enligt förevarande paragraf är ett tillstånd enligt 4 kap. NRL bindande vid en fortsatt prövning enligt minerallagen. Innebörden av detta är att såvitt avser minerallagen den fortsatta långsiktiga markanvändningen därmed är definitivt avgjord och att den intresse-avvägning som har gjorts i ärendet skall ligga till grund för bedömningen vid den fortsatta prövningen enligt minerallagen, som i praktiken gäller frågan om bearbetningskoncession. Eftersom prövningen av ett ärende om tillstånd enligt 4 kap. NRL torde kräva ett beslutsunderlag motsvarande vad som krävs för att pröva frågan om bearbetningskoncession är det lämpligt att samordna prövningen i dessa båda ärenden. Även ärendet om bearbetningskoncession kommer i ett sådant fall i praktiken att prövas av regeringen enligt 8 kap. 2 § I.

2 kap. Undersökningstillstånd

1 — 4 §§ har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1 §

Paragrafen motsvarar 1 kap. 9 § (delvis) och 2 kap. 3 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Den egentligen självklara regeln att tillståndet skall ges för ett bestämt
område har i den nya lagen förts samman med regeln om att detta område
inte får vara större än alt tillståndshavaren kan antas ha möjlighet att
undersöka det på ett ändamålsenligt sätt. Den senare regeln finns i 2 kap.
1 § gruvlagen. I den nya lagen har även tagits in den i samma gmvlagspa- 89

ragraf angivna tilläggsregeln att området i övrigt skall ha en för ändamålet Prop. 1988/89:92 lämplig form.

Vad gäller områdets utsträckning saknas liksom i kommitténs förslag motsvarighet tiU gruvlagens och den gamla minerallagens bestämmelser om att gränserna är lodräta på djupet, vilket i brist på särskild reglering får anses vara självklart. I de särskilda fall, där äldre rättigheter följer fyndighetens utsträckning, regleras förhållandena genom övergångsbestämmelser.

Frågan om områdets storlek, som har samband med lillståndshavarens förmåga och resurser, har i vissa aspekter tagits upp i den allmänna motiveringen och berörs också under 2 kap. 2 §. Sökanden skall få det område han begär om förutsättningarna i 2 kap. 2 § är uppfyllda och hinder inte möter enligt förevarande paragraf. Denna situation torde vara den normala. En viss prövning måste göras huruvida dels de förebragta indicierna ger stöd för atl bevilja tillstånd för hela det begärda området, dels sökanden kan antas ha förmåga och resurser atl utföra ändamålsenligt undersökningsarbete i hela området. Som nämns under 2 kap. 2 § kan bergmästaren förelägga sökanden att styrka detta om han finner det påkallat.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Frågan om förutsättningarna för undersökningstillstånd har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2,

En första förutsättning för alt sökanden skall få undersökningstillstånd är att det skall finnas anledning anta att undersökning i området kan leda till fynd av koncessionsmineral. Sökanden skall förete någon form av utredning som visar att denna fömtsättning är uppfylld. Han skall alltså kunna förete något indicium på atl åtminstone något koncessionsmineral förekommer i det aktuella området. Detta kan ske genom exempelvis blockfynd, flyganomali eller andra undersökningsresultat eller slutsatser grundade på någon geologisk teori. Ansvaret förall ta fram delta material åvilar sökanden, men om relevanta uppgifter finns hos myndigheten räcker det med en hänvisning till dessa. Man får dock inte kräva att myndigheten själv skall göra några utredningsinsatser. Denna får avgöra vilken utredning som skall krävas i ett särskilt faU och om sökanden inte kan förebringa denna skall ansökningen avslås. Kravet får inte sättas sä högt att seriöst prospekteringsarbete försvåras.

I 1 kap. 1 § tredje punkten anges ett antal ämnen som endast i industri
ellt användbara kvaliteter omfattas av lagen. Dessa kvaliteter förekommer
inte separat i naturen utan de ingår alltid som "stråk" eller "öar" i '

fyndigheter av mineralet i dess "normala" form. Män kan inte, utan att
bedriva tillslåndspliktigt undersökningsarbete förete indicier på att en
viss fyndighet innehåller industriellt användbara kvaliteter. I ett ärende
om undersökningstillstånd avseende dessa kvaliteter bör därför indicie
kravet normalt anses vara uppfyllt om indicier företes på att mineralet 90

förekommer i sin "normala" form i området. Om indiciekravet sålunda Prop. 1988/89:92 har uppfyllts och tillstånd meddelas, avser tillståndet naturligtvis endast den industriellt användbara kvaliteten av ämnet och undersökningsarbetet får endast bedrivas i syfte att påvisa denna kvalitet. Övriga former av ämnet omfattas ju inte av lagen och utgör därför jordägarmineral.

Om sökanden har uppfyllt indiciekravet, skall ansökningen ändå avslås om sökanden uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt alt bedriva ändamålsenlig undersökning. Det betyder atl i varje ärende en viss prövning skall göras av om sökanden är seriös eller inte. Som framgår av den allmänna motiveringen är det fallen av missbruk av rätten till undersökning man vill ål. 1 de flesta fall bör denna fråga kunna avgöras utan vidare. Redan underlaget för ansökningen kan visa att del är fråga om en seriös prospektör. Om sökanden emellertid är okänd och några säkra slutsatser inte kan dras från underlaget, bör sökanden kunna föreläggas atl styrka att han har möjlighet och avsikt alt bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Även om prövningen vad gäller undersökningstillstånd skall vara tämligen schematisk, måste bergmästaren ha underiag för att ta ställning till de krav som lagen uppställer. Liksom hittills förutsätts bergmästaren, om han finner det påkallat, kunna förelägga sökanden alt ge in en plan för undersökningsarbetets bedrivande och utredning om sina möjligheter att fullfölja planen. Detta kan vara nödvändigt också för att ta ställning till del begärda områdets storiek enligt 2 kap. 1 §. Bestämmelser om ansökningsförfarandet m. m. har förutsatts kunna ges som tillämpningsbestämmelser.

Vad gäller sökandens avsikt att bedriva undersökning krävs det inte att han själv skall bedriva arbetet, utan det är tillräckligt atl han för sin räkning låter någon annan utföra arbetet eller att han bedriver arbetet i samarbete med annan. Det måste också godtas att han har för avsikt alt överlåta sill tillstånd när hans egna resurser är uttömda. Detta är ju det normala vid amatörprospektering, som enligt vad jag tidigare har framhållit skall vara tillåten enligt den nya lagen. Av 1 kap. 5 § framgår att ett tillstånd omfattar samtliga koncessionsmineral som upptas i 1 kap. 1 § 1-3, om inte sökanden själv begär annat.

Endast i uppenbara fall av oförmåga eller bristande avsikt att bedriva ändamålsenlig undersökning skall således ansökan avslås.

Ansökningar som avser olja, gasformiga kolväten eller diamant måste prövas mer ingående än andra ansökningar. Det åligger där sökanden atl visa att han har de tekniska och ekonomiska resurser som krävs för en ändamålsenlig undersökning beträffande dessa ämnen. Om del gäller olja eller gasformiga kolväten, måste han också visa atl han kan uppfylla de säkerhetskrav som måste uppställas vid denna typ av undersökning. Därutöver krävs, liksom vid övriga ansökningar, något indicium på att mineralet förekommer i det aktuella området.

3 § ...

I paragrafen, som motsvarar 1 § tredje stycket i kommitténs förslag och i '

det remitterade förslaget, upptas bestämmelser Om företräde mellan olika

sökande i ärenden om undersökningstillstånd. Bestämmelserna har, med 91

vissa redaktionella ändringar, förts över från I kap. 6 § första stycket och Prop. 1988/89:92 andra stycket första meningen gruvlagen. I gruvlagen stadgas dessutom, i andra meningen i paragrafens andra stycke, att om flera personer samma dag ansöker om inmutningsrätl inom ett område som inte tidigare varit inmutat eller utmålslagt den sökande har företräde som kan visa alt han, innan ansökningarna kom in, först har upptäckt en inmutningsbar mineralfyndighet inom området. Enligt den nya lagen krävs det för alt man skall få undersökningstillständ att man kan förete något indicium på att det förekommer något koncessionsmineral inom området. Della innebär i fortsättningen att de allra flesta sökande har upptäckt någon förekomst av koncessionsmineral inom området. Den nämnda gruvlagsregeln har därför inte fått någon motsvarighet i den nya minerallagen.

I den nya lagen har den aktuella paragrafen samordnats med lagen om vissa torvfyndigheter.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. En mindre justering har dock gjorts. Lagrådet har föreslagit all paragrafen samordnas med ansökningar om undersökningskoncession enligt torvlagen. Det är emellertid inte ovanligt att man ansöker om bearbetningskoncession enligt torvlagen utan att dessförinnan ha haft undersökningskoncession. Den situationen kan därmed uppslå att en ansökan om undersökningstillslånd enligt minerallagen föreligger till prövning samtidigt med en' ansökan om bearbetningskoneession enligt torvlagen. Paragrafen har därför samordnats med ansökningar enligt torvlagen avseende båda typerna av koncession.

4 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i del remitterade förslaget.

Den som har tillstånd eller koncession har ensamrätt att prospektera efter de ämnen som omfattas av tillståndet eller koncessionen. Om det finns särskilda skäl kan dock annan fä undersökningstillständ beträffande andra ämnen. Särskilda skäl är t. ex. att undersökning och eventuell senare utvinning kan ske utan förfång för den ursprunglige lillståndshavarens rättigheter eller att denne lämnar sitt medgivande. Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § första stycket och 3 § första stycket 5 gruvlagen och 7 § första och andra stycket gamla minerallagen. Även här har en samordning skett med lagen om vissa torvfyndigheter.

5 §

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Frågan om undersökningstidens längd har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2.

Undersökningstiden är, i likhet med 3 kap. 5 § gruvlagen tre är. En
undersökningskoncession enligt gamla minerallagen skall enligt 4 § andra
stycket den lagen avse viss tid, som bestäms efler vad som är lämpligt med 92

hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och andra omstän- Prop. 1988/89:92 digheter. Tiden bestäms vanligen till 3-5 är.

6 §

Paragrafen motsvarar 5 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Paragrafen anger förutsättningar för en första förlängning av tillståndet i en period om sammanlagt högst tre år. Vad som är ändamålsenlig undersökning får avgöras frän fall till fall av prövningsmyndigheten. Godtagbart skäl till att undersökning inte har skett kan t.ex. vara atl området skall undersökas som en del i ett större planerat projekt som sträcker sig över en längre tid än tre år eller att arbetena har blivit försenade av någon anledning som prospektören inte råder över. Som undersökningsarbete skall också betraktas sådant forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs för att göra fyndigheten möjlig att exploatera med lönsamhet. Ett annat godtagbart skäl kan vara att rättigheten har överlåtits och den nye innehavaren ännu inte har haft lid att påbörja arbeten beträffande fyndigheten.

För all bedöma frågorna vid prövningen måste myndigheten kunna ställa vissa krav på innehållet i ansökan om förlängning. Lika lite som vid prövning av undersökningstillståndet bör myndigheten dock själv utreda eller på platsen kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter. Det måste vara tillräckligt att även frågan om förlängning avgörs på handlingarna i det övervägande antalet fall. Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 § första stycket gruvlagen.

7 §

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget saml 3 kap. 5 § andra stycket gruvlagen.

8 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 3 kap. 6 § första stycket andra meningen och 7 § första meningen gruvlagen.

9 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Avgörande tidpunkt för om ett nytt undersökningstillslånd får meddelas eller ej är, på förslag av lagrådet och till skillnad från vad som gäller enligt gruvlagen, den tidpunkt då ansökningen prövas.

Paragrafen innehöll i del remitterade förslaget också en undantagsbe
stämmelse från treårsregeln. Bestämmelsen avstyrktes av lagrådet och har
i den utformningen ingen motsvarighet i den nya lagen. I stället har det i
paragrafens andra stycke införts en möjlighet för bergmästaren att medge
undanlag från treårsregeln om det föreligger synnerliga skäl. Sådana skäl 93

kan föreligga om en prospektör inte har kunnat bedriva aktivt undersök- Prop. 1988/89:92

ningsarbete under hela tillslåndstiden beroende på omständigheter som

ligger utanför hans kontroll. Skäl för dispens kan också vara alt man

tidigare inte har ansökt om maximall medgiven tid eller all man har

avstått från sådan lid. Del bör dock betonas att stor restriktivitet bör

iakttas vid medgivande av undantag frän treårsregeln.

10 §

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Endast undersökningstillstånd för olja, gas eller diamant fär förenas med villkor. De villkor som kan ställas upp skall ha till syfte att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. Bland allmänna intressen som skall skyddas är hänsynen till miljön det som oftast blir aktuellt. Bakgrunden är de särskilda risker för skador på omgivningarna som är förenade med prospekteringen. Villkoren kan således avse hur verksamheten skall bedrivas i olika hänseenden.

3 kap. Undersökningsarbete

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

I 1 § anges vem som har rätt till undersökning och i följande paragrafer anges den närmare innebörden i denna räll. I § motsvarar, tillsammans med 3 §, 16 och 22 §§ gamla minerallagen samt 1 kap. 4 § och 3 kap. 2 § gmvlagen.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i kommitténs förslag och i del remitterade förslaget.

I 2 § anges att fastighetsägaren utan tillstånd får undersöka sin mark för att finna annat än olja, gasformiga kolväten eller diamant, dock under förutsättning att det kan ske utan intrång i annans nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rätt. Vad gäller inmutningsbara mineral enligt gruvlagen innebär delta i praktiken ingen förändring i förhållande till tidigare, även om gruvlagen i princip förutsätter att inmutning skall sökas även på egen mark. Något legalt hinder mot undersökning på egen mark finns dock inte. Enligt gamla minerallagen får markägaren utan tillstånd undersöka vissa fyndigheter. Undantag görs dock för bland annat olja och gas.

Om fastighetsägaren utnyttjar sin rätt att bedriva undersökning på sin
mark måste han, som anges i paragrafen, respektera eventuell nyttjande
rätt, servitut eller annan särskild rätt som finns på fastigheten. Denna
skyldighet följer ibland också av andra lagar och myndighelsbeslut. Om
exempelvis renskötselräll finns på fastigheten måste han respektera den i
enlighet med bestämmelserna i rennäringslagen (1971:437). 94

Liksom i andra sammanhang intar prospektering efter olja och gasformi- Prop. 1988/89:92 ga kolväten saml diamant en särställning. Tillstånd krävs alltid för att undersöka dessa ämnen.

Bestämmelserna om undersökningsarbete är i huvudsak tillämpliga även på sådan undersökning som bedrivs av ägaren eller med hans medgivande. Avsikten är att markägaren ulan tillstånd skall kunna undersöka fyndigheten så långt hans befogenhet som markägare räcker. Däremot får han av naturliga skäl inte göra intrång i annans rätt. Han får således inte göra intrång på annans mark genom att exempelvis ta eller bygga väg.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

1 3 § anges att tillståndshavaren får bedriva undersökningsarbete endast beträffande sådana koncessionsmineral som omfattas av tillståndet. Som framhållits i specialmotiveringen lill 1 kap. 5 § kommer i de flesta fall ell tillstånd att omfatta alla koncessionsmineral utom olja, gas och diamant. Endast då sökanden själv har undantagit vissa mineral i sin ansökan har tillståndet en snävare omfattning. Della innebär alltså, i de flesta fall, att ett undersökningstillstånd omfattar alla de mineral, som idag är inmutningsbara enligt gruvlagen jämte de ytterligare mineral som förs in i den nya lagen med undantag för olja, gas och diamant.

I andra stycket regleras lillståndshavarens räll alt ta mark i anspråk för att uppföra byggnader och vägar inom undersökningsområdet. Paragrafen reglerar bara förhållandet mellan tillståndshavaren och fastighetsägaren jämte andra sakägare. Tillståndshavaren måste i övrigt iaktta de bestämmelser som kan beröra verksamheten. Han måste exempelvis ha bygglov enligt plan- och bygglagen (1987:10) för att få uppföra byggnader på området.

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 3 kap. 3 § gruvlagen och 23 § gamla minerallagen.

5 §

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Paragrafen motsvarar i stort 20 § gamla minerallagen och 3 kap. 1 §
gruvlagen. Kretsen personer som skall underrättas har dock utökats. Berg
mästaren måste känna till arbetet för att kunna utöva sin tillsynsverksam
het. Innehavaren av annan särskild rätt till marken än nyttjanderätt och
servitut skall underrättas, om rättigheten kan antas bli berörd av arbetet.
Vad gäller innehavare av renskötselrätt har det bedömts vara alltför be
tungande för prospektören att behöva underrätta samtliga renskötselberät-
tigade inom området. Samebyn får anses representera dessa och prospek- 95

tören får uppfylla sin underrättelseskyldighet genom att delge den eller de Prop. 1988/89:92 samebyar som berörs.

6-7 §§

Paragraferna motsvarar 5 och 6 §§ i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 17-18 §§ gamla minerallagen. 1 gruvlagen finns liknande bestämmelser i 2 kap. 3-4 §§. Dessa föreskriver emellertid förbud mot inmutning medan motsvarande bestämmelser i den gamla minerallagen — liksom förevarande paragrafer — i stället föreskriver förbud mot verksamheten som sådan. Den senare lösningen innebär praktiska fördelar och har valts i den nya lagen. Myndigheten behöver inte göra sig underrättad i detalj om vilka hinder som kan föreligga inom olika delar av området utan det åligger undersökaren att skaffa sig erforderlig dispens om det blir aktuellt att undersöka ett område som skyddas av bestämmelserna.

Det bör uppmärksammas att även sädana hinder som uppkommer sedan undersökningstiUständet meddelats medför att dispens krävs för att få utföra arbete där (jfr prop. 1974:146 s. 73). Som framgår av 5 kap. 10 § är situationen en annan när bearbetningskoncession har meddelats för ett visst område.

I 5 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget upptogs under första punkten ett förbud mot att, utan länsstyrelsens medgivande, bedriva undersökningsarbete inom nationalpark och område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark. Denna bestämmelse finns inte med i den nya lagen av följande skäl. För varje nationalpark får det, enligt 5 § andra stycket naturvårdslagen, meddelas föreskrifter som har till syfte att tillgodose ändamålet med parken. Dessa föreskrifter meddelas av naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen enligt 4§ nalionalparksförordningen (1987:938). Undantag från dessa föreskrifter i visst fall kan medges av naturvårdsverket eller i vissa fall förvaltaren för parken (5 § nationalparksförordningen). Den som vill bedriva undersökningsarbete i en nationalpark måste således utverka undantag från föreskrifterna för parken, om dessa hindrar undersökningsarbete, vilket prövas av naturvårdsverket. Att dessutom låta länsstyrelsen pröva frågan enligt minerallagen har inte ansetts nödvändigt.

Vad sedan gäller bearbetning inom nationalpark bör följande beaktas.
En nationalpark ägs alltid av staten, vilket bl.a. mnebär att riksdagen,
enligt 9 kap. 9 § regeringsformen, fastställer grunderna för förvaltningen
av parken och förfogandet över den. Om det skulle bli aktuellt med
mineralbearbetning i en nationalpark innebär detta ett sä stort ingrepp i
förvaltningen av parken att riksdagens medgivande torde bli nödvändigt.
En sådan fråga kommer att prövas på grundval av ett brett beslutsunderiag
där man med tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL kommer
att bedöma mineralbearbetningens inverkan på naturmiljön i allmänhet
och ingreppet i nationalparken i synnerhet. Beslutet kommer också att
föregås av ett brett remissförfarande. Om riksdagen efter ett sådant grund
ligt förfarande beslutar att mineralbearbetning skall tillåtas i en national
park ter det sig inte meningsfullt att dämtöver kräva tillstånd av länsstyrel- 96

sen enligt minerallagen. Det har därför inte heller ansetts behövligt att i Prop. 1988/89:92 minerallagen reglera frågan om bearbetning i nationalpark.

I 7 § första stycket andra punkten har en mindre ändring gjorts i förhållande till den äldre minerallagstiftningen. Hittills har gällt att undersökningsarbete inte får bedrivas inom ett hundra meter från "byggnad som är avsedd all stadigvarande användas till bostad". Denna bestämmelse har ibland lett till tolkningstvister, främst vad gäller fritidshus. Den nya lydelsen av bestämmelsen, "byggnad där någon är bosatt under övervägande del av året", innebär att del avgörande i fortsättningen blir hur byggnaden rent faktiskt används och inte hur den är avsedd att användas. Det är ju inte byggnaden som skall skyddas utan människors boende. Det får närmast åligga den som åberopar bestämmelsen, dvs. fastighetsägaren, all visa att förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen föreligger. Det är främst beträffande fritidshus som tveksamhet kan uppstå. Den fastighetsägare som påstår att han bor övervägande del av året i huset kan exempelvis åberopa husets standard som tecken på detta. Han kan vidare förete uppgifter om elförbrukning, vattenförbrukning etc. till stöd för sitt påstående. Naturligtvis kan han också åberopa uppgifter från grannar och bekanta.

Som jag nyss redogjorde för har nationalpark tagits bort som generellt hinder mot undersökningsarbete. Naturreservat utgör inte hinder enligt nu gällande lagstiftning och har heller inte tagits upp i den nya minerallagen. De restriktioner som gäller för naturreservat kan variera från omfattande och ingående inskränkningar till mera obetydliga inskränkningar i rätten att förfoga över marken. Det innebär att framför allt mindre ingripande undersökningsarbeten ofta inte kommer i konflikt med de restriktioner som gäller för reservatet. Något generellt förbud mot undersökningsarbete i naturreservat finns därför inte i lagen. En prospektör måste naturiigtvis följa de bestämmelser som gäller för reservatet. Om dessa försvårar eller omöjliggör det planerade undersökningsarbetet kan han hos länsstyrelsen begära undantag från eller upphävande av föreskrifterna med stöd av 12 § naturvårdslagen.

Det bör observeras att regleringen enligt 6 och 7 §§ inte är uttömmande såtillvida att — beroende pä undersökningsförfarandet — tillstånd också enligt annan speciallagstiftning kan erfordras. Det gäller t.ex. om undersökningsarbetet skulle innebära ingrepp i fast fornlämning. Om det uppstår en tvisl mellan prospektören och den som skyddas av hindersbestämmelserna kan tvisten hänskjutas till bergmästarens prövning enligt 8 kap.

7§.

Om en prospektör inte respekterar hindersbestämmelserna innebär del atl han utför undersökningsarbete på ett område som visseriigen omfattas av tillståndet men där han inte utan medgivande av myndighet får ulföra arbete. Hans handlande blir därmed att bedöma enligt reglerna i brottsbalken, varvid ansvar för skadegörelse och tagande av olovlig väg närmast kommer i fråga.

7 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92

Prop. 1988/89:92

Paragrafen motsvarar 7 § tredje stycket gamla minerallagen. Tvist i frågan prövas av bergmästaren enligt 8 kap. 7 § första stycket. Bergmästaren kan ex officio ta upp frågan med stöd av tillsynsbestämmelserna i 15 kap.

4 kap. Bearbetningskoncession

' §

Paragrafen motsvarar I kap. 9 § i kommitténs förslag och 4 kap. 4 § första stycket i det remitterade förslaget. Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i 4 kap. 1 § första stycket gruvlagen och 4 § andra stycket gamla minerallagen. En motsvarande bestämmelse för undersökningstillslånd finns i 2 kap. 1 §. Som angetts under denna paragraf gäller utan all detta särskilt sägs all gränserna för område liksom hittills är lodräta på djupet. I de särskilda fall, där äldre rättigheter följer fyndighetens utsträckning enligt äldre lagstiftning, regleras förhållandena genom övergångsbestämmelserna.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Den har utformats i enlighet med lagrådels förslag.

Förulsällningarna för erhållande av bearbetningskoncession har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.3.

Paragrafens första punkt avser den s.k. malmbevisningen. Motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 5 § första stycket gruvlagen och i 5 § tredje stycket gamla minerallagen. Någon materiell ändring är inte avsedd. Bevisning måste företes beträffande varje ämne för vilket koncession begärs. Om nya ämnen påträffas under bearbelningsfasen kan naturligtvis koncession meddelas för de nya ämnena om kraven i denna paragraf uppfylls. Malmbevisning avseende en fyndighet av något av ämnena i 1 kap. 1 § tredje punkten måste gälla just den industriellt användbara kvaliteten av ämnet och en eventuell koncession avser bara just denna kvalitet. Vid beräkning av en fyndighets ekonomiska värde skall hänsyn tas till alla ämnen som omfattas av ansökan samt dessutom till sådant som kan tillgodogöras med stöd av 5 kap. 6 § första stycket.

Andra punkten avser sökandens lämplighet. Han skall rent allmänt vara
lämplig att bedriva bearbetning av det aktuella mineralet. I detta ligger
inte alt han ensam måste ha förmåga att svara för hela arbetet. Lämplig
hetskravet får anses uppfyllt redan om han i samverkan med andra kan få
till stånd en ändamålsenlig bearbetning. Dessutom skall han, enligt tredje
punkten, vara lämplig med hänsyn lill fyndighetens art och belägenhet.
Fyndighetens art syftar på att vissa mineral kan ha särskild betydelse ur
t.ex. utrikespolitisk synpunkt och fyndighetens belägenhet syftar på all
man vill undvika en olämplig arrondering av bearbetningsområdena. Des
sa frågor, liksom bestämmelserna om intresseavvägning enligt NRL, som
avhandlas i andra stycket, har behandlats i den allmänna motiveringen 98

(avsnitt 2.3.3.). Frågan om koncessionens förenlighet med detaljplan och Prop. 1988/89:92

områdesbestämmelser har behandlats i specialmotiveringen till I kap. 7 §.

Beträffande hänsynstagandet till arronderingsförhållandena innebär detta

inte att en koncessionsansökan automatiskt skall avslås om ansökan avser

ett område i närheten av ett område där någon annan har koncession

sedan tidigare. Varje sådan ansökan där arronderingsfrågan blir aktuell

skall prövas efter fömtsättningarna i det enskilda fallet. Därvid måste

bedömas om den äldre koncessionshavaren har ett berättigat intresse av

all skydda närområdet kring det egna koncessionsområdet. En gruvinne-

havares behov av att ha en malmreserv för senare exploatering måste

respekteras. Om det däremot inte framstår som sannolikt att den äldre

koncessionshavaren inom överskådlig framlid kommer att exploatera

malmfyndigheter inom närområdel bör detta inte åtnjuta skydd mot andra

exploatörer.

3 §

En förutsättning för företrädesrätt till koncessionen enligt första stycket är all sökanden har undersökningstillstånd för något av de mineral som omfattas av ansökningen om koncession. Detta i sin lur förutsätter att ansökan om koncession ges in innan giltighetstiden för undersökningstill-slåndel går ut. Om sökanden gör det fortsätter undersökningstillståndet att gälla tills koncessionsärendet har avgjorts (2 kap. 8 §). Sedan en företrädes-berättigad på detta sätt har beviljats koncession får övriga koncessionsansökningar prövas på sedvanligt sätt med tillämpning av 4 kap. 4 §.

Om ingen har företrädesrätt skall enligt andra stycket prövningsmyndighelen avgöra vem av flera konkurrenter som skall ha koncessionen. Därvid är mineralpolitiska överväganden avgörande. Den som ur allmän synpunkt är lämpligast att få koncessionen skall ha den. En omständighet som är av särskild vikt vid bedömningen är om någon av de sökande med eller ulan undersökningstillstånd har utfört undersökning av området. Det säger sig självt att det oftast innebär en vinst i lid och pengar om koncessionshavaren har omedelbar tillgång till undersökningsresultatet och dessutom annan kännedom om området. Den ur nationalekonomisk synpunkt bästa hushållningen med resurser är därför oftast alt den som har utfört arbete på området också får koncessionen. Därför sägs i andra stycket alt sådant arbete skall beaktas särskilt. Regeln är också ägnad att minska risken för sådana prospektörer som av en eller annan anledning har givit in sin ansökan för sent för att få företrädesrätt enligt första stycket.

Om den situationen skulle uppkomma att flera ansökningar finns för samma område men avseende olika fyndigheter, finns inget hinder mot atl ge båda koncession om detta skulle vara praktiskt möjligt. Att särskilt reglera detta har inte ansetts nödvändigt.

4 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla
get saml delvis 7 § gamla minerallagen och 4 kap. 2 § gruvlagen.
Motsvarande bestämmelser för undersökningstillständ finns i 2 kap. 4 §. 99

5 § Prop. 1988/89:92

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag, 4 § andra stycket i det remitterade förslaget saml 10 § första stycket gamla minerallagen. Eftersom NRL skall tillämpas i tillåtlighetsfrågan skall också villkor kunna ställas för all tillgodose syftet med bestämmelserna i NRL. Vid konflikt bör i första hand undersökas om den kan lösas med hjälp av villkor i koncessionen. I formuleringen att villkoret skall skydda allmänna intressen eller enskild rätt ligger atl det endast är sådana villkor som rör den planerade verksamhetens inverkan på de motstående intressena som skall kunna ställas. Villkoren får inte ta sikte på annat än att motverka och kompensera menlig inverkan på motstående intressen av den planerade verksamheten.

Vissa allmänna intressen tillgodoses genom särskilda regler i den nya lagen. Staien har sålunda t. ex. rätt lill kronoandel enligt 11 kap.

6 §

Paragrafen motsvaras delvis av 18§ andra stycket naturvårdslagen och 13 § lagen om vissa torvfyndigheter. Om koncessionshavaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt 13 kap. 4 §, kan bergmästaren enligt 15 kap. 5 § första stycket förelägga koncessionshavaren att vid vite fullgöra sina skyldigheter. 1 sista hand kan bergmästaren, enligt 15 kap. 5 § andra stycket, förordna att åtgärderna skall ulföras på koncessionshavarens bekostnad. Den säkerhet som koncessionshavaren ställer enligt förevarande paragraf kan därvid tas i anspråk.

Tvister om ställande av säkerhet prövas av länsstyrelsen enligt 17 kap. 2§.

7 §

Frågan om koncessionstidens längd har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.3.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1 paragrafen anges koncessionstidens längd till tio år. 1 de två följande
paragraferna finns bestämmelser om rätt till förlängning av koncessionsti
den. Om sådan föriängning medges sker detta på oförändrade villkor. I 6
kap. 4 § finns bestämmelser om när villkoren i en koncession får ändras.
Om förutsättningarna enligt den paragrafen är uppfyllda kan naturligtvis
villkoren i en koncession ändras i samband med förlängning av konces
sionstiden men i övrigt saknas möjligheteratt ändra koncessionsviUkoren i
samband med föriängning. Den uttryckliga bestämmelse om detta som
fanns angiven i 4 kap. 7 § andra stycket i kommitténs förslag och i det
remitterade förslaget har inte tagits in i den nya lagen då bestämmelsen
inte har ansetts vara nödvändig. 100

8 § Prop. 1988/89:92

Enligt paragrafen skall en koncession automatiskt förlängas när regelbunden bearbetning pågår. En motsvarande rätt till förlängning av utmål finns i 6 kap. 10 § andra stycket första meningen gruvlagen.

Ytterligare fall av rätt till eller möjlighet till förlängning finns i 9 och 10§§. Förlängningsfrågan skall i de fall som regleras i 8§ prövas utan ansökan. Genom att bergsstaten har kännedom om pågående bearbetning kan beslutet fattas på del underiag som redan finns hos myndigheten. Förlängning sker med tio år i sänder. På koncessionshavarens begäran kan tiden sättas kortare. Tillfälle skall således ges koncessionshavaren att inkomma med synpunkter innan beslut om förlängning fattas.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

9 §

Paragrafen motsvarar 9 § första, tredje och fjärde styckena i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Motsvarande bestämmelser finns i 6 kap. 10 § andra stycket andra meningen gruvlagen. Tredje stycket motsvarar 6 kap. 12 § gruvlagen. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

10 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 9 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Motsvarande bestämmelse finns i 6 kap. 10 § tredje stycket gruvlagen.

11 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 10 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 6 kap. 11 § gruvlagen.

5 kap. Bearbetning m. m.

Kapitlet har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Termen "ovan jord" i 1, 3 och 10§§ i lagrådets förslag har dock bytts ut mot orden "i dagen", vilket är det vedertagna begreppet då man beskriver verksamhet som inte sker under jord.

I paragrafen har samlats de grundläggande bestämmelserna om koncessionshavarens befogenheter.

Första-tredje styckena motsvarar 9 § första-tredje styckena i kommit-,
tens förslag och i det remitterade förslaget samt 6 kap. 3 § gruvlagen och
32 § första och andra styckena gamla minerallagen. 101

Inom koncessionsområdet får koncessionshavaren, såväl i dagen som Prop. 1988/89:92 under jord, bedriva undersökningsarbete samt bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet. Bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som sker i dagen får endast bedrivas pä mark som anvisats för ändamålet. För verksamhet som sker under jord krävs dock aldrig markanvisning. Om sådan verksamhet kan föranleda ras eller sättningar inom ett visst område kan dock detta område anvisas. En bestämmelse om detta finns i 9 kap. 2 § första stycket.

Av andra stycket framgår att koncessionshavaren även får ta i anspråk mark utanför koncessionsområdel. Detta kräver alltid att marken har anvisats för ändamålet. Utanför koncessionsområdel får koncessionshavaren inte bedriva vare sig undersökningsarbete eller bearbetning utan mark får endast anvisas för verksamhet som har samband med bearbetning, såsom anläggande av anrikningsverk, vägar, byggnader oeh liknande anläggningar.

Fjärde stycket motsvarar 3 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Bestämmelserna om markanvisning finns i 9 kap. Innebörden av markanvisning är att koncessionshavaren får tiUträda marken för de ändamål som har angivits i beslutet om markanvisning. Vad gäller lidpunkten för tillträde ligger det i sakens natur att tillträde fär ske först sedan beslutet om markanvisning har vunnit laga kraft. Någon uttrycklig bestämmelse om detta har inte ansetts behövlig. Däremot finns det i 9 kap. 26 § en bestämmelse som ger koncessionshavaren möjlighet att tillträda anvisad mark innan markanvisningsbeslutet vunnit laga kraft. En förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att bergmästaren meddelat ell beslut om markanvisning. Den bestämmelse som finns i fjärde stycket i förevarande paragraf avser tiden innan bergmästaren har meddelat sill markanvisningsbeslul. 1 avvaktan på att det sker kan bergmästaren medge att mark tas i anspråk av koncessionshavaren. Ett sådant beslut förutsätter att koncessionsbeslutet har vunnit laga kraft och att koncessionshavaren ställer säkerhet för den ersättning som avses i 7 kap. 2 §.

2 §

Första stycket motsvarar i huvudsak 8 § i kommitténs förslag och i det
remitterade förslaget.'Enligt bestämmelsen har fastighetsägaren rätt till
husbehovsutvinning sä länge ingen annan har koncession inom ortirådet. 1
kommitténs förslag och i det remitterade försläget utgjorde även undersök
ningstillständ för annan hinder för fastighetsägarens husbehovsutvinning.
Lagrådet har avstyrkt detta med hänvisning till att undersökningsarbete, i
motsats till bearbetning, inte försvåras i nämnvärd omfattning av fastig-
helsägarens fortsatta husbehovsutvinning. Bestämmelsen har utformats i
enlighet med lagrådets förslag., . '. ;*■ . .; ,: ■ , .

Vad som är husbehov får avgöras från fall till fall. Begreppet torde
innefatta vad som är nödvändigt för markägarens privata bmk och i fråga : ■
om jordbruksfastighet hans rörelse. Att utvinna energiråvaror eller andra
råvaror för industriellt syfte kan sålunda inte anses vara husbehov, även . , 102

om det är fastighetsägaren som driver rörelsen. I praktiken torde endast ett Prop. 1988/89: 92 fåtal mineral kunna omfattas av bestämmelsen. Även omfattningen på utvinningen är av betydelse för bedömningen.

Andra stycket motsvarar i huvudsak 4 kap. 5 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. I bestämmelsen slås nu fast att fastighetsägaren har rätt att fortsätta en pågående husbehovsulvinning i skälig omfattning om det inte finns särskilda skäl till något annat. Det bör observeras att inte bara utvinning av koncessionsmineral skyddas utan att även utvinning av andra mineraliska ämnen, dvs. jordägarmineral, åtnjuter skydd enligt denna paragraf. Bestämmelsen gäller bara den husbehovsutvinning som pågår då koncession meddelas för annan. Fastighetsägaren kan alltså inte, sedan koncession meddelats, påbörja husbehovsutvinning om detta medför intrång i koncessionshavarens rätt. Särskilda skäl att i en koncession inte uppställa villkor till skydd för husbehovsutvinningen är exempelvis att villkoret skulle medföra ett så allvarligt intrång i koncessionshavarens möjlighet att utnyttja sin rätt att det inte står i rimlig proportion till värdet av husbehovsutvinningen. Fastighetsägarens rätt till husbehovsutvinning fastställs som ett villkor i koncessionen enligt 4 kap. 5 §. Om fastighetsägarens rätt till husbehovsulvinning inte bibehålls, regleras frågan om ersättning för detta vid markanvisningsförrättningen.

Första stycket motsvarar delvis 4 § samt 5 § första stycket medan andra stycket motsvarar 9 § fjärde stycket i kommitténs förslag och i del remitterade förslaget. 1 paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, anges de grundläggande bestämmelserna om koncessionshavarens rätt till undersökningsarbete. Motsvarande bestämmelser finns delvis i 8 § och 32 § fjärde stycket gamla minerallagen.

Paragrafen motsvarar delvis 4§ samt 5§ andra och tredje styckena i .
kommitténs förslag och delvis 4 § samt 5 § andra stycket i del remitterade , ;,

förslaget. ...

Enligt paragrafen får koncessionshavaren utvinna mineral som omfattas , . , ,

av koncessionen men även i viss utsträckning andra närliggande mineral

varvid det i sistnämnda fall saknar betydelse om de andra ämnena är

koncessionsmineral eller ej. Fyndigheten av koncessionsämnet kan l.ex.

vara belägen under ett berglager. Koncessionshavaren har då rätt att bryta

detta berglager för att komma åt sin fyndighet. Fyndigheten kan också

förekomma tillsammans med ett annat koncessionsmineral på ett sådant

sätt att brytning inte kanske separat utan båda ämnena måste brytas i ett

sammanhang. Brytning av andra ämnen enligt denna paragraf får bara ske

när det är tekniskt nödvändigt, således inte ay ekonomiska skäl. När.

koncessionsämnet förekommer tillsammans med andra ämnen kan anrik- . -

ning inte ske endast beträffande ett ämne. All den brutna malmen måste

anrikas i ell sammanhang för att man skall kunna utvinna koncessionsäm- 403

net. Sista meningen i paragrafen ger koncessionshavaren rätt att pä sådant Prop. 1988/89:92

sätt använda ämnen som förekommer tillsammans med koncessionsmine-

ralel.

Motsvarande bestämmelser finns i 6 kap. 2 § första stycket och delvis andra stycket i gruvlagen samt 31 § första stycket oeh delvis andra stycket gamla minerallagen.

5 §

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 30 § andra stycket gamla minerallagen och delvis 6 kap. 2 § andra stycket gruvlagen. Möjligheten att utnyttja förut brutet koncessionsmineral förutsätter alt inte en tidigare koncessionshavare har rätt till detta enligt 13 kap. 2 § andra stycket. Där sägs att denne har två år på sig att frakta bort mineralet. Gör han inte det, tillfaller mineralet antingen den nye koncessionshavaren eller — om ingen har undersökningstillstånd eller koncession — fastighetsägaren enligt 13 kap. 2 § tredje stycket.

Rätten att tillgodogöra sig förut utvunnet koncessionsmineral gäller endast de mineral som omfattas av koncessionen om inteannat följer av 6§.

6 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget saml delvis 31 § andra stycket gamla minerallagen och delvis 6 kap. 2 § andra stycket gruvlagen.

Om koncessionsmineralet förekommer tillsammans med andra mineral kan mineralen separeras först i och med anrikningen. I de fallen får koncessionshavaren, enligt första stycket, tillgodogöra sig alla de utvunna mineralen. Ofta kan dock mineralen separeras utan anrikning. Sä är l.ex. fallet då koncessionsmineralet förekommer under ett berglager av annan typ, som först måste avlägsnas. 1 den situationen får markägaren, enligt andra stycket, avhämta mineralet inom viss tid mot att han ersätter koncessionshavaren dennes kostnader för att utvinna mineralet. Om markägaren inte utnyttjar denna möjlighet får koncessionshavaren tillgodogöra sig mineralet.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 § i kommitténs förslag och i det
remitterade förslaget samt 33 § första stycket gamla minerallagen och 6
kap. 4 § första stycket gruvlagen. Till skillnad från kommitténs förslag och
det remitterade förslaget skyddas genom paragrafen framtida utvinning
endast av koncessionsmineral. Alt så är fallet beror på atl den nya mineral
lagen omfattar i stort sett alla mineral som är av intresse för den svenska
mineralindustrin. Det finns knappast någon anledning att skydda rena grå- 104

berget på detta sätt. Dessutom bedrivs i dag viss gruvbrytning med sådan Prop. 1988/89:92 teknik att "misshushållning" med gråberget äger rum. Det finns inte heller någon anledning att stoppa denna brytningsleknik.

8 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 33 § andra stycket gamla minerallagen och 6 kap. 4 § andra stycket gruvlagen. Enligt paragrafen gäller — till skillnad från kommitténs förslag och det remitterade förslaget — krav på tillstånd för igenläggning av utfraktsvägar, orter och borrhål endast före det att en koncession upphört att gälla. Motsvarande bestämmelse för tiden efter det att en koncession upphört att gälla har tagits in i 13 kap. 7 §.

9 §

Paragrafen motsvarar 12 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt delvis 32 § tredje stycket gamla minerallagen och 6 kap. 3 § tredje stycket gmvlagen. Regeln om materialets varaktighet i dessa bestämmelser med syfte atl förbättra säkerheten efter det att koncessionen resp. utmålel upphört har inte fält någon motsvarighet i nya lagen. Med tanke på den långa tiden mellan verksamhetens början och slut är det oftast utan betydelse för denna säkerhet av vilket material stängslet är uppfört när arbetet tar sin början. Skyldigheten i paragrafen innebär att koncessionshavaren skall underhålla stängslet sä länge koncessionen består. Bestämmelser om anläggningens kvalitet för att tillgodose säkerhetskrav för tiden därefter finns i 13 kap. som behandlar frågor i samband med att en koncession upphör. Då bör anläggningar lämnas i sådant skick att det inte uppkommer fara för aUmänheten. Detta är inte endast en fråga om stängsel utan gäller generellt kvarlämnade anläggningar. En särskild bestämmelse finns dock om stängslets varaktighet.

10 §

Bestämmelserna om hinder mot undersökningsarbete och bearbetning inom ett koncessionsområde var i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget uppdelade på två paragrafer, 13 och 14§§. På förslag av lagrådet har bestämmelserna sammanförts till en paragraf. Motsvarande bestämmelser finns i 4 kap. 2 § gruvlagen och 32 § andra och fjärde styckena gamla minerallagen.

11 §

Paragrafen motsvarar 13 § tredje stycket i kommitténs förslag och i det

remitterade förslaget samt 7 § tredje stycket gamla minerallagen. 105

6 kap. överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersöknings- Prop. 1988/89:92 tillstånd och koncession

1 §

Vid prövning av ett ärende om överlåtelse skall förvärvarens lämplighet prövas med tillämpning av huvudreglerna för erhållande av undersökningstillslånd eller koncession. Bestämmelserna finns i 2 kap. 2 § första stycket 2 och andra stycket resp. 4 kap. 2 § första stycket 2 och 3. Om ärendet gäller undersökningstillstånd skall naturligtvis inte någon ny prövning göras huruvida det finns anledning anta att prospektering kan leda lill fynd av koncessionsmineral. Däremot måste en prövning göras av förvärvarens möjlighet och avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning, varvid också måste beaktas områdets storlek, som tidigare prövats enligt 2 kap. 1 §. Om förvärvaren får tillstånd till förvärvet, övertar han tillståndet i oförändrat skick, dvs. giltighetstiden enligt 2 kap. 5 § räknas från det att tillståndet ursprungligen meddelades. I ett ärende om föriängning av giltighetstiden enligt 2 kap. 6 § får den nye tillståndshavaren åberopa del undersökningsarbete som har utförts av överlåtaren. Om undersökningsarbete inte har utförts i tillräcklig omfattning kan han åberopa godtagbara skäl till atl arbete inte har utförts. Han får därvid åberopa omständigheter som hänför sig till såväl honom själv som överlåtaren.

Om förvärvaren vill ha ett helt nytt, treårigt tillstånd kan han naturligtvis träffa överenskommelse med överlåtaren atl denne frånträder sitt tillstånd enligt 6 kap. 2 §, varefter förvärvaren ansöker om nytt tillstånd på det aktuella området.

Om ärendet rör förvärv av en koncession skall förvärvarens lämplighet bedömas enligt 4 kap. 2 § första stycket 2 och 3. Överlåtelsen skall alltså beviljas om han är lämplig samt fyndighetens art och belägenhet inte i och för sig utgör hinder. Arronderingsfrågan skall alltså bedömas. Någon malmbevisning enligt första punkten eller någon NRL-prövning enligt andra stycket skall däremot inte äga rum. Om tillstånd till överlåtelsen lämnas, övertar förvärvaren koncessionen i oförändrat skick, dvs. villkoren gäller som förut och giltighetstiden räknas från del att koncessionen ursprungligen meddelades.

Frågor om tillstånd till överlåtelse av undersökningstillslånd eller bearbetningskoncession prövas enligt 8 kap. 3 § första stycket av bergmästaren. Detta gäller även om regeringen har meddelat koncessionen.

Man bör också notera att, om förvärvaren är kontrollsubjekt enligt lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m., det krävs för
värvstillstånd enligt den jagen. Frågan har behandlats i specialmotivering-
en till 1 kap. 7 §. ■ . .

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

2 §

Motsvarande bestämmelser finns i 12 § första och andra styckena gamla
minerallagen. Om man vill avstå från ett undeisökningstillständ, helt eller
delvis, eller från en koncession i dess helhet räcker dél med en anmälan öm 106

detta. Om man däremot vill avstå från en del av ett koncessionsområde Prop. 1988/89:92 måste man ansöka om detta. Skälet är att del i många fall krävs ändring av villkoren för en koncession om koncessionsområdel ändras. Det måste också finnas en möjlighet till kontroll av att det återstående området inte blir så litet all ändamålsenlig bearbetning inte längre kan bedrivas. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

3 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 12 § tredje stycket första meningen gamla minerallagen. Enligt paragrafen kan ett undersökningstiUstånd eller en koncession återkallas dels om innehavaren åsidosätter sina skyldigheter, dels utan att så är fallet, dock endast om synnerliga skäl föreligger. Återkallelse i det sistnämnda fallet får ske endast om betydande samhällsintressen står på spel. Så kan exempelvis vara fallet om en koncessionshavare utan godtagbara skäl låter bli all utvinna en fyndighet, som är av stor betydelse för den allmänna försörjningssituationen. Återkallelse kan också bli möjlig om det av utrikes- eller försvarspolitiska skäl är nödvändigt att säkerställa svenskt inflytande över en fyndighet, som kontrolleras av ett kontrollsubjekt enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m.

Bestämmelser om ersättning till koncessionshavaren vid sådan återkallelse finns i 7 kap. 5 §.

På en punkt skiljer sig paragrafen från kommitténs förslag och det remitterade förslaget. Dessa förslag innebar att återkallelse av ett undersökningstillstånd skulle kunna ske endast om det avsåg olja, gas eller diamant. Lagrådet har kritiserat detta och föreslagit att alla typer av undersökningstillstånd skall kunna återkallas. Det skulle, enligt lagrådets uppfattning, te sig egendomligt att inte ens vid allvarliga regelöverträdelser en återkallelse skulle kunna äga rum. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

4 §

Paragrafen, som motsvarar 4 och 5 §§ i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget, har utformats i enlighet med lagrådets förslag: Dessutom har tillagts att i de fall som regleras i paragrafen en avvägning skall ske enligt 2 och 3 kap. NRL.

En koncession skall, enligt 4 kap. 5 §, förenas med de villkor som behövs
för atl skydda allmänna intressen eller enskild'rätleller.som behövs för att
naturtillgångarna skall utforskas och. tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.
Dessa villkor fastställs inom ramen för den inlresseawägning enligt NRL .
som sker vid koncessionsprövningen. Den förtsatta verksamheten'kräver
senare ytteriigare tillstånd enligt miljöskyddslagen, vattenlagen etc. Där
vid kan ytterligare villkor uppställas. Förevarande paragraf behandlar
endast sådana villkor som fastställts enligt 4 kap. 5 §; Föreskriften i forsla : .

stycket får därför tillämpas endast beträffande olägenheter sona inte har
förutsetls och därmed inte heller beaktats vid den inlresseawägning som'
sker mellan de motstående intressena i koncessionsprövningen. Varje liten ■. 107

olägenhet får dock inte föranleda ändringar i koncessionen. Endast bety- Prop. 1988/89:92

dande olägenheter får beaktas. Om bestämmelsen blir tillämplig får en

förnyad intresseavvägning med tillämpning av 2 och 3 kap. NRL göras.

Olägenheten får vägas mot den skada koncessionshavaren lider genom en

föreslagen villkorsändring. Ändring av villkor som ställts upp med stöd av

miljöskyddslagen sker naturligtvis enligt den lagen.

Bestämmelsen saknar motsvarigheter i gruvlagen och den gamla minerallagen men bestämmelser av motsvarande innebörd finns bl.a. i 14 § lagen om vissa torvfyndigheter, 18 § fjärde stycket naturvårdslagen oeh 25 § miljöskyddslagen.

I andra stycket behandlas ändring av villkor med koncessionshavarens medgivande.

Med stöd av detta stycke får villkoren inte ändras utöver vad koncessionshavaren har begärt eller medgivit. Detta betyder dock inte att hans begäran om villkorsändring skall bifallas utan saklig prövning, utan prövningsmyndigheten måste bedöma om de föreslagna nya viUkoren kan godtas med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 10 § resp. 4 kap. 5 §. Ett ärende om villkorsändring pä koncessionshavarens begäran förutsätter normalt kontakter mellan sökanden och prövningsmyndigheten. Om man därvid inte kan komma överens om en villkorsändring som är acceptabel för båda parter måste prövningsmyndigheten avslå ansökningen eftersom villkoren inte kan ändras i strid med sökandens vilja.

Bestämmelserna i paragrafen tillämpas också på villkor i undersökningstillstånd för olja, gas och diamant.

7 kap. Ersättning

1 §

Paragrafen motsvarar 24 § första stycket första meningen gamla mineral-

lagen och 3 kap. 8 § första meningen gmvlagen.

2 §

Första stycket motsvarar 27 § första stycket gamla minerallagen och 4 kap. 4 § första stycket gruvlagen.

Andra stycket saknar motsvarighet i nuvarande minerallagstiftning. Den nya lagen innebär en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde till att avse ett flertal mineral som ofta bryts i dagbrott. Sådana ämnen förekommer i stor utsträckning också utanför de traditionella gruvlänen och konflikter med skogs- och jordbrukares intressen kan förväntas öka i antal. Med hänsyn särskilt härtill är det motiverat att ta in en bestämmelse om inlösen i den nya lagen.

Bestämmelsen innebär att sökanden skall lösa hela fastigheten om det
till följd av att mark las i anspråk uppstår synnerligt men för denna. Om
fastigheten utgörs av flera skilda områden eller skiften oeh det uppstår
men endast för en av delarna, behöver endast den delen lösas. I uppenbara
fall bör myndigheten kunna redan i koncessionen med stöd av 4 kap. 5 § 108

föreskriva villkor om att fastighet eller viss del därav skall förvärvas av Prop. 1988/89:92 koncessionshavaren med äganderätt.

Paragrafen motsvarar 27 § andra stycket gamla minerallagen och 4 kap. 4 § andra stycket gruvlagen.

I kommitténs förslag och i det remitterade förslaget gjordes i denna paragraf en hänvisning till expropriationslagen endast beträffande ersättning enligt 2 §. Lagrådet har ansett det lämpligt att de angivna bestämmelserna i expropriationslagen skall gälla i tillämpliga delar även beträffande ersättning enligt 1 §. Jag har godtagit lagrådets synpunkter, varför paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

4 §

Paragrafen motsvarar 28 § gamla minerallagen och 4 kap. 5 § gruvlagen.

5 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvaras av 12 § tredje stycket sista meningen gamla minerallagen. Liksom hittills gäller att koncessionshavaren vid en återkallelse inte kompenseras för utebliven vinst.

En remissinstans har föreslagit att ersättning skall utgå även vid ändring av villkor enligt 6 kap. 4 §. Tillstånd till viss verksamhet enligt minerallagen eller annan lagstiftning är ofta förenade med villkor till skydd för motstående intressen av olika slag. Om förhållandena kring en verksamhet ändras i något väsentligt hänseende så att det motstående intresset inte längre skyddas av det uppställda villkoret i tillräcklig utsträckning finns i de flesta fall möjlighet att ändra villkoren. Samhället måste ha denna möjlighet att skydda motstående intressen genom villkorsändringar ulan att detta skall grunda räll till ersättning för tillståndshavaren. Någon regel om rätt till ersättning vid villkorsändring har därför inte tagits in i minerallagen.

8 kap. Prövningsmyndigheter m. m.

Kapitlet innehåller de grundläggande bestämmelserna om vilka myndigheter som skall pröva de olika ärendena enligt minerallagen. De viktigaste ärendegrupperna är undersökningstillstånd, bearbetningskoncession och markanvisning. Paragraferna innehåller främst bestämmelser om pröv-ningsskyldighet. Närmare bestämmelser om förfarandet förutsätts bli utfärdade som tillämpningsföreskrifter. Frågorna har lill viss del behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).

Eftersom undersökningstillslånd skall meddelas utan något remissförfa
rande är det viktigt att vissa organ, bl. a. berörda kommuner får kännedom
om meddelade tillstånd. Därigenom kan säkerställas atl behövligt samråd 109

kommer till stånd mellan kommuner och tillståndshavaren, som bland Prop. 1988/89:92 annat kan tillgodose att denne har kännedom om kommunernas planering vad gäller det område som skall undersökas. I ärenden om bearbetningskoncession skall en avvägning enligt NRL göras av markanvändningsfrågorna. Detta förutsätter alt ett så komplett faktaunderlag som möjligt inhämtas i dessa ärenden. Liksom enligt den gamla mineraUagen fömtsätts ett brett remissförfarande. Som framgått av den allmänna motiveringen innebär reglerna att prövningen enligt naturresurslagen i praktiken överlämnas lill länsstyrelsen.

1 §

Andra stycket motvarar 2 kap. 12 § gmvlagen. Bestämmelsen innebär undantag från förvaltningslagens regler om kommunikationsskyldighel. Primärt åligger det sökanden att tillhandahålla ett så komplett faktaunderlag att prövning kan ske enligt 2 kap. Något hinder för bergmästaren att i särskilda fall företa kommunikation med sakägare innebär inte bestämmelsen.

Det samråd som enligt paragrafens tredje stycke skall ske avser endast frågan om naturresurslagens tillämpning på ansökan. Frågan om särskild utredning enligt bestämmelserna i kulturminneslagen har behandlats i den aUmänna motiveringen under avsnitt 2.3.5.

I paragrafen anges de två fall då bergmästaren skall hänskjuta ett ärende om beviljande av koncession till regeringens prövning. Den första punkten gäller ärenden som bedöms vara särskilt betydelsefulla ur allmän synpunkt. 1 den allmänna motiveringen har som exempel angetts att ärendet gäller ell mineral som är viktigt ur utrikes- eller försvarspolitisk synpunkt. Särskilt stora eller kontroversiella ärenden hör också dit. Bergmästaren förutsätts vad gäller intresseavvägningen enligt NRL följa vad länsstyrelsen föreslår. Han kan emellertid, om han finner skäl till annan uppfattning, även lämna ärendet till regeringen enligt andra punkten. Så skall ske om länsstyrelsen vill avslå en ansökan, som bergmästaren vill bifalla. Det kan sedan föreligga andra fall av oenighet mellan dem som föranleder att frågan skall hänskjutas. Enligt 4 kap. 5 § skall en koncession förenas med de villkor som behövs bl.a. för atl skydda allmänna intressen. Om bergmästaren vill frångå vad länsstyrelsen tillstyrker beträffande utformningen av villkor för markanvändningen, skall frågan hänskjutas till regeringens prövning.

Bergmästaren skall, enligt 4 §, bereda och yttra sig i ärenden som hänskjuts till regeringens prövning.

3 §

Förutom beviljande av tillstånd och koncession prövar bergmästaren bl. a.

ärenden om föriängning av tillstånd enligt 2 kap. 6 och 7 §§, tillstånd till 110

anläggande av väg lill området enligt 3 kap. 3 § andra stycket, ställande av Prop. 1988/89:92 säkerhet enligt 4 kap. 6 §, föriängning av koncession enligt 4 kap. 8-10 §§, igenläggning av utfraktsvägar, orter eller borrhål enligt 5 kap. 8 §, överlåtelse av tillstånd eller koncession enligt 6 kap. I §, frånträdande av tillstånd eller koncession enligt 6 kap. 2 §, återkallelse i vissa fall av tillstånd eller koncession enligt 6 kap. 3 §, ändring av villkoren för tillstånd eller koncession enligt 6 kap. 4 § samt koncessionshavarens skyldigheter vid koncessionens upphörande enligt 13 kap. 4 §.

I andra stycket stadgas om bergmästarens skyldighet att hänskjuta vissa ärenden lill regeringens prövning. Först anges ärenden om återkallelse av tillstånd och koncession utan alt innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter, vilka alllid skall hänskjutas. Dessutom har bergmästaren möjlighet att hänskjuta ärenden som han bedömer som särskilt betydelsefulla ur allmän synpunkt. Det kan t.ex. gälla överlåtelse av tillstånd eller koncession där förvärvarens lämplighet måste bedömas från utrikes- eller försvarspolitiska utgångspunkter.

Den bestämmelse som fanns i första stycket andra meningen i det remitterade förslaget har på förslag av lagrådet förts över till en egen paragraf, 7 §.

4 §

I paragrafen stadgas om bergmästarens skyldighet atl bereda och yttra sig i ärenden som enligt 2 § och 3 § andra stycket skall hänskjutas till regeringens prövning.

5-6 §§ ■

Paragraferna stadgar om bergmästarens rätt att anlita sakkunniga och företa undersökning på platsen samt om skyldigheten alt ersätta kostnaderna för detta. Motsvarande bestämmelser för ärenden om markanvisningsförrättning finns i 9 kap. 10, 13 och 20 §§.

Bestämmelsen om ersättning till sakkunniga har på förslag av lagrådet utformats i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 40 kap. 17 § rättegångsbalken. I del remitterade förslaget fanns det i sista meningen i resp. paragrafen bestämmelse om ersättning för kostnader i tvister enligt numera 7 §. Lagrådet har föreslagit att denna bestämmelse tas upp i en särskild paragraf, 12 §.

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket andra meningen i det remitterade förslaget.

1 15 kap. finns bestämmelser om bergmästarens tillsynsansvar. Han
skall bl.a. övervaka all tillstånds- och koncessionshavare inte överskrider
sina befogenheter och han får därvid besluta om åtgärder för atl förhindra
detta. Det kan emellertid uppslå tvister mellan tillstånds- eller konces
sionshavaren, å ena sidan, och någon vars rätt berörs av arbetet, ä andra 111

sidan, beträffande de rättigheter och skyldigheter som följer av tillståndet Prop. 1988/89:92 eller koncessionen. De kan då genom en ansökan få tvisten prövad av bergmästaren. Bestämmelser om ansvar för kostnader i sådana tvister finns i 12 §.

8 §

Paragrafen, som i huvudsak har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 3 kap. 8 § gruvlagen och 24 § gamla minerallagen. Enligt de äldre bestämmelserna skulle, om tvist om ersättningen uppstod, talan väckas vid fastighetsdomstol. Den nya bestämmelsen innebär i stället atl bergmästaren skall pröva sådana tvister. Om markanvisningsförrättning hålls skall tvisten prövas senast vid denna. 1 12 § finns bestämmelser om ansvar för kostnader vid tvister som inte prövas vid markanvisningsförrättning.

I förhållande till lagrådets förslag har ell tillägg gjorts genom sista meningen i paragrafen. Där stadgas nu om bergmästarens rätt atl anlita sakkunniga och företa undersökning på platsen i ärenden enligt denna paragraf som inte avgörs vid markanvisningsförrättning. Om bergmästaren utnyttjar denna möjlighet tillämpas bestämmelsema i 5 § om sakkunniga resp. bestämmelserna i 6 § om undersökning pä platsen. Om tvisten i stället prövas vid markanvisningsförrättningen blir naturligtvis motsvarande bestämmelser i 9 kap. 10 resp. 13 § tredje stycket tillämpliga.

9 §

Paragrafen motsvarar 4 kap. 4 § tredje stycket gmvlagen och 27 § tredje stycket gamla minerallagen.

10 §

Bestämmelsen innebär att ett ersättningsbeslul enligt 8 eller 9 § blir exekutionstitel enligt 3 kap. I § första stycket sjätte punkten utsökningsbalken.

11 §

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Paragrafens sista mening i det remitterade förslaget har på lagrådels förslag överförts till 12 kap. 6 § tredje stycket.

12§

På förslag av lagrådet har i denna paragraf sammanförts bestämmelser om
ansvar för kostnader i tvister som bergmästaren prövar utan samband med
markanvisningsförrättning. En justering i förhållande till lagrådets förslag
har dock gjorts. I de tvister som avses i 7 kap. I § oeh 8 kap. 7 § är avsikten
all förfarandet skall vara mycket enkelt. Ärendet kommer att avgöras
genom att bergmästaren tillsammans med parterna inställer sig pä platsen, 112

varvid parterna muntligen får framlägga sina ståndpunkter. Någon omfat- Prop. 1988/89:92

lande skriftlig utredning skall däremot inte företes. Bergmästarens beslut

kommer sedan att meddelas på platsen eller i omedelbar anslutning till

förrättningen. Några nämnvärda kostnader uppkommer därmed inte för

parterna och därför har bestämmelsen i andra stycket om tillstånds- eller

koncessionshavarens ansvar för motparternas kostnader i ärendet tagits

bort. Tillstånds- eller koncessionshavaren svarar därmed bara för statens

kostnader vid förrättningen. Motsvarande bestämmelser fanns upptagna i

8 kap. 5 § andra stycket och 6 § samt 16 kap. 7 § i det remitterade förslaget.

9 kap. Markanvisningsförrättning

Kapitlet har i stora delar arbetats om i förhållande till kommitténs förslag och det remitterade förslaget och är nu utformat i enlighet med lagrådets förslag. Ett antal paragrafer har på grund av sin karaktär tagits bort ur kapitlet och de frågor som behandlas i dessa paragrafer kommer i stället att regleras i en förordning. De paragrafer det gäller är 8 § första stycket om innehållet i en ansökan om markanvisning, 11 § andra stycket om innehållet i vissa kallelser, 13 § om sändande av ansökningshandlingarna till en aktförvarare och 16 § om protokoll över markanvisningsförrättning.

1 §

Första stycket motsvarar 5 kap. 2 § första stycket första meningen i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Bestämmelsen innebar att mark anvisas först om och när koncessionshavaren begär det.

I andra stycket anges för vilka ändamål mark fär anvisas. Bestämmelsen korresponderar med 5 kap. 1 § första och andra styckena om koncessionshavarens befogenheter inom och utom koncessionsområdet.

2 §

Bestämmelsen om anvisande av mark överensstämmer i stort med vad
som gäller enligt 26 § gamla minerallagen och 4 kap. 3 § gruvlagen. Har
överenskommelse inte träffats skall myndigheten göra en behovsprövning.
Enligt gruvlagen och den gamla minerallagen skall den mark som sökan
den begär anvisas inom utmålel resp. koncessionsområdet. Utanför dessa
områden skall den mark som behövs anvisas. Denna skillnad har ingen
motsvarighet i den nya lagen. En nyhet är också att det direkt sägs i lagen
att överenskommelser mellan parterna i markanvisningsfrågan skall iakt
tas. Behovsprövningen blir med andra ord disposiliv och inte som nu
föremål för officialprövning. Markanvisningen är dock liksom tidigare
obligatorisk enligt den nya lagen. I förhållande till det remitterade försla
get har det tillägget gjorts atl om mark inom eller utom koncessionsområ
det hotas av ras eller sättningar vid bearbetningen, även den marken kan
anvisas. En motsvarande bestämmelse finns i dag i 4 kap. 3 § sista mening
en gruvlagen. 113

8 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92

Enligt andra stycket får mark inte anvisas i strid med hindersbeslämmel- Prop. 1988/89:92 serna. Om mark som fär användas endast efter dispens av bergmästaren behöver tas i anspråk, bör frågan om sådan i allmänhet kunna avgöras i samband med markanvisningen. Behövs länsstyrelsens tillstånd, måste detta finnas innan markanvisning sker.

3 §

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § första stycket sista meningen i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

1 princip innebär behovsprövningen att mark bör anvisas för så lång tid som behövs. Enligt den nya lagen skall koncessionen gälla relativt kort tid med möjlighet till förlängning. Alt anvisa mark för varje period är av praktiska skäl inte lämpligt. Därför har sökanden givits möjlighet alt få marken anvisad tills vidare. Ersättningen blir då baserad på detta och därmed oftast högre. Detta pris torde dock sökanden ofta vara villig att betala mot att slippa återkommande markanvisningsförrättningar med åtföljande kostnader. Också för markägaren bör bestämmelsen vara fördelaktig. Koncessionshavaren förlorar enligt 13 kap. 1 § sin rätt enligt markanvisningen när koncessionen upphör.

4 §

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 11 § gruvlagen. Andra stycket har sin förebild i 12 kap. 2 § vattenlagen. Utmålsförrättningen enligt gmvlagen innebär att inmutaren efter att ha företett den s. k. malmbevisningen anvisas ett arbetsområde (I kap. 5 §). Utmålshavaren har sedan rätt att få sig anvisad mark för gruvdriften och därmed sammanhängande verksamhet (4 kap. 3 §). Markanvisningen sker vid en ny utmålsförrättning (4 kap. 39 § andra punkten). Emellertid förekommer det att markanvisningen sker redan i den urspmngliga utmålsförrättningen. Markanvisningen utgör då bara ett moment i utmålsförrättningen. I gamla minerallagen är konstmktionen en annan. Där utgör beviljande av koncession och anvisande av mark alllid två skilda typer av ärenden. Den nya lagen använder samma modell som den gamla minerallagen.

5 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 12 § första stycket gruvlagen.

6 §

Paragrafen motsvarar 3 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla
get samt 4 kap. 12 § andra stycket gruvlagen och har utformats efter 12
kap. 4 § andra stycket vattenlagen. 114

7-9 §§ Prop. 1988/89:92

Paragraferna motsvarar 4-6 §§ i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 13-15 §§ gruvlagen och har sin förebild i 12 kap. 5-7 §§ vattenlagen.

10 §

Bestämmelsen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget saml 4 kap. 22 § gruvlagen.

11 §

I paragrafen, som motsvarar 8 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget, upptas nu bara bestämmelsen om att ansökning görs hos bergmästaren och bestämmelsen om förskott. Föreskrifterna i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget om ansökningens innehåll har, på förslag av lagrådet, inte tagits med i den nya lagen utan de förutsätts i stället bli intagna i en förordning. Motsvarande bestämmelser finns i 4 kap. 8 § gruvlagen.

12 §

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt delvis 4 kap. 9 § jämförd med 2 kap. 9 § gruvlagen.

13 §

Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Första och andra styckena motsvarar delvis 4 kap. 16 § gruvlagen.

Huvudregeln är att sammanträde skall hållas vid markanvisningsförrättningen. Detta är dock inte nödvändigt i alla situationer. När parterna är eniga om såväl markens ianspråktagande som i ersättningsfrågor eller om alla sakägare medger ansökan efler delgivning, bör avgörande kunna ske på handlingarna. En bestämmelse om detta har införts i första stycket. Även om sammanträde inte hålls bör förrättningsmannen vid behov kunna besöka platsen för att exempelvis granska kartors och andra beskrivningars riktighet. En bestämmelse om delta finns i tredje stycket.

Bestämmelsen i det remitterade förslaget all förrättningen inte får avslutas förrän koncessionsbeslutet vunnit laga kraft har flyttats till en särskild paragraf, 18 §.

14 §

Paragrafen motsvarar 11 § i kommitténs förslag och i del remitterade

förslaget samt i stort 4 kap. 17 § gruvlagen. Bestämmelsen om skyldighet 115

för bergmästaren att utfärda kungörelse om sammanträde har dock inte Prop. 1988/89:92 förts över lill den nya lagen. Den bestämmelsen förutsätts i stället bli intagen i regeringens verkställighelsföreskrifter.

15 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om surrogatdelgivning. Den motsvarar 12 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 18 § gruvlagen och har sina förebilder i 4 kap. 21 § fastighetsbildningslagen och 12 kap. 16 § vattenlagen.

16 §

Bestämmelsen motsvarar 14 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 20 § gruvlagen. Liknande bestämmelser finns i 12 kap. 19 § vattenlagen och 5 kap. 7 § expropriationslagen.

17 §

Paragrafen motsvarar 15 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 21 § gruvlagen.

18 §

Paragrafen motsvarar delvis 10 § första meningen i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Rätten att ta mark i anspråk grundar sig på innehavet av koncessionen. Att sökanden har beviljats koncession skall därför vara slutligt avgjort innan marken anvisas. Koncessionsbeslulet skall således ha vunnit laga kraft innan förrättningen för markanvisning hålls. Ingenting hindrar dock att ansökan ges in och handläggningen påbörjas i de fall, där del är angeläget att markanvisningen följer snarast pä koncessionsbeslutet. Förrättningsmyndigheten får i varje särskilt fall bedöma hur långt handläggningen kan föras innan koncessionen har vunnit laga kraft. Sökandens önskemål bör därvid vara vägledande.

19 §

Bestämmelsen, som motsvarar 17 § i kommitténs förslag och i del remitte
rade förslaget, uttrycker all omröstning skall ske enligt den s. k. kollegiala
metoden. Della innebär ett avsteg från vad som gäller i förvaltningsären
den enligt förvaltningslagen, som innebär att den s. k. kollektiva metoden
skall användas. Förevarande paragraf överensstämmer med 4 kap. 23 §
gruvlagen. Även enligt 12 kap. 23 § vattenlagen och 4 kap. 17 § fastighets
bildningslagen skall den kollegiala metoden användas. När del gäller be
stämmelser i övrigt om omröstning skall — liksom tidigare — rättegångs
balkens bestämmelser tillämpas analogt. 116

20 § Prop. 1988/89:92

Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap: 30 § andra stycket gruvlagen. Den har, på förslag av lagrådet, utformats i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 40 kap. 17 § rättegångsbalken. Första stycket i det remitterade förslaget innehöll en bestämmelse om förrätlningsmännens rätt till ersättning för sin inställelse vid förrättningen. På förslag av lagrådet blir den frågan i stället reglerad i förordning.

21 §

Första stycket motsvarar 18 § tredje stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 30 § tredje stycket gruvlagen. Regeringen bör, som lagrådet har påpekat, utfärda mer detaljerade föreskrifter om sökandens skyldighet att ersätta staten kostnaderna för förrättningen. Bestämmelsen har utformats i enlighet härrried. Bland kostnaderna för förrättningen ingår främst ersättning till förrättningsmännen för inställelse vid förrättningen, vari ingår eventuell undersökning på platsen, samt ersättning till sakkunniga.

Andra stycket motsvarar 19 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 31 § gruvlagen. Enligt andra stycket skall sökanden svara för såväl sina egna som övriga sakägares kostnader vid förrättningen. Detta gäller dock inte om en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eUer 8 § rättegångsbalken leder till ett annat resultat. Enligt 6 § skall den som genom i paragrafen närmare angiven vårdslöshet orsakar kostnader själv svara för den kostnaden oavsett hur kostnaderna i övrigt skall fördelas. Om exempelvis en sakägare orsakar kostnader i ärendet genom att framställa invändningar som han insett eller bort inse saknar fog får han själv stå för dessa kostnader. Enligt 8 § utgår ersättning endast för sådana kostnader som varit skäligen påkallade för att tillvarata partens rätt.

22 §

Paragrafen motsvarar 20 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

I gruvlagen behölls av praktiska skäl den äldre ordningen att beslut
skulle kunna fattas i olika frågor allteftersom de behandlats vid förrätt
ningen. Frågan om utmålets beviljande, som hade med malmbevisningen
alt göra, skulle därmed kunna prövas tidigare än frågorna om markanvis
ning och ersättning. När nu koncessionsprövningen skall avgöras i annan
ordning än markanvisningen saknas detta skäl att möjliggöra successiva
beslut. Enligt gruvlagen kan bergmästarens beslut om ersättning inte över
klagas, utan den som är missnöjd med detta har att väcka särskild talan om
ersättning vid domstol. Gruvlagens ordning medger atl mark anvisas och
tas i anspråk även om sådan talan har väckts. Otillfredsställande lång tid
kan förflyta innan en Ivistig fråga om ersättning är avgjord. Enligt den nya
lagen skall därför bergmästarens beslut i ersättningsfrågan utgöra en del av 117

markanvisningsbeslutet och liksom övriga frågor i detta kunna överklagas Prop. 1988/89:92 till fastighetsdomstol. Det behov som finns av att meddela interimistiskt beslut tillgodoses genom en särskild bestämmelse i 5 kap. 1 § fjärde stycket. Efter mönster i bl.a. 16 kap. 3 § vattenlagen föreslås också att beslutet skall ange i vad män deposition skall ske och var denna skall äga rum.

Genom markanvisningsbeslutet är således de frågor som skall prövas vid förrättningen avgjorda och förrättningen avslutad. Beslutet skall, enligt förvaltningslagens bestämmelser, innehålla en fullföljdshänvisning.

Beslutet innebär att koncessionshavaren får ta marken i anspråk för det ändamål som anges i beslutet. Ändamålet är alltid att bearbeta en mineralfyndighet eller verksamhet för att göra detta möjligt. Han får däremot inte tillgodogöra sig tillgångarna inom det anvisade området i vidare mån än som anges i 5 kap. 4-6 §§. Om koncessionshavaren exempelvis behöver fälla skog för att komma ät en mineralfyndighet får han göra detta. Han får däremot inte tillgodogöra sig timret eftersom detta inte krävs för att han skall kunna bearbeta fyndigheten. Det nu sagda utgör huvudregeln men man kan naturligtvis träffa överenskommelse om avvikelse från denna huvudregel vid markanvisningsförrättningen. Exempelvis kan markägaren och exploatören träffa överenskommelse om att den senare får tillgodogöra sig växande skog inom det anvisade området. Den ersättning som markägaren har rätt till enligt 7 kap. 2 § första stycket får då anpassas efter vad parterna har kommit överens om. Det är angeläget att frågor av nu nämnt slag klarläggs oeh löses vid markanvisningsförrättningen.

23 §

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 28 § gruvlagen.

24 §

Paragrafen motsvarar 23 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Förrättningen bör avslutas genom ett beslut där förrättningsmännen tar
ställning till de materiella frågorna samtidigt. Detta leder till större klarhet
och stringens i förfarandet. Därmed behövs heller inget särskih avslut
ningsbeslut. Däremot saknas skäl att föreskriva att förrättningen skall
avslutas vid sammanträdet. En fortsatt förrättning på handlingarna kan
tvärtom vara motiverad och möter inga principiella betänkligheter, om
bara förvaltningslagens regler om kommunikation följs. Därför föreslås i
bestämmelsen i överensstämmelse med; 4 kap. 29 § fastighetsbildnings
lagen att beslutet får meddelas på tid och plats som förrättningsmannen
bestämmer. Bestämmelsen ger möjlighet för förrättningsmännen att skaffa
sig den tid som behövs för överväganden och eventuell överläggning
sinsemellan. Dock skall bestämmelsen om,snabbast möjliga handläggning
iakttas även när tid för avgörandet bestäms. Som sagts ovan pågår förrätt
ningen till dess att beslutet har meddelats. Möjligheter finns således att,
om skäl uppkommer, ändra på vad som har bestämts om tidpunkten för 118

beslutet och fortsätta handläggningen och eventuellt sälta ut nytt samman- Prop. 1988/89:92 trade. En omständighet som kan föranleda detta är att en ny sakägare, som tidigare varit okänd eller förbiselts av någon fastighetsägare, ger sig tillkänna.

Beslutet kan meddelas antingen genom att avkunnas eller genom att hållas tillgängligt för läsning.

Om beslutet inte meddelas vid sammanträde skall underrättelse om tid och plats för beslutets meddelande lämnas till sakägare och andra som har rätt att överklaga beslutet. Med det sistnämnda avses sakkunniga och tolkar som enligt 16 kap. 2 § andra punkten har rätt alt överklaga beslut angående ersättning.

25 §

Bestämmelsen motsvarar 21 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 27 § gruvlagen. Den har utformats efter förebild i 4 kap. 28 § första stycket fastighetsbildningslagen. Utstakning och utmärk-ning av gränser för anvisad mark skall ske i behövlig omfattning. Detta innebär, liksom hittills enligt gmvlagen, att utstakning och utmärkning skall ske i de allra flesta fall. Avsteg från regeln kan dock göras om gränsmarkering antingen är mycket svår att utföra eller framstår som obehövlig. Det får ankomma på bergmästaren att avgöra dessa frågor.

Som framgår av 10 kap. 7 § har ett beslut om inlösen av del av fastighet fastighetsbildande verkan. Del är därför viktigt att beslutets inverkan pä fastighetsindelningen blir klarlagd. I andra stycket i förevarande paragraf, som har upprättats efter förebild i 12 kap. 33 § vattenlagen, stadgas därför om skyldighet att upprätta en karta med beskrivning över området och dess gränser.

26 §

Enligt 4 kap. 32 § tredje stycket gmvlagen och 29 § gamla minerallagen får anvisad mark tillträdas genast om inte annorlunda förordnas. I paragrafen bibehålls denna rätt men förenas med en skyldighet för koncessionshavaren att ställa säkerhet för ersättningsskyldighet enligt 7 kap. 1 och 2 §§.

10 kap. Betalning av ersättning m. m.

På förslag av lagrådet har vissa bestämmelser i det remitterade förslaget
inte tagits upp i den nya lagen, eftersom frågorna lämpligen i stället bör
regleras i en förordning. De bestämmelser i det remitterade förslaget det
gäller är 4 § om skyldighet att ge in vissa handlingar till länsstyrelsen, 5 §
första meningen om skyldighet för länsstyrelsen att i vissa fall söka verk
ställighet av ersättningsbeslut och 6 § om skyldighet för länsstyrelsen att
sätta in deponerade medel på bank. 119

1 § Prop. 1988/89:92

Enligt 4 kap. 33 § gruvlagen skall betalning av ersättning som fastställts vid förrättningen erläggas inom tre månader från det att avslutningsbeslut har meddelats. Del är dock lämpligare atl betalningsfristen börjar löpa vid det tillfälle då markanvisningsbeslutet vinner laga kraft. Det är först då som koncessionshavaren, enligt huvudregeln, får rätt att tillträda den anvisade marken. Eftersom beslutet om markanvisning och, framför allt, själva tillträdet innebär ett kännbart ingrepp i markägarens rätt bör ersättningen betalas sä snart som möjligt. Därför har betalningsfristen kortats till en månad. Paragrafens bestämmelser gäller oavsett om ersättningen skall deponeras eller betalas ut direkt lill sakägaren.

2 §

Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 4 kap. 34 § första stycket gruvlagen, 30 § torvlagen och 16 kap. 1,2 och 4§§ vattenlagen. Med personlig skada avses övrig skada för ägaren enligt 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen.

3 §

Paragrafen har sin förebild i 31 § första stycket torvlagen. Andra meningen motsvarar 4 kap. 34 § andra stycket gruvlagen.

4 §

Paragrafen motsvarar 5 § andra meningen i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget saml 4 kap. 36 § första stycket gruvlagen. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

5 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 38 § gruvlagen.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 8 § i det remitterade förslaget, anger vid vilken tidpunkt inlösen av mark är fullbordad.

7 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § i det remitterade förslaget, anger konsekven
ser i vissa hänseenden av en markinlösen. Den är utformad efter mönster av
16 kap. 10 § vattenlagen. 120

11 kap. Kronoandel Prop. 1988/89:92

Bestämmelserna i kapitlet motsvarar med endast redaktionella ändringar 5 kap. gruvlagen.

Man bör dock beakta skillnaden mellan gruvlagen där markanvisningen ibland ingår som ett led i utmålsförrättningen och den nya minerallagen där beviljandet av koncession och anvisande av mark alltid utgör två skilda ärenden. Kronoandelen uppkommer enligt den nya minerallagen då koncession har beviljats.

12 kap. Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

' §

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 8 kap. 1 § gruvlagen, anger tilllämpligheten av bestämmelserna i 12 kap. I de allra flesta fall då flera bedriver gruvrörelse gemensamt brukar andelshavarna bilda ett gemensamt bolag, oftast ett aktiebolag, för gruvdriften. I de fallen blir bestämmelserna i detta kapitel inte tillämpliga eftersom det gemensamma bolaget då blir ensam koncessionshavare. Endast i de fall man inte väljer att bilda ett gemensamt bolag blir bestämmelserna tillämpliga. Även i de fallen kan andelshavarna träffa avtal om avvikelse frän bestämmelserna i 12 kap., vilket framgår av paragrafens andra stycke. Endast bestämmelserna om gruvföreståndare är obligatoriska.

De rättigheter och skyldigheter som behandlas i detta kapitel tillkommer andelshavarna i koncessionen. En andelshavare kan naturiigtvis upplåta sin rätt enligt koncessionen till en nyttjanderältshavare. En sådan upplåtelse kräver inte tillstånd enligt 6 kap. 1 § men kan däremot kräva tillstånd enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. I samband med ett nytljanderältsavlal kan parterna träffa överenskommelse som reglerar deras inbördes förhållanden vad gäller rättigheterna och skyldigheterna enligt koncessionen. En sådan överenskommelse påverkar dock inte an-delshavarens förhållande lill övriga andelshavare. Gentemot dessa svarar han alltid för skyldigheterna och rättigheterna enligt koncessionen även om han har upplåtit sin andel i koncessionen till någon annan. Om han däremot överlåter sin andel inträder naturligtvis den nye koncessionshavaren i hans ställe.

1 den nya lagen används benämningen "andelshavare" i koncessionen, som har bedömts mer adekvat än det av kommittén föreslagna "delägare".

2-3 §§

Bestämmelserna motsvarar 2 — 3 §§ gruvlagen samt I och 2 §§ i kommitténs förslag.

I 2 § genomförs en saklig ändring därigenom alt regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får möjlighet atl medge dispens från kravet atl gruvföreståndare skall vara svensk medborgare.

I 3 § har vissa preciseringar gjorts av gruvföreståndarens uppgifter i
förhållande lill kommitténs förslag. I paragrafen anges uttryckligen de 121

bestämmelser i lagen som innefattas i gruvföreståndarens ansvar. I detta Prop. 1988/89:92 hänseende träder föreståndaren i andelshavarnas ställe och svarar ensam för att de angivna bestämmelserna iakttas vid gruvdriften. Detta innebär atl vid brott mot dessa bestämmelser är det han som drabbas av straffansvar och inte andelshavarna. Han har också behörighet att företräda andelshavarna gentemot statliga myndigheter, vilket innebär att tvångsåtgärder i form av exempelvis vitesföreläggande skall riktas mot föreståndaren om åtgärderna rör de bestämmelser som föreståndaren svarar för.

De bestämmelser som anges i paragrafen är en uttömmande beskrivning av de uppgifter föreståndaren har. Naturligtvis kan andelshavarna komma överens om att utöka föreståndarens ansvar och behörighet men de ytterligare uppgifter som föreståndaren därigenom kan fä omfattas inte av minerallagens tvångs- och straffbestämmelser.

Av paragrafens andra mening framgår att föreståndaren har rätt att från andelshavarna fordra in de bidrag som krävs för att han skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt paragrafen. I 9 § finns bestämmelser för det fall en andelshavare vägrar att lämna sitt bidrag till gmvföreståndaren,

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § i kommitténs förslag.

Enligt 8 kap. 4 § gruvlagen skall stämma hållas årligen. Därvid skall gruvföreståndare obligatoriskt väljas. Antalet andelshavare torde mera sällan uppgå till fler än tvä. Skälet till att över huvud taget utse en föreståndare är att det av praktiska skäl är angeläget att en viss person har ansvar för verksamheten oeh företräder andelshavarna inför myndigheter och sakägare. Att välja en sådan årligen kan dock inte vara nödvändigt. Det kan heller inte vara nödvändigt att föreskriva årlig stämma. Andelshavarna kontaktar naturligtvis varandra eller föreståndaren när behov finns och lämnar i övrigt ål föreståndaren att sköta rörelsen i den män de inte gemensamt anordnar någon annan förvaltning. Paragrafen motsvarar i övrigt i stort 8 kap. 4 § gruvlagen.

I fortsättningen behöver således stämma hållas endast då andelshavarna finner behov av detta. Val av föreståndare fär också ske på det sätt andelshavarna finner lämpligast. Valet gäller tills vidare. Föreståndarens uppdrag upphör genom att han entledigas av andelshavarna. Om det uppstår oenighet mellan andelshavarna kan de som innehar minst en fjärdedel av koncessionen framtvinga en stämma. Naturligtvis kan föreståndare väljas på en sådan stämma.

5 §

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag saml 8 kap. 5 § gruvlagen.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 5 § i kommitténs förslag samt 8 kap. 6 § gruv
lagen, har utformats i enlighet med lagrådels förslag. 122

Paragrafen behandlar det s. k. brytningsvitsordel. Av paragrafens lydelse Prop. 1988/89:92 framgår nu att sådant vitsord tillkommer den andelshavare som ensam eller de andelshavare som tillsammans innehar minst hälften av koncessionen. I tredje stycket anges nu att tvist som gäller tillämpningen av paragrafens bestämmelse prövas av fastighetsdomstol. Bestämmelsen har hämtats från 8 kap. 11 § i det remitterade förslaget.

7 §

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag saml 8 kap. 7 § gmvlagen.

8 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag samt 8 kap. 8 § gruvlagen.

9 §

Paragrafen motsvarar 8 § i kommitténs förslag samt 8 kap. 10 § gruvlagen.

13 kap. Verkan av att en bearbetningskoncession upphör

Bestämmelserna i kapitlet har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Detta innebär bl. a. att 5 § i det remitterade förslaget, som av lagrådet har bedömts vara onödig, har tagits bort.

1 §

Paragrafen motsvarar 3 § tredje stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 35 § gamla minerallagen och 7 kap. 2 § gruvlagen.

När en koncession upphör förlorar koncessionshavaren, enligt första
stycket, omedelbart rätten till mineral som brutits men inte uppfordrats.
Mineral som har uppfordrats får finnas kvar inom koncessionsområdet för
koncessionshavarens räkning under högst två år. Om koncessionshavaren
inte forslar bort mineralet under denna tid förlorar han, enligt andra
stycket, även rätlen till detta mineral vid tidsfristens utgång. Dä konces
sionshavaren förlorar rätten till mineralet övergår rätten, enligt tredje
stycket, till fastighetsägaren. Detta gäller dock bara så länge ingen annan
har undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession för mineralet
inom området. Enligt 3 kap. 4 § och 5 kap. 5 § har en tillstånds- resp.
koncessionshavare rätt att tillgodogöra sig tidigare utvunna mineral som
finns kvar inom området. Detta innebär följande. Om en ny tillständs-
eller koncessionshavare finns inom området dä den gamle koncessions
havarens rätt lill utvunna mineral upphör, övergår rätten omedelbart på 123

den nye innehavaren. Om någon ny innehavare inte finns inom området Prop. 1988/89:92 övergår rätten i stället till fastighetsägaren som då kan forsla bort mineralet och tillgodogöra sig det. Om han däremot låter mineralet ligga kvar inom området och någon annan beviljas tillstånd eller koncession inom området förlorar han ånyo rätten till mineralet, som då övergår till den nye innehavaren.

I paragrafen används termen "uppfordrats eller tagits om hand på liknande sätt". Med termen uppfordra avses att ur en underjordsgruva föra upp brutet mineral till markytan. Termen används inte då man tar om hand och för bort mineral som brutits eller utvunnits i dagen i dagbrott, takter etc. I dagen kan i stället ordet "ulfrakla" användas för detta förfarande.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 36 § första stycket gamla minerallagen och 7 kap. 3 § första stycket gruvlagen.

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket i kommitténs förslag och i del remitterade förslaget.

Någon bestämmelse som motsvarar 36 § andra stycket gamla minerallagen och 7 kap. 3 § andra stycket gruvlagen finns inte i den nya lagen. I dessa regleras äganderätten lill kvarstående byggnader. 1 två år får de stå för koncessionshavarens eller gruvinnehavarens räkning, därefter tillfaller de markägaren. Kvarstående anläggningar kan emellertid för markägaren lika väl vara en belastning som en förmån. Han kan i egenskap av ägare bli skyldig att riva anläggningen eller vidta andra åtgärder. På samma sätt som i 34 § första stycket torvlagen har därför bestämmelsen om äganderätt ersatts med en skyldighet för koncessionshavaren att, i den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt, ta bort anläggningar som finns kvar. En sådan skyldighet öppnar även möjlighet att avtalsvägen lösa frågan om äganderätten mellan markägaren och koncessionshavaren. Bestämmelser om efterarbete kan ges redan i koncessionsbeslutet. Annars skall frågan enligt 6 § prövas när koncessionen upphör.

5 §

Paragrafen motsvarar 3§ andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Även denna paragraf saknar motsvarighet i gällande minerallagstiftning. Beträffande stängsel sägs dock i 32 § tredje stycket gamla minerallagen och

6 kap. 3 § tredje stycket gruvlagen att det skall utföras i varaktigt material.
I paragrafen finns en liknande bestämmelse. Säkerheten för allmänheten
inom ett koncessionsområde, där anläggningarna lämnats kvar, är emeller
tid inte enbart beroende av stängsels varaktighet. Även andra anläggningar 124

måste vara utförda så, all de uppfyller rimliga krav på säkerhet. Bedöm- Prop. 1988/89:92 ningen härav får göras i den ordning som anges i 6 §.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 4 § i kornmitténs förslag och i del remitterade förslaget, saknar motsvarighet i den gamla minerallagen och i gmvlagen. Den har utformats efter mönster av 34 § andra stycket torvlagen.

Då det gäller en bearbetningskoncession bör man så långt som möjligt bestämma de villkor som skall gälla vid koncessionens upphörande. Alla frågor kan dock inte förutses och lösas redan då koncessionen beviljas. Dessa frågor får då lösas i samband med att koncessionen upphör. Enligt 8 kap. 3 § prövas frågorna av bergmästaren, som har att ex officio ta upp dessa frågor till behandling. Det beslut, som bergmästaren meddelar enligt denna paragraf bör för tydlighetens skull uppta alla skyldigheter, oavsett om de angivits i koncessionen eller ej. Ingenting hindrar att frågor som rör enskilt intresse löses genom avtal mellan koncessionshavaren och rättsinnehavaren.

I 5 kap. 8 § stadgas all vissa utfraktsvägar och orter skall hållas öppna och att vissa borrhål skall vara försedda med mynningsskydd. Dessutom anges att det krävs tillstånd av bergmästaren för att lägga igen sådana utfraktsvägar, orter och borrhål. I förevarande paragraf regleras motsvarande tillståndskrav för områden där någon koncession inte längre gäller.

8 §

Sedan en koncessionshavare har fullgjort sina skyldigheter enligt förevarande kapitel upphör hans ansvar för den nedlagda gruvan. Ansvaret övergår då på staten. I paragrafen bemyndigas regeringen att utfärda föreskrifter som behövs för att förebygga faror vid nedlagda gruvor. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1).

14 kap. Avgifter och andra särskilda skyldigheter

Förevarande kapitel innehåller bl. a. bestämmelser om skyldighet för yrkesmässiga prospektörer att redovisa utförda undersökningsarbeten. Frågorna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

' §

Motsvarande bestämmelser finns i 2 kap. 8 § fjärde stycket gruvlagen och

2 § gamla minerallagen. 125

2 § Prop. 1988/89:92

Motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 6 § gmvlagen. Möjlighet att föreskriva motsvarande avgift ges också i 10 § tredje stycket gamla minerallagen. Inmutningsavgifter enligt gmvlagen baserar sig, enligt regeringens föreskrifter, enbart på områdets storlek. Genom den nya bestämmelsen ges nu regeringen möjlighet att differentiera avgiften mellan tillstånd avseende olika typer av mineral.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gruvlagen. Möjlighet att föreskriva motsvarande skyldighet i koncession finns enligt 10 § första stycket gamla minerallagen.

4 §

Bestämmelsen motsvaras av 38 § gamla minerallagen och 6 kap. 6 och 7 §§ gruvlagen. Med gruvarbeten avses såväl underjordsarbeten som arbeten i dagbrott samt borrhål, ur vilka olja eller gas har utvunnits.

5 §

Paragrafen motsvarar 39 § gamla minerallagen men avser endast arbeten som utförs med stöd av bearbetningskoncession. Beträffande undersökningsarbeten i övrigt torde det vara tillräckligt med uppgiftsskyldighet enligt 3 §. Om koncessionshavaren inte fullgör sina förpliktelser kan han föreläggas vite enligt 15 kap. 5 § första stycket.

I kommitténs förslag och i del remitterade förslaget gällde skyldigheterna enligt första stycket generellt. På förslag av lagrådet gäUer enligt lagen i stället att skyldigheterna endast gäller i den utsträckning regeringen föreskriver. Behovet av att föra journal över bearbetningen är olika starkt beroende på vilket mineral det är fråga om. Det är framför allt vid utvinning av olja och gas som det är viktigt att föra journal över arbetet. Regeringen får nu möjlighet att reglera vid vilka typer av mineralbearbetning som koncessionshavaren blir skyldig att föra journal över arbetet.

15 kap. Tillsyn, handräckning, vite och ansvar

3 —6 §§ i kapitlet har i stort utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1-3 §§

Bestämmelserna i 1-3 §§ överensstämmer i sak med 40 § gamla mineral
lagen. De har dock redaktionellt utformats efter förebild av tillsynsbestäm
melserna i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelsen i
41 § gamla minerallagen om tvist mellan rättigheter som samtidigt gäller
inom samma område har ingen motsvarighet i detta kapitel. Detta regleras 126

i stället i 8 kap. 7 §. Bergmästaren kan också ingripa ex officio om han i Prop. 1988/89:92

tillsynsverksamheten finner att konkurrerande arbeten bedrivs i olämplig

ordning.

Om arbetet inte bedrivs i enlighet med lagens bestämmelser och koncessionsvillkoren kan, enligt 3 § första stycket, bergmästaren inom ramen för sin tillsynsverksamhet meddela förelägganden för att uppnå rättelse. I 5 kap. finns bestämmelser om hur bearbetning får bedrivas. Det är främst då arbetet bedrivs i strid med dessa bestämmelser som det kan bli aktuellt för bergmästaren alt ingripa med stöd av denna paragraf. Del kan också bli aktuellt om verksamheten bedrivs i strid med villkor i koncessionen som har ställts upp till skydd för motstående intressen. Bestämmelsen var i det remitterade förslaget formulerad på det sättet att bergmästaren fick besluta om de åtgärder som behövdes för att trygga efterlevnaden av föreskrifter och villkor. Lagrådet påtalade att utformningen av bestämmelsen var allmänt hållen och efterlyste exempel på åtgärder som kunde bli aktuella med stöd av bestämmelsen. Mot bakgrund av lagrådets påpekanden har bestämmelsen i den nya lagen i stället getts innebörden att bergmästaren får meddela de förelägganden som behövs för att åstadkomma rättelse. Innebörden av ett föreläggande enligt denna bestämmelse kommer att vara att koncessionshavaren i sin verksamhet skall se till att en viss föreskrift eller ett visst villkor iakttas. Det blir sedan koncessionshavarens sak att vidta de åtgärder som krävs för att föreläggandet skall uppfyllas.

3 § andra stycket motsvarar 5 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Motsvarande bestämmelser finns i 6 kap. 5 § andra stycket gruvlagen och 43 § andra stycket första meningen gamla minerallagen. En skillnad i förhållande till det remitterade förslaget är att bergmästarens beslut får verkställas. Detta innebär att bergmästarens beslut blir exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § första stycket sjätte punkten utsökningsbalken, varför han direkt hos kronofogdemyndigheten kan begära att hans beslut verkställs. Bestämmelser om hur verkställigheten skall gå till finns i 16 kap. utsökningsbalken.

4 §

Paragrafen motsvarar 42 § första stycket gamla minerallagen och delvis 11 kap. 2 § första stycket gruvlagen.

5 §

Paragrafen överensstämmer delvis med 43 § första stycket gamla minerallagen. Enligt paragrafen får bergmästaren i vissa fall använda vitesföreläggande för att förmå koncessionshavaren eller annan att iaktta vad som åligger honom. Regler om utdömande av viten m. m. finns i lagen (1985:206) om viten. En nyhet i förhållande till 43 § gamla minerallagen är att bergmästaren kan tillgripa vite för att förmå koncessionshavaren att vidta ålerställningsarbeten i samband med att en bearbetningskoncession upphör.

Enligt det remitterade förslaget kunde bergmästaren, förutom atl före
lägga vite, begära handräckning enligt den aktuella paragrafen. Enligt 127

lagrådets uppfattning har möjligheterna till handräckning därmed fått en Prop. 1988/89:92 alltför stor räckvidd. Del kan enligt lagrådet starkt ifrågasättas om det verkligen behövs dubbla sanktionsmöjligheter i form av vite och handräckning i alla de fall som regleras i paragrafen. Lagrådet har också påpekat att handräckning passar mindre väl i en del av de situationer som regleras i paragrafen, t. ex. skyldigheten att ge in redovisning över utförda, undersökningsarbeten. Lagrådet har förordat att bestämmelsen om handräckning ges samma snäva tillämpningsområde som enligt nuvarande minerallagsliflning. Jag har i den här frågan gått lagrådet till mötes utom på en punkt. Enligt 13 kap. 4 § skall koncessionshavaren utföra efterarbete i den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt. Koncessionshavarens skyldigheter i detta hänseende skall fastställas i ett särskilt beslut enligt 13 kap. 6§ i samband med att koncessionen upphör. I de flesta fall kommer det att gälla åtgärder i syfte all eliminera eller i vart fall minimera de skador som ofrånkomligen drabbar motstående intressen, främst naturvården och miljön. Del är, enligt min uppfattning, så viktigt att dessa arbeten utförs att man inte kan undvara möjligheterna till handräckning i dessa fall. Andra stycket innehåller därför en bestämmelse att bergmästaren får förordna om att arbetet eller åtgärden skall utföras på koncessionshavarens bekostnad. Bergmästarens beslut enligt detta stycke får verkställas. Verkställigheten sker enligt bestämmelserna i 16 kap. ulsökningsbalken.

6 §

Paragrafen motsvarar delvis 44 § gamla minerallagen och delvis 11 kap. 4 § gruvlagen.

På förslag av lagrådet stadgas nu också straff för den söm bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på undersökningstillslånd eller bearbetningskoncession.

16 kap. Överklagande av beslut

1 förhållande till kommitténs förslag och det remitterade förslaget har kapitlet, på förslag av lagrådet, fåll en annan disposition.

1 §

1 paragrafen, som har ställts upp i tabellform, har nu samlats huvuddelen
av bestämmelserna om överklagande. Dessa fanns i det remitterade försla
get upptagna i 1 och 3-6 §§. Några sakliga ändringar har också gjorts på
förslag av lagrådet. 1 det remitterade förslaget stadgades att bergmästarens
beslut om återkallelse av undersökningstillslånd skulle överklagas lill kam
marrätten medan bergmästarens beslut i övrigt angående undersöknings
tillstånd skulle överklagas till Sveriges geologiska undersökning (SGU). De
typer av beslut det här är fråga om är i många fall av rättslig natur och
avser ofta ingrepp i en näringsidkares verksamhet. Dessa omständigheter
talar för all överklagande får ske till en domstol, i del här fallet kammar- 128

rätten. Man uppnår därmed också större enhetlighet eftersom alla beslut Prop. 1988/89:92 av bergmästaren, som avser undersökningstillslånd, överklagas till samma instans. Lagrådet har också föreslagit all bergmästarens beslut i frågor om förlängning av giltighetstiden för bearbetningskoncession skall överklagas till kammarrätten. Vad gäller förlängning av giltighetstiden med stöd av 4 kap. 9 § har jag godtagit lagrådets uppfattning och utformat lagförslaget i enlighet med denna. Däremot delar jag inte lagrådets uppfattning när det gäller beslut om förlängning av giltighetstiden med stöd av 4 kap. 10 §. Enligt den paragrafen får förlängning medges "om det är motiverat med hänsyn lill del allmännas intresse av atl mineraltillgångarna utnyttjas på ell ändamålsenligt sätt". Detta kriterium för förlängning är inte huvudsaklingen av rättslig natur, vilket talar mot domstolsprövning. Än viktigare är all i dessa typer av förlängningsärenden naturresurslagen skall tillämpas. Detta talar med styrka mot att ett sådant beslut skall överklagas till domstol. 1 kommitténs förslag och i det remitterade förslaget föreslogs att förlängningsärenden skall överklagas till SGU. Med hänsyn tiU att naturresurslagen skall tillämpas i ärenden om förlängning av giltighetstiden enligt 4 kap. 10 § föreskrivs i den nya lagen atl sädana beslut skall överklagas till regeringen.

Kommittén hade föreslagit att överklagande till fastighetsdomstol skulle ges in till domstolen. 1 den nya lagen har denna bestämmelse tagits bort. Därigenom blir förvaltningslagens regler om överklagande tillämpliga.

Om fastighetsdomstolen behöver tillföras teknisk sakkunskap vid prövningen av ett beslut enligt denna lag kan det ske genom att domstolen, med stöd av 40 kap. 1 § rättegångsbalken, inhämtar yttrande från SGU.

2 §

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket i det remitterade förslaget. Den har bildals efter mönster av 12 kap. 37 § vattenlagen. 1 paragrafen stadgas nu också atl en godtagen jävsinvändning inte får överklagas.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § tredje stycket i det remitterade förslaget.

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § sista stycket och 4 § sista stycket i det remitterade förslaget.

5 §

Paragrafen motsvarar 3 § Qärde stycket och delvis 4 § första stycket i det remitterade förslaget.

Enligt den nya lagen skall bergmästaren pröva frågorom medgivande till
undersökning eller bearbetning inom områden som avses i 3 kap. 7 §. Med .
hänsyn till att något behov av regeringsprövning knappast kan anses 129

9 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92

föreligga i sådana frågor får länsstyrelsen i uppgift alt som andra och sista . Prop. 1988/89:92 instans pröva överklagande av bergmästarens beslut i dessa ärenden.

En viss justering av lagtexten har gjorts i andra stycket i förhållande till det remitterade förslaget. Genom den nya formuleringen markeras att förbudet att överklaga överinstansens beslut gäller inte bara den fråga som har överklagats utan också frågor som uppkommer först i överinstansen, t. ex. processuella frågor.

6 §

Paragrafen, som i stort motsvarar 7 § i det remitterade förslaget samt 12 kap. 6 § gruvlagen och 50 § gamla minerallagen, behandlar frågan om fördelning av rättegångskostnaderna i fastighetsdomstolen, hovrätten och högsta domstolen i mål som överklagats.

Motsvarande bestämmelser om kostnadsfördelning vid markanvisningsförrättning finns i 9 kap. 21 § andra stycket.

17 kap. Särskilda bestämmelser

1 §

Paragrafen motsvarar 51 § gamla minerallagen och 13 kap. 1 § gruvlagen.

2 §

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om ställande av säkerhet. Den motsvarar 52 § gamla minerallagen och 13 kap. 3§ gruvlagen. Några smärre redaktionella ändringar har dock gjorts. Bestämmelser om skyldighet att ställa säkerhet finns i 3 kap. 5 § sista stycket, 5 kap. 1 § Qärde stycket och 9 kap. 26 §.

Länsstyrelsens beslut enligt denna paragraf får enligt 16 kap. 1 § sista punkten överklagas hos kammarrätten.

3 §

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7§ och delvis 5 kap. 13 och 14§§ i det remitterade förslaget. Den har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Övergångsbestämmelser

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990. Därvid upphävs gruvlagen och
den gamla minerallagen. I lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt
till gruva m. m. finns bestämmelser om rätt för staten att lösa in sådana
gruvrättigheter som ägs av konlrollsubjekt enligt lagen (1982:618) om
utländska förvärv av fast egendom m. m. För inlösen i sådana fall krävs att
synnerliga skäl föreligger att säkerställa svenskt inflytande över gruvföreta
get. Enligt den nya lagen kan bearbetningskoncession återkallas om syn- 130

nerliga skäl finns för det. Denna bestämmelse kan användas även när del Prop. 1988/89:92 är påkallat av sådana skäl som avses i lagen om inlösen av rätt till gruva. Denna kan därmed upphävas. I 1949 års lag finns ett anlal bestämmelser om hur ersättning lill gruvägaren skall beräknas då en gruva inlöses. Dessa bestämmelser har inte förts över till den nya lagen. I stället anges bara i 7 kap. 5 § att koncessionshavaren har rätt till ersättning för den skada han lider till följd av återkallelsen. Motsvarande konstruktion finns i lagen om kontinentalsockeln, lagen om vissa torvfyndigheter och gamla minerallagen.

1949 års lag bör dock gälla inmutningar och utmål, så länge dessa finns kvar. Delta föreskrivs i punkl 3.

I tredje stycket föreskrivs att den nya lagen skall tillämpas på äldre rättigheter. Betydande inskränkningar är dock nödvändiga. Till dessa, som finns i punkterna 4-6, hänvisas i tredje stycket.

Första och andra styckena i andra punkten överensstämmer med motsvarande bestämmelser i gruvlagen och den gamla minerallagen. Tredje stycket innehåller en bestämmelse om ärenden som finns hos prövningsmyndigheten när lagen träder i kraft. Dessa ärenden kan ha anhängiggjorts långt före ikraftträdandet. Såväl myndigheten som parterna har anpassat sig efter äldre bestämmelser. Det är därför inte rimligt alt den nya lagen skall tillämpas på dessa.

Enligt 14 kap. 3 § skall innehavare av undersökningstillslånd avge redovisning över utförda undersökningsarbeten. Redovisningsskyldigheten är relativt lätt att uppfylla och bör kunna fullgöras utan besvär. Därför skall den avse även inmutningar och undersökningskoncessioner om innehavaren ges skäligt rådrum för att anpassa sina rutiner till bestämmelsen. Därför föreskrivs i första stycket att bestämmelsen inte gäller inmutning och undersökningskoncession som upphör under det första året efter ikraftträdandet.

1 andra stycket föreskrivs att, när ersättning har beslutats enligt en äldre lag, bestämmelserna i den lagen om betalning av ersättningen skall gälla.

1 tredje stycket finns den tidigare nämnda bestämmelsen om att lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt lill gruva m.m. skall gälla beträffande inmutningar och utmål.

I punkt 4 anges beträffande inmutningar undantagen från huvudregeln om att den nya lagen skall tillämpas.

Den nya lagen omfattar ett antal mineral som förut har varit jordägar-
eller koncessionsmineral. Enligt den nya lagen skall en prövning äga rum
när tillstånd ges till undersökning. Inmutningar som erhållits utan sådan 131

prövning bör därför endast omfatta sådana mineral som urspmngligen Prop. 1988/89:92 avsetts. Della sägs i första meningen under a.

Enligt 2 kap. 3-5 §§ gruvlagen föreligger inmutningsförbud inom vissa områden. Detta innebär att prövningsmyndigheten i beslutet om inmutning skall undanta sådana områden, om inte särskilt tillstånd lill inmutningen finns beträffande dem. Enligt 3 kap. 6 och 7 §§ nya lagen skall i stället tillståndet omfatta även sådana områden där förbud gäller mot att utföra undersökningsarbete utan särskilt tillstånd. Andra meningen under punkt a innebär att den, som har fått inmutning på ett område där hinder har förelegat, inte skall behöva söka tillstånd ännu en gång enligt den nya lagen.

Bestämmelserna i b-d innebär att äldre bestämmelser om inmutnings giltighetstid, förlängning, karenslid och överlåtelse skall tiUämpas i stället för bestämmelserna i den nya lagen.

I punkt a behandlas utmål som har tillkommit före gruvlagen. Beträffande dessa skall alltjämt de äldre övergångsbestämmelserna i gruvlagen gälla.

Av samma skäl som har anförts under punkt 4 a skall utmål endast omfatta mineralen i gruvlagen. Detta föreskrivs i punkten 5 b.

För tydlighetens skull har angivits att den nya lagen gäller i fräga om anvisad mark och anvisande av ny mark.

Som har anförts under 4 a skall medgivande om undantag från hindersbestämmelserna enligt gruvlagen anses som medgivande att utföra undersökning enligt den nya lagen. Detsamma gäller bearbetning.

Försvarsavgiften i gruvlagen saknar motsvarighet i den nya lagen. Pä utmål skall den dock fortsätta att tas ut enligt bestämmelsen i 5 c. Den rätt utmålel ger skall beslå lill dess utmålel upphör enligt äldre bestämmelser. Därför föreskrivs i 5 d alt gruvlagens bestämmelser skall gälla om utmålets giltighetstid, frånträdande av utmål och övergång av rätt till utmål. Den nya lagen innehåller ingen motsvarighet till gruvlagens inlöseninstitut, eftersom situationer motsvarande den där inlösen kan bli aktuell i stället kan mötas med vägrad förlängning av koncessionen. För att möjliggöra inlösen av utmål under en övergångstid föreskrivs att 10 kap. gruvlagen skall gälla.

Reglerna om gemensam förvaltning av koncessionsrätt i nya lagen avviker i viss utsträckning från reglerna om samäganderätt i utmål enligt gruvlagen. Bl.a. föreskrivs inte längre obligatoriskt årlig stämma. För att inte reglerna om samägande skall ändras under pågående verksamhet föreskrivs i 5 e att gruvlagens bestämmelser om samäganderätt i utmål skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

En utmålshavare har enligt gmvlagen rätt till förlängning av utmålel på i
stort sett samma grunder som en innehavare av bearbetningskoncession
har rätt till förlängning av koncessionen. Av skäl som har utvecklats i den
allmänna motiveringen bör denna rätt till föriängning i stället avse rätt att
erhålla bearbetningskoncession enligt den nya lagen när regelbunden bear
betning, tillredning för utvinning eller anläggningsarbete i samma syfte 132

pågår. Denna bestämmelse finns i 5 f. Denna fråga har behandlats under Prop. 1988/89:92 avsnitt 2.3.8 i den allmänna motiveringen. När utmål skall efterföljas av en koncession bör ansökan alltid göras. Bestämmelsen om detta motsvarar 6 kap. 11 § andra stycket gruvlagen.

Enligt 4 kap. 9 § första stycket 2 nya lagen har innehavaren rätt lill förlängning om undersökningsarbete av större omfattning pågår inom området. Den nya lagen förutsätter därvid att bearbetningens lämplighet ur hushållningssynpunkt har beaktats med stöd av NRL och annan lagstiftning.

De nyss nämnda aspekterna har dock sannolikt inte beaktats på delta stadium när undersökningen görs med stöd av gruvlagen, eftersom prövning enligt miljöskydds-, vatten- och byggnadslagstiftning sannolikt inte har skett och utmålsprövningen i sig inte innefattar några sådana överväganden. Därför avslutas punkten 5 f med en bestämmelse om att endast bevisningen om fyndighetens ekonomiska brytbarhel och lämplighels-prövningen skall förbigås i dessa fall. Därmed blir en prövning enligt hushållningsbestämmelserna i NRL möjlig på samma sätt som vid prövningen av en ny koncession. Likaså blir del möjligt att ställa villkor i koncessionen.

Enligt 13 kap. 4 —6 §§ nya lagen åläggs koncessionshavaren längre gående skyldigheter än vad som åligger en utmålshavare enligt gruvlagen vad gäller åtgärder sedan rättigheten upphört all gälla. Beträffande sådana anläggningar som har påbörjats före lagens ikraftträdande bör en sådan skärpning inte ske. Därför föreskrivs i 5 g att gruvlagens bestämmelser skall gälla beträffande sådana anläggningar. I punkten finns också en bestämmelse om karenstid motsvarande den som finns i punkt 4 d.

Punkten a behandlar rättigheter som har tillkommit före den gamla minerallagen. Dessa skall alltjämt gälla.

Bestämmelsen i första meningen 6 b anger all koncessioner enligt gamla minerallagen fortsätter atl gälla på oförändrade villkor. Bestämmelsen om markanvisning överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 5 b. Medgivande att undersöka eller bearbeta en fyndighet inom områden där hinder anses föreligga skall gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

Kronoandel förekommer inte enligt den gamla minerallagen. I konces
sioner har i stället med stöd av 10 § tredje stycket gamla minerallagen
föreskrivits att staien skall ha rätt till andel med hälften. För dessa andelar
är inte bestämmelserna i gruvlagen om gemensam förvaltning tillämpliga.
För koncessioner enligt gamla minerallagen skall därför inte 1 kap. 6 § eller
12 kap. nya lagen tillämpas. Detta sägs i 6 c. Som har anförts under den
allmänna motiveringen skall koncessioner inte kunna förlängas. Därför
görs här också undanlag för bestämmelserna om giltighetstid i 2 kap. 5-
8 §§ nya lagen. Någon möjlighet att ändra en koncession mot innehavarens
vilja finns inte. Någon sådan möjlighet bör heller inte införas. Även från 6
kap. 4 § nya lagen görs därför undanlag för koncessioner enligt den gamla
minerallagen. 133

Bestämmelsen i 6 d motsvarar den i 5 g. Beträffande motiveringen Prop. 1988/89:92 hänvisas dit.

Enligt 15 § gamla minerallagen kan tillstånd till undersökning ges som förberedelse för ansökan om undersökningskoncession. Någon motsvarighet till det finns inte i den nya lagen. Gällande tillstånd bör dock få bestå lill dess de löper ul. I 6 e finns därför en föreskrift om della.

7-8.

I denna punkt behandlas övergångsbestämmelser betäffande undersökning och bearbetning av mineral som i och med den nya lagens ikraftträdande övergår från atl vara jordägarmineral till att bli koncessionsmineral. Utgångspunkten är att pågående bearbetning skall kunna fortsätta med så få förändringar som möjligt, vilket har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnittet 2.3.8. I punkten a stadgas om företrädesrätt till koncession för den som bedriver undersökning eller bearbetning och i punkten b anges att koncession skall meddelas utan föregående prövning enligt 4 kap. 2 § nya lagen. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen. Punkten c anger att en koncession får förenas med villkor enligt huvudreglerna i 4 kap. 5 och 6 §§ nya lagen. Enligt 4 kap. 5 § får en koncession förenas med villkor lill skydd för allmänna intressen eller enskild rätt eller för att säkerställa ett ändamålsenligt tillvaratagande av fyndigheten. Om någon har läktlillstånd pä annans mark finns ofta ett avtal mellan markägaren och exploatören som reglerar deras mellanhavanden. Om avtalet innehåller klausuler till skydd för markägarens rätt bör dessa klausuler föras in i koncessionen. De två andra typerna av villkor enligt denna paragraf regleras i täkttillståndet. Sådana villkor bör föras över från täkttillståndet till koncessionen. I 5 kap. 2 § andra stycket stadgas om skydd för markägarens husbehovsutvinning av mineral när en koncession meddelas. En förutsättning för paragrafens tillämpning är dock att utvinningen pågår då koncession meddelas. Om detta är fallet vid en läkt av jordägarmineral regleras säkerligen den frågan i avtalet mellan markägaren och exploatören. De villkor parterna har kommit överens om bör då föras in i koncessionen. Enligt 4 kap. 6 § skall koncessionshavaren ställa säkerhet för atl vissa villkor uppfylls. Sådan säkerhet skall i fortsättningen krävas då koncessionen eisätter täkttillståndet.

Då villkor förs in i koncessionen bör man sträva efter att de villkor som gäller för verksamheten inte skall förändras i och med att koncession meddelas. Naturiigtvis kan det i vissa fall bli nödvändigt att ändra villkoren på grund av omständigheter i det enskilda fallet. Della gäller särskilt villkor som härrör ur avtalet'meUan markägaren och exploatören.

I 8. behandlas markägarens företrädesrätt till koncession i vissa fall. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.8.

134

4.2 Förslaget till lag om ändring lagen (1987:12) om hushållning med Prop. 1988/89:92

naturresurser m. m.

1 kap. 2 §

Paragrafen har ändrats i enlighet med mina förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4 och 2.4) och har, med en mindre justering, utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Genom ändringen i Jörsta stycket anknyts minerallagen och lagen om kontinentalsockeln lill NRL. 1 vilka ärenden enligt dessa lagar som 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas, regleras i resp. speciallag. Som har framgått av den allmänna motiveringen gäller enligt den nya minerallagen att 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enbart i ärenden om bearbetningskoncession.

I andra stycket, som är nytt och har utformats i enlighet med lagrådets förslag, har tagils in en bestämmelse som tar sikte på sådana fall då ett visst företag skall prövas enligt flera av de lagar som anges i första stycket. Om förelaget t.ex. kräver tillstånd enligt både vattenlagen och miljöskyddslagen, innebär gällande ordning att företagels tillåtlighet enligt 2 och 3 kap. NRL skall prövas i både vattenlags- och miljöskyddsärendena. Med det nu föreslagna andra stycket skall tillåtlighetsprövningen göras endast en gång, nämligen i det ärende som prövas först. Avgörandet i detta ärende blir bindande, såvitt avser tillåtligheten enligt NRL, varför 2 och 3 kap. NRL inte skall tillämpas vid den prövning som därefter skall göras enligt annan lagstiftning.

Om tillstånd enligt någon av de lagar som är anknutna till NRL lämnas till ett visst exploateringsföretag innebär det att ett visst område får tas i anspråk för det tillämnade företaget. Tillståndet kommer också att innehålla ett antal villkor till skydd för motstående intressen. I dessa villkor kommer alt regleras den inverkan pä motstående intressen som kan tolereras från företaget. Om ytterligare mark eller vatten senare behöver tas i anspråk för företaget blir det fråga om ett nytt företag i NRL:s mening. En förnyad inlresseawägning med tillämpning av 2 och 3 kap. NRL får då göras beträffande det begärda områdets användning. Om man, inom det ursprungliga området, vill utöka sin verksamhet på ett sådant sätt att omgivningen påverkas, kan detta bara ske inom ramen för de villkor som ställts upp i tillståndet till skydd för de motstående intressena. Vill man gå utöver dessa villkor måste villkoren ändras. I ett ärende om ändring av villkoren skall 2 och 3 kap. NRL tillämpas. Det är alltså viktigt att notera atl del första avgörandets bindande verkan endast gäller det företag som prövats i ärendet, dvs. ett företag förlagt lill ett visst område och med en viss medgiven inverkan på motstående intressen.

Det är naturiigtvis angeläget att prövningsmyndighetens avgörande utformas så, att det tydligt framgår hur bestämmelserna i 2 oeh 3 kap. NRL har beaktats.

Den av lagrådet föreslagna termen "företag" har i den nya lagen ersatts. med orden "exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön" i enlighet med terminologin i 2 kap. 2 §.

Utanför bestämmelsen i andra stycket faller den prövning av ett företag
som regeringen gör enligt 4 kap. NRL. .,,

Det är inte alllid möjligt atl i ett tidigt skede av ett projekt på ett Prop. 1988/89:92 preciserat sätt ange de hänsynstaganden till allmänna intressen som krävs enligt NRL. Vad som avgörs l.ex. i ett koncessionsbeslut enligt minerallagen torde normalt vara dels tillåtligheten av mineralutvinning av viss inriktning och omfattning, dels vissa mer övergripande villkor om hänsyn till allmänna intressen som skall uppfyllas i den fortsatta projekteringen. Den prövning som skall göras enligt annan lagstiftning torde normalt aktualiseras i ett senare skede av koncessionens giltighetstid och avse mer detalj inriktade frågor. Som tidigare anmärkts innebär det nya andra stycket alt någon omprövning därvid inte får göras av företagets tillåtlighet enligt NRL. Däremot är det avsett att de övergripande villkor till skydd för motstående intressen som uppställts i det ursprungliga ärendet skall kunna ges en mer preciserad utformning. Dessa mer preciserade villkor måste dock ligga inom ramen för de ursprungligen uppställda villkoren.

Till lagförslaget har efter lagrådsgranskningen fogats en särskild övergångsbestämmelse. Enligt denna skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i mål och ärenden som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:629) om vissa
torvfyndigheter

Förslaget innebär att 9 och 37 §§ torvlagen anpassas redaktionellt till den nya minerallagen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m. m.

Bestämmelserna i 2 kap. 1 och 5 §§ samt 3 kap. 5 § har redaktionellt
anpassats till den nya minerallagen. I sak har valts den prövningsmelod
som för närvarande gäller enligt gruvlagen, dvs. att ett kontrollsubjekts
förvärv av en mineralrättighet skall prövas i särskild ordning och inte ingå
som ett led i koncessionsprövningen. Vissa ändringar av saklig natur har
också gjorts vad gäller sanktionsreglerna i 2 kap. 5 § och 3 kap. 5 §. För
närvarande gäller följande om förvärvslillstånd inte söks på föreskrivet
sätt eller om tillstånd vägras. En inmutningsrätl består men de undersök
ningsarbeten som inmutaren företar inom området blir utan verkan till
bevarande av inmutningsrätten. Detta innebär i praktiken att inmutaren
inte kan utnyttja den möjlighet att föriänga inmutningstiden som finns
enligt 3 kap. 5 § gruvlagen. Beträffande utmål gäller att rätten till ulmålet
blir förverkad den första infallande dagen då försvarsavgift skall erläggas.
Den nya regleringen innebär att såväl undersökningstillstånd som bear
betningskoncessioner upphör att gälla. Om kontrollsubjektet har endast én
andel i koncessionen är del naturligtvis endast andelen som blir förverkad.
Kravet på förvärvstillstånd gäller inte bara koncession utan även nyttjan
derätt till koncession. I det remitterade förslaget angavs att om en nyttjan
derätt förvärvas utan erforderiigt förvärvstillstånd inträder den sank
tionen att själva koncessionen blir förverkad. Denna inställning reser,
enligt lagrådets uppfattning, starka invändningar. Som exempel anför 136

lagrådet atl en koncessionshavare upplåter nyttjanderätt till sin koncession Prop. 1988/89:92 till ett konlrollsubjekt och därvid, med visst fog, har den uppfattningen alt förvärvstillstånd kommer att meddelas. Om förvärvstillstånd trots allt inte meddelas förlorar koncessionshavaren sin koncession, vilket enligt lagrådets uppfattning är en orimlig konsekvens. Jag har tagit intryck av lagrådets synpunkter och utformat bestämmelsen i enlighet med lagrådets uppfattning. Jag vill därvid anmärka alt om en koncessionshavare upplåter nyttjanderätt till sin koncession och därvid nonchalerar kravet på förvärvstillstånd hans koncession i allvarligare fall kan återkallas på grund av misskötsamhet.

Det kan noteras atl överlåtelse av koncession kräver tillstånd enligt 6 kap. I § minerallagen medan upplåtelse av nyttjanderätt till koncession inte kräver sådant tillstånd.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

3 §

I paragrafen anges nu att naturresurslagen skall tillämpas i ärenden om utvinningstillstånd.

10 §

Paragrafen har redaktionellt anpassats till den nya minerallagen.

15 §

Ett tidigare första stycke med bestämmelser om överklagande av bergmästarens beslut enligt 7 § har upphävts. Sådana beslut rör gruvrätter på allmänt vattenområde, som har meddelats med stöd av föregångarna till 1974 års gruvlag. Några sådana gruvrätter finns inte längre kvar.

Dessutom har en ändring i instansordningen i vissa ärenden om återkallelse av tillstånd genomförts. Enligt 5 § första stycket kontinenlalsockelför-ordningen (1966:315) meddelar Sveriges geologiska undersökning (SGU), med visst angivet undanlag, tillstånd till sand-, grus- eller stentäkl inom allmänt vattenområde i havet. Eftersom SGU, enligt 5 § tredje stycket, bara får återkalla sådana tillstånd som myndigheten själv har meddelat berör den förslagna ändringen i instansordningen bara den nyssnämnda typen av täkttillstånd.

I övrigt har endast vissa redaktionella ändringar gjorts.

Till lagförslaget har efter lagrådsgranskningen fogats en särskild övergångsbestämmelse. Enligt denna skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i ärenden som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen all anta förslagen till

1. minerallag,

2. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser

m.m., 137

Mineralagskommitténs sammanfattning av Prop. 1988/89:92

betänkandet ""sa i

1 Inledning

Vårt uppdrag har omfattat en fullständig översyn av minerallagstiftningen, varvid vi bl.a. haft i uppgift att överväga en enhetlig lagstiftning, som grundar sig på den s. k. koncessionsprincipen men med inmutningsrättsliga inslag. Lagstiftningen om utvinning av torv för energiändamål har behandlats i delbelänkandet (Ds I 1984:14) Lagstiftning om torv för energiändamål. Vi redovisar nu återstoden av vårt uppdrag.

Sedan vissa allmänna synpunkter redovisats behandlas i betänkandet i särskilda avsnitt frågor om tillstånd till undersökning, fömtsättningar för förlängning av undrsökningstillståndet, sambandet mellan undersökningstillstånd och rätlen att bearbeta upptäckta mineral, bearbetningskoncession samt förhållandet mellan mineralpolitiska intressen och motstående allmänna intressen. Dessutom behandlar vi frågor om utökning av kretsen lagreglerade mineral, om skyldighet för innehavaren av undersökningstillstånd att redovisa uppgifter om utförda undersökningar, om prövning och fullföljd i ärenden enligt minerallagstiftningen samt om tillsynen över undersökning och bearbetning. Slutligen tar vi upp frågor om bl. a. kon-trollmälningar inom sonade utmål och kontinentalsockelfrägor.

Den svenska mineralindustrin brukar indelas i två näringsområden. Det ena är malmgruvor och det andra är andra gruvor och mineralbrott. Malmgruvorna delas i sin lur in i järnmalmsgruvor och ickejärnmalmsgruvor Till andra gruvor och mineralbrott räknas industrimineralbrotl saml grus- och sandlag.

I Sverige finns för närvarande fyra järnmalmsgruvor, som årligen (1985) producerar drygt 20 miljoner ton produkter, varav 86 procent exporteras. Gruvorna ligger i Norrbottens län och Mellansverige. Efterfrågan på järnmalm på väridsmarknaden har varit mindre än tillgången under det senas-le årtiondet, vilket har inneburit att en del av de svenska järnmalmsgruvorna har fått läggas ned.

De metaller som för närvarande utvinns i ickejärnmalmsgruvor i Sverige är koppar, bly, zink, guld, silver och volfram. Den 1 november 1986 var 21 gruvor och 12 anrikningsverk i drift hos fem företag. Störst är Boliden Mineral med 17 gruvor och åtta anrikningsverk. De fyndigheter som utvinns ligger i Norrbottens och Västerbollens län samt i Mellansverige. Den svenska råmalmsproduktionen uppgick år 1985 till sammanlagt 18,2 miljoner ton, varav Boliden Mineral svarade för 15,8 miljoner ton. Efterfrågan på bl.a. basmetaller har minskat sedan år 1984. Produktionen av dessa är därför större än efterfrågan. Detta har lett till att priserna på världsmarknaden för närvarande ligger på sin lägsta nivåunder 1980-talet.

Delbranschen andra gruvor och mineralbrott.omfattar utvinning av en
stor mängd olika produkter; För vårt.vidkommande är det produkterna av
kvalificerade industrimineral som är av intresse. Dessa är för närvarande i ,
huvudsak apatit, dolomit, flusspal, fältspat, kalksten, krita, kvarts;och ,
kvartssand, kvarsit, kyanit, olivin, svavelkis och talk. Produktionen är i . ng

huvudsak koncentrerad lill södra Sverige och Mellansverige. Flertalet av Prop. 1988/89:92 producenterna är förhållandevis små. De största förelagen är Cementa och Bilaga 1 Ernström Mineral.

Marknaden för induslrimineral har nu en snabbare tillväxllakl än den för metaller. Världens industrimineralproduklion överstiger värdemässigt metallproduktionen. Den svenska industrins behov av kvalificerade in-dustrimineralprodukter bedöms öka väsentligt under de närmaste tio åren. För t.ex. pappersindustrin, som hittills i hög grad har importerat sina industrimineral, finns prognoser som pekar på ett fördubblat behov av fyll- och bestrykningsmedel under perioden. Inom plastindustrin fömtses både tillverkningsvolymen och den tekniska nivån öka, vilket kommer atl öka behovet av mer kvalificerade industrimineral. Delsamma gäller också flera andra branscher. De geologiska fömtsättningarna i Sverige anses vara goda för att tillgodose en stor del av det inhemska behovet av industrimineral. Under senare tid har mot denna bakgrund satsningarna på forskning och utveckling samt prospektering när det gäller dessa mineral ökat.

Minerallagstiftningen i Sverige omfattar flertalet metallbärande mineral och några andra industriellt användbara mineral, t.ex. kaolin, svavelkis samt olja och gas. Rätten till övriga mineraliska ämnen tillkommer jordägaren.

Rätten att undersöka eller bearbeta mineral regleras i gruvlagen (1974:342, GL) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (ML). GL är tillämplig på malmer till vissa metaller, t.ex. koppar och järn och vissa industrimineral. ML reglerar rätten till bl.a. fyndigheter av olja och gas, vissa leror och uran.

GLs bestämmelser bygger på det s. k. inmulningssyslemet, vilket innebär att den som först hos en myndighet (bergmästaren) ansöker om inmutning får ensamrätt atl undersöka det område som inmutningen avser. Sådan rätt innefattar också i princip rätt att bearbeta en fyndighet, som kan påvisas genom undersökningen.

En inmutning gäller i tre år, men kan förlängas i ytterligare tre år och om synneriiga skäl finns, ytteriigare fyra år. Om inmutaren inom denna tid påvisar en fyndighet som kan ekonomiskt tillgodogöras har han rätt att få ett område anvisat för bearbetning. Delta område kallas utmål. Vid ut-målsläggningen görs ingen prövning av om bearbetningen är förenlig med andra markanvändningsintressen. Å andra sidan befriar inte ulmålsbeslu-tet innehavaren från att söka tillstånd enligt annan lagstiftning. Inom vissa områden där motstående intressen finns krävs dock särskilt tillstånd av regeringen eller länsstyrelsen för atl inmutning eller utmål skall kunna beviljas. Utmål upphör efter 25 år med rätt till förlängning i vissa fall. Staten har rätt lill andel i ulmålet med hälften (kronoandel).

De mineral som omfattas av ML får inte undersökas eller bearbetas ulan
att en statlig myndighet gett tillstånd (koncession) till undersökning eller
bearbetning efter en diskretionär prövning. Koncession ges för viss lid.
För undersökning ges ofta fem år och för bearbetning som regel 25 år.
Koncessionen ger innehavaren ensamrätt all undersöka resp. bearbeta
fyndigheten inom området. Prövningen innebär en bedömning av sökan
dens lämplighet och en summarisk avvägning mellan sådana allmänna och 140

enskilda intressen som kan stå mot intresset av atl bearbeta mineralet. Prop. 1988/89:92 Detta innebär dock inte att koncessionshavaren är fritagen från att begära Bilaga 1 erforderliga tillstånd enligt annan lagstiftning. Bearbetningskoncession fär ges endast om fyndigheten kan bearbetas ekonomiskt. Villkor av olika slag kan ställas i koncessionen. Regelmässigt föreskrivs att staten skall ha andel med hälften i verksamheten. Ansökningar om undersökningskoncession prövas som regel av SGU. Regeringen prövar frågor om bearbetningskoncession.

Varken GL eller ML ger rätt att påbörja bearbetning förrän mark har anvisats för ändamålet. Markanvisning sker vid förrättning efter särskild ansökan till bergmästaren. Därvid bestäms ersättning för skada och intrång till berörda sakägare.

Det av statsmakterna fastställda övergripande mineralpolitiska målet är alt skapa förutsättningar för en livskraftig svensk mineralindustri. Ett annat mål är att skapa förutsättningar för en god försörjning med mineralråvaror för den svenska industrin. Ett mål är också att tillförsäkra staten del av det ekonomiska resultatet av verksamheten. För att uppnå detta skall mineralpoliliken främja nyttiggörandet av Sveriges egna mineralresurser. Därvid är det också viktigt att de för samhället mest fördelaktiga avvägningarna görs mellan intresset av att ta till vara mineralfyndigheter och allmänna intressen av annat slag. Lagstiftningen är ett av instrumenten för att uppnå de mineralpolitiska målen.

141

Särskilt tillstånd skall krävas för undersökningsarbete med vissa smärre undantag. En sökande skall ges tillstånd om han kan lämna ett rimligt motiv för sitt antagande all undersökning av området kan leda till upptäckt av koncessionsbelagt ämne. Ansökan skall avslås om sökanden uppenbariigen saknar möljlighel eller avsikt alt fä lill stånd ändamålsenligt undersökningsarbete. Särskilda krav på kompelens ställs om ansökningen gäller olja, gasformiga kolväten eller diamant.

Tiden för ansökan avgör vem av flera kompetenta sökande som skall ha tillståndet.

Systemet med tre undersökningsperioder tas över från GL. Kravet på aktivitet skärps något.

Tillståndet gäller i tre år. För att få tillståndet föriängt efter tre år skall sökanden visa atl han har ulfört ändamålsenligt undersökningsarbete eller all han har haft ett rimligt motiv underlåta detta samt göra troligt att sådant undersökningsarbete kommer atl inledas under perioden.

Inga viUkor skall kunna ställas i tillståndet utom beträffande olja och gasformiga kolväten.

För att få föriängning i ytterligare högst fyra år skall sökanden — liksom för närvarande enligt GL — visa synnerliga skäl.

Tillståndshavaren skall kunna — som nu är fallet enligt ML — avstå från tillståndet under löpande undersökningslid.

Tillstånd lill undersökning erhålls enligt GL genom inmutning och enligt ML genom undersökningskoncession. Enligt allmän uppfattning har GLs bestämmelser om undersökning fungerat bra. Vi har därför ansett atl dessa bestämmelser i stort sett bör behållas i den nya lagen. Det är emellertid angeläget att tillståndet utnyttjas för så intensivt undersökningsarbete som möjligt och att det inte behålls längre än nödvändigt. Vi har övervägt ell flertal åtgärder för all åstadkomma detta. Vi har stannat för att föreslå en viss skärpning i förhållande till GLs regler om kraven för att få undersökningstillstånd och en skärpning av kravet på aktivitet under undersökningstiden för atl få föriängning.

Beträffande olja, gasformiga kolväten och diamant föreslås att särskilda krav skall ställas på sökandens lämplighet för att han skall få tillstånd. Skälet härtill är alt redan prospektering efter ämnena är komplicerad och kräver omfattande ekonomiska och tekniska resurser hos prospektören. I undersökningstillstånd som gäller olja och gasformiga kolväten skall också villkor få ställas. Anledningen till della är att prospekteringen efler dessa ämnen ställer krav på omfattande säkerhetsföreskrifter. I övrigt skyddas allmänna intressen och enskild rätt av bestämmelser i lag. Därför behövs ingen möjlighet atl föreskriva villkor i tillståndet i dessa hänseenden.

142

3 Sambandet mellan undersökningsverksamhet och rätten att bearbeta upptäckta mineral

Förslaget innebär följande.

Undersökningstillslånd skaU inte obligatoriskt ge rätt till kommande bearbetning.

Sökanden skall ha möjlighet att i samband med ansökan om sådant tillstånd eller senare under undersökningstiden begära bindande förhandsbesked huruvida han framför andra kommer att få bearbetningskoncession.

Har ingen sökande erhållit företrädesrätt skall vid konkurrens om bearbetningskoncessionen beaktas särskilt om någon har påvisat eller bearbetat koncessionsmineral inom området.

Enligt GLs bestämmelser tillfaller undersökningsrätlen den som först kommer in med ansökan, medan ML innebär alt myndigheten diskretionärt avgör om sökanden skall få denna rätt. Vidare innebär GL att inmutaren har rätt atl bearbeta och tillgodogöra sig den fyndighet han hittar. Bestämmelserna i ML ger inte innehavaren av en undersökningskoncession denna rätt men i sådana koncessioner föreskrivs så gott som alltid att innehavaren skall ha företräde framför andra till bearbetningskoncession om en sådan blir aktuell inom undersökningstiden.

De mer eller mindre automatiskt verkande bestämmelserna i GL har kritiserats därför att de inte medger tillräckligt inflytande för staten över tillståndsgivningen. Vi har haft i uppdrag atl föreslå ett koncessionssystem liknande del i ML. Emellertid kan del minska prospekteringsviljan att helt bryta sambandet mellan undersökningsverksamheten och rätten till bearbetning. För all undvika detta föreslår vi att innehavaren av ell undersökningstillslånd — på samma sätt som nu är fallet enligt ML — skall ha rätt lill förhandsbesked om huruvida han framför andra kommer alt få bearbetningskoneession.

Om en sådan företrädesrätt inte finns är del ändå ofta lämpligt att ge bearbetningskoncessionen åt den som har varit verksam inom området genom undersökning eller bearbetning. Sådan verksamhet bör därför beaktas särskilt vid koncessionsprövningen.

143

För atl bearbeta mineral skall krävas särskilt tillstånd (koncession). MLs bestämmelser läggs i princip till grund för förvärv och innehav av koncessionen.

För koncession skall krävas att en fyndighet som sannolikt kan ekonomiskt tillgodogöras blivit påträffad. Pä sökanden skall ställas kravet att han är lämplig att bearbeta fyndigheten oeh att dennas belägenhet inte gör det olämpligt att han får koncessionen. Verksamheten får vidare inte vara olämplig med hänsyn till intresset av att mineraltillgångarna utforskas och tillvaratas pä ett ändamålsenligt sätt. Det skall också krävas att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL inte utgör hinder mot koncessionen.

Förhandsbesked om rätt tiU bearbetning är bindande om sökanden alltjämt uppfyller de lämplighetskrav som har legat till gmnd för beskedet. Gör sökanden inte det eller saknas förhandsbesked skall vid konkurrens den sökande som ur allmän synpunkt är mest lämplig erhålla koncessionen. Sökandens verksamhet inom området skall härvid särskilt beaktas.

I verksamhet som koncessionen avser skall staten ha rätt till andel med hälften. Den nuvarande försvarsavgiften får ingen motsvarighet för nya rättigheter.

Rättsförhållandet mellan staten och exploatären i fräga om bearbetningskoncession regleras genom bestämmelser om samäganderätt, liknande dem i GL.

Koncession skall ges för viss tid, minst tio år, om inte sökanden begär kortare tid.

Koncession förlängs utan prövning med tio år i sänder om bearbetning pågår, om inte koncessionshavaren begär kortare tid.

Koncession kan även i annat fall förlängas efter prövning. Sådan föriängning sker pä minst fem år, om inte sökanden begär kortare tid.

Bestämmelserna om statsgmvefält och inlösen av rätt till utmål i GL får ingen motsvarighet i den nya lagen.

ker om koncession kan det bli fråga om att avgöra vilken sökande som är Prop. 1988/89:92 mest lämplig. Sådant besked om företrädesrätt som vi har talat om i del Bilaga 1 föregående är dock bindande.

Enligt direktiven skall prövningen vara beroende av sökandens förutsättningar att tillvarata fyndigheterna. Det är enligt vårt förslag i huvudsak två moment som ingår i lämplighetsprövningen.

Det första momentet hänför sig till sökandens förhållanden. Myndigheten skall se lill att koncession ges endast ål den som kan antas ha tekniska och ekonomiska resurser att bedriva rationell undersökning och bearbetning samt även i övrigt är lämplig för uppgiften. Med det senare avses att företagel är seriöst i mer allmän bemärkelse, dvs. har en vilja att bedriva ändamålsenlig gruvdrift. Som grund för bedömningen torde i de flesta fall kunna läggas företagets tidigare verksamhet. De tekniska och ekonomiska resurser som är erforderliga varierar väsentligt mellan olika fyndigheter.

Bedömningen bör ske utifrån vad som krävs med hänsyn till fyndighetens beskaffenhet. 1 lämpligheten ingår även en bedömning med avseende på mineralet som sådant. Myndigheten kan någon gång anse att undersökning och bearbetning av viss typ av mineral bör anförtros en viss exploatör. Detta kan vara fallet med exempelvis mineral av försvars- och utrikespolitisk betydelse eller mineral som har stor betydelse för folkhushållet. Sådana mineral utgör ex. olja, gas och uran, som idag är koncessionsbelag-da i ML.

Del andra momentet i prövningen hänför sig till områdets belägenhet i förhållande till andra mineralrättigheter. Prospektering från mer än en organisation har i vissa fall lett till att inmutningar och utmål med olika ägare ligger tätt intill varandra. Delta skulle kunna försvåra eller förhindra rationell prospektering och bearbetning. Vi anser atl man bör ta till vara möjligheterna atl i en koncessionsprövning så långt möjligt förebygga en ineffektiv arrondering av mineralrättigheterna. Det krav som finns i såväl GL som ML på att fyndigheten skall vara sannolikt ekonomiskt utvinningsbar för att tillstånd skall ges har vi inte funnit skäl atl ändra på.

Det är angelägel all innehavaren av en bearbetningskoncession utnyttjar denna som det är avsett. Enligt GL har staten ingen möjlighet att tvinga en utmålshavare till aktivitet. Staten får dock kronoandel, dvs. hälften i alla utmål som läggs för annan. Därigenom får staten rätt att mot exploatörens vilja starta eller utöka bearbetning, s.k. brytningsvitsord. Samma rätt har exploatören gentemot staien. Den mest aktive gynnas alltså. Vi har enligt direktiven all utgå ifrån all statligt dellagande alltjämt skall vara möjligt enligt den nya lagen. Enligt ML kan staten ges obegränsad del i verksamheten. En sådan bestämmelse i den nya lagen skulle enligt vår mening vara alltför långtgående för näringsidkaren och kunna medföra alt bearbetningen på sikt minskar. Vi föreslår därför all staten ges samma möjligheter till deltagande som enligt GL. Vi utgår från att avtal om förvaltningen träffas. För fall där så inte sker måste dock bestämmelser om samäganderätt finnas.

Vi anser emellertid inte att det statliga inflytandet över den pågående
verksamheten inom koncessionsområdena därmed är tillfredsställande.
Dessa områden är alltför många och vidsträckta för alt staten med rimliga 145

10 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92

resurser skall ha möjlighet att utöva tillräckligt inflytande genom delägar-skap. Vi menar därför att en kontroll av hur tillstånden utnyttjas bör göras med vissa mellanrum. Vi har därför vall att föreslå möjlighet till relativt korta koncessionsperioder med obligatorisk förlängning om koncessioner utnyttjas på avsett vis och möjlighet lill föriängning efter särskild prövning i andra fall. Därmed saknas också anledning att ha kvar de arealavgifter, som utgår för att skapa aktivitet. Det ekonomiska utbytet för staten anser vi bör regleras avtalsvägen mellan exploatören och staten i egenskap av innehavare av kronoandelen. Därmed finns inte heller av denna anledning skäl att ha kvar arealavgiflerna.

Mineralutvinning är som regel en långsiktig verksamhet. Koncessionsperioderna bör därför inte göras alltför korta. Förslaget innebär därför att koncession skall ges för minst tio år, om inte sökanden begär annat. Föriängning får ges för minst fem år i sänder. Vi förutsätter dock att myndigheterna skall anpassa koncessionstiderna efter omständigheterna och om skäl finns ge längre tid än minimum.

Prop. 1988/89:92 Bilaga 1

ren, länsstyrelsen eller regeringen. Därutöver kan regeringen meddela för- Prop. 1988/89:92 bud mot inmutning och utmälsläggning inom visst område om gruvdrift Bilaga 1 där kan anses hindra eller avsevärt försvåra markanvändning som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt (2 kap. 5 § GL). Sådant förbud har aldrig meddelats.

Enligt ML råder på liknande sätt dispensabelt förbud mot undersökning och bearbetning. Därutöver skall enligt ML en avvägning mellan exploateringsintresset och motstående allmänna intressen göras när bearbetningskoncession prövas. Vidare kan villkor till skydd för motstående allmänna intressen meddelas i koncessionen.

Vad gäller de inmulningsbara mineralen regleras dock förhållandet mellan mineralpolitiska intressen och andra allmänna intressen i huvudsak i annan lagstiftning än GL. Förhållandet är i praktiken detsamma enligt ML. Där förutsätts dock atl en summarisk och översiktlig avvägning görs mellan olika allmänna intressen i koncessionsärendena. Enligt båda lagarna skyddas som ovan framhålls vissa känsliga områden genom särskilda bestämmelser. En möjlighet finns också atl förbjuda verksamhet utan särskild prövning inom ytterligare områden. Verksamheten skall enligt såväl GL som ML ske så, att minsta skada och intrång vållas. Dessa bestämmelser, tillsammans med dem i annan lagstiftning anser vi vara tillräckliga för att skydda motstående intressen under undersökningsstadiet. Vi föreslår därför inte några ytterligare bestämmelser i detta hänseende för undersökningsfasen.

Bearbetning av en mineralfyndighet kan innebära stora lokala miljöingrepp. Del har från planmyndigheternas sida riktals kritik mot all det saknas möjlighet lill en tidig övergripande prövning av frågan om hushållning med naturresurserna. Riksdagen väntas emellertid inom kort anta ett förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. (NRL prop. 1985/ 86:3). I propositionen förutsätts all det i tillståndsärenden enligt såväl minerallagsliftningen som annan lagstiftning skall göras en övergripande prövning av frågor om konkurrens beträffande mark- och vattenanvändningen. Vi föreslår att den nya lagen skall anknytas till NRL. Detta innebär all NRLs hushållningsbestämmelser skall tillämpas i ärenden om bearbetningskoncession. Utvinning av mineral kräver ofta tillstånd enligt annan lagstiftning. Den övergripande NRL-prövningen bör dock göras endast en gång beträffande en och samma verksamhet. Vårt förslag innebär därför att en bearbetningskoneession i detta hänseende skall vara bindande för kommande prövningar.

I 4 kap. NRL finns bestämmelser som motsvarar 136 a § byggnadslagen (1947:385). Enligt dessa är mineralutvinning i vissa fall prövningspliktig. Även i andra fall kan regeringen bestämma att prövning skall ske. En sådan prövning bör vara bindande för tillståndsprövning enligt mineral-lagstiftningen.

147

Till de allmänna mineralpolitiska målen hör i första hand alt främja tillgodogörandet av inhemska mineralfyndigheter och att tillförsäkra svensk industri tillgång till mineraliska ämnen. För alt uppnå dessa mål är det betydelsefullt att uppmuntra prospektering och bearbetning av sådana mineraliska ämnen som kan tänkas förekomma i Sverige i ekonomiskt ulvinningsbara mängder. Att införa nya mineraliska ämnen i minerallagstiftningen innebär emellertid ett ingrepp i markägarens rätt. Detta bör därför inte ske utan vägande skäl. Sådana skäl finns inte beträffande mineral eller former av mineral, som är relativt vanligt förekommande och därför enkla atl upptäcka och bearbeta. Dessa mineral används huvudsakligen för ballaständamål. För att avgöra vilka mineral som bör omfattas av lagen har vi därför ställt två krav. Det ena är att ämnet skall med någon grad av sannolikhet förekomma i exploaterbara fyndigheter i Sverige. Det andra kravet är atl mineralet skall förekomma på sådant sätt all det krävs systematisk letning och undersökning med vetenskapliga metoder för att påvisa det i ekonomiskt bearbetningsbara mängder. Alla de mineral som vi föreslår skall direkt omfattas av koncessionsplikt uppfyller dessa krav.

En del mineral är vanligt förekommande i jordskorpan och kräver inga särskilda prospekteringsinsatser för att påvisas. Dessa är bl.a. dialomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsil, dolomit, kalksten och krita. Ämnena förekommer emellertid på vissa håll i kvalificerade former, vilka är av intresse för industrin. Mestadels förekommer dessa former mera sällsynt

148

och kräver ofta intensiva letnings- och undersökningsinsatser. Med hänsyn Prop. 1988/89:92 till det sagda är det ett mineralpolitiskt intresse att lagen får omfatta dessa Bilaga 1 former. Vi har emellertid inte ansett del lämpligt att i lagen detaljerat ange vilka kvaliteter eller former som lagen skall tillämpas på. Del får ankomma på regeringen all meddela verkställighetsföreskrifter härom.

7 Skyldighet att redovisa uppgifterom undersökningsarbeten

Förslaget innebär följande.

Den som innehar ett undersökningstillständ och yrkesmässigt utför undersökningsarbeten skall lämna en skriftlig redogörelse för undersökningsarbetet lill bergsstaten inom viss tid.

Enligt direktiven skall vi överväga att införa en skyldighet för den som lämnar ett undersökningsområde utan att bearbetning avses ske att lämna ut sina undersökningsresuUat. Vi menar emellertid att uppgiftsskyldighe-ten endast bör omfatta en redogörelse för utförda undersökningsarbeten. En intressent skall alltså kunna få besked i fråga om t. ex. någon annan prospektör borrat inom ett tilltänkt område. En sådan redovisningsskyldighet kan inte medföra några ölägenheter för prospektörerna men göra det möjligt för den intresserade alt få reda pä om undersökningar inom ett område har utförts och i så fall av vem och på vad sätt det skett.

149

Bergmästaren skall pröva ärenden om undersökningstillständ, bearbetningskoncession och markanvisning med nedan nämnda undantag.

Länsstyrelsen skall vara obligatoriskt samrådsorgan i fråga om tillämpningen av NRL i ärenden om bearbetningskoncession.

Bergmästaren skall hänskjuta ärenden om bearbetningskoneession till regeringens prövning om

— ärendet är särskilt betydelsefullt från allmän synpunkt

— frågan gäller återkallelse av tillstånd eller koncession utan att innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter

— länsstyrelsen och bergmästaren är oense om vilken markanvändning som skall prioriteras vid tillämpning av NRL.

Frågor om dispens från hinder mot undersökning oeh bearbetning skall prövas av

— bergmästaren i de fall som nu prövas av länsstyrelsen (områden i omedelbar närhet av vägar eller vissa byggnader oeh områden med detaljplan eller områdesbestämmelser)

— länsstyrelsen i de fall som nu prövas av regeringen (inom nationalpark, begravningsplats och befästningsomräde)

Bergmästaren skall pröva om verksamhet kan tillåtas inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL.

Myndighetsuppgifterna enligt GL och ML åvilar för närvarande bergsstaten och SGU. Bergsstaten prövar ansökningar om inmutningar och utmål enligt GL. Bergsstaten anvisar även mark för gruvdrift, både enligt GL och ML. SGU prövar de flesta ärendena om undersökningskoneession enligt ML. Regeringen prövar samtliga ansökningar om bearbetningskoncession enligt ML och de undersökningskoncessioner, som inte prövas av SGU. Dessa ärenden bereds dock av SGU.

Enligt våra direktiv bör den av oss föreslagna mineraUagstiftningen tillämpas inom ramen för en oförändrad myndighetsorganisation. När vi nu föreslår ett enhetligt system anser vi att myndighetsuppgifterna bör läggas på endast en myndighet i varje instans. Detta gör systemet både lättare atl överblicka och enklare att tillämpa.

Vi har vid våra överväganden beaktat statsmakternas strävan efter en allt mer decentraliserad myndighetsutövning. Ur flera synpunkter anser vi det fördelaktigt om tillståndsärendena, inkl. ärendena om bearbetningskoncession, kan avgöras av bergsstaten i första instans.

Prövningen av en bearbetningskoncession innefattar fyra delfrågor, nämligen

1) är fyndigheten ekonomiskt möjlig att utvinna inom en viss tid?

2) är sökanden lämplig att bedriva verksamheten?

150

3) är verksamheten förenlig med intresset av att mineraltillgångarna Prop. 1988/89:92 utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt? Bilaga 1

4) finns det motstående intressen som är av sådan styrka att de inverkar på möjligheten eller lämpligheten av att exploatera fyndigheten?

För att bedöma den första frågan erfordras i första hand geologisk och teknisk sakkunskap samt goda insikter i branschens ekonomi. Den andra delfrågan förutsätter också insikter i ekonomi och teknik samt förtrogenhet med branschen. Frågan enligt punkt 3 ovan innefattar en mineralpolitisk bedömning och förutsätter följaktligen sådana kunskaper. Den fjärde delfrågan, dvs. att väga olika motstående intressen mot varandra kan innefatta en politisk bedömning. Det kan t.ex. vara aktuellt att väga behovet av sysselsättningstillfällen i en viss del av landet mot ett eller flera bevarandeintressen.

Vi har övervägt olika lösningar på myndighetsfrågan. Bl.a. har fastighetsdomstol och länsstyrelse diskuterats som prövningsmyndighet när det gäller ärenden om bearbetningskoncession.

Med hänsyn till att de avvägningar som skall göras till en stor del grundas pä geologiska, tekniska och ekonomiska synpunkter anser vi emellertid att fastighetsdomstol inte är lämpligt sammansatt för att kunna pröva ärenden om bearbetningskoncession. Eftersom en koncessionsprövning kan kräva politiska ställningstaganden är det också principiellt olämpligt att lägga prövningen på fastighetsdomstol. Att lägga prövningen hos länsstyrelserna förutsätter att dessa tillförs en person med bergsingenjörsexamen eller motsvarande kunskaper och den erfarenhet i övrigt som erfordras för att t.ex. bedöma malmbevisning. Inte ens om en person med sådan kompetens biträder alla länsstyrelser kan vederbörande tillnärmelsevis beredas full sysselsättning genom att delta i denna ärendeprövning.

Den ordningen att den huvudsakliga sakkunskapen ryms inom prövningsmyndigheten bör eftersträvas. Länsstyrelsen är därför också olämplig som prövningsmyndighel. Länsstyrelsens kompetens beträffande tillämpningen av NRL kan tillvaratas på annat sätt vid prövningen av dessa ärenden.

Bergsstaten med sina nuvarande arbetsuppgifter fungerar bra. Ett
undersökningstillstånd motsvarar i princip en inmutning. Att bergsstaten
bör pröva frågor om undersökningstillstånd har inte ifrågasatts från något
håll. Om bergsstaten skall pröva även ärenden om bearbetningskoncession
kommer myndigheten alt åläggas nya uppgifter i främst fyra avseenden.
Del första är prövningen av om en sökande är lämplig alt erhålla en
bearbetningskoneession. Det andra är uppgiften att la ställning lill om
verksamheten är förenlig med intresset av att mineraltillgångarna utfors
kas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt, dvs. att beakta mineralpoli
tiska synpunkter. Det tredje är avvägningen mellan motstående inressen
enligt NRL. Den fjärde nya uppgiften är att la ställning till frågan för
vilken tid en bearbetningskoncession skall meddelas. Prövningen i de båda
första avseendena bör inte bereda bergsstaten några problem. Detsamma
gäller frågan för vilken lid en bearbetningskoncession skall meddelas. Vi
föreslår emellertid också att NRLs bestämmelser skall tillämpas i ärenden
om bearbetningskoncession. Tillämpningen av hushållningsbeslämmelser- 151

na i NRL innebär atl företräde skall ges ål den markanvändning som Prop. 1988/89:92 medför den från allmän synpunkt bästa hushållningen. Bergsstaten saknar Bilaga 1 kompetens att göra sådana samlade intresseavvägningar av politisk natur. Dessa bör i stället göras av ett politiskt sammansatt organ, t. ex. länsstyrelsen.

Vi har funnit del mest ändamålsenligt att — efler mönster i väglagen — föreslå att bergsstaten skall pröva ärenden om bearbetningskoncession efter obligatoriskt samråd med länsstyrelsen. Om bergsstaten och länsstyrelsen har olika uppfattning i fråga om vilken markanvändning som skall ges företräde, skall frågan hänskjutas lill regeringen. Förfarandet medför mycket begränsade organisatoriska konsekvenser och knappast något ökat personalbehov, varken hos bergsstaten eller länsstyrelsen.

Ett ärende kan dock vara av sådan betydelse ur allmän synpunkt att prövningen bör göras av regeringen. Detta kan vara fallet när en ansökan om bearbetningskoncession avser mineral som har betydelse ur försvars-eller utrikespolitisk synpunkt. Frågan om vem som skall fä rätt att bearbeta sådana mineral är delvis av politisk natur och bör avgöras av regeringen. Även frågor om återkallelse av en koncession på grund av synnerliga skäl bör prövas av regeringen.

Rätten att utvinna och tillgodogöra sig mineral inom ulmålet resp. koncessionsområdet får inte utnyttjas förrän mark anvisats för ändamålet. Detta sker såväl enligt GL som ML vid en förrättning som bergmästaren håller. Förutom att den anvisade markens utsträckning bestäms avgörs också tvistiga frågor om intrångsersältning. Enligt direktiven skall vi överväga möjligheterna och fördelarna med ett system där fastighetsdomstolen avgör frågan om anvisande av mark. Vi kan emellertid inte se några fördelar med en sådan ordning utan föreslår att bergmästaren i första instans även fortsättningsvis skall besluta om rätt att ta mark i anspråk och om intrångsersältning.

När det gäller områden där hinder föreligger mot att undersöka eller bearbeta en fyndighet utan tillstånd av länsstyrelsen, anser vi atl bergmästaren bör bli prövningsmyndighet. Hinder föreligger exempelvis inom visst avstånd från allmän väg eller järnväg, stadigvarande bostad och vissa offentliga byggnader.

Inom nationalpark, begravningsplats och befästningsområde ges motsvarande tillstånd av regeringen. De synpunkter om decentralisering av den statliga förvaltningen som vi tidigare berört talar för att dessa i stället får avgöras av länsstyrelsen.

Befogenheten att lämna medgivande till inmutning resp. undersökningsarbeten enligt ML inom områden med stadsplan eller byggnadsplan tillkommer för närvarande länsstyrelsen. För att nå enhetlighet i regleringen när del gäller samordningen mellan PBL och annan lagstiftning bör det åläggas beslutsmyndigheten, dvs. bergmästaren, att pröva om verksamhet kan tillåtas inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL.

152

Bergsstatens tillsyn med avseende på stora ras, hushållning och skydd för tredje mans egendom skall i de fall då täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen föreligger omfatta även utvinningen av jordägarmineral i fast berg.

Hushållningsbeslämmelserna utformas efter mönster av bestämmelserna i GL och ML.

Koncessionshavare och innehavare av tillstånd till bergtäkt skall vara skyldig att upprätta gruv- och borrhälskarta eller motsvarande. Verksamheten skall inte få läggas ned förrän alla gruvarbeten eller motsvarande arbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

Tillsynsmyndigheten skall ha räll att fä de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen och ha rätt lill tillträde till gruvor och andra anläggningar för alt kunna utöva tillsynen.

Innehavaren av ett undersökningstillslånd skall underrätta bergmästaren om när undersökningsarbete inleds.

Bestämmelserna är i huvudsak desamma som de nuvarande enligt GL och ML. Vi har enligt direktiven atl överväga möjligheterna alt från mineralpolitiska utgångspunkter få tillsyn över utvinningen av jordägarmineral. Enligt vår mening bör utvinningen av jordägarmineral i fast berg vara underkastad tillsyn av bergmästaren i samma utsträckning som utvinningen av de lagreglerade mineralen.

153

Beslut om bearbetningskoncession och återkallelse av bearbetningskoncession överklagas hos regeringen.

Bergmästarens beslut med undantag för beslut om markanvisning eller intrångsersättning överklagas hos SGU om besvären rör lämplighetsfrågor och hos kammarrätten/regeringsrätten om besvären rör rättsfrågor. SGUs beslut i lämplighetsfrågor får inte överklagas.

Beslut av bergmästaren i ersättnings- och markanvisningsfrågor överprövas av fastighetsdomstol och därefter av hovrätt och högsta domstolen (HD).

Beslut av länsstyrelsen i fråga om hinder inom s.k. skyddade områden får överklagas hos regeringen. Beslut av bergmästaren i sådana frågor får överklagas hos länsstyrelsen. Mot beslut av länsstyrelsen i sådana fullföljda frågor, får talan inte föras.

Kommuner får överklaga beslut av bergmästaren som gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Utöver de förändringar i fullföljdsbestämmelserna som föranleds av vårt förslag i övrigt har vi övervägt förändringar för alt göra processen enklare och kortare med bibehållande av prövningens kvalitet. Vi har också beaktat de av riksdagen antagna riktlinjerna för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen och för utformningen av besvärsregler i nya ärendegrupper (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250). Dessa innehåller bl.a. att regeringen inte bör vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. Ärenden som kan prövas i två eller flera instanser under regeringsnivån bÖr normalt inte få överklagas till regeringen.

Enligt vårt förslag skall bergsstalen bli prövningsmyndighet i de flesta ärendena enligt den nya lagen. Redan detta bidrar till att systemet blir mer överblickbart.

Med hänsyn till innehållet i de ovan nämnda riktlinjerna faller det sig naturligt att diskutera om SGU i stället för regeringen skulle kunna vara slutinstans i vissa ärenden. Bland de frågor som kommer att kunna aktualiseras enligt den nya lagen anser vi atl det endast i tre fall förhåller sig så att ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ kan vara nödvändigt. Det ena fallet hänför sig till avvägningen mellan motstående intressen enligt bestämmelserna i NRL. Det andra avser den mineralpolitiska prövning som prövningsmyndigheten har att göra. Även när de gäller beslut av bergmästaren om att återkalla en koncession anser vi att det är önskvärt att regeringen som politiskt organ kan styra utvecklingen i praxis.

De övriga momenten i koncessionsprövningen är inte av den arten att ett ställningstagande från regeringen är nödvändigt. För att få enhetliga fullföljdsregler i ärenden om bearbetningskoncession föreslår vi emellertid

154

att bergmästarens beslut i sådana ärenden får överklagas till regeringen, Prop. 1988/89:92
oavsett vilken grund som åberopas för besvären. Bilaga 1

Beträffande samtliga övriga ärenden som kan komma att bli aktuella enligt den nya lagen och i vilka lämplighetsbedömningar dominerar anser vi det tillräckligt med en tvåinstansordning med bergmästaren som första instans och SGU som andra och sista instans. Hit hör t. ex. ärenden om tillstånd att lägga igen utfraktsväg m.m., ärenden om företrädesrätt och ärenden om undersökningstillstånd och förlängning av sådant tillstånd.

Beslut av bergmästaren i ärenden av övervägande rättslig karaktär kan enligt GL överprövas av hela tre instanser, nämligen SGU, kammarrätten och regeringsrätten. Det är för motsvarande ärenden enligt den nya lagen inte motiverat med en prövning i fyra instanser. Bergmästarens beslut i sådana frågor bör i stället få överklagas direkt till kammarrätten.

Vi föreslår att bergmästaren liksom nu skall pröva markanvisningsfrågan och andra frågor i samband därmed. Enligt GL och ML får besvär i markanvisningsfrågan föras hos SGU och därefter hos kammarrätten och regeringsrätten. Den som är missnöjd med bergmästarens beslut i ersättningsfrågor, får inom viss tid väcka talan hos fastighetsdomstol. Denna domstols beslut överklagas till hovrätt och därefter till HD. Med hänsyn lill det starka sakliga samband som finns mellan dessa frågor bör samma instans Överpröva såväl markanvisnings- som ersättningsfrågan. När det gäller val av instansordning anser vi att frågor om intrångsersättning alltjämt bör prövas av allmän domstol, och att denna fortsättningsvis bör pröva även markanvisningsfrågan.

Vi har föreslagit att prövningen av frågor om hinder mot verksamheten inom s.k. skyddade områden skall decentraliseras. En av avsikterna med della är att avlasta regeringen ärenden som inte har större politiskt intresse. När det gäller frågor som nu avgörs av länsstyrelsen och enligt förslaget skall ankomma på bergmästaren bör därför rätten att överklaga inskränkas till en instans. Vi föreslår därför att sådana frågor skall fä överklagas till länsstyrelsen och att denna blir slutinstans. När del gäller frågor som i dag prövas av regeringen, bl.a. beträffande nationalparker, är det å andra sidan givet att talan måste kunna föras hos regeringen mot länsstyrelsens beslut.

Vi har övervägt all föreslå en besvärsrätt när det gäller allmänna intressen men valt all inte göra detta. Dock anser vi att kommunen bör ha rätt all föra talan mot beslut av bergmästaren som gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser.

155

Vi föreslår att det införs en möjlighet att på statsverkets bekostnad utföra olika kontrollåtgärder vid nedlagda gmvor för atl öka möjligheterna alt kunna förutse ras och sättningar i dagen.

Föreskrifterna tas in i en förordning som även omfattar föreskrifter om stängsling. I samband därmed upphävs 1956 ärs ämbetsskrivelse angående föreskrifter om anordnande i vissa fall av stängsel vid övergivna gmvhål m. m.

Kostnaderna för kontrollåtgärderna betalas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget B 8. Diverse utgifter.

Inom vissa områden finns, som en följd av tidigare gmvdrift, underjord relativt stora öppna brytningsrum i nära anslutning till bl. a. allmän väg, järnväg och byggnader. Enligt bergmästarens bedömning kan risk för sättningar och ras inte uteslutas inom vissa områden som gränsar lill dessa brytningsmm. Så länge rätten till utmålen bestått, har utmålshavarna förelagts att hålla de kritiska områdena under observation. Detta har skett genom återkommande kontrollmätningar. Sedan utmålen inom dessa områden upphört att gälla har bergmästaren inte längre någon laglig möjlighet all ålägga någon att utföra dessa mätningar. Det är dock angeläget att kontrollen av områdena fortsätter. Detta måste ske genom det allmännas försorg.

Olika typer av åtgärder kan behöva vidtas för att förebygga olycksrisker vid nedlagda gruvor. En sådan åtgärd är att stängsla gruvhålen. Detta är emellertid onödigt kostsamt i de fall kontrollmätningar är tillräckliga.

Enligt vad vi har inhämtat frän bergstaten och länsstyrelsema i gmvlä-nen finns det behov av alt utföra dessa kontrollåtgärder endast inom södra bergmästardistriktet och i huvudsak i Bergslagen. Det föreligger för närvarande behov av kontrollåtgärder på ett tiotal ställen.

Vi föreslår därför att det införs en möjlighet att på statsverkets bekostnad utföra olika kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor för att öka möjligheterna att kunna fömtse ras och sättningar i dagen. En fömtsättning för att statliga medel skall få las i anspråk för ändamålet bör vara att ulmålet eller koncessionen har upphört.

156

Förutom redaktionella ändringar föreslår vi att de i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (KL) nu tillämpade definitionerna av vad som i lagen förstås med konlinentalsockeln och dess naturtillgångar anpassas till 1982 års havsrättskonvention. Anpassningen skall dock inte genomföras förrän Sverige tillträder konventionen samt denna trätt eller träder i kraft.

I ärenden om utvinningstillstånd enligt KL skall hushållningsbestämmelserna i NRL tillämpas. Utvinningstillständ skall vara bindande i hushällningsfrågor enligt NRL vid senare prövning enligt annan lagstiftning.

I vårt uppdrag ingår atl lämna sådana förslag till ändringar i KL som behövs för att nå en överensstämmelse med 1982 års havsrättskonvention. Vi har efter en jämförelse mellan konventionen och KL funnit att endast ett par ändringar av redaktionell karaktär behöver göras. Dessa ändringar bör genomföras under förutsättning att Sverige tillträder konventionen och denna då har trätt eller träder i kraft.

En fråga som vi också har haft att överväga är en anknytning av KL till NRL. Våra överväganden om den nya minerallagens anknytning till NRL gäller i huvudsak även motsvarande anknytning till KL. Vi föreslår därför att KL anknyts lill NRL. Hushållningsbestämmelserna i NRL bör tillämpas i ärenden om utvinningstillständ, men inte i fråga om undersökningstillstånd. Tillstånd bör vara bindande i hushållningsfrågor enligt NRL vid senare prövning enligt annan lagstiftning.

157

Lagen träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre rättigheter enligt GL och ML fortsätter all gälla under återstående giltighetstid. Därvid skall med vissa undantag bestämmelser om undersökningstillstånd gälla äldre rättigheter till undersökning och bestämmelser om bearbetningskoneession gälla äldre rättigheter till bearbetning.

Inmutningar får förlängas med tillämpning av GLs bestämmelser. Bestämmelserna om överlåtelse av inmutning och inmutningsförbud i GL skaU gälla i stället för motsvarande bestämmelser i nya lagen. Inmutning skall ge företrädesrätt till bearbetningskoncession enligt nya lagen.

Utmål får inte förlängas med tillämpning av bestämmelserna i GL. Den som innehar utmål blir i stället hänvisad att söka bearbetningskoncession enligt nya lagen, om han önskar fortsätta verksamheten. Ansökan skall dock prövas enligt samma principer som gäller för förlängning av koncession enligt nya lagen.

Bestämmelserna i GL om överlåtelse och verkan av att utmål upphör skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser i nya lagen. Detsamma skall gälla efterarbeten i fråga om anläggningar som har påbörjats efter ikraftträdandet.

Koncessioner enligt ML får inte förlängas. I stället får nytt tillstånd resp. koncession sökas enligt nya lagen.

Undersökningskoncession med rätt lill företräde atl bearbeta skall ge företrädesrätt till bearbetningskoncession enligt nya lagen.

Verksamhet som vid ikraftträdandet bedrivs med stöd av markägarens tillstånd och täkttillstånd enligt 18 § naturvärdslagen får fortsätta utan koncession fram lill utgången av juni 1988.

När den nya lagen träder i kraft kommer det att finnas ell stort anlal rättigheter enligt GL och ML. Vidare kommer det alt finnas ett antal fall där bearbetning av industrimineral bedrivs med stöd av täkttillstånd enligt naturvårdslagen.

Enligt vedertagna principer skall äldre rättigheter inte lida intrång genom ny lagstiftning. På de punkter som den nya lagen innebär skärpningar i materiellt hänseende föreslår vi därför att äldre räll i princip skall gälla. Även praktiska skäl talar ibland för att äldre bestämmelser alltjämt skall tillämpas.

Riktmärket bör emellertid vara all den nya lagen snarast skall vinna genomslag i så stor utsträckning som möjligt. 1 åtskilliga avseenden innebär de nya bestämmelserna ingen materiell skärpning för innehavarna av mineralrälligheter. Den nya lagen bör då gälla även äldre rättigheter. Även bestämmelserna om förfarandet i nya lagen bör gälla omedelbart från ikraftträdandet i fråga om äldre rättigheter.

158

Mmerallagskommittens författningsförslag Prop. 1988/89:92

Bilaga 2 1 Förslag till

Lag om vissa mineraliska ämnen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde.

1 § Denna lag tillämpas om inte annat sägs på undersökning och bear
betning av fyndigheter av följande mineraliska ämnen:

1. litium, rubidium, cesium, beryllium, strontium, sällsynta jordartsmetaller (skandium, yttrium, lantan och lantanider), torium, uran, titan, zirkonium, vanadin, niob, tanlal, krom, molybden, volfram, mangan, järn som förekommer i berggrunden, kobolt, nickel, platinagruppens metaller (rutenium, rodium, palladium, osmium, iridium och platina), koppar, silver, guld, zink, arsenik, antimon, vismut, tenn och bly,

2. alunskiffer, andalusit, apatit, brucit, diamant, eldfasta och klinkrande leror, grafit, flusspal, kyanit, magnesit, magnetkis, nefelinsyenit, olivin, sillimanit, stenkol, stensalt eller annat salt som förekommer på liknande sätt, svavelkis, talk, tungspat och wollastonil,

3. olja och gasformiga kolväten.

2 § Lagen tillämpas också på dialomit, fäUspat, glimmer, kvarts, kvarts
il, dolomit, kalksten och krita.

I fråga om dessa ämnen tillämpas lagen enligt vad regeringen närmare föreskriver, dock endast när ämnena förekommer i sådana former

1. att det behövs systematisk letning eller undersökning för att påvisa
och analysera dem och

2. alt de sannolikt kan påträffas i Sverige pä sådant sätt att de kan
tillgodogöras.

3 § Lagen tillämpas inte inom allmänt vattenområde i havet.

Definitioner

4 § Med undersökning avses i lagen arbete för att söka påvisa en fyndighet av ett mineraliskt ämne samt att utröna fyndighetens sannolika ekonomiska värde och beskaffenhet i övrigt. Med bearbetning avses utvinning och tillgodogörande av ämnet.

Rätten att undersöka eller bearbeta en fyndighet

5 § För undersökning fordras undersökningstillstånd och för bearbetning bearbetningskoneession, om inte annat sägs i lagen.

Tillstånd och koncessioner kan avse enstaka ämnen, grupp av ämnen eller samtliga ämnen enligt denna lag.

6§ Rätt atl undersöka en fyndighet utan tillstånd har 159

1. fastighetsägaren eller hans rättshavare i fall som sägs i 3 kap. I § Prop. 1988/89:92 andra stycket. Bilaga 2

2. innehavare av tillstånd att undersöka en fyndighet av annat ämne än som avses i tillståndet i fall som sägs i 3 kap. 2 § första stycket,

3. koncessionshavaren i fall som sägs i 5 kap. 4 §.

7 § Rätt att bearbeta en fyndighet ulan koncession har

1. fastighetsägaren i fall som sägs i 5 kap. 8 §,

2. innehavaren av tillstånd att undersöka fyndigheten i fall som sägs i 3 kap. 3 §,

3. innehavaren av koncession för en annan fyndighet i fall som sägs i 5 kap. 4 §.

8 § Den som söker eller innehar undersökningstillstånd kan begära be
sked, huruvida han framför annan sökande kommer alt få bearbetnings-
koncession för sådana ämnen som påträffas vid undersökningen. Om han
får en sådan företrädesrätt är den bindande vid prövning enligt 4 kap. 3 §
första stycket, om koncessionsansökningen har kommit in innan under-
sökningstillståndet för samma område har upphört alt gälla.

Sådan företrädesrätt får meddelas endast om kraven i 4 kap. 1 § 2 är uppfyllda eller sökanden gör sannolikt att de kommer atl uppfyllas vid utgången av undersökningstiden.

9 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner skall avse be
stämda områden.

10 § Staten har rätt att della med hälften i den med koncessionen avsed
da verksamheten (kronoandel) enligt vad som sägs i 11 kap.

Bestämmelser i annan lagstiftning

11 § I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen (0000:000), miljöskyddslagen
(1969:387) och andra författningar.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

Bestämmelser om rätt i övrigt alt bedriva radiologiskt arbete finns i strålskyddslagen (1958:110).

Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten att erhålla eller i övrigt förvärva undersökningstillstånd eller koncession finns i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m.

12 § Har regeringen enligt 4 kap. lagen (0000:000) om hushållning med

naturresurser m. m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller

åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

160

2 kap. Undersökningstillstånd Prop. 1988/89:92

Förutsäilnlngar för undersökningstillslånd Biiaga /

1 § Ansökan om undersökningstillstånd skall bifallas om det kan antas
att undersökning av området leder lill fynd av koncessionsplikligt minera
liskt ämne och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt
all få lill stånd ändamålsenligt undersökningsarbete.

Den som vill undersöka en fyndighet av olja, gasformiga kolväten eller diamant skall visa atl han är lämplig alt undersöka fyndigheten för alt få tillstånd lill detta.

Har två eller flera ansökt om tillstånd för samma område, har den företräde som först kommit in med ansökan. Har ansökningarna kommit in samma dag, har sökandena lika räll inom det gemensamma området. Motsvarande gäller om tillstånd har sökts enligt denna lag och enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2 § Om någon innehar undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession för ett område, får inte någon annan beviljas undersökningstillslånd för samma ämne eller ämnen inom området. Endast om det finns särskilda skäl får någon annan beviljas undersökningstillslånd för annat eller andra ämnen inom området. Motsvarande gäller inom ett område där någon har koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

3 § Tillstånd får inte meddelas för större område än sökanden kan antas ha möjlighet att undersöka på ell ändamålsenligt sätt.

Undersökningslillslåndets giltighetslid

4 § Undersökningstillslånd gäller i tre år från dagen för beslutet om inte giltighetstiden förlängs enligt 5 eller 6 § eller innehavaren dessförinnan frånträder sin rätt enligt 6 kap. 2 § första stycket.

5 § Undersökningslillslåndets giltighetstid skall på ansökan av innehavaren förlängas med sammanlagt högst tre år, om ändamålsenlig undersökning har utförts inom området. Delsamma gäller om sökanden har godtagbara skäl lill att undersökning inte har skett och dessutom gör sannolikt all området kommer atl undersökas under den lid som ansökan avser.

6 § Om giltighetstiden för tillstånd har förlängts enligt 5 §, skall den på ansökan av innehavaren förlängas i ytterligare sammanlagt högst fyra år, om det finns synnerliga skäl.

7 § Ansökan om förlängning skall för atl kunna tas upp lill prövning ha kommit in under den löpande undersökningstiden. Har tillståndshavaren ansökt om förlängning inom den angivna tiden eller har han inom samma tid ansökt om bearbetningskoneession, gäller tillståndet till dess ansökan

har prövats slutligt. 161

11 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 92

Karenstid Prop. 1988/89:92

8 § När ell undersökningstillslånd eller en bearbetningskoncession har ""äga 2 upphört alt gälla, får samme innehavare inte förvärva nytt undersökningstillslånd för mark inom samma område förrän tre år har gått.

Om han inte har utnyttjat hela tillslåndstiden enligt 4, 5 eller 6 §, har han dock rätt att få tillstånd till undersökning under den tid som återstår, även om inte tre år har gått.

Villkor i undersökningstillstånd

9 § Tillstånd att undersöka fyndigheler av olja och gasformiga kolväten skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

3 kap. Undersökningsarbete

Hur undersökningsarbetet får bedrivas

1 § Den som innehar undersökningstillstånd får inom tillståndsområdet utföra undersökningsarbete i den utsträckning och under de förutsättningar som sägs i 2 —8 §§.

Om det kan ske ulan intrång i nyttjanderätt eller servitut får fastighetsägaren utan tillstånd undersöka fyndigheter av alla ämnen som lagen gäller utom olja, gasformiga kolväten och diamant inom områden där inte någon annan har tillstånd eller koncession enligt denna lag. Fastighetsägarens räll lill undersökning får överlåtas. Bestämmelserna i 2 § tredje stycket samt 3 — 7 §§ gäller i tillämpliga delar även sådant undersökningsarbete.

2§ Undersökningsarbelefårbedrivasendast för att visa att sådant ämne som anges i tillståndet finns inom området och för all ta närmare reda på fyndighetens brytvärdhet och beskaffenhet. 1 den mån ingen annan har tillstånd eller koncession enligt denna lag får undersökningen avse även andra ämnen som lagen är tillämplig på, dock ej olja, gasformiga kolväten eller diamani.

Tillståndshavaren får uppföra byggnader som är oundgängligen nödvändiga för undersökningsarbetet. 1 den mån det behövs får han också bygga väg inom området eller använda väg lill och inom området. Efter tillstånd av prövningsmyndigheten får han också bygga nödvändig väg till området. Om markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut medger del, får han också uppföra byggnader och använda eller bygga väg i andra faU.

Arbetet skall ulföras så atl minsta skada och intrång vållas.

3 § Tillståndshavaren får använda ämnen som han har utvunnit under
undersökningsarbetet för atl undersöka deras beskaffenhet och lämplighet
för teknisk bearbetning. Han får också tillgodogöra sig de produkter som
han därvid framställer eller utvinner. På samma sätt får tillståndshavaren 162

utnyttja mineraliskt ämne som tidigare har utvunnits, i den mån ej annat Prop. 1988/89:92
följer av 13 kap. 1 § andra stycket. Bilaga 2

Tillståndshavaren får bearbeta eller utvinna mineraliska ämnen som inte omfattas av denna lag endast om det behövs för att undersökningsarbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

4 § Minst två veckor innan undersökningsarbetet påbörjas skall tillståndshavaren underrätta bergmästaren, ägaren lill den mark där arbetet skall bedrivas och innehavarna av nyttjanderätt eller servilul. Kan arbetena antas komma att beröra annan särskild räll skall även innehavaren av denna underrättas.

Underrättelser lill andra än bergmästaren skall delges. Underrättelse till innehavaren av renskötselrätt får delges den sameby som innehavarna tillhör.

Innan arbetet påbörjas skall tillståndshavaren ställa säkerhet för ersättning enligt 7 kap. 1 §, om inte den som är berättigad till ersättning medger annat.

Hinder mot undersökningsarbete

5 § Undersökningsarbetet får inte utan medgivande av länsstyrelsen äga
rum inom

1. nationalpark och område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsällas till nationalpark,

2. befästningsområde och sådant område utanför delta som regeringen bestämmer,

3. kyrkogård och annan begravningsplats.

6 § Undersökningsarbete får iiite utan särskilt medgivande av bergmäs
taren äga rum inom

1. område inom trettio meter från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan, trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller trettio meter från allmän flygplats,

2. område inom etthundra meter från byggnad som är avsedd atl stadigvarande användas till bostad, eller etthundra meter från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad,

3. område med kyrka, annan samlingslokal, undervisningsanstalt, hotell eller pensionat eller område med vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om den är avsedd för mer än femtio personer,

4. område med elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5. område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (0000:000).

1 fall som sägs i första stycket 5 får tillstånd inte meddelas i strid med planen eller områdesbestämmelserna. Om syftet med planen eller områdesbestämmelserna inte motverkas får dock mindre avvikelse göras.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket 2 — 4 får undersök
ning ske om medgivande har lämnats av den som berörs av arbetet. I fall 163

som sägs i 2 skall medgivandet lämnas av ägaren till byggnaden, tomtplat- Prop. 1988/89:92 sen eller trädgården och den som har nyttjanderätt till den. I fall som sägs i Bilaga 2 3 och 4 skall medgivandet lämnas av ägare och nyttjanderältshavare.

7 § I andra fall än som avses i 5 och 6 §§ kan regeringen besluta att undersökningsarbetet inte får utföras inom ell visst område utan medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana beslut får meddelas endast om arbetet kan antas hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

8 § Gäller för samma område flera tillstånd eller koncessioner enligt denna lag eller enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får arbete som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete med stöd av en rättighet som tillkommit senare.

4 kap. Bearbetningskoncession

Förutsättningar för bearbetningskoncession

1 § Koncession skall meddelas om

1. en fyndighet som sannolikt kan ekonomiskt tillgodogöras blivit påträffad,

2. sökanden är lämplig all bedriva bearbetning av fyndigheten och dennas belägenhet inte gör det olämpligt att han erhåller koncessionen,

3. verksamheten inte är olämplig med hänsyn lill intresset av att mineraltillgångarna utforskas och tillvaratas på ell ändamålsenligt sätt och

4. bestämmelserna i 2 och 3 kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. inte hindrar del.

2 § Om någon innehar undersökningstillstånd eller bearbetningskonces
sion för ett område, får inte någon annan beviljas koncession för samma
ämne eller ämnen inom området. Endast om det finns särskilda skäl, får
någon annan beviljas koncession för annat eller andra ämnen inom områ
det. Motsvarande gäller inom ett område där någon har koncession enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Företräde vid konkurrens

3 § Om två eller flera har ansökt om koncession för samma område och fler än en kan komma ifråga enligt I §, äger den företräde som har förelrä-desräll enligt 1 kap. 8 §.

Saknas företrädesrätt, skall prövningsmyndigheten avgöra vem av de
sökande som bör få företräde. Därvid skall särskilt beaktas om någon av
sökandena har utfört ändamålsenligt undersökningsarbete inom området. 164

Villkor i bearbetningskoncession Prop. 1988/89:92

4 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att tJi'»g« skydda allmänna intressen eller enskild räll eller som behövs för alt naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

5 § Meddelas koncession för någon annan än fastighetsägaren inom ett område där denne utvinner mineraliskt ämne för sitt husbehov skall koncessionen förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få del av ämnet för sitt husbehov även i fortsättningen, om det inte finns särskilda skäl till något annat.

6 § Koncessionshavaren skall åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas, om det inte finns särskilda skäl lill något annal. Visar sig säkerheten otillräcklig, får prövningsmyndigheten bestämma atl ytterligare säkerhet skall ställas.

Giltighetstid. Jörlängning m. tn.

7 § En bearbetningskoneession skall ges för viss lid, minst tio år. Om
sökanden begär del, får kortare lid bestämmas. Koncessionsliden kan
föriängas med stöd av 8 och 9 §§.

Förändring av villkoren får ske endast med stöd av 6 kap. 4 eller 5 §.

8 § Om regelbunden bearbetning pågår när koncessionstiden går ut, skall prövningsmyndighelen ulan särskild ansökan förlänga liden med tio år i sänder. Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid bestämmas.

9 § Koncessionshavaren har efter ansökan rätt till förlängning om verksamhet inom koncessionsområdet pågår i form av

1. tillredningsarbele eller anläggningsarbete för upptagande av bearbetning, eller

2. undersökningsarbete av större omfattning.

Om sådan verksamhet inte pågår, skall frågan om förlängning prövas särskilt med hänsyn till det allmännas intresse av all mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Koncessionshavaren har räll lill förhandsbesked om huruvida planerat arbete har en sådan omfattning som sägs i första stycket 2.

Förlängning enligt denna paragraf skall ges för minst fem år, om inte koncessionshavaren begär kortare tid.

10 § Ansökan om förlängning enligt 9 § skall göras senast sex månader
före koncessionstidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om för
längning inom den angivna tiden, gäller koncessionen lill dess alt ansökan
har prövats slutligt.

165

5 kap. Bearbetning Prop. 1988/89:92

Bilaga 2 Förutsättningar för attjå ta mark i anspråk

1 § Koncessionshavaren får inte börja bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet ulan alt mark för ändamålet har anvisats enligt

2 § och marken får tillträdas enligt 3 §.

2 § Tillslåndsmyndigheten skall anvisa mark för verksamheten, om kon
cessionshavaren begär det. Är koncessionshavaren överens med markäga
ren och innehavarna av särskild räll lill marken, skall mark anvisas i
enlighet med överenskommelsen. 1 den mån överenskommelse inte har
träffats, skall myndigheten anvisa den mark som behövs inom eller utan
för koncessionsområde. Om inte sökanden begär annat skall marken anvi
sas tills vidare.

Anvisning får inte ske i strid med bestämmelserna i 13 §.

3 § Har koncessionshavaren ställt säkerhet för den ersättningsskyldighet
som avses i 7 kap. 2 §, får den anvisade marken tillträdas genast, om inte
prövningsmyndighelen bestämmer annat.

Om säkerhet har ställts, kan prövningsmyndigheten bestämma att mark får las i anspråk i avvaktan på att frågan om markanvisning och ersättning slutligt avgörs.

Koncessionshavarens rätt

4 § Koncessionshavaren får inom koncessionsområdet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig sådant ämne som omfattas av koncessionen och i den utsträckning som sägs i 5, 6 och 7 §§ även andra ämnen.

5 § I den mån ingen annan har tillstånd eller koncession får koncessionshavaren undersöka fyndigheter av andra mineraliska ämnen enligt denna lag än dem som avses i koncessionen. Endast den som har bearbetningskoncession avseende olja, gasformiga kolväten eller diamant fär dock undersöka fyndigheter av dessa ämnen.

Koncessionshavaren får inom koncessionsområdel utvinna annat mineraliskt ämne än sådant som omfattas av koncessionen i den mån det behövs för alt arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Av detta får koncessionshavaren använda vad som behövs vid bearbetningen.

Andra stycket gäller även sådana ämnen som inte i övrigt omfattas av denna lag.

6 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig förut utvunnet mineraliskt ämne som omfattas av koncessionen, om inte annat följer av 13 kap. 1 § andra stycket.

7 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig sådana mineraliska ämnen som inte förrän anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas

från det eller de ämnen som avses med koncessionen. 166

Koncessionshavaren får även i övrigt tillgodogöra sig annat utvunnet Prop. 1988/89:92 mineraliskt ämne, om markägaren inte inom sex månader efler tillsägelse Bilaga 2 avhämlar del och ersätter de kostnader som lagts ned på ämnet.

Vad som sägs i denna paragraf gäller även ämnen som inte i övrigt omfattas av lagen.

Utvinning för husbehov

8 § Fastighetsägaren får utan koncession för sitt husbehov utnyttja fyndigheter av mineraliska ämnen som omfattas av lagen i den mån han behöver ämnena och ingen annan har tillstånd eller koncession inom området.

Hur arbetet får bedrivas

9 § Koncessionsområdet i dagen får användas endast för undersöknings
ändamål och de ändamål som bestäms vid markanvisningen.

Under jord får området användas för undersökning, bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet.

Mark utanför koncessionsområdet får användas för ändamål som bestäms vid markanvisningen.

1 fråga om undersökningsarbete i dagen på ej anvisad mark skall 3 kap. 1-4 §§ tillämpas.

10 § Bearbetning får inte ske på sådant sätt att framlida utvinning av något mineraliskt ämne äventyras eller att det blir omöjligt eller väsentligt svårare att utvinna kvarlämnad känd tillgång av sådant ämne. Fyndigheter får inte heller bearbetas så, att uppenbar misshushållning med mineraliskt ämne äger rum på annat sätt.

11 § Utfraktsvägar och orter som leder till en gruvas obrutna delar skall hållas öppna. Borrhål till olje-, gas- eller saltfyndigheter skall vara försedda med mynningsskydd. För igenläggning av sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål krävs särskilt tillstånd, även om koncessionen inte längre gäller.

12 § Koncessionshavaren skall sätta upp och underhålla behövligt stängsel på mark som har tagits i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet.

Hinder mot verksamheten

13 § Bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ om hinder mot undersökning skall tillämpas även på bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet, om hindret uppstod innan koncessionen beviljades.

Sådant beslut som sägs i 3 kap. 7 § får meddelas också för bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet. Beslut får dock inte meddelas sedan koncession har beviljats.

Finns flera rättigheter inom samma område skall 3 kap.'8 § tillämpas. 167

14 § 1 fråga om undersökningsarbete i dagen på ej anvisad mark och Prop. 1988/89:92 underjord skall 3 kap. 5 —8§§ om hinder mot verksamheten tillämpas. Bilaga 2 Sådant förhållande som sägs i 3 kap. 5 och 6 §§ utgör hinder endast om det uppstod innan koncessionen meddelades. Beslut enligt 3 kap. 7 § får inte meddelas sedan koncessionen har beviljats.

6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession

Överlåtelse

1 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner får inte över
låtas utan tillstånd av prövningsmyndigheten.

Frånträdande

2 § Om en innehavare av undersökningstillslånd anmäler all han från
träder sin räll, upphör tillståndet att gälla en månad efter det att anmälan
kom in lill prövningsmyndigheten. Motsvarande gäller när en del av
tillståndsområdet frånträds.

Om en koncessionshavare anmäler att han frånträder sin rätt, upphör denna sex månader efter det alt anmälan kom in till tillslåndsmyndigheten.

Ansöker koncessionshavaren om att få frånträda sin rätt bara för en viss del av koncessionsområdel, prövas ansökan på samma sätt som gäller för att erhålla koncession.

Återkallelse

3 § En koncession kan återkallas, om innehavaren inte fullgör sina skyl
digheter enligt denna lag eller enligt villkor i koncessionen eller om synner
liga skäl föreligger. Detsamma gäller undersökningstillstånd för olja, gas
formiga kolväten och diamant.

Ändring

4 § Om verksamheten ger upphov lill betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får prövningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten. Detsamma gäller undersökningstillslånd för olja, gasformiga kolväten och diamant.

5 § Annan ändring av tillstånd eller koncession än som sägs i 4 § får göras om sökanden begär eller medger det. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs om beviljande av tillstånd eller koncession.

7 kap. Ersättning

Ersättning till sakägare

1 § Skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete skall er- 168

sällas av den som har undersökningstillstånd eller koncession med vars Prop. 1988/89:92
stöd verksamheten bedrivs. Bilaga 2

2 § Skada eller intrång som föranleds av att mark tas i anspråk för
bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet skall ersättas av
koncessionshavaren.

Om del uppslår synnerligt men för någon fastighet eller del därav på grund av att mark tas i anspråk, skall koncessionshavaren lösa den fastig-hel eller fastighetsdel som lider sådant men, om ägaren begär det.

3 § Beträffande ersättning och löseskilling enligt 2 § gäller 4 kap. och 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första stycket första meningen expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § samma lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under liden från dagen tio år före det talan om ersättning eller markanvisning väcktes.

4 § 1 fråga om ersättning för skada eller intrång som uppstår efter markanvisningen och som inte kunde förutses vid denna är lagen inte tillämp-lig-

Ersättning vid återkallelse

5 § Återkallas ett undersökningstillstånd eller en koncession utan all innehavaren har åsidosatt bestämmelserna i denna lag eller villkor i tillståndet eller koncessionen, är han berättigad att av staten erhålla ersättning för den förlust han därigenom lider.

8 kap. Prövningen m. m.

Undersökningstillstånd och bearbetningskoneession

1 § Ansökningarom undersökningstillstånd och bearbetningskoncession
prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller koncessionsområ
det eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av 2 §.

Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd utan all annan än sökanden har haft tillfälle alt yttra sig.

Ansökningar om koncession skall prövas efter samråd med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdel ligger.

2 § Ansökningar om koncession skall hänskjutas till regeringens pröv
ning, om

1. bergmästaren anser atl frågan om koncession är särskilt betydelsefull ur allmän synpunkt eller

2. länsstyrelsen eller en av flera berörda länsstyrelser anser alt koncessionsansökan bör avslås till följd av 2 eller 3 kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. och bergmästaren är av annan uppfattning.

3 § Frågor i övrigt om undersökningstillstånd och bearbetningskonces- 169

sion och innehavarens skyldigheter och rättigheter vid undersökning eller Prop. 1988/89: 92 bearbetning prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller Bilaga 2 koncessionen har meddelats.

Frågor om återkallelse av undersökningstillslånd eller bearbetningskoncession utan att innehavaren har åsidosatt bestämmelserna i denna lag eller villkor i tillståndet eller koncessionen skall dock hänskjutas till regeringens prövning.

4 § Bergmästaren skall bereda och yttra sig i ärenden som hänskjuts till regeringens prövning.

5 § Bergmästaren får anlita sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i sådant förhållande till saken eller lill sakägare att hans tillförlitlighet kan ifrågasättas får inte anlitas som sakkunnig.

Ersättning lill sakkunniga bestäms av bergmästaren. Myndigheter eller anställda i allmän tjänst får ersättning bara om det finns särskilda föreskrifter om della. Sökanden skall betala kostnaderna för ersättning till sakkunniga.

'6 § Bergmästaren får företa undersökning på platsen om det behövs. Sakägarna skall på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersökningen. Sökanden skall betala kostnaderna för undersökningen.

Markanvisning

7 § Ärenden om anvisande av mark för bearbetning och därmed sam
manhängande verksamhet skall prövas vid markanvisningsförrättning en
ligt bestämmelserna i 9 kap.

ErsäUning m. m.

8 § Tvist om ersättning enligt 7 kap. 1 § prövas av bergmästaren. Om sådan Ivist föreligger när markanvisningsförrättningen hålls, prövas frågan vid förrättningen.

9 § Tvist i frågor som avses i 7 kap. 2 § prövas av bergmästaren vid markanvisningsförrättningen.

10 § Bergmästarens beslut enligt 8 och 9 §§ får verkställas.

11 § Tvist om ersättning enligt 5 kap. 7 § andra stycket, 7 kap. 5 §, 10 kap. 3 §, 11 kap. 2 § och 12 kap. 7 § saml tvist om kostnad enligt 10 kap. 7 § andra stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område koncessionsområdet eller större delen därav liggei". Detsamma gäller tvist i frågor som avses i 12 kap. 5 § andra stycket.

170

9 kap. Hur markanvisningsförrättningen går till Prop. 1988/89:92

Bilaga 2 Förrätlningsmyndlgheten m. m.

1 § Markanvisningsförrättning hålls av bergmästaren i del distrikt där
koncessionen har meddelats.

Två gode män skall della i förrättningen om bergmästaren finner alt det behövs eller när någon sakägare begär del och det inte medför oskäligt dröjsmål.

2 § Bergmästaren skall utse gode männen bland dem som i orten är valda lill gode män vid fastighetsbildningsförrätlning.

3 § Om en god man är hindrad att tjänstgöra på grund av jäv eller om han uteblir och någon annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar lill god man vid fastighetsbildningsförrätlning.

4 § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närstående att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också förrättningsmän.

5 § För förrättningsmän gäller samma jäv som mot domare.

6 § Om en sakägare vill anföra jäv mot en förrältningsman, skall han göra detta första gången han för talan i ärendet sedan han fick veta att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Gör han inte det, har han inte längre rätt all anföra jäv.

Har jäv anförts mot en förrättningsman, får denne endast vidta sådana ågärder som inte kan skjutas upp utan synnerlig olägenhet och som inte innebär att en för förrättningen betydelsefull fråga avgörs. Sådana åtgärder får dock vidtas av bergmästaren, även om han förklaras jävig.

Att en förrältningsman har förklarats jävig påverkar inte beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

7 § Förrättningsmännen får anlita sakkunniga för att utreda frågor som
kräver särskild fackkunskap. Den som slår i sådant förhållande till saken
eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan ifrågasättas får inte anlitas
som sakkunnig.

Ansökan om markanvisning

8 § Ansökning om markanvisning skall vara skriftlig och innehålla

1. beskrivning av det område som sökanden önskar ta i anspråk,

2. uppgift om de fastigheter som berörs av ansökningen saml namn och
adress på fastighetsägarna och,de övriga sakägarna, ,

3. uppgift om tvist som enligt 8 kap. 8 § skall prövas vid förrättningen.
Sökanden skall erlägga förskott på kostnader som avses i 19 §, om

bergmästaren begär det.

9 § Om ansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 8 § första stycket eller 171

den i övrigt är ofullständig eller sökanden inte har erlagt föreskriven Prop. 1988/89:92 ansökningsavgift eller förskott enligt 8 § andra stycket, får bergmästaren Bilaga 2 förelägga sökanden atl inom viss tid avhjälpa bristen.

Om bristen inte avhjälps får ansökningen avvisas. Detta skall framgå av föreläggandet.

Sammanträde med sakägarna m. m.

10 § Vid förrättningen skall sammanträde hållas med sakägarna. Sam
manträdel skall inte hållas förrän koncessionsbeslutet.vunnit laga kraft.
Sammanträde behövs inte om stridiga intressen inte förekommer.

Mer än ett sammanträde får hållas om en viss fråga inte kan avgöras utan ytterligare utredning eller om del av något annat skäl är oundgängligen nödvändigt.

Myndigheten får företa undersökning på platsen om det behövs. Sakägarna skall på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersökningen.

11 § Samtliga kända sakägare skall kallas lill sammanträde. Om det är
uppenbart obehövligt att kalla en viss sakägare behöver denne dock inte
kallas. Kallelse skall delges i god tid före sammanträdel. Den som i
föreskriven ordning har kallals lill ett sammanträde får vid detta kallas till
nytt sammanträde genom att tid och plats för det kommande sammanträ
det tillkännages.

Kallelsen skall innehålla en kortfattad redogörelse för ansökningens innehåll, uppgift om var kopia av ansökningshandlingarna finns tillgänglig enligt 13 §och upplysning om innehållet i 14§.

12 § Om fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare stadigvarande
vistas utom riket och delgivning inte kan ske med ombud, får delgivning i
stället ske genom all handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar
fastigheten.

Den som fått handlingen delgiven skall om möjligt snarast sända den vidare till fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare. Han skall upplysas om detta när handlingen lämnas till honom.

Är den söktes uppehållsort känd, skall bergmästaren omedelbart med poslen sända honom meddelande om delgivningen.

13 § Om del behövs skall bergmästaren sända kopia av ansökningshandlingarna till en lämplig person på platsen. Denne skall hålla handlingarna tillgängliga för sakägarna.

14 § Den som äger fastigheter som berörs av ansökningen skall för bergmästaren uppge de sakägare i fråga om fastigheterna som är kända för honom. Den fastighetsägare som inte gör det, skall ersätta sakägarna för skada som har föranletts av underiåtenheten. Om fastighetsägaren har giltigt skäl för sin underlåtenhet är han dock inte ersättningsskyldig.

15 § Om sökanden uteblir utan att ha anmält laga förfall från det första 172

sammanträde som han kallats till på föreskrivet sätt, skall sammanträdet Prop. 1988/89:92 ställas in. Nytt sammanträde skall sältas ul om han inom tre veckor gör Bilaga 2 framställning om della. Gör han inte det, skall ärendet avskrivas.

Om någon av de andra sakägarna uteblir från ett sammanträde och han inte har kallals till detta på föreskrivet sätt, skall nytt sammanträde hållas innan förrättningen slutförs.

Nytt sammanträde behövs inte om den uteblivne sakägaren har bilrätt ansökan eller annars medgett att förrättningen ändå slutförs.

Utan hinder av andra stycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

16 § Bergmästaren skall föra protokoll över förrättningen. Protokollet och övriga handlingar som ges in eller upprättas i förrättningsärendel skall föras samman till en akt.

Otnröstning

17 § Om förrättningsmannen har olika mening, gäller som beslut vad
två av dem säger. Om varje förrältningsman har sin mening, gäller berg
mästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd
skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

Förra 11 n I ngs kos t nåder

18 § Till bergmästaren och gode männen utgår ersättning för inställelse
vid förrättningen och vid undersökning på platsen enligt föreskrifter som
regeringen meddelar.

Ersättning lill sakkunniga bestäms av förrättningsmännen. Myndigheter eller anställda i allmän tjänst får ersättning bara om det finns särskilda föreskrifter om della.

Sökanden skall betala kostnaderna för förrättningen.

19 § Sökanden skall svara för sina egna kostnader i ärendet och ersätta
andra sakägare för deras kostnader för att bevaka sin rätt vid förrättning
en. Detta gäller dock ej om annat följer vid en motsvarande tillärripning av
18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Markan visningsbeslutets innehåll

20 § Beslut om markanvisning skall ange de anvisade områdenas läge,
omfattning och ändamål samt innehålla avgörande i frågor om ersättning
enligt 7 kap. 1 § eller om inlösen eller ersättning enligt 7 kap. 2 §. Därut
över skall beslutet innehålla avgörande i frågor om förrättningskoslnader
enligt 18 och 19 §§ och deras fördelning.

Om löseskilling eller intrångsersältning bestäms, skall det i beslutet också anges om belopp skall deponeras enligt 10 kap. 2 § samt var depositionen skall ske.

21 § Gränserna för mark som anvisas skall utstakas och utmärkas i

behövlig omfattning. Karla skall upprättas över marken. Den skall göras så 173

noggrann som ändamålet kräver. Kan förrättningen genomföras och för- Prop. 1988/89:92 rättningsresultatet åskådliggöras ulan karta, behöver en sådan dock inte Bilaga 2 upprättas.

22 § Överenskommelse om ersättning som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ skall fastställas i markanvisningsbeslutet, om någon av parterna begär det. Ersättningen får inte bestämmas annorlunda än som parterna har kommit överens.

23 § Markanvisningsbeslutet skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmyndighelen ger tillkänna för sakägare och andra som har rätt alt överklaga beslutet. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftligt meddelande.

lOkap.Hurolika ersättningar skall betalas

1 § Ersättning som har bestämls vid markanvisningsförrältning skall
betalas inom en månad från det att markanvisningsbeslutet vunnit laga
kraft. På ersättningen ugår ränta från dagen för beslutet eller, om marken
dessförinnan har tillträtts, från tillträdesdagen.

Ränta beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden till dess betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

2 § Ersättning som inte gäller personlig skada skall deponeras hos läns
styrelsen i det län där marken ligger, om fastigheten har minskat i värde så
myckel att den kan antas inte utgöra full säkerhet för de borgenärer som
hade panträtt i fastigheten när rätten till ersättning uppkom.

Om ersättningen gäller mark i olika län, skall den deponeras där prövningsmyndigheten bestämmer.

Ersättning som inte skall deponeras betalas lill den som är berättigad lill ersättningen.

3 § Om en borgenär som avses i 2 § lider förlust därför alt deposition inte har skett, har han rätt lill ersättning av koncessionshavaren mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om borgenären gör föriusl genom att ersättning som inte har prövats av förrältningsman eller domstol har blivit för lågt beräknad.

4 § Vid deposition skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in utdrag av protokollet Över markanvisningsförrättningen och gravations-bevis i fråga om fasligheter som berörs. Gör han inte del, skall länsstyrelsen skaffa handlingarna på den ersätlningsskyldiges bekostnad.

5 § Om den ersättningsskyldige inte betalar eller deponerar ersättning inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättning söka verkställighet av ersältningsbeslutel. Länsstyrelsen kan också efler att ha hÖrl bergmästaren förordna atl arbetet skall ställas in

lill dess ersättningen har betalats eller tagils ut. 174

6 § Om ersättning har deponerats hos länsstyrelsen eller om länsstyrel- Prop. 1988/89:92
sen har tagit ut ersättning skall länsstyrelsen så snart som möjligt sälla in Bilaga 2

den på bank mot ränta.

7 § Ersättning och upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut till den
som har räll lill ersättningen. Därvid tillämpas bestämmelserna i 6 kap.
18 § andra och tredje styckena saml 19 § expropriationslagen (1972:719).

Den ersättningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelning av ersättningen, om inte annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

11 kap. Kronoandel

1 § Staten får sin kronoandel om inte staten avstår från den innan frågan om bearbetningskoneession avgörs. Om staten avslår skall detta anmälas skriftligen lill bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande lill sökanden om en sådan anmälan.

2 § Har staten inte avstått från kronoandelen, skall staten betala koncessionshavaren hälften av dennes utgifter för ersättning till sakägare, handläggning av ansökningarna om bearbetningskoncession och markanvisning samt för fördelning av ersättning. Om mark som tillhör koncessionshavaren anvisats, skall staten i förhållande till sin andel ersätta denne för marken enligt de grunder som anges i 7 kap. 3 §.

3 § Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta i frågorom kronoandel.

12 kap. Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

Föreståndare för verksamheten

1 § Delägarna skall välja en föreståndare för verksamheten. Denne skall
vara svensk medborgare och bosatt i Sverige.

Val av föreståndare skall anmälas till bergmästaren. Sker inte sådan anmälan eller har någon utsetts som inte är behörig, ansvarar varje delägare som om han var föreståndare.

Bestämmelserna i 3 —8 §§ skall gälla i den mån inte annat är avtalat.

2 § Föreståndaren ansvarar för att verksamheten bedrivs enligt bestäm
melserna i denna lag. Han får från delägarna fordra in de bidrag som
behövs för della och för betalning av avgifter.

Sammanträde (stämma) med delägarna

3 § Stämma skall hållas med delägarna när delägare som tillsammans

äger minst en fjärdedel av koncessionen begär det eller föreståndaren anser 175

det nödvändigt. På stämman behandlas frågor om hur verksamheten skall Prop. 1988/89:92
bedrivas och andra gemensamma angelägenheter. Bilaga 2

Föreståndaren skall kalla till stämma. Om det inte finns någon föreståndare, kan var och en av delägarna kalla till stämma.

Delägarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev.

4 § Ordförande på stämman är den som delägarna utser.

Delägarna har rösträtt efter sin andel i koncessionen. Förekommer skilda meningar, gäller som stämmas beslut den mening som fåll flesl röster. Vid lika röstetal sker val genom lottning. 1 andra frågor än val gäller om inte annat följer av 5 § den mening som föreståndaren biträder. Lån får dock inte las upp utan alla delägarna samtycker lill det.

Undersökning och bearbetning

5 § Vill delägare som innehar minst hälften av koncessionen utföra
undersökning eller bearbetning i större omfattning än de andra, skall det
större arbetet utföras. Detsamma gäller när fråga är om ell visst arbete
skall utföras eller ej.

Den som har begärt att arbetet skall utföras svarar för kostnaden för detta och tillgodoräknas den ytteriigare kvantitet av ämnet som utvinns genom arbetet.

6 § Delägare som har ulfört undersökningsarbete inom koncessionsområdet skall på begäran tillhandahålla andra delägare resultatet av undersökningen.

7 § En delägare som inte har deltagit i ett visst arbete får ansluta sig till detta efler anmälan på stämma eller skriftlig anmälan hos föreståndaren. 1 sådant fall skall delägaren i förhållande till sin andel i koncessionen ersätta följande slag av kostnader som föranletts av arbetet:

1. kostnader för sådana byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd som är nödvändiga eller nyttiga för fortsall undersökning eller bearbetning, efter det värde egendomen har när delägaren ansluter sig lill arbetet,

2. kostnader för ersättning eller inlösen enligt 7 kap. 2 § samt kostnader för markanvisningsförrättning och fördelning av ersättning,

3. kostnader för sådana undersöknings- och tillredningsarbeten som utförts efter markanvisningsförrättningen och som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller bearbetning.

Har mark som tillhör en delägare tagits i anspråk för arbetet, skall den delägare som ansluter sig betala ersättning för detta i förhållande till sin andel enligt de grunder som anges i 7 kap. 3 §.

Förverkande av andel i koncessionen

8 § Om en delägare inte senast två månader efler anmodan betalar vad

han är skyldig att bidra med enligt 2§ eller nödvändiga kostnader för 176

undersökningsarbete eller bearbetning, är hans andel i koncessionen med Prop. 1988/89:92
vad som hör till denna förverkad till de andra delägarna. Bilaga 2

13 kap. Verkan av att bearbetningskoncession upphör

1 § När en koncession upphör, förlorar koncessionshavaren rätten lill de
ämnen som koncessionen avser och som har brutits eller på annat sätt
utvunnits men inte uppfordrats.

Ämnen som har uppfordrats får finnas kvar för koncessionshavarens räkning under högst två år efter del atl koncessionen upphört att gälla. Koncessionshavaren förlorar rätten till det som inte tagits bort under denna tid.

Ämnen som koncessionshavaren har förlorat sin rätt till enligt denna paragraf tillfaller fastighetsägaren i den mån de inte tillfaller någon ny innehavare av undersökningstillstånd eller bearbetsningskoncession enligt 3 kap. 3 § första stycket eller 5 kap. 6 §.

2 § Koncessinshavaren förlorar rätten till sådana byggnader som gjorts för anläggningarnas styrka och varaktighet samt inklädnad av borrhål och stängsel som innehavaren varit skyldig att hålla. Sådana anläggningar skall lämnas kvar på platsen. Om någon annan beviljas koncession inom området, övertar denne anläggningarna.

3 § Koncessionshavaren skall ta bort andra anläggningar än som sägs i 2 § och utföra det efterarbete som i övrigt är motiverat från allmän eller enskild synpunkt.

Anläggningar som lämnas kvar skall vara i sådant skick att det inte uppkommer fara för allmänheten. Sådant stängsel som sägs i 2 § skall vara utfört så, att del beslår varaktigt efter del atl koncessionen har upphört.

När koncessionen upphör, förlorar innehavaren den rätt till marken som han har på grund av markanvisningen.

4 § 1 den mån koncessionshavarens skyldigheter enligt 3 § inte har bestämls genom villkor i koncessionen, skall frågan prövas i samband med att koncessionen upphör.

5 § Statens rätt enligt bestämmelserna om kronoandel upphör samtidigt med koncessionen. Därvid gäller vad som sagts i 1 — 3 §§ om koncessionshavare även för staien.

14 kap. Avgifter och andra särskilda skyldigheter

Avgifter

1 § Sökande i ärenden enligt denna lag skall betala ansökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.

2 § Innehavare av undersökningstillslånd skall betala avgift till staten. Avgiften skall bestämmas med beaktande av undersökningsområdets storlek enligt vad regeringen närmare bestämmer. 177

12 Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 92

Redovisning över utförda undersökningsarbeten Prop. 1988/89:92

3 § När ell undersökningstillslånd har upphört, skall innehavaren senast Bilaga 2 inom en månad till bergmästaren avge redovisning över utförda undersökningsarbeten. Av redovisningen skall framgå

1. vem som har ulfört undersökningen,

2. vilken typ av undersökningsarbeten som har ulförts,

3. hur omfattande undersökningen har varit samt

4. vem som förvarar undersökningsresultaten.

Skyldighet alt upprätta karta och föra journal m. m.

4 § Över gruvor och motsvarande anläggningar som är under arbete
skall koncessinshavaren upprätta karta. På kartan skall redovisas de borr
hål inom koncessionsområdet som är av bestående värde. I fråga om
koncessionsområden där ingen bearbetning pågår skall sådana borrhål i
stället läggas in på borrhålskarta. Kartorna skall förvaras hos koncessions
havaren och fortlöpande kompletteras av denne. Utdrag skall sändas till
den myndighet som regeringen bestämmer.

Gruvor eller motsvarande anläggningar får inte ulan tillstånd läggas ned förrän alla gruvarbeten har blivit inmätta och inlagda på karta.

5 § Koncessionshavaren skall föra journal över undersökningsarbete och
bearbetning saml till den myndighet som regeringen bestämmer redovisa
prover och avge rapporter.

Sveriges geologiska undersökning skall på begäran få följa koncessionshavarens arbete i geologiskt avseende och la del av de geologiska resultaten av arbetet. Regeringen kan besluta att andra myndigheter får göra detsamma.

15 kap. Tillsyn, handräckning, vite och ansvar

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av bergmästaren.

2 § Den som har tillstånd eller koncession eller på annat sätt utövar verksamhet enligt denna lag skall på begäran av bergmästaren

1. lämna bergmästaren de upplysningar och tillhandahålla de handling
ar som behövs för tillsynens utövande, och

2. ge bergmästaren tillträde lill anläggningar eller platser där verksam
het som omfattas av denna lag bedrivs.

3 § Bergmästaren får besluta om de åtgärder som behövs för alt trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av lagen.

4 § Om undersökningsarbete påbörjas utan alt säkerhet har ställts enligt 3 kap. 4 § tredje stycket eller 5 kap. 9 § fjärde stycket eller om anläggning utförs i strid med 3 kap. 2 § andra stycket eller 5 kap. 9 § fjärde stycket får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna atl arbetet skall ställas in eller att anläggningen skall tas bort på undersökarens bekostnad. Beträffande sådan åtgärd finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

5 § Om en koncessionshavare inte iakttar villkor som förenats med

koncessionen eller om han eller någon annan inte följer vad som föreskrivs 178

eller begärs med stöd av 13 kap. 3 §, 14 kap. 3 §, 4 § första stycket eller 5 § Prop. 1988/89:92 eller 2 § della kapitel, kan bergmästaren förelägga honom att fullgöra sina Bilaga 2 skyldigheter vid vite. Sådant föreläggande skall delges.

Om arbete bedrivs på sådant sätt att det uppkommer uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, får bergmästaren förbjuda arbetet. Förbudet skall gälla omedelbart.

Om ett sådant förbud åsidosätts, får tingsrätten på ansökan av bergmästaren meddela handräckning för all åstadkomma rättelse. Beträffande handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete ulan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 4 § eller 5 kap. 9 § fjärde stycket om underrättelse och ställande av säkerhet,

2. bearbetar ämne utan att ha erhållit berabetningskoncession om sådan krävs,

3. utan tillstånd enligt 5 kap. 11 § lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål som sägs där,

4. ulan tillstånd enligt 14 kap. 4 § andra stycket lägger ned gruva eller motsvarande anläggning innan alla gruvarbeten blivt inmätta och inlagda på karta.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han fullgör uppgiflsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

I fall som sägs i första stycket 2 kan ämne som utvunnits förklaras förverkat.

Om brott som avses i första stycket 1 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

16 kap. Hur beslut får överklagas

1 § Beslut om markanvisning får överklagas hos den fastighetsdomstol
inom vars område den mark saken gäller eller större delen av denna ligger.
Överklagande sker genom besvär som skall ges in till fastighetsdomstolen
inom tre veckor från beslutet.

Beslut under markanvisningsförrättningen får överklagas särskilt, om prövningsmyndigheten har

1. ogillat jäv mot förrältningsman,

2. beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk, eller

3. beslutat enligt 5 kap. 3 § andra stycket angående ianspråktagande av mark i avvaktan på slutligt avgörande i ärendet.

Överklagande sker genom besvär som skall ges in lill fastighetsdomstolen inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Den som menar atl markanvisningsförrättning onödigt uppehålls genom ett beslut vid förrättningen får överklaga beslutet genom besvär hos fastighetsdomstolen. Denna rätt all överklaga är inte inskränkt till någon viss tid.

2 § Bergmästarens beslut i fråga om ansökningar om bearbetningskon
cessioner och om återkallelser av sådana koncessioner får överklagas hos
regeringen.

Bergmästarens beslut får överklagas hos Sveriges geologiska undersökning, om beslutet avser frågor om

1. undersökningstillstånd, 179

2. företrädesrätt enligt 1 kap. 8 §, Prop. 1988/89:92

3. förlängning av giltighetstiden för bearbetningskoncession. Bilaga 2

4. förhandsbesked enligt 4 kap. 9 § tredje stycket,

5. tillstånd att lägga igen utfraktsväg m. m. enligt 5 kap. 11 §,

6. tillstånd att lägga ned gruvor eller motsvarande anläggningar innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta enligt 14 kap. 4§ andra stycket.

Beslut av Sveriges geologiska undersökning i ärenden enligt andra stycket får inte överklagas.

3 § Bergmästarens beslut enligt 3 kap. 6 § och 5 kap. 13 § första stycket
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ett sådant ärende
får inte överklagas.

Om beslutet gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser får del överklagas även av kommunen.

4 § Bergmästarens beslut i andra frågor än som avses i l-3§§ får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

5 § Länsstyrelsens beslut i fråga om ställd säkerhet får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut enligt 3 kap. 5 § och 5 kap. 13 § första stycket i fråga om områden som avses i 3 kap. 5 § får överklagas hos regeringen.

17 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Med särskild rätt till fastighet menas i denna lag nyttjanderätt,
servilul, renskötselrätt och rätt tiU elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller inte innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

2 § Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988 dä gruvlagen (1974:342),
lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1949:658) om
inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. skall upphöra atl gälla.

Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

Om inte annal framgår av 4 —6 skall nya lagen tillämpas även pä rättigheter enligt äldre lag. Därvid skall bestämmelserna om undersökningstillslånd i nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till undersökning och bestämmelserna om bearbetningskoncession i nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till bearbetning.

2. Vad som enligt nya lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas
även på den som innehar faslighet med ständig besittningsrätt eller fidei
kommissrätt. Detsamma gäller den som enligt beslut vid allmän avvittring

innehar ströäng. 180

Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits Prop. 1988/89:92 i faslighet skall tillämpas på rätt till avkomst eller förmån som avses i 8 § Bilaga 2 lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är all anse som särskild räll till faslighet.

3. 1 mål och ärenden som har anhängiggjorts innan nya lagen träder i
kraft skall äldre bestämmelser tillämpas.

14 kap. 3§ gäller inte inmutning och undersökningskoncession som upphör före den 1 juli 1989.

Om ersättning som har beslutats enligt äldre lag inte har betalats ut när denna lag träder i kraft, tillämpas 4 kap. 33 — 38 §§ gruvlagen (1974:342) i stället för 10 kap. nya lagen.

Lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. skall alltjämt tillämpas på inmutningar och utmål.

4. Beträffande inmutningar gäller nya lagen med följande begränsning
ar.

a. Inmutaren får inom det område som anges i mutsedeln utföra under
sökning av sådana mineral som var inmulningsbara enligt gruvlagen
(1974:342), när den upphörde att gälla. Medgivande enligt 2 kap. 3-5 §§
gruvlagen skall anses som medgivande till undersökningsarbete enligt 3
kap. 5 —7 §§ nya lagen.

b. I fråga om undersökningstid och förlängning av denna tillämpas 3
kap. 5 § första och andra stycket samt 6 och 7 §§ gruvlagen i stället för 2
kap. 4-7 §§ nya lagen.

c. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på inmutning
ar. 1 fråga om övergång av rätt till inmutning tillämpas i stället 9 kap.
gruvlagen.

d. När en inmutning upphör atl gälla skall inte bestämmelserna i 2 kap.
8 § nya lagen om karenstid tillämpas på mark som har omfattats av
inmutningen. I stället skall gälla atl ansökningar om undersökningstill
slånd för sådan mark, som ges in inom ett år från det att inmutningen
upphörde att gälla, får beviljas endast efter medgivande av den myndighet
som regeringen föreskriver.

e. Inmutaren har företräde lill bearbetningskoncession enligt bestäm
melserna i 4 kap. 3 § första stycket nya lagen.

5. Beträffande utmål som har beviljats enligt gruvlagen (1974:342) eller
motsvarande äldre lagstiftning gäller nya lagen med följande begränsning
ar.

a. Beträffande utmål som har tillkommit enligt äldre lagstiftning tilläm
pas 14 kap. 6 § första stycket och 7 § gruvlagen så länge utmålel beslår.

b. Utmålshavaren får under den lid ulmålet består utföra undersökning
och bearbetning av sådana mineral som var inmutningsbara enligt gruv
lagen, när den upphörde all gälla. Mark som har anvisats enligt äldre lag
skall anses som anvisad enligt nya lagen. Om ny mark behöver anvisas,
tillämpas nya lagen. Medgivande alt erhålla utmål utan hinder av 2 kap.
3 —5 §§ gruvlagen skall vid tillämpning av 5 kap. 13 och 14§§ nya lagen
anses som medgivande enligt 3 kap. 5 —7 §§ nya lagen.

c. Innehavaren skall betala försvarsavgift enligt 6 kap. 8 och 9 §§ gruv
lagen så länge utmålel består.

d. 1 fråga om giltighetstiden för utmål tillämpas 6 kap. 10 § första
stycket gruvlagen. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas
på utmål. I fråga om frånträdande tillämpas 6 kap. 13 § gruvlagen och i
fråga om övergång av räll lill utmål 9 kap. gruvlagen. Bestämmelserna om
inlösen av rätt till utmål i 10 kap. gruvlagen skall fortfarande tillämpas.

e. I fråga om utmål tillämpas bestämmelserna i 8 kap. gruvlagen om

181

samäganderätt i utmål i stället för dem i 12 kap. nya lagen om gemensam Prop. 1988/89:92
förvaltning av koncessionsrält. Bilaga 2

f. Om en utmålshavare senast ett år fre utgången av utmålets giltig-
helstid ansöker om bearbetningskoneession inom ulmålet för sådana mi
neral som var inmutningsbara enligt gruvlagen när den upphörde all gälla,
skall prövningen ske med iakttagande av följande.

Om regelbunden bearbetning eller tillredningsarbete eller anläggningsarbete för upptagande av bearbetning pågår skall 4 kap. I — 6 §§ nya lagen inte tillämpas.

Om undersökningsarbete av större omfattning pågår skall 4 kap. 1 § 1 — 3 nya lagen inte tillämpas.

g. När utmålel upphör tillämpas 7 kap. 3 § andra stycket gruvlagen i
stället tor 13 kap. 3 och 4 §§ nya lagen beträffande anläggningar som har
påbörjats före ikraftträdandet. I fråga om rätt till nytt undersökningstill
slånd för mark som har omfattats av utmålel skall inte 2 kap. 8 § nya lagen
tillämpas. 1 stället skall gälla att ansökningar om sådant tillstånd, som ges
in inom ett år från det att ulmålet upphörde, får beviljas endast efler
medgivande av den myndighet som regeringen bestämmer.

6. Beträffande koncessioner och motsvarande tillstånd, som har bevil
jats enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter eller motsvaran
de äldre lagstiftning gäller nya lagen med följande begränsningar.

a. Beträffande tillstånd som har tillkommit enligt äldre lagstiftning
tillämpas punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om vissa mineral
fyndigheter så länge tillståndet beslår.

b. Innehavaren får under den lid tillståndet består utföra undersökning
eller bearbetning enligt de villkor som har angetts i beslutet. Mark som har
anvisats enligt äldre lag skall anses anvisad enligt nya lagen. Om ny mark
behöver anvisas tillämpas nya lagen. Medgivande enligt 17—19§§ lagen
om vissa mineralfyndigheter skall anses som motsvarande medgivande
enligt 3 kap. 5 — 7 §§ nya lagen.

c. Den nya lagens bestämmelser om kronoandel i 1 kap. 10 §, undersök-
ningslillstånds giltighetstid i 2 kap. 4 —7§§, ändring av tillstånd eller
koncession i 6 kap. 4 § och gemensam förvaltning av koncessionsrätt 112
kap. skall inte tillämpas på tillstånd som avses här.

d. När en koncession upphör tillämpas 36 § lagen om vissa mineralfyn
digheter i stället för 13 kap. 3 och 4 §§ nya lagen beträffande anläggningar
som har påbörjats före ikraftträdandet.

e. För tillstånd lill förberedande undersökning enligt 15 § lagen om
vissa mineralfyndigheter som gäller vid ikraftträdandet tillämpas den
lagen så länge tillståndet består.

7. Den som vid utgången av juni 1988 bedriver undersökning eller
bearbetning för vilken tillstånd eller koncession därefter behövs enligt
denna lag får, under förutsättning att ansökan om koncession görs före den
1 juni 1989, fortsätta verksamhet för samma ändamål ulan koncession till
dess ansökan slutligt prövats. Den som bedriver bearbetning vid utgången
av juni 1988 skall ha företräde lill bearbetningskoncession som om han
fått företrädesrätt enligt 1 kap. 8 § nya lagen.

182

2 Förslag till Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter '

Härigenom föreskrivs atl 9 och 37 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§ Inom ell område som omfattas Inom ett område som omfattas av av koncession enligt lagen undersökningstillstånd eller bear-(1974:890) om vissa mineraljyndig- belningskoncession enligt lagen heter får någon annan än konces- (0000:000) om vissa mineraliska sionshavaren inte utan särskilda ämnen får någon annan än konces-skäl beviljas koncession enligt den- sionshavaren inte utan särskilda na lag. Ej heller får Inom ell områ- skäl beviljas koncession enligt den-de, som omjällas av räll enligt 1 na lag. kap. 4 eller 5 § eller 14 kap. 6 § forsla stycket gruvlagen (1974:342) ef ler av ansökan om sådan rätt, koncession utan särskilda skäl meddelas någon annan än den som erhåf Ut eller ansökt om sådan rätt.

37 §
Vid tvist angående fråga som av-        Vid tvist angående fråga som av
ses i 25 § tillämpas reglerna i 41 §    ses i 25 § tillämpas 8 kap. 3 § första
lagen (1974:890) om vissa mineraf    stycket lagen (0000:000) om vissa
Jyndigheter.                         mineraliska ämnen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Beträffande koncessioner enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och beträffande inmutningar och utmål gäller äldre bestämmelser.

183

3 Förslag till Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 18 och 18a §§ naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18§'
Takt av sten, grus, lera, jord, Täkl av sten, grus, lera, jord,
torv, eller andra jordarter för an-   torv, eller andra jordarter för annat
nat ändamål än markinnehavarens ändamål än markinnehavarens
husbehov får ej ske utan länsstyrel-         husbehov får ej ske utan länsstyrel
sens tillstånd. Vad nu sagts avser   sens tillstånd. Vad nu sagts avser
dock ej läkt i vattenområde vartill   dock ej läkt i vallenområde vartill
tillstånd lämnats enligt vattenlagen tillstånd lämnats enligt vattenlagen
(1983:291) eller fordras enligt lagen         (1983:291) eller fordras enligt lagen
(1966:314) om konlinentalsockeln   (1966:314) om konlinentalsockeln
eller läkt av torv vartill bearbet-     eller läkt vartill tillstånd fordras en-
ningsskoncession har meddelats en-         ligt lagen (1985:620) om vissa torv-
ligt lagen (1985:620) om vissa torv-         fyndigheler eller lagen (0000:000)
fyndigheler.                         om vissa mineraliska ämnen.

Länsstyrelsen får förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, lägga fram utredning som belyser behovet av takten saml en täktplan av erforderlig omfattning. Tillståndet skall förenas med de villkor som behövs för atl begränsa eller motverka företagels menliga inverkan på naturmiljön. Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall tillstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för sålunda föreskrivna villkor. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig, får länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Har tio år förflutit från det täkttillstånd har vunnit laga kraft, får länsstyrelsen upphäva tillståndet eller helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade villkor. Visar det sig att föreskrivna villkor inte i den utsträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön, får länsstyrelsen före utgången av den angivna tiden förena tillståndet med de ytterligare villkor som behövs.

I8af Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som driver täklverksamhet eller slen-krossrörelse all lämna de uppgifter om verksamheten som behövs som underiag för planering av naturvården.

1 fråga om tillsyn över arbetets bedrivande och hushållningen med fyndigheter i Jäst berg gäller 5 kap. 10§ och 15 kap. 1-3§§ saml 5§

Senaste lydelse 1985:622
■Senaste lydelse 1982:1097 184

5 Förslag till Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) '

Härigenom föreskrivs atl 2 § miljöskyddslagen (1969:387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§'

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrivs i hälsoskydds-, byggnads- och naturvårdslagsstiflning eller i annan lagstiftning. I fråga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen d. 16sepl. 1971 mellan Sverige och Finland.

Har regeringen enligt 4 kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd eller enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar prövat frågan om framdragande eller begagnande av sådan ledning, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

Beslut om bearbetningskoneession enligt lagen (0000:000) om vi.ssa mineraliska ämnen är bindande vid prövning enligt denna lag såvitt avser tillämpning av 2 och 3 kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. Detsamma gäller beslut om tillstånd till utvinning enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela särskilda bestämmelser lill förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste lydelse 1983:656 187

3 kap.

5§

Inmutningsrätl eller rätt till utmål. som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att förvärvslillstånd skulle ha krävts vid ett vanligt förvärv, skall åter avyttras inom ett år efter det atl auktionen har vunnit laga kraft, om inte dessförinnan dessa förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd all behålla rättigheten. Regeringen får på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avyttrandet.

1 fråga om tillstånd enligt JÖrsta stycket att behålla Inmutningsrätl

Rätt enligt undersökningstilf slånd eller bearbetningskoncession som meddelats enligt lagen (0000:000) om vissa mineraliska ämnen och som har förvärvals genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden all förvärvslillstånd skulle ha krävts vid ett vanligt förvärv, skall åter avyttras inom ett år efler det att auktionen har vunnit laga kraft, om inte dessförinnan dessa förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla rättigheten. Regeringen får på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avyttrandet.

I fråga om tillstånd att behålla rättigheter enligt JÖrsta stycket gäl-

188

7 Förslag till Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln '

Härigenom föreskrivs atl 3,10 och 15 §§ lagen (1966:314) om konlinentalsockeln skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§'

Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.

Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket får äga rum utan tillstånd.

Vid prövning av tillstånd till utvinning enligt denna lag skall 2 och 3 kap lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. tn. tillämpas.

io§-

Inom anläggning av säkerhetszon Inom anläggning av säkerhetszon

utanför territorialgränsen tilläm- utanför territorialgränsen tillämpas

pas svensk lag med undantag av svensk lag med undantag av be-

beslämmelserna i gruvlagen (1974: stämmelserna i lagen (0000:000)

342). lagen (1974:890) om vissa om vissa mineraliska ämnen, val-

mineraljyndigheter. vattenlagen tenlagen (1983:291) och lagslift-

(1983:291) och lagstiftningen angå- ningen angående jakt och fiske,

ende jakt och fiske. Därvid anses Därvid anses anläggningen och

anläggningen och zonen belägna zonen belägna inom närmaste del

inom närmaste del av Sveriges sjö- av Sveriges sjöterritorium,
territorium.

Produkt som frambringats utanför territorialgränsen anses utvunnen i Sverige.

15 §' Talan mot bergmästarens beslut enligt 7 § föres hos Sveriges geologiska undersökning genom besvär.

Mot beslut av Sveriges geologiska undersökning i ärende, som avses i 7 §, och mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Mot annal beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom besvär hos regeringen.

Annat beslut än som av.ses I första Beslut gäller utan hinder av förd .stycket länder till ejierrällelse ulan talan, om ej annorlunda förornals.

Senaste lydelse 1984:891
Senaste lydelse 1983:655
Senaste lydelse 1982:483 190

Sammanställning av remissyttranden över Prop-1988/89:92

betänkandet (SOU 1986:53 och 54) Ny ''

minerallagstiftning

1 Remissförfarandet

Betänkandet (SOU 1986:53 och 54) Ny minerallagsliflning har remissbehandlats.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Sundsvall, kammarrätten i Jönköping, Malmö tingsrätt, Luleå tingsrätt, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), statens vägverk, riksantikvarieämbetet, högskolan i Luleå, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk (LMV), centralnämnden för faslig-hetsdala (CFD), Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för statens gruvegendom (NSG), domänverket, bergmästarämbetena i norra och södra distrikten, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens kärnkraftsinspeklion, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Örebro län — som bifogat yttranden från Askersunds och Örebro kommuner —, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västerbottens län — som bifogat yttranden från Skellefteå och Vilhelmina kommuner samt från Västerbottens handelskammare — länsstyrelsen i Norrbollens län, länspolischefen i Västmanlands län, samerätlsutredningen, Svenska Kommunförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Förelagens Uppgiftslämnar-delegation (FUD), Ingenjörsvelenskapsakademien (IVA), Jernkontoret, Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Norrlandsfonden, Svenska Gruvföreningen, Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, Svenska Kalkföreningen, Svenska Samernas Riksförbund, Sveriges Industriförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Cementa AB, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB), Sveriges Geologiska AB (SGAB), Terra Mining AB och Bolaget Vieille Montagne svenska avdelningen.

Dessutom har yttranden inkommit från länsstyrelsen i Östergötlands län. Bergslagsdelegationen, Grus- och Makadamföreningen, Svenska Handelskammarförbundel och Torbjörn Stefanson.

2 Allmänna synpunkter

Ett stort anlal remissinstanser inleder sina yttranden med allmänna synpunkter på den föreslagna lagstiftningen. Många remissinstanser anser att kommitténs lagförslag innebär förenklingar och en rationellare och enhetligare hantering av ärenden som rör undersökning och utvinning av mineraliska ämnen än vad den gällande lagstiftningen medger.

JK har uppfattningen att förslaget till ny minerallag i vad avser förfaran
det vid lillståndsgivning och olika förrättningar, rätt till ersättning oeh rätt
att föra talan mot beslut inte innebär några avgörande förändringar i 192

förhållande till gällande rätt. De förändringar som föreslås innebär snarare Prop. 1988/89:92 förenklingar och mer enhetlighet när det gäller beslulsmyndighel och full- Bilaga 3 följdsinstanser. Liknande synpunkter framförs bl.a. av NSG, bergmästaren i norra distriktet, statskontoret och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Ell antal remissinstanser, bl.a. Gruvföreningen, IVA och Terra Mining anser all det är angeläget all så långt möjligt förenkla prövningsförfarande och myndighetsstyrning. Del lagda förslaget går i motsatt riktning och synes innebära bl.a. ett tungt och omständligt prövningsförfarande.

Flertalet remissinstanser anser det vara motiverat all genomföra en ny minerallagsliftning eller har inget att erinra mot att en sådan genomförs.

NSG, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län, TCO, LO och Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker huvuddragen i lagförslaget. Bergmästaren i norra distriktet tillstyrker lagförslaget under förutsättning att ändringar görs så att ell ökat inmulningsrättsligt inslag erhålls för de ämnen som är lämpade för ett inmutningssystem, medan koncessionsprincipen bibehålls oförändrad för övriga.

Statens planverk, SGU, bergmästaren i södra distriktet, naturvårdsverket, länsstyrelserna i Malmöhus och Östergötlands län, Bergslagsdelegationen, Gruvföreningen, Handelskammarförbundel, Industriförbundet, Jernkontoret, SACO/SR, LKAB och Terra Mining AB avstyrker att kommitténs förslag läggs till grund för ny lagstiftning. IVA och SGAB är kritiska till förslaget.

Enligt SGU:s uppfattning är de skäl som kommittén anfört för en förändring av nu gällande lagsystem inte tillräckliga. Det system som nu finns är modernt (från mitten av 1970-talel) och anpassat till olika fyndigheters geologiska beskaffenhet. Kommitténs syften med förslaget kan nås genom partiella lagändringar i del befintliga lagsystemet. Liknande synpunkter framförs av bergmästaren i södra distriktet.

Naturvårdsverket anser atl förslaget innebär i så väsentliga delar en försämrad ställning för miljövården jämfört med gällande räll alt det inte bör läggas till grund för ny lagstiftning. Förslaget bör omarbetas på ett sätt som bättre tillgodoser miljövårdens intressen.

Planverket anser inte alt förslaget kan utgöra grund för ny lagstiftning utan väsentliga ändringar på ett antal punkter, i synnerhet de som rör anknytningen lill naturresurslagen (NRL) och möjligheter till intresseavvägningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppfattningen atl en del av de föreslagna förändringarna strider mot decentraliseringssträvanden enligt l.ex. plan- och bygglagen (PBL). Förslaget innebär bl.a. atl vissa av länsstyrelsernas och kommunernas funktioner vid prövning av frågor rörande mineralutvinning hänskjuts till bergsstaten. Lagförslaget bör därför inte läggas lill grund för ny lagstiftning utan orrifattande överarbetning. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Bergslagsdelegationen framhåller att i dagens läge, med de problem som
råder inom gruv- och mineralindustrin, föreslå en ny lagstiftning som
uppenbart strider mol slalsmaklernas intentioner att skapa förutsättningar
för en livskraftig industri, förefaller inte ändamålsenligt. Förslaget innebär
bl.a. att det kommer att la längre tid atl få tillstånd, all del skapas 193

13 Rik.sda,i;en 1988/89. I .saml. Nr 92

osäkerhet inför fortsatta prospekteringsinsatser och atl det skapas en lås- Prop. 1988/89:92
ning av gruvnäringen till dagens situation. Bilaga 3

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet, Handelskammarförbundel, LKAB och Terra Mining har uppfattningen atl de reformbehov som kan föreligga på några punkter, såsom i fråga om kretsen av inmulningsbara mineral, offentliggörande av undersökningsresultat och samordningen mellan gällande minerallagar, kan avhjälpas genom mindre ingripande ändringar i gruvlagen och minerallagen.

SACO/SR anser att 1974 års gruvlag är i stort tillfyllest för att reglera förhållandena vid prospektering och bearbetning.

Övriga remissinstanser har ingen erinran mot huvuddragen i förslaget till ny minerallagstiftning.

3 Lagförslagets mineralpolitiska effekter

Ett flertal remissinstanser kommenterar den föreslagna lagstiftningens mineralpoliliska effekter.

NSG anser att förslaget medför obetydliga förändringar i hantering och tillämpning för de etablerade prospekteringsorganisationerna. Förslaget kan få en positiv inverkan på prospekleringen efler industrimineral.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, TCO och Gruvindustriarbetareförbundet anser atl förslaget kan bidra lill all nå del övergripande mineralpolitiska målet atl skapa förutsättningar för en livskraftig mineralinduslri.

ÖCB framhåller all förslagen och motiveringarna lill dem antyder att den nya lagen rätt använd bör vara stimulerande för den prospektering som skall ge underlag för en fortsatt malm- och mineralbrytning i Sverige.

RRV, SGU, bergmästarna i norra och södra disktrikten, högskolan i Luleå, Bergslagsdelegationen, IVA, Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet, Handelskammarförbundet, LKAB, SGAB och Terra Mining menar att lagförslaget i olika avseenden kan verka hämmande eller hämmar utvecklingen av en livskraftig gruv- och mineralinduslri. Huvudskälet härför är att förslaget ytterligare minskar incitamenten för den prospekteringsverksamhet som på lång sikt är en nödvändig förutsättning för att gruvdrift skall kunna förekomma i vårt land även i framliden.

SGU förordar all inmulningssyslemet bibehålls då del på ett bättre sätt än koncessionssystemel stimulerar till ell effektivt efterforskande och utvinnande av landets mineralfyndigheter.

RRV och Bergslagsdelegationen anser att de särskilda regler om vem som föreslås få tillstånd att prospeklera och bearbeta mineral kan leda lill alt antalet möjliga aktörer begränsas lill i huvudsak de som redan nu är prospektörer och bearbelare. Begränsas antalet möjliga exploatörer kan detta i sin tur leda till att prospekteringen minskar i stället för all öka.

Enligt IVA, Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och Han
delskammarförbundet torde del föreslagna koncessionssystemet inte stimu
lera riskvilligt kapital att söka sig till så riskfyllda och långsiktiga investe
ringar som prospektering efter mineral. 194

Bergslagsdelegationen och Norrlandsfonden anser alt lagförslaget låser Prop. 1988/89:92 gruvnäringen till dagens situation. Del uppmuntrar inte lill småföretagan- Bilaga 3 de.

SACO/SR är tveksamma till atl en övergång från ett inmutningssystem lill koncessionssyslem stimulerar till ökad prospektering och mineralhantering.

4 Enhetligt lagsystem

Några remissinstanser har synpunkter på behovet av ett enhetligt lagsystem.

NSG anser all del är en fördel med ett enhetligt system som reglerar undersökning och utvinning av alla för prospekteringsverksamheten aktuella mineraliska ämnen.

Bergmästaren i norra distriktet tycker all till lagförslagets fördelar hör det förenklade och enhetligare regelsystemet. Även länsstyrelsen i Malmöhus län menar atl förslaget innebär en rationellare och enhetligare hantering av tillståndsärenden än vad gällande lagstiftning medger.

Planverket anser att en reform är önskvärd inom minerallagsliftningen och att det är värdefullt att ett sådant förslag nu lagts till en enhetlig lagstiftning.

Riksantikvarieämbetet, domänverket och SKB har ingen erinran mot ell enhetligt system.

SGU, bergmästaren i södra distriktet. Gruvföreningen, Jernkontoret och Industriförbundet avstyrker införandet av ett enhetligt koncessionssystem i enlighet med kommitténs förslag.

SGU anser att kommittén försökt förena två i sig oförenliga system, nämligen inmutningssystemet och koncessionssystemet. Kommitténs förslag med särskilda krav för olja, gas eller diamant visar att den de facto inte tror alt ell enhetligt lagsliflningssyslem för alla mineraliska ämnen är lämpligt. En liknande synpunkt framförs av bergmästaren i södra distriktet. SGU menar vidare att samhället under nuvarande förhållanden inte har något atl tjäna på all införa ell enhetligt lagsystem inom mineralområdel.

Gruvföreningen, Jernkontoret och Industriförbundet framhåller att av de mineral som omfattas av minerallagen är sedan länge endast olja och gas samt möjligen vissa leror av intresse för utvinning. Betingelserna för eftersökande och utvinning av olja och gas skiljer sig så väsentligt från vad som gäller för inmutningsbara mineral all några olägenheter till följd av skilda regelsystem inte gärna kan uppkomma. I den mån några nackdelar av betydelse kan befaras uppslå av sådan anledning - något som inte påvisats av kommittén — torde detta kunna avhjälpas med mindre ingripande lagändringar.

195

5 Statlig Styrning och kontroll pp- i988/89:92

Bilaga 3 Frågan om minerallagstiftningen som ett instrument för statlig styrning

och kontroll av prospekleringen och mineralutvinningen behandlas av några remissinstanser. I huvuddelen av de remissvar som lar upp denna fråga görs en jämförelse mellan 1974 års gruvlag (inmulningssyslemet) och kommitténs förslag till ny minerallag (koncessionssystemet).

SGU delar inte kommitténs utgångspunkter alt det bl. a. finns behov av ett ökat statligt inflytande alt styra gruvverksamheten och atl statens möjligheter till ekonomiskt utbyte av verksamheten bör förstärkas. Statens möjligheter lill inflytande över landets gruvverksamhet via gruvlagen — som bl.a. ger staien hälflenandel i eventuell fyndighet (kronoandel) och därmed brytningsvitsord (dvs. staien kan själv om den så önskar starta gruvdrift) — får anses som god. Staten har dessutom enligt gruvlagens bestämmelser räll atl ta del av resultat utan all betala härför.

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och Handelskammarförbundel framhåller atl genom de koncessionära inslag som infördes i 1974 års gruvlag — bl.a. dess tidsbegränsnings-, förlängnings-och inlösenregler — möjliggör gruvlagen i stort sett samma samhällskontroll över ulnyitjandel av en bearbetningsrätl som de av kommittén föreslagna reglerna. Tanken att ett koncessionssyslem skulle göra det möjligt för det allmänna att framtvinga ökad aktivitet för prospektering och brytning saknar dessutom enligt Handelskammarförbundel verklighetsförankring.

Enligt planverkets uppfattning är det angeläget att främja en användning av naturresurser som är ändamålsenlig på såväl kort som lång sikt. Det är också viktigt all möjliggöra en planmässig exploatering av landels mineralresurser. Gruvlagens bestämmelser ger inte möjligheter till en sådan översiktlig avvägning mellan olika samhällsintressen som koncessionslagsliftningen.

LO anser att ett mer renodlat koncessionsförfarande hade varit att föredra, men finner inte anledning alt motsätta sig den lösning som utredningen föreslår. Genom de åtgärder som föreslås av utredningen tillfredsställs de krav som organisationen tidigare riktat om kortare undersökningslider och om åtgärder för atl prospektörer inte ska kunna undanhålla fyndigheter från gruvdrift.

Gruvindustriarbetareförbundet anser att övergången till ett system med bearbetningskoneession och de föreslagna skärpningarna av de nuvarande undersökningsreglerna bör ge samhället större styrmöjligheter för ett effektivt utnyttjande av landels mineraltillgångar. Utrymmet för den samhälleliga styrningen måste dock enligt förbundet i vissa avseenden ytteriigare vidgas.

TCO menar all lagstiftningen måste utformas så att samhället får ett avgörande ansvar för atl fyndigheterna verkligen tillvaratas. Kommitténs förslag om bearbetningskoncession bör ge denna förutsättning. I mån av behov bör staien i framliden aktivera möjligheten till brylningsviisord.

Koncessionsnämnden för miljöskydd konstaterar att lagförslaget innebär
bl.a. att regeringens inflytande över mineralhanteringen kommer alt öka.
De myndigheter som har att pröva frågan om bearbetningskoncession .n

kommer atl vara bundna av regeringens prövning enligt 4 kap. naturre- Prop. 1988/89:92
surslagen. Bilaga 3

6 Tillstånd till undersökning och förlängning

Några remissinstanser lämnar synpunkter på vissa detaljer i kommitténs förslag till bestämmelser för tillstånd till undersökning och förlängning.

SGU anser att det saknas anledning all skärpa kraven på sökanden vad gäller aktivitet inom undersökningstillslånd och att sökanden skall lämna motiv för sin ansökan. Det finns hittills inte några exempel på atl del allmänna eller enskild lidit skada på grund av principen med inmutning, dvs. atl undersökningsrätt lämnas ulan särskild kompetensprövning till den som först ansöker härom.

RRV ifrågasätter behovet av all införa särskilda regler om vem som bör få tillstånd att prospektera och bearbeta mineral, som ylleriigare begränsar kretsen av möjliga prospektörer och bearbelare. Med hänsyn till att prospektering och bearbetning är mycket kapitalintensiv kommer kretsen av möjliga prospektörer ändå atl begränsas lill i första hand större företag med stora ekonomiska resurser. En prövning av dessa förelags lämplighet att bedriva mineralutvinning torde då endast bli formell.

1 fråga om sökandens kompetens har SGU uppfattningen alt dagens begränsning för malmmineralen, 100 hektar inmutad areal för privatpersoner, räcker mer än väl. Enligt verkets uppfattning skall man inte underskatta värdet av amatörprospektering. Liknande synpunkter framförs av Bergslagsdelegationen och SACO/SR.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning måste vid prövning av undersökningstillstånd — i motsats till kommitténs förslag — en avvägning kunna göras gentemot motstående intressen. Tillstånd bör kunna vägras helt eller delvis och förenas med villkor till skydd för motstående intressen. Liknande synpunkter framförs av ÖB och planverket.

Även Gruvindustriarbetareförbundet anser atl samhället i vissa fall måste ges rätt att vägra tillstånd till undersökning, exempelvis för atl förhindra olämpliga prospektörer eller stoppa sökanden av undersökningstillstånd, som inte söker för alt utnyttja tillståndet utan snarare för atl blockera andra seriösa intressenter. Den som önskar bifall till sin ansökan om undersökningstillslånd får "göra sannolikt" att resurser och kompetens, slår till förfogande och avsikt finns att få till stånd ell ändamålsenligt undersökningsarbete.

NSG anser alt bestämmelsen om hinder mol att bedriva undersökningsarbete inom område mindre än 100 meter från byggnad som är avsedd att stadigvarande användas till bostad (3 kap. 6 §), är en punkt i den nuvarande gruvlagen som leder till tolkningstvister och överklagningar. Regeln bör därför ges en klarare utformning i den nya lagen. En liknande synpunkt framförs av bergmästaren i södra distriktet.

Vad gäller bestämmelserna om hur undersökningsarbete får bedrivas
föreslår länsstyrelsen i Norrbottens län att samspelet mellan olika lagstift
ningar övervägs ylleriigare (1 kap. 11 § och 3 kap. 5 §). En sådan fråga är 197

om undersökningsarbeten får bedrivas i ell naturreservat vars föreskrifter Prop. 1988/89:92 regelmässigt innehåller förbud mot schaktning och grävning m.m. Na- Bilaga 3 turvårdsverket anser atl det bör krävas särskild dispens för undersökning och bearbetning inom naturreservat eller planerade naturreservat.

SACO/SR anser att bestämmelsen om att undersökningsarbete inte utan särskilt tillstånd från bergmästaren inte får bedrivas närmare allmän väg än 30 m ej skall gälla generellt (3 kap. 4 §). Del bör vara tillåtet i och med undersökningstillstånd och markägarunderrätlelse att fä bedriva sådan verksamhet intill och på väg, som inte på något sätt påverkar vägen eller trafiken.

SGU, SACO/SR och SGAB framhåller att det är positivt att prospektören kan avstå från undersökningstillstånd, helt eller delvis, i förtid.

Några remissinstanser tar upp frågan om undersökningslillslåndets giltighetstid och förlängning.

Gruvindustriarbetareförbundet finner kommitténs tanke om ökade krav på aktivitet vara riktig för atl erhålla förlängning av undersökningstillstånd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att del föreslagna skärpta kravet på aktivitet inte är tillräckligt långtgående. Det saknas anledning alt ha en längre sammanlagd undersökningstid än sex år.

SKB har uppfattningen att undersökningstillståndets giltighetstid är för kort och föreslår alt det gäller i fem år med möjlighet att förlängas i fem plus fem år.

SGAB anser att den föreslagna karenstiden om tre år är för lång. Nuvarande karenstid om ett år är fullt tillräcklig. Liknande synpunkter framförs av SGU. SACO/SR framför synpunkten all karenstiden eventuellt även borde tillämpas om prospektören har frånträtt sin rätt enligt 6 kap. § 2.

7 Sambandet mellan undersökningsverksamheten och rätten till att bearbeta upptäckta mineral

Ett flertal remissinstanser tar uppfrågan om sambandet mellan undersökningsverksamheten och rätten till alt bearbeta upptäckta mineral.

TCO, SACO/SR oeh Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker förslaget atl sökanden skall ha möjlighet att i samband med ansökan om undersökningstillslånd eller senare under undersökningstiden begära bindande förhandsbesked huruvida han framför andra kommer att få bearbetningskoneession.

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och LKAB anser alt ett bindande förhandsbesked har ett begränsat värde med hänsyn till att det inte är bindande vid prövning av förulsättningarna för bearbetningskoncession enligt bestämmelserna om ett ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna och om NRL.

SGU, som förordar att det nuvarande systemet med två lagar skall vara
kvar, har uppfattningen att alla kategorier prospektörer bör utan särskild
kompetensprövning kunna erhålla en s. k. företrädesrätt (förhandsbesked) 198

lill eventuellt utmål. En partiell ändring av gruvlagen innebärande all Prop. 1988/89:92 nuvarande absoluta knylning mellan inmutning och utmål kan eventuellt Bilaga 3 ersättas med bestämmelse om s.k. företrädesrätt. Härigenom införs en möjlighet till hänsynstagande gentemot andra intressen (remiss av utmåls-ansökningar) utan atl inmulningssyslemet avskaffas.

Beslut i fråga om bindande förhandsbesked bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län kunna göras säkrare om samråd med vederbörande länsstyrelse sker innan undersökningstillslånd lämnas.

Bergslagsdelegationen påpekar att för att företag och enskilda prospektörer skall finna det meningsfullt att lägga ner lid och pengar på undersökningsarbeten krävs ett någorlunda förutsebart samband mellan undersökning och tillstånd lill bearbetning. Det samband som i dag finns i gruvlagen mellan undersökning, fynd och bearbetning finns inte klart uttalat i del nya lagförslaget. Högskolan i Luleå framför liknande synpunkter.

8 Bearbetningskoncession

Många remissinstanser redovisar synpunkter på kommitténs förslag till bestämmelser om bearbetningskoncession, bl.a. i fråga om kraven för att erhålla bearbetningsrätl och rättighetens giltighetstid.

NSG och Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker i huvudsak de skärpta kraven för alt erhålla bearbetningsrätl.

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och Handelskammarförbundet anser att den skärpning av kraven för erhållande av bearbetningsrätl, som bl.a. bestämmelserna om sökandens lämplighet innefattar, inte är motiverad och därför olämplig. Kravet på malmbevisning enligt gruvlagen är tillräckligt för alt garantera all endast lämpliga exploatörer tilldelas utmål.

SGU framhåller att de skärpta krav sorn reses om lämplighet och kompelens att handha prospekferingsarbele och en bearbetning är mycket otillfredsställande och bör inte genomföras då de avskräcker såväl små som stora företag från att prospektera.

Bergmästaren i norra distriktet föreslår all samtliga krav utom malm-bevisningskravet och prövningen enligt naturresurslagen las bort för huvuddelen av de mineraliska ämnena.

RRV säger all de särskilda kraven på vem som föreslås få tillstånd atl prospektera och bearbeta mineral torde leda till att antalet möjliga aktörer begränsas lill i huvudsak de som redan nu är prospektörer och bearbelare.

NSG, bergmästaren i norra distriktet och Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker förslaget alt bearbetningskoneession ges för viss tid, minst 10 år, om inte sökanden begär kortare tid.

Länsstyrelsen i Örebro län har uppfattningen all en bearbetningskoncession inte bör avse längre tid än 10 år. Länsstyrelsen anser vidare all del i speciella fall bör vara möjligt att under tillslåndels giltighetstid ompröva en bearbetningskoncession om det meddelade tillståndet uppenbarligen hindrar ell ändamålsenligt utnyttjande av mineraltillgången.

SGU, bergmästaren i södra distriktet. Gruvföreningen, Jernkontoret, 199

Industriförbundet och Handelskammarförbundet avstyrker förslaget all Prop. 1988/89:92 nedre gränsen för en bearbelningskoncessions giltighetstid sätts till tio år. Bilaga 3

SGU anser del nödvändigt atl gruvorna med anrikningsverk har en malmbas som medger en långsiktig framförhållning. En seriös gruvverksamhet med ansvarsfull framtidsplanering erfordrar 20 å 25 års framförhållning, dvs. liden motsvarar nuvarande giltighetstid för en första bearbetningsperiod enligt gruvlagen.

Bergmästaren i södra distriktet framhåller atl nedre gränsen för en bearbetningskoncessions giltighetstid bör höjas till minst 15 år.

Gruvföreningen m.fl. branschorgan menar att förslaget om kortare koncessionsperioder innebär all ett ytterligare osäkerhetsmoment införs utan motsvarande nytta för del allmänna.

Enligt naturvårdsverkets mening bör någon minsta gillihetstid för bearbetningskoncessioner inte anges eftersom delta skulle kunna medföra att markanvändningen låses i onödigt lång tid.

Vid prövning och meddelande av koncession och koncessionsvillkor bör enligt Gruvindustriarbetareförbundet bedömningsgrunderna utgå från ett samhällsekonomiskt synsätt i fråga om malmernas ekonorniska livslängd. Koncessionstillstånd bör utformas så atl del inte blir koncessionshavarens ensak att avgöra när en gruva slängs.

9 Förhållandet till motstående allmänna intressen

Frågan om gruvnäringens förhållande till motstående allmänna intressen har i något avseende berörts av de flesta remissinstanserna. De synpunkter som remissinstanserna redovisar rör bl. a. de motstående allmänna intressenas möjlighet att göra sig gällande, kommunernas roll och minérallagsliftningens anknytning lill NRL.

Ett anlal remissinstanser, bl.a. planverket, naturvårdsverket och länsstyrelsen i Östergötlands län delar inte kommitténs uppfattning att i stort sett varje ekonomisk brytvärd fyndighet är av riksintresse. En så vidsträckt tolkning kan inte vara rimlig och skulle göra det svårt för bl. a. miljöintressena att hävda sig.

ÖB, planverket, naturvårdsverket, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt Kommunförbundet anser att vid prövning av undersökningstillslånd måste, i motsats till förslaget, en avvägning kunna göras gentemot motstående allmänna intressen. Detta förulsälter all prövningsmyndigheten på lämpligt sätt samråder med bl.a. kommun och länsstyrelse. Riksantikvarieämbetet samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbollens län förordar att samrådet sker i form av ett remissförfarande.

ÖB, planverket och naturvårdsverket framhåller att ett undersöknings
tillstånd bör kunna vägras helt eller delvis och förenas med villkor lill
skydd för motstående allmänna intressen. Naturvårdsverket anser vidare
alt del vid förlängning av undersökningstillslånd och bearbetningskonces
sioner måste vara möjligt alt förändra villkoren även om betydande olä
genhet inte uppstått eller sökanden medger det. Detta är av särskild vikt i 200

fråga om bearbelningskoncessioner eftersom dessa kan komma alt medde- Prop. 1988/89:92
las för långtid. Bilaga 3

Lantbruksstyrelsen, samerättsutredningen och Svenska Samernas Riksförbund tar upp rennäringens förhållande till gruvverksamhet.

Lantbruksstyrelsen understryker viklen av att yttrande alltid inhämtas från lantbruksnämnden (i Norrbollens län, länsstyrelsens rennäringsenhet) och berörd sameby så all förelagets inverkan på renskötseln kan bli föremål för en allsidig bedömning av skadeverkningarna redan i ett tidigt skede kan begränsas genom lämpliga åtgärder. Eftersom såväl malmgruvor som andra gruvor och mineralbrotl kan få stor inverkan på renskölseln kan del ofta vara lämpligt att göra konsekvensstudier. Dessa synpunkter delas av Samernas Riksförbund. Förbundet anser därutöver all del är av särskild vikt atl konsekvensstudier kommer till stånd redan i samband med undersökningsarbetenas bedrivande.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning torde det inte sällan finnas skäl att jämföra gruvverksamhet med större vattenförelag. Om ett vattenföretag kan medföra väsentlig skada på rennäringen eller jordbruket får lantbruksstyreisén med stöd av 11 kap. 10 § vallenlagen förordna om behövlig utredning. Styrelsen anser atl en motsvarighet till denna möjlighet bör införas i den nya minerallagstiftningen både med avseende på rennäringen och jordbruket.

Skogsstyrelsen anser att skogsbruket skall ingå vid prövningen av en koncessionsansökan. Skogsbrukets intresse kan på ell enkelt sätt tillföras prövningen om länsstyrelserna — som är obligatorisk samrådspartner — alltid inhämtar skogsvårdsslyrelsens yttrande i de fall den tilltänkta exploateringen rör skogsmark.

ÖCB påpekar vikten av atl beredskapsbetydelsen beaktas vid prövning av ärenden med motstående intressen.

Kommunförbundet hävdar med bestämdhet atl kommunens roll vid prövning av ärenden enligt en ny minerallagsliftning måste göras mer framträdande än enligt kommitténs förslag. För det första är det naturligt med hänsyn lill kommunens vidgade ansvar för den fysiska miljön och naturresurshushållningen att prövningsmyndigheterna enligt förslaget till lag om vissa mineraliska ämnen har kommunen som primär samrådspart. För del andra måste kommunerna ges rätt att överklaga alla typer av beslut enligt den föreslagna nya lagen i fall då besluten avser lämplighetsbedömningar belräfiande användningen av mark och vatten. Det bör bl.a. vara obligatoriskt för bergmästaren att samråda med kommunen i viktigare tillståndsärenden och koncessioner. Det är inte acceptabelt alt bergsstaten vänder sig lill länsstyrelsen när det gäller intresseavvägningar som är av politisk natur. Det bör i första hand vara kommunens ledande politiska organ som prövar sådana frågor.

Riksantikvarieämbetet, SACO/SR och Gruvindustriarbetareförbundet
tillstyrker den föreslagna anknytningen till NRL. Gruvindustriarbetareför
bundet anser det angelägel atl prövningen av övergripande motstående
nalurresursiniressen för en och samma verksamhet begränsas till ett enda
tilirälle och blir bindnade för efterkommande prövningar. Denna uppfatt
ning delas av SACO/SR. 201

SGU anser atl anknytningen av minerallagsliftningen till NRL bör ske Prop. 1988/89:92 genom ändringar i gruvlagen och minerallagen. Anknytningen tillstyrks Bilaga 3 under förutsättning atl denna endast avser bearbetningsstadiel (utmål och bearbetningskoncessioner) och under förutsättning all tillstånd enligt gruvlagen och minerallagen är bindande i hushållningsfrågor enligt NRL vid senare prövning enligt annan lagstiftning.

Planverket och naturvårdsverket framhåller all den föreslagna anknytningen lill NRL är varken lämplig eller förenlig med NRL:s syften. NRL bör tillämpas vid prövning av både undersökningstillstånd och bearbetningskoncession, en uppfattning som också delas av ÖB. Naturvårdsverket menar att del i en modern minerallagsliftning måste vara möjligt att, i alla skeden, la allmänna miljöhänsyn som i dag krävs av andra industribranscher och näringar, t. ex. jord- och skogsbruket.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning är den avvägning som skall göras i ärende om bearbetning en förbättring för miljövården jämfört med vad sotn i dag gäller enligt gruvlagen. Del är dock från miljövårdssynpunkt oacceptabelt all denna avvägning skall vara bindande vid efterföljande prövning enligt annan lag vad gäller tillämpningen av NRL. Planverket framför liknande synpunkter.

Naturvårdsverket framhåller vidare all beslut om bearbetningskoncession inte heller kan få vara bindande i NRL-frågan för efterföljande prövning enligt annan lagstiftning därför atl brytningsintressets tyngd som regel inte kan fastställas vid lillfällel för bearbetningskoncessionen. Därmed kan ingen slutgiltig avvägning mot andra intressen göras. Dessutom kan de olika intressenas tyngd förändras under den ofta långa lid som går från bearbetningskoncession till brytning, liksom de tekniska möjligheterna. Arbetsförelag som kan komma atl leda till så omfattande ingrepp i miljön som gruvor kan heller inte prövas slutgiltigt vad gäller inverkan på de intressen som tas upp i NRL, på del underlagsmaterial som i koncessionsärendet ofta kan vara begränsat vad gäller bl.a. brylningssält och miljöpåverkan. För att avgöra detta krävs, när del gäller miljövården, ell relativt detaljerat underlag.

Koncessionsnämnden för miljöskydd framhåller all de myndigheter som har att pröva frågan om bearbetningskoneession kommer att vara bundna av regeringens prövning enligt 4 kap. NRL. Nämnden förutsätter att regeringen i samband med prövningen enligt NRL inhämtar yttrande från nämnden. Nämnden anser vidare att den prövning — även i andra fall — som koncessionsnämnden eller annan myndighet har att göra enligt miljöskyddslagen lämpligen bör ske, såvitt möjligt, samtidigt med prövningen enligt den föreslagna minerallagsliftningen.

Bergslagsdelegationeh, Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och Handelskammarförbundet riktar starka invändningar mot att del i ärende om bearbetningskoneession skall ske en prövning enligt NRL.

Bergslagsdelegationen har uppfattningen att kopplingen rnellan den fö
reslagna minerallagen och naturresurslagen med dess allmänt hållna for
muleringar ger möjlighet till skönsmässiga bedömningar från tid lill an
nan. Samhällets avvägning mellan olika intressen i samband méd bearbet
ningsprövningen borde i stället, liksom nu, knytas lill miljöskyddslagen, 202

vattenlagen och annan relevant mer strikt formulerad lagstiftning. De Prop. 1988/89:92

långsiktiga miljövårdsintressena kan beaktas genom nuvarande lagstift- Bilaga 3

ning. Dessutom är en prövning enligt NRL tidskrävande och hämmande

för verksamheten. Prövningen enligt NRL sker vid en lidpunkt som kan

ligga decennier före den lid då brytning verkligen kommer till stånd.

Delegationen är även kritisk till atl förslaget ger oklara spelregler för

näringen.

Gruvföreningen m. fl. branschorgan anser att del naturliga vore att inte anknyta minerallagstiftningen lill NRL:s bestämmelser utan alt göra hushållningsavvägningen i samband med prövningen enligt miljöskyddslagen, vattenlagen eller annan lagstiftning som reglerar verksamheten, dvs. samma ordning som skulle komma all gälla om nuvarande gruvrältsliga reglering bibehålls. Den mest praktiska ordningen för den uppenbarligen ofrånkomliga avvägningen enligt NRL synes vara atl, på samma sätt som i fråga om annan exploateringsverksamhel, samordna avvägningen med den prövning enligt miljöskyddslagen m.fl. lagar som måste ske om och när brytning blir aktuell. Därvid bör den första avvägningen enligt NRL som görs i detta skede få genomslag vid senare prövning enligt annan lagstiftning.

10 Kretsen lagreglerade mineral

Förslaget att öka antalet lagreglerade mineral tillstyrks i huvudsak av SGU, NSG, bergmästarna, ÖCB, domänverket. Bergslagsdelegationen, Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet, Gruvindustriarbetareförbundet, Cementa, LKAB och SGAB.

LRF avvisar förslaget att införa olivin, talk, dialomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsil, dolomit, kalksten och krita i en ny minerallagstiftning. Motivet härför är att kommittén inte har kunnat påvisa all del föreligger något behov ens för kvalificerade former av nämnda mineralförekomster. Förbundet anser bl.a. atl utredningen inte har varit tillräckligt strikt vid avgränsningen av de mineral som skall föras in i lagen, t.ex. i fråga om olivin och talk. Enligt förbundets uppfattning krävs inte alltid systematisk letning och undersökning med vetenskapliga metoder för atl påvisa ekonomiskt bearbelningsbara former.

Några remissinstanser har synpunkter på enskildheter i förslaget alt vissa mineral endast i kvalificerade former skall omfattas av den nya minerallagen (1 kap. 2 §).

SGU påpekar att det är ett rättssäkerhetskrav att markägaren genom lag,
dvs. riksdagsbeslut, vet vilka mineraliska ämnen som denne inte dispone
rar över. Del är inte lillfredsställande att markägarens dispositionsrätt till
mineraliskt ämne görs beroende endast av regeringsbeslut. . -

Bergmästaren i norra distriktet föreslår att kriterierna enligt punkterna 1
och 2 i 1 kap. 2 § utgår. Skäl till ändringarna är att de angivna kriterierna
ter sig tveksamma. Kriteriet enligt punkt 1 är svårt alt använda för alt
åstadkomma en avgränsning mellan olika mineralkvaliteler speciellt som
användandet av anrikning gör gränsen flytande! Kriteriet enligt punkt 2 203

fyller egentligen ingen uppgift, eftersom de mineral som sannolikt inte kan Prop. 1988/89:92

påträffas i Sverige på sådant sätt att de kan tillgodogöras inte bör lagregle- Bilaga 3

ras. Enligt bergmästaren synes det rimligare att man försöker minska

betydelsen av gränsdragningsproblemet genom att markägaren tillerkänns

en viss ersättning för dylika mineral, när man tvångsvis vill bryta dessa.

Gränsen torde bli vag mellan t.ex. kalksten av sämre kvalitet, som tillhör

markägaren, och kalksten av bättre kvalitet som tillhör det allmänna.

Domänverket är medvetet om svårigheterna att i lagen skriva in exakta gränser mellan lagreglering och täkltillslåndsplikl för ämnen som endast i vissa kvalificerade former skall omfattas av lagen. Det är dock enligt verkets mening av rättviseskäl nödvändigt att det i lagens förarbeten redovisas förslag till föreskrifter om hur lagen skall tillämpas. Del bör vara allmän domstol som prövar gränsdragningen om del för viss verksamhet är minerallagen eller naturvårdslagen som skall tillämpas.

Även SACO/SR menar atl vissa problem kan uppstå vid tillämpningen av bestämmelsen om att ett antal mineral endast i vissa kvalificerade former skall omfattas av minerallagen.

Kalkföreningen anser atl det är nödvändigt atl lagen med avseende på nämnda bestämmelse skrivs så att kända fyndigheter får disponeras av nuvarande ägare utan möjlighet för andra till intrång med stöd av den nya lagen.

Genom all lagförslaget skall tiUämpas även på sådana mineral som är vanligt förekommande i naturen finns det enligt länsstyrelsen i Norrbottens län en risk att stora områden inte blir tillgängliga för undersökning av mer sällsynta mineral. Detta förhållande bör föranleda att regeringen begränsar lagens tillämpning på de vanligaste mineralen på ett sådant sätt atl prospektering av andra ämnen inte förhindras.

11 Skyldighet att redovisa uppgifter om undersökningsarbeten

SGU, NSG, ÖCB, högskolan i Luleå, länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län. Norrlandsfonden, TCO, SACO/SR, LO, FUD, Gruvindustriarbetareförbundet och SGAB tillstyrker förslaget att införa en skyldighet att redovisa uppgifter om undersökningsarbeten.

NSG påpekar att det är önskvärt att informationsutbytet om uppnådda resultat av prospekteringen i Sverige förstärks. Detta bör beaktas i den kommande lagstiftningen.

Länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län. Norrlandsfonden, TCO, LO och Gruvindustriarbetareförbundet föreslår all redovisningsskyldigheten utökas till att avse även undersökningsresultaten.

Statskontoret avstyrker förslaget. Kommittén har inte anfört några ex
empel på att resursslöseri förekommit på grund av all undersökningsresul
tat inte redovisats offentligt. Även begränsad uppgiflsskyldighet tar resur
ser i anspråk för såväl näringslivet som myndigheter. 204

12 Tillståndsmyndighet Prop. 1988/89:92

Bilaga 3 Ett antal remissinstanser lar upp kommitténs förslag att bergsstalen skall

vara lillslåndsmyndighel.

Domstolsverket, statskontoret. Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet, Gruvindustriarbetareförbundet och LKAB tillstyrker förslaget.

Naturvårdsverket kan acceptera bergsstalen som lillslåndsmyndighel bara om prövningen enligt NRL inte görs bindande för efterföljande prövning, länsstyrelsen blir samrådsorgan även vad gäller undersökningstillständ och att avvägning gentemot och villkor till skydd för motstående intressen kan las upp i dessa ärenden. Regeringen bör även i forisältningen avgöra frågor om dispens för undersökning och bearbetning inom nationalpark eller planerad nationalpark.

SGU avstyrker förslaget, bl.a. med hänvisning lill att utredningsdirektiven förutsätter oförändrad myndighelsorganisation på mineralområdet. Om en enda lag införs föredrar SGU följande ordning.

—Ärenden om undersökningstillstånd handläggs och beslutas i normalfallet av bergsstaten. Ärenden som är av särskild betydelse bereds av bergsstalen som med eget yttrande lämnar över dessa till SGU för beslut.

—Ärenden om bearbetningskoncession handläggs och beslutas i normalfallet av SGU. Ärenden av särskild betydelse bereds av SGU som med eget yttrande lämnar över dessa till regeringen för beslut.

Della system är enligt SGU den logiska uppläggningen om man eftersträvar en decentraliserad myndighetsutövning inom oförändrad organisation.

13 Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession

Ett par remissinstanser tar upp frågor om överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession.

Förutom överiåtelse av undersökningstillstånd och bearbetningskoncession bör enligt bergmästaren i södra distriktet även upplåtelse kräva tillstånd av prövningsmyndigheten. Bergmästaren föreslår vidare atl rätten lill frånträde av undersökningstillslånd utgår. Fördelarna med kommitténs förslagom frånträde torde vara svårbedömda, men knappast uppväga det administrativa merarbete som del medför.

JK ifrågasätter om inte ett förfarande om återkallelse av beviljad koncession bör kunna bli föremål för domstolsprövning mol bakgrund av Europakonventionens krav på domstolsprövning av civila rättigheter (jfr. exempelvis Sv JT 1986 s. 333). Den som beviljats koncession innehar en på koncessionsbeslutet grundad rättighet.

205

14 Markanvisning och ersättning Prop. 1988/89:92

Bilaga 3 Några remissinstanser framför synpunkter på kommitténs förslag lill detaljbestämmelser m. m. i fråga om markanvisning och ersättning.

Enligt JK:s uppfattning torde en markanvisning kunna sägas innebära att dispositionsrätten till marken tas i anspråk genom en form av expropriation. Redan ett tillstånd lill bearbetningskoncession kan sägas innebära att dispositionsrätten lill marken las i anspråk genom ett expropria-lionsliknande förfarande. Förslaget lill ny minerallag innebär inte alt markägaren ges någon möjlighet att få koncessionen prövad i domstol. JK anser atl det kan finnas anledning atl uppmärksamma frågan om rätt till domstolsprövning av en koncession mot bakgrund av Europakonventionens krav på domstolsprövning av civila rättigheter.

NSG anser att i bestämmelserna om markanvisning bör det anges på vilket sätt markägarens rådighel över marken inom del anvisade området påverkas — diskussioner har i vissa fall uppstått huruvida rätlen till växande skog inom området tillkommer gruvinnehavaren (koncessionshavaren) eller annan. Detta bör klargöras i texten.

Kammarrätten i Jönköping tycker att det är riktigt atl liksom enligt gällande lagstiftning beslut i ersättningsfrågor skall kunna prövas av domstol. Sambandet med frågan om markanvisning gör det naturligt att samma instans prövar bådadera.

Samerättsutredningen konstaterar att kommitténs förslag saknar regler om ansvaret för kostnader i högre räll vid tvist om ersättning för skada eller intrång. Detta medför, såvitt samerätlsutredningen kan bedöma, all vanliga kostnadsregler kommer atl gälla för målet i fastighetsdomstolen, dvs. den föriorande parten får stå för samtliga kostnader. Enligt gällande bestämmelser i bl.a. minerallagsliftningen gäller i motsvarande situation alt exploatören alltid skall svara för sina egna kostnader saml kostnader som åsamkats motpart genom att sökanden fullföljt talan. Samerätlsutredningen kan inte se någon anledning alt andra regler i della avseende skall gälla i en ny gruvlag.

NSG har uppfattningen atl innehavare av koncession bör ha räll till ersättning för del fall hans mineralrätt belastas med villkor enligt 6 kap.

4§.

CFD understryker vikten av registrering och offentliggörande av rättigheter enligt minerallagsliftningen som har intresse för samhället i stort och för berörda fastighetsägare/rätlighetshavare. Denna uppfattning delas av LMV.

15 Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

NSG framför synpunkter på bestämmelserna om gemensam förvaltning av
koncessionsrält vad gäller föreståndare. Nämnden anser att föreståndaren
för verksamheten bör av praktiska skäl även i fortsättningen benämnas
gruvföreståndare. Eftersom regeln atl gruvföreståndare skall utses årligen
föreslås slopad, bör det anges för hur lång tid en anmälan om utsedd 206

gruvföreståndare är gällande (12 kap. 1 §). Regeln alt var och en av Prop. 1988/89:92 delägarna kan kalla till stämma om det inte finns någon gruvföreståndare. Bilaga 3 bör även tillämpas då denne är varaktigt förhindrad alt utföra kallelseför-farandet. Eftersom det råder viss oklarhet beträffande gruvföreståndares rätt atl företräda delägarna, föreslår NSG att den nya lagen klarare anger gruvföreståndares behörighet i detta avseende.

16 Bergsstatens tillsyn

Ett fåtal remissinstanser framför synpunkter på förslaget att bergsstalen bör få utökade lillsynsuppgifler.

SGU tillstyrker att bergsstaten får utökade lillsynsuppgifler.

Naturvårdsverket, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län saml Grus-och Makadamföreningen avstyrker delförslaget att bergsstaten skall få ansvaret för tillsynen över de bergtäkter som etablerats för att tillgodose samhällets behov av ballaslmaterial. Denna tillsyn bör även fortsällningsvis åvila länsstyrelserna. För de enstaka fall då bergleknisk expertis kan behövas, l.ex. vid underjordsdrift, bör bergsstaten kunna vara länsstyrelsen behjälplig. Delta behöver enligt naturvårdsverket inte regleras särskilt i lag utan en instruklionsändring bör vara tillräcklig.

17 Överklagningsförfarande

Ett anlal remissinstanser kommenterar kommitténs förslag om överklagningsförfarande.

Kammarrätten i Sundsvall anser atl kommitténs förslag beträffande överprövningen av beslut i förhållande till gällande lagstiftning innebär en förenkling och skapar förutsättningar för att ell ärende, som skall handläggas enligt förslaget, snabbt kan bli föremål för slutlig prövning. Del förenklade överklagningsförfarandet har utformats så atl det innefattar lillfredsställande möjligheter till omprövning utan all möjligheten lill samhällsinflytande går förlorad.

Även kammarrätten i Jönköping är nöjd med den föreslagna ordningen för överprövning.

Härutöver lar de nämnda kammarrätterna upp vissa enskildheter i förslaget lill överprövningsförfarande. Det gäller bl.a. överprövningen av beslut om överlåtelse av bearbetningskoncession och av bergmästarens beslut om ersättning i fall då beslut meddelats utan markanvisningsförrättning.

Malmö tingsrätt delar kommitténs uppfattning alt prövningen av mark
anvisnings- och ersättningsfrågor i första instans bör finnas kvar hos
bergmästaren. Tingsrätten förordar däremot atl bergmästarens beslut i
dessa frågor överklagas direkt lill hovrätterna, utan medverkan från faslig-
helsdomslolarnas sida. Vid behov skall naturligtvis hovrätterna kunna
inhämta yttrande från SGU. Den av kommittén föreslagna fullföljdsord- 207

ningen i nämnda frågor innebär all överinstanserna i princip blir fler till Prop. 1988/89:92
antalet än underinslanserna. Bilaga 3

SACO/SR ser det som positivt att antalet överklagningsinslanser begränsas.

SGU avstyrker föreslagen förändring av fullföljdssyslemet. Överklaganden av bergmästarens beslut bör handläggas av SGU. För atl tillvarata allmänna intressen i NRL-frågor bör länsstyrelsen erhålla rätt att få till stånd en regeringsprövning i särskilt viktiga ärenden. För andra ärenden bör SGU:s beslut inte få överklagas lill regeringen. Frågor som i dag prövas av kammarrätten bör inte kunna överklagas till regeringen.

Bergmästaren i södra distriktet föreslår atl beslut om bearbetningskoncessioner som fattals av bergmästare skall överklagas hos SGU.

Naturvårdsverket har uppfattningen all regeringen bör pröva överklaganden över såväl undersökningstillstånd som bearbetningskoncession, eftersom NRL bör tillämpas vid prövningen av dessa ärenden.

Kammarrätterna i Sundsvall och Jönköping anser tillsammans med naturvårdsverket att starka skäl talar för att man på samma sätt som i naturvårdslagen och miljöskyddslagen ger naturvårdsverket en möjlighet att överklaga beslut av bergmästaren som har betydelse för de intressen naturvårdsverket har att företräda. Enligt naturvårdsverkets uppfattning är detta särskilt viktigt om tillämpningen av NRL i bearbetningskoncession skall vara bindande för efterföljande prövning.

Planverket och Kommunförbundet framhåller all kommunerna bör ges möjlighet atl överklaga alla typer av beslut enligt den föreslagna nya lagen i fall då besluten avser lämplighelsbedömningen beträffande användningen av mark och vatten. Denna uppfattning delas i huvudsak också av naturvårdsverket.

Planverket menar vidare att det kan vara nödvändigt att ge naturvårdsverket och ÖB rätt att överklaga länsstyrelsens beslut om tillstånd och koncession i nationalparker resp. inom befastningsområden. ÖB delar denna synpunkt i fråga om områden som är av väsentlig betydelse för rikets försvar.

Genomförs förslaget all länsstyrelsen skall pröva frågor om dispens från hindersbestämmelserna måste enligt naturvårdsverkets uppfattning verket ges rätt att överklaga besluten. Delsamma gäller om vissa mineral förs över från naturvårdslagen till en ny minerallag.

Länsstyrelsen i Örebro län anser atl vederbörande länsstyrelse bör, för all tillvarata allmänna intressen, kunna överklaga beslut enligt den nya minerallagen.

18 Kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor

Kommitténs förslag att det bör införas en möjlighet att på statsverkets
bekostnad utföra olika kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor för atl öka
möjligheterna att kunna förutse ras och sättningar i dagen kommenteras av
några remissinstanser.
Rikspolisstyrelsen, SGU, länspolischefen vid länsstyrelsen i Västmän- 208

lands län samt länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län till- Prop. 1988/89:92
styrker i huvudsak förslaget. Bilaga 3

Rikspolisstyrelsen framhåller att en reglering av det slag som är aktuell innefattar inte bara möjligheter att ta i anspråk statsmedel för angivet ändamål, ulan också vissa ingreppsbefogenheter för det allmänna gentemot en rättsinnehavare till marken där en nedlagd gruva finns. Styrelsen erinrar därför om att en ny reglering i förordningen rörande ingrepp mol enskilda av del slag som det gäller förutsätter enligt 8 kap. 7 § regeringsformen all regeringen har getts bemyndigande härtill i lag. Styrelsen föredrar vidare att de aktuella kostnaderna — med motsvarande minskning av anslaget för polisen — får belasta ett anslag avsett för berörda myndigheter, dvs. i första hand länsstyrelserna. Även anslaget för bergsstaten framstår som mer ändamålsenligt än det berörda anslaget för polisväsendet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att om åtgärder vid behov snabbt skall kunna vidtas skall tillräckliga medel utan större tidsutdräkt ställas lill länsstyrelsens förfogande. Medel krävs både för tekniska undersökningar och för insatser.

19 Ändringar i annan lagstiftning

Ett fåtal remissinstanser framför synpunkter på kommitténs förslag till ändringar i annan lagstiftning.

Vad gäller naturvårdslagen (NVL) avstyrker naturvårdsverket förslaget all läkt som skulle kräva tillstånd enligt den nya minerallagen inte prövas enligt 18 § NVL. Endast om de aktuella takterna görs prövningspliktiga enligt miljöskyddslagen kan prövning enligt nämnda bestämmelse undvaras. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att tillstånd enligt 18 § NVL bör krävas för de takter som ska prövas enligt en ny minerallag.

Bergmästaren i norra distriktet föreslår att 18 a § andra stycket NVL kompletteras så att bergmästaren när så bedöms erforderligt kan påfordra upprättande av gruvkarta. Övriga remissynpunkter på förslaget all bergsstaten skall utöva tillsyn över arbetets bedrivande och hushållningen med fyndigheler i fast berg, dvs. bergtäkter, redovisas under avsnitt 16.

Bergmästaren i norra distriktet anser att del ter sig som en överioppsgär-ning atl kräva förvärvslillstånd enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. såväl för undersökningstillslånd som bearbetningskoneession för samma fyndighet.

Naturvårdsverket avvisar förslaget atl verksamheter med bearbetnings-koncession skall undantas från prövning enligt vattenlagen. Verksamheterna kan medföra så omfattande inverkan på vallenförhållandena alt vattendomstols kompetens behövs för bedömningarna.

Remissinstansernas synpunkter i övrigt på bestämmelsen atl beslut i
bearbetningskoncession skall vara bindande i hushållningsfrågor enligt
NRL vid senare prövning enligt annan lagstiftning, bl.a. miljöskydds
lagen, framgår av avsnitt 9. 209

14 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92

20 Ekonomiska konsekvenser m. m. Prop. 1988/89:92

Bilaga 3 Statskontoret och RRV delar bedömningen att kommitténs förslag kommer atl få i huvudsak marginell ekonomisk inverkan för såväl enskilda som för det allmänna. Båda avstyrker förslaget med två finansieringsformer för bergsstatens tillsyn, dels höjda försvarsavgifter och dels en speciell tillsynsavgifl. RRV föreslår att man i första hand behåller systemet med försvarsavgifter. Om andra skäl än finansiella talar för atl slopa försvars-avgiften bör avgiften tas bort direkt och tillsynsavgifter införas men tas ut enligt samma principer som försvarsavgiften. RRV avråder från att överväga en finansiering byggd på tid eller sakdebitering.

SGU påpekar alt kommittén av naturliga skäl inte har berört frågan om ansökningsavgifter och deras storlek. SGU vill dock fästa uppmärksamheten på atl avgiften i dag är 150 kr. per ansökan enligt gruvlagen och 3000 kr. per område enligt minerallagen.

Bergmästaren i norra distriktet föreslår, om det införs en avgift även för bearbetningskoncessioner, att dessa medel tillsammans med försvarsavgifterna får bekosta bergsstalens tillsyn även för bergtäkter enligt naturvårdslagen.

Bergmästaren i södra distriktet rekommenderar all nuvarande system med försvarsavgifter bibehålls och avstyrker framtida avgiflsfinansierad tillsyn.

Statskontoret konstaterar att de organisatoriska förändringar som kommittén föreslår innebär bl.a. att bergsstaten får utökade befogenheter all pröva och avgöra ärenden. Förslaget innebär en viss förenkling av lillståndsgivning och en decentraliserad myndighetsutövning. Statskontoret har inget atl erinra mot förslaget under förulsällning all bergsstaten har erforderiig kompetens inom föreslagna ramar.

210

Lagrådsremissernas lagförslag Prop. 1988/89:92

1 Förslag till "S

Minerallag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag tillämpas på undersökning och bearbetning av fyndigheter
på egen eller annans mark av följande mineraliska ämnen (koncessionsmi
neral):

1. litium, rubidium. cesium, beryllium, strontium, sällsynta jordartsmetaller (skandium, yttrium, lantan och lantanider), torium, uran, titan, zirkonium, vanadin, niob, tanlal, krom, molybden, volfram, mangan, järn som förekommer i berggrunden, kobolt, nickel, platinagruppens metaller (rutenium, rodium, palladium, osmium, iridium och platina), kvicksilver, koppar, silver, guld, zink, arsenik, antimon, vismut, tenn och bly,

2. alunskiffer, andalusit, apatit, brucit, eldfasta och klinkrande leror, grafit, flusspal, kyanit, magnesit, magnetkis, nefelinsyenit, olivin, sillimanit, stenkol, stensalt eller annat salt som förekommer på liknande sätt, svavelkis, talk, tungspat och wollastonil,

3. efter förordnande av regeringen, de former av dialomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsit, dolomit, kalksten och krita, som har sådana fysikaliska och kemiska egenskaper all de kan användas som insatsråvara i industriella processer,

4. olja, gasformiga kolväten och diamant.

2 § Lagen tillämpas inte inom allmänt vattenområde i havet.

Definitioner

3 § Med undersökning avses arbete i syfte att påvisa en fyndighet av ett
koncessionsmineral och all utröna fyndighetens sannolika ekonomiska
värde och dess beskaffenhet i övrigt, dock endast sådant arbete som
innebär intrång i markägarens eller annan rättsinnehavares räll.

Med bearbetning avses utvinning och tillgodogörande av ett koncessionsmineral.

Rätten lill undersökning och bearbetning

4 § Om inte annat sägs i lagen får undersökning utföras endast av den som har undersökningstillslånd och bearbetning endast av den som har bearbetningskoneession.

5 § Ell undersökningstillstånd som grundas på ansökan avseende något eller några av de koncessionsmineral som anges i I § 1 —3, avser om inte sökanden begär annal, samtliga mineral som anges där.

Ett undersökningstillslånd som grundas på ansökan avseende något eller några av de koncessionsmineral som anges i 1 § 4, avser det eller de mineral som anges i tillståndet.

En bearbetningskoncession avser det eller de mineral som anges i kon- Prop. 1988/89: 92
cessionen. Bilaga 4

6 § Räll att bedriva undersökningsarbete ulan tillstånd har

1. fastighetsägaren eller, efter hans medgivande, annan i fall som anges i 3 kap. 1 § andra stycket,

2. koncessionshavaren i fall som anges i 5 kap. 5 §.

7 § Rätt all bearbeta en fyndighet ulan koncession har

1. fastighetsägaren i fall som anges i 5 kap. 8 §,

2. innehavaren av tillstånd att undersöka fyndigheten i fall som anges i 3 kap. 3 §,

3. innehavaren av koncession för en annan fyndighet i fall som anges i 5 kap. 4 §.

8 § Staten har rätt att della med hälften i den verksamhet som avses med
en koncession ( kronoandel) i enlighet med bestämmelserna i 11 kap.

Bestämmelser i annan lagstiftning

9 § Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns
bland annat i plan- och bygglagen (1987:10), miljöskyddslagen (1969:
387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m. m. och lagen (1988:950) om kulturminnenm. m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelserom rätt i övrigt att bedriva radiologiskt arbete finns i strålskyddslagen (1988:220).

Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten all få eller på annal sätt förvärva undersökningstillständ eller bearbetningskoncession och att förvärva nyttjanderätt till bearbetningskoncession finns i lagen (1982:618) om utländska forvärv av fast egendom m.m.

10 § Har regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. prövat frågan om lillsiånd lill en viss anläggning eller
åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

2 kap. Undersökningstillstånd

FörutsättningarJör beviljaiule av undersökningstiUstånd

1 § Undersökningstillslånd skall meddelas en sökande, om det finns
anledning all anta att undersökning i området kan leda till fynd av konces-
sionsminerai och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller av
sikt att få lill stånd ändamålsenlig undersökning.

Tillstånd atl bedriva undersökning beträffande olja, gasformiga kolväten eller diamant får endast beviljas den som visar att han är lämplig att bedriva sådan undersökning.

Omfattas ett område av flera ansökningar enligt denna lag eller enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, har den sökande som först kom in med sin ansökan företräde. Om ansökningarna har kommit in samma dag, har sökandena lika rätt inom det gemensamma området.

2 § Om någon inom ett område innehar undersökningstillstånd eller 212

bearbetningskoncession enligt denna lag eller koncession enligt lagen Prop. 1988/89:92 (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får inte någon annan beviljas under- Bilaga 4 sökningslillstånd för samma mineral inom området. Endast om det finns särskilda skäl, får någon annan beviljas undersökningstillstånd för andra mineral inom området.

3 § Tillstånd skall avse ett bestämt område, som inte får vara större än att sökanden kan antas ha möjlighet atl undersöka det på ett ändamålsenligt sätt och som i övrigt skall ha en för ändamålet lämplig form.

Undersökningstillståndets giUighetstid

5 § Undersökningslillslåndets giltighetstid skall på ansökan av innehavaren förlängas med sammanlagt högst tre år, om ändamålsenlig undersökning har utförts inom området. Detsamma gäller om innehavaren har godtagbara skäl lill att undersökning inte har skett och dessutom gör sannolikt all området kommer alt undersökas under den tid som ansökan avser.

6 § Om giltighetstiden för tillstånd har förlängts enligt 5 §, skall den på ansökan av innehavaren förlängas i ylleriigare sammanlagt högst fyra år, om det finns synnerliga skäl.

7 § Ansökan om förlängning skall för att kunna tas upp till prövning ha kommit in under den löpande undersökningstiden. Om tillståndshavaren har ansökt om förlängning inom den angivna tiden eller om han inom samma lid har ansökt om bearbetningskoncession, gäller tillståndel till dess ansökan har prövats slutligt.

Karenslid

8 § Sedan ett undersökningstillslånd eller en bearbetningskoncession har upphört att gälla, får en ansökan från samme tillslåndshavare om nytt undersökningstillslånd beträffande mark inom samma område inte bifallas, om ansökningen inkommit inom tre år från det att tillståndet eller koncessionen upphörde att gälla.

Om han inte har utnyttjat hela tillslåndstiden enligt 4, 5 eller 6 §, får dock hans ansökan om tillstånd till undersökning avseende den tid som återstår bifallas, även om inte tre år har gått.

Villkor i undersökningstiUstånd

9 § Undersökningstillslånd beträffande olja, gasformiga kolväten eller
diamant skall förenas med de villkor som behövs för alt skydda allmänna
intressen eller enskild rätt. 213

3 kap. Undersökningsarbete Prop. 1988/89:92

Hur undersökningsarbete får bedrivas tJiiaga 4

1 § Den som innehar undersökningstillslånd får inom tillslåndsområdet
utföra undersökningsarbete i den utsträckning och under de förutsättning
ar som anges i 2—8 §§.

Om det kan ske utan intrång i nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rätt får fastighetsägaren, eller efter dennes medgivande annan, ulan tillstånd bedriva undersökning beträffande alla koncessionsmineral utom olja, gasformiga kolväten och diamant, dock inte inom områden där någon annan har tillstånd eller koncession enligt denna lag. Bestämmelserna i 2 § tredje stycket och 3 —7 §§ gäller i tillämpliga delar även för sådant undersökningsarbete.

2 § Undersökningsarbete får bedrivas endast för att visa atl sådant mi
neral som omfattas av tillståndet finns inom området och för att ta närma
re reda på fyndighetens brytvärdhet och beskaffenhet.

Tillståndshavaren får la mark i anspråk för all uppföra byggnader som är oundgängligen nödvändiga för undersökningsarbetet. 1 den utsträckning det behövs får han också ta mark i anspråk för att bygga väg inom området eller använda väg till och inom området. Efter tillstånd av prövningsmyndigheten får han också la mark i anspråk för att bygga nödvändig väg till området.

Arbetet skall utföras så, atl minsta skada och intrång vållas.

3 § Tillståndshavaren får använda koncessionsmineral, som utvinns un
der undersökningsarbetet och som omfattas av tillståndet för atl undersö
ka deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Han får
också tillgodogöra sig de produkter som han därvid framställer eller ut
vinner. Detsamma gäller tidigare utvunna koncessionsmineral som omfat
tas av lillständet om inte annat följer av 13 kap. 1 § andra stycket.

Tillståndshavaren får bearbeta och använda mineraliska ämnen som inte omfattas av tillståndet eller av denna lag endast om det behövs för all undersökningsarbetet skall kunna bedrivas på ell ändamålsenligt sätt.

4 § Minst två veckor innan undersökningsarbetet påbörjas skall till
ståndshavaren underrätta bergmästaren, ägaren till den mark där arbetet
skall bedrivas och innehavarna av nyttjanderätt eller servitut. Kan arbete
na antas komma att beröra annan särskild rätt, skall även innehavaren av
denna underrättas.

Underrättelser till andra än bergmästaren skall delges.

Underrättelse till innehavare av renskötselrätt får delges den sameby som innehavarna tillhör.

Innan arbetet påbörjas skall tillståndshavaren ställa säkerhet för ersättning enligt 7 kap. 1 §, om inte den som är berättigad till ersättning medger annat.

Hinder mot undersökning.sarbele

5 § Undersökningsarbete får inte utan medgivande av länsstyrelsen äga rum inom

1. nationalpark och område som statlig myndighet hos regeringen har
begärt skall avsättas till nationalpark, 214

2. befästningsområde och sådant område utanför delta som regeringen Prop. 1988/89:92 bestämmer, Bilaga 4

3. kyrkogård och annan begravningsplats.

6 § Undersökningsarbete får inte utan medgivande av bergmästaren äga
rum inom

1. område inom trettio meter från allmän väg eller sådan vägssträckning enligt fastställd arbetsplan, trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller trettio meter från allmän flygplats,

2. område inom ett hundra meter från byggnad som används som permanentbostad eller ett hundra meter från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad,

4. område med elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5. område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10).

I fall som anges i första stycket 5 får medgivande inte lämnas i strid med planen eller områdesbestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket 2 — 4 får undersökning ske om medgivande har lämnats av den som berörs av arbetet. I fall som anges i första stycket 2 skall medgivandet lämnas av ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som har nyttjanderätt till den. 1 fall som anges i första stycket 3 och 4 skall medgivandet lämnas av ägare och nyttjanderältshavare.

7 § I andra fall än som avses i 5 och 6 §§ kan regeringen besluta all undersökningsarbete inte får utföras inom ett visst område utan medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana beslut får meddelas endast om arbetet kan antas hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

4 kap. Bearbetningskoncession

Förutsättningarför beviljande av bearbetningskoncession

1 § Koncession skall meddelas om

1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad och

2. sökanden är lämplig atl bearbeta fyndigheten och dennas belägenhet och art inte gör det olämpligt all han får koncessionen.

I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall lagen (1987: 12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras. 215

2 § Om någon inom ett område innehar undersökningstillständ eller Prop. 1988/89:92 bearbetningskoncession enligt denna lag eller koncession enligt lagen Bilaga 4 (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får inte någon annan beviljas koncession för samma mineral inom området. Endast om det finns särskilda skäl får någon annan beviljas koncession för andra mineral inom området.

Företräde vid konkurrens

3 § Om flera har ansökt om koncession för samma område och fler än en kan komma i fråga enligt 1 §, skall den ha företräde som har undersökningstillslånd i området för något mineral som omfattas av dennes ansökan om koncession.

Om ingen av sökandena har undersökningstillständ skall prövningsmyndigheten avgöra vem av dem som lämpligen bör få koncessionen. Därvid skall särskilt beaktas om någon av sökandena har ulfört ändamålsenligt undersökningsarbete inom området.

Villkor i bearbetningskoncession

4 § En koncession skall avse ett bestämt område, som bestäms efler vad
som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen
och övriga omständigheter.

En koncession skall förenas med de villkor som behövs för all skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

5 § Meddelas koncession för någon annan än fastighetsägaren inom ett område där denne utvinner koncessionsmineral eller annal mineraliskt ämne för sitt husbehov skall koncessionen förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få del av ämnet för sill husbehov även i fortsättningen, om del inte finns särskilda skäl lill något annat.

6 § Koncessionshavaren skall åläggas all ställa säkerhet för all villkor lill skydd för allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas, om det inte finns särskilda skäl lill något annal. Visar sig säkerheten otillräcklig, får prövningsmyndighelen bestämma alt ytterligare säkerhet skall ställas.

Giltighetstid, förlängning m. m.

7 § En bearbetningskoncession skall ges för tio år. Om sökanden begär
det, får kortare tid bestämmas. Koncessionstiden kan förlängas med stöd
av 8 och 9 §§.

Förändring av villkoren får ske endast med stöd av 6 kap. 4 eller 5 §.

8 § Om regelbunden bearbetning pågår när koncessionstiden går ul, skall prövningsmyndigheten utan särskild ansökan föriänga liden med tio år i sänder. Om koncessionshavaren begär det, fär kortare tid bestämmas.

9 § Koncessionstiden skall, efter ansökan av koncessionshavaren, förlängas med minst fem år om verksamhet inom koncessionsområdel pågår i

form av 216

1. tillredningsarbele eller anläggningsarbete för upptagande av bearbet- Prop. 1988/89:92 ning, eller Bilaga 4

2. undersökningsarbete av större omfattning.

Om sådan verksamhet inte pågår, skall frågan om förlängning prövas särskilt med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. 1 sådana ärenden skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Koncessionshavaren har räll att få förhandsbesked om huruvida planerat arbete har en sådan omfattning som sägs i första stycket 2.

Förlängning får ske med kortare tid om koncessionshavaren begär del.

10 § Ansökan om förlängning enligt 9 § skall göras senast sex månader före koncessionstidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om förlängning inom den angivna liden, gäller koncessionen lill dess all ansökan har prövats slutligt.

5 kap. Bearbetning

Förutsättningar Jör att få ta mark i anspråk

1 § Koncessionshavaren får inte börja bearbetning eller därmed sam
manhängande verksamhet ulan atl mark för ändamålet har anvisats enligt

2 § och marken får tillträdas enligt 3 §.

2 § Prövningsmyndigheten skall anvisa mark för verksamheten, om
koncessionshavaren begär del. Är koncessionshavaren överens med mark
ägaren och innehavarna av särskild rätt till marken, skall mark anvisas i
enlighet med överenskommelsen. 1 den mån överenskommelse inte har
träffats, skall myndigheten anvisa den mark som behövs inom eller utanför
koncessionsområdet. Om inte sökanden begär annat skall marken anvisas
tillsvidare.

Anvisning får inte ske i strid med bestämmelserna i 13 §.

3 § Har koncessionshavaren ställt säkerhet för den ersättningsskyldighet
som avses i 7 kap. 2 §, får den anvisade marken tillträdas genast, om inte
prövningsmyndighelen bestämmer annal.

Om säkerhet har ställts, kan prövningsmyndighelen bestämma all mark får tas i anspråk i avvaktan på all myndigheten avgör frågan om markanvisning och ersättning. Sådant förordnande får inte ges innan beslutet om koncession har vunnit laga kraft.

Koncessionshavarens rätt

4 § Koncessionshavaren får inom koncessionsområdet undersöka och bearbeta sådana mineral som omfattas av koncessionen och, i den utsträckning som sägs i 5 — 7 §§, även andra mineral.

5 § I den mån ingen annan har tillstånd eller koncession får koncessionshavaren undersöka andra koncessionsmineral än dem som koncessionen omfattar. Undersökning av olja, gasformiga kolväten eller diamant får dock endast bedrivas av den som har koncession avseende det ämnet.

Koncessionshavaren får inom koncessionsområdel utvinna annat kon
cessionsmineral än sådant som omfattas av koncessionen och övriga mine
raliska ämnen, i den mån del behövs för all arbetet skall kunna bedrivas på 217

ett ändamålsenligt sätt. Av det som utvinns får koncessionshavaren använ- Prop. 1988/89:92
da vad som behövs vid bearbetningen. Bilaga 4

6 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig tidigare utvunna koncessionsmineral, som omfattas av koncessionen, om inte annat följer av 13 kap. 1 § andra stycket.

7 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig sådana koncessionsmineral och övriga mineraliska ämnen som inte förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de mineral som koncessionen omfattar.

Koncessionshavaren får även i övrigt tillgodogöra sig andra utvunna koncessionsmineral eller övriga mineraliska ämnen, om markägaren inte inom sex månader efler tillsägelse avhämtar del och ersätter de kostnader som lagts ned på mineralet.

Ulvlnningjör husbehov

8 § Fastighetsägaren får utan koncession för sill husbehov bearbeta fyndigheter av koncessionsmineral så länge ingen annan har tillstånd eller koncession inom området.

Hur arbetet skall bedrivas

9 § Koncessionsområdet ovan jord får användas endast för undersök
ningsändamål och de ändamål som bestäms vid markanvisningen.

Under jord får området användas för undersökning, bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet.

Mark utanför koncessionsområdet får användas för ändamål som bestäms vid markanvisningen.

I fråga om undersökningsarbete i dagen på ej anvisad mark skall 3 kap. 1 -4 §§ tillämpas.

10 § Bearbetning får inte ske på sådant sätt att framtida utvinning av något koncessionsmineral eller annat mineraliskt ämne äventyras eller att det blir omöjligt eller väsentligt svårare att utvinna kvarlämnad känd tillgång av sådant ämne. Bearbetning får heller inte ulföras så atl uppenbar misshushållning med mineral sker på annal sätt.

12 § Koncessionshavaren skall sätta upp och underhålla behövligt stängsel på mark som har tagits i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet.

Hinder mot verksamheten

13 § Bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ om hinder mol undersökning
skall tillämpas även på bearbetning och därmed sammanhängande verk
samhet, om hindret uppstod innan koncessionen beviljades. 218

Sådant beslut som sägs i 3 kap. 7 § får meddelas också för bearbetning Prop. 1988/89:92 och därmed sammanhängande verksamhet. Beslut får dock inte meddelas Bilaga 4 sedan koncession har beviljats.

Finns flera rättigheter inom samma område skall 3 kap. 8 § tillämpas.

14 § 1 fråga om undersökningsarbete i dagen på ej anvisad mark och underjord skall 3 kap. 5 —8§§ om hinder mot verksamheten tillämpas. Sådant förhållande som sägs i 3 kap. 5 och 6 §§ utgör hinder endast om det uppstod innan koncessionen meddelades. Beslut enligt 3 kap. 7 § får inte meddelas sedan koncessionen har beviljats.

6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersökningstillstånd och koncession

Överlåtelse

1 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner får överlåtas
efler tillstånd av prövningsmyndigheten. Tillstånd får lämnas om förvär
varen uppfyller de krav på lämplighet som anges i 2 kap. 1 § första och
andra styckena vad gäller undersökningstillstånd och 4 kap. 1 § första
stycket 2 vad gäller bearbetningskoncession.

Frånträdande

2 § Om en innehavare av undersökningstillslånd anmäler all han från
träder sin rätt, upphör tillståndet atl gälla en månad efter det att anmälan
kom in lill prövningsmyndigheten. Motsvarande gäller när en del av
tillslåndsområdet frånträds.

Om en koncessionshavare anmäler atl han frånträder sin rätt, upphör denna sex månader efter det att anmälan kom in till prövningsmyndigheten.

En koncessionshavare får, efter tillstånd av prövningsmyndigheten, frånträda sin rätt för viss del av koncessionsområdet. I ett ärende om sådant tillstånd skall 4 kap. 4 § tillämpas.

Återkallelse

3 § En koncession kan återkallas, om koncessionshavaren inte fullgör
sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt villkor i koncessionen eller
om synnerliga skäl föreligger. Delsamma gäller undersökningstillstånd för
olja, gasformiga kolväten och diamant.

Ändring

4 § Om verksamheten ger upphov till betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får prövningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten. Detsamma gäller undersökningstillslånd för olja, gasformiga kolväten och diamant.

5 § Annan ändring av tillstånd eller koncession än som sägs i 4 § får

göras om innehavaren av tillståndet eller koncessionen begär eller medger 219

det. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs om beviljande av Prop. 1988/89:92
tillstånd eller koncession. Bilaga 4

7 kap. Ersättning

Ersättning till sakägare

1 § Skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete skall ersättas av den som har undersökningstillslånd eller koncession med vars stöd arbetet bedrivs.

2 § Skada eller intrång som föranleds av att mark tas i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet skall ersättas av koncessionshavaren.

Om det uppslår synnerligt men för någon faslighet eller del därav på grund av atl mark tas i anspråk, skall koncessionshavaren lösa den faslighet eller fastighetsdel som lider sådant men, om ägaren begär det.

3 § Beträffande ersättning och löseskilling enligt 2 § gäller 4 kap. och 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första stycket första meningen expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3§ samma lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under liden från dagen tio år före det ansökan om markanvisning gjordes.

4 § I fråga om ersättning för skada eller intrång som uppstår efter markanvisningen och som inte kunde förutses vid denna är denna lag inte tillämplig.

Ersättning vid återkallelse

5 § Återkallas ett undersökningstillslånd eller en koncession utan att innehavaren har åsidosatt bestämmelserna i denna lag eller villkor i tillståndet eller koncessionen, är han berättigad att av staten erhålla ersättning för förlust till följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av tillståndet eller koncessionen.

8 kap. Prövningen m. m.

Undersökningstillslånd och bearbetningskoncession

1 § Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbet
ningskoncession prövas av bergmästaren i del distrikt där tillstånds- eller
koncessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annal följer av

2§. ■

Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillslånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.

1 ärenden om beviljande av bearbetningskoneession skall bergmästaren samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdel ligger i den fråga som avses i 4 kap. I § andra stycket. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt bestämmelserna i 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kullurminnen m.m.

2 § Ärenden om beviljande av koncession skall hänskjutas lill regering
ens prövning, om 220

1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelsefull Prop. 1988/89:92 ur allmän synpunkt eller Bilaga 4

2. bergmästaren vid prövning av fråga som avses i 4 kap. 1 § andra stycket finner skäl frångå vad länsstyrelsen har föreslagit.

3 § Ärenden i övrigt om undersökningstillslånd och bearbetningskonces
sion prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndel eller konces
sionen har meddelats. Bergmästaren skall också på ansökan pröva tvister
om innehavarens skyldigheter och rättigheter vid undersökning eller bear
betning.

Ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession utan att innehavaren har åsidosatt bestämmelserna i denna lag eller villkor i tillståndet eller koncessionen skall hänskjutas till regeringens prövning. Detsamma gäller ärenden i övrigt som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla ur allmän synpunkt.

4 § Bergmästaren skall bereda och yttra sig i ärenden som hänskjuts till regeringens prövning.

5 § Bergmästaren får vid beredning av ärenden som avses i 1—3§§ anlita sakkunniga för all utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i sådant förhållande till saken eller lill sakägare atl hans tillförlitlighet kan ifrågasättas får inte anlitas som sakkunnig.

Ersättning till sakkunniga bestäms av bergmästaren. Myndigheter eller anställda i allmän tjänst får ersättning bara om det finns särskilda föreskrifter om della. Sökanden skall betala kostnaderna för ersättning till sakkunniga. 1 ärenden enligt 3 § första stycket andra meningen skall dock i stället 16 kap. 7 § tillämpas.

6 § Bergmästaren får vid beredning av ärenden som avses i 1—3§§
företa undersökning på platsen om det behövs. Sakägarna skall på lämpligt
sätt underrättas om lid och plats för undersökningen. Sökanden skall
betala kostnaderna för undersökningen. 1 ärenden enligt 3 § första stycket
andra meningen skall dock i stället 16 kap. 7 § tillämpas.

Markanvi.sning

7 § Ärenden om anvisande av mark för bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet skall prövas vid markanvisningsförrättning enligt bestämmelserna i 9 kap.

Ersättning m. m.

8 § Tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § prövas av bergmästaren. Har en sådan tvist inte hänskjutits till avgörande av skiljemän när markanvisningsförrättningen hålls, prövas frågan vid förrättningen.

9 § Tvister i frågor som avses i 7 kap. 2 § prövas vid markanvisningsförrättningen.

10 § Beslut som har meddelats enligt 8 och 9 §§ får verkställas.

11 § Tvister om ersättning enligt 5 kap. 7 § andra stycket, 7 kap. 5 §, 10

kap. 3 §, 11 kap. 2 § och 12 kap. 8 § samt tvisl om kostnad enligt 10 kap. 221

7§ andra stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område Prop. 1988/89:92 koncessionsområdet eller större delen därav ligger. Detsamma gäller tvis- Bilaga 4 ter i frågor som avses i 12 kap. 6 § andra stycket.

9 kap. Hur markanvisningsförrättningen går till

Förrättningsmyndigheten m. m.

1 § Markanvisningsförrältning hålls av bergmästaren i det distrikt där
koncessionen har meddelats.

Som förrältningsman skall även della två gode män om bergmästaren finner alt det behövs eller när någon sakägare begär del och det inte medför oskäligt dröjsmål.

2 § Bergmästaren skall utse gode männen bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighelsbildningsförrältning.

3 § Om en god man är hindrad atl tjänstgöra på grund av jäv eller om han uteblir och någon annan god man inte ulan dröjsmål kan infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar till god man vid fastighetsbildningsförrätlning.

4 § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närslående att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också förrältningsman.

5 § För förrättningsmän gäller samma jäv som mot domare.

6 § Om en sakägare vill anföra jäv mot en förrättningsman, skall han göra detta första gången han för talan i ärendet sedan han fick vela att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger Gör han inte del, har han inte längre rätt atl anföra jäv.

Har jäv anförts mot en förrättningsman, får denne endast vidta sädana åtgärder som inte kan skjutas upp utan synnerlig olägenhet och som inte innebär all en för förrättningen betydelsefull fråga avgörs. Sådana åtgärder får dock vidtas av bergmästaren, även om han förklarats jävig.

Atl en förrättningsman har förklarats jävig påverkar inte beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

7 § Förrättningsmannen får anlita sakkunniga för att utreda frågor som
kräver särskild fackkunskap. Den som står i sådant förhållande lill saken
eller till sakägare alt hans tillföriillighet kan ifrågasättas får inte anlitas
som sakkunnig.

Ansökan otn markanvisning

8 § Ansökan om markanvisning skall vara skriftlig och innehålla

1. beskrivning av det område som sökanden önskar ta i anspråk,

2. uppgift om de fastigheter som berörs av ansökan saml namn och adress på fastighetsägarna och de övriga sakägarna,

3. uppgift om tvist som enligt 8 kap. 8 § skall prövas vid för rättningen,

4. uppgift om hinder mol verksamheten enligt 5 kap. 13 § föreligger inom någon del av området.

Sökanden skall erlägga förskott på kostnader som avses i I9§, om
bergmästaren begär del. 222

9 § Om ansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 8 § första stycket eller Prop. 1988/89:92 den i övrigt är ofullständig eller sökanden inte har erlagt föreskriven an- Bilaga 4 sökningsavgift eller förskoll enligt 8 § andra stycket, får bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa brislen.

Om ett föreläggande enligt första stycket inte följs skall ansökningen avvisas, om den är så ofullständig all den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas lill grund för en förrättning eller om underlåtenheten avser betalning av ansökningsavgift eller förskott.

Sammanträde med sakägarna m. m.

10 § Vid förrättningen, som inte får avslutas förrän koncessionsbeslutet
vunnit laga kraft, skall sammanträde hållas med sökanden och övriga
sakägare. Om stridiga intressen saknas behövs dock inte något sammanträ
de.

Mer än ett sammanträde får hållas endast om en viss fråga inte kan avgöras ulan ytterligare utredning eller om del av något annat skäl är oundgängligen nödvändigt.

Förrättningsmannen får företa undersökning på platsen om det behövs. Sakägarna skall på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersökningen.

11 § Om sammanträde hålls, skall samtliga kända sakägare kallas. Kal
lelsen skall delges i god tid före sammanträdet. Den som i föreskriven
ordning har kallats till ett sammanträde får vid detta kallas till nytt
sammanträde genom all tid och plats för det kommande sammanträdet
tillkännages.

Kallelsen skall innehålla en kortfattad redogörelse för ansökningens innehåll och upplysning om innehållet i 14 §. Har aktförvarare utsetts enligt 13 §, skall kallelsen innehålla dennes namn och platsen där kopia av ansökningshandlingarna finns tillgängliga.

12 § Om fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare stadigvarande
vistas utom riket och delgivning inte kan ske med ombud, får delgivning i
stället ske genom att handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar
fastigheten.

Den som mottagit handlingen enligt första stycket skall om möjligt snarast sända den vidare till fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare. Han skall upplysas om detta när handlingen lämnas lill honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall bergmästaren omedelbart med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivning skall anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stycket.

13 § Om det behövs skall bergmästaren sända kopia av ansökningshandlingarna lill en lämplig person på platsen (aktförvarare). Denne skall hålla handlingarna tillgängliga för sakägarna.

14 § De som äger fastigheter som berörs av ansökningen skall för bergmästaren uppge de sakägare i fråga om fastigheterna som är kända för honom. Den fastighetsägare som utan giltigt skäl underlåter att göra detta, skall ersätta sakägarna för skador som har föranletts av underlåtenheten.

15 § Om sökanden, trots att han kallats på föreskrivet sätt, uteblir från 223

del första sammanträdet utan laga förfall, skall detta ställas in. Nytt Prop. 1988/89:92 sammanträde skall sättas ut om han inom tre veckor begär det. Gör han Bilaga 4 ingen sådan begäran, skall ärendet avskrivas.

Om någon av de andra sakägarna uteblir från ett sammanträde och han inte har kallats på föreskrivet sätt, skall nytt sammanträde hållas innan förrättningen slutförs.

Nytt sammanträde behövs inte om den uteblivne sakägaren har biträtt ansökan eller annars medgett att förrättningen ändå slutförs.

Utan hinder av andra stycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

16 § Bergmästaren skall föra protokoll över förrättningen. Protokollet och övriga handlingar som ges in eller upprättas i förrättningsärendet skall föras samman lill en akt.

Omröstning

17 § Om förrättningsmännen har olika mening, gäller som beslut vad två av dem säger. Om varje förrättningsman har sin mening, gäller bergmästarens mening. 1 fråga om pengar eller annal som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

Förra I ml ngs kos t nåder

18 § Till bergmästaren och gode männen utgår ersättning för inställelse
vid förrättningen och vid undersökning på platsen enligt föreskrifter som
regeringen meddelar.

Ersättning till sakkunniga bestäms av förrättningsmannen. Myndigheter eller anställda i allmän tjänst får ersättning bara om det finns särskilda föreskrifter om della.

Sökanden skall betala kostnaderna för förrättningen.

19 § Sökanden skall svara för sina egna kostnader i ärendet och ersätta
andra sakägare för deras kostnader för all bevaka sin räll vid förrättning
en. Della gäller dock ej om annal följer vid en motsvarande tillämpning av
18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Markanvisningsbeslutels innehåll

20 § Beslut om markanvisning skall ange de anvisade områdenas läge,
omfattning och ändamål samt innehålla avgörande i vid förrättningen
prövade frågor som avses i 8 kap. 8 och 9 §§. Därutöver skall beslutet
innehålla avgörande i frågor om förrättningskoslnader enligt 18 och 19 §§
och deras fördelning.

Om löseskilling eller intrångsersättning bestäms, skall det i beslutet också anges om belopp skall deponeras enligt 10 kap. 2 § samt var depositionen skall ske.

21 § Gränserna för mark som anvisas skall utstakas och utmärkas i
behövlig omfattning. Karta skall upprättas över marken. Den skall göras så
noggrann som ändamålet kräver. Kan förrättningen genomföras och för
rältningsresultatet åskådliggöras utan karta, behöver en sådan dock inte

upprättas. 224

Innan beslut meddelas om inlösen av del av fastighet enligt 7 kap. 2§ Prop. 1988/89:92 andra stycket skall i den ordning som gäller för fastighetsbildning en karta Bilaga 4 med beskrivning ha upprättats över området och dess gränser ha utmärkts.

23 § Markanvisningsbeslutet skall meddelas vid sammanträde eller på lid och plats som förrättningsmännen ger tillkänna för sakägare och andra som har rätt alt överklaga beslutet. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftligt meddelande.

10 kap. Hur olika ersättningar skall betalas

1 § Ersättning som har bestämts vid markanvisningsförrättning skall
betalas inom en månad från det att markanvisningsbeslutet vunnit laga
kraft. Ersättningen skall även innefatta ränta från dagen då beslutet vann
laga kraft eller, om marken dessförinnan har tillträtts, från tillträdesdagen.

Ränta beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden till dess betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

2 § Ersättning som inte gäller personlig skada skall deponeras hos läns
styrelsen i det län där marken ligger, om fastigheten har minskat i värde så
mycket att den kan antas inte utgöra full säkerhet för de borgenärer som
hade panträtt i fastigheten när rätten till ersättning uppkom.

Om ersättningen gäller mark i olika län, skall den deponeras där prövningsmyndigheten bestämmer.

Ersättning som inte skall deponeras betalas till den som är berättigad till ersättningen.

3 § Om en borgenär som avses i 2 § lider föriust därför att deposition inte har skett, har han rätt till ersättning av koncessionshavaren. Detsamma gäller om borgenären gör förlust genom atl ersättning som inte har prövats vid markanvisningsförrältning eller av domstol har blivit för lågt beräknad.

4 § Vid deposition skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in utdrag av protokollet över markanvisningsförrättningen och gravations-bevis i fråga om fastigheter som berörs. Gör han inte det, skall länsstyrelsen skaffa handlingarna pä den ersättningsskyldiges bekostnad.

5 § Om den ersättningsskyldige inte betalar eller deponerar ersättning inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad lill ersättningen söka verkställighet av ersättningsbeslutet. Länsstyrelsen kan också efter att ha hört bergmästaren förordna att arbetet skall ställas in till dess ersättningen har betalats eller tagits ut.

6 § Om ersättning har deponerats hos länsstyrelsen eller om länsstyrelsen har tagit ut ersättning, skall länsstyrelsen så snart som möjligt sätta in den på bank mot ränta.

7 § Ersättning och upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut till den 225

15 Riksdagen 1988/89 1 saml Nr 92

som har räll lill ersättningen. Därvid tillämpas bestämmelserna i 6 kap. Prop. 1988/89:92 18 § andra och tredje styckena saml 19 § expropriationslagen (1972:719). Bilaga 4

Den ersältningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelning av ersättningen, om inte annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

8 § Inlösen av mark är fullbordad då koncessionshavaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 2 §.

9 § Om en del av en fastighet inlöses sker ändringen i fastighetsindelningen då inlösen är fullbordad enligt 8 §.

Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 8 §, om inte fastighetsdomstolen eller förrättningsmannen har förordnat atl rättigheten skall beslå. Ell sådant förordnande får meddelas endast om del uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen, om inte något annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrätlslagen (1970:979).

11 kap. Kronoandel

1 § Staten får sin kronoandel om inte staten avstår frän den innan frågan om bearbetningskoneession avgörs. Om staten avstår skall detta anmälas skriftligen lill bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande till sökanden om en sådan anmälan.

2 § Har staten inte avstått från kronoandelen, skall staten betala koncessionshavaren hälften av dennes utgifter för ersättning till sakägare, handläggning av ärendena om bearbetningskoncession och markanvisning samt för fördelning av ersättning. Om mark som tillhör koncessionshavaren anvisats, skall staten i förhållande lill sin andel ersätta denne för marken enligt de grunder som anges i 7 kap. 3 §.

3 § Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta i frågor om kronoandel.

12 kap. Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

1 § Bestämmelserna i della kapitel gäller koncessioner i vilka det finns kronoandel eller där annars flera har andel i koncessionen.

Bestämmelserna i 4 —9 §§ gäller bara i den mån annat inte har avtalats
mellan andelshavarna. 226

Föreståndare för verksamheten Prop. 1988/89:92

2 § Andelshavarna skall välja en föreståndare för verksamheten (gruvfö-
reståndare). Denne skall vara bosall i Sverige och, om inte regeringen
meddelar dispens, svensk medborgare.

Val av föreståndare skall anmälas lill bergmästaren. Sker inte sådan anmälan eller har någon utsetts som inte är behörig, ansvarar varje andelshavare som om han var föreståndare.

3 § Föreståndaren ansvarar för all verksamheten bedrivs enligt bestäm
melserna i 5 kap. 4— 12 §§ och 14 kap. 4 och 5 §§. Han får från andels
havarna fordra in de bidrag som behövs för detta och för betalning av
avgifter.

Stämma med andelshavarna

4 § Stämma skall hållas med andelshavarna när andelshavare som till
sammans innehar minst en fjärdedel av koncessionen begär det eller
föreståndaren anser det nödvändigt. På stämman behandlas frågor om hur
verksamheten skall bedrivas och andra gemensamma angelägenheter.

Föreståndaren skall kalla till stämma. Om det inte finns någon föreståndare eller om denne är varaktigt förhindrad att utfärda kallelse, kan var och en av andelshavarna kalla till stämma.

Andelshavarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev.

5 § Ordförande på stämman är den som andelshavarna utser.
Andelshavarna har rösträtt efter sin andel i koncessionen. Förekommer

skilda meningar, gäller som stämmans beslut den mening som har fått flest röster. Vid lika röstetal sker val genom lottning. I andra frågor än val gäller vid lika rösietal den mening som ordföranden biträder om inte annal följer av 6 §. Län fär dock inte las upp utan att alla andelshavarna samtycker till det.

Undersökning och bearbetning

6 § Vill andelshavare som innehar minst hälften av koncessionen utföra
undersökning eller bearbetning i större omfattning än de andra, skall det
större arbetet utföras. Delsamma gäller när fråga är om ett visst arbete
skall utföras eller ej.

Den som har begärt att arbetet skall utföras svarar för kostnaden för detta och tillgodoräknas den ytterligare kvantitet av mineralet som utvinns genom arbetet.

7 § Andelshavare, som har utfört undersökningsarbete inom koncessionsområdet, skall på begäran tillhandahålla andra andelshavare resultatet av undersökningen.

8 § En andelshavare som inte har deltagit i ett visst arbete får ansluta sig till detta efler anmälan på stämma eller skriftlig anmälan hos förestända-ren. 1 sådant fall skall andelshavaren i förhållande till sin andel i koncessionen ersätta följande slag av kostnader som föranletts av arbetet:

1. kostnader för sådana byggnader och andra anläggningar, maskiner,

redskap, inventarier och förråd som är nödvändiga eller nyttiga för 227

fortsatt undersökning eller bearbetning, efter det värde egendomen har Prop. 1988/89:92
när andelshavaren ansluter sig till arbetet. Bilaga 4

2. kostnader för ersättning eller inlösen enligt 7 kap. 2 § samt kostnader för markanvisningsförrättning och fördelning av ersättning,

3. kostnader för sådana undersöknings- och tillredningsarbeten som har utförts efter markanvisningsförrättningen och som är nödvändiga eller nyttiga för fortsalt undersökning eller bearbetning.

Har mark som tillhör en andelshavare tagits i anspråk för arbetet, skall den andelshavare som ansluter sig betala ersättning för detta i förhållande till sin andel enligt de grunder som anges 7 kap. 3 §.

Förverkande av andel i koncessionen

9 § Om en andelshavare inte senast två månader efter anmodan betalar vad han är skyldig all bidra med enligt 3 § eller nödvändiga kostnader för undersökningsarbete eller bearbetning, är hans andel i koncessionen med vad som hör till denna förverkad till de andra andelshavarna.

13 kap. Verkan av att en bearbetningskoncession upphör

1 § När en bearbetningskoncession upphör, förlorar koncessionshavaren
rätlen till sådana av koncessionen omfattade mineral och som har bmtits
eller på annat sätt utvunnits men inte uppfordrats.

Mineral som har uppfordrats får finnas kvar inom området för koncessionshavarens räkning under högst två år efter det att koncessionen har upphört att gälla. Koncessionshavaren förlorar rätten tiU del som inte har tagils bort under denna tid.

Mineral som koncessionshavaren har förlorat sin rätt till enligt denna paragraf tillfaller fastighetsägaren i den mån de inte tillfaller någon ny innehavare av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession enligt 3 kap. 3 § första stycket eller 5 kap. 6 §.

2 § Koncessionshavaren förlorar rätlen till sådana byggnader som gjorts för gruvans eller motsvarande anläggnings styrka och varaktighet samt inklädnad av borrhål och stängsel som innehavaren varit skyldig atl hålla. Sådana anläggningar skall lämnas kvar på platsen. Om någon annan beviljas koncession inom området, övertar denne anläggningarna.

3 § 1 den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som sägs i 2 §.

Anläggningar som lämnas kvar skall vara i sådant skick att det inte uppkommer fara för allmänheten. Sådant stängsel som sägs i 2 § skall vara utfört så, att det består varaktigt efter det att koncessionen har upphört. Anläggningar som lämnas kvar tillfaller fastighetsägaren.

När koncessionen upphör, förlorar innehavaren den rätt till marken som han har på grund av markanvisningen.

4 § I den mån koncessionshavarens skyldigheter enligt 3 § inte har be-. stämts genom villkor i koncessionen, skall frågan prövas i samband med att koncessionen upphör.

5 § Statens rätt enligt bestämmelserna om kronoandel upphör samtidigt 228

med koncessionen. Därvid gäller vad som sagts i 1 — 3 §§ om koncessions- Prop. 1988/89:92
ha vare även för staien. Bilaga 4

6 § Regeringen får utfärda föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder lill skydd mol ras och sättningar vid nedlagda gruvor.

14 kap. Avgifter och andra särskilda skyldigheter

Avgifter

1 § Sökande i ärenden enligt denna lag skall betala ansökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.

2 § Innehavare av undersökningstillslånd skall betala avgift till staien. Avgiften skall bestämmas med beaktande av undersökningsområdets storlek och arten av de mineral som omfattas av tillståndet enligt vad regeringen närmare föreskriver.

Redovisning över utförda undersökningsarbeten

3 § När ett undersökningstillslånd har upphört, skall innehavaren senast inom en månad till bergmästaren inge en redovisning över utförda undersökningsarbeten. Till redovisningen skall fogas en karta över del.undersökta området. Av redovisningen skall framgå

1. vem som har ulfört undersökningen,

2. vilken typ av undersökningsarbeten som har ulförts,

3. hur omfattande undersökningen har varit samt

4. vem som förvarar undersökningsresultaten.

Skyldigheterna enligt denna paragraf gäller endast den som yrkesmässigt bedriver undersökningsarbete.

Skyldighet atl upprätta kana och JÖra journal m.m.

4 § Över gruvor och motsvarande anläggningar som är under arbete
skall koncessionshavaren upprätta karta. På kartan skall redovisas de
borrhål inom koncessionsområdet som är av bestående värde. Pågår ingen
bearbetning skall sådana borrhål i stället läggas in på borrhålskarta. Kar
torna skall förvaras hos koncessionshavaren och fortlöpande kompletteras
av denne. Utdrag skall sändas till den myndighet som regeringen bestäm
mer.

Gruvor eller motsvarande anläggningar får inte utan tillstånd läggas ned,
förrän alla gruvarbeten har blivit inmätta och inlagda på karta. -

5 § Koncessionshavaren skall föra journal över undersökningsarbete och
bearbetning samt till den myndighet som regeringen bestämmer redovisa
prover och avge rapporter.

Sveriges geologiska undersökning skall på begäran fåfölja koncessions
havarens arbete i geologiskt avseende och ta del av de geologiska resultaten '
av arbetet. Regeringen får besluta all andra myndigheter får göra detsam
ma. 229

ISKap.Tillsyn, handräckning, vite och ansvar Prop. 1988/89:92

Bilaga 4

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av bergmästaren.

2 § Den som har tillstånd eller koncession eller pä annat sätt utövar verksamhet enligt denna lag skall på begäran av bergmästaren

1. lämna bergmästaren de upplysningar och tillhandahålla de handlingar
som behövs för tillsynens utövande, och

2. ge bergmästaren tillträde till anläggningar eller platser där verksamhet
som omfattas av denna lag bedrivs, i den omfattning som behövs för
tillsynens utövande.

3 § Bergmästaren får besluta om de åtgärder som behövs för alt trygga efterievnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

4 § Om undersökningsarbete påbörjas utan atl säkerhet har ställts enligt 3 kap. 4 § tredje stycket eller 5 kap. 9 § fjärde stycket eller om anläggning utförs i strid med 3 kap. 2 § andra stycket eller 5 kap. 9 § fjärde stycket får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna att arbetet skall ställas in eller att anläggningen skall tas bort på undersökarens bekostnad. Beträffande sådana åtgärder finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

5 § Om någon inte följer vad som har begärts eller föreskrivits med stöd av 2 eller 3 § eller om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt 13 kap. 3 §, 14 kap. 3 §, 4 § första stycket eller 5 §, fär bergmästaren förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter vid vite.

Om arbete bedrivs på sådant sätt all det uppkommer uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, får bergmästaren förbjuda arbetet. Förbudet gäller omedelbart.

Om ett föreläggande enligt första stycket inte fullgörs eller om ett förbud enligt andra stycket åsidosätts, får tingsrätten på ansökan av bergmästaren meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. Beträffande handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som
uppsåtligen eller av oaktsamhet •

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs 13 kap. 4 § eller 5 kap. 9 § fjärde stycket om underrättelse och ställande av . säkerhet, •■ ■ .

2. bearbetar mineral utan att ha erhållit bearbetningskoneession om sådan .

krävs, ■■:,:,■..

3. utan tillstånd enligt 5 kap. 11 § lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål som sägs där, ■ ", ••■■.',

4. utan tillstånd enligt 14 kap. 4§ andra stycket lägger ned gruva eller : ■ motsvarande anläggning, innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta. ■ . •

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåt- :.

ligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriklig uppgift när han fullgör,
uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1. • . : .

I fall som sägs i första stycket-2 kan mineral som utvunnits förklaras
förverkat. • ■ ■'■■■

230

Om brott som avses i första stycket 1 berör enbart enskilds rätt, får Prop. 1988/89:92
åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal. Bilaga 4

16 kap. Hur beslut får överklagas

1 § Beslut om markanvisning och beslut om ersättning enligt 7 kap. 1 § får överklagas hos den fastighetsdomstol inom vars område den mark saken gäller eller större delen av denna ligger.

2 § Beslut under markanvisningsförrättningen får överklagas särskilt om prövningsmyndigheten har

1. ogillat jäv mot förrättningsman,

2. beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk, eller

3. beslutat enligt 5 kap. 3 § andra stycket angående ianspråktagande av mark i avvaktan på slutligt avgörande i ärendet.

Fastighetsdomstolens beslut i frågor som avses i första stycket 1 får inte överklagas.

Den som anser atl markanvisningsförrättning onödigt uppehålls genom ett beslut vid förrättningen får överklaga beslutet genom besvär hos fastighetsdomstolen. Denna rätt att överklaga är inte inskränkt till någon viss tid.

3 § Bergmästarens beslut i fräga om meddelande av bearbetningskonces
sion eller meddelande av tillstånd till överlåtelse av koncession eller änd
ring av villkoren för en koncession fär överklagas hos regeringen.

Bergmästarens beslut i frågor om återkallelse av undersökningstillslånd eller av bearbetningskoncession får överklagas hos kammarrätten.

Bergmästarens beslut får överklagas hos Sveriges geologiska undersökning, om beslutet avser frågor om

1. undersökningstillständ, dock ej frågor om återkallelse av undersökningstillslånd,

2. tillstånd till byggande ay väg enligt 3 kap. 2 § andra stycket,

3. förlängning av giltighetstiden för bearbetningskoneession,

4. förhandsbesked enligt 4 kap. 9 § tredje stycket,

5. tillstånd att lägga igen utfraktsväg m. m. enligt 5 kap. 11 §,

6. tillstånd att lägga ned gruvor eller motsvarande anläggningar innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagdapå karta énliglT 4 kap. 4 § andra stycket. .■■:■■■.

Beslut av Sveriges geologiska undersökning i.ärenden enligt tredje slyc- : ..

kel får inte överklagas.

Bergmästarens beslut om meddelande.av bearbetningskoncession får överklagas även av den kommun där koncessionsområdel är beläget.

4 § Bergmästarens beslut enligt 3 kap. 6'§'och 5 kap. 13 § första stycket • ■
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i sådana ärenden fär

inte överklagas. , ;. ■ j' ::■■," ' • , ■■ ■,..-■■::■■■

Om beslutet gäller område med detaljplan eller;ornrådesbetämmelser får ; ■
del överklagas även av kommunen,:.; . ,. ..

5 § Bergmästarens beslut i andra frågor än som avses i 1—4§§ får
överklagas hos kammarrätten. ..v ■

6§ Länsstyrelsens beslut i fråga om-ställd säkerhet får överklagas hos

kammarrätten. ■:■., 231

Länsstyrelsens beslut enligt 3 kap. 5 § oeh 5 kap. 13 § första stycket får Prop. 1988/89:92
överklagas hos regeringen. Bilaga 4

7 § I mål som avses i 1 och 2 §§ och i ärenden enligt 8 kap. 3 § första stycket andra meningen skall koncessionshavaren svara för dels sina egna kostnader, dels de kostnader som åsamkas motparterna i fastighetsdomstolen genom atl koncessionshavaren överklagar bergmästarens beslut enligt I eller 2 § och i högre rätt genom att han överklagar dit. Detta gäller dock inte om annal följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. I övrigt tillämpas 18 kap. rättegångsbalken.

17 kap. Särskilda bestämmelser

1 § . Med särskild rätt till fastighet avses i denna lag nyttjanderätt, servi
tut, renskötselräll och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller inte innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar

2 § Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld oeh, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990 då gruvlagen (1974:342), lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

Om inte annat framgår av 4-6 skall den nya lagen.tillämpas även på rättigheter enligt äldre lag. Därvid skall bestämmelserna om undersökningstillstånd i den nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till undersökning och bestämmelserna om bearbetningskoncession i den nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till bearbetning.

2. Vad som enligt den nya lagen gäller om ägare ay fastighet skall
tillämpas även på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt
eller fideikommissrätt. Detsamma gäller den som. enligt beslut vid allmän
avvittring innehar ströäng. ■

Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits i fastighet skall tillämpas på rätt till avkomst eller iformän som avses i 8 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är att anse som särskild rätt till fastighet.

3.1 mål och ärenden som har anhängiggjorts innan den nya lagen träder i kraft skall äldre bestämmelser tillämpas.

14 kap. 3§ gäller inte inmutning och undersökningskoncession som
upphör före den I juli 1991. 232

Om ersättning som har beslutats enligt äldre lag inte har betalats ut när Prop. 1988/89:92 denna lag träder i kraft, tillämpas 4 kap. 33-38 §§ gruvlagen (1974:342) i Bilaga 4 stället för 10 kap. nya lagen.

Lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. skall alltjämt tillämpas på inmutningar och utmål.

4. Beträffande inmutningar gäller den nya lagen med följande begräns
ningar.

a. Inmutaren får inom det område som anges i mutsedeln utföra under
sökning av sådana mineral.som var inmutningsbara enligt gruvlagen
(1974:342), när den upphörde att gälla. Medgivande enligt 2 kap. 3-
5 §§ gruvlagen skall anses som medgivande till undersökningsarbete
enligt 3 kap. 5 — 7 §§ nya lagen.

b. I fråga om undersökningstid och förlängning av denna tillämpas 3 kap.
5 § första och andra stycket samt 6 och 7 §§ gruvlagen i stället för 2 kap.
4 —7 §§ nya lagen.

c. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på inmutningar.
1 fråga om övergång av rätt till inmutning tillämpas i stället 9 kap.
gruvlagen.

d. När en inmutning upphör all gälla skall inte bestämmelserna i 2 kap.
8 § nya lagen om karenstid tillämpas på mark som har omfattats av
inmutningen. 1 stället skall gälla att ansökningar om undersökningstill
stånd för sådan mark, som ges in inom ett år från det atl inmutningen
upphörde att gälla, får beviljas endast efter medgivande av den myndig
het som regeringen föreskriver.

5. Beträffande utmål som har beviljats enligt gruvlagen (1974:342) eller

motsvarande äldre lagstiftning gäller den nya lagen med följande begränsningar.

a. Beträffande utmål som har tillkommit enligt äldre lagstiftning tillämpas
14 kap. 6 § första stycket och 7 § gruvlagen så länge utmålel består.

b. Utmålshavaren får under den tid ulmålet består utföra undersökning
och bearbetning av sådana mineral som var inmutningsbara enligt
gruvlagen, när den upphörde att gälla. Mark som har anvisats enligt
äldre lag skall anses som anvisad enligt den nya lagen. Om ny mark
behöver anvisas, tillämpas den nya lagen. Medgivande att erhålla ut
mål utan hinder av 2 kap. 3—5 §§ gruvlagen skall vid tillämpning av 5 ■
kap. 13 och 14 §§ nya lagen anses som medgivande enligt 3 kap. 5 7 §§
nya lagen.

c. Innehavaren skall betala försvarsavgift enligt 6 kap. 8 och 9 §§ gmv
lagen så länge utmålel består.

d. I fråga om giltighetstiden för utmål tillämpas 6 kap. 10 § förstå stycket
gruvlagen. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på
utmål. I fräga om frånträdande tillämpas 6 kap. 13 § gruvlagen oeh i .
fråga om övergång av rätt till utmål 9 kap. gruvlagen. Bestämmelserna

om inlösen av rätt till utmål i 10 kap. gruvlagen skall fortfarande tillämpas.

e. I fräga om utmål tillämpas bestämmelserna i 8 kap.. gruvlagen om , .
samäganderätt i utmål i stället för dem i 12 kap. nya lagen om gemen
sam förvaltning av koncessionsrätt.

f. Om en utmålshavare senast ett år före utgången av utmålets giltighets
tid ansöker om bearbetningskoncession inom utmålel för sådana mi
neral som var inmutningsbara enligt gruvlagen när den upphörde att
gälla, skall prövningen ske med iakttagande av följande.

Om regelbunden bearbetning eller tillredningsarbete eller anlägg- 233

ningsarbete för upptagande av bearbetning pågår, skall ansökningen bifallas utan prövning enligt 4 kap. 1 § och utan att koncessionen förenas med villkor enligt 4 kap. 4 —6 §§.

Om undersökningsarbete av större omfattning pågår skall ansökningen prövas utan tillämpning av 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2. g. När ulmålet upphör tillämpas 7 kap. 3 § andra stycket gruvlagen i stället för 13 kap. 3 och 4 §§ nya lagen beträffande anläggningar som har påbörjats före ikraftträdandet. I fråga om rätt till nytt undersökningstillslånd för mark som har omfattats av utmålel skall inte 2 kap. 8 § nya lagen tillämpas. I stället skall gälla att ansökningar om sådant tillstånd, som ges in inom ett år från det att ulmålet upphörde, får beviljas endast efter medgivande av den myndighet som regeringen bestämmer.

6. Beträffande koncessioner och motsvarande tillstånd, som har bevil
jats enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter eller motsvaran
de äldre lagstiftning gäller den nya lagen med följande begränsningar.

a. Beträffande tillstånd som har tillkommit enligt äldre lagstiftning tilläm
pas punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om vissa mineralfyn
digheter så länge tillståndel består.

b. Innehavaren får under den tid tillståndet består utföra undersökning
eller bearbetning enligt de villkor som har angetts i beslutet. Mark som
har anvisats enligt äldre lag skall anses anvisad enligt den nya lagen.
Om ny mark behöver anvisas tillämpas den nya lagen. Medgivande
enligt 17—19§§ lagen om vissa mineralfyndigheter skall anses som
motsvarande medgivande enligt 3 kap. 5 — 7 §§ nya lagen.

c. Den nya lagens bestämmelser om kronoandel i 1 kap. 8 §, undersök
ningstillstånds giltighetstid i 2 kap. 4 —7 §§, ändring av tillstånd eller
koncession i 6 kap. 4 § och gemensam förvaltning av koncessionrätt i
12 kap. skaU inte tillämpas på tiUstånd som avses här.

d. När en koncession upphör tillämpas 36 § lagen om vissa mineralfyndig
heter i stället för 13 kap. 3 och 4 §§ nya lagen beträffande anläggningar
som har påbörjats före ikraftträdandet.

e. För tillstånd till förberedande undersökning enligt 15 § lagen om vissa
mineralfyndigheter som gäller vid ikraftträdandet tillämpas den lagen
så länge tillståndet består.

7. Den som vid utgången av juni 1990 bedriver undersökning eller

bearbetning för vilken tillstånd eller koncession därefter behövs till följd
av denna lag fär, under förutsättning att ansökan om tillstånd eller konces
sion görs före den 1 juli 1991 fortsätta verksamhet för samma ändamål
utan tillstånd eller koncession till dess ansökan slutligt har prövats. Vid
prövning av en sådan ansökan om bearbetningskoncessipn skaU följande
iakttas. : •■ ,• . ■.; '.■

a. Vid prövning av ansökan skall 4 kap. 3 § första stycket tillämpas söm
om sökanden hade undersökningstillstånd inom området for dé mine
ral som ansökan avser.' '" ' . ' ' ' '

b. Ansökan skall prövas utan tillämpning av 4 kap. 1 § nya lagen. Om
ansökan avser något av de koncéssipnsmineral som ärigés i' t l<:äp. i §
tredje punkten skall dock 4 kap. r§ första stycket 1 tillämpas. Konces
sionsliden skall bestämmas till tio år. Om sökanden begär det skäll
dock kortare tid bestämirias: ' " ' ' '

c. Koncession fär förenas med villkor enligt 4 kap;'4 — 6 §§. '

Prop. 1988/89:92 Bilaga 4

Bestämmelserna i 2 oeh 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelserom elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar och luftfartslagen (1957:297).

2§

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957: 297), minerallagen (0000:000) och lagen (1966:314) om kontinentaf sockeln.

Om tillåtligheten av en viss åtgärd har prövats enligt någon av de lagar som anges i JÖrsta stycket och om avgörandet i frågan har vunnit laga kraft, är avgörandet bindande, såvitt avser tillåtligheten enligt bestämmelserna i 2 och 3 kap., när samma åtgärd prövas enligt någon annan av dessa lagar.

Nuvarande lydelse

vunnit laga kraft, om inte dessförinnan dessa förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd all behålla rättigheten. Regeringen får på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avyttrandet.

I fråga om tillstånd enligt första stycket alt behälla inmutningsrätl eller rätt till utmål gäller i tillämpliga delar bestämmelserna denna lag om förvärv av sådana rättigheter.

Avyttras inte rättigheten inom föreskriven tid, gäller

1. belräfiande inmutningsrätl, att undersökningsarbeten som inroparen företar inom det inmutade området är ulan verkan till bevarande av inmulningsrätten.

2. beträjjände utmål, att rätten till utmål är förverkad på den JÖrsla infällande dag då försvarsavgift enligt 6 kap. 8 § gruvlagen (1974:342) skall erläggas.

Föreslagen lydelse

värv, skall äter avyttras inom ett år efler del alt auktionen har vunnit laga kraft, om inte dessförinnan dessa förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla undersökningstillståndet ef ler koncessionen. Regeringen får på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avyttrandet.

I fråga om tillstånd att behålla undersökningstiUstånd eller koncession enligt första stycket gäller i till-lämpliga delar bestämmelserna i denna lag om förvärv av sådana tiUstånd eller koncessioner.

Avyttras inte tillståndet eller koncessionen inom föreskriven tid, gäf ler de påföljder som anges i 2 kap. 5 g.

Prop. 1988/89:92 Bilaga 4

Lagrådet Prop. 1988/89:92

Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-02-16

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Ulla Wadell, justitierådet Staffan Magnusson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde har regeringen på hemställan av statsrådet Ivar Nordberg beslutat inhämta lagrådets yttrande, den 8 december 1988 över förslag till minerallag och den 26 januari 1989 över förslag till bl.a. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushåUning med naturresurser m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bengt Agartz.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till minerallag

lkap4-10§§

I 1 kap. 4 § har tagits in den grundläggande regeln att, om inte annat sägs i lagen, undersökning får ulföras endast av den som har undersökningstillstånd och bearbetning endast av den som har bearbetningskoneession. Vilka undanlag som gäller anges i 1 kap. 6 och 7 §§, som i sin tur hänvisar till andra lagrum i det följande.

Enligt lagrådels mening underlättas läsningen av lagen, om hänvisningarna lill de lagrum som innehåller undanlag frän huvudregeln i 1 kap. 4 § las in i den paragrafen. Lagrådet föreslår alltså all 1 kap. 6 och 7 §§ i remissförslaget får bilda ett andra resp. tredje stycke i 4 §. Härvid bör lagtexten lämpligen arbetas om något.

Lagrådet föreslår i det följande vissa omnumreringar av paragraferna i 3 och 5 kap. Detta påverkar hänvisningarna i I kap. 4 §.

Även 1 kap. 5 §, som anger vilka mineral som omfattas av ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession, bör i bl.a. förtydligande syfte ges en något ändrad lydelse.

Lagrådet förordar atl 1 kap. 4 och 5 §§ formuleras på följande sätt:

"4 § Undersökning får utföras endast av den som har undersökningstillslånd och bearbetning endast av den som har bearbetningskoneession. Utan tillstånd får dock undersökningsarbete bedrivas av

1. fastighetsägaren eller, efter hans medgivande, annan i fall som anges i
3 kap; 2 §,

2. koncessionshavare i fall som anges i 5 kap. 3 §.
Utan koncession får fyndighet bearbetas av

1. fastighetsägaren i fall som anges i 5 kap. 2 §,

2. tillslåndshavare i fall som anges i 3 kap. 4 §,

3. koncessionshavare i fall som anges i 5 kap. 4 —6 §§.

5 § Ett undersökningstillslånd som grundas på ansökan avseende något
eller några av de koncessionsmineral som anges i 1 § 1—3 gäller, om inte
sökanden begär annat, samtliga mineral som anges där. 242

I övrigt gäller ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoneession Prop. 1988/89:92
det eller de mineral som anges i tillståndet eller koncessionen". Bilaga 5

Godtas vad lagrådet nu har förordat, bör I kap. 8— 10 §§ i remissförslaget betecknas 6 —8§§. När det gäller remissförslagets 1 kap. 8§ (1 kap. 6§ enligt lagrådels förslag) anser lagrådet att lagtexten bör formuleras om, så att den bl.a. överensstämmer bättre med 12 kap. 1 § i den nya lagen. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse:

"I bearbetningskoneession som meddelas någon annan än staten har staten rätt lill andel med hälften (kronoandel) i enlighet med bestämmelserna i 11 kap."

2kap. l-3§§

I 2 kap. 1 § första och andra styckena finns bestämmelser om fömtsättningarna för beviljande av undersökningstillstånd, medan tredje stycket i samma paragraf innehåller regler om företräde vid konkurrens. Den därpå följande paragrafen handlar om ensamrätt för den som har undersökningstillslånd eller bearbetningskoncession, medan 2 kap. 3 § innehåller en bestämmelse om tillslåndsomräde.

Med hänsyn bl.a. till att det i reglerna om förutsättningarna för undersökningstillstånd talas om område anser lagrådet att bestämmelsen om tillslåndsomräde bör placeras före reglerna om förutsättningarna för tillstånd. Vidare får det anses lämpligt all låta bestämmelserna om företräde vid konkurrens bilda en särskild paragraf. Vissa justeringar bör också göras när det gäller den närmare utformningen av lagtexten, liksom beträffande rubriksättningen.

Lagrådet föreslår alt 2 kap. 1 — 4 §§ får följande lydelse och att paragraferna förses med följande rubriker:

"Tillstånd.sområde

1 § Undersökningstillständ skall avse ett bestämt område, som inte får
vara större an att tillståndshavaren kan antas ha möjlighet att undersöka
det på ett ändamålsenligt sätt och som i övrigt skall ha en för ändamålet
lämplig form.

Förutsättningar för tillstånd

2 § Undersökningstillstånd skall meddelas, om

1. det finns anledning att anta all undersökning i området kan leda till fynd av koncessionsmineral och

2. sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att fä till stånd en ändamålsenlig undersökning.

Tillstånd att bedriva undersökning beträffande olja, gasformiga kolväten eller diamant får beviljas endast den som visar atl han är lämplig alt bedriva sådan undersökning.

Företräde vid konkurrens m. m.

3 § Omfattas ett område av flera ansökningar om undersökningstill
slånd enligt denna lag eller undersökningskoncession enligt lagen 243

(1985:620) om vissa torvfyndigheter, har den sökande som först kom in Prop. 1988/89:92 med sin ansökan företräde. Om ansökningarna har kommit in samma dag, Bilaea 5 har sökandena lika rätt inom det gemensamma området.

4 § Om någon inom ett område innehar undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession enligt denna lag eller koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får inte någon annan beviljas undersökningstillständ för samma mineral inom området. Om det finns särskilda skäl, får annan beviljas undersökningstillstånd för mineral inom området som inte omfattas av tillståndet eller koncessionen."

Godtas vad lagrådet nu har föreslagit, får 2 kap. 4 —9 §§ i remissförslaget numreras om.

2 kap 8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om karenstid för erhållande av undersökningstillstånd. Huvudregeln i första stycket innebär att, sedan ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession har upphört att gälla, tillståndshavaren inte får ansöka om nytt undersökningstillstånd beträffande mark inom samma område förrän tre år har förflutit från det att tillståndet eller koncessionen upphörde att gälla. I andra stycket har tagits in en undantagsbestämmelse där det sägs att om tillståndshavaren inte har utnyttjat hela tillståndstiden enligt 4, 5 eller 6 §, hans ansökan om undersökningstillstånd avseende den tid som återstår får bifallas, även om inte tre år har gått.

Innebörden av undantagsbestämmelsen är inte helt klar. Man kan t.ex. fråga sig hur situationen blir, om en tillslåndshavare tidigare under åberopande av synnerliga skäl har begärt förlängning av tillståndstiden enligt 2 kap. 6 § i remissförslaget (2 kap. 7 § enligt lagrådets förslag) och därvid erhållit förlängning med kortare tid än som är medgiven enligt den paragrafen. Avsikten är uppenbarligen att tillstånd enligt den nu diskuterade undantagsbestämmelsen skall kunna ges för den överskjutande tiden. Det är emellertid oklart om sökanden därvid pä nytt måste åberopa synnerliga skäl. Det kan också sägas att, om en tillslåndshavare kan fä nytt tillstånd enligt vad som nu har sagts, det uppstår en konflikt med bestämmelserna i 2 kap. 7 § (2 kap. 8 § enligt lagrådets förslag) om den tidpunkt då ansökan om föriängning senast måste göras.

Med hänsyn till vad som nu har sagts och då det enligt lagrådets mening helt allmänt kan ifrågasättas om det verkligen behövs ett undantag från huvudregeln om karenstid föreslår lagrådet att undantagsbestämmelsen utgår. För den händelse en undantagsmöjlighel skulle anses påkallad är det enligt lagrådets uppfattning en bättre lösning alt införa en dispensregel (jfr nuvarande 2 kap. 2 § andra stycket gruvlagen). Lagrådet saknar emellertid underlag för att ta bestämd ställning i dispensfrågan.

När det gäller första stycket i förevarande paragraf (2 kap. 9 § enligt lagrådets förslag) förordar lagrådet att det utformas pä följande sätt:

"När ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession har upp
hört atl gälla, kan en ansökan från tillstånds- eller koncessionshavaren om 244

nytt undersökningstillslånd beträffande mark inom samma område inte Prop. 1988/89:92 prövas förrän tre år har förflutit från det alt lillständet eller koncessionen Bilaga 5 upphörde att gälla."

3 kap 1 §

Paragrafens första stycke har i remissförslaget utformats som en portalbe-slämmelse, där det sägs att den som innehar undersökningstillslånd får inom tillslåndsområdet ulföra undersökningsarbete i den utsträckning och under de förutsättningar som anges i de följande paragraferna i kapitlet.

Andra stycket reglerar rätten för fastighetsägaren eller, efter dennes medgivande, annan att utan tillstånd bedriva undersökningsarbete. Bestämmelserna i denna fråga är enligt lagrådets mening av sådan karaktär alt de bör få bilda en särskild paragraf, 3 kap. 2 §.

Om lagrådets förslag i fräga om 3 kap. 1 § genomförs, får de följande paragraferna i 3 kap. numreras om. Detta påverkar i sin tur hänvisningarr na i de inledande bestämmelserna i kapitlet. Hänvisningarna påverkas också av att, enligt vad lagrådet ämnar föreslå i del följande, de bestämmelser som i remissförslaget har tagits in i 3 kap. 7 § flyttas till ett senare kapitel (17 kap.) i lagen.

Vissa ändringar bör också göras i kapitlets mbriksältning.

Med hänsyn till det sagda förordar lagrådet att 3 kap. inleds med följande två paragrafer med följande rubriker:

'Inledande bestämmelse

1 § Den som har undersökningstillslånd fär inom tillståndsområdet be
driva undersökningsarbete enligt 3 —8 §§.

Rätt att bedriva undersökningsarbete utan tillstånd

2 § Om det kan ske ulan inträng i nyttjanderätt, servitut eller annan
särskild rätt får fastighetsägaren eller, efler dennes medgivande, annan
utan undersökningstillständ bedriva undersökning beträffande alla kon
cessionsmineral utom olja, gasformiga kolväten och diamant, dock inte
inom områden där någon annan har tillstånd eller koncession enligt denna
lag. Bestämmelserna i 3 —7 §§ gäller i tillämpliga delar även sådant under
sökningsarbete."

Rubriken "Hur undersökningsarbete får bedrivas", som i remissförslaget har placerats före 3 kap. 1 §, bör lämpligen sältas före 3 kap. 3 §.

3 kap 7§

I paragrafen ges regeringen möjlighet atl besluta att undersökningsarbete
inte får utföras inom ett visst område utan medgivande av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt 5 kap. 13 § andra styc
ket i remissförslaget får ett motsvarande beslut meddelas såvitt gäller
bearbetning oeh därmed sammanhängande verksamhet. Ett beslut som tar
sikte på bearbetning m.m. får dock inte meddelas sedan koncession har
beviljats.
Enligt lagrådets mening bör bestämmelserna om regeringens rätt att 245

besluta om inskränkningar i rätten att bedriva undersökningsarbete resp. Prop. 1988/89: 92 bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet föras samman till Bilaga 5 en paragraf Denna kan lämpligen placeras sist i det avslutande 17 kap.

De bestämmelser som har tagits in i 3 kap. 7 § i remissförslaget bör alltså utgå ur della kapitel.

4kapl-5§§

1 4 kap. 1 § finns bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av bearbetningskoncession, medan 2 § handlar om ensamrätt för den som har undersökningstillslånd eller koncession. I 4 kap. 3 § regleras frågor om konkurrens mellan flera sökande, medan 4 § första stycket innehåller en bestämmelse om koncessionsområde. I 4 § andra stycket slutligen finns en regel om att en koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen m. m.

Enligt lagrådets mening bör de nu berörda bestämmelserna disponeras på ett sätt som överensstämmer med vad lagrådet har föreslagit beträffande motsvarande regler om undersökningstillständ (se vad som har anförts under 2 kap. I — 3 §§). Liksom när det gäller reglerna om undersökningstillstånd bör också vissa justeringar göras i lagtexten och mbriksättningen.

Lagrådet föreslår att 4 kap. 1 —4 §§ får följande lydelse och atl paragraferna förses med följande rubriker:

' 'Koncessionsområde

1 § Koncession skall avse ett bestämt område, som bestäms efter vad
som är lämpligt med hänsyn lill fyndigheten, ändamålet med koncessionen
och övriga omständigheter.

Förutsättningar för koncession

2 § Koncession skall meddelas, om

1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad,

2. sökanden är lämplig att bearbeta fyndigheten och

3. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen.

I ärenden om beviljande av koncession skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tilUärnpas.

Koncession fär inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Företräde vid konkurrens rn. m.

3 § Om flera har ansökt om koncession för samma område oeh fler än en
kan komma i fråga enligt 2 §, skall den ha företräde som har undersök
ningstillstånd i området för något mineral som omfattas av dennes ansö
kan om koncession.

Om ingen av sökandena har undersökningstillstånd, skall prövnings
myndigheten avgöra vem av dem som lämpligen bör få koncessionen.
Därvid skall särskilt beaktas om någon av sökandena har utfört ändamåls
enligt undersökningsarbete inom området. 246

4 § Om någon inom ett område innehar undersökningstillständ eller Prop. 1988/89:92 bearbetningskoncession enligt denna lag eller koncession enligt lagen Bilaga 5 (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får inte någon annan beviljas koncession för samma mineral inom området. Om det finns särskilda skäl, får annan beviljas koncession för mineral inom området som inte omfattas av lillständet eller koncessionen."

Lagrådet förordar vidare atl bestämmelsen om villkor i 4 kap. 4 § andra stycket i remissförslaget flyttas till kapitlets 5 §.

I 4 kap. 5 § i remissförslaget finns en regel om att en koncession i vissa fall skall förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren all fortsätta med husbehovsutvinning av mineral. Bestämmelser om rätt för fastighetsägaren att, före och efter det att koncession har meddelats, bearbeta mineralfyndigheten bör, enligt vad lagrådet föreslår i det följande, tas in i 5 kap. 2 §. Att en koncession skall förenas med de villkor som behövs ' för att tillgodose fastighetsägarens rätt får anses följa redan av 4 kap. 4 § andra stycket i remissförslaget (5 § enligt lagrådets förslag). Den regel som har tagits upp i 4 kap. 5 § i det remitterade förslaget kan därför utgå.

4 kap 7-10§§

I 4 kap. 7 —9§§ finns bestämmelser om giltighetstiden för bearbetningskoncessioner m. m. Huvudregeln enligt 4 kap. 7 § är att en koncession gäller i tio år. De båda följande paragraferna handlar om förlängning av koncessionstiden. Koncessionshavaren har i vissa angivna situationer rätt all få koncessionen förlängd, och en förlängning skall i en del fall ske utan att koncessionshavaren har ansökt om det. I andra situationer skall en särskild prövning göras av om en förlängning är motiverad.

Enligt lagrådets mening bör de nu berörda bestämmelserna förtydligas. De bör också lämpligen delas upp på fyra paragrafer, 4 kap. 7—10§§. Lagrådet föreslär att paragraferna förses med rubriken "Bearbetningskon-cessionens giltighetstid" och att de får följande lydelse:

"7 § Bearbetningskoncession gäller i tio år frän dagen för beslutet. Om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas.

8 § Koncessionstiden skall utan särskild ansökan förlängas med tio år i sänder, om regelbunden bearbetning pågår när giltighetstiden går ul. Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid bestämmas.

9 § Pågår inte regelbunden bearbetning när koncessionsliden går ut, skall tiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med minst fem och högst tio är, om del inom koncessionsområdet pågår

1. tillredningsarbele eller anläggningsarbete för upptagande av bearbetning, eller

2. undersökningsarbete av större omfattning.

Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid än fem år bestämmas.

Koncessionshavaren har rätt att få förhandsbesked av prövningsmyndigheten om huruvida planerat undersökningsarbete skall anses ha större omfattning.

247

10 § Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som Prop. 1988/89:92 anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessions- Bilaga 5 havaren förlängas med högst tio år, om del är motiverat med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. tilllämpas."

Som följd av vad lagrådet nu har förordat bör 4 kap. 10 § i det remitterade förslaget betecknas 4 kap. 11 §. Paragrafen bör formuleras på följande sätt:

"Ansökan om förlängning enligt 9 eller 10 § skall göras senast sex månader före koncessionslidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om förlängning inom den angivna tiden, gäller koncessionen till dess atl ansökningen har prövats slutligt."

5 kap.

Kapitlet innehåller regler om bl.a. förutsättningarna för all en koncessionshavare skall få ta mark i anspråk för bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet, vilka mineral som koncessionshavaren får bearbeta och hur bearbetning skall gå till. Några av bestämmelserna i kapitlet handlar också om koncessionshavarens rätt all bedriva undersökningsarbete. Vidare innehåller kapitlet en bestämmelse (8 §) om rätt för fastighetsägaren att utan koncession bearbeta fyndigheter av koncessionsmineral för sitt husbehov. Kapitlet avslutas med regler om hinder mot undersökningsarbete och bearbetningsverksamhet och om konkurrens mellan flera tillstånds- eller koncessionshavare (13 och 14 §§).

Enligt lagrådels uppfattning underlättas läsningen av kapitlet, om det inleds med en portalparagraf, motsvarande 3 kap. I §, där det sägs all en koncessionshavare inom koncessionsområdet, ovan eller under jord, får dels bedriva undersökningsarbete, dels ulföra bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet. Vidare bör i den inledande paragrafen anges att, när det gäller bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som sker ovan jord, koncessionshavaren bara får ta i anspråk mark som har anvisats för ändamålet.

De nu förordade reglerna ersätter 5 kap. 9 § första och andra styckena samt en del av 5 kap. 1 § i remissförslaget.

1 den inledande paragrafen bör också tas in en regel, motsvarande 5 kap. 9 § tredje stycket i det remitterade förslaget, där det sägs alt mark utanför koncessionsområdet får användas för ändamål som bestäms vid markanvisningen. Enligt vad som har upplysts vid lagrådsföredragningen är det härvid fråga om andra ändamål än undersökning eller bearbetning. Detta bör framgå av bestämmelsen.

Att ärenden om markanvisning prövas vid markanvisningsförrättning
bör föreskrivas i den inledande paragrafen i 5 kap. (jfr. 8 kap. 7§ i
remissförslaget). De närmare bestämmelserna om hur en sådan förrättning
går lill bör, som har föreslagils i lagrådsremissen, las in i ett senare kapitel
(9 kap.). 1 samma kapitel bör lämpligen regleras frågorna om vilken mark
som skall anvisas, för vilken tid en markanvisning gäller och vid vilken 248

tidpunkt anvisad mark får tillträdas m. m. Det innebär att de bestämmel- Prop. 1988/89: 92

ser som i lagrådsrémissen har tagits in i 5 kap. 2 § och 3 § första stycket bör Bilaga 5

flyttas till 9 kap. Den regel som har tagits in i 5 kap. 3 § andra stycket i

remissförslaget och som handlar om ianspråktagande av mark i avvaktan

på att markanvisningsfrågan avgörs bör, med vissa justeringar, bilda ett

sista stycke i 5 kap:s inledande paragraf

Bestämmelsen om fastighetsägarens räll att utan koncession bearbeta fyndigheter av koncessionsmineral för sitt husbehov (5 kap. 8 § i remissförslaget) bör enligt lagrådets mening tas in i 2 § i det nu diskuterade kapitlet (jfr. uppbyggnaden av 3 kap. om undersökningsarbete). I enlighet med remissförslaget bör denna rätt till bearbetning vara oinskränkt så länge ingen annan har koncession inom området.

Frågan i vilken utsträckning fastighetsägaren får fortsätta med sin bearbetning när någon annan har fått koncession inom området regleras indirekt i 4 kap. 5 § andra stycket i remissförslaget. Lagrådet föreslär att denna fråga regleras uttryckligen i ett andra stycke i 5 kap. 2 §. Det bör härvid lämpligen anges all fastighetsägaren har rätt att i skälig utsträckning fortsätta verksamheten, om det inte finns särskilda skäl till något annat.

Till skillnad mot vad som följer av 5 kap. 8 § i remissförslaget anser lagrådet att frågan om fastighetsägarens rätt att bearbeta mineral för sitt husbehov inte bör påverkas av att någon annan får undersökningstillstånd inom området. Undersökningstillstånd bör alltså inte nämnas i 5 kap. 2 §.

I 5 kap. 3 § bör enligt lagrådets merting tas in bestämmelser om vilka mineral ett undersökningsarbete får avse, medan frågan om vilka mineral som fär bearbetas bör regleras i 5 kap. 4 §. Motsvarande bestämmelser finns i 5 kap. 4 och 5 §§ i remissförslaget. Den regel som i remissförslaget har tagits in i 5 kap. 9 § fjärde stycket och som föreskriver att vissa bestämmelser i 3 kap. skall tillämpas i fråga om undersökningsarbete ovan jord på ej anvisad mark bör bilda ett andra stycke i 5 kap. 3 §. Hänvisningen till 3 kap. bör avse 3 — 5 §§.

Som en följd av vad lagrådet hittills har föreslagit bör 5 kap. 6, 7 och 10— 12 §§ i remissförslaget betecknas 5 kap. 5 —9 §§.

Frågorna om hinder mol undersökningsarbete och mot bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet bör enligt lagrådets mening regleras i samma paragraf, som bör få beteckningen 5 kap. 10 §. Härvid bör lagtexten genomgå vissa justeringar, utöver vad som följer av att hindersbestämmelserna förs samman till en paragraf

I 5 kap:s avslutande paragraf, 11 §, bör tas in regler om konkurrens mellan flera innehavare av undersökningstillslånd eller bearbetningskoncession.

I enlighet med vad lagrådet har förordat i kommentaren till 3 kap. 7 § bör regeringens rätt att meddela beslut som inskränker möjligheterna att bedriva bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet regleras i lagens avslutande kapitel. 5 kap. 10 § bör alltså inte innehålla någon bestämmelse i denna fråga.

Lagrådet föreslär all 5 kap. får följande lydelse:

249

"5 kap Bearbetning rn. m. Prop. 1988/89:92

Inledande bestämmelser Bilaga 5

1 § Den som har koncession får inom koncessionsområdet, ovan eller
underjord, dels bedriva undersökningsarbete enligt 3 §, dels ulföra bear
betning och därmed sammanhängande verksamhet enligt 4-7 §§. För
bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som sker ovan
jord fär koncessionshavaren dock ta i anspråk endast mark som har anvi
sats för ändamålet.

Mark utanför koncessionsområdel får tas i anspråk för annat ändamål än undersökning eller bearbetning enligt vad som bestäms vid markanvisningen.

Ärenden om markanvisning prövas vid markanvisningsförrältning enligt bestämmelserna i 9 kap.

Bergmästaren kan, sedan beslutet om koncession har vunnit laga kraft, medge att mark får las i anspråk i avvaktan på alt frågan om markanvisning avgörs. Sådant medgivande får lämnas endast om koncessionshavaren ställer säkerhet för den ersättning som avses i 7 kap. 2 §.

Rätt att utföra bearbetning utan koncession

2 § Fastighetsägaren fär utan koncession för sitt husbehov bearbeta fyn
digheler av koncessionsmineral så länge ingen annan har koncession inom
området.

Meddelas koncession för någon annan inom ett område där fastighetsägaren bearbetar fyndigheter av koneessionsmineral eller annat mineraliskt ämne för sitt husbehov, har fastighetsägaren rätt att i skälig utsträckning fortsätta verksamheten, om det inte finns särskilda skäl lill något annat.

Hur undersökningsarbete får bedrivas

3 § Undersökningsarbete får avse sådana mineral som omfattas av kon
cessionen. I den män ingen annan har tillstånd eller koncession fär konces
sionshavaren inom koncessionsområdet undersöka även andra konces
sionsmineral med undantag av olja, gasformiga kolväten och diamant.

I fråga om undersökningsarbete som bedrivs ovan jord på ej anvisad mark skall 3 kap. 3-5 §§ tillämpas.

Hur bearbetning m. m. får utföras

4 § Bearbetning får avse sådana mineral som omfattas av koncessionen. Koncessionshavaren får inom koncessionsområdet utvinna även andra koneessionsmineral och övriga mineraliska ämnen, i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Av det som därvid utvinns fär koncessionshavaren använda vad som behövs vid bearbetningen.

5 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig tidigare utvunna koncessionsmineral som omfattas av koncessionen, om inte annat följer av 13 kap. 2 § andra stycket.

6 § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig sädana koncessionsmineral och övriga mineraliska ämnen som inte förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de mineral som koncessionen omfattar. 2"

Koncessionshavaren får tillgodogöra sig även andra utvunna konces- Prop. 1988/89:92 sionsmineral och mineraliska ämnen än som avses i första stycket, om Bilaga 5 markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse avhämtar mineralet och ersätter de kostnader som lagts ned på det.

7 § Bearbetning får inte ske på sådant sätt att framlida utvinning av
något koncessionsmineral eller annat mineraliskt ämne äventyras eller att
del blir omöjligt eller väsentligt svårare atl utvinna kvarlämnad känd
tillgång av sådant ämne. Bearbetning får heller inte utföras så atl uppenbar
misshushållning med mineral sker på annat sätt.

Utfraktsvägar och stängsel m. m.

8 § Utfraktsvägar och orter som leder till en gruvas obrutna delar skall hållas öppna. Borrhål till olje-, gas- eller saltfyndigheter skall vara försedda med mynningsskydd. För igenläggning av sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål krävs särskilt tillstånd av bergmästaren.

9 § Koncessionshavaren skall sätta upp och underhålla behövligt stängsel på mark som har tagits i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet.

Hinder mol undersökningsarbete och bearbetning m. m.

10 § Bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§ om hinder mot undersökningsarbete skall tillämpas på dels undersökningsarbete som koncessionshavaren bedriver ovanjord på ej anvisad mark, dels undersökningsarbete samt bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som koncessionshavaren utför under jord. Vad som nu har sagts gäller dock endast om hindret uppstod innan koncessionen beviljades.

6 kap.

1 6 kap. I § har tagits in regler om överlåtelse av undersökningstillstånd och bearbetningskoneession. Lagtexten bör justeras i vissa avseenden, bl. a. som följd av vad lagrådet har förordat när det gäller 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 § i del remitterade förslaget.

6 kap. 2 § i remissförslaget innehåller bestämmelser om frånträdande av undersökningstillständ oeh bearbetningskoncession. Principen är att, om en innehavare av undersökningstillstånd anmäler atl han helt eller delvis vill frånträda sin rätt, tillståndet automatiskt upphör atl gälla en viss tid efter det att anmälningen kom in lill prövningsmyndigheten. En motsvarande ordning skall enligt det remitterade förslaget gälla för det fallet att en koncessionshavare helt och hållet vill frånträda sin rätt.

Om emellertid en koncessionshavare vill frånträda sin rätt endast för en
viss del av koncessionsområdet, måste han göra en ansökan hos prövnings
myndigheten, som har atl la ställning till om den återstående delen av 251

området är lämpligt utformad. Bifalls ansökningen, skall prövningsmyn- Prop. 1988/89:92
digheten kunna föreskriva nya villkor. Bilaga 5

Enligt lagrådets mening bör 6 kap. 2 § förtydligas, så att innebörden av paragrafens bestämmelser framgår klarare än enligt remissförslaget.

I 6 kap. 3 § finns regler om återkallelse av en koncession och av sådant undersökningstillslånd som gäller olja, gasformiga kolväten eller diamant. Återkallelse skall enligt remissförslaget kunna ske, om tillstånds- eller koncessionshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt den nya lagen eller enligt villkor i koncessionen eller tillståndet eller om synnerliga skäl föreligger.

Frågan när del skall anses föreligga synnerliga skäl för en återkallelse diskuteras inte närmare i remissprotokollel. I stället har en hänvisning gjorts till förarbetena till den gamla minerallagen. Enligt lagrådets mening förtjänar emellertid frågan att behandlas mera utförligt i det nu aktuella lagstiftningsärendet.

Det remitterade förslaget innebär att ett undersökningstillstånd som avser andra mineral än olja, gasformiga kolväten eller diamant aldrig kan återkallas. Denna ståndpunkt torde delvis vara motiverad av att ett sådant undersökningstillstånd inte kan förenas med särskilda villkor. Även den som innehar undersökningstillslånd för andra mineral än olja, gasformiga kolväten eUer diamani är emellertid skyldig att vid undersökningsarbetet följa vissa regler i lagen. Att undersökningstiUständet inte ens vid allvarliga överträdelser av dessa regler skulle kunna återkallas ter sig egendomligt.

Enligt lagrådets åsikt bör 6 kap. 3 § ändras, sä att återkallelse kan ske beträffande alla slags undersökningstillstånd.

6 kap. 4 och 5 §§ innehåller bestämmelser om meddelande av nya eller ändrade villkor för verksamhet som sker med stöd av ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession. Dessa bestämmelser kan lämpligen föras samman till en paragraf, 6 kap. 4 §. Härvid kan vissa förenklingar göras i lagtexten.

Lagrådet föreslår att 6 kap. 5 § i remissförslaget utgår och att 6 kap. 1 — 4 §§ och rubrikerna lill dessa paragrafer får följande lydelse:

"Överlåtelse

1 § Undersökningstillständ oeh bearbetningskoncession får överiåtas efler medgivande av prövningsmyndigheten. Medgivande får lämnas, om de krav är uppfyllda som anges i 2 kap. 2 § första stycket 2 oeh andra stycket i fråga om undersökningstillstånd och 4 kap. 2 § första stycket 2 och 3 i fråga om bearbetningskoncession.

Frånträdande

2 § Om en innehavare av undersökningstillstånd anmäler till bergmästa
ren att han helt eller delvis vill frånträda sin rätt, upphör tillståndet i
motsvarande mån att gälla en månad efter det att hans anmälan kom in till
bergmästaren.
Om en innehavare av bearbetningskoncession anmäler till bergmästaren 252

att han helt och hållet vill frånträda sin rätt, upphör koncessionen att gälla Prop. 1988/89:92
sex månader efter det att hans anmälan kom in till bergmästaren. Bilaga 5

Vill en koncessionshavare frånträda sin rätt endast för en viss del av koncessionsområdet, skall han ansöka härom hos prövningsmyndigheten. Ansökningen får bifallas endast om återstående del av koncessionsområdel är lämplig med hänsyn lill mineralfyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter. Bifalls ansökningen, skall prövningsmyndigheten föreskriva de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

Återkallelse

Ändring av villkor

4 § Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, fär prövningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för all förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten oeh diamant.

I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras endast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller medgivande."

7 kap 3 §

1 paragrafen sägs att vissa lagrum i expropriationslagen skall gälla i tilllämpliga delar beträffande ersättning och löseskilling enligt 7 kap. 2 § i den nya lagen. Enligt lagrådets mening får det anses lämpligt atl låta bestämmelserna i expropriationslagen gälla i tillämpliga delar även beträffande ersättning som avses i 7 kap. 1 §. Del är att märka att ersättningsfrågor enligt såväl 7 kap. 1 § som 7 kap. 2 § är avsedda att i första hand prövas av bergmästaren (jfr. också 14 kap. 6 och 9 §§ och 16 kap. 7§ plan- och bygglagen).

7 kap 5 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om ersättning till innehavaren av
ett undersökningstillslånd eller en bearbetningskoncession i fall då tillstån
det eller koncessionen återkallas utan att tillstånds- eller koncessionshava
ren har åsidosatt bestämmelserna i den nya lagen eller villkor i tillståndet
eller koncessionen. Det är alltså fråga om fall,då återkallelse sker på grund
av synnerliga skäl (se 6 kap. 3 §). Lagrådet anser att bestämmelsen bör
utformas i närmare överensstämmelse med vad som normalt brukar före
skrivas i liknande situationer (se t.ex. 14 kap. 5 § plan-och bygglagen). 253

Lagrådet föreslår att 7 kap. 5 § får följande lydelse: Prop. 1988/89:92

Bilaga 5 "Återkallas ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession på grund av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 §, har tillstånds-eller koncessionshavaren rätt till ersättning av staien för den skada han lider lill följd av återkallelsen."

8 kap 3 §

I paragrafens första stycke ges bergmästaren behörighet att pröva vissa frågor. Styckets första mening handlar om vissa ärenden om undersökningstillstånd och bearbetningskoncession, medan det i andra meningen talas om tvister om en tillstånds- eller koncessionshavares skyldigheter och rättigheter vid undersökning och bearbetning.

Enligt lagrådets mening är tvister som anges i andra meningen av så speciell karaktär att de bör regleras i en särskild paragraf, som lämpligen kan placeras efter 8 kap. 6 § i remissförslaget. Lagrådet återkommer i det följande till hur paragrafen bör formuleras.

Utöver utbrytningen av första stycket andra meningen bör vissa andra jämkningar göras i 8 kap. 3 §. Lagrådet förordar att paragrafen får följande lydelse:

"Ärenden i övrigt om undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller koncessionen har meddelats.

Ärenden om återkallelse av undersökningstillständ eller bearbetningskoneession på grund av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § skall hänskjutas till regeringens prövning. Detsamma gäller övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla ur allmän synpunkt."

8 kap 5-11 §§

1 paragrafens första stycke ges bergmästaren möjlighet att anlita sakkunniga vid beredningen av vissa ärenden. Andra stycket handlar om ersättning till sakkunniga. Det sägs där bl.a. att myndigheter eller anställda i allmän tjänst får ersättning bara om det finns särskilda föreskrifter om detta. Sist i andra stycket har tagits in en regel om ersättning för kostnader i ärenden enligt 8 kap. 3 § första stycket andra meningen.

Bestämmelsen om ersättning till myndigheter m.fl. bör enligt lagrådets åsikt omformuleras så all den kommer alt stämma bättre överens med motsvarande regel i 40 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken.

Enligt vad lagrådet tidigare har förordat skall sådana tvister som behandlas i 8 kap. 3 § första stycket andra meningen i remissförslaget i stället regleras i en särskild paragraf, 8 kap. 7 §. När det gäller kostnaderna i sådana tvister kommer lagrådet all föreslå att bestämmelser tas in i en annan paragraf, 8 kap. 12 §.

Vad som nu har sagts medför atl den bestämmelse som bildar en sista
mening i 8 kap. 5 § andra stycket i det remitterade förslaget bör utgå. 254

Lagrådet föreslår att 8 kap. 5 § andra stycket formuleras på följande sätt: Prop. 1988/89:92

Bilaga 5 "Ersättning till sakkunniga bestäms av bergmästaren. Har utlåtande avgetts av en myndighet, tjänsteman eller annan som är satt alt tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå endast i den mån särskild föreskrift därom har meddelats. Sökanden skall ersätta staten kostnaderna för ersättning till sakkunniga."

Även 8 kap. 6 § innehåller en bestämmelse om kostnader i ärenden enligt 8 kap. 3 § första stycket andra meningen. Lagrådet föreslår att också denna bestämmelse utgår.

Lagrådet har i det föregående förordat alt det i 5 kap. 1 § tas in en regel om att ärenden om markanvisning prövas vid markanvisningsförrättning. Som följd härav bör den bestämmelse med motsvarande innehåll som har lagils in i 8 kap. 7 § i remissförslaget utgå. 1 8 kap. 7 § bör i stället, i enlighet med vad lagrådet nyss har förordat, tas in en bestämmelse motsvarande 8 kap. 3 § första stycket andra meningen. Bestämmelsen bör förses med rubriken "Prövning av vissa tvister" och formuleras på följande sätt:

"Bergmästaren skall pä ansökan pröva tvister mellan å ena sidan en innehavare av undersökningstillslånd eller bearbetningkoncession och ä andra sidan fastighetsägaren och andra rättighetshavare angående tillstånds- eller koncessionshavarens rättigheter oeh skyldigheter vid undersökning eller bearbetning."

I 8 kap. 8 § i remissförslaget finns bestämmelser om hur prövningen av
tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § går lill. Bestämmelserna bör avfattas
i närmare överensstämmelse med vad minerallagskommitlén har föresla
git (8 kap. 8 § i kommittéförslaget).

1 8 kap. 11 § i del remitterade förslaget har tagits in en bestämmelse om att tvister om vissa närmare angivna ersättningar skall prövas av fastighetsdomstolen. Bestämmelsen bör enligt lagrådets mening kunnas förenk- . las något.

8 kap. 11 § innehåller också en föreskrift om prövningen av frågor som avses i 12 kap. 6 § andra stycket. Lagrådet anser att läsningen av lagen underlättas, om denna föreskrift utgår ur den nu diskuterade paragrafen och en motsvarande bestämmelse i stället tas in som ell särskilt stycke i 12 kap. 6 §.

Lagrådet föreslår att rubriken före 8 kap. 8 § utgår och att 8 kap. 8 —

II §§ får följande lydelse:

"8 § Tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § prövas av bergmästaren. Om en sådan tvisl föreligger när markanvisningsförrättningen hålls, prövas frågan vid förrättningen.

9 § Tvister i frågor som avses i 7 kap. 2 § prövas vid markkanvisnings-
förrättningen.

10 § Beslut som har meddelats enligt 8 eller 9 § får verkställas. 255

11 § Tvister om ersättning enligt denna lag i andra fall än som avses i 7 Prop. 1988/89:92
kap. 1 eller 2 § prövas av den fastighetsdomstol inom vars område konces- Bilaga 5
sionsområdel eller större delen därav ligger."

Bestämmelserna i 8 kap. innebär att huvuddelen av de tvister som bergmästaren har att pröva avgörs vid markanvisningsförrättning. Tvister enligt 8 kap. 3 § första stycket andra punkten (8 kap. 7 § enligt lagrådets förslag) om en tillstånds- eller koncessionshavares rättigheter och skyldigheter, liksom tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § kan emellertid komma atl prövas av bergmästaren i särskild ordning.

I 9 kap. finns utföriiga regler om hur en markanvisning går till. Kapitlet innehåller bl.a. bestämmelser om förrättningskoslnader. När det gäller sådan prövning av tvister som äger rum i särskild ordning är kostnadsfrågan delvis reglerad i 8 kap. 5 § andra stycket, 8 kap. 6 § och 16 kap. 7 §. Enligt lagrådets mening bor bestämmelser i ämnet föras in i en paragraf som lämpligen kan placeras sist i 8 kap.

Lagrådet föreslär således att 8 kap. förses med en ny paragraf, 8 kap.

12 §, av följande lydelse och med följande rubrik:

' 'Kostnader vid vissa tvister

Tillstånds- eller koncessionshavaren skall svara för sina egna kostnader i ärendet och ersätta andra sakägare för deras kostnader. Detta gäller dock inte om annat följer vid en tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken."

9 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om markanvisningsförrältning. Till kapitlet bör, som lagrådet tidigare har förordat, föras vissa regler om vilken mark som skall anvisas, för vilken tid en markanvisning gäller och vid vilken tidpunkt anvisad mark får tillträdas Ofr- 5 kap. 2 § och 3 § första stycket i remissförslaget). De båda förstnämnda frågorna bör lämpligen regleras i kapitlets inledande paragrafer, medan lillträdesbestämmelsen bör få bilda en avslutande paragraf

1 inledningen av 9 kap. bör också sägas att markanvisning hålls på begäran av koncessionshavaren. En motsvarande regel har tagits upp i 5 kap. 2 § första stycket första meningen i det remitterade förslaget.

När det gäller frågan om vilken mark som skall anvisas har lagrådet
ingen erinran mot att, som har föreslagits i remissen, mark i första hand
skall anvisas i enlighet med vad sakägarna har kommit överens om och atl,
i den mån överenskommelse inte har träffats, den mark skall anvisas som
behövs. Enligt lagrådets mening finns del därutöver skäl all föra in en
bestämmelse motsvarande 4 kap. 3 § sista meningen i den nuvarande
gruvlagen, där det sägs att anvisning kan avse område som hotas av ras
eller sättningar vid gruvdriften. 256

Vissa av de regler som enligt remissförslaget skall tas in i 9 kap. har Prop. 1988/89:92 enligt lagrådets uppfattning sådan karaktär att de i stället bör tas in i en Bilaga 5 förordning. Hit hör bestämmelserna i 9 kap. 8 § första stycket om vad en ansökan om markanvisning skall innehålla och vidare bestämmelserna i 9 kap. 11 § andra stycket (om innehållet i vissa kallelser), 13 § (om sändande av ansökningshandlingarna till aktförvarare) och 16 § (om protokoll över markanvisningsförrättning).

Lagrådet anser vidare att den bestämmelse om när en förrättning fär avslutas som har tagits in i 9 kap. 10 § första stycket i remissförslaget bör brytas ut och bilda en särskild paragraf.

9 kap. 18 § innehåller regler om vissa förrättningskostnader. Enligt 9 kap. 18 § första stycket utgår ersättning till bergmästaren och gode männen för inställelse vid förrättningen och vid undersökning på platsen enligt föreskrifter som regeringen meddelar. 1 andra stycket i samma paragraf sägs att ersättning till sakkunniga bestäms av förrättningsmännen och att myndigheter eller anställda i allmän tjänst fär ersättning bara om det finns särskilda föreskrifter om detta. Enligt paragrafens tredje stycke skall sökanden betala kostnaderna för förrättningen.

Lagrådet anser att bergmästarens och de gode männens rätt till ersättning helt och hållet bör kunna regleras i en förordning (jfr. exempelvis de nuvarande föreskrifterna om ersättning till gode män vid fastighetsbildningsförrätlning). Bestämmelsen i 9 kap. 18 § första stycket i remissförslaget bör således utgå.

När det gäller andra stycket anser lagrådet att bestämmelsen om ersättning till myndigheter m.fl. bör omformuleras så att den kommer att stämma bättre överens med motsvarande regel i 40 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken.

Vad slutligen beträffar 9 kap. 18 § tredje stycket bör sökandens skyldighet att betala ersättning till staten för förrättningskostnader lämpligen regleras mera i detalj i en förordning. Detta föranleder en omformulering av lagtexten. Lagrådet anser också att bestämmelsen om sökandens skyldighet att betala ersättning bör flyttas, så att den får bilda ett första stycke i den närmast följande paragrafen.

I 9 kap. 20 § i remissförslaget finns regler om vad ett markanvisningsbeslul skall innehålla. Även dessa regler bör jämkas, bl. a. till följd av att paragrafnumreringen pä andra häll ändras. Reglerna bör följas av den bestämmelse som i det remitterade förslaget har tagits in i 9 kap. 22 § och som handlar om fastställelse av överenskommelser om ersättning. I de därpå följande paragraferna bör tas in regler om tid för meddelande av beslut, motsvarande 9 kap. 23 § i remissförslaget, och om upprättande av karta m. m. (9 kap. 21 § i det remitterade förslaget).

Lagrådet föreslår att 9 kap. får rubriken "Markanvisningsförrättning", att 9 kap. 1 — 3 §§ förses med rubriken "Allmänna bestämmelser" oeh att paragraferna fär följande lydelse:

"1 § Markanvisningsförrättning hålls på begäran av koncessionshava
ren.
Vid förrättningen bestäms den mark inom koncessionsområdet som 257

17 Riksdagen 1988/89. I saml Nr 92

koncessionshavaren fär ta i anspråk för bearbetning av mineralfyndighet. Prop. 1988/89:92 Vidare bestäms den mark som koncessionshavaren, inom eller utom kon- Bilaga 5 cessionsområdet, får ta i anspråk för verksamhet som hänger samman med bearbetningen. Härvid skall verksamhetens art anges.

2 § Är koncessionshavaren överens med markägaren och innehavarna
av särskild rätt lill marken, skall mark anvisas i enlighet med överenskom
melsen. I den mån överenskommelse inte har träffals, skall den mark
anvisas som behövs. Om ett markområde inom eller utom koncessionsom
rådel hotas av ras eller sättningar vid bearbetningen, kan även den marken
anvisas.

Anvisning får inte avse mark inom sådant område som avses i 3 kap. 6 och 7 §§.

3 § Mark anvisas tills vidare, om inte sökanden begär något annat."

Lagrådet föreslår vidare att 9 kap. l-7§§ i det remitterade förslaget betecknas 9 kap. 4-10 §§ och att 9 kap. 11 -23 §§ formuleras pä följande sätt:

"Ansökan om markanvisning

11 § Ansökan om markanvisning görs skriftligen hos bergmästaren.
Sökanden skall erlägga förskott pä ersättning för kostnaderna i ärendet,

om bergmästaren begär det.

12 § Om ansökningen är ofuUständig eller sökanden inte har erlagt före
skriven ansökningsavgift eller förskott enligt 11 § andra stycket, fär berg
mästaren förelägga sökanden alt inom viss tid avhjälpa bristen.

Om ett föreläggande enligt första stycket inte följs, skall ansökningen avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas tiU grund för en förrättning eller om underlåtenheten avser betalning av ansökningsavgift eller förskott.

Sammanträde med sakägarna m. m.

13 § Vid förrättningen skall sammanträde hällas med sökanden och
övriga sakägare. Om stridiga intressen saknas, behövs dock inte något
sammanträde.

Mer än ett sammanträde får hällas endast om en viss fråga inte kan avgöras ulan ytterligare utredning eller om det av något annat skäl är oundgängligen nödvändigt..

Förrättningsmyndigheten får företa undersökning pä platsen, om det behövs. Sakägarna skall pä lämpligt sätt underrättas om lid och plats för undersökningen.

14 § Om sammanträde hålls, skall samtliga kända sakägare kallas. Kallelsen skall delges i god tid före sammanträdet. Har vid ett sammanträde lid och plats för ett nytt sammanträde tillkännagivits, behöver den inte kallas som i föreskriven ordning har kallats till det sammanträde där tillkännagivandet skedde.

15 § Om fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare stadigvarande vistas utom landet och delgivning inte kan ske med ombud inom landet,

får delgivning i stället ske genom att handlingen lämnas till den som 258

förvallar eller brukar fastigheten.

Den som har mottagit en handling enligt första stycket skall om möjligt Prop. 1988/89:92 snarast sända den vidare till fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare. Bilaga 5 Han skall upplysas om detta när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall bergmästaren omedelbart med poslen sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivning skall anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första stycket.

16 § Ägare av fastighet som berörs av ansökningen skall för bergmästaren uppge de sakägare i fråga om fastigheten som är kända för honom. Den fastighetsägare som utan giltigt skäl underiåter att göra detta skall ersätta sakägarna för skador som har föranletts av underlåtenheten.

17 § Om sökanden, trots att han har kallals på föreskrivet sätt, uteblir från det första sammanträdel utan all ha anmält laga förfall, skall detta ställas in. Nytt sammanträde skaU sättas ut om han inom tre veckor begär det. Gör han ingen sådan begäran, skall ärendet avskrivas.

Om en sakägare inte har kallats lill ett sammanträde pä föreskrivet sätt, skall sammanträdet uppskjutas, såvida inte sakägaren ändå har infunnit sig eller han medger all förrättningen slutförs.

Utan hinder av andra stycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

18 § Förrättningen får inte avslutas förrän koncessionsbeslutet har vun
nit laga kraft.

Omröstning

19 § Om förrättningsmännen har olika mening, gäller som beslut vad två av dem anser. Om varje förrältningsman har sin mening, gäller bergmästarens mening. I fräga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden. Förrättningskostnader

20 § Ersättning till sakkunniga bestäms av förrättningsmyndighelen. Har utlåtande avgetts av en myndighet, tjänsteman eller annan som är satt att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå endast i den mån särskild föreskrift därom har meddelats.

21 § Sökanden skall ersätta staten kostnaderna för förrättningen enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Markanvisningsbeslutels innehåU

22 § Beslut om markanvisning skall ange den anvisade markens läge,
omfattning och ändamål samt innehålla avgörande i sådana tvister om
ersättning enligt 7 kap. 1 eller 2 § som har prövats vid förrättningen.
Därutöver skall beslutet innehålla avgörande i sådana frågor som anges i
20och21§§.

Om löseskilling eller intrångsersältning bestäms, skall i beslutet också
anges om belopp skall deponeras enligt 10 kap. 2 § och var depositionen
skall ske. --g

23 § Överenskommelse om ersättning som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ skall Prop. 1988/89: 92
fastställas i markanvisningsbeslutet, om någon av parterna begär det." Bilaga 5

Lagrådet föreslår slutligen att 9 kap. avslutas med tre paragrafer, 24 — 26 §§, av följande lydelse och med följande rubriker:

"Tid för meddelande av beslut

24 § Markanvisningsbeslutet skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmyndigheten ger till känna för sakägare och andra som har rätt att överklaga beslutet. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftligt meddelande.

Karta m. m.

25 § Gränserna för mark som anvisas skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Karta skall upprättas över marken. Den skall göras så noggrann som ändamålet kräver. Kan förrättningen genomföras och för-rättningsresullatet åskådliggöras utan karta, behöver en sådan dock inte upprättas.

Innan beslut meddelas om inlösen av del av fastighet enligt 7 kap. 2 § andra stycket skall i den ordning som gäller för fastighetsbildning en karta med beskrivning ha upprättats över området och dess gränser ha utmärkts.

Tillträde av mark

26 § Anvisad mark får tiUträdas innan markanvisningsbeslutet har vunnit laga kraft, om sökanden har ställt säkerhet för den ersättningsskyldighet som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ och bergmästaren inte bestämmer annat."

10kap 4-9§§

10 kap. 4 och 6 §§ i det remitterade förslaget innehåller regler om att den som är ersättningsskyldig skall ge in utdrag av protokoll till länsstyrelsen och att länsstyrelsen skall sälla in deponerat eller uttaget belopp på bank. Dessa regler är enligt lagrådels uppfattning sädana atl de bör kunna tas in i en förordning. Lagrådet föreslår alltså att reglerna utgår ur lagen.

I 10 kap. 5 § i remissförslaget sägs bl.a. att länsstyrelsen, om den ersättningsskyldige inte betalar eller deponerar ersättning inom föreskriven tid, på begäran av den ersätlningsberättigade skall söka verkställighet av ersältningsbeslutel. Även denna regel passar enligt lagrådets mening bättre i en förordning. Regeln bör alltså utgå ur paragrafen.

Kvar i 10 kap. 5 § (som bör betecknas 10 kap. 4 §, om lagrådets nyss framförda förslag bifalls) blir en bestämmelse om att länsstyrelsen kan förordna att arbete skall ställas in. Lagrådet förordar att bestämmelsen formuleras på följande sätt:

"Om den ersältningsskyldige inte betalar eller deponerar ersättning inom
föreskriven tid, kan länsstyrelsen, på begäran av den som är berättigad lill
ersättningen, efter att ha hört bergmästaren förordna att bearbetning inte
får ske förrän ersättningen har betalats eller deponerats." 260

Om 10 kap. 4 och 6 §§ i remissförslaget utgår, får 10 kap. 7-9 §§ i Prop. 1988/89:92
remissförslaget betecknas 10 kap. 5-7 §§. Bilaga 5

12 kap 6 §

1 paragrafen sägs att om andelshavare som innehar minst hälften av koncessionen vill ulföra undersökning eller bearbetning i större omfattning än de andra, det större arbetet skall utföras. Delsamma gäller, sägs det vidare, när fråga är om ett visst arbete skall utföras eller ej. Innebörden av de angivna bestämmelserna är inte helt klar. BI. a. är det tveksamt om, för att bestämmelserna ska bli tillämpliga, det krävs att en andelshavare ensam innehar minst hälften av koncessionen eller om flera andelshavares andelar kan läggas samman. Enligt lagrådets mening är det lämpligast att låta flera andelshavare gä samman, sä att de kan få till stånd ett visst arbete, om de sammanlagt innehar minst hälften av koncessionen. Lagtexten bör justeras, så att detta framgår. Även i övrigt bör vissa förtydliganden göras.

I enlighet med vad lagrådet har förordat i kommentaren till 8 kap. 11 § i remissförslaget bör 12 kap. 6§ förses med ett nytt tredje stycke, där det anges vem som prövar tvister i frågor som avses i paragrafens andra stycke.

Lagrådet föreslår alt 12 kap. 6 § får följande lydelse:

"Vill en eller flera andelshavare som tillsammans innehar minst hälften av koncessionen utföra undersökning eller bearbetning i större omfattning än övriga andelshavare, skall det större arbetet utföras. Delsamma gäller när fråga är om ett visst arbete för undersökning eller bearbetning skall påbörjas eller ej.

Den som har begärt att arbetet skall utföras svarar,för kostnaden för detta och tillgodoräknas den ytterligare kvantitet av mineralet som utvinns genom arbetet.

Tvist i fråga som avses i andra stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område koncessionsområdet eller större delen därav ligger."

13kap

Kapitlet innehåller bestämmelser om verkningarna av atl en bearbetningskoncession upphör. I kapitlet finns också regler om koncessionshavarens skyldigheter i samband med upphörandet.

En av följderna av att en koncession upphör är enligt 13 kap. 3 § tredje
stycket i remissförslaget att koncessionshavaren förlorar den rätt till mar
ken som han har på grund av markanvisningen. Denna regel är enligt '
lagrådets uppfattning så central att den bör få bilda en egen paragraf och
placeras först i kapitlet.

113 kap. 1 § i remissförslaget, som bör betecknas 13 kap. 2 §, sägs bl. a. , att, när en bearbetningskoncession upphör, koncessionshavaren förlorar rätten till sädana mineral som har brutits eller på annat sätt utvunnits men inte uppfordrats.

Begreppet uppfordra synes närmast ta sikte på del fallet att mineral har 261

utvunnits ur en gruva. Begreppet passar emellertid mindre bra när mineral Prop. 1988/89:92 har bearbetats på något annat sätt. För att även den situationen skall Bilaga 5 täckas av den nu behandlade bestämmelsen anser lagrådet atl ordet "uppfordra" bör kompletteras med uttrycket "eller tagits om hand pä liknande sätt".

13 kap. I § i det remitterade förslaget bör även i övrigt jämkas något, så att innebörden blir tydligare. Delsamma gäller 13 kap. 2 —4 §§. Härvid bör de bestämmelser som har tagits in i 13 kap. 2 § och 3 § första och andra styckena delas upp på tre paragrafer.

I 13 kap. 5 § i remissförslaget har tagits in en föreskrift om att statens rätt enligt bestämmelserna om kronoandel upphör samtidigt med koncessionen. Detta får enligt lagrådets uppfattning anses gälla utan att man behöver ha en uttrycklig regel härom. Även bestämmelsen i 13 kap. 5 § om . all vissa regler om koncessionshavare också gäller för staten är enligt lagrådets mening onödig.

Vad som nu har sagts innebär att bestämmelserna i 13 kap. 5 § i det remitterade förslaget helt och hållet kan utgå.

Kapitlet bör däremot kompletteras med en regel som behandlar det fallet att någon efter det att koncessionen har upphört vill lägga igen vissa utfraktsvägar, orter eller borrhål. För igenläggning bör krävas tillstånd av bergmästaren (jfr. 5 kap. 11 § i remissförslaget; 5 kap. 8 § enligt lagrådets förslag).

Lagrådet föreslår all 13 kap. erhåller följande lydelse:

"1 § När en bearbetningskoncession upphör, förlorar koncessionshavaren den rätt till marken som han har på grund av markanvisningen.

2 § När koncessionen upphör, förlorar koncessionshavaren även rätten
till sådana av koncessionen omfattade mineral som har brutits eller på
annat sätt utvunnits men inte uppfordrats eller tagits om hand på liknande
sätt.

Mineral som har uppfordrats eller tagits om hand på liknande sätt får finnas kvar inom området för koncessionshavarens räkning under högst två år efler det att koncessionen har upphört. Koncessionshavaren förlorar rätten lill det som inte har tagils bort under denna lid.

3 § När en bearbetningskoncession upphör, förlorar koncessionshavaren rätten till sådana byggnader som har gjorts för gmvans eller motsvarande anläggnings styrka och varaktighet, däri inbegripet inklädnad av borrhål, samt stängsel som koncessionshavaren har varit skyldig att hälla. Såd|ana , . anläggningar skall lämnas kvar på platsen,

4 § I den män det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §. , •

5 § Anläggningar som lämnas kvar skall vara i sådant skick att del inte

uppkommer fara för allmänheten. Sådant stängsel som anges,i 3§ skaU , 262

vara utfört så, att det beslår varaktigt efter det att koncesssionen har Prop. 1988/89:92
upphört. Bilaga 5

6 § 1 samband med att koncessionen upphör skall prövningsmyndigheten fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt 4 §.

7 § Om någon efter det att koncessionen har upphört vill lägga igen sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål som avses i 5 kap. 8 §, krävs tillstånd av bergmästaren.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder lill skydd mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor."

14 kap 5 §

I paragrafens första stycke sägs att koncessionshavaren skall föra journal över undersökningsarbete och bearbetning saml redovisa prover och avge rapporter till den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt lagrådets uppfattning har bestämmelsen fått en alltför generell utformning. Det torde framför allt vara vid bearbetning av olja och gasformiga kolväten som det är påkallat med en journal över bearbetningen. För att inte koncessionshavaren skall betungas mer än nödvändigt föreslår lagrådet alt bestämmelsen bara skall gälla i den utsträckning regeringen föreskriver. Lagtexten bör således inledas med orden: "Koncessionshavare skall, i den utsträckning regeringen föreskriver, föra..."

15kap 3-6§§

1 15 kap. 3 § sägs atl bergmästaren får besluta om de åtgärder som behövs för all trygga efterlevnaden av den nya lagen eller av villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Bestämmelsen har sin förebild i 40 § andra stycket i den hittillsvarande minerallagen. Med hänsyn till bestämmelsens allmänt hållna utformning skulle det enligt lagrådets me-ning vara av värde om del i lagstiftningsärendet ges några exempel på sådana åtgärder som bestämmelsen,tar sikte på.

15 kap. 5 § andra stycket i remissförslaget innehåller en regel som ger
bergmästaren rätt alt förbjuda arbete som bedrivs på sådant sätt att det
uppkommer uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse. Denna regel, ■:

som har sin förebild i 6 kap. 5 § andra stycket'gruvlagen och 43 § andra
stycket i den hittillsvarande minerallagen, har enligt lagrådets mening ett . -■

sådant samband med den nyss berörda bestämmelsen i 15 kap. 3§ i
remissförslaget att den bör placeras sorn ett andra stycke i den paragrafen..
I 15 kap. 4 §, som motsvarar 42 § första stycket i den gamja:mineraUagen.
och delvis också 11 kap. 2 § första stycket gruvlagen, har tagits in bestäm-;
melser om handräckning i bl.a. det fallet atl undersökningsarbete har '

påbörjats utan att säkerhet här ställts. Paragrafens hänvisningar till andra 263

lagrum i den nya lagen får ändras till följd av vad lagrådet har förordat i Prop. 1988/89:92
det föregående. Bilaga 5

Ytterligare en regel om handräckning finns i 15 kap. 5 § tredje stycket i det remitterade förslaget. Enligt lagrådets mening har regeln fält en alltför stor räckvidd. Som den är utformad ger den bergmästaren möjlighet att påkalla handräckning i åtskilliga situationer då även ett vitesföreläggande kan tillgripas. Det kan starkt ifrågasättas om del verkligen är behövligt med sädana dubbla sanklionsmöjligheter. Regeln ger också möjlighet till handräckning i en del fall dä en sådan åtgärd får anses passa mindre väl, t. ex. när det är fråga om skyldighet att ge in redovisning över utförda undersökningsarbeten.

Enligt lagrådels uppfattning bör den nu diskuterade bestämmelsen om handräckning ges samma snäva tillämpningsområde som motsvarande föreskrifter i 11 kap. 2 § andra stycket gruvlagen och 42 § andra stycket i den gamla minerallagen. Bestämmelsen bör således bara ta sikte på fall då någon har åsidosatt ett sådant förbud som enligt vad lagrådet nyss har förordat skall tas in i 15 kap. 3 § andra stycket. Ges handräekningsbestäm-melsen en sådan utformning, kan den lämpligen tas in tillsammans med övriga regler om handräckning i 15 kap. 4 §.

Om lagrådets nu framförda förslag genomförs, kvarstår i 15 kap. 5 § bara en bestämmelse som ger bergmästaren rätt att förelägga vite i vissa situationer. En del ändringar bor göras när det gäller bestämmelsens paragrafhänvisningar.

Inskränks möjligheterna att begära handräckning enligt vad lagrådet förordat, torde skälen för den bestämmelse om ställande av säkerhet som-har tagils in i 4 kap. 6 § åtminstone delvis bortfalla. Lagrådet saknar underlag för att ta ställning till om bestämmelsen helt kan utgå.

15 kap. 6 § i det remitterade förslaget innehåller straffbestämmelser. Vid sidan av de lagöverträdelser som har straffbelagts i lagrådsrémissen anser lagrådet alt straff rimligen bör kunna dömas ut när någon bedriver undersökningsarbete i strid med lagens bestämmelser om krav på undersökningstillslånd eller bearbetningskoncession. Vidare bör den föreslagna bestämmelsen om straff för den som bearbetar mineral utan koncession jämkas något.

Lagrådet föreslår att 15 kap. 3 - 6 §§ utformas på följande sätt:

"3 § Bergmästaren får besluta om de åtgärder som behövs för att trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Om arbete bedrivs på sådant sätt att det uppkommer uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, får,bergmästaren förbjuda arbetet. Förbudet gäller omedelbart.

4 § Om undersökningsarbete påbörjas utan aft säkerhet har ställts enligt
3 kap. 5 § tredje stycket eller om anläggning utförs i strid med 3 kap. 3 §
andra stycket, får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar '

marken förordna all arbetet skall ställas in eller alt anläggningen skall tas , ■ i.

bort på undersökarens bekostnad.
Om ett förbud enligt 3 § andra stycket åsidosätts, fär tingsrätten på , . ~.

ansökan av bergmästaren meddela handräckning för all åstadkomma rät- Prop. 1988/89:92
telse. Bilagas

I fråga om åtgärder som avses i första och andra styckena finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

5 § Om någon inte gör vad som har begärts eller följer vad som har föreskrivits med stöd av 2 § eller 3 § första stycket eller om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt 13 kap. 4 eller 5 § eller enligt 14 kap. 3 §, 4§ första eller andra stycket eller 5 §, får bergmästaren förelägga vite.

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på
undersökningstillstånd eller bearbetningskoneession,

2. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 5 § om underrättelse och ställande av säkerhet,

3. utför bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet i strid med bestämmelserna om bearbetningskoncession,

4. lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd i 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §, eller

5. lägger ned gruva eller motsvarande anläggning i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han fullgör uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

1 fall som avses i första stycket 3 kan mineral som utvunnits förklaras förverkat.

Om ett brott som avses i första stycket 2 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet lill åtal."

16 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om överklagande av olika beslut enligt den nya lagen. Remissförslaget innebär att överklagande kan ske till ett flertal olika myndigheter, beroende på vilket slags beslut som överklagandet gäller. Bestämmelserna har därmed blivit tämligen komplicerade.

Lagrådet saknar i stort sett anledning att motsätta sig valet av besvärsmyndigheter. Bara på ett par punkter anser lagrådet att ändringar bör göras. I bl. a. enkelhetens intresse anser lagrådet att samtliga beslut av bergmästaren som gäller undersökningstillstånd bör överklagas till kammarrätten. Samma besvärsinslans bör enligt lagrådets mening väljas när del gäller beslut av bergmästaren i frågor om förlängning av giltighetstiden för bearbetningskoncession.

16 kap. 2 § i remissförslaget innehåller bestämmelser om bl.a. överklagande av vissa beslut i jävsfrågor. För alt man skall få överensstämmelse med vad som gäller enligt exempelvis fastighetsbildningslagen och vattenlagen bör bestämmelserna kompletteras med en regel om att ett beslut av bergmästaren att godta en invändning om jäv inte får överklagas.

För att läsningen av besvärsbestämmelserna skall underlättas anser lag
rådet att huvuddelen av bestämmelserna bör samlas i en tabell. Även i
övrigt bör vissa omdispositioner göras. Vidare bör ett antal paragraf- 265

Beslut av bergmästaren i frågor som gäller undersökningstillstånd

Beslut av bergmästaren i frågor som gäller meddelande av bearbetningskoncession, tillstånd till överlåtelse av koncession eller ändring av villkoren för en koncession

Beslut av bergmästaren i andra frågor som gäller bearbetningskoneession

Tillstånd av bergmästaren till byggande av väg enligt 3 kap. 3 ij andra stycket.

Beslut av bergmästaren i frågor som avses i 3 kap. 7 Jj

Förhandsbesked av bergmästaren enligt 4 kap. 9 § tredje stycket

Tillstånd av bergmästaren att lägga igen utfraktsväg, ort eller borrhål enligt 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §

Beslut av bergmästaren i ärende om ersättning enligt 7 kap. 1 §

Beslut av bergmästaren i tvist enligt 8 kap. 7 t;

Beslut av förrättningsmyndighelen i ärende om markanvisning

Tillstånd av bergmästaren att lägga ned gruva eller motsvarande anläggning enligt 14 kap. 4 t) tredje stycket

Beslut av bergmästaren i andra frågor enligt denna lag

Beslut av länsstyrelsen i frågor som avses i 3 kap. 6 §

Beslut av länsstyrelsen i frågor om prövande av säkerhet enligt 17 kap. 2 §

Sveriges geologiska undersökning Kammarrätten

Regeringen

Kammarrätten

Sveriges geologiska undersökning

Länsstyrelsen

Sveriges geologiska undersökning

Den fastighetsdomstol inom vars område marken som tvisten gäller el ler större delen därav är belägen

Den fastighetsdomstol inom vars område marken som tvisten gäller eller störredelen därav är belägen

Den fastighetsdomstol inom vars område marken som tvisten gäller el ler större delen därav är belägen

Sveriges geologiska undersökning

Kammarrätten Regeringen . Kammarrätten

genom ett beslut vid förrättningen får överklaga beslutet hos faslighets- Prop. 1988/89:92
domstolen. Denna räll att överklaga är inte inskränkt lill någon viss tid. Bilaga 5

4 § Beslut av bergmästaren om beviljande av bearbetningskoneession
får överklagas även av den kommun där koncessionsområdet är beläget.

Om ett beslut av bergmästaren i fräga som avses i 3 kap. 7 § gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser, får beslutet överklagas även av kommunen.

5 § Beslut av Sveriges geologiska undersökning enligt 1 § får inte över
klagas.

Överklagande får inte heller ske av länsstyrelsens beslut i dit överklagade frågor som avses i 3 kap. 7 § eller av fastighetsdomstolens beslut i dit överklagade frågor som gäller jäv mol förrättningsman.

6 § Överklagas bergmästarens beslut i ärende om ersättning enligt 7 kap.
1 § eller i tvisl enligt 8 kap. 7 § eller överklagas förrättningsmyndighetens
beslut i ärende om markanvisning, svarar tillståndseller koncessionshava
ren för sina egna kostnader i fastighetsdomstolen och i högre rätt. Till
ståndseller koncessionshavaren svarar vidare för de kostnader som åsam
kas motparterna i fastighetsdomstolen genom alt tillstånds- eller konces
sionshavaren har överklagat bergmästarens beslut och i högre rätt genom
alt han har överklagat dit. Vad som nu har sagts gäller dock inte om annat
följer av 18 kap. 6 eller 8§ rättegångsbalken. I övrigt tilllämpas 18 kap.
rättegångsbalken."

17kap

I enlighet med vad lagrådet tidigare har förordat (se kommentarerna lill 3 kap. 7 § och 5 kap.) bör i 17 kap. tas in ytterligare en paragraf 17 kap. 3 §, som behandlar regeringens rätt att besluta om inskränkningar i rätlen att bedriva undersökningsarbete resp. bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet (jfr. 3 kap. 7 § och 5 kap. 13 och 14 §§ i remissförslaget). Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse:

"1 andra fall än som avses i 3 kap., 6 och 7 §§ kan regeringen besluta att undersökningsarbete eller bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet inte får bedrivas inom ett visst område utan medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådant beslut får meddelas endast onr arbetet eller verksamheten kan antas hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planeradanvändning av marken' som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Beslut enligt första stycket inverkar inte på en koncessionshavares räll
au bedriva undersökningsarbete eller bearbetning och därmed.sarnman-
hängande verksamhet, om koncession beviljades innan beslutet meddela-,,
des." ""' ■■•■.■■.■.■.,' .', ■

Utöver vad lagrådet hittills har föreslagit bör vissa justeringar göras i.,       , ,      ,
olika paragrafhänvisningar, såväl i själva minerallagen som i lagens över-    ,
gångsbeslämmelser.                            ,     .    ....     ,                        267

Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med Prop. 1988/89:92

naturresurser m.m. Bilaga 5

I lagrådsremissen föreslås att 1 kap. 2 § i lagen om hushållning med naturresurser m. m. skall förses med en ny bestämmelse av innebörd alt, om en åtgärd skaU prövas enligt flera av de lagar som är knutna till nalurresurslagen, del första beslutet blir bindande vad gäller tillåtligheten av åtgärden enligt 2 och 3 kap. naturresurslagen.

Enligt lagrådets mening bör den föreslagna lagtexten jämkas, så att innebörden blir tydligare. Härvid anser lagrådet alt ordet "åtgärd" lämpligen bör bytas ut mot "företag".

Lagrådet föreslär atl 1 kap. 2 § andra stycket i naturresurslagen formuleras enligt följande:

"Om tillåtligheten av ett visst företag skall prövas enligt flera av de lagar som anges i första stycket, tillämpas 2 och 3 kap. i denna lag endast vid den prövning som först äger rum."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.

2 kap. 5 §

Paragrafen skall enligt det remitterade förslaget ges del innehållet, att om tillstånd lill förvärv av undersökningstillslånd eller bearbetningskoncession inte söks inom föreskriven tid eller på föreskrivet sätt eller om tillstånd vägras, undersökningstillståndet eller bearbelningskoncessionen upphör att gälla. För den händelse nyttjanderätt till en koncession förvärvas utan erforderligt förvärvstillstånd inträder, enligt vad som sägs i specialmotiveringen, den sanktionen all själva koncessionen blir förverkad.

Det sistnämnda uttalandet reser enligt lagrådels mening starka invändningar. Man kan som exempel la den situationen all en koncessionshavare helt eller delvis upplåter nyttjanderätten till koncessionen lill en utlänning och därvid med visst fog har den uppfattningen att en efterföljande ansökan om förvärvslillstånd kommer att bifallas. Det kan inte anses rimligt om koncessionshavaren automatiskt skulle mista sin koncession för den händelse tillstånd till nyttjanderältsupplätelsen vägras. Skulle en koncessionshavare ha missbrukat siri möjlighet att upplåta nyttjanderätt lill koncessionen torde det finnas möjlighet atl återkalla koncessionen med stöd, av 6 kap. 3 § i den nya minerallagen. Denna möjlighet fär enligt lagrådets mening anses tillräcklig.

2 kap. 5 § i den nu behandlade lagen bör utformas på ell sätt som gör del klart all del endast är nyttjanderätten som upphör att gälla i det fall som nyss diskuterades. Enligt laigrädels mening bör vidare lagtexten ändras, så att en av förulsättningarna för att ett undersökningstillslånd, en bearbetningskoncession eller en nyttjanderätt till en koncession skall upphöra att gälla är att förvärvslillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt (jfr. 1 kap. 7 § första stycket i den rubricerade lägen).

Lagrådet föreslär all 2 kap. 5 § får följande lydelse: 268

Innehåll Prop. 1988/89:92

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens lagförslag....................................... ... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1989 ... 33

1 Inledning.......................................................... .. 33

2 Föredragandens överväganden............................. .. 34

2.1 Mineralpoliliken och minerallagstiftningen ......... .. 35

2.1.1 Mineralpolitikens mål och medel................. .. 35

2.1.2 Mineralhanleringen i Sverige ..................... .. 36

2.1.3 Prospekteringsverksamheten i Sverige ...... .. 37

2.1.4 Myndighetsorganisalionen ....................... .. 38

2.1.5 Nuvarande minerallagstiftning................... .. 39

2.1.6 Behov av en ny minerallagstiftning ............ .. 41

2.2................................................................. Mitt förslag till ny minerallagsliftning 43

2.2.1 Minerallagskommilténs förslag.................... 43

2.2.2 Remissutfallet ....................................... .. 44

2.2.3 Grunderna för mitt förslag till ny lagstiftning 45

2.2.4 Huvudpunkterna i mitt förslag................... 49

2.3................................................................. Närmare om mitt förslag till ny minerallagstiftning 50

2.3.1 Omfattningen av reglerade mineral............. .. 50

2.3.2 Undersökningstillstånd ............................ .. 52

2.3.3 Bearbetningskoneession........................... .. 55

2.3.4 Förhållandet till motstående intressen ....... .. 57

2.3.5 Beslutsmyndigheter ............................... .. 63

2.3.6 Överklagande......................................... .. 66

2.3.7 Redovisning av undersökningsarbete ......... .. 69

2.3.8 Övergångsbestämmelser ........................ .. 71

2.4 Samordningen med annan lagstiftning ............... .. 75

2.5 Övriga frågor................................................ .. 79

2.5.1 Kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor........... .. 79

2.5.2 Tillsyn över takter m. m. som inte omfattas av minerallagen 81

2.5.3 EG-aspekter på den nya minerallagen.......... 82

2.5.4 Tillsynsavgifter ...................................... 82

2.5.5 Mitt lagförslags konsekvenser för det allmänna 83

3 Upprättade lagförslag. ;...................................... 84

4 Specialmotivering............................................... 84

5 Hemställan........................................................ 137

6 Beslut ........................................................... 138

Bilaga 1 Sammanfattning av minerallagskommilténs belänkande. 139

Bilaga 2 Minerallagskommilténs lagförslag............. 159

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena .... 192

Bilaga 4 Lagrädsremissens lagförslag ................ 211

Bilaga 5 Lagrådets yttrande ........................... 242

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1989 270