Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1988/89:92

om ny minerallagstiftning m. m.


Prop. 1988/89:92


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 16 mars 1989.

På regeringens vägnar Sten Andersson

Ivar Nordberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny minerallag, som avses ersätta gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter.

De viktigaste nyheterna i förhållande lill gällande rätt är atl den gruv-rättsliga lagstiftningen blir enhetlig för de mineral som omfattas av denna, atl kretsen av lagreglerade mineral utvidgas, att minerallagsliftningen sam­ordnas med lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. samt all vissa begränsade reformbehov tillgodoses.

Den nya lagen bygger på koncessionssystemet men har starka inmut-ningsrältsliga inslag. Reglerna om rätt till undersökning överensstämmer i stora delar med vad som för närvarande gäller om inmutning enligt gruv­lagen. Reglerna om rätt lill bearbetning har inslag som syftar till atl trygga gruvföretagens möjligheter att utvinna påträffade fyndigheter.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den I juli 1990. Äldre rättigheter skall fortsätta all gälla under återstående giltighetstid.

I propositionen läggs också fram förslag lill av den nya minerallagen föranledda ändringar i viss annan lagstiftning, bl.a. lagen om hushållning med naturresuser m. m.

1    Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92


1 Förslag till                                                   Prop. 1988/89:92

Minerallag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller undersökning och bearbetning av fyndigheter på
egen eller annans mark av följande mineraliska ämnen (koncessionsmine­
ral):

1.  antimon, arsenik, beryllium, bly, cesium, guld, iridium, järn som förekommer i berggrunden, kobolt, koppar, krom, kvicksilver, lantan och lantanider, litium, mangan, molybden, nickel, niob, osmium, palladium, platina, rodium, rubidium, rutenium, silver, skandium, strontium, tanlal, tenn, titan, torium, uran, vanadin, vismut, volfram, yttrium, zink och zirkonium,

2.  alunskiffer, andalusit, apatit, brucit, flusspal, grafit, kyanit, leror som är eldfasta eller klinkrande, magnesit, magnetkis, nefelinsyenit, olivin, sillimanit, stenkol, stensalt eller annal salt som förekommer på liknande sätt, svavelkis, talk, tungspat och wollastonil,

3.  de former av dialomit, dolomit, fältspat, glimmer, kalksten, krita, kvarts och kvartsil, som regeringen bestämmer,

4.  olja, gasformiga kolväten och diamant.

2 §   Lagen tillämpas inte inom allmänt vattenområde i havet.

Definitioner

3 § Med undersökning avses arbete i syfte att påvisa en fyndighet av ett
koncessionsmineral och atl utröna fyndighetens sannolika ekonomiska
värde och dess beskaffenhet i övrigt, i den mån sådant arbete innebär
intrång i markägarens eller annan rättsinnehavares rätt.

Med bearbetning avses utvinning och tillgodogörande av ett konces­sionsmineral.

Rätten till undersökning och bearbetning

4 § Undersökning får utföras endast av den som har undersökningstill­
stånd och bearbetning endast av den som har bearbetningskoncession.

Ulan tillstånd får dock undersökningsarbete bedrivas av

1.  fastighetsägaren eller, efler hans medgivande, annan i fall som anges i
3 kap. 2 §,

2.    koncessionshavare i fall som anges i 5 kap. 3 §.
Utan koncession får fyndighet bearbetas av

1.    fastighetsägaren i fall som anges i 5 kap. 2 §,

2.  tillslåndshavare i fall som anges i 3 kap. 4 §,

3.  koncessionshavare i fall som anges i 5 kap. 4 —6 §§.

5 § Ett undersökningstillstånd som grundas på ansökan avseende något
eller några av de koncessionsmineral som anges i I § 1—3 gäller, om inte
sökanden begär annat, samtliga mineral som anges där.

I övrigt gäller ell undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession
del eller de mineral som anges i tillståndet eller koncessionen.
                    .,


 


6 §   I bearbetningskoncession som meddelas någon annan än staten har     Prop. 1988/89:92 staten rätt till andel med hälften (kronoandel) i enlighet med bestämmel­serna i 11 kap.

Bestämmelser i annan lagstiftning

1 § Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i
plan- och bygglagen (1987:10), miljöskyddslagen (1969: 387), naturvärds­
lagen (1964:822), lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m
och lagen (1988:950) om kulturminnen m. m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med hall av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva radiologiskt arbete finns i strålskyddslagen (1988:220).

Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten att få eller pä annal sätt förvärva undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession och att förvärva nyttjanderätt till bearbetningskoncession finns i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.

8 § Har regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

2        kap. Undersökningstillstånd

Tillståndsområde

1 § Undersökningstillstånd skall avse ett bestämt område, som inte får vara större än atl tillståndshavaren kan antas ha möjlighet att undersöka det på ett ändamålsenligt sätt och som i övrigt skall ha en för ändamålet lämplig form.

Förutsättningar för tillstånd

2 §    Undersökningstillstånd skall meddelas, om

1.   del finns anledning att anta att undersökning i området kan leda till fynd av koncessionsmineral och

2.   sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning.

Tillstånd att bedriva undersökning beträffande olja, gasformiga kolvä­ten eller diamant får beviljas endast den som visar att han är lämplig alt bedriva sådan undersökning.

Företräde vid konkurrens m. m.

3    § Omfattas ett område av flera ansökningar om undersökningslill-slånd enligt denna lag eller koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, har den sökande som först kom in med sin ansökan företräde. Om ansökningarna har kommit in samma dag, har sökandena lika rätt inom det gemensamma området.

4    § Om någon inom ett område innehar undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession enligt denna lag eller koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får inte någon annan beviljas under-


 


sökningslillstånd för samma mineral inom området. Om det finns särskil-     Prop. 1988/89:92 da skäl, får annan beviljas undersökningstillstånd för mineral inom områ­det som inte omfattas av tillståndet eller koncessionen.

Undersökningstillståndets giltighetstid

5    §   Undersökningstillstånd gäller i tre år från dagen för beslutet.

6    § Undersökningstillståndets giltighetstid skall på ansökan av till­ståndshavaren förlängas med sammanlagt högst tre år, om ändamålsenlig undersökning har utförts inom området. Detsamma gäller om tillständs-havaren har godtagbara skäl till att undersökning inte har skett och dessut­om gör sannolikt att området kommer atl undersökas under den tid som ansökningen avser.

7    § Om giltighetstiden för tillstånd har förlängts enligt 6 §, skall den på ansökan av tillståndshavaren förlängas i ytterligare sammanlagt högst fyra år, om det finns synnerliga skäl.

8    § Ansökan om föriängning skall för att kunna tas upp till prövning ha kommit in under tillståndets giltighetstid. Om tillståndshavaren har an­sökt om förlängning inom den angivna tiden eller om han inom samma tid har ansökt om bearbetningskoncession, gäller tillståndet till dess ansök­ningen har prövats slutligt.

Karenstid

9 § När ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoneession har upphört att gälla, kan en ansökan från tillstånds- eller koncessionshavaren om nytt undersökningstillslånd beträffande mark inom samma område inte prövas förrän tre år har förflutit frän del att tillståndet eller konces­sionen upphörde att gälla.

Om det föreligger synnerliga skäl, får bergmästaren medge undantag från bestämmelsen i första stycket.

Villkor i vissa undersökningstillslånd

10 § Undersökningstillslånd beträffande olja, gasformiga kolväten eller diamant skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

3 kap. Undersökningsarbete

Inledande bestämmelse

1 §   Den som har undersökningstillslånd får inom tillslåndsomrädet be­driva undersökningsarbete enligt 3 — 8 §§.


 


Räitatt bedriva undersökningsarbete ulan tillstånd                Prop. 1988/89:92

2 § Om det kan ske utan intrång i nyttjanderätt, servitut eller annan
särskild rätt får fastighetsägaren eller, efter dennes medgivande, annan
utan undersökningstillslånd bedriva undersökning beträffande alla kon­
cessionsmineral utom olja, gasformiga kolväten och diamant, dock inte
inom områden där någon annan har tillstånd eller koncession enligt denna
lag. Bestämmelserna i 3 —7 §§ gäller i tillämpliga delar även sådant under­
sökningsarbete.

Hur undersökningsarbete får bedrivas

3 § Undersökningsarbete får bedrivas endast för all visa atl sådant mi­
neral som omfattas av tillståndet finns inom området och för att ta närma­
re reda på fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.

Tillståndshavaren får ta mark i anspråk för att uppföra byggnader som är oundgängligen nödvändiga för undersökningsarbetet. I den utsträckning det behövs får han också ta mark i anspråk för att bygga väg inom området eller använda väg till och inom området. Efter tillstånd av bergmästaren får han också ta mark i anspråk för att bygga nödvändig väg till området.

Arbetet skall utföras så, atl minsta skada och intrång vållas.

4 § Tillståndshavaren får använda koncessionsmineral som utvinns un­
der undersökningsarbetet och som omfattas av tillståndet endast för att
undersöka deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Han
får också tillgodogöra sig de produkter som han därvid framställer eller
utvinner. Detsamma gäller tidigare utvunna koncessionsmineral som om-
fallas av tillståndet, om inte annat följer av 13 kap. 2 § andra stycket.

Tillståndshavaren får bearbeta och använda mineraliska ämnen som inte omfattas av tillståndet eller av denna lag endast om det behövs för atl undersökningsarbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

5 § Minst två veckor innan undersökningsarbetet påbörjas skall till­
ståndshavaren underrätta bergmästaren, ägaren till den mark där arbetet
skall bedrivas och innehavarna av nyttjanderätt eller servitut om när
arbetet skall påbörjas. Kan arbetena antas komma att beröra annan sär­
skild rätt, skall även innehavaren av denna underrättas.

Underrättelser till andra än bergmästaren skall delges.

Underrättelse till innehavare av renskötselrätt får delges den sameby som innehavarna tillhör.

Innan arbetet påbörjas skall tillståndshavaren ställa säkerhet för ersätt­ning enligt 7 kap. 1 §, om inte den som är berättigad till ersättning medger annat.

Hinder mot undersökningsarbete

6 §   Undersökningsarbete får inte utan medgivande av länsstyrelsen äga
rum inom

1.  befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer,

2.  kyrkogård och annan begravningsplats.

7 §   Undersökningsarbete får inte utan medgivande av bergmästaren äga
rum inom

1. område inom trettio meter från allmän väg eller sådan vägssträckning


 


enligt fastställd arbetsplan, trettio meter frän järnväg eller kanal som är     Prop. 1988/89:92 upplåten för allmän trafik eller trettio meter från allmän flygplats,

2.  område inom etthundra meter från tomt med byggnad där någon är bosatt under övervägande del av året,

3.  område med kyrka, annan samlingslokal, undervisningsanstalt, hotell eller pensionat eller område med vårdanstalt, elevhem eller liknande in­rättning, om den är avsedd för mer än femtio personer,

4.  område med elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5.  område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10).

1 fall som anges i första stycket 5 får medgivande inte lämnas i strid med planen eller områdesbestämmelserna. Om syftet med planen eller bestäm­melserna inte motverkas, fär dock mindre avvikelser göras.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket 2 — 4 fär undersök­ning ske, om medgivande har lämnats av den som berörs av arbetet. 1 fall som anges i första stycket 2 skall medgivandet lämnas av ägaren till byggnaden eller tomten och den som har nyttjanderätt till den. I fall som anges i första stycket 3 och 4 skall medgivandet lämnas av ägare och nyttjanderältshavare.

8 § Gäller för samma tillståndsområde flera undersökningstillstånd eller koncessioner enligt denna lag eller enligt lagen (1985:620) om vissa torv­fyndigheter, får arbete som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete med stöd av en rättighet som tillkommit senare.

4 kap. Bearbetningskoncession

Koncessionsområde

1 § Koncession skall avse ett bestämt område, som bestäms efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Förutsättningar för koncession

2 §   Koncession skall meddelas, om

1.  en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit
påträffad,

2.  sökanden är lämplig att bearbeta fyndigheten och

3.  fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen.

I ärenden om beviljande av koncession skall lagen (1987:12) om hus­hållning med naturresurser m. m. tillämpas.

Koncession får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Företräde vid konkurrens m. m.

3 § Om flera har ansökt om koncession för samma område och fler än en kan komma i fråga enligt 2 §, skall den ha företräde som har undersök­ningstillstånd i området för något mineral som omfattas av dennes ansö­kan om koncession.


 


Om ingen av sökandena har undersökningstillstånd, skall prövnings-     Prop. 1988/89:92 myndigheten avgöra vem av dem som lämpligen bör få koncessionen. Därvid skall särskilt beaktas om någon av sökandena har utfört ändamåls­enligt undersökningsarbete inom området.

4    § Om någon inom ett område innehar undersökningstillständ eller bearbetningskoncession enligt denna lag eller koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får inte någon annan beviljas kon­cession för samma mineral inom området. Om det finns särskilda skäl, får annan beviljas koncession för mineral inom området som inte omfattas av tillståndet eller koncessionen.

5    § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

6    § Koncessionshavaren skall åläggas att ställa säkerhet för att hans skyldigheter enligt 13 kap. 4 § skall uppfyllas, om det inte finns särskilda skäl till något annal. Visar sig säkerheten otillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

Bearbetningskoncessionens giltighetstid

I  § Bearbetningskoncession gäller i tio år från dagen för beslutet. Om
sökanden begär det, fär kortare tid bestämmas.

8    § Koncessionstiden skall utan särskild ansökan förlängas med tio år i sänder, om regelbunden bearbetning pågår när giltighetstiden går ut. Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid bestämmas.

9    § Pågår inte regelbunden bearbetning när koncessionstiden går ut, skall tiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med minst fem och högst tio år, om det inom koncessionsområdet pågår

 

1.  tillredningsarbete eller anläggningsarbete för upptagande av bearbet­ning, eller

2.  undersökningsarbete av större omfattning.

Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid än fem år bestämmas.

Koncessionshavaren har rätt att få förhandsbesked av prövningsmyn­digheten om huruvida planerat undersökningsarbete skall anses ha större omfattning.

10 § Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som
anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessions­
havaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hänsyn till
det allmännas intresse av all mineraltillgångarna utnyttjas på ett ända­
målsenligt sätt. Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.

II  § Ansökan om förlängning enligt 9 eller 10 § skall göras senast sex
månader före koncessionslidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt
om förlängning inom den angivna liden, gäller koncessionen till dess att
ansökningen har prövats slutligt.


 


5 kap. Bearbetning m. m.                                                 Prop. 1988/89:92

Inledande bestämmelser

1 § Den som har koncession får inom koncessionsområdet, i dagen eller under jord, dels bedriva undersökningsarbete enligt 3 §, dels ulföra bear­betning och därmed sammanhängande verksamhet enligt 4 —7§§. För bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som sker i dagen får koncessionshavaren dock ta i anspråk endast mark som har anvisats för ändamålet.

Mark utanför koncessionsområdet får tas i anspråk för annat ändamål än undersökning eller bearbetning enligt vad som bestäms vid markanvis­ningen.

Ärenden om markanvisning prövas vid markanvisningsförrältning en­ligt bestämmelserna i 9 kap.

Bergmästaren kan, sedan beslutet om koncession har vunnit laga kraft, medge att mark får tas i anspråk i avvaktan på all frågan om markanvis­ning avgörs. Sådant medgivande får lämnas endast om koncessionshava­ren ställer säkerhet för den ersättning som avses i 7 kap. 2 §.

Rätt alt utföra bearbetning utan koncession

2 § Fastighetsägaren får utan koncession för sitt husbehov bearbeta fyn­digheter av koncessionsmineral så länge ingen annan har koncession inom området.

Meddelas koncession för någon annan inom ett område där fastighets­ägaren bearbetar fyndigheler av koncessionsmineral eller annat minera-liskt ämne för sitt husbehov, har fastighetsägaren rätt att i skälig utsträck­ning fortsätta verksamheten, om del inte finns särskilda skäl lill något annal.

Hur undersökningsarbete får bedrivas

3 § Undersökningsarbete får avse sådana mineral som omfattas av kon­cessionen. I den mån ingen annan har tillstånd eller koncession får konces­sionshavaren inom koncessionsområdel undersöka även andra konces­sionsmineral med undantag av olja, gasformiga kolväten och diamant.

I fråga om undersökningsarbete som bedrivs i dagen på ej anvisad mark skall 3 kap. 3-5 §§ tillämpas.

Hur bearbetning m. m. får utföras

4    § Bearbetning får avse sådana mineral som omfattas av koncessionen. Koncessionshavaren får inom koncessionsområdet utvinna även andra koncessionsmineral och övriga mineraliska ämnen, i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Av det som därvid utvinns får koncessionshavaren använda vad som behövs vid bear­betningen.

5    § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig tidigare utvunna konces­sionsmineral som omfattas av koncessionen, om inte annat följer av 13 kap. 2 § andra stycket.

6    §   Koncessionshavaren får tillgodogöra sig sådana koncessionsmineral


 


och övriga mineraliska ämnen som inte förrän vid anrikning eller därmed     Prop. 1988/89:92 likställt förfarande kan avskiljas från de mineral som koncessionen omfat­tar.

Koncessionshavaren får tillgodogöra sig även andra utvunna konces­sionsmineral och mineraliska ämnen än som avses i första stycket, om markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse avhämtar mineralet och ersätter de kostnader som lagts ned på det.

7 § Bearbetning får inte ske på sådant sätt att framtida utvinning av något koncessionsmineral äventyras eller att det blir omöjligt eller väsent­ligt svårare att utvinna kvarlämnad känd tillgång av sådant mineral. Bear­betning får heller inte ulföras så att uppenbar misshushållning med mine­ral sker på annat sätt.

Utfraktsvägar och stängsel m. m.

8    § Utfraktsvägar och orter som leder lill en gruvas obrutna delar skall hållas öppna. Borrhål till olje-, gas- eller saltfyndigheter skall vara försedda med mynningsskydd. För igenläggning av sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål krävs särskilt tillstånd av bergmästaren.

9    § Koncessionshavaren skall sätta upp och underhålla behövligt stäng­sel på mark som har tagits i anspråk för bearbetning eller därmed samman­hängande verksamhet.

Hinder mot undersökningsarbete och bearbetning m. m.

10    § Bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§ om hinder mot undersöknings­arbete skall tillämpas på dels undersökningsarbete som koncessionshava­ren bedriver i dagen på ej anvisad mark, dels undersökningsarbete saml bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet som koncessions­havaren utför under jord. Vad som nu har sagts gäller dock endast om hindret uppstod innan koncessionen beviljades.

11    § Gäller för samma koncessionsområde flera undersökningstillständ eller koncessioner enligt denna lag eller enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får arbete eller verksamhet som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete eller verksamhet med stöd av en rättighet som har tillkommit senare.

6 kap. överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersöknings­tillstånd och koncession

Överlåtelse

1 § Undersökningstillslånd och bearbetningskoncession får överlåtas ef­ter medgivande av prövningsmyndigheten. Medgivande fär lämnas, om de krav är uppfyllda som anges i 2 kap. 2 § första stycket 2 och andra stycket i fråga om undersökningstillslånd och 4 kap 2 § första stycket 2 och 3 i fråga om bearbetningskoneession.


 


Frånträdande                                                                 Prop. 1988/89:92

2 § Om en innehavare av undersökningstillstånd anmäler till bergmästa­ren all han helt eller delvis vill frånträda sin rätt, upphör tillståndet i motsvarande män att gälla en månad efter det att hans anmälan kom in lill bergmästaren.

Om en innehavare av bearbetningskoncession anmäler till bergmästaren att han helt och hållet vill frånträda sin rätt, upphör koncessionen att gälla sex månader efter det att hans anmälan kom in till bergmästaren.

Vill en koncessionshavare frånträda sin rätt endast för en viss del av koncessionsområdet, skall han ansöka härom hos prövningsmyndigheten. Ansökningen får bifallas endast om återstående del av koncessionsområ­del är lämplig med hänsyn till mineralfyndigheten, ändamålet med kon­cessionen och övriga omständigheter. Bifalls ansökningen, skall pröv­ningsmyndigheten föreskriva de villkor som behövs för att skydda allmän­na intressen eller enskild rätt eller för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

Återkallelse

3 § Ett undersökningstillstånd eller en bearbetningskoncession kan åter­kallas, om tillstånds- eller koncessionshavaren inte fullgör sina skyldighe­ter enligt denna lag eller enligt villkor i tillståndet eller koncessionen eller om det annars finns synnerliga skäl.

Ändring av villkor

4 § Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsägs när koncessionen meddelades, får pröv­ningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten och dia­mant.

I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras en­dast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller medgivande.

Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

7 kap. Ersättning

Ersättning till sakägare

1    § Skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete skall er­sättas av den som har undersökningstillstånd eller koncession med vars stöd arbetet bedrivs.

2    § Skada eller intrång som föranleds av att mark tas i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet skall ersättas av koncessionshavaren.

Om det uppstår synnerligt men för någon fastighet eller del därav på
grund av att mark tas i anspråk, skall koncessionshavaren lösa den fastig­
het eller fastighetsdel som lider sådant men, om ägaren begär det.
            10


 


3 §   Beträffande ersättning och löseskilling enligt 1 eller 2 § gäller 4 kap.     Prop. 1988/89:92
och 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första stycket första meningen expropria­
tionslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § samma

lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ansökan om markanvisning gjordes.

4 § I fråga om ersättning för skada eller intrång som uppstår efter mark­
anvisningen och som inte kunde förutses vid denna är denna lag inte
tillämplig.

Ersättning vid återkallelse

5 § Återkallas ett undersökningstillständ eller en bearbetningskonces­
sion på grund av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 §, har tillstånds- eller
koncessionshavaren rätt till ersättning av staten för den skada han lider till
följd av återkallelsen.

8 kap. Prövningsmyndigheter m. m.

Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession

1 § Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbet­
ningskoncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller
koncessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av
2§.

Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstill­slånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.

1 ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med natur­resurser m.m., samråda med länsstyrelsen i det eller de län där konces­sionsområdet ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utred­ning enligt 2 kap. 11 § lagen (I988:950)om kullurminnen m. m.

2 § Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas
till regeringens prövning, om

1.   bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelse­
full ur allmän synpunkt eller

2.   bergmästaren vid tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m. m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har före­
slagit.

3 § Ärenden i övrigt om undersökningstillslånd eller bearbetningskon­
cession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller konces­
sionen har meddelats.

Ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetnings­koncession på grund av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § skall hänskjutas till regeringens prövning. Detsamma gäller övriga ärenden enligt denna para­graf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla ur allmän synpunkt.

4 § Bergmästaren skall utreda och bifoga ett eget yttrande i ärenden som
han hänskjuter till regeringens prövning.

5§   Bergmästaren får vid utredning av ärenden som avses i 1—3 §§ anlita

sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den       11


 


som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillförlit-     Prop. 1988/89:92 lighel kan ifrågasättas får inte anlitas som sakkunnig.

Ersättning till sakkunniga bestäms av bergmästaren. Har utlåtande av­getts av en myndighet, tjänsteman eller annan som har till tjänsteuppgift att göra det, skall ersättning utgå endast om det är särskilt föreskrivet. Sökanden skall ersätta staten kostnaderna för ersättning till sakkunniga.

6 § Bergmästaren får vid utredning av ärenden som avses i 1—3§§ företa undersökning på platsen om det behövs. Sakägarna skall på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersökningen. Sökanden skall betala kostnaderna för undersökningen.

Prövn ingav vissa t v is t er

I  § Bergmästaren skall på ansökan pröva tvister mellan å ena sidan en
innehavare av undersökningstillständ eller bearbetningskoncession och å
andra sidan fastighetsägaren och andra rättighetshavare angående till­
stånds- eller koncessionshavarens rättigheter och skyldigheter vid under­
sökning eller bearbetning.

8    § Tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § prövas av bergmästaren. Om en sådan tvist föreligger när markanvishingsförrättningen hålls, prövas frågan vid förrättningen. I tvister som inte prövas vid markanvisningsför­rältning får bergmästaren anlita sakkunniga enligt bestämmelserna i 5 § och företa undersökning pä platsen enligt bestämmelserna i 6 §.

9    § Tvister i frågor som avses i 7 kap. 2 § prövas vid markanvisningsför-rättningen.

10 §   Beslut som har meddelats enligt 8 eller 9 § fär verkställas.

II  § Tvister om ersättning enligt denna lag i andra fall än som avses i 7
kap. 1 eller 2 § prövas av den fastighetsdomstol inom vars område konces­
sionsområdel eller större delen därav ligger.

Kostnader vid vissa tvister

12 § Vid tvister som avses i 8 kap. 7 § och vid tvister om ersättning enligt 7 kap. 1 § skall tillstånds- eller koncessionshavaren ersätta staten för kostnaderna i ärendet enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

9 kap. Markanvisningsförrättning

Allmänna bestämmelser

1     §   Markanvisningsförrättning hålls på begäran av koncessionshavaren.
Vid förrättningen bestäms den mark inom koncessionsområdel som

koncessionshavaren får ta i anspråk för bearbetning av mineralfyndighet. Vidare bestäms den mark som koncessionshavaren, inom eller utom kon­cessionsområdet, får ta i anspråk för verksamhet som hänger samman med bearbetningen. Härvid skall verksamhetens art anges.

2 §   Är koncessionshavaren överens med markägaren och innehavarna

av särskild rätt lill marken, skall mark anvisas i enlighet med överenskom-    12


 


melsen. I den mån överenskommelse inte har träffats, skall den mark     Prop. 1988/89:92 anvisas som behövs. Om ett markområde inom eller utom koncessionsom­rådet hotas av ras eller sättningar vid bearbetningen, kan även den marken anvisas.

Anvisning får inte avse mark inom sådant område som avses i 3 kap. 6 och 7 §§.

3 §   Mark anvisas tills vidare, om inte sökanden begär något annal.

Förrättningsmyndigheten m. m.

4 § Markanvisningsförrättning hålls av bergmästaren i det distrikt där
koncessionen har meddelats.

Som förrättningsmän skall även delta två gode män om bergmästaren finner att del behövs eller när någon sakägare begär det och det inte medför oskäligt dröjsmål.

5    § Bergmästaren skall utse gode männen bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättning.

6    § Om en god man är hindrad att tjänstgöra på grund av jäv eller om han uteblir och någon annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar till god man vid fastighetsbild­ningsförrätlning.

7    § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närståen­de att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också förrättningsmän.

8    §   För förrältningsman gäller samma jäv som mot domare.

9    § Om en sakägare vill anföra jäv mot en förrättningsman, skall han göra detta första gången han för talan i ärendet sedan han fick veta alt förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Gör han inte del, har han inte längre rätt att anföra jäv.

Har jäv anförts mot en förrättningsman, får denne endast vidta sådana åtgärder som inte kan skjutas upp utan synnerlig olägenhet och som inte innebär att en för förrättningen betydelsefull fräga avgörs. Sådana åtgärder får dock vidtas av bergmästaren, även om han förklarats jävig.

Att en förrättningsman har förklarats jävig påverkar inte beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

10 § Förrättningsmyndighelen får anlita sakkunniga för att utreda frågor
som kräver särskild fackkunskap. Den som står i sådant förhållande till
saken eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan ifrågasättas får inte
anlitas som sakkunnig.

Ansökan om markanvisning

11    §   Ansökan om markanvisning görs skriftligen hos bergmästaren.
Sökanden skall erlägga förskott på ersättning för kostnaderna i ärendet,

om bergmästaren begär det.

12 § Om ansökningen är ofullständig eller sökanden inte har erlagt före­
skriven ansökningsavgift eller förskott enligt 11 § andra stycket, får berg­
mästaren förelägga sökanden atl inom viss lid avhjälpa brislen.
                 13


 


Om ett föreläggande enligt första stycket inte följs, skall ansökningen     Prop. 1988/89:92 avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en förrättning eller om underlåtenheten avser betal­ning av ansökningsavgift eller förskott.

Sammanträde med sakägarna m. m.

13 § Vid förrättningen skall sammanträde hållas med sökanden och
övriga sakägare. Om stridiga intressen saknas, behövs dock inte något
sammanträde.

Mer än ett sammanträde får hållas endast om en viss fråga inte kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det av något annat skäl är nödvändigt.

Förrättningsmyndigheten får företa undersökning på platsen, om det behövs. Sakägarna skall pä lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersökningen.

14    § Om sammanträde hålls, skall samtliga kända sakägare kallas. Kal­lelsen skall delges i god tid före sammanträdet. Har vid ett sammanträde tid och plats för ett nytt sammanträde tillkännagivils, behöver den inte kallas som i föreskriven ordning har kallats till det sammanträde där tillkännagivandet skedde.

15    § Om fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare stadigvarande vistas utom landet och delgivning inte kan ske med ombud inom landet, får delgivning i stället ske genom att handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten.

Den som har mottagit en handling enligt första stycket skall om möjligt snarast sända den vidare till fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare. Han skall upplysas om detta när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall bergmästaren omedelbart med posten sän­da honom meddelande om delgivningen.

Delgivning skall anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första stycket.

16    § Ägare av fastighet som berörs av ansökningen skall för bergmästa­ren uppge de sakägare i fråga om fastigheten som är kända för honom. Den fastighetsägare som utan giltigt skäl underlåter att göra detta skall ersätta sakägarna för skador som har föranlelts av underlåtenheten.

17    § Om sökanden, trots atl han har kallats på föreskrivet sätt, uteblir från det första sammanträdet utan att ha anmält laga förfall, skall delta ställas in. Nytt sammanträde skall sältas ut, om han inom tre veckor begär det. Gör han ingen sådan begäran, skall ärendet avskrivas.

Om en sakägare inte har kallats till ett sammanträde på föreskrivet sätt, skall sammanträdet uppskjutas, såvida inte sakägaren ändå har infunnit sig eller han medger alt förrättningen slutförs.

Ulan hinder av andra stycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

18 § Förrättningen får inte avslutas förrän koncessionsbeslutet har vun­
nit laga kraft.


 


Omröstning                                                                   Prop. 1988/89:92

19 § Om förrättningsmännen har olika mening, gäller som beslut vad två av dem anser. Om varje förrättningsman har sin mening, gäller berg­mästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

Förrätt n ingskostnader

20    § Ersättning till sakkunniga bestäms av förrättningsmyndigheten. Har utlåtande avgetts av en myndighet, tjänsteman eller annan som har till tjänsteuppgifl atl göra det, skall ersättning utgå endast om det är särskilt föreskrivet.

21    § Sökanden skall ersätta staten kostnaderna för förrättningen enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Sökanden skall svara för sina egna kostnader i ärendet och ersätta andra sakägare deras kostnader för att bevaka sin rätt vid förrättningen. Detta gäller dock inte om annat följer vid en tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Markanvisningsbeslutels innehåll

22 § Beslut om markanvisning skall ange den anvisade markens läge,
omfattning och ändamål samt innehålla avgörande i sådana tvister om
ersättning enligt 7 kap. 1 eller 2 § som har prövats vid förrättningen.
Dessutom skall beslutet innehålla avgörande i sädana frågor som anges i
20 och 21 §§.

Om löseskilling eller intrångsersältning bestäms, skall i beslutet också anges om belopp skall deponeras enligt 10 kap. 2 § och var depositionen skall ske.

23 § Överenskommelse om ersättning som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ skall
fastställas i markanvisningsbeslutet, om någon av parterna begär det.

Tid för meddelande av beslut

24 § Markanvisningsbeslutet skall meddelas vid sammanträde eller på lid och plats som förrättningsmyndigheten ger till känna för sakägare och andra som har rätt att överklaga beslutet. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftligt meddelande.

Karla m. m.

25 § Gränserna för mark som anvisas skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Karta skall upprättas över marken. Den skall göras så noggrann som ändamålet kräver. Kan förrättningen genomföras och för­rättningsresultatet åskådliggöras ulan karta, behöver en sådan dock inte upprättas.

Innan beslut meddelas om inlösen av del av fastighet enligt 7 kap. 2 §
andra stycket skall på det sätt som gäller för fastighetsbildning en karta
med beskrivning ha upprättals över området och dess gränser ha utmärkts.
15


 


Tillträde av mark                                                            Prop. 1988/89:92

26 § Anvisad mark får tillträdas innan markanvisningsbeslutet har vun­nit laga kraft, om sökanden har ställt säkerhet för den ersättningsskyldig­het som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ och bergmästaren inte bestämmer annat.

lOkap. Betalning av ersättning, m.m.

1 § Ersättning som har bestämts vid markanvisningsförrättning skall
betalas inom en månad från del att markanvisningsbeslutet vunnit laga
kraft. Ersättningen skall även innefatta ränta från dagen då beslutet vann
laga kraft eller, om marken dessförinnan har tillträtts, från tillträdesdagen.

Ränta beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) förtiden till dess betal­ning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

2 § Ersättning som avses i 1 § och som inte gäller personlig skada skall
deponeras hos länsstyrelsen i det län där marken ligger, om fastigheten har
minskat i värde så myckel att den kan antas inte utgöra full säkerhet för de
borgenärer som hade panträtt i fastigheten när rätten lill ersättning upp­
kom.

Om ersättningen gäller mark i olika län, skall den deponeras där förrätt­ningsmyndigheten bestämmer.

Ersättning som inte skall deponeras betalas till den som är berättigad till ersättningen. Om ersättningen avser mark som skall lösas, skall den ersätt­ningsskyldige hos länsstyrelsen i del län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län, skall anmälan göras hos den länsstyrelse som förrätt­ningsmyndigheten bestämmer.

3    § Om en borgenär som avses i 2 § lider förlust därför att deposition inte har skett, har han rätt till ersättning av koncessionshavaren. Detsam­ma gäller om borgenären gör förlust genom att ersättning som inte har prövats vid markanvisningsförrättning eller av domstol har blivit för lågt beräknad.

4    § Om den ersättningsskyldige inte betalar eller deponerar ersättning inom föreskriven tid, kan länsstyrelsen, på begäran av den som är berätti­gad till ersättningen, efter att ha hört bergmästaren förordna alt bearbet­ning inte får ske förrän ersättningen har betalats eller deponerats.

5    § Ersättning och upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut till den som har rätt lill ersättningen. Därvid tillämpas bestämmelserna i 6 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 § expropriationslagen (1972:719).

Den ersättningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelning av ersättningen, om inte annat följer vid en tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

6    § Inlösen av mark är fullbordad då koncessionshavaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 2 §.

7    § Om en del av en faslighet inlöses sker ändringen i fastighetsindel­ningen då inlösen är fullbordad enligt 6 §.

Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom
frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fasligheten eller av sådan del
därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 6 §, om inte fastighets-
    15


 


domstolen eller förrättningsmyndighelen har förordnat alt rättigheten     Prop. 1988/89:92 skall beslå. Ett sådant förordnande får meddelas endast om det uppenbar­ligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenärer med pant­rätt i fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen, om inte något annat har föi-ordnats av domstolen eller förrättningsmyndigheten.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979).

11 kap. Kronoandel

1    § Staten fär kronoandel om inte staten avstår från den innan frågan om bearbetningskoncession avgörs. Om staten avstår skall detta anmälas skriftligen till bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande till sökanden om en sådan anmälan.

2    § Har staten inte avstått från kronoandelen, skall staten betala konces­sionshavaren hälften av dennes utgifter för ersättning till sakägare, hand­läggning av ärendena om bearbetningskoncession och markanvisning samt för fördelning av ersättning. Om mark som tillhör koncessionshavaren anvisats, skall staten i förhållande till sin andel ersätta denne för marken enligt de grunder som anges i 7 kap. 3 §.

3    §   Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

4    § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be­sluta i frågor om kronoandel.

12 kap. Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

Inledande bestämmelse

1 §   Bestämmelserna i detta kapitel gäller koncessioner i vilka det finns kronoandel eller där annars flera har andel i koncessionen.

Bestämmelserna i 4 —9 §§ gäller bara i den mån annat inte har avtalats mellan andelshavarna.

Föreståndare för verksamheten

2 § Andelshavarna skall välja en föreståndare för verksamheten (gmvfö-
reslåndare). Denne skall vara bosatt i Sverige och svensk medborgare.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
undantag frän kravet på svenskt medborgarskap.

Val av föreståndare skall anmälas till bergmästaren. Sker inte sådan anmälan eller har någon utsetts som inte är behörig, ansvarar varje andels-havare som om han var föreståndare.

3 § Föreståndaren ansvarar i andelshavarnas ställe för att verksamheten
bedrivs enligt bestämmelserna i 5 kap. 4—11 §§ och 14 kap. 4 och 5 §§.
Han får från andelshavarna fordra in de bidrag som behövs för detta och

för betalning av avgifter.                                                                   17

2    Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 92


Stämma med andelshavarna                                             Prop. 1988/89:92

4 § Stämma skall hållas med andelshavarna när andelshavare som till­
sammans innehar minst en fjärdedel av koncessionen begär del eller
föreståndaren anser del nödvändigt. På stämman behandlas frågor om hur
verksamheten skall bedrivas och andra gemensamma angelägenheter.

Föreståndaren skall kalla till stämma. Om det inte finns någon förestån­dare eller om denne är varaktigt förhindrad att utfärda kallelse, kan var och en av andelshavarna kalla till stämma.

Andelshavarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev.

5      §   Ordförande på stämman är den som andelshavarna utser.
Andelshavarna har rösträtt efter sin andel i koncessionen. Förekommer

skilda meningar, gäller som stämmans beslut den mening som har fått högst röstetal. Vid lika röstetal sker avgörandet genom lottning, om frågan avser val. I andra frågor har ordföranden utslagsröst vid lika röstetal, om något annat inte följer av 6 §. Lån får dock inte tas upp utan att alla andelshavarna samtycker till del.

Undersökning och bearbetning

6 § Vill en eller flera andelshavare som tillsammans innehar minst hälf­
ten av koncessionen utföra undersökning eller bearbetning i större omfatt­
ning än övriga andelshavare, skall det större arbetet utföras. Detsamma
gäller när fråga är om ett visst arbete för undersökning eller bearbetning
skall påbörjas eller ej.

Den som har begärt att arbetet skall utföras svarar för kostnaden för detta oeh tillgodoräknas den ytteriigare kvantitet av mineralet som utvinns genom arbetet.

Tvist i fråga som avses i andra stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område koncessionsområdet eller större delen därav ligger.

7    § En andelshavare, som har utfört undersökningsarbete inom konces­sionsområdet, skall på begäran tillhandahålla andra andelshavare resulta­tet av undersökningen.

8    § En andelshavare som inte har deltagit i ett visst arbete får ansluta sig till detta efter anmälan på stämma eller skriftlig anmälan hos förestånda­ren. I sådant fall skall andelshavaren i förhållande till sin andel i konces­sionen ersätta följande slag av kostnader som föranletts av arbetet:

 

1.  kostnader för sådana byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller bearbetning, efter det värde egendomen har när andels­havaren ansluter sig till arbetet,

2.  kostnader för ersättning eller inlösen enligt 7 kap. 2 § samt kostnader för markanvisningsförrättning och fördelning av ersättning,

3.  kostnader för sädana undersöknings- och tillredningsarbeten som har ulförts efter markanvisningsförrättningen och som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller bearbetning.

Har mark som tillhör en andelshavare tagits i anspråk för arbetet, skall
den andelshavare som ansluter sig betala ersättning för detta i förhållande
till sin andel enligt de grunder som anges 7 kap. 3 §.
                               18


 


Förverkande av andel i koncessionen                                 Prop. 1988/89:92

9 § Om en andelshavare inte senast två månader efler anmodan betalar vad han är skyldig alt bidra med enligt 3 § eller nödvändiga kostnader för undersökningsarbete eller bearbetning, är hans andel i koncessionen med vad som hör till denna förverkad till de andra andelshavarna.

13 kap. Verkan av ätten bearbetningskoncession upphör

1    § När en bearbetningskoncession upphör, förlorar koncessionshavaren den rätt till marken som han har på grund av markanvisningen.

2    § När koncessionen upphör, förlorar koncessionshavaren även rätten lill sådana av koncessionen omfattade mineral som har brutits eller på annal sätt utvunnits men inte uppfordrats eller tagits om hand på liknande sätt.

Mineral som har uppfordrats eller tagits om hand på liknande sätt får finnas kvar inom området för koncessionshavarens räkning under högst två år efter det att koncessionen har upphört. Koncessionshavaren förlorar rätten till det som inte har tagils bort under denna lid.

Mineral som koncessionshavaren förlorar sin rätt till enligt denna para­graf och som inte omfattas av ett nytt undersökningstillstånd eller en ny bearbetningskoncession tillfaller fastighetsägaren.

3    § När en bearbetningskoncession upphör, förlorar koncessionshavaren rätten till sådana byggnader som har gjorts för gruvans eller motsvarande anläggnings styrka och varaktighet, däri inbegripet inklädnad av borrhål, samt stängsel som koncessionshavaren har varit skyldig alt hålla. Sådana anläggningar skall lämnas kvar på platsen.

4    § I den mån det är motiverat frän allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §.

5    § Anläggningar som lämnas kvar skall vara i sådant skick att det inte uppkommer fara för allmänheten. Sådant stängsel som anges i 3 § skall vara ulfört så, att det består varaktigt efter det att koncessionen har upphört.

Anläggningar enligt 3 § som lämnas kvar tillfaller fastighetsägaren eller, om någon annan beviljas koncession inom området, denne. Övriga anlägg­ningar som lämnas kvar tillfaller fastighetsägaren.

6    § 1 samband med att koncessionen upphör skall prövningsmyndighe­ten fastställa koncessionshavarens skyldigheter enligt 4 §.

7    § Om någon efter det att koncessionen har upphört vill lägga igen sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål som avses i 5 kap. 8 §, krävs tillstånd av bergmästaren.

8    § Regeringen får meddela föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd mot ras och sättningar vid

nedlagda gruvor.                                                                              19


 


14 kap. Avgifter och andra särskilda skyldigheter                  Prop. 1988/89:92

Avgifter

1    § Sökande i ärenden enligt denna lag skall betala ansökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.

2    § Innehavare av undersökningstillstånd skall betala avgift till staien. Avgiften skall bestämmas med beaktande av undersökningsområdets stor­lek och arten av de mineral som omfattas av tillståndet enligt vad regering­en närmare föreskriver.

Redovisning över utförda undersökningsarbeten

3 § När ell undersökningstillstånd upphör ulan att bearbetningskonces­sion meddelas inom undersökningsområdet, skall tillståndshavaren, om han yrkesmässigt bedriver undersökningsarbete, senast inom en månad till bergmästaren inge en redovisning över utförda undersökningsarbeten. Till redovisningen skall fogas en karta över det undersökta området. Av redo­visningen skall framgå

1.  vem som har utfört undersökningen,

2.  vilken typ av undersökningsarbeten som har utförts,

3.  hur omfattande undersökningen har varit samt

4.  vem som förvarar undersökningsresultaten.

Skyldighet att upprätta karta och föra journal m. m.

4 § Över gruvor och motsvarande anläggningar som är under arbete
skall koncessionshavaren upprätta karta. På kartan skall redovisas de
borrhål inom koncessionsområdet som är av bestående värde. Pågår ingen
bearbetning skall sådana borrhål i stället läggas in på borrhålskarta.

Kartorna skall förvaras hos koncessionshavaren och fortlöpande kom­pletteras av denne. Utdrag skall sändas till den myndighet som regeringen bestämmer.

Gruvor eller motsvarande anläggningar får inte utan tillstånd läggas ned, förrän alla gruvarbeten har blivit inmätta och inlagda på karta.

5 § Koncessionshavare skall, i den utsträckning regeringen föreskriver,
föra journal över undersökningsarbete och bearbetning samt lill den myn­
dighet som regeringen bestämmer redovisa prover och avge rapporter.

Sveriges geologiska undersökning skall på begäran få följa koncessions­havarens arbete i geologiskt avseende och ta del av de geologiska resultaten av arbetet. Regeringen får besluta att andra myndigheter får göra detsam­ma.

15 Kap. Tillsyn, handräckning, vite och ansvar

1    § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av bergmästaren.

2    § Den som har undersökningstillstånd eller bearbetningskoneession och annan som utövar verksamhet enligt denna lag skall på begäran av bergmästaren

1. lämna bergmästaren de upplysningar och tillhandahålla de handlingar
som behövs för tillsynen, och
                                                             20


 


2. ge bergmästaren tillträde till anläggningar eller platser där verksamhet     Prop. 1988/89:92 som omfattas av denna lag bedrivs, i den omfattning som behövs för tillsynen.

3 § Bergmästaren får meddela de förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.

Om arbete bedrivs på sådant sätt att det uppkommer uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, får bergmästaren förbjuda arbetet. Förbudet gäller omedelbart och får verkställas.

4 § Om undersökningsarbete påbörjas utan att säkerhet har ställts enligt
3 kap. 5 § tredje stycket eller om anläggning utförs i strid med 3 kap. 3 §
andra stycket, får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar
marken förordna att arbetet skall ställas in eller att anläggningen skall tas
bort på undersökarens bekostnad.

I fråga om åtgärder som avses i första stycket finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981; 847).

5 § Om någon inte gör vad som har begärts eller följer vad som har
föreskrivits med stöd av 2 § eller 3 § första stycket eller om någon inte
fullgör sina skyldigheter enligt 13 kap. 4 eller 5 § första stycket eller enligt
14 kap. 3 §, 4 § första eller andra stycket eller 5 §, får bergmästaren föreläg­
ga vite.

Om koncessionshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt 13 kap. 4 § får bergmästaren förordna att arbetet eller åtgärden skall utföras på kon­cessionshavarens bekostnad. Ett sådant beslut får verkställas.

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.  bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på
undersökningstillständ eller bearbetningskoneession,

2.  påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 5 § om underrättelse och ställande av säkerhet,

3.  utför bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet i strid med bestämmelserna om bearbetningskoncession,

4.  lägger igen ulfraklsväg, ort eller borrhål i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd i 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §, eller

5.  lägger ned gruva eller motsvarande anläggning i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåt­ligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriklig uppgift när han fullgör uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

I fall som avses i första stycket 3 kan mineral som utvunnits förklaras förverkat.

Om ett brott som avses i första stycket 2 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

21


 


16 kap. Överklagande av beslut

1 §   1 fråga om överklagande av beslut enligt denna lag gäller följande:


Prop. 1988/89:92


 


 

Beslut

Överklagas hos

Beslut av bergmästaren i frågor som

Kammarrätten

gäller undersökningstillslånd

 

Beslut av bergmästaren i frågor som

Regeringen

gäller meddelande av bearbetnings-

 

koncession, tillstånd till överiåtelse

 

av koncession eller ändring av vill-

 

koren för en koncession

 

Beslut av bergmästaren i frågor om

Regeringen

förlängning av giltighetstiden för en

 

bearbetningskoncession enligt 4 kap.

io§

Beslut av bergmästaren i andra frågor

 

Kammarrätten

som gäller bearbetningskoncession

 

Tillstånd av bergmästaren till byg-

Sveriges geologiska

gande av väg enligt 3 kap. 3 § andra

undersökning

stycket

 

Beslut av bergmästaren i fråga som

Länsstyrelsen

avses i 3 kap. 7 §

 

Förhandsbesked av bergmästaren

Sveriges geologiska

enligt 4 kap. 9 § tredje stycket

undersökning

Tillstånd av bergmästaren att lägga

Sveriges geologiska

igen utfraktsväg, ort eller borrhål

undersökning

enligt 5 kap. 8 § eller 13 kap. 6 §

 

Beslut av bergmästaren i ärende om

Den fastighetsdomstol inom

ersättning enligt 7 kap. 1 §

vars område märken som

 

tvisten gäller eller större

 

delen därav är belägen

Beslut av bergmästaren i tvist enligt

Den fastighetsdomstol inom

8 kap. 7 §

vars område marken som

 

tvisten gäller eller större

 

delen därav är belägen

Beslut av förrättningsmyndigheten i

Den fastighetsdomstol inom

ärende om markanvisning

vars område marken som

 

tvisten gäller eller större

 

delen därav är belägen

Tillstånd av bergmästaren att lägga

Sveriges geologiska

ned gruva eller motsvarande anlägg-

undersökning

ning enligt 14 kap. 4 § tredje

 

stycket

 

Beslut av bergmästaren i andra

Kammarrätten

frågor enligt denna lag

 

Beslut av länsstyrelsen i frågor

Regeringen

som avses i 3 kap. 6 §

 

Beslut av länsstyrelsen i frågor om

Kammarrätten

prövande av säkerhet enligt 17 kap.

 


22


 


2 §   Beslut under markanvisningsförrättning får överklagas särskilt om     Prop. 1988/89:92
förrättningsmyndigheten har

1.  ogillat jäv mot förrättningsman,

2.  beslutat angående ersättning lill sakkunnig eller tolk, eller

3.  beslutat om ianspråktagande av mark enligt 5 kap. 1 § fjärde stycket. Ett beslut av förrättningsmyndigheten att godta en invändning om jäv

får inte överklagas.

3    § Den som anser att markanvisningsförrättning onödigt uppehålls ge­nom ett beslut vid förrättningen får överklaga beslutet hos fastighetsdom­stolen. Denna rätt att överklaga är inte inskränkt till någon viss tid.

4    § Beslut av bergmästaren om beviljande av bearbetningskoncession får överklagas även av den kommun där koncessionsområdet är beläget.

Om ett beslut av bergmästaren i fråga som avses i 3 kap. 7 § gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser, får beslutet överklagas även av kommunen.

5 § Beslut av Sveriges geologiska undersökning enligt 1 § får inte över­
klagas.

Länsstyrelsens beslut i överklagade ärenden enligt 3 kap. 7 § får inte Överklagas. Detsamma gäller fastighetsdomstolens beslut i dit överklagade ärenden som gäller jäv mot förrättningsman.

6 § Överklagas bergmästarens beslut i ärende om ersättning enligt 7 kap.
I § eller i tvist enligt 8 kap. 7 § eller överklagas förrättningsmyndighetens
beslut i ärende om markanvisning, svarar tillstånds- eller koncessions­
havaren för sina egna kostnader i fastighetsdomstolen och i högre rätt.
Tillstånds- eller koncessionshavaren svarar vidare för de kostnader som
åsamkas motparterna i fastighetsdomstolen genom att tillstånds- eller kon­
cessionshavaren har överklagat bergmästarens beslut och i högre rätt ge­
nom att han har överklagat dit. Vad som nu har sagts gäller dock inte om
annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. I övrigt tillämpas 18
kap. rättegångsbalken.

17 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Med särskild rätt lill fastighet avses i denna lag nyttjanderätt, servi­
tut, renskötselrätt och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller inte innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

2 § Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmän den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behö­ver inte ställa säkerhet.

3 § I andra fall än som avses i 3 kap. 6 och 7 §§ kan regeringen besluta att
undersökningsarbete eller bearbetning och därmed sammanhängande
verksamhet inte fär bedrivas inom ett visst område ulan medgivande av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådant beslut

får meddelas endast om arbetet eller verksamheten kan antas hindra eller  23


 


avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning av marken     Prop. 1988/89:92 som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Beslut enligt första stycket inverkar inte på en koncessionshavares rätt att bedriva undersökningsarbete eller bearbetning och därmed samman­hängande verksamhet, om koncession beviljades innan beslutet meddela­des.

Övergångsbestämmelser

1.   Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990, då gmvlagen (1974:342),
lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1949:658) om
inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. skall upphöra att gälla.

Om del i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskrif­ten.

Om inte annat framgår av 3 — 6, skall den nya lagen tillämpas även pä rättigheter enligt äldre lag. Därvid skall bestämmelserna om undersök­ningstillstånd i den nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till undersök­ning och bestämmelserna om bearbetningskoncession i den nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till bearbetning.

2.   Vad som enligt den nya lagen gäller om ägare av fastighet skall
tillämpas även på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt
eller som fideikommiss. Detsamma gäller den som enligt beslut vid allmän
avvittring innehar ströäng.

Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits i fastighet skall tillämpas på rätt till avkomst eller förmån som avses i 8 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är att anse som särskild rätt till fastighet.

I mål och ärenden som har anhängiggjorts innan den nya lagen träder i kraft skall äldre bestämmelser tillämpas.

3.   14 kap. 3 § gäller inte inmutning och undersökningskoncession som
upphör före den Ijuli 1991.

Om ersättning som har beslutats enligt äldre lag inte har betalats ut när denna lag träder i kraft, tillämpas 4 kap. 33 — 38 §§ gmvlagen (1974:342) i stället för 10 kap. nya lagen.

Lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt till gmva m.m. skall alltjämt tillämpas på inmutningar och utmål.

4.   Beträffande inmutningar gäller den nya lagen med följande begräns­
ningar.

a.   Inmutaren får inom det område som anges i mutsedeln utföra under­
sökning endast av sådana mineral som var inmutningsbara enligt gmv­
lagen (1974; 342), när den upphörde att gälla. Medgivande enligt 2 kap.
3 — 5 §§ gruvlagen skall anses som medgivande till undersökningsarbe­
te enligt 3 kap. 6 och 7 §§ och 17 kap. 3 § nya lagen.

b.   I fråga om undersökningstid och förlängning av denna tillämpas 3 kap.
5 § första och andra, styckena samt 6 och 7 §§ gruvlagen i stället för 2
kap. 5-8 §§ nya lagen.

c.   Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på inmutningar.
I fräga om övergäng av rätt till inmutning tillämpas i stället 9 kap.
gruvlagen.

d.                                                                                              När en inmutning upphör att gälla skall inte bestämmelsema i 2 kap.
9 § nya lagen om karenstid tillämpas på mark som har omfattats av
inmutningen. I stället skall gälla att ansökningar om undersöknings­
tillstånd för sådan mark, som ges in inom ett år från det att inmutning-
  24


 


en upphörde atl gälla, får beviljas endast efter medgivande av den     Prop. 1988/89:92 myndighet som regeringen föreskriver.

5.   Beträffande utmål som har beviljats enligt gruvlagen (1974:342) eller
motsvarande äldre lagstiftning gäller den nya lagen med följande begräns­
ningar.

a.   Beträffande utmål som har tillkommit enligt äldre lagstiftning tilläm­
pas 14 kap. 6 § första stycket och 7 § gruvlagen så länge utmålel består.

b.   Utmålshavaren får under den tid utmålel beslår utföra undersökning
och bearbetning av sådana mineral som var inmutningsbara enligt
gruvlagen, när den upphörde att gälla. Mark som har anvisats enligt
äldre lag skall anses som anvisad enligt den nya lagen. Om ny mark
behöver anvisas, tillämpas den nya lagen. Medgivande att erhålla
utmål utan hinder av 2 kap. 3 — 5 §§ gruvlagen skall vid tillämpning av
5 kap. 10 § nya lagen anses som medgivande enligt 3 kap. 6 och 7 §§
och 17 kap. 3 § nya lagen.

c.   Bestämmelserna om försvarsavgift enligt 6 kap. 8 och 9 §§ gruvlagen
gäller så länge ulmålet består.

d.   I fråga om giltighetstiden för utmål tillämpas 6 kap. 10 § första stycket
gruvlagen. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på
utmål. I fråga om frånträdande tillämpas 6 kap. 13 § gruvlagen och i
fråga om övergång av rätt till utmål 9 kap. gruvlagen. Bestämmelserna
om inlösen av rätt till utmål i 10 kap. gruvlagen skall fortfarande
tillämpas.

e.   I fråga om utmål tillämpas bestämmelserna i 8 kap. gruvlagen om
samäganderätl i utmål i stället för dem i 12 kap. nya lagen om gemen­
sam förvaltning av koncessionsrält.

f.   Om en utmålshavare senast ett år före utgången av utmålets giltighets­
tid ansöker om bearbetningskoncession inom utmålel för sädana mi­
neral som var inmutningsbara enligt gruvlagen när den upphörde att
gälla, skall prövningen ske med iakttagande av följande.

Om regelbunden bearbetning eller tillredningsarbete eller anlägg­ningsarbete för upptagande av bearbetning pågår, skall ansökningen bifallas utan prövning enligt 4 kap. 2 § och utan att koncessionen förenas med villkor enligt 4 kap. 5 och 6 §§. Om undersökningsarbete av större omfattning pågår skall ansökningen prövas utan tillämpning av 4 kap. 2 § första stycket 1 — 3.

g.   När utmålel upphör tillämpas 7 kap. 3 § andra stycket gruvlagen i
stället för 13 kap. 4 —6 §§ nya lagen beträffande anläggningar som har
påbörjats före ikraftträdandet. I fråga om rätt lill nytt undersöknings­
tillstånd för mark som har omfattats av utmålel skall inte 2 kap. 9 §
nya lagen tillämpas. I stället skall gälla att ansökningar om sådant
tillstånd, som ges in inom ett år från det alt utmålel upphörde, får
beviljas endast efler medgivande av den myndighet som regeringen
bestämmer.

6.   Beträffande koncessioner och motsvarande tillstånd, som har bevil­
jats enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter eller motsvaran­
de äldre lagstiftning, gäller den nya lagen med följande begränsningar.

a.   Beträffande tillstånd som har tillkommit enligt äldre lagstiftning
tillämpas punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om vissa mine­
ralfyndigheter så länge tillståndet består.

b.   Innehavaren får under den tid koncessionen eller tillståndet består
utföra undersökning eller bearbetning enligt de villkor som har angetts
i beslutet. Mark som har anvisats enligt äldre lag skall anses anvisad

enligt den nya lagen. Om ny mark behöver anvisas tillämpas den nya     25


 


lagen. Medgivande enligt 17— 19 §§ lagen om vissa mineralfyndigheter     "rop. 1988/89: 9z skall anses som motsvarande medgivande enligt 3 kap. 6 och 7 §§ och 17 kap. 3 § nya lagen.

c.   Den nya lagens bestämmelser om kronoandel i 1 kap. 6 §, undersök­
ningstillstånds giltighetstid i 2 kap. 5-8 §§, ändring av tillstånd eller
koncession i 6 kap. 4 § och gemensam förvaltning av koncessionsrätt i
12 kap. skall inte tillämpas på koncessioner eller motsvarande tillstånd
som avses här. I stället gäller de villkor som har meddelats för konces­
sionen eller tillståndet.

d.   När en koncession eller ett motsvarande tillstånd upphör tillämpas
36 § lagen om vissa mineralfyndigheter i stället för 13 kap. 4 och 5 §§
nya lagen beträffande anläggningar som har påbörjats före ikraftträ­
dandet.

e.   För tillstånd lill förberedande undersökning enligt 15 § lagen om vissa
mineralfyndigheter som gäller vid ikraftträdandet tillämpas den lagen
så länge tillståndet beslår.

7.   Den som vid utgången av juni 1990 bedriver undersökning eller
bearbetning för vilken tillstånd eller koncession därefter behövs till följd
av denna lag får, under förutsättning att ansökan om tillstånd eller konces­
sion görs före den 1 juli 1991, fortsätta verksamhet för samma ändamål
utan tillstånd eller koncession till dess ansökningen slutligt har prövats.
Vid prövning av en sådan ansökan om bearbetningskoneession skall föl­
jande iakttas.

a.   Vid prövning av ansökningen skall 4 kap. 3 § första stycket tillämpas
som om sökanden hade undersökningstillständ inom området för de
mineral som ansökningen avser.

b.   Ansökningen skall prövas utan tillämpning av 4 kap. 2 § nya lagen. Om
ansökningen avser något av de koncessionsmineral som anges i 1 kap.
1 § tredje punkten skall dock 4 kap. 2 § första stycket 1 tillämpas.
Koncessionstiden skall bestämmas till tio år. Om sökanden begär det
skall dock kortare tid bestämmas.

c. Koncession får förenas med villkor enligt 4 kap. 5 och 6 §§.

8.   Före den 1 juli 1991 får koncession för koncessionsmineral som inte
omfattas av gruvlagen eller den gamla minerallagen inte meddelas annan
än markägaren utan dennes medgivande. Detta gäller dock bara fyndighe­
ter där bearbetning inte har påbörjats då den nya lagen träder! kraft.

26


 


2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2§ lagen (1987:12)' om hushållning med naturresurser m. m. skall ha följande lydelse.


Prop.1988/89:92


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), na­turvårdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndighe­ter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. I) innefattande vissa be­stämmelser om elektriska anlägg­ningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar och luftfartslagen (1957:297).


kap.

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10), vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387), na­turvärdslagen (1964:822), lagen (1985:620) om vissa torvfyndighe­ter, väglagen (1971:948), lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa be­stämmelser om elektriska anlägg­ningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, luftfartslagen (1957: 297), minerallagen (0000:000) och lagen (1966:314) om kontinentaf sockeln.

Om tillåtligheten av ett visst ex­ploateringsföretag eller annat in­grepp i miljön skall prövas enligt fle­ra av de lagar som anges i första stycket, tillämpas 2 och 3 kap. i den­na lag endast vid den prövning som först äger rum.


Denna lag träder i kraft den I juli 1990.

Äldre föreskrifter skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet.


Lagen omtryckt 1987:247.


27


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1988/89:92

Lagom ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs alt 9 och 37 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyn­digheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

9§ Inom ett område som omfattas        Inom ett område som omfattas av      koncession      enligt     lagen     av undersökningstillstånd eller be-(1974:890) om vissa mineralfyndig-     arbetningskoncession enligt mine­heter får någon annan än konces-     rallagen (0000:000) får någon an-sionshavaren  inte  utan  särskilda     nan än tillstånds- eller koncessions­skäl beviljas koncession enligt den-     havaren inte utan särskilda skäl be­na lag. Ej heller får inom ett områ-     viljas koncession enligt denna lag. de, som omfattas av rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 § eller 14 kap. 6 § förs­ta stycket gruvlagen (1974:342) ef ler av ansökan om sådan rätt, kon­cession utan särskilda skäl medde­las någon annan än den som erhåf Ut eller ansökt om sådan rätt.

37 § Vid tvist angående fråga som av-        Vid tvist angående fråga som av­ses i 25 § tillämpas reglerna i 41 §     ses i 25 § tillämpas 8 kap. 7§ mine­lagen (1974:890) om vissa mineraf     rallagen (0000:000). fyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Beträffande koncessioner enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyn­digheter och beträffande inmutningar och utmål gäller äldre bestämmelser.

28


 


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 5 §§ och 3 kap. 5 § samt rubriken till 2 kap. lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. skall ha följande lydelse.


Prop. 1988/89:92


Föreslagen lydelse

enligt       minerallagen

Nuvarande lydelse

2 kap. Inmutningsrätl och rätt till utmål        Rätt

(0000:000)


5§

Kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska förelag m.m. får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för varje särskilt fall här i landet erhål­la eller i övrigt förvärva inmut­ningsrätt eller rätt till utmål enligt gruvlagen (1974:342).

Vad som i denna lag sägs om rätt till utmål skall gälla även nyttjande­rätt till utmål.

Om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid eller på före­skrivet sätt eller om tillstånd vägras, gäller

1.  beträffande inmutningsrätt, alt undersökningsarbeten som JÖrvär­varen företar inom det inmutade området är ulan verkan till bevaran­de av inmutningsrätten,

2.  beträffande utmål, att rätten till utmål är förverkad på den första infällande dag då försvarsavgift en­ligt 6 kap. 8 § gruvlagen (1974:342) skall erläggas.


Kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för varje särskilt fall här i landet erhål­la eller i övrigt förvärva undersök­ningstillstånd eller bearbetnings­koncession enligt minerallagen (0000:000).

Vad som i denna lag sägs om be­arbetningskoncession skall gälla även nyttjanderätt till sådan kon­cession.

Om tillstånd lill förvärv av under­sökningstillstånd eller bearbetnings­koncession eller förvärv av nyttjan­derätt till bearbetningskoncession inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller om tillstånd vägras, upphör undersökningstill-slåndet eller bearbetningskoncessio­nen respektive nyttjanderätten till bearbetningskoncessionen att gälla.


 


3 kap.

Inmutningsrätl eller rätt till ut­mål. som har förvärvals genom in­rop på exekutiv auktion under så­dana förhållanden all förvärvstill­stånd skulle ha krävts vid ett van­ligt förvärv, skall åter avyttras inom ett år efter det att auktionen har vunnit laga kraft, om inte dess­förinnan   dessa   förhållanden   har


Undersökningstillstånd eller bear­betningskoncession som meddelats enligt minerallagen (0000:000) och som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana för­hållanden att förvärvslillstånd skulle ha krävts vid ett vanligt för­värv, skall åter avyttras inom ett år efler det att auktionen har vunnit


29


 


Nuvarande lydelse

upphört eller inroparen har fält till­stånd att behålla rättigheten. Rege­ringen får på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avytt­randet.

1 fråga om tillstånd enligt första stycket att behålla inmutningsrätl eller rätt till utmål gäller i tillämpli­ga delar bestämmelserna i denna lag om förvärv av sädana rättighe­ter.

Avyttras inte rättigheten inom föreskriven lid, gäller

1.   beträffande inmutningsrätt, atl undersökningsarbeten som inro­paren företar inom det inmutade området är utan verkan till bevaran­de av inmutningsrälten.

2.   beträffande utmål, att rätten till utmål är förverkad på den första infallande dag då försvarsavgift en­ligt 6 kap. 8 § gruvlagen (1974:342) skall erläggas.


Föreslagen lydelse

laga kraft, om inte dessförinnan dessa förhållanden har upphört el­ler inroparen har fått tillstånd att behälla undersökningstillståndet ef ler koncessionen. Regeringen fär på ansökan av inroparen medge skä­ligt anstånd med avyttrandet.

I fråga om tillstånd att behålla undersökningstillstånd eller konces­sion enligt första stycket gäller i till-lämpliga delar bestämmelserna i denna lag om förvärv av sådana tiU-stånd eller koncessioner.

Avyttras inte tillståndet eller kon­cessionen inom föreskriven tid, gäf ler de påföljder som anges i 2 kap. 5§.


Prop. 1988/89:92


 


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Beträffande inmutningar och utmål enligt gruvlagen (1974:342) gäller äldre bestämmelser.


30


 


5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

Härigenom föreskrivs att 3, 10 och 15 §§ lagen (1966:314) om konlinen­talsockeln skall ha följande lydelse.


Prop. 1988/89:92


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3§'

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och alt utvinna naturtill­gångar från denna.

Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.

Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket får äga rum utan tillstånd.

1 ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsoc­keln skall lagen (1987:12) om hus­hållning med naturresurser m. m. tillämpas.

10 §-Inom    anläggning   och    säker-        Inom    anläggning   och    säker­hetszon utanför territorialgränsen     helszon utanför territorialgränsen

tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i minerallagen (0000:000), vattenlagen (1983: 291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anlägg­ningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterrito­rium.

tillämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i gruvlagen (1974:342), lagen (1974:890) otn vi.ssa mineralfyndigheter, vatten­lagen (1983:291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid an­ses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjö­territorium.

15§-


Talan mot bergmästarens beslut enligt 7 § föres hos Sveriges geologi­ska undersökning genom besvär.

Mot beslut av Sveriges geologiska undersökning i ärende, som avses i 7 §, och mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Mot annal beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom besvär hos regeringen.

Annal beslut än som avses i första


Beslut av Sveriges geologiska un­dersökning i ärende som avses i 7 § och i ärende om återkallelse av tilf stånd på grund av att föreskrift eller villkor för tillståndet har åsidosatts saml tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 § överklagas hos kammar­rätten.

Annat beslut av myndighet enligt denna lag överklagas hos regering­en.

Beslutet gäller även om det över-


 


' Senaste lydelse 1974:891. ' Senaste lydelse 1983:655. ' Senaste lydelse 1982:483.


31


 


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse                  Prop. 1988/89:92

stycket länder till efterrättelse ulan klagas, om inte annorlunda förord­
hinder av förd talan, om ej annor-
  näts.
lunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den I juli 1990.

Äldre  föreskrifter  skall   fortfarande  tillämpas  i  ärenden  som   an­hängiggjorts före ikraftträdandet.

32


 


Industridepartementet                            Prop. 1988/89:92

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1989

Närvarande: statsråden S. Andersson, ordförande, och Göransson, Gradin, R. Carisson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande: statsrådet Nordberg

Proposition om ny minerallagstiftning m. m. 1 Inledning

De centrala lagarna på gruv- och mineralnäringens område är gmvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (mineral­lagen). Gruvlagen, som trädde i kraft den 1 juli 1974, omfattar de flesta förekommande malmerna och bygger på det s. k. inmutningssystemet. Det­ta innebär att var och en har rätt att utan diskretionär prövning få inmut­ningsrätt på egen eller annans mark. Inmulningsrätten beviljas den som först kommer in med sin ansökan om inmutning. Inmutningsrätl innebär rätt att, med uteslutande av andra, bedriva undersökningsarbete i fräga om inmutningsbart mineral inom det inmutade området. Om inmutaren påträffar en utvinningsbar fyndighet har han rätt att få sig anvisat ett arbetsområde, s. k. utmål, och där bearbeta fyndigheten. I utmål har staten rätt till andel med hälften, s. k. kronoandel. Till gruvlagen anslutande regeringsföreskrifter finns i gruvförordningen (1974:344).

Minerallagen, som trädde i kraft den 1 januari 1975, omfattar bl. a. olja, gas, stenkol och uranhaltiga mineral. Lagen bygger på koncessionsprinci­pen, som innebär att undersökning och bearbetning får utföras endast av den som erhållit tillstånd till delta av staten. Tillstånd meddelas endast den som bedöms lämplig från allmän synpunkt och tillståndet kan förenas med villkor för att tillgodose olika allmänna intressen. Till minerallagen anslutande regeringsföreskrifler finns i förordningen (1974:893) om vissa mineralfyndigheter.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
industridepartementet den 22 juni 1983 en kommitté med uppdrag atl
göra en översyn av den nuvarande minerallagstiftningen och utarbeta ett
förslag till ny lagstiftning. Enligt direktiven (dir. 1983:41) borde det infö­
ras ett enhetligt system, som förenar inmutningssystemets enkelhet med
koncessionssystemets möjligheter lill samhälleligt inflytande. En utgångs­
punkt för en ny lagstiftning borde vara att tillståndsgivningen och villko­
ren för tillståndet kan anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall.
Beträffande undersökningstillstånd borde reglerna bygga på gmvlagens
      33

3    Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 92


inmutningssystem för att stimulera prospekteringsverksamheten i landet. I Prop. 1988/89:92 detta syfte borde också beaktas prospektörens intresse av att kunna få förhandsbesked angående rätt till eller i vart fall företrädesrätt till bearbet­ning av påträffade fyndigheter. Vid bearbetningskoncessioner borde efter­strävas ell starkt samhälleligt inflytande, inte bara så alt en ansökan kan avslås utan det borde också finnas möjligheter all återkalla ett tillstånd eller föreskriva nya villkor när omständigheterna så påkallar.

Kommittén, som antog namnet minerallagskommitlén, /(ordföranden i bostadsdomstolen Hans Svahn, ordförande, (ej under tiden 1 december 1983 — 30 april 1985, då hovrättslagmannen Anders Hedström var ordfö­rande) samt numera framlidne riksdagsledamoten Karl Björzén, riksdags­ledamoten Gunnar Ström, kommunalrådet Karl-Erik Häll, dåvarande de­partementssekreteraren Lennart Roigart (t. o. m. 30 april 1985), förbunds­ordföranden Anders Stendalen, direktören Roland Widmark, dåvarande direktören Olof Rydh (10 april —30 november 1985)/, avgav den 14 no­vember 1986 sitt slutbetänkande Ny minerallagstiftning (SOU 1986:53 — 54). En sammanfattning av belänkandet och kommitténs lagförslag bör bifogas protokollet i detta ärende som bilagorna I och 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokol­let i detta ärende som bilaga 3.

Regeringen beslutade den 8 december 1988 att inhämta lagrådets yttran­de över förslag till minerallag och den 26 januari 1989 att inhämta lagrå­dets yttrande över förslag till ändringar i lagen om hushållning med natur­resurser m. m., lagen om vissa torvfyndigheter, lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m.och lagen om kontinentalsockeln. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 4. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5.

Lagrådet har föreslagit en rad ändringar i förslaget till minerallagen, huvudsakligen vad avser lagens disposition. Jag har godtagit lagrådets förslag i dessa hänseenden och det förslag lill minerallag jag nu lägger fram är i allt väsentligt utformat i enlighet med lagrådets förslag. Lagrådet har även föreslagit ett antal ändringar av saklig natur. Jag återkommer lill detta i specialmoliveringen till de paragrafer som avses med ändringarna. Utöver dessa ändringar har vissa justeringar främst av redaktionell art gjorts i förhållande till de lagförslag som remitterades till lagrådet.

2 Föredragandens överväganden

Som en bakgrund till mina förslag presenterar jag i avsnitt 2.1 en redogö­
relse för mineralpolitiken och minerallagstiftningen. Jag använder i fort­
sättningen begreppet minerallagsliftningen som en samlande benämning
för lagstiftningen på mineralområdet. Däri innefattas alltså vad gäller
nuvarande lagstiftning både gruvlagen och minerallagen. Jag använder på
motsvarande sätt begreppet gruvrättighet som en samlande benämning på
tillstånd att utnyttja mineral enligt denna lagstiftning. Jag presenterar
sedan allmän motivering till mitt förslag till ny lagstiftning i avsnitt 2.2
        34


 


(huvuddrag och allmänna grunder) och 2.3 (närmare om huvudfrågorna). I     Prop. 1988/89:92 avsnitt 2.4 behandlas minerallagstiftningens samordning med annan lag­stiftning och i avsnitt 2.5 slutligen vissa övriga frågor. Frågor av detaljka­raktär tas upp i specialmotiveringen lill lagförslagen (avsnitt 4).

2.1 Mineralpolitiken och minerallagstiftningen

Bakgrundsbeskrivningen innehåller en översiktlig redovisning av mineral­politikens mål och medel, av mineralhantering och prospektering i Sveri­ge, av den svenska myndighetsorganisationen på mineralområdet och av den gällande minerallagstiftningen. Slutligen redovisar jag de skäl som ligger bakom översynen av nuvarande lagstiftning.

2.1.1 Mineralpolitikens mål och medel

Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en samhällsekonomiskt viktig basnäring. Den inhemska mineralutvinningen, som är basen för produk­tion och expon av viktiga insatsvaror, är viktig från såväl försörjnings- och sysselsättningssynpunkt som industriell synpunkt. Gruv- och mineralin­dustrin försörjer industrin med viktiga metaller och mineral. Mineralsek-torn är helt avgörande för sysselsättningen i vissa regioner. Landets gruv-och mineralindustri har även betydelse för utvecklingen av gruvutrust-ningsinduslrin. En konkurrenskraftig gruv- och mineralindustri är således av väsentlig betydelse för utvecklingen av svenskt näringsliv.

Ett övergripande mål för näringspolitiken är att skapa förutsättningar för utveckling och förnyelse inom industrin. Som en del av näringspoliti­ken syftar mineralpolitiken till att ta till vara utvecklingsmöjligheterna inom den svenska mineralråvaruindustrin för att skapa förutsättningar för en god försörjning av mineralråvaror för den svenska industrin. Utnyttjan­det av landets mineraltillgångar måste ske på ett effektivt sätt samtidigt som kravet på en god miljö tillgodoses. Mineralpolitiken samverkar i vissa avseenden med regionalpolitiken, eftersom mineralseklorn har stor bety­delse för sysselsättningen i vissa regioner och i flera fall i sådana områden där det är särskilt svårt all finna alternativ sysselsättning.

Statens roll inom mineralpolitiken består till stor del i alt underlätta industrins egna ansträngningar. I detta syfte finansierar staten bl. a. grund­läggande geologisk kartering, prospektering, forskning och utveckling. Statlig gruvverksamhet, myndighetsorganisationen och lagstiftningen inom mineralområdet är andra viktiga medel för att uppnå de mineralpoli-liska målen.

Staten bedriver grundläggande geologisk kartering genom Sveriges geo­logiska undersökning (SGU). Staten anslår för närvarande ca 78 milj. kr. per år till att successivt bygga ut den samlade kunskapen om framför allt landels jord- och bergarter. Denna baskunskap är i de flesta fall av avgö­rande betydelse för atl staten och andra intressenter genom prospektering skall kunna påvisa och undersöka nya fyndigheter saml kunna utveckla befintliga gruvor.

Nämnden för statens gruvegendom (NSG) är huvudman för den statligt    35


 


anslagsfinansierade prospekteringen. Nämndens anslag för den egna pros-     Prop. 1988/89:92

pekteringsverksamhelen uppgår till ca 45 milj. kr. för budgetåret 1988/89.

Härutöver har staten sedan år 1983, i ett speciellt program, lämnat ett

särskilt stöd lill prospektering. Programmet syftar till att öka livslängden

hos befintliga gruvor och mineralfyndigheter samt att lägga gmnden till

nya. Genom detta program har staten lämnat bidrag till prospekteringen

med ca 40 milj. kr. per år under de senaste sex åren. Riksdagen har år 1987

förlängt programmet med tre är och ytterligare 96 milj. kr. har anvisats för

detta ändamål (prop. 1986/87:74, NU 32, rskr. 370).

Genom det av staten ägda företaget Sveriges Geologiska AB (SGAB) medverkar staten i det praktiska genomförandet av prospekteringsinsat-serna.

För att stärka gruv- och mineralindustrins konkurrenskraft satsar staten på forskning och utveckling. De statliga insatserna har under senare år uppgått till ca 75 milj. kr. om året, vilket motsvarat mellan en tredjedel och hälften av de totala satsningarna på forskning och utveckling inom mine­ralområdet.

Riksdagen beslutade våren 1987 (prop. 1986/87:74, NU 32, rskr. 370) att anvisa medel för statens medverkan i ett med gmvutmstningsindustrin gemensamt utvecklingsprogram kallat Gmvteknik 2000. Syftet med pro­grammet är att genom att bl. a. utveckla nya brytningsmetoder, maskinell utrustning samt planerings- och styrsystem öka den svenska gmvindu-slrins framtida konkurrenskraft. Programmet är femärigt och den totala kostnaden uppgår till ca 350 milj. kr., varav staten kommer att bidra med ca 50 milj. kr.

Vissa gruvprojekt har av regeringen bedömts ha så stor regionalpolitisk betydelse att regionalpolitiskt stöd lämnats i samband med investeringar­na.

Staten bedriver gruvverksamhet genom LKAB, SSAB och Grängesbergs Gruvor AB.

De statliga insatserna för gmv- och mineralindustrin är således mycket omfattande.

Jag kommer senare att redogöra för den mineralpolitiska myndighetsor­ganisationen och den gällande minerallagstiftningen (avsnitt 2.1.4 resp. 2.1.5).

2.1.2 Mineralhanteringen i Sverige

Den svenska gruv- och mineralindustrin bmkar indelas i två näringsomrä-den. Det ena är malmgruvor och det andra är andra gruvor och mineral-brott. Malmgruvorna delas i sin lur in i järnmalmsgruvor och icke-järn-malmsgruvor. Till andra gruvor och mineralbrott räknas industrimineral-brott stenbrott samt grus- och sandtag.

Järnmalmsbrytningen bedrivs i Norrbottens län och i Mellansverige.
Omkring fyra femtedelar av de kända järnmalmstillgängarna finns i Norr­
bottens län. För närvarande bryts järnmalm i fyra underjordsgmvor. De
två största är Kiimnavaara och Malmberget, båda ägda av LKAB. De två
andra är Grängesberg och Dannemora, som ägs av Grängesbergs Gruvor
     36


 


AB resp, av SSAB. Den svenska järnmalmsproduktionen uppgick år 1988     Prop. 1988/89:92 till 20,4 milj. ton produkter, varav 18,1 milj. ton exporterades.

De metaller som för närvarande utvinns i icke-järnmalmsgmvor i Sveri­ge är koppar, bly, zink, guld, silver och volfram. I början av februari 1989 var 20 gruvor och 11 anrikningsverk i drift hos sex företag. Störst är Boliden Mineral AB med 15 gruvor och åtta anrikningsverk. De fyndighe­ter som utvinns ligger i Norrbottens och Västerbottens län samt i Mellan­sverige. Den totala råmalmsproduktionen uppgick år 1988 till sammanlagt 17,7 milj. ton, varav Boliden Mineral svarade för 15,5 milj. ton.

Delbranschen andra gruvor och mineralbrotl omfattar utvinning av ett stort antal olika produkter. Här är det produkterna av kvalificerade in­dustrimineral som är av intresse. De kvalificerade industrimineral som för närvarande bryts i landet är i huvudsak apatit, dolomit, flusspal, fältspat, kalksten, krita, kvarts och kvartssand, kvartsil, kyanit, olivin, svavelkis och talk. Produktionen är huvudsakligen koncentrerad till södra och mel­lersta Sverige. Flertalet av producenterna är förhållandevis små. De största företagen är Cementa AB, Ernström Mineral AB och Svenska Mineral AB.

Antalet sysselsatta i gruv- och mineralindustrin uppgick år 1987 till 11 600 personer och branschens totala förädlingsvärde var drygt 3,5 mil­jarder kronor. Gruv- och mineralindustrins andel av hela den svenska industrins sysselsättning, produktionsvärde, förädlingsvärde, investering­ar och export ligger för närvarande på mellan en och två procent. Vid järn-, stål- och metallverken inom landet, som nästan uteslutande baserar sin produktion på inhemska råvaror, sysselsattes år 1987 ca 45 300 personer.

2.1.3 Prospekteringsverksamheten i Sverige

Den svenska berggrunden bedöms allmänt ha en mycket god potential för nyfynd av ett flertal metaller och kvalificerade industrimineral. Intresset fokuseras på främst bas- och ädelmetaller samt legeringsmetaller. Det anses råda goda förutsättningar för att hitta ytterligare såväl enkla som komplexa sulfidmalmer med innehåll av t. ex. zink, koppar, guld och sil­ver. Vad gäller legeringsmetaller anses möjligheterna vara goda att hitta främst molybden, volfram och nickel. Inom industrimineralområdet är intresset stort för prospektering efler förekomster för framställning av framför allt olika fillerprodukler.

Prospektering efler mineral syftar till att påvisa förekomster och utvär­dera deras brytvärdhet. Målsättningen för verksamheten är att den påvisa­de mineralfyndigheten vid en bearbetning skall ge ett fördelaktigt ekono­miskt utbyte. För att en förekomst skall kunna utnyttjas måste den vara både ekonomiskt och tekniskt exploaterbar. Olika prospekteringsåtgärder har alltså som yttersta mål att lägga grunden lill nya eller öka livslängden hos befintliga gruvor eller mineralbrott. Sett såväl i en nations som i ett företags perspektiv är prospekleringen nödvändig för alt en långsiktig och väl avvägd balans skall kunna upprätthållas mellan produktionen från de förekomster som bearbetas och ny råvambas.

Prospektering är mycket kostnadskrävande och resultaten av verksam­
heten ligger långt fram i tiden. Kostnaderna för prospektering tenderar
       37


 


dessutom att öka. Det beror framför allt på atl del blir allt svårare att hitta Prop. 1988/89:92 nya fyndigheter, eftersom dessa i ökad utsträckning måste sökas i berg­grundens djupare delar. Del ställs därför allt större krav på prospektörer-nas effektivitet samt tekniska och ekonomiska förmåga. Som en följd härav är det i dag bara några få enskilda företag och staten som i någon större omfattning bedriver en aktiv och kontinuerlig prospekteririgsverk-samhet i Sverige. Den totala prospekteringsvolymen i landet exkl. kolväten uppgick år 1988 lill 150 milj. kr. Staten svarade för ungefär två tredjedelar av dessa insatser.

Boliden Mineral AB och NSG är de dominerande prospektörerna i Sverige.

Olika induslrimineralföretag bedriver också prospektering. Deras verk­samhet är dock ofta inte kontinuerlig utan den sker i kampanjer och omfattar i stor utsträckning fyndighetsundersökningar. Genom den orga­niserade mineraljakten deltar dessutom privatpersoner i olika aktiviteter av betydelse för prospekteringen.

Jag vill slutligen erinra om alt del bedrivs prospektering inom energiom­rådet, främst i fråga om olja och gas. För närvarande har flera företag tillstånd att prospektera efter olja och gas på vår kontinentalsockel. Ett företag har tillstånd att prospektera efter och utvinna olja och gas på Golland.

Som jag tidigare framhållit är den svenska gruv- och mineralindustrin i stor utsträckning koncentrerad till nordvästra Norrbottens län, Skellefte-fältet och Bergslagen. En betydande del av prospekteringen läggs för närva­rande på olika insatser för att trygga och utveckla råvarubasen i anslutning till befintliga gruvor, mineralbrott och anrikningsverk. Det är därför na­turligt att även en stor del av prospekteringen nu förläggs till dessa tre regioner.

Jag vill vidare i delta sammanhang nämna att regeringen under år 1987 tillsatte en kommitté (I 1987:01) med uppgift att utreda marknadsförut-sällningarna för olika mineralråvaror. Kommittén skall också, om utred­ningsarbetet visar att det är lämpligt, lämna förslag till en övergripande strategi för prospekteringsverksamheten i Sverige.

2.1.4 Myndighetsorganisationen

Den nuvarande verksorganisationen inom mineralområdel beslutades äv
riksdagen åren 1981 och 1982 (prop. 1980/81:130, NU 43 och 67' rskr.
349 resp. prop. 1981/82:99, NU 40 och 60, rskr. 430).
1

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den centrala förvaltnings­
myndigheten för frågor om landets geologiska beskaffenhet och mineral­
hantering utom såvitt avser förvaltning och upplåtelse av statens gruvegen­
dom, som sköts av nämnden för statens gruvegendom (NSG). SGU under­
söker och beskriver landels berggrund och jordarter samt de geokemiska,
geofysiska, maringeologiska och hydrologiska förhållandena. Verket bedri­
ver informations-, dokumentations- och utredningsverksamhet. SGU sva­
rar vidare för frågor om mineralhanlering och handlägger ärenden enligt
minerallagsliftningen och lagstiftningen om konlinentalsockeln samt vissa
     38


 


ärenden enligt lagstiftningen om utländska förvärv av fast egendom m. m.     Prop. 1988/89:92 SGU är även chefsmyndighet för bergsstaten.

Bergsstaten är den regionala förvaltningsmyndigheten för frågor om landets mineralhantering. Bergsstaten är organiserad på ett nordligt och ett sydligt distrikt, vardera lett av en bergmästare. Bergmästarämbetet i norra distriktet, med expedition i Luleå, omfattar Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det södra distriktet, med expedition i Falun, omfattar riket i övrigt. I bergsstatens uppgifter ingår främst alt handlägga ärenden om förvärv och försvar av gmvrättigheter, att anvisa områden för gruvarbete och att utöva teknisk inspektion och tillsyn av gruvdrift.

Nämnden för statens gruvegendom svarar för att statens gmvegendom tas till vara på bästa sätt och utökar denna genom prospekteringsverksam-het, när så är lämpligt. Resultaten av prospekteringen kommer direkt gruvnäringen till del genom att NSG arrenderar ut sina fyndigheter. Ge­nom NSG verkar staien även för att stimulera och effektivisera övrig prospektering i landet. NSG har regeringens uppdrag att svara för admini­strationen av det särskilda prospekteringsstöd som infördes hösten 1982.

2.1.5 Nuvarande minerallagstiftning

Rätten till mineraltillgångar är i Sverige liksom i flertalet länder reglerad särskilt i lagstiftningen. Delar av denna lagstiftning har mycket gamla anor, som går långt tillbaka i en tid då gmvnäringen hade en till stora delar annan inriktning och betydelse än i dag. Lagstiftningen byggdes upp för att stödja och reglera utvinningen av de metaller som först började brytas i Sverige, dvs. främst järn och koppar. De rättsliga regleringarna och mark­nadens behov har därefter kontinuerligt förändrats. Förskjutningar mellan statens anspråk, markägarens intressen och rättigheterna för den som eftersöker och utvinner tillgångarna har ägt rum. De metoder som används vid eftersökandet, undersökandet och utvinningen har förändrats i takt med den tekniska utvecklingen.

Rätlen att utnyttja mineraltillgångar regleras i Sverige enligt tre olika system, nämligen inmutningssystemet, koncessionssystemet och jordägan­derättssystemet.

Inmulningssyslemet innebär i princip att den som först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet får rätt till denna. Systemet ligger till gmnd för gruvlagen (1974:342). Enligt I kap. 2 § denna lag är en mineralfyndighet inmutningsbar om den innehåller:

l.guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon eller arsenik, dock inte sjö- eller myrmalm, eller

2. svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Enligt gruvlagen beviljas inmutningsrätt av bergmästaren. Den som fått
sådan räll (inmutaren) får inom ett angivet område utföra undersöknings­
arbete i fråga om inmutningsbart mineral i tre är, men inmutaren kan efter
ansökan få undersökningstiden förlängd till sammanlagt tio år. Om han
vill bearbeta en fyndighet har han rätt att få sig anvisat ett arbetsområde
39


 


för delta, s. k. utmål. Inmutaren måste då visa atl inmutningsbart och för Prop. 1988/89:92 teknisk bearbetning lämpat mineral finns inom det inmutade området i en sådan mängd att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift. Ulmålet gäller i första hand under tjugofem år, men kan under vissa förutsättningar förlängas med tjugo år i sänder. Under speciella omstän­digheter kan utmål inlösas.  .

Principen för koncessionssystemet är att rätlen all undersöka och bear­beta en fyndighet upplåts efter fri prövning av staten. Det ger därmed ett starkare samhällsinflytande än inmutningssystemet. Enligt I § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen) krävs principiellt särskilt tillstånd (koncession) för undersökning och bearbetning av

1.     olja, gas, stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2.  alunskiffer,

3.  stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, eller

4.  uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral.

Koncession enligt minerallagen meddelas som undersökningskonces­sion eller bearbetningskoncession. Koncession beviljas endast den som från allmän synpunkt befinns lämplig. En koncession kan förenas med villkor, som kan växla från fall lill fall. Bearbetningskoncessioner beviljas av regeringen, medan undersökningskoncessioner i normalfall beviljas av SGU.

Minerallagen omfattade urspmngligen också torv när den utnyttjas för utvinning av energi. Numera gäller i detta hänseende lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, som också är en koncessionslagstiftning. Torvkon-cessioner meddelas av länsstyrelsen. Koncessionssystemet ligger också till grund för lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkl inom vissa allmänna vattenområden. Sistnämnda lagar gäller fyndigheter som finns inom vissa vattenområden och som tillkommer staten.

För mineral som faller utanför nu nämnda lagar gäller jordäganderätts-syslemet, som innebär att rätten till mineralfyndigheter tillkommer jord­ägaren. Det betyder att fyndigheterna utan dennes medgivande inte kan utvinnas annat än om förutsättningar finns för expropriation.

Reglerna i gruvlagen och minerallagen har den principiella innebörden att rätlen atl utvinna de mineral som omfattas av dessa lagar kan genom beslut av en statlig myndighet tillerkännas någon annan än den som äger marken. Både enligt gruvlagen och minerallagen gäller att den mark som behöver tas i anspråk för bearbetning skall anvisas vid en särskild förrätt­ning som leds av en bergmästare. Markanvisningen betyder inte att jord­ägaren mister äganderätten lill marken ulan endast dispositionsrätten. Denna återgår till jordägaren då gmvrättigheten upphör. Jordägaren är också berättigad till full ersättning för skada och intrång. Däremot har han inte rätt till ersättning för själva fyndigheten. En motsvarande ersättnings­rätt har också andra som lider skada eller intrång, t. ex. servitutshavare.

En viktig princip är att utvinning av mineralfyndigheter, på samma sätt
som annan industriell verksamhet, är underkastad lagstiftning, som rör
användning av mark och vatten. Här kan nämnas byggnads-, vatten-,
naturvårds-, miljöskydds- och fornminneslagstiftningen. Gruvrätligheten
     40


 


utgör endast en förutsättning för att kunna utverka de tillstånd av olika     Prop. 1988/89:92 slag som enligt dessa lagstiftningar krävs för verksamheten.

Del nuvarande regelsystemet har växt fram i en lång historisk utveck­ling. Inmulningssyslemet kan sägas ha blivit accepterat i svensk gruvrätt under förra hälften av 1700-lalel och har sedan dess tillämpats på mineral som man bedömt det särskilt angeläget alt främja utvinningen av. Konces-sionssyslemel infördes år 1886 i fråga om stenkol och utvidgades efler hand lill att avse också salt (1917), olja och gas (1933), alunskiffer (1942), uran (1945), vissa leror samt torv för energiändamål (1974). Motiven för att göra dessa ämnen koncessionsplikliga har varierat. Gemensamt är att de ansetts betydelsefulla från allmän synpunkt. En faktor som haft betydel­se för valet av koncessionssystemet för några av dem har varit att de förekommer i ytulbredda fyndigheter med större risk för konkurrens med annan markanvändning än vad som varit typiskt för gruvlagsmineral.

Grundtanken med inmulningssyslemet har ansetts vara att stimulera eftersökande och brytning av nya mineralfyndigheter. Koncessionsyslemel lämnar å andra sidan bättre möjligheter för samhället att få till stånd en från allmän synpunkt ändamålsenlig mineralutvinning med möjlighet att pröva vem som får gruvrätligheten samt atl pröva konkurrerande markan­vändning och andra motstående intressen.

Den praktiska betydelsen av att olika system tillämpas bör inte över­drivas, eftersom särskilda regler kan minska det diskretionära inslaget i ett koncessionsyslem och öka det allmännas inflytande i ett inmutningssys­tem så att skillnaden i fråga om systemens verkningar i olika hänseenden utjämnas. Så har också skett i inte obetydlig utsträckning i den lagstiftning som nu gäller (jfr prop. 1974:32 s. 95 och prop. 1974:146 s. 66 f.).

Lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m.reglerar bland annat utländska förvärv av inmutningsrätt eller rätt till utmål.

2.1.6 Behov av en ny minerallagstiftning

Större delen av den nu gällande minerallagstiftningen tillkom år 1974 efter
överväganden som byggde på ett utredningsarbete av den år 1963 tillsatta
gmvrättsutredningen. 1974 års lagstiftning innebar i huvudsak en moder­
nisering av äldre lagstiftning med ökat samhällsinflytande i vissa delar
men med bibehållande av de principer som legat till grund för denna.
Fördelningen av mineral på resp. gruvrättsligt system behölls i huvudsak
oförändrad. En huvuduppgift för gruvrättsulredningen hade varit att i
fråga om de mineral som omfattades av inmutningssystemet överväga en
övergång till ett koncessionssystem. Utredningen ansåg dock alt inmut­
ningssystemet borde bibehållas och föreslog i sitt betänkande (SOU
1969:10) Ny gmvlag att bristerna i det dåvarande regelsystemet skulle
avhjälpas genom partiella reformer i syfte att tillgodose allmänna intres­
sen. Bland nyheterna var åtskilliga bestämmelser som avsåg att stimulera
lill ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av mineraltillgångarna. Sta­
tens rätt lill hälflenandel (kronoandel) i utmål, som införts 11938 års gmv­
lag, behölls samtidigt som förvaltningen av statens gruvegendom administ­
rativt förstärktes. Utmals giltighetslid begränsades till 25 år.
                    41


 


På motsvarande sätt innebar 1974 års minerallag framför allt att de     Prop. 1988/89:92 gmndläggande reglerna för koncession, som tidigare varit uppsplittrade, gjordes enhetliga, moderniserades och samordnades med den nya gmv­lagen.

Under större delen av den tid som gmvlagen och minerallagen har varit i kraft har olika frågor på mineralområdet utretts. En fråga som därvid kommit upp i olika sammanhang är införandet av vissa industrimineral av mineralpolitisk betydelse under minerallagstiftningen.

Under senare delen av 1970-talet utredde sålunda mineralpoliliska ut­redningen (MPU) frågan om landets långsiktiga hushållning med mineral­resurser. Utredningsarbetet inriktades främst på stmkturfrågor samt för-sörjningsfrågor i vid bemärkelse. I uppdraget ingick inte att göra en total översyn av lagstiftningen. Enligt direktiven skulle dock MPU överväga om det på lång sikt fanns anledning att ändra gränsdragningen mellan inmut­ningsbara och koncessionspliktiga mineral. Vidare var MPU oförhindrad att överväga om exploatering av industrimineral kunde underlättas genom att de hänfördes till gruvlagen eller koncessionslagsliftningen. I sitt slutbe­tänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik föreslog MPU att bl.a. vissa sådana mineral skulle bli inmutningsbara enligt gmvlagen. MPU konstate­rade att man genom att göra om gruvlagen till en koncessionslag enligt minerallagens modell skulle skapa ett mycket kraftigt merarbete för alla berörda parter, men att någon mellanform av de aktuella lagarna skulle ge vissa fördelar. MPU uttalade också i slutbetänkandet att man inget hade att erinra mot att en viss översyn av minerallagstiftningen gjordes. Pä grundval av MPU:s utredningsarbete förelades riksdagen våren 1982 för­slag om ändringar i minerallagsliftningen (prop. 1981/82:99). Bland lag­förslagen ingick att införa tillståndsplikt för vissa industrimineral. Riksda­gen avslog dock detta förslag med motiveringen att ytterligare utrednings­arbete behövdes (NU 1981/82:40 och 60, rskr. 430). Frågan om kretsen av inmutningsbara mineral utreddes därefter ytterligare av utredningen (I 1982:02) om vissa frågor inom mineralområdet (FRIMO), som i betän­kandet (Ds I 1983:2) Inmutningsbara mineral — förslag till ändringar i gruvlagen i början av år 1983 kom med ett nytt förslag om att göra vissa industrimineral inmutningsbara.

Frågan hade emellertid då kommit i ett nytt läge. Våren 1983 tillsattes minerallagskommitlén med uppdrag att ta fram förslag till en enhetlig lagstiftning som ersätter gruvlagen och minerallagen. Den nya lagen fömt­sättes bygga på koncessionsprincipen men med inmutningsrättsliga inslag. Reglerna om undersökningsverksamhet borde sålunda i huvudsak följa reglerna i gruvlagen. Kommittén skulle också behandla frågan om vilka mineral som borde ingå i det nya regelsystemet.

Behovet av en ny lagstiftning gmndades enligt utredningsdirektiven främst på följande faktorer:

— Huvudmotivet för att behålla inmutningssystemet i dess nuvarande
utformning hade förlorat i styrka genom att de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för undersökning och utvinning av mineralfyndigheter
hade förändrats. Gruvlagen hade brister av stmkturell karaktär, som inte
kunde lösas genom partiella ändringar.
                                                 42


 


—  Gruvlagens regler var i speciella delar otillfredsställande. Dit hörde     Prop. 1988/89:92
möjligheterna för utmålshavare att under lång tid behålla utmål utan krav

på aktivitet och de bristande möjligheterna för nya intressenter att utnyttja resultat från tidigare undersökningsarbeten.

—  Gruvnäringens utveckling medförde att uppsplittringen med skilda
regler för olika mineral blev en allt påtagligare nackdel. Utvecklingen gick
mot atl bryta allt låghaltigare mineral i stora enheter och att ta tillvara så
mycket som möjligt av vad som bryts. Enhetliga regler skulle också förenk­
la det administrativa förfarandet väsentligt.

2.2 Mitt förslag till ny minerallagstiftning

Innan jag går in på mitt förslag till ny lagstiftning skall jag kort redogöra för minerallagskommilténs förslag och några väsentliga drag i remissutfal­let. Som jag återkommer till bygger mitt förslag till stor del på kommitté-förslaget.

2.2.1 Minerallagskommilténs förslag

En sammanfattning av minerallagskommilténs förslag finns i bilaga I. Jag vill här endast peka på de viktigaste nyheterna i förhållande till vad som nu gäller.

En viktig skillnad är all lagstiftningen blir enhetlig med endast begränsa­de särregler för vissa mineral.

Kretsen av lagreglerade mineral utvidgas. Den nya lagen föreslås omfat­ta

nuvarande gruvlagsmineral

nuvarande minerallagsmineral

vissa ytterligare mineral (se bilaga 1, p. 6). Gemensamt för dessa är dels att mineralet med någon grad av sannolikhet förekommer i exploater-bara mängder i Sverige, dels atl det förekommer på sådant sätt att del krävs systematisk letning och undersökning för att påvisa förekomster i sådana mängder.

Tillstånd till undersökning ges — med vissa undantag, som jag återkom­mer till — till den som först ansöker om det och kan ge ell rimligt motiv till atl undersökning av området kan leda till upptäckt av ett mineral som omfattas av lagen. I förhållande till nuvarande regler om inmutning görs en viss skärpning i fråga om rätten att få tillstånd på så sätt all avslag skall meddelas, om sökanden uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt atl få lill stånd ändamålsenligt undersökningsarbete. Flertalet prospektörer för­utsätts uppfylla kraven. Möjlighet till s. k. amatörprospektering kvarstår. I fråga om olja, gas och diamant ställs särskilda krav på sökandens lämplig-hel med hänsyn till alt meningsfull prospektering är komplicerad och kräver omfattande tekniska och ekonomiska resurser. Undersökningstill­slånd för dessa ämnen skall kunna förenas med villkor.

Ett undersökningstillslånd ger inte någon obligatorisk rätt till bearbet­
ning, om exploaterbara fyndigheter påträffas. Innehavaren kan dock få ett
43


 


bindande JÖrhandsbesked huruvida han framför andra kommer atl få     Prop. 1988/89:92 rätlen lill bearbetning.

För bearbetning krävs särskilt tillstånd (bearbetningskoncession). Vid prövningen skall bedömas om bearbetning över huvud taget bör komma lill stånd. Därvid skall en avvägning göras mellan intresset av atl utvinna mineralet och andra intressen som kan stå i konflikt med delta. Bestäm­melserna i 2 och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. (naturresurslagen, NRL) skall tillämpas. Om koncession ges, skall beslutet vara bindande i tillållighelsfrågan vid senare NRL-prövning enligt annan lagstiftning. För att en sökande skall få koncession krävs också all han är lämplig att utvinna fyndigheten och att dennas belägenhet inte gör det olämpligt alt han får koncession. Verksamheten får vidare inte vara olämplig med hänsyn till intresset av att mineraltillgångarna utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

I verksamhet som koncessionen avser skall staten ha rätt till andel med hälften. Bestämmelsen motsvarar gmvlagens regel om kronoandel.

Koncession ges för viss lid, minst tio år, om inte sökanden begär kortare tid. Förlängning sker utan prövning om bearbetning pågår. 1 annat fall kan förlängning på minst fem år medges efter prövning.

Viss skyldighet föreslås införd atl till bergsstaten redovisa uppgifter om utförda undersökningsarbeten.

Bergmästaren skall med vissa undantag pröva ärenden om undersök­ningstillslånd, bearbetningskoneession och markanvisning. Länsstyrelsen är obligatoriskt samrådsorgan vid NRL-prövning.

Regeringen prövar ärenden om bearbetningskoneession, om

ärendet är särskilt betydelsefullt från allmän synpunkt

ärendet gäller återkallelse av tillstånd i visst fall

länsstyrelsen och bergmästaren är oense om prioriteringen av mark­användningen enligt NRL.

2.2.2 Remissutfallet

En redogörelse för remissutfallet finns i bilaga 3. Jag vill dock i delta sammanhang peka på några grundläggande drag i detta.

Förslaget har fåll ell myckel blandat mottagande, där många remissin­stanser avstyrker alt del läggs till grund för ny lagstiftning. Kritiken gäller framför allt de grundläggande principerna. Den kommer emellertid från två motsatta utgångspunkter. En grupp, vari ingår SGU, Gruvföreningen m.jl. är i huvudsak nöjd med den nuvarande lagstiftningen och menar att eventuella reformbehov kan tillgodoses inom ramen för denna. En huvud­punkt i kritiken är alt den koncessionsrätlsliga förstärkningen av rättsord­ningen kan hämma utvecklingen av en livskraftig gruv- och mineralindu­stri. Från motsatt utgångspunkt menar naturvårdsverket, planverket m.fl. att lagförslaget tar alltför stor hänsyn till gruvnäringen och inte kan läggas till grund för ny lagstiftning utan väsentliga ändringar. Tillstyrker förslaget gör bland andra LO, TCO och nämnden för statens gruvegendom.

En viktig fråga är hur gruvlagstiftningen skall anknytas till bestämmel­
serna i 1987 års naturresurslag, NRL. Ytterst gäller denna fråga hur och
     44


 


när den grundläggande avvägningen mellan mineralintresset och motstå-     Prop. 1988/89:92

ende intressen vad gäller användningen av marken skall göras. Även här

grupperar sig remissinstanserna på motsvarande sätt i tre läger, där en

grupp stöder kommitténs förslag och två grupper avstyrker från motsatta

utgångspunkter.

2.2.3 Grunderna för mitt förslag till ny lagstiftning

Gruv- och mineralindustrin är en samhällsekonomiskt viktig basnäring och mineralpolitiken är därför en viktig del av näringspolitiken. Jag har tidigare i avsnitt 2.1.1 lämnat en redogörelse för mineralpolitikens mål och medel. Ett viktigt instrument för mineralpolitiken är givetvis minerallag­sliftningen, som måste stå i samklang med denna. Del betyder bl. a. alt lagstiftningen måste främja prospektering och kunskapsuppbyggnad. Självklart är att den samtidigt måste ge utrymme för ett skäligt hänsynsta­gande till motstående enskilda och allmänna intressen.

Jag vill därvid särskilt peka pä vikten av att mineralpolitiken samordnas med miljöpolitiken på ett tillfredsställande sätt. Mineralutvinning innebär ofta väsentliga ingrepp i naturen och annan påverkan av miljön. Riksda­gen fattade våren 1988 beslut om inriktningen av miljöpolitiken inför 1990-talet samt om en mängd såväl akuta som mera långsiktiga eller strukturella åtgärder (prop. 1987/88:85, JoU 23, rskr. 373). Riksdagsbe­slutet innefattade också ändringar i miljöskyddslagen, som bland annat innebär skärpt kontroll över miljöfarlig verksamhet (SFS 1988:924). En viktig utgångspunkt för miljöpolitiken är att våra naturresurser utgör en av de viktigaste förutsättningarna för vårt välstånd och att hushållningen med dessa resurser därför har grundläggande betydelse. Vi måste främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushåll­ning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Detta är syftet med lagstiftning om markanvändning och miljö såsom NRL, plan- och bygglagen (PBL), miljöskyddslagen och naturvårdslagen. En fråga som därför blir ytterst viktig i detta lagstiftningsärende är hur den nya mineral­lagen skall samordnas med annan lagstiftning på sådant sätt att såväl intresset av mineralutvinning som intresset av en god miljö tillgodoses. Frågan gäller dels avvägningen mellan mineralintresset och alternativ markanvändning, dels hur mineralutvinning skall kunna bedrivas med skäligt hänsynstagande till miljön.

Jag har tidigare redogjort för gällande minerallagstiftning (avsnitt 2.1.5). Som framgår av denna redogörelse bygger nuvarande gruvlag på inmut­ningssystemet och nuvarande minerallag pä koncessionssystemel. Rätlen till sådana mineral som inte omfattas av dessa lagar tillkommer den som äger marken. Minerallagstiftningens principiella innebörd är alt rätten att utvinna berörda mineral genom beslut av statlig myndighet kan tillerkän­nas annan än den som äger marken.

Eftersom mineralutvinning, på samma sätt som annan industriell verk­
samhet, är underkastad annan lagstiftning som rör användning av mark
och vatten, behövs för mineralutvinning normalt tillstånd enligt annan
lagstiftning, såsom plan- och bygglagen, miljöskyddslagen och vattenlagen.
     45


 


De närmare villkoren till skydd för miljön fastställs därmed i annat sam- Prop. 1988/89: 92 manhangän vid tillståndsgivningen enligt minerallagsliftningen. Det bety­der att avvägningen mellan mineralinlresset och motstående intressen endast till en del sker inom ramen för minerallagstiftningen. Skärpta miljökrav i annan lagstiftning blir också gällande för mineralutvinning. En gruvrättighet utgör endast en förutsättning för alt kunna utverka de till­stånd som enligt annan lagstiftning kan krävas för verksamheten. Jag kommer särskilt in på därmed sammanhängande frågor när jag behandlar förhållandet till motstående intressen (avsnitt 2.3.4) och samordningen med annan lagstiftning (avsnitt 2.4).

Minerallagstiftningen har traditionellt varit inriktad på att främst regle­ra förhållandel mellan innehavaren av gruvrätligheten och den som äger eller annars har rättigheter till marken. I och för sig förutsätter konces­sionssystemet alt en avvägning görs i koncessionsärendet mellan mineral-intresset och olika motstående intressen. En sådan avvägning kan dock ofta på detta stadium bara bli översiktlig oeh även den gamla minerallagen förutsätter att tillstånd ges enligt annan lagstiftning.

Även om inmutningssystemet och koncessionssystemet är principiellt olika, kan skillnaderna i praktiken till ganska stor del utjämnas genom särskilda regler som minskar det diskretionära inslaget i ett koncessions­system eller ökar del allmännas inflytande i ett inmutningssystem. Detta har också till inte obetydlig del skett i nuvarande lagstiftning. Så har också skett i utredningsförslaget, där reglerna om rätt till undersökning ligger ganska nära gruvlagens nuvarande regler och där visserligen bearbetnings­koncession beviljas efter en diskretionär prövning, men samtidigt regler finns som söker trygga seriösa gmvföretags ställning. Även om utgångs­punkten i lagförslaget är koncessionssystemel, har det starka inmutnings-rättsliga inslag. Detta betyder också att lagförslaget inte innebär några dramatiska förändringar i förhållande till gällande rätt. Som framgår av det följande (avsnitt 2.2. Ijärde viktigaste nyheterna att lagstiftningen blir enhetlig, att kretsen av lagreglerade mineral utvidgas, all samordningen med NRL löses och all vissa begränsade reformbehov tillgodoses. Reglerna om hur verksamheten skall bedrivas, som är likartade i gruvlagen och minerallagen, överförs tämligen oförändrade i den nya lagstiftningen. Myndighetsorganisalionen påverkas inte, även om vissa förenklingar görs i det administrativa förfarandet.

Den remisskritik som kommit från Gruvföreningen m. fl. grundar sig på
en oro för att det koncessionsrättsliga inslaget i förslaget skulle hämma
gruvindustrins utveckling. Eftersom prospekteringsverksamhet är dyrbar
och tenderar att bli dyrbarare, samtidigt som utfallet är osäkert, är del
oerhört betydelsefullt för en prospektör att få så säkra garantier som
möjligt för all kunna utvinna påträffade fyndigheler. Jag är medveten om
detta förhållande och vill understryka betydelsen av att lagstiftningen ger
seriösa gruvföretag en säker ställning. Detta är emellertid fullt möjligt att
tillgodose även inom ramen för ett koncessionssystem. Vad gäller reglerna
för prövningen av bearbelningskoncessioner skiljer sig mitt förslag, som
jag återkommer lill, något från kommiticförslaget i syfte att undanröja
oron från dessa remissinstanser att inte få utnyttja resultat från sin pros-
  46


 


pektering. Del är inte utgångspunkten för lagstiftningen utan reglernas     Prop. 1988/89:92 faktiska innehåll som är avgörande. Jag vill i detta sammanhang dessutom erinra om att, oavsett vilket gruvrättsligt syslem som ligger till gmnd för lagstiftningen, motstående intressen kan ha sådan tyngd atl mineralintres­set får vika.

De motiv som föranledde översynen av nuvarande regelsystem (se av­snitt 2.1.6) är enligt min mening alltjämt bärande och jag vill understryka att det i vissa avseenden är påkallat med ett ökat samhällsinflytande över gruvverksamheten. Ett viktigt skäl är behovet att främja aktivitet inom gruvnäringen. Vidare måste oavsett om man behåller nuvarande gmv- och minerallag eller inför en ny enhetlig lag frågan om minerallagstiftningens samordning med NRL lösas. När NRL infördes uppsköts denna fråga i avvaktan på förslaget till ny minerallagstiftning, se prop. 1985/86:3 s. 149 f. Frågan om minerallagstiftningens samordning med den fysiska riks­planeringen hade för övrigt uppmärksammats tidigare, se t. ex. prop. 1980/81:183 s. 43 f. Detta betyder att möjligheten att behålla gällande gruv- och minerallag i huvudsak oförändrade inte är något realistiskt alternativ. Valet står mellan att göra väsentliga ingrepp i denna lagstiftning eller att införa en ny lagstiftning.

En fråga som uppmärksammals i remissbehandlingen är lämpligheten av atl ha en gemensam lagstiftning för samtliga mineral. Några remissin­stanser, i huvudsak desamma som velat behålla nuvarande regelsystem, har hänvisat till att kommittén tvingats införa särregler i vissa avseenden för olja, gas och diamant. Delta visar enligt dessa instansers mening att del finns ett behov av olika regelsystem. Åtskilliga remissinstanser har å andra sidan pekat på fördelarna av att få en enklare och rationellare hantering.

För egen del anser jag att fördelarna med atl få en enhetlig lagstiftning klart överväger. All särregler måste finnas i några begränsade avseenden kan inte anses ha särskilt stor betydelse. Sammanförandet av nuvarande inmutningsmineral och koncessionsmineral bör enligt min mening inte medföra några större problem, sedan frågan om ändamålsenliga regler för torvutvinning för energiändamål lösts genom 1985 års lagstiftning i detta ämne. Övriga ämnen som regleras i minerallagen har det gemensamt att nya tillstånd för undersökning och bearbetning kan väntas få mycket begränsad omfattning.

När det sedan gäller utformningen av en ny lagstiftning anser jag all de riktlinjer som angavs i uppdraget till minerallagskommitlén alltjämt är lämpliga från mineralpolitisk synpunkt. Den bör således vara grundad på koncessionssystemet men få så starka inmutningsrältsliga inslag att den stimulerar prospektering och i skälig utsträckning säkerställer seriösa gruv­företags räll att utvinna påträffade fyndigheter. Kommitténs förslag tillgo­doser i väsentlig utsträckning detta och jag anser atl det i huvudsak kan ligga lill grund för lagstiftning. Vissa ändringar bör dock göras, bland annat för alt tillgodose synpunkter i remissbehandlingen. Jag återkommer lill detta då jag i fortsättningen går igenom mitt förslag.

Min bedömning är att mitt förslag också skall kunna tillgodose synpunk­
ter som förts fram från remissinstanser som företräder motstående intres­
sen. Jag kommer senare (avsnitt 2.3.4.) närmare in på dessa frågor.
         47


 


Jag vill slutligen än en gång framhålla att, även om vissa principiella Prop. 1988/89:92 förändringar görs i förhållande till gällande rätt, mitt förslag i stora delar överensstämmer med denna. Det är naturiigt, eftersom nuvarande gruvlag och minerallag är relativt nya och överensstämmer sinsemellan i åtskilliga delar samtidigt som del främsta syftet med den nya lagen är atl skapa enhetlighet och lösa vissa avgränsade problem.

Kommittén har föreslagit att den nya lagen skall benämnas "lag om vissa mineraliska ämnen". Den nuvarande "lagen om vissa mineralfyndig­heter" har i praktiken benämnts "minerallagen" och motsvarande torde komma att gälla den nya lagen. Jag anser det enklare att den nya lagen även officiellt får rubriken "minerallag".

48


 


2.2.4 Huvudpunkterna i mitt förslag


Prop. 1988/89:92


 


Mitt förslag: En ny minerallag ersätter från den 1 juli 1990 nuvaran­de gruvlag och minerallag. Äldre rättigheter består oförändrade under sin återstående giltighetstid.

Kretsen av lagreglerade mineral utvidgas. Den nya lagen omfattar dels de mineral som faller under nuvarande gruvlag och minerallag, dels vissa ytterligare mineral (se avsnitt 2.3.1). För olja, gasformiga kolväten och diamant gäller vissa särregler.

Den nya lagen bygger på koncessionssystemel men har starka inmulningsrällsliga inslag. För undersökningsarbete krävs — med några begränsade undantag — undersökningstillslånd och för bear­betning bearbetningskoncession. Liksom tidigare gäller även annan lagstiftning om mark och vatten för verksamhet som omfattas av minerallagstiftningen.

Reglerna om undersökningstillstånd motsvarar till stor del regler­na om inmutning i nuvarande gruvlag, dvs. tillstånd skall ges till den som först ansöker om del. Tillstånd skall ges om det finns anledning anta atl undersökning kan leda till upptäckt av ett lagregleral mine­ral och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt att få till stånd ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Regler om giltighetstid och möjlighet till förlängning motsvarar i huvudsak gruvlagens nuvarande regler.

Ett undersökningstillslånd ger inte någon obligatorisk rätt till bearbetning, om en exploateringsbar fyndighet påträffas. Den som har undersökningstillstånd skall dock ges bearbetningskoncession i sådana fall, om han har resurser och avsikt att själv eller i samver­kan med andra bearbeta fyndighelen-och fyndighetens belägenhet eller art inte gör honom olämplig. Ytterligare en förutsättning är alt hinder enligt NRL inte föreligger för markens användning till mine­ralutvinning.

Bearbetningskoncession bör lämnas för tio år med rätt till förläng­ning om verksamhet pågår.

Prövning enligt NRL sker i samband med prövning av bearbet­ningskoncession. NRL-prövningen är bindande för prövning som kan krävas enligt annan lagstiftning.

I bearbetningskoneession har staten kronoandel enligt regler som motsvarar dem i nuvarande gruvlag.

Regler om markanvisning och arbetets bedrivande motsvarar i huvudsak gällande räll.

Skyldighet införs att till bergsstaten redovisa uppgifter om utförda undersökningsarbeten, som inte har lett lill ansökan om bearbet­ning.

Bergmästaren prövar med vissa undantag ärenden om undersök­ningstillslånd, bearbetningskoncession och markanvisning. Läns­styrelsen är obligatoriskt samrådsorgan vid prövning enligt NRL.

Regeringen prövar alla ärenden där bergmästaren och länsstyrel­sen är oense om prioriteringen av markanvändningen enligt NRL och vissa betydelsefulla ärenden i övrigt.


49


4   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 92


Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag. Skillnader finns vad gäller förutsättningarna för bearbetningskoncession. Remissinstanserna: Se avsnitt 2.2.2 Skälen för mitt förslag: Se avsnitt 2.2.3 och 2.3


Prop. 1988/89:92


2.3 Närmare om mitt förslag till ny minerallagstiftning 2.3.1 Omfattningen av reglerade mineral

Mitt förslag: Minerallagen skall omfatta mineral som är industriellt användbara, som med viss sannolikhet förekommer i Sverige i sådan omfattning och på sådant sätt att utvinning ter sig menings­full och som kräver systematisk letning och undersökning för att kunna påvisas.

Den nya lagen kommer därmed att omfatta dels gruvlagens och den nuvarande minerallagens mineral, dels följande nya mineral:

Grundämnen

Litium, rubidium, cesium, beryllium, strontium, sällsynta jordarts­metaller (dvs. lantan, lantaniderna, skandium och yttrium), zirkoni­um, niob, tanlal och plalinagruppens övriga metaller (dvs. ruteni­um, rodium, palladium, osmium och iridium).

Industriella mineral och bergarter

Brucit, diamant, flusspal, nefelinsyenit, olivin, sillimanitmineral (dvs.andalusit, kyanit och sillimanit), talk, tungspat och wollasto­nil.

Dialomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsil, dolomit, kalksten och krita, dock endast när de förekommer i sådana särskilda former all de kan användas som insatsråvara i industriella processer.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. LRF avstyrker bl.a. införandel av de mineral som föreslås bli omfattade av den nya lagen vad gäller särskilda kvaliteter.

Skälen för mitt förslag: Frågan om all utvidga minerallagstiftningen lill all även avse vissa s. k. industrimineral har, som framgår av avsnitt 2.1.6, länge övervägts. Mineralpolitiska utredningen (MPU) angav i belänkandet (SOU 1980:12) Mineralpolitik vissa kriterier som borde gälla för lagregle­ring av ett mineral. Dåvarande regeringen föreslog i propositionen (prop. 1981/82:99) Mineralpolilik — förslag lill vissa åtgärder på mineralområ­det bl.a. att i huvudsak de mineral MPU hade föreslagit borde göras inmutningsbara. När riksdagen avslog förslaget i denna del utgick man från atl regeringen skulle återkomma med ett nytt förslag i frågan. Det förslag som utredningen om vissa frågor inom mineralområdel (FRIMO)


50


 


senare lade fram om att göra vissa mineral inmutningsbara avsåg till stor     Prop. 1988/89:92 del samma mineral som MPU hade föreslagit. FRIMO använde dock kriterier som skilde sig något från dem som MPU hade använt.

Frågan hade emellertid nu kommit i ett nytt läge genom tillsättandet av minerallagskommitlén med uppdrag att utarbeta förslag till en ny enhetlig minerallagsliflning. Efter en begränsad remissbehandling överlämnades FRlMO:s belänkande lill den nya kommittén för beaktande i dess arbete. Minerallagskommilténs förslag skiljer sig vad gäller de aktuella mineralen lill en del från FRIMO:s förslag (se närmare tabell i SOU 1986:53, s. 138-140).

Till utgångspunkt för sina överväganden har minerallagskommitlén lagt följande kriterier för att ell mineral bör föras in bland de lagreglerade mineralen:

1.   Det bör finnas åtminstone någon grad av sannolikhet för att ämnet förekommer i exploateringsbara fyndigheler i Sverige.

2.   Förekomstsättet bör vara sådant alt det fordras systematisk letning och undersökningsverksamhet med vetenskapligt grundade metoder för atl leta fram och påvisa ekonomiskt bearbetningsbara mängder av minera­let.

Kommitténs överväganden och förslag i denna del har till allra största delen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna och mitt förslag Överensstämmer med kommitténs. Frågan har som framgått av det tidigare blivit föremål för mycket noggranna överväganden och min be­dömning är all förslaget i denna utformning på ell ändamålsenligt sätt kan bidra till att uppfylla de mineralpolitiska målen. Vad gäller förekomstsätt . m. m. finns för alla de nya mineralen en redogörelse i betänkandet (SOU 1986:53 s. 141-151), till vilken jag vill hänvisa.

LRF har avstyrkt förslaget vad gäller vissa mineral, som intar en speciell ställning på så sätt atl de normall förekommer i stor omfattning och är lätta att upptäcka. De förekommer emellertid inom begränsade områden i speciella kvaliteter som endast i denna form gör dem användbara som industriell råvara och de uppfyller vad gäller dessa kvaliteter kriterierna för lagreglering. Del är endast i fråga om dessa kvaliteter som de aktuella mineralen omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Del kan givetvis uppkomma praktiska svårigheter, om i en fyndighet finns vissa kvaliteter av ett mineral som kan bli föremål för koncession, medan fyndigheten i övrigt tillhör markägaren. Sådana problem bör dock normalt kunna lösas genom Överenskommelser dem emellan. Hittillsvarande erfarenheter visar att gruvrättshavare och markägare normalt kan nå överenskommelser utan prövning i särskild ordning.

Mitt förslag innebär bl.a. att vissa jordägarmineral övergår till alt bli
koncessionsmineral. Det betyder atl markägaren kan gå miste om det
ekonomiska värdet av en fyndighet genom att bearbetningskoncession
tillerkänns någon annan. Markägaren kan dock själv få rätten att utvinna
fyndigheten och reglernas utformning innebär att han genom egna åtgärder
kan få viss förtur. Mineralrättslig lagstiftning som på detta sätt reglerar
utnyttjandet av vissa tillgångar i överensstämmelse med det allmännas
intresse har som framgått av det tidigare djupa rötter i svensk rätt.
          51


 


Del är väsentligt atl övergången till den nya ordningen sker i sådana former all markägarens ställning tryggas på ett godtagbart sätt. Jag föreslår därför vissa övergångsbestämmelser med detta syfte. Till den frågan åter­kommer jag i avsnitt 2.3.8.


Prop. 1988/89:92


2.3.2 Undersökningstillstånd

Mitt förslag: Undersökningstillstånd skall meddelas om det kan antas alt undersökning i området leder till fynd av koncessionsmi­neral och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller förmå­ga atl få till stånd ändamålsenligt undersökningsarbete.

Tillstånd avseende olja, gas eller diamant skall endast meddelas den som kan visa att han är lämplig att bedriva sådan undersökning.

Tillstånd skall meddelas den som först inkommer med sin ansö­kan om han i övrigt uppfyller förulsättningarna.

Ett tillstånd gäller i tre år. Det kan förlängas med högst tre år om tillståndshavaren har utfört ändamålsenligt undersökningsarbete under tillståndstiden eller om han kan lämna en godtagbar förkla­ring till atl han inte har utfört sådant arbete och dessutom gör sannolikt att han kommer att utföra sådant arbete under förläng­ningstiden. Om synnerliga skäl föreligger kan tiden föriängas därut­över med högst fyra är.

Den som har haft ett undersökningstillstånd får inte beviljas nytt tillstånd inom samma område förrän tre är förflutit sedan det gamla tillståndet upphörde att gälla.

Tillstånd avseende olja, gas eller diamant får förenas med villkor.

Innan undersökningsarbete påbörjas skall underrättelse lämnas till bergmästaren, markägaren samt innehavare av servitut, nyttjan­derätt eller annan särskild rätt som kan beröras av arbetet.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp detaljer. Frågan om avvägning skall göras till motstående intressen redan vid undersöknings­tillslånd las upp i avsnitt 2.3.4.

Skälen för mitt förslag: Gruvlagen bygger på principen om fri inmut­ningsrätl. I praxis förekommer dock en viss prövning av sökandens syfte med ansökningen och sökandens förulsällning att bedriva undersöknings­arbete. Att gruvlagen i viss utsträckning förutsätter en sådan prövning framgår av 2 kap. I §, enligt vilken det inmutade området inte får vara större än att sökanden har möjlighet att undersöka det i dess helhet på ett ändamålsenligt sätt, och även av 2 kap. 8 §, enligt vilken bergmästaren kan förelägga sökanden att ge in en plan för undersökningsarbetets bedrivande och utredning om sina möjligheter atl fullfölja planen. 2 kap. 1 § ger i och för sig utrymme för jämkning av undersökningsområdets storiek till noll, om sökanden saknar möjligheter att över huvud bedriva ett ändamålsen­ligt undersökningsarbete. Å andra sidan förutsätts prövningen vara över­siktlig och sökanden i allmänhet beviljas inmutning i enlighet med ansök-


52


 


ningen (prop. 1974:32 s. 134). I praxis har 2 kap. 1 § tolkats så, alt ingen Prop. 1988/89:92 prövning görs av sökandens möjligheter att utföra ett ändamålsenligt undersökningsarbete så länge området inte överstiger ca 100 hektar. Det innebär bl. a. atl visst utrymme finns för s. k.okynnesinmutningar, t. ex. i syfte att hindra andra från all undersöka området. Det förslag jag nu lägger fram skärper något kraven på sökanden i förhållande till vad som nu gäller i fråga om inmutningar Skärpningarna syftar främst till att komma till rätta med sådant missbruk av rätten lill undersökning som jag nyss nämn­de. Det uttryckliga kravet på någon form av utredning som stöd för anlagande atl ett lagregleral mineral kan finnas i utvinningsbar mängd anser jag rimligt. Jag återkommer lill dessa frågor i specialmotiveringen.

Väsentligt är att reglema ger utrymme för prospektering av seriösa förelag men också av amatörgeologer. Den enkla formen av undersök­ningstillstånd kan dock inte tillämpas beträffande alla de ämnen som omfattas av den nya lagen. Jag tänker då främst på olja och gas. Undersök­ning av dessa ämnen kan vara riskfylld och ställer därför stora krav på prospektörens kompetens. En oskickligt utförd undersökning kan också äventyra själva fyndigheten, vilket även det motiverar ett krav på viss kompetens hos prospektören.

Även prospektering efler diamant intar en särställning. Sådan prospek­tering ställer stora krav på såväl tekniska som ekonomiska resurser. Ge­mensamt för dessa ämnen är alltså att amatörprospektering varken är möjlig eller önskvärd. Jag anser alltså att den som söker undersöknings­tillstånd avseende olja, gas eller diamant skall visa att han är lämplig att bedriva undersökningsarbete beträffande dessa ämnen för att få sitt till­stånd. Ansökningar skall prövas mer ingående än beträffande övriga mi­neral. Syftet härmed är att få lämpliga prospektörer och att upprätthålla säkerheten vid arbetets bedrivande. Om flera ansöker för samma område, skall emellertid huvudprincipen gälla atl den som först kommer in med sin ansökan skall få tillståndet under förutsättning att han uppfyller del strängare lämplighetskravet.

Liksom i dag bör ett undersökningstillslånd gälla i tre år. Däremot bör de nuvarande reglerna i gruvlagen om rätt lill förlängning av undersök­ningstiden något modifieras. För närvarande gäller alt undersökningstiden kan förlängas med tre år under förutsättning att ändamålsenligt undersök­ningsarbete har utförts eller kan antas bli utfört. I föriängningsärenden sker normall inte någon mer ingående prövning varför undersökningstiden i praktiken är sex år. En skärpning av denna regel bör nu ske i syfte att frammana en mer aktiv prospektering. Om undersökningarbete inte har utförts, bör man kräva att sökanden lämnar en godtagbar förklaring till att så inte har skett. Därvid måste gruvnäringens grundläggande förutsätt­ningar beaktas. Om en godtagbar förklaring lämnas bör man dämtöver kräva alt sökanden gör sannolikt att undersökning kommer att äga rum under den begärda förlängningstiden. Efter utgången av den första förläng­ningstiden kan man i dag få tiden förlängd ytteriigare högst fyra år om synnerliga skäl föreligger. Denna regel bör bibehållas oförändrad.

För att förhindra att bestämmelserna om förlängning kringgås måste
någon regel om karenstid finnas sedan ett tillstånd har löpt ul. Enligt
         53


 


gruvlagen gäller i dag att inmutningsrätl inte får beviljas för område som Prop. 1988/89:92 tidigare varit inmutat förrän ell år förflutit sedan den tidigare inmutnings­rälten har upphört. Denna regel gäller för alla sökande varför all prospek­tering upphör i ett sådant område upp till ett år. Därför bör regeln ändras i enlighet med vad kommittén har föreslagit. Karenstiden bör gälla endast för den som beviljats det tillstånd som har löpt ut. Tiden bör också förlängas lill tre är. Jag återkommer till regelns detaljutformning i special­motiveringen.

Enligt gruvlagen kan inmutningsrätl inte förenas med villkor. Grundläg­gande för mitt förslag är atl i huvudsak samma enkla prövning behälls vad gäller rätt till undersökning. En ordning där frågan om villkor prövas i samband med undersökningstillständ skulle kräva en ordentlig utredning i tillståndsärenden och därmed rubba gmnderna för den föreslagna ordning­en. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 2.3.4. Liksom hittills kommer annan lagstiftning att vara tillämplig på undersökningsarbeten. Nuvaran­de hindersregler får motsvarighet i den nya lagen. Motstående intressen får därigenom samma skydd som för närvarande. Vad jag nu sagt gäller dock inte för prospektering efter olja och gas, där själva prospekteringsarbetel är förenat med avsevärda risker. Även prospektering efter diamant har större inverkan på omgivningen än normalt, bl.a.genom de stora ytor som berörs vid sådan prospektering. Bestämmelserna till skydd för motstående intressen är inte tillräckliga för att eliminera dessa faktorer. Därför måste undersökningstillständ avseende olja, gas eller diamant kunna förenas med villkor.

Innan undersökningsarbete påbörjas måste, enligt nuvarande bestäm­melser, underrättelse lämnas till markens ägare och till den som har servitut eller nyttjanderätt på den aktuella marken. Denna regel bör i modifierad form bibehållas. Även innehavare av andra typer av rättigheter till marken kan beröras av undersökningsarbetet. Jag tänker dä främst på innehavare av renskötselrätt. Jag föreslår därför i enlighet med kommitté-förslaget att underrättelse skall lämnas även till innehavare av annan särskild räll som kan beröras av arbetet. Dessutom bör uttryckligen anges all underrättelse skall lämnas till bergmästaren, eftersom denne skall ut­öva tillsynen över arbetet.

54


 


2.3.3 Bearbetningskoncession


Prop. 1988/89:92


Mitt förslag: Den som har undersökningstillstånd har rätt alt på ansökan få bearbetningskoncession, om

1. malmbevisning företes,

2.  sökanden ensam eller i samverkan med andra har kompetens och resurser för bearbetning,

3.  fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att han får koncessionen samt

4.  bestämmelserna i NRL inte hindrar att marken används för mineralutvinning.

Om ingen har undersökningstillslånd, skall den som söker be­viljas bearbetningskoncession, om kraven i I —4 är uppfyllda. Söker flera för samma område, skall den som är lämpligast få konces­sionen. Därvid skall särskilt beaktas, om någon av sökandena har utfört ändamålsenligt undersökningsarbete inom området.

Staien skall ha rätt till andel i verksamheten med hälften, s.k. kronoandel.

Koncession skall beviljas för tio år med rätt till föriängning så länge ändamålsenlig bearbetning pågår.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom vad avser förulsättningarna att få koncession. Enligt kommittén skall i koncessions­prövningen ingå också en "mineralpolitisk" bedömning, huruvida verk­samheten är lämplig med hänsyn till intresset av all mineraltillgångarna utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt. Prövningsmyndigheten är sålunda friare än enligt mitt förslag. Undersökaren har i stället möjlig­het alt få ett bindande förhandsbesked om rätt att framför andra få bearbetn i ngskoncession.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser lar upp frågan om sambandet mellan undersökningsverksamheten och rätten till bearbetning. Frågan har betydelse för ställningstagandet lill lagförslaget som helhet (se avsnitt 2.2.2.). Gruvföreningen m.fl. motsätter sig såväl de skärpta förulsällning­arna för rätt till bearbetning som förkortningen av koncessionsperioderna.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare nämnt skiljer sig mitt förslag
från kommitténs något vad gäller reglerna för prövningen av ansökningar
om bearbetningskoncession. Syftet härmed är atl tillgodose de; seriösa
gruvföretagens behov av trygghet samtidigt som del grundläggande syftet
med koncessionsprövningen behålls. Skillnaden beslår väsentligen i alt
den som har undersökningstillslånd också får en laglig rätt till bearbet­
ningskoncession, om vissa grundläggande krav,är uppfyllda. Kraven gäller
dels allmänna förutsättningar för att bearbetningsrätt skall medges, dels
krav som avser sökandens lämplighet. I förstnämnda hänseende krävs att,
bestämmelserna i NRL inte hindrar mineralutvinning och att malmbevisr
ning företes. I sistnämnda hänseende krävs att sökanden skall ha förmåga
och avsikt att bearbeta fyndigheten samt därutöver att fyndighetens belä­
genhet och art inte gör honom olämplig..
               .   ,


"55


 


En konsekvens av detta blir att om flera ansöker om koncession prov- Prop. 1988/89:92 ningsmyndigheten inte kan förbigå den som har undersökningstillstånd, om de allmänna kraven uppfylls och denne i och för sig är lämplig. Detta är ingen stor nackdel för staten men ökar undersökarens trygghet väsent­ligt. Det förenklar även regelsystemet genom atl behovet av ett förhands­besked om rätt att få bearbetningskoncession framför andra bortfaller.

Från mineralpolitisk synpunkt är del viktigt att koncession endast med­delas den som har förmåga och avsikt att bearbeta fyndigheten. En malm­bevisning kräver så stora ekonomiska och tekniska resurser att den som har förebragl en sådan bevisning i allmänhet redan genom detta visar sin förmåga atl bedriva en ändamålsenlig bearbetning. Därutöver bör krävas att sökanden gör troligt att han verkligen har för avsikt att bearbeta fyndigheten. Beträffande redan etablerade gruvföretag kan lämpligheten i allmänhet bedömas på grundval av deras tidigare verksamhet. Andra företag får bedömas på andra grunder. Verksamhetens art och omfattning har härvid stor betydelse. Vid bedömande av sökandens lämplighet bör man dock inte kräva att han ensam skall ha förmåga och avsikt alt bearbeta fyndigheten utan det bör räcka med att han i samverkan med andra har förmåga att åstadkomma en ändamålsenlig bearbetning. Fyndig-helens art kan ha särskild betydelse på så sätt att det från nationell synpunkt är angeläget att fyndigheten bearbetas av en viss exploatör. Jag tänker då bl. a. på mineral, främst uran, som kan ha utrikespolitisk eller försvarspolitisk betydelse.

I koncessionsprövningen bör även vägas in krav på lämplig arrondering. En ändamålsenlig utvinning försvåras om begränsade områden delas upp på flera koncessioner med olika innehavare. Man bör eftersträva att olika koncessionshavare får sammanhängande områden som inte går i varand­ra. Därigenom underlättas en rationell mineralbearbetning. Det bör därför som kommittén föreslagit finnas möjlighet att förhindra uppkomsten av olämplig arrondering. Särskilt stor praktisk betydelse bör detta inte få för prospektörerna, eftersom risken för avslag på denna grund i allmänhet kan förutses med ganska stor säkerhet.

Det system jag förordar innebär att de flesta prospektörer kommer all kunna vara relativt säkra på att få rätt att utvinna påträffade fyndigheter, om mineralutvinning över huvud taget medges. Till avvägningen i förhål­lande till motstående intressen återkommer jag i avsnitt 2.3.4.

Sedan en koncession har meddelats måste samhället ha någon möjlighet till kontroll av att koncessionshavaren bedriver en ändamålsenlig bearbet­ning. En sådan möjlighet finns redan i den nuvarande gruvlagen, nämligen bestämmelserna om kronoandel. Dessa innebär att staten får andel i utmål med hälften. Genom andelen får staten också s. k. brytningsvitsord, vilket innebär att staten, mot övriga delägares vilja, kan framtvinga undersök­ning och bearbetning inom utmålel. Dessa bestämmelser bör bibehållas. Del är viktigt att för den enskilde prospektören ingen osäkerhet råder om hur stor statens ekonomiska andel blir i en beviljad koncession.

Staten har endast begränsade möjligheter att genom kronoandelen själv
få lill stånd gruvdrift. Därför behövs ytteriigare bestämmelser i syfte att
stimulera aktiviteten hos koncessionshavarna. Det kan som kommittén
       56


 


föreslår ske genom att giltighetstiden för en koncession avkortas i förhål­lande till vad som nu gäller samtidigt som pågående aktivitet ger en automatisk rätt till förlängning. Koncessionstiden bör därför kunna vara begränsad lill tio år, dock med obligatorisk rätt till förlängning så länge regelbunden bearbetning bedrivs. Jag vill i del sammanhanget starkt beto­na alt lillståndsmyndighelen i ärenden om förlängning måste beakta kon­cessionshavarens långsikliga planering. Förlängning får således inte väg­ras, om koncessionshavaren visar ett skäligt behov av fyndigheten för sina malmreserver.

Jag kommer under nästa avsnitt alt föreslå all den avvägning mellan motstående intressen enligt naturresurslagen som sker i ärendet om bear­betningskoncession skall vara bindande under koncessionstiden. Eftersom beslutet om markanvändningen därigenom inte fär omprövas under kon­cessionstiden är del viktigt att liden bestäms med beaktande av dels vad koncessionshavaren skäligen kan behöva för sin långsiktiga planering, dels samhällets behov av att markanvändning inte blir låst under överskådlig framlid. Jag föreslår därför alt koncessionstiden bestäms till tio år.


Prop. 1988/89:92


2.3.4 Förhållandet till motstående intressen

Mitt förslag: Liksom tidigare skall annan lagstiftning om använd­ningen av mark och vatten vara tillämplig på verksamhet som omfattas av minerallagsliftningen.

Minerallagen anknyts till NRL. I ärenden om bearbetningskon­cession skall en inlresseawägning enligt 2 och 3 kap. NRL ske i fråga om markens användning för mineralutvinning. Någon ytterli­gare NRL-prövning vad gäller markanvändningen skall inte ske, om verksamheten därefter skall prövas också enligt annan lagstiftning.

Bearbetningskoneession skall kunna förenas med villkor till skydd för motstående intressen.

De nuvarande s. k. hindersbeslämmelserna behålls i stort sett oförändrade.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Som framgår av avsnitt 2.2.2 har frågan blivit före­mål för mycket skilda synpunkter. Grovt sett grupperar sig remissinstan­serna i tre läger, där en grupp stöder utredningsförslaget och två gmpper avstyrker från motsatta utgångspunkter. En grupp, företrädd av planver­ket, naturvårdsverket. Svenska kommunförbundet m.fl. menar att en av­vägning gentemot motstående intressen med tillämpning av NRL bör göras redan i samband med undersökningstillslånd. En annan grupp, vari ingår Gruvföreningen m.fl. menar all minerallagstiftningen inte alls bör anknytas till NRL. NRL-avvägningen bör i stället som för närvarande göras då verksamheten prövas enligt annan lagstiftning. Därvid bör den första NRL-prövningen göras bindande för senare prövning. Bland dem som stöder utredningsförslaget i denna del kan nämnas SGU, NSG och Gruvinduslriarbetareförbundet.


57


 


Skälen för mitt förslag: Jag har redan tidigare (avsnitt 2.2.3) varit inne Prop. 1988/89:92 på frågan om avvägningen av mineralintresset gentemot motstående in­tressen och därmed också den nya lagens anknytning lill NRL. När jag i fortsättningen använder termen "NRL-prövning" syftar jag på denna in­tresseavvägning. Dessa frågor har mycket stor betydelse för gruvnäringen, eftersom de bl.a. gäller hur och när den grundläggande avvägningen i markanvändningsfrågan skall göras. Del är flera frågor som aktualiseras. Skall en avvägning kunna göras under hela den tid verksamheten pågår eller ske vid ett tillfälle, som sedan i tillållighelsfrågan blir bindande för senare beslut? När skall, om man väljer den senare modellen, avvägningen göras?

Vid ställningstagandet måste gruvnäringens grundläggande förutsätt­ningar beaktas. En gruva är inte lokaliseringsbar| vilket betyder att valet står mellan att utvinna en fyndighet eller låta bli. En prospekteringsverk­samhet av viss omfattning är nödvändig för att få fram malmreserver. Sådan verksamhet är mycket kostnadskrävande och kostnaderna tenderar atl öka. Del ekonomiska utfallet är osäkert, eftersom man inte vet vad man kommer att finna. Det är mycket få undersökningsrättigheter som leder till bearbetning. Lönsam gruvdrift måste täcka kostnaderna även för all prospektering som inte leder till gruvdrift. För prospektören är det mot denna bakgrund oerhört betydelsefullt att få så säkra garantier som möjligt för all påträffade fyndigheler skall kunna utvinnas. Detta förhållande har legat lill grund för mitt förslag om förutsättningarna för att få bearbet­ningskoncession. Minst lika viktigt för ett gruvföretag är givetvis alt fä så säkra garantier som möjligt för att en erhållen bearbetningsrätt verkligen kan utnyttjas. Om markanvändningsfrågan fortlöpande kan förutsätt­ningslöst omprövas, kommer företaget att leva under mycket osäkra för­hållanden. Någon ovillkorlig räll att alltid få utvinna påträffade mineral­fyndigheter kan dock inte komma i fråga, eftersom andra med mineralin­tresset oförenliga intressen kan ha stor tyngd. Ibland kan bevarandeinires-sei eller behovet av en alternativ markanvändning vara så stort alt en fyndighet inte bör utvinnas. NRL-prövningen syftar till att göra denna grundläggande avvägning i markanvändningsfrågan.

Av betydelse är vidare all gruvdrift, som kommer lill stånd, bedrivs under skäligt hänsynstagande till miljön och andra intressen som påver­kas. Detta regleras genom vissa bestämmelser i minerallagstiftningen men främst genom att annan lagstiftning också är tillämplig på Verksamheten. Något formellt hinder finns enligt nuvarande ordning inte mot att med stöd av denna lagstiftning omöjliggöra utnyttjandet av en gruvrättighet. I" praktiken handlar det dock om att bestämma ramar för verksamheten.

En grundläggande fråga, som har tagits upp av remissinstanserna, gäller
om NRL-prövning med avvägning liirmotstående intressen skall göras ' ■
redan i samband med undersökningstillständ: En sådan skulle kunna göras
på två sätt. Ett sätt är ätt ge prövningen bindande verkan rhed syftet ätt
göra den grundläggande intrésseavvägnihgén så tidigt som möjligt. Härige­
nom skulle gruvföretagen få behövlig trygghet'och uridvika kostnader för
prospektering i områden som bör bevaras frän gruvdrift, samtidigt som ' ' ■
sådana skyddas mot påverkan från undersökningsarbete. Ett annat sätt är
'    g


 


att inte ge den bindande verkan och med det främsta syftet att hindra att Prop. 1988/89:92 undersökningsarbete sätts igång, innan en åtminstone översiktlig prövning har skett i markanvändningsfrågan och frågan om behövligt skydd för motstående intressen. Det medför naturligtvis också atl gruvföretaget besparas kostnader för "onödig" prospektering. Det är den senare model­len som förordas av de remissinstanser som vill ha NRL-prövning i sam­band med undersökningstillstånd.

Enligt min mening är de skäl kommittén anför mot en NRL-prövning i samband med undersökningstillstånd avgörande. Till en början faller undersökningsarbete i sig knappast under begreppet markanvändning. En del prospekteringsmeloder har ingen som helst inverkan på miljön och de mest ingripande metoderna påverkar visserligen miljön men inte pä ett så ingripande sätt att man kan tala om ändring av den pågående markan­vändningen. En prövning av markanvändningen på detta stadium skulle i stället ha karaktär av en förhandsprövning av markens eventuella använd­ning för mineralutvinning. För en sådan prövning skulle krävas ett omfat­tande remissförfarande, vilket i sig skulle väsentligt rubba förutsättningar­na för minerallagsliftningen, som de kommit till uttryck i direktiven till minerallagskommitlén. Helt nya förutsättningar skulle uppkomma för prospektörerna, eftersom de redan på detta stadium måste prestera ett ordentligt underlag för en sådan prövning. Trots delta skulle prövningen uppenbarligen ändå ske på ofullständig grund, eftersom det viktigaste underlaget för bedömningen av mineralintressels styrka, nämligen fyndig­hetens art och omfattning, saknas. Därtill kommer att avvägningen i nästan alla fall blir "onödig", eftersom inte mer än kanske en undersök-ningsrällighet på hundra leder lill bearbetning.

Det är främst två skäl som ligger bakom önskemålet om en prövning med hänsyn till motstående intressen redan på undersökningsstadiel. Det är dels det behov som bl. a. kommuner har att inordna gruvverksamheten i sin planering på ett ändamålsenligt sätt, dels det behov som finns att så väl som möjligt skydda vissa områden som bör bevaras från gmvdrift. Om bevarandeintressel aktualiseras sent i beslutsprocessen, då kanske stora pengar lagts ned på prospektering, blir det svårare att skydda områden som bör bevaras.

Enligt min mening måste en ordning skapas som så väl som möjligt
tillgodoser dessa behov utan att en omfattande administrativ process
tillskapas vid prövning av undersökningstillstånd. Det bör kunna ske
genom administrativa förfaranden som säkerställer att både kommuner,
länsstyrelser och andra berörda får kännedom om planerade undersök- ■
ningsarbelen och alt innehavare av undérsökningsrälligheter får känne­
dom om kommunens planering och särskilt skyddsvärda områden. I viss
utsträckning finns sådana rutiner redan i dag. Som redan har framgått '
gäller annan lagstiftning som naturvårdslagen och kulturminneslagen för
undersökningsarbete. Det är givetvis ångeläget att, i den mån del inom ett
undersökningsområde finns delar som är särskilt'skyddsvärda, detta slår
klart för undersökaren så tidigt som möjligt. Jag avser därför atl senare   :
återkomma till regeringen med förslag om att bergmästaren skall sända
Underrättelse om meddelade undersökningstillslånd till länsstyrelsen och
     59


 


till berörd kommun. Därigenom kan på ett tidigt stadium kontakt etable-     Prop. 1988/89:92 ras mellan en prospektör och berörda samhällsorgan, som därmed kan inleda diskussioner om hur prospekleringen lämpligen bör samordnas med den samhälleliga planeringen.

Jag anser således i likhet med kommittén att någon NRL-prövning inte bör ske i samband med undersökningstillstånd. Däremot bedömer jag en sådan vara ofrånkomlig vid prövning av bearbetningskoncession. Som framgått av det tidigare har också riksdagen utgått från att en ny mineral­lagstiftning skall anknytas till NRL. En NRL-prövning på detta stadium kan ske på ett ordentligt faktaunderlag. Man känner till omfattningen och arten av de planerade arbetena och kan bedöma deras inverkan på motstå­ende intressen. Prövningen kommer inte att fördröja handläggningen av ett koncessionsärende nämnvärt, eftersom beslutsunderlaget för prövning­en till stor del ändå kommer att behövas. Till beslutsordningen återkom­mer jag senare.

Jag kommer slutligen in på frågan om den intresseavvägning enligt NRL som görs i ett koncessionsärende skall vara formellt bindande vid senare prövning enligt annan lagstiftning. Mineralutvinning skall, som har fram­gått av det tidigare, liksom hittills prövas även enligt annan lagstiftning, vilken normalt också är anknuten lill NRL. Sålunda skall hushållningsbe­stämmelserna i 2 och 3 kap. NRL tillämpas vid prövning enligt bl.a. miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvärdslagen. Vid prövning enligt miljöskyddslagen och vattenlagen gäller att om regeringen har prövat tillåtlighetsfrågorna enligt 4 kap. NRL, skall någon ny prövning av denna inte ske. Regeringens prövning enligt 4 kap. NRL blir alltså formellt bindande i detta avseende. Enligt 4 kap. NRL skall regeringen pröva tillåtligheten av mineralutvinning i s.k.obrutna fjällområden och kan också besluta alt sådan prövning skall ske i andra fall. Kommittén har föreslagit att, om regeringen har tagit ställning till tillållighelsfrågan enligt 4 kap. NRL, någon ny NRL-prövning inte skall göras i ärendet om bear­betningskoncession. Jag delar denna uppfattning. I sådana fall torde regel­mässigt koncessionsärendet komma att avgöras av regeringen enligt 8 kap. 2 § och det bör ofta vara lämpligt att samordna dessa ärenden med hänsyn till att beslutsunderlaget till stor del kommer att vara detsamma.

Prövning av mineralutvinning enligt vattenlagen och miljöskyddslagen sker således för närvarande med tillämpning av 2 och 3 kap. NRL. Vad gäller tillämpningen av NRL bör erinras om att mineralintresset där är helt jämförbart med andra intressen. Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material åtnjuter särskilt skydd enligt 2 kap. 7 § NRL. Någon formell samordning mellan hittillsvarande gmvlagstiftning och andra lagar som berörs vid mineralutvinning har inte skett, vilket betyder alt tillåtlighetsfrågan har kunnat prövas förutsättningslöst både före dessa lagars anknytning till NRL och därefter.

Kommittén har föreslagit alt ändringar görs i vattenlagen och miljö­skyddslagen med den innebörden att den NRL-prövning som görs i ären­det om bearbetningskoncession blir formellt bindande vid den senare prövningen.

Från bland andra naturvårdsverket har invändningar rests mot att låta    60


 


en minerallagskoncession bli formellt bindande på det sätt som utredning-     Prop. 1988/89:92 en har föreslagit.

När man bedömer denna fråga måste man ha i tankarna de ekonomiska förhållanden för mineralindustrin som jag redan tidigare varit inne på. Prospekteringsverksamheten är en i tiden utdragen process, som kan pågå i flera decennier från den första prospekteringsåtgärden lill dess gruvan öppnas. Arbetet kräver avsevärda investeringar och det ekonomiska utfal­let är alllid osäkert. Endast cirka en procent av prospekteringsinsalserna leder till bearbetning, vilket innebär atl intäkterna från en fyndighet skall läcka inte bara kostnaderna för prospektering av fyndigheten utan också kostnaderna för all prospektering som inte leder fram till bearbetning. Med hänsyn lill de förhållanden som sålunda gäller inom mineralbran­schen är det av största vikt alt en prospektör får så säkra garantier som möjligt för att han får bearbeta de fyndigheter han påträffar.

Den reglering som fanns före naturresurslagens införande gav i prakti­ken prospektören tämligen omfattande garantier för att han skulle få utnyttja de rättigheter han fått enligt minerallagstiftningen. Genom ut-målsläggning eller koncession avgjordes markanvändningsfrågan utan nå­gon möjlighet att ompröva denna. Någon formell samordning med annan lagstiftning fanns inte. Visserligen krävdes tillstånd enligt miljöskydds­lagen och, i många fall, enligt vattenlagen. Den prövningen gällde dock i praktiken inte markanvändningen utan hur bearbetning skulle bedrivas under skäligt hänsynstagande till miljön. Det gällde att fastställa de närma­re villkoren för verksamhetens bedrivande. Dessa villkor kunde visserligen bli betungande men det fanns alltid möjlighet för gruvinnehavaren att genom egna åtgärder påverka verksamheten så att den blev lönsam inom ramen för de uppställda villkoren.

Som framgått av del tidigare skall miljöskyddslagen och annan lagstift­ning tillämpas på mineralutvinning på i princip samma sätt som tidigare. Numera är emellertid sådan lagstiftning regelmässigt anknuten till NRL så att vid tillståndsprövningen 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas. Det betyder atl den grundläggande markanvändningsprövningen skall tas upp i sådana ärenden. Frågan blir då hur denna aspekt skall samordnas med den NRL-prövning som redan gjorts enligt minerallagstiftningen.

Sedan naturresurslagen nu har införts måste självfallet mineralin­
dustrins verksamhet prövas utifrån de förutsättningar som anges i den
lagen. Sett ur den enskilde prospektörens synvinkel innebär dock delta atl
han inte längre har samma garantier som tidigare för att han får bearbeta
en påträffad fyndighet. Han kan inte heller genom egna åtgärder påverka
utgången av den intresseavvägning som skall ske. Vid den NRL-prövning
som görs i ärendet om bearbetningskoncession har prospektören i normal­
fallet inte lagt ner alltför stora kostnader inom undersökningsområdet,
varför den föriusl som uppslår vid ell eventuellt avslag trots allt bör kunna
accepteras. Om en meddelad koncession inte blir bindande i markanvänd­
ningsfrågan och en osäkerhet kvarstår huruvida fyndigheten får bearbetas
eller ej, ökar skadeverkningarna för den enskilde prospektören. De ekono­
miska skadorna vid ell avslag på ett senare stadium blir av betydligt större
omfattning. Även efter koncessionsbeslutet fortsätter undersökningsarbe-
61


 


ten och del kan ta lång tid innan mineralutvinning påbörjas och behövliga Prop. 1988/89:92 tillstånd enligt annan lagstiftning söks. Den ekonomiska planeringen för­svåras om man hela tiden måste räkna med att gjorda investeringar plöts­ligt kan gå lill spillo genom ett avslag. En rationell gruvdrift kräver ett visst mått av malmreserver i form av obearbetade fyndigheter. Dessa reserver kan inte betecknas som säkra om koncessionerna för dessa fyndigheter inte är bindande. Jag anser därför att det skulle påverka mineralindustrin negativt i en omfattning som inte är acceptabel om ytterligare en prövning av markanvändningen för del avsedda ändamålet måste göras utöver den som görs i koncessionsärendet. Jag föreslår därför att någon ytterligare intresseavvägning enligt naturresurslagen utöver den som görs i ärendet om bearbetningskoncession inte skall göras vid en efterföljande prövning av verksamheten enligt annan lagstiftning. Detta innebär alltså att då en tillämnad mineralbearbelning skall prövas enligt efterkommande lagstift­ning, främst miljöskyddslagen, detta skall ske utan att man ånyo gör en intresseavvägning enligt nalurresurslagen. Den avvägning som gjordes i koncessionsärendet skall alltså gälla alltjämt. I övrigt skall en fullständig prövning ske enligt all efterkommande lagstiftning. Jag vill i det samman­hanget ånyo betona vikten av att all mineralbearbetning sker med beaktan­de av alla de krav som samhället har ställt upp lill skydd för miljön och naturvården.

Den bestämmelse jag nu har föreslagit innebär alt den beslutade mark­användningen inte får omprövas sedan bearbetningskoneession har med­delats. Delta bör dock inte gälla om koncessionstiden går ut utan atl bearbetning har kommit till stånd. Vid förlängning av en sådan koncession bör alltså en förnyad NRL-prövning göras. Det är inte rimligt att hänsynen till koncessionshavaren får innebära att beslutet om markanvändningen ligger fast utan möjlighet till omprövning under obegränsad tid. Jag före­slår därför att beslutet om markanvändning blir bindande bara under koncessionens giltighetstid. Någon omprövning bör dock inte ske när koncessionen förlängs utan särskild ansökan under pågående bearbetning eller efler särskild ansökan då koncessionshavaren har påbörjat bearbet­ning, tillredningsarbele eller undersökning av större omfattning.

Mitt förslag innebär alltså all, så länge utvinning inte har påbörjats eller förberetts på visst sätt, en förnyad prövning enligt naturresurslagen görs varje gång koncessionshavaren ansöker om förlängning av koncessionsti­den. Om en verksamhet skulle ge upphov till så betydande olägenheter att en ändring av villkoren krävs, bör NRL tillämpas också vid denna pröv­ning.

Jag lar i avsnitt 2.4 i ett sammanhang upp frågor som gäller samordning­en med annan lagstiftning och mina förslag lill ändringar i denna. Som närmare utvecklas där föreslår jag till skillnad från utredningen att en erhållen bearbetningskoneession inte skall innebära att kravet pä läkltill-stånd från länsstyrelsen enligt 18 § naturvårdslagen skall bortfalla.

Dessutom bör ell beslut av regeringen om lillållighetsprövning enligt 4
kap. NRL vara bindande i koncessionsärendet på samma sätt som ett
sådant beslut blir bindande i andra sammanhang. Jag återkommer senare
till samordningsfrågorna i de fall tillstånd till gruvverksamhet behövs
          62


 


enligt viss annan lagstiftning. I övrigt överensstämmer mitt förslag i hu­vudsak med gällande minerallag. En bearbetningskoncession kan således förenas med villkor lill skydd för allmänna intressen och enskild rätt. Av naturliga skäl måste sådana villkor i allmänhet bli tämligen översiktliga. De s. k. hindersbestämmelserna överförs i stort sett oförändrade från gäl­lande rätt.

Många faktorer skall vägas in i bedömningen i ett ärende om bearbet­ningskoncession. För att prövningsmyndighelen skall kunna göra denna bedömning krävs att sökanden presenterar ett tämligen omfattande be­slutsunderlag. Jag avser därför att återkomma till regeringen med förslag till regler om uppgifter som skall ingå i en koncessionsansökan.


Prop. 1988/89:92


2.3.5 Beslutsmyndigheter

Mitt förslag: Ärenden om undersökningstillstånd, bearbetningskon­cession och markanvisning inkl. ersättningsfrågor prövas av berg­mästaren.

I ärenden om bearbetningskoneession skall bergmästaren samrä­da med länsstyrelsen i fråga om tillämpningen av NRL.

Ärenden om bearbetningskoncession skall — efter beredning av bergmästaren — avgöras av regeringen, om ärendet är särskilt bety­delsefullt från allmän synpunkt, om ärendet gäller återkallelse av tillstånd eller koncession utan att innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter eller om bergmästaren och länsstyrelsen är oeniga i markanvändningsfrågan.

Bergmästaren prövar om verksamhet kan tillålas inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygg­lagen (PBL).

Frågor om dispens från hinder mot undersökning och bearbetning skall prövas av bergmästaren och länsstyrelsen i de fall som i dag prövas av länsstyrelsen resp. regeringen.

Bergmästaren får anlita sakkunniga vid prövning av tillsländsfrå-gor.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det ulan erinran. 5*0L'avstyrker dock.

Skälen för mitt förslag: Då nu minerallagstiftningen samlas i en lag bör ett så enkelt och enhetligt system som möjligt skapas för tillståndsgivning­en. Det är också viktigt all beakta strävandena inom den offentliga sektorn alt i högre grad decentralisera myndighetsutövning. Liksom de allra flesta remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att flertalet till­ståndsärenden bör prövas av bergmästaren. De centrala besluten inom den nya minerallagsliftningen blir undersökningstillstånd, bearbetningskon­cession och markanvisning. De frågor som skall bedömas i ett ärende om undersökningstillslånd är bergmästaren uppenbarligen lämpad att hante­ra. Koncessionsprövning innefattar ställningslagande till fyra faktorer.


63


 


malmbevisningen, sökandens lämplighet, lämplig arrondering samt för- Prop. 1988/89:92 hållandet till motstående intressen. De tre första frågorna är bergsstaten väl lämpad all bedöma. Den fjärde frågan däremot, avvägningen enligt NRL gentemot motstående intressen, ligger utanför bergsstatens normala kompetens och uppgifter. Inom bergsstaten kan visserligen göras en be­dömning av mineralintressels tyngd i sig i det enskilda fallet, men myndig­heten har inte kompetens atl göra en samlad intresseavvägning, som ytterst har politisk karaktär. Det problemet bör, som utredningen föreslår, lösas genom att bergsstalen samråder i denna fräga med länsstyrelsen, som bör svara för sådana övergripande bedömningar. Länsstyrelsens bedöm­ning i markanvändningsfrågan bör givetvis i normalfallet vara bestäm­mande för bergmästarens beslut. En möjlighet bör dock finnas för berg­mästaren att hänskjuta ett koncessionsärende, där han och länsstyrelsen har olika uppfattning i markanvändningsfrägan, till regeringens prövning.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att den, efter mönster från vattenlagen, ges rätt alt förordna om utredning angående ett tillämnat mineralföretags skadeverkningar på rennäringen och jordbruket. Som jag nyss nämnde skall länsstyrelsen göra den övergripande bedömningen enligt nalurresurs­lagen. Därvid kommer länsstyrelsen naturligtvis att från berörda myndig­heter inhämta de uppgifter som behövs för all bedöma den inverkan mineralföretaget kan fä på andra intressen som skall beaktas enligt nalur­resurslagen, däribland jordbruket och rennäringen. Visserligen kan ett tillämnat mineralförelag få avsevärd inverkan på motstående intressen men jag anser inte att svårigheterna att bedöma denna inverkan är lika stora som vid ett större valtenförelag. Jag anser därför inte alt det behövs någon generell möjlighet all föranstalta om utredningar utöver den utred­ning som länsstyrelsen har att göra i ett koncessionsärende. I lagen (1988:950) om kulturminnen m. m. som trädde i kraft den 1 januari 1989 finns emellertid en bestämmelse (2 kap. 11 §) om att länsstyrelsen får besluta om en särskild utredning för att ta reda pä om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag. Utredningen skall bekostas av företa­garen om exploateringen innebär att ett större markområde tas i anspråk. Syftet med utredningen är atl utröna förekomsten av fasta fornlämningar, som kommer att beröras av det tillämnade arbelsföretaget. Utredningen kommer därmed att ingå i beslutsunderlaget i ett eventuellt ärende om tillstånd till intrång i fornlämningen. Som jag har redogjort för skall i ett koncessionsärende mineralintresset vägas mot de övriga intressen som anges i NRL, däribland kulturminnesvården. Denna avvägning kan inte göras på ett korrekt sätt om man inte känner till den närmare förekomsten av fasta fornlämningar. Jag föreslår därför att länsstyrelsen redan i konces­sionsärendet får besluta om en sådan utredning som anges i 2 kap. 11 § kulturminneslagen.

Undantagsvis kan ärenden om bearbetningskoncession innehålla be­
dömningar av politisk vikt eller annars ha särskild betydelse från allmän
synpunkt. Jag tänker dä bl.a. på ansökningar som rör mineral som är
viktiga från försvars- eller utrikespolitisk synpunkt eller av annat skäl är
särskilt betydelsefulla. Sådana ärenden bör efter beredning av bergmästa­
ren avgöras av regeringen. En särskild ärendelyp som alllid bör avgöras av
  64


 


regeringen är när frågan uppkommer att återkalla en koncession eller ett     Prop. 1988/89:92 tillstånd utan all innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter.

Markanvisning bör av naturliga skäl liksom hittills ankomma pä bergs­staten. Vid markanvisningen prövas även frågor om ersättning till mark­ägare och andra sakägare. Erfarenheten visar att den övervägande delen av dessa frågor görs upp i godo mellan de berörda parterna före markanvis­ningen. De ärenden som kvarstår till förrättningen är i de allra flesta fall okomplicerade och rör låga belopp. Även dessa bör därför lämpligen avgöras av bergmästaren i första instans.

Planverket har föreslagit all inte bara bergmästaren utan också kommu­nen ges rätt atl hänskjuta ett koncessionsärende till regeringens prövning. Jag kommer längre fram att förorda atl kommunen får rätt alt överklaga en meddelad koncession, varigenom planverkels krav får anses vara tillgodo­sett.

I regeringens proposition (prop. 1985/86:90) om följdlagstiftning lill den nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om hushållning med naturresurser m.m.anförde föredragande statsrådet (s. 92 f.) att beslut enligt olika speciallagar bör stå i överensstämmelse med gällande detaljplan och områdesbestämmelser. Dock borde det finnas möjlighet att göra smärre avvikelser från planerna om avvikelsen är fören­lig med planens syfte. Sådana avvikelser borde beslutas av tillståndsmyn­digheten. Detta innebär för minerallagstiftningens del att beslutsmyndig­heten, dvs. bergsstalen, bör pröva frågan om viss verksamhet kan tillåtas inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Den nuvarande minerallagsliftningen innehåller regler om att undersök­ning och bearbetning inte utan tillstånd får äga rum inom vissa särskilt skyddade områden. Tillstånd meddelas i vissa fall av regeringen och i vissa fall av länsstyrelsen. I enlighet med utredningens förslag föreslår jag att tillståndsgivningen flyttas ner till länsstyrelsen resp. bergsstaten.

Mitt förslag innebär att bergsstaten blir den centrala tillståndsmyndighe­ten enligt minerallagen. Situationer kan då uppstå där bergsstaten inte fullt ut har den sakkunskap som erfordras vid prövningen av ett ärende. Bergs­staten bör därför ha räll att vid behov anlita sakkunniga.

65

5    Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92


2,3.6 Överklagande


Prop.1988/89:92


Mitt förslag: Bergmästarens beslut om meddelande av bearbetnings­koncession får överklagas hos regeringen.

Bergmästarens beslut i ärenden om markanvisning fär överklagas hos fastighetsdomstolen.

Övriga beslut av bergmästaren får överklagas hos kammarrätten om de rör rättsliga frågor och hos SGU om de rör lämplighetsfrägor. SGU:s beslut i sädana ärenden fär inte överklagas.

Bergmästarens beslut om dispens från hindersbestämmelserna får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i sådana ärenden får inte överklagas. Länsstyrelsens dispensbeslut får överklagas hos regeringen.

Kommunen får överklaga beslut om bearbetningskoneession samt beslut i övrigt som rör områden med detaljplan eller områdesbe­stämmelser.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i fräga om beslut om återkallelse av koncession samt kommunernas besvärsrätt.

Remissinstanserna: Några remissinstanser har invändningar mot delar av förslaget. SGU anser alt frågor om överklagande skall, i likhet med vad som för närvarande gäller, handläggas av SGU.

Planverket och Kommunförbundet framhåller att kommunema bör ges möjlighet att överklaga alla typer av beslut enligt den föreslagna nya lagen i fall då besluten avser lämplighetsbedömningen beträffande användningen av mark och vatten.

Naturvårdsverket saml kammarrätterna i Sundsvall och Jönköping har uppfattningen alt naturvårdsverket bör ges rätt alt överklaga bergmästa­rens beslut i ärenden om undersökningstillstånd och bearbetningskonees­sion. Naturvårdsverket anser vidare att även beslut om undersökningstill­stånd skall kunna överklagas till regeringen.

Skälen för mitt förslag: På förslag av regeringen antog riksdagen 1984 riktlinjer för regler om rätt alt överklaga ärenden till regeringen (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250). Riktlinjerna innebär i korthet följande.

Ärenden där rättsfrågan är huvudsak skall överklagas till domstol me­dan ärenden där lämplighelsavgöranden är dominerande skall överklagas i administrativ ordning. För dessa senare ärenden anges olika besvärsvägar. Regeringen skall vara slutinstans endast i de ärenden där det är önskvärt med en politisk styrning av praxis. Oavsett vilken besvärsväg man väljer bör i normalfallet ett ärende kunna prövas i högst två instanser.

Nuvarande inslansordning enligt minerallagsliftningen är mycket svår­överskådlig med en mångfald omprövningsvägar. All förenkla reglerna för överklagande är därför en angelägen uppgift. Jag anser att kommitténs förslag, som genomsyras av de inledningsvis nämnda riktlinjerna, med några undantag bör genomföras. Mitt förslag innebär i huvudsak följande.

Huvuddelen av ärendena kommer att prövas av bergmästaren. De ären­den där politiska överväganden kan komma att inverka på besluten är


66


 


framför allt ärenden om bearbetningskoneession. I dessa ärenden skall, Prop. 1988/89:92 som framgått av det tidigare, ske en avvägning mellan olika intressen enligt NRL. Bergmästaren måste i dessa ärenden samråda med länsstyrel­sen i frågan om avvägning enligt NRL. Länsstyrelsen bör självfallet i sin tur inhämta synpunkter från kommunen vad avser det aktuella företagets inverkan på den kommunala planeringen och kommunens bedömningar av markanvändningsfrågan med utgångspunkt från PBL och NRL. Om bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning i frågan om NRL:s tillämpning skall ärendet hänskjutas till regeringens prövning. Även om hänskjutande inte har skett, kan NRL-prövningen bli aktuell efter ett överklagande. Ärenden om bearbetningskoncession bör därför få överkla­gas till regeringen. Till skillnad från utredningen anser jag dock att berg­mästarens beslut om återkallelse av bearbetningskoncession bör få över­klagas till domstol med hänsyn till frågans betydelse för koncessionshava­rens möjlighet att utöva sin näringsverksamhet. Jag vill i det sammanhang­et erinra om att ärenden om återkallelse, som inte föranleds av missköt-samhet hos koncessionshavaren av bergmästaren skall hänskjutas lill rege­ringens prövning. En sådan fräga har den karaktären att den bör avgöras av regeringen.

Övriga typer av ärenden som bergmästaren prövar är inte av den art att de bör överklagas till regeringen. För dessa ärenden föreslår jag olika instansordningar. Som framgått av det tidigare skall ersättningsfrågor liksom hittills prövas vid markanvisningen. Ersättningsfrågor överklagas redan i dag till fastighetsdomstol och denna ordning bör bibehållas. För atl i någon mån förenkla instansordningen föreslår jag att alla beslut som meddelas vid markanvisningsförrättningen skall överklagas på samma sätt. Jag föreslår därför att beslut om markanvisning skall överklagas vid fastighetsdomstol. Visserligen har fastighetsdomstolen normalt inte den kompetens som krävs för att pröva beslut om markanvisning så vitt avser tekniska frågor, men detta kan avhjälpas genom att domstolen inhämtar yttrande från SGU.

Andra beslut av bergmästaren som huvudsakligen består av rättsliga bedömningar bör överklagas till kammarrätten. Besluten i övrigt, dvs. sådana som huvudsakligen beslår av lämplighetsavgöranden bör överkla­gas till den centrala förvaltningsmyndigheten på detta område, dvs. SGU. 1 enlighet med de riktlinjer för vilka jag nyss redogjorde bör SGU:s beslut inte få överklagas.

Jag har tidigare föreslagit all frågor om dispens från de s.k. hindersbe­stämmelserna, som i dag prövas av regeringen resp. länsstyrelsen, i fort­sättningen skall prövas av länsstyrelsen resp. bergmästaren. Dessa beslut bör i fortsättningen lämpligen överklagas till regeringen resp. länsstyrel­sen. Därvid bör länsstyrelsen vara slutinstans i frågor som överklagats dit från bergmästaren.

En fråga som kommittén tar upp och som vissa remissinstanser har synpunkter på gäller om, vid sidan av den vanliga besvärsrätten enligt förvaltningslagen, kommuner eller vissa myndigheter bör ges rätt att över­klaga beslut enligt den nya lagen. Enligt nuvarande minerallagsstiftning

67


 


finns ingen sådan rätt. Frågan gäller framför allt rätten alt överklaga beslut     Prop. 1988/89:92 om rätt till undersökning eller bearbetning.

Vad gäller undersökningstillstånd vill jag hänvisa till mina övervägan­den i avsnitt 2.3.4. Som framgår därav förutsätts förfarandet i ärenden om undersökningstillslånd i huvudsak motsvara förfarandet i inmutnings­ärenden, vilket betyder att ingen egentlig prövning i förhållande till mot­stående intressen skall göras. Mot den bakgrunden blir frågan om rätten att överklaga för särskilda intressenter inte aktuell.

Frågan om rätten att överklaga beslut om bearbetningskoneession bör däremot övervägas noggrant. Kommittén har efter överväganden (SOU 1986:53 s. 194 f.) stannat för att inte ge kommuner eller naturvärdsverket en särskild rätt att överklaga. Mot bakgrund av hur sådana beslut skall fattas delar jag, utom i ett avseende, kommitténs uppfattning i frågan. Koncessionsärenden enligt nuvarande minerallag avgörs efter ett brett remissförfarande, där företrädare för olika intressen får komma till tals. Ett motsvarande förfarande avses förekomma i ärenden om bearbetnings­koncession enligt den nya lagen. Bergmästarens beslut grundar sig på bedömningen av fyra faktorer, nämligen malmbevisningen, sökandens lämplighet, arrondering m. m. samt NRL-prövningen. Det är framför allt bedömningen i markanvändningsfrågan som skulle kunna föranleda rätt för särskilda intressen att påkalla .överprövning.

Som framgår av avsnitt 2.3.5 är NRL-prövningen i praktiken överläm­nad lill länsstyrelsen. Om länsstyrelsen avstyrker mineralutvinning, blir ansökningen normall avslagen av bergmästaren. Denne har dock, som framgått av det tidigare, rätt att hänskjuta ärendet till regeringens pröv­ning. Ett avslagsbeslut av bergmästaren kan av sökanden överklagas till regeringen. Något behov av atl ge något annal organ räll atl överklaga ett sådant beslut anser jag inte finnas.

Om å andra sidan länsstyrelsen tillstyrker mineralutvinning, skall berg­
mästaren bevilja koncession, om övriga förutsättningar är uppfyllda. När
koncession är särskilt betydelsefull från allmän synpunkt, skall dock frågan
hänskjutas till regeringen. Länsstyrelsens ställningstagande är grundat på
en inlresseawägning mellan mineralinlresset och motstående intressen,
däribland del bevarandeintresse som företräds av naturvårdsverket. Kom­
munens uppfattning kommer uppenbarligen atl ha stor betydelse. Skulle i
undanlagsfall mycket stora motsättningar mellan olika intressen finnas
som inte har kunnat lösas, bör ärendet anses ha sådan särskild betydelse
från allmän synpunkt att bergmästaren skall hänskjuta ärendet till rege­
ringen. Någon särskild rätt lill överklagande behövs därför normalt inte
för sådana beslut. Jag är dock beredd att, med hänsyn lill att det inte kan
uteslutas atl ett av bergmästaren meddelat beslut om bearbetningskonces­
sion inte lill fullo tillgodoser kommunens behov av integrering av verk-
    .
samheten i den kommunala planeringen, ge kommunen en generell rätt alt
överklaga bergmästarens beslut om meddelande av bearbetningskonees­
sion.

Som kommittén har föreslagit bör kommuner ha besvärsrätt, om berg­mästaren genom dispens från hindersbeslämmelserna medgivit att under-

68


 


sökning eller bearbetning får ske inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Jag vill slutligen beröra frågan om minerallagens förenlighet med euro­pakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Ell beslut om bearbet­ningskoncession med efterföljande markanvisning inskränker givetvis fas­tighetsägarens rådighet över sin mark. Della innebär att konventionens krav på tillgång t ill domstolsprövning gör sig gällande (jfr prop. 1987/88:69). De frågor som för fastighetsägaren kommer att ha den största betydelsen är de som prövas vid markanvisningsförrättningen. Där bestäms vilka fysiska ingrepp som koncessionshavaren får göra på fastigheten och där bestäms, framför allt, den ersättning som fastighetsägaren skall få till följd av in­trånget. Som jag redan har föreslagit skall beslut som meddelas vid markan­visningsförrättningen kunna överklagas till fastighetsdomstolen och därige­nom är kravet på räll till domstolsprövning i dessa frågor uppfyllt. Fastig­hetsägaren bör dock även ha möjlighet att fä en meddelad koncession prövad i domstol eftersom del är i det ärendet det avgörs om bearbetning över huvud taget skall få äga rum. Man skulle då kunna tänka sig att låta bergmästaren pröva alla koncessionsärenden med fullföljdsrätt till kammar­rätten. Ärenden om bearbetningskoncession kommer emellertid helt att domineras av lämplighetsavgöranden och innebära en avvägning mellan olika intressen, varvid en politisk styrning av praxis är önskvärd. Rege­ringen bör därför ingå i instanskedjan.

Om regeringen meddelar en koncession kan fastighetsägaren numera genom rällsprövning i regeringsrätten få prövat om beslutet strider mot någon rättsregel. Bestämmelser om detta finns i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Genom denna möjlighet anser jag atl europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning av beslut, som rör en persons civila rättigheter är uppfyllt även i koncessionsären­den.


Prop. 1988/89:92


2.3.7 Redovisning av undersökningsarbete

Mitt förslag: Den som innehaft ett undersökningstillstånd och inte fått bearbetningskoncession skall lämna en skriftlig redogörelse för del utförda undersökningsarbetet. Redogörelsen skall lämnas inom en månad från det tillståndet upphörde att gälla. Skyldigheten gäller endast för den som yrkesmässigt bedriver undersökningsarbete.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker

förslaget. Bland andra LO och TCO föreslår alt redovisningsskyldighe­ten skall avse även undersökningsresultaten. Statskontoret avstyrker helt förslaget.

Skälen för mitt förslag: En fråga som länge uppmärksammats gäller lämpligheten av atl ålägga dem som utfört undersökningsarbete utan att detta lett till bearbetningsrättigheter att ställa undersökningsresultat och


69


 


undersökningsmaterial till allmänt förfogande i syfte att främja prospekte-     Prop. 1988/89:92 ring. I minerallagskommilténs uppdrag ingick atl överväga denna fräga.

Efter ingående överväganden (SOU 1986:53 s. 153 fi) stannade kom­mittén för att nackdelarna, dvs. kostnaderna för förelagen och staten med all införa en skyldighet att utge undersökningsresultat, med god marginal överväger den begränsade fördel en sådan skyldighet skulle innebära. Däremot kunde en mer begränsad rapporteringsskyldighet vara moti­verad. En sådan skulle göra det möjligt för prospektörer att på ett enkelt sätt ta reda på om undersökningar inom ett område tidigare hade utförts och i sä fall av vem samt när och pä vad sätt det hade skett. Den nye prospektören kunde då ta kontakt med det aktuella företaget och på vanligt sätt förhandla om överiåtelse av resultaten, vilka utgör affärshem­ligheter. Det förekommer för närvarande ett väl utvecklat samarbete mel­lan olika prospektörer om utbyte av undersökningsresultat.

För egen del har jag funnit de av kommittén anförda skälen övertygande och mitt förslag överensstämmer med kommitténs.

Jag anser således i likhet med kommittén att del bör införas rapporte­ringsskyldighet innefattande en redogörelse för utförda undersökningsar­beten. Av redogörelsen bör framgå var arbetena har utförts och vilken typ av arbeten som har utförts. Till redogörelsen bör fogas en karta över det undersökta området. En rapporteringsskyldighet av den art jag nu angett reser inte de invändningar jag tidigare redogjort för. Då det kan vara av värde för olika prospektörer att få kännedom om huruvida undersöknings­arbete har utförts inom ett visst område föreslår jag att en sådan rapporte­ringsskyldighet införs. Denna skyldighet bör endast omfatta den som yrkesmässigt bedriver prospektering. Amatörprospektörer skulle alltför myckel betungas av en sådan skyldighet. Uppgifterna bör lämpligen tas emot av bergsstaten.

70


 


2.3.8 övergångsbestämmelser


Prop. 1988/89:92


Mitt förslag: Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre rättigheter skall fortsätta att gälla under sin återstående giltighetstid.

Bestämmelserna om undersökningstillständ tillämpas på äldre rättigheter lill undersökning och bestämmelserna om bearbetnings­koncession på äldre rättigheter till bearbetning, i båda fallen med vissa undantag enligt följande.

Förlängning av inmutningens giltighetstid, överlåtelse av inmut­ning och karenstid för inmutning behandlas enligt äldre bestämmel­ser.

Utmål får inte förlängas enligt äldre bestämmelser utan utmåls­havaren får söka bearbetningskoncession. Ansökningen prövas dock enligt de principer som gäller för förlängning av koncession enligt den nya lagen.

Försvarsavgiften behålls för utmål så länge dessa består.

Koncessioner enligt gamla minerallagen får inte förlängas utan koncessionshavaren får ansöka om tillstånd eller koncession enligt den nya lagen.

Verksamhet som bedrivs med stöd av markägarens tillstånd och läkltillstånd enligt 18 § naturvärdslagen får fortsätta utan bearbet­ningskoncession under en övergångstid.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har inte berört frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Då den nya minerallagen träder i kraft kommer det att finnas en rad rättigheter enligt äldre minerallagstiftning. Det gäller inmutningar och utmål enligt gmvlagen, undersöknings- och bearbetnings­koncessioner enligt nuvarande minerallag samt täkttillstånd enligt na­turvårdslagen. 1974 års minerallagsstiftning innebar atl även äldre gmv­rättigheter begränsades i tiden till ljugofem år från ikraftträdandet av gruvlagen resp. minerallagen. Det betyder att tidigare tidsobegränsade rät­tigheter löper ut senast vid utgången av år 1999. 1 de särskilda fall, där äldre rättigheter följer fyndighetens utsträckning, regleras förhållandena genom övergångsbestämmelser.

Frågan om områdets storlek, som har samband med lillståndshavarens förmåga och resurser, har i vissa aspekter tagits upp i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen under 2 kap. 1 §. Sökanden skall få de gamla tillstånden och koncessionerna bör därför bestå oförändrade. Den nya lagens bestämmelser bör däremot tillämpas främst vad gäller förfarandet, dvs. bestämmelser om hur verksamheten skall bedrivas, pröv-ningsmyndighel, tillsyn, m. m.


Inmutningar

Den nya minerallagens bestämmelser om förlängning av undersöknings­tillståndets giltighetstid och om överlåtelse och karenslid är något mer


71


 


ingripande för inmutaren än nuvarande bestämmelser. Jag föreslår därför     Prop. 1988/89:92 att de gamla bestämmelserna i dessa hänseenden gäller tills inmutningen upphör att gälla eller inmutaren söker bearbetningskoneession.

Utmål

De gamla utmålen bör beslå oförändrade enligt gmvlagen. När utmålets giltighetstid löper ut måste utmålshavaren givetvis ha möjlighet att ansöka om förlängning av utmålel. Att låta detta ske enligt gruvlagens bestämmel­ser skulle dock leda till att de allra flesta utmålen inte inom överskådlig framtid skulle föras in under den nya lagens bestämmelser, vilket inte vore rimligt. Övergångsbestämmelserna i denna del bör därför utformas méd beaktande av dels en strävan att föra in de gamla utmålen under den nya lagens bestämmelser, dels utmålshavarens berättigade intresse att inte behöva inskränka eller upphöra med en pågående verksamhet. Jag gör i denna del följande bedömning.

Om en utmålshavare önskar fortsätta verksamheten när utmålets giltig­hetstid löper ut, bör han alltså vara hänvisad till atl söka koncession enligt den nya lagen. Vid prövningen bör emellertid hänsyn tas till pågående verksamhet. Enligt gmvlagen har utmålshavaren i vissa fall obligatorisk räll till föriängning av utmals giltighet. Detta gäller om

1.     bearbetning pågår,

2.  lillredningsarbeten eller andra förberedelser för bearbetning pågår eller

3.  omfattande undersökningar pågår.

Utmålshavaren kan få förhandsbesked humvida ett visst arbete är så­dant som avses i punkt 3 och därmed försäkra sig om att han kommer att få förlängning.

Att vägra utmålshavaren koncession i de fall som sägs i punkt 1 och 2 vore ett avsevärt ingrepp i hans rätt och bör av detta skäl inte komma i fråga. Alt ändra förutsättningarna genom villkor i koncessionen skulle också innebära ett stort ingrepp. I dessa fall bör koncession regelmässigt beviljas på samma sätt som vid förlängning av en bearbetningskoncession enligt den nya lagen. Det innebär att prövningen inte innefattar prövning av om fyndigheten kan ekonomiskt tillgodogöras, lämplighetsprövning eller avvägning gentemot motstående intressen. Detta står inte i motsätt­ning lill de överväganden som ligger bakom de nya bestämmelserna. 1 de fall där bearbetning pågår eller tillredning eller andra förberedelser pågår för drift har förhållandet till mer betydande motstående intressen prövats i tillslåndsärendet enligt miljöskyddslagen eller vallenlagen eller annan lag­stiftning, enligt vilken tillstånd för verksamheten krävs. Denna bedömning ersätter motsvarande prövningsmoment i koncessionsprövningen. Det förhållandet all verksamhet pågår eller förberedelser därför har påbörjats utesluter behovet av malmbevisning. Att pröva sökandens lämplighet en­ligt kriterierna i 4 kap. 1 § första stycket 2 på detta stadium framstår heller inte som meningsfullt.

Delsamma torde gälla beträffande prövning av om fyndigheten kan
ekonomiskt tillgodogöras samt lämplighetsprövning när arbeten enligt
         72


 


punkl 3 pågår. Beträffande förhållandel till motstående intressen får man     Prop. 1988/89:92 här — liksom i de fall där någon verksamhet inte pågår — pröva ansökan på samma sätt som en ny koncession.

Utmålshavare är i dag skyldiga att erlägga s. k.försvarsavgifl. Denna skyldighet bör behållas för utmålen så länge dessa beslår. Detta blir av särskild betydelse för de utmål som har beviljats innan 1974 års gruvlag trädde i kraft. Dessa utmål innehas ofta av företag, som inte bedriver gruvverksamhet eller av privatpersoner. Om avgifterna bibehålls kan detta bidra till all förmå dessa utmålshavare all antingen påbörja bearbetning eller sona utmålen. För aktiva prospektörer måste dock avgifterna kunna reduceras. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrif­ter om hur avgiften skall beräknas.

Koncessioner enligt gamla minerallagen

I den gamla minerallagen finns inga bestämmelser om förlängning av koncessioner Under förarbetena uttalades dock all inget hinder avses möta mot att förlängning ges (prop. 1974:146 s. 83). I förarbetena talas om en förutsättningslös prövning av en förlängningsansökan. Där sägs att det är lämpligt atl det allmänna efter en tids förlopp får möjlighet att pröva om en koncession bör fortsätta att gälla och i så fall på vilka villkor det skall få ske. Ansökan om förlängning skall i princip behandlas på samma sätt som ansökan om ny koncession (nämnda prop. s. 81 f.). Således innefattar inte koncessionsinnehavet någon rätt till fortsatt koncession efter koncessions­tidens utgång. Det innebär därför ingen rättsförlust att innehavaren av koncession enligt den gamla minerallagen får söka undersökningstillslånd eller bearbetningskoneession enligt den nya lagen om verksamheten skall fortsätta. En annan sak är all prövningen bör ske med beaktande av att förutsättningarna för pågående verksamhet i princip inte skall ändras.

Täkttillstånd

När lagen träder i kraft kommer det att finnas ett anlal fall, där bearbet­
ning av fyndigheter som skall omfattas av lagen bedrivs enbart med stöd
av läktlillstånd enligt 18 § naturvårdslagen. Enligt de nya bestämmelserna
kommer koncession all krävas. Det är skäligt att verksamheten på dessa
fyndigheter får pågå som förut under det atl ansökan förbereds och konces­
sionsärendet prövas. En tidsfrist på ell år från ikraftträdandet är rimlig för
att förbereda och inge ansökan om koncession. Det ligger i linje med de
mineralpolitiska målen att förutsättningarna för pågående verksamhet inte
skall ändras till följd av denna prövning. Därför bör i ett sådant faU
koncession meddelas utan föregående prövning enligt de principer som
har angivits under avsnitt 2.3.3. Att fyndigheten kan ekonomiskt tillgodo­
göras och alt sökanden är kompetent framgår ju redan av det faktum att
bearbetning pågår. Vad gäller förhållandet lill motstående intressen be­
drivs ju verksamheten med stöd av täkttillstånd enligt naturvårdslagen där
markanvändningsfrågan har prövats. Någon förnyad NRL-prövning behö-
    73


 


ver alltså inte ske. Även frågan om lämplig arrondering får anses avgjord     Prop. 1988/89:92 genom det meddelade täkttillståndet.

Mitt förslag till ny minerallag innebär, som jag har nämnt tidigare, bl.a. alt vissa speciella kvaliteter av ett antal mineral förs in under den nya minerallagstiftningen. Om bearbetning av ett sådant mineral pågår då den nya lagen träder i kraft och man därvid utvinner den speciella kvaliteten krävs det alltså koncession för att man i fortsättningen skall få bearbeta den speciella kvaliteten av mineralet. I ett sådant koncessionsärende kan man inte nöja sig med att konstatera alt bearbetning av mineralet pågår. Prövningsmyndighelen måste förvissa sig om att just den speciella kvalite­ten av mineralet ingår i fyndigheten. Därför måste sökanden i ell sådant ärende förete malmbevisning avseende den speciella kvaliteten. Om sådan malmbevisning företes skall koncession meddelas för den speciella kvalite­ten. För mineralet i den "normala" formen är det varken nödvändigt eller möjligt att få koncession, varför den "normala" formen bibehåller sin karaktär av jordägarmineral.

Ett täkttillstånd är regelmässigt förenat med vissa villkor. Dä tillståndet omvandlas till en koncession bör utgångspunkten vara att villkoren skall gälla oförändrade men vissa modifieringar kan bli nödvändiga. Jag åter­kommer till den frågan i specialmotiveringen till övergångsbestämmelser­na.

Någon konkurrens om koncessionen får naturligtvis inte förekomma utan den som har täkttillståndel skall ha företrädesrätt till koncessionen oavsett om han är markägare eller nyttjanderältshavare.

Ett anlal nya mineral förs nu in under den nya lagen, vilket innebär att markägaren kan förlora del ekonomJska värdet av en sådan mineralfyndig­het. Om någon annan beviljas koncession för fyndigheten får markägaren visserligen ersättning för det intrång på fastigheten som äger rum men han får ingen ersättning för fyndighetens ekonomiska värde. Detta kan i vissa situationer skada honom ekonomiskt. Han kan exempelvis ha gjort vissa förberedelser för att påbörja bearbetning av en fyndighet. Om någon annan får koncession kullkastas därmed markägarens ekonomiska plane­ring därigenom att han förlorar värdet av fyndigheten. Jag anser därför att markägaren under en övergångslid bör ha företrädesrätt framför andra att få koncession för fyndigheter av "nya" mineral om någon bearbetning av fyndigheten inte pågår.

Om däremot markägaren har påbörjat bearbetning av fyndigheten sker
ju detta med stöd av läktlillstånd. Han blir då skyddad genom att han får
företrädesrätt lill koncession i enlighet med vad jag nyss nämnde. Där­
emot försvagas markägarens ställning om en fyndighet bearbetas av en
nyttjanderältshavare. TiU grund för en sådan bearbetning ligger då säkerli­
gen ett avtal där markägaren har betingat sig, utöver ersättning för markin-
Irånget, viss del av vinslen. I denna situation har nyttjanderättshavaren
företrädesrätt lill koncessionen eftersom det är han som bedriver bearbet­
ningen. Om han får koncession behöver han inte längre betala ersättning
för värdet av fyndigheten. 1 dessa fall bör dock villkoren för koncessionen
bestämmas så att markägaren även i fortsättningen får ersättning för
värdet av fyndigheten i huvudsaklig överensstämmelse med villkoren i
        74


 


avtalet mellan parterna. Sistnämnda typen av situation är dock ytterligt sällsynt. Enligt vad jag har erfarit bedrivs bearbetning av "nya" mineral så gott som uteslutande av markägare.


Prop. 1988/89:92


2.4 Samordningen med annan lagstiftning

Mitt förslag: På samma sätt som tidigare skall vid sidan av mineral­lagen annan lagstiftning vara tillämplig på verksamhet som omfat­tas av minerallagen. I NRL införs en ny bestämmelse som reglerar del förhållandet då tillåtligheten av ett visst exploateringsföretag eller annat ingrepp i miljön skall prövas enligt flera av de lagar som är anknutna till NRL. Enligt den nya bestämmelsen skall 2 och 3 kap. NRL tillämpas endast vid den prövning som först äger mm.

Vissa ändringar, huvudsakligen av redaktionell art, görs i lagen om vissa torvfyndigheter, lagen om utländska förvärv av fast egen­dom m. m.och lagen om kontinentalsockeln.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har inte berört frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Som har framgått av det tidigare är frågan om samordningen mellan minerallagsliftningen och annan lagstiftning en cen­tral fråga i detta lagstiftningsärende. Frågorna har frän skilda aspekter tagits upp i andra sammanhang, bl. a. i avsnitt 2.3.4, där frågan om pröv­ning enligt NRL m.m.behandlas. Jag vill här för översiktlighetens skull behandla de viktigaste samordningsfrågorna i ett sammanhang och därvid också ta upp de konsekvenser mitt förslag får för annan lagstiftning.

Utgångspunkten när det gäller samordningen mellan minerallagen och annan lagstiftning är alt båda skall tillämpas parallellt på verksamhet som omfattas av minerallagen. Minerallagens huvudsakliga syfte är att reglera förhållandet mellan prospektörer och gruvinnehavare, å ena sidan, samt markägaren och innehavare av särskilda rättigheter till marken, å den andra sidan. Ell undersökningstillslånd innebär framför allt att prospektö­ren får rätt att disponera annans mark för atl utföra undersökningsarbete. Om prospeklören hittar en fyndighet kan han fä bearbetningskoncession, vilket innebär inte bara rätt att disponera marken utan också att bearbeta och tillgodogöra sig själva fyndigheten. Innan koncessionshavaren på­börjar bearbetningen skall det hållas en särskild markanvisningsförrätt­ning. Vid denna bestäms det i detalj vilka dispositioner koncessionshava­ren får vidta inom koncessionsområdet och ibland också utanför området. Man bestämmer då belägenheten och omfattningen av gruvan och man anvisar också mark för vägar, byggnader och andra anläggningar, som föranleds av gruvdriften. Vid förrättningen bestäms också den ersättning som markägaren erhåller för det intrång som gruvdriften innebär.

Endast ett mindre antal bestämmelser i minerallagen syftar till annat än att reglera förhållandel mellan gruvinnehavaren och markägaren. Jag tän­ker då främst på de s. k. hindersbestämmelserna och bestämmelserna om intresseavvägning enligt NRL. Möjligheterna alt förena en koncession


75


 


med villkor som kan gälla motstående intressen hör också dit. Det är dock     Prop. 1988/89:92

oftast inte möjligt att i samband med beslutet om koncession föreskriva

om villkor av annal än översiktligt slag, eftersom normalt mycket arbete

återstår innan man i detalj kan ange hur verksamheten skall bedrivas.

Därför bestäms väsentliga villkor bl.a. till skydd för den yttre miljön

genom lillståndsgivning enligt annan lagstiftning.

Det sagda innebär följande. En prospektör som har fått undersöknings­tillstånd har därigenom fått räll att göra vissa ingrepp på annans mark i form av undersökningsarbete. 1 övrigt är han, liksom var och en, skyldig att iaktta de bestämmelser som kan beröra hans verksamhet. Han måste exempelvis respektera de bestämmelser som kan, ha meddelats lill skydd för hotade växt- och djurarter. Om hans arbete kan komma alt väsentligt ändra naturmiljön är han enligt 20 § naturvårdslagen skyldig att samråda med länsstyrelsen innan han påbörjar arbetet. Påträffar han en fast forn­lämning är han skyldig alt iaktta bestämmelserna i kulturminneslagen. Enligt den lagen måste han ha tillstånd för atl göra ingrepp i fornlämning­en och han kan i samband därmed bli skyldig atl svara för kostnader för dokumenteringen av fornlämningen.

Om en prospektör får bearbetningskoncession innebär det, som jag nyss nämnde, bara en rätt gentemot markägaren att efter markanvisningsför­rättningen bedriva bearbetning på dennes mark. Genom koncessionen har också samhället gjort den intresseavvägningen att marken får användas för utvinning av mineralfyndigheten på bekostnad av övriga intressen som skyddas av NRL. 1 övrigt måste koncessionshavaren iaktta bestämmelser i annan lagstiftning som kan beröra gruvverksamheten. De tillstånd som kan behövas får då utverkas enligt aktuell lagstiftning.

Den centrala frågan om viss mark skall användas för mineralutvinning
eller något annat ändamål gäller samordningen mellan minerallagsliftning­
en och lagstiftningen om samhällsplanering, främst naturresurslagen och
plan- och bygglagen. Frågan om NRL-prövningen har utförligt behandlats
i avsnitt 2.3.4 och behöver inte ylleriigare utvecklas här. Mitt förslag
innebär att NRL-prövning skall göras, då ställning tas till frågan om
bearbetningskoncession och att bergmästaren därvid inte får frångå läns­
styrelsens bedömning i markanvändningsfrågan. Någon ytterligare intres­
seavvägning enligt NRL skall inte göras då verksamheten prövas enligt
annan efterkommande lagstiftning. Att åtgärder som är av betydelse från
hushållningssynpunkl kräver prövning enligt mer än en av de lagar som är
anknutna lill NRL gäller emellertid inte bara i fräga om gruvor. En
industri kan t.ex. kräva tillstånd enligt såväl plan- och bygglagen som
miljöskyddslagen. Även en flygplats kan kräva tillstånd enligt dessa lagar,
men den skall dessutom prövas enligt luftfartslagen. Åtskilliga andra ex­
empel kan anföras på sådan dubbelprövning. Enligt min mening finns det
inte heller i sådana fall några bärande skäl för att tillåtligheten från hus­
hållningssynpunkt flera gånger ställs under prövning. Det bör vara tillräck­
ligt att sådana hänsynstaganden som föreskrivs i 2 och 3 kap. NRL, i den
mån de kan ha betydelse för åtgärdens tillåtlighet från markanvändnings­
synpunkt, beaktas vid den prövning som kommer först i turordningen. Om
tillstånd till den ansökta åtgärden därvid lämnas, bör någon ytterligare
       76


 


prövning av tillåtligheten enligt NRL av den prövade markanvändningen Prop. 1988/89:92 inte krävas. Efter samråd med chefen för bostadsdeparemenlet föreslår jag därför att i I kap. 2 § NRL även las in en bestämmelse som innebär alt, om tillåtligheten av ett visst exploaleringsföretag eller annat ingrepp i miljön skall prövas enligt någon av de lagar som anges i paragrafen, skall bestäm­melserna i 2 och 3 kap. NRL tillämpas endast vid den prövning som först äger rum. Vad gäller mineralutvinning torde i de flesta fall tillåtligheten från markanvändningssynpunkt avgöras genom koncessionsbeslulet enligt minerallagen, såvida inte prövning skall ske enligt 4 kap. NRL.

Frågan om samordningen med den kommunala planeringen enligt PBL är besväriig, eftersom ställningstagandet till markens användning för mi­neralutvinning normalt inte kan göras förrän man kan väga olika alter­nativ mot varandra och detta inte blir möjligt förrän man åtminstone över­siktligt känner till arten och omfattningen av den aktuella mineralfyndig­heten. En gruva är inte lokaliseringsbar, utan valet står mellan att utvinna en fyndighet på platsen eller låta bli. Vissa områden kan naturiigtvis med relativt stor säkerhet utan vidare uteslutas från mineralutvinning, vilket tillgodoses redan i minerallagen genom hindersbestämmelserna. I övrigt avses kommunens synpunkter vad gäller markanvändningen framför allt tillgodoses i samband med NRL- prövningen. I denna måste kommunens ställningstagande väga mycket tungt. Normalt kommer mineralutvinning att bli aktuell endast utanför områden med detaljplan eller områdesbe­stämmelser. För hela kommunen skall dock finnas översiktsplan. Denna kan dock aldrig innebära ell definitivt ställningstagande från kommunens sida i markanvändningsfrågan utan skall löpande ses över. En nyupptäckt mineralfyndighet innebär nya förutsättningar. Kommer mineralutvinning lill stånd, behövs i vanlig ordning tillstånd till byggnader m. m. enligt PBL.

I avsnitt 2.3.4 har också tagits upp frågan hur kommunens behov skall tillgodoses vad gäller verksamhet som föregår ansökningen om bearbet­ningskoneession. Här gäller det framför allt att se lill atl undersökaren får kännedom om den kommunala planeringen av undersökningsområdet och de synpunkter kommunen i övrigt kan ha på en eventuell mineralutvin­ning samt att kommunen i behövlig utsträckning får kännedom om plane­rat och pågående undersökningsarbete. För all lösa dessa frågor förutsätts vissa administrativa rutiner bli utvecklade, som i viss utsträckning finns redan i dag.

Skyddet för den yttre miljön tillgodoses som nyss nämndes i stor ut­
sträckning också genom att miljöskyddslagen och naturvårdslagen tilläm­
pas på verksamhet enligt minerallagen. På undersökningsstadiet är det
framför allt vissa bestämmelser i naturvårdslagen som blir aktuella, bl.a.
den tidigare nämnda skyldigheten att samråda med länsstyrelsen om verk­
samhet som väsentligt kan ändra naturrniljön. På bearbetningsstadiel
krävs i flertalet fall tillstånd enligt miljöskyddslagen. Enligt miljöskydds­
förordningen (1981:574) är det förbjudet att utan tillstånd av koncessions­
nämnden anlägga gruva eller anrikningsverk. För gruvanläggning för
provbrytning krävs tillstånd av länsstyrelsen. Med gruva menar man nor­
mall underjordsbrytning. För läkt av sten, gms, sand, lera, jord m.m.för
annal ändamål än husbehov krävs tillstånd av länsstyrelsen enligt 18 §
      77


 


naturvårdslagen. För takten skall finnas en täktplan, som närmare reglerar Prop. 1988/89:92 verksamheten. Enligt 3 § naturvårdslagen skall, vid prövning av frågor som rör naturvården, tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna intressen. Inom ramen för detta beaktas vid tillståndsgivningen bl. a. intresset av en god hushållning med landets tillgångar på sten, grus etc. Vid tillståndsgiv­ningen görs också en avvägning mellan den skada takten kommer att medföra på naturmiljön och värdet av det resurstillskott som takten inne­bär. Det är alltså hushållningen med länets samlade tillgångar på sten, grus etc. som länsstyrelsen beaktar.

De industrimineral som nu föresläs bli intagna under minerallagstift­ningen bryts i dag normalt med stöd av täkttillstånd enligt naturvårds­lagen. En viktig fråga blir då om det vid sidan av koncession också skall krävas täkttillstånd för utvinningen. Kommittén har föreslagit att ett så­dant tillstånd inte skall krävas och att naturvårdslagen ändras i enlighet härmed. Detta har fått viss kritik under remissbehandlingen och jag anser att kravet på läkltillstånd bör vara kvar. Det frågan gäller är om täkttill-ståndsprövningen innebär en onödig dubbelprövning. Kommittén har för­utsatt att det underlag som behövs i täkltillståndsärendet bör kunna före­ligga i koncessionsärendet i samband med NRL-prövningen och att en täktplan bör kunna krävas redan då. Säkert är situationen i mänga fall sådan att ett fullständigt underlag föreligger i koncessionsärendet. I många andra fall däremot är utredningen kring den planerade brytningen inte så detaljerad atl de intressen som skyddas av kravet på täkttillstånd kan beaktas fullt ut inom ramen för koncessionsprövningen enligt mineral­lagen. Jag anser därför alt kravet på tillstånd enligt naturvårdslagen för att anlägga en läkt bör bibehållas oavsett om tillstånd enligt minerallagen krävs eller ej.

Under förarbetena till nalurresurslagen uppsköts, som jag nämnde un­der avsnitt 2.2.3, minérallagsliftningens inkl. kontinentalsockellagens an­knytning till NRL (se prop. 1985/86:3 s. 149 f.). Då nu den nya mineral­lagen enligt mitt förslag anknyts lill NRL bör detta ske även med kontinen-talsockellagen. Av de skäl som jag angav under avsnitt 2.3.4 bör naturre­surslagen tillämpas i ärenden om utvinningstillstånd men inte i ärenden om undersökningstillstånd.

Jag redogjorde under avsnitt 2.3.6 för riksdagens riktlinjer för regler om rätt att överklaga ärenden till regeringen och för utformningen av besvärs­regler i nya ärendegrupper. I enlighet med dessa riktlinjer föreslär jag den ändringen i konlinentalsockellagen att beslut om återkallelse av tillstånd, som meddelas av SGU, får överklagas hos kammarrätten i stället för, som hittills, hos regeringen. Delta skall dock bara gälla då återkallelsen föran­leds av att föreskrift eller villkor för tillståndet har åsidosatts. Den typen av ärenden innehåller ju huvudsakligen rättsliga bedömningar. Återkallel­se kan emellertid även ske om synnerliga skäl i annat fall föreligger. Med detta åsyftas att återkallelse kan ske av utrikes- eller försvarspolitiska skäl. Sådana ärenden om återkallelse innehåller huvudsakligen politiska be­dömningar och bör därför, som tidigare, överklagas hos regeringen.

Vidare krävs också ändring i lagen om utländska förvärv av fast egen­
dom m. m. Enligt den lagen får vissa angivna fysiska och juridiska perso-
    78


 


ner med utländskt inflytande (kontrollsubjekt) inte utan tillstånd förvärva eller i övrigt erhålla inmutningsrätl eller rätt till utmål enligt gruvlagen. Sådant förvärvslillstånd meddelas av regeringen eller Sveriges geologiska undersökning (SGU). Om förvärvstillstånd krävs skall den som söker inmutning eller utmål enligt gruvlagen visa att han fått eller sökt förvärvs­lillstånd (2 kap. 8 § tredje stycket och 4 kap. 8 § tredje stycket). Bergmästa­ren får inte slutligt avgöra ett ärende om inmutning eller utmål innan frågan om förvärvslillstånd har avgjorts (3 kap. 11 § och 4 kap. 9 §). I ärenden enligt gruvlagen skall alltså bergmästaren visserligen beakta att förvärvslillstånd har erhållits, men han skall inte själv pröva tillståndsfrå­gan, där kriterierna helt saknar samband med bergsstatens uppgifter.

I ärenden enligt gamla minerallagen är konstruktionen en annan. Kon­cessioner enligt gamla minerallagen meddelas av regeringen eller SGU, som därvid också gör de överväganden som krävs i ärenden om förvärvs-tillstånd. Dessa överväganden görs således inom ramen för koncessions­prövningen och ingår som ett led i denna. 1982 års lag om utländska förvärv av fast egendom m. m. har därför inte gjorts formellt tillämplig pä koncessioner enligt den gamla minerallagen (se prop. 1981/82:135 s.8l f.).

I den nya minerallagen kommer de flesta tillstånd och koncessioner alt meddelas av bergmästaren. 1982 års lag bör därför genom vissa redaktio­nella ändringar göras tillämplig på den nya minerallagen. Liksom hittills enligt gruvlagen bör därför sökanden till sin ansökan foga förvärvstillstånd eller intyg att han sökt sådant. Vidare bör bergmästaren inte avgöra ärendet innan frågan om förvärvstillstånd har avgjorts. Motsvarande bör gälla i ärenden om tillstånd till överlåtelse av koncession enligt 6 kap. 1 § minerallagen. Bestämmelser om detta bör tas in i regeringens verkställig-helsföreskrifter.

Alt en sökande enligt nya minerallagen får avslag på sin ansökan om förvärvstillstånd bör leda till att bergmästaren avslår hans ansökan.

Slutligen krävs också vissa redaktionella ändringar i lagen om vissa torvfyndigheter.


Prop. 1988/89:92


2.5 Övriga frågor

2.5.1 Kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor

Mitt förslag: Staten åläggs att ansvara dels för skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål, dels för vissa kontrollåtgärder vid nedlagda gru­vor till skydd mot ras och sättningar.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen och SGU har i huvudsak tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: 1 nuvarande minerallagsliflning finns vissa regler som tar sikte på åtgärder som skall vidtas då bearbetning upphör. Dessa regler som, med vissa modifikationer, har förts över lill mitt förslag lill ny minerallag, reglerar huvudsakligen hur byggnader och andra inrättningar


79


 


skall behandlas. Dessa regler är emellertid inte tillräckliga utan jag anser Prop. 1988/89:92 det vara angeläget att också införa regler om skyldighet för koncessions­havaren att i möjligaste mån eliminera de skador på miljön som oundvikli­gen uppslår vid mineralhantering. Jag föreslår därför att det nu införs en skyldighet för koncessionshavaren all ulföra efterarbete då koncessionen upphör. Så långt som det är möjligt bör villkoren för detta efterarbete fastställas redan i koncessionen. Om dessa villkor senare visar sig vara otillräckliga bör det finnas möjlighet atl fastställa de slutgiltiga villkoren i samband med att koncessionen upphör. De största miljöproblemen vid en nedlagd gruva utgörs av gruvans restprodukter i form av varphögar och sanddammar. Villkor bör därför uppställas som i möjligaste mån förhind­rar läckage av miljöfarliga ämnen från dessa restprodukter. Man bör också ställa upp villkor om att passa in varphögar och sanddammar i naturbilden genom exempelvis utplåning och övertäckning.

Av naturliga skäl går det inte att helt återställa naturen vid en nedlagd gruva. Framför allt kommer gruvschaktet med underjordiska bergrum att finnas kvar. Dessa gruvschakt kräver en viss tillsyn, som naturiigtvis bara staten kan ansvara för eftersom behovet kvarstår för all framtid. Därför bör ansvaret för tillsynen vid en nedlagd gruva övergå på staten då konces­sionshavaren har fullgjort de återställningsåtgärder som han har ålagts att ulföra.

Redan i dag har staien ett sådant ansvar vid nedlagda gruvor. För dessa nedlagda gruvor gäller Kungl. Maj:ls ämbetsskrivelse den 13 januari 1956, enligt vilken det åligger staten atl svara för stängsel och andra skyddsan­ordningar kring nedlagda gruvhål om det föreligger uppenbar fara för människor och husdjur. Länsstyrelsen är huvudman för verksamheten och kostnaderna för denna betalas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget B 8. Diverse utgifter. Vid ett antal nedlagda gruvor, främst i Bergslagen, är det emellertid inte nog med att stängsla in gruvhålen. Vid dessa gruvor finns det stora öppna brytningsrum under jord. Dessa bryt­ningsrum ligger ofta nära byggnader, vägar och järnvägar. Ras och sätt­ningar kan inte uteslutas inom dessa områden. Ett sätt att komma lill rätta med dessa risker vore att avlysa områdena och stängsla in dem. Detta ställer sig dock ganska dyrbart och omständligt då man i mänga fall måste flytta byggnader och lägga om väg- och järnvägsnät. Betydligt enklare och billigare blir del om man i stället genomför kontinuerliga kontrollmätning­ar. De skyddsåtgärder som måste vidtas kan då anpassas efler förhållande­na i del enskilda fallet. Jag föreslår därför att regeringen bemyndigas atl utfärda föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål och om kon­trollåtgärder till skydd mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor.

Jag avser atl ta upp frågan om finansieringen av de åtgärder jag nu nämnt i samband med 1990 års budgetproposition.

80


 


2.5.2 Tillsyn över takter m. m., som inte omfattas av minerallagen


Prop. 1988/89:92


Mitt förslag: Länsstyrelsen skall som hittills svara för tillsynen av takter som drivs enbart med stöd av tillstånd enligt 18 § naturvårds­lagen.


Kommitténs förslag: Bergstatens tillsyn skall avse även sådana takter såvitt avser risken för stora ras, hushållning och skydd för tredje mans egendom.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Grus- & Makadamföreningen m.fl. har avstyrkt kommitténs förslag medan SGU har tillstyrkt att bergs­staten får utökade tillsynsuppgifter.

Skälen för mitt förslag: Kommittén har föreslagit alt bergmästaren, i stället för länsstyrelsen, skall ansvara för tillsynen över de bergtäkter som drivs endast med stöd av tillstånd enligt naturvårdslagen. Enligt förslaget skall därvid minerallagens regler om hushållning med mineral och om skydd mot ras tillämpas på dessa bergtäkter.

Jag gör i denna fråga en annan bedömning än kommittén. Tillstånd enligt naturvårdslagen lill anläggande av bergtäkter meddelas i dag av länsstyrelsen och så skall även ske i fortsättningen. Länsstyrelsen är väl skickad att utföra denna prövning på grund av den överblick i dessa hänseenden som länsstyrelsen har över länet. Om tillstånd meddelas har länsstyrelsen tillsyn över verksamheten, varvid kontrolleras att verksam­heten bedrivs i överensstämmelse med de villkor som har förenats med tillståndet.

Med mitt förslag kommer i stort sett alla de mineral som är industrieUt användbara att omfattas av minerallagstiftningen. Detta innebär att en­dast takter av sten, grus etc. för ballaständamål kommer att falla utanför minerallagstiftningen och därmed kräva enbart tillstånd enligt naturvårds­lagen. Vid dessa takter sker alltså ingen utvinning av särskilda mineral utan utvinningen avser själva materialet som sådant. Det ligger i sakens natur att sådan brytning knappast kan ske på ett sådant sätt att misshus­hållning med råvaran äger rum. Minerallagens hushållningsbestämmelser behöver därför inte göras tillämpliga på bergtäkter.

Kommittén har också föreslagit att minerallagens regler till skydd mot ras skall tillämpas på bergtäkter. Utvinning av mineral med stöd av minerallagen sker vanligen i underjordsgruvor där det naturligtvis behövs regler till skydd mot ras. Utvinning av mineral för ballaständamäl med stöd av täkttillstånd sker däremot i dagbrott. Risken för ras kan visserligen inte uteslutas men ras i bergtäkter är mycket sällsynta. Jag anser därför inte att det behövs några särskilda bestämmelser till skydd mot ras i bergtäkter. Det måste anses ligga inom ramen för tillsynsansvaret att beakta risken för sådana ras.

Med mitt ställningstagande i dessa frågor finns det ingen anledning att flytta över tillsynen över bergtäkterna från länsstyrelsen till bergmästaren. Om länsstyrelsen i någon fråga behöver tillföras bergleknisk expertis kan della lösas genom att länsstyrelsen samräder med bergmästaren.


81


6    Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92


2.5.3 EG-aspekter på den nya minerallagen                         Prop. 1988/89:92

På grundval av regeringens proposition Sverige och den västeuropeiska integrationen antog riksdagen vissa riktlinjer för Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet (prop. 1987/88:66, UU 24, rskr. 245). 1 propo­sitionen angavs som en av dessa riktlinjer att Sverige bör medverka i EFTA:s och EG:s arbete på att skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital i Västeuropa. I denna del uttalade riksdagen att som ell viktigt led i denna strävan ingår atl Sverige i göriigaste mån försöker avveckla tekniska handelshinder genom att harmonisera lagar och andra författningar till EG:s regler, direktiv eller förslag till direktiv från EG-kommissionen.

Del förslag lill minerallag jag nu lägger fram berör dock inte områden där dessa harmoniseringssträvanden skall äga rum. Minerallagen reglerar inte rörligheten av varor, tjänster, människor eller kapital över gränserna utan den reglerar exploateringen av vissa mineralfyndigheter inom landet. Såvitt framgår av EG:s vitbok per den 31 augusti 1988 eller EG:s förteck­ning över EG:s samlade lagstiftning finns inte heller några regler, direktiv eller förslag till direktiv på detta område. Vad gäller frågan om utlänning­ars rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter inom landet regle­ras den frågan inte i minerallagen utan i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. I den frågan anförde riksdagen att ett svenskt ställningslagande i förhållande till EG:s regler fick anstå tills ett antal pågående utredningar har avslutats. Riksdagens riktlinjer för Sveri­ges deltagande i det västeuropeiska samarbetet föranleder för närvarande alltså inga åtgärder på minerallagstiftningens område.

2.5.4 Tillsynsavgifter

Kostnaderna för bergsstaten bestrids i dag helt och hållet via statsbudge­ten. De inkomster för staten som föranleds av gruvverksamhet utgörs främst av försvarsavgifterna, som dock inte är specialdestinerade till bergsstaten. Som jag nämnde under avsnitt 2.3.8 bör försvarsavgifterna, i enlighet med kommitténs förslag, bibehållas för de äldre utmålen. Kom­mittén föreslog att kostnaderna för tillsynen, till den del de inte motsvara­des av influtna försvarsavgifter, skulle finansieras genom tillsynsavgifter. Jag delar dock inte kommitténs uppfattning. Kommittén baserade delvis sin uppfattning på sitt eget förslag att bergsstaten skulle få tillsynsansvaret jämväl för takter enligt naturvårdslagen, vilket ju skulle föranleda ökade kostnader. Under avsnitt 2.5.2 frångick jag dock kommitténs förslag i denna del, varför nämnda kostnadsökning inte kommer alt äga rum. Vidare kommer det atl stöta på svårigheter all konslmera ett rättvist system för beräkning av avgiften. Dessutom kommer en tillsynsavgift att leda till ökat krångel för såväl, gruvinnehavarna som bergsstaten. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till de förhållandevis blygsamma kostnaderna för tillsynen är jag inte beredd atl föreslå en tillsynsavgift.


 


2.5.5 Mitt lagförslags ekonomiska konsekvenser för det allmänna Prop. 1988/89:92

1 fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmänna av mitt förslag till minerallag vill jag anföra följande.

Vad gäller prövningen av ärenden om rätt lill undersökning (undersök­ningstillstånd) bygger mitt förslag i stora delar på inmutningsrättsliga principer. För de inmutningsbara mineralens del innebär mitt förslag därför i sak ingen större ändring. För de mineral som omfattas av gällande minerallag innebär förslaget vissa förenklingar. Den utvidgning av kretsen lagreglerade mineral som mitt förslag omfattar kan inte väntas medföra någon större ökning av antalet ärenden hos bergsstaten. Uppskattningsvis ökar antalet ärenden om undersökningstillständ med något eller några tiotal årligen. För närvarande avgörs något mer än 150 inmutningsärenden (inkl. ärenden om förlängning) om året. Antalet undersökningskonces­sioner understiger tio om året. Antalet ansökningar om undersökningstill­slånd inkl. förlängning kan förväntas bli mellan 150 och 200 årligen.

Prövningen av rätlen att bearbeta mineral som för närvarande är inmut­ningsbara kommer, liksom nu är fallet, att göras av bergmästarna. Över­gången till ett koncessionssystem innebär att prövningsgrundefna ändras och all prövningen blir mer omfattande än enligt gruvlagen. Utökningen av kretsen lagreglerade mineral väntas som jag nyss framhållit inte ge upphov till något större antal ärenden. Vad gäller de ärenden som för närvarande prövas enligt minerallagen sker i sak ingen förändring. Pröv­ningen i första instans överflyttas dock enligt milt förslag i princip till bergmästarna. Totala antalet ansökningar om bearbetning inkl. ärenden om förändring av befintliga utmål har under senare är varit färre än tio om året. Enligt min bedömning kommer denna ärendetyp knappast att över­stiga tio till femton årligen.

Enligt mitt förslag skall länsstyrelsen vara obligatoriskt samrädsorgan i fråga om tillämpningen av naturresurslagen i ärenden om bearbetnings­koncession. Enligt den lagen har länsstyrelsen ett samordningsansvar när det gäller kunskapsförsörjningen i fråga om hushållning med mark- och vattenresurser. Material som underlag för denna bedömning kommer såle­des all finnas hos länsstyrelsen samtidigt som antalet bearbetningsärenden kan förutses bli litet. Mot bakgrund härav kommer mitt förslag i denna del att ta endast marginella resurser i anspråk i förhållande till vad som kommer atl krävas till följd av länsstyrelsernas åligganden i övrigt vid tillämpningen av naturresurslagen.

Bestämmelserna om undersökningstillslånd, undersökningsarbete, bear­betningskoncession och bearbetning i milt förslag kan — även med beak­tande av att antalet lagreglerade mineral utökas — inte väntas ge annat än marginella ekonomiska konsekvenser för staten.

När del gäller myndighetsprövningen och fullföljdsfrågorna innebär mitt förslag vissa förenklingar och det kommer sannolikt att innebära vissa besparingar. Även dessa kan dock förutses bli marginella.

Mitt förslag om skyldighet för innehavaren av undersökningstillslånd all redovisa utförda undersökningsarbeten innebär för SGU att myndighe­ten lättare får tillgång till viss information som behövs för att den skall

83


 


kunna fullgöra sina uppgifter. Å andra sidan uppstår en viss hanterings-     Prop. 1988/89:92 kostnad hos bergsstalen och SGU. De ekonomiska konsekvenserna härav blir marginella och torde i stort sett ta ut varandra.

Utökningen av bergsstatens tillsynsuppgifter som följer med utvidgning­en av kretsen lagreglerade mineral kommer enligt min bedömning att kunna klaras inom ramen för befintliga resurser.

Mitt förslag att det skall bli möjligt att på statens bekostnad utföra olika kontrollmätningar vid vissa nedlagda gruvor kan, med det mätbehov som föreligger i dag, uppskattas kosta mellan 10 000 och 20 000 kr. om året. Som jag tidigare under avsnitt 2.5.1 framhållit, avser jag att ta upp frågan om finansieringen av kontrollåtgärder vid nedlagda gmvor i samband med 1990 års budgetproposition.

Sammantaget bedömer jag mitt förslag till minerallag vara möjligt att genomföra med i stort sett oförändrade kostnader för det allmänna.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom industridepartementet upprättats förslag till

1.    minerallag,

2.    lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

3.    lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,

4.    lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

5.    lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Jag har i detta ärende samrått med cheferna för justitie-, bostads- samt miljö- och energidepartementen.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till minerallag

Många av de paragrafer som tas upp i förslaget till minerallag har utan saklig förändring förts över från gmvlagen eller gamla minerallagen. I de fallen görs i specialmotiveringen endast en hänvisning till motsvarande paragrafer i den äldre lagstiftningen.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

I paragrafen anges de mineraliska ämnen som omfattas av lagen. Dessa

benämns i lagen koncessionsmineral. Jämsides med denna benämning

används den kortare formen "mineral", som även den alltså används om

de mineraliska ämnen som omfattas av minerallagen. Som framgår av den   84


 


allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) är kretsen av lagreglerade ämnen     Prop. 1988/89:92 större än tidigare enligt gruvlagen och den gamla minerallagen.

I första punkten har tagits upp grundämnen, i andra punkten ett antal mineral och en bergart, nefelinsyenit, i tredje punkten ett antal mineral som endast i vissa industriellt användbara kvaliteter avses bli omfattade av lagen saml i fjärde punkten olja, naturgas och diamant, för vilka vissa särbestämmelser i lagen gäller.

Mineralen under tredje punkten används som insatsråvara i många industriella processer såsom tillverkning av papper, färger, plaster, gödsel­medel, glas- och mineralull etc. För att kunna användas i sådana processer krävs dock att de är av viss kvalitet. Del är endast dessa kvaliteter som avses bli omfattade av lagen. Emellertid finns det vissa industriella proces­ser, framför allt tillverkning av betong och asfalt, som visserligen kräver insatsråvaror av viss kvalitet men där kvalitetsnivån är så låg atl det inte möter några nämnvärda svårigheter att påträffa dessa former av mineralet i tillräcklig omfattning. Sådana former behöver därför inte omfattas av lagen. Atl exakt bestämma vilka kvaliteter som skall omfattas av lagen och att definiera dessa kvaliteter har överlämnats till regeringen. Vissa frågor om hur dessa mineral skall behandlas i ärenden om undersökningstillslånd eller bearbetningskoneession behandlas under 2 kap. 2 § resp. 4 kap. 2 §. Frågan har också berörts i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.1.

2 §

Bestämmelsen motsvarar 3 § i kommitténs förslag, 1 kap. 10 § gruvlagen och 14 § gamla minerallagen. Den nya lagen tillämpas i likhet med motsva­rande äldre lagstiftning inte inom allmänt vattenområde i havet. Där är i stället lagen (1966:314) om kontinentalsockeln tillämplig. Den nya mine­rallagen gäller således, förutom på land, inom allmänt vattenområde i de stora insjöarna samt på enskilt vatten.

3 §

I paragrafen, som i huvudsak motsvarar 4 § i kommitténs förslag, definie­ras begreppen undersökning och bearbetning. Någon ändring i förhällande till äldre rätt är inte åsyftad.

Som framgår av 4 § får, utom i särskilt angivna fall, undersökning inte bedrivas utan tillstånd. Detta innebär dock inte att varje typ av åtgärd som vidtas i syfte att leta efler mineraliska ämnen kräver undersökningstill­stånd. Vissa typer av undersökningsarbeten, t.ex. blockletning, mätning med olika instrument m.m., kan företas inom ramen för allemansrätten och kräver inte tillstånd. För sådana åtgärder har ibland beteckningen "eftersökande" använts (jfr prop. 1974:146 s. 79). Endast sådana åtgärder som innebär ett intrång i fastighetsägarens eller annan rättsinnehavares räll, t.ex. i form av åverkan på marken, utgör med lagens definition undersökningsarbete.

4 §

Paragrafen, som motsvarar 5 § första stycket samt 6 och 7 §§ i kommitténs     85


 


förslag, har utformats i enlighet med vad lagrådet förordat. I första stycket     Prop. 1988/89:92

anges den grundläggande regeln alt undersökning och bearbetning av

koncessionsmineral kräver tillstånd eller koncession enligt lagen utom i

särskilt angivna fall. Dessa undantag, vilka i det remitterade förslaget

upptogs i 6 och 7 §§, anges i andra stycket. Med hänsyn lill regleringen i 5 §

har del fall som kommittén tagit upp i sitt förslag som 1 kap. 6 § 2 fallit

bort.

5 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar delvis 5 § andra stycket i kommitténs förslag. Regleringen skiljer sig dock något från kommitténs förslag. Skälen till detta är följande.

En inmutningsrätl enligt gruvlagen innebär rätt att prospektera efter alla de mineral som omfattas av lagen. Även den som i sin ansökan anger alt han avser alt leta efter exempelvis järn får alltså som inmutare rätt alt leta efter andra inmutningsbara mineral. Han kan också senare få utmål under hänvisning lill att han påträffat en utvinningsbar fyndighet av vilket som helst slag av de mineral som omfattas av gruvlagen. I den gamla mineral­lagen regleras denna fråga annorlunda. De mineral som omfattas av den lagen är sinsemellan olika därigenom all de förekommer i olika samman­hang. Prospektering efter samtliga mineral kan därför knappast ske samti­digt. De är dock i lagen med hänsyn till sin förekomst sammanförda i vissa grupper. I en undersökningskoncession anges därför den grupp av mineral som omfattas av koncessionen. Undersökningsarbete får endast ske för att påvisa förekomsten av mineral från denna grupp.

Den nya minerallagen omfattar såväl de mineral som omfattas av gruv­lagen och den gamla minerallagen som vissa nya mineral. Många av dessa ämnen förekommer ofta tillsammans i samma fyndighet och det är ofta svårt att på förhand veta vilket av ämnena som kan vara av intresse. Det har därför ansetts lämpligt att, enligt den princip som gäller enligt gruv­lagen, som huvudregel låta ett undersökningstillstånd omfatta alla konces­sionsmineral som anges i 1 § 1-3. Det medför administrativa förenklingar och den praktiska skillnaden gentemot kommitténs.förslag torde vara begränsad med hänsyn till att kommittén förutsatt att undersökningstill­slånd normalt skulle komma all omfatta hela den krets av ämnen för vilken huvudregeln gäller.

Enligt 2 kap. 2 § måste en sökande förete något indicium på atl ett koncessionsmineral finns i området. Ansökningen grundas på detta och gäller primärt del eller de mineral för vilka sådana indicier föreletls. Om det är fråga om något ämne som anges i 1 § 1-3 skall emellertid enligt huvudregeln undersökningstillstånd beviljas för samtliga dessa ämnen.på samma sätt som en inmutning enligt gruvlagen omfattar alla inmutnings­bara ämnen.

Sökanden bör själv kunna reducera antalet mineral i ett tillstånd. Här­igenom kan i undantagsfall flera ges rätt att för olika mineral samtidigt undersöka ett område, om så skulle anses lämpligt (jfr 2 kap. 4 §).

För de ämnen som anges i 1 § 4, dvs. olja, gas och diamant kan inte

86


 


huvudregeln tillämpas. Undersökningsarbete beträffande dessa ställer sto- Prop. 1988/89:92 ra krav på kompelens, varför som framgår av 2 kap. 2§ andra stycket särskilda krav ställs på den som vill ha undersökningstillstånd. En pröv­ning måste alltså göras i varje särskilt fall huruvida sökanden uppfyller dessa krav för ämnet i fråga. Olja och gas hör med hänsyn till förekomst­sätt så nära samman atl en ansökan att leta efter det ena också normall omfattar det andra. Undersökningstillstånd kommer därför normalt att omfatta båda dessa ämnen på samma sätt som undersökningskoncessioner enligt den gamla minerallagen.

Vid prövning av bearbetningskoncessioner sker bl. a. en intresseavväg­ning mellan olika samhällsintressen och en bedömning av sökandens lämplighet, varvid fyndighetens beskaffenhet är av betydelse. Därför bör en koncession endast meddelas beträffande det eller de mineral som har påvisats. Koncessionen ger naturligtvis bara rätt att bearbeta de mineral som sålunda har angetts. Av 5 kap. 4 och 6 §§ följer dock att koncessions­havaren kan få tillgodogöra sig även andra ämnen som påträffas i samband med bearbetningen.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § i kommitténs förslag och 8 § i det remitte­rade förslaget, innehåller det grundläggande stadgandet om statens rätt till kronoandel i den verksamhet som avses med en koncession. Bestämmel­sen bygger, liksom hittills, på den fömtsättningen all koncessionshavaren och staten träffar avtal om hur de gemensamma frågorna skall behandlas. Om man inte lyckas träffa ett sådant avtal, tillämpas bestämmelserna i 12 kap. om gemensam förvaltning av koncessionsrätt. Paragrafen har utfor­mats i enlighet med lagrådels förslag.

7 §

Paragrafen motsvarar 11 § i kommitténs förslag och 9 § i det remitterade förslaget.

I första stycket anges i övrigt viss annan lagstiftning om användningen av mark och vatten som kan vara tillämplig på verksamhet som omfattas av minerallagen. En rätt enligt minerallagen är en visserligen nödvändig men ingalunda tillräcklig förutsättning för att bedriva verksamhet som omfattas av minerallagen. För gmvdrift preciseras sålunda de närmare förutsättningarna för påverkan av den yttre miljön normalt genom pröv­ning enligt miljöskyddslagen och vattenlagen. Förhållandet mellan mine­rallagen och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen, NRL) har utförligt behandlats i den aUmänna motive-, ringen.

I första stycket nämns inledningsvis att plan- och bygglagen (PBL) kan
beröra verksamhet som regleras i minerallagen. Frågan om minerallagens
samordning med PBL har behandlats i avsnitt 2.4 i den allmänna motive­
ringen. PBL får till en början betydelse i samband med tillståndsgivningen.
I 4 kap. 2 § tredje stycket rninerallagen stadgas nämligen att en bearbet­
ningskoncession inte får strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
     r.j


 


ser. Vidare finns en bestämmelse i 3 kap. 7§ som förbjuder undersök- Prop. 1988/89:92 ningsarbete i område med detaljplan eller områdesbestämmelser utan medgivande av bergmästaren. I båda fallen fär bergmästaren meddela beslut som innebär mindre avvikelser frän planen eller bestämmelserna om syftet med dessa inte därigenom motverkas. I sådana ärenden måste alltså bergmästaren informera sig om den kommunala planeringen. I ären­den om bearbetningskoncession måste bergmästaren alltid ha tillgång till uppgifter om den kommunala planeringen. Om ett område där det begärs koncession ligger inom område med detaljplan eller områdesbestämmel­ser, är bergmästaren bunden av den kommunala planeringen i enlighet med vad som nyss sagts. Om koncessionsområdet däremot ligger utanför sådant planlagt område, vilket torde vara det vanligaste, skall en intresse­avvägning på grundval av bestämmelserna i naturresurslagen äga rum. Områden, som saknar detaljplan eller områdesbestämmelser berörs endast av den kommunala översiktsplanen, som inte är formellt bindande. Den planen torde dä inte ha beaktat mineralfyndigheten, som ju inte har varit känd tidigare. Intresseavvägningen kommer därför alt ske mellan mineral­intresset och det ändamål som anges i översiktsplanen. Som framgår av 8 kap. I § skall bergmästaren samråda med länsstyrelsen, som i praktiken kommer att göra intresseavvägningen. I regeringens verkställighetsföre-, skrifter kommer det atl införas skyldighet för länsstyrelsen resp. bergmäs­taren att inhämta yttrande från berörd kommun i ärenden av denna typ. Det kan också bli nödvändigt för bergmästaren att beakta den kommunala planeringen vid markanvisningsförrättningen. Huvuddelen av den anvisa­de marken ligger alltid inom koncessionsområdel oeh där har ju, som nyss nämndes, den kommunala planeringen beaktats i koncessionsärendet. Mark kan emellertid också anvisas utanför koncessionsområdet och då måste den kommunala planeringen beaktas vid markanvisningsförrätt­ningen.

PBL:s bestämmelser berör också koncessionshavaren i hans verksam­het, därigenom att han i vanlig ordning måste ha bygglov och marklov för olika åtgärder han vidtar inom och utom koncessionsområdet.

I den allmänna motiveringen har också berörts förhållandet till lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. I den lagen finns bl.a. särskilda be­stämmelser om utredning på planeringsstadiet för att ge säkert underiag för den senare prövningen av frågan om tillstånd till ingrepp i fast fornläm­ning. Dessa bestämmelser (2 kap. 11 § kulturminneslagen) är tillämpliga även vid den utredning som skall föregå beslut i koncessionsfrågan enligt minerallagen.

I andra stycket erinras om att lagen om kärnteknisk verksamhet och
strålskyddslagen blir tillämplig i vissa fall i fråga om ämnen som omfattas
av minerallagen. Enligt lagen om kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd
för atl ta befattning med kärnämnen som sägs i 2 § den lagen. Kärnämnen
är bl.a. uran och torium. Tillståndsplikt enligt strålskyddslagen torde
kunna bli aktuell i fråga om hantering av andra radioaktiva mineraliska
ämnen än kärnämnen. Det har därför inte ansetts nödvändigt att särbe­
handla dessa ämnen i minerallagsliftningen genom exempelvis särskild
prövning av undersökningsrätten.
                                                        88


 


I fråga om utländska förvärv av mineralräller har lagen om utländska Prop. 1988/89:92 förvärv av fast egendom m. m. tillämpats på rättigheter enligt gruvlagen. Någon motsvarande regel beträffande rättigheter enligt gamla mineral­lagen finns inte, eftersom frågan om utländskt inflytande kan prövas när koncession beviljas eller tillstånd begärs att överlåta en koncession. Enligt den nya lagen skall bergmästaren pröva frågan om tillstånd och konces­sion. Bergmästaren saknar kompetens att pröva frågan, som är i huvudsak av ekonomisk och politisk natur. Därför har förvärvslagen gjorts tillämplig på rättigheter enligt den nya lagen. En sammanfattning av frågorna om samordningen mellan den nya minerallagen och annan lagstiftning finns i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.

8 §

Paragrafen motsvarar 12 § i kommitténs förslag och 10 § i det remitterade förslaget. Vissa typer av anläggningar får inte utföras utan alt regeringen har lämnat sitt tillstånd enligt 4 kap. NRL. Vilka typer av anläggningar det gäller anges i 4 kap. 1 § NRL. För gruvnäringens del blir denna fråga aktuell främst vid gruvdrift i de obrutna fjällområdena. Enligt 4 kap. 2 § NRL kan regeringen också för visst fall besluta att en anläggning eller en åtgärd inte får utföras utan regeringens tillstånd. Vid en tillståndsprövning enligt 4 kap. NRL görs, beträffande den fortsatta markanvändningen, en övergripande intresseavvägning med tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. Ett tillstånd får förses med villkor till skydd för motståen­de allmänna intressen. Enligt förevarande paragraf är ett tillstånd enligt 4 kap. NRL bindande vid en fortsatt prövning enligt minerallagen. Innebör­den av detta är att såvitt avser minerallagen den fortsatta långsiktiga markanvändningen därmed är definitivt avgjord och att den intresse-avvägning som har gjorts i ärendet skall ligga till grund för bedömningen vid den fortsatta prövningen enligt minerallagen, som i praktiken gäller frågan om bearbetningskoncession. Eftersom prövningen av ett ärende om tillstånd enligt 4 kap. NRL torde kräva ett beslutsunderlag motsvarande vad som krävs för att pröva frågan om bearbetningskoncession är det lämpligt att samordna prövningen i dessa båda ärenden. Även ärendet om bearbetningskoncession kommer i ett sådant fall i praktiken att prövas av regeringen enligt 8 kap. 2 § I.

2 kap. Undersökningstillstånd

1 — 4 §§ har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1 §

Paragrafen motsvarar 1 kap. 9 § (delvis) och 2 kap. 3 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Den egentligen självklara regeln att tillståndet skall ges för ett bestämt
område har i den nya lagen förts samman med regeln om att detta område
inte får vara större än alt tillståndshavaren kan antas ha möjlighet att
undersöka det på ett ändamålsenligt sätt. Den senare regeln finns i 2 kap.
1 § gruvlagen. I den nya lagen har även tagits in den i samma gmvlagspa-
89


 


ragraf angivna tilläggsregeln att området i övrigt skall ha en för ändamålet     Prop. 1988/89:92 lämplig form.

Vad gäller områdets utsträckning saknas liksom i kommitténs förslag motsvarighet tiU gruvlagens och den gamla minerallagens bestämmelser om att gränserna är lodräta på djupet, vilket i brist på särskild reglering får anses vara självklart. I de särskilda fall, där äldre rättigheter följer fyndig­hetens utsträckning, regleras förhållandena genom övergångsbestämmel­ser.

Frågan om områdets storlek, som har samband med lillståndshavarens förmåga och resurser, har i vissa aspekter tagits upp i den allmänna motiveringen och berörs också under 2 kap. 2 §. Sökanden skall få det område han begär om förutsättningarna i 2 kap. 2 § är uppfyllda och hinder inte möter enligt förevarande paragraf. Denna situation torde vara den normala. En viss prövning måste göras huruvida dels de förebragta indicierna ger stöd för atl bevilja tillstånd för hela det begärda området, dels sökanden kan antas ha förmåga och resurser atl utföra ändamålsenligt undersökningsarbete i hela området. Som nämns under 2 kap. 2 § kan bergmästaren förelägga sökanden att styrka detta om han finner det påkal­lat.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § första och andra styckena i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Frågan om förutsättningarna för undersökningstillstånd har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2,

En första förutsättning för alt sökanden skall få undersökningstillstånd är att det skall finnas anledning anta att undersökning i området kan leda till fynd av koncessionsmineral. Sökanden skall förete någon form av utredning som visar att denna fömtsättning är uppfylld. Han skall alltså kunna förete något indicium på atl åtminstone något koncessionsmineral förekommer i det aktuella området. Detta kan ske genom exempelvis blockfynd, flyganomali eller andra undersökningsresultat eller slutsatser grundade på någon geologisk teori. Ansvaret förall ta fram delta material åvilar sökanden, men om relevanta uppgifter finns hos myndigheten räc­ker det med en hänvisning till dessa. Man får dock inte kräva att myndig­heten själv skall göra några utredningsinsatser. Denna får avgöra vilken utredning som skall krävas i ett särskilt faU och om sökanden inte kan förebringa denna skall ansökningen avslås. Kravet får inte sättas sä högt att seriöst prospekteringsarbete försvåras.

I 1 kap. 1 § tredje punkten anges ett antal ämnen som endast i industri­
ellt användbara kvaliteter omfattas av lagen. Dessa kvaliteter förekommer
inte separat i naturen utan de ingår alltid som "stråk" eller "öar" i
                 '

fyndigheter av mineralet i dess "normala" form. Män kan inte, utan att
bedriva tillslåndspliktigt undersökningsarbete förete indicier på att en
viss fyndighet innehåller industriellt användbara kvaliteter. I ett ärende
om undersökningstillstånd avseende dessa kvaliteter bör därför indicie­
kravet normalt anses vara uppfyllt om indicier företes på att mineralet
       90


 


förekommer i sin "normala" form i området. Om indiciekravet sålunda     Prop. 1988/89:92 har uppfyllts och tillstånd meddelas, avser tillståndet naturligtvis endast den industriellt användbara kvaliteten av ämnet och undersökningsarbetet får endast bedrivas i syfte att påvisa denna kvalitet. Övriga former av ämnet omfattas ju inte av lagen och utgör därför jordägarmineral.

Om sökanden har uppfyllt indiciekravet, skall ansökningen ändå avslås om sökanden uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt alt bedriva ända­målsenlig undersökning. Det betyder atl i varje ärende en viss prövning skall göras av om sökanden är seriös eller inte. Som framgår av den allmänna motiveringen är det fallen av missbruk av rätten till undersök­ning man vill ål. 1 de flesta fall bör denna fråga kunna avgöras utan vidare. Redan underlaget för ansökningen kan visa att del är fråga om en seriös prospektör. Om sökanden emellertid är okänd och några säkra slutsatser inte kan dras från underlaget, bör sökanden kunna föreläggas atl styrka att han har möjlighet och avsikt alt bedriva ett ändamålsenligt undersöknings­arbete. Även om prövningen vad gäller undersökningstillstånd skall vara tämligen schematisk, måste bergmästaren ha underiag för att ta ställning till de krav som lagen uppställer. Liksom hittills förutsätts bergmästaren, om han finner det påkallat, kunna förelägga sökanden alt ge in en plan för undersökningsarbetets bedrivande och utredning om sina möjligheter att fullfölja planen. Detta kan vara nödvändigt också för att ta ställning till del begärda områdets storiek enligt 2 kap. 1 §. Bestämmelser om ansöknings­förfarandet m. m. har förutsatts kunna ges som tillämpningsbestämmelser.

Vad gäller sökandens avsikt att bedriva undersökning krävs det inte att han själv skall bedriva arbetet, utan det är tillräckligt atl han för sin räkning låter någon annan utföra arbetet eller att han bedriver arbetet i samarbete med annan. Det måste också godtas att han har för avsikt alt överlåta sill tillstånd när hans egna resurser är uttömda. Detta är ju det normala vid amatörprospektering, som enligt vad jag tidigare har framhål­lit skall vara tillåten enligt den nya lagen. Av 1 kap. 5 § framgår att ett tillstånd omfattar samtliga koncessionsmineral som upptas i 1 kap. 1 § 1-3, om inte sökanden själv begär annat.

Endast i uppenbara fall av oförmåga eller bristande avsikt att bedriva ändamålsenlig undersökning skall således ansökan avslås.

Ansökningar som avser olja, gasformiga kolväten eller diamant måste prövas mer ingående än andra ansökningar. Det åligger där sökanden atl visa att han har de tekniska och ekonomiska resurser som krävs för en ändamålsenlig undersökning beträffande dessa ämnen. Om del gäller olja eller gasformiga kolväten, måste han också visa atl han kan uppfylla de säkerhetskrav som måste uppställas vid denna typ av undersökning. Där­utöver krävs, liksom vid övriga ansökningar, något indicium på att mine­ralet förekommer i det aktuella området.

3 §                                                                                                 ...

I paragrafen, som motsvarar 1 § tredje stycket i kommitténs förslag och i        '

det remitterade förslaget, upptas bestämmelser Om företräde mellan olika

sökande i ärenden om undersökningstillstånd. Bestämmelserna har, med     91


 


vissa redaktionella ändringar, förts över från I kap. 6 § första stycket och Prop. 1988/89:92 andra stycket första meningen gruvlagen. I gruvlagen stadgas dessutom, i andra meningen i paragrafens andra stycke, att om flera personer samma dag ansöker om inmutningsrätl inom ett område som inte tidigare varit inmutat eller utmålslagt den sökande har företräde som kan visa alt han, innan ansökningarna kom in, först har upptäckt en inmutningsbar mine­ralfyndighet inom området. Enligt den nya lagen krävs det för alt man skall få undersökningstillständ att man kan förete något indicium på att det förekommer något koncessionsmineral inom området. Della innebär i fortsättningen att de allra flesta sökande har upptäckt någon förekomst av koncessionsmineral inom området. Den nämnda gruvlagsregeln har därför inte fått någon motsvarighet i den nya minerallagen.

I den nya lagen har den aktuella paragrafen samordnats med lagen om vissa torvfyndigheter.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. En mindre justering har dock gjorts. Lagrådet har föreslagit all paragrafen samordnas med ansökningar om undersökningskoncession enligt torvlagen. Det är emellertid inte ovanligt att man ansöker om bearbetningskoncession enligt torvlagen utan att dessförinnan ha haft undersökningskoncession. Den situationen kan därmed uppslå att en ansökan om undersökningstillslånd enligt minerallagen föreligger till prövning samtidigt med en' ansökan om bearbetningskoneession enligt torvlagen. Paragrafen har därför samord­nats med ansökningar enligt torvlagen avseende båda typerna av konces­sion.

§

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i del remitterade försla­get.

Den som har tillstånd eller koncession har ensamrätt att prospektera efter de ämnen som omfattas av tillståndet eller koncessionen. Om det finns särskilda skäl kan dock annan fä undersökningstillständ beträffande andra ämnen. Särskilda skäl är t. ex. att undersökning och eventuell senare utvinning kan ske utan förfång för den ursprunglige lillståndshavarens rättigheter eller att denne lämnar sitt medgivande. Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § första stycket och 3 § första stycket 5 gruvlagen och 7 § första och andra stycket gamla minerallagen. Även här har en samordning skett med lagen om vissa torvfyndigheter.

§

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get.

Frågan om undersökningstidens längd har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2.

Undersökningstiden är, i likhet med 3 kap. 5 § gruvlagen tre är. En
undersökningskoncession enligt gamla minerallagen skall enligt 4 § andra
stycket den lagen avse viss tid, som bestäms efler vad som är lämpligt med
     92


 


hänsyn till fyndigheten, ändamålet med koncessionen och andra omstän-     Prop. 1988/89:92 digheter. Tiden bestäms vanligen till 3-5 är.

6 §

Paragrafen motsvarar 5 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get.

Paragrafen anger förutsättningar för en första förlängning av tillståndet i en period om sammanlagt högst tre år. Vad som är ändamålsenlig under­sökning får avgöras frän fall till fall av prövningsmyndigheten. Godtagbart skäl till att undersökning inte har skett kan t.ex. vara atl området skall undersökas som en del i ett större planerat projekt som sträcker sig över en längre tid än tre år eller att arbetena har blivit försenade av någon anled­ning som prospektören inte råder över. Som undersökningsarbete skall också betraktas sådant forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs för att göra fyndigheten möjlig att exploatera med lönsamhet. Ett annat god­tagbart skäl kan vara att rättigheten har överlåtits och den nye innehava­ren ännu inte har haft lid att påbörja arbeten beträffande fyndigheten.

För all bedöma frågorna vid prövningen måste myndigheten kunna ställa vissa krav på innehållet i ansökan om förlängning. Lika lite som vid prövning av undersökningstillståndet bör myndigheten dock själv utreda eller på platsen kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter. Det måste vara tillräckligt att även frågan om förlängning avgörs på handlingarna i det övervägande antalet fall. Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 § första stycket gruvlagen.

7 §

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get saml 3 kap. 5 § andra stycket gruvlagen.

8 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 3 kap. 6 § första stycket andra meningen och 7 § första meningen gruvlagen.

9 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 § i kommitténs förslag och i det remit­terade förslaget. Avgörande tidpunkt för om ett nytt undersökningstill­slånd får meddelas eller ej är, på förslag av lagrådet och till skillnad från vad som gäller enligt gruvlagen, den tidpunkt då ansökningen prövas.

Paragrafen innehöll i del remitterade förslaget också en undantagsbe­
stämmelse från treårsregeln. Bestämmelsen avstyrktes av lagrådet och har
i den utformningen ingen motsvarighet i den nya lagen. I stället har det i
paragrafens andra stycke införts en möjlighet för bergmästaren att medge
undanlag från treårsregeln om det föreligger synnerliga skäl. Sådana skäl
   93


 


kan föreligga om en prospektör inte har kunnat bedriva aktivt undersök-     Prop. 1988/89:92

ningsarbete under hela tillslåndstiden beroende på omständigheter som

ligger utanför hans kontroll. Skäl för dispens kan också vara alt man

tidigare inte har ansökt om maximall medgiven tid eller all man har

avstått från sådan lid. Del bör dock betonas att stor restriktivitet bör

iakttas vid medgivande av undantag frän treårsregeln.

10 §

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get.

Endast undersökningstillstånd för olja, gas eller diamant fär förenas med villkor. De villkor som kan ställas upp skall ha till syfte att skydda allmänna intressen eller enskild rätt. Bland allmänna intressen som skall skyddas är hänsynen till miljön det som oftast blir aktuellt. Bakgrunden är de särskilda risker för skador på omgivningarna som är förenade med prospekteringen. Villkoren kan således avse hur verksamheten skall bedri­vas i olika hänseenden.

3 kap. Undersökningsarbete

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

I 1 § anges vem som har rätt till undersökning och i följande paragrafer anges den närmare innebörden i denna räll. I § motsvarar, tillsammans med 3 §, 16 och 22 §§ gamla minerallagen samt 1 kap. 4 § och 3 kap. 2 § gmvlagen.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i kommitténs förslag och i del remitterade förslaget.

I 2 § anges att fastighetsägaren utan tillstånd får undersöka sin mark för att finna annat än olja, gasformiga kolväten eller diamant, dock under förutsättning att det kan ske utan intrång i annans nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rätt. Vad gäller inmutningsbara mineral enligt gruv­lagen innebär delta i praktiken ingen förändring i förhållande till tidigare, även om gruvlagen i princip förutsätter att inmutning skall sökas även på egen mark. Något legalt hinder mot undersökning på egen mark finns dock inte. Enligt gamla minerallagen får markägaren utan tillstånd undersöka vissa fyndigheter. Undantag görs dock för bland annat olja och gas.

Om fastighetsägaren utnyttjar sin rätt att bedriva undersökning på sin
mark måste han, som anges i paragrafen, respektera eventuell nyttjande­
rätt, servitut eller annan särskild rätt som finns på fastigheten. Denna
skyldighet följer ibland också av andra lagar och myndighelsbeslut. Om
exempelvis renskötselräll finns på fastigheten måste han respektera den i
enlighet med bestämmelserna i rennäringslagen (1971:437).
                     94


 


Liksom i andra sammanhang intar prospektering efter olja och gasformi-     Prop. 1988/89:92 ga kolväten saml diamant en särställning. Tillstånd krävs alltid för att undersöka dessa ämnen.

Bestämmelserna om undersökningsarbete är i huvudsak tillämpliga även på sådan undersökning som bedrivs av ägaren eller med hans medgi­vande. Avsikten är att markägaren ulan tillstånd skall kunna undersöka fyndigheten så långt hans befogenhet som markägare räcker. Däremot får han av naturliga skäl inte göra intrång i annans rätt. Han får således inte göra intrång på annans mark genom att exempelvis ta eller bygga väg.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get.

1 3 § anges att tillståndshavaren får bedriva undersökningsarbete endast beträffande sådana koncessionsmineral som omfattas av tillståndet. Som framhållits i specialmotiveringen lill 1 kap. 5 § kommer i de flesta fall ell tillstånd att omfatta alla koncessionsmineral utom olja, gas och diamant. Endast då sökanden själv har undantagit vissa mineral i sin ansökan har tillståndet en snävare omfattning. Della innebär alltså, i de flesta fall, att ett undersökningstillstånd omfattar alla de mineral, som idag är inmut­ningsbara enligt gruvlagen jämte de ytterligare mineral som förs in i den nya lagen med undantag för olja, gas och diamant.

I andra stycket regleras lillståndshavarens räll alt ta mark i anspråk för att uppföra byggnader och vägar inom undersökningsområdet. Paragrafen reglerar bara förhållandet mellan tillståndshavaren och fastighetsägaren jämte andra sakägare. Tillståndshavaren måste i övrigt iaktta de bestäm­melser som kan beröra verksamheten. Han måste exempelvis ha bygglov enligt plan- och bygglagen (1987:10) för att få uppföra byggnader på området.

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 3 kap. 3 § gruvlagen och 23 § gamla minerallagen.

5 §

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get.

Paragrafen motsvarar i stort 20 § gamla minerallagen och 3 kap. 1 §
gruvlagen. Kretsen personer som skall underrättas har dock utökats. Berg­
mästaren måste känna till arbetet för att kunna utöva sin tillsynsverksam­
het. Innehavaren av annan särskild rätt till marken än nyttjanderätt och
servitut skall underrättas, om rättigheten kan antas bli berörd av arbetet.
Vad gäller innehavare av renskötselrätt har det bedömts vara alltför be­
tungande för prospektören att behöva underrätta samtliga renskötselberät-
tigade inom området. Samebyn får anses representera dessa och prospek-
95


 


tören får uppfylla sin underrättelseskyldighet genom att delge den eller de     Prop. 1988/89:92 samebyar som berörs.

6-7 §§

Paragraferna motsvarar 5 och 6 §§ i kommitténs förslag och i det remitte­rade förslaget samt 17-18 §§ gamla minerallagen. 1 gruvlagen finns liknan­de bestämmelser i 2 kap. 3-4 §§. Dessa föreskriver emellertid förbud mot inmutning medan motsvarande bestämmelser i den gamla minerallagen — liksom förevarande paragrafer — i stället föreskriver förbud mot verksam­heten som sådan. Den senare lösningen innebär praktiska fördelar och har valts i den nya lagen. Myndigheten behöver inte göra sig underrättad i detalj om vilka hinder som kan föreligga inom olika delar av området utan det åligger undersökaren att skaffa sig erforderlig dispens om det blir aktuellt att undersöka ett område som skyddas av bestämmelserna.

Det bör uppmärksammas att även sädana hinder som uppkommer sedan undersökningstiUständet meddelats medför att dispens krävs för att få utföra arbete där (jfr prop. 1974:146 s. 73). Som framgår av 5 kap. 10 § är situationen en annan när bearbetningskoncession har meddelats för ett visst område.

I 5 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget upptogs under första punkten ett förbud mot att, utan länsstyrelsens medgivande, bedriva undersökningsarbete inom nationalpark och område som statlig myndig­het hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark. Denna be­stämmelse finns inte med i den nya lagen av följande skäl. För varje nationalpark får det, enligt 5 § andra stycket naturvårdslagen, meddelas föreskrifter som har till syfte att tillgodose ändamålet med parken. Dessa föreskrifter meddelas av naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen enligt 4§ nalionalparksförordningen (1987:938). Undantag från dessa föreskrifter i visst fall kan medges av naturvårdsverket eller i vissa fall förvaltaren för parken (5 § nationalparksförordningen). Den som vill be­driva undersökningsarbete i en nationalpark måste således utverka undan­tag från föreskrifterna för parken, om dessa hindrar undersökningsarbete, vilket prövas av naturvårdsverket. Att dessutom låta länsstyrelsen pröva frågan enligt minerallagen har inte ansetts nödvändigt.

Vad sedan gäller bearbetning inom nationalpark bör följande beaktas.
En nationalpark ägs alltid av staten, vilket bl.a. mnebär att riksdagen,
enligt 9 kap. 9 § regeringsformen, fastställer grunderna för förvaltningen
av parken och förfogandet över den. Om det skulle bli aktuellt med
mineralbearbetning i en nationalpark innebär detta ett sä stort ingrepp i
förvaltningen av parken att riksdagens medgivande torde bli nödvändigt.
En sådan fråga kommer att prövas på grundval av ett brett beslutsunderiag
där man med tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL kommer
att bedöma mineralbearbetningens inverkan på naturmiljön i allmänhet
och ingreppet i nationalparken i synnerhet. Beslutet kommer också att
föregås av ett brett remissförfarande. Om riksdagen efter ett sådant grund­
ligt förfarande beslutar att mineralbearbetning skall tillåtas i en national­
park ter det sig inte meningsfullt att dämtöver kräva tillstånd av länsstyrel-
     96


 


sen enligt minerallagen. Det har därför inte heller ansetts behövligt att i     Prop. 1988/89:92 minerallagen reglera frågan om bearbetning i nationalpark.

I 7 § första stycket andra punkten har en mindre ändring gjorts i förhål­lande till den äldre minerallagstiftningen. Hittills har gällt att undersök­ningsarbete inte får bedrivas inom ett hundra meter från "byggnad som är avsedd all stadigvarande användas till bostad". Denna bestämmelse har ibland lett till tolkningstvister, främst vad gäller fritidshus. Den nya lydel­sen av bestämmelsen, "byggnad där någon är bosatt under övervägande del av året", innebär att del avgörande i fortsättningen blir hur byggnaden rent faktiskt används och inte hur den är avsedd att användas. Det är ju inte byggnaden som skall skyddas utan människors boende. Det får när­mast åligga den som åberopar bestämmelsen, dvs. fastighetsägaren, all visa att förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen föreligger. Det är främst beträffande fritidshus som tveksamhet kan uppstå. Den fastighets­ägare som påstår att han bor övervägande del av året i huset kan exempel­vis åberopa husets standard som tecken på detta. Han kan vidare förete uppgifter om elförbrukning, vattenförbrukning etc. till stöd för sitt påstå­ende. Naturligtvis kan han också åberopa uppgifter från grannar och bekanta.

Som jag nyss redogjorde för har nationalpark tagits bort som generellt hinder mot undersökningsarbete. Naturreservat utgör inte hinder enligt nu gällande lagstiftning och har heller inte tagits upp i den nya minerallagen. De restriktioner som gäller för naturreservat kan variera från omfattande och ingående inskränkningar till mera obetydliga inskränkningar i rätten att förfoga över marken. Det innebär att framför allt mindre ingripande undersökningsarbeten ofta inte kommer i konflikt med de restriktioner som gäller för reservatet. Något generellt förbud mot undersökningsarbete i naturreservat finns därför inte i lagen. En prospektör måste naturiigtvis följa de bestämmelser som gäller för reservatet. Om dessa försvårar eller omöjliggör det planerade undersökningsarbetet kan han hos länsstyrelsen begära undantag från eller upphävande av föreskrifterna med stöd av 12 § naturvårdslagen.

Det bör observeras att regleringen enligt 6 och 7 §§ inte är uttömmande såtillvida att — beroende pä undersökningsförfarandet — tillstånd också enligt annan speciallagstiftning kan erfordras. Det gäller t.ex. om under­sökningsarbetet skulle innebära ingrepp i fast fornlämning. Om det upp­står en tvisl mellan prospektören och den som skyddas av hindersbestäm­melserna kan tvisten hänskjutas till bergmästarens prövning enligt 8 kap.

7§.

Om en prospektör inte respekterar hindersbestämmelserna innebär del atl han utför undersökningsarbete på ett område som visseriigen omfattas av tillståndet men där han inte utan medgivande av myndighet får ulföra arbete. Hans handlande blir därmed att bedöma enligt reglerna i brottsbal­ken, varvid ansvar för skadegörelse och tagande av olovlig väg närmast kommer i fråga.

97

7    Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92


Prop. 1988/89:92

Paragrafen motsvarar 7 § tredje stycket gamla minerallagen. Tvist i frågan prövas av bergmästaren enligt 8 kap. 7 § första stycket. Bergmästaren kan ex officio ta upp frågan med stöd av tillsynsbestämmelserna i 15 kap.

4 kap. Bearbetningskoncession

'  §

Paragrafen motsvarar I kap. 9 § i kommitténs förslag och 4 kap. 4 § första stycket i det remitterade förslaget. Bestämmelser av motsvarande inne­börd finns i 4 kap. 1 § första stycket gruvlagen och 4 § andra stycket gamla minerallagen. En motsvarande bestämmelse för undersökningstillslånd finns i 2 kap. 1 §. Som angetts under denna paragraf gäller utan all detta särskilt sägs all gränserna för område liksom hittills är lodräta på djupet. I de särskilda fall, där äldre rättigheter följer fyndighetens utsträckning enligt äldre lagstiftning, regleras förhållandena genom övergångsbestäm­melserna.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get. Den har utformats i enlighet med lagrådels förslag.

Förulsällningarna för erhållande av bearbetningskoncession har be­handlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.3.

Paragrafens första punkt avser den s.k. malmbevisningen. Motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 5 § första stycket gruvlagen och i 5 § tredje stycket gamla minerallagen. Någon materiell ändring är inte avsedd. Be­visning måste företes beträffande varje ämne för vilket koncession begärs. Om nya ämnen påträffas under bearbelningsfasen kan naturligtvis konces­sion meddelas för de nya ämnena om kraven i denna paragraf uppfylls. Malmbevisning avseende en fyndighet av något av ämnena i 1 kap. 1 § tredje punkten måste gälla just den industriellt användbara kvaliteten av ämnet och en eventuell koncession avser bara just denna kvalitet. Vid beräkning av en fyndighets ekonomiska värde skall hänsyn tas till alla ämnen som omfattas av ansökan samt dessutom till sådant som kan tillgodogöras med stöd av 5 kap. 6 § första stycket.

Andra punkten avser sökandens lämplighet. Han skall rent allmänt vara
lämplig att bedriva bearbetning av det aktuella mineralet. I detta ligger
inte alt han ensam måste ha förmåga att svara för hela arbetet. Lämplig­
hetskravet får anses uppfyllt redan om han i samverkan med andra kan få
till stånd en ändamålsenlig bearbetning. Dessutom skall han, enligt tredje
punkten, vara lämplig med hänsyn lill fyndighetens art och belägenhet.
Fyndighetens art syftar på att vissa mineral kan ha särskild betydelse ur
t.ex. utrikespolitisk synpunkt och fyndighetens belägenhet syftar på all
man vill undvika en olämplig arrondering av bearbetningsområdena. Des­
sa frågor, liksom bestämmelserna om intresseavvägning enligt NRL, som
avhandlas i andra stycket, har behandlats i den allmänna motiveringen
       98


 


(avsnitt 2.3.3.). Frågan om koncessionens förenlighet med detaljplan och     Prop. 1988/89:92

områdesbestämmelser har behandlats i specialmotiveringen till I kap. 7 §.

Beträffande hänsynstagandet till arronderingsförhållandena innebär detta

inte att en koncessionsansökan automatiskt skall avslås om ansökan avser

ett område i närheten av ett område där någon annan har koncession

sedan tidigare. Varje sådan ansökan där arronderingsfrågan blir aktuell

skall prövas efter fömtsättningarna i det enskilda fallet. Därvid måste

bedömas om den äldre koncessionshavaren har ett berättigat intresse av

all skydda närområdet kring det egna koncessionsområdet. En gruvinne-

havares behov av att ha en malmreserv för senare exploatering måste

respekteras. Om det däremot inte framstår som sannolikt att den äldre

koncessionshavaren inom överskådlig framlid kommer att exploatera

malmfyndigheter inom närområdel bör detta inte åtnjuta skydd mot andra

exploatörer.

3 §

En förutsättning för företrädesrätt till koncessionen enligt första stycket är all sökanden har undersökningstillstånd för något av de mineral som omfattas av ansökningen om koncession. Detta i sin lur förutsätter att ansökan om koncession ges in innan giltighetstiden för undersökningstill-slåndel går ut. Om sökanden gör det fortsätter undersökningstillståndet att gälla tills koncessionsärendet har avgjorts (2 kap. 8 §). Sedan en företrädes-berättigad på detta sätt har beviljats koncession får övriga koncessionsan­sökningar prövas på sedvanligt sätt med tillämpning av 4 kap. 4 §.

Om ingen har företrädesrätt skall enligt andra stycket prövningsmyndig­helen avgöra vem av flera konkurrenter som skall ha koncessionen. Därvid är mineralpolitiska överväganden avgörande. Den som ur allmän syn­punkt är lämpligast att få koncessionen skall ha den. En omständighet som är av särskild vikt vid bedömningen är om någon av de sökande med eller ulan undersökningstillstånd har utfört undersökning av området. Det säger sig självt att det oftast innebär en vinst i lid och pengar om konces­sionshavaren har omedelbar tillgång till undersökningsresultatet och dess­utom annan kännedom om området. Den ur nationalekonomisk synpunkt bästa hushållningen med resurser är därför oftast alt den som har utfört arbete på området också får koncessionen. Därför sägs i andra stycket alt sådant arbete skall beaktas särskilt. Regeln är också ägnad att minska risken för sådana prospektörer som av en eller annan anledning har givit in sin ansökan för sent för att få företrädesrätt enligt första stycket.

Om den situationen skulle uppkomma att flera ansökningar finns för samma område men avseende olika fyndigheter, finns inget hinder mot atl ge båda koncession om detta skulle vara praktiskt möjligt. Att särskilt reglera detta har inte ansetts nödvändigt.

4 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­
get saml delvis 7 § gamla minerallagen och 4 kap. 2 § gruvlagen.
Motsvarande bestämmelser för undersökningstillständ finns i 2 kap. 4 §.
     99


 


5 §                                                                              Prop. 1988/89:92

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag, 4 § andra stycket i det remitterade förslaget saml 10 § första stycket gamla minerallagen. Efter­som NRL skall tillämpas i tillåtlighetsfrågan skall också villkor kunna ställas för all tillgodose syftet med bestämmelserna i NRL. Vid konflikt bör i första hand undersökas om den kan lösas med hjälp av villkor i koncessionen. I formuleringen att villkoret skall skydda allmänna intres­sen eller enskild rätt ligger atl det endast är sådana villkor som rör den planerade verksamhetens inverkan på de motstående intressena som skall kunna ställas. Villkoren får inte ta sikte på annat än att motverka och kompensera menlig inverkan på motstående intressen av den planerade verksamheten.

Vissa allmänna intressen tillgodoses genom särskilda regler i den nya lagen. Staien har sålunda t. ex. rätt lill kronoandel enligt 11 kap.

6 §

Paragrafen motsvaras delvis av 18§ andra stycket naturvårdslagen och 13 § lagen om vissa torvfyndigheter. Om koncessionshavaren inte uppfyl­ler sina skyldigheter enligt 13 kap. 4 §, kan bergmästaren enligt 15 kap. 5 § första stycket förelägga koncessionshavaren att vid vite fullgöra sina skyl­digheter. 1 sista hand kan bergmästaren, enligt 15 kap. 5 § andra stycket, förordna att åtgärderna skall ulföras på koncessionshavarens bekostnad. Den säkerhet som koncessionshavaren ställer enligt förevarande paragraf kan därvid tas i anspråk.

Tvister om ställande av säkerhet prövas av länsstyrelsen enligt 17 kap. 2§.

7 §

Frågan om koncessionstidens längd har behandlats i den allmänna motive­ringen under avsnitt 2.3.3.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1 paragrafen anges koncessionstidens längd till tio år. 1 de två följande
paragraferna finns bestämmelser om rätt till förlängning av koncessionsti­
den. Om sådan föriängning medges sker detta på oförändrade villkor. I 6
kap. 4 § finns bestämmelser om när villkoren i en koncession får ändras.
Om förutsättningarna enligt den paragrafen är uppfyllda kan naturligtvis
villkoren i en koncession ändras i samband med förlängning av konces­
sionstiden men i övrigt saknas möjligheteratt ändra koncessionsviUkoren i
samband med föriängning. Den uttryckliga bestämmelse om detta som
fanns angiven i 4 kap. 7 § andra stycket i kommitténs förslag och i det
remitterade förslaget har inte tagits in i den nya lagen då bestämmelsen
inte har ansetts vara nödvändig.
                                                        100


 


8 §                                                                              Prop. 1988/89:92

Enligt paragrafen skall en koncession automatiskt förlängas när regelbun­den bearbetning pågår. En motsvarande rätt till förlängning av utmål finns i 6 kap. 10 § andra stycket första meningen gruvlagen.

Ytterligare fall av rätt till eller möjlighet till förlängning finns i 9 och 10§§. Förlängningsfrågan skall i de fall som regleras i 8§ prövas utan ansökan. Genom att bergsstaten har kännedom om pågående bearbetning kan beslutet fattas på del underiag som redan finns hos myndigheten. Förlängning sker med tio år i sänder. På koncessionshavarens begäran kan tiden sättas kortare. Tillfälle skall således ges koncessionshavaren att in­komma med synpunkter innan beslut om förlängning fattas.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

9 §

Paragrafen motsvarar 9 § första, tredje och fjärde styckena i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Motsvarande bestämmelser finns i 6 kap. 10 § andra stycket andra meningen gruvlagen. Tredje stycket motsva­rar 6 kap. 12 § gruvlagen. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

10 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 9 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Motsvarande bestämmelse finns i 6 kap. 10 § tredje stycket gruvlagen.

11 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 10 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 6 kap. 11 § gruvlagen.

5 kap. Bearbetning m. m.

Kapitlet har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Termen "ovan jord" i 1, 3 och 10§§ i lagrådets förslag har dock bytts ut mot orden "i dagen", vilket är det vedertagna begreppet då man beskriver verksamhet som inte sker under jord.

I paragrafen har samlats de grundläggande bestämmelserna om konces­sionshavarens befogenheter.

Första-tredje styckena motsvarar 9 § första-tredje styckena i kommit-,
tens förslag och i det remitterade förslaget samt 6 kap. 3 § gruvlagen och
32 § första och andra styckena gamla minerallagen.
                              101


 


Inom koncessionsområdet får koncessionshavaren, såväl i dagen som Prop. 1988/89:92 under jord, bedriva undersökningsarbete samt bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet. Bearbetning och därmed sammanhängan­de verksamhet som sker i dagen får endast bedrivas pä mark som anvisats för ändamålet. För verksamhet som sker under jord krävs dock aldrig markanvisning. Om sådan verksamhet kan föranleda ras eller sättningar inom ett visst område kan dock detta område anvisas. En bestämmelse om detta finns i 9 kap. 2 § första stycket.

Av andra stycket framgår att koncessionshavaren även får ta i anspråk mark utanför koncessionsområdel. Detta kräver alltid att marken har anvisats för ändamålet. Utanför koncessionsområdel får koncessionshava­ren inte bedriva vare sig undersökningsarbete eller bearbetning utan mark får endast anvisas för verksamhet som har samband med bearbetning, såsom anläggande av anrikningsverk, vägar, byggnader oeh liknande an­läggningar.

Fjärde stycket motsvarar 3 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Bestämmelserna om markanvisning finns i 9 kap. Innebörden av markanvisning är att koncessionshavaren får tiUträda mar­ken för de ändamål som har angivits i beslutet om markanvisning. Vad gäller lidpunkten för tillträde ligger det i sakens natur att tillträde fär ske först sedan beslutet om markanvisning har vunnit laga kraft. Någon ut­trycklig bestämmelse om detta har inte ansetts behövlig. Däremot finns det i 9 kap. 26 § en bestämmelse som ger koncessionshavaren möjlighet att tillträda anvisad mark innan markanvisningsbeslutet vunnit laga kraft. En förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att bergmästaren meddelat ell beslut om markanvisning. Den bestämmelse som finns i fjärde stycket i förevarande paragraf avser tiden innan bergmästaren har meddelat sill markanvisningsbeslul. 1 avvaktan på att det sker kan berg­mästaren medge att mark tas i anspråk av koncessionshavaren. Ett sådant beslut förutsätter att koncessionsbeslutet har vunnit laga kraft och att koncessionshavaren ställer säkerhet för den ersättning som avses i 7 kap. 2 §.

2 §

Första stycket motsvarar i huvudsak 8 § i kommitténs förslag och i det
remitterade förslaget.'Enligt bestämmelsen har fastighetsägaren rätt till
husbehovsutvinning sä länge ingen annan har koncession inom ortirådet. 1
kommitténs förslag och i det remitterade försläget utgjorde även undersök­
ningstillständ för annan hinder för fastighetsägarens husbehovsutvinning.
Lagrådet har avstyrkt detta med hänvisning till att undersökningsarbete, i
motsats till bearbetning, inte försvåras i nämnvärd omfattning av fastig-
helsägarens fortsatta husbehovsutvinning. Bestämmelsen har utformats i
enlighet med lagrådets förslag.,       . '.
           ;*■ .                         .;     ,:         ■  , .

Vad som är husbehov får avgöras från fall till fall. Begreppet torde
innefatta vad som är nödvändigt för markägarens privata bmk och i fråga   :   ■
om jordbruksfastighet hans rörelse. Att utvinna energiråvaror eller andra
råvaror för industriellt syfte kan sålunda inte anses vara husbehov, även
   .      ,        102


 


om det är fastighetsägaren som driver rörelsen. I praktiken torde endast ett     Prop. 1988/89: 92 fåtal mineral kunna omfattas av bestämmelsen. Även omfattningen på utvinningen är av betydelse för bedömningen.

Andra stycket motsvarar i huvudsak 4 kap. 5 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. I bestämmelsen slås nu fast att fastighetsägaren har rätt att fortsätta en pågående husbehovsulvinning i skälig omfattning om det inte finns särskilda skäl till något annat. Det bör observeras att inte bara utvinning av koncessionsmineral skyddas utan att även utvinning av andra mineraliska ämnen, dvs. jordägarmineral, åtnjuter skydd enligt denna paragraf. Bestämmelsen gäller bara den husbehovsutvinning som pågår då koncession meddelas för annan. Fastighetsägaren kan alltså inte, sedan koncession meddelats, påbörja husbehovsutvinning om detta med­för intrång i koncessionshavarens rätt. Särskilda skäl att i en koncession inte uppställa villkor till skydd för husbehovsutvinningen är exempelvis att villkoret skulle medföra ett så allvarligt intrång i koncessionshavarens möjlighet att utnyttja sin rätt att det inte står i rimlig proportion till värdet av husbehovsutvinningen. Fastighetsägarens rätt till husbehovsutvinning fastställs som ett villkor i koncessionen enligt 4 kap. 5 §. Om fastighetsäga­rens rätt till husbehovsulvinning inte bibehålls, regleras frågan om ersätt­ning för detta vid markanvisningsförrättningen.

Första stycket motsvarar delvis 4 § samt 5 § första stycket medan andra stycket motsvarar 9 § fjärde stycket i kommitténs förslag och i del remitte­rade förslaget. 1 paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, anges de grundläggande bestämmelserna om koncessionshavarens rätt till undersökningsarbete. Motsvarande bestämmelser finns delvis i 8 § och 32 § fjärde stycket gamla minerallagen.

Paragrafen motsvarar delvis 4§ samt 5§ andra och tredje styckena i   .
kommitténs förslag och delvis 4 § samt 5 § andra stycket i del remitterade
       ,   ;,

förslaget.                                                                           ...

Enligt paragrafen får koncessionshavaren utvinna mineral som omfattas ,  .   ,         ,

av koncessionen men även i viss utsträckning andra närliggande mineral          

varvid det i sistnämnda fall saknar betydelse om de andra ämnena är

koncessionsmineral eller ej. Fyndigheten av koncessionsämnet kan l.ex.

vara belägen under ett berglager. Koncessionshavaren har då rätt att bryta

detta berglager för att komma åt sin fyndighet. Fyndigheten kan också

förekomma tillsammans med ett annat koncessionsmineral på ett sådant

sätt att brytning inte kanske separat utan båda ämnena måste brytas i ett

sammanhang. Brytning av andra ämnen enligt denna paragraf får bara ske

när det är tekniskt nödvändigt, således inte ay ekonomiska skäl. När.

koncessionsämnet förekommer tillsammans med andra ämnen kan anrik-      .   -

ning inte ske endast beträffande ett ämne. All den brutna malmen måste

anrikas i ell sammanhang för att man skall kunna utvinna koncessionsäm- 403


 


net. Sista meningen i paragrafen ger koncessionshavaren rätt att pä sådant     Prop. 1988/89:92

sätt använda ämnen som förekommer tillsammans med koncessionsmine-

ralel.

Motsvarande bestämmelser finns i 6 kap. 2 § första stycket och delvis andra stycket i gruvlagen samt 31 § första stycket oeh delvis andra stycket gamla minerallagen.

5 §

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 30 § andra stycket gamla minerallagen och delvis 6 kap. 2 § andra stycket gruvlagen. Möjligheten att utnyttja förut brutet koncessionsmine­ral förutsätter alt inte en tidigare koncessionshavare har rätt till detta enligt 13 kap. 2 § andra stycket. Där sägs att denne har två år på sig att frakta bort mineralet. Gör han inte det, tillfaller mineralet antingen den nye koncessionshavaren eller — om ingen har undersökningstillstånd eller koncession — fastighetsägaren enligt 13 kap. 2 § tredje stycket.

Rätten att tillgodogöra sig förut utvunnet koncessionsmineral gäller endast de mineral som omfattas av koncessionen om inteannat följer av 6§.

6 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get saml delvis 31 § andra stycket gamla minerallagen och delvis 6 kap. 2 § andra stycket gruvlagen.

Om koncessionsmineralet förekommer tillsammans med andra mineral kan mineralen separeras först i och med anrikningen. I de fallen får koncessionshavaren, enligt första stycket, tillgodogöra sig alla de utvunna mineralen. Ofta kan dock mineralen separeras utan anrikning. Sä är l.ex. fallet då koncessionsmineralet förekommer under ett berglager av annan typ, som först måste avlägsnas. 1 den situationen får markägaren, enligt andra stycket, avhämta mineralet inom viss tid mot att han ersätter koncessionshavaren dennes kostnader för att utvinna mineralet. Om markägaren inte utnyttjar denna möjlighet får koncessionshavaren tillgo­dogöra sig mineralet.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 § i kommitténs förslag och i det
remitterade förslaget samt 33 § första stycket gamla minerallagen och 6
kap. 4 § första stycket gruvlagen. Till skillnad från kommitténs förslag och
det remitterade förslaget skyddas genom paragrafen framtida utvinning
endast av koncessionsmineral. Alt så är fallet beror på atl den nya mineral­
lagen omfattar i stort sett alla mineral som är av intresse för den svenska
mineralindustrin. Det finns knappast någon anledning att skydda rena grå-
104


 


berget på detta sätt. Dessutom bedrivs i dag viss gruvbrytning med sådan     Prop. 1988/89:92 teknik att "misshushållning" med gråberget äger rum. Det finns inte heller någon anledning att stoppa denna brytningsleknik.

8 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 33 § andra stycket gamla minerallagen och 6 kap. 4 § andra stycket gruvlagen. Enligt paragrafen gäller — till skillnad från kommitténs förslag och det remitterade förslaget — krav på tillstånd för igenläggning av utfraktsvägar, orter och borrhål endast före det att en koncession upphört att gälla. Motsvarande bestämmelse för tiden efter det att en koncession upphört att gälla har tagits in i 13 kap. 7 §.

9 §

Paragrafen motsvarar 12 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt delvis 32 § tredje stycket gamla minerallagen och 6 kap. 3 § tredje stycket gmvlagen. Regeln om materialets varaktighet i dessa be­stämmelser med syfte atl förbättra säkerheten efter det att koncessionen resp. utmålel upphört har inte fält någon motsvarighet i nya lagen. Med tanke på den långa tiden mellan verksamhetens början och slut är det oftast utan betydelse för denna säkerhet av vilket material stängslet är uppfört när arbetet tar sin början. Skyldigheten i paragrafen innebär att koncessionshavaren skall underhålla stängslet sä länge koncessionen be­står. Bestämmelser om anläggningens kvalitet för att tillgodose säkerhets­krav för tiden därefter finns i 13 kap. som behandlar frågor i samband med att en koncession upphör. Då bör anläggningar lämnas i sådant skick att det inte uppkommer fara för aUmänheten. Detta är inte endast en fråga om stängsel utan gäller generellt kvarlämnade anläggningar. En särskild be­stämmelse finns dock om stängslets varaktighet.

10 §

Bestämmelserna om hinder mot undersökningsarbete och bearbetning inom ett koncessionsområde var i kommitténs förslag och i det remittera­de förslaget uppdelade på två paragrafer, 13 och 14§§. På förslag av lagrådet har bestämmelserna sammanförts till en paragraf. Motsvarande bestämmelser finns i 4 kap. 2 § gruvlagen och 32 § andra och fjärde styckena gamla minerallagen.

11 §

Paragrafen motsvarar 13 § tredje stycket i kommitténs förslag och i det

remitterade förslaget samt 7 § tredje stycket gamla minerallagen.            105


 


6 kap. överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersöknings-     Prop. 1988/89:92 tillstånd och koncession

1  §

Vid prövning av ett ärende om överlåtelse skall förvärvarens lämplighet prövas med tillämpning av huvudreglerna för erhållande av undersök­ningstillslånd eller koncession. Bestämmelserna finns i 2 kap. 2 § första stycket 2 och andra stycket resp. 4 kap. 2 § första stycket 2 och 3. Om ärendet gäller undersökningstillstånd skall naturligtvis inte någon ny pröv­ning göras huruvida det finns anledning anta att prospektering kan leda lill fynd av koncessionsmineral. Däremot måste en prövning göras av förvär­varens möjlighet och avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersök­ning, varvid också måste beaktas områdets storlek, som tidigare prövats enligt 2 kap. 1 §. Om förvärvaren får tillstånd till förvärvet, övertar han tillståndet i oförändrat skick, dvs. giltighetstiden enligt 2 kap. 5 § räknas från det att tillståndet ursprungligen meddelades. I ett ärende om föriäng­ning av giltighetstiden enligt 2 kap. 6 § får den nye tillståndshavaren åberopa del undersökningsarbete som har utförts av överlåtaren. Om undersökningsarbete inte har utförts i tillräcklig omfattning kan han åbe­ropa godtagbara skäl till atl arbete inte har utförts. Han får därvid åberopa omständigheter som hänför sig till såväl honom själv som överlåtaren.

Om förvärvaren vill ha ett helt nytt, treårigt tillstånd kan han naturligt­vis träffa överenskommelse med överlåtaren atl denne frånträder sitt tillstånd enligt 6 kap. 2 §, varefter förvärvaren ansöker om nytt tillstånd på det aktuella området.

Om ärendet rör förvärv av en koncession skall förvärvarens lämplighet bedömas enligt 4 kap. 2 § första stycket 2 och 3. Överlåtelsen skall alltså beviljas om han är lämplig samt fyndighetens art och belägenhet inte i och för sig utgör hinder. Arronderingsfrågan skall alltså bedömas. Någon malmbevisning enligt första punkten eller någon NRL-prövning enligt andra stycket skall däremot inte äga rum. Om tillstånd till överlåtelsen lämnas, övertar förvärvaren koncessionen i oförändrat skick, dvs. villko­ren gäller som förut och giltighetstiden räknas från del att koncessionen ursprungligen meddelades.

Frågor om tillstånd till överlåtelse av undersökningstillslånd eller bear­betningskoncession prövas enligt 8 kap. 3 § första stycket av bergmästaren. Detta gäller även om regeringen har meddelat koncessionen.

Man bör också notera att, om förvärvaren är kontrollsubjekt enligt lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m., det krävs för­
värvstillstånd enligt den jagen. Frågan har behandlats i specialmotivering-
en till 1 kap. 7 §.
                                  .     .

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

2 §

Motsvarande bestämmelser finns i 12 § första och andra styckena gamla
minerallagen. Om man vill avstå från ett undeisökningstillständ, helt eller
delvis, eller från en koncession i dess helhet räcker dél med en anmälan öm
     106


 


detta. Om man däremot vill avstå från en del av ett koncessionsområde     Prop. 1988/89:92 måste man ansöka om detta. Skälet är att del i många fall krävs ändring av villkoren för en koncession om koncessionsområdel ändras. Det måste också finnas en möjlighet till kontroll av att det återstående området inte blir så litet all ändamålsenlig bearbetning inte längre kan bedrivas. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

3 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 12 § tredje stycket första meningen gam­la minerallagen. Enligt paragrafen kan ett undersökningstiUstånd eller en koncession återkallas dels om innehavaren åsidosätter sina skyldigheter, dels utan att så är fallet, dock endast om synnerliga skäl föreligger. Återkal­lelse i det sistnämnda fallet får ske endast om betydande samhällsintressen står på spel. Så kan exempelvis vara fallet om en koncessionshavare utan godtagbara skäl låter bli all utvinna en fyndighet, som är av stor betydelse för den allmänna försörjningssituationen. Återkallelse kan också bli möjlig om det av utrikes- eller försvarspolitiska skäl är nödvändigt att säkerställa svenskt inflytande över en fyndighet, som kontrolleras av ett kontroll­subjekt enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m.

Bestämmelser om ersättning till koncessionshavaren vid sådan återkal­lelse finns i 7 kap. 5 §.

På en punkt skiljer sig paragrafen från kommitténs förslag och det remitterade förslaget. Dessa förslag innebar att återkallelse av ett under­sökningstillstånd skulle kunna ske endast om det avsåg olja, gas eller diamant. Lagrådet har kritiserat detta och föreslagit att alla typer av undersökningstillstånd skall kunna återkallas. Det skulle, enligt lagrådets uppfattning, te sig egendomligt att inte ens vid allvarliga regelöverträdelser en återkallelse skulle kunna äga rum. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

4 §

Paragrafen, som motsvarar 4 och 5 §§ i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget, har utformats i enlighet med lagrådets förslag: Dess­utom har tillagts att i de fall som regleras i paragrafen en avvägning skall ske enligt 2 och 3 kap. NRL.

En koncession skall, enligt 4 kap. 5 §, förenas med de villkor som behövs
för atl skydda allmänna intressen eller enskild'rätleller.som behövs för att
naturtillgångarna skall utforskas och. tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.
Dessa villkor fastställs inom ramen för den inlresseawägning enligt NRL .
som sker vid koncessionsprövningen. Den förtsatta verksamheten'kräver
senare ytteriigare tillstånd enligt miljöskyddslagen, vattenlagen etc. Där­
vid kan ytterligare villkor uppställas. Förevarande paragraf behandlar
endast sådana villkor som fastställts enligt 4 kap. 5 §; Föreskriften i forsla
       :    .

stycket får därför tillämpas endast beträffande olägenheter sona inte har
förutsetls och därmed inte heller beaktats vid den inlresseawägning som'
sker mellan de motstående intressena i koncessionsprövningen. Varje liten   ■.
107


 


olägenhet får dock inte föranleda ändringar i koncessionen. Endast bety-     Prop. 1988/89:92

dande olägenheter får beaktas. Om bestämmelsen blir tillämplig får en

förnyad intresseavvägning med tillämpning av 2 och 3 kap. NRL göras.

Olägenheten får vägas mot den skada koncessionshavaren lider genom en

föreslagen villkorsändring. Ändring av villkor som ställts upp med stöd av

miljöskyddslagen sker naturligtvis enligt den lagen.

Bestämmelsen saknar motsvarigheter i gruvlagen och den gamla mine­rallagen men bestämmelser av motsvarande innebörd finns bl.a. i 14 § lagen om vissa torvfyndigheter, 18 § fjärde stycket naturvårdslagen oeh 25 § miljöskyddslagen.

I andra stycket behandlas ändring av villkor med koncessionshavarens medgivande.

Med stöd av detta stycke får villkoren inte ändras utöver vad konces­sionshavaren har begärt eller medgivit. Detta betyder dock inte att hans begäran om villkorsändring skall bifallas utan saklig prövning, utan pröv­ningsmyndigheten måste bedöma om de föreslagna nya viUkoren kan godtas med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. 10 § resp. 4 kap. 5 §. Ett ärende om villkorsändring pä koncessionshavarens begäran förutsätter nor­malt kontakter mellan sökanden och prövningsmyndigheten. Om man där­vid inte kan komma överens om en villkorsändring som är acceptabel för båda parter måste prövningsmyndigheten avslå ansökningen eftersom vill­koren inte kan ändras i strid med sökandens vilja.

Bestämmelserna i paragrafen tillämpas också på villkor i undersöknings­tillstånd för olja, gas och diamant.

7 kap. Ersättning

1  §

Paragrafen motsvarar 24 § första stycket första meningen gamla mineral-

lagen och 3 kap. 8 § första meningen gmvlagen.

2 §

Första stycket motsvarar 27 § första stycket gamla minerallagen och 4 kap. 4 § första stycket gruvlagen.

Andra stycket saknar motsvarighet i nuvarande minerallagstiftning. Den nya lagen innebär en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområ­de till att avse ett flertal mineral som ofta bryts i dagbrott. Sådana ämnen förekommer i stor utsträckning också utanför de traditionella gruvlänen och konflikter med skogs- och jordbrukares intressen kan förväntas öka i antal. Med hänsyn särskilt härtill är det motiverat att ta in en bestämmelse om inlösen i den nya lagen.

Bestämmelsen innebär att sökanden skall lösa hela fastigheten om det
till följd av att mark las i anspråk uppstår synnerligt men för denna. Om
fastigheten utgörs av flera skilda områden eller skiften oeh det uppstår
men endast för en av delarna, behöver endast den delen lösas. I uppenbara
fall bör myndigheten kunna redan i koncessionen med stöd av 4 kap. 5 §
   108


 


föreskriva villkor om att fastighet eller viss del därav skall förvärvas av     Prop. 1988/89:92 koncessionshavaren med äganderätt.

Paragrafen motsvarar 27 § andra stycket gamla minerallagen och 4 kap. 4 § andra stycket gruvlagen.

I kommitténs förslag och i det remitterade förslaget gjordes i denna paragraf en hänvisning till expropriationslagen endast beträffande ersätt­ning enligt 2 §. Lagrådet har ansett det lämpligt att de angivna bestämmel­serna i expropriationslagen skall gälla i tillämpliga delar även beträffande ersättning enligt 1 §. Jag har godtagit lagrådets synpunkter, varför paragra­fen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

4 §

Paragrafen motsvarar 28 § gamla minerallagen och 4 kap. 5 § gruvlagen.

5 §

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvaras av 12 § tredje stycket sista meningen gamla minerallagen. Liksom hittills gäller att koncessionshavaren vid en återkallelse inte kompenseras för utebliven vinst.

En remissinstans har föreslagit att ersättning skall utgå även vid ändring av villkor enligt 6 kap. 4 §. Tillstånd till viss verksamhet enligt mineral­lagen eller annan lagstiftning är ofta förenade med villkor till skydd för motstående intressen av olika slag. Om förhållandena kring en verksamhet ändras i något väsentligt hänseende så att det motstående intresset inte längre skyddas av det uppställda villkoret i tillräcklig utsträckning finns i de flesta fall möjlighet att ändra villkoren. Samhället måste ha denna möjlighet att skydda motstående intressen genom villkorsändringar ulan att detta skall grunda räll till ersättning för tillståndshavaren. Någon regel om rätt till ersättning vid villkorsändring har därför inte tagits in i mine­rallagen.

8 kap. Prövningsmyndigheter m. m.

Kapitlet innehåller de grundläggande bestämmelserna om vilka myndighe­ter som skall pröva de olika ärendena enligt minerallagen. De viktigaste ärendegrupperna är undersökningstillstånd, bearbetningskoncession och markanvisning. Paragraferna innehåller främst bestämmelser om pröv-ningsskyldighet. Närmare bestämmelser om förfarandet förutsätts bli ut­färdade som tillämpningsföreskrifter. Frågorna har lill viss del behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).

Eftersom undersökningstillslånd skall meddelas utan något remissförfa­
rande är det viktigt att vissa organ, bl. a. berörda kommuner får kännedom
om meddelade tillstånd. Därigenom kan säkerställas atl behövligt samråd
   109


 


kommer till stånd mellan kommuner och tillståndshavaren, som bland Prop. 1988/89:92 annat kan tillgodose att denne har kännedom om kommunernas planering vad gäller det område som skall undersökas. I ärenden om bearbetnings­koncession skall en avvägning enligt NRL göras av markanvändningsfrå­gorna. Detta förutsätter alt ett så komplett faktaunderlag som möjligt inhämtas i dessa ärenden. Liksom enligt den gamla mineraUagen fömtsätts ett brett remissförfarande. Som framgått av den allmänna motiveringen innebär reglerna att prövningen enligt naturresurslagen i praktiken över­lämnas lill länsstyrelsen.

1  §

Andra stycket motvarar 2 kap. 12 § gmvlagen. Bestämmelsen innebär undantag från förvaltningslagens regler om kommunikationsskyldighel. Primärt åligger det sökanden att tillhandahålla ett så komplett faktaunder­lag att prövning kan ske enligt 2 kap. Något hinder för bergmästaren att i särskilda fall företa kommunikation med sakägare innebär inte bestäm­melsen.

Det samråd som enligt paragrafens tredje stycke skall ske avser endast frågan om naturresurslagens tillämpning på ansökan. Frågan om särskild utredning enligt bestämmelserna i kulturminneslagen har behandlats i den aUmänna motiveringen under avsnitt 2.3.5.

I paragrafen anges de två fall då bergmästaren skall hänskjuta ett ärende om beviljande av koncession till regeringens prövning. Den första punkten gäller ärenden som bedöms vara särskilt betydelsefulla ur allmän syn­punkt. 1 den allmänna motiveringen har som exempel angetts att ärendet gäller ell mineral som är viktigt ur utrikes- eller försvarspolitisk synpunkt. Särskilt stora eller kontroversiella ärenden hör också dit. Bergmästaren förutsätts vad gäller intresseavvägningen enligt NRL följa vad länsstyrel­sen föreslår. Han kan emellertid, om han finner skäl till annan uppfatt­ning, även lämna ärendet till regeringen enligt andra punkten. Så skall ske om länsstyrelsen vill avslå en ansökan, som bergmästaren vill bifalla. Det kan sedan föreligga andra fall av oenighet mellan dem som föranleder att frågan skall hänskjutas. Enligt 4 kap. 5 § skall en koncession förenas med de villkor som behövs bl.a. för atl skydda allmänna intressen. Om berg­mästaren vill frångå vad länsstyrelsen tillstyrker beträffande utformningen av villkor för markanvändningen, skall frågan hänskjutas till regeringens prövning.

Bergmästaren skall, enligt 4 §, bereda och yttra sig i ärenden som hän­skjuts till regeringens prövning.

3 §

Förutom beviljande av tillstånd och koncession prövar bergmästaren bl. a.

ärenden om föriängning av tillstånd enligt 2 kap. 6 och 7 §§, tillstånd till    110


 


anläggande av väg lill området enligt 3 kap. 3 § andra stycket, ställande av Prop. 1988/89:92 säkerhet enligt 4 kap. 6 §, föriängning av koncession enligt 4 kap. 8-10 §§, igenläggning av utfraktsvägar, orter eller borrhål enligt 5 kap. 8 §, överlå­telse av tillstånd eller koncession enligt 6 kap. I §, frånträdande av till­stånd eller koncession enligt 6 kap. 2 §, återkallelse i vissa fall av tillstånd eller koncession enligt 6 kap. 3 §, ändring av villkoren för tillstånd eller koncession enligt 6 kap. 4 § samt koncessionshavarens skyldigheter vid koncessionens upphörande enligt 13 kap. 4 §.

I andra stycket stadgas om bergmästarens skyldighet att hänskjuta vissa ärenden lill regeringens prövning. Först anges ärenden om återkallelse av tillstånd och koncession utan alt innehavaren har åsidosatt sina skyldighe­ter, vilka alllid skall hänskjutas. Dessutom har bergmästaren möjlighet att hänskjuta ärenden som han bedömer som särskilt betydelsefulla ur allmän synpunkt. Det kan t.ex. gälla överlåtelse av tillstånd eller koncession där förvärvarens lämplighet måste bedömas från utrikes- eller försvarspoliti­ska utgångspunkter.

Den bestämmelse som fanns i första stycket andra meningen i det remitterade förslaget har på förslag av lagrådet förts över till en egen paragraf, 7 §.

4 §

I paragrafen stadgas om bergmästarens skyldighet atl bereda och yttra sig i ärenden som enligt 2 § och 3 § andra stycket skall hänskjutas till regering­ens prövning.

5-6 §§                    

Paragraferna stadgar om bergmästarens rätt att anlita sakkunniga och företa undersökning på platsen samt om skyldigheten alt ersätta kostna­derna för detta. Motsvarande bestämmelser för ärenden om markanvis­ningsförrättning finns i 9 kap. 10, 13 och 20 §§.

Bestämmelsen om ersättning till sakkunniga har på förslag av lagrådet utformats i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 40 kap. 17 § rättegångsbalken. I del remitterade förslaget fanns det i sista meningen i resp. paragrafen bestämmelse om ersättning för kostnader i tvister enligt numera 7 §. Lagrådet har föreslagit att denna bestämmelse tas upp i en särskild paragraf, 12 §.

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket andra meningen i det remitterade förslaget.

1 15 kap. finns bestämmelser om bergmästarens tillsynsansvar. Han
skall bl.a. övervaka all tillstånds- och koncessionshavare inte överskrider
sina befogenheter och han får därvid besluta om åtgärder för atl förhindra
detta. Det kan emellertid uppslå tvister mellan tillstånds- eller konces­
sionshavaren, å ena sidan, och någon vars rätt berörs av arbetet, ä andra
       111


 


sidan, beträffande de rättigheter och skyldigheter som följer av tillståndet     Prop. 1988/89:92 eller koncessionen. De kan då genom en ansökan få tvisten prövad av bergmästaren. Bestämmelser om ansvar för kostnader i sådana tvister finns i 12 §.

8 §

Paragrafen, som i huvudsak har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 3 kap. 8 § gruvlagen och 24 § gamla minerallagen. Enligt de äldre bestämmelserna skulle, om tvist om ersättningen uppstod, talan väckas vid fastighetsdomstol. Den nya bestämmelsen innebär i stället atl bergmästaren skall pröva sådana tvister. Om markanvisningsförrättning hålls skall tvisten prövas senast vid denna. 1 12 § finns bestämmelser om ansvar för kostnader vid tvister som inte prövas vid markanvisningsför­rättning.

I förhållande till lagrådets förslag har ell tillägg gjorts genom sista meningen i paragrafen. Där stadgas nu om bergmästarens rätt atl anlita sakkunniga och företa undersökning på platsen i ärenden enligt denna paragraf som inte avgörs vid markanvisningsförrättning. Om bergmästa­ren utnyttjar denna möjlighet tillämpas bestämmelsema i 5 § om sakkun­niga resp. bestämmelserna i 6 § om undersökning pä platsen. Om tvisten i stället prövas vid markanvisningsförrättningen blir naturligtvis motsva­rande bestämmelser i 9 kap. 10 resp. 13 § tredje stycket tillämpliga.

9 §

Paragrafen motsvarar 4 kap. 4 § tredje stycket gmvlagen och 27 § tredje stycket gamla minerallagen.

10      §

Bestämmelsen innebär att ett ersättningsbeslul enligt 8 eller 9 § blir exeku­tionstitel enligt 3 kap. I § första stycket sjätte punkten utsökningsbalken.

11  §

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Paragrafens sista mening i det remitterade förslaget har på lagrådels förslag överförts till 12 kap. 6 § tredje stycket.

12§

På förslag av lagrådet har i denna paragraf sammanförts bestämmelser om
ansvar för kostnader i tvister som bergmästaren prövar utan samband med
markanvisningsförrättning. En justering i förhållande till lagrådets förslag
har dock gjorts. I de tvister som avses i 7 kap. I § oeh 8 kap. 7 § är avsikten
all förfarandet skall vara mycket enkelt. Ärendet kommer att avgöras
genom att bergmästaren tillsammans med parterna inställer sig pä platsen,
112


 


varvid parterna muntligen får framlägga sina ståndpunkter. Någon omfat-     Prop. 1988/89:92

lande skriftlig utredning skall däremot inte företes. Bergmästarens beslut

kommer sedan att meddelas på platsen eller i omedelbar anslutning till

förrättningen. Några nämnvärda kostnader uppkommer därmed inte för

parterna och därför har bestämmelsen i andra stycket om tillstånds- eller

koncessionshavarens ansvar för motparternas kostnader i ärendet tagits

bort. Tillstånds- eller koncessionshavaren svarar därmed bara för statens

kostnader vid förrättningen. Motsvarande bestämmelser fanns upptagna i

8 kap. 5 § andra stycket och 6 § samt 16 kap. 7 § i det remitterade förslaget.

9 kap. Markanvisningsförrättning

Kapitlet har i stora delar arbetats om i förhållande till kommitténs förslag och det remitterade förslaget och är nu utformat i enlighet med lagrådets förslag. Ett antal paragrafer har på grund av sin karaktär tagits bort ur kapitlet och de frågor som behandlas i dessa paragrafer kommer i stället att regleras i en förordning. De paragrafer det gäller är 8 § första stycket om innehållet i en ansökan om markanvisning, 11 § andra stycket om innehål­let i vissa kallelser, 13 § om sändande av ansökningshandlingarna till en aktförvarare och 16 § om protokoll över markanvisningsförrättning.

1 §

Första stycket motsvarar 5 kap. 2 § första stycket första meningen i kom­mitténs förslag och i det remitterade förslaget. Bestämmelsen innebar att mark anvisas först om och när koncessionshavaren begär det.

I andra stycket anges för vilka ändamål mark fär anvisas. Bestämmelsen korresponderar med 5 kap. 1 § första och andra styckena om koncessions­havarens befogenheter inom och utom koncessionsområdet.

2 §

Bestämmelsen om anvisande av mark överensstämmer i stort med vad
som gäller enligt 26 § gamla minerallagen och 4 kap. 3 § gruvlagen. Har
överenskommelse inte träffats skall myndigheten göra en behovsprövning.
Enligt gruvlagen och den gamla minerallagen skall den mark som sökan­
den begär anvisas inom utmålel resp. koncessionsområdet. Utanför dessa
områden skall den mark som behövs anvisas. Denna skillnad har ingen
motsvarighet i den nya lagen. En nyhet är också att det direkt sägs i lagen
att överenskommelser mellan parterna i markanvisningsfrågan skall iakt­
tas. Behovsprövningen blir med andra ord disposiliv och inte som nu
föremål för officialprövning. Markanvisningen är dock liksom tidigare
obligatorisk enligt den nya lagen. I förhållande till det remitterade försla­
get har det tillägget gjorts atl om mark inom eller utom koncessionsområ­
det hotas av ras eller sättningar vid bearbetningen, även den marken kan
anvisas. En motsvarande bestämmelse finns i dag i 4 kap. 3 § sista mening­
en gruvlagen.
                                                                                 113

8    Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92


Enligt andra stycket får mark inte anvisas i strid med hindersbeslämmel-     Prop. 1988/89:92 serna. Om mark som fär användas endast efter dispens av bergmästaren behöver tas i anspråk, bör frågan om sådan i allmänhet kunna avgöras i samband med markanvisningen. Behövs länsstyrelsens tillstånd, måste detta finnas innan markanvisning sker.

3 §

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § första stycket sista meningen i kommit­téns förslag och i det remitterade förslaget.

1 princip innebär behovsprövningen att mark bör anvisas för så lång tid som behövs. Enligt den nya lagen skall koncessionen gälla relativt kort tid med möjlighet till förlängning. Alt anvisa mark för varje period är av praktiska skäl inte lämpligt. Därför har sökanden givits möjlighet alt få marken anvisad tills vidare. Ersättningen blir då baserad på detta och därmed oftast högre. Detta pris torde dock sökanden ofta vara villig att betala mot att slippa återkommande markanvisningsförrättningar med åtföljande kostnader. Också för markägaren bör bestämmelsen vara för­delaktig. Koncessionshavaren förlorar enligt 13 kap. 1 § sin rätt enligt markanvisningen när koncessionen upphör.

4 §

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 4 kap. 11 § gruvlagen. Andra stycket har sin förebild i 12 kap. 2 § vattenlagen. Utmålsförrättningen enligt gmvlagen innebär att inmutaren efter att ha företett den s. k. malmbevisningen anvisas ett arbetsområde (I kap. 5 §). Utmålshavaren har sedan rätt att få sig anvisad mark för gruv­driften och därmed sammanhängande verksamhet (4 kap. 3 §). Mark­anvisningen sker vid en ny utmålsförrättning (4 kap. 39 § andra punkten). Emellertid förekommer det att markanvisningen sker redan i den ur­spmngliga utmålsförrättningen. Markanvisningen utgör då bara ett mo­ment i utmålsförrättningen. I gamla minerallagen är konstmktionen en annan. Där utgör beviljande av koncession och anvisande av mark alllid två skilda typer av ärenden. Den nya lagen använder samma modell som den gamla minerallagen.

5 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 4 kap. 12 § första stycket gruvlagen.

6 §

Paragrafen motsvarar 3 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­
get samt 4 kap. 12 § andra stycket gruvlagen och har utformats efter 12
kap. 4 § andra stycket vattenlagen.
                                                   114


 


7-9 §§                                                                         Prop. 1988/89:92

Paragraferna motsvarar 4-6 §§ i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 13-15 §§ gruvlagen och har sin förebild i 12 kap. 5-7 §§ vattenlagen.

10 §

Bestämmelsen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget saml 4 kap. 22 § gruvlagen.

11  §

I paragrafen, som motsvarar 8 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget, upptas nu bara bestämmelsen om att ansökning görs hos berg­mästaren och bestämmelsen om förskott. Föreskrifterna i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget om ansökningens innehåll har, på förslag av lagrådet, inte tagits med i den nya lagen utan de förutsätts i stället bli intagna i en förordning. Motsvarande bestämmelser finns i 4 kap. 8 § gruvlagen.

12 §

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt delvis 4 kap. 9 § jämförd med 2 kap. 9 § gruvlagen.

13 §

Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Första och andra styckena motsvarar delvis 4 kap. 16 § gruvlagen.

Huvudregeln är att sammanträde skall hållas vid markanvisningsförrätt­ningen. Detta är dock inte nödvändigt i alla situationer. När parterna är eniga om såväl markens ianspråktagande som i ersättningsfrågor eller om alla sakägare medger ansökan efler delgivning, bör avgörande kunna ske på handlingarna. En bestämmelse om detta har införts i första stycket. Även om sammanträde inte hålls bör förrättningsmannen vid behov kun­na besöka platsen för att exempelvis granska kartors och andra beskriv­ningars riktighet. En bestämmelse om delta finns i tredje stycket.

Bestämmelsen i det remitterade förslaget all förrättningen inte får avslu­tas förrän koncessionsbeslutet vunnit laga kraft har flyttats till en särskild paragraf, 18 §.

14 §

Paragrafen motsvarar 11 § i kommitténs förslag och i del remitterade

förslaget samt i stort 4 kap. 17 § gruvlagen. Bestämmelsen om skyldighet 115


 


för bergmästaren att utfärda kungörelse om sammanträde har dock inte     Prop. 1988/89:92 förts över lill den nya lagen. Den bestämmelsen förutsätts i stället bli intagen i regeringens verkställighelsföreskrifter.

15 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om surrogatdelgivning. Den motsva­rar 12 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 18 § gruvlagen och har sina förebilder i 4 kap. 21 § fastighetsbildningslagen och 12 kap. 16 § vattenlagen.

16 §

Bestämmelsen motsvarar 14 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 20 § gruvlagen. Liknande bestämmelser finns i 12 kap. 19 § vattenlagen och 5 kap. 7 § expropriationslagen.

17 §

Paragrafen motsvarar 15 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 21 § gruvlagen.

18 §

Paragrafen motsvarar delvis 10 § första meningen i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Rätten att ta mark i anspråk grundar sig på innehavet av koncessionen. Att sökanden har beviljats koncession skall därför vara slutligt avgjort innan marken anvisas. Koncessionsbeslulet skall således ha vunnit laga kraft innan förrättningen för markanvisning hålls. Ingenting hindrar dock att ansökan ges in och handläggningen på­börjas i de fall, där del är angeläget att markanvisningen följer snarast pä koncessionsbeslutet. Förrättningsmyndigheten får i varje särskilt fall bedö­ma hur långt handläggningen kan föras innan koncessionen har vunnit laga kraft. Sökandens önskemål bör därvid vara vägledande.

19 §

Bestämmelsen, som motsvarar 17 § i kommitténs förslag och i del remitte­
rade förslaget, uttrycker all omröstning skall ske enligt den s. k. kollegiala
metoden. Della innebär ett avsteg från vad som gäller i förvaltningsären­
den enligt förvaltningslagen, som innebär att den s. k. kollektiva metoden
skall användas. Förevarande paragraf överensstämmer med 4 kap. 23 §
gruvlagen. Även enligt 12 kap. 23 § vattenlagen och 4 kap. 17 § fastighets­
bildningslagen skall den kollegiala metoden användas. När del gäller be­
stämmelser i övrigt om omröstning skall — liksom tidigare — rättegångs­
balkens bestämmelser tillämpas analogt.
                                              116


 


20 §                                                                            Prop. 1988/89:92

Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap: 30 § andra stycket gruvlagen. Den har, på förslag av lagrådet, utformats i närmare överensstämmelse med motsva­rande föreskrift i 40 kap. 17 § rättegångsbalken. Första stycket i det remit­terade förslaget innehöll en bestämmelse om förrätlningsmännens rätt till ersättning för sin inställelse vid förrättningen. På förslag av lagrådet blir den frågan i stället reglerad i förordning.

21  §

Första stycket motsvarar 18 § tredje stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 30 § tredje stycket gruvlagen. Regeringen bör, som lagrådet har påpekat, utfärda mer detaljerade föreskrifter om sökandens skyldighet att ersätta staten kostnaderna för förrättningen. Be­stämmelsen har utformats i enlighet härrried. Bland kostnaderna för för­rättningen ingår främst ersättning till förrättningsmännen för inställelse vid förrättningen, vari ingår eventuell undersökning på platsen, samt ersättning till sakkunniga.

Andra stycket motsvarar 19 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 31 § gruvlagen. Enligt andra stycket skall sökanden svara för såväl sina egna som övriga sakägares kostnader vid förrättningen. Detta gäller dock inte om en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eUer 8 § rättegångsbalken leder till ett annat resultat. Enligt 6 § skall den som genom i paragrafen närmare angiven vårdslöshet orsakar kostnader själv svara för den kostnaden oavsett hur kostnaderna i övrigt skall fördelas. Om exempelvis en sakägare orsakar kostnader i ärendet genom att fram­ställa invändningar som han insett eller bort inse saknar fog får han själv stå för dessa kostnader. Enligt 8 § utgår ersättning endast för sådana kostnader som varit skäligen påkallade för att tillvarata partens rätt.

22 §

Paragrafen motsvarar 20 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

I gruvlagen behölls av praktiska skäl den äldre ordningen att beslut
skulle kunna fattas i olika frågor allteftersom de behandlats vid förrätt­
ningen. Frågan om utmålets beviljande, som hade med malmbevisningen
alt göra, skulle därmed kunna prövas tidigare än frågorna om markanvis­
ning och ersättning. När nu koncessionsprövningen skall avgöras i annan
ordning än markanvisningen saknas detta skäl att möjliggöra successiva
beslut. Enligt gruvlagen kan bergmästarens beslut om ersättning inte över­
klagas, utan den som är missnöjd med detta har att väcka särskild talan om
ersättning vid domstol. Gruvlagens ordning medger atl mark anvisas och
tas i anspråk även om sådan talan har väckts. Otillfredsställande lång tid
kan förflyta innan en Ivistig fråga om ersättning är avgjord. Enligt den nya
lagen skall därför bergmästarens beslut i ersättningsfrågan utgöra en del av
     117


 


markanvisningsbeslutet och liksom övriga frågor i detta kunna överklagas     Prop. 1988/89:92 till fastighetsdomstol. Det behov som finns av att meddela interimistiskt beslut tillgodoses genom en särskild bestämmelse i 5 kap. 1 § fjärde styc­ket. Efter mönster i bl.a. 16 kap. 3 § vattenlagen föreslås också att beslutet skall ange i vad män deposition skall ske och var denna skall äga rum.

Genom markanvisningsbeslutet är således de frågor som skall prövas vid förrättningen avgjorda och förrättningen avslutad. Beslutet skall, en­ligt förvaltningslagens bestämmelser, innehålla en fullföljdshänvisning.

Beslutet innebär att koncessionshavaren får ta marken i anspråk för det ändamål som anges i beslutet. Ändamålet är alltid att bearbeta en mineral­fyndighet eller verksamhet för att göra detta möjligt. Han får däremot inte tillgodogöra sig tillgångarna inom det anvisade området i vidare mån än som anges i 5 kap. 4-6 §§. Om koncessionshavaren exempelvis behöver fälla skog för att komma ät en mineralfyndighet får han göra detta. Han får däremot inte tillgodogöra sig timret eftersom detta inte krävs för att han skall kunna bearbeta fyndigheten. Det nu sagda utgör huvudregeln men man kan naturligtvis träffa överenskommelse om avvikelse från denna huvudregel vid markanvisningsförrättningen. Exempelvis kan markägaren och exploatören träffa överenskommelse om att den senare får tillgodogö­ra sig växande skog inom det anvisade området. Den ersättning som markägaren har rätt till enligt 7 kap. 2 § första stycket får då anpassas efter vad parterna har kommit överens om. Det är angeläget att frågor av nu nämnt slag klarläggs oeh löses vid markanvisningsförrättningen.

23 §

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 28 § gruvlagen.

24 §

Paragrafen motsvarar 23 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Förrättningen bör avslutas genom ett beslut där förrättningsmännen tar
ställning till de materiella frågorna samtidigt. Detta leder till större klarhet
och stringens i förfarandet. Därmed behövs heller inget särskih avslut­
ningsbeslut. Däremot saknas skäl att föreskriva att förrättningen skall
avslutas vid sammanträdet. En fortsatt förrättning på handlingarna kan
tvärtom vara motiverad och möter inga principiella betänkligheter, om
bara förvaltningslagens regler om kommunikation följs. Därför föreslås i
bestämmelsen i överensstämmelse med; 4 kap. 29 § fastighetsbildnings­
lagen att beslutet får meddelas på tid och plats som förrättningsmannen
bestämmer. Bestämmelsen ger möjlighet för förrättningsmännen att skaffa
sig den tid som behövs för överväganden och eventuell överläggning
sinsemellan. Dock skall bestämmelsen om,snabbast möjliga handläggning
iakttas även när tid för avgörandet bestäms. Som sagts ovan pågår förrätt­
ningen till dess att beslutet har meddelats. Möjligheter finns således att,
om skäl uppkommer, ändra på vad som har bestämts om tidpunkten för
     118


 


beslutet och fortsätta handläggningen och eventuellt sälta ut nytt samman-     Prop. 1988/89:92 trade. En omständighet som kan föranleda detta är att en ny sakägare, som tidigare varit okänd eller förbiselts av någon fastighetsägare, ger sig tillkän­na.

Beslutet kan meddelas antingen genom att avkunnas eller genom att hållas tillgängligt för läsning.

Om beslutet inte meddelas vid sammanträde skall underrättelse om tid och plats för beslutets meddelande lämnas till sakägare och andra som har rätt att överklaga beslutet. Med det sistnämnda avses sakkunniga och tolkar som enligt 16 kap. 2 § andra punkten har rätt alt överklaga beslut angående ersättning.

25 §

Bestämmelsen motsvarar 21 § i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget samt 4 kap. 27 § gruvlagen. Den har utformats efter förebild i 4 kap. 28 § första stycket fastighetsbildningslagen. Utstakning och utmärk-ning av gränser för anvisad mark skall ske i behövlig omfattning. Detta innebär, liksom hittills enligt gmvlagen, att utstakning och utmärkning skall ske i de allra flesta fall. Avsteg från regeln kan dock göras om gränsmarkering antingen är mycket svår att utföra eller framstår som obehövlig. Det får ankomma på bergmästaren att avgöra dessa frågor.

Som framgår av 10 kap. 7 § har ett beslut om inlösen av del av fastighet fastighetsbildande verkan. Del är därför viktigt att beslutets inverkan pä fastighetsindelningen blir klarlagd. I andra stycket i förevarande paragraf, som har upprättats efter förebild i 12 kap. 33 § vattenlagen, stadgas därför om skyldighet att upprätta en karta med beskrivning över området och dess gränser.

26 §

Enligt 4 kap. 32 § tredje stycket gmvlagen och 29 § gamla minerallagen får anvisad mark tillträdas genast om inte annorlunda förordnas. I paragrafen bibehålls denna rätt men förenas med en skyldighet för koncessionshava­ren att ställa säkerhet för ersättningsskyldighet enligt 7 kap. 1 och 2 §§.

10 kap. Betalning av ersättning m. m.

På förslag av lagrådet har vissa bestämmelser i det remitterade förslaget
inte tagits upp i den nya lagen, eftersom frågorna lämpligen i stället bör
regleras i en förordning. De bestämmelser i det remitterade förslaget det
gäller är 4 § om skyldighet att ge in vissa handlingar till länsstyrelsen, 5 §
första meningen om skyldighet för länsstyrelsen att i vissa fall söka verk­
ställighet av ersättningsbeslut och 6 § om skyldighet för länsstyrelsen att
sätta in deponerade medel på bank.
                                                   119


 


1 §                                                                              Prop. 1988/89:92

Enligt 4 kap. 33 § gruvlagen skall betalning av ersättning som fastställts vid förrättningen erläggas inom tre månader från det att avslutningsbeslut har meddelats. Del är dock lämpligare atl betalningsfristen börjar löpa vid det tillfälle då markanvisningsbeslutet vinner laga kraft. Det är först då som koncessionshavaren, enligt huvudregeln, får rätt att tillträda den anvisade marken. Eftersom beslutet om markanvisning och, framför allt, själva tillträdet innebär ett kännbart ingrepp i markägarens rätt bör ersättningen betalas sä snart som möjligt. Därför har betalningsfristen kortats till en månad. Paragrafens bestämmelser gäller oavsett om ersättningen skall deponeras eller betalas ut direkt lill sakägaren.

2 §

Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 4 kap. 34 § första stycket gruvlagen, 30 § torvlagen och 16 kap. 1,2 och 4§§ vattenlagen. Med personlig skada avses övrig skada för ägaren enligt 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen.

3 §

Paragrafen har sin förebild i 31 § första stycket torvlagen. Andra meningen motsvarar 4 kap. 34 § andra stycket gruvlagen.

4 §

Paragrafen motsvarar 5 § andra meningen i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget saml 4 kap. 36 § första stycket gruvlagen. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

5 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 4 kap. 38 § gruvlagen.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 8 § i det remitterade förslaget, anger vid vilken tidpunkt inlösen av mark är fullbordad.

7 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § i det remitterade förslaget, anger konsekven­
ser i vissa hänseenden av en markinlösen. Den är utformad efter mönster av
16 kap. 10 § vattenlagen.
                                                                 120


 


11 kap. Kronoandel                                                        Prop. 1988/89:92

Bestämmelserna i kapitlet motsvarar med endast redaktionella ändringar 5 kap. gruvlagen.

Man bör dock beakta skillnaden mellan gruvlagen där markanvisningen ibland ingår som ett led i utmålsförrättningen och den nya minerallagen där beviljandet av koncession och anvisande av mark alltid utgör två skilda ärenden. Kronoandelen uppkommer enligt den nya minerallagen då koncession har beviljats.

12 kap. Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

'  §

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 8 kap. 1 § gruvlagen, anger till­lämpligheten av bestämmelserna i 12 kap. I de allra flesta fall då flera bedriver gruvrörelse gemensamt brukar andelshavarna bilda ett gemen­samt bolag, oftast ett aktiebolag, för gruvdriften. I de fallen blir bestäm­melserna i detta kapitel inte tillämpliga eftersom det gemensamma bolaget då blir ensam koncessionshavare. Endast i de fall man inte väljer att bilda ett gemensamt bolag blir bestämmelserna tillämpliga. Även i de fallen kan andelshavarna träffa avtal om avvikelse frän bestämmelserna i 12 kap., vilket framgår av paragrafens andra stycke. Endast bestämmelserna om gruvföreståndare är obligatoriska.

De rättigheter och skyldigheter som behandlas i detta kapitel tillkommer andelshavarna i koncessionen. En andelshavare kan naturiigtvis upplåta sin rätt enligt koncessionen till en nyttjanderältshavare. En sådan upplåtel­se kräver inte tillstånd enligt 6 kap. 1 § men kan däremot kräva tillstånd enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. I samband med ett nytljanderältsavlal kan parterna träffa överenskommelse som reglerar deras inbördes förhållanden vad gäller rättigheterna och skyldigheterna enligt koncessionen. En sådan överenskommelse påverkar dock inte an-delshavarens förhållande lill övriga andelshavare. Gentemot dessa svarar han alltid för skyldigheterna och rättigheterna enligt koncessionen även om han har upplåtit sin andel i koncessionen till någon annan. Om han däremot överlåter sin andel inträder naturligtvis den nye koncessionshava­ren i hans ställe.

1 den nya lagen används benämningen "andelshavare" i koncessionen, som har bedömts mer adekvat än det av kommittén föreslagna "delägare".

2-3 §§

Bestämmelserna motsvarar 2 — 3 §§ gruvlagen samt I och 2 §§ i kommitténs förslag.

I 2 § genomförs en saklig ändring därigenom alt regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer får möjlighet atl medge dispens från kravet atl gruvföreståndare skall vara svensk medborgare.

I 3 § har vissa preciseringar gjorts av gruvföreståndarens uppgifter i
förhållande lill kommitténs förslag. I paragrafen anges uttryckligen de
       121


 


bestämmelser i lagen som innefattas i gruvföreståndarens ansvar. I detta Prop. 1988/89:92 hänseende träder föreståndaren i andelshavarnas ställe och svarar ensam för att de angivna bestämmelserna iakttas vid gruvdriften. Detta innebär atl vid brott mot dessa bestämmelser är det han som drabbas av straff­ansvar och inte andelshavarna. Han har också behörighet att företräda andelshavarna gentemot statliga myndigheter, vilket innebär att tvångsåt­gärder i form av exempelvis vitesföreläggande skall riktas mot förestånda­ren om åtgärderna rör de bestämmelser som föreståndaren svarar för.

De bestämmelser som anges i paragrafen är en uttömmande beskrivning av de uppgifter föreståndaren har. Naturligtvis kan andelshavarna komma överens om att utöka föreståndarens ansvar och behörighet men de ytterli­gare uppgifter som föreståndaren därigenom kan fä omfattas inte av mine­rallagens tvångs- och straffbestämmelser.

Av paragrafens andra mening framgår att föreståndaren har rätt att från andelshavarna fordra in de bidrag som krävs för att han skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt paragrafen. I 9 § finns bestämmelser för det fall en andelshavare vägrar att lämna sitt bidrag till gmvföreståndaren,

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § i kommitténs förslag.

Enligt 8 kap. 4 § gruvlagen skall stämma hållas årligen. Därvid skall gruvföreståndare obligatoriskt väljas. Antalet andelshavare torde mera sällan uppgå till fler än tvä. Skälet till att över huvud taget utse en föreståndare är att det av praktiska skäl är angeläget att en viss person har ansvar för verksamheten oeh företräder andelshavarna inför myndigheter och sakägare. Att välja en sådan årligen kan dock inte vara nödvändigt. Det kan heller inte vara nödvändigt att föreskriva årlig stämma. Andels­havarna kontaktar naturligtvis varandra eller föreståndaren när behov finns och lämnar i övrigt ål föreståndaren att sköta rörelsen i den män de inte gemensamt anordnar någon annan förvaltning. Paragrafen motsvarar i övrigt i stort 8 kap. 4 § gruvlagen.

I fortsättningen behöver således stämma hållas endast då andelshavarna finner behov av detta. Val av föreståndare fär också ske på det sätt andelshavarna finner lämpligast. Valet gäller tills vidare. Föreståndarens uppdrag upphör genom att han entledigas av andelshavarna. Om det uppstår oenighet mellan andelshavarna kan de som innehar minst en fjärdedel av koncessionen framtvinga en stämma. Naturligtvis kan före­ståndare väljas på en sådan stämma.

5 §

Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag saml 8 kap. 5 § gruvlagen.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 5 § i kommitténs förslag samt 8 kap. 6 § gruv­
lagen, har utformats i enlighet med lagrådels förslag.
                             122


 


Paragrafen behandlar det s. k. brytningsvitsordel. Av paragrafens lydelse Prop. 1988/89:92 framgår nu att sådant vitsord tillkommer den andelshavare som ensam eller de andelshavare som tillsammans innehar minst hälften av konces­sionen. I tredje stycket anges nu att tvist som gäller tillämpningen av paragrafens bestämmelse prövas av fastighetsdomstol. Bestämmelsen har hämtats från 8 kap. 11 § i det remitterade förslaget.

7 §

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag saml 8 kap. 7 § gmvlagen.

8 §

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitténs förslag samt 8 kap. 8 § gruvlagen.

9 §

Paragrafen motsvarar 8 § i kommitténs förslag samt 8 kap. 10 § gruvlagen.

13 kap. Verkan av att en bearbetningskoncession upphör

Bestämmelserna i kapitlet har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Detta innebär bl. a. att 5 § i det remitterade förslaget, som av lagrådet har bedömts vara onödig, har tagits bort.

1 §

Paragrafen motsvarar 3 § tredje stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 35 § gamla minerallagen och 7 kap. 2 § gruvlagen.

När en koncession upphör förlorar koncessionshavaren, enligt första
stycket, omedelbart rätten till mineral som brutits men inte uppfordrats.
Mineral som har uppfordrats får finnas kvar inom koncessionsområdet för
koncessionshavarens räkning under högst två år. Om koncessionshavaren
inte forslar bort mineralet under denna tid förlorar han, enligt andra
stycket, även rätlen till detta mineral vid tidsfristens utgång. Dä konces­
sionshavaren förlorar rätten till mineralet övergår rätten, enligt tredje
stycket, till fastighetsägaren. Detta gäller dock bara så länge ingen annan
har undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession för mineralet
inom området. Enligt 3 kap. 4 § och 5 kap. 5 § har en tillstånds- resp.
koncessionshavare rätt att tillgodogöra sig tidigare utvunna mineral som
finns kvar inom området. Detta innebär följande. Om en ny tillständs-
eller koncessionshavare finns inom området dä den gamle koncessions­
havarens rätt lill utvunna mineral upphör, övergår rätten omedelbart på
    123


 


den nye innehavaren. Om någon ny innehavare inte finns inom området Prop. 1988/89:92 övergår rätten i stället till fastighetsägaren som då kan forsla bort minera­let och tillgodogöra sig det. Om han däremot låter mineralet ligga kvar inom området och någon annan beviljas tillstånd eller koncession inom området förlorar han ånyo rätten till mineralet, som då övergår till den nye innehavaren.

I paragrafen används termen "uppfordrats eller tagits om hand på lik­nande sätt". Med termen uppfordra avses att ur en underjordsgruva föra upp brutet mineral till markytan. Termen används inte då man tar om hand och för bort mineral som brutits eller utvunnits i dagen i dagbrott, takter etc. I dagen kan i stället ordet "ulfrakla" användas för detta förfa­rande.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § i kommitténs förslag och i det remitterade försla­get samt 36 § första stycket gamla minerallagen och 7 kap. 3 § första stycket gruvlagen.

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket i kommitténs förslag och i del remitterade förslaget.

Någon bestämmelse som motsvarar 36 § andra stycket gamla mineral­lagen och 7 kap. 3 § andra stycket gruvlagen finns inte i den nya lagen. I dessa regleras äganderätten lill kvarstående byggnader. 1 två år får de stå för koncessionshavarens eller gruvinnehavarens räkning, därefter tillfaller de markägaren. Kvarstående anläggningar kan emellertid för markägaren lika väl vara en belastning som en förmån. Han kan i egenskap av ägare bli skyldig att riva anläggningen eller vidta andra åtgärder. På samma sätt som i 34 § första stycket torvlagen har därför bestämmelsen om äganderätt ersatts med en skyldighet för koncessionshavaren att, i den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt, ta bort anläggningar som finns kvar. En sådan skyldighet öppnar även möjlighet att avtalsvägen lösa frågan om äganderätten mellan markägaren och koncessionshavaren. Be­stämmelser om efterarbete kan ges redan i koncessionsbeslutet. Annars skall frågan enligt 6 § prövas när koncessionen upphör.

5 §

Paragrafen motsvarar 3§ andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget.

Även denna paragraf saknar motsvarighet i gällande minerallagstiftning. Beträffande stängsel sägs dock i 32 § tredje stycket gamla minerallagen och

6 kap. 3 § tredje stycket gruvlagen att det skall utföras i varaktigt material.
I paragrafen finns en liknande bestämmelse. Säkerheten för allmänheten
inom ett koncessionsområde, där anläggningarna lämnats kvar, är emeller­
tid inte enbart beroende av stängsels varaktighet. Även andra anläggningar
     124


 


måste vara utförda så, all de uppfyller rimliga krav på säkerhet. Bedöm-     Prop. 1988/89:92 ningen härav får göras i den ordning som anges i 6 §.

6 §

Paragrafen, som motsvarar 4 § i kornmitténs förslag och i del remitterade förslaget, saknar motsvarighet i den gamla minerallagen och i gmvlagen. Den har utformats efter mönster av 34 § andra stycket torvlagen.

Då det gäller en bearbetningskoncession bör man så långt som möjligt bestämma de villkor som skall gälla vid koncessionens upphörande. Alla frågor kan dock inte förutses och lösas redan då koncessionen beviljas. Dessa frågor får då lösas i samband med att koncessionen upphör. Enligt 8 kap. 3 § prövas frågorna av bergmästaren, som har att ex officio ta upp dessa frågor till behandling. Det beslut, som bergmästaren meddelar enligt denna paragraf bör för tydlighetens skull uppta alla skyldigheter, oavsett om de angivits i koncessionen eller ej. Ingenting hindrar att frågor som rör enskilt intresse löses genom avtal mellan koncessionshavaren och rätts­innehavaren.

I 5 kap. 8 § stadgas all vissa utfraktsvägar och orter skall hållas öppna och att vissa borrhål skall vara försedda med mynningsskydd. Dessutom anges att det krävs tillstånd av bergmästaren för att lägga igen sådana ut­fraktsvägar, orter och borrhål. I förevarande paragraf regleras motsvaran­de tillståndskrav för områden där någon koncession inte längre gäller.

8 §

Sedan en koncessionshavare har fullgjort sina skyldigheter enligt föreva­rande kapitel upphör hans ansvar för den nedlagda gruvan. Ansvaret övergår då på staten. I paragrafen bemyndigas regeringen att utfärda föreskrifter som behövs för att förebygga faror vid nedlagda gruvor. Frå­gan har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1).

14 kap. Avgifter och andra särskilda skyldigheter

Förevarande kapitel innehåller bl. a. bestämmelser om skyldighet för yr­kesmässiga prospektörer att redovisa utförda undersökningsarbeten. Frå­gorna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

' §

Motsvarande bestämmelser finns i 2 kap. 8 § fjärde stycket gruvlagen och

2 § gamla minerallagen.                                                                    125


 


2 §                                                                                                 Prop. 1988/89:92

Motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 6 § gmvlagen. Möjlighet att föreskriva motsvarande avgift ges också i 10 § tredje stycket gamla mine­rallagen. Inmutningsavgifter enligt gmvlagen baserar sig, enligt regering­ens föreskrifter, enbart på områdets storlek. Genom den nya bestämmel­sen ges nu regeringen möjlighet att differentiera avgiften mellan tillstånd avseende olika typer av mineral.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gruvlagen. Möjlighet att föreskriva motsvarande skyldighet i koncession finns enligt 10 § första stycket gamla minerallagen.

4 §

Bestämmelsen motsvaras av 38 § gamla minerallagen och 6 kap. 6 och 7 §§ gruvlagen. Med gruvarbeten avses såväl underjordsarbeten som arbeten i dagbrott samt borrhål, ur vilka olja eller gas har utvunnits.

5 §

Paragrafen motsvarar 39 § gamla minerallagen men avser endast arbeten som utförs med stöd av bearbetningskoncession. Beträffande undersök­ningsarbeten i övrigt torde det vara tillräckligt med uppgiftsskyldighet enligt 3 §. Om koncessionshavaren inte fullgör sina förpliktelser kan han föreläggas vite enligt 15 kap. 5 § första stycket.

I kommitténs förslag och i del remitterade förslaget gällde skyldigheter­na enligt första stycket generellt. På förslag av lagrådet gäUer enligt lagen i stället att skyldigheterna endast gäller i den utsträckning regeringen före­skriver. Behovet av att föra journal över bearbetningen är olika starkt beroende på vilket mineral det är fråga om. Det är framför allt vid utvinning av olja och gas som det är viktigt att föra journal över arbetet. Regeringen får nu möjlighet att reglera vid vilka typer av mineralbearbet­ning som koncessionshavaren blir skyldig att föra journal över arbetet.

15 kap. Tillsyn, handräckning, vite och ansvar

3 —6 §§ i kapitlet har i stort utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1-3 §§

Bestämmelserna i 1-3 §§ överensstämmer i sak med 40 § gamla mineral­
lagen. De har dock redaktionellt utformats efter förebild av tillsynsbestäm­
melserna i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelsen i
41 § gamla minerallagen om tvist mellan rättigheter som samtidigt gäller
inom samma område har ingen motsvarighet i detta kapitel. Detta regleras
126


 


i stället i 8 kap. 7 §. Bergmästaren kan också ingripa ex officio om han i     Prop. 1988/89:92

tillsynsverksamheten finner att konkurrerande arbeten bedrivs i olämplig

ordning.

Om arbetet inte bedrivs i enlighet med lagens bestämmelser och konces­sionsvillkoren kan, enligt 3 § första stycket, bergmästaren inom ramen för sin tillsynsverksamhet meddela förelägganden för att uppnå rättelse. I 5 kap. finns bestämmelser om hur bearbetning får bedrivas. Det är främst då arbetet bedrivs i strid med dessa bestämmelser som det kan bli aktuellt för bergmästaren alt ingripa med stöd av denna paragraf. Del kan också bli aktuellt om verksamheten bedrivs i strid med villkor i koncessionen som har ställts upp till skydd för motstående intressen. Bestämmelsen var i det remitterade förslaget formulerad på det sättet att bergmästaren fick beslu­ta om de åtgärder som behövdes för att trygga efterlevnaden av föreskrifter och villkor. Lagrådet påtalade att utformningen av bestämmelsen var allmänt hållen och efterlyste exempel på åtgärder som kunde bli aktuella med stöd av bestämmelsen. Mot bakgrund av lagrådets påpekanden har bestämmelsen i den nya lagen i stället getts innebörden att bergmästaren får meddela de förelägganden som behövs för att åstadkomma rättelse. Innebörden av ett föreläggande enligt denna bestämmelse kommer att vara att koncessionshavaren i sin verksamhet skall se till att en viss föreskrift eller ett visst villkor iakttas. Det blir sedan koncessionshavarens sak att vidta de åtgärder som krävs för att föreläggandet skall uppfyllas.

3 § andra stycket motsvarar 5 § andra stycket i kommitténs förslag och i det remitterade förslaget. Motsvarande bestämmelser finns i 6 kap. 5 § andra stycket gruvlagen och 43 § andra stycket första meningen gamla mineral­lagen. En skillnad i förhållande till det remitterade förslaget är att berg­mästarens beslut får verkställas. Detta innebär att bergmästarens beslut blir exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § första stycket sjätte punkten utsökningsbal­ken, varför han direkt hos kronofogdemyndigheten kan begära att hans beslut verkställs. Bestämmelser om hur verkställigheten skall gå till finns i 16 kap. utsökningsbalken.

4 §

Paragrafen motsvarar 42 § första stycket gamla minerallagen och delvis 11 kap. 2 § första stycket gruvlagen.

5 §

Paragrafen överensstämmer delvis med 43 § första stycket gamla mineral­lagen. Enligt paragrafen får bergmästaren i vissa fall använda vitesföreläg­gande för att förmå koncessionshavaren eller annan att iaktta vad som åligger honom. Regler om utdömande av viten m. m. finns i lagen (1985:206) om viten. En nyhet i förhållande till 43 § gamla minerallagen är att bergmästaren kan tillgripa vite för att förmå koncessionshavaren att vidta ålerställningsarbeten i samband med att en bearbetningskoncession upphör.

Enligt det remitterade förslaget kunde bergmästaren, förutom atl före­
lägga vite, begära handräckning enligt den aktuella paragrafen. Enligt
       127


 


lagrådets uppfattning har möjligheterna till handräckning därmed fått en Prop. 1988/89:92 alltför stor räckvidd. Del kan enligt lagrådet starkt ifrågasättas om det verkligen behövs dubbla sanktionsmöjligheter i form av vite och hand­räckning i alla de fall som regleras i paragrafen. Lagrådet har också påpe­kat att handräckning passar mindre väl i en del av de situationer som regleras i paragrafen, t. ex. skyldigheten att ge in redovisning över utförda, undersökningsarbeten. Lagrådet har förordat att bestämmelsen om hand­räckning ges samma snäva tillämpningsområde som enligt nuvarande minerallagsliflning. Jag har i den här frågan gått lagrådet till mötes utom på en punkt. Enligt 13 kap. 4 § skall koncessionshavaren utföra efterarbete i den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt. Konces­sionshavarens skyldigheter i detta hänseende skall fastställas i ett särskilt beslut enligt 13 kap. 6§ i samband med att koncessionen upphör. I de flesta fall kommer det att gälla åtgärder i syfte all eliminera eller i vart fall minimera de skador som ofrånkomligen drabbar motstående intressen, främst naturvården och miljön. Del är, enligt min uppfattning, så viktigt att dessa arbeten utförs att man inte kan undvara möjligheterna till hand­räckning i dessa fall. Andra stycket innehåller därför en bestämmelse att bergmästaren får förordna om att arbetet eller åtgärden skall utföras på koncessionshavarens bekostnad. Bergmästarens beslut enligt detta stycke får verkställas. Verkställigheten sker enligt bestämmelserna i 16 kap. ul­sökningsbalken.

6 §

Paragrafen motsvarar delvis 44 § gamla minerallagen och delvis 11 kap. 4 § gruvlagen.

På förslag av lagrådet stadgas nu också straff för den söm bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på undersök­ningstillslånd eller bearbetningskoncession.

16 kap. Överklagande av beslut

1 förhållande till kommitténs förslag och det remitterade förslaget har kapitlet, på förslag av lagrådet, fåll en annan disposition.

1  §

1 paragrafen, som har ställts upp i tabellform, har nu samlats huvuddelen
av bestämmelserna om överklagande. Dessa fanns i det remitterade försla­
get upptagna i 1 och 3-6 §§. Några sakliga ändringar har också gjorts på
förslag av lagrådet. 1 det remitterade förslaget stadgades att bergmästarens
beslut om återkallelse av undersökningstillslånd skulle överklagas lill kam­
marrätten medan bergmästarens beslut i övrigt angående undersöknings­
tillstånd skulle överklagas till Sveriges geologiska undersökning (SGU). De
typer av beslut det här är fråga om är i många fall av rättslig natur och
avser ofta ingrepp i en näringsidkares verksamhet. Dessa omständigheter
talar för all överklagande får ske till en domstol, i del här fallet kammar-
    128


 


rätten. Man uppnår därmed också större enhetlighet eftersom alla beslut Prop. 1988/89:92 av bergmästaren, som avser undersökningstillslånd, överklagas till samma instans. Lagrådet har också föreslagit all bergmästarens beslut i frågor om förlängning av giltighetstiden för bearbetningskoncession skall överklagas till kammarrätten. Vad gäller förlängning av giltighetstiden med stöd av 4 kap. 9 § har jag godtagit lagrådets uppfattning och utformat lagförslaget i enlighet med denna. Däremot delar jag inte lagrådets uppfattning när det gäller beslut om förlängning av giltighetstiden med stöd av 4 kap. 10 §. Enligt den paragrafen får förlängning medges "om det är motiverat med hänsyn lill del allmännas intresse av atl mineraltillgångarna utnyttjas på ell ändamålsenligt sätt". Detta kriterium för förlängning är inte huvudsak­lingen av rättslig natur, vilket talar mot domstolsprövning. Än viktigare är all i dessa typer av förlängningsärenden naturresurslagen skall tillämpas. Detta talar med styrka mot att ett sådant beslut skall överklagas till domstol. 1 kommitténs förslag och i det remitterade förslaget föreslogs att förlängningsärenden skall överklagas till SGU. Med hänsyn tiU att naturre­surslagen skall tillämpas i ärenden om förlängning av giltighetstiden enligt 4 kap. 10 § föreskrivs i den nya lagen atl sädana beslut skall överklagas till regeringen.

Kommittén hade föreslagit att överklagande till fastighetsdomstol skulle ges in till domstolen. 1 den nya lagen har denna bestämmelse tagits bort. Därigenom blir förvaltningslagens regler om överklagande tillämpliga.

Om fastighetsdomstolen behöver tillföras teknisk sakkunskap vid pröv­ningen av ett beslut enligt denna lag kan det ske genom att domstolen, med stöd av 40 kap. 1 § rättegångsbalken, inhämtar yttrande från SGU.

2 §

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket i det remitterade förslaget. Den har bildals efter mönster av 12 kap. 37 § vattenlagen. 1 paragrafen stadgas nu också atl en godtagen jävsinvändning inte får överklagas.

3 §

Paragrafen motsvarar 2 § tredje stycket i det remitterade förslaget.

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § sista stycket och 4 § sista stycket i det remittera­de förslaget.

5 §

Paragrafen motsvarar 3 § Qärde stycket och delvis 4 § första stycket i det remitterade förslaget.

Enligt den nya lagen skall bergmästaren pröva frågorom medgivande till
undersökning eller bearbetning inom områden som avses i 3 kap. 7 §. Med   .
hänsyn till att något behov av regeringsprövning knappast kan anses
       129

9   Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92


föreligga i sådana frågor får länsstyrelsen i uppgift alt som andra och sista .   Prop. 1988/89:92 instans pröva överklagande av bergmästarens beslut i dessa ärenden.

En viss justering av lagtexten har gjorts i andra stycket i förhållande till det remitterade förslaget. Genom den nya formuleringen markeras att förbudet att överklaga överinstansens beslut gäller inte bara den fråga som har överklagats utan också frågor som uppkommer först i överinstansen, t. ex. processuella frågor.

6 §

Paragrafen, som i stort motsvarar 7 § i det remitterade förslaget samt 12 kap. 6 § gruvlagen och 50 § gamla minerallagen, behandlar frågan om fördelning av rättegångskostnaderna i fastighetsdomstolen, hovrätten och högsta dom­stolen i mål som överklagats.

Motsvarande bestämmelser om  kostnadsfördelning vid  markanvis­ningsförrättning finns i 9 kap. 21 § andra stycket.

17 kap. Särskilda bestämmelser

1 §

Paragrafen motsvarar 51 § gamla minerallagen och 13 kap. 1 § gruvlagen.

2 §

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om ställande av säkerhet. Den motsvarar 52 § gamla minerallagen och 13 kap. 3§ gruvlagen. Några smärre redaktionella ändringar har dock gjorts. Bestämmelser om skyldig­het att ställa säkerhet finns i 3 kap. 5 § sista stycket, 5 kap. 1 § Qärde stycket och 9 kap. 26 §.

Länsstyrelsens beslut enligt denna paragraf får enligt 16 kap. 1 § sista punkten överklagas hos kammarrätten.

3 §

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7§ och delvis 5 kap. 13 och 14§§ i det remitterade förslaget. Den har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Övergångsbestämmelser

1.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990. Därvid upphävs gruvlagen och
den gamla minerallagen. I lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt
till gruva m. m. finns bestämmelser om rätt för staten att lösa in sådana
gruvrättigheter som ägs av konlrollsubjekt enligt lagen (1982:618) om
utländska förvärv av fast egendom m. m. För inlösen i sådana fall krävs att
synnerliga skäl föreligger att säkerställa svenskt inflytande över gruvföreta­
get. Enligt den nya lagen kan bearbetningskoncession återkallas om syn-
   130


 


nerliga skäl finns för det. Denna bestämmelse kan användas även när del Prop. 1988/89:92 är påkallat av sådana skäl som avses i lagen om inlösen av rätt till gruva. Denna kan därmed upphävas. I 1949 års lag finns ett anlal bestämmelser om hur ersättning lill gruvägaren skall beräknas då en gruva inlöses. Dessa bestämmelser har inte förts över till den nya lagen. I stället anges bara i 7 kap. 5 § att koncessionshavaren har rätt till ersättning för den skada han lider till följd av återkallelsen. Motsvarande konstruktion finns i lagen om kontinentalsockeln, lagen om vissa torvfyndigheter och gamla mineral­lagen.

1949 års lag bör dock gälla inmutningar och utmål, så länge dessa finns kvar. Delta föreskrivs i punkl 3.

I tredje stycket föreskrivs att den nya lagen skall tillämpas på äldre rättigheter. Betydande inskränkningar är dock nödvändiga. Till dessa, som finns i punkterna 4-6, hänvisas i tredje stycket.

2.

Första och andra styckena i andra punkten överensstämmer med motsva­rande bestämmelser i gruvlagen och den gamla minerallagen. Tredje styc­ket innehåller en bestämmelse om ärenden som finns hos prövningsmyn­digheten när lagen träder i kraft. Dessa ärenden kan ha anhängiggjorts långt före ikraftträdandet. Såväl myndigheten som parterna har anpassat sig efter äldre bestämmelser. Det är därför inte rimligt alt den nya lagen skall tillämpas på dessa.

Enligt 14 kap. 3 § skall innehavare av undersökningstillslånd avge redovis­ning över utförda undersökningsarbeten. Redovisningsskyldigheten är re­lativt lätt att uppfylla och bör kunna fullgöras utan besvär. Därför skall den avse även inmutningar och undersökningskoncessioner om innehava­ren ges skäligt rådrum för att anpassa sina rutiner till bestämmelsen. Därför föreskrivs i första stycket att bestämmelsen inte gäller inmutning och undersökningskoncession som upphör under det första året efter ikraftträdandet.

1 andra stycket föreskrivs att, när ersättning har beslutats enligt en äldre lag, bestämmelserna i den lagen om betalning av ersättningen skall gälla.

1 tredje stycket finns den tidigare nämnda bestämmelsen om att lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt lill gruva m.m. skall gälla beträffande inmutningar och utmål.

I punkt 4 anges beträffande inmutningar undantagen från huvudregeln om att den nya lagen skall tillämpas.

Den nya lagen omfattar ett antal mineral som förut har varit jordägar-
eller koncessionsmineral. Enligt den nya lagen skall en prövning äga rum
när tillstånd ges till undersökning. Inmutningar som erhållits utan sådan
    131


 


prövning bör därför endast omfatta sådana mineral som urspmngligen     Prop. 1988/89:92 avsetts. Della sägs i första meningen under a.

Enligt 2 kap. 3-5 §§ gruvlagen föreligger inmutningsförbud inom vissa områden. Detta innebär att prövningsmyndigheten i beslutet om inmut­ning skall undanta sådana områden, om inte särskilt tillstånd lill inmut­ningen finns beträffande dem. Enligt 3 kap. 6 och 7 §§ nya lagen skall i stället tillståndet omfatta även sådana områden där förbud gäller mot att utföra undersökningsarbete utan särskilt tillstånd. Andra meningen under punkt a innebär att den, som har fått inmutning på ett område där hinder har förelegat, inte skall behöva söka tillstånd ännu en gång enligt den nya lagen.

Bestämmelserna i b-d innebär att äldre bestämmelser om inmutnings giltighetstid, förlängning, karenslid och överlåtelse skall tiUämpas i stället för bestämmelserna i den nya lagen.

5.

I punkt a behandlas utmål som har tillkommit före gruvlagen. Beträffande dessa skall alltjämt de äldre övergångsbestämmelserna i gruvlagen gälla.

Av samma skäl som har anförts under punkt 4 a skall utmål endast omfatta mineralen i gruvlagen. Detta föreskrivs i punkten 5 b.

För tydlighetens skull har angivits att den nya lagen gäller i fräga om anvisad mark och anvisande av ny mark.

Som har anförts under 4 a skall medgivande om undantag från hinders­bestämmelserna enligt gruvlagen anses som medgivande att utföra under­sökning enligt den nya lagen. Detsamma gäller bearbetning.

Försvarsavgiften i gruvlagen saknar motsvarighet i den nya lagen. Pä utmål skall den dock fortsätta att tas ut enligt bestämmelsen i 5 c. Den rätt utmålel ger skall beslå lill dess utmålel upphör enligt äldre bestämmelser. Därför föreskrivs i 5 d alt gruvlagens bestämmelser skall gälla om utmålets giltighetstid, frånträdande av utmål och övergång av rätt till utmål. Den nya lagen innehåller ingen motsvarighet till gruvlagens inlöseninstitut, eftersom situationer motsvarande den där inlösen kan bli aktuell i stället kan mötas med vägrad förlängning av koncessionen. För att möjliggöra inlösen av utmål under en övergångstid föreskrivs att 10 kap. gruvlagen skall gälla.

Reglerna om gemensam förvaltning av koncessionsrätt i nya lagen avvi­ker i viss utsträckning från reglerna om samäganderätt i utmål enligt gruvlagen. Bl.a. föreskrivs inte längre obligatoriskt årlig stämma. För att inte reglerna om samägande skall ändras under pågående verksamhet föreskrivs i 5 e att gruvlagens bestämmelser om samäganderätt i utmål skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

En utmålshavare har enligt gmvlagen rätt till förlängning av utmålel på i
stort sett samma grunder som en innehavare av bearbetningskoncession
har rätt till förlängning av koncessionen. Av skäl som har utvecklats i den
allmänna motiveringen bör denna rätt till föriängning i stället avse rätt att
erhålla bearbetningskoncession enligt den nya lagen när regelbunden bear­
betning, tillredning för utvinning eller anläggningsarbete i samma syfte
      132


 


pågår. Denna bestämmelse finns i 5 f. Denna fråga har behandlats under     Prop. 1988/89:92 avsnitt 2.3.8 i den allmänna motiveringen. När utmål skall efterföljas av en koncession bör ansökan alltid göras. Bestämmelsen om detta motsvarar 6 kap. 11 § andra stycket gruvlagen.

Enligt 4 kap. 9 § första stycket 2 nya lagen har innehavaren rätt lill förlängning om undersökningsarbete av större omfattning pågår inom området. Den nya lagen förutsätter därvid att bearbetningens lämplighet ur hushållningssynpunkt har beaktats med stöd av NRL och annan lagstift­ning.

De nyss nämnda aspekterna har dock sannolikt inte beaktats på delta stadium när undersökningen görs med stöd av gruvlagen, eftersom pröv­ning enligt miljöskydds-, vatten- och byggnadslagstiftning sannolikt inte har skett och utmålsprövningen i sig inte innefattar några sådana övervä­ganden. Därför avslutas punkten 5 f med en bestämmelse om att endast bevisningen om fyndighetens ekonomiska brytbarhel och lämplighels-prövningen skall förbigås i dessa fall. Därmed blir en prövning enligt hushållningsbestämmelserna i NRL möjlig på samma sätt som vid pröv­ningen av en ny koncession. Likaså blir del möjligt att ställa villkor i koncessionen.

Enligt 13 kap. 4 —6 §§ nya lagen åläggs koncessionshavaren längre gåen­de skyldigheter än vad som åligger en utmålshavare enligt gruvlagen vad gäller åtgärder sedan rättigheten upphört all gälla. Beträffande sådana anläggningar som har påbörjats före lagens ikraftträdande bör en sådan skärpning inte ske. Därför föreskrivs i 5 g att gruvlagens bestämmelser skall gälla beträffande sådana anläggningar. I punkten finns också en bestämmelse om karenstid motsvarande den som finns i punkt 4 d.

6.

Punkten a behandlar rättigheter som har tillkommit före den gamla mine­rallagen. Dessa skall alltjämt gälla.

Bestämmelsen i första meningen 6 b anger all koncessioner enligt gamla minerallagen fortsätter atl gälla på oförändrade villkor. Bestämmelsen om markanvisning överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 5 b. Medgivande att undersöka eller bearbeta en fyndighet inom områden där hinder anses föreligga skall gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

Kronoandel förekommer inte enligt den gamla minerallagen. I konces­
sioner har i stället med stöd av 10 § tredje stycket gamla minerallagen
föreskrivits att staien skall ha rätt till andel med hälften. För dessa andelar
är inte bestämmelserna i gruvlagen om gemensam förvaltning tillämpliga.
För koncessioner enligt gamla minerallagen skall därför inte 1 kap. 6 § eller
12 kap. nya lagen tillämpas. Detta sägs i 6 c. Som har anförts under den
allmänna motiveringen skall koncessioner inte kunna förlängas. Därför
görs här också undanlag för bestämmelserna om giltighetstid i 2 kap. 5-
8 §§ nya lagen. Någon möjlighet att ändra en koncession mot innehavarens
vilja finns inte. Någon sådan möjlighet bör heller inte införas. Även från 6
kap. 4 § nya lagen görs därför undanlag för koncessioner enligt den gamla
minerallagen.
                                                                                 133


 


Bestämmelsen i 6 d motsvarar den i 5 g. Beträffande motiveringen     Prop. 1988/89:92 hänvisas dit.

Enligt 15 § gamla minerallagen kan tillstånd till undersökning ges som förberedelse för ansökan om undersökningskoncession. Någon motsvarig­het till det finns inte i den nya lagen. Gällande tillstånd bör dock få bestå lill dess de löper ul. I 6 e finns därför en föreskrift om della.

7-8.

I denna punkt behandlas övergångsbestämmelser betäffande undersökning och bearbetning av mineral som i och med den nya lagens ikraftträdande övergår från atl vara jordägarmineral till att bli koncessionsmineral. Ut­gångspunkten är att pågående bearbetning skall kunna fortsätta med så få förändringar som möjligt, vilket har behandlats i den allmänna motive­ringen under avsnittet 2.3.8. I punkten a stadgas om företrädesrätt till koncession för den som bedriver undersökning eller bearbetning och i punkten b anges att koncession skall meddelas utan föregående prövning enligt 4 kap. 2 § nya lagen. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen. Punkten c anger att en koncession får förenas med villkor enligt huvudreglerna i 4 kap. 5 och 6 §§ nya lagen. Enligt 4 kap. 5 § får en koncession förenas med villkor lill skydd för allmänna intressen eller enskild rätt eller för att säkerställa ett ändamålsenligt tillvaratagande av fyndigheten. Om någon har läktlillstånd pä annans mark finns ofta ett avtal mellan markägaren och exploatören som reglerar deras mellanhavan­den. Om avtalet innehåller klausuler till skydd för markägarens rätt bör dessa klausuler föras in i koncessionen. De två andra typerna av villkor enligt denna paragraf regleras i täkttillståndet. Sådana villkor bör föras över från täkttillståndet till koncessionen. I 5 kap. 2 § andra stycket stad­gas om skydd för markägarens husbehovsutvinning av mineral när en koncession meddelas. En förutsättning för paragrafens tillämpning är dock att utvinningen pågår då koncession meddelas. Om detta är fallet vid en läkt av jordägarmineral regleras säkerligen den frågan i avtalet mellan markägaren och exploatören. De villkor parterna har kommit överens om bör då föras in i koncessionen. Enligt 4 kap. 6 § skall koncessionshavaren ställa säkerhet för atl vissa villkor uppfylls. Sådan säkerhet skall i fortsätt­ningen krävas då koncessionen eisätter täkttillståndet.

Då villkor förs in i koncessionen bör man sträva efter att de villkor som gäller för verksamheten inte skall förändras i och med att koncession meddelas. Naturiigtvis kan det i vissa fall bli nödvändigt att ändra villko­ren på grund av omständigheter i det enskilda fallet. Della gäller särskilt villkor som härrör ur avtalet'meUan markägaren och exploatören.

I 8. behandlas markägarens företrädesrätt till koncession i vissa fall. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.8.

134


 


4.2   Förslaget till lag om ändring lagen (1987:12) om hushållning med    Prop. 1988/89:92

naturresurser m. m.

1 kap. 2 §

Paragrafen har ändrats i enlighet med mina förslag i den allmänna motive­ringen (avsnitt 2.3.4 och 2.4) och har, med en mindre justering, utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Genom ändringen i Jörsta stycket anknyts minerallagen och lagen om kontinentalsockeln lill NRL. 1 vilka ärenden enligt dessa lagar som 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas, regleras i resp. speciallag. Som har framgått av den allmänna motiveringen gäller enligt den nya minerallagen att 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enbart i ärenden om bearbetningskoncession.

I andra stycket, som är nytt och har utformats i enlighet med lagrådets förslag, har tagils in en bestämmelse som tar sikte på sådana fall då ett visst företag skall prövas enligt flera av de lagar som anges i första stycket. Om förelaget t.ex. kräver tillstånd enligt både vattenlagen och miljö­skyddslagen, innebär gällande ordning att företagels tillåtlighet enligt 2 och 3 kap. NRL skall prövas i både vattenlags- och miljöskyddsärendena. Med det nu föreslagna andra stycket skall tillåtlighetsprövningen göras endast en gång, nämligen i det ärende som prövas först. Avgörandet i detta ärende blir bindande, såvitt avser tillåtligheten enligt NRL, varför 2 och 3 kap. NRL inte skall tillämpas vid den prövning som därefter skall göras enligt annan lagstiftning.

Om tillstånd enligt någon av de lagar som är anknutna till NRL lämnas till ett visst exploateringsföretag innebär det att ett visst område får tas i anspråk för det tillämnade företaget. Tillståndet kommer också att inne­hålla ett antal villkor till skydd för motstående intressen. I dessa villkor kommer alt regleras den inverkan pä motstående intressen som kan tolere­ras från företaget. Om ytterligare mark eller vatten senare behöver tas i anspråk för företaget blir det fråga om ett nytt företag i NRL:s mening. En förnyad inlresseawägning med tillämpning av 2 och 3 kap. NRL får då göras beträffande det begärda områdets användning. Om man, inom det ursprungliga området, vill utöka sin verksamhet på ett sådant sätt att omgivningen påverkas, kan detta bara ske inom ramen för de villkor som ställts upp i tillståndet till skydd för de motstående intressena. Vill man gå utöver dessa villkor måste villkoren ändras. I ett ärende om ändring av villkoren skall 2 och 3 kap. NRL tillämpas. Det är alltså viktigt att notera atl del första avgörandets bindande verkan endast gäller det företag som prövats i ärendet, dvs. ett företag förlagt lill ett visst område och med en viss medgiven inverkan på motstående intressen.

Det är naturiigtvis angeläget att prövningsmyndighetens avgörande ut­formas så, att det tydligt framgår hur bestämmelserna i 2 oeh 3 kap. NRL har beaktats.

Den av lagrådet föreslagna termen "företag" har i den nya lagen ersatts. med orden "exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön" i enlighet med terminologin i 2 kap. 2 §.

Utanför bestämmelsen i andra stycket faller den prövning av ett företag
som regeringen gör enligt 4 kap. NRL.
                                                 .,,


 


Det är inte alllid möjligt atl i ett tidigt skede av ett projekt på ett Prop. 1988/89:92 preciserat sätt ange de hänsynstaganden till allmänna intressen som krävs enligt NRL. Vad som avgörs l.ex. i ett koncessionsbeslut enligt mineral­lagen torde normalt vara dels tillåtligheten av mineralutvinning av viss inriktning och omfattning, dels vissa mer övergripande villkor om hänsyn till allmänna intressen som skall uppfyllas i den fortsatta projekteringen. Den prövning som skall göras enligt annan lagstiftning torde normalt aktualiseras i ett senare skede av koncessionens giltighetstid och avse mer detalj inriktade frågor. Som tidigare anmärkts innebär det nya andra styc­ket alt någon omprövning därvid inte får göras av företagets tillåtlighet enligt NRL. Däremot är det avsett att de övergripande villkor till skydd för motstående intressen som uppställts i det ursprungliga ärendet skall kunna ges en mer preciserad utformning. Dessa mer preciserade villkor måste dock ligga inom ramen för de ursprungligen uppställda villkoren.

Till lagförslaget har efter lagrådsgranskningen fogats en särskild över­gångsbestämmelse. Enligt denna skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i mål och ärenden som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande.

4.3      Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:629) om vissa
torvfyndigheter

Förslaget innebär att 9 och 37 §§ torvlagen anpassas redaktionellt till den nya minerallagen.

4.4      Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m. m.

Bestämmelserna i 2 kap. 1 och 5 §§ samt 3 kap. 5 § har redaktionellt
anpassats till den nya minerallagen. I sak har valts den prövningsmelod
som för närvarande gäller enligt gruvlagen, dvs. att ett kontrollsubjekts
förvärv av en mineralrättighet skall prövas i särskild ordning och inte ingå
som ett led i koncessionsprövningen. Vissa ändringar av saklig natur har
också gjorts vad gäller sanktionsreglerna i 2 kap. 5 § och 3 kap. 5 §. För
närvarande gäller följande om förvärvslillstånd inte söks på föreskrivet
sätt eller om tillstånd vägras. En inmutningsrätl består men de undersök­
ningsarbeten som inmutaren företar inom området blir utan verkan till
bevarande av inmutningsrätten. Detta innebär i praktiken att inmutaren
inte kan utnyttja den möjlighet att föriänga inmutningstiden som finns
enligt 3 kap. 5 § gruvlagen. Beträffande utmål gäller att rätten till ulmålet
blir förverkad den första infallande dagen då försvarsavgift skall erläggas.
Den nya regleringen innebär att såväl undersökningstillstånd som bear­
betningskoncessioner upphör att gälla. Om kontrollsubjektet har endast én
andel i koncessionen är del naturligtvis endast andelen som blir förverkad.
Kravet på förvärvstillstånd gäller inte bara koncession utan även nyttjan­
derätt till koncession. I det remitterade förslaget angavs att om en nyttjan­
derätt förvärvas utan erforderiigt förvärvstillstånd inträder den sank­
tionen att själva koncessionen blir förverkad. Denna inställning reser,
enligt lagrådets uppfattning, starka invändningar. Som exempel anför
        136


 


lagrådet atl en koncessionshavare upplåter nyttjanderätt till sin koncession Prop. 1988/89:92 till ett konlrollsubjekt och därvid, med visst fog, har den uppfattningen alt förvärvstillstånd kommer att meddelas. Om förvärvstillstånd trots allt inte meddelas förlorar koncessionshavaren sin koncession, vilket enligt lagrå­dets uppfattning är en orimlig konsekvens. Jag har tagit intryck av lagrå­dets synpunkter och utformat bestämmelsen i enlighet med lagrådets upp­fattning. Jag vill därvid anmärka alt om en koncessionshavare upplåter nyttjanderätt till sin koncession och därvid nonchalerar kravet på för­värvstillstånd hans koncession i allvarligare fall kan återkallas på grund av misskötsamhet.

Det kan noteras atl överlåtelse av koncession kräver tillstånd enligt 6 kap. I § minerallagen medan upplåtelse av nyttjanderätt till koncession inte kräver sådant tillstånd.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

3 §

I paragrafen anges nu att naturresurslagen skall tillämpas i ärenden om utvinningstillstånd.

10 §

Paragrafen har redaktionellt anpassats till den nya minerallagen.

15 §

Ett tidigare första stycke med bestämmelser om överklagande av bergmäs­tarens beslut enligt 7 § har upphävts. Sådana beslut rör gruvrätter på allmänt vattenområde, som har meddelats med stöd av föregångarna till 1974 års gruvlag. Några sådana gruvrätter finns inte längre kvar.

Dessutom har en ändring i instansordningen i vissa ärenden om återkal­lelse av tillstånd genomförts. Enligt 5 § första stycket kontinenlalsockelför-ordningen (1966:315) meddelar Sveriges geologiska undersökning (SGU), med visst angivet undanlag, tillstånd till sand-, grus- eller stentäkl inom allmänt vattenområde i havet. Eftersom SGU, enligt 5 § tredje stycket, bara får återkalla sådana tillstånd som myndigheten själv har meddelat berör den förslagna ändringen i instansordningen bara den nyssnämnda typen av täkttillstånd.

I övrigt har endast vissa redaktionella ändringar gjorts.

Till lagförslaget har efter lagrådsgranskningen fogats en särskild över­gångsbestämmelse. Enligt denna skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i ärenden som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen all anta förslagen till

1.    minerallag,

2.    lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser

m.m.,                                                                                           137


 


3.    lagom ändring i lagen (1985:620)om vissa torvfyndigheter,   Prop. 1988/89:92

4.    lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m.,

5.    lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

138


 


Mineralagskommitténs sammanfattning av Prop. 1988/89:92

betänkandet                                          ""sa i

1  Inledning

Vårt uppdrag har omfattat en fullständig översyn av minerallagstiftningen, varvid vi bl.a. haft i uppgift att överväga en enhetlig lagstiftning, som grundar sig på den s. k. koncessionsprincipen men med inmutningsrättsli­ga inslag. Lagstiftningen om utvinning av torv för energiändamål har behandlats i delbelänkandet (Ds I 1984:14) Lagstiftning om torv för energiändamål. Vi redovisar nu återstoden av vårt uppdrag.

Sedan vissa allmänna synpunkter redovisats behandlas i betänkandet i särskilda avsnitt frågor om tillstånd till undersökning, fömtsättningar för förlängning av undrsökningstillståndet, sambandet mellan undersöknings­tillstånd och rätlen att bearbeta upptäckta mineral, bearbetningskonces­sion samt förhållandet mellan mineralpolitiska intressen och motstående allmänna intressen. Dessutom behandlar vi frågor om utökning av kretsen lagreglerade mineral, om skyldighet för innehavaren av undersöknings­tillstånd att redovisa uppgifter om utförda undersökningar, om prövning och fullföljd i ärenden enligt minerallagstiftningen samt om tillsynen över undersökning och bearbetning. Slutligen tar vi upp frågor om bl. a. kon-trollmälningar inom sonade utmål och kontinentalsockelfrägor.

Den svenska mineralindustrin brukar indelas i två näringsområden. Det ena är malmgruvor och det andra är andra gruvor och mineralbrott. Malmgruvorna delas i sin lur in i järnmalmsgruvor och ickejärnmalms­gruvor Till andra gruvor och mineralbrott räknas industrimineralbrotl saml grus- och sandlag.

I Sverige finns för närvarande fyra järnmalmsgruvor, som årligen (1985) producerar drygt 20 miljoner ton produkter, varav 86 procent exporteras. Gruvorna ligger i Norrbottens län och Mellansverige. Efterfrågan på järn­malm på väridsmarknaden har varit mindre än tillgången under det senas-le årtiondet, vilket har inneburit att en del av de svenska järn­malmsgruvorna har fått läggas ned.

De metaller som för närvarande utvinns i ickejärnmalmsgruvor i Sveri­ge är koppar, bly, zink, guld, silver och volfram. Den 1 november 1986 var 21 gruvor och 12 anrikningsverk i drift hos fem företag. Störst är Boliden Mineral med 17 gruvor och åtta anrikningsverk. De fyndigheter som utvinns ligger i Norrbottens och Västerbollens län samt i Mellansverige. Den svenska råmalmsproduktionen uppgick år 1985 till sammanlagt 18,2 miljoner ton, varav Boliden Mineral svarade för 15,8 miljoner ton. Efter­frågan på bl.a. basmetaller har minskat sedan år 1984. Produktionen av dessa är därför större än efterfrågan. Detta har lett till att priserna på världsmarknaden för närvarande ligger på sin lägsta nivåunder 1980-talet.

Delbranschen andra gruvor och mineralbrott.omfattar utvinning av en
stor mängd olika produkter; För vårt.vidkommande är det produkterna av
kvalificerade industrimineral som är av intresse. Dessa är för närvarande i ,
huvudsak apatit, dolomit, flusspal, fältspat, kalksten, krita, kvarts;och   ,
kvartssand, kvarsit, kyanit, olivin, svavelkis och talk. Produktionen är i   .
ng


 


huvudsak koncentrerad lill södra Sverige och Mellansverige. Flertalet av     Prop. 1988/89:92 producenterna är förhållandevis små. De största förelagen är Cementa och     Bilaga 1 Ernström Mineral.

Marknaden för induslrimineral har nu en snabbare tillväxllakl än den för metaller. Världens industrimineralproduklion överstiger värdemässigt metallproduktionen. Den svenska industrins behov av kvalificerade in-dustrimineralprodukter bedöms öka väsentligt under de närmaste tio åren. För t.ex. pappersindustrin, som hittills i hög grad har importerat sina industrimineral, finns prognoser som pekar på ett fördubblat behov av fyll- och bestrykningsmedel under perioden. Inom plastindustrin fömtses både tillverkningsvolymen och den tekniska nivån öka, vilket kommer atl öka behovet av mer kvalificerade industrimineral. Delsamma gäller också flera andra branscher. De geologiska fömtsättningarna i Sverige anses vara goda för att tillgodose en stor del av det inhemska behovet av industrimi­neral. Under senare tid har mot denna bakgrund satsningarna på forskning och utveckling samt prospektering när det gäller dessa mineral ökat.

Minerallagstiftningen i Sverige omfattar flertalet metallbärande mineral och några andra industriellt användbara mineral, t.ex. kaolin, svavelkis samt olja och gas. Rätten till övriga mineraliska ämnen tillkommer jord­ägaren.

Rätten att undersöka eller bearbeta mineral regleras i gruvlagen (1974:342, GL) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (ML). GL är tillämplig på malmer till vissa metaller, t.ex. koppar och järn och vissa industrimineral. ML reglerar rätten till bl.a. fyndigheter av olja och gas, vissa leror och uran.

GLs bestämmelser bygger på det s. k. inmulningssyslemet, vilket inne­bär att den som först hos en myndighet (bergmästaren) ansöker om inmut­ning får ensamrätt atl undersöka det område som inmutningen avser. Sådan rätt innefattar också i princip rätt att bearbeta en fyndighet, som kan påvisas genom undersökningen.

En inmutning gäller i tre år, men kan förlängas i ytterligare tre år och om synneriiga skäl finns, ytteriigare fyra år. Om inmutaren inom denna tid påvisar en fyndighet som kan ekonomiskt tillgodogöras har han rätt att få ett område anvisat för bearbetning. Delta område kallas utmål. Vid ut-målsläggningen görs ingen prövning av om bearbetningen är förenlig med andra markanvändningsintressen. Å andra sidan befriar inte ulmålsbeslu-tet innehavaren från att söka tillstånd enligt annan lagstiftning. Inom vissa områden där motstående intressen finns krävs dock särskilt tillstånd av regeringen eller länsstyrelsen för atl inmutning eller utmål skall kunna beviljas. Utmål upphör efter 25 år med rätt till förlängning i vissa fall. Staten har rätt lill andel i ulmålet med hälften (kronoandel).

De mineral som omfattas av ML får inte undersökas eller bearbetas ulan
att en statlig myndighet gett tillstånd (koncession) till undersökning eller
bearbetning efter en diskretionär prövning. Koncession ges för viss lid.
För undersökning ges ofta fem år och för bearbetning som regel 25 år.
Koncessionen ger innehavaren ensamrätt all undersöka resp. bearbeta
fyndigheten inom området. Prövningen innebär en bedömning av sökan­
dens lämplighet och en summarisk avvägning mellan sådana allmänna och
  140


 


enskilda intressen som kan stå mot intresset av atl bearbeta mineralet. Prop. 1988/89:92 Detta innebär dock inte att koncessionshavaren är fritagen från att begära Bilaga 1 erforderliga tillstånd enligt annan lagstiftning. Bearbetningskoncession fär ges endast om fyndigheten kan bearbetas ekonomiskt. Villkor av olika slag kan ställas i koncessionen. Regelmässigt föreskrivs att staten skall ha andel med hälften i verksamheten. Ansökningar om undersökningskoncession prövas som regel av SGU. Regeringen prövar frågor om bearbetningskon­cession.

Varken GL eller ML ger rätt att påbörja bearbetning förrän mark har anvisats för ändamålet. Markanvisning sker vid förrättning efter särskild ansökan till bergmästaren. Därvid bestäms ersättning för skada och in­trång till berörda sakägare.

Det av statsmakterna fastställda övergripande mineralpolitiska målet är alt skapa förutsättningar för en livskraftig svensk mineralindustri. Ett annat mål är att skapa förutsättningar för en god försörjning med mineral­råvaror för den svenska industrin. Ett mål är också att tillförsäkra staten del av det ekonomiska resultatet av verksamheten. För att uppnå detta skall mineralpoliliken främja nyttiggörandet av Sveriges egna mineralre­surser. Därvid är det också viktigt att de för samhället mest fördelaktiga avvägningarna görs mellan intresset av att ta till vara mineralfyndigheter och allmänna intressen av annat slag. Lagstiftningen är ett av instrumen­ten för att uppnå de mineralpolitiska målen.

141


 


2 Tillstånd till undersökning och förlängning

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


Särskilt tillstånd skall krävas för undersökningsarbete med vissa smärre undantag. En sökande skall ges tillstånd om han kan lämna ett rimligt motiv för sitt antagande all undersökning av området kan leda till upptäckt av koncessionsbelagt ämne. Ansökan skall avslås om sökanden uppenbariigen saknar möljlighel eller avsikt alt fä lill stånd ändamålsenligt undersökningsarbete. Särskilda krav på kom­pelens ställs om ansökningen gäller olja, gasformiga kolväten eller diamant.

Tiden för ansökan avgör vem av flera kompetenta sökande som skall ha tillståndet.

Systemet med tre undersökningsperioder tas över från GL. Kravet på aktivitet skärps något.

Tillståndet gäller i tre år. För att få tillståndet föriängt efter tre år skall sökanden visa atl han har ulfört ändamålsenligt undersök­ningsarbete eller all han har haft ett rimligt motiv underlåta detta samt göra troligt att sådant undersökningsarbete kommer atl inledas under perioden.

Inga viUkor skall kunna ställas i tillståndet utom beträffande olja och gasformiga kolväten.

För att få föriängning i ytterligare högst fyra år skall sökanden — liksom för närvarande enligt GL — visa synnerliga skäl.

Tillståndshavaren skall kunna — som nu är fallet enligt ML — avstå från tillståndet under löpande undersökningslid.


Tillstånd lill undersökning erhålls enligt GL genom inmutning och enligt ML genom undersökningskoncession. Enligt allmän uppfattning har GLs bestämmelser om undersökning fungerat bra. Vi har därför ansett atl dessa bestämmelser i stort sett bör behållas i den nya lagen. Det är emellertid angeläget att tillståndet utnyttjas för så intensivt undersökningsarbete som möjligt och att det inte behålls längre än nödvändigt. Vi har övervägt ell flertal åtgärder för all åstadkomma detta. Vi har stannat för att föreslå en viss skärpning i förhållande till GLs regler om kraven för att få undersök­ningstillstånd och en skärpning av kravet på aktivitet under undersök­ningstiden för atl få föriängning.

Beträffande olja, gasformiga kolväten och diamant föreslås att särskilda krav skall ställas på sökandens lämplighet för att han skall få tillstånd. Skälet härtill är alt redan prospektering efter ämnena är komplicerad och kräver omfattande ekonomiska och tekniska resurser hos prospektören. I undersökningstillstånd som gäller olja och gasformiga kolväten skall också villkor få ställas. Anledningen till della är att prospekteringen efler dessa ämnen ställer krav på omfattande säkerhetsföreskrifter. I övrigt skyddas allmänna intressen och enskild rätt av bestämmelser i lag. Därför behövs ingen möjlighet atl föreskriva villkor i tillståndet i dessa hänseenden.


142


 


Enligt GL är den första undersökningsperioden alllid tre år. Förlängning kan sökas för ett år i sänder. Ibland tar undersökningen kortare tid än tre år. Det är angeläget all områden inte blockeras för prospektörerna i onödan. Vi föreslår därför att innehavaren skall kunna avstå från tillstån­det innan tre har gått.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


 


3 Sambandet mellan undersökningsverksamhet och rätten att bearbeta upptäckta mineral

Förslaget innebär följande.

Undersökningstillslånd skaU inte obligatoriskt ge rätt till komman­de bearbetning.

Sökanden skall ha möjlighet att i samband med ansökan om sådant tillstånd eller senare under undersökningstiden begära bin­dande förhandsbesked huruvida han framför andra kommer att få bearbetningskoncession.

Har ingen sökande erhållit företrädesrätt skall vid konkurrens om bearbetningskoncessionen beaktas särskilt om någon har påvisat eller bearbetat koncessionsmineral inom området.

Enligt GLs bestämmelser tillfaller undersökningsrätlen den som först kommer in med ansökan, medan ML innebär alt myndigheten diskretio­närt avgör om sökanden skall få denna rätt. Vidare innebär GL att inmuta­ren har rätt atl bearbeta och tillgodogöra sig den fyndighet han hittar. Bestämmelserna i ML ger inte innehavaren av en undersökningskonces­sion denna rätt men i sådana koncessioner föreskrivs så gott som alltid att innehavaren skall ha företräde framför andra till bearbetningskoncession om en sådan blir aktuell inom undersökningstiden.

De mer eller mindre automatiskt verkande bestämmelserna i GL har kritiserats därför att de inte medger tillräckligt inflytande för staten över tillståndsgivningen. Vi har haft i uppdrag atl föreslå ett koncessionssystem liknande del i ML. Emellertid kan del minska prospekteringsviljan att helt bryta sambandet mellan undersökningsverksamheten och rätten till bear­betning. För all undvika detta föreslår vi att innehavaren av ell undersök­ningstillslånd — på samma sätt som nu är fallet enligt ML — skall ha rätt lill förhandsbesked om huruvida han framför andra kommer alt få bear­betningskoneession.

Om en sådan företrädesrätt inte finns är del ändå ofta lämpligt att ge bearbetningskoncessionen åt den som har varit verksam inom området genom undersökning eller bearbetning. Sådan verksamhet bör därför be­aktas särskilt vid koncessionsprövningen.


143


 


4 Bearbetningskoncession

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


För atl bearbeta mineral skall krävas särskilt tillstånd (koncession). MLs bestämmelser läggs i princip till grund för förvärv och innehav av koncessionen.

För koncession skall krävas att en fyndighet som sannolikt kan ekonomiskt tillgodogöras blivit påträffad. Pä sökanden skall ställas kravet att han är lämplig att bearbeta fyndigheten oeh att dennas belägenhet inte gör det olämpligt att han får koncessionen. Verk­samheten får vidare inte vara olämplig med hänsyn till intresset av att mineraltillgångarna utforskas och tillvaratas pä ett ändamålsen­ligt sätt. Det skall också krävas att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL inte utgör hinder mot koncessionen.

Förhandsbesked om rätt tiU bearbetning är bindande om sökan­den alltjämt uppfyller de lämplighetskrav som har legat till gmnd för beskedet. Gör sökanden inte det eller saknas förhandsbesked skall vid konkurrens den sökande som ur allmän synpunkt är mest lämplig erhålla koncessionen. Sökandens verksamhet inom området skall härvid särskilt beaktas.

I verksamhet som koncessionen avser skall staten ha rätt till andel med hälften. Den nuvarande försvarsavgiften får ingen motsvarig­het för nya rättigheter.

Rättsförhållandet mellan staten och exploatären i fräga om bear­betningskoncession regleras genom bestämmelser om samägande­rätt, liknande dem i GL.

Koncession skall ges för viss tid, minst tio år, om inte sökanden begär kortare tid.

Koncession förlängs utan prövning med tio år i sänder om bear­betning pågår, om inte koncessionshavaren begär kortare tid.

Koncession kan även i annat fall förlängas efter prövning. Sådan föriängning sker pä minst fem år, om inte sökanden begär kortare tid.

Bestämmelserna om statsgmvefält och inlösen av rätt till utmål i GL får ingen motsvarighet i den nya lagen.


Vi har enligt direktiven haft att utgå ifrån ett system som huvudsakligen bygger på koncessionsprincipen och där frågan om bearbetningsrätt prövas av en statlig myndighet. Vid koncessionsprövningen skaU prövas om det är önskvärt att utvinning överhuvudtaget kommer till stånd. Därvid skall en avvägning göras mellan intresset av att utvinna mineralet och andra intres­sen som kan stå i konflikt med detta. TiU exempel kan pågående markan­vändning komma all omöjliggöras av bearbetningen. Prövningsmyndighe­len får då avgöra vilken markanvändning som är mest angelägen.

Om bearbetning av fyndigheten bedöms önskvärd skall myndigheten avgöra om sökanden är lämplig att bedriva verksamheten. Om flera ansö-


144


 


ker om koncession kan det bli fråga om att avgöra vilken sökande som är     Prop. 1988/89:92 mest lämplig. Sådant besked om företrädesrätt som vi har talat om i del     Bilaga 1 föregående är dock bindande.

Enligt direktiven skall prövningen vara beroende av sökandens förut­sättningar att tillvarata fyndigheterna. Det är enligt vårt förslag i huvudsak två moment som ingår i lämplighetsprövningen.

Det första momentet hänför sig till sökandens förhållanden. Myndighe­ten skall se lill att koncession ges endast ål den som kan antas ha tekniska och ekonomiska resurser att bedriva rationell undersökning och bearbet­ning samt även i övrigt är lämplig för uppgiften. Med det senare avses att företagel är seriöst i mer allmän bemärkelse, dvs. har en vilja att bedriva ändamålsenlig gruvdrift. Som grund för bedömningen torde i de flesta fall kunna läggas företagets tidigare verksamhet. De tekniska och ekonomiska resurser som är erforderliga varierar väsentligt mellan olika fyndigheter.

Bedömningen bör ske utifrån vad som krävs med hänsyn till fyndighe­tens beskaffenhet. 1 lämpligheten ingår även en bedömning med avseende på mineralet som sådant. Myndigheten kan någon gång anse att undersök­ning och bearbetning av viss typ av mineral bör anförtros en viss exploa­tör. Detta kan vara fallet med exempelvis mineral av försvars- och utrikes­politisk betydelse eller mineral som har stor betydelse för folkhushållet. Sådana mineral utgör ex. olja, gas och uran, som idag är koncessionsbelag-da i ML.

Del andra momentet i prövningen hänför sig till områdets belägenhet i förhållande till andra mineralrättigheter. Prospektering från mer än en organisation har i vissa fall lett till att inmutningar och utmål med olika ägare ligger tätt intill varandra. Delta skulle kunna försvåra eller förhindra rationell prospektering och bearbetning. Vi anser atl man bör ta till vara möjligheterna atl i en koncessionsprövning så långt möjligt förebygga en ineffektiv arrondering av mineralrättigheterna. Det krav som finns i såväl GL som ML på att fyndigheten skall vara sannolikt ekonomiskt utvin­ningsbar för att tillstånd skall ges har vi inte funnit skäl atl ändra på.

Det är angelägel all innehavaren av en bearbetningskoncession utnyttjar denna som det är avsett. Enligt GL har staten ingen möjlighet att tvinga en utmålshavare till aktivitet. Staten får dock kronoandel, dvs. hälften i alla utmål som läggs för annan. Därigenom får staten rätt att mot exploatörens vilja starta eller utöka bearbetning, s.k. brytningsvitsord. Samma rätt har exploatören gentemot staien. Den mest aktive gynnas alltså. Vi har enligt direktiven all utgå ifrån all statligt dellagande alltjämt skall vara möjligt enligt den nya lagen. Enligt ML kan staten ges obegränsad del i verksamhe­ten. En sådan bestämmelse i den nya lagen skulle enligt vår mening vara alltför långtgående för näringsidkaren och kunna medföra alt bearbetning­en på sikt minskar. Vi föreslår därför all staten ges samma möjligheter till deltagande som enligt GL. Vi utgår från att avtal om förvaltningen träffas. För fall där så inte sker måste dock bestämmelser om samäganderätt finnas.

Vi anser emellertid inte att det statliga inflytandet över den pågående
verksamheten inom koncessionsområdena därmed är tillfredsställande.
Dessa områden är alltför många och vidsträckta för alt staten med rimliga
145

10   Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 92


resurser skall ha möjlighet att utöva tillräckligt inflytande genom delägar-skap. Vi menar därför att en kontroll av hur tillstånden utnyttjas bör göras med vissa mellanrum. Vi har därför vall att föreslå möjlighet till relativt korta koncessionsperioder med obligatorisk förlängning om koncessioner utnyttjas på avsett vis och möjlighet lill föriängning efter särskild prövning i andra fall. Därmed saknas också anledning att ha kvar de arealavgifter, som utgår för att skapa aktivitet. Det ekonomiska utbytet för staten anser vi bör regleras avtalsvägen mellan exploatören och staten i egenskap av innehavare av kronoandelen. Därmed finns inte heller av denna anledning skäl att ha kvar arealavgiflerna.

Mineralutvinning är som regel en långsiktig verksamhet. Koncessions­perioderna bör därför inte göras alltför korta. Förslaget innebär därför att koncession skall ges för minst tio år, om inte sökanden begär annat. Föriängning får ges för minst fem år i sänder. Vi förutsätter dock att myndigheterna skall anpassa koncessionstiderna efter omständigheterna och om skäl finns ge längre tid än minimum.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


5 Förhållandet till motstående intressen

Förslaget innebär följande.

Nuvarande bestämmelser om förbud mot undersökning och bear­betning i ML får sin motsvarighet i den nya lagen.

1 ärenden om bearbetningskoncession skall en avvägning mellan motstående intressen göras enligt hushållningsbestämmelserna i NRL. Villkor skall kunna föreskrivas till skydd för allmänna intres­sen.

Bearbetningskoneession skall vara bindande i hushållningsfrågor enligt NRL vid senare prövning enligt annan lagstiftning.

Prövning enligt 4 kap. NRL skall vara bindande vid efterföljande prövning av bearbetningskoncession.


GL reglerar i första hand inmularens och utmålshavarens förhållande till markägaren. Genom utmålel skapas en rättighet av civilrätlslig natur. Förhållandel lill motstående allmänna intressen regleras i huvudsak ge­nom annan lagstiftning än GL, såsom vatten-, byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagsliftningen. Vissa intressen, som anses särskilt skyddsvär­da, har dock genom särskilda bestämmelser i GL företräde framför mineralinlresset. Sålunda råder förbud att utan särskilt tillstånd meddela inmutning eller utmål inom t.ex. nationalparker, befastningsområden, begravningsplatser, områden närmast omkring allmänna vägar, allmänna flygplatser, bostadsbyggnader, områden med samlingslokaler, skolor, in­dustrier samt områden med stads- eller byggnadsplan (2 kap. 3 och 4 §§ och 4 kap. 2 § GL). Inmutning eller utmål inom de skyddade områdena förutsätter, beroende på hindrets art, medgivande från antingen rällshava-


146


 


ren, länsstyrelsen eller regeringen. Därutöver kan regeringen meddela för-     Prop. 1988/89:92 bud mot inmutning och utmälsläggning inom visst område om gruvdrift     Bilaga 1 där kan anses hindra eller avsevärt försvåra markanvändning som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt (2 kap. 5 § GL). Sådant förbud har aldrig meddelats.

Enligt ML råder på liknande sätt dispensabelt förbud mot undersökning och bearbetning. Därutöver skall enligt ML en avvägning mellan exploate­ringsintresset och motstående allmänna intressen göras när bearbetnings­koncession prövas. Vidare kan villkor till skydd för motstående allmänna intressen meddelas i koncessionen.

Vad gäller de inmulningsbara mineralen regleras dock förhållandet mel­lan mineralpolitiska intressen och andra allmänna intressen i huvudsak i annan lagstiftning än GL. Förhållandet är i praktiken detsamma enligt ML. Där förutsätts dock atl en summarisk och översiktlig avvägning görs mellan olika allmänna intressen i koncessionsärendena. Enligt båda lagar­na skyddas som ovan framhålls vissa känsliga områden genom särskilda bestämmelser. En möjlighet finns också atl förbjuda verksamhet utan särskild prövning inom ytterligare områden. Verksamheten skall enligt såväl GL som ML ske så, att minsta skada och intrång vållas. Dessa bestämmelser, tillsammans med dem i annan lagstiftning anser vi vara tillräckliga för att skydda motstående intressen under undersökningsstadi­et. Vi föreslår därför inte några ytterligare bestämmelser i detta hänseende för undersökningsfasen.

Bearbetning av en mineralfyndighet kan innebära stora lokala miljöin­grepp. Del har från planmyndigheternas sida riktals kritik mot all det saknas möjlighet lill en tidig övergripande prövning av frågan om hushåll­ning med naturresurserna. Riksdagen väntas emellertid inom kort anta ett förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. (NRL prop. 1985/ 86:3). I propositionen förutsätts all det i tillståndsärenden enligt såväl minerallagsliftningen som annan lagstiftning skall göras en övergripande prövning av frågor om konkurrens beträffande mark- och vattenanvänd­ningen. Vi föreslår att den nya lagen skall anknytas till NRL. Detta innebär all NRLs hushållningsbestämmelser skall tillämpas i ärenden om bearbet­ningskoncession. Utvinning av mineral kräver ofta tillstånd enligt annan lagstiftning. Den övergripande NRL-prövningen bör dock göras endast en gång beträffande en och samma verksamhet. Vårt förslag innebär därför att en bearbetningskoneession i detta hänseende skall vara bindande för kommande prövningar.

I 4 kap. NRL finns bestämmelser som motsvarar 136 a § byggnadslagen (1947:385). Enligt dessa är mineralutvinning i vissa fall prövningspliktig. Även i andra fall kan regeringen bestämma att prövning skall ske. En sådan prövning bör vara bindande för tillståndsprövning enligt mineral-lagstiftningen.

147


 


6 Utökning av kretsen lagreglerade mineral

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


Förutom enligt gällande lagstiftning inmutningsbara och konces­sionspliktiga mineral, skall följande ämnen omfattas av konces­sionsplikt:

Grundämnen

Litium, rubidium, cesium, beryllium, strontium, sällsynta jordarts-metaller (dvs. lantan, lantaniderna, skandium och yttrium), zirko­nium, niob, tanlal och platinagruppens övriga metaller (dvs. rute­nium, rodium, palladium, osmium och iridium).

Industriella mineral och bergarter

Brucit, diamant, flusspal, nefelinsyenit, olivin, sillimanitmineral (dvs. andalusit, kyanit och sillimanit), talk, tungspat och wollasto­nil.

Dialomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsil, dolomit, kalksten och krita skall också omfattas av lagen. Den skairdock tillämpas enligt vad regeringen närmare förskriver, endast när ämnena före­kommer i sådana former alt del behövs systematisk letning eller undersökning för att påvisa och analysera dem och de sannolikt kan påträffas i Sverige på sådant sätt att de kan tillgodogöras.


Till de allmänna mineralpolitiska målen hör i första hand alt främja tillgodogörandet av inhemska mineralfyndigheter och att tillförsäkra svensk industri tillgång till mineraliska ämnen. För alt uppnå dessa mål är det betydelsefullt att uppmuntra prospektering och bearbetning av sådana mineraliska ämnen som kan tänkas förekomma i Sverige i ekonomiskt ulvinningsbara mängder. Att införa nya mineraliska ämnen i minerallag­stiftningen innebär emellertid ett ingrepp i markägarens rätt. Detta bör därför inte ske utan vägande skäl. Sådana skäl finns inte beträffande mineral eller former av mineral, som är relativt vanligt förekommande och därför enkla atl upptäcka och bearbeta. Dessa mineral används huvudsak­ligen för ballaständamål. För att avgöra vilka mineral som bör omfattas av lagen har vi därför ställt två krav. Det ena är att ämnet skall med någon grad av sannolikhet förekomma i exploaterbara fyndigheter i Sverige. Det andra kravet är atl mineralet skall förekomma på sådant sätt all det krävs systematisk letning och undersökning med vetenskapliga metoder för att påvisa det i ekonomiskt bearbetningsbara mängder. Alla de mineral som vi föreslår skall direkt omfattas av koncessionsplikt uppfyller dessa krav.

En del mineral är vanligt förekommande i jordskorpan och kräver inga särskilda prospekteringsinsatser för att påvisas. Dessa är bl.a. dialomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsil, dolomit, kalksten och krita. Ämnena förekommer emellertid på vissa håll i kvalificerade former, vilka är av intresse för industrin. Mestadels förekommer dessa former mera sällsynt


148


 


och kräver ofta intensiva letnings- och undersökningsinsatser. Med hänsyn     Prop. 1988/89:92 till det sagda är det ett mineralpolitiskt intresse att lagen får omfatta dessa     Bilaga 1 former. Vi har emellertid inte ansett del lämpligt att i lagen detaljerat ange vilka kvaliteter eller former som lagen skall tillämpas på. Del får ankomma på regeringen all meddela verkställighetsföreskrifter härom.

7 Skyldighet att redovisa uppgifterom undersökningsarbeten

Förslaget innebär följande.

Den som innehar ett undersökningstillständ och yrkesmässigt utför undersökningsarbeten skall lämna en skriftlig redogörelse för under­sökningsarbetet lill bergsstaten inom viss tid.

Enligt direktiven skall vi överväga att införa en skyldighet för den som lämnar ett undersökningsområde utan att bearbetning avses ske att lämna ut sina undersökningsresuUat. Vi menar emellertid att uppgiftsskyldighe-ten endast bör omfatta en redogörelse för utförda undersökningsarbeten. En intressent skall alltså kunna få besked i fråga om t. ex. någon annan prospektör borrat inom ett tilltänkt område. En sådan redovisningsskyl­dighet kan inte medföra några ölägenheter för prospektörerna men göra det möjligt för den intresserade alt få reda pä om undersökningar inom ett område har utförts och i så fall av vem och på vad sätt det skett.

149


 


8 Prövningen

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


 


Bergmästaren skall pröva ärenden om undersökningstillständ, bear­betningskoncession och markanvisning med nedan nämnda undan­tag.

Länsstyrelsen skall vara obligatoriskt samrådsorgan i fråga om tillämpningen av NRL i ärenden om bearbetningskoncession.

Bergmästaren skall hänskjuta ärenden om bearbetningskonees­sion till regeringens prövning om

  ärendet är särskilt betydelsefullt från allmän synpunkt

  frågan gäller återkallelse av tillstånd eller koncession utan att innehavaren har åsidosatt sina skyldigheter

  länsstyrelsen och bergmästaren är oense om vilken markanvänd­ning som skall prioriteras vid tillämpning av NRL.

Frågor om dispens från hinder mot undersökning oeh bearbetning skall prövas av

  bergmästaren i de fall som nu prövas av länsstyrelsen (områden i omedelbar närhet av vägar eller vissa byggnader oeh områden med detaljplan eller områdesbestämmelser)

  länsstyrelsen i de fall som nu prövas av regeringen (inom natio­nalpark, begravningsplats och befästningsomräde)

Bergmästaren skall pröva om verksamhet kan tillåtas inom områ­de med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL.

Myndighetsuppgifterna enligt GL och ML åvilar för närvarande bergssta­ten och SGU. Bergsstaten prövar ansökningar om inmutningar och utmål enligt GL. Bergsstaten anvisar även mark för gruvdrift, både enligt GL och ML. SGU prövar de flesta ärendena om undersökningskoneession enligt ML. Regeringen prövar samtliga ansökningar om bearbetningskoncession enligt ML och de undersökningskoncessioner, som inte prövas av SGU. Dessa ärenden bereds dock av SGU.

Enligt våra direktiv bör den av oss föreslagna mineraUagstiftningen tillämpas inom ramen för en oförändrad myndighetsorganisation. När vi nu föreslår ett enhetligt system anser vi att myndighetsuppgifterna bör läggas på endast en myndighet i varje instans. Detta gör systemet både lättare atl överblicka och enklare att tillämpa.

Vi har vid våra överväganden beaktat statsmakternas strävan efter en allt mer decentraliserad myndighetsutövning. Ur flera synpunkter anser vi det fördelaktigt om tillståndsärendena, inkl. ärendena om bearbetnings­koncession, kan avgöras av bergsstaten i första instans.

Prövningen av en bearbetningskoncession innefattar fyra delfrågor, nämligen

1)    är fyndigheten ekonomiskt möjlig att utvinna inom en viss tid?

2)    är sökanden lämplig att bedriva verksamheten?


150


 


3)    är verksamheten förenlig med intresset av att mineraltillgångarna     Prop. 1988/89:92 utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt?                               Bilaga 1

4)    finns det motstående intressen som är av sådan styrka att de inverkar på möjligheten eller lämpligheten av att exploatera fyndigheten?

För att bedöma den första frågan erfordras i första hand geologisk och teknisk sakkunskap samt goda insikter i branschens ekonomi. Den andra delfrågan förutsätter också insikter i ekonomi och teknik samt förtrogen­het med branschen. Frågan enligt punkt 3 ovan innefattar en mineralpoli­tisk bedömning och förutsätter följaktligen sådana kunskaper. Den fjärde delfrågan, dvs. att väga olika motstående intressen mot varandra kan innefatta en politisk bedömning. Det kan t.ex. vara aktuellt att väga behovet av sysselsättningstillfällen i en viss del av landet mot ett eller flera bevarandeintressen.

Vi har övervägt olika lösningar på myndighetsfrågan. Bl.a. har fastig­hetsdomstol och länsstyrelse diskuterats som prövningsmyndighet när det gäller ärenden om bearbetningskoncession.

Med hänsyn till att de avvägningar som skall göras till en stor del grundas pä geologiska, tekniska och ekonomiska synpunkter anser vi emel­lertid att fastighetsdomstol inte är lämpligt sammansatt för att kunna pröva ärenden om bearbetningskoncession. Eftersom en koncessionspröv­ning kan kräva politiska ställningstaganden är det också principiellt olämpligt att lägga prövningen på fastighetsdomstol. Att lägga prövningen hos länsstyrelserna förutsätter att dessa tillförs en person med bergsingen­jörsexamen eller motsvarande kunskaper och den erfarenhet i övrigt som erfordras för att t.ex. bedöma malmbevisning. Inte ens om en person med sådan kompetens biträder alla länsstyrelser kan vederbörande tillnärmel­sevis beredas full sysselsättning genom att delta i denna ärendeprövning.

Den ordningen att den huvudsakliga sakkunskapen ryms inom pröv­ningsmyndigheten bör eftersträvas. Länsstyrelsen är därför också olämplig som prövningsmyndighel. Länsstyrelsens kompetens beträffande tillämp­ningen av NRL kan tillvaratas på annat sätt vid prövningen av dessa ärenden.

Bergsstaten med sina nuvarande arbetsuppgifter fungerar bra. Ett
undersökningstillstånd motsvarar i princip en inmutning. Att bergsstaten
bör pröva frågor om undersökningstillstånd har inte ifrågasatts från något
håll. Om bergsstaten skall pröva även ärenden om bearbetningskoncession
kommer myndigheten alt åläggas nya uppgifter i främst fyra avseenden.
Del första är prövningen av om en sökande är lämplig alt erhålla en
bearbetningskoneession. Det andra är uppgiften att la ställning lill om
verksamheten är förenlig med intresset av att mineraltillgångarna utfors­
kas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt, dvs. att beakta mineralpoli­
tiska synpunkter. Det tredje är avvägningen mellan motstående inressen
enligt NRL. Den fjärde nya uppgiften är att la ställning till frågan för
vilken tid en bearbetningskoncession skall meddelas. Prövningen i de båda
första avseendena bör inte bereda bergsstaten några problem. Detsamma
gäller frågan för vilken lid en bearbetningskoncession skall meddelas. Vi
föreslår emellertid också att NRLs bestämmelser skall tillämpas i ärenden
om bearbetningskoncession. Tillämpningen av hushållningsbeslämmelser-
   151


 


na i NRL innebär atl företräde skall ges ål den markanvändning som     Prop. 1988/89:92 medför den från allmän synpunkt bästa hushållningen. Bergsstaten saknar     Bilaga 1 kompetens att göra sådana samlade intresseavvägningar av politisk natur. Dessa bör i stället göras av ett politiskt sammansatt organ, t. ex. länsstyrel­sen.

Vi har funnit del mest ändamålsenligt att — efler mönster i väglagen — föreslå att bergsstaten skall pröva ärenden om bearbetningskoncession efter obligatoriskt samråd med länsstyrelsen. Om bergsstaten och länssty­relsen har olika uppfattning i fråga om vilken markanvändning som skall ges företräde, skall frågan hänskjutas lill regeringen. Förfarandet medför mycket begränsade organisatoriska konsekvenser och knappast något ökat personalbehov, varken hos bergsstaten eller länsstyrelsen.

Ett ärende kan dock vara av sådan betydelse ur allmän synpunkt att prövningen bör göras av regeringen. Detta kan vara fallet när en ansökan om bearbetningskoncession avser mineral som har betydelse ur försvars-eller utrikespolitisk synpunkt. Frågan om vem som skall fä rätt att bearbe­ta sådana mineral är delvis av politisk natur och bör avgöras av regeringen. Även frågor om återkallelse av en koncession på grund av synnerliga skäl bör prövas av regeringen.

Rätten att utvinna och tillgodogöra sig mineral inom ulmålet resp. koncessionsområdet får inte utnyttjas förrän mark anvisats för ändamålet. Detta sker såväl enligt GL som ML vid en förrättning som bergmästaren håller. Förutom att den anvisade markens utsträckning bestäms avgörs också tvistiga frågor om intrångsersältning. Enligt direktiven skall vi över­väga möjligheterna och fördelarna med ett system där fastighetsdomstolen avgör frågan om anvisande av mark. Vi kan emellertid inte se några fördelar med en sådan ordning utan föreslår att bergmästaren i första instans även fortsättningsvis skall besluta om rätt att ta mark i anspråk och om intrångsersältning.

När det gäller områden där hinder föreligger mot att undersöka eller bearbeta en fyndighet utan tillstånd av länsstyrelsen, anser vi atl bergmäs­taren bör bli prövningsmyndighet. Hinder föreligger exempelvis inom visst avstånd från allmän väg eller järnväg, stadigvarande bostad och vissa offentliga byggnader.

Inom nationalpark, begravningsplats och befästningsområde ges mot­svarande tillstånd av regeringen. De synpunkter om decentralisering av den statliga förvaltningen som vi tidigare berört talar för att dessa i stället får avgöras av länsstyrelsen.

Befogenheten att lämna medgivande till inmutning resp. undersöknings­arbeten enligt ML inom områden med stadsplan eller byggnadsplan till­kommer för närvarande länsstyrelsen. För att nå enhetlighet i regleringen när del gäller samordningen mellan PBL och annan lagstiftning bör det åläggas beslutsmyndigheten, dvs. bergmästaren, att pröva om verksamhet kan tillåtas inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL.

152


 


9 Tillsyn

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


 


Bergsstatens tillsyn med avseende på stora ras, hushållning och skydd för tredje mans egendom skall i de fall då täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen föreligger omfatta även utvinningen av jord­ägarmineral i fast berg.

Hushållningsbeslämmelserna utformas efter mönster av bestäm­melserna i GL och ML.

Koncessionshavare och innehavare av tillstånd till bergtäkt skall vara skyldig att upprätta gruv- och borrhälskarta eller motsvarande. Verksamheten skall inte få läggas ned förrän alla gruvarbeten eller motsvarande arbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

Tillsynsmyndigheten skall ha räll att fä de upplysningar och hand­lingar som behövs för tillsynen och ha rätt lill tillträde till gruvor och andra anläggningar för alt kunna utöva tillsynen.

Innehavaren av ett undersökningstillslånd skall underrätta berg­mästaren om när undersökningsarbete inleds.

Bestämmelserna är i huvudsak desamma som de nuvarande enligt GL och ML. Vi har enligt direktiven atl överväga möjligheterna alt från mineral­politiska utgångspunkter få tillsyn över utvinningen av jordägarmineral. Enligt vår mening bör utvinningen av jordägarmineral i fast berg vara underkastad tillsyn av bergmästaren i samma utsträckning som utvinning­en av de lagreglerade mineralen.


153


 


10 Fullföljd

Förslaget innebär följande.


Prop.1988/89:92 Bilaga 1


 


Beslut om bearbetningskoncession och återkallelse av bearbetnings­koncession överklagas hos regeringen.

Bergmästarens beslut med undantag för beslut om markanvisning eller intrångsersättning överklagas hos SGU om besvären rör lämp­lighetsfrågor och hos kammarrätten/regeringsrätten om besvären rör rättsfrågor. SGUs beslut i lämplighetsfrågor får inte överklagas.

Beslut av bergmästaren i ersättnings- och markanvisningsfrågor överprövas av fastighetsdomstol och därefter av hovrätt och högsta domstolen (HD).

Beslut av länsstyrelsen i fråga om hinder inom s.k. skyddade områden får överklagas hos regeringen. Beslut av bergmästaren i sådana frågor får överklagas hos länsstyrelsen. Mot beslut av läns­styrelsen i sådana fullföljda frågor, får talan inte föras.

Kommuner får överklaga beslut av bergmästaren som gäller om­råde med detaljplan eller områdesbestämmelser.

Utöver de förändringar i fullföljdsbestämmelserna som föranleds av vårt förslag i övrigt har vi övervägt förändringar för alt göra processen enklare och kortare med bibehållande av prövningens kvalitet. Vi har också beak­tat de av riksdagen antagna riktlinjerna för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen och för utformningen av besvärsregler i nya ärendegrupper (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250). Dessa innehåller bl.a. att regeringen inte bör vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. Ärenden som kan prövas i två eller flera instanser under regeringsnivån bÖr normalt inte få överklagas till regeringen.

Enligt vårt förslag skall bergsstalen bli prövningsmyndighet i de flesta ärendena enligt den nya lagen. Redan detta bidrar till att systemet blir mer överblickbart.

Med hänsyn till innehållet i de ovan nämnda riktlinjerna faller det sig naturligt att diskutera om SGU i stället för regeringen skulle kunna vara slutinstans i vissa ärenden. Bland de frågor som kommer att kunna aktua­liseras enligt den nya lagen anser vi atl det endast i tre fall förhåller sig så att ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ kan vara nödvändigt. Det ena fallet hänför sig till avvägningen mellan motstående intressen enligt bestämmelserna i NRL. Det andra avser den mineralpoliti­ska prövning som prövningsmyndigheten har att göra. Även när de gäller beslut av bergmästaren om att återkalla en koncession anser vi att det är önskvärt att regeringen som politiskt organ kan styra utvecklingen i praxis.

De övriga momenten i koncessionsprövningen är inte av den arten att ett ställningstagande från regeringen är nödvändigt. För att få enhetliga fullföljdsregler i ärenden om bearbetningskoncession föreslår vi emellertid


154


 


att bergmästarens beslut i sådana ärenden får överklagas till regeringen,     Prop. 1988/89:92
oavsett vilken grund som åberopas för besvären.
                 Bilaga 1

Beträffande samtliga övriga ärenden som kan komma att bli aktuella enligt den nya lagen och i vilka lämplighetsbedömningar dominerar anser vi det tillräckligt med en tvåinstansordning med bergmästaren som första instans och SGU som andra och sista instans. Hit hör t. ex. ärenden om tillstånd att lägga igen utfraktsväg m.m., ärenden om företrädesrätt och ärenden om undersökningstillstånd och förlängning av sådant tillstånd.

Beslut av bergmästaren i ärenden av övervägande rättslig karaktär kan enligt GL överprövas av hela tre instanser, nämligen SGU, kammarrätten och regeringsrätten. Det är för motsvarande ärenden enligt den nya lagen inte motiverat med en prövning i fyra instanser. Bergmästarens beslut i sådana frågor bör i stället få överklagas direkt till kammarrätten.

Vi föreslår att bergmästaren liksom nu skall pröva markanvisningsfrå­gan och andra frågor i samband därmed. Enligt GL och ML får besvär i markanvisningsfrågan föras hos SGU och därefter hos kammarrätten och regeringsrätten. Den som är missnöjd med bergmästarens beslut i ersätt­ningsfrågor, får inom viss tid väcka talan hos fastighetsdomstol. Denna domstols beslut överklagas till hovrätt och därefter till HD. Med hänsyn lill det starka sakliga samband som finns mellan dessa frågor bör samma instans Överpröva såväl markanvisnings- som ersättningsfrågan. När det gäller val av instansordning anser vi att frågor om intrångsersättning alltjämt bör prövas av allmän domstol, och att denna fortsättningsvis bör pröva även markanvisningsfrågan.

Vi har föreslagit att prövningen av frågor om hinder mot verksamheten inom s.k. skyddade områden skall decentraliseras. En av avsikterna med della är att avlasta regeringen ärenden som inte har större politiskt intres­se. När det gäller frågor som nu avgörs av länsstyrelsen och enligt förslaget skall ankomma på bergmästaren bör därför rätten att överklaga inskränkas till en instans. Vi föreslår därför att sådana frågor skall fä överklagas till länsstyrelsen och att denna blir slutinstans. När del gäller frågor som i dag prövas av regeringen, bl.a. beträffande nationalparker, är det å andra sidan givet att talan måste kunna föras hos regeringen mot länsstyrelsens beslut.

Vi har övervägt all föreslå en besvärsrätt när det gäller allmänna intres­sen men valt all inte göra detta. Dock anser vi att kommunen bör ha rätt all föra talan mot beslut av bergmästaren som gäller område med de­taljplan eller områdesbestämmelser.

155


 


11  Kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


 


Vi föreslår att det införs en möjlighet att på statsverkets bekostnad utföra olika kontrollåtgärder vid nedlagda gmvor för atl öka möjlig­heterna alt kunna förutse ras och sättningar i dagen.

Föreskrifterna tas in i en förordning som även omfattar föreskrif­ter om stängsling. I samband därmed upphävs 1956 ärs ämbetsskri­velse angående föreskrifter om anordnande i vissa fall av stängsel vid övergivna gmvhål m. m.

Kostnaderna för kontrollåtgärderna betalas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget B 8. Diverse utgifter.

Inom vissa områden finns, som en följd av tidigare gmvdrift, underjord relativt stora öppna brytningsrum i nära anslutning till bl. a. allmän väg, järnväg och byggnader. Enligt bergmästarens bedömning kan risk för sättningar och ras inte uteslutas inom vissa områden som gränsar lill dessa brytningsmm. Så länge rätten till utmålen bestått, har utmålshavarna förelagts att hålla de kritiska områdena under observation. Detta har skett genom återkommande kontrollmätningar. Sedan utmålen inom dessa om­råden upphört att gälla har bergmästaren inte längre någon laglig möjlighet all ålägga någon att utföra dessa mätningar. Det är dock angeläget att kontrollen av områdena fortsätter. Detta måste ske genom det allmännas försorg.

Olika typer av åtgärder kan behöva vidtas för att förebygga olycksrisker vid nedlagda gruvor. En sådan åtgärd är att stängsla gruvhålen. Detta är emellertid onödigt kostsamt i de fall kontrollmätningar är tillräckliga.

Enligt vad vi har inhämtat frän bergstaten och länsstyrelsema i gmvlä-nen finns det behov av alt utföra dessa kontrollåtgärder endast inom södra bergmästardistriktet och i huvudsak i Bergslagen. Det föreligger för närva­rande behov av kontrollåtgärder på ett tiotal ställen.

Vi föreslår därför att det införs en möjlighet att på statsverkets bekost­nad utföra olika kontrollåtgärder vid nedlagda gruvor för att öka möjlighe­terna att kunna fömtse ras och sättningar i dagen. En fömtsättning för att statliga medel skall få las i anspråk för ändamålet bör vara att ulmålet eller koncessionen har upphört.


156


 


12 Lagen om kontinentalsockeln och 1982 års havsrättskonvention

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


 


Förutom redaktionella ändringar föreslår vi att de i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (KL) nu tillämpade definitioner­na av vad som i lagen förstås med konlinentalsockeln och dess naturtillgångar anpassas till 1982 års havsrättskonvention. Anpass­ningen skall dock inte genomföras förrän Sverige tillträder konven­tionen samt denna trätt eller träder i kraft.

I ärenden om utvinningstillstånd enligt KL skall hushållningsbe­stämmelserna i NRL tillämpas. Utvinningstillständ skall vara bin­dande i hushällningsfrågor enligt NRL vid senare prövning enligt annan lagstiftning.

I vårt uppdrag ingår atl lämna sådana förslag till ändringar i KL som behövs för att nå en överensstämmelse med 1982 års havsrättskonvention. Vi har efter en jämförelse mellan konventionen och KL funnit att endast ett par ändringar av redaktionell karaktär behöver göras. Dessa ändringar bör genomföras under förutsättning att Sverige tillträder konventionen och denna då har trätt eller träder i kraft.

En fråga som vi också har haft att överväga är en anknytning av KL till NRL. Våra överväganden om den nya minerallagens anknytning till NRL gäller i huvudsak även motsvarande anknytning till KL. Vi föreslår därför att KL anknyts lill NRL. Hushållningsbestämmelserna i NRL bör tilläm­pas i ärenden om utvinningstillständ, men inte i fråga om undersöknings­tillstånd. Tillstånd bör vara bindande i hushållningsfrågor enligt NRL vid senare prövning enligt annan lagstiftning.


157


 


13 Ikraftträdande

Förslaget innebär följande.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 1


 


Lagen träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre rättigheter enligt GL och ML fortsätter all gälla under återstående giltighetstid. Därvid skall med vissa undantag bestämmelser om undersökningstillstånd gälla äldre rättigheter till undersökning och bestämmelser om bearbet­ningskoneession gälla äldre rättigheter till bearbetning.

Inmutningar får förlängas med tillämpning av GLs bestämmelser. Bestämmelserna om överlåtelse av inmutning och inmutningsför­bud i GL skaU gälla i stället för motsvarande bestämmelser i nya lagen. Inmutning skall ge företrädesrätt till bearbetningskoncession enligt nya lagen.

Utmål får inte förlängas med tillämpning av bestämmelserna i GL. Den som innehar utmål blir i stället hänvisad att söka bearbet­ningskoncession enligt nya lagen, om han önskar fortsätta verksam­heten. Ansökan skall dock prövas enligt samma principer som gäller för förlängning av koncession enligt nya lagen.

Bestämmelserna i GL om överlåtelse och verkan av att utmål upphör skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser i nya lagen. Detsamma skall gälla efterarbeten i fråga om anläggningar som har påbörjats efter ikraftträdandet.

Koncessioner enligt ML får inte förlängas. I stället får nytt till­stånd resp. koncession sökas enligt nya lagen.

Undersökningskoncession med rätt lill företräde atl bearbeta skall ge företrädesrätt till bearbetningskoncession enligt nya lagen.

Verksamhet som vid ikraftträdandet bedrivs med stöd av mark­ägarens tillstånd och täkttillstånd enligt 18 § naturvärdslagen får fortsätta utan koncession fram lill utgången av juni 1988.

När den nya lagen träder i kraft kommer det att finnas ell stort anlal rättigheter enligt GL och ML. Vidare kommer det alt finnas ett antal fall där bearbetning av industrimineral bedrivs med stöd av täkttillstånd enligt naturvårdslagen.

Enligt vedertagna principer skall äldre rättigheter inte lida intrång ge­nom ny lagstiftning. På de punkter som den nya lagen innebär skärpningar i materiellt hänseende föreslår vi därför att äldre räll i princip skall gälla. Även praktiska skäl talar ibland för att äldre bestämmelser alltjämt skall tillämpas.

Riktmärket bör emellertid vara all den nya lagen snarast skall vinna genomslag i så stor utsträckning som möjligt. 1 åtskilliga avseenden inne­bär de nya bestämmelserna ingen materiell skärpning för innehavarna av mineralrälligheter. Den nya lagen bör då gälla även äldre rättigheter. Även bestämmelserna om förfarandet i nya lagen bör gälla omedelbart från ikraftträdandet i fråga om äldre rättigheter.


158


 


Mmerallagskommittens författningsförslag Prop. 1988/89:92

Bilaga 2 1  Förslag till

Lag om vissa mineraliska ämnen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde.

1 §   Denna lag tillämpas om inte annat sägs på undersökning och bear­
betning av fyndigheter av följande mineraliska ämnen:

1.    litium, rubidium, cesium, beryllium, strontium, sällsynta jordarts­metaller (skandium, yttrium, lantan och lantanider), torium, uran, titan, zirkonium, vanadin, niob, tanlal, krom, molybden, volfram, mangan, järn som förekommer i berggrunden, kobolt, nickel, platinagruppens metaller (rutenium, rodium, palladium, osmium, iridium och platina), koppar, silver, guld, zink, arsenik, antimon, vismut, tenn och bly,

2.    alunskiffer, andalusit, apatit, brucit, diamant, eldfasta och klinkran­de leror, grafit, flusspal, kyanit, magnesit, magnetkis, nefelinsyenit, olivin, sillimanit, stenkol, stensalt eller annat salt som förekommer på liknande sätt, svavelkis, talk, tungspat och wollastonil,

3.    olja och gasformiga kolväten.

2 §   Lagen tillämpas också på dialomit, fäUspat, glimmer, kvarts, kvarts­
il, dolomit, kalksten och krita.

I fråga om dessa ämnen tillämpas lagen enligt vad regeringen närmare föreskriver, dock endast när ämnena förekommer i sådana former

1.   att det behövs systematisk letning eller undersökning för att påvisa
och analysera dem och

2.   alt de sannolikt kan påträffas i Sverige pä sådant sätt att de kan
tillgodogöras.

3 §   Lagen tillämpas inte inom allmänt vattenområde i havet.

Definitioner

4 §   Med undersökning avses i lagen arbete för att söka påvisa en fyndig­het av ett mineraliskt ämne samt att utröna fyndighetens sannolika ekono­miska värde och beskaffenhet i övrigt. Med bearbetning avses utvinning och tillgodogörande av ämnet.

Rätten att undersöka eller bearbeta en fyndighet

5 §   För undersökning fordras undersökningstillstånd och för bearbet­ning bearbetningskoneession, om inte annat sägs i lagen.

Tillstånd och koncessioner kan avse enstaka ämnen, grupp av ämnen eller samtliga ämnen enligt denna lag.

6§   Rätt atl undersöka en fyndighet utan tillstånd har                           159


 


1.    fastighetsägaren eller hans rättshavare i fall som sägs i 3 kap. I §     Prop. 1988/89:92 andra stycket.      Bilaga 2

2.    innehavare av tillstånd att undersöka en fyndighet av annat ämne än som avses i tillståndet i fall som sägs i 3 kap. 2 § första stycket,

3.    koncessionshavaren i fall som sägs i 5 kap. 4 §.

7 §   Rätt att bearbeta en fyndighet ulan koncession har

1. fastighetsägaren i fall som sägs i 5 kap. 8 §,

2.    innehavaren av tillstånd att undersöka fyndigheten i fall som sägs i 3 kap. 3 §,

3.    innehavaren av koncession för en annan fyndighet i fall som sägs i 5 kap. 4 §.

8 § Den som söker eller innehar undersökningstillstånd kan begära be­
sked, huruvida han framför annan sökande kommer alt få bearbetnings-
koncession för sådana ämnen som påträffas vid undersökningen. Om han
får en sådan företrädesrätt är den bindande vid prövning enligt 4 kap. 3 §
första stycket, om koncessionsansökningen har kommit in innan under-
sökningstillståndet för samma område har upphört alt gälla.

Sådan företrädesrätt får meddelas endast om kraven i 4 kap. 1 § 2 är uppfyllda eller sökanden gör sannolikt att de kommer atl uppfyllas vid utgången av undersökningstiden.

9 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner skall avse be­
stämda områden.

10 § Staten har rätt att della med hälften i den med koncessionen avsed­
da verksamheten (kronoandel) enligt vad som sägs i 11 kap.

Bestämmelser i annan lagstiftning

11 § I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen (0000:000), miljöskyddslagen
(1969:387) och andra författningar.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

Bestämmelser om rätt i övrigt alt bedriva radiologiskt arbete finns i strålskyddslagen (1958:110).

Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten att erhålla eller i övrigt förvärva undersökningstillstånd eller koncession finns i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m.

12 §   Har regeringen enligt 4 kap. lagen (0000:000) om hushållning med

naturresurser m. m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller

åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

160


 


2 kap. Undersökningstillstånd                                            Prop. 1988/89:92

Förutsäilnlngar för undersökningstillslånd                             Biiaga /

1 § Ansökan om undersökningstillstånd skall bifallas om det kan antas
att undersökning av området leder lill fynd av koncessionsplikligt minera­
liskt ämne och sökanden inte uppenbarligen saknar möjlighet eller avsikt
all få lill stånd ändamålsenligt undersökningsarbete.

Den som vill undersöka en fyndighet av olja, gasformiga kolväten eller diamant skall visa atl han är lämplig alt undersöka fyndigheten för alt få tillstånd lill detta.

Har två eller flera ansökt om tillstånd för samma område, har den företräde som först kommit in med ansökan. Har ansökningarna kommit in samma dag, har sökandena lika räll inom det gemensamma området. Motsvarande gäller om tillstånd har sökts enligt denna lag och enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2    § Om någon innehar undersökningstillstånd eller bearbetningskonces­sion för ett område, får inte någon annan beviljas undersökningstillslånd för samma ämne eller ämnen inom området. Endast om det finns särskilda skäl får någon annan beviljas undersökningstillslånd för annat eller andra ämnen inom området. Motsvarande gäller inom ett område där någon har koncession enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

3    § Tillstånd får inte meddelas för större område än sökanden kan antas ha möjlighet att undersöka på ell ändamålsenligt sätt.

Undersökningslillslåndets giltighetslid

4    § Undersökningstillslånd gäller i tre år från dagen för beslutet om inte giltighetstiden förlängs enligt 5 eller 6 § eller innehavaren dessförinnan frånträder sin rätt enligt 6 kap. 2 § första stycket.

5    § Undersökningslillslåndets giltighetstid skall på ansökan av inneha­varen förlängas med sammanlagt högst tre år, om ändamålsenlig under­sökning har utförts inom området. Delsamma gäller om sökanden har godtagbara skäl lill att undersökning inte har skett och dessutom gör sannolikt all området kommer atl undersökas under den lid som ansökan avser.

6    § Om giltighetstiden för tillstånd har förlängts enligt 5 §, skall den på ansökan av innehavaren förlängas i ytterligare sammanlagt högst fyra år, om det finns synnerliga skäl.

7    § Ansökan om förlängning skall för atl kunna tas upp lill prövning ha kommit in under den löpande undersökningstiden. Har tillståndshavaren ansökt om förlängning inom den angivna tiden eller har han inom samma tid ansökt om bearbetningskoneession, gäller tillståndet till dess ansökan

har prövats slutligt.                                                                         161

11    Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 92


Karenstid                                                                      Prop. 1988/89:92

8 §   När ell undersökningstillslånd eller en bearbetningskoncession har     ""äga 2 upphört alt gälla, får samme innehavare inte förvärva nytt undersöknings­tillslånd för mark inom samma område förrän tre år har gått.

Om han inte har utnyttjat hela tillslåndstiden enligt 4, 5 eller 6 §, har han dock rätt att få tillstånd till undersökning under den tid som återstår, även om inte tre år har gått.

Villkor i undersökningstillstånd

9 § Tillstånd att undersöka fyndigheler av olja och gasformiga kolväten skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

3 kap. Undersökningsarbete

Hur undersökningsarbetet får bedrivas

1 § Den som innehar undersökningstillstånd får inom tillståndsområdet utföra undersökningsarbete i den utsträckning och under de förutsättning­ar som sägs i 2 —8 §§.

Om det kan ske ulan intrång i nyttjanderätt eller servitut får fastighets­ägaren utan tillstånd undersöka fyndigheter av alla ämnen som lagen gäller utom olja, gasformiga kolväten och diamant inom områden där inte någon annan har tillstånd eller koncession enligt denna lag. Fastighetsägarens räll lill undersökning får överlåtas. Bestämmelserna i 2 § tredje stycket samt 3 — 7 §§ gäller i tillämpliga delar även sådant undersökningsarbete.

2§ Undersökningsarbelefårbedrivasendast för att visa att sådant ämne som anges i tillståndet finns inom området och för all ta närmare reda på fyndighetens brytvärdhet och beskaffenhet. 1 den mån ingen annan har tillstånd eller koncession enligt denna lag får undersökningen avse även andra ämnen som lagen är tillämplig på, dock ej olja, gasformiga kolväten eller diamani.

Tillståndshavaren får uppföra byggnader som är oundgängligen nödvän­diga för undersökningsarbetet. 1 den mån det behövs får han också bygga väg inom området eller använda väg lill och inom området. Efter tillstånd av prövningsmyndigheten får han också bygga nödvändig väg till området. Om markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut medger del, får han också uppföra byggnader och använda eller bygga väg i andra faU.

Arbetet skall ulföras så atl minsta skada och intrång vållas.

3 § Tillståndshavaren får använda ämnen som han har utvunnit under
undersökningsarbetet för atl undersöka deras beskaffenhet och lämplighet
för teknisk bearbetning. Han får också tillgodogöra sig de produkter som
han därvid framställer eller utvinner. På samma sätt får tillståndshavaren
   162


 


utnyttja mineraliskt ämne som tidigare har utvunnits, i den mån ej annat     Prop. 1988/89:92
följer av 13 kap. 1 § andra stycket.
                                   Bilaga 2

Tillståndshavaren får bearbeta eller utvinna mineraliska ämnen som inte omfattas av denna lag endast om det behövs för att undersökningsar­betet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

4 § Minst två veckor innan undersökningsarbetet påbörjas skall till­ståndshavaren underrätta bergmästaren, ägaren lill den mark där arbetet skall bedrivas och innehavarna av nyttjanderätt eller servilul. Kan arbete­na antas komma att beröra annan särskild räll skall även innehavaren av denna underrättas.

Underrättelser lill andra än bergmästaren skall delges. Underrättelse till innehavaren av renskötselrätt får delges den sameby som innehavarna tillhör.

Innan arbetet påbörjas skall tillståndshavaren ställa säkerhet för ersätt­ning enligt 7 kap. 1 §, om inte den som är berättigad till ersättning medger annat.

Hinder mot undersökningsarbete

5 §   Undersökningsarbetet får inte utan medgivande av länsstyrelsen äga
rum inom

1.    nationalpark och område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsällas till nationalpark,

2.    befästningsområde och sådant område utanför delta som regeringen bestämmer,

3.    kyrkogård och annan begravningsplats.

6 §   Undersökningsarbete får iiite utan särskilt medgivande av bergmäs­
taren äga rum inom

1.    område inom trettio meter från allmän väg eller sådan vägs sträck­ning enligt fastställd arbetsplan, trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller trettio meter från allmän flygplats,

2.    område inom etthundra meter från byggnad som är avsedd atl stadig­varande användas till bostad, eller etthundra meter från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad,

3.    område med kyrka, annan samlingslokal, undervisningsanstalt, ho­tell eller pensionat eller område med vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om den är avsedd för mer än femtio personer,

4.    område med elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5.    område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (0000:000).

1 fall som sägs i första stycket 5 får tillstånd inte meddelas i strid med planen eller områdesbestämmelserna. Om syftet med planen eller områ­desbestämmelserna inte motverkas får dock mindre avvikelse göras.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket 2 — 4 får undersök­
ning ske om medgivande har lämnats av den som berörs av arbetet. I fall
  163


 


som sägs i 2 skall medgivandet lämnas av ägaren till byggnaden, tomtplat-     Prop. 1988/89:92 sen eller trädgården och den som har nyttjanderätt till den. I fall som sägs i     Bilaga 2 3 och 4 skall medgivandet lämnas av ägare och nyttjanderältshavare.

7    § I andra fall än som avses i 5 och 6 §§ kan regeringen besluta att undersökningsarbetet inte får utföras inom ell visst område utan medgi­vande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana beslut får meddelas endast om arbetet kan antas hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

8    § Gäller för samma område flera tillstånd eller koncessioner enligt denna lag eller enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, får arbete som utförs med stöd av en rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehållas av arbete med stöd av en rättighet som tillkommit senare.

4 kap. Bearbetningskoncession

Förutsättningar för bearbetningskoncession

1 §   Koncession skall meddelas om

1.    en fyndighet som sannolikt kan ekonomiskt tillgodogöras blivit på­träffad,

2.    sökanden är lämplig all bedriva bearbetning av fyndigheten och dennas belägenhet inte gör det olämpligt att han erhåller koncessionen,

3.    verksamheten inte är olämplig med hänsyn lill intresset av att mine­raltillgångarna utforskas och tillvaratas på ell ändamålsenligt sätt och

4.    bestämmelserna i 2 och 3 kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. inte hindrar del.

2 § Om någon innehar undersökningstillstånd eller bearbetningskonces­
sion för ett område, får inte någon annan beviljas koncession för samma
ämne eller ämnen inom området. Endast om det finns särskilda skäl, får
någon annan beviljas koncession för annat eller andra ämnen inom områ­
det. Motsvarande gäller inom ett område där någon har koncession enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Företräde vid konkurrens

3 § Om två eller flera har ansökt om koncession för samma område och fler än en kan komma ifråga enligt I §, äger den företräde som har förelrä-desräll enligt 1 kap. 8 §.

Saknas företrädesrätt, skall prövningsmyndigheten avgöra vem av de
sökande som bör få företräde. Därvid skall särskilt beaktas om någon av
sökandena har utfört ändamålsenligt undersökningsarbete inom området.
          164


 


Villkor i bearbetningskoncession                                        Prop. 1988/89:92

4    §   En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att     tJi'»g«  skydda allmänna intressen eller enskild räll eller som behövs för alt naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.

5    § Meddelas koncession för någon annan än fastighetsägaren inom ett område där denne utvinner mineraliskt ämne för sitt husbehov skall koncessionen förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få del av ämnet för sitt husbehov även i fortsättning­en, om det inte finns särskilda skäl till något annat.

6    § Koncessionshavaren skall åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas, om det inte finns särskilda skäl lill något annal. Visar sig säkerheten otillräcklig, får prövningsmyndigheten bestämma atl ytterligare säkerhet skall ställas.

Giltighetstid. Jörlängning m. tn.

7 § En bearbetningskoneession skall ges för viss lid, minst tio år. Om
sökanden begär del, får kortare lid bestämmas. Koncessionsliden kan
föriängas med stöd av 8 och 9 §§.

Förändring av villkoren får ske endast med stöd av 6 kap. 4 eller 5 §.

8    § Om regelbunden bearbetning pågår när koncessionstiden går ut, skall prövningsmyndighelen ulan särskild ansökan förlänga liden med tio år i sänder. Om koncessionshavaren begär det, får kortare tid bestämmas.

9    § Koncessionshavaren har efter ansökan rätt till förlängning om verk­samhet inom koncessionsområdet pågår i form av

 

1.    tillredningsarbele eller anläggningsarbete för upptagande av bearbet­ning, eller

2.    undersökningsarbete av större omfattning.

Om sådan verksamhet inte pågår, skall frågan om förlängning prövas särskilt med hänsyn till det allmännas intresse av all mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Koncessionshavaren har räll lill förhandsbesked om huruvida planerat arbete har en sådan omfattning som sägs i första stycket 2.

Förlängning enligt denna paragraf skall ges för minst fem år, om inte koncessionshavaren begär kortare tid.

10 § Ansökan om förlängning enligt 9 § skall göras senast sex månader
före koncessionstidens utgång. Har koncessionshavaren ansökt om för­
längning inom den angivna tiden, gäller koncessionen lill dess alt ansökan
har prövats slutligt.

165


 


5 kap. Bearbetning                                                         Prop. 1988/89:92

Bilaga 2 Förutsättningar för attjå ta mark i anspråk

1  § Koncessionshavaren får inte börja bearbetning eller därmed sam­manhängande verksamhet ulan alt mark för ändamålet har anvisats enligt

2  § och marken får tillträdas enligt 3 §.

2 § Tillslåndsmyndigheten skall anvisa mark för verksamheten, om kon­
cessionshavaren begär det. Är koncessionshavaren överens med markäga­
ren och innehavarna av särskild räll lill marken, skall mark anvisas i
enlighet med överenskommelsen. 1 den mån överenskommelse inte har
träffats, skall myndigheten anvisa den mark som behövs inom eller utan­
för koncessionsområde. Om inte sökanden begär annat skall marken anvi­
sas tills vidare.

Anvisning får inte ske i strid med bestämmelserna i 13 §.

3 § Har koncessionshavaren ställt säkerhet för den ersättningsskyldighet
som avses i 7 kap. 2 §, får den anvisade marken tillträdas genast, om inte
prövningsmyndighelen bestämmer annat.

Om säkerhet har ställts, kan prövningsmyndigheten bestämma att mark får las i anspråk i avvaktan på att frågan om markanvisning och ersättning slutligt avgörs.

Koncessionshavarens rätt

4    § Koncessionshavaren får inom koncessionsområdet undersöka, bear­beta och tillgodogöra sig sådant ämne som omfattas av koncessionen och i den utsträckning som sägs i 5, 6 och 7 §§ även andra ämnen.

5    § I den mån ingen annan har tillstånd eller koncession får koncessions­havaren undersöka fyndigheter av andra mineraliska ämnen enligt denna lag än dem som avses i koncessionen. Endast den som har bearbetnings­koncession avseende olja, gasformiga kolväten eller diamant fär dock undersöka fyndigheter av dessa ämnen.

Koncessionshavaren får inom koncessionsområdel utvinna annat mine­raliskt ämne än sådant som omfattas av koncessionen i den mån det behövs för alt arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Av detta får koncessionshavaren använda vad som behövs vid bearbetningen.

Andra stycket gäller även sådana ämnen som inte i övrigt omfattas av denna lag.

6    § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig förut utvunnet mineraliskt ämne som omfattas av koncessionen, om inte annat följer av 13 kap. 1 § andra stycket.

7    § Koncessionshavaren får tillgodogöra sig sådana mineraliska ämnen som inte förrän anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas

från det eller de ämnen som avses med koncessionen.                           166


 


Koncessionshavaren får även i övrigt tillgodogöra sig annat utvunnet     Prop. 1988/89:92 mineraliskt ämne, om markägaren inte inom sex månader efler tillsägelse     Bilaga 2 avhämlar del och ersätter de kostnader som lagts ned på ämnet.

Vad som sägs i denna paragraf gäller även ämnen som inte i övrigt omfattas av lagen.

Utvinning för husbehov

8 § Fastighetsägaren får utan koncession för sitt husbehov utnyttja fyn­digheter av mineraliska ämnen som omfattas av lagen i den mån han behöver ämnena och ingen annan har tillstånd eller koncession inom området.

Hur arbetet får bedrivas

9 § Koncessionsområdet i dagen får användas endast för undersöknings­
ändamål och de ändamål som bestäms vid markanvisningen.

Under jord får området användas för undersökning, bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet.

Mark utanför koncessionsområdet får användas för ändamål som be­stäms vid markanvisningen.

1 fråga om undersökningsarbete i dagen på ej anvisad mark skall 3 kap. 1-4 §§ tillämpas.

10    § Bearbetning får inte ske på sådant sätt att framlida utvinning av något mineraliskt ämne äventyras eller att det blir omöjligt eller väsentligt svårare att utvinna kvarlämnad känd tillgång av sådant ämne. Fyndigheter får inte heller bearbetas så, att uppenbar misshushållning med mineraliskt ämne äger rum på annat sätt.

11    § Utfraktsvägar och orter som leder till en gruvas obrutna delar skall hållas öppna. Borrhål till olje-, gas- eller saltfyndigheter skall vara försedda med mynningsskydd. För igenläggning av sådana utfraktsvägar, orter eller borrhål krävs särskilt tillstånd, även om koncessionen inte längre gäller.

12    § Koncessionshavaren skall sätta upp och underhålla behövligt stängsel på mark som har tagits i anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet.

Hinder mot verksamheten

13 § Bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ om hinder mot undersökning skall tillämpas även på bearbetning och därmed sammanhängande verk­samhet, om hindret uppstod innan koncessionen beviljades.

Sådant beslut som sägs i 3 kap. 7 § får meddelas också för bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet. Beslut får dock inte meddelas sedan koncession har beviljats.

Finns flera rättigheter inom samma område skall 3 kap.'8 § tillämpas.      167


 


14 §   1 fråga om undersökningsarbete i dagen på ej anvisad mark och     Prop. 1988/89:92 underjord skall 3 kap. 5 —8§§ om hinder mot verksamheten tillämpas.     Bilaga 2 Sådant förhållande som sägs i 3 kap. 5 och 6 §§ utgör hinder endast om det uppstod innan koncessionen meddelades. Beslut enligt 3 kap. 7 § får inte meddelas sedan koncessionen har beviljats.

6 kap. Överlåtelse, frånträdande, återkallelse och ändring av undersök­ningstillstånd och koncession

Överlåtelse

1 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner får inte över­
låtas utan tillstånd av prövningsmyndigheten.

Frånträdande

2 § Om en innehavare av undersökningstillslånd anmäler all han från­
träder sin räll, upphör tillståndet att gälla en månad efter det att anmälan
kom in lill prövningsmyndigheten. Motsvarande gäller när en del av
tillståndsområdet frånträds.

Om en koncessionshavare anmäler att han frånträder sin rätt, upphör denna sex månader efter det alt anmälan kom in till tillslåndsmyndighe­ten.

Ansöker koncessionshavaren om att få frånträda sin rätt bara för en viss del av koncessionsområdel, prövas ansökan på samma sätt som gäller för att erhålla koncession.

Återkallelse

3 § En koncession kan återkallas, om innehavaren inte fullgör sina skyl­
digheter enligt denna lag eller enligt villkor i koncessionen eller om synner­
liga skäl föreligger. Detsamma gäller undersökningstillstånd för olja, gas­
formiga kolväten och diamant.

Ändring

4    § Om verksamheten ger upphov lill betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får prövningsmyndigheten be­stämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten. Detsamma gäller undersökningstill­slånd för olja, gasformiga kolväten och diamant.

5    § Annan ändring av tillstånd eller koncession än som sägs i 4 § får göras om sökanden begär eller medger det. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs om beviljande av tillstånd eller koncession.

7 kap. Ersättning

Ersättning till sakägare

1 §   Skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete skall er-    168


 


sällas av den som har undersökningstillstånd eller koncession med vars     Prop. 1988/89:92
stöd verksamheten bedrivs.
                                             Bilaga 2

2 § Skada eller intrång som föranleds av att mark tas i anspråk för
bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet skall ersättas av
koncessionshavaren.

Om del uppslår synnerligt men för någon fastighet eller del därav på grund av att mark tas i anspråk, skall koncessionshavaren lösa den fastig-hel eller fastighetsdel som lider sådant men, om ägaren begär det.

3    § Beträffande ersättning och löseskilling enligt 2 § gäller 4 kap. och 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första stycket första meningen expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § samma lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under liden från dagen tio år före det talan om ersättning eller markanvisning väcktes.

4    § 1 fråga om ersättning för skada eller intrång som uppstår efter mark­anvisningen och som inte kunde förutses vid denna är lagen inte tillämp-lig-

Ersättning vid återkallelse

5 § Återkallas ett undersökningstillstånd eller en koncession utan all innehavaren har åsidosatt bestämmelserna i denna lag eller villkor i till­ståndet eller koncessionen, är han berättigad att av staten erhålla ersätt­ning för den förlust han därigenom lider.

8 kap. Prövningen m. m.

Undersökningstillstånd och bearbetningskoneession

1 § Ansökningarom undersökningstillstånd och bearbetningskoncession
prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller koncessionsområ­
det eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av 2 §.

Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstill­stånd utan all annan än sökanden har haft tillfälle alt yttra sig.

Ansökningar om koncession skall prövas efter samråd med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdel ligger.

2 § Ansökningar om koncession skall hänskjutas till regeringens pröv­
ning, om

1.    bergmästaren anser atl frågan om koncession är särskilt betydelsefull ur allmän synpunkt eller

2.    länsstyrelsen eller en av flera berörda länsstyrelser anser alt konces­sionsansökan bör avslås till följd av 2 eller 3 kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. och bergmästaren är av annan upp­fattning.

3 §   Frågor i övrigt om undersökningstillstånd och bearbetningskonces-    169


 


sion och innehavarens skyldigheter och rättigheter vid undersökning eller     Prop. 1988/89: 92 bearbetning prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller     Bilaga 2 koncessionen har meddelats.

Frågor om återkallelse av undersökningstillslånd eller bearbetningskon­cession utan att innehavaren har åsidosatt bestämmelserna i denna lag eller villkor i tillståndet eller koncessionen skall dock hänskjutas till rege­ringens prövning.

4    § Bergmästaren skall bereda och yttra sig i ärenden som hänskjuts till regeringens prövning.

5    § Bergmästaren får anlita sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i sådant förhållande till saken eller lill sakägare att hans tillförlitlighet kan ifrågasättas får inte anlitas som sak­kunnig.

Ersättning lill sakkunniga bestäms av bergmästaren. Myndigheter eller anställda i allmän tjänst får ersättning bara om det finns särskilda före­skrifter om della. Sökanden skall betala kostnaderna för ersättning till sakkunniga.

'6 § Bergmästaren får företa undersökning på platsen om det behövs. Sakägarna skall på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersök­ningen. Sökanden skall betala kostnaderna för undersökningen.

Markanvisning

7 § Ärenden om anvisande av mark för bearbetning och därmed sam­
manhängande verksamhet skall prövas vid markanvisningsförrättning en­
ligt bestämmelserna i 9 kap.

ErsäUning m. m.

8    § Tvist om ersättning enligt 7 kap. 1 § prövas av bergmästaren. Om sådan Ivist föreligger när markanvisningsförrättningen hålls, prövas frågan vid förrättningen.

9    § Tvist i frågor som avses i 7 kap. 2 § prövas av bergmästaren vid markanvisningsförrättningen.

 

10    §   Bergmästarens beslut enligt 8 och 9 §§ får verkställas.

11    § Tvist om ersättning enligt 5 kap. 7 § andra stycket, 7 kap. 5 §, 10 kap. 3 §, 11 kap. 2 § och 12 kap. 7 § saml tvist om kostnad enligt 10 kap. 7 § andra stycket prövas av den fastighetsdomstol inom vars område koncessionsområdet eller större delen därav liggei". Detsamma gäller tvist i frågor som avses i 12 kap. 5 § andra stycket.

170


 


9 kap. Hur markanvisningsförrättningen går till                     Prop. 1988/89:92

Bilaga 2 Förrätlningsmyndlgheten m. m.

1 § Markanvisningsförrättning hålls av bergmästaren i del distrikt där
koncessionen har meddelats.

Två gode män skall della i förrättningen om bergmästaren finner alt det behövs eller när någon sakägare begär del och det inte medför oskäligt dröjsmål.

2    § Bergmästaren skall utse gode männen bland dem som i orten är valda lill gode män vid fastighetsbildningsförrätlning.

3    § Om en god man är hindrad att tjänstgöra på grund av jäv eller om han uteblir och någon annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar lill god man vid fastighetsbild­ningsförrätlning.

4    § Bestämmelsen i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för närståen­de att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också förrättningsmän.

5    §   För förrättningsmän gäller samma jäv som mot domare.

6    § Om en sakägare vill anföra jäv mot en förrältningsman, skall han göra detta första gången han för talan i ärendet sedan han fick veta att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Gör han inte det, har han inte längre rätt all anföra jäv.

Har jäv anförts mot en förrättningsman, får denne endast vidta sådana ågärder som inte kan skjutas upp utan synnerlig olägenhet och som inte innebär att en för förrättningen betydelsefull fråga avgörs. Sådana åtgärder får dock vidtas av bergmästaren, även om han förklaras jävig.

Att en förrältningsman har förklarats jävig påverkar inte beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

7 § Förrättningsmännen får anlita sakkunniga för att utreda frågor som
kräver särskild fackkunskap. Den som slår i sådant förhållande till saken
eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan ifrågasättas får inte anlitas
som sakkunnig.

Ansökan om markanvisning

8 §   Ansökning om markanvisning skall vara skriftlig och innehålla

1. beskrivning av det område som sökanden önskar ta i anspråk,

2.   uppgift om de fastigheter som berörs av ansökningen saml namn och
adress på fastighetsägarna och,de övriga sakägarna, ,

3. uppgift om tvist som enligt 8 kap. 8 § skall prövas vid förrättningen.
Sökanden skall erlägga förskott på kostnader som avses i 19 §, om

bergmästaren begär det.

9 §   Om ansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 8 § första stycket eller       171


 


den i övrigt är ofullständig eller sökanden inte har erlagt föreskriven     Prop. 1988/89:92 ansökningsavgift eller förskott enligt 8 § andra stycket, får bergmästaren     Bilaga 2 förelägga sökanden atl inom viss tid avhjälpa bristen.

Om bristen inte avhjälps får ansökningen avvisas. Detta skall framgå av föreläggandet.

Sammanträde med sakägarna m. m.

10 § Vid förrättningen skall sammanträde hållas med sakägarna. Sam­
manträdel skall inte hållas förrän koncessionsbeslutet.vunnit laga kraft.
Sammanträde behövs inte om stridiga intressen inte förekommer.

Mer än ett sammanträde får hållas om en viss fråga inte kan avgöras utan ytterligare utredning eller om del av något annat skäl är oundgängli­gen nödvändigt.

Myndigheten får företa undersökning på platsen om det behövs. Sak­ägarna skall på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för undersök­ningen.

11 § Samtliga kända sakägare skall kallas lill sammanträde. Om det är
uppenbart obehövligt att kalla en viss sakägare behöver denne dock inte
kallas. Kallelse skall delges i god tid före sammanträdel. Den som i
föreskriven ordning har kallals lill ett sammanträde får vid detta kallas till
nytt sammanträde genom att tid och plats för det kommande sammanträ­
det tillkännages.

Kallelsen skall innehålla en kortfattad redogörelse för ansökningens innehåll, uppgift om var kopia av ansökningshandlingarna finns tillgänglig enligt 13 §och upplysning om innehållet i 14§.

12 § Om fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare stadigvarande
vistas utom riket och delgivning inte kan ske med ombud, får delgivning i
stället ske genom all handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar
fastigheten.

Den som fått handlingen delgiven skall om möjligt snarast sända den vidare till fastighetsägaren eller dennes ställföreträdare. Han skall upplysas om detta när handlingen lämnas till honom.

Är den söktes uppehållsort känd, skall bergmästaren omedelbart med poslen sända honom meddelande om delgivningen.

13    § Om del behövs skall bergmästaren sända kopia av ansökningshand­lingarna till en lämplig person på platsen. Denne skall hålla handlingarna tillgängliga för sakägarna.

14    § Den som äger fastigheter som berörs av ansökningen skall för bergmästaren uppge de sakägare i fråga om fastigheterna som är kända för honom. Den fastighetsägare som inte gör det, skall ersätta sakägarna för skada som har föranletts av underiåtenheten. Om fastighetsägaren har giltigt skäl för sin underlåtenhet är han dock inte ersättningsskyldig.

15    §   Om sökanden uteblir utan att ha anmält laga förfall från det första   172


 


sammanträde som han kallats till på föreskrivet sätt, skall sammanträdet     Prop. 1988/89:92 ställas in. Nytt sammanträde skall sältas ul om han inom tre veckor gör     Bilaga 2 framställning om della. Gör han inte det, skall ärendet avskrivas.

Om någon av de andra sakägarna uteblir från ett sammanträde och han inte har kallals till detta på föreskrivet sätt, skall nytt sammanträde hållas innan förrättningen slutförs.

Nytt sammanträde behövs inte om den uteblivne sakägaren har bilrätt ansökan eller annars medgett att förrättningen ändå slutförs.

Utan hinder av andra stycket får sådana förrättningsålgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.

16 § Bergmästaren skall föra protokoll över förrättningen. Protokollet och övriga handlingar som ges in eller upprättas i förrättningsärendel skall föras samman till en akt.

Otnröstning

17 § Om förrättningsmannen har olika mening, gäller som beslut vad
två av dem säger. Om varje förrältningsman har sin mening, gäller berg­
mästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd
skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.

Förra 11 n I ngs kos t nåder

18 § Till bergmästaren och gode männen utgår ersättning för inställelse
vid förrättningen och vid undersökning på platsen enligt föreskrifter som
regeringen meddelar.

Ersättning lill sakkunniga bestäms av förrättningsmännen. Myndigheter eller anställda i allmän tjänst får ersättning bara om det finns särskilda föreskrifter om della.

Sökanden skall betala kostnaderna för förrättningen.

19 § Sökanden skall svara för sina egna kostnader i ärendet och ersätta
andra sakägare för deras kostnader för att bevaka sin rätt vid förrättning­
en. Detta gäller dock ej om annat följer vid en motsvarande tillärripning av
18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Markan visningsbeslutets innehåll

20 § Beslut om markanvisning skall ange de anvisade områdenas läge,
omfattning och ändamål samt innehålla avgörande i frågor om ersättning
enligt 7 kap. 1 § eller om inlösen eller ersättning enligt 7 kap. 2 §. Därut­
över skall beslutet innehålla avgörande i frågor om förrättningskoslnader
enligt 18 och 19 §§ och deras fördelning.

Om löseskilling eller intrångsersältning bestäms, skall det i beslutet också anges om belopp skall deponeras enligt 10 kap. 2 § samt var deposi­tionen skall ske.

21 §   Gränserna för mark som anvisas skall utstakas och utmärkas i

behövlig omfattning. Karla skall upprättas över marken. Den skall göras så 173


 


noggrann som ändamålet kräver. Kan förrättningen genomföras och för-     Prop. 1988/89:92 rättningsresultatet åskådliggöras ulan karta, behöver en sådan dock inte     Bilaga 2 upprättas.

22    § Överenskommelse om ersättning som avses i 7 kap. 1 och 2 §§ skall fastställas i markanvisningsbeslutet, om någon av parterna begär det. Ersättningen får inte bestämmas annorlunda än som parterna har kommit överens.

23    § Markanvisningsbeslutet skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmyndighelen ger tillkänna för sakägare och andra som har rätt alt överklaga beslutet. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller genom skriftligt meddelande.

lOkap.Hurolika ersättningar skall betalas

1 § Ersättning som har bestämls vid markanvisningsförrältning skall
betalas inom en månad från det att markanvisningsbeslutet vunnit laga
kraft. På ersättningen ugår ränta från dagen för beslutet eller, om marken
dessförinnan har tillträtts, från tillträdesdagen.

Ränta beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden till dess betal­ning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

2 § Ersättning som inte gäller personlig skada skall deponeras hos läns­
styrelsen i det län där marken ligger, om fastigheten har minskat i värde så
myckel att den kan antas inte utgöra full säkerhet för de borgenärer som
hade panträtt i fastigheten när rätten till ersättning uppkom.

Om ersättningen gäller mark i olika län, skall den deponeras där pröv­ningsmyndigheten bestämmer.

Ersättning som inte skall deponeras betalas lill den som är berättigad lill ersättningen.

3    § Om en borgenär som avses i 2 § lider förlust därför alt deposition inte har skett, har han rätt lill ersättning av koncessionshavaren mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om borgenären gör föriusl genom att ersättning som inte har prövats av förrältningsman eller domstol har blivit för lågt beräknad.

4    § Vid deposition skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in utdrag av protokollet Över markanvisningsförrättningen och gravations-bevis i fråga om fasligheter som berörs. Gör han inte del, skall länsstyrel­sen skaffa handlingarna på den ersätlningsskyldiges bekostnad.

5    § Om den ersättningsskyldige inte betalar eller deponerar ersättning inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på begäran av den som är berätti­gad till ersättning söka verkställighet av ersältningsbeslutel. Länsstyrelsen kan också efler att ha hÖrl bergmästaren förordna atl arbetet skall ställas in

lill dess ersättningen har betalats eller tagils ut.                                    174


 


6 §   Om ersättning har deponerats hos länsstyrelsen eller om länsstyrel-     Prop. 1988/89:92
sen har tagit ut ersättning skall länsstyrelsen så snart som möjligt sälla in     Bilaga 2

den på bank mot ränta.

7 § Ersättning och upplupen ränta skall länsstyrelsen betala ut till den
som har räll lill ersättningen. Därvid tillämpas bestämmelserna i 6 kap.
18 § andra och tredje styckena saml 19 § expropriationslagen (1972:719).

Den ersättningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelning av ersättningen, om inte annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

11       kap. Kronoandel

1    § Staten får sin kronoandel om inte staten avstår från den innan frågan om bearbetningskoneession avgörs. Om staten avslår skall detta anmälas skriftligen lill bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande lill sökanden om en sådan anmälan.

2    § Har staten inte avstått från kronoandelen, skall staten betala konces­sionshavaren hälften av dennes utgifter för ersättning till sakägare, hand­läggning av ansökningarna om bearbetningskoncession och markanvisning samt för fördelning av ersättning. Om mark som tillhör koncessionshava­ren anvisats, skall staten i förhållande till sin andel ersätta denne för marken enligt de grunder som anges i 7 kap. 3 §.

3    §   Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

4    § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be­sluta i frågorom kronoandel.

12       kap. Gemensam förvaltning av koncessionsrätt

Föreståndare för verksamheten

1 § Delägarna skall välja en föreståndare för verksamheten. Denne skall
vara svensk medborgare och bosatt i Sverige.

Val av föreståndare skall anmälas till bergmästaren. Sker inte sådan anmälan eller har någon utsetts som inte är behörig, ansvarar varje deläga­re som om han var föreståndare.

Bestämmelserna i 3 —8 §§ skall gälla i den mån inte annat är avtalat.

2 § Föreståndaren ansvarar för att verksamheten bedrivs enligt bestäm­
melserna i denna lag. Han får från delägarna fordra in de bidrag som
behövs för della och för betalning av avgifter.

Sammanträde (stämma) med delägarna

3 §   Stämma skall hållas med delägarna när delägare som tillsammans

äger minst en fjärdedel av koncessionen begär det eller föreståndaren anser     175


 


det nödvändigt. På stämman behandlas frågor om hur verksamheten skall     Prop. 1988/89:92
bedrivas och andra gemensamma angelägenheter.
                Bilaga 2

Föreståndaren skall kalla till stämma. Om det inte finns någon förestån­dare, kan var och en av delägarna kalla till stämma.

Delägarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev.

4 §   Ordförande på stämman är den som delägarna utser.

Delägarna har rösträtt efter sin andel i koncessionen. Förekommer skilda meningar, gäller som stämmas beslut den mening som fåll flesl röster. Vid lika röstetal sker val genom lottning. 1 andra frågor än val gäller om inte annat följer av 5 § den mening som föreståndaren biträder. Lån får dock inte las upp utan alla delägarna samtycker lill det.

Undersökning och bearbetning

5 § Vill delägare som innehar minst hälften av koncessionen utföra
undersökning eller bearbetning i större omfattning än de andra, skall det
större arbetet utföras. Detsamma gäller när fråga är om ell visst arbete
skall utföras eller ej.

Den som har begärt att arbetet skall utföras svarar för kostnaden för detta och tillgodoräknas den ytteriigare kvantitet av ämnet som utvinns genom arbetet.

6    § Delägare som har ulfört undersökningsarbete inom koncessionsom­rådet skall på begäran tillhandahålla andra delägare resultatet av under­sökningen.

7    § En delägare som inte har deltagit i ett visst arbete får ansluta sig till detta efler anmälan på stämma eller skriftlig anmälan hos föreståndaren. 1 sådant fall skall delägaren i förhållande till sin andel i koncessionen ersätta följande slag av kostnader som föranletts av arbetet:

 

1.    kostnader för sådana byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd som är nödvändiga eller nyttiga för fortsall undersökning eller bearbetning, efter det värde egendomen har när deläga­ren ansluter sig lill arbetet,

2.    kostnader för ersättning eller inlösen enligt 7 kap. 2 § samt kostnader för markanvisningsförrättning och fördelning av ersättning,

3.    kostnader för sådana undersöknings- och tillredningsarbeten som utförts efter markanvisningsförrättningen och som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller bearbetning.

Har mark som tillhör en delägare tagits i anspråk för arbetet, skall den delägare som ansluter sig betala ersättning för detta i förhållande till sin andel enligt de grunder som anges i 7 kap. 3 §.

Förverkande av andel i koncessionen

8 §   Om en delägare inte senast två månader efler anmodan betalar vad

han är skyldig att bidra med enligt 2§ eller nödvändiga kostnader för         176


 


undersökningsarbete eller bearbetning, är hans andel i koncessionen med     Prop. 1988/89:92
vad som hör till denna förverkad till de andra delägarna.
        Bilaga 2

13 kap. Verkan av att bearbetningskoncession upphör

1 § När en koncession upphör, förlorar koncessionshavaren rätten lill de
ämnen som koncessionen avser och som har brutits eller på annat sätt
utvunnits men inte uppfordrats.

Ämnen som har uppfordrats får finnas kvar för koncessionshavarens räkning under högst två år efter del atl koncessionen upphört att gälla. Koncessionshavaren förlorar rätten till det som inte tagits bort under denna tid.

Ämnen som koncessionshavaren har förlorat sin rätt till enligt denna paragraf tillfaller fastighetsägaren i den mån de inte tillfaller någon ny innehavare av undersökningstillstånd eller bearbetsningskoncession enligt 3 kap. 3 § första stycket eller 5 kap. 6 §.

2    § Koncessinshavaren förlorar rätten till sådana byggnader som gjorts för anläggningarnas styrka och varaktighet samt inklädnad av borrhål och stängsel som innehavaren varit skyldig att hålla. Sådana anläggningar skall lämnas kvar på platsen. Om någon annan beviljas koncession inom områ­det, övertar denne anläggningarna.

3    § Koncessionshavaren skall ta bort andra anläggningar än som sägs i 2 § och utföra det efterarbete som i övrigt är motiverat från allmän eller enskild synpunkt.

Anläggningar som lämnas kvar skall vara i sådant skick att det inte uppkommer fara för allmänheten. Sådant stängsel som sägs i 2 § skall vara utfört så, att del beslår varaktigt efter del atl koncessionen har upphört.

När koncessionen upphör, förlorar innehavaren den rätt till marken som han har på grund av markanvisningen.

4    § 1 den mån koncessionshavarens skyldigheter enligt 3 § inte har be­stämls genom villkor i koncessionen, skall frågan prövas i samband med att koncessionen upphör.

5    § Statens rätt enligt bestämmelserna om kronoandel upphör samtidigt med koncessionen. Därvid gäller vad som sagts i 1 — 3 §§ om koncessions­havare även för staien.

14 kap. Avgifter och andra särskilda skyldigheter

Avgifter

1    § Sökande i ärenden enligt denna lag skall betala ansökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver.

2    § Innehavare av undersökningstillslånd skall betala avgift till staten. Avgiften skall bestämmas med beaktande av undersökningsområdets stor­lek enligt vad regeringen närmare bestämmer.    177

12   Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 92


Redovisning över utförda undersökningsarbeten                    Prop. 1988/89:92

3 §   När ell undersökningstillslånd har upphört, skall innehavaren senast     Bilaga 2 inom en månad till bergmästaren avge redovisning över utförda undersök­ningsarbeten. Av redovisningen skall framgå

1.    vem som har ulfört undersökningen,

2.    vilken typ av undersökningsarbeten som har ulförts,

3.    hur omfattande undersökningen har varit samt

4.    vem som förvarar undersökningsresultaten.

Skyldighet alt upprätta karta och föra journal m. m.

4 § Över gruvor och motsvarande anläggningar som är under arbete
skall koncessinshavaren upprätta karta. På kartan skall redovisas de borr­
hål inom koncessionsområdet som är av bestående värde. I fråga om
koncessionsområden där ingen bearbetning pågår skall sådana borrhål i
stället läggas in på borrhålskarta. Kartorna skall förvaras hos koncessions­
havaren och fortlöpande kompletteras av denne. Utdrag skall sändas till
den myndighet som regeringen bestämmer.

Gruvor eller motsvarande anläggningar får inte ulan tillstånd läggas ned förrän alla gruvarbeten har blivit inmätta och inlagda på karta.

5 § Koncessionshavaren skall föra journal över undersökningsarbete och
bearbetning saml till den myndighet som regeringen bestämmer redovisa
prover och avge rapporter.

Sveriges geologiska undersökning skall på begäran få följa koncessions­havarens arbete i geologiskt avseende och la del av de geologiska resultaten av arbetet. Regeringen kan besluta att andra myndigheter får göra detsam­ma.

15 kap. Tillsyn, handräckning, vite och ansvar

1    § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av bergmästaren.

2    § Den som har tillstånd eller koncession eller på annat sätt utövar verksamhet enligt denna lag skall på begäran av bergmästaren

1.   lämna bergmästaren de upplysningar och tillhandahålla de handling­
ar som behövs för tillsynens utövande, och

2.   ge bergmästaren tillträde lill anläggningar eller platser där verksam­
het som omfattas av denna lag bedrivs.

3    § Bergmästaren får besluta om de åtgärder som behövs för alt trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av lagen.

4    § Om undersökningsarbete påbörjas utan alt säkerhet har ställts enligt 3 kap. 4 § tredje stycket eller 5 kap. 9 § fjärde stycket eller om anläggning utförs i strid med 3 kap. 2 § andra stycket eller 5 kap. 9 § fjärde stycket får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna atl arbetet skall ställas in eller att anläggningen skall tas bort på undersökarens bekostnad. Beträffande sådan åtgärd finns bestämmelser i 17 § handräck­ningslagen (1981:847).

5    §   Om en koncessionshavare inte iakttar villkor som förenats med

koncessionen eller om han eller någon annan inte följer vad som föreskrivs 178


 


eller begärs med stöd av 13 kap. 3 §, 14 kap. 3 §, 4 § första stycket eller 5 §     Prop. 1988/89:92 eller 2 § della kapitel, kan bergmästaren förelägga honom att fullgöra sina     Bilaga 2 skyldigheter vid vite. Sådant föreläggande skall delges.

Om arbete bedrivs på sådant sätt att det uppkommer uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, får bergmästaren förbjuda arbetet. Förbudet skall gälla omedelbart.

Om ett sådant förbud åsidosätts, får tingsrätten på ansökan av bergmäs­taren meddela handräckning för all åstadkomma rättelse. Beträffande handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

6 §   Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    påbörjar undersökningsarbete ulan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 4 § eller 5 kap. 9 § fjärde stycket om underrättelse och ställande av säkerhet,

2.    bearbetar ämne utan att ha erhållit berabetningskoncession om sådan krävs,

3.    utan tillstånd enligt 5 kap. 11 § lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål som sägs där,

4.    ulan tillstånd enligt 14 kap. 4 § andra stycket lägger ned gruva eller motsvarande anläggning innan alla gruvarbeten blivt inmätta och inlagda på karta.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåt­ligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han fullgör uppgiflsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

I fall som sägs i första stycket 2 kan ämne som utvunnits förklaras förverkat.

Om brott som avses i första stycket 1 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

16 kap. Hur beslut får överklagas

1 § Beslut om markanvisning får överklagas hos den fastighetsdomstol
inom vars område den mark saken gäller eller större delen av denna ligger.
Överklagande sker genom besvär som skall ges in till fastighetsdomstolen
inom tre veckor från beslutet.

Beslut under markanvisningsförrättningen får överklagas särskilt, om prövningsmyndigheten har

1.    ogillat jäv mot förrältningsman,

2.    beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk, eller

3.    beslutat enligt 5 kap. 3 § andra stycket angående ianspråktagande av mark i avvaktan på slutligt avgörande i ärendet.

Överklagande sker genom besvär som skall ges in lill fastighetsdomsto­len inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Den som menar atl markanvisningsförrättning onödigt uppehålls genom ett beslut vid förrättningen får överklaga beslutet genom besvär hos fastig­hetsdomstolen. Denna rätt all överklaga är inte inskränkt till någon viss tid.

2 § Bergmästarens beslut i fråga om ansökningar om bearbetningskon­
cessioner och om återkallelser av sådana koncessioner får överklagas hos
regeringen.

Bergmästarens beslut får överklagas hos Sveriges geologiska undersök­ning, om beslutet avser frågor om

1. undersökningstillstånd,                                                               179


 


2.    företrädesrätt enligt 1 kap. 8 §,                                  Prop. 1988/89:92

3.    förlängning av giltighetstiden för bearbetningskoncession.     Bilaga 2

4.    förhandsbesked enligt 4 kap. 9 § tredje stycket,

5.    tillstånd att lägga igen utfraktsväg m. m. enligt 5 kap. 11 §,

6.    tillstånd att lägga ned gruvor eller motsvarande anläggningar innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta enligt 14 kap. 4§ andra stycket.

Beslut av Sveriges geologiska undersökning i ärenden enligt andra styc­ket får inte överklagas.

3 § Bergmästarens beslut enligt 3 kap. 6 § och 5 kap. 13 § första stycket
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ett sådant ärende
får inte överklagas.

Om beslutet gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser får del överklagas även av kommunen.

4    § Bergmästarens beslut i andra frågor än som avses i l-3§§ får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

5    § Länsstyrelsens beslut i fråga om ställd säkerhet får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut enligt 3 kap. 5 § och 5 kap. 13 § första stycket i fråga om områden som avses i 3 kap. 5 § får överklagas hos regeringen.

17 kap. Särskilda bestämmelser

1 §   Med särskild rätt till fastighet menas i denna lag nyttjanderätt,
servilul, renskötselrätt och rätt tiU elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller inte innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

2 §   Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av
den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behö­ver inte ställa säkerhet.

Övergångsbestämmelser

1.   Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988 dä gruvlagen (1974:342),
lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1949:658) om
inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. skall upphöra atl gälla.

Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

Om inte annal framgår av 4 —6 skall nya lagen tillämpas även pä rättigheter enligt äldre lag. Därvid skall bestämmelserna om undersök­ningstillslånd i nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till undersökning och bestämmelserna om bearbetningskoncession i nya lagen tillämpas på äldre rättigheter till bearbetning.

2.   Vad som enligt nya lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas
även på den som innehar faslighet med ständig besittningsrätt eller fidei­
kommissrätt. Detsamma gäller den som enligt beslut vid allmän avvittring

innehar ströäng.                                                                             180


 


Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits     Prop. 1988/89:92 i faslighet skall tillämpas på rätt till avkomst eller förmån som avses i 8 §     Bilaga 2 lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är all anse som särskild räll till faslighet.

3.   1 mål och ärenden som har anhängiggjorts innan nya lagen träder i
kraft skall äldre bestämmelser tillämpas.

14 kap. 3§ gäller inte inmutning och undersökningskoncession som upphör före den 1 juli 1989.

Om ersättning som har beslutats enligt äldre lag inte har betalats ut när denna lag träder i kraft, tillämpas 4 kap. 33 — 38 §§ gruvlagen (1974:342) i stället för 10 kap. nya lagen.

Lagen (1949:658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. skall alltjämt tillämpas på inmutningar och utmål.

4.   Beträffande inmutningar gäller nya lagen med följande begränsning­
ar.

a.   Inmutaren får inom det område som anges i mutsedeln utföra under­
sökning av sådana mineral som var inmulningsbara enligt gruvlagen
(1974:342), när den upphörde att gälla. Medgivande enligt 2 kap. 3-5 §§
gruvlagen skall anses som medgivande till undersökningsarbete enligt 3
kap. 5 —7 §§ nya lagen.

b.   I fråga om undersökningstid och förlängning av denna tillämpas 3
kap. 5 § första och andra stycket samt 6 och 7 §§ gruvlagen i stället för 2
kap. 4-7 §§ nya lagen.

c.   Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas på inmutning­
ar. 1 fråga om övergång av rätt till inmutning tillämpas i stället 9 kap.
gruvlagen.

d.   När en inmutning upphör atl gälla skall inte bestämmelserna i 2 kap.
8 § nya lagen om karenstid tillämpas på mark som har omfattats av
inmutningen. I stället skall gälla atl ansökningar om undersökningstill­
slånd för sådan mark, som ges in inom ett år från det att inmutningen
upphörde att gälla, får beviljas endast efter medgivande av den myndighet
som regeringen föreskriver.

e.   Inmutaren har företräde lill bearbetningskoncession enligt bestäm­
melserna i 4 kap. 3 § första stycket nya lagen.

5.   Beträffande utmål som har beviljats enligt gruvlagen (1974:342) eller
motsvarande äldre lagstiftning gäller nya lagen med följande begränsning­
ar.

a.   Beträffande utmål som har tillkommit enligt äldre lagstiftning tilläm­
pas 14 kap. 6 § första stycket och 7 § gruvlagen så länge utmålel beslår.

b.   Utmålshavaren får under den lid ulmålet består utföra undersökning
och bearbetning av sådana mineral som var inmutningsbara enligt gruv­
lagen, när den upphörde all gälla. Mark som har anvisats enligt äldre lag
skall anses som anvisad enligt nya lagen. Om ny mark behöver anvisas,
tillämpas nya lagen. Medgivande alt erhålla utmål utan hinder av 2 kap.
3 —5 §§ gruvlagen skall vid tillämpning av 5 kap. 13 och 14§§ nya lagen
anses som medgivande enligt 3 kap. 5 —7 §§ nya lagen.

c.   Innehavaren skall betala försvarsavgift enligt 6 kap. 8 och 9 §§ gruv­
lagen så länge utmålel består.

d.   1 fråga om giltighetstiden för utmål tillämpas 6 kap. 10 § första
stycket gruvlagen. Bestämmelserna i 6 kap. nya lagen skall inte tillämpas
på utmål. I fråga om frånträdande tillämpas 6 kap. 13 § gruvlagen och i
fråga om övergång av räll lill utmål 9 kap. gruvlagen. Bestämmelserna om
inlösen av rätt till utmål i 10 kap. gruvlagen skall fortfarande tillämpas.

e. I fråga om utmål tillämpas bestämmelserna i 8 kap. gruvlagen om

181


 


samäganderätt i utmål i stället för dem i 12 kap. nya lagen om gemensam     Prop. 1988/89:92
förvaltning av koncessionsrält.
                                          Bilaga 2

f.   Om en utmålshavare senast ett år fre utgången av utmålets giltig-
helstid ansöker om bearbetningskoneession inom ulmålet för sådana mi­
neral som var inmutningsbara enligt gruvlagen när den upphörde all gälla,
skall prövningen ske med iakttagande av följande.

Om regelbunden bearbetning eller tillredningsarbete eller anläggningsar­bete för upptagande av bearbetning pågår skall 4 kap. I — 6 §§ nya lagen inte tillämpas.

Om undersökningsarbete av större omfattning pågår skall 4 kap. 1 § 1 — 3 nya lagen inte tillämpas.

g.   När utmålel upphör tillämpas 7 kap. 3 § andra stycket gruvlagen i
stället tor 13 kap. 3 och 4 §§ nya lagen beträffande anläggningar som har
påbörjats före ikraftträdandet. I fråga om rätt till nytt undersökningstill­
slånd för mark som har omfattats av utmålel skall inte 2 kap. 8 § nya lagen
tillämpas. 1 stället skall gälla att ansökningar om sådant tillstånd, som ges
in inom ett år från det att ulmålet upphörde, får beviljas endast efler
medgivande av den myndighet som regeringen bestämmer.

6.   Beträffande koncessioner och motsvarande tillstånd, som har bevil­
jats enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter eller motsvaran­
de äldre lagstiftning gäller nya lagen med följande begränsningar.

a.   Beträffande tillstånd som har tillkommit enligt äldre lagstiftning
tillämpas punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om vissa mineral­
fyndigheter så länge tillståndet beslår.

b.   Innehavaren får under den lid tillståndet består utföra undersökning
eller bearbetning enligt de villkor som har angetts i beslutet. Mark som har
anvisats enligt äldre lag skall anses anvisad enligt nya lagen. Om ny mark
behöver anvisas tillämpas nya lagen. Medgivande enligt 17—19§§ lagen
om vissa mineralfyndigheter skall anses som motsvarande medgivande
enligt 3 kap. 5 — 7 §§ nya lagen.

c.   Den nya lagens bestämmelser om kronoandel i 1 kap. 10 §, undersök-
ningslillstånds giltighetstid i 2 kap. 4 —7§§, ändring av tillstånd eller
koncession i 6 kap. 4 § och gemensam förvaltning av koncessionsrätt 112
kap. skall inte tillämpas på tillstånd som avses här.

d.   När en koncession upphör tillämpas 36 § lagen om vissa mineralfyn­
digheter i stället för 13 kap. 3 och 4 §§ nya lagen beträffande anläggningar
som har påbörjats före ikraftträdandet.

e.   För tillstånd lill förberedande undersökning enligt 15 § lagen om
vissa mineralfyndigheter som gäller vid ikraftträdandet tillämpas den
lagen så länge tillståndet består.

7.   Den som vid utgången av juni 1988 bedriver undersökning eller
bearbetning för vilken tillstånd eller koncession därefter behövs enligt
denna lag får, under förutsättning att ansökan om koncession görs före den
1 juni 1989, fortsätta verksamhet för samma ändamål ulan koncession till
dess ansökan slutligt prövats. Den som bedriver bearbetning vid utgången
av juni 1988 skall ha företräde lill bearbetningskoncession som om han
fått företrädesrätt enligt 1 kap. 8 § nya lagen.

182


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter        '

Härigenom föreskrivs atl 9 och 37 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyn­digheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

9§ Inom ell område som omfattas     Inom ett område som omfattas av av      koncession      enligt     lagen     undersökningstillstånd  eller  bear-(1974:890) om vissa mineraljyndig-     belningskoncession    enligt    lagen heter får någon annan än konces-     (0000:000)  om  vissa  mineraliska sionshavaren   inte  utan   särskilda     ämnen får någon annan än konces-skäl beviljas koncession enligt den-     sionshavaren   inte  utan  särskilda na lag. Ej heller får Inom ell områ-     skäl beviljas koncession enligt den-de, som omjällas av räll enligt 1     na lag. kap. 4 eller 5 § eller 14 kap. 6 § fors­la stycket gruvlagen (1974:342) ef ler av ansökan om sådan rätt, kon­cession utan särskilda skäl medde­las någon annan än den som erhåf Ut eller ansökt om sådan rätt.

37 §
Vid tvist angående fråga som av-        Vid tvist angående fråga som av­
ses i 25 § tillämpas reglerna i 41 §    ses i 25 § tillämpas 8 kap. 3 § första
lagen (1974:890) om vissa mineraf    stycket lagen (0000:000) om vissa
Jyndigheter.
                         mineraliska ämnen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Beträffande koncessioner enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyn­digheter och beträffande inmutningar och utmål gäller äldre bestämmel­ser.

183


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)         

Härigenom föreskrivs att 18 och 18a §§ naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

18§'
Takt av sten, grus, lera, jord, Täkl av sten, grus, lera, jord,
torv, eller andra jordarter för an-
   torv, eller andra jordarter för annat
nat ändamål än markinnehavarens
  ändamål än markinnehavarens
husbehov får ej ske utan länsstyrel-
         husbehov får ej ske utan länsstyrel­
sens tillstånd. Vad nu sagts avser
   sens tillstånd. Vad nu sagts avser
dock ej läkt i vattenområde vartill
   dock ej läkt i vallenområde vartill
tillstånd lämnats enligt vattenlagen
tillstånd lämnats enligt vattenlagen
(1983:291) eller fordras enligt lagen
         (1983:291) eller fordras enligt lagen
(1966:314) om konlinentalsockeln
   (1966:314) om konlinentalsockeln
eller läkt av torv vartill bearbet-
     eller läkt vartill tillstånd fordras en-
ningsskoncession har meddelats en-
         ligt lagen (1985:620) om vissa torv-
ligt lagen (1985:620) om vissa torv-
         fyndigheler eller lagen (0000:000)
fyndigheler.
                         om vissa mineraliska ämnen.

Länsstyrelsen får förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, lägga fram utredning som belyser behovet av takten saml en täktplan av erforderlig omfattning. Tillståndet skall förenas med de villkor som behövs för atl begränsa eller motverka företagels menliga inverkan på naturmiljön. Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall tillstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för sålunda föreskrivna villkor. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig, får läns­styrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Har tio år förflutit från det täkttillstånd har vunnit laga kraft, får länsstyrelsen upphäva tillståndet eller helt eller delvis eller förena tillstån­det med ändrade villkor. Visar det sig att föreskrivna villkor inte i den utsträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön, får länsstyrelsen före utgången av den angivna tiden förena tillståndet med de ytterligare villkor som behövs.

I8af Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som driver täklverksamhet eller slen-krossrörelse all lämna de uppgifter om verksamheten som behövs som underiag för planering av naturvården.

1 fråga om tillsyn över arbetets be­drivande och hushållningen med fyndigheter i Jäst berg gäller 5 kap. 10§ och 15 kap. 1-3§§ saml 5§

Senaste lydelse 1985:622
■Senaste lydelse 1982:1097
                                                                             184


 


''''ctrande lydelse

''öreslagen lydelse

'dra   och   tredie    ,   ,        'P- 8/89:

——-___                             :.     ""  om  vissa ,

"

')M\\ 1988.

(0000:000)  olnL'""''   '''Sen     'Ba 2 ä>nnen i nnärnpUaliT'''''''''

185


4 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom   föreskrivs att  3  kap.  6 § och  22  kap.   1 §  vattenlagen (1983:291) SkaU ha följande lydelse.


Prop. 1988/89:92 Bilaga 2


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 kap. 6§' Bestämmelserna i 1,2 och 4 §§ gäller inte

1.    vattenföretag som vid prövning av en viss anläggning eller åtgärd enligt 4 kap. lagen (00000:000) om hushållning med naturresurser m. m., har angetts som ett villkor för anläggningens eller åtgärdens utförande,

2.    broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3.    rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.


4. verksamhet, vartill bearbet­ningskoncession har meddelats en­ligt lagen (1985:620) om vissa torv­fyndigheter.


4.    verksamhet, vartill bearbet­ningskoneession har meddelats en­ligt lagen (1985:620) om vissa torv­fyndigheter eller lagen (0000:000) om vissa mineraliska ämnen.

5.    verksamhet vartill utvinnings­tillstånd har meddelats enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.


22 kap. 1§

Lagens bestämmelser om faslig­het gäller också gruvor utom i fall som avses i 5 kap. 2 § tredje styc­ket.

Lagens bestämmelser om fastig-hel gäller också områden där bear­betning av mineraliska ämnen på­går med stöd av bearbetningskon­cession enligt lagen (0000:000) om vissa mineraliska ämnen. Vad som nu sagts gäller dock inte i fall som avses i 5 kap. 2 § tredje stycket.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.


' Senaste lydelse 1985:621


186


 


5 Förslag till                                                   Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)      '

Härigenom föreskrivs atl 2 § miljöskyddslagen (1969:387) skall ha föl­jande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2§'

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrivs i hälsoskydds-, byggnads- och naturvårdslagsstiflning eller i annan lagstiftning. I fråga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av gräns­älvsöverenskommelsen d. 16sepl. 1971 mellan Sverige och Finland.

Har regeringen enligt 4 kap. lagen (0000:000) om hushållning med natur­resurser m. m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd eller enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar prövat frågan om fram­dragande eller begagnande av sådan ledning, är beslutet bindande vid pröv­ning enligt denna lag.

Beslut om bearbetningskonees­sion enligt lagen (0000:000) om vi.s­sa mineraliska ämnen är bindande vid prövning enligt denna lag såvitt avser tillämpning av 2 och 3 kap. lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. Detsam­ma gäller beslut om tillstånd till ut­vinning enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela särskilda bestämmelser lill förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Senaste lydelse 1983:656                                                                                187


 


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m.

Härigenom föreskrivs all rubriken till 2 kap. samt 2 kap. 1 § och 3 kap. 5 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2 kap. Inmutningsrätt och rätt till utmål        Rätt enligt lagen (0000:000) om vis­sa mineraliska ämnen


Prop. 1988/89:92 Bilaga 2


1


Konlrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m. får inte utan tillstånd (förvärvslillstånd) för varje särskilt fall här i landet erhål­la eller i övrigt förvärva inmut­ningsrätl eller rätt lill utmål enligt gruvlagen (1974:342).

Vad som i denna lag sägs om räll till !/wå/skall gälla även nyttjande­rätt till utmål.

Vad som i denna lag sägs om rätt till bearbetningskoncession skall gälla även nytljanderätl lill sådan koncession.


Kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m. får inte ulan tillstånd (förvärvslillstånd) för varje särskilt fall här i landet erhål­la eller i övrigt förvärva undersök­ningstillständ eller bearbetnings­koncession enligt lagen (0000:000) om vissa mineraliska ämnen.


 


3 kap.


Inmutningsrätl eller rätt till ut­mål. som har förvärvats genom in­rop på exekutiv auktion under så­dana förhållanden att förvärvslill­stånd skulle ha krävts vid ett van­ligt förvärv, skall åter avyttras inom ett år efter det atl auktionen har vunnit laga kraft, om inte dess­förinnan dessa förhållanden har upphört eller inroparen har fått till­stånd all behålla rättigheten. Rege­ringen får på ansökan av inroparen medge skäligt anstånd med avytt­randet.

1 fråga om tillstånd enligt JÖrsta stycket att behålla Inmutningsrätl


Rätt enligt undersökningstilf slånd eller bearbetningskonces­sion som meddelats enligt lagen (0000:000) om vissa mineraliska ämnen och som har förvärvals ge­nom inrop på exekutiv auktion un­der sådana förhållanden all för­värvslillstånd skulle ha krävts vid ett vanligt förvärv, skall åter avytt­ras inom ett år efler det att auktio­nen har vunnit laga kraft, om inte dessförinnan dessa förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla rättigheten. Re­geringen får på ansökan av inropa­ren medge skäligt anstånd med av­yttrandet.

I fråga om tillstånd att behålla rättigheter enligt JÖrsta stycket gäl-


188


 


Nuvarande lydelse

eller rätt till utmål gäller i tillämpli­ga delar bestämmelserna i denna lag om förvärv av sådana rättighe­ter.

Avyttras inte rättigheten inom föreskriven tid gäller

1.   beträffande inmutningsrätl. att undersökningsarbeten som inro­paren företar inom det inmutade området är utan verkan lill bevaran­de av inmutningsrälten.

2.   beträffande utmål. alt rätten till utmål är förverkad på den första Infallande dag då JÖrsvarsavgift en­ligt 6 kap. 8 § gruvlagen (1974:342) skall erläggas.


Föreslagen lydelse

ler i tillämpliga delar bestämmel­serna i denna lag om förvärv av sådana rättigheter.

Avyttras  inte  rättigheten  inom föreskriven tid är den förverkad.


Prop. 1988/89:92 Biiaga 2


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Beträffande inmutningar och utmål enligt gruvlagen (1974:342) gäller äldre lagstiftning.


 


7 Förslag till                                                   Prop. 1988/89:92

Lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln '

Härigenom föreskrivs atl 3,10 och 15 §§ lagen (1966:314) om konlinen­talsockeln skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3§'

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och utvinna naturtillgångar från denna.

Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.

Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket får äga rum utan tillstånd.

Vid prövning av tillstånd till ut­vinning enligt denna lag skall 2 och 3 kap lagen (0000:000) om hus­hållning med naturresurser m. tn. tillämpas.

io§-

Inom anläggning av säkerhetszon Inom anläggning av säkerhetszon

utanför   territorialgränsen   tilläm- utanför territorialgränsen tillämpas

pas svensk lag med undantag av svensk lag med undantag av be-

beslämmelserna i gruvlagen (1974: stämmelserna i  lagen (0000:000)

342).  lagen  (1974:890) om  vissa om vissa mineraliska ämnen, val-

mineraljyndigheter.       vattenlagen tenlagen   (1983:291)  och   lagslift-

(1983:291) och lagstiftningen angå- ningen  angående jakt  och   fiske,

ende jakt och fiske. Därvid anses Därvid   anses   anläggningen   och

anläggningen   och   zonen   belägna zonen belägna inom närmaste del

inom närmaste del av Sveriges sjö- av Sveriges sjöterritorium,
territorium.

Produkt som frambringats utanför territorialgränsen anses utvunnen i Sverige.

15 §' Talan mot bergmästarens beslut enligt 7 § föres hos Sveriges geologi­ska undersökning genom besvär.

Mot beslut av Sveriges geologiska undersökning i ärende, som avses i 7 §, och mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 § föres talan hos kam­marrätten genom besvär.

Mot annal beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom besvär hos regeringen.

Annat beslut än som av.ses I första Beslut gäller utan hinder av förd .stycket länder till ejierrällelse ulan     talan, om ej annorlunda förornals.

Senaste lydelse 1984:891
Senaste lydelse 1983:655
Senaste lydelse 1982:483
                                                                190


 


Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                 Prop. 1988/89:92

Bilaga 2 hinder av förd talan, om ej annor­lunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

191


 


Sammanställning av remissyttranden över Prop-1988/89:92

betänkandet (SOU 1986:53 och 54) Ny     ''

minerallagstiftning

1  Remissförfarandet

Betänkandet (SOU 1986:53 och 54) Ny minerallagsliflning har remissbe­handlats.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Sundsvall, kam­marrätten i Jönköping, Malmö tingsrätt, Luleå tingsrätt, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), statens vägverk, riksanti­kvarieämbetet, högskolan i Luleå, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, sta­tens planverk, statens lantmäteriverk (LMV), centralnämnden för faslig-hetsdala (CFD), Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för statens gruvegendom (NSG), domänverket, bergmästarämbetena i norra och södra distrikten, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, sta­tens kärnkraftsinspeklion, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Örebro län — som bifogat yttranden från Askersunds och Örebro kommu­ner —, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västerbottens län — som bifogat yttranden från Skellefteå och Vilhelmina kommuner samt från Västerbottens handelskammare — länsstyrelsen i Norrbollens län, länspo­lischefen i Västmanlands län, samerätlsutredningen, Svenska Kommun­förbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Förelagens Uppgiftslämnar-delegation (FUD), Ingenjörsvelenskapsakademien (IVA), Jernkontoret, Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Norrlandsfonden, Svenska Gruvföreningen, Svenska Gruvindustriarbeta­reförbundet, Svenska Kalkföreningen, Svenska Samernas Riksförbund, Sveriges Industriförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Cementa AB, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Svensk Kärnbräns­lehantering AB (SKB), Sveriges Geologiska AB (SGAB), Terra Mining AB och Bolaget Vieille Montagne svenska avdelningen.

Dessutom har yttranden inkommit från länsstyrelsen i Östergötlands län. Bergslagsdelegationen, Grus- och Makadamföreningen, Svenska Han­delskammarförbundel och Torbjörn Stefanson.

2 Allmänna synpunkter

Ett stort anlal remissinstanser inleder sina yttranden med allmänna syn­punkter på den föreslagna lagstiftningen. Många remissinstanser anser att kommitténs lagförslag innebär förenklingar och en rationellare och enhet­ligare hantering av ärenden som rör undersökning och utvinning av mine­raliska ämnen än vad den gällande lagstiftningen medger.

JK har uppfattningen att förslaget till ny minerallag i vad avser förfaran­
det vid lillståndsgivning och olika förrättningar, rätt till ersättning oeh rätt
att föra talan mot beslut inte innebär några avgörande förändringar i
        192


 


förhållande till gällande rätt. De förändringar som föreslås innebär snarare     Prop. 1988/89:92 förenklingar och mer enhetlighet när det gäller beslulsmyndighel och full-     Bilaga 3 följdsinstanser. Liknande synpunkter framförs bl.a. av NSG, bergmästa­ren i norra distriktet, statskontoret och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Ell antal remissinstanser, bl.a. Gruvföreningen, IVA och Terra Mining anser all det är angeläget all så långt möjligt förenkla prövningsförfarande och myndighetsstyrning. Del lagda förslaget går i motsatt riktning och synes innebära bl.a. ett tungt och omständligt prövningsförfarande.

Flertalet remissinstanser anser det vara motiverat all genomföra en ny minerallagsliftning eller har inget att erinra mot att en sådan genomförs.

NSG, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län, TCO, LO och Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker huvuddragen i lagförsla­get. Bergmästaren i norra distriktet tillstyrker lagförslaget under förutsätt­ning att ändringar görs så att ell ökat inmulningsrättsligt inslag erhålls för de ämnen som är lämpade för ett inmutningssystem, medan koncessions­principen bibehålls oförändrad för övriga.

Statens planverk, SGU, bergmästaren i södra distriktet, naturvårdsver­ket, länsstyrelserna i Malmöhus och Östergötlands län, Bergslagsdelega­tionen, Gruvföreningen, Handelskammarförbundel, Industriförbundet, Jernkontoret, SACO/SR, LKAB och Terra Mining AB avstyrker att kom­mitténs förslag läggs till grund för ny lagstiftning. IVA och SGAB är kritiska till förslaget.

Enligt SGU:s uppfattning är de skäl som kommittén anfört för en förändring av nu gällande lagsystem inte tillräckliga. Det system som nu finns är modernt (från mitten av 1970-talel) och anpassat till olika fyndig­heters geologiska beskaffenhet. Kommitténs syften med förslaget kan nås genom partiella lagändringar i del befintliga lagsystemet. Liknande syn­punkter framförs av bergmästaren i södra distriktet.

Naturvårdsverket anser atl förslaget innebär i så väsentliga delar en försämrad ställning för miljövården jämfört med gällande räll alt det inte bör läggas till grund för ny lagstiftning. Förslaget bör omarbetas på ett sätt som bättre tillgodoser miljövårdens intressen.

Planverket anser inte alt förslaget kan utgöra grund för ny lagstiftning utan väsentliga ändringar på ett antal punkter, i synnerhet de som rör anknytningen lill naturresurslagen (NRL) och möjligheter till intresse­avvägningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppfattningen atl en del av de före­slagna förändringarna strider mot decentraliseringssträvanden enligt l.ex. plan- och bygglagen (PBL). Förslaget innebär bl.a. atl vissa av länsstyrel­sernas och kommunernas funktioner vid prövning av frågor rörande mine­ralutvinning hänskjuts till bergsstaten. Lagförslaget bör därför inte läggas lill grund för ny lagstiftning utan orrifattande överarbetning. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Bergslagsdelegationen framhåller att i dagens läge, med de problem som
råder inom gruv- och mineralindustrin, föreslå en ny lagstiftning som
uppenbart strider mol slalsmaklernas intentioner att skapa förutsättningar
för en livskraftig industri, förefaller inte ändamålsenligt. Förslaget innebär
bl.a. att det kommer att la längre tid atl få tillstånd, all del skapas
           193

13    Rik.sda,i;en 1988/89. I .saml. Nr 92


osäkerhet inför fortsatta prospekteringsinsatser och atl det skapas en lås-     Prop. 1988/89:92
ning av gruvnäringen till dagens situation.
                           Bilaga 3

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet, Handelskammarför­bundel, LKAB och Terra Mining har uppfattningen atl de reformbehov som kan föreligga på några punkter, såsom i fråga om kretsen av inmul­ningsbara mineral, offentliggörande av undersökningsresultat och samord­ningen mellan gällande minerallagar, kan avhjälpas genom mindre ingri­pande ändringar i gruvlagen och minerallagen.

SACO/SR anser att 1974 års gruvlag är i stort tillfyllest för att reglera förhållandena vid prospektering och bearbetning.

Övriga remissinstanser har ingen erinran mot huvuddragen i förslaget till ny minerallagstiftning.

3 Lagförslagets mineralpolitiska effekter

Ett flertal remissinstanser kommenterar den föreslagna lagstiftningens mi­neralpoliliska effekter.

NSG anser att förslaget medför obetydliga förändringar i hantering och tillämpning för de etablerade prospekteringsorganisationerna. Förslaget kan få en positiv inverkan på prospekleringen efler industrimineral.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, TCO och Gruvin­dustriarbetareförbundet anser atl förslaget kan bidra lill all nå del övergri­pande mineralpolitiska målet atl skapa förutsättningar för en livskraftig mineralinduslri.

ÖCB framhåller all förslagen och motiveringarna lill dem antyder att den nya lagen rätt använd bör vara stimulerande för den prospektering som skall ge underlag för en fortsatt malm- och mineralbrytning i Sverige.

RRV, SGU, bergmästarna i norra och södra disktrikten, högskolan i Luleå, Bergslagsdelegationen, IVA, Gruvföreningen, Jernkontoret, Indu­striförbundet, Handelskammarförbundet, LKAB, SGAB och Terra Mining menar att lagförslaget i olika avseenden kan verka hämmande eller häm­mar utvecklingen av en livskraftig gruv- och mineralinduslri. Huvudskälet härför är att förslaget ytterligare minskar incitamenten för den prospekte­ringsverksamhet som på lång sikt är en nödvändig förutsättning för att gruvdrift skall kunna förekomma i vårt land även i framliden.

SGU förordar all inmulningssyslemet bibehålls då del på ett bättre sätt än koncessionssystemel stimulerar till ell effektivt efterforskande och ut­vinnande av landets mineralfyndigheter.

RRV och Bergslagsdelegationen anser att de särskilda regler om vem som föreslås få tillstånd att prospeklera och bearbeta mineral kan leda lill alt antalet möjliga aktörer begränsas lill i huvudsak de som redan nu är prospektörer och bearbelare. Begränsas antalet möjliga exploatörer kan detta i sin tur leda till att prospekteringen minskar i stället för all öka.

Enligt IVA, Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och Han­
delskammarförbundet torde del föreslagna koncessionssystemet inte stimu­
lera riskvilligt kapital att söka sig till så riskfyllda och långsiktiga investe­
ringar som prospektering efter mineral.
                                                194


 


Bergslagsdelegationen och Norrlandsfonden anser alt lagförslaget låser     Prop. 1988/89:92 gruvnäringen till dagens situation. Del uppmuntrar inte lill småföretagan-     Bilaga 3 de.

SACO/SR är tveksamma till atl en övergång från ett inmutningssystem lill koncessionssyslem stimulerar till ökad prospektering och mineralhan­tering.

4 Enhetligt lagsystem

Några remissinstanser har synpunkter på behovet av ett enhetligt lagsy­stem.

NSG anser all del är en fördel med ett enhetligt system som reglerar undersökning och utvinning av alla för prospekteringsverksamheten aktu­ella mineraliska ämnen.

Bergmästaren i norra distriktet tycker all till lagförslagets fördelar hör det förenklade och enhetligare regelsystemet. Även länsstyrelsen i Malmö­hus län menar atl förslaget innebär en rationellare och enhetligare hante­ring av tillståndsärenden än vad gällande lagstiftning medger.

Planverket anser att en reform är önskvärd inom minerallagsliftningen och att det är värdefullt att ett sådant förslag nu lagts till en enhetlig lagstiftning.

Riksantikvarieämbetet, domänverket och SKB har ingen erinran mot ell enhetligt system.

SGU, bergmästaren i södra distriktet. Gruvföreningen, Jernkontoret och Industriförbundet avstyrker införandet av ett enhetligt koncessionssystem i enlighet med kommitténs förslag.

SGU anser att kommittén försökt förena två i sig oförenliga system, nämligen inmutningssystemet och koncessionssystemet. Kommitténs för­slag med särskilda krav för olja, gas eller diamant visar att den de facto inte tror alt ell enhetligt lagsliflningssyslem för alla mineraliska ämnen är lämpligt. En liknande synpunkt framförs av bergmästaren i södra distrik­tet. SGU menar vidare att samhället under nuvarande förhållanden inte har något atl tjäna på all införa ell enhetligt lagsystem inom mineralområ­del.

Gruvföreningen, Jernkontoret och Industriförbundet framhåller att av de mineral som omfattas av minerallagen är sedan länge endast olja och gas samt möjligen vissa leror av intresse för utvinning. Betingelserna för eftersökande och utvinning av olja och gas skiljer sig så väsentligt från vad som gäller för inmutningsbara mineral all några olägenheter till följd av skilda regelsystem inte gärna kan uppkomma. I den mån några nackdelar av betydelse kan befaras uppslå av sådan anledning - något som inte påvisats av kommittén — torde detta kunna avhjälpas med mindre ingri­pande lagändringar.

195


 


5 Statlig Styrning och kontroll                 pp- i988/89:92

Bilaga 3 Frågan om minerallagstiftningen som ett instrument för statlig styrning

och kontroll av prospekleringen och mineralutvinningen behandlas av några remissinstanser. I huvuddelen av de remissvar som lar upp denna fråga görs en jämförelse mellan 1974 års gruvlag (inmulningssyslemet) och kommitténs förslag till ny minerallag (koncessionssystemet).

SGU delar inte kommitténs utgångspunkter alt det bl. a. finns behov av ett ökat statligt inflytande alt styra gruvverksamheten och atl statens möjligheter till ekonomiskt utbyte av verksamheten bör förstärkas. Statens möjligheter lill inflytande över landets gruvverksamhet via gruvlagen — som bl.a. ger staien hälflenandel i eventuell fyndighet (kronoandel) och därmed brytningsvitsord (dvs. staien kan själv om den så önskar starta gruvdrift) — får anses som god. Staten har dessutom enligt gruvlagens bestämmelser räll atl ta del av resultat utan all betala härför.

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och Handelskammar­förbundel framhåller atl genom de koncessionära inslag som infördes i 1974 års gruvlag — bl.a. dess tidsbegränsnings-, förlängnings-och inlösen­regler — möjliggör gruvlagen i stort sett samma samhällskontroll över ulnyitjandel av en bearbetningsrätl som de av kommittén föreslagna reg­lerna. Tanken att ett koncessionssyslem skulle göra det möjligt för det allmänna att framtvinga ökad aktivitet för prospektering och brytning saknar dessutom enligt Handelskammarförbundel verklighetsförankring.

Enligt planverkets uppfattning är det angeläget att främja en användning av naturresurser som är ändamålsenlig på såväl kort som lång sikt. Det är också viktigt all möjliggöra en planmässig exploatering av landels mineral­resurser. Gruvlagens bestämmelser ger inte möjligheter till en sådan över­siktlig avvägning mellan olika samhällsintressen som koncessionslagslift­ningen.

LO anser att ett mer renodlat koncessionsförfarande hade varit att föredra, men finner inte anledning alt motsätta sig den lösning som utred­ningen föreslår. Genom de åtgärder som föreslås av utredningen tillfreds­ställs de krav som organisationen tidigare riktat om kortare undersök­ningslider och om åtgärder för atl prospektörer inte ska kunna undanhålla fyndigheter från gruvdrift.

Gruvindustriarbetareförbundet anser att övergången till ett system med bearbetningskoneession och de föreslagna skärpningarna av de nuvarande undersökningsreglerna bör ge samhället större styrmöjligheter för ett effek­tivt utnyttjande av landels mineraltillgångar. Utrymmet för den samhälle­liga styrningen måste dock enligt förbundet i vissa avseenden ytteriigare vidgas.

TCO menar all lagstiftningen måste utformas så att samhället får ett avgörande ansvar för atl fyndigheterna verkligen tillvaratas. Kommitténs förslag om bearbetningskoncession bör ge denna förutsättning. I mån av behov bör staien i framliden aktivera möjligheten till brylningsviisord.

Koncessionsnämnden för miljöskydd konstaterar att lagförslaget innebär
bl.a. att regeringens inflytande över mineralhanteringen kommer alt öka.
De myndigheter som har att pröva frågan om bearbetningskoncession
       .n


 


kommer atl vara bundna av regeringens prövning enligt 4 kap. naturre-     Prop. 1988/89:92
surslagen.
                                                                     Bilaga 3

6 Tillstånd till undersökning och förlängning

Några remissinstanser lämnar synpunkter på vissa detaljer i kommitténs förslag till bestämmelser för tillstånd till undersökning och förlängning.

SGU anser att det saknas anledning all skärpa kraven på sökanden vad gäller aktivitet inom undersökningstillslånd och att sökanden skall lämna motiv för sin ansökan. Det finns hittills inte några exempel på atl del allmänna eller enskild lidit skada på grund av principen med inmutning, dvs. atl undersökningsrätt lämnas ulan särskild kompetensprövning till den som först ansöker härom.

RRV ifrågasätter behovet av all införa särskilda regler om vem som bör få tillstånd att prospektera och bearbeta mineral, som ylleriigare begränsar kretsen av möjliga prospektörer och bearbelare. Med hänsyn till att pro­spektering och bearbetning är mycket kapitalintensiv kommer kretsen av möjliga prospektörer ändå atl begränsas lill i första hand större företag med stora ekonomiska resurser. En prövning av dessa förelags lämplighet att bedriva mineralutvinning torde då endast bli formell.

1 fråga om sökandens kompetens har SGU uppfattningen alt dagens begränsning för malmmineralen, 100 hektar inmutad areal för privatper­soner, räcker mer än väl. Enligt verkets uppfattning skall man inte under­skatta värdet av amatörprospektering. Liknande synpunkter framförs av Bergslagsdelegationen och SACO/SR.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning måste vid prövning av undersök­ningstillstånd — i motsats till kommitténs förslag — en avvägning kunna göras gentemot motstående intressen. Tillstånd bör kunna vägras helt eller delvis och förenas med villkor till skydd för motstående intressen. Liknan­de synpunkter framförs av ÖB och planverket.

Även Gruvindustriarbetareförbundet anser atl samhället i vissa fall måste ges rätt att vägra tillstånd till undersökning, exempelvis för atl förhindra olämpliga prospektörer eller stoppa sökanden av undersökningstillstånd, som inte söker för alt utnyttja tillståndet utan snarare för atl blockera andra seriösa intressenter. Den som önskar bifall till sin ansökan om undersökningstillslånd får "göra sannolikt" att resurser och kompetens, slår till förfogande och avsikt finns att få till stånd ell ändamålsenligt undersökningsarbete.

NSG anser alt bestämmelsen om hinder mol att bedriva undersöknings­arbete inom område mindre än 100 meter från byggnad som är avsedd att stadigvarande användas till bostad (3 kap. 6 §), är en punkt i den nuvaran­de gruvlagen som leder till tolkningstvister och överklagningar. Regeln bör därför ges en klarare utformning i den nya lagen. En liknande synpunkt framförs av bergmästaren i södra distriktet.

Vad gäller bestämmelserna om hur undersökningsarbete får bedrivas
föreslår länsstyrelsen i Norrbottens län att samspelet mellan olika lagstift­
ningar övervägs ylleriigare (1 kap. 11 § och 3 kap. 5 §). En sådan fråga är
197


 


om undersökningsarbeten får bedrivas i ell naturreservat vars föreskrifter     Prop. 1988/89:92 regelmässigt innehåller förbud mot schaktning och grävning m.m. Na-     Bilaga 3 turvårdsverket anser atl det bör krävas särskild dispens för undersökning och bearbetning inom naturreservat eller planerade naturreservat.

SACO/SR anser att bestämmelsen om att undersökningsarbete inte utan särskilt tillstånd från bergmästaren inte får bedrivas närmare allmän väg än 30 m ej skall gälla generellt (3 kap. 4 §). Del bör vara tillåtet i och med undersökningstillstånd och markägarunderrätlelse att fä bedriva så­dan verksamhet intill och på väg, som inte på något sätt påverkar vägen eller trafiken.

SGU, SACO/SR och SGAB framhåller att det är positivt att prospektö­ren kan avstå från undersökningstillstånd, helt eller delvis, i förtid.

Några remissinstanser tar upp frågan om undersökningslillslåndets gil­tighetstid och förlängning.

Gruvindustriarbetareförbundet finner kommitténs tanke om ökade krav på aktivitet vara riktig för atl erhålla förlängning av undersökningstill­stånd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att del föreslagna skärpta kravet på aktivitet inte är tillräckligt långtgående. Det saknas anledning alt ha en längre sammanlagd undersökningstid än sex år.

SKB har uppfattningen att undersökningstillståndets giltighetstid är för kort och föreslår alt det gäller i fem år med möjlighet att förlängas i fem plus fem år.

SGAB anser att den föreslagna karenstiden om tre år är för lång. Nuva­rande karenstid om ett år är fullt tillräcklig. Liknande synpunkter framförs av SGU. SACO/SR framför synpunkten all karenstiden eventuellt även borde tillämpas om prospektören har frånträtt sin rätt enligt 6 kap. § 2.

7 Sambandet mellan undersökningsverksamheten och rätten till att bearbeta upptäckta mineral

Ett flertal remissinstanser tar uppfrågan om sambandet mellan undersök­ningsverksamheten och rätten till alt bearbeta upptäckta mineral.

TCO, SACO/SR oeh Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker förslaget atl sökanden skall ha möjlighet att i samband med ansökan om undersök­ningstillslånd eller senare under undersökningstiden begära bindande för­handsbesked huruvida han framför andra kommer att få bearbetningskon­eession.

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och LKAB anser alt ett bindande förhandsbesked har ett begränsat värde med hänsyn till att det inte är bindande vid prövning av förulsättningarna för bearbetningskon­cession enligt bestämmelserna om ett ändamålsenligt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna och om NRL.

SGU, som förordar att det nuvarande systemet med två lagar skall vara
kvar, har uppfattningen att alla kategorier prospektörer bör utan särskild
kompetensprövning kunna erhålla en s. k. företrädesrätt (förhandsbesked)
198


 


lill eventuellt utmål. En partiell ändring av gruvlagen innebärande all     Prop. 1988/89:92 nuvarande absoluta knylning mellan inmutning och utmål kan eventuellt     Bilaga 3 ersättas med bestämmelse om s.k. företrädesrätt. Härigenom införs en möjlighet till hänsynstagande gentemot andra intressen (remiss av utmåls-ansökningar) utan atl inmulningssyslemet avskaffas.

Beslut i fråga om bindande förhandsbesked bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län kunna göras säkrare om samråd med vederbörande läns­styrelse sker innan undersökningstillslånd lämnas.

Bergslagsdelegationen påpekar att för att företag och enskilda prospek­törer skall finna det meningsfullt att lägga ner lid och pengar på undersök­ningsarbeten krävs ett någorlunda förutsebart samband mellan undersök­ning och tillstånd lill bearbetning. Det samband som i dag finns i gruv­lagen mellan undersökning, fynd och bearbetning finns inte klart uttalat i del nya lagförslaget. Högskolan i Luleå framför liknande synpunkter.

8 Bearbetningskoncession

Många remissinstanser redovisar synpunkter på kommitténs förslag till bestämmelser om bearbetningskoncession, bl.a. i fråga om kraven för att erhålla bearbetningsrätl och rättighetens giltighetstid.

NSG och Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker i huvudsak de skärp­ta kraven för alt erhålla bearbetningsrätl.

Gruvföreningen, Jernkontoret, Industriförbundet och Handelskammar­förbundet anser att den skärpning av kraven för erhållande av bearbet­ningsrätl, som bl.a. bestämmelserna om sökandens lämplighet innefattar, inte är motiverad och därför olämplig. Kravet på malmbevisning enligt gruvlagen är tillräckligt för alt garantera all endast lämpliga exploatörer tilldelas utmål.

SGU framhåller att de skärpta krav sorn reses om lämplighet och kom­pelens att handha prospekferingsarbele och en bearbetning är mycket otillfredsställande och bör inte genomföras då de avskräcker såväl små som stora företag från att prospektera.

Bergmästaren i norra distriktet föreslår all samtliga krav utom malm-bevisningskravet och prövningen enligt naturresurslagen las bort för hu­vuddelen av de mineraliska ämnena.

RRV säger all de särskilda kraven på vem som föreslås få tillstånd atl prospektera och bearbeta mineral torde leda till att antalet möjliga aktörer begränsas lill i huvudsak de som redan nu är prospektörer och bearbelare.

NSG, bergmästaren i norra distriktet och Gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker förslaget alt bearbetningskoneession ges för viss tid, minst 10 år, om inte sökanden begär kortare tid.

Länsstyrelsen i Örebro län har uppfattningen all en bearbetningskonces­sion inte bör avse längre tid än 10 år. Länsstyrelsen anser vidare all del i speciella fall bör vara möjligt att under tillslåndels giltighetstid ompröva en bearbetningskoncession om det meddelade tillståndet uppenbarligen hindrar ell ändamålsenligt utnyttjande av mineraltillgången.

SGU, bergmästaren i södra distriktet. Gruvföreningen, Jernkontoret,      199


 


Industriförbundet och Handelskammarförbundet avstyrker förslaget all     Prop. 1988/89:92 nedre gränsen för en bearbelningskoncessions giltighetstid sätts till tio år.       Bilaga 3

SGU anser del nödvändigt atl gruvorna med anrikningsverk har en malmbas som medger en långsiktig framförhållning. En seriös gruvverk­samhet med ansvarsfull framtidsplanering erfordrar 20 å 25 års framför­hållning, dvs. liden motsvarar nuvarande giltighetstid för en första bear­betningsperiod enligt gruvlagen.

Bergmästaren i södra distriktet framhåller atl nedre gränsen för en bearbetningskoncessions giltighetstid bör höjas till minst 15 år.

Gruvföreningen m.fl. branschorgan menar att förslaget om kortare kon­cessionsperioder innebär all ett ytterligare osäkerhetsmoment införs utan motsvarande nytta för del allmänna.

Enligt naturvårdsverkets mening bör någon minsta gillihetstid för bear­betningskoncessioner inte anges eftersom delta skulle kunna medföra att markanvändningen låses i onödigt lång tid.

Vid prövning och meddelande av koncession och koncessionsvillkor bör enligt Gruvindustriarbetareförbundet bedömningsgrunderna utgå från ett samhällsekonomiskt synsätt i fråga om malmernas ekonorniska livslängd. Koncessionstillstånd bör utformas så atl del inte blir koncessionshavarens ensak att avgöra när en gruva slängs.

9 Förhållandet till motstående allmänna intressen

Frågan om gruvnäringens förhållande till motstående allmänna intressen har i något avseende berörts av de flesta remissinstanserna. De synpunkter som remissinstanserna redovisar rör bl. a. de motstående allmänna intres­senas möjlighet att göra sig gällande, kommunernas roll och minérallag­sliftningens anknytning lill NRL.

Ett anlal remissinstanser, bl.a. planverket, naturvårdsverket och länssty­relsen i Östergötlands län delar inte kommitténs uppfattning att i stort sett varje ekonomisk brytvärd fyndighet är av riksintresse. En så vidsträckt tolkning kan inte vara rimlig och skulle göra det svårt för bl. a. miljöintres­sena att hävda sig.

ÖB, planverket, naturvårdsverket, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt Kom­munförbundet anser att vid prövning av undersökningstillslånd måste, i motsats till förslaget, en avvägning kunna göras gentemot motstående allmänna intressen. Detta förulsälter all prövningsmyndigheten på lämp­ligt sätt samråder med bl.a. kommun och länsstyrelse. Riksantikvarieäm­betet samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbollens län förordar att samrådet sker i form av ett remissförfarande.

ÖB, planverket och naturvårdsverket framhåller att ett undersöknings­
tillstånd bör kunna vägras helt eller delvis och förenas med villkor lill
skydd för motstående allmänna intressen. Naturvårdsverket anser vidare
alt del vid förlängning av undersökningstillslånd och bearbetningskonces­
sioner måste vara möjligt alt förändra villkoren även om betydande olä­
genhet inte uppstått eller sökanden medger det. Detta är av särskild vikt i
200


 


fråga om bearbelningskoncessioner eftersom dessa kan komma alt medde-     Prop. 1988/89:92
las för långtid.
                                                               Bilaga 3

Lantbruksstyrelsen, samerättsutre