Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 oktober 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Margot Wallström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en produktsäkerhetslag, som syftar till att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendomsskador. Med farliga varor eller tjänster avses framför allt sådana som är förenade med risker, vilka antingen framstår som onödiga med hänsyn till möjliga skyddsåtgärder eller som är svåra att förutse för brukarna. Lagen tar i huvudsak sikte på varor och tjänster som näringsidkare tillhandahåller konsumenter.

Lagen bygger på att näringsidkarna i första hand flrivilligt skall vidta de åtgärder som lagen anvisar. För att betona detta finns en bestämmelse om att en tillsynsmyndighet i det enskilda fallet bör ta upp förhandlingar med en näringsidkare som tillhandahåller flariiga varor eller tjänster om vilka åtgärder som denne skall vidta för att undanröja skaderisken.

Leder förhandlingarna inte till en uppgörelse, flår myndigheten överväga att få till stånd ett åläggande eller förbud med stöd av lagen.

En näringsidkare skall enligt förslaget kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation, förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljför-bud), åläggas att lämna varningsinformation och åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse). Varningsinformation och återkallelse är nyheter i svensk lagstifltning, medan reglerna om säkerhetsinflormation och säljför-bud i huvudsak har förts över flrån marknadsföringslagen.

Om en näringsidkare tillhandahåller en vara eller en tjänst utan att lämna information, som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar person- eller egendomsskador, skall han enligt förslaget kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation, när han i flortsättningen tillhandahåller den.

En näringsidkare som tillhandahåller varor eller tjänster, som medför

1 Riksdagen 1988/89. 1 .samt. Nr 23

särskild risk för person- eller egendomsskador, skall vidare kunna förbju- Prop. 1988/89:23 das att fortsätta med detta, dvs. få säljförbud.

I syfte att skydda dem som redan har förvärvat farliga varor eller tjänster, som medför särskild risk för skada på person eller egendom, skall en näringsidkare kunna åläggas att lämna varningsinformation.

Om en näringsidkare har överiåtit en vara eller utfört en tjänst, som medför särskild risk för skada på person eller egendom, skall han slutligen kunna åläggas att återkalla den från brukarna.

Återkallelse av varor föreslås kunna ske i tre olika flormer, nämligen som rättelse, utbyte eller återgång. Rättelse innebär att det flel hos varan som skaderisken hänför sig till avhjälps. Vid utbyte återgår den riskabla varan till näringsidkaren, som i gengäld flår leverera en annan, felfri vara av samma eller motsvarande slag. Återgång innebär att näringsidkaren tar tillbaka den farliga varan och lämnar ekonomisk ersättning för den. 1 fråga om tjänster kan endast rättelse eller ersättning för rättelse komma i fråga.

Enligt förslaget skall näringsidkaren vid återkallelse lämna de berörda brukarna ett erbjudande om att vidta en viss åtgärd och ange villkoren för åtgärden. Villkoren skall vara sådana att erbjudandet kan förväntas bli allmänt accepterat, men får inte bli oskäligt betungande för näringsidkaren. Återkalldseerbjudanden skall fullgöras utan väsentliga kostnader eller olägenheter för dem som utnyttjar erbjudandena. Rättelse och utbyte skall ske inom skälig tid och bör alltså företas så skyndsamt som möjligt.

Om en återkallad vara är särskilt farlig eller riskerna med den är särskilt stora, föreslås att näringsidkaren skall kunna åläggas att förstöra den.

Förslaget anger en tioårig preskriptionsfrist för möjligheten att ge ett åläggande om återkallelse, men inte någon preskriptionsfrist i fråga om möjligheten att föreskriva om varningsinformation.

Tillsynen av efterlevnaden av lagen skall utövas av konsumentverket i fråga om varor och tjänster som inte är specialreglerade. För varor och tjänster av det senare slaget skall vederbörande specialmyndighet vara tillsynsmyndighet.

Om tillsynsmyndigheten inte genom förhandlingar kan förmå en näringsidkare att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder, kan myndigheten vända sig till konsumentsombudsmannen med begäran om att flrågan förs till marknadsdomstolen. Delar konsumentombudsmannen tillsynsmyndighetens uppfattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om åläggande eller förbud enligt lagen. Marknadsdomstolens beslut kan inte överklagas.

Den speciallagstiftning som finns beträflfande produktsäkerhet på olika varu- och tjänsteområden förblir enligt förslaget gällande vid sidan av produktsäkerhetslagens generella bestämmelser. Ett åläggande eller förbud enligt produktsäkerhetslagen får inte meddelas i den mån det i speciallagstiftningen, eller i beslut av en tillsynsmyndighet, har meddelats bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet.

Vissa följdändringar behöver göras i marknadsföringslagen, lagen om marknadsdomstol m. m., konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

Propositionens lagförslag Prop-1988/89:23

1 Förslag till Produktsäkerhetslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål flår en närings
idkare

1. åläggas att lämna säkerhetsinjbrmation,

2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud),

3. åläggas att lämna varningsinjbrmation,

4. åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse).

Lagen tillämpas i flråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.

2 § Vad som sägs i denna lag om tillhandahållande och överlåtelse av en vara gäller även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

3 § Ett åläggande eller ett förbud enligt denna lag får inte meddelas i den mån det i annan författning eller i beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet skulle fylla.

4 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den efterlevs. En myndighet, som enligt annan förflattning skall se till att regler om produktsäkerhet i flråga om vissa varor eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föreskriflter som har meddelats med stöd av den.

En fråga om åläggande eller förbud enligt denna lag får alltid väckas hos konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträflfande den vara eller tjänst som frågan gäller, skall frågan, om den inte är uppenbart ogrundad, överlämnas till tillsynsmyndigheten.

Åläggande om säkerhetsinformation

5 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst, utan att lämna inflormation som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan inflormation. Åläggandet flår även avse annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk. Åläggandet flår innebära att inflormationen skall

1. lämnas genom märkning på varan eller den egendom som tjänsten avser eller i bruksanvisning som medföljer varan eller egendomen,

2. tillhandahållas i annan florm på säljställen,

3. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

4. lämnas i viss form till konsument som begär det.

Säljförbud m.m. Prop. 1988/89:23

6 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet flår även avse annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk.

Åläggande om varningsinjbrmation

7 § Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att inflormera om skaderisken och om hur den skall förebyggas. Sådan inflormation skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som tjänsten avsett.

Inflormationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en omflattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Åläggande om återkallelse

8 § Har en näringsidkare överiåtit en vara som medför särskild risk för
skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att
återkalla varan från dem som innehar den för att bruka den. Återkalldsen
skall ske i en omflattning som är skälig med hänsyn till behovet av att
förebygga skadefall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller
motsvarande slag (utbyte),

3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).
Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig

att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att åter-anskaflfa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, flår avdrag flrån återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.

9 § Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på
person eller egendom uppkommit kan marknadsdomstolen ålägga honom
att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts. Detsamma gäller i
fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den.
Återkalldsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet
av att förebygga skadeflall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det flel som Prop. 1988/89:23 skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.

Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket första-tredje meningarna.

10 § Ett åläggande enligt 8 eller 9 § skall innebära att näringsidkaren är skyldig att tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt skaderisken. För tillkännagivandet tillämpas 7 § andra stycket om varningsinformation.

Gemensamma bestämmelserom ålägganden om varningsinformation och återkallelse

11 § Ett åläggande enligt 7-9 § flår meddelas endast om det kan antas flå en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Vid prövningen skall skaderisken samt omständigheterna i övrigt beaktas. Är flråga om en vara eller om en tjänst som avsett egendom skall särskilt beaktas i vilken omflattning varan eller egendomen kan antas finnas i behåll och i bruk.

12 § Ett åläggande enligt 7-9 § som kan avse flera näringsidkare får begränsas till att gälla någon eller några av dem. Vid sådan begränsning bör hänsyn tas till vem som har de bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med åläggandet, vem som först fört in varan eller tjänsten på marknaden och vilken verkan åläggandet får för näringsidkaren.

Ett åläggande att återkalla en vara eller en tjänst gäller alla exemplar av varan eller tjänsten, om det inte beträflfande ett visst exemplar framgår att det ej har tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet.

En näringsidkare som kan meddelas åläggande enligt 7—9 § kan i stället åläggas av marknadsdomstolen att medverka till att genomföra ett sådant åläggande, som har meddelats en annan näringsidkare.

13 § Har mer än tio år förflutit sedan näringsidkaren upphörde att tillhandahålla varan eller tjänsten, får ett åläggande om återkallelse meddelas honom endast om tillsynsmyndigheten eller en sådan sammanslutning som avses i 17 § andra stycket före tioårsflristens utgång har flramställt skriftligt krav på återkallelse.

14 § Om ett åläggande enligt 7-9 § inte kan meddelas någon näringsidkare som förmår genomföra åtgärden, skall tillsynsmyndigheten lämna var-ningsinflormation i skälig omflattning i den mån det behövs för att förebygga skada på person eller egendom.

Vite

15 § Ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Handläggningsregler

åläggande eller förbud i syflte att denne skall åta sig att genomföra behövli- Prop. 1988/89:23 ga åtgärder. Vad som sagts nu gäller dock inte, om saken brådskar eller omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp.

17 § Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt
5-9 § eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna flrågan
till konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsyns
myndighetens uppflattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om
sådant åläggande eller förbud.

Beslutar i ett visst flall en tillsynsmyndighet att inte flramställa en begäran enligt första stycket eller konsumentombudsmannen att inte göra ansökan hos marknadsdomstolen, flår ansökan göras av en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare.

18 § En flråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket tas upp av marknadsdomstolen efter ansökan.

19 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen avge yttrande och lämna upplysningar i ett ärende enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Näringsidkaren är även skyldig att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som kan ha betydelse för utredningen.

Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen, om det finns särskilda skäl.

20 § Ett beslut i fråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. För talan om förnyad prövning gäller 17 och 18 §§ utom när talan förs av berörd näringsidkare.

21 § Om det finns särskilda skäl, kan åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket meddelas även för tiden till dess frågan slutligt har avgjorts.

Informations-, förbuds- och äterkallelseförelägganden

22 § Om det i visst flall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar för ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket, får konsumentombudsmannen efter begäran som sägs i 17 § vid vite

1. ålägga näringsidkaren att lämna säkerhetsinformation eller vamingsin-
formation eller att medverka till varningsinflormation enligt 12 § tredje
stycket (informationsföreläggande),

2. förbjuda näringsidkaren att flortsatta tillhandahållaen vara eller en tjänst (förbudsjöreläggande),

3. ålägga näringsidkaren att återkalla en vara eller en tjänst eller att medverka till återkallelse enligt 12 § tredje stycket (återkallelseföreläggandé).

För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett förbud av marknadsdomstolen enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Ett godkännande som inkommer sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen har gått ut är utan verkan.

23 § Vad som sägs i 20§ skall tillämpas ifråga om informations-, för- Prop. 1988/89:23 buds- och återkalldsefördägganden.

Tillsyn m.m.

24 § En näringsidkare som har fått åläggande eller förbud enligt 5-9 §
eller 12 § tredje stycket är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten
avge yttrande och lämna upplysningar, som behövs för tillsynen över att
åläggandet eller förbudet följs. Näringsidkaren är även skyldig att på
anmaning av myndigheten tillhandahålla handlingar, varuprover och lik
nande, som behövs för tillsynen.

Följer en näringsidkare inte en anmaning enligt första stycket, får tillsynsmyndigheten förelägga honom att fullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten, om det finns särskilda skäl.

Föreskriflter om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprover och liknande enligt första stycket att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov flår meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Talan om utdömande av vite som förelagts av en tillsynsmyndighet
eller konsumentombudsmannen förs vid allmän domstol av den som ut
färdat föreläggandet. Har vitet förelagts av marknadsdomstolen, förs talan
av konsumentombudsmannen. Om vitet förelagts på talan av en samman
slutning som avses i 17 § andra stycket får talan om utdömande föras även
av sammanslutningen.

Överklagande

26 § Följande beslut enligt denna lag flår inte överklagas,

1. beslut av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,

2. beslut även tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 §,

3. beslut av konsumentombudsmannen enligt 17 §,

4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första meningen eller om vitesföreläggande eflter sådan anmaning,

5. beslut av konsumentombudsmannen om inflormations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé enligt 22 §,

6. beslut av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet
enligt 25 §.

Beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen i annan flråga som avses i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en flråga som avses i 24 § första—tredje styckena överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller beslut av en tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som avses i 24 § fjärde stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2. Ett åläggande enligt 7—9 § eller 12 § tredje stycket får meddelas en näringsidkare endast om han efter ikraftträdandet överlåtit sådana varor eller utfört sådana tjänster som åläggandet kan avse.

3. Har ett förbudsföreläggande eller ett informationsföreläggande som rör produktsäkerhet meddelats enligt marknadsföringslagen (1975:1418)

2 Förslag till Prop. 1988/89:23

Lagom ändringi marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ samt rubriken närmast före 4§ marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Underiåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna inflormation, som har särskild betydelse flrån konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan inflormation. Åläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt första stycket flår innehålla att inflormationen skall

1. lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan florm på
säljställe,

2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

3. i viss form lämnas till konsument som begär det.

Bestämmelser om information som har .särskild betydelse för att förebygga att en vara eller en tjänst orsakar .skada på person eller egendom finns i produktsäkerhetslagen (1988:000).

Produktsäkerhet m.m. Produktotjänlighet

Saluhåller en näringsidkare till Saluhåller en näringsidkare till

konsumenter för enskilt bruk en konsumenter för enskilt bruk en vara, som på grund av sina egenska- vara, som är uppenbart otjänlig för per medför särskild risk för skada på sitt huvudsakliga ändamål, kan person eller egendom, kan mark- marknadsdomstolen förbjuda ho-nadsdomstolen förbjuda honom att nom att fortsätta därmed, fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig Jör sitt huvudsakliga ändamål.

I den mån det behövs for att motverka att en vara som avses i första stycket saluhålls på sätt som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till annan näringsidkare förbud att fortsätta därmed.

Förbud enligt första och andra styckena kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första—tredje styckena om förbud mot saluhållande gäller i motsvarande fall även då nyttjanderätt till varor erbjuds mot ersättning eller tjänster tillhandahålls mot ersättning.

Senaste lydelse 1985:926. 10

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring och avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna flår ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

4§

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erflarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring, avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhet skall ha särskild insikt i konsumentflrå-gor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna flår ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot gäller även ersättare.

9§ Marknadsdomstolen är besluts för, när ordföranden och flyra andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärenden om konkurrensbegränsning eller avtalsvillkor mellan näringsidkare endast de som har utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärenden om marknadsföring, avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller produktsäkerhet endast den som har utsetts för sådana

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärenden om konkurrensbegränsning eller avtalsvillkor mellan näringsidkare endast de som har utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärenden om marknadsföring e/-/e avtalsvillkor i konsumentförhållanden endast den som har utsetts för sådana ärenden.

ärenden.

Om förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982:729) finns särskilda föreskrifter i 14 §.

Ordföranden kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

15 F

Ärende flår avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillflredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende flår avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrensla- tillstånd enligt 18 § konkurrensla-

gen (1982:729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, flår inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkalldsen avser fått tillfälle att yttra sig i flrågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om förbud enligt 4§ marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom flår marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligt 13 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

gen (1982:729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418), 5§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller 21 § produktsäkerhetslagen (1988:000) kan prövas utan sammanträde enligt 14 § förstastycket.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkalldsen avser flått tillfälle att yttra sig i flrågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket produklsäkerhetslagen flår marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

Har säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med flel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgiflt som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäfltad med flel, om säljaren åberopat uppgiften eller, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiflten var vilseledande, underlåtit att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna Har säljaren underlåtit att lämna sådan inflormation om varans be- sådan inflormation om varans be-

skaffenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, skall varan anses behäfltad med flel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, och säljaren har känt till eller bort känna till underlåtelsen att flullgöra åläggandet.

skaflfenhet eller användning som
han enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att lämna el
ler underlåtit att efter åläggande en
ligt produktsäkerhetslagen
(1988:000) lämna säkerhetsinfor
mation om varan, skall varan anses
behäfltad med flel, om underlåtelsen
kan antagas ha inverkat på köpet.
Detsamma gäller, om åläggandet
har meddelats varans tillverkare el
ler annan, som i tidigare säljled ta
git befattning med varan, och sälja
ren har känt till eller bort känna till
underlåtelsen att fullgöra åläggan
det.

Har varans tillverkare eller an
nan, som i tidigare säljled tagit be
flattning med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans för
packning eller i annons eller annat
meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens känne
dom uppsåtligen dier av vårdslös
het lämnat vilseledande uppgiflt om
varans beskaflfenhet eller använd
ning och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tillfogas kö
paren. Motsvarande gäller, om va
rans tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit befattning med
varan, har underlåtit att lämna så
dan inflormation om varans beskafl-
flenhet eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna och underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet.

Har varans tillverkare eller an
nan, som i tidigare säljled tagit be
flattning med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans för
packning eller i annons eller annat
meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens känne
dom uppsåtligen eller av vårdslös
het lämnat vilseledande uppgiflt om
varans beskaflfenhet dier använd
ning och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tillfogas kö
paren. Motsvarande gäUer, om va
rans tiUverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit befattning med
varan, har underlåtit att lämna så
dan information om varans beskaf-
flenhet eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna e/-
ler underlåtit att efiter åläggande en
ligt produktsäkerhetslagen
(1988:000) lämna säkerhetsinfor
mation om varan och underlåtelsen
kan antagas ha inverkat på köpet.

5 Förslag till Prop. 1988/89:23

Lag om ändrig i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716) skaU ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Näringsidkaren skall särskilt Näringsidkaren skall särskih

iaktta att tjänsten inte utförs iaktta att tjänsten inte utförs

1. i strid mot sådana författnings- 1. i strid mot sådana förflattnings-
föreskriflter eller myndighetsbeslut föreskriflter eller myndighetsbeslut
som väsentligen syfltar till att säker- som väsentligen syfltar till att säker
ställa att föremålet för tjänsten är ställa att föremålet för tjänsten är
tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt, tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt,
eller eller

2.   i strid mot förbud enligt 4 § 2. i strid mot förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen            marknadsföringslagen (1975:1418)
(1975:1418).                        eller    6§    produktsäkerhetslagen

(1988:000).

9§ Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syfltar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felak- Tjänsten skall också anses felak-

tig, om den har utförts i strid mot tig, om den har utförts i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsförings- förbud enligt 4 § marknadsförings
lagen (1975:1418) eller om närings- lagen (1975:1418) eller 6 § produkl-
idkaren inte har utfört sådant tillr säkerhetslagen (1988:000) eller om
läggsarbete som han är skyldig att näringsidkaren inte har utfört så-
utföra enligt 8 § tredje stycket. dant tilläggsarbete som han är skyl-

dig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15§ Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9, 10 och 12-14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på ett sätt som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4§ har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver flår anses avtalat.

Tjänsten skall också anses flelak-              Tjänsten skall också anses flelak-
tig, om förvaringen anordnas i strid          tig, om förvaringen anordnas i strid
mot förbud enligt 4 § marknadsfö-              mot förbud enligt 4 § marknadsfö
ringslagen (1975:1418) eller på ett ringslagen   (1975:1418)   eller   6§                              ,n

2I§ Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418).

Om syfltet med tjänsten i huvudsak är förfelat, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6§ produktsäkerhetslagen (1988:000).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträflfande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet. Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, flår denne häva avtalet.

33 §

Har någon som avses i I0§ första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet dier ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första Har någon som avses i 10 § första

stycket 2 eller 3 underlåtit att läm- stycket 2 eller 3 underlåtit att läm-

na sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

na sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller säkerhetsinformation som han enligt 5§ produktsäkerhetslagen (1988:000) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Finansdepartementet Prop. 1988/89:23

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14juni 1988

Närvarande: statsråden Feldt, ordförande, Sigurdsen, Gustaflsson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Johansson

Lagrådsremiss

med förslag till produktsäkerhetslag

1 Inledning

Den produktsäkerhetslagstifltning som hittills har införts i Sverige tar i allmänhet sikte på att förhindra att flariiga produkter når ut till brukarna. Regler om att åtgärder skall vidtas mot riskabla produkter som redan finns hos brukarna är sparsamt förekommande.

1 juni 1982 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepartementet att tillkalla en kommitté för att utreda flrågan om återkallelse av farliga varor (Dir. 1982:60). Genom tilläggsdirektiv har regeringen sedermera utvidgat uppdraget till att även omfatta frågan om förbud mot export av flariiga varor (Dir. 1985:9). Kommittén, som antog namnet produktåter-kalldsekommittén (PÅK), avlämnade i juni 1987 huvudbetänkandet (SOU 1987:24) Produktsäkerhetslag. Ledamöter var f d. justitierådet Ingemar Ulveson, ordförande, direktören Jerk Harling, utredningssekreta-ren Jan-Erik Nyberg, ombudsmannen Ann-Marie Peterson, avdelningscheflen Turid Ström och juris doktorn Sten Tengelin. Harling ersattes år 1985 av direktören Per Wallin. Ulveson ersattes år 1986 av justitierådet Staflfan Vängby.

Betänkandet innehåller förslag till en produktsäkerhetslag som gör det möjligt att åstadkomma rättelser i flråga om flariiga produkter som kommit ut på marknaden. Vidare föreslås i betänkandet att de bestämmelser i marknadsföringslagen (1975:1418) som avser produktsäkerhetsfrågor flyttas över till produktsäkerhetslagen.

Kommitténs sammanfattning och lagförslagen i betänkandet bör flogas till protokollet i detta ärende som bilaga I och 2.

Två av kommitténs ledamöter (Tengelin och Wallin) flogade ett särskilt yttrande med vissa kompletterande synpunkter till betänkandet. En sammanfattning av yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan
serna och en sammanställning av remissyttrandena bör flogas till protokol
let i detta ärende som bilaga 4. 21

I flråga om mer omflattande uppgiflter om skadeflall, gällande rätt i Sveri- Prop. 1988/89:23 ge och utlandet, handlingsmodell för säkerhetsåtgärder samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet kapitlen 2-5 och bilagan

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 översikt av produktsäkerhetsregleringen

Intresset för produktsäkerhet är för närvarande mycket stort både internationellt och i vårt land. Innan jag redovisar mina överväganden om att införa en särskild produktsäkerhetslagstifltning vill jag i korthet redogöra för nu gällande svenska och utländska regleringar på området. Jag kommer också att ge en kort översikt av hur produktsäkerhetsflrågorna har behandlats i vissa internationella organisationer.

Regleringen i Sverige

I Sverige finns det redan inom många områden lagstifltning som ger skydd mot skador orsakade av flariiga produkter. Det är flråga om både marknadsrättsliga regler och regelkomplex som har till ändamål att ge ett särskilt skydd mot flaror som är förknippade med vissa speciella slag av produkter. Dessa direkt säkerhetsinriktade regleringar kompletteras av civilrättsliga bestämmelser, vilka också de har en viss skyddsfunktion. Det finns alltså, såvitt avser produktsäkerhet, ett samspel mellan oflfentligrättslig och civilrättslig reglering.

Sedan slutet av 1960-talet har konsumenternas rättsliga ställning i Sverige förstärkts på olika sätt. Ny lagstifltning har införts på civilrättens område, t.ex. konsumentköplagen (1973:877), konsumentförsäkringslagen (1980:38) och konsumenttjänstlagen (1985:716). Vidare har marknadsrätten byggts ut genom tillkomsten av marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1972:112). Lagstifltningen inom konsumentområdet kännetecknas av ganska vida, generella regler (generalklausuler), som flår sitt innehåll närmare bestämt genom utflyllande rekommendationer (riktlinjer) och rättspraxis. På myndighetssidan har nya organ tillkommit. Marknadsdomstolen avgör marknadsrättsliga tvister om bl. a. otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Konsumentverket och konsumentombudsmannen har inrättats för att som centrala organ — sedan den I juli 1976 sammanslagna till en myndighet — ta till vara konsumenternas intressen. Genom inrättandet av allmänna reklamationsnämnden har tvistlösningen på konsumentområdet underlättats.

Reformarbetet har huvudsakligen avsett det ekonomiska skyddet för
konsumenterna. Jämförelsevis sent kom också frågor som hänförde sig till
säkerheten hos de produkter som tillhandahålls konsumenterna att be
handlas inom ramen för en generell marknadsrättslig reglering. Detta
skedde i och med marknadsföringslagen år 1975, som ersatte 1970 års lag 22

om otillbörlig marknadsföring. I 1975 års lag upptogs i 4 § en generell Prop. 1988/89:23 bestämmelse om produktsäkerhet. Den innebär att, om en näringsidkare till en konsument för enskilt bruk saluhåller en vara som medför särskild risk för skada på person eller egendom, så kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Detsamma gäller även i fråga om erbjudande att mot ersättning förvärva nyttjanderätten till en vara för enskilt bruk samt fr. o. m. den 1 januari 1986 också då tjänster tillhandahålls mot ersättning. Vidare innehåller 3 § bestämmelser om informationsåläggande som kan tillämpas bl. a. för att tvinga fram information till konsumenterna om skaderisker som farliga produkter är behäftade med. De bestämmelser som berörts nu senast samspelar med den civilrättsliga regeln i 8 § konsumentköplagen, enligt vilken en vara skall anses behäfltad med fel om den medför uppenbar fara för människors liv eller hälsa eller sålts i strid mot säljförbud som meddelats av säkerhetsskäl med stöd av 4 § marknadsföringslagen.

Det sagda innebär självfallet inte att människor tidigare skulle ha stått helt utan rättsligt skydd mot farliga produkter eller tjänster, som de förvärvat. Farligheten kan utgöra ett sådant fel i varan eller tjänsten som enligt vanliga civilrättsliga regler kan föranleda hävande av avtalet, prisavdrag eller annan ersättning och skadestånd. Vidare kan skador förorsakade av farliga produkter föranleda skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404) eller tidigare gällande lagstifltning och rättspraxis för den som genom oaktsamhet vållat skadan. Slutligen finns i flråga om åtskilliga stora varu- och tjänstegrupper en ingående reglering av hur varorna och tjänsterna skall vara beskaflfade, bl. a. i syflte att tillgodose långtgående säkerhetskrav, samt myndigheter som kontrolleraratt lagstiftningen efterlevs. Som exempel kan nämnas arbetsmiljölagstiftningen med arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen, livsmeddslagstifltningen med livsmedelsverket samt hälso- och miljöskyddsnämnderna, flordons-kungörelsen med trafiksäkerhetsverket och Svensk Bilprovning AB, läke-meddslagstifltningen med socialstyrelsen, dsäkerhetsregleringen med statens energiverk och Svenska elektriska materielkontrollanstalten AB (SEMKO) samt lagen om kemiska produkter (1985:426) med bl.a. kemikalieinspektionen.

Den nu nämnda lagstifltningen är förhållandevis omflattande och detaljerad. Den syfltar till att åstadkomma säkerhet genom olika flormer av förhandskontroll, flortlöpande övervakning, registrering och tillståndskrav i skilda distributionsled. De olika regleringarna ger i allmänhet en möjlighet att vid behov förhindra all vidare distribution av en produkt.

Gemensamt för både föreskriflterna om produktsäkerhet i marknadsföringslagen och den specialreglering som finns om säkerheten på olika produktområden är att reglerna tar sikte på att hindra att farliga varor och tjänster över huvud taget når flram till konsumenterna. Däremot saknas inom dessa områden i stort sett regler för det flall då farliga varor eller tjänster har nått ut till konsumenterna och hos dem utgör en säkerhetsrisk, om man bortser från olika bestämmelser om användningsförbud som gäller i flråga om t. ex. bilar som saknar föreskriven utrustning. Även

arbetsmiljölagen ger möjlighet att föreskriva förbud mot och andra villkor Prop. 1988/89:23 för användningen av tekniska anordningar och flariiga ämnen.

Med de civilrättsliga reglernas hjälp kan, som antytts, konsumenterna i många situationer flå rättelse i flråga om varor eller tjänster som är behäflta-de med flel som är hänförliga till säkerheten. Genom att exempelvis häva det avtal varigenom en flarlig produkt förvärvats kan konsumenten tvinga säljaren att återta produkten och betala tillbaka vad han uppburit. De civilrättsliga reglerna är emellertid förenade med den nackdelen att deras tillämpning förutsätter ett betydande mått av aktivitet från konsumentens sida — i allmänhet inom en förhållandevis kort tid efter förvärvet — och ofta dessutom ett ekonomiskt risktagande i florm av rättegångskostnader m.m.

Regleringen i vissa andra länder

Det finns i flera utvecklade industriländer någon florm av återkalldseregle-ring. Generella regleringar, som bl. a. innehåller återkalldsebestämmdser, finns i USA, Frankrike, Österrike, Australien och Japan. I våra nordiska grannländer finns ännu inte någon generell lagstifltning om återkallelse, men enligt viss speciallagstiftning kan återkallelse flramtvingas för särskilda produktslag. I Danmark har ett betänkande med förslag till en produktsäkerhetslag, som innehåller återkalldseregler, lagts flram. Det är dock ännu ovisst om förslaget leder till lagstifltning. I Finland har en ny produktsäkerhetslag nyligen antagits. Lagen innehåller inte några återkalldsebestämmdser men ger möjligheter till bl.a. förbud mot tillverkning och försäljning av farliga varor och ålägganden om att sådana varor skall förstöras. Enligt den finländska lagen skall också näringsidkare kunna tvingas lämna information till konsumenterna om att användningen av en vara är förenad med skaderisker. I Norge har man långt framskridna planer på att införa en lagstiftning med generella återkalldsebestämmdser.

.Återkallelse av farliga produkter förekommer också i länder som saknar tvingande regler om återkallelse. I vissa fall kan myndigheterna öva påtryckningar på företagen att företa återkallelse. Så är fallet i Storbritannien. I andra fall kan återkallelse åstadkommas bl.a. med hjälp av en väl utvecklad produktansvarslagstifltning. Ett exempel på detta utgör Förbundsrepubliken Tyskland.

Föregångslandet på området är USA. ÅterkaUdse har där blivit ett flast
etablerat instrument, som har sin givna roll i produktsäkerhetsarbetet. År
1972 antogs en produktsäkerhetslag. Samtidigt inrättades en flederal myn
dighet, en produktsäkerhetskommission (Consumer Product Safety Com-
mission), som handhar lagens tillämpning. Kommissionen svarar också
för ett skaderapporteringssystem som jämte andra upplysningskällor ger
underlag för ingripanden flrån kommissionens sida. Lagen är tillämplig på
konsumentprodukter med vissa undantag. Om kommissionen finner att en
konsumentprodukt medför betydande skaderisker för allmänheten, kan
den ålägga tillverkare eller återförsäljare att inflormera allmänheten om
skaderisken eller att återkalla produkten. I sistnämnda flall kan företaget
åläggas att reparera, byta ut eller mot ersättning ta tillbaka produkten 24

("repair, replace, refund"). Kommissionen kan också förbjuda saluhållan- Prop. 1988/89:23 det av produkter, som medför orimliga skaderisker. I sista hand kan kommissionen föra talan inför domstol för att få företagets ansvar flastställt. Kommissionen undviker dock i regel domstolsprövning utan söker sig i allmänhet flram till uppgörelser genom förhandlingar med företagen, varvid de legala instrumenten används som påtryckningsmedel.

Produktsäkerhetsfrågornas behandling hos vissa internationella organ

Ett internationellt samarbete inom konsumentområdet förekommer på flera plan och arbetet med produktsäkerhet har kommit att inta en alltmer flramträdande plats i olika mellanstatliga sammanhang.

FN antog år 1985 riktlinjer för konsumentskydd. I ett avsnitt om produktsäkerhet anges bl.a. att konsumenterna bör få vägledning om hur produkter skall hanteras och information om eventuella risker. Det sägs att det bör finnas regler i den nationella lagstiftningen som påbjuder att tillverkare och distributörer utan dröjsmål skall underrätta berörda myndigheter och allmänheten, om de, sedan deras produkter kommit ut på marknaden, blir medvetna om att dessa är behäftade med oförutsedda risker. Regeringarna bör införa styrmedel som tillförsäkrar konsumenterna inflormation om sådana skaderisker. I en särskild punkt sägs det att regeringarna vid behov bör genomföra regleringar som innebär att tillverkare eller distributörer skall återkalla produkter, som upptäcks vara allvarligt deflekta eller som utgör en påtaglig och allvarlig risk för skador till och med då de används på avsett vis. Återkallade produkter bör bytas ut eller rättas till. Om så inte kan ske inom rimlig tid, bör konsumenterna i stället flå en rimlig ersättning.

OECD antog år 1981 en rekommendation om konsumentvarors säkerhet. Enligt rekommendationen bör medlemsländernas regeringar överväga möjligheten att stiflta lag eller vidta andra åtgärder, som skall innefatta bl. a. en förpliktelse för tillverkare och distributörer att informera myndigheterna om varje produkt som det finns skäl anta utgör en ansenlig risk. Vidare bör det åligga myndigheterna att säkerställa att konsumenterna utan dröjsmål blir varnade för produkter, som finns ute till försäljning och som innefattar en påtaglig och allvarlig risk. Tillverkare och distributörer bör också återkalla sådana produkter samt byta ut dem, ändra dem eller också tillhandahålla full ersättning för dem. Om myndigheterna saknar befogenhet att kräva återkalldseåtgärder av företagen, bör enligt rekommendationen möjligheten att begära sådana befogenheter övervägas. Det bör tilläggas att OECD:s konsumentkommitté år 1982 inrättade en grupp för produktsäkerhet som förutom att utföra utredningar också administrerar ett informellt notifikationssystem för produkters säkerhet.

EG beslöt år 1985 om ett nytt arbetssätt för utarbetandet av krav på produkters säkerhet, "the new approach". Den nya metoden innebär i korthet att de direktiv rörande varors utformning som utfärdas endast skall ange grundläggande säkerhetskrav, medan den närmare utflormning-en ankommer på särskilda standardiseringsorgan.

I en skrivelse till EG:s råd i maj 1987 har kommissionen utvecklat sin 25

syn på behovet av en generell produktsäkerhetsreglering. I skrivelsen flram-hålls att det finns ett trängande behov av ett generellt produktsäkerhetsdirektiv med skyldigheter för tillverkare, importörer och handlare att endast tillverka och saluhålla produkter som är säkra. Detta skulle enligt kommissionen bidra till att säkerställa att den inre marknaden flullbordas och en likvärdig nivå i flråga om produkters säkerhet uppnås inom EG. Ett förslag till produktsäkerhetsdirektiv är under utarbetande. Ett väsentligt inslag i det arbetet ar att genom att möjliggöra ålägganden om saluförbud, inflormation, återkallelse och destruktion skapa ett säkerhetsnät för sådana fall då farliga produkter kommer ut på marknaden.

Här bör också nämnas att enligt ett genereUt produktansvarsdirektiv, som EG antog år 1985, är en tillverkare strikt ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt. En produkt lider av en "defekt" när den inte erbjuder den säkerhet man kan förvänta med hänsyn till omständigheterna.

Inom EFTA inrättades i december 1987 en konsumentkommitté, som underkommitté till den ena av EFTA:s rådgivande kommittéer. Den har mandat att ta upp frågor om bl.a. produktsäkerhet och skaderapporteringssystem.

Nordiska ämbetsmannakommittén (NÄK) har under åren genomfört åtskilliga produktsäkerhetsprojekt. Ett pågående projekt som förtjänar att nämnas i detta sammanhang syfltar till att åstadkomma en handlingsberedskap och samordning på ett nordiskt plan då olika produktsäkerhetsflrågor aktualiseras inom EG och i standardiseringsorganen GEN och CENELEC.

Prop.1988/89:23

Kommitténs bedömning: Kommittén anser att utvecklingen närmast förutsätter ett system med lagfäst skyldighet att återkalla produkter.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer har pekat på möjligheten att ersätta den föreslagna lagen med en försäkringslösning. I några remissyttranden förordas att arbetet med produktsäkerhet och produktansvar skall samordnas. Ett par remissinstanser förordar att förslaget skall vila tills EG:s produktsäkerhetsdirektiv har antagits.

Skälen för min bedömning: I likhet med kommittén vill jag framhålla att utvecklingen i Sverige, efter västeuropeisk förebild (EG:s "the new approach"), går i riktning mot att ansvaret för att produkterna på marknaden uppfyller tillfredsställande säkerhetskrav i första hand vilar på företagen själva. Att det grundläggande ansvaret för bl.a. produktutveckligen åvilar företagen är också en princip som sedan länge är väl etablerad inom marknadsrätten. Detta slogs även fast i prop. 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen.

Grundtanken är att myndigheterna visserligen måste ha möjlighet till Prop. 1988/89:23 tvångsvisa ingrepp, men att de önskvärda förändringarna av företagens beteende dock så långt som möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden flrån företagens egen sida. På motsvarande sätt betonades i prop. 1985/86:27 med förslag till lag (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m. m. att det helt grundläggande säkerhetsarbetet utförs och alltid måste utföras av tillverkaren av en produkt och att företagens egna kontrollåtgärder, den s. k. egenkontrollen, bör flå en mycket mera framskjuten roll än tidigare. Jag vill också erinra om att jag har anfört liknande synpunkter i prop. 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken. Där framhöll jag således att företagen har ett första-handsansvar att motverka och söka lösa bl. a. sådana problem som bristande produktsäkerhet, otillbörlig marknadsföring, bristande produktinflor-mation och dåliga reklamationsrutiner.

När det visar sig att en vara som har tillhandahållits allmänheten är flarlig och därför bör återkallas vidtar företagen i de flesta flall redan nu flrivilliga åtgärder med denna innebörd. Det har framförts att frivilligheten är en sporre för företagen, bl. a. därför att dessa kan hänvisa till att de frivilliga åtgärderna är ett uttryck för att de är måna om produktsäkerheten och därmed även vill markera att deras produkter är särskiU säkra och köpvärda. En lagstiftning skulle, menar kritiken, leda till att företagen inte gör mer än vad de är tvungna till.

Även från de verkligt seriösa företagens sida kan det emellertid ibland vara vanskligt att förlita sig på frivilliga åtgärder. En orsak är att det kan råda skilda uppfattningar såväl om produktens eventuella farlighet i ett visst flall, och därmed behovet att vidta säkerhetsåtgärder, som om vilka åtgärder som bör vidtas. Kostnaderna för återkallelse eller inflormation kan vidare bli så stora att det även för seriösa företag kan ligga nära till hands att i tveksamma flall nedvärdera riskerna för att något skall hända och därmed även behovet av återkallelse eller inflormation. Även i ett sådant flall då företaget i flråga är berett att vidta t. ex. återkalldseåtgärder är det inte sagt att villkoren för åtgärden blir rimliga och någorlunda rättvisa sett ur ett mera allmänt perspektiv. Man kan vidare heller inte bortse flrån att, i ett flall då inflormation skall lämnas till brukarna om aktuella skaderisker, de berörda näringsidkarna kan ha en benägenhet att vilja ge inflormationen en så positiv utflormning som möjligt. Detta kan leda till att allmänheten underskattar behovet av att skydda sig mot flaran.

Till det jag har anfört nu kommer att det alltid lär finnas företag som inte är beredda att tillräckligt beakta konsumenternas intressen och som därför måste kunna tvingas att företa åtgärder för återkallelse, om sådana alls skall komma tiU stånd. Även om det bland dem finns näringsidkare som på olika sätt gör sig helt oåtkomliga för myndigheterna, bedömer jag att tillgången till effektiva sanktioner i betydande utsträckning i praktiken bör kunna tvinga fram åtgärder från sådana näringsidkare som visserligen är motsträviga men likväl har resurser att åstadkomma rättelse.

Enligt min mening kan man vidare inte heUer bortse flrån att den
nuvarande situationen präglas av en betydande osäkerhet. På många om
råden saknas en flast etablerad och allmänt accepterad norm för återkallel- 27

se och andra säkerhetsåtgärder. Möjligheterna att få till stånd rättelse är Prop. 1988/89:23 beroende av påtryckningar flrån myndigheternas sida och av de enskilda näringsidkarnas goda vilja eller konsumenternas förmåga att ta tillvara sina intressen. Ett lagfäst system skulle skapa större enhetlighet och bättre förutsebarhet. Det flramstår också som principiellt rimligt att den som utsätter andra för skaderisker genom att sprida flariiga produkter på marknaden kan åläggas att ta ett ansvar för att riskerna minskas. Mot bakgrund av vad jag har sagt nu har jag stannat för att det såväl för konsumenterna som för företagen skulle vara en fördel om tvister om återkallelse och andra säkerhetsåtgärder, och om villkoren för sådana åtgärder, kunde prövas av en opartisk instans på grundval av ett lagfäst regelsystem.

Jag vill också betona att behovet av att kunna vidta generella åtgärder mot riskabla produkter hos konsumenterna accentueras av att utvecklingen i Västeuropa går mot en väsentligt minskad användning av system med obligatorisk förhandskontroll av produkter i florm av godkännande av statliga myndigheter innan produkterna släpps ut på marknaden. Detta betyder dock inte att provning och kontroll före marknadsföringen flår underlåtas. Tvärtom förutsätter EG:s nya metod, som jag har berört tidigare (avsnitt 2.1.1), att det vid marknadsföringen på visst sätt skall ha verifierats att säkerhetskraven är uppflyllda. Detta kan ske på olika sätt, och vad som skall gälla för olika produkter bestäms närmare för särskilda fall. Huvudprincipen är att produkter som inte har tillverkats enligt standard skall ha kontrollerats av ett utomstående kvalificerat provningsorgan. 1 fråga om produkter tillverkade enligt standard kan tillverkaren välja mellan s. k. tillverkardeklaration, som bygger på egen provning och kontroll, samt certifiering av ett flristående certifieringsorgan av innebörd att produkten överensstämmer med standard. Den praktiska skillnaden mellan en sådan certifiering och ett traditionellt myndighetsgodkännande är inte stor. Av grundläggande betydelse är emellertid att en tillverkardeklaration skall vara tillåten i normalflallet. Obligatorisk kontroll av utomstående skall således undvikas och begränsas till områden där det ställs oavvisliga säkerhetskrav eller där sådana behövs för att trygga allmänna intressen. Samtidigt slås det klart fast att staten har det yttersta ansvaret för att inga farliga produkter finns på marknaden och att medel måste finnas för att garantera detta.

EG:s synsätt på detta område har godtagits av EFTA. I den EFTA-policy om provning och certifiering som har fastställts av EFTA:s råd den 20 januari 1988 kommer motsvarande principer till uttryck. Detta har varit en viktig förutsättning för det utökade samarbetet mellan EG och EFTA som håller på att växa fram på områdd Gfrbl. a. SOU 1988:6).

De angivna principerna kan således förväntas flå genomslag även i Sveri
ge. Ett steg i den riktningen är den nya kontrollordningen för elektrisk
materiel som riksdagen nyligen har tagit ställning till (prop. 1987/88:82,
NU 1987/88:30, rskr. 1987/88:219). Den tidigare obligatoriska statliga
förhandskontrollen ersätts med en ordning som öppnar flera alternativ för
att verifiera att säkerhetskraven är uppfyllda. Riksdagen har därvid mar
kerat att denna utveckling medför behov av en förstärkning av marknads
kontrollen och sanktionssystemet inom elområdet. I näringsutskottets be- 28

tänkande hänvisas beträflfande möjligheten att återkalla elmateriel till mitt Prop. 1988/89:23 arbete med en generell produktåterkalldsdagstiftning.

Enbart rekommendationer eller allmänna råd kan enligt min mening inte ge en sådan flast grundval för tillämpningen av återkallelse och andra säkerhetsåtgärder som är önskvärd. Frågor om återkallelse och andra säkerhetsåtgärder bör också mot den nu senast angivna bakgrunden regleras i lag. Jag vill flramhålla att en sådan lagstifltning inte bara kommer att utgöra en grund för ålägganden om återkallelse och information. Den kan även ge vägledning för företagens egenåtgärder samt bilda underlag för förhandlingar och samråd mellan näringsidkare och myndigheter, som är satta att övervaka säkerheten inom olika produktområden. Den funktionen hos lagstiftningen måste tillmätas särskilt stor betydelse, efltersom säkerhetsfrågorna sannolikt i stor utsträckning kommer att kunna lösas i samförstånd och samarbete mellan företagen och myndigheterna i fråga.

Som ett skäl mot lagstiftning har, som jag nyss nämnde, anförts att företagen i fortsättningen inte skulle vidta andra återkalldseåtgärder än sådana som de tvingas till. Jag vill då framhålla att bl.a. risken för skadeståndsskyldighet ger företagen en anledning att handla snabbt, kanske i samråd med tillsynsmyndigheterna men utan att avvakta eventuella tvångsåtgärder. Frivilliga säkerhetsåtgärder torde dessutom även i fortsättningen komma att spela en viktig roll i syfte att gagna företagens good-will.

Vad däreflter gäller kostnaderna för ett system med ålägganden om återkallelse och inflormation vill jag anföra följande. Redan i dag tar många företag på sig kostnader för rättelseåtgärder av bl. a. good-will-skäl och av fruktan för att produkter kan vålla skador, som medför ersättningsskyldighet. Även i framtiden torde, som jag tidigare berört, frivilliga åtgärder av sådant slag komma att spela en betydelsefull roll. Mot den bakgrunden bör den lagstiftning som jag föreslår enligt min mening inte medföra att företagens kostnader kommer att öka i någon påtaglig mån i förhållande till läget nu.

Av intresse i detta sammanhang är också den pågående utvecklingen inom produktansvarsrätten. Den kan antas leda till att det i Sverige liksom i flertalet andra europeiska länder införs ett strikt ansvar för produktskador (jflr SOU 1979:79). Ett sätt för företagen att begränsa riskerna för att i flramtiden behöva betala ut skadeersättningar på grund av ett sådant ansvar för produktskador är att företa återkalldseåtgärder. Det är naturligtvis också ur ett allmänt perspektiv bättre att kostnader läggs ned på att förebygga skador än på att ersätta dem i eflterhand. Det kan inte heller uteslutas att det som förutsättning för att en näringsidkare skall kunna flå ett försäkringsskydd som täcker produktansvar kan komma att uppställas att farliga produkter som han har överlåtit återkallas så snart skaderisken blir känd. Kostnaderna för produktansvar och produktåterkallelse kan således i viss mån vara utbytbara.

Enligt min bedömning är det även sannolikt att en lagstiftning om bl.a.
produktåterkallelse kan komma att rikta ökad uppmärksamhet på pro
duktsäkerhetsflrågorna i allmänhet och inskärpa vikten av att flariiga varor
och tjänster inte förs ut på marknaden och därmed också förbättra männi
skors skydd mot skador flrån sådana produkter. 29

Inom justitiedepartementet pågår för närvarande överväganden rörande Prop. 1988/89:23 den framtida utformningen av produktansvaret. Vissa remissinstanser, bl. a. industriförbundet, anser att förslag om regler om produktsäkerhet bör läggas fram samtidigt med förslag till en produktansvarsreglering. I denna del är min bedömning följande.

Syftet med regler om produktsäkerhet och produktansvar är onekligen delvis detsamma, nämligen att förhindra skadefall. Men produktansvaret har också en annan funktion, nämligen en reparativ som innebär att ersättning kan utgå när en skada väl har inträflfat. Som jag har berört i det föregående kan det också finnas ett samspel mellan en produktansvarsreglering och produktsäkerhetsnormer av förebyggande art. Om de senare normerna tillämpas lyhört och effektivt bör antalet fall då produktansvaret behöver tas i anspråk minska. Att det förhåller sig på detta sätt är enligt min mening ett vägande skäl för att en produksäkerhetsreglering inte bör anstå i avvaktan på att ett ställningstagande görs i frågan om produktansvarets utformning. Det kan dessutom hävdas att behovet av en produktsäkerhetslagstiftning gör sig särskiU starkt gällande så länge det saknas lagfästa regler om produktansvar. Till detta kommer också att de regler om produktsäkerhet som jag föreslår lagtekniskt är av helt annat slag — de är näringsrättsliga (marknadsrättsliga) — än nu gällande och flramtida principer för produktansvar, som är civilrättsliga. Detta yttrar sig bl.a. i att regelsystemen inte handhas av samma organ (produktansvarsnormema tillämpas av de allmänna domstolarna) och i att de beslut som dessa kan flatta också är av helt olika karaktär. Jag kan därför inte se att den lagstiftning som jag nu föreslår kan komma i konflikt med en kommande produktansvarsreglering. Skulle detta ändå mot förmodan visa sig bli fallet, får man givetvis överväga vilka jämkningar i lagstiftningen som ter sig befogade. Mot bakgrund av vad jag har anfört nu finns det enligt min mening inte anledning att avvakta utgången av lagstiftingsarbetet rörande produktansvar innan en produktsäkerhetslag införs.

Inom EG pågår f n. utflormningen av ett direktiv om produktsäkerhet, vilket jag tidigare har berört. Arbetet har dock försenats. Jag har övervägt att vänta med att lägga flram ett förslag till svensk produktsäkerhetsreglering till dess att EG-direktivet har antagits och flull visshet råder om dess slutliga innehåll.

Vid underhandskontakter med EG efter det att produktåterkallelsekom- ■

mittens betänkande har överlämnats till företrädare för EG har jag dock erflarit att EG:s arbete med direktivet ligger i linje med förslaget i det svenska betänkandet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till innehåUet i EG-kommissionens skrivelse år 1987 (avsnitt 2.1.1) har jag dock flunnit att det inte finns tillräckligt starka skäl att avvakta att direktivet antas innan det i Sverige införs bestämmelser om återkallelse och varningsinformation beträflfande produkter som finns hos brukarna. Jag vill i sammanhanget även erinra om OECD:s rekommendation från år 1981, liksom att det redan finns en likartad reglering i Frankrike. Till mitt ställningstagande bidrar även att riksdagen i samband med att flrågan om en ny kontrollordning för elektrisk materiel behandlades betonade vikten av att det

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: Att de produkter söm används i arbetslivet kan orsaka skador är något som lagstiftaren sedan länge har uppmärksammat. Men också produkter som människor använder i hushållet eller på fritiden kan vara riskfyllda och ge upphov till skador på person eller egendom. På vissa produktområden finns det redan i dag en reglering med syfte att förhindra att farliga konsumentvaror kommer i omlopp. Regler av. detta slag kan vara av allmänt syftande karaktär och innebära att en produkt måste motsvara en viss generell norm eller standard för att flå saluhållas. Det förekommer också regler som innebär att ingripanden kan göras i enskilda fall då en produkt visar sig vara farlig. Det finns här också anledning att nämna bestämmelserna i 4 § marknadsföringslagen som ger stöd för säljförbud i fråga om flariiga varor och tjänster. Den bestämmelsen är tillämplig på alla områden för konsumentvaror och -tjänster som inte är specialreglerade.

Vid sidan av normer av det slag som jag har berört nu erbjuder den köprättsliga lagstifltningen också möjligheter för den som har köpt en flarlig vara att komma till rätta med risksituationer genom en rätt till reparation av varan eller hävning av köpet. Motsvarande gäller i flråga om farliga

tjänster som erbjuds konsumenterna mot ersättning. TiU detta kommer att Prop. 1988/89:23 det också finns allmänna skadeståndsrättsliga regler som gör att den som lider skada av en farlig vara under vissa förutsättningar kan få skadestånd.

Den lagstiftning som jag har syftat på nu senast — och som alltså är av civilrättslig art — inrymmer emellertid problem. Min bedömning är att många människor, som är utsatta för risker att skadas av farliga produkter, inte söker rättelse. Detta kan bero på att de anser att den civilrättsliga vägen är alltför omständlig och dyr eller att de helt enkelt är ovetande om riskerna. Det är mot den bakgrunden angeläget att det införs bestämmelser som gör det möjligt att genom generella åtgärder undanröja risker som är förenade med produkter som redan kommit i konsumenternas besittning. Det skulle emellertid enligt min mening vara stötande att begränsa skyddsåtgärderna till att omfatta enbart sådana exemplar av farliga produkter som används av konsumenter. Jag anser därför att en reglering bör omflatta s. k. konsumentprodukter, oavsett om de individuella exemplaren brukas av konsumenter eller av andra.

I dagens samhälle förekommer ett stort antal produkter som åstadkommer skador utan att vi betraktar dem som flariiga, i allt flall i den utsträckning att vi är beredda att undanröja flaromomentet. Ett exempel är bilar. Det är därför viktigt att avgränsa de produkter som bör omflattas av en särskild produktsäkerhetsreglering flrån sådana i och för sig riskflyllda produkter som likväl måste godtas. Vad jag menar när jag i detta sammanhang talar om flariiga produkter är därför sådana som är förenade med risker vilka antingen framstår som onödiga med hänsyn till möjliga skyddsåtgärder eller som är svåra att förutse för dem som använder produkterna. En leksak som är avsedd att sättas i händerna på ett litet barn måste vara så konstruerad att den inte kan åstadkomma någon skada, medan den erfarna hobbymekanikern måste få använda i och för sig mycket farliga verktyg, bara de är försedda med nödvändiga skyddsanordningar och han görs medveten om riskerna. Farorna med en produkt får alltså bedömas bl. a. mot bakgrund av vilken kategori av människor som skall använda den. De säkerhetsåtgärder som är nödvändiga kan därför skifta beroende på användarsituationen. Men givetvis finns det dessutom produkter som i sig är så farliga att de över huvud taget inte bör flå tillhandahållas för bruk i hemmet och på flritiden.

De skador som en reglering bör syflta till att förebygga är flrämst dödsfall och allvarliga personskador. Det är emellertid även angeläget att förebygga lindrigare personskador, i synnerhet om de drabbar många människor. I fråga om lindrigare personskador kan det ibland finnas skäl att väga riskerna mot kostnaderna för åtgärderna.

Men en ny lagstiftning bör också ha till syfte att förebygga att sakskador
uppstår. I fråga om sådana skador är det alltid nödvändigt att en ekono
misk avvägning görs. Ersättning för en inträflfad skada kan ibland fås på
civilrättslig väg, genom talan i allmän domstol, om den skadelidande är
tillräckligt aktiv. Men som jag nyss har berört är en sådan ordning inte
tillräcklig. Det bör också finnas en möjlighet för ingripanden av mera
generell karaktär i sådana fall då det visar sig att varor eller tjänster
förorsakar egendomsskador. 32

De åtgärder som bör komma i flråga som medel mot flariiga produkter Prop. 1988/89:23 som redan har nått ut till brukarna är dels inflormation till brukarna av produkterna om skaderiskerna, så att de själva kan ta sig i akt och förebygga skador, dels åtgärder för att faktiskt undanröja riskerna för framtida skador.

Ett flaktiskt undanröjande av skaderiskerna från näringsidkarnas sida brukar gå under samlingsbenämningen återkallelse. I likhet med kommittén anser jag att näringsidkarna bör kunna åläggas att vidta tre olika återkalleseåtgärder. De bör kunna åläggas att göra produkterna oskadliga , byta ut dem eller ta tillbaka dem.

Det kan dock förekomma situationer där en återkallelseåtgärd ter sig alltför långtgående. Redan information om skaderisken kan ibland vara tillräcklig för att minska eller undanröja denna.

Informationsåtgärder kan också vara mindre kostsamma än återkallelse. Ibland måste även en avvägning av annat slag göras. Man kan inte bortse från att det kan flramstå som rimligt att en vara dier tjänst som i och för sig är ganska riskabel ändå bör godtas, under förutsättning att användaren görs medveten om riskerna och om hur dessa kan undvikas. I ett sådant fall kan det vara tillräckligt att köparna får information om skaderiskerna.

Bestämmelser om informationsåläggande och säljförbud finns i marknadsföringslagen (3 och 4 §§). Till den del dessa bestämmelser rör produktsäkerhet har de ett nära samband med säkerhetsåtgärder beträflfande produkter som redan nått brukarna. Jag delar därför kommitténs uppflattning, att det är lämpligt att nya materiella produktsäkerhetsregler bör flå sin reglering i anslutning till dem som i dag finns i marknadsföringslagen. Jag anser i likhet med kommittén att det är lämpligt att bryta ut de nuvarande reglerna om produktsäkerhet i marknadsföringslagen och föra samman dem med nya regler om återkallelse av och inflormation om produkter som redan finns hos brukarna i en ny lag, som lämpligen ges benämningen produktsäkerhetslag.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att jag i huvudsak delar kommitténs uppfattning om hur en utbyggd produktsäkerhetslagstiftning bör utformas. Det finns emellertid anledning att i några hänseenden ta flasta på den remisskritik som har förts flram mot olika delar av förslaget. Även i flråga om vissa andra detaljer finns det enligt min mening skäl att förorda delvis andra lösningar. I det följande avser jag att närmare behandla flrågorna om

lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2,

åtgärderna i avsnitt 2.3,

förutsättningar för ålägganden och förbud i avsnitt 2.4,

ansvarsfördelningen i avsnitt 2.5,

preskription i avsnitt 2.6,

handläggning av produktsäkerhetsfrågor i avsnitt 2.7,

kostnader och resursbehov i avsnitt 2.8.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 23

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. Konsumentverket och konsumentvägledarnas förening anser dock att lagen även bör omfatta andra nyttigheter än varor och tjänster. Vidare anser de att lagen bör omfatta produkter som privatpersoner kommer i kontakt med i hälso- och sjukvård, skolor, daghem, fritidshem och andra liknande miljöer. Livsmedelsverket anser att lagen även bör omfatta produkter som kan jämställas med konsumentprodukter.

Skälen för mitt förslag: Det är naturligt med hänsyn till den produktori-enterade speciallagstiftning och arbetsmiljölagstiftning som finns att ett förstärkt skydd mot riskabla produkter bör omfatta konsumentvaror och konsumenttjänster. En ny lag bör göras tillämplig på dels typiska konsumentvaror, dels varor som flaktiskt används eller kan förväntas bli använda av enskilda människor i hemmet, på flritiden eller annars i privatlivet. Tillämpningsområdet bör emellertid inte begränsas så, att det enbart blir konsumenter som flår ett skydd, efltersom varor som konsumenterna använder oflta också torde användas i näringsverksamhet. Det skulle otvivelaktigt kunna leda till både tvister och bevissvårigheter, om man t. ex. måste utreda i vilken egenskap en person, som begär att få utnyttja ett erbjudande om återkallelse, innehar den produkt som erbjudandet avser. Det skulle också kunna framstå som stötande om en flarlig produkt återkallas endast när den innehas av konsumenter.

Om exempelvis en personbil av viss typ visar sig vara behäfltad med flel på bromsarna och måste återkallas, ter det sig flrämmande om inte åtgärden flår avse såväl de bilar som privatpersoner kör som dem som används i näringsverksamhet. Produkter som används i arbetslivet bör därför omflattas av lagstifltningen, under förutsättning att de också kommer till användning i privatlivet i en inte obetydlig omflattning. Varor och tjänster som uteslutande används yrkesmässigt eller bara undantagsvis kommer till användning i privatlivet bör däremot inte omflattas av lagstifltningen. Ett verktyg, en hushållsartikel eller ett sport- eller lekredskap med flariiga egenskaper kommer alltså vid ett erbjudande om återtagande att kunna avlägsnas såväl från hemmen som från verkstäderna, kontoren, institutionerna osv. I många fall måste dock farliga produkter kunna få användas av dem som har yrkesmässiga kunskaper att kunna hantera dem. Det bör därför vara möjligt att i ett enskih fall avgränsa ett åläggande om produktsäkerhetsåtgärder så att det avser endast konsumenter eller vissa grupper av sådana. Jag kommer senare i samband med de olika åtgärderna, särskilt säljförbud, att behandla frågan om selektiva åtgärder.

Enligt kommitténs förslag omfattar lagen inte sådana varor och tjänster

som enskilda människor uteslutande använder i den oflfentliga hälso- och Prop. 1988/89:23 sjukvården, i skolor och på daghem och fritidshem, eftersom service i oflfentligrättsliga former inte är att se som näringsverksamhet. Konsumentverket hävdar i sitt remissyttrande att detta inte är godtagbart, efltersom det i de aktuella situationerna är flråga om människor som i mycket liten omflattning själva kan bevaka sina intressen och därför är särskilt utsatta. Enligt verket är riskerna ofta sådana att de inte rimligen kan förutses eller uppmärksammas redan i samband med upphandlingen av varorna och tjänsterna i fråga.

Enligt min mening kommer i praktiken också farliga produkter som enskilda människor kommer i kontakt med i s. k. oflfentliga miljöer i stor utsträckning att vara underkastade lagstifltningen, efltersom de även används i privatlivet. Många leksaker som används på exempelvis daghem förekommer troligen i så stor utsträckning i hemmen att lagstifltningen blir tillämplig av det skälet. Detsamma torde gälla åtskilliga dagligvaror liksom sådan inredning som används i sjukvård och utbildning. Men onekligen kommer det också att finnas sådant som faller utanför lagens tillämpningsområde, alltifrån sådant som sjukvårdsapparater till fasta lekredskap för barn. Givetvis delar jag uppfattningen att säkerhetskraven måste ställas synnerligt högt för produkter av sådant och liknande slag. Men det finns också god grund för att anta att så också normalt är fallet. Min förhoppning är även att den nu föreslagna lagen ytterligare kommer att höja säkerhetsmedvetandet på dessa områden. Jag anser därför att sådana varor och tjänster som tillhandahålls inom ramen för myndighetsutövning eller offentlig service inte för närvarande bör omfattas av lagen.

Livsmedelsverket har föreslagit att lagen även skall omfatta produkter som med hänsyn till användningssättet kan jämställas med konsumentprodukter. Jag anser emellertid av samma skäl som jag nyss har anfört att det för närvarande inte finns anledning att utvidga lagens tillämpningsområde i en sådan riktning.

Enligt kommittén bör lagen omfatta samtliga varuslag. Med varor avses då i enlighet med marknadsföringslagens terminologi lösören, alltså i huvudsak flyttbara, fysiska föremål. Till lösören räknas bl.a. levande djur men inte t. ex. värdepapper.

När det gäller tjänster anser kommittén att lagen bör omflatta hela tjänsteområdet, dvs. såväl arbete på lösa saker, flast egendom och byggnader som olika slag av kroppsbehandling, transporter och tivoliverksamhet.

3 § marknadsföringslagen omflattar förutom varor och tjänster även "andra nyttigheter". Sådana nyttigheter är flast egendom, byggnader på annans mark, elektrisk kraflt, aktier och andra värdepapper, krediter samt rättigheter av olika slag.

Kommittén har lämnat nyttigheter som varken utgör vara eller tjänst utanför lagförslaget. Till stöd för detta anförs att värdepapper och rättigheter av olika slag knappast bör kunna vara förknippade med några flysiska skaderisker. Den framhåller att nyttigheter som fast egendom och byggnader på annans mark har en ganska speciell karaktär och därför inte utgör några naturiiga objekt för en produktsäkerhetslagstiftning.

I likhet med kommittén anser jag att lagen bör omflatta varor och 35

tjänster. Även produkter som tillhandahållits som varor och tjänster, men Prop. 1988/89:23 hos brukarna kommit att utgöra t. ex. tillbehör till flast egendom, bör omflattas av den nya lagen. Avgörande bör vara huruvida en produkt är att bedöma som en vara eller tjänst vid tidpunkten för tillhandahållandet. Även i flråga om "annan nyttighet" går jag på kommitténs linje. Visserligen kan det väl hävdas att vissa slag av "annan nyttighet" — jag syfltar då närmast på flast egendom — kan vara behäfltade med sådana skaderisker att det kan finnas behov av säkerhetsåtgärder av det slag som lagen är avsedd att erbjuda. I de flesta flall bör det dock vara möjigt att tillämpa lagen även med det tillämpningsområde som jag vill ge den. Hänför sig skaderisken till exempelvis byggnadselementens utflormning kan ett ingripande med stöd av lagen i förekommande fall göras mot den eller de näringsidkare som tillhandahållit varan i flråga. Om risken i stället hänför sig till själva uppförandet av en byggnad, torde i många flall ett ingripande kunna göras mot den som tillhandahållit denna tjänst.

Tillämpningsområdet i territoriell mening för regleringen blir givetvis begränsat till Sverige. Detta hindrar inte att lagstifltningen kan komma att tillämpas även på utländska företag. Regleringen blir nämligen i princip tillämplig på varje tillhandahållande av varor eUer tjänster på den svenska marknaden. Ett utländskt postorderföretag, som från utlandet tillhandahåller varor till kunder i Sverige, kommer alltså att omflattas av lagstiftningen.

Det jag sagt nyss innebär också att produkter som exporterats och som är identiska med dem som är föremål för återkallelse här i landet kan, om de återförs till Sverige, omfattas av ett återkalldseförfarande som genomförs av den svenske tillverkaren eller annan som här tillhandahållit produkterna.

2.3 Åtgärderna

2.3.1 Inledning

Produktsäkerhetslagen skaU, som jag tidigare sagt (avsnitt 2.1.2), motverka att riskabla produkter förorsakar person- och sakskador. Jag anser att de instrument som är lämpligast att använda för att åstadkomma skade-preventionen är informationsålägganden, säljförbud och återkalldseåläg-ganden. Informationsålägganden kan vara av två slag: dels information som lämnas till brukarna före eller i samband med att de förvärvar en riskabel produkt, säkerhetsinformation, dels information som lämnas till brukarna när de redan har förvärvat den farliga produkten, varningsinformation. Avsikten med informationsåläggandena är att inflormera brukarna av farliga produkter om skaderiskerna och hur man undgår dem. Säljförbud syftar till att förhindra att flariiga produkter över huvud taget kommer i händerna på brukarna. Återkalldseåläggande innebär att det skall företas direkta åtgärder med en produkt som är i brukarens hand i syfte att undanröja den skaderisk som produkten medför.

Näringsidkare bör vid varuåterkalldser kunna åläggas att låta förstöra
eller på annat sätt oskadliggöra exemplar som har återtagits (destruktion). 36

Kommitténs forslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. "Andra liknande produkter" omflattas emellertid inte av förslaget.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag godtas av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: Många produkter är flariiga om de används på ett fldaktigt sätt, utan att det för den skull är rimligt att konsumenterna helt avstår från dem eller att de ges en annan utformning. I sådana fall måste brukarna redan i samband med förvärvet av produkten göras medvetna om riskerna. Så sker också i stor utsträckning genom information som lämnas på eller i anslutning till sådana produkter när de säljs. Detta slags säkerhetsinformation är av största betydelse för produktsäkerheten.

Marknadsföringslagen innehåller en generalklausul om informationsskyldighet (3 §). Om en näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen ålägga honom att lämna sådan information. Informationen kan ta sikte på själva produkten och avse bl.a. innehåll, beskaffenhet och egenskaper. Vidare kan informationsåläggandet avse lämplig användning, förvaring och skötsel av produkten. Skyldighet att lämna inflormation föreligger enligt förarbetena så snart det finns ett inte helt obetydligt behov och inte bara i sådana flall som är särskilt allvarliga (prop. 1975/76:34 s. 126). I bestämmelsen anges även på vilka olika sätt det kan föreskrivas att inflormation skall lämnas. Ett åläggande kan innebära att inflormation skall lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe dier ges i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföring. Vidare kan en näringsidkare åläggas att i viss florm lämna inflormation till konsument som begär det.

Genom att den nuvarande bestämmelsen om säkerhetsinflormation i marknadsföringslagen förs över till produktsäkerhetslagen flår bestämmelsen ett utvidgat tillämpningsområde. Den kommer nämligen även att gälla vid vederlagsflria erbjudanden och överlåtelser. Å andra sidan kommer den enligt förslaget förstärkta informationsskyldigheten inte att omfatta annan nyttighet. Jag vill dock erinra om att informationsskyldighet beträffande "annan nyttighet" också i framtiden kommer att kunna åläggas med stöd av 3 § marknadsföringslagen.

Kommitténs förslag innehåller inte någon motsvarighet till 3 § andra stycket 3 marknadsföringslagen om inflormation till konsument som begär

det. Jag anser emellertid, att även om bestämmelsen hittills inte har visat Prop. 1988/89:23

sig ha någon större praktisk betydelse, så finns det för närvarande inte

någon anledning att avskaflfa den. En föreskrift att lämna inflormation till

den som begär det kan användas som komplement till en föreskriflt om

skyldighet att lämna information på säljstället eller i annonser o.d. En

konsument kan därigenom få tillgång till den åsyftade informationen utan

att behöva besöka säljstället (jfr prop. 1975/76:34 s. 127).

Det kan förekomma att en näringsidkare tillhandahåller andra produkter som har samma utformning och kan medföra samma skador som en produkt som är föremål för ett säkerhetsingripande. Om tillsynsmyndigheten känner till det kan även dessa produkter bli föremål för ett säkerhetsingripande. Om förhållandet kommer fram först efter processen i marknadsdomstolen kan domstolen visserligen på talan av konsumentombudsmannen meddela ett interimistiskt åläggande om säkerhetsinformation. En näringsidkare kan dock utan påföljd under relativt lång tid utan säkerhetsinformation tillhandahåUa en produkt som är i det närmaste identisk med en som han tidigare ålagts att lämna säkerhetsinformation om. Kommittén har inte föreslagit någon särskild möjlighet att komma tillrätta med det problemet. Enligt min mening finns det anledning att införa en möjlighet att låta ett åläggande om säkerhetsinflormation även omflatta sådana produkter.

Visserligen gäller ett åläggande som meddelats rörande en viss produkt även för det flall att produkten därefter ändrats något (MD 1987:22 KO mot Sven Åkeson & CO. AB ang. säljförbud beträffande oljelampor), men enligt min mening bör ett åläggande även kunna omfatta andra liknande produkter med samma skaderisk, som kanske har funnits på ett lager men som tiUsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen inte känt till.

Med uttrycket "annan liknande vara dier tjänst" avser jag i första hand en produkt som har samma funktion och som kan ge upphov till samma art av skada som den som varit föremål för prövning.

Det finns i detta sammanhang anledning att peka på att säkerhetsinformation i samband med tillhandahållande av varor och tjänster kan vara ett led i normala anvisningar om produkternas hantering, skötsel och vård. Sådan inflormation kan krävas även om utebliven inflormation inte skulle leda till ett behov av säljförbud, varningsinflormation eller återkallelse. Risknivån behöver alltså inte vara lika hög för att säkerhetsinflormation skall kunna framtvingas som då övriga typer av säkerhetsingripanden kan bli aktuella.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. "Andra liknande produkter" omfattas emellertid inte av förslaget.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag har lämnats utan erinran.

Skälen for mitt forslag: I svensk rätt finns regler om säljförbud inom olika produktområden. En regel av mera generell räckvidd finns i marknadsföringslagen. I 4 § föreskrivs att marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att till konsumenter för enskilt bruk fortsätta att saluhålla en vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eUer egendom. Ett sådant förbud kan efter en lagändring år 1985 riktas också mot bakre led i säljkedjan, i den mån det behövs för att förhindra fortsatt försäljning tiU konsumenter (prop. 1984/85:213 s. 41 flf och 71 flf). Regeln är tillämplig inte bara vid saluhållande av varor, utan också vid utbjudande av nyttjanderätt till varor och vid tillhandahållande av tjänster mot ersättning. Jag vill tillägga att 4 § marknadsföringslagen också kan läggas till grund för ingripande mot varor och tjänster som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Bestämmelsen saknar dock i den delen intresse i detta sammanhang.

Ett säljförbud kan bli aktueUt flrämst vid konstruktionsfld, men också vid ett flabrikationsfld av viss omflattning. Behovet av att kunna förbjuda flortsatt försäljning kan i och för sig i huvudsak tillgodoses med de regler om säljförbud som nu finns. Intresset riktas därvid särskilt till 4 § marknadsföringslagen. Denna paragrafl har, som nämnts, en mera generell räckvidd än de skilda produktorienterade lagarnas sälj förbudsregler, som var och en avser endast ett visst produktslag. Bestämmelsen i marknadsföringslagen är subsidiär i förhållande till säljförbudsregler i annan lagstifltning. Ett förbud enligt 4 § får nämligen inte meddelas i den mån det i förflattning eller beslut av myndighet har meddelats särskUda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fyUa. Bestämmelsen i fråga skall alltså tillämpas först om någon annan regel med samma syfte inte står till buds.

Det ter sig enligt min mening naturligt att produktsäkerhetslagen ges motsvarande utformning. I första hand bör man alltså även i flramtiden falla tiUbaka på de regler om produktsäkerhet som finns i speciaUagstift-ningen. Om t. ex. en viss livsmedelsprodukt visar sig vara flarlig bör man i första hand lita till de regler i livsmedelslagstiftningen som gör det möjligt att besluta om förbud mot saluhållande av produkten i fråga. Speciallagar finns emellertid endast för ett begränsat antal produktområden. Jag anser därför att produktsäkerhetslagen bör innehålla en regel om säljförbud.

Ett förbud som meddelas enligt 4 § marknadsföringslagen gäller endast den vara som bedömts i förbudsärendet. Andra varor som har väsentligen

samma utformning och kan medföra personskador av samma slag kan Prop. 1988/89:23

däremot inte förbjudas i förbudsärendet (jfr marknadsdomstolens beslut

1987:22).

Det finns flera i det närmaste identiska produkter på marknaden. Anta att en av dessa produkter förbjuds därför att den är farlig. Det visar sig senare finnas andra liknande produkter med samma skaderisker. Proceduren att utverka förbud mot även dessa produkter måste då påbörjas på nytt med den tidsutdräkt och risk för skador som följer i avvaktan på att ett nytt förbud kan meddelas.

När det kan antas förekomma andra varor dier tjänster som liknar den vara eller tjänst som är föremål för ett säljförbud anser jag, i enlighet med vad jag har anfört beträflfande åläggande att lämna säkerhetsinformation, att ett förbud bör kunna utformas så att det omfattar inte bara den vara eller tjänst som avsetts med förbudet utan också liknande varor eUer tjänster som är förenade med samma slags skaderisk.

Ibland kan det vara lämpligt att begränsa produktsäkerhetsåtgärderna till att omfatta endast en viss kategori av de brukare som innehar den produkt som åtgärden avser. Man kan tala om partiella eller selektiva åtgärder. En sådan begränsning kan vara befogad vid var och en av de föreslagna formerna av säkerhetsåtgärder. Beträflfande säkerhets- och varningsinformation samt återkallelse kan man genom att välja ett visst informationsmedium rikta åtgärder mot en viss målgrupp. Ett säljförbud kan utformas så att näringsidkaren inte flår överlåta varan till en viss kategori av brukare, t. ex. konsumenter.

Det kan i vissa flall te sig motiverat att t. ex. förbjuda flortsatt tillhandahållande av en vara till konsumenter, men däremot tillåta att varan tillhandahålls professionella användare. En produkt kan ju medföraen särskild skaderisk för vissa brukare men inte för andra, särskilt kvalificerade användare. I den mån ett säljförbud riktar sig mot en detaljist bör man kunna meddela ett beslut av innehåll att denne förbjuds att tillhandahålla den farliga produkten till konsumenter för enskilt bruk. Ett sådant säljförbud bör emellertid också kunna rikta sig mot tidigare led i distributionskedjan. Genom att avgränsa ett förbud till vissa, bestämda säljkanaler kan tidigare led i distributionskedjan hindras från att förse konsumenter med en farlig produkt. Det kan också vara befogat att förena ett förbud med viUkor, som får till eflfekt att hindra ett slutligt tillhandahållande till konsument. Man kan tänka sig att t. ex. en tillverkare förbjuds att vidare saluhålla en produkt om den inte tydligt märks med uttryck som "Får inte försäljas till konsumenter för enskilt bruk" eller "Får endast säljas till flackman för användning i yrkesmässig verksamhet".

Ett säljförbud enligt 4§ marknadsföringslagen kan villkoras så att det inte gäller om vissa försiktighetsåtgärder iakttas (prop. 1984/85:213 s. 77 f och marknadsdomstolens beslut 1980:2). Exempelvis kan det ställas krav på att viss säkerhetsinformation lämnas eller att produkter förses med viss säkerhetsutrustning. Enligt min mening är det även framdeles lämpligt att säljförbud kan villkoras. I regel bör det dock vara tillräckligt att meddela ett åläggande om säkerhetsinflormation.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har iflrågasatt om ålägganden om varningsinflormation är grundlagsenliga.

Skälen för mitt förslag: Den nyss behandlade regeln om säkerhetsinflormation syfltar till att göra brukarna medvetna om riskerna med flariiga produkter innan de förvärvar dem, under det att regeln om säljförbud syfltar till att förhindra att flariiga produkter kommer ut till brukarna.

Om säkerhetsinformation inte lämnats och en flarlig produkt nått brukarna, kan redan en upplysning om att en vara eller tjänst är behäfltad med en viss bestämd skaderisk flå en inte obetydlig skadepreventiv verkan genom att användarna blir försiktigare. Ytterligare eflfekt kan inflormationen flå om den inneflattar upplysningar om hur skaderisken kan förebyggas. Man kan tänka sig sådant som hanteringsföreskriflter, varningar mot ett visst slag av användning, förvaringsråd, rekommendationer att anskaflfa skyddsutrustning m.m. Sådan varningsinformation kan vara viktig inte minst när deflekten har karaktär av inflormationsfld, vilket kan vara flallet om inte behövlig säkerhetsinflormation lämnats vid försäljningen.

Resultatet av varningsinflormationen blir beroende av det sätt på vilket den sprids och omflattningen av den. I varje enskilt flall flår man bedöma vad som skäligen krävs för att skaderisken skall förebyggas.

Varningsinformation kan lämnas på två olika sätt, som kan kallas den individuella vägen och den generella vägen.

Den individuella vägen är selektiv och innebär att informationen går ut direkt till var och en som kan tänkas inneha produkten. Sådan information kan vara muntlig eller skriftlig.

Det finns stora fördelar med individuell inflormation. En fördel är att inflormationen kan antas i mycket stor utsträckning verkligen nå flram till dem som söks. Vidare finns större förutsättningar att anpassa inflormationen mera detaljerat och direkt till vad mottagaren har behov av att veta. Den individuella vägen bör därför väljas, då så är möjligt. Den förutsätter att man känner till vilka användarna är och var de kan nås. För vissa typer av varor, t. ex. flordon och en del andra konsumentkapitalvaror, finns oflta sådana uppgiflter tillgängliga, liksom då det gäller tjänster. Motsvarande uppgiflter saknas i allmänhet då det är flråga om mindre, billiga produkter.

I flall då den individuella vägen inte är möjlig bör man tillgripa ett generellt förflarande. Det torde normalt innebära att massmedia flår anlitas. Det går att använda tidningar, tidskriflter, direktreklam i florm av

massförsändelser, butiksskyltning osv. Näringsidkarna kan i denna situa- Prop. 1988/89:23 tion använda alla de kommunikationssätt som normalt kommer till användning i marknadsföring. Inflormationen bör alltså kunna lämnas i annonser och andra flramställningar som näringsidkare brukar använda. Vid valet av medium inställer sig i stort samma flrågor som då näringsidkare Överväger vilka former för reklam de bör satsa på. Frågan gäUer bl. a. hur man bäst skall nå den aktuella målgruppen, dvs. den krets av personer som förvärvat den farliga varan eller tjänsten.

I regel lär en näringsidkare, som tillhandahållit en vara eller en tjänst som senare visar sig flarlig för användarna, i sitt eget välförstådda intresse vara angelägen att själv varna dessa. På så sätt kan han bättre skydda sin good-will och förebygga skadeståndskrav. Jag anser emellertid att det är betyddseflullt att också en näringsidkare, som underlåter att lämna beflo-gad varningsinflormation, skall kunna åläggas att lämna sådan inflormation i vissa flall, eflter prövning av ett opartiskt organ. Produktsäkerhetslagen bör därför innehålla en regel om att näringsidkare, som tillhandahållit en riskabel vara eller tjänst, skall kunna åläggas att lämna information om skaderisken och hur den kan förebyggas. Den informationen bör benämnas varningsinflormation till skillnad flrån säkerhetsinformation, som rör farliga produkter som ännu inte har nått ut tiU brukarna.

Förhållandet mellan informationsskyldighet och yttrandefrihet

Den principiella flrågan om kommersiella meddelandens förhållande till tryckfriheten har diskuterats i flera lagstiftningsärenden (se bl.a. SOU 1983:70 Värna yttrandefriheten och prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.), men ännu har det inte skapats någon flullständig författningsmässig klarhet. Det är dock allmänt erkänt att den kommersiella reklamen inte åtnjuter oinskränkt tryckfrihetsrättsligt skydd. Ingripanden mot reklam i tryckt skriflt har ansetts kunna ske vid sidan av tryckflrihetsförordningen, under förutsättning att flramställningen är av utpräglat kommersiell natur och inte avser nyhetsförmedling och åsiktsbildning av det slag som tryckflrihetsförordningen syfltar till att värna.

Det har inte ansetts strida mot tryckfrihetsförordningen att i marknadsföringslagen införa möjlighet såväl att meddela .förbud mot otiUbörlig reklam som att ålägga näringsidkare att i reklam införa viss information. Den sistnämnda möjligheten är emellertid begränsad såtillvida att näringsidkare inte kan åläggas att publicera ett visst meddelande i tryckt skriflt. Åläggandet att lämna information gäller endast i det fall då näringsidkaren själv väljerattgöra reklam (prop. 1975/76:34s. 111 f och 127).

Jag vill efter samråd med cheflen för justitiedepartementet flramhålla att
den föreslagna regleringen inte utesluter att marknadsdomstolen ålägger
en näringsidkare att göra vad som är möjligt för honom i syfte att få en .
annons med ett visst innehåll intagen i en tryckt periodisk skrift. Utgiva
ren av en periodisk skrift kan emellertid inte åläggas att ta in viss bestämd
inflormation i sin skriflt. 42

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Enligt kommitténs förslag kan dock ett åläggande om återkallelse endast meddelas då det finns risk för personskada.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har ingen erinran mot förslaget. Konsumentverket anser att föreläggande om återkallelse bör kunna meddelas även i fall där det finns risk för egendomsskador.

Skälen för mitt förslag: Det är angeläget att undanröja riskerna med farliga produkter som nått brukarna särskilt om skaderiskerna är av allvarligare art. Många gånger är det inte tillräckligt att brukarna varnas för riskerna, utan själva produkten måste kunna återkallas. Jag har tidigare (avsnitt 2.1.3) nämnt att termen återkallelse brukar användas som gemensam benämning på de tre olika slag av åtgärder som näringsidkare enligt min mening bör kunna åläggas att vidta beträflfande flariiga produkter som finns hos brukarna.

En farlig produkt bör kunna göras felfri genom att den repareras eller genom att en felaktig komponent byts ut. Sedan så har skett, kan användaren utan risk behålla och bruka produkten. Vidare bör den farliga produkten kunna bytas ut mot annan felflri produkt av samma eller motsvarande slag. Slutligen bör en näringsidkare kunna åläggas att återta den farliga produkten mot ersättning.

Innehavare av flariiga produkter bör alltså av näringsidkare som överlåtit produkten kunna erbjudas rättelse, dvs. avhjälpande av det fel hos varan som skaderisken hänför sig till, utbyte eUer återgång. Vid valet mellan nämnda åtgärder bör i första hand det skadeförebyggande syftet med återkalldsen men också näringsidkarens kostnader för olika åtgärder beaktas.

Ett grundläggande krav är naturligtvis att åtgärden blir eflfektiv. Rättelse

måste innebära att skaderisken verkligen blir undanröjd. Därför bör också Prop. 1988/89:23 krävas att åtgärden kan förväntas få ett positivt gensvar hos dem som använder varan. Det gäller alltså att välja åtgärd på ett sådant sätt att detta krav kan väntas bli uppfyllt.

Även näringsidkarens kostnader bör uppmärksammas. Om flera flrån eflfektivitetssynpunkt likvärdiga alternativ står till buds, bör valet givetvis falla på det minst kostsamma. I fråga om kapitalvaror torde detta regelmässigt vara rättelse, som också från andra synpunkter är att föredra vid dyrbarare varor, bl. a. med hänsyn till svårigheten att bestämma ersättningens storlek vid återgång. I flråga om billiga förbrukningsartiklar torde däremot återgång vara den åtgärd som kräver de minsta administrativa resurserna och därför är att föredra.

Vid tjänster kan man inte tänka sig ett återtagande av produkten mot utlämnande av en ny produkt. Däremot bör det vara möjligt att genomföra rättelse. Felet torde när det gäller en tjänst oflta ha uppkommit vid utförande av arbete på en vara eller annan egendom. Det kan vara fråga om att man vid en viss typ av reparationer genomgående använt sig av en undermålig komponent, som medför säkerhetsrisker, eller att själva det sätt på vilket reparationsarbetena blivit utförda medför en risk för skada. Rättelse kan då vidtas genom utbyte av komponenten eller genom att reparationen görs om.

Vid andra tjänster än sådana som innebär att arbete utförts på en sak eller annan egendom kan rättelse mer sällan komma i fråga. I vissa flall kan dock en rättelseåtgärd bli aktuell, som t. ex. vid tjänster som har karaktär av kroppsvård. Man kan sålunda tänka sig att en flelaktig behandling vid hårvård eller skönhetsvård skulle kunna rättas till genom någon florm av förnyad behandling. Då det gäller tjänster av detta slag torde det dock många gånger vara lämpligare att meddela åläggande om varningsinflormation. En skadlig behandling kan t. ex. föranleda att de behandlade bör kontakta läkare och näringsidkaren bör då åläggas t. ex. att i annonser uppmana kunderna till det.

Även ett slags återgång är tänkbar vid tjänster. Visserligen kan inte den utförda tjänsten återställas, men det kan ändå vara rimligt att den som fått tjänsten utförd åt sig får viss ersättning. Kommittén anser att personen i flråga i vissa fall bör beredas möjlighet att få tillbaka den ersättning som har betalats för tjänsten. Det återbetalade beloppet kan då användas för ett förvärv av motsvarande tjänst av en annan näringsidkare. Jag har här en uppfattning som delvis avviker från kommitténs. Syftet med produktsäkerhetslagen är att undanröja skaderisker. När detta bara kan ske genom att en flarlig vara återtas av näringsidkaren är det naturligt att brukaren också flår ekonomisk kompensation — genom ersättningen kan han bli villig att avstå från varan, och därmed undanröjs risken för skador. Motsvarande syn bör ligga till grund för regleringen av rätten till ersättning då det är fråga om en fariig tjänst. Ersättningen bör således syfta till att eliminera den framtida skaderisk som kan vara knuten till tjänsten. Enligt min mening bör därför ersättningen till brukaren i ett sådant flall i princip motsvara vad det kostar att undanröja skaderisken.

Ett åläggande att återkalla kan inte begränsas till att enbart ange rättelse- 44

åtgärden. Näringsidkaren måste också gå ut med ett erbjudande om åtgär- Prop. 1988/89:23 den till brukarna. Tillkännagivandet av erbjudandet måste kompletteras med upplysningar om varför erbjudandet lämnas, dvs. riskinflormation. Brukarna av produkten i flråga skall på detta sätt flå kännedom om att den är flarlig. En upplysning om skaderiskerna bör utgöra ett incitament för användarna av den flariiga produkten att ta flasta på erbjudandet om återkallelse. Användarna måste också flå kännedom om de viUkor på vilka de kan flå rättelse, utbyte eller återgång. Villkoren måste bestämmas med beaktande av målet att erbjudandet om återkallelse i största möjliga utsträckning skall bli accepterat. Samtidigt måste emellertid villkoren utflor-mas så, att regleringen av ersättningsflrågan inte blir alltför komplicerad och återkalldseförflarandet därigenom fördröjs och dess eflfektivitet hotas.

Det är emellertid inte säkert att enbart insikt om produktens farlighet och ett erbjudande om fördelaktiga viUkor kan förmå brukarna att lämna in produkten eller vidta någon annan åtgärd som krävs av dem för att de skall få rättelse. Det är därför nödvändigt att budskapet i erbjudandet med sakkunnigt bistånd utformas på ett sådant sätt att brukamas attityder påverkas och att de motiveras till handling.

Kommittén har föreslagit att återkallelse endast skall kunna komma ifråga vid risk för skada på person.

Egendomsskador till följd av skadebringande egenskaper hos en vara dier tjänst kan emellertid medföra kännbara ekonomiska förluster för konsumenterna. Det kan t. ex. röra sig om skador på fast egendom, fordon och dyrare hushållskapitalvaror. Ett exempel är att en diskmaskin har en undermålig vattenslang och att detta leder till omfattande läckage och vattenskador. Visserligen kan många konsumenter lita tiU sakskadeförsäkringar när det gäUer egendomsskador, men min erfarenhet är att många ekonomiskt svaga grupper inte har tillräckligt skydd i detta hänseende. Möjligheten att vid särskild risk för skada på egendom kunna ingripa med återkallelse skulle sannolikt vara ägnad att skärpa företagens produkt- och produktionskontroll och härigenom minska risken för egendomsskador. Jag anser därför att skyddsintresset vid egendomsskador är så stort att återkaUdse bör kunna komma i fråga även vid särskild risk för skada på egendom.

Med tanke på syfltet med att ålägga en näringsidkare att återkalla en vara eller tjänst måste kravet på att säkerhetsåtgärderna verkligen genomförs sättas högt. Detta förhållande måste påverka villkoren för åtgärden. Generellt bör gälla att ett återkalldseerbjudande skall flullgöras utan väsentlig kostnad och olägenhet för dem som utnyttjar det. Nödvändiga utlägg för transporter, förpackning och liknande bör alltså ersättas av näringsidkaren i den mån utläggen är av såd m storleksordning att de kan vara av betydelse för användarnas vilja att utnyttja rättelsemöjligheten.

Villkoren bör med andra ord utflormas så att konsumenten inte bedömer sina besvär och kostnader som så stora att han föredrar att underkasta sig risken med den flariiga produkten. Det anförda understryker vikten av att tillkännagivandet av återkalldseerbjudandet så långt möjligt utflormas på grundval av kunskaper om brukamas attityder.

Vid återgång måste ersättning för den lämnade varan bestämmas. Er- 45

sättningen bör i princip svara mot kostnaden för anskaflflande av en ny vara Prop. 1988/89:23 av samma eller motsvarande slag som den återlämnade. Användaren bör ju ha möjlighet att skaffa sig en ny produkt som motsvarar den han fått lämna ifrån sig. I vissa fall, t. ex. då den återlämnade varan innehafts under lång tid, kan det dock vara rimligt att användaren får vidkännas ett visst avdrag på belopp som svarar mot återanskaflfningskostnaden. Avdraget bör i så flall motsvara den nytta som användaren skäligen flår anses ha haft av sin vara. Med tanke på svårigheten att göra en sådan beräkning bör dock metoden användas med försiktighet. Såväl ersättning som avdrag bör i princip bestämmas schablonmässigt. Som förut antytts kan svårigheterna att bestämma ersättningen rättvist många gånger leda till att återkalldsen hellre bör ske i florm av rättelse. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan hur ersättningen bör beräknas.

Konsumentverket anser att det skulle vara av värde för den praktiska tiUämpningen av lagen om lagmotiven innehåller något uttalande om vilka krav som bör ställas på utredningen om återanskaflfningskostnader och innehavarnas eventuella nytta av produkten.

Enligt min mening är det med hänsyn till att lagen avses vara generell inte möjligt att konkretisera vilken utredning som bör förebringas. Denna fråga får överlämnas till rättstillämpningen. Sannolikt kommer kraven på utredning att behöva variera mellan olika produktgrupper.

Reglerna om återkallelse iförhållande till den civilrättstiga regleringen

En särskild fråga i sammanhanget är förhållandet mellan reglerna om återkallelse och den civilrättsliga regleringen.

Ett tillkännagivande av ett erbjudande om återkallelse riktas i allmänhet till en obestämd krets av brukare. Denna obestämdhet i frågan om erbjudandets adressater gör att detta enligt gäUande rätt inte torde betraktas som ett anbud i avtalslagens (1915:218) mening. Så torde vara flallet bara i flråga om erbjudanden som tillkännages genom personliga meddelanden till enskilda brukare.

I allmänhet flår nog erbjudandet betraktas som en uppmaning till brukarna att själva lämna anbud, men rättsläget är inte helt klart. Avtal torde komma till stånd genom att näringsidkaren själv, dier någon som företräder honom, i återkalldseförflarandet tar emot den återkallade produkten när brukaren lämnar in den för rättelse, utbyte dier återgång. Därmed flår avtal anses vara träffat mellan näringsidkaren och brukaren om att åtgärden skall vidtas på de i erbjudandet angivna villkoren.

Innan så skett kan brukaren troligen inte göra erbjudandet eller de i erbjudandet angivna villkoren gällande mot näringsidkaren på civilrättslig väg. Ett erbjudande om återkaUdse, vare sig det lämnats flrivilligt eller eflter åläggande av marknadsdomstolen, flår antas vara utan annan rättsverkan än att näringsidkaren möjligen genom passivitetsverkan kan bli bunden vid erbjudandet, om han underlåter att meddela en brukare som förklarar sig vilja utnyttja erbjudandet att han inte står fast vid det.

Ett åläggande om återkallelse som inte följts av ett erbjudande kan över 46

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag har lämnats utan kommentar av flertalet remissinstanser. Konsumentverket anser emellertid att det bör finnas en möjlighet att ta flariiga produkter i beslag.

Skälen för mitt forslag: Det kan diskuteras om produktsäkerhetslagen bör innehålla regler om den flortsatta hanteringen hos näringsidkare av produkter som har återkallats.

Från säkerhetssynpunkt krävs i första hand att försäljningen till konsumenterna av flariiga produkter stoppas och att sådana produkter som redan har nått konsumenterna återtas från dem eller i varje fall att produkternas flarlighet undanröjs. Detta innebär, i den mån man genom säljförbud lyckas stoppa försäljningen och när det är flråga om utbyte eller återgång, att farliga produkter kommer att samlas hos berörda näringsidkare. En flråga som uppkommer är om lagstifltningen bör innehålla regler om vad som skall ske med produkter som samlas hos näringsidkarna. Vad som då kan ske med produkterna är beroende av om de är i sådant skick att det lönar sig att ta dem till vara och om exempelvis tillverkaren anser sig behöva flå in produkterna för att kontrollera att en återkallelse genomförts och att förhindra att produkterna på nytt förs ut på marknaden.

Det är inte möjligt att generellt ta ställning till i vad mån en viss kategori näringsidkare — t. ex. tillverkare — är bättre skickad än en annan att ta hand om farliga produkter som bytts ut eller gått åter. Däremot kan det i vissa fall finnas behov av att kunna påbjuda att de farliga produkterna förstörs eller oskadliggörs på annat sätt. Jag vill dock betona att en möjlighet för marknadsdomstolen att meddela ett sådant åläggande inrymmer

problem. Ett viktigt sådant är att bedöma i vad mån det finns praktiska möjligheter till destruktion utan fara för miljöskador. Marknadsdomstolen bör enligt min mening därför i allmänhet inte i ett återkalldseärende ta ställning till vad som skall ske med produkter som byts ut eller återgår. Ibland kan emellertid förhållandena vara sådana att det skulle framstå som stötande om produkterna skulle bli kvar hos en näringsidkare med risk för att de på nytt kommer ut på marknaden. Jag föreslår därför en regel som ger marknadsdomstolen befogenhet att i undantagsfall ålägga vederbörande näringsidkare att låta förstöra eller eljest oskadliggöra produkter som bytts ut eller återgått. Marknadsdomstolens åläggande bör också i sådana flall vara vitessanktionerat. När ett sådant åläggande övervägs bör marknadsdomstolen givetvis om det behövs ge närmast berörd miljöskyddsmyndighet tiUfälle att lämna synpunkter i fråga om lämpligt tillvägagångssätt eller destruktionssätt. Jag har även övervägt att införa en möjlighet att förordna om beslag av återkallade produkter i avvaktan på att de förstörs. Enligt min mening bör man dock kunna utgå från att näringsidkare som lojalt följt ett återkalldseåläggande även fullgör ett destruktionsåläggande. Jag har därför avstått från att lägga fram förslag rörande beslag.

Prop.1988/89:23

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte någon erinran mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Syftet med produktsäkerhetslagen är att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Ett ingripande bör sålunda kunna göras mot varor och tjänster som medför risk för människors liv eller hälsa eller risk för skador på egendom.

Bestämmelsen om säkerhetsinformation har ett delvis annat och mer generellt tillämpningsområde än övriga flormer av säkerhetsåtgärder i den föreslagna lagen. Den skall kunna utgöra stöd för ålägganden om sådan information som normalt bör förekomma i samband med tillhandahållande av varor och tjänster, därför att inflormationen har särskild betydelse flrån konsumentsynpunkt. Detta betyder att något krav på att det skall föreligga mera allvarliga risker för skador inte bör ställas för att bestämmelsen skall vara tillämplig. Näringsidkare skall lämna inflormation om skaderisker och skadeförebyggande åtgärder som motsvarar den standard som vuxit flram genom näringslivets egna åtgärder och myndigheternas

praxis. Denna standard får numera anses ligga på en förhållandevis hög Prop. 1988/89:23 nivå.

Myndighetsingripanden bör självfallet inte komma i fråga i oträngt mål. Det måste föreligga en konkret risk för en beaktansvärd skada och förutsättningar för att skadan skall kunna förebyggas genom information.

På grund av det anförda anser jag således att en näringsidkare vid tillhandahållande av en vara eller en tjänst skall kunna åläggas att lämna sådan information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom.

I 4 § marknadsföringslagen anges flarerekvisitet för att säljförbud skall flå meddelas med uttrycket "särskild risk för skada". Uttrycket "risk för skada" inneflattar två led — risk och skada. Med risk avses sannolikheten för att något skall inträflfa, medan skada tar sikte på effekten av att något inträflfar. Den totala fara som en viss produkt medför kan sägas vara en kombination av de två leden. De krav som skall vara uppfyllda för att en viss åtgärd enligt lagen skall kunna vidtas kan i lagtexten beskrivas på olika sätt.

1 förarbetena tiU bestämmelsen (prop. 1975/76:34 s. 101) sägs om risknivån bl. a. att det förutsätts att riskerna och de befarade skadeverkningarna är av viss betydenhet, närmare bestämt så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett alltför långtgående ingrepp. Det erinras också om att förbud inte kan komma i fråga för produkter som samhället flår anses ha godtagit.

Det är enligt min mening lämpligt att ha samma farenivå som i 4 § marknadsföringslagen som utgångspunkt vid utformningen av bestämmelser om varningsinformation och återkallelse.

Så snart en vara eller tjänst medför en sådan risk för skada, att säljförbud kan meddelas beträflfande varan eller tjänsten med stöd av nyssnämnda paragraf bör också förutsättningarna vara uppfyllda för att man genom åläggande om varningsinformation eller återkaUdse skall kunna förhindra att de som redan förvärvat produkten skall drabbas av skada.

Säljförbudsregeln i 4 § marknadsföringslagen förutsätter för sin tillämpning att skaderisken hänför sig till egenskaper hos en vara eller tjänst. Enligt förarbetena avses därmed att skaderisken skall vara knuten till själva produktens konstruktion eller utflormning. Uttalandet tyder på att det flrämst är konstruktionsfld som man velat komma till rätta med. Någon motsvarande begränsning bör inte gälla i fråga om den nu föreslagna lagstiftningen. Oavsett vad som är orsaken till de skaderisker som kan vara förknippade med en produkt är det lika angeläget att riskerna undanröjs. Däremot måste det krävas att det fel det är fråga om skall vidlåda ett större antal exemplar av den aktuella produkten. Det är ju, som tidigare flramhål-lits, flråga om åtgärder med en generell, "koUektiv" inriktning. Syfltet med dem är att söka komma till rätta med risksituationer av viss räckvidd. Åtgärderna skaU aUtså inte komma till användning i fall då t. ex. endast några få exemplar av en viss produkt är behäftade med flabrikationsfld.

Åläggande om varningsinformation och återkaUdse bör, i likhet med
säljförbud enligt 4 § marknadsföringslagen, kunna meddelas vid särskild
risk för skada, oavsett om denna hotar person eller egendom. 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

Kommitténs förslag: Överensstämmer till stora delar med mitt. Kommittén föreslår emellertid att regeln om ansvarsfördelning även skall omflatta näringsidkare mot vilka talan riktas om säkerhetsinflormation och säljförbud.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran. Ett par näringslivsorganisationer anser att det måste lagregleras vem som har ansvaret för produktsäkerheten och därmed även var det skall utkrävas. Marknadsdomstolen och Sveriges Advokatsamflund anser att det bör övervägas om näringsidkare mot vilka talan om åläggande om varningsinflormation och återkallelse förs, skall flå möjlighet att dra in andra näringsidkare i processen.

Skälen för mitt förslag: När det visar sig att en produkt ute hos brukarna är farlig och att det är nödvändigt att vidta åtgärder för att förebygga de skaderisker som är förenade med den, uppkommer frågan vem som bör svara för åtgärderna. Det kan ha varit olika led av näringsidkare, såsom tillverkare, importörer, grossister och detaljister, som har medverkat till att produkten har kommit ut på marknaden. Det är då också naturligt om ansvaret för att den farliga produkten vunnit spridning läggs på alla dem som varit delaktiga i att varan har kommit ut på marknaden. Reklambyråer, säljkonsulenter och liknande näringsidkare som endast indirekt har tagit beflattning med produkten bör dock undantas.

För att ingripanden enligt lagen skall få genomslagskraflt är det viktigt att de riktas mot sådana näringsidkare som med hänsyn till sin position i distributionskedjan, sina allmänna kvalifikationer och sina ekonomiska, tekniska och personella resurser bedöms ha de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med ingripandet, även om någon annan näringsidkare har det direkta ansvaret för den uppkomna situationen.

Frågan vem som bör bära det flaktiska ansvaret ställer sig något olika Prop. 1988/89:23 beroende på vad slags säkerhetsåtgärd det gäller i det enskilda flallet. Kommittén anser att ett ingripande med stöd av produktsäkerhetslagen inte skall behöva göras mot varje näringsidkare som tagit beflattning med varan eller tjänsten i flråga, utan att konsumentombudsmannen skall kunna begränsa sin talan till att avse bara någon eller några av dem. När det gäller säkerhetsinflormation och säljförbud är det klart att varje näringsidkare bara ansvarar för de produkter han har i sin hand eUer med andra ord de produktexemplar som han tillhandahåller. Det behövs därför enligt min mening inte några regler om ansvarsfördelningen mellan olika näringsidkare när det gäller ålägganden om säkerhetsinflormation eller säljförbud. Självflallet kan flera näringsidkare meddelas åläggande eller förbud avseende samma produktslag. Jag har tidigare (avsnitt 2.3.1 och 2) talat om vilka näringsidkare som kan åläggas att vidta åtgärder beträflfande produkter som ännu inte nått ut på marknaden.

Frågan om vem som skall vara adressat för ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse inrymmer vissa avvägningsproblem. Å ena sidan bör, för att systemet skall kunna flungera på ett tillräckligt eflfektivt sätt, en näringsidkare i vissa flall vara skyldig att ta emot produkter för rättelse, utbyte eller återgång även om produkten sålts av en konkurrent till honom. Det kan t. ex. vara flråga om en vara som säljs av detaljhandlare på snart sagt varje större ort och där ett krav på att talan om återkalldseåtgärder måste riktas mot var och en av dem i praktiken skulle förhindra att åtgärderna kom att genomföras i tillräcklig omflattning. Det kan också vara flråga om en utomlands tillverkad vara som importerats av flera grosshandelsföretag. I dessa flall är det önskvärt att alla företagen ombesörjer att varan återtas flrån brukarna utan att brukarna skall behöva hålla reda på vilken väg varan nått dem.

Principiella invändningar kan å andra sidan riktas mot att en näringsidkare tvingas återkalla produkter som tillhandahållits av en konkurrent till honom. Det kan därför hävdas att en näringsidkare bör vara ansvarig bara för produkter som han själv har tillhandahållit. Jag delar i princip detta synsätt men anser, som jag nyss antytt, att man av praktiska skäl bör göra ett visst avsteg flrån det. Jag kommer i det följande att ange hur jag ser på denna fråga.

Klart är att en näringsidkare som fått ett återkalldseåläggande skall vara skyldig att ta emot alla exemplar som han bevisligen har tillhandahållit av produkter som är identiska med den som åläggandet avser. I några flall kan det emellertid vara omöjligt att flastställa vilken näringsidkare som har tillhandahållit varje enskilt exemplar av produkten som finns på marknaden då åläggandet meddelas. Enligt min mening bör en näringsidkare som har flått ett åläggande vara skyldig att vidta återkalldseåtgärder beträflfande samtliga sådana produkter. Det finns annars en uppenbar risk för att beslutet bara flår en mycket begränsad eflfekt. En näringsidkare som har flått ett åläggande bör däremot inte ansvara för återkalldseåtgärder i flråga om sådana produkter som bevisligen har tillhandahållits av en annan näringsidkare, något som kan flramgå t. ex. av ett kännetecken på varan.

En betyddseflull flråga är då mot vilken eller vilka näringsidkare som ett 51

åläggande skall riktas när produkten i flråga har tillhandahållits av flera. Prop. 1988/89:23 Spörsmålet uppkommer då flera näringsidkare i olika distributionsled har tillhandahållit produkten, som tillverkare, importör, grossist eller detaljhandlare. Det uppkommer också då flera näringsidkare i samma distributionsled har gjort detta, som exempelvis konkurrerande detaljhandlare.

Vid valet av adressat i flall som dessa måste flera olika hänsyn tas. Kommittén har särskilt betonat eflfektivitetskravet. I en akut risksituation bör ansträngningarna flrämst inriktas på att snabbt komma till rätta med skaderiskerna. Kommittén anser därför att ansvaret för varningsinflormation och återkallelse i första hand bör läggas på den eller de näringsidkare som har bäst möjlighet att nå det resultat som åsyfltas. Vilka dessa är sammanhänger naturligtvis med ekonomisk bärkraft samt personella, administrativa och tekniska resurser.

På grund av det anförda torde det ofta bli tillverkaren eller importören av en produkt som bör åläggas ansvaret för återkallelse eller varningsinformation. Kommittén framhåUer dock att utvecklingen för närvarande går i riktning mot en ökad "detaljistmakt". De stora butikskedjorna har oflta ett stort inflytande på vad som produceras och har inte sällan vida större resurser än många av sina tillverkare och importörer. Sådana företag, som inte sällan fullgör både grossist- och detaljistfunktioner, kan enligt kommittén te sig som naturliga adressater för ålägganden om varningsinformation och om återkallelse beträflfande produkter som redan nått ut till användarna.

Enligt kommittén måste emellertid även rättvisesynpunkter beaktas. Om vid valet av adressat för ett åläggande eflfektiviteten kan tillgodoses av flera näringsidkare som tillhandahållit en produkt, bör valet falla på den som närmast bär ansvaret för den uppkomna situationen. Som utgångspunkt bör därvid undersökas vem som är tillverkare, om det är fråga om en svensk produkt, eller vem som är importör av produkten i fråga. Alltid är det dock inte denne som framstår som ansvarig för den uppkomna risksituationen. Ofta kan det vara en stor detaljistkedja som beställt en produkt med specificerade krav på dess utflormning. Ansvaret bör då i stället läggas på detaljisten. I vissa flall bör det även övervägas om åläggande bör meddelas flera näringsidkare.

Kommittén anför att det kan finnas skäl att skilja på märkesvaror i egentlig mening och mer anonyma varor. 1 fråga om typiska märkesvaror bör märkesinnehavaren, dvs. oftast tillverkaren eller importören, bära ansvaret. 1 flråga om mer anonyma varor bör detta inte säUan kunna läggas i ett senare led. Detaljisten kan för övrigt i sådana situationer ha märkt produkten med sitt varumärke.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till kommitténs synsätt. Också jag anser att eflfektivitetshänsyn måste spela en stor roll, liksom det rättviseskäl som kommittén pekat på. Men enligt min mening bör vid valet av adressat för ett åläggande om vamingsinformation eller återkallelse även andra hänsyn tas.

Som ett par remissinstanser har flramhållit kan ett åläggande av nyss
nämnt slag onekligen ha negativa eflfekter för den näringsidkare mot vilken
det riktas. Ingripandet kan i sig försämra hans good-will. Det kan också 52

medföra att han får bära vissa kostnader för sitt försvar inför domstolen. I Prop. 1988/89:23 detta hänseende innebär den reglering som jag föreslår dock ingen förändring i förhållande till vad som redan gäller i dag vid ingripanden med stöd av marknadsföringslagen. Ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse innebär emellertid därutöver — till skillnad från vad fallet är i flråga om säkerhetsinformation och säljförbud — att näringsidkaren tvingas vidta åtgärder i flråga om produkter som kommit ut på marknaden. Som jag har berört i det föregående kan åtgärderna i vissa flall även avse produkter som har tillhandahållits av någon annan näringsidkare än den som flått åläggandet. Man kan enligt min mening inte bortse flrån att denna ordning ibland, om effektivitetsaspekten, sådan den definierats av kommittén, betonas mycket starkt, kan tänkas flå mera ingripande verkningar för den näringsidkare som flår åläggandet än som ter sig rimligt. Det kan således inte uteslutas att, om ett ingripande bara riktas mot t. ex. en av flera i och för sig tänkbara näringsidkare, denne på grund av bland annat kostnaderna för rättelseåtgärderna hamnar i ett sämre konkurrensläge än hans konkurrenter, trots att även dessa tillhandahållit den vara eller tjänst som åläggandet avser.

En möjlighet att råda bot på detta problem, som jag har övervägt, är att ge den berörda näringsidkaren rätt att själv föra talan om återkalldseåtgärder mot de andra näringsidkarna. Några remissinstanser har också pekat på en lösning av sådant slag. Jag har dock kommit flram till att den skuUe vara förknippad med olägenheter av både praktisk och principiell art och avstår därför flrån att föra fram ett sådant förslag.

Det jag har sagt nu betyder givetvis inte att jag har någon annan uppflattning än att ett åläggande skaU meddelas den som har de bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med det. Enligt min mening bör dock i första hand konsumentombudsmannen, när han tar ställning till om ett åläggande skall begränsas till att gälla bara en eller några av flera möjliga näringsidkare, överväga om detta kan ge sådana negativa verkningar för vederbörande som jag har berört i det föregående, och om dessa skulle mildras påtagligt om åläggandet riktades mot ytterligare någon eller några näringsidkare. Jag anser dock inte att lagen bör innehålla några mera detaljerade regler om vem eUer vilka av flera tänkbara näringsidkare som bör vara adressat för ett ingripande.

Själva genomförandet av ett åläggande om varningsinflormation eller återkallelse kräver som förut antytts oflta en gemensam insats av flera näringsidkare. Om t. ex. en tiUverkare har ålagts att återkalla en produkt som sålts i ett stort antal exemplar och genom många skilda kanaler, torde tillverkaren i allmänhet behöva hjälp av sitt försäljningsnät för att genomföra återkalldsen på ett eflfektivt sätt. Han måste kanske begära hjälp av detaljisterna för att ta emot de återkallade produkterna för rättelse, utbyte dier återgång. En sådan ordning blir till fördel för brukarna som då på ett bekvämt sätt kan få felet rättat på den plats där de bor. Information kan också lämnas via butiker, lokal annonsering i ortspress eUer muntliga meddelanden som utgår flrån de lokala näringsidkarna. Ett sådant decentraliserat förflarande kan ofta tänkas ge det bästa resultatet.

Den som ålagts att informera eller att återkalla torde alltså i många fall 53

behöva hjälp av andra näringsidkare i förfarandet. Jag utgår flrån att en sådan medverkan ofta kan åstadkommas utan myndighetsingripanden, eftersom det i regel finns ett sedan länge väl etablerat aflTärsförhållande mellan t. ex. tillverkare och efterföljande led. Ytterst bör emellertid näringsidkare i senare säljled kunna åläggas att medverka till genomförandet av säkerhetsåtgärder, t. ex. genom att vid återkallelse ta emot och till tillverkaren vidarebefordra återtagna produkter. Ett åläggande bör därför kunna riktas inte bara mot flera näringsidkare i olika distributionsled utan också mot flera näringsidkare i samma distributionsled.

I undantagsfall kan förhållandena vara sådana att det, när flråga om varningsinflormation eller återkallelse blir aktuell, inte längre finns någon näringsidkare som ett åläggande kan eller rimligen bör riktas mot. För att undanröja riskerna kan det då krävas åtgärder flrån samhällets sida. Detsamma gäller i de faU då en näringsidkare, som ålagts att lämna varningsinflormation eller att återkalla, inte förmår genomföra sina åligganden. Jag anser dock att insatserna i sådana situationer bör begränsas till information om skaderiskerna och om sättet att förebygga dem.

Prop.1988/89:23

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag har av många remissinstanser lämnats utan erinran. Företrädare för näringslivet anser dock, för det flall ansvaret för produktsäkerheten inte regleras, att möjligheten att rikta en regresstalan mot annan näringsidkare bör regleras och den kostnadsmässi-ga räckvidden av åläggandena begränsas.

Skälen för mitt förslag: I det föregående har jag berört att även näringsidkare som inte har huvudansvaret för att en risksituation har uppstått kan åläggas att medverka till att ålägganden av olika slag genomförs. En fråga blir då om lagen bör innehålla regler för hur den ekonomiska bördan för åtgärderna bör fördelas mellan de berörda näringsidkarna.

Den omständigheten att en produkt går tillbaka från brukaren till näringsidkaren, som sker vid återkallelse, är inte något unikt. Detsamma är fallet då t. ex. en köpt vara har ett väsentligt fel och köparen ges rätt att häva köpet. Säljaren får då tillbaka en vara som är felaktig. Han har emellertid då i princip möjlighet att med hjälp av den allmänna köplagens regler hålla sig skadeslös genom att vända sig till sin leverantör, t. ex. en grossist, och i sin tur åberopa felet och begära hävning av köpet flrån denne. Detta förflarande kan upprepas bakåt i säljkedjan till dess man slutligen når fram till den näringsidkare som ytterst har orsakat att varan är felaktig. Enligt köplagens dispositiva regler har köparen i ett fall som det nämnda också i vissa flall rätt inte bara att återflå vad han har betalat utan

också att få ersättning för den skada som han lidit, t. ex. kostnader för Prop. 1988/89:23 hävningsförfarandet. Många gånger torde emellertid de nämnda reglerna om säljarens rätt till ersättning i praktiken vara ersatt med avtalsvillkor som är sämre för honom.

Det finns alltså regler av civilrättslig art, som kan åberopas vid domstol och som i det enskilda flallet kan avgöra förddningsflrågan, dvs. var kostnaden eller förlusten slutligen skall stanna. Man kan därför räkna med att t. ex. en detaljist i vissa flall kan hålla sig skadeslös genom att styra tillbaka varor med säljförbud och återkallade varor till sin leverantör med stöd av den allmänna köplagens regler eller motsvarande avtalsvillkor. 1 andra flall kommer detta däremot inte att gå därför att detaljisten i avtal avhänt sig sin lagliga möjlighet att föra regresstalan. Till detta kommer att både köplagen och de avtalsvillkor som allmänt tillämpas mellan näringsidkare förutsätter att den som vill göra gällande ett flel och t. ex. häva ett köp måste reklamera hos säljaren inom viss tid, enligt köplagen två år. Det kan givetvis tänkas att ingripanden på grundval av produktsäkerhetslagen kommer att ske så sent att näringsidkaren på grund av den regeln inte längre kan vända sig mot sina leverantörer med regressanspråk (återkrav).

Det skulle, mot bakgrund av vad jag nu har anfört, kunna iflrågasättas om en produktsäkerhetslag bör kompletteras med regler, som anger vad som skall gälla om fördelningen av kostnader mellan olika företag för åtgärder enligt lagen. Med avtalsflrihet flår näringsidkarna å andra sidan möjlighet att utflorma rättsförhållandet på ett sätt som bäst passar varje situation. Ett sådant system ger flexibilitet och utrymme för branschanpas-sade lösningar. Det finns också skäl att påminna om att redan gällande lagstifltning ger möjlighet att flramtvinga säljförbud och andra former av distributionsstopp. Regler om detta finns både i marknadsföringslagen och i författningar som reglerar särskilda produktområden. Den lagstiftningen saknar anvisningar för hur kostnaderna vid beslut om säljstopp skall fördelas mellan den näringsidkare som får förbudet och näringsidkare tidigare i distributionskedjan. Även i den civilrättsliga konsumentskyddslagstiftningen har man som regel avstått flrån att reglera förhållandet näringsidkare emellan. Som exempel kan nämnas konsumentkreditlagen (se prop. 1976/77:123. s. 116, jflr prop. 1973:138 s. 151) och konsumenttjänstlagen (jfr prop. 1984/85:110 s. 33).

En ordning som innebär att näringsidkarna själva i stor utsträckning får
bestämma hur de inbördes relationerna skall vara utformade medför, som
nyss antytts, vissa flaror för obalans i ekonomiskt hänseende. Man kan
tänka sig att en stark kategori av näringsidkare utnyttjar sin ställning till
att söka otillbörligt övervältra kostnadsansvaret på en svagare motpart.
Mot detta finns emellertid ett remedium. Enligt lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare kan nämligen marknadsdomstolen för
bjuda användning av villkor, som en näringsidkare ställer upp när han
ingår eller avser att ingå avtal med en annan näringsidkare, om villkoret är
att anse som oskäligt. Vid bedömningen av skälighetsfrågan skall domsto
len ta särskild hänsyn till behovet av skydd för den som intar en underläg
sen ställning i avtalsförhållandet. Lagstifltningen har motiverats bl. a. med
att det är viktigt att de kostnader och bördor som i takt med ett ökat 55

Kommitténs forslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag godtas i allmänhet.

Skälen för mitt förslag: Med preskription brukar avses att en rätt att kräva en prestation av visst slag går förlorad, om krav inte flramstäUs inom en viss bestämd tid. Bestämmelser om preskription finns i preskriptionslagen (1981:130), som upptar dels en allmän preskriptionsflrist på tio år, dels en särskild flrist för preskription av konsumentflordringar på tre år, i båda flallen räknat flrån den tid då flordringsförhållandet uppkom.

Det finns i åtskilliga lagar bestämmelser som begränsar bl. a. skyldigheten för en näringsidkare att vidta åtgärder med anledning av ett avtal. Inom köprätten finns allmänt sett två skilda reklamationsflrister, dvs. tider som köparen har på sig att underrätta säljaren om han vill göra gällande krav på grund av flel i en inköpt vara. En flrist räknas flrån det att köparen har märkt eller bort märka flelet. Den andra är en absolut tidsgräns som enligt konsumentköplagen är två år från det att köparen mottog varan. Även enligt konsumenttjänstlagen gäller en tvåårig reklamationsflrist. Vid arbete på flasta saker gäller dock tio år räknat flrån det att uppdraget avslutades. Har näringsidkaren handlat i strid mot tro och heder har konsumenten dock alltid tio år på sig att reklamera även i övriga flall.

De nämnda tidsflristerna har tillkommit för att skapa en viss säkerhet i omsättningen av nyttigheter. De är uttryck för en avvägning mellan å ena

sidan köparnas intresse av att kunna påkalla rättelse vid fel och å andra Prop. 1988/89:23 sidan näringsidkarnas behov av trygghet mot ett i tiden obegränsat ansvar för fel.

De frister som kan komma i fråga inom produktsäkerhetsområdet avser den tid inom vilken krav på säkerhetsåtgärder skall framställas. En tids-flrist av sådant slag saknar betydelse vid säkerhetsinflormation och säljförbud, som riktar sig mot pågående eller planerad marknadsföring, men kan behövas när det gäller varningsinformation och återkallelse. Det står klart att näringsidkarna har ett intresse av skydd mot krav på varningsinformation och återkallelse mycket lång eller t. o. m. obegränsad tid eflter det att näringsidkaren upphört att marknadsföra produkten.

Mot näringsidkarnas behov av trygghet i ekonomiskt hänseende får ställas allmänhetens anspråk på trygghet mot skador på person och egendom vid handhavandet av farliga produkter. Risken för personskador ger en särskild tyngd åt detta intresse. Frågan har uppmärksammats av bl. a. konsumentköpsutredningen. I dess förslag till ny konsumentköplag (SOU 1984:25) föreslås sålunda en särskilt lång reklamationsflrist, tio år räknat flrån köpet, bl.a. i fall då flelet i en försåld vara innebär att den är så bristfällig att dess användning medför allvarlig flara för köparens eller någon annans liv eller hälsa. Jag vill också påminna om att för krav på skadestånd, då en produktskada har inträflfat, gäller för närvarande den allmänna preskriptionsflristen om tio år, räknat flrån den skadevållande handlingen.

Den beräknade livslängden hos en produkt måste givetvis flå betydelse för flrågan om varningsinflormation eller återkallelse är meningsflull. Om en produkt har mycket begränsad livslängd kan i praktiken sådana ingripanden te sig föga ändamålsenliga. Förhållandet kan illustreras genom ett exempel. Anta att en vanligt förekommande hushållsartikel med en normal livslängd på flem år upptäcks vara riskabel när det gått åtta sedan försäljningen av den upphörde. Det innebär att man vid den tidpunkt då ett ingripande mot produkten övervägs kan räkna med att ganska få exemplar flortflarande finns i behåll och kommer till användning i hushållen. En flråga som då uppkommer är om det antal exemplar som kan finnas kvar hos hushållen motiverar ett åläggande om inflormation eller återkallelse.

Den kvantitativa aspekten flår dock inte vara ensam avgörande för om ett ingripande skall vidtas. I en situation som den beskrivna flår också vägas in sådant som skaderiskens art, t. ex. om det är flråga om risk för mycket allvarliga personskador, liksom personkretsen. Om t. ex. kretsen av brukare utgörs av barn eller äldre människor kan ett ingripande flramstå som särskilt angeläget.

Utgångspunkten bör vara att ålägganden om varningsinformation eller återkallelse skall meddelas, om resultatet av åtgärden kan väntas bli att skaderisken minskar inte obetydligt, med hänsyn tagen både till skadefrekvensen och till skadans art. Vid bedömningen får beaktas den omfattning i vilken varan kan antas alltjämt finnas i behåll och brukas, den skaderisk som varan medför och omständigheterna i övrigt. Motsvarande bör gälla i

fråga om tjänster. Regleringen innebär alltså att möjligheten till ingripan- Prop. 1988/89:23 den av ifrågavarande slag bortfaUer med tiden.

En regel av nu anfört innehåll innebär att krav på sådana åtgärder i vissa fall skulle kunna ställas under mycket lång tid eflter det att marknadsföringen av en produkt har upphört. I extrema fall skulle åtgärder kunna tänkas bli framtvingade för flera decennier gamla produkter. Detta skulle göra det svårt både för näringsidkarna att i sina kalkyler beräkna den ekonomiska risken för säkerhetsåtgärder och för försäkringsföretag som försäkrar kostnadsriskerna att bedöma deras storlek. Frånvaron av en preskriptionsflrist skulle därför medföra en avsevärd osäkerhet för vissa branscher inom näringslivet.

Återkallelse är en vittgående åtgärd som kan ha avsevärda ekonomiska konsekvenser för den berörda näringsidkaren. Jag anser mot bakgrund av vad jag nu har anfört — och med hänsyn till strävan att åstadkomma en rättvis avvägning mellan producent- och konsumentintressena — att det är lämpligt med en absolut tioårig frist för möjligheten att få tillstånd produktåterkallelse.

En fråga i det här sammanhanget är från vilken tidpunkt en preskriptionsflrist skall räknas. Vamingsinformation och återkallelse är avsedda att minska eller eliminera skaderisker som finns hos produkter, som är spridda inom brukarkretsen. Defekten hos en produkt skall, för att ingripande skall bli aktuellt, vara vanliga. Det skall vara fråga om ett "systematiskt" flel och en mera utbredd risksituation. I ett återkalldseförflarande kan man inte fastställa exakt vid vilken tidpunkt som varje enskilt exemplar av en återkallad produkt har tillhandahållits. Förfarandet måste vara smidigt och bl. a. innebära att man inte ställer något krav på att den som vill ha en återkallelseåtgärd utförd skall visa upp t. ex. kvitto på köp av varan eller tjänsten. Var och en som lämnar tillbaka en återkallad vara för rättelse, utbyte eller återgång flår således anses vara legitimerad att flå åtgärden utförd. Själva innehavet av en återkallad nyttighet flår alltså utgöra tillräcklig legitimation. Det framstår mot den bakgrunden som lämpligt att preskriptionstiden börjar löpa från den tidpunkt då varan eller tjänsten i praktiken upphörde att tillhandahållas konsumenterna. Man bör därvid kunna bortse från att i ett visst flall något enstaka exemplar kan ha flunnits kvar i lager och tillhandahållits eflter den tidpunkten. Bevisbördan för vid vilken tidpunkt distributionen har upphört bör ligga på den näringsidkare mot vilken krav på åtgärder riktas. Det kan naturligtvis föreligga bevissvårigheter i vissa flall, t. ex. för en tillverkare som inte vet hur länge detaljisterna haft kvar hans produkter i lager. Om tillverkningen upphört betydligt tidigare än den tidpunkt då försäljningen påstås ha upphört, flår det dock ankomma på den som flramställer kravet att göra sitt påstående sannolikt.

Om en defekt hos en produkt upptäcks före utgången av tioårsperioden,
räknad från nyssnämnda tidpunkt, skall krav på återkallelse således kunna
ställas. Om återkallelse då beslutas, bör återkalldsen emellertid omfatta
samtliga exemplar av produkten i flråga, oavsett leveranstidpunkt. Någon
uppdelning mellan återkalldsebara och icke återkalldsebara exemplar av
en och samma produkt bör alltså inte förekomma. Det måste dock krävas 58

att det är flråga om samma produkt. I flråga om kapitalvaror bör därvid i regel skilda modeller betraktas som olika produkter i återkalldsesamman-hang. Jag vill dock här påminna om att en näringsidkare som flått ett beslut om att vidta återkalldseåtgärder inte är skyldig att utföra sådana i flråga om sådana exemplar som han bevisligen inte själv har tillhandahållit.

Konstruktionen innebär dock inte att det blir omöjligt att besluta att en återkallelse skall avse endast en viss flelaktig serie eller produktionsavsnitt av en vara eller en tjänst. När det t. ex. finns ett genomgående flabrikationsfld hos en produkttyp under en viss tidsperiod bör beslutet givetvis begränsas till att avse endast den aktuella serien. Vad som förut sagts om slutpunkten för försäljningen av en produkt blir i ett sådant flall tillämpligt på endast serien i flråga.

Det kan även ifrågasättas om lagen bör innehålla en preskriptionsfrist för åläggande om vamingsinflormation. Också här kan näringsidkarna ha ett i och för sig beaktansvärt intresse av att åtgärder inte avkrävs dem under mycket lång tid eflter det att tillhandahållandet upphört. Om någon bestämd preskriptionsflrist inte uppställs, flår å andra sidan brukarna av flariiga produkter ett kompletterande skydd i situationer, då den tioåriga preskriptionsflristen i flråga om återkallelse blir tillämplig. Situationen kan ju vara sådan att det ter sig oförsvarligt vid en totalbedömning av riskbilden att inte på något sätt fästa brukarkretsens uppmärksamhet på risken för personskada. En avvägning av producent- och konsumentintressena gör därför att jag inte föreslår någon preskriptionsregel för varningsinflormation. Jag förutsätter dock att det bara i undantagsflall blir aktuellt med åläggande om varningsinflormation beträflfande produkter som är mycket gamla.

Prop.1988/89:23

produktrisker, liksom att snabbt vidta nödvändiga motåtgärder. De måste Prop. 1988/89:23 därför fortlöpande aktivt söka undvika skadeflall genom att på eget initiativ vidta säkerhetsåtgärder. Liksom hittills vid tillämpningen av marknadsföringslagen bör vidare det övervägande antalet flrågor som knyter an till den nya lagstiftningen och som kommer till tillsynsmyndigheternas kännedom, kunna lösas genom flrivilliga åtaganden flrån företagens sida, såväl i det enskilda flallet som i florm av generella normer för produktut-flormningen. Som jag har flramhållit tidigare bör lagstiftningen i sådana fall kunna tjäna som vägledning.

Tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen bör också präglas av att det i första hand är företagen själva som, i överensstämmelse med lagens regler, skall vidta de åtgärder som behövs för att förhindra skadefall. Jag vill starkt betona att en produktsäkerhetslagstiftning inte flår medföra en försvagning av företagens vilja att själva, utan föregående myndighetsingripanden, söka åstadkomma rättelse i risksituationer.

Det skall inte vara obligatoriskt för företagen att underställa myndigheterna sina planer på säkerhetsåtgärder innan de sätts i verket. Jag anser emellertid att det är viktigt att företagen har möjlighet att samråda med myndigheter som har erfarenheter av säkerhetsingripanden och tillgång till experter på det aktuella problemområdet. Ett myndighetsingripande — i första hand genom en förhandlingskontakt — blir aktuellt främst då det är myndigheten som först får kännedom om att en vara eller tjänst är farlig, liksom då det råder olika uppfattningar om vad som bör göras för att tillgodose kraven på säkerhet.

Flera av de former för säkerhetsåtgärder som förslaget till produktsäkerhetslag tillhandahåller, och då i synnerhet återkallelse, har en sådan karaktär att ett gott resultat kräver att de berörda näringsidkarna helhjärtat engagerar, sig för att genomföra dem. Många gånger torde också flera i förhållande till varandra fristående företag behöva samarbeta för att genomföra de åtgärder som är önskvärda. En sådan samverkan ställer krav på att företagen visar solididaritet sinsemellan och gentemot de samhälleliga organ som har ansvaret för att åtgärder vidtas. Det är därför önskvärt att tillsynsmyndigheterna och företagen kan komma överens om de åtgärder som bör vidtas. Att så sker torde oflta vara en förutsättning för att dessa skall kunna genomföras på ett eflfektivt sätt. Förhandlingar mellan myndigheterna och företagen bör alltså bli den normala ordningen för att lösa uppkommande säkerhetsproblem.

Företagen flår inte tveka att vända sig till myndigheterna då de ställs
inför problemet att vidta åtgärder för att bemästra olika produktsäker
hetsproblem. Ett skäl till att ett företag gör en sådan hänvändelse kan
tänkas vara att man i en situation där betydande värden står på spel viU
kunna samråda med någon som är väl insatt i produktsäkerhetsfrågor på
området. Myndigheten flår rollen av rådgivare med vilken företaget kan
föra en diskussion. Ett annat kan vara en naturlig önskan att söka förankra
ett beslut om säkerhetsåtgärder hos det ansvariga samhällsorganet. Intres
set av en sådan förankring kan förväntas bli så mycket större, om myndig-
hetema med stöd av tvingande lagregler har möjlighet att driva flram en
säkerhetsåtgärd i flall när de flriviUiga åtgärdema inte anses tiUräckliga. Då 60

ett företag vänder sig till en myndighet för att redovisa de skaderisker som kan vara förenade med en vara eller tjänst och presenterar sina planerade åtgärder för att begränsa riskerna, bör myndighetens agerande präglas av en strävan att hjälpa företaget att nå den bästa lösningen på problemet.

Vid remissbehandlingen har konsumentverket uttalat att sådana besked eller råd som myndigheterna lämnar inte bör binda myndigheterna för flramtiden. Industriförbundet anser att den ökade tyngd som den föreslagna lagen ger förhandlingar mellan företag och myndigheter bör medföra att myndigheter inte skall kunna föra ärenden där en förhandlingslösning nåtts till prövning i marknadsdomstolen.

Enligt min mening måste huvudregeln vara att, om ett företag och en myndighet kommit flram till en samförståndslösning om vilka åtgärder som bör vidtas, skall företaget inte senare behöva beflara att myndigheten kräver helt andra åtgärder. Nya utredningar eller plötsligt uppkomna oväntade skador kan å andra sidan förändra förutsättningarna för vilka åtgärder som är lämpligast. I en sådan situation bör myndigheten enligt min mening vara oförhindrad att kräva att andra lämpligare säkerhetsåtgärder vidtas. Det betyder att jag redan på den grunden inte vill utesluta möjligheten för konsumentombudsmannen att föra talan i marknadsdomstolen även när en förhandlingslösning tidigare har träflfats. Jag vill också erinra om att konsumentombudsmannen också enligt det system som finns i dag i marknadsföringslagen har möjlighet att föra talan i marknadsdomstolen även i ett sådant flall då en uppgörelse har träflfats som ligger helt i linje med talan. Jag förutsätter dock att en sådan talan kommer att föras med stöd av den nu föreslagna lagen endast i mycket speciella undantagsflall.

Jag har övervägt om den föreslagna lagen skall innehåUa några regler som formaliserar förhandlingarna mellan näringsidkare och myndigheter. Erflarenheterna flrån den hittiUsvarande oreglerade förhandlingsverksamheten är emellertid goda. Det finns därför enligt min mening anledning att värna om den, i synnerhet som förhandlingar inte är en formell förutsättning för att flrågor om ålägganden eller förbud skall kunna prövas. Inriktningen på frivilliga åtgärder är emellertid så väsentlig för förslaget att en rekommendation om förhandlingar i säkerhetsfrågor bör finnas i lagtexten.

Prop.1988/89:23

stanser. Arbetarskyddsstyrelsen och kemikalieinspektionen anser dock att Prop. 1988/89:23 det även bör föreskrivas att andra tillsynsmyndigheter skall samråda med dem beträflfande produktsäkerhetsärenden som har anknytning till styrelsens resp. inspektionens tillsynsområden.

Skälen för mitt förslag: Det finns en omfattande speciallagstiftning om hur varor och tjänster skall vara beskaffade i syfte bl.a. att tillgodose långtgående säkerhetskrav. Den lagstiftning som jag nu föreslår är, som jag tidigare har utvecklat, tänkt att komplettera speciallagstiftningen. Bestämmelserna i produktsäkerhetslagen skall således tillämpas när speciallagstiftning saknas. Vidare skall produktsäkerhetslagen tillämpas på specialreglerade varor och tjänster, i den mån speciallagstiftningen saknar motsvarighet till de flormer av säkerhetsåtgärder som den föreslagna lagen tillhandahåller.

Den myndighet som enligt speciallagstifltning har ansvaret för tillsynen i fråga om säkerheten hos en viss grupp av varor och tjänster bör också vara den som i första hand skall tillämpa den föreslagna lagen såvitt angår dessa varor och tjänster. Detta innebär att exempelvis livsmedelsverket har det primära ansvaret att handlägga flrågor om återkallelse av livsmedel.

Ett stort antal produkter omfattas dock inte av specialreglering. Den föreslagna lagen kommer därför att bli den enda regleringen beträflfande säkerhet när det gäller sådana produkter. Det behövs därför en bestämmelse om vilken myndighet som skall vara tillsynsmyndighet för produkter som inte är specialreglerade. Syfltet med den föreslagna lagen är flrämst att åstadkomma ett starkt konsumentskydd. Den tar också flrämst sikte på varor och tjänster inom konsumentsektorn. Det ter sig därför naturligt att anförtro konsumentverket uppgiflten som tillsynsmyndighet i flråga om sådana varor och tjänster, för vilka det saknas en särskild tillsynsmyndighet.

Det är viktigt att vederbörande tillsynsmyndighet snabbt tar ställning till frågor om säkerhetsingripanden. Konsumenter och andra som vill rikta myndigheternas uppmärksamhet på en produktsäkerhetsfråga, bör kunna göra detta utan att först behöva särskilt eflterflorska vilken myndighet som är behörig att handlägga frågan. För tids vinnande bör det därför finnas en myndighet till vilken man alltid skall kunna vända sig med en anmälan i en produktsäkerhetsfråga, oavsett vilken vara eller tjänst anmälan rör. Konsumentverket bör anförtros denna uppgift. Om någon annan myndighet enligt speciallagstifltningen skall handlägga flrågor om produktsäkerhet beträflfande en sådan vara eller tjänst som anmälningen avser, bör konsumentverket överlämna ärendet till den myndigheten för handläggning. Självfallet kan anmälningar också ges in direkt till en sådan myndighet.

Jag har övervägt om det behövs någon bestämmelse som föreskriver att olika myndigheter skall samråda i produktsäkerhetsflrågor. Det ligger dock enligt min mening i sakens natur att olika myndigheter samråder i flrågor av detta slag, bl. a. efltersom detta är en förutsättning för bedömningen av vilken åtgärd som är lämpligast att vidta. Någon uttrycklig bestämmelse om detta anser jag därför inte nödvändig.

Kommitténs forslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Riksrevisionsverket, statens energiverk och SEMKO anser att modellen med domstolsprövning kan flå till följd att beslut om åtgärder enligt lagen inte kan flattas tillräckligt snabbt. Sveriges Marknadsförbund har föreslagit att allmän domstol i särskild sammansättning skall pröva frågor enligt den föreslagna lagen.

Skälen for mitt förslag: I de fall produktsäkerhetsfrågor inte kan lösas i samförstånd måste det finnas ett konfliktslösande organ, utrustat med beflogenheter att meddela sanktionerade avgöranden, som anger vad som skall gälla. Rättssäkerhet och snabbhet är två grundläggande krav som särskilt skall beaktas vid valet av beslutande organ.

Jag har övervägt två alternativ. Det ena är att vederbörande tillsynsmyndighet vid uppkommande konflikter flår-flungera även som beslutande organ och avgöra tvister genom förvaltningsbeslut. Den andra möjligheten är att ärendet hänskjuts till någon från tillsynsmyndigheterna helt fristående instans av domstolskaraktär, där avgörandet får grundas på argumentation och bevisning som läggs flram av två motstående parter.

En domstol utgör en neutral och oberoende instans, inför vilken två parter kan argumentera för sin sak och lägga fram bevisning. Ordningen med domstolsavgöranden tillämpas framför allt vid konflikter mellan enskilda, där den enligt 11 kap. 2 § regeringsflormen är obligatorisk, men den kommer också till användning då samhället riktar krav mot enskilda rättssubjekt. Inom marknadsrätten har man valt domstolslinjen. Enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande flriheterna, art 6, skall envar ha rätt till domstolsprövning av hans civila rättigheter och skyldigheter.

Åtgärder enligt den föreslagna lagen kan flå stor ekonomisk betydelse för de berörda företagen. Det är därför angeläget att enskilda företag, mot vilka det riktas krav på säkerhetsåtgärder av olika slag, flår tillfälle att bemöta kraven inför en oberoende instans av domstolskaraktär. Mot detta kan i och för sig anföras att domstolsförflaranden har en procedurordning som gör att snabbheten kan gå förlorad.

I likhet med kommittén anser jag dock att det argumentet inte väger lika tungt som kravet på rättssäkerhet, i synnerhet som ett domstolsförflarande genom bl. a. möjligheten till interimistiska beslut kan göras snabbt. Till detta återkommer jag (avsnitt 2.7.5). Det finns även anledning att understryka att de organ som skall tillämpa lagen bör hantera produktsäkerhetsärenden med hög prioritet och i förväg ha utarbetat handläggningsmodd-ler beträflfande säkerhetsingripanden inom olika produktområden.

Med hänvisning till vad jag har sagt nu stannar jag således för att föreslå en domstolslösning.

Som har framgått av det tidigare föreslår jag att de bestämmelser i marknadsföringslagen som reglerar produktsäkerhetsfrågor skall flyttas över till den nya lagen. De materieUa bestämmelserna i övrigt i produktsäkerhetslagen — om varningsinformation och återkallelse — kan sägas utgöra en påbyggnad på den äldre regleringen. Lagens syflte är att flrämja konsumentintresset, men vid prövningen av en flråga enligt lagen skall en avvägning göras mellan detta intresse och näringsidkarens intresse av att bl. a. inte drabbas av onödigt stora kostnader och olägenheter i övrigt. Som jag också har berört i det föregående (avsnitt 2.5.1) måste ibland konkurrenshänsyn vägas in i bedömningen av vem av flera näringsidkare som ett förbud eller åläggande skall riktas mot.

Marknadsdomstolen avgör i dag som första och sista instans ärenden enligt bl.a. marknadsföringslagen, däribland sådana om informationsålägganden och säljförbud. Domstolen prövar också ärenden enligt konkurrenslagen. I domstolen ingår jurister, ledamöter med särskilda insikter i flrågor under domstolens prövning samt företrädare för såväl företagarintressen som konsument- och löntagarintressen. Enligt min mening har denna ordning flungerat bra. Mot bakgrund av vad jag har anfört nu anser jag att avgörande skäl talar för att låta marknadsdomstolen avgöra tvister enligt den föreslagna lagen.

Prop.1988/89:23

ning för dektrisk materid m. m. (prop. 1987/88:82 s. 11) tagit upp flrågan Prop. 1988/89:23 om återkallelse av flariiga varor på dsäkerhetsområdet. Enligt utskottets mening finns det goda skäl för att tillsynsmyndigheten själv skall kunna ingripa med ett åläggande om bl.a. återkallelse då flariiga produkter har kommit ut på marknaden. Utskottet ansåg emellertid att riksdagen inte då borde ta ställning till om bestämmelser skulle införas i lagen (1902:71 s. I), inneflattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (eliagen) eller i en särskild produktsäkerhetslag. Frågan borde i stället tas upp i samband med mitt förslag om generell lagstifltning om produktåterkallelse. Enligt min mening bör frågan om produktåterkallelse regleras i en allmän produktsäkerhetslag och det finns inte skäl att göra undantag för elektrisk materiel. Jag anser att det är en fördel om talan enligt produktsäkerhetslagen kommer att utföras av någon som är väl insatt i förfarandet inför domstolen och som dessutom kan förväntas ha en samlad överblick över marknadsdomstolens praxis i produktsäkerhetsfrågor, såväl sådana som har prövats med stöd av den nu gällande regleringen i marknadsföringslagen som sådana som kommer att prövas enligt den nya lagen. Detta talar för att uppdraget att föra talan i marknadsdomstolen anförtros konsumentombudsmannen, oavsett vilken myndighet som är tillsynsmyndighet. Jag vill därvid särskilt understryka värdet av att uppläggningen av talan och argumenteringen inför domstolen kan ges en samlad och enhetlig utformning. En sådan ordning bör också ha processekonomiska fördelar. En ordning av detta slag gäller för övrigt redan i dag i frågor enligt konsumentkreditlagen (1977:981). Konsumentverket utövar tillsyn enligt denna lag, utom på bank- och försäkringsområdena, där bank- och försäkringsinspektionerna är tillsynsmyndighet. Om frågan att låta marknadsdomstolen pröva ett visst spörsmål uppkommer, är det dock konsumentombudsmannen som för talan inför domstolen. Det bör enligt min mening inte medföra några problem att låta konsumentombudsmannen föra talan i marknadsdomstolen också enligt produktsäkerhetslagen i ärenden som härrör från andra tillsynsmyndigheter än konsumentverket.

En konsekvens av den lösning som jag nu förordar bör vara att konsumentombudsmannen också själv måste få avgöra om talan i ett visst flall skall väckas inför domstolen. Han bör alltså inte vara bunden av en flramställning från en tillsynsmyndighet om att talan skall väckas. Jag vill dock starkt understryka att konsumentombudsmannen i praktiken givetvis måste vara ytterst lyhörd för den bedömning som tillsynsmyndigheterna gör.

Jag vill i detta sammanhang avslutningsvis tillägga att en ytterligare samordningsfördel med den ordning som jag föreslår ligger däri att enligt mitt förslag konsumentombudsmannen skall vara den som för talan inför allmän domstol om utdömande av vite som förelagts av marknadsdomstolen.

Konsumentombudsmannen har enligt marknadsföringslagen i fall som
inte är av större vikt möjlighet att meddela vitessanktionerade förbuds-
och informationsförelägganden, som, om de godkänns av näringsidkaren,
får samma verkan som beslut av marknadsdomstolen. Detta bör även vara
möjligt enligt produktsäkerhetslagen, eftersom en tvist i en produktsäker- 65

5 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

hetsflråga på så sätt kan flå en bindande lösning utan att en domstolsprocess Prop. 1988/89:23 behöver genomföras. Jag föreslår därför att de principer som enligt marknadsföringslagen gäller för sådana förelägganden på produktsäkerhetsområdet flår gälla också enligt den nya lagen.

Jag anser inte att det behöver beflaras att konsumentombudsmannen kommer att ställa sig avvisande till befogade anspråk på att ingripanden görs för att trygga konsumenternas och deras egendoms säkerhet. Det finns därför enligt min mening inte anledning att införa en subsidiär talerätt för tillsynsmyndigheterna, dvs. rätt för en sådan myndighet att föra en flråga tiU marknadsdomstolen i ett flall då konsumentombudsmannen beslutat att inte göra detta.

Det är angeläget att såväl enskilda personer som organisationer riktar tiUsynsmyndigheternas uppmärksamhet på olika problem som rör produktsäkerhet. En flråga som uppkommer i detta sammanhang är om organisationerna skall tillerkännas rätt att föra talan i marknadsdomstolen i flrågor som rör tillämpningen av produktsäkerhetslagen. Enligt marknadsföringslagen gäller att, om konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutat att inte göra ansökan i marknadsdomstolen om t. ex. säljförbud, en sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare flår föra saken till domstolen. Enskilda konsumenter har däremot inte någon talerätt. Jag anser att denna ordning bör gälla också enligt produktsäkerhetslagen.

Kommittén har inte ansett att en enskild näringsidkare bör ha rätt att väcka talan i produktsäkerhetsärenden. Enligt gällande bestämmelser i marknadsföringslagen saknar näringsidkarna också en sådan rätt i frågor om säkerhetsinformation och säljförbud. Jag vill erinra om att flrågan om att införa en rätt av detta slag diskuterades i propositionen 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen men då avvisades av föredragande statsrådet, vars synpunkter riksdagen anslöt sig till (LU 1985/86:10). Jag anser inte att det finns skäl att göra en annan principiell bedömning i dag. Jag vill tillägga att samma skäl som fick mig att tidigare avvisa tanken på att låta en tillsynsmyndighet föra talan i marknadsdomstolen i ett fall då konsumentombudsmannen avstått från detta, talar mot att en näringsidkare ges sådan rätt.

Som jag förut har anfört skall konsumentombudsmannen när flera nä
ringsidkare har tillhandahållit en flarlig vara eller tjänst, bl. a. av process
ekonomiska skäl kunna begränsa sin talan vid marknadsdomstolen till att
avse bara någon eller några av dem. Det skuUe kunna hävdas att en
näringsidkare som konsumentombudsmannen riktar talan mot i ett sådant
flall av rättviseskäl bör ha rätt att i sin tur föra talan mot näringsidkare som
konsumentombudsmannen inte har fört in i processen. Några remissin
stanser, bl. a. marknadsdomstolen, konsumentverket och advokatsamflun-
det har varit inne på en sådan tanke. Som jag har anfört i det föregående
har jag övervägt den men stannar för att avvisa den med hänsyn till att en
sådan lösning skulle inrymma alltför många praktiska och processuella
problem. Jag vill dock påminna om vad jag tidigare har anfört (avsnitt
2.5.1) om att konsumentombudsmannen, då han tar ställning till hur han
skall utforma sin talan, måste överväga bl. a. vilka konsekvensema kan bli 66

för den näringsidkare som instäms till marknadsdomstolen av att konkurrenterna lämnas utanför.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört är jag således inte för närvarande beredd att föreslå att en näringsidkare skall ha subsidiär talerätt enligt produktsäkerhetslagen.

Småföretagens riksorganisation har ifrågasatt om det inte i lagtexten bör införas någon spärr mot opåkallad talan i marknadsdomstolen eller möjlighet för enskilda näringsidkare att få ersättning för sina kostnader i de fall en fråga drivs till stor del av prejudikatskäl.

Jag utgår ifrån att konsumentombudsmannen inte väcker talan vid marknadsdomstolen om det inte finns klara belägg för att den aktuella produkten är farlig. Vidare förutsätter jag att ombudsmannen visar återhållsamhet med att anhängiggöra ärenden i marknadsdomstolen när en näringsidkare har gått med på att vidta säkerhetsåtgärder. Frågan om rätt till kostnadsersättning har tidigare behandlats i propositionen 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen. Tanken på att införa en sådan rätt avvisades då (LU 1985/86:10). Jag finner inte anledning att nu inta en annan hållning.

Prop.1988/89:23

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag godtas allmänt.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om handläggningen av tvister i marknadsdomstolen finns i bl. a. marknadsföringslagen och lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Jag anser att förfarandet vid handläggningen av marknadsföringsärenden i stort sett kan göras tillämpligt på ärenden om produktsäkerhet. Jag återkommer till det närmare innehållet i bestämmelserna i specialmotiveringen. Här skall endast några allmänna flrågor beröras.

Det sanktionsmedel som står marknadsdomstolen till buds vid tillämpningen av marknadsföringslagen är vite. Även vid tillämpningen av den föreslagna produktsäkerhetslagen bör eflterlevnaden av marknadsdomstolens avgöranden garanteras genom vitessanktionen. Liksom enligt marknadsföringslagen bör det ankomma på allmän domstol att utdöma vite eflter talan i första hand av konsumentombudsmannen.

AUmän domstols prövning av mål om viten inneflattar en granskning av lagligheten hos utfärdade förelägganden. Domstolen skall alltså undersöka om ett föreläggande blivit utfärdat av behörigt organ och om det i övrigt är lagligen grundat. Någon prövning av om ett föreläggande varit sakligt befogat skall dock inte företas av domstolen. Däremot har domstolen att pröva om ett föreläggande följts eller inte och om den fördagde varit

förhindrad att iaktta föreläggandet eller annars haflt något giltigt skäl att Prop. 1988/89:23

inte följa det. Också frågan om ändamålet med vitet har förfallit skall

prövas.

När det gäller att bedöma flrågan, om ett åläggande enligt produktsäkerhetslagen har följts av näringsidkaren, eller om han haflt något giltigt skäl att inte följa det, måste hänsyn tas till att åtgärder enligt produktsäkerhetslagen oflta, särskilt i flråga om återkallelse, inneflattar ett stort antal olika moment. Om det flramgår att näringsidkaren sökt lojalt följa åläggandet, bör inte brister i fråga om enskilda moment medföra att han anses ha brutit mot åläggandet. Ett återtagande av enstaka exemplar av den flariiga produkten kan t. ex. på grund av oresonliga krav flrån innehavarnas sida ha hindrats. Domstolens prövning måste gå ut på att avgöra om man i stort sett kan anse att näringsidkaren flullgjort marknadsdomstolens beslut eller inte.

Domstolarna har möjlighet att eflter skälighetsprövning jämka de vitesbelopp som bestämts i föreläggandena. För att jämkning vid tillämpningen av den av mig föreslagna lagen skall flå ske bör krävas att det föreligger speciella omständigheter (jflr 9 § första stycket viteslagen och specialmotiveringen till stadgandet i prop. 1984/85:96 s. 56). Normalt bör alltså ett vite enligt produktsäkerhetslagen dömas ut till det belopp som bestämts i föreläggandet, något som också överensstämmer med vad som gäller enligt förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 92). Jämkning av vitesbelopp kan tänkas komma i flråga t. ex. då en överträdelse kan betraktas som i viss mån ursäktlig eller då den varit ringa. Om utdömande av förelagt vitesbelopp skulle drabba vederbörande mycket hårt, torde också jämkning någon gång kunna komma i flråga.

Vanligtvis gäller att en lagakraftvunnen dom har rättskraft. Detta betyder bl. a. att en fråga som blivit avgjord genom domen inte kan tas upp till förnyad prövning. Flera av de lagar marknadsdomstolen tillämpar har emellertid en avvikande reglering i fråga om rättskraflten. Enligt marknadsföringslagen gäller att marknadsdomstolens beslut om förbud eller åläggande i en flråga inte hindrar att samma flråga prövas på nytt av domstolen, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Den föreslagna lagstifltningen bör innehålla en motsvarighet till regeln om begränsad rättskraflt i marknadsföringslagen.

Tidigare har jag understrukit vikten av att produktsäkerhetsärenden handläggs skyndsamt. Ett sätt att snabbt flå en lösning till stånd kan vara att låta marknadsdomstolen, då så är påkallat, meddela interimistiskt beslut i en flråga som förts under dess prövning. Ett sådant beslut kommer då att gälla för tiden till dess ett slutligt beslut föreligger eller marknadsdomstolen föreskriver något annat. Möjligheterna att meddela interimistiska beslut är dock av bl.a. praktiska skäl väsentligt olika för de skilda flormer av säkerhetsåtgärder som jag föreslår.

Tillsynsmyndigheterna måste, för att kunna flullgöra sina uppgiflter, flå
tillgång till material av olika slag som de berörda företagen innehar.
Yttranden och upplysningar i en aktuell flråga kan således behövas, liksom
handlingar, varuprover och liknande. Företagen lär normalt vara beredda
att i en risksituation tillhandahålla myndigheterna erflorderligt bedöm- 68

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket och Konsumentvägledarnas förening iflrågasätter dock om inte en plikt bör införas för en näringsidkare som tillhandahållit en vara eller tjänst att rapportera till tillsynsmyndigheten att den är flarlig, när detta senare visar sig vara flallet.

Skälen för mitt förslag: För att möjliggöra att tillämpningen av de olika produktsäkerhetsreglerna blir eflfektiv är det viktigt att tillsynsmyndigheterna flår kännedom om tidigare oförutsedda skador som förorsakas av olika produkter, när skaderiskerna uppmärksammas av de ansvariga näringsidkarna.

Olika skaderapporteringssystem skulle kunna göra det möjligt för tillsynsmyndigheterna att på ett tidigt stadium flå kännedom om risker som är förenade med olika produkter. På så sätt skulle myndigheterna i risksituationer snabbt kunna vidta erflorderliga åtgärder. Systemet skulle också kunna spara resurser som annars kan gå åt till en mera allmän övervakning av området i flråga.

Tillsynsmyndigheterna har var och en på sitt ansvarsområde en särskild insikt i förhållandena och lär redan därför i allmänhet tidigt kunna uppmärksamma risker som är förbundna med olika varor och tjänster. Genom anmälningar flrån och kontakter med bl. a. konsumenter och näringsidkare kan de också flå upplysningar om skaderisker.

Jag vill erinra om att socialstyrelsen planerar att år 1989 komma igång med ett skaderapporteringssystem baserat på uppgiflter flrån sjukhusen och öppenvården. Enligt min mening bör det systemet kunna flå viss betydelse vid tillämpningen av den föreslagna lagen.

Några remissinstanser har föreslagit att näringsidkarna skall vara skyldiga att rapportera skadefall eller olyckstillbud som har inträffat i samband med användningen av deras produkter. Jag kan för min del ansluta mig till

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Frågan har inte berörts av remissinstanserna.

Skälen (ör mitt förslag: Att varor är försedda med kännetecken som gör det möjligt att identifiera dem kan många gånger vara av värde. I en akut risksituation är det angeläget att man snabbt kan fastställa vem som tillverkar, importerar eller distribuerar den farliga produkten. För att nödvändiga åtgärder skall kunna sättas in utan dröjsmål måste den ansvariga myndigheten kunna flå kontakt med berörda företag. En ursprungsmärkning kan då vara ett gott hjälpmedel.

En artikelmärkning, dvs. en märkning som gör att varje enskilt exemplar av varan kan identifieras, har en annan flunktion. En deflekt hos en produkt kan ibland vara begränsad till vissa exemplar. Det kan t. ex. vara fråga om ett flabrikationsfld, som finns endast hos de exemplar av produkten som blev tillverkade under en bestämd vecka ett visst år. Föremålet för en återkallelse bör då vara just den artikelmängd som är behäftad med fabrikationsfelet. Övriga exemplar av produkten är ofariiga och skall inte omflattas av återkalldsen. Om produkten saknar särskild artikelmärkning, kan det vara ytterst svårt att avgöra vilka exemplar som är deflekta.

Även om, som jag nyss framhållit, produktmärkning kan vara värdefullt i produktsäkerhetsarbetet, finner jag inte skäl att föreslå ett obligatoriskt generellt märkningssystem inom ramen för produktsäkerhetslagen. Ett skäl som talar mot ett sådant är de negativa konsekvenser det skulle kunna få för handeln över gränserna. Det jag här sagt nu innebär naturligtvis inte att jag är emot att näringsidkare flrivilligt märker sina produkter när de finner det lämpligt, eller att en näringsidkare med tillämpning av bestäm-melsema om säkerhetsinformation i produktsäkerhetslagen eller av annan lagstiftning åläggs att ange en varas ursprung när ett sådant krav bedöms motsvara lagstiftningens syflte.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Frågan har inte tagits upp i yttrandena.

Skälen för mitt förslag: Kommittén har i sitt betänkande behandlat flrågan om näringsidkares behov av att hålla viss beredskap för varningsinflormation eller återkallelse. En sådan beredskap kan ta sig den flormen att näringsidkaren för register över kunder eller upprättar rutiner för hur inflormation skall lämnas eller återkallelse genomföras, eller vidtar andra åtgärder av liknande slag. Det är alltså flråga om förberedande åtgärder som i en risksituation skall göra det möjligt för näringsidkaren att snabbt vidta eflfektiva säkerhetsåtgärder.

Ett fundamentalt problem vid i synnerhet återkallelse, men också vid varningsinflormation, är att lokalisera innehavarna av de flariiga produkterna. Som jag tidigare har flramhållit (avsnitt 2.3.4) är vid varningsinflormation en individuell informationsinsats som riktas mot den enskilde brukaren att föredra flramför mera generellt syfltande informationsinsatser men detta kräver i sin tur att näringsidkaren vet vilka brukarna är och var de finns. Uppgiflter om detta finns ibland tillgängliga, t. ex. i flråga om fordon, som enligt bilregisterkungörelsen (1972:599) i allmänhet skall vara registrerade. Exempel på annan oflTentligt påbjuden registrering av köpare av produkter finns på läkemedels- och kemikalieområdena.

Registrering av kunder lär i viss mån förekomma inom näringslivet även utan att det är flråga om någon flrån samhällets sida ålagd förpliktelse. Bakgrunden till en sådan registrering kan vara t. ex. ett åtagande av en näringsidkare att flullgöra underhåll och reparationer av en försåld produkt. I regel finns det dock ingen praktisk möjlighet att flå tag på och förvara uppgiflter om vilka som innehar produkterna och var man kan nå innehavarna.

Ett kundregister blir enligt datalagen (1973:289) ett personregister i den mån det förs med hjälp av automatisk databehandling. Inrättande och förande av sådant personregister är kringgärdat av vissa restriktioner enligt 2 § datalagen. Anmälan hos datainspektionen och bevis om gjord anmälan (licens) behövs liksom — i vissa flall — tillstånd av inspektionen. Om registrering begränsas tiU fall där ett starkt behov föreligger delar jag kommitténs uppfattning att denna typ av register inte torde kunna medföra risker för den personliga integriteten. Det kan i allmänhet endast bli flråga om att registrera innehavarna av ett begränsat antal särskilt flariiga produkter. Det bör i princip inte vara möjligt att ur registret utläsa några konsumtionsmönster. Tveksamma flall får avgöras med beaktande av om möjligheten att kunna avvärja risker för kunderna till liv och lem uppväger risken för integritetskränkningar.

En annan åtgärd för att möjliggöra snabba och effektiva säkerhetsåtgär-

der är att upprätta rutiner för hur information skall lämnas och hur återkallelse skall genomföras. Kommittén har uttalat att sådana rutiner bör innebära att näringsidkarna i förväg utarbetar ett schema eller en modell för agerandet i en akut risksituation. Schemat eller modellen bör tydligt ange vilka mått och steg som skall vidtas, i vilken ordning olika åtgärder skall sättas in och i vilka flormer beslut om åtgärder skall flattas. Instmktionerna bör vara mycket konkreta och bl. a. omflatta uppgiflter på vilka personer som tilldelas särskilda funktioner, betydelsefulla kontaktpersoner utanför företaget, listor — som fortlöpande hålls aktuella — med adresser och telefonnummer avseende andra företag, myndigheter, institutioner m. m. Kommittén pekar på att det redan förekommer rutiner av detta slag inom vissa branscher, bl. a. läkemedelsbranschen och dmateri-elområdet.

Kommittén är övertygad om att rutiner för återkallelse bäst utarbetas inom näringslivet i samråd med vederbörande tillsynsmyndighet. Vidare pekar kommittén på det lämpliga i att tillverkare och grossister i förväg, genom någon form av ramavtal, söker säkerställa en god samverkan med sina återförsäljare om det uppkommer risksituationer.

Jag kan i allt väsentligt instämma i vad kommittén har anfört om det önskvärda i att rutiner för information och återkallelse utarbetas och om vad dessa lämpligen kan innebära liksom att det bör ankomma på näringslivet att utarbeta rutinerna.

Som jag i flera sammanhang har framhållit är det viktigt med ett snabbt agerande från tillsynsmyndigheterna och konsumentombudsmannen när det uppstår risksituationer. Jag vill därför flramhålla att de olika tillsynsmyndigheterna och konsumentombudsmannen bör utarbeta rutiner för sitt agerande sinsemellan i förhållande till näringslivet. Jag vill också understryka att tillsynsmyndigheterna måste vara beredda att hjälpa näringsidkare, som skall vidta säkerhetsåtgärder, med upplysningar om hur de lämpligen bör bete sig i sådana flall då näringsidkare inte har fungerande rutiner.

Prop.1988/89:23

Skälen for min bedömning: Det är i dagens läge inte möjligt att beräkna Prop. 1988/89:23 hur stora de totala skadekostnaderna för olycksflall i samhället är och hur stor del av dessa som utgörs av kostnader för sådana produktskador som produktsäkerhetslagen avser att förhindra. Det har emellertid gjorts nytto-och kostnadsberäkningar avseende produktskador utiflrån konkreta pro-duktsäkerhetsflall. De tyder på att icke föraktliga spareflfekter kan nås inom hälso- och sjukvården med hjälp av ett eflfektivt produktsäkerhetsskydd. I samma riktning pekar det förhållandet att samhällets kostnader för ett enda skadeflall kan vara så stora att det inte krävs särskilt många flall för att den sammanlagda kostnaden för samhället skall uppgå till betydande belopp. Till detta kommer det icke ekonomiska, ideeUa värdet av att människor undgår lidande.

Den föreslagna produktsäkerhetslagen kommer sannolikt att belasta näringslivet med vissa kostnader, efltersom näringslivets benägenhet att vidta egenåtgärder för att öka produktsäkerheten kan förväntas öka. Egen-åtgärderna bör å andra sidan nedbringa behovet av åtgärder i eflterhand och därmed kostnaderna för sådana. Jag vill tillägga att det på goda grunder kan antas att den enskilde näringsidkaren i framtiden, genom ett försäkringsskydd, kommer att kunna undvika att drabbas av mera omflattande kostnader för olika säkerhetsåtgärder.

Mot de kostnader som lagstiftningen således kan medföra står den nytta som ligger i att produktsäkerheten ökar och att konsumenterna därigenom får en ökad trygghet.

Produktsäkerhetslagen kan ses som en påbyggnad av den nuvarande speciallagstiftningen. Redan i dag ställs krav på att tillsynsmyndighetema övervakar säkerheten hos varor och tjänster. Med hänsyn härtill och till att intentionerna bakom förslaget är att näringslivet i första hand flrivilligt och på eget initiativ skall vidta säkerhetsåtgärder, bedömer jag att det merar-bete som tillsynsmyndigheterna kommer att flå endast blir marginellt, varför arbetet bör kunna bedrivas inom ramen för oförändrade resurser.

Enligt min mening kan konsumentverket, under en övergångstid i samband med att lagstifltningen genomförs, komma att behöva medel för att utarbeta handläggningsrutiner för säkerhetsåtgärder och sprida kunskap hos näringslivet och aUmänheten om produktsäkerhetslagen. Konsumentverket har redan i dag ett ansvar för flrågor om produktsäkerhet, och flera av de uppgifter som enligt produktsäkerhetslagen kommer att ligga på verket kan därför inte anses vara nya för verket. Jag får i samband med mitt ställningstagande till konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1989/90 anledning att återkomma till frågan om medel bör tillföras verket med anledning av den föreslagna lagstifltningen.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag tiU

1. produktsäkerhetslag

2. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) 73

1. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Prop. 1988/89:23

2. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

3. lagom ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716). Lagförslagen under 4 och 5 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

Lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till produktsäkerhetslag

Till produktsäkerhetslagen har bestämmelserna i marknadsföringslagen om informationsålägganden (3 §) och säljförbud (4 §), till den del de avser produktsäkerhet, överförts. I produktsäkerhetslagen upptas nya bestämmelser om att en näringsidkare som tillhandahållit en vara eller en tjänst skall kunna åläggas att lämna varningsinformation eUer att återkalla den.

Produktsäkerhetslagen har en generell inriktning och skall komplettera bestämmelserna i olika speciallagar om produktsäkerhet. Den är uppbyggd efter mönster av marknadsföringslagen och följer i huvudsak produktåter-kallelsekommitténs förslag. Vissa materiella ändringar har dock gjorts, vilka har redovisats i den aUmänna motiveringen. Vidare har vissa redaktionella ändringar i lagtexten vidtagits.

Lagen har till ändamål att motverka skador från varor och tjänster. I lagens rubrik och i motiveringen används ordet produkt, något oegentligt, som en sammanfattande beteckning för varor och tjänster. I lagtexten används däremot konsekvent uttrycken varor och tjänster.

I det följande används förkortningen MFL för marknadsföringslagen.

4.1.1 Inledande bestämmelser

Detta avsnitt av lagen omfattar 1 —4 §§. Paragraflerna anger lagens syflte och tillämpningsområde samt vilka myndigheter som skaU utöva tillsynen över efterlevnaden av lagen.

1 § Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål får en näringsidkare

1. äläggasatilämnasäkerhetsinformation,

2. förbjudasatttillhandahålla varor och tjänster (ra///oVAM,

3. åläggas att lämna varningsinformation,

4. åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse).

Lagen tillämpas i flråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.

Enligt första stycket första meningen i paragraflen är ändamålet med lagen att motverka att personer eller egendom skadas av varor och tjänster.

Begreppet vara har i lagen samma innebörd som det överlag har i den
konsumenträttsliga lagstifltningen (jfr prop. 1975/76:34 s. 125 0- Med 74

vara avses flysiska föremål, inbegripet levande djur. Lagen omflattar även Prop. 1988/89:23 varor som, eflter det att de har kommit ut på marknaden, har införlivats med byggnader.

Begreppet tjänst omflattar materiella tjänster, såsom arbete på lösa saker samt arbete på flast egendom, byggnader och andra anläggningar. Även uppförande av byggnader och anläggningar av olika slag — entreprenader — räknas som tjänster. Tjänstebegreppet omfattar emellertid inte endast materiella tjänster. Även sådana tjänster som kroppsbehandling, rådgivningsverksamhet och transporter faller under tjänstebegreppet. Med tjänster avses i lagen detsamma som i t. ex. marknadsföringslagen (jflr prop. 1984/85:213 s. 79 fi).

Sådana nyttigheter som flast egendom, byggnader på annans mark, aktier, andra värdepapper, krediter samt rättigheter av olika slag omflattas inte av begreppen varor och tjänster. Nyttigheterna i flråga flaller sålunda utanför lagens tillämpningsområde, medan de däremot omflattas av MFL.

Lagen innehåller inte några inskränkningar i flråga om arten av personskador. Den syfltar således till att motverka risker för såväl olycksfall som sjukdomar av olika slag.

Skyddet mot egendomsskador avser all slags egendom, dvs. alla materiella ting som kan vara föremål för ägande. Med egendom avses inte bara sådant som blivit tillverkat utan också t. ex. mark och vatten. Lagen skall utgöra ett skydd mot att egendom förstörs eller försämras. För ingripande enligt lagen krävs dock att det finns risk för att en vara eller en tjänst orsakar flysiska skador på egendom.

Varor och tjänster som orsakar person- eller egendomsskador kan vara behäftade med fel i säkerhetshänseende. Detta slag av flel brukar benämnas defekt. I deflektbegreppet ligger, som strax kommer att utvecklas närmare, att produkten har egenskaper som förvärvaren inte haflt anledning att räkna med eller inte blivit uppmärksammad på. Deflekter kan vara av olika art. Man brukar skilja mellan konstruktionsfld, flabrikationsfld och instruktionsfel. Vissa typer av konstruktionsfel kallas utvecklingsfel.

Med konstruktionsfel avses att det finns en defekt i själva konstruktionen av en produkt. Det är fråga om ett fabrikalionsfd dä ett antal exemplar, en serie eller en sats av en produkt har en defekt. Felet har då uppkommit under något skede av själva tillverkningsprocessen. Instruk-lionsfid innebär att exempelvis anvisningarna för hur en produkt skall användas eller varningarna mot viss användning är bristfälliga. Det som utmärker utvecklingsfel är att felet blir tydligt först sedan man gjort nya upptäckter eller rön. Vid tiden för utvecklandet av en konstruktion har kunskaper, som skulle ha gjort det möjligt att inse flelet hos konstruktionen, över huvud taget inte funnits. Lagen är tillämplig på skadebringande varor och tjänster, oavsett slaget av defekt.

Lagen kan emellertid vara tillämplig också på varor och tjänster som,
utan att vara deflekta i den mening som jag nu har redovisat, kan förorsaka
person- eller egendomsskada. Förhållandet att skadligheten hos en vara
eller en tjänst som regel måste avvika flrån vad förvärvaren skäligen kan
förvänta sig av produkten, för att säkerhetsåtgärder enligt lagen skall
kunna flramtvingas utgör en inskränkning i lagens tillämplighet. Att en 75

kniv vid viss användning kan ge upphov till skärskador motiverar inte ett Prop. 1988/89:23 ingripande mot den enligt lagen, om inte skadeflrekvensen på grund av någon deflekt hos kniven är klart högre än normalt. Av samma skäl kan ett ingripande mot generellt skadliga varor, såsom sprit och tobak, inte komma i flråga, om det inte gäller produkter som i flråga om skadeflrekvens och skadetyp helt avviker flrån det gängse mönstret. Från det som sagts nu flår göras vissa undantag. Ett åläggande om säkerhetsinflormation enligt 5 § flår tillgripas även i mera normala situationer, om kanske de flesta förvärvarna i och för sig räknar med att produkten har vissa farliga egenskaper men där särskild försiktighet är av nöden. Vissa produkter som är mycket flariiga och inte flyller något förnufltigt ändamål omfattas vidare av lagen, även om deras farlighet är uppenbar för förvärvaren. Som exempel kan nämnas s. k. karatepinnar (se marknadsdomstolens beslut 1981:18).

Ett generellt problem vid tillämpningen av lagen är att ta stäUning till vilken mängd av varor eller tjänster som en säkerhetsåtgärd bör avse. Det är de potentiellt flariiga produkterna man vill komma åt. Dessa kännetecknas som förut nämnts av att de har eller kan ha en deflekt. En avgränsning kan aUtså göras så att varor som kan vara behäfltade med en och samma deflekt blir föremål för en säkerhetsåtgärd. Hur stor mängden blir beror bl. a. av om man genom märkning på produkterna eller på annat sätt kan skilja de produkter som kan vara flariiga flrån dem som inte är det. Ett flabrikationsfld kan t. ex. vara begränsat till en särskild fabrikationsserie. Om man inte kan skilja de produkter som tillverkats i en serie från dem som tillverkats närmast före och efter måste en säkerhetsåtgärd omfatta samtliga. Om en och samma deflekt hänför sig till produkter av i övrigt olika utflormning, t. ex. därför att den avser en komponent som ingår i dem alla, blir det dock flråga om att aktualisera säkerhetsåtgärder beträffande skilda produkter.

Av första stycket andra meningen flramgår att säkerhetsåtgärder enligt lagen bara kan riktas mot en näringsidkare. Begreppet näringsidkare har i lagen samma innebörd som det överlag har inom marknads- och konsumenträtten (jfr t.ex. prop. 1970:57 s. 90 och 1984/85:110 s. 141). Med näringsidkare avses envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Såväl juridiska som flysiska personer kan vara näringsidkare. Kravet på att en verksamhet måste vara yrkesmässig är inte särskilt strängt. Även verksamhet som bedrivs av någon på hans flritid kan sålunda anses som yrkesmässig, om den är av viss varaktighet. Verksamheten behöver inte drivas i vinstsyfte. Ideella föreningar, som driver ekonomisk verksamhet för att flrämja t. ex. välgörenhet eller kultur, kan vara att bedöma som näringsidkare. Statliga eller kommunala bolag eller andra organ — såsom de statliga aflfärsverken — vilka driver ekonomisk verksamhet räknas också som näringsidkare i den verksamheten.

I första stycket andra meningen anges vidare de flormer av säkerhetsåtgärder som lagen reglerar, nämligen åläggande om säkerhetsinflormation, förbud att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud), åläggande om varningsinflormation samt åläggande om återkallelse (återkallelse).

Det finns en principiell skillnad mellan å ena sidan åläggande om
säkerhetsinformation och säljförbud och å andra sidan åläggande om 76

varningsinflormation och åläggande om återkallelse. Åläggande om säker- Prop. 1988/89:23 hetsinflormation och säljför bud tar sikte på själva tillhandahållandet av varor och tjänster. Åläggande om varningsinflormation och åläggande om återkallelse avser fall då en fariig produkt redan har nått ut till brukarkretsen. De båda senare typerna av säkerhetsåtgärder syfltar alltså till att skydda dem som redan har förvärvat en riskabel produkt.

Man kan säga att säljförbud och åläggande om varningsinflormation eller om återkallelse kompletterar varandra. Förelägganden med denna innebörd kan, som framgår av 6—8 §§, meddelas i fråga om en produkt som medför "särskild risk för skada på person eUer egendom". Vid ingripande mot en vara eller tjänst, som befinner sig under distribution och som redan nått ut till brukarkretsen i avsevärd omflattning, kan det oflta komma att krävas en kombination av dessa åtgärder för att man skall komma till rätta med risksituationen.

Med möjligheten att ålägga någon att lämna säkerhetsinflormation är det delvis annorlunda. Ett sådant åläggande kan komma i flråga även om riskerna för skada inte är så stora och bristen består i att sådan inflormation inte lämnats i normal omflattning, något som flramgår av 5 §.

I andra stycket av paragraflen anges att lagen skall tilllämpas i flråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omflattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Lagen erbjuder alltså ett skydd huvudsakligen mot flariiga konsumentprodukter. Produkternas konsumentanknytning behöver dock inte vara särskilt stark, som nedan närmare skall beröras.

För att lagen skall kunna tillämpas krävs att det kan påvisas att varan eller tjänsten i flråga har tillhandahållits konsumenter eller att ett sådant tillhandahållande kan förväntas. För produkter som redan vunnit spridning inom brukarkretsen lär det i allmänhet inte vara svårt att konstatera om det sker något tillhandahållande till konsumenter eller inte.

När en säkerhetsåtgärd övervägs mot en produkt redan innan denna har blivit spridd bland brukarna i nämnvärd omfattning, får man bedöma vilken användning av produkten som kan förutses. Produktens karaktär och användningen av likartade produkter kan ge ledning för bedömningen. Den användning som tillverkare eller distributörer avsett kan naturligtvis ge ledning. Den bör dock inte tilläggas någon avgörande betydelse. Det är för lagens tillämplighet relevant om produkten rent flaktiskt tilldrar sig eller kan komma att tilldra sig konsumenternas intresse, oavsett vilken den flrån näringsidkarsidan tilltänkta målgruppen kan ha varit. Så bör exempelvis ett handverktyg, som är avsett för yrkesmän, men också används för hobbyändamål eller av självbyggare omflattas av lagen.

Uttrycket "konsumenter för enskilt bruk" återfinns bl.a. i marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och konsumentköplagen. Formuleringen har en numera vedertagen innebörd. Uttrycket innebär att det skall vara flråga om förvärv av privatpersoner för eget, enskilt bruk. Förvärv som görs av t. ex. företag eller institutioner flaller alltså utanför.

För lagens tillämpning räcker dock inte att det kan påvisas att åtminsto
ne någon privatperson använder en iflrågasatt flarlig produkt i hemmet, på 77

fritiden eller i privatlivet i övrigt. För ett ingripande krävs att den privata Prop. 1988/89:23 användningen är av inte obetydlig omfattning. I detta ligger att det måste vara flråga om ett antal konsumenter som använder varan eUer utnyttjar tjänsten för enskilt bruk. Antalet behöver emellertid inte vara särskilt stort. För att lagen skall kunna tillämpas på en vara eller en tjänst är det tillräckligt att det inte framstår som direkt ovanligt att konsumenter använder eller kan komma att använda den. Lagen kan då tillämpas på alla exemplar av varan eller tjänsten, oavsett om exemplaret används av en konsument eller av någon annan, exempelvis en yrkesutövare. Att ett säkerhetsingripande i vissa flall dock kan tänkas bli selektivt och sålunda ta sikte på att skydda endast en viss kategori av brukare berörs närmare i motiveringen till bestämmelserna om de särskilda flormerna av säkerhetsåtgärder.

2 § Vad som sägs i denna lag om tillhandahållande och överlåtelse av en
vara gäller även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en
vara.

Paragraflen innehåller en bestämmelse som gör föreskriflterna i lagen angående tillhandahållande och överlåtelse av en vara tillämpliga också på erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara. Bestämmelsen har delvis mönster i 4 § fjärde stycket MFL. Den torde inte kräva några ytterligare kommentarer.

3 § Ett åläggande eller ett förbud enligt denna lag får inte meddelas i den
mån det i annan förflattning eller i beslut av myndighet har meddelats
särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som
åläggandet eller förbudet.

Paragrafen har mönster i 4 § femte stycket MFL, som förhindrar att ett säljförbud meddelas i ett sådant flall som anges i paragraflen. Bestämmelsen har däremot ingen motsvarighet i 3 § MFL, vilket innebär att möjligheten att meddela ålägganden om säkerhetsinformation är något mer begränsat enligt produktsäkerhetslagen än i MFL. Skillnaden torde i praktiken dock vara ringa. Regeln anger att produktsäkerhetslagen inte skall tillämpas i fall då bestämmelser med samma innebörd står till buds i annan lagstifltning eller i form av myndighetsbeslut. Särskild betydelse får regeln för tillämpningen av bestämmelsen i 5 § om säkerhetsinformation och bestämmelsen i 6 § om säljförbud. Den kan emellertid komma att aktualiseras också vid de andra formerna av säkerhetsåtgärder som produktsäkerhetslagen anvisar.

På flera håll finns i specialförfattningar för skilda produktområden
bestämmelser, som innebär att det bl. a. kan meddelas föreskrifter rörande
märkning av produkter. Enligt 5§ läkemeddsförordningen (1962:701)
kan sålunda socialstyrelsen meddela föreskrifter rörande bl. a. märkning
av läkemedel. I livsmedelslagen (1971:511) anges i 13 § att färdigförpackat
livsmedel skall vara märkt med bl.a. anvisningar om hur livsmedlet skall
förvaras och uppgiflter om beräknad hållbarhetstid, om denna är begrän
sad. Livsmedelsverket har beflogenhet att meddela ytterligare bestämmel- _o

ser om märkning. Föreskriflter om märkningsskyldighet finns också i 8 § Prop. 1988/89:23 lagen (1985:426) om kemiska produkter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer flår meddela ytterligare föreskrifter om produktinformation avseende kemiska produkter. Ett annat exempel är lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror, som innehåller föreskriflter om varningsmärkning.

Också i flråga om säljförbud finns på flera håll i specialförflattningarna bestämmelser, som gör det möjligt att förhindra vidare tillhandahållande av flariiga produkter. Enligt läkemedelsförordningen (1962:701) gäller sålunda att läkemedel inte flår försäljas utan att vara registrerat hos socialstyrelsen. Registreringen av ett medel kan återkallas. Om så sker, inträder ett straflfsanktionerat säljförbud. 1 livsmedelslagen anges i 16 § att livsmedel inte flår saluhållas, om det kan antas vara otjänligt till människoföda. Livsmedelsverket har beflogenhet att med stöd av detta lagrum förbjuda saluhållande av livsmedel. Motsvarande möjlighet att förhindra saluhållande av flariiga produkter finns på dmaterielområdet. Rätt att försälja elektriska produkter är för närvarande betingad av att produkterna är godkända av SEMKO. Riksdagen behandlar emellertid för närvarande ett förslag om att ersätta kravet på godkännande med ett krav på registrering före marknadstillträdet.

Regeln i förevarande paragrafl anger att bestämmelser av bl. a. angivet slag skall ha företräde flramför bestämmelsen i 5 § om säkerhetsinflormation och bestämmelsen i 6 § om säljförbud. Att t. ex. användningsförbud kan meddelas enligt viss annan lagstiftning — såsom är fallet på arbetsmiljöområdet — hindrar dock inte att ett säljförbud meddelas enligt produktsäkerhetslagen. Speciallagstifltningen har då en begränsad räckvidd och ett säljförbud flår ett vidare ändamål än det speciallagstiftningen har.

Några direkta motsvarigheter till produktsäkerhetslagens regel om varningsinformation i 7 § och lagens regler om återkallelse i 8 och 9 §§, dvs. säkerhetsåtgärder beträflfande produkter som redan nått brukarna, finns knappast i gällande rätt. En viss motsvarighet till äterkallelseregleringen finns dock i den nya bilavgaslagen. Till den del specialregleringarna i framtiden skulle kompletteras med regler om varningsinflormation eller återkallelse kommer emellertid produktsäkerhetslagen inte längre att vara tillämplig.

Det som har sagts nyss innebär att marknadsdomstolens behörighet i ett visst flall kan vara endast delvis inskränkt. Ordningen enligt 3 § innebär således att domstolen i ett produktsäkerhetsärende kan vara förhindrad att meddela t. ex. ett åläggande om inflormation enligt 5 § eller ett förbud om vidare försäljning av en produkt enligt 6 § men oförhindrad att utfärda ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse enligt 7—9 §§ för produkten i fråga. Detta kan naturligtvis tänkas medföra vissa samordningsproblem. Bestämmelsen i 17 § att talan vid marknadsdomstolen skall få föras av konsumentombudsmannen endast efter framställning från vederbörande specialmyndighet är emellertid avsedd att underlätta en samordning mellan olika åtgärder.

4§ Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter Prop. 1988/89:23 som har meddelats med stöd av den efterlevs. En myndighet, som enligt annan författning skall se till att regler om produktsäkerhet i fråga om vissa varor eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

En flråga om åläggande eller förbud enligt denna lag flår alltid väckas hos konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträflfande den vara eller tjänst som flrågan gäller, skaU frågan överlämnas till tillsynsmyndigheten, om den inte är uppenbart ogrundad.

Paragrafen anger vilka myndigheter som skall svara för tillsynen av den föreslagna lagen. Dessa myndigheter betecknas i lagtexten genomgående som tillsynsmyndigheter. Som sagts i den allmänna motiveringen, (avsnitt 2.7.2) skall konsumentverket vara tillsynsmyndighet i fråga om sådana varor och tjänster som inte är specialreglerade i produktsäkerhetshänseende. Eftersom åtskilliga slag av varor och tjänster inte är specialreglerade torde konsumentverket vara tillsynsmyndighet i de flesta fall. En bestämmelse som återspeglar detta tas upp i första stycket första meningen av förevarande paragraf Enligt andra meningen skall en myndighet, som enligt annan lag eller förflattning skall utöva tillsyn över efterlevnaden av regler om produktsäkerhet i flråga om en vara eller en tjänst, vara tillsynsmyndighet även beträflfande eflterlevnaden av produktsäkerhetslagen och av föreskriflter som har meddelats med stöd av lagen. För sådana myndigheter får den föreslagna lagen karaktär av komplement till annan, produkt-orienterad lagstifltning, som de redan tillämpar. Även om en näringsidkares verksamhet står under särskild tillsyn gäller produktsäkerhetslagens regler om vilken myndighet som skall tillse att näringsidkaren inte tillhandahåller farliga varor eller tjänster.

Exempel på myndigheter — vid sidan om konsumentverket — som skall tillämpa produktsäkerhetslagen är socialstyrelsen, livsmedelsverket, trafiksäkerhetsverket, kemikalieinspektionen och statens energiverk. Om samtliga dessa gäller att de enligt skilda författningar, såsom läkemedelsförordningen (1962:701), livsmedelslagen (1971:511), fordonskungörelsen (1972:595), lagen (1985:426) om kemiska produkter samt lagen (1902:71 s. I), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar getts uppgiflten att utöva tillsyn över produkter flrån säkerhetssynpunkt.

Förhållandena inom speciallagstifltningen kan skifta från tid till annan. Som berördes under föregående paragrafl ansluter sig produktsäkerhetslagen härvid till vad som gäller vid varje tidpunkt. Avgörande för frågan om vilken myndighet som i ett visst fall har att agera utifrån produktsäkerhetslagens regler blir vad den då gällande speciallagstifltningen anger om varan eller tjänsten.

Tillsynsansvaret för varor och tjänster kan i vissa flall delas av fiera myndigheter. Detta sammanhänger bl.a. med att myndigheter kan ansvara för olika aspekter eller flunktioner hos en och samma nyttighet. Så kan t. ex, dsäkerheten hos en elektrisk artikel tänkas flalla på en myndighet, medan en annan svarar för den mekaniska säkerheten hos artikeln. I sådana fall flår tillsynen beträflfande efterlevnaden av produktsäkerhets-

lagen utövas av den myndighet som ansvarar för den säkerhetsaspekt som Prop. 1988/89:23 risken i fråga hänför sig till.

Ansvarsfördelningen meUan olika behöriga myndigheter kan i vissa flaU kompliceras av att en deflekt inneflattar flera skilda säkerhetsaspekter. Själva flunktionsuppddningen mellan olika myndigheter kan också ibland vara oklar. Man kan då tala om en reell konkurrenssituation, som alltså finns inbyggd i speciallagstiftningen. Det skulle kunna gå att undvika denna konkurrens genom att föreskriva att regeringen skulle få utfärda bestämmelser som direkt angav vilka myndigheter som skall utöva tillsynen i vissa flall. Även med en sådan ordning skulle det bli svårt att uppnå en flullständigt klar avgränsning. Lagen innehåller därför inte något förslag till bemyndigande för regeringen såvitt gäller myndighetsordningen.

Initiativ till att en flråga om ett säkerhetsingripande tas upp av tillsynsmyndigheterna kan tas av envar. Anmälningar om riskabla produkter kan komma flrån t. ex. näringsidkare men också flrån allmänheten eller flrån institutioner eller personer som i sin yrkesverksamhet blir varse produktrisker, såsom polis, sjukhus- och brandpersonal. En fråga om säkerhetsingripande kan anhängiggöras hos myndigheterna såväl skriftligen som muntligen, t. ex. per telefon eller vid personligt besök. Några särskilda bestämmelser om anmälningsförfarandet behövs inte. Självflallet behöver tillsynsmyndigheten inte vidta några åtgärder med anledning av uppenbart ogrundade påpekanden.

Om någon, som önskar flå en produktsäkerhetsflråga upptagen till bedömning, känner osäkerhet om till vilken myndighet flrågan rätteligen hör, kan han alltid vända sig till konsumentverket. Om frågan avser en vara eller en tjänst för vilken det enligt specialförflattningarna finns en särskild tillsynsmyndighet, skall verket överlämna frågan till myndigheten, om den inte är uppenbart ogrundad. Innebörden av detta är inte att verket skall göra några direkta riskbedömningar, utan bestämmelsen tar närmast sikte på sådana flall då det står klart att lagen över huvud inte är tillämplig, t. ex. om anmälan riktas mot annan än en näringsidkare. Bestämmelser om detta tas med hänsyn till inflormationens vikt upp i andra stycket av förevarande paragraf

Lagtexten har fått en delvis annan redaktionell utformning än kommittén har föreslagit. Någon materiell ändring är dock inte avsedd.

4.1.2 Åtgärderna

Detta avsnitt av lagen omfattar 5—10§§ och innehåller regler om olika
säkerhetsingripanden som näringsidkare kan åläggas att vidta för att före
bygga att varor och tjänster förorsakar skada på person eller egendom.
Avsnittet inleds med bestämmelser om åläggande om säkerhetsinforma
tion och säljförbud (5 och 6 §§), dvs. åtgärder som tar sikte på tillhanda
hållandet. Därefter följer bestämmelser om ålägganden om vamingsinfor
mation och återkallelse (7—9 §§), dvs. bestämmelser som tar sikte på
farliga varor och tjänster som redan nått ut tiU brukarna. Avsnittet avslu
tas med en bestämmelse om näringsidkarens skyldighet att tillkännage ett
återkalldseerbjudande och villkoren för ett sådant erbjudande (10 §). 81

6 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

Åläggande om säkerhetsinformation Prop. 1988/89:23

5 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst, utan att lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. Åläggandet flår även avse annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk. Åläggandet flår innebära att inflormationen skall

1. lämnas genom märkning på varan eller den egendom som tjänsten avser eller i bruksanvisning som medföljer varan eller egendomen,

2. tillhandahållas i annan form på säljstäUen,

3. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

4. lämnas i viss form till konsument som begär det.

I paragrafen regleras den första av de säkerhetsåtgärder som lagen upptar med syfte att förebygga att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Bestämmelserna bygger i stor utsträckning på 3 § MFL, som innebär att en näringsidkare, som underlåter att vid marknadsföring av nyttigheter lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, av marknadsdomstolen kan åläggas att lämna sådan information. Regeln i 3 § MFL tar sikte på all slags inflormation som kan vara av intresse för konsumenterna. Inflormation som rör produktsäkerhet har emellertid så nära samband med övriga flrågor som behandlas i produktsäkerhetslagen att, som flramhållits i den allmänna motiveringen, även sådan inflormation bör regleras i den lagen. Regeln i 5 § har ett vidare tillämpningsområde än 3 § MFL, efltersom den omflattar en vara eller tjänst som tillhandahålls även andra än konsumenter, under förutsättning att också konsumenter i ett visst flall använder produkten i inte obetydlig omflattning.

Om en näringsidkare tillhandahåller en vara eller en tjänst som avses i 1 § andra stycket, utan att lämna inflormation som har särskild betydelse för att förebygga att den orsakar skada på person eller egendom, kan han enligt /ö>.y;ö( stycket i förevarande paragraflav marknadsdomstolen åläggas att lämna sådan inflormation, när han i flortsättningen tillhandahåller den eller andra liknande varor och tjänster förenade med samma skaderisk. Bestämmelsen är tillämplig på varje näringsidkare, oavsett i vilket säljled han tillhandahåller varan eller tjänsten. Såväl tillverkare och importörer som grossister och detaljister kan alltså meddelas åläggande om säkerhetsinflormation. Säkerhetsinformationen skall dock avse den slutliga brukarens användande av produkten, inte mellanliggande säljleds befattning med den. I anslutning tiU specialmotiveringen till 1 § har innebörden av begreppet näringsidkare behandlats.

För ett ingripande mot en näringsidkare krävs att han tillhandahåller en
vara eller en tjänst som avses i 1 § andra stycket, dvs. har karaktären av
konsumentprodukt. Som framgår av 2 § gäller vad som sägs om tillhanda
hållande av varor även erbjudande av nyttjanderätt till varor. För att
regeln skall bli tillämplig krävs inte att erbjudandet lett till något avtal.
Man kan alltså redan innan någon ännu förvärvat en vara eller en tjänst
ålägga en näringsidkare att lämna säkerhetsinflormation om den. o

Tillhandahållandet av varor eller tjänster på marknaden sker ju i all- Prop. 1988/89:23 mänhet mot ersättning. Regeln omflattar emellertid också — till skillnad flrån 3 § MFL — tillhandahållande av varor eller tjänster utan att det begärs ersättning för dem. Distribution av t. ex. flariiga reklampresenter eller erbjudanden om kostnadsflria reparationer i reklamsyflte flaller således under bestämmelsen. Ett genomgående krav för att inflormationsregeln skall bli tillämplig är emellertid, som berörts vid kommentaren till 1 §, att tillhandahållandet av en vara eller en tjänst sker inom ramen för en näringsidkares näringsverksamhet. Transaktioner utanför näringsverksamhet faller alltså inte inom regelns tillämpningsområde, även om de skulle företas av en näringsidkare.

Som nämnts kan ett åläggande meddelas varje näringsidkare som tillhandahåller en vara eller en tjänst, oavsett i vilket säljled han verkar. När i det enskilda fallet en viss vara eller tjänst tillhandahålls utan erforderlig information, kan därför ett stort antal näringsidkare komma i fråga för åläggande. Av praktiska skäl kan det dock ibland finnas anledning att rikta åläggande mot en mindre krets, kanske endast någon eller några flå näringsidkare. Spörsmålet behandlas mera ingående i motiveringen till 12 §.

Förutsättningen för att ett åläggande att lämna säkerhetsinflormation avseende en produkt skall meddelas är att en näringsidkare underlåtit att lämna inflormation, som har särskild betydelse för att förebygga att produkten orsakar skada på person eller egendom. Utgångspunkten är alltså att näringsidkarna förutsätts lämna sådan inflormation om sina produkter som ter sig tillfredsställande från säkerhetssynpunkt.

Säkerhetsinformationen bör innehålla upplysning om den risk användningen av produkten kan föra med sig, i vilka situationer risken aktualiseras och vilka skador som kan uppstå. Den kan dock i vissa fall vara helt kortflattad och uttryckas som, t. ex. "Varning!" "Eldflariig!". Vidare bör inflormationen innehålla anvisningar till skydd mot skador. Sådana anvisningar kan avse hanteringen av produkten, rekommendationer om att vissa beteenden vid användningen av den bör undvikas, råd i fråga om skötseln eller förvaringen och rekommendationer om att viss skyddsutrustning bör anskaflfas. Ett genomgående krav är att anvisningarna inte får ställa alltför stora krav på dem som skall begagna produkten. De rekommenderade åtgärderna eller förhållningssätten måste normah ligga inom ramen för vad gemene man kan förutsättas förstå. Om skaderiskerna är sådana att faran svårligen kan bemästras med hjälp av säkerhetsinformation, utgör säljförbud enligt 6 § en alternativ åtgärd.

Vid tillkomsten av 3 § MFL (prop. 1975/76:34) förutsattes att den närmare bestämningen av innebörden av informationskravet i hög grad skulle komma att ske genom riktlinjer, som skulle meddelas av konsumentverket. Riktlinjer skulle alltså enligt förarbetena normalt ligga till grund för marknadsdomstolens bedömning av informationsärenden. Ålägganden skulle dock kunna utfärdas av domstolen även om riktlinjer saknades. Konsumentverket har utfärdat riktlinjer med krav på varningsmärkning för bl. a. hobbylim.

I propositionen 1984/85:213 med förslag till ändring i marknadsförings
lagen uttalade föredragande departementschefen att i den nutida konsu- 83

mentpolitiken borde större vikt än tidigare läggas vid näringslivets egenåt- Prop. 1988/89:23 gärder för att lösa konsumentproblem (s. 23 flf). Där markerades också att systemet med riktlinjer utfärdade av konsumentverket skulle behållas (s. 15 flf). Konsumentverket borde även i flortsättningen i anslutning till 3 och 4 §§ MFL utfärda riktlinjer för vad som bör krävas med avseende på säkerhetsinformation vid tillhandahållande av varor och tjänster. Sådana riktlinjer kan liksom hittills tjäna som vägledning för näringsidkare vid deras produktutformning och inflormation. Riktlinjerna kan också tjäna som underiag då konsumentombudsmannen för talan i marknadsdomstolen. Avsaknaden av riktlinjer hindrar självfallet inte att en aktuell fråga förs till marknadsdomstolen för avgörande. Riktlinjer är nämligen inte rättsregler i regeringsformens mening utan närmast ett uttryck för det allmännas ståndpunkt. Det framhölls att marknadsdomstolen inte heller är bunden av riktlinjerna, när sådana finns (prop. 1984/85:2I3s. 32 flf).

De uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden som har berörts äger tilllämplighet även sedan den särskilda informationsbestämmelsen i 3 § MFL har överförts till produktsäkerhetslagen till den del den avser säkerhetsinformation.

Säkerhetsinflormation bör lämnas inte endast vid speciellt uttalade behov eller i flall som är särskilt aUvariiga. Det bör flramhållas att det krävs betydligt mindre för ingripande enligt denna paragraflän när det gäller att meddela åläggande om varningsinflormation enligt 7 §. Information skall tillhandahållas så snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som är särskilt allvarliga. Nivån på inflormationskravet enligt produktsäkerhetslagen blir således densamma som enligt 3 § MFL i dess nu gällande lydelse, såvitt den avser produktsäkerhet (jfr prop. 1975/76:34 s. 126).

Det anförda betyder att marknadsdomstolens avgöranden av sädana ärenden enligt 3 § MFL som rör säkerhetsinflormation får direkt relevans för tillämpningen av den förevarande-lagregeln. Praxis på detta område är sparsam. Exempel finns dock, såsom avgörandet i ärendet MD 1979:24, KO mot Don George AB, angående viss informationsskyldighet avseende säkerhet Vid marknadsföring av rullbräden och ärendet MD 1986:1, KO mot Butik India i Helsingborg AB angående viss information avseende allergirisk vid försäljning av en nötskalsfyUd docka.

Enligt 3 § MFL kan ett informationsåläggande meddelas inte endast näringsidkare utan också anställda hos näringsidkare och andra, som handlar på näringsidkares vägnar. I produktsäkerhetslagen synes en motsvarande bestämmelse inte ha någon praktisk betydelse, och lagen innehåller därför inte någon sådan. Det är självklart att en näringsidkare får svara för sina anställdas göranden och låtanden, om han meddelats förbud eller åläggande enligt lagen.

Avgörande för om säkerhetsinflormation verkligen flår den avsedda ef
fekten att förebygga skadefall är givetvis att förvärvarna bereds tillfälle ta
del av informationen. I andra stycket anges olika alternativa metoder för
hur säkerhetsinformation kan lämnas. Åläggandet flår innehålla att inflor
mationen skall lämnas genom märkning på varan eller den egendom som
tjänsten avser, eller i bruksanvisning som medföljer varan eller egendo- 84

men. Åläggandet kan också innebära att inflormationen skall tillhandahål- Prop. 1988/89:23 las i annan form på säljställen eller lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder i sin marknadsföring eller i viss form lämnas till konsument som begär det. Ett åläggande kan innehålla att information skall lämnas på ett visst sätt eller på flera. Det kan också innebära att näringsidkaren ges möjlighet att välja mellan två eller flera informationsmetoder.

En eflfektiv form för säkerhetsinflormation kan vara att varor eller egendom, som varit föremål för t. ex. reparation, märks med varningar och anvisningar för lämplig användning av produkten. Denna inflormations-metod behandlas i punkt I. Märkningen kan åsättas själva produkten eller dess förpackning. Näringsidkaren bör då han placerar märkningen se till att den lätt blir uppmärksammad. Det ligger i sakens natur att produktens utflormning och karaktär flår betydelse för hur märkningen bör utflormas. Också innehållet i och utflormningen av själva inflormationsbudskapet kan påverkas av vilka de flaktiska förutsättningarna för märkning är.

En inflormationsmetod som är nära jämförbar med märkning är att inflormationen lämnas i en bruksanvisning som medföljer varan eller den egendom som tjänsten avser. Såväl märkning på förpackningar som inflormation i florm av bmksanvisningar riskerar emellertid att försvinna och den säkerhetsinflormation som förmedlats på detta sätt att glömmas bort. Vid märkning direkt på produkten är möjligheterna givetvis oflta större att inflormationen bevaras för flramtiden.

Märkning kan ibland vara utesluten, t. ex. vid vissa slag av tjänster, eller mindre lämplig, såsom då det krävs ett förhållandevis omflattande inflor-mationsinnehåll. Informationen kan då överföras i annan form på det ställe där produkten tillhandahålls. Detta framgår av punkt 2. Möjliga informationssätt är därvid flaktablad eller liknande, som tillhandahålls kunden, eller muntlig inflormation genom säljpersonalens försorg. Ytterligare andra tillvägagångssätt kan tänkas.

Att informationen skall lämnas på säljstället innebär att den skall ges på det ställe där varan eller tjänsten tillhandahålls. Med säljställe avses inte bara fasta butiker och permanenta serviceställen utan också mera tillfälliga platser, där produkter tillhandahålls, exempelvis marknads- och gatustånd. Vid hemförsäljning utgör varje presumtiv kunds bostad ett säljställe.

Av punkt 3 framgår att åläggandet kan anvisa ytterligare en kommunikationsväg, nämligen att inflormationen skall förmedlas i annonser eller andra flramställningar, som näringsidkaren använder vid sin marknadsföring av varan eller tjänsten. Med uttrycket andra flramställningar avses bl.a. aflfischer, massdistribuerad direktreklam och reklamfilmer. Föreskrifter om hur säkerhetsinformation skall lämnas kan också innebära att den skall ges i samband med utskick av t. ex. säljbrev till en presumtiv kundkrets.

Det kan i vissa flall vara av värde för konsumenterna att i de flall
näringsidkarna avstår flrån annonsering ändå flå tillgång till den åsyfltade
inflormationen utan att behöva besöka säljstället. Enligt punkt 4 får ålägg
andet innebära att information skall lämnas "i viss florm" till konsument 85

som begär det. Regeln motsvarar 3 § andra stycket 3 MFL och har därför Prop. 1988/89:23 tagits in i produktsäkerhetslagen, men den har inte någon motsvarighet i kommitténs förslag.

Ett åläggande om säkerhetsinflormation kan i princip riktas mot näringsidkare i varje distributionsled. Ibland är det t. ex. tillverkaren som utarbetar marknadsföringsmaterial åt sina återförsäljare. Det är då naturligt att det är han som åläggs att lämna inflormationen.

Det är att märka att inflormationsskyldigheten enligt 5 § inte är ovillkorlig utan betingad av att näringsidkaren flortsätter att tillhandahålla en produkt som beflunnits kräva viss säkerhetsinflormation. Om en näringsidkare som ålagts att lämna säkerhetsinflormation för en produkt väljer att inte vidare tillhandahålla denna, bortfaller informationsskyldigheten. Om näringsidkaren ålagts att i annonser för en viss produkt införa viss information, bortfaller också denna informationsskyldighet i den mån näringsidkaren beslutar sig för att inte vidare annonsera om produkten. Ett åläggande enligt 5 § kan således inte innebära att en näringsidkare direkt åläggs att t. ex. annonsera. Av detta följer bl. a. att ett åläggande oflta bör omflatta flera inflormationsåtgärder, såsom såväl märkning av produkter som varningstext i annonser för dem.

Ålägganden om säkerhetsinformation bör i allmänhet ges en generell utformning. Det betyder att en näringsidkare, oavsett vilken kategori av förvärvare han vänder sig till, skall lämna inflormation om skaderiskerna. Man kan emellertid tänka sig flall, då endast vissa brukare inom en användarkrets har behov av riskupplysningar och anvisningar för hur man kan undgå skador. Så kan t. ex. en viss grupp bmkare behöva särskild säkerhetsinflormation, medan andra inte har något behov av den. På gmnd härav kan åläggandet gå ut på att information skall lämnas till just den avgränsade krets som behöver den.

Ibland sker marknadsföringen av en vara eller tjänst genom flera helt skilda kanaler med inriktning på olika kundkretsar. I den mån skyddsbehovet varierar mellan de olika kundkretsarna kan åläggandet utformas så att informationen bara behöver avse en eller flera avgränsade säljkanaler eller distributionsformer. Åläggandet kan också innebära att, då annonser eller andra marknadsföringsflramställningar används för inflormations-överföring, inflormationen i viss mån kan lämnas selektivt. Så kan t. ex. inflormationsskyldigheten bestämmas gälla endast vid annonsering i vissa, särskilda annonsorgan, som företrädesvis vänder sig till en grupp av brukare vilka kan anses ha ett särskilt inflormationsbehov beträflfande produkten.

Säljförbud m. m.

6 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstoleii förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan liknande vara dier tjänst med samma skaderisk.

Paragraflen har utflormats eflter mönster av 4 § MFL. Liksom är flallet med 86

5 § är bestämmelsen tillämplig på varje näringsidkare som tillhandahåller Prop. 1988/89:23 varor och tjänster, oavsett i vilket säljled han verkar. Den skillnaden gäller dock att, medan säkerhetsinflormation skall rikta sig till den slutlige brukaren, ett säljförbud kan avse tillhandahållande även till andra näringsidkare, under förutsättning att det är fråga om en konsumentprodukt. Ett säljförbud får dock i ett sådant fall meddelas bara om ett förbud krävs för att hindra produkten från att nå de slutliga brukarna.

I motiveringen till 1 § kommenteras begreppet näringsidkare. Även beträffande innebörden av begreppet tillhandahålla hänvisas till motiveringen där.

Förutsättningen för förbud mot fortsatt tillhandahållande av en vara eller en tjänst är att den medför särskild risk för skada på person eller egendom. Rekvisitet, som återfinns i 4 § marknadsföringslagen, innefattar två skilda led — risk och skada.

Med risk avses sannolikheten för att något skall inträflfa, medan skada tar sikte på effekten av att något inträflfar. Båda dessa led kan var för sig kvalificeras, alltså förses med bestämningar av olika slag. Den totala fara som en viss nyttighet medför kan karaktäriseras genom en kombination av de två leden med bestämda kvalificeringar av dem. En nyttighet kan sålunda medföra t. ex. en ansenlig risk för allvarlig skada eller en liten risk för obetydliga skador. I det förra fallet är den totala faran stor, i det senare liten.

I teoretiska framställningar avseende riskbedömningar eller riskanalyser väger man bl.a. samman sannolikheten för att en skada skall inträflfa och omflattningen av beflarad skada. Man arbetar då ofta med matematiska formler och kan på så vis räkna fram vissa risktal. Risktalet kan vid en sådan vägning bli detsamma vid liten sannolikhet för dödsflall och stor sannolikhet för en obetydlig skada som t. ex. ett stukat finger.

Den risknivå som avses med uttrycket särskild risk för skada överensstämmer med den som gäller enligt 4 § MFL. Innebörden i flarerekvisitet är att såväl riskerna som de befarade skadeverkningarna skall vara av viss betydenhet (jfr prop. 1975/76:34 s. 101, 102 och 128). Risken skaU vara så betydande att ett förbud inte uppenbarligen är ett aUtför långtgående ingrepp. Risker för dödsfall eller allvarlig personskada bör alltid föranleda ingripande, under fömtsättning att ett sådant kan antas flå någon praktisk eflfekt. Däremot kan risken för rent bagateUartade personskador motivera säljförbud bara om skadorna kan antas bli mycket frekventa. 1 flråga om sakskador kan en rent ekonomisk avvägning göras mellan nyttan av och kostnaden som följer med ett förbud. Säljförbud kan inte heller komma i flråga för produkter som — fastän farliga — samhället flår anses ha godtagit.

Efltersom risknivån enligt 6 § produktsäkerhetslagen är densamma som enligt 4§ MFL får marknadsdomstolens avgöranden enligt det senare lagrummet direkt relevans för uttolkningen av flarerekvisitet i 6 §. Avgöranden enligt 6 § produktsäkerhetslagen bör alltså kunna bygga på marknadsdomstolens praxis i säljförbudsärenden.

4 § MFL medger inte att ett förbud meddelas beträflfande andra varor än
dem som prövats i förbudsärendet. Som sägs i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.3.3) bör emellertid säljförbud enligt produktsäkerhetslagen även 87

kunna avse andra liknande produkter med samma skaderisk som den som Prop. 1988/89:23 föranlett talan i marknadsdomstolen eller förbudsföreläggandet.

Enligt 4 § MFL är det en förutsättning för förbud att produkten "på grund av sina egenskaper" medför särskild risk för skada. Det har ansetts att bestämmelsen därmed flrämst omflattar konstruktionsfld. Som anförs i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) har det dock ansetts att produktsäkerhetslagen bör omfatta alla typer av defekter. Någon begränsning till endast vissa typer av fel gäller alltså inte för bestämmelsen om säljförbud.

Säljförbud enligt 6 § bör i allmänhet ges en generell utflormning. Det betyder att näringsidkaren i fråga förbjuds att över huvud vidare tillhandahålla den farliga varan eller tjänsten. Förbudet blir då ovillkorligt och innebär att vidare distribution till samtliga tänkbara köpare eller förvärvare är otillåten.

Paragrafen ger även utrymme för selektiva dier partiella säljförbud. Att så får ske följer av att en förutsättning för säljförbud är att varan eller tjänsten medför särskild risk för skada. Om det inte finns en sådan skaderisk när en viss kategori av brukare, t. ex. yrkesmän, använder produkten, skall förbudet avgränsas i motsvarande mån, om det är möjligt. Partiella säljförbud ställer dock stora krav på formuleringen av förbudsmeningen, särskilt i den mån de riktar sig till andra näringsidkare än detaljister. Problemet har behandlats ingående i prop. 1984/85:213 med förslag till ändring i marknadsföringslagen i samband med att 4 § andra stycket i lagen gjordes tillämplig på tillverkare, importörer och andra som tillhandahåller näringsidkare nyttigheter för vidare distribution till konsumenter. Vad som där sägs (s. 73—79) gäller också partiella säljförbud enligt förevarande lagregel.

Bestämmelsen utgör också en grund för villkorade förbud även då det inte är fråga om att skydda endast en bestämd krets av brukare. Man kan således tänka sig att det kan uppstå ett behov av att förbjuda flortsatt tillhandahållande av en produkt, såvida den inte är försedd med en säkerhetsanordning av visst slag. Även i flall av s. k. instruktionsfld kan villkorade säljförbud te sig motiverade, t. ex. i form av förbud mot fortsatt tillhandahållande av en vara utan att den är försedd med tydliga anvisningar om hur den skall handhas. Beträflfande instruktionsfel bör dock ålägganden om säkerhetsinflormation enligt 5 § normalt vara att föredra flramför villkorade säljförbud.

Också vid tillämpningen av 6 § uppkommer liknande problem i fråga om vem förbudet skall riktas mot när det gäller åläggande om säkerhetsinflormation enligt 5 §. Spörsmålet behandlas mera ingående i motiveringen tiUl2§.

Åläggande om varningsinformation

7 § Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som
medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknads
domstolen ålägga honom att informera om skaderisken och om hur den
skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar
varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som 88

tjänsten avsett. Prop. 1988/89:23

Informationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra flramställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

I paragrafen regleras frågan om varningsinformation. Sådan information syfltar till att skydda dem som redan har förvärvat en flarlig produkt. Genom varningsinflormation kan de som i första hand utsätts för skaderisker varnas för riskerna och flå upplysningar om hur skador kan förebyggas. Denna typ av inflormation skiljer sig sålunda flrån den säkerhetsinflormation som skall lämnas i samband med distribution av varor och tjänster och som behandlas i 5 §.

Bestämmelsen i första stycket är — liksom bestämmelserna i 5 och 6 §§ — tillämplig på varje näringsidkare oavsett säljled. Innebörden i begreppet näringsidkare har behandlats i motiveringen till 1 och 5 §§. För att åläggande om varningsinformation skall kunna meddelas krävs att en näringsidkare har överlåtit en vara eller utfört en tjänst. Med överiåtdse jämställs enligt 2 § upplåtelse av nyttjanderätt. Till skillnad från vad som gäller om åläggande om säkerhetsinformation enligt 5 § och säljförbud enligt 6 § fordras alltså att åtminstone något avtal kommit till stånd. Har en näringsidkare en vara i sitt lager, utan att han ännu hunnit överlåta ett enda exemplar av den, kan han inte åläggas att genom varningsinformation undanröja skaderisker som andra näringsidkare orsakat genom att ha överlåtit samma vara.

Liksom vid åläggande om säkerhetsinflormation och säljförbud behöver överlåtelsen av en vara eller utförandet av en tjänst inte ha skett mot ersättning. Även kostnadsflria prestationer flrån en näringsidkares sida, såsom reklamgåvor, kan föranleda ålägganden om varningsinflormation. Överlåtelsen eller utförandet måste dock alltid ha skett i näringsverksamhet.

Varje näringsidkare som har överlåtit en flarlig vara eller utfört en flarlig tjänst kan meddelas ett åläggande att inflormera. I praktiken måste dock åläggandet riktas mot någon eller några näringsidkare. Vägledning för hur valet bör göras lämnas i 12 § och i motiveringen till den paragraflen.

Vad som i motiveringen till 6 § sägs om innebörden i uttrycket "särskild risk för skada" gäller i lika mån vid tillämpningen av 7 §.

Om varningsinflormationen avser en vara, skall inflormationen i första hand lämnas till varuinnehavarna. Avser ingripandet en tjänst, skall inflormationen tillställas dem som flått tjänsten utförd åt sig eller dem som innehar den egendom som tjänsten — t. ex. en reparation — har avsett.

Bestämmelsen innebär att varje innehavare av produkten i flråga såvitt
möjligt skall tillställas inflormationen. Det betyder att även t. ex. de som
innehar en vara endast i avsikt att vidareförsälja den skall inflormeras.
Skälet för denna ordning är att också återförsäljare i olika led bör bli
informerade om de skaderisker som deras produkter medför, inte minst
för att förhindra att de, omedvetna om skaderisken, säljer produkterna
vidare till konsumenter. 89

Information skall lämnas om skaderisken och om hur den skall förebyg- Prop. 1988/89:23 gas. Riskupplysningen måste vara tydlig och bör omfatta inflormation om deflektens art och karaktär, i vilka situationer risken aktualiseras och vilka skador som kan uppstå.

Exempel på tänkbara anvisningar till skydd mot skador är, liksom vid säkerhetsinformation enligt 5 §, föreskrifter om hur den farliga produkten bör hanteras, rekommendationer om att vissa beteenden vid användningen av den bör undvikas, råd om skötseln eller förvaringen och rekommendationer till brukarna att anskaflfa viss skyddsutrustning. Varningsinformation kan vidare innebära att brukarna instrueras om hur själva skaderisken kan undanröjas, dvs. hur defekten hos produkten kan elimineras. Ett genomgående krav är att anvisningarna inte får ställa aUtför stora krav på brukarna. De rekommenderade åtgärderna eller förhållningssätten måste ligga inom ramen för vad gemene man kan förutsättas klara. Om brukarna inte på egen hand kan förebygga risken, bör i stället för varningsinformation åläggande om återkallelse komma iflråga.

Andra stycket anger hur, alltså på vilket sätt och i vilken omfattning, vamingsinformation skall lämnas. Första meningen i andra stycket reglerar sättet för informationslämnandet. Där anges vad som bör vara avgörande vid valet av informationsvägar och där ges konkreta exempel på vilka informationskanaler, som kan komma i flråga. Det grundläggande kravet vid valet av inflormationssätt är att den nödvändiga vamingsinflor-mationen så långt möjligt når flram till dem som skall informeras.

Regeln upptar två huvudalternativ för informationsspridningen. Det ena är en individuellt riktad information, som innebär att det går ut direktadresserade meddelanden till var och en, som skall ha informationen. Det andra huvudalternativet har en mer generell inriktning. Informationen lämnas genom åtgärder av samma typ som näringsidkare använder vid marknadsföring.

Ett åläggande om individuell information kan avse att informationen skall lämnas muntligen eller i skriftlig form. Kombinationer av det muntliga och det skriftliga tillvägagångssättet kan också tänkas. Så kan t. ex. utskick av brev till de berörda följas upp av telefonsamtal.

Individuell inflormation kan i viss utsträckning anpassas till mottagarens förmåga att tillgodogöra sig budskapet. Varningsinflormationen kan i allmänhet också antas flå en större genomslagskraft, då den förmedlas direkt och individuellt. En individuellt riktad inflormationsinsats är därför oflta att föredra flramför en generell. Ordningen förutsätter dock kunskap om vilka som förvärvat produkten och var de vistas.

Det andra huvudalternativet, som kan tillgripas då en individuell information inte är möjlig, bygger på gängse marknadsföringsåtgärder. Åläggandet får enligt detta alternativ innebära att näringsidkaren får sprida varningsinflormationen på de kommunikationsvägar som i allmänhet används vid marknadsföring av produkter.

Detta alternativ innebär att varningsinflormationen sprids genom an
nonser i tidningar, tidskrifter och andra annonsorgan. Även massförsän
delser, direktreklam, liksom butiksskyltning kan komma i fråga. Andra
marknadsföringsframställningar, såsom film och olika former av "skylt- 90

reklam", kan också användas. Över huvud står alla kommunika- Prop. 1988/89:23 tionsvägar, som används i marknadsföringssammanhang, öppna för infor-mationslämnande enligt 7 §. Regeln utesluter inte att försök görs att sprida varningsinflormation genom utnyttjande av den allmänna nyhetsförmedlingen i tidningar, radio och TV.

Frågor om förhållandet mellan den föreslagna ordningen och tryckflrihe-ten har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4). Det bör uppmärksammas att i motsats till vad som gäller om säkerhetsinformation enligt 5 § en informationsskyldighet enligt 7 § är ovillkorlig. Detta gäller också om information via massmedier. Skaderisken har ju redan uppkommit genom att den flariiga produkten nått brukarkretsen och näringsidkaren kan inte längre förebygga den enban genom att upphöra med försäljningen.

Informationsspridning i form av nyhetsförmedling via de allmänna nyhetsorganen kan inte framtvingas utan blir beroende av nyhetsvärde-ringen hos varje enskilt organ. Ingenting hindrar emellertid att, då så-ter sig lämpligt, en näringsidkare t. ex. åläggs att tillställa massmedia pressmeddelanden med varningsbudskapet. En sådan åtgärd kan utgöra ett värdeflullt komplement till andra spridningsflormer.

Över huvud bör alla till buds stående medel för inflormation kunna utnyttjas. Det väsentliga är att varningsinformationen verkligen kommer de berörda till del och leder till att skadeflall förebyggs. En viktig flaktor för att uppnå det efltersträvade resultatet är att så långt möjligt styra informationen mot den aktuella målgruppen.

Enligt andra meningen i andra stycket skall informationen lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall. Omfattningen av informationen blir beroende av bl.a. skaderiskens art, sammansättningen och storleken av den hotade brukarkretsen och vilka informationsvägar som står till buds. Samtidigt måste beaktas att vissa typer av information, t. ex. annonser i dagstidningarna, är mycket kostsamma. En rimlighetsavvägning måste göras mellan nyttan av informationen och kostnaderna för den. En stor fara motiverar omfattande inflormation, även om kostnaderna blir betydande. I de flesta flall bör det gå att finna en informationsnivå som med god skadeförebyggande eflfekt medför en rimlig ekonomisk belastning för näringsidkaren. Omfattningen av informationen är således en fråga som får bedömas flrån fall till fall med hänsyn till såväl vad som krävs för att förebygga skador som till näringsidkarens ekonomiska och praktiska möjligheter att efterleva informationskravet.

Det kan tänkas flall, då endast vissa brukare inom en användarkrets har behov av riskupplysningar och anvisningar för hur man skall bete sig för att undgå skador. Så kan t. ex. för en viss produkt lekmän behöva särskild varningsinflormation, medan yrkesmän inte har något behov av sådan inflormation.

Paragraflen ger möjlighet att meddela selektiva ålägganden om varnings
inflormation, så att t. ex. endast vissa varuinnehavare behöver inflormeras.
Detta följer av kravet att produkten skall medföra en särskild risk för
skada och av bestämmelsen om att inflormationen skall lämnas i en omflatt- 91

ning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall. De Prop. 1988/89:23 praktiska möjligheterna att genomföra selektiva inflormationskampanjer kan dock vara begränsade. Inflormationen bör, om möjligt, rikta sig till just dem som kan antas behöva den. En individuell information genom muntliga eller skriftliga meddelanden kan vara en framkomlig väg. Också då annonser eller andra framställningar av liknande typ används för information kan den i viss mån lämnas selektivt. Så kan man t. ex. genom ett urval av annonsorgan åstadkomma att viss information företrädesvis kommer en speciell grupp av brukare tiU del.

Det är marknadsdomstolen som meddelar ålägganden om vamingsinformation enligt 7 §. Konsumentombudsmannen kan dock i vissa flall meddela s. k. inflormationsförelägganden. Beslutet skall innefatta åläggande för näringsidkaren att för viss vara eller tjänst lämna information med visst innehåll och av viss omfattning. Som regel torde det, när en fråga drivits till marknadsdomstolen, gälla motsträviga näringsidkare och det kan då vara nödvändigt att utflorma åläggandet i detalj. Ett sådant åläggande får då anvisa ett bestämt innehåll, avseende den skaderisk varan eller tjänsten medför och hur skaderisken i fråga skall förebyggas, samt därtill klart ange till vilka inflormationen skall lämnas. Åläggandet flår vidare omfatta tydliga anvisningar om den omfattning i vilken informationen skall ges samt i vilka former informationsspridningen skall ske. Ibland kan emellertid tvisten i marknadsdomstolen bero på oenighet mellan näringsidkaren och myndigheterna om vad lagen kräver av honom, medan det inte råder någon tvekan om att han lojalt kommer att rätta sig eflter domstolens avgörande. I ett sådant flall bör åläggandet kunna utflormas mer allmänt och snarare anknyta till lagens ordalydelse. Särskilt i fråga om information genom marknadsföringsåtgärder kan näringsidkaren ha bättre förutsättningar än marknadsdomstolen att bedöma hur informationen skall utflormas för att flå största möjliga eflfekt. Ett sådant allmänt hållet åläggande torde i regel inte behöva förenas med vite. Om tillsynsmyndigheten inte anser att näringsidkaren gör vad han bör göra får flrågan om mer detaljerat utformade föreskrifter tas upp i marknadsdomstolen med stöd av20§.

Åläggande om återkallelse

8 § Har en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla varan från dem som innehar den för att bruka den. Återkalldsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadeflall. Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felflri vara av samma eller
motsvarande slag (utbyte),

3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).
Åläggandet skaU innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig

att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestäm
mas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villko- 92

ren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan Prop. 1988/89:23 väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaflfa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvariig skada på person eller egendom, flår marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.

Paragraflen innehåller de centrala bestämmelserna om återkallelse av varor. Bestämmelsen iförsta stycket är tilllämplig på samtliga näringsidkare oavsett säljled. Innebörden i begreppet näringsidkare anges i motiveringen till loch 5 §§. Liksom i flråga om åläggande om varningsinflormation, krävs för att bestämmelsen skall vara tillämplig, att varan överlämnats till brukaren.

Överlåtelsen av en vara behöver inte ha skett mot ersättning. Också sådana varor som överlåtits gratis — såsom reklampresenter — kan bli föremål för återkalldseålägganden. För ett ingripande krävs dock att en överlåtelse eller en upplåtelse kommit till stånd i näringsverksamhet. Med överlåtelse jämställs, som framgår av 2 §, upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

Ett åläggande om återkallelse kan riktas mot varje näringsidkare som tillhandahållit farliga varor. Åläggandet får dock begränsas till att avse någon eller några näringsidkare. Hur valet mellan de ansvariga näringsidkarna skall träffas anges i 12 § och i motiveringen tiU det lagrummet.

Farerekvisitet i 8 § — särskild risk för skada — är detsamma som för säljförbud och åläggande om vamingsinformation. Innebörden i rekvisitet har behandlats i motiveringen till 6 §.

Både åläggande om varningsinformation och åläggande om återkallelse syftar till att skydda dem som redan förvärvat en farlig produkt. I sådana situationer kan åläggande om varningsinformation dier åläggande om återkallelse komma iflråga.

I en risksituation måste alltså ett val göras mellan varningsinflormation och återkallelse. Det grundläggande kriteriet vid val av åtgärd är vad som med minsta resursinsats leder till målet att förebygga skadeflall. I princip skall den minst kostnadskrävande åtgärd som är tillräcklig för att förebygga skador väljas. Inflormation lär ofta utgöra den minst resurskrävande åtgärden och bör vid instruktionsfel i allmänhet vara den mest näraliggande typen av säkerhetsåtgärd. Också vid andra slag av deflekter kan det vara fruktbart att till en början söka bedöma om man med hjälp av åläggande om varningsinflormation kan komma till rätta med risksituationen. Utflallet av en sådan bedömning torde inte sällan bli beroende av skaderiskens art men också av vilken förmåga den aktuella brukarkretsen kan antas ha att uppflatta och tillgodogöra sig varningsinflormation. Som flramgår av såväl 7 som 8 § skaU åtgärder vidtas i en omflattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadeflall. Detta innebär att, om

återkallelse skulle medföra mycket stora kostnader medan varningsinfor- Prop. 1988/89:23 mation kan ge goda eflfekter till rimliga kostnader, varningsinflormation är det alternativ som bör väljas. I flall av särskilt stora risker för allvarliga personskador måste dock återkallelse utgöra förstahandsalternativet.

För återkallelse gäller, liksom för varningsinflormation, att ingripande skall göras endast om en produkt utgör ett hot av viss omfattning. I 11 § och i motiveringen till den bestämmelsen behandlas närmare innebörden i detta krav. Att å ena sidan säljförbud och å andra sidan åläggande om varningsinformation och åläggande om återkallelse har skilda flunktioner och utgör komplement till varandra berörs närmare i motiven till I och

6§§.

En näringsidkare kan åläggas att återkalla flariiga varor endast från de slutliga brukarna av varorna.

Också vid återkallelse kan situationen vara sådan att den motiverar en selektiv åtgärd. En vara kan sålunda utgöra en flara för vissa användare men inte för andra. Bestämmelserna om återkallelse ger en möjlighet att meddela selektiva ålägganden, så att endast vissa varuinnehavare behöver erbjudas återkallelse. Det följer av att återkallelse skall ske i en med hänsyn till behovet av att förebygga skadeflall skälig omfattning. Selektiva återkalldser är dock förknippade med vissa problem av praktisk art.

Själva återkalldseförflarandet måste vara enkelt och smidigt. Det innebär bl. a. att det inte kan uppställas några krav på att den som vill utnyttja ett återkalldseerbjudande skall kunna uppvisa kvitto på köp eller liknande. Innehavet av den vara som en återkallelse avser skall utgöra tillräcklig legitimation. Var och en som kan uppvisa en återkallad vara skall aUtså i princip anses berättigad att utnyttja erbjudandet om återkallelse.

Att vaminnehav skall anses som tillräcklig legitimation måste gälla generellt. Om en selektiv återkallelse innebär att t. ex. privatpersoner, men inte yrkesmän, erbjuds återkallelse av en viss vara, kan man sålunda inte kräva att en person som vill utnyttja erbjudandet skall kunna visa inte endast att han innehar varan utan därtill att han innehar den i egenskap av privatperson. Själva varuinnehavet flår alltså också i ett sådant flall anses tillräckligt.

Under återkalldseförflarandet torde någon kontroll av att obehöriga varuinnehavare inte utnyttjar ett selektivt återkalldseerbjudande knappast kunna företas. Vid en selektiv återkallelse kan viss styrning uppnås genom valet av inflormationsvägar. Själva tillkännagivandet om återkallelse kan alltså i viss utsträckning göras selektivt och inriktas på just den grupp brukare som ett återkaUelseerbjudande riktar sig tiU.

Andra stycket i paragraflen innehåller en uttömmande redovisning av vilka förflaranden som återkallelseinstitutet omflattar med avseende på varor. Förslaget anger tre skilda former för återkallelse, nämligen rättelse, utbyte och återgång. Åtgärdstyperna påminner starkt om vad som enligt föreslagna köprättsliga regler kan komma i fråga som påföljder vid fel i försålt gods (se 19 § förslaget till ny konsumentköplag, SOU 1984:25). Sålunda företer rättsföljderna avhjälpande av fel, omleverans och hävning stora likheter med rättelse, utbyte resp. återgång.

Att de tre köprättsliga beteckningarna inte används i lagen hänger sam- 94

man med att köprätten och produktsäkerhetslagstiftningen i grunden har Prop. 1988/89:23 skilda syflten. Bl. a. av detta skäl blir de köprättsliga rättsföljderna och de tre typerna av återkallelse inte identiska. Till undvikande av sammanblandning och för att markera en klar åtskillnad mellan köprättsliga påföljder vid fel i försålt gods och återkalldseåtgärder vid säkerhetsbrister har också lagens åtgärdstyper vid återkallelse åsatts beteckningar, som skiljer sig från de likartade köprättsliga rättsföljderna.

Rättelse innebär att den defekt som skaderisken hänför sig till avhjälps. Den deflekta varan skall genom näringsidkarens försorg repareras eller ändras på sådant sätt att den blir oflarlig. Näringsidkaren eller någon som representerar honom måste då i allmänhet flå tillgång till produkten.

Varuinnehavaren måste i vissa flall finna sig i att lämna sin vara till någon, som skall ombesörja rättelsen. Det gäller i första hand sådana varor som innehavaren normalt bör ha rimliga möjligheter att sända eller transportera till den som skall utföra rättelsen. Reparationer eller ändringar kan emellertid, då så är möjligt, också utföras på den plats, t. ex. i hemmet, där varan redan finns. Avhjälpande av flelet kan innebära att en viss komponent i varan skall bytas ut. Om ett sådant komponentbyte är synnerligen enkelt, kan rättelse vidtas genom att varuinnehavarna själva flår montera in en ny komponent som näringsidkaren skickar till dem.

Utbyte innebär att den riskabla varan återgår till näringsidkaren. Varan återtas från varuinnehavaren, varigenom skaderisken undanröjs. 1 utbyte mot den riskabla varan skall brukaren få en ny vara av samma eller motsvarande slag.

Den nya varan skall vara fldflri. Om den deflekta varan varit behäftad med fabrikationsfel, torde näringsidkaren oflta kunna leverera en ny, fldflri vara av samma slag. Vid konstruktionsfld kan den möjligheten vara utesluten. Näringsidkaren skall då ges möjlighet att tillhandahålla en ersättningsvara av motsvarande slag. En sådan ersättningsvara måste vara åtminstone likvärdig med den återlämnade med avseende på prestanda, kapacitet, kvalitet osv.

Man kan tänka sig en kombination av reparation och utbyte såtillvida att näringsidkaren successivt rekonditionerar inlämnade produkter eller komponenter till produkter samt levererar de sålunda reparerade exemplaren i utbyte mot senare inlämnade produkter. På så sätt kan reparationstiden förkortas och administrationskostnaderna för åtgärderna hållas nere. Den som av aflfektionsskäl eller av annan orsak vill ha tillbaka sitt eget exemplar av produkten bör dock ha möjlighet till det.

Den tredje åtgärdsformen som varuåterkalldse omfattar är återgång. Också vid återgång skall den riskabla varan gå tillbaka till näringsidkaren, varigenom risken för skador elimineras. Till skillnad mot vad som gäller för utbyte erhåller varuinnehavaren inte någon ny vara. Han får i stället ersättning i pengar för den vara han återlämnat. Frågan om ersättningens storlek m.m. kommer att närmare behandlas i motiveringen till tredje stycket.

När återkallelse aktualiseras torde mera sällan i praktiken samtliga tre
åtgärdsformer stå till buds. Av tekniska, ekonomiska eller allmänt prak
tiska skäl torde oflta någon åtgärdsflorm vara utesluten. 95

För att rättelse skall bli aktuell krävs att en sådan ter sig rimlig ur Prop. 1988/89:23 teknisk-ekonomisk synvinkel. Ett utbyte kan vara uteslutet därför att näringsidkaren saknar tillgång till ersättningsvaror. Däremot är återgång en åtgärdsflorm som i princip alltid står till buds.

Om det eflter utmönstring av omöjliga alternativ kvarstår mer än ett praktiskt genomförbart förflarande, bör den åtgärdsflorm väljas som är minst kostnadskrävande för näringsidkaren. Principen är således att den för näringsidkaren minst resurskrävande åtgärden, som leder till målet att undanröja skaderisken skall väljas. Som flramgår av vad som förut sagts om valet mellan varningsinflormation och återkallelse måste alltid en rimlighetsavvägning göras. Om en viss åtgärdsflorm, är rimligt eflfektiv men avsevärt mindre kostsam än en annan, i och för sig mera effektiv florm, bör den förra väljas.

Enligt tredje stycket skall ett åläggande om återkallelse innebära att näringsidkaren skall vara skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkorens innehåll kan preciseras i större eller mindre grad i åläggandet. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. För att uppnå målet med återkallelse — att så långt möjligt oskadliggöra flariiga produkter som kommit i händerna på brukarna — är det nödvändigt att innehavarna av en flarlig produkt i största möjliga utsträckning ställer sig positiva till ett erbjudande och vill utnyttja det. De enskilda villkoren bör alltså bestämmas mot denna bakgrund. De följande bestämmelserna i stycket skall tillämpas med beaktande av detta. Självflallet flår dock inte villkoren bestämmas så att de blir oskäligt betungande för näringsidkaren. Som flramgår av åtskilliga bestämmelser i lagen skall beslut om åtgärder meddelas på grundval av en rimlighetsavvägning, och detta gäller också om flastställan-det av villkoren för återkallelse.

I tredje stycket tredje meningen anges att villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Att utnyttja ett sådant erbjudande kan medföra utlägg för varuinnehavaren. Han kan t. ex. behöva ombesörja transport av sin vara till näringsidkaren för rättelse, utbyte eller återgång. Det kan också uppkomma kostnader för telefonsamtal, porto, emballage m.m. Mindre sådana utlägg bör innehavaren själv kunna svara för. Alla väsentliga kostnader som varit nödvändiga för att innehavaren skulle kunna utnyttja erbjudandet skall däremot ersättas av den som återkallar varan. Det torde i regel vara lämpligt att ersättning för utlägg i åläggandet bestäms till schablonbelopp, som är lika höga för en viss kategori av innehavare eller för samtliga innehavare. Så långt möjligt bör det i åläggandet — liksom i erbjudandena till varuinnehavarna — anges vilka kostnader som ersätts.

Villkoren skall vidare innebära att erbjudandet om återkallelse inte får
medföra väsentliga olägenheter för innehavarna. Förfarandet bör vara så,
att brukarna någorlunda bekvämt och utan alltför stora uppoffringar kan
tillgodogöra sig erbjudandet. Det kan flå krävas vissa arbetsinsatser av
innehavarna, t. ex. i samband med transporter för att återkallelsen skall
komma till stånd. Också vissa flormer av självrättelse, t. ex. ett mycket 96

enkelt komponentbyte, kan komma i flråga. Återkalldseförflarandet lär i Prop. 1988/89:23 övrigt oundvikligen medföra visst besvär och viss tidsspiUan för brukarna. Såväl i flråga om arbetsinsatser som i övrigt måste det dock ses till att olägenheterna inte ter sig avskräckande. Förflarandet måste vara sådant att envar i princip skall kunna medverka i det.

Rättelse och utbyte skall ske inom skälig tid. Vid rättelse kan den flariiga varan behöva lämnas till näringsidkaren för reparation, komponentbyte eller annan åtgärd. Det flår accepteras att rättelseåtgärden inte alltid företas i omedelbar anslutning till inlämnandet av varan. Också utbyte kan medföra viss tidsutdräkt. Näringsidkaren kan kanske inte tillhandahålla brukaren hans ersättningsvara i omedelbart samband med mottagandet av den flariiga produkten.

Rättelse och utbyte skall företas så skyndsamt som möjligt. Att inte kunna utnyttja produkten under viss kortare period kan för brukaren ha mycket olika verkningar i ekonomiskt hänseende. Att tillerkänna honom ekonomisk ersättning, "stilleståndsersättning", enligt några generella normer skulle stöta på stora svårigheter. Av bl. a. detta skäl bör någon sådan ersättning inte utgå enligt den föreslagna lagen. Värdet av att flå en fldflri produkt torde i regel vara så stort för innehavarna att de utnyttjar erbjudandet även om de — utan ersättning — flår vänta en kortare tid på den nya produkten. Möjlighet till ekonomisk kompensation kan ändå stå öppen för dem enligt den civilrättsliga lagstiftningen. I sista hand kan de föra talan om sådan ersättning vid allmän domstol.

De två sista meningarna i tredje stycket reglerar hur ersättningen skall bestämmas vid återgång. Den grundläggande regeln är att ersättningen för den återlämnade varan skall svara mot återanskaflfningskostnaden för en ny vara av samma eller motsvarande slag. Innehavaren skall alltså flå en ersättning, som gör det möjligt för honom att skaflfa en ny produkt av det slag han fått lämna ifrån sig. Slutresultatet kan alltså bli detsamma som vid utbyte.

Vid beräkningen av ersättningens storlek får undersökas vad nya produkter av samma eller motsvarande slag som den återkallade kostar på marknaden. Ersättningen skall svara mot detaljhandelspriset, vilket är det pris som brukaren måste betala vid köp av en ny vara. Om detaljhandelspriserna skiftar kraftigt, bör ersättningen motsvara vad som kan anses vara det normala priset för produkten i flråga. Ersättningen skall i princip bestämmas schablonartat och lika för alla innehavare.

Ersättningen vid återgång skall normalt utbetalas i pengar eller andra allmänt gällande betalningsmedel, såsom bankcheckar. Den som utnyttjar ett återkalldseerbjudande skall i princip genast kunna använda sin ersättning till att förvärva en ny vara av det slag han lämnat iflrån sig. Ingenting hindrar emellertid att ett erbjudande om kontant ersättning eller motsvarande innehåller ett alternativ, exempelvis om ett tillgodohavande hos den återkallande näringsidkaren på ett belopp som svarar mot eller överstiger kontantersättningen.

Enligt styckets sista mening flår vid beräkning av ersättningens storlek
avdrag göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haflt. I
regel torde denna nytta inte kunna värderas särskilt högt. När innehavarna 97

7 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

under lång tid har använt en särskilt värdeflull produkt, bör dock avdrag Prop. 1988/89:23 kunna göras. Avdraget skall vara skäligt. Då återgångsersättningen skall bestämmas bör som nyss anförts ersättningsbeloppet i princip bli detsamma för samtliga innehavare. Om tiden för innehavet av en produkt varierar, bör utgångspunkten för avdragsberäkningen vara de kortaste innehaven. Vid beräkning av skäligt avdrag bör hänsyn också tas till den grad av användbarhet en återkallad produkt kan anses ha haflt. Om deflekten inverkat menligt på produktens användbarhet bör något avdrag inte göras. Avdragsberäkningen bör i princip ske utiflrån en antagen, normal livslängd hos produkten och avdraget förhålla sig till återanskaflfningskostnaden som innehavets längd till den beräknade livslängden hos produkten. Som följer av det förut anförda bör dock vid kortare innehav något avdrag över huvud taget inte göras.

Särskilda problem kan uppkomma när ersättningen skall bestämmas vid återgång av varor som köpts på avbetalning. En återgång med stöd av produktsäkerhetslagen kan självfallet komma till stånd helt vid sidan av de regler som gäller för återtagande enligt konsumentkreditlagen. Det är ju här flråga om ett helt frivilligt accepterande från konsumentens sida av ett erbjudande som näringsidkaren lämnar för att förebygga att konsumenten skadas. Ett lämpligt förfaringssätt för beräkningen i ett sådant fall kan vara följande. Värdet av produkten bestäms på det sätt som har berörts tidigare. För varje enskild köpare bestäms däreflter det avdrag som skall göras med hänsyn till återstående kreditbelopp. För att köparen skaU få tillräckliga medel till en kontantinsats vid förvärv av motsvarande vara genom ett nytt kreditköp finns det skäl för den som meddelar åläggandet att vara särskilt återhållsam med att göra avdrag för nytta. Näringsidkaren avskriver sedan kreditflordringen mot köparen. I den mån denna överlåtits till ett finansieringsföretag, som då också normalt förvärvat rätten att återtaga varan, flår näringsidkaren träflfa avtal med finansiären om återtagande av kreditköpsavtalet, varefter kreditflordringen avskrivs.

Det bör tilläggas att kontokortsköp bör behandlas som kontantköp i återkallelsesammanhang. Kontokortshavaren bör alltså flå full ersättning för den återlämnade varan men behåller sin skyldighet att själv reglera sin skuld till kreditinstitutet.

Förfarandet med återgång torde kunna bli komplicerat både när det skall göras avdrag från återgångsersättningen för innehavarens nytta och vid kreditköp. Detta är en omständighet som måste beaktas vid valet av rättdseflorm. Oflta torde dock dessa problem inte behöva uppkomma i praktiken. Återgång kan vara en lämplig säkerhetsåtgärd, särskilt i fråga om billigare produkter som inte köps på kredit och som det är naturligt för företagen att ersätta utan krav på avdrag för nytta. För kapitalvaror, som har längre livstid och ofta köps på avbetalning, torde i många fall rättelse vara en ekonomiskt och praktiskt mera ändamålsenlig åtgärd. Svårigheten att bestämma avdrag för nytta eller att genomföra återgång av en vara som sålts på avbetalning bör över huvud vara ett skäl att i stället för återgång välja rättelse eller utbyte.

Ansvaret för återkallelse av en vara som sålts av en näringsidkare i
begagnat skick kommer att åvila såväl säljaren som de näringsidkare som 98

ursprungligen överlåtit varan dåden var ny, i den mån den farliga egenska- Prop. 1988/89:23 pen inte har tillkommit genom säljarens hantering.

Det är angeläget att så långt möjligt samtliga tänkbara detaljfrågor som kan uppkomma vid en återkallelse blir reglerade i erbjudandet. De berättigade skall av ett erbjudande kunna inhämta vad som verkligen gäller i olika hänseenden. Återkalldseerbjudanden bör alltså innehålla tydliga upplysningar om vilka villkoren för åtgärden är.

Fjärde stycket innehåller en bestämmelse som ger marknadsdomstolen möjlighet att ålägga en näringsidkare att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång. Möjligheten att meddela ett åläggande om att flariiga produkter skall förstöras eller oskadliggöras i annan florm bör bara utnyttjas i undantagsflall. Undantagskaraktären flramgår dels av kravet på särskilda skäl för åtgärden, dels av att syftet med åtgärden skall vara att hindra allvarlig person- eller egendomsskada.

De särskilda skälen kan bestå i att produkten på grund av sina egenskaper är mycket farlig, t. ex. starkt giftig. Skälen kan också vara att omständigheterna beträflfande näringsidkarens person eller verksamhet ger anledning beflara, att produkterna kan komma att på nytt släppas ut på marknaden, t. ex. som lotteri vinster eller genom försäljning från marknadsstånd.

Marknadsdomstolen bör innan ett åläggande om förstöring meddelas göra klart för sig att åläggandet är möjligt att genomföra i praktiken. Om det inte kan ske på annat sätt torde dock Svensk Avfallshantering AB SAKAB kunna ombesörja destruktionen.

Åläggande om förstöring bör kunna ges en villkorlig utflormning på så sätt att det skall iakttas bara om näringsidkaren inte genom bearbetning av produkten kan undanröja risken för allvarlig person- eller egendomsskada.

I ett åläggande om återkallelse bör innebörden av åtgärden och villkoren för den anges. Därvid bör marknadsdomstolen (eller vid föreläggande enligt 22 § konsumentombudsmannen) göra samma överväganden som i fråga om varningsinformation, se motiveringen till 7 §. Som regel bör sålunda marknadsdomstolen eller konsumentombudsmannen ge detaljerade anvisningar i alla hänseenden som är aktuella. Ibland bör dock åläggandet kunna utformas mer allmänt och i nära anslutning till lagens ordalydelse. Återkallelse är i än högre grad än varningsinformation ett tekniskt komplicerat institut som kan kräva ingående praktiska överväganden. Ofta torde näringsidkaren själv ha den bästa möjligheten att utforma åtgärderna så att de får önskvärd eflfekt.

9 § Har en näringsidkare utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts för direkt bruk. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den. Återkalldsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadeflall. Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. lämnar ersättning för att avhjälpa felet (återgång).

Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket. Vad nn

som där sägs om ersättningen vid återgång skall dock inte tillämpas på Prop. 1988/89:23 återgång enligt 9 §. Vid återgång skall ersättningen, om så behövs, lämnas också för kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.

Paragrafen innehåller de centrala bestämmelserna för återkallelse av tjänster. Stadgandet utgör ett komplement till 8 §. Återkallelse av tjänster syfltar, liksom återkallelse av varor, till att skaderisker undanröjs genom konkreta åtgärder.

Paragraflen är liksom 8 § tillämplig på alla slag av näringsidkare, oavsett säljled. Innebörden av begreppet näringsidkare anges i motiveringen till 1 och 5 §§. För att ett åläggande om återkallelse skall kunna meddelas förutsätts att tjänsten har utförts. Utförandet behöver inte ha skett mot ersättning. Även kostnadsfria tjänster, t. ex. i reklamsyfte utförda reparationer, kan föranleda återkalldseåtgärder. Utförandet måste dock alltid ha skett i näringsverksamhet.

Även vid tjänsteåterkallelser får ett åläggande begränsas till någon eller några få näringsidkare. Hur valet av näringsidkare skall gå till anges i 12 § och i motiveringen till detta lagrum.

Farerekvisitet i 9 § — särskild risk för skada på person eller egendom — är identiskt med det som gäller för varuåterkalldser. Vad som sägs i motiveringen till 8 § om innebörden av rekvisitet gäller i lika mån.

Även i flråga om tjänster är åläggande om varningsinformation och åläggande om återkallelse altemativa institut, som inte får tillämpas samtidigt på en och samma tjänst. Hur valet mellan dessa båda institut skall ske behandlas i motiveringen till 8 §.

Ingripande enligt 9 § skall göras endast om situationen är sådan att den påkallar generellt verkande åtgärder. Vad som ligger i detta krav anges i 11 § och i motiveringen till den paragrafen. Liksom återkallelse av varor kommer återkallelse av tjänster sålunda i flråga endast om det flel som föranleder återkallelsen har en inte obetydlig flrekvens. I allmänhet torde det vara flråga om metodflel, motsvarande konstruktionsfel. Slarvfel, närmast motsvarande flabrikationsfld, kan dock också ha skett i så många flall att det är motiverat med återkaUdse.

Liksom vid återkallelse av varor kan det finnas skäl att i det enskilda fallet vidta åtgärder för att skydda bara en viss kategori innehavare. Regeln ger — genom kravet på att en återkallelse skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall — möjlighet att meddela selektiva återkalldseålägganden. Stymingsproblemen vid genomförandet av selektiva återkalldser av tjänster blir desamma som vid varuåterkalldser. Dessa problem behandlas närmare i motiveringen till

8§.

Återkalldseåtgärderna är av två slag, rättelse och återgång. Utbyte, som kan komma i flråga vid varuåterkalldser, är av praktiska skäl utesluten såvitt avser tjänster.

Rättelse av tjänst kan flå en med rättelse av deflekta varor snarlik utflormning. Om arbetet på ett objekt, t. ex. en reparation, utförts så att det

medför risk för person- eller egendomskada, kan objektet behöva lämnas

100

tillbaka till näringsidkaren/reparatören för omreparation eller annan rät- Prop. 1988/89:23 tdseåtgärd. Liksom vid rättelse av varor kan åtgärden även tänkas bli utförd hos användaren.

Också vid sådana flormer av tjänster som kroppsvård kan rättelse bli aktuell. Felaktig behandling vid t. ex. hårvård kan tänkas bli rättad genom åtgärder av den som utfört behandlingen. I många flall, då en risksituation tillskapats genom fldaktigt utförda tjänster på person, kan dock ett åläggande att inflormera de behandlade vara den mest adekvata åtgärden. De som löper risk att bli skadade kan t. ex. behöva bli uppmanade att kontakta läkare.

Ersättning till brukaren för avhjälpande av flelet, som är den andra åtgärdsformen enligt 9 §, utgör delvis en parallell till återgång vid varuåterkalldse. Vid tjänster kan dock inte som vid varor den tillhandahållna produkten, dvs. den utförda tjänsten, återgå till näringsidkaren. Det andra ledet vid återgång av varor, utgivande av ersättning, kan emellertid tillämpas även i tjänstefallet. Som flramgår av den allmänna motiveringen avviker bestämmelsen i denna del flrån kommittéförslaget (avsnitt 2.3.5) Enligt lagrådsremissen skall ersättningen motsvara kostnaden för att avhjälpa flelet i flråga.

Den särskilda skaderisken undanröjs således inte vid återgång av en tjänst genom att den riskabla produkten återtas flrån innehavaren. Risken för skadeflall motverkas i stället genom att den som fått tjänsten utförd åt sig får ersättning av näringsidkaren för att låta avhjälpa flelet. Härigenom ges han en möjlighet att låta någon annan näringsidkare än den som tillhandahållit den flariiga tjänsten utföra de nödvändiga rättelseåtgärderna.

Ett grundläggande krav för att ett åläggande om rättelse skall komma i flråga är att rättelse verkligen kan förväntas leda till att det flel som skaderisken hänför sig till blir avhjälpt. Om det finns anledning att sätta i flråga om den återkallande näringsidkaren själv eller någon som han anlitar förmår utföra en tillförlitlig rättelseåtgärd, står återgångsalternativet öppet.

Liksom vid varuåterkalldse skall näringsidkaren lämna ett erbjudande av ett bestämt innehåll. Erbjudandet skaU lämnas till dem som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som tjänsten avsett.

Inte heller i tjänsteflallet kan ett åläggande att återkalla begränsas till att enbart ange en bestämd återkallelseåtgärd. Ett erbjudande måste uppta de närmare villkoren för återkallelsen.

I flråga om utformningen .av viUkoren vid erbjudanden om återkallelse som avser tjänster skall 8 § tredje stycket tillämpas.'Det innebär att villkoren för ett erbjudande — såsom fallet är vid vamåterkalldse — skall vara sådana att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av dem som det lämnas riU.

. Även i övrigt gäller för tjänsteåterkallelser de bestämmelser som upptas i
'8 § tredje stycket med undantag för vad som där i de två sista meningarna
sägs om ersättningen vid återgång. Erbjudandena skall alltså flullgöras
inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som ut
nyttjar erbjudandena. 101

Ett särskilt problem, som i huvudsak saknar motsvarighet när det gäller Prop. 1988/89:23 varor, uppkommer vid återgång av tjänster. Vid återgång av en vara skall köparen sättas i stånd att förvärva en ny vara av motsvarande beskaflfenhet. Den felaktiga varan får han lämna tillbaka till näringsidkaren. När det gäller en felaktigt utförd tjänst kan däremot egendom som tjänsten avsett inte återlämnas till näringsidkaren. Egendomen, som innehavaren skall använda också i flortsättningen, kan genom tjänstens utförande ha blivit försatt i sämre skick än tidigare. Det kan också tänkas att den ibland kan bli i sämre skick just genom att felaktigheten avhjälps. Föratt den som har fått tjänsten utförd skall vara benägen att avhjälpa felet kan det i ett sådant flall krävas att han också flår ersättning för att återställa egendomen. Ersättningen kan således behöva täcka kostnaden inte bara för att avhjälpa säkerhetsfldet utan också för att återställa egendomen i tidigare skick. Tredje stycket innehåller därför en bestämmelse om att ersättningen vid återgång, om så behövs, skall avse även kostnaden för att den egendom som tjänsten avsett skall återställas i ursprungligt skick. Även sådan ersättning bör bestämmas schablonmässigt. Efltersom kostnader för exempelvis sanering eflter husreparationer kan variera högst avsevärt, kan det emellertid komma att krävas en civilrättslig prövning i det enskilda flallet för att man skall nå ett riktigt resultat.

Enligt 8 och 9 §§ kan en näringsidkare, som tillhandahållit riskabla varor eller tjänster, åläggas att erbjuda brukarna en bestämd återkallelseåtgärd. I 10 § föreskrivs att den återkallande näringsidkaren skall tillkännage sitt erbjudande och villkoren för det samt den skaderisk som föranlett åläggandet. För ett sådant tillkännagivande gäller i övrigt samma regler som om varningsinflormation. Vad som sägs i 7 § om sättet för och omfattningen av varningsinflormation gäller också för ett tillkännagivande av ett erbjudande om återkallelse.

Riskupplysningen skall flungera som en varning eller ett larm för brukarna och motivera dem att anta erbjudandet om återkallelse. Att informationen i fråga bör vara ägnad att uppmuntra brukarna att anta återkalldseerbjudandet innebär givetvis inte att beskrivningen av skaderiskerna flår överdrivas utan riskupplysningen skall vara korrekt.

Som anges i motiveringen till 8 och 9 §§ skall återkalldseerbjudanden enbart avse brukarkretsen. Någon motsvarande inskränkning finns inte med avseende på den krets som skall inflormeras om återkalldseerbjudanden. Också varuinnehavare, som innehar varan endast i avsikt att vidareförsälja den, skall inflormeras. Denna ordning, som överensstämmer med den som gäller för varningsinflormation, är betingad av önskvärdheten att även den som är återförsäljare av en återkallad nyttighet blir informerad om återkallelsen, inte minst för att han skall underlåta att sälja produkten vidare till konsumenter.

102

Informationsinsatsens storlek skall svara mot vad som skäligen erford- Prop. 1988/89:23 ras för att förebygga skadeflall. Liksom vid åläggande om varningsinflormation måste den behövliga omflattningen av tillkännagivandet bli beroende av bl. a. skaderiskens art, den hotade brukarkretsens storlek samt valet av inflormationsvägar.

Återkalldseerbjudanden kan spridas individuellt genom direktadresserade meddelanden till var och en som skall ha tillkännagivandet eller generellt genom annonser eller andra flramställningar av liknande typ. Den redogörelse som lämnats i motiveringen till 7 § för möjliga tillvägagångssätt att ge varningsinflormation gäller också för inflormation om återkallelse.

Mera omfattande eller uppseendeväckande återkalldser kan ofta ha ett avsevärt nyhetsvärde, något som förbättrar möjligheterna att inflormera om återkallelserna via de allmänna nyhetsorganen. Det kan alltså ibland te sig som en adekvat åtgärd att ålägga vederbörande näringsidkare att tillställa massmedia pressmeddelanden om återkalldser.

Ett tillkännagivande av ett erbjudande om återkallelse skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet att förebygga skadefall. Vad som sägs om inflormationens omflattning i motiveringen till 7 § tillämpas också i detta sammanhang. Som där sägs måste en rimlighetsavvägning göras mellan nyttan av inflormationen och kostnaderna för den.

Som anges i motiveringen till 8 § första stycket kan det vid återkalldser inte under själva återkalldseförflarandet företas någon egentlig kontroll av att obehöriga brukare inte otillbörligt utnyttjar återkalldseerbjudanden. Kontrollen eller styrningen flår i stället i viss mån utövas vid valet av inflormationsvägar för ett erbjudande om återkallelse. Vid en selektiv återkallelse flår inflormationslämnandet därför inriktas på att, så långt möjligt, nå just den grupp av brukare som återkalldseerbjudandet avser. Individuell inflormation bör kunna innebära goda möjligheter att få erbjudandet styrt mot den aktuella målgruppen. Möjligheterna att avgränsa informationen till enbart de berörda är givetvis mindre, om inflormationen lämnas i annonser eller andra marknadsföringsflramställningar. Även då finns emellertid vissa styrningsmöjligheter t. ex. genom urvalet av pressorgan. Vissa tidningar eller tidskrifter kan sålunda ha en spridning eller en läsekrets, som särskilt väl täcker målgruppen för en selektiv återkallelse.

4.1.3 Gemensamma bestämmelser om ålägganden om varningsinformation och återkallelse

Detta avsnitt av lagen omfattar 11 —14§§ och innehåller gemensamma bestämmelserom ålägganden om varningsinformation och återkallelse.

Avsnittet inleds med en bestämmelse om vad som krävs beträflfande skaderiskernas omflattning och den förväntade eflfekten för att ett åläggande om varningsinflormation eller återkallelse skall få meddelas (11 §).

I 12 § anges vilka kriterier som bör vara avgörande för valet av närings
idkare som skall få ålägganden om varningsinformation och återkallelse.
Vidare beskrivs omfattningen av åläggandena. Paragrafen innehåller även 103

en regel om möjligheten att ålägga näringsidkare att medverka till att Prop. 1988/89:23 genomföra ålägganden som meddelats andra näringsidkare.

13 § innehåller en preskriptionsbestämmelse för produktåterkallelse.

14 § innehåller en bestämmelse om att en tillsynsmyndighet i vissa fall skall lämna varningsinformation när det inte går att meddela någon näringsidkare åläggande om varningsinflormation eller återkallelse.

11 § Ett åläggande enligt 7-9 § flår meddelas endast om det kan antas få en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Vid prövningen skaU beaktas i vilken omflattning varan eller den egendom som tjänsten avsett kan antas finnas i behåll och brukas, skaderisken och omständigheterna i övrigt.

Ett genomgående krav för ingripanden enligt 7, 8 eller 9 § är att varan eller tjänsten i fråga medför särskild risk för skada. Innebörden i detta fare-rekvisit redovisas i specialmotiveringen till de bestämmelserna.

I paragraflen anges vad som närmare krävs beträflfande räckvidden hos en risksituation för att ålägganden om varningsinflormation och återkallelse skall kunna bli aktuella. Sådana ålägganden flår meddelas endast om de kan antas flå en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Det måste föreligga en risksituation som är av viss omflattning.

Om ett ingripande mot en vara eUer mot en sådan tjänst som inneburit att arbete utförts på egendom av något slag ter sig i och för sig beflogat, får det bedömas i vilken utsträckning varan eller den egendom som tjänsten avsett kan antas finnas i behåll och i bruk. Situationen kan vara den att felet på produkten upptäckts mycket kort tid efter det att den började produceras och att mycket få exemplar hunnit nå brukarna. Förhållandena kan å andra sidan vara sådana att den farliga produkten inte längre tillhandahålls vid tiden för det ifrågasatta ingripandet. Försäljningen av varan eller utförandet av tjänsten kan rent av ha upphört för flera år sedan. Prövningen kan visa att sannolikt bara ett fåtal exemplar av produkten i fråga finns i behåll hos brukarna. I den sist angivna situationen får bedömningen i allmänhet grundas på en uppskattning av produktens normala livslängd.

Vid bedömningen av om ett åläggande skall meddelas måste också skaderisken beaktas. Den rent kvantitativa aspekten, dvs. kvarvarande produktmängd, får därvid betydelse. Även andra faktorer, såsom beräknad skadefrekvens och förväntade slag av skador, måste emellertid vägas in. Det flår göras en totalbedömning av riskbilden.

Arten av flel kan också ha betydelse för bedömningen. Vid konstruktionsfld och sådana flabrikationsfld som vidlåder en hel produktserie torde den totala skaderisken ofta kunna vara ansenlig. I andra flall av flabrikationsfld, då endast ett fåtal exemplar av en produkt kan tänkas ha en defekt, bör ofta typen av förväntad skada ges stor betydelse vid prövningen. Ett ingripande lär sällan vara påkallat vid säkerhetsfld hos endast några enstaka exemplar av en produkt ("måndagsexemplar").

Ett åläggande skall meddelas om åtgärden kan förväntas flå en inte obetydlig skadepreventiv eflfekt. Det är enbart i flall då den totala skaderi-

104

sken är obetydlig och alltså ett ingripande knappast skulle kunna leda till Prop. 1988/89:23 någon beaktansvärt ökad säkerhet som en åtgärd bör kunna underlåtas.

Förutom produktmängden och skaderisken skall också omständigheterna i övrigt beaktas. En omständighet som kan vara av betydelse är sammansättningen av brukarkretsen. Vissa konsumenter flår anses ha ett särskilt stort skyddsbehov. Detta gäller t. ex. för barn samt för gamla och sjuka människor. I den mån en nyttighet i någon omflattning brukas av just sådana grupper kan ett säkerhetsingripande vara motiverat även då skaderisken är liten. Om en produkt kan vålla mycket svåra skador eller t. o. m. dödsflall, bör ett ingripande också kunna göras, även om risken för att skadeflall verkligen inträflfar är ringa.

För sådana tjänster som inte inneburit att arbete utförts på någon egendom saknar flrågan om kvarstående produktmängd aktualitet. Ändamålsenligheten får för dessa tjänster bedömas utifrån den föreliggande skaderisken och omständigheterna i övrigt.

Om bedömningen av skaderiskens omfattning mynnar ut i ett beslut om åläggande av varningsinformation eller återkallelse, skall åtgärden omfatta alla exemplar av produkten som finns i behåll, oavsett när de förvärvats. Denna flråga berörs ytterligare i motiveringen till 13 §.

12 § Ett åläggande enligt 7-9 § som kan avse flera näringsidkare flår begränsas till att gälla någon eller några av dem. Vid prövningen av vem som skall meddelas åläggande bör hänsyn tas till vem eller vilka som har de bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med det, vem eller vilka som först fört in varan eller tjänsten på marknaden samt åläggandets verkan för den mot vilken det meddelas. ■

Ett åläggande att återkalla en vara eller en tjänst gäller alla exemplar av varan eller tjänsten, om det inte beträflfande ett visst exemplar flramgår att det ej har tillhandahållits av den näringsidkare som flått åläggandet.

En näringsidkare som kan meddelas åläggande enligt 7-9 § kan i stället åläggas av marknadsdomstolen att medverka till att genomföra ett sådant åläggande, som har meddelats en annan näringsidkare.

Då en produkt marknadsförs för att slutligen nå ut till brukarkretsen medverkar oflta ett stort antal näringsidkare i processen. Distributionskedjorna kan omfatta tillverkare eller importörer, grossister och detaljister. Varje näringsidkare som tillhandahåller eller tillhandahållit en farlig produkt kan komma i fråga för åläggande eller förbud, oavsett i vilket säljled han verkar. När säkerhetsåtgärder är aktuella kan det därför finnas ett stort antal näringsidkare som det är möjligt att rikta ett åläggande mot. 1 många flall måste man dock räkna med att varken en förhandling eller en process i marknadsdomstolen kan komma att omfatta samtliga berörda företag. Av praktiska skäl flår därför ett åläggande eller förbud riktas mot endast någon eller några näringsidkare. Det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att i samråd med konsumentombudsmannen överväga mot vilken eller vilka näringsidkare som en talan om åläggande eller förbud (eller föreläggande enligt 22 §) bör riktas. När konsumentombudsmannen väckt talan i marknadsdomstolen flår domstolen däreflter pröva

105

om det är lämpligt att meddela åläggande eller förbud mot den eller de Prop. 1988/89:23 näringsidkare som konsumentombudsmannen valt att föra talan mot.

första stycket anges vilka kriterier som bör vara avgörande för valet av näringsidkare som i första hand bör flå ett åläggande. Valet bör i första hand ske med hänsyn till vem eller vilka som har de bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med åtgärden. Hänsyn bör emellertid också tas till vem eller vilka som har fört in varan eller tjänsten på marknaden och därigenom bär ansvaret för den uppkomna situationen. Slutligen skall hänsyn också tas till den verkan som åläggandet kan flå för den mot vilken det riktas. Med detta avses att hänsyn skall tas till det rimliga i att bara någon eller vissa av de näringsidkare som överlåtit produkten flår bära de kostnader som efterlevnaden av åläggandet ger upphov till. Här måste bl. a. vägas in vilka konsekvenserna kan bli i konkurrenshänseende för de näringsidkare som väljs ut i förhållande till andra näringsidkare som också bidragit till att risksituationen har uppstått. Regelns innebörd har närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.

Om det är flråga om en farlig produkt, som fortfarande marknadsförs, kan åtgärder krävas för att bemästra såväl det pågående produktflödet som den risk som de produkter utgör som finns hos bmkarkretsen. Är det fråga om ett krav på säkerhetsinflormation kan åtgärder behöva vidtas av såväl tillverkaren eller importören som t. ex. någon större detaljist. Det kan finnas skäl att låta flormerna för inflormationen växla beroende på vilket säljled det gäller. Så kan det t. ex. te sig lämpligt att tillverkaren eller importören lämnar inflormation genom bruksanvisningar som medföljer produkten, medan det kan bli flråga om att detaljisten skall tillhandahålla samma inflormation på säljställena.

Regeln i 12 § första stycket innebär att det är naturligt att tillsynsmyndigheten undersöker vem som är tillverkare eller importör av produkten i flråga. Är produkten en märkesvara bör ansvaret i första hand läggas på tillverkaren eller importören. Många generalagenter som flormellt står som importörer torde emellertid sakna ekonomiska resurser att genomföra en stor inflormations- eller återkalldsekampanj. Ansvaret flår då i stället läggas på ett senare led i säljkedjan. Detsamma kan oflta gälla mera anonyma produkter. Förhållandet kan i flråga om såväl svenska som importerade varor vara att dessa sålts genom detaljistkedjor, som själva lämnat specifikationer för tillverkningen eller av andra skäl flramstår som de reella importörerna. Det är inte ovanligt att en sådan detaljist anbringar sitt namn eller varumärke på produkten. Sådana detaljistkedjor kan oflta ha bättre möjligheter att genomföra en säkerhetsåtgärd än tillverkaren eller den flormella importören. Åläggandet bör i så fall i första hand riktas mot dem.

Vid s. k. grå import av märkesvaror som inte motsvarar de svenska säkerhetskraven kan ansvaret i regel inte läggas på den svenska märkesinnehavaren, som ju i allmänhet inte kan anses ha tillhandahållit varan. Åläggandet måste i detta fall i första hand riktas mot importören eller säljaren.

Som flramhållits i den allmänna motiveringen kan ett åläggande om en
säkerhetsåtgärd som meddelats en näringsidkare i princip inte omflatta 106

andra exemplar av produkten än dem han själv tillhandahållit. Om pro- Prop. 1988/89:23 duktema märkts med ursprungsbeteckning, som firma eller annan tillver-karangivelse, varumärke eller annat särskiljande kännetecken, och näringsidkaren genom sådan märkning på produkten — eller genom flrånvaro av märkning som han själv brukar förse sina produkter med — kan visa att ett visst exemplar inte har tillhandahållits av honom, bör hans ansvar inte omfatta det exemplaret. Oflta kan det emellertid vara ovisst vem som tillhandahållit ett visst exemplar. Andra stycket innehåller en regel som innebär att ett åläggande om återkallelse gäller alla exemplar av varan eller tjänsten, om det inte beträflfande ett visst exemplar framgår att det ej tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet. Regeln skall beaktas vid tillämpningen av åläggandet och kan aUtså flå betydelse vid en prövning av flrågan om förelagt vite skall dömas ut eller ej.

Enligt tredje stycket kan varje näringsidkare som tillhandahållit en flarlig produkt, men som inte enligt 7, 8 eller 9 § meddelas åläggande att lämna varningsinflormation eller att återkalla produkten, av marknadsdomstolen åläggas att medverka till att genomföra ett sådant åläggande som en annan näringsidkare har flått.

Så kan en importör som skall lämna brukarkretsen ett bestämt återkalldseerbjudande exempelvis behöva hjälp av detaljisterna med att ta emot den återkallade varan för rättelse, utbyte eller återgång. På motsvarande sätt kan en detaljist som flått ett åläggande av samma innebörd behöva hjälp av andra detaljister för att verkställa åläggandet. Också för inflormation om återkallelse eller för varningsinformation enligt 7 § kan t. ex. ett nät av återförsäljare behöva tas i anspråk.

Åtgärder att medverka i ett återkalldseförfarande kan självflallet medföra kostnader för den som utför den. Hur ansvaret för kostnaderna skall fördelas regleras inte i lagen. Frågan flår regleras genom branschvisa avtal eller särskilda överenskommelser mellan berörda näringsidkare.

En samverkan mellan olika näringsidkare som ålagts att lämna varningsinformation eller att återkalla en produkt, eller mellan sådana näringsidkare och övriga näringsidkare som tillhandahållit en flarlig produkt, lär oflta kunna uppnås utan att marknadsdomstolen behöver ta ställning tiU flrågan. Om en vara t. ex. i realiteten importerats av tre stora detaljistkedjor, synes det vara lämpligt att, om ett åläggande om återkallelse behövs, rikta det mot alla tre kedjorna. Dessa är då i princip skyldiga att återkalla de exemplar de själva tillhandahållit. Saknas märkning flår de ta emot alla exemplar som lämnas in av brukarna. Men även om märkning finns skulle det vara uppenbart opraktiskt om vaije kedja bara tog emot sina exemplar. För att minska kostnaderna synes det lämpligt att de tre kedjorna träffar avtal om att ta emot varandras exemplar och att reglera kostnaderna . genom ett clearingförfarande. Om en grossist skall återkalla en vara som sålts av ett stort antal detaljhandlare i hela landet, torde kostnaderna bli minst om han träffar avtal med detaljhandlarna att de mot ersättning av grossisten tar emot exemplar av varan, oberoende av om de själv sålt just de exemplar som lämnas in. Över huvud taget kan förutsättas att seriösa företag är så engagerade i produktsäkerhetsfrågor att de kommer att genom

107

branschvisa överenskommelser reglera hur samarbetet skall bedrivas mel- Prop. 1988/89:23 lan olika näringsidkare i en inflormations- eller återkalldsekampanj.

13 § Har mer än tio år förflutit sedan näringsidkaren upphörde att tillhandahålla varan eller tjänsten flår, ett åläggande om återkallelse meddelas honom endast om tillsynsmyndigheten eller en sådan sammanslutning som avses i 17 § andra stycket före tioårsflristens utgång har flramställt skriftligt krav på återkallelse.

Paragraflen innehåller en bestämmelse om preskription såvitt gäller återkallelse. Frågan om preskriptionsfrister saknar aktualitet för åläggande om säkerhetsinformation och säljförbud men uppkommer vid varningsinflormation och återkallelse. Lagen upptar ingen preskriptionsflrist för åläggande om varningsinflormation. Däremot anger den att en preskriptionsflrist på tio år skall gälla för återkalldser.

Det bör påpekas att stadgandet i 11 § till viss del har samma verkan som en preskriptionsregel. Den bestämmelsen innebär att åläggande enligt 7, 8 eller 9 § skall underlåtas om åtgärden i flråga inte flår annat än obetydlig skadeförebyggande verkan. Så kan vara flallet bl.a. till följd av att mycket lång tid förflutit sedan marknadsföringen av en flarlig produkt upphörde.

Behovet av säkerhetsåtgärder kan flalla bort med tiden även av det skälet att en vara är försedd med tydlig märkning om dess hållbarhet. Om det flramgår att begränsningen är betingad av säkerhetsskäl och omständigheterna även i övrigt är sådana att det bör stå klart för brukarna att varan inte längre skall användas, sedan den angivna tiden gått ut, kan det förhållandet att varan däreflter får skadliga egenskaper inte anses utgöra ett flel som bör föranleda åtgärder enligt produktsäkerhetslagen.

Bestämmelsen i 13 § innebär att preskriptionsflristen bryts, när näringsidkaren i flråga flår ett skriftligt krav om återkallelse av tillsynsmyndigheten. Formen och kravet på delflående blir därmed desamma som enligt 1981 års preskriptionslag gäller för preskriptionsavbrott flrån borgenärens sida. För att preskriptionsavbrott skall inträda fordras att myndigheten i flråga framställer ett bestämt krav på åtgärd avseende en speciell produkt och att åtgärden avser just återkallelse.

Utgångspunkt för beräkningen av tioårsflristen är den tid punkt då näringsidkaren i flråga upphörde att tillhandahålla den vara dier tjänst som en återkallelse skulle avse. Som anförts i den allmänna motiveringen bör man bortse flrån att enstaka exemplar flunnits kvar i lager och sålts under tioårsflristen. Tiden bör räknas från den dag då tillhandahållandet i praktiken kan anses vara avslutat. Det bör i princip åligga näringsidkaren att visa när så skett.

När det i paragraflen talas om att näringsidkaren upphört att tillhanda
hålla varan eller tjänsten avses just den produktmängd som återkallelsen
skulle avse. Ett exempel kan illustrera förhållandet. Om konsumentverket
flramställer krav mot en näringsidkare att han skall återkalla ett
"kramdjur" för barn av viss bestämd utflormning och av bestämt flabrikat
och med särskild beteckning, skall utgångspunkten för beräkningen av
preskriptionsflristen inte vara den tidpunkt då näringsidkaren slutade till
handahålla leksaker eller ens kramdjur, utan då han upphörde att försälja 108

just den speciella sorts kramdjur som konsumentverkets krav avser. Prop. 1988/89:23 Kravet på återkallelse kan vara än mer begränsat och gälla t. ex. endast ett visst bestämt produktionsavsnitt eller serie av en produkt. Det uppställs alltså ett krav på produktidentitet. Frågan om produktidentitet berörs i motiveringen till 1 § första stycket.

Om ett krav på återkallelse flramstäUs inom tio år flrån det att en näringsidkare upphörde att tillhandahålla en viss produkt, inträder inte någon preskription. Detta gäller också i fråga om sådana exemplar av produkten som sålts för mer än tio år sedan, räknat från kravtidpunkten. Om en näringsidkare exempelvis tillhandahållit en farlig produkt under åren 1990 till 1995 och krav på återkallelse av den framställs år 2004, kommer sålunda ett återkalldseåläggande att omfatta även sådana exemplar av produkten som försålts redan år 1990. En förutsättning är dock som sagt att produkterna är identiska. Hänför sig samma defekt till vad som måste anses vara olika produkter, t. ex. årsmodeller av olika utformning, flår varje produkt behandlas för sig i preskriptionshänseende.

Som förut anförts skall kravet ha framställts av tillsynsmyndigheten. Ett sådant krav får anses medföra preskriptionsavbrott även med avseende på en ansökan om återkallelse som görs av en sammanslutning enligt 17 § andra stycket. En sådan sammanslutning kan dessutom själv åstadkomma preskriptionsavbrott, men detta flår endast betydelse för dess egen talan.

Som flramhålls i motiveringen till 12 § har samtliga näringsidkare som tillhandahåller eller har tillhandahållit en produkt ett ansvar för säkerheten hos produkten. Varje ansvarig näringsidkare skall kunna åläggas att bl. a. återkalla en flarlig vara eller tjänst. Som där vidare anges skall ingripanden i första hand riktas mot näringsidkare som har den största möjligheten att genomföra ett åläggande och mot dem som intar en central position i distributionsbilden.

Regeln i förevarande paragrafl kan få till följd att i ett visst fall preskription inträtt visavi de naturliga adressaterna för ett återkalldseåläggande men inte för t. ex. någon mindre detaljist. I en sådan situation bör det normalt inte göras något försök att flramtvinga en återkallelse flrån detaljistens sida. De praktiska möjligheterna att åstadkomma en effektiv återkallelse torde i allmänhet i ett sådant flall vara uteslutna.

Om det till följd av preskription inte är möjligt att flå till stånd en återkallelseåtgärd genom ett lämpligt företags försorg, flår lösningen sökas i ett åläggande om varningsinflormation enligt 7 §. En sådan åtgärd är inte underkastad preskription. Om inte heller detta är möjligt eller ändamålsenligt, återstår alternativet med inflormation genom vederbörande tillsynsmyndighets försorg enligt 14 §.

14 § Om ett åläggande enligt 7-9 § inte kan meddelas någon näringsidkare som förmår genomföra åtgärden, skall tillsynsmyndigheten lämna varningsinflormation i skälig omflattning i den mån det behövs för att förebygga skada på person eller egendom.

Paragraflen upptar en regel för vad som skall gälla om det inte är möjligt eller ändamålsenligt att meddela något åläggande enligt 7—9 §. En förut-

109

sättning för att det skall vara meningsflullt att meddela ett åläggande att Prop. 1988/89:23 inflormera eller att återkalla är att åläggandet kan riktas mot någon näringsidkare, som förmår genomföra vad som ålagts honom. Denna förutsättning kan ibland saknas.

Ibland kan det finnas näringsidkare, som det kan riktas ett åläggande mot, men som saknar tillräckliga resurser för att kunna verkställa åläggandet. I sådana situationer bör, i den mån det behövs för att förebygga skada på person eller egendom, vederbörande tillsynsmyndighet vidta erflorderii-ga säkerhetsåtgärder. Av såväl ekonomiska som praktiska skäl kan i ett sådant flall återkallelse inte komma i fråga. Tillsynsmyndigheten får inskränka sig till att lämna varningsinformation, dvs. upplysningar om skaderiskerna och hur de skall förebyggas.

Informationsinnehållet bör i huvudsak svara mot vad som krävs enligt 7 §. Adressaterna för informationen blir också desamma som enligt 7 §. Även i flråga om omflattningen av och sättet för inflormationsspridningen kan 7 § ge viss ledning för myndigheternas handlande.

Innan tillsynsmyndigheten flattar beslut i flrågan bör sådana näringsidkare som i och för sig kunnat flå ett åläggande om varningsinflormation beredas tillfälle att yttra sig, i den mån de flortflarande bedriver verksamhet. En varningsinformation som meddelas av en myndighet om en näringsidkares produkter torde nämligen många gånger kunna påverka hans good-will negativt.

4.1.4 Vite

I 15§ anges att sanktionsmedlet enligt produktsäkerhetslagen skall vara vite och att sådant i allmänhet skall sättas ut.

15 § Ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

I den marknadsrättsliga lagstifltningen används i allmänhet vitet som sanktionsmedel. Förbud och ålägganden avseende otillböriig marknadsföring, information och produktsäkerhet enligt 2—4 § MFL skall i normalfallen förenas med vite. Detsamma gäller förbud mot användning av oskäliga avtalsvillkor enligt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Även förbud och ålägganden enligt konkurrenslagen (1982:729) flår förenas med vite.

Även produktsäkerhetslagen har samma sanktionssystem. Liksom vid förbud och ålägganden enligt marknadsföringslagen bör utsättande av vite underlåtas endast i undantagsfall, dvs. då detta av särskilda skäl är obehövligt. Så kan vara flallet om marknadsdomstolen meddelar ett allmänt hållet åläggande därför att tvisten rör flrågan huruvida någon säkerhetsåtgärd över huvud taget bör genomföras och näringsidkaren kan förväntas själv lojalt utflorma åtgärden på lämpligt sätt.

Vitesbestämmelserna i de angivna marknadsrättsliga lagarna innehåller
inte några beloppsgränser. Också för produktsäkerhetslagens vidkomman- 110

de bör vite kunna flritt bestämmas till belopp som med hänsyn till vederbö- Prop. 1988/89:23 rande näringsidkares ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt bedöms vara erflorderligt för att ett åläggande eller ett förbud skall eflterkommas (jflr 3 § lagen 1985:206 om viten samt de särskilda uttalanden i.prop. 1984/85:96 med förslag till lag om viten m.m. s. 27, 47 och 49).

I marknadsdomstolen har en flast praxis utbildats, som innebär att vite i bl. a. marknadsföringsärenden normalt bestäms till ett belopp om 100 000 kr. I särskilda flall kan dock beloppet sättas högre eller lägre. Ärenden om produktsäkerhet torde inte sällan, t. ex. då det gäller återkallelse, komma att röra betydande ekonomiska värden. Konsekvenserna från säkerhetssynpunkt av att ett åläggande inte följs kan också bli allvarliga. Det kan därför i åtskilliga flall vara motiverat att överskrida den annars normala beloppsgränsen om 100 000 kr.

Frågor om utdömande av förelagt vite och talan därom behandlas i 25 §.

Den föreslagna lagstiftningen kan komma att tillämpas också på utländska företag. Produktsäkerhetslagen blir i princip tillämplig på all marknadsföring som direkt riktas mot den svenska marknaden. Alltså flaller exempelvis ett utländskt postorderföretag, som flrån utlandet sprider sina postorderkataloger i Sverige, under produktsäkerhetslagen. De praktiska möjligheterna att flå till stånd ett beslut mot ett sådant företag om att det skall vidta t. ex. återkalldseåtgärder här kan dock vara begränsade. Detsamma gäller möjligheten att vid behov flå ett förelagt vite utdömt. Marknadsdomstolen har i några flall förbjudit nordiska företag, som från annat nordiskt land bedrivit marknadsföring i Sverige, att företa vissa marknadsföringsåtgärder. Domstolen har då i regel underlåtit förena förbudet med vite "med hänsyn till omständigheterna" (jflr numera 4 § lagen 1963:193 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straflf m. m.).

4.1.5 Handläggningsregler

Detta avsnitt av lagen omfattar 16—21 §§. Avsnittet inleds med en bestämmelse (16 §) om förhandlingar mellan tillsynsmyndigheten och vederbörande näringsidkare i produktsäkerhetsfrågor. Därefter följer en bestämmelse (17 §) som anger vilka som kan ansöka om ålägganden eller förbud enligt lagen och en bestämmelse (18 §) som anger att det är marknadsdomstolen som skall slita tvister enligt lagen. I 19 § regleras näringsidkarens skyldighet att bidra till utredningen i ärenden enligt produktsäkerhetslagen. I 20 och 21 §§ regleras möjligheterna att ompröva åläggande och förbud enligt lagen samt möjligheten att meddela interimistiska beslut.

16 § Om åtgärder enligt denna lag behöver vidtas för att motverka att en
vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom, bör tillsyns
myndigheten ta upp förhandlingar med näringsidkare som kan meddelas
åläggande eller förbud i syfte att denne skall åta sig att genomföra behövli
ga åtgärder. Vad som sagts nu gäller dock inte, om saken brådskar eller
omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp. 111

Som anges i den allmänna motiveringen bygger den föreslagna lagstiftning- Prop. 1988/89:23 en i grunden på att det är näringsidkarna själva som i första hand skall vidta de åtgärder som lagen anvisar. Näringsidkaren kan alltså förväntas att, även sedan produktsäkerhetslagen införts, utan föregående kontakter med tillsynsmyndigheterna besluta sig för att t. ex. sätta stopp för vidare försäljning av en flariig produkt eller att sätta i gång ett återkalldseförfarande.

Som anförts i den allmänna motiveringen tas en rekommendation om förhandlingar i produktsäkerhetsflrågor upp i lagtexten. Visserligen tillämpas ett förhandlingssystem också på andra marknadsrättsliga områden, inbegripet konkurrensrätten, utan att någon bestämmelse om detta finns i lag. Genom att lagen upptar en uttrycklig lagregel om förhandlingar markeras emellertid att tonvikten vid tillämpningen bör läggas på frivilliga åtgärder.

Någon närmare reglering av flrågan hur förhandlingarna skall bedrivas anser jag inte erflorderlig. Eventuella förhandlingsuppgörelser får inga direkta rättsverkningar enligt lagen och kräver således inte heller någon reglering.

Leder förhandlingarna till en uppgörelse mellan en näringsidkare och tillsynsmyndigheten, bör myndigheten för egen del på ett eller annat sätt dokumentera näringsidkarens åtaganden. Vidare åtgärder från tillsynsmyndighetens sida behövs då inte, utan myndigheten kan avskriva ärendet samt avvakta och se, om näringsidkaren flullgör sina åtaganden. Blir så inte flallet, flår tillsynsmyndigheten ta upp flrågan om säkerhetsingripande på nytt och vid behov föra den vidare till konsumentombudsmannen.

I vissa flall kan det i samband med att en överenskommelse träflfas mellan tillsynsmyndigheten och näringsidkaren vara lämpligt att ge den en formell bekräftelse genom ett föreläggande av konsumentombudsmannen enligt 22 § som godkänns av näringsidkaren. Syftet är då att genom föreläggande vid vite skapa garantier för att näringsidkaren verkligen vidtar åtgärderna i flråga.

Om det står klart att förhandlingar inte är någon flramkomlig väg, bör något försök till förhandlingar givetvis inte göras. Jag vill understryka att ordningen med förhandlingar inte flår innebära att insättandet av säkerhetsåtgärder allvarligt fördröjs till men för säkerheten. Är det oklart om en förhandlingsuppgörelse kan nås tillräckligt snabbt i ett läge då brukarna är utsatta för påtagliga risker, måste förhandlingsalternativet avvisas till förmån för ingripanden av mera formell karaktär. Det leder över till nästa paragraf

17 § Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna frågan till konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsynsmyndighetens uppflattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om sådant åläggande eller förbud.

Beslutar i ett visst flall en tillsynsmyndighet att inte flramställa en begä
ran enligt första stycket eller konsumentombudsmannen att inte göra
ansökan hos marknadsdomstolen, får ansökan göras av en sammanslutning
av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare. 11 j

Innebörden av första stycket är att en tillsynsmyndighet inte själv kan Prop. 1988/89:23 väcka talan i marknadsdomstolen utan måste vända sig till konsumentombudsmannen för att få en domstolsprövning till stånd. Konsumentombudsmannen kan å sin sida inte på eget initiativ ta upp en produktsäkerhetsfråga och föra den till domstolen utan att tillsynsmyndigheten har överlämnat flrågan till honom.

Ett produktsäkerhetsärende överlämnas till konsumentombuds mannen genom att tillsynsmyndigheten begär att ombudsmannen hos marknadsdomstolen skall söka utverka ett beslut av visst, bestämt innehåll. Givetvis bör flramställningen åtföljas av det utredningsmaterial myndigheten har. Det bör tilläggas att i sådana flall då konsumentverket är tillsynsmyndighet — vilket åtminstone f n. gäller i fråga om det övervägande antalet varor och tjänster — kommer beslutet i realiteten att flattas av samma myndighet.

Som föreslagits i de allmänna övervägandena blir det konsumentombudsmannens uppgiflt att väcka och utföra talan i marknadsdomstolen. Som regel bör tillsynsmyndigheten och konsumentombudsmannen eflter samråd kunna komma flram till en gemensam bedömning av vad som krävs i en risksituation. Ansökningar om säkerhetsingripanden bör därför i realiteten bli ett resultat av tiUsynsmyndigheternas och ombudsmannens gemensamma bedömningar.

Andra stycket innebär att sammanslutningar av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare under vissa förutsättningar kan föra talan i marknadsdomstolen om ett säkerhetsingripande. Så flår ske om tillsynsmyndigheten beslutat att inte överlämna ärendet till konsumentombudsmannen eller, om ärendet överlämnats till konsumentombudsmannen, denne avslagit flramställningen. Detta innebär även att, om konsumentombudsmannen väljer att föra talan mot en näringsidkare men avslår en flramställning om att föra talan mot andra, så kan de nämnda sammanslutningama föra talan mot näringsidkare som konsumentombudsmannen beslutat att inte föra talan mot i marknadsdomstolen. Bestämmelsen har i denna del sitt mönster i 10 § MFL, enligt vilken sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare har en subsidiär talerätt avseende bl. a. inflor-mationsåläggande och säljförbud.

Med sammanslutningar av konsumenter avses organisationer, som särskilt tillvaratar konsumenternas intressen av bl. a. säkerhet vid hanteringen av produkter. Konsumentintresset kan vara begränsat till visst eller vissa slag av varor eller tjänster. Organisationer som företräder t. ex. villaägare eller flordonsägare får anses utgöra konsumentsammanslutningar. De olika fackförbunden och deras avdelningar och klubbar utgör exempel på arbetstagarorganisationer, som har talerätt. Det har också sådana branschorganisationer av skilda slag som finns bland näringsidkarna.

Några krav på representativitet eller särskilda kvalifikationer hos sam
manslutningarna ställs inte upp. Organisationerna behöver alltså inte kun
na påvisa något större medlemsantal, verksamhet av viss omfattning un
der längre tid eller liknande. De måste emellertid för att kunna tillerkännas
talerätt och bli accepterade som parter i ett domstolsärende uppfylla de
krav som generellt ställs på en juridisk person. Som ideella föreningar skall 113

8 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

de således bl.a. ha antagit stadgar för sin verksamhet och ha utsett en Prop. 1988/89:23 styrelse.

Om en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen bara till en del tar upp önskemål från en organisation om säkerhetsingripande, får organisationen anses ha rätt att föra återstående delar av sina önskemål vidare till marknadsdomstolen. Detta gäller dock bara om dessa kan betraktas som en självständig flråga om produktsäkerhet och inte bara är en justering av den talan som förs av konsumentombudsmannen. Även när konsumentombudsmannen begränsar sin talan till en viss motpart kan en organisation föra talan mot andra motparter med i princip samma yrkanden som konsumentombudsmannen, men först sedan tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen har beslutat att inte föra talan mot dessa parter.

18 § En flråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje
stycket tas upp av marknadsdomstolen efter ansökan.

I 18 § anges att det är marknadsdomstolen som eflter ansökan skall ta upp ärenden enligt produktsäkerhetslagen.

Förflarandet i marknadsdomstolen såvitt gäller bl.a. ärenden enligt marknadsföringslagen regleras i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Dessa förflaranderegler och ytterligare andra bestämmelser i lagen om marknadsdomstol kan med smärre ändringar tiUämpas även i produktsäkerhetsärenden. Behövliga ändringar kommenteras närmare i specialmotiveringen till förslaget till lag om ändring i lagen om marknadsdomstol m.m.

19 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av en tiUsynsmyndighet
eller av konsumentombudsmannen avge yttrande och lämna upplysningar
i ett ärende enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Näringsidkaren är även
skyldig att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som kan ha
betydelse för utredningen.

Om en anmaning enligt första stycket inte följs, flår tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att flullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen, om det finns särskilda skäl.

Aktualiseras en fråga om säkerhetsåtgärder måste tillsynsmyndigheten utreda den. Myndigheten behöver då material för utredningen såsom yttranden och upplysningar av berörda näringsidkare. Också handlingar, varuprover och liknande, som näringsidkama har, kan behövas för utredningen. Första stycket innehåller bestämmelser om detta. Förebilden till bestämmelserna finns i 11 § MFL.

Tillsynsmyndighetemas agerande skall, som anges i den allmänna moti
veringen, i första hand gå ut på att söka lösa uppkommande frågor om
produktsäkerhet genom förhandlingar med näringsidkama. Det blir alltså
i allmänhet flråga om diskussioner mellan myndigheterna och berörda
näringsidkare. I sådana fall lär företagen, utan några formliga anmaningar j }4

från myndighetshåU, lämna upplysningar och presentera material, som rör Prop. 1988/89:23 produkten i flråga.

Om så skulle krävas kan emellertid en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen, med hänvisning till 19 §, direkt anmana en näringsidkare att prestera visst, bestämt material, som erflordras för utredningen av en säkerhetsflråga. Myndigheten kan av en näringsidkare, som den vänt sig emot, begära yttranden, dvs. att näringsidkaren bl.a. anger sin inställning till flrågan om ingripande. Upplysningar om olika sakförhållanden, som är av direkt betydelse för utredningen, kan också krävas av berörda näringsidkare.

Näringsidkarna kan vidare anmanas att till myndigheten överlämna handlingar, som de har i sin besittning, såsom konstruktionsritningar eller affärshandlingar, rörande t. ex. distributionen av en ifrågasatt farlig produkt. Anmaningar kan också avse sådant som exemplar av den produkt saken rör, prototyper av den, modeller av produkten m. m.

Anmaningar att lämna utredningsmaterial flår inte gå utöver vad som verkligen krävs för en omsorgsfull utredning. Myndigheten bör iaktta stor försiktighet när det gäller att begära uppgifter om affärshemligheter av teknisk natur (jflr 18 § andra stycket lagen om marknadsdomstol m.m.). När varuprover och liknande krävs in skall det särskilt tillses att kraven inte blir onödigt ekonomiskt betungande för näringsidkarna. Anmaningar-na skall också, så långt möjligt, vara preciserade och alltså klart ange vad det är för material som eflterflrågas.

Om en anmaning till en näringsidkare att yttra sig eller att överlämna något inte följs, får myndigheten enligt andra stycket förelägga näringsidkaren att vid vite fullgöra sin skyldighet. Vitet får bestämmas till ett belopp som, med hänsyn till vederbörande näringsidkares ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, kan antas förmå honom att följa föreläggandet. 1 motsvarande bestämmelse i 11 § MFL är vitesbdop-pet maximerat till 10 000 kr. Med hänsyn till att produktsäkerhetslagen avser frågor om säkerhet bl. a. till liv och hälsa har det inte ansetts finnas skäl att införa en motsvarande begränsning i förevarande bestämmelse. I speciella flall, som då saken rör en mycket allvarlig säkerhetsflråga eller näringsidkaren förefaller oresonlig, kan ett högre vitesbelopp än 10 000 kr te sig befogat.

Frågor om utdömande av vite behandlas närmare i motiveringen till 25 §.

Näringsidkare bör i allmänhet vara skyldiga att tillhandahålla varuprover och liknande kostnadsfritt. I enlighet med vad som gäller vid till-lämpningen av motsvarande bestämmelse i marknadsföringslagen bör det dock finnas en möjlighet för tillsynsmyndigheten och konsumentombudsmannen att lämna ersättning för ett prov, om det finns särskilda skäl. En föreskrift med detta innehåll har tagits upp i tredje stycket. Skäl för ersättning kan vara t. ex. att det krävs ett prov av en dyrbar produkt eller att flera provexemplar har infordrats än som kan anses normalt.

För de uppgifter som en näringsidkare lämnar enligt förevarande para
grafl bör sekretess gälla enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen under de förutsätt
ningar som uppställs i nämnda bestämmelse. Om riksdagen antar förslaget 115

förordar jag att regeringen gör ett tillägg i bilagan till sekretessförordningen Prop. 1988/89:23 (1980:657).

20 § Ett beslut i flråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 §
tredje stycket hindrar inte att samma flråga prövas på nytt, när ändrade
förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. För talan om förnyad
prövning gäller 17 och 18§§.

Marknadsdomstolen kan i vissa flall ompröva sina beslut enligt marknadsföringslagen. 1 12 § MFL föreskrivs att beslut i flråga om förbud eller åläggande enligt 2—4 §§ inte utgör hinder att samma flråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Domstolens beslut har alltså en begränsad rättskraflt.

Jag föreslår här en ordning som överensstämmer med den i marknadsföringslagen. Förnyad domstolsprövning torde dock av praktiska skäl endast komma i flråga undantagsvis. Varningsinflormation och återkallelse är ingripande åtgärder. Har sådana åtgärder väl en gång vidtagits med anledning av en produktsäkerhetsrisk, torde det i de flesta fall vara uteslutet att meddela ett nytt åläggande om samma typ av åtgärd men med ändrat innehåll. Däremot kan man tänka sig att, sedan talan om en sådan åtgärd lämnats utan bifall, frågan prövas på nytt därför att nya belägg för produktens flarlighet har kommit fram. Ett äldre beslut om säkerhetsinformation eller säljförbud kan tänkas bli upphävt, därför att det sedermera visat sig obehövligt, liksom ett tidigare avslagsbeslut kan bytas i bifall, när ytteriigare erflarenhet vunnits om riskerna. Det är endast då det finns en klar grund för en ändrad domstolsbedömning som en omprövning kan bli aktuell. Omprövningsinstitutet bör alltså tillämpas endast då det finns ett uttalat behov av det.

Möjligheten att hos domstolen begära omprövning av ett åläggande eller förbud står — liksom enligt marknadsföringslagen — öppen för varje part som omflattas av domstolens beslut. Talan om omprövning kan således föras av en näringsidkare som beslutet rör. Konsumentombudsmannen kan på nytt hos marknadsdomstolen begära ett beslut om ingripande, som domstolen tidigare avslagit. För att konsumentombudsmannen skall flå föra talan krävs dock att tillsynsmyndigheten på nytt har överlämnat flrågan till honom,

1 allmänmotiveringen har möjligheten att marknadsdomstolen i vissa fall meddelar ett allmänt hållet åläggande som nära ansluter sig till lagens ordalydelse och som inte är förenat med vite behandlats. Självfallet bör så endast ske om näringsidkaren kan väntas lojalt följa åläggandet. Skulle detta visa sig inte bli flallet, kan ett nytt, mera detaljerat åläggande förenat med vite meddelas med tillämpning av denna paragraf

21 § Om det finns särskilda skäl, kan åläggande eller förbud enligt 5-9 §
eller 12 § tredje stycket meddelas även för tiden till dess flrågan slutligt har
avgjorts.

om särskilda skäl föranleder det, meddela bl.a. säljförbud även för tiden Prop. 1988/89:23

till dess slutligt beslut föreligger. Till denna regel i marknadsföringslagen

ansluter vissa bestämmelser i lagen om marknadsdomstol m. m., vilka gör

det möjligt för domstolen att mycket snabbt meddela ett interimistiskt

beslut.

I 21 § upptas en motsvarighet till 13 § MFL. I paragraflen anges att ålägganden och förbud enligt produktsäkerhetslagen flår meddelas även för tiden till dess det finns ett slutligt beslut. Sådana beslut kan meddelas då saken rör inflormationsåläggande enligt 5 eller 7 §, säljförbud enligt 6 § samt återkalldseåläggande enligt 8 eller 9 §. Domstolen kan även med anledning av ett krav på åläggande att medverka till genomförandet av ett inflormationsförflarande enligt 7 § eller av ett återkalldseförfarande enligt 8 eller 9 § meddela interimistiskt beslut.

Då en tvistig fråga enligt 17 § har överlämnats till konsumentombudsmannen, kan åtgärden ha föregåtts av förhandlingar mellan tillsynsmyndigheten och berörda näringsidkare. Förhandlingsskedet kan ha inneburit en viss fördröjning. I en situation som präglas av allvarliga risker för att olycksflall skall inträflfa kan det te sig motiverat att snabbt få till stånd erforderliga säkerhetsåtgärder.

Särskild försiktighet måste emellertid iakttas när det gäller att meddela interimistiska beslut enligt produktsäkerhetslagen, efltersom eflfekterna av produktsäkerhetsåtgärder kan bli ingripande. Framför allt gäller det sagda om beslut som flår till följd att mera omflattande förflaranden såsom återkallelse sätts i verket. Att avbryta ett pågående återkalldseförflarande är förenat med avsevärda svårigheter. Ett interimistiskt beslut om återkallelse bör därför meddelas endast då behovet av ett snabbt ingripande är uttalat och skaderisken synes vara klart dokumenterad, t. ex. genom inträflfade olycksfall. För interimistiska beslut om säkerhetsinformation och säljförbud behöver kravet däremot inte alltid ställas lika högt.

Vid prövningen av frågan, om interimistiskt beslut skall meddelas, bör som nyss antytts hänsyn alltså tas inte bara till befarade skaderisker utan också till de konsekvenser ett beslut kan få för den eller de näringsidkare som drabbas av det. Ett interimistiskt åläggande eller förbud bör meddelas endast om det är sannolikt att beslutet kommer att följas av ett slutligt avgörande med i stort samma innebörd. Är t. ex. frågan om risknivån osäker och svårbedömd bör något interimistiskt beslut i allmänhet inte meddelas.

En risksituation kan oflta påkalla flera olika slag av ingripanden. Kombinationer av t. ex. säljförbud och varningsinflormation eller återkallelse kan sålunda ibland behövas för att bemästra produktriskerna. Det kan då tänkas vara naturligt att begränsa ett interimistiskt beslut till att avse säljförbud och uppskjuta flrågan om varningsinflormation eller återkallelse till dess ett slutligt avgörande kan meddelas. Ett interimistiskt säljförbud för en vara eller tjänst kan flå ansenlig publicitet, vilken i viss mån kan tjäna som en florm av varningsinformation för dem som redan skaflTat sig nyttigheten.

Ansökan om interimistiskt åläggande eller förbud flår göras av dem som
har talerätt i marknadsdomstolen. Sådan ansökan kan alltså göras av 117

konsumentombudsmannen men inte av tiUsynsmyndigheten. I samband Prop. 1988/89:23 med överlämnandet av en tvistig fråga till konsumentombudsmannen bör tillsynsmyndigheten vid behov hemställa att denne gör ansökan om interimistiskt beslut. Även utan en sådan hemställan har dock konsumentombudsmannen möjlighet att framställa yrkande om interimistiskt beslut.

Även sådana sammanslutningar som anges i 17 § andra stycket har rätt att i samband med en ansökan om säkerhetsingripande göra framställning om interimistiskt beslut.

Ett interimistiskt beslut kan meddelas även om det inte flramstäUs något yrkande om en sådan åtgärd. Marknadsdomstolen kan således ex oflficio ta upp flrågan om interimistiskt åläggande eller förbud (jfr prop. 1970:57 s. 98).

I fråga om utsättande av vite gäller samma regler som för slutligt beslut. Normalt skall aUtså ett interimistiskt beslut förenas med vite.

De särskilda bestämmelserna i lagen om marknadsdomstol som medger snabb handläggning av frågor om interimistiska förordnanden är tillämpliga också beträflfande ärenden om tillämpning av den nu föreslagna lagen. Denna flråga behandlas i specialmotiveringen till förslaget tiU lag om ändring i lagen om marknadsdomstol m. m.

4.1.6 Informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden

22 och 23 §§ innehåller regler som ger konsumentombudsmannen möjlighet att utfärda olika förelägganden beträflfande s.k. farliga varor och tjänster. Vidare får konsumentombudsmannen möjlighet att ompröva sina förelägganden om ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det.

22 § Om det i visst flall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar för ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket, flår konsumentombudsmannen eflter begäran som sägs i 17 § vid vite förelägga näringsidkaren,

1. åläggande att lämna säkerhetsinflormation eller varningsinflormation
eller att medverka till varningsinflormation enligt 12 § tredje stycket (infor
mationsföreläggande),

2. förbud att flortsatta tillhandahålla en vara eller en tjänst (förbudsföreläggande)

3. åläggande att återkalla en vara eller en tjänst eller att medverka till återkallelse enligt 12 § tredje stycket (återkallelseföreläggandé).

För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett förbud av marknadsdomstolen enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Ett godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tidsflristen har gått ut är utan verkan.

Enligt 14 § marknadsföringslagen har konsumentombudsmannen möjlig
het att i flall som inte är av större vikt genom förbudsföreläggande pröva
frågan om förbud mot otillbörlig marknadsföring eller i vissa fall mot
saluhållande m. m. av varor och tjänster. Har ett föreläggande — som skall
förenas med vite — godkänts, gäller det som ett förbud som har meddelats 1 \l

av marknadsdomstolen. Vidare kan konsumentombudsmannen enligt 15 § Prop. 1988/89:23 marknadsföringslagen meddela informationsföreläggande. Motsvarande gäller om detta. Bestämmelser av liknande konstmktion finns också i konkurrenslagen.

Erflarenheterna av tillämpningen av marknadsföringslagen har visat att det är önskvärt att konsumentombudsmannen har motsvarande befogenheter vid tillämpningen av produktsäkerhetslagen. Som förut har anförts bör visserligen, när förhandlingar mellan en tillsynsmyndighet och en näringsidkare har lett tiU att näringsidkaren vidtar behövliga säkerhetsåtgärder, tillsynsmyndigheten i allmänhet kunna nöja sig med det och skriva av ärendet. Om däremot tillsynsmyndigheten sett sig nödsakad att begära att konsumentombudsmannen skaU ansöka hos marknadsdomstolen om förbud eller åläggande enligt produktsäkerhetslagen, kan detta tyda på att näringsidkaren intar en allmänt avvisande hållning till säkerhetsåtgärden i fråga. Om därefter konsumentombudsmannen och näringsidkaren kommer överens, kan det vara önskvärt att resultatet ges en rättsligt bindande florm. I vissa flall av t. ex. tidigare visad tredska kan det även vara lämpligt att en överenskommelse mellan en tillsynsmyndighet och en näringsidkare säkras genom ett av konsumentombudsmannen utfärdat föreläggande. Samma resultat kan uppnås genom beslut av marknadsdomstolen efter det att näringsidkaren medgett konsumentombudsmannens talan. Av processekonomiska skäl kan det dock ofta vara önskvärt att frågan löses utan ett förflarande inför marknadsdomstolen. Även för näringsidkaren kan det vara en fördel att slippa uppträda med sitt namn i marknadsdomstolen.

Liksom är flallet enligt marknadsföringslagen kan förelägganden utfärdas endast i ärenden som inte är av större vikt. I flrågor av principiell betydelse eller då en säkerhetsåtgärd kan vara särskilt ekonomiskt betungande för näringsidkaren bör möjligheten att meddela föreläggande i allmänhet inte utnyttjas. Den bör därför i regel inte användas i sådana flall då det saknas vägledande avgöranden av marknadsdomstolen och rättsläget därför kan sägas vara oklart.

Som flramgår av lagtexten är det en förutsättning för föreläggande att tillsynsmyndigheten enligt 17 § begärt att konsumentombudsmannen skall ansöka om ett åläggande eller ett förbud enligt lagen. En sådan begäran kan i första hand avse ett föreläggande för att bekräflta en överenskommelse och i andra hand, om föreläggandet inte godkänns, en ansökan till marknadsdomstolen.

Ett godkännande måste avse både själva åläggandet eller förbudet och vitet. Om föreläggandet godkänns, gäller det som ett beslut av marknadsdomstolen.

Ett godkännande som lämnas sedan den i föreläggandet angivna tidsflristen gått ut är utan verkan. Skulle en näringsidkare vilja godkänna ett föreläggande eflter flristens utgång kan alltså detta inte ske. Ett nytt föreläggande måste i så flall utfärdas.

23 § Vad som sägs i 20 § skall tillämpas i flråga om inflormations-, förbuds-och återkallelseförelägganden.

119

20 § innehåller en bestämmelse om att marknadsdomstolen i vissa flall kan Prop. 1988/89:23 göra en förnyad prövning av sina beslut enligt produktsäkerhetslagen. I 23 § upptas en motsvarande möjlighet till omprövning av godkända förelägganden som meddelats av konsumentombudsmannen. Bestämmelsen har berörts närmare i den allmänna motiveringen.

4.1.7 Tillsyn m.m.

Som tidigare har flramhållits reglerar 4 § vilka myndigheter som skall utöva tillsynen beträflfande lagen. 24 och 25 §§ innehåller övriga bestämmelser beträffande tillsynen av lagen.

24 § En näringsidkare som har fått åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten avge yttrande och lämna upplysningar, som behövs för tillsynen över att åläggandet eller förbudet följs. Näringsidkaren är även skyldig att på anmaning av myndigheten tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som behövs för tillsynen.

Följer en näringsidkare inte en anmaning enligt första stycket, får tillsynsmyndigheten förelägga honom att flullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten, om det finns särskilda skäl.

Tillsynsmyndigheternas beflattning med säkerhetsflrågor omflattar också tillsyn över att meddelade ålägganden och förbud följs av de berörda näringsidkarna. Tillsynen avser även eflterlevnaden av beslut som marknadsdomstolen meddelat på talan av en intresseorganisation. Konsumentverket är tillsynsmyndighet i fråga om icke specialreglerade varor och tjänster.

Vid utövande av tillsynen kan myndigheterna behöva yttranden och upplysningar av berörda näringsidkare, liksom handlingar, varuprover och liknande. 1 24 § ges bestämmelser om detta. Mönster till bestämmelserna har hämtats från 16 § MFL.

Ofta lär näringsidkarna även utan någon formell anmaning flrån myndighetshåll lämna t. ex. upplysningar och handlingar, som belyser utvecklingen av en pågående säkerhetsaktivitet. När t. ex. återkalldser skall genomföras är det naturiigt att företagen och tillsynsmyndighetema håller viss kontakt med varandra och att företagen under hand förser myndigheterna med rapporter om resultatet av en säkerhetskampanj osv.

Om så skulle behövas kan emellertid en tillsynsmyndighet enligt Torna
stycket direkt anmana en näringsidkare att prestera ett visst, bestämt
material, som erflordras för tillsynen över att ett åläggande eller ett förbud
verkligen följs. Anmaningen kan bl. a. avse att näringsidkaren skaU tillhan
dahålla handlingar och varuprover som behövs för tillsynen. De överväg- 120

anden om åläggandets omfattning, kostnadseffekter m.m. som redovisats Prop. 1988/89:23 vid 19 § gäller också här.

Om en anmaning till en näringsidkare att lämna upplysningar eller att tillhandahålla en viss handling inte följs, får myndigheten enligt andra stycket förelägga näringsidkaren att vid vite flullgöra sin skyldighet. Av motsvarande skäl som anförts i motiveringen till 19 § föreslås inte något maximum för vitesbeloppet.

1 tredje stycket finns en bestämmelse motsvarande 19 § tredje stycket om möjlighet för tillsynsmyndigheten att lämna ersättning för varuprov och liknande, om det finns särskilda skäl.

Fjärde stycket motsvarar 16 § sista stycket marknadsföringslagen. Innebörden är att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskriflter om skyldighet för dem som skall tillhandahålla varuprover och liknande enligt första stycket att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning. Liksom i fråga om lämnande av varuprover är huvudregeln dock att näringsidkaren i fråga skall stå för kostnaderna för undersökning och prover.

25 § Talan om utdömande av vite som förelagts av en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen förs vid allmän domstol av den som utfärdat föreläggandet. Har vitet förelagts av marknadsdomstolen, förs talan av konsumentombudsmannen. Om vitet förelagts på talan av en sammanslutning som avses i 17§ andra stycket får talan om utdömande föras även av sammanslutningen.

I lagen (1985:206) om viten föreskrivs bl.a. att frågan om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. Enligt viteslagen gäller dock att lagen inte skall tillämpas i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Särskilda bestämmelser om utdömande av viten finns i bl. a. marknadsföringslagen, lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och konkurrenslagen (1982:729).

Tidigare gällde enligt bl.a. marknadsföringslagen att talan om utdömande av vite skulle föras vid allmän domstol av åklagare. Talan fick väckas endast eflter anmälan av konsumentombudsmannen eller av annan, som hos marknadsdomstolen ansökt om förbudet eller åläggandet. Vid tillkomsten av lagen om viten flann man (prop. 1984/85:96 s. 41) att lagen inte borde göras generellt tillämplig på bl. a. viten enligt marknadsföringslagen. Talan om utdömande av vite enligt marknadsföringslagen ansågs böra föras vid allmän domstol av konsumentombudsmannen eller av annan, som hos marknadsdomstolen utverkat ett vitessanktionerat beslut. Bestämmelser om detta finns i I7§ MFL. Bestämmelserna gäller såväl förflarandeviten enligt 11 och 16 §§ som materiella viten, dvs. förbud eller ålägganden som marknadsdomstolen meddelat och som förenats med viten.

Även för produktsäkerhetslagens del har det ansetts motiverat att frångå
viteslagens reglering. 25 § innehåller därför en särreglering, som nära
ansluter till 17 § MFL. Också enligt produktsäkerhetslagen prövar allmän
domstol talan om utdömande av vite. De avvikelser beträflfande talerätten 121

som bestämmelsen innehåller i förhållande till marknadsföringslagen är Prop. 1988/89:23 betingade av handläggningen på myndighetsplanet.

I produktsäkerhetslagen finns bestämmelserom förflarandeviten i 19 och 24 §§. Enligt 19 § kan en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen vid vite förelägga en näringsidkare att överlämna erforderligt utredningsmaterial. Motsvarande möjlighet får enligt 24 § tillsynsmyndigheten vid utövande av tillsyn över att beslut om säkerhetsåtgärden efterievs. Enligt första stycket har den som utfärdat föreläggande om förflarandevite också talerätt. Detta innebär att inte endast konsumentombudsmannen utan även en tillsynsmyndighet kan föra talan om utdömande av ett förflarandevite.

Beträflfande viten som utfärdats av marknadsdomstolen eller som upptagits i godkänt inflormations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé skall enligt andra stycket talan om utdömande föras vid allmän domstol. Talan kan alltid föras av konsumentombudsmannen. Talerätt i marknadsdomstolen har enligt 17 § andra stycket förutom konsumentombudsmannen även sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Talan om utdömande av ett vite som förelagts av marknadsdomstolen på ansökan av en sådan sammanslutning kan föras — förutom av konsumentombudsmannen — även av den sammanslutningen.

Vid handläggningen av mål om viten är 8 § viteslagen tillämplig. Där föreskrivs att sådana mål i tillämpliga delar skall handläggas enligt rättegångsbalkens regler för mål om åtal för brott, för vilket svårare straflf än böter inte är föreskrivet.

4.1.8 överklagande

26 § Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas,

1. beslut av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,

2. beslutaven tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 §,

3. beslut av konsumentombudsmannen enligt 17 §,

4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,

5. beslut av konsumentombudsmannen om inflormations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé enligt 22 §,

6. beslut av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet
enligt 25 §.

Beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen i annan flråga som avses i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en flråga som avses i 24 § första— tredje styckena överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller beslut av en tillsynsmyndighet enligt föreskriflter som avses i 24 § fjärde stycket.

I 26 § finns bestämmelser om överklagande av de olika beslut som kan
meddelas av förvaltningsmyndighet enligt den föreslagna lagen. Som regel
bör gälla att sådana beslut inte får överklagas. De materiella avgörandena
enligt lagen meddelas av marknadsdomstolen som första och sista instans.
Frågan om utdömande av vite prövas av allmän domstol. Något behov av 122

att överklaga tillsynsmyndighets eller konsumentombudsmannens beslut Prop. 1988/89:23 enligt lagen föreligger därför i allmänhet inte.

Talan flår däremot föras mot beslut om anmaningar och förelägganden att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som kan erflordras på utredningsstadiet, liksom mot de beslut om anmaningar och förelägganden angående tillsynsmaterial av skilda slag, som kan komma i flråga enligt 24 §. Talan flår också föras mot de olika typer av ersättningsbeslut som kan meddelas enligt 19 och 24 §§ samt enligt föreskriflter som utfärdats med stöd av 24 §. Regleringen bygger i nu angivna hänseende på bestämmelsen om överklagande i 22 § MFL.

Under beredningen av lagstifltningsärendet har övervägts om skärpta regler borde införas för att tillsynsmyndigheterna och konsumentombudsmannen snabbt skall kunna tvinga fram handlingar, varuprover och liknande, som behövs för utredningar av säkerhetsfrågor, liksom sådant material som kan vara erflorderligt för tillsynen över att meddelade ålägganden och förbud verkligen följs av de berörda näringsidkarna. Bestämmelserna om överklagande innebär ju att en näringsidkare bl. a. genom att besvära sig hos kammarrätten kan fördröja utlämnandet av väsentligt utrednings- och tillsynsmaterial.

I de särskilda produktorienterade lagarna tillerkänns tillsynsmyndigheterna oflta vittgående beflogenheter vad gäller bl. a. möjligheterna att flå del av upplysningar, handlingar m.m. I t.ex., lagen (1985:426) om kemiska produkter, föreskrivs i 15 § att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran flå de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Regeln är förenad med en straflTsanktion, som innebär att den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att flullgöra vad som åligger honom enligt 15 § döms till böter eller fängelse i högst ett år (20 §). Enligt livsmedelslagen (1971:511) gäller bl.a. att tillsynsmyndighet har rätt att eflter anflordran erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndigheten att lämna den handräckning som kan behövas (26 §). Talan kan föras mot tillsynsmyndigheternas beslut, men myndigheterna kan förordna att deras beslut skall följas utan hinder av förd klagan (36 §).-

Besvärsordningen i produktsäkerhetslagen följer i stor utsträckning den i marknadsföringslagen. Den skiljer sig däremot avsevärt flrån motsvarande regler i de produktorienterade lagarna. Enligt marknadsföringslagen utdöms s. k. materiella viten av allmän domstol, under det att marknadsdomstolen dömer ut vissa viten enligt lagen om marknadsdomstolen. S.k. förflarandeviten och vissa ersättningar prövas av kammarrätt. Den hittillsvarande ordningen har inte ansetts innebära någon nackdel. För närvarande finns det därför inte anledning att flrångå marknadsföringslagens mönster.

4.1.9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2. Ett åläggande enligt 7—9 § eller 12 § tredje stycket flår meddelas en

näringsidkare endast om han överlåtit sådana varor eller utfört sådana 123

tjänster som åläggandet skulle avse eflter ikrafltträdandet. Prop. 1988/89:23

3. Har ett förbudsföreläggande eller ett inflormationsfördäggande som rör produktsäkerhet meddelats enligt marknadsföringslagen (1975:1418) före ikraftträdandet, och har den i föreläggandet utsatta tidsflristen för godkännande inte gått ut, får ett godkännande lämnas inom den angivna tidsfristen. Föreläggandet får i så flall samma verkan som motsvarande föreläggande enligt 22 § i denna lag.

Produktsäkerhetslagen innebär ett vidgat ansvar för näringsidkarna för att de produkter som de tillhandahåller på marknaden är säkra. Lagförslaget medför också nya uppgiflter för en del myndigheter och då i synnerhet konsumentverket. Det har därför tett sig rimligt att man både inom näringslivet och på myndighetshåll flår relativt god tid på sig att inrätta sig eflter den nya situation som ett antagande av lagförslaget skulle skapa. En anpassning till produktsäkerhetslagens reglering har ansetts kräva en tid om minst sex månader.

Produktsäkerhetslagen bygger i stor utsträckning på marknadsföringslagen, och instituten säkerhetsinflormation och säljförbud är hämtade flrån den lagen. Nyheter i lagförslaget är därför flramför allt stadgandena om varningsinflormation (7 §) samt återkallelse (8 och 9 §§). Några direkta motsvarigheter till dessa båda typer av säkerhetsåtgärder — som är tilllämpliga beträflfande produkter som redan nått brukarna — finns knappast i gällande rätt. Lagförslaget innebär alltså i flråga om varningsinformation och återkallelse att näringsidkarna kan komma att åläggas förpliktelser som tidigare inte har kunnat komma i flråga.

Det har ansetts att produktsäkerhetslagen inte bör ha en retroaktiv verkan. I andra punkten av övergångsbestämmelserna anges därför att ett åläggande enligt 7—9 § eller 12 § tredje stycket flår meddelas en näringsidkare endast om näringsidkaren efter ikraftträdandet har överlåtit sådana varor eller utfört sådana tjänster som åläggandet skulle avse. Regleringen innebär att en näringsidkare, då lagen antagits, får tillfälle att flram till ikraftträdandet överväga om han vill ta risken att drabbas av åläggande om varningsinformation eller om återkallelse. Om han eflter ikrafltträdandet inte överlåter viss vara eller utför viss tjänst, kan han inte åläggas att lämna varningsinflormation om eller återkalla varan eller tjänsten. En näringsidkare, som efter den relevanta tidpunkten överlåter varor eUer utför tjänster av visst slag, kan självfallet åläggas att t. ex. återkalla dem. Ett sådant åläggande kan också omfatta sådana exemplar av produkten som näringsidkaren överlåtit före ikraftträdandet.

Om konsumentombudsmannen före ikrafltträdandet har meddelat ett förbudsfördäggande enligt 14 § MFL eller ett inflormationsfördäggande enligt 15 § MFL kan det tänkas att det inte hunnit godkännas före ikrafltträdandet. Om föreläggandet avser en produktsäkerhetsflråga och det godkänns efter ikrafltträdandet, men innan tidsflristen för godkännande gått till ända, bör föreläggandet få verkan som förbudsföreläggande eller inflormationsfördäggande enligt 22 § produktsäkerhetslagen. En bestämmelse om detta finns i tredje punkten av övergångsbestämmelserna.

124

4.2 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen Prop. 1988/89:23

(1975:1418)

Införandet av produktsäkerhetslagen kräver vissa följdändringar i marknadsföringslagen. Det är två paragrafer i marknadsföringslagen som berörs av lagförslaget, dels informationsregeln i 3 §, dels 4 § om produktsäkerhet m.m.

Ändringarna i marknadsföringslagen har föranlett vissa följdändringar i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. I lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror hänvisas också till marknadsföringslagen. Det har dock inte ansetts motiverat med någon ändringi den lagen.

Informationsregeln i marknadsföringslagen tar inte främst sikte på säkerhetsflrågor utan avser all slags information, som har särskild betydelse flrån konsumentsynpunkt. Stadgandet omflattar emellertid också flrågor om säkerhet och har av marknadsdomstolen tillämpats på sådana flall, t. ex. i beslutet 1979:24 angående rullbräden.

I 5 § produktsäkerhetslagen finns bestämmelser om säkerhetsinflormation som motsvarar regleringen i 3 § marknadsföringslagen såvitt den avser säkerhetsflrågor. Det innebär att bestämmelsen i marknadsföringslagen inte längre skall tillämpas på produktsäkerhetsflrågor beträflfande varor och tjänster. Lagtekniskt markeras detta genom att 3 § har tillförts ett tredje stycke, som anger att det i produktsäkerhetslagen finns bestämmelser om information som har särskild betydelse för att förebygga att en vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom.

Regleringen i 3 § marknadsföringslagen är inte identisk med regleringen i 5 § produktsäkerhetslagen, men materiellt råder en hög grad av överensstämmelse mellan båda paragraferna. Här skall endast påpekas att begränsningen av den nuvarande säkerhetsaspekten i 3 § marknadsföringslagen får till följd att åläggande om säkerhetsinflormation såvitt gäller andra nyttigheter än varor eller tjänster alltjämt kan komma ifråga med stöd av marknadsföringslagen. Produktsäkerhetslagen omfattar endast nyttigheterna varor och tjänster. Motivering för att lämna "annan nyttighet" utanför produktsäkerhetslagen har redovisats i avsnitt 2.2.

4§

4 § marknadsföringslagen innebär att marknadsdomstolen kan förbjuda
näringsidkare att tillhandahålla varor eller tjänster eller att erbjuda nytt
janderätt till varor. Sådant förbud kan meddelas dels för produkter, som
på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller
egendom, dels för nyttigheter som är uppenbart otjänliga för sitt huvud
sakliga ändamål. I det förra flallet är det flråga om produktsäkerhet, i det
senare om produktotjänlighet.
6 § produktsäkerhetslagen ersätter 4 § marknadsföringslagen såvitt den 125

gäller produktsäkerhet. Det senare lagrummet har därför ändrats så att det Prop. 1988/89:23 inte omfattar produktsäkerhetsfrågor. Mellanrubriken har ändrats flrån "Produktsäkerhet m.m." till "Produktotjänlighet". Paragraflen kommer därmed att avse endast otjänliga varor.

Lagen om ändring i marknadsföringslagen skall träda i kraflt samtidigt som produktsäkerhetslagen. I fråga om ärenden som anhängiggjorts vid marknadsdomstolen före ikraftträdandet bör äldre lag tiUämpas.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Enligt produktsäkerhetslagen är det marknadsdomstolen som har till uppgiflt att meddela beslut i produktsäkerhetsärenden. Bestämmelser om marknadsdomstolens sammansättning och förflarandet i domstolen finns i lagen om marknadsdomstol m. m. Dessa bestämmelser har gjorts tillämpliga också på domstolens handläggning av ärenden enligt produktsäkerhetslagen.

1§

I 1§ lagen om marknadsdomstol m.m. anges att marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt flyra i paragraflen särskilt uppräknade lagar. Uppräkningen av lagar kommer enligt förslaget även att omflatta produktsäkerhetslagen.

3§

I 3 § finns bestämmelser om marknadsdomstolens sammansättning. Domstolen består av ordförande, vice ordförande och tio andra ledamöter. Av de senare är fyra särskilda ledamöter, tre för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om avtalsvillkor mellan näringsidkare samt en för ärenden om marknadsföring och ärenden om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Ärenden enligt produktsäkerhetslagen har inordnats i detta mönster.

Produktsäkerhetslagen har en direkt konsumentanknytning och får sägas ligga nära marknadsföringslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Den särskilda ledamoten för ärenden enligt dessa båda lagar skall därför vara sådan ledamot också i produktsäkerhetsärenden.

4§

1 4 § första stycket ställs vissa kompetenskrav på ordföranden, vice ordfö
randen och de särskilda ledamöterna i domstolen. Ledamoten för ärenden
om marknadsföring och avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall ha
särskild insikt i konsumentfrågor. Bl. a. som en konsekvens av förslaget till
ändring av 3 § omfattar tredje meningen i första stycket även ärenden om
produktsäkerhet. 126

9§ Prop. 1988/89:23

9 § andra stycket föreskriver att de särskilda ledamöterna endast deltar i handläggningen av sådana ärenden för vilka de utsetts, något som gjorts tillämpligt även på produktsäkerhetsärendena.

11§

1 11 § första stycket anges att det för konkurrensbegränsningsflrågor finns en näringsflrihetsombudsman och för flrågor om marknadsföring och flrågor om avtalsvillkor i konsumentförhållanden en konsumentombudsman. Detta är den grundläggande bestämmelsen om ombudsmän inom dessa områden.

Tillsynen över eflterlevnaden av produktsäkerhetslagen ankommer på konsumentverket samt vissa andra myndigheter, som enligt en del special-förflattningar har att utöva tillsynen över eflterlevnaden av regler om produktsäkerhet i flråga om vissa varor och tjänster. Även konsumentombudsmannen har emellertid betydelseflulla uppgiflter enligt produktsäkerhetslagen. Det är han som skaU ansöka hos marknadsdomstolen om ålägganden eller förbud. Regleringen i 11 § lagen om marknadsdomstol m. m. har därför kompletterats så, att det flramgår att konsumentombudsmannens kompetensområde omflattar även produktsäkerhet.

13§

I 13 § föreskrivs bl. a. att ansökan hos marknadsdomstolen om förbud eller ålägganden enligt de lagar som domstolen skall tillämpa görs skriftligen. Detsamma har gjorts tillämpligt på ansökan om åtgärder enligt 5—9 §§ eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen. 13 § andra meningen har därför kompletterats så, att det framgår att skriftlighetskravet omflattar även ansökan om förbud eller ålägganden enligt förslaget till produktsäkerhetslag.

13 a § upptar bestämmelser om att en sammanslutning av näringsidkare kan tillåtas att i ett ärende, vid sidan av enskild part, medverka i förflarandet inför marknadsdomstolen och därvid åberopa bevisning. Förutsättningen för sådan medverkan är att sammanslutningen gör sannolikt att utgången av ärendet kan ha betydande intresse för medlemmarna i organisationen. Det är flråga om en speciell florm av intervention, som motiveras av att utgången av ett ärende i marknadsdomstolen kan flå styreflfekter också på sådana företag som inte direkt berörs av domstolens beslut.

Bestämmelserna gäller för ärenden som avses i 13 § andra meningen, dvs. ärenden enligt marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Som flramgår av motiveringen till ändringen av 13 § andra meningen har denna paragrafl kompletterats så, att den omflattar också ansökan om åtgärder enligt 5—9 §§ eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen.

Utgången av produktsäkerhetsärenden, som förs till marknadsdom
stolen, kan i vissa flall bli av betydande intresse även för näringsidkare som 127

inte är part i ärendena. Den i 13 a § stadgade särskilda interventionsregeln Prop. 1988/89:23 blir enligt förslaget tillämplig på produktsäkerhetsärenden. Innebörden av 13 a § kommenteras närmare i prop. 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) m. m. (s. 56-60, 82-88 och 225-229).

15 §

Enligt huvudregeln skall ärenden i marknadsdomstolen avgöras efter sammanträde med parterna inför domstolen (14 §). I 15 § anges vissa undantag från huvudregeln. Enligt 15 § första stycket flår ärenden avgöras utan sammanträde med parterna bl. a. om tillflredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ärendet avgörs då av domstolen efter föredragning av handlingarna i ärendet. Regleringen i första stycket har gjorts tillämplig även på produktsäkerhetsärenden, något som inte har krävt ändringi lagtexten.

I 15§ andra stycket föreskrivs att frågor om förbud eller ålägganden enligt vissa lagrum i konkurrenslagen, marknadsföringslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden kan prövas utan sammanträde med parterna. Dessa lagrum innehåller bestämmelser om att förbud eller ålägganden under vissa betingelser kan meddelas även för tiden tiU dess slutligt beslut föreligger. Innebörden i andra stycket är att yrkanden om s. k. interimistiskt beslut kan avgöras på handlingarna.

Produktsäkerhetslagen innehåller en bestämmelse om interimistiskt beslut. I 21 § stadgas att, om särskilda skäl föranleder det, ett åläggande eller ett förbud enligt 5—9 § eller 12 § tredje stycket kan meddelas även för tiden till dess ett slutligt beslut föreligger.

Det har ansetts att också frågor om åläggande eller förbud enligt 21 § produktsäkerhetslagen bör kunna avgöras av marknadsdomstolen utan sammanträde med parterna. 15 § andra stycket lagen om marknadsdomstol m. m. har ändrats i enlighet därmed. Det har skett genom att stycket tillförts en hänvisning till 21 § produktsäkerhetslagen.

15 § tredje stycket innehåller regler om kommunikation då begäran om interimistiskt beslut har framställts. Enligt huvudregeln får domstolen inte flatta beslut om interimistiskt förbud eller åläggande utan att den som förbudet eller åläggandet avser först flått tillfälle att yttra sig i flrågan. Undantag flrån denna regel flår göras om det finns anledning anta att näringsidkaren i flråga avvikit eller annars håller sig undan. Interimistiskt beslut kan då meddelas utan att han flått tillfälle att yttra sig.

Det har ansetts att reglema i 15§ tredje stycket bör gälla även för produktsäkerhetsärenden, något som inte har krävt ändring i lagtexten. Tredje stycket omflattar emellertid ytteriigare en regel enligt vilken domstolen — utan att det är flråga om avvikande eller undanhållande — omedelbart och alltså utan föregående kommunikation kan besluta om interimistiskt förbud. Regeln gäller för ärenden om förbud enligt 4 § marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom och ordningen flår tillgripas om synnerliga skäl föreligger.

Särregeln för säljförbud avseende farliga varor och tjänster motiveras av
att det i vissa fall kan föreligga en överhängande risk för skador vid flortsatt 128

försäljning av t. ex. en riskabel vara. Regeln medger att interimistiskt Prop. 1988/89:23 förbud meddelas redan samma dag som yrkande om det kommer in till domstolen. Innebörden av regeln kommenteras mera utförligt i prop. 1984/85:213 om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) m.m. (s. 62-64 och 88-90).

De motiv som bär upp den särskilda regeln för begäran om interimistiskt säljförbud i flall av flariiga produkter har ansetts lika väl tillämpliga på den föreslagna regleringen i produktsäkerhetslagen. De risksituationer som produktsäkerhetslagen tar sikte på kan alla tänkas inneflatta överhängande risker för skador, såvida inte åtgärder vidtas mycket snabbt. Regeln i lagen om marknadsdomstol m.m. har därför ändrats så, att den omflattar samtliga slag av ålägganden och förbud som produktsäkerhetslagen innehåller. Det bör dock understrykas att regeln för sin tillämpning kräver att det föreligger synnerliga skäl. Innebörden av detta rekvisit behandlas närmare i den tidigare nämnda prop. 1984/85:213 s. 89—90, vartill hänvisas.

15a§

I paragraflen anges att marknadsdomstolen i ärenden som avser prövning enligt 2 § konkurrenslagen till särskild prövning kan ta upp flrågan, om näringsidkare föranleder skadlig verkan genom en konkurrensbegränsning. Det är flråga om ett mdlandomsinstitut, som alltså kan komma till användning i konkurrensbegränsningsärenden.

Bakgrunden till regeln är att ett ställningstagande av domstolen till själva skadlighetsflrågan oflta kan skapa förutsättningar för en förhandlingsuppgörelse om åtgärder för att komma till rätta med de skadliga verkningarna av konkurrensbegränsningen. Processen i marknadsdomstolen kan flå en begränsad omflattning, och överläggningar mellan näringsflri-hetsombudsmannen och företagen kan bli den primära flormen för samhällsingripanden mot konkurrensbegränsningar. Saken behandlas närmare i prop. 1981/82:195 s. 13-14.

Produktsäkerhetslagen uppvisar likheter med konkurrenslagen i så måtto att också enligt den förra lagen lösningar med hjälp av förhandlingsuppgörelser efltersträvas. Enligt 16 § lagförslaget gäller således att tillsynsmyndigheten normalt bör ta upp förhandlingar med vederbörande näringsidkare, då en flråga om åläggande eller förbud aktualiseras. För denna ordning talar bl.a. att processer i produktsäkerhetsärenden kan bli mycket vidlyfltiga och svårhanterliga, i synnerhet då ålägganden om återkallelse är i flråga.

Av dessa skäl har det ansetts, att det bör vara möjligt att meddela
"mdlanbeslut" också i produktsäkerhetsärenden. Denna ordning, som
innebär en nyhet i förhållande till marknadsföringslagen, har dock begrän
sats till ärenden om säljförbud, varningsinformation och återkallelse samt
till ärenden om medverkan vid genomförande av varningsinformation
eller återkallelse. Särskilt i sådana flall kan mycket vara att vinna genom en
begränsad prövning i ett första steg. 15 a § har därför kompletterats så, att
marknadsdomstolen i nu angivna typer av ärenden till särskild prövning 129

9 Riksdagen 1988/89. 1 samt. Nr 23

kan ta upp flrågan om en vara eller en tjänst medför särskild risk för skada Prop. 1988/89:23 på person eller egendom. Regeln gör det möjligt att meddela särskilt beslut i flrågan om flarerekvisitet för säljförbud eller åläggande om varningsinflormation eller återkallelse är för handen. Om så visar sig vara flallet kan parterna genom förhandlingar söka nå en överenskommelse om lämpliga åtgärder. Om överenskommelse nås, behöver marknadsdomstolen inte mer beflatta sig med ärendet. Kommer däremot någon förhandlingsuppgörelse inte till stånd, flår saken tas upp på nytt i domstolen för vidare handläggning.

Efltersom det normalt är tillsynsmyndigheten som svarar för förhandlingar med näringsidkarna, bör det gälla också förhandlingar som kommer till stånd eflter ett avgörande av marknadsdomstolen enligt förevarande paragraf Om förhandlingarna inte leder till resultat, blir det dock konsumentombudsmannen som skall driva den flortsatta processen. Tillsynsmyndigheten bör därför under förhandlingarna hålla nära kontakt med konsumentombudsmannen.

Det bör understrykas att möjligheten till särskild prövning av skaderisken bör förbehållas situationer, då en överenskommelse om adekvata säkerhetsåtgärder kan påräknas, sedan domstolen i ett beslut konstaterat att skaderisken föreligger. Möjligheten till mdlanbeslut flår inte innebära att nödvändiga säkerhetsåtgärder allvarligt försenas.

19§

I bestämmelsen regleras marknadsdomstolens skyldighet att expediera beslut. Ändringen medför att också tillsynsmyndigheten inom det berörda området tillställs domstolens beslut samma dag som det meddelas.

20§

Paragraflen innehåller bestämmelser om delgivning. Enligt andra stycket flår delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilka innefattar vitesföreläggande enligt vissa uppräknade lagar, inte ske enligt 12 § delgivningslagen — som avser delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte — om det inte finns anledning anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Regeln har gjorts tillämplig även på vitessanktionerade beslut enligt produktsäkerhetslagen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Förslaget till produktsäkerhetslag har krävt vissa följdändringar i konsumentköplagen. Förslaget, som berör 7, 8 och 14§§, innebär inte några väsentliga ändringar av rättsläget i sak.

130

7§ Prop. 1988/89:23

I 7 § finns bestämmelser om näringsidkares ansvar för uppgifter, som lämnas om en vara vid marknadsföringen. En vara kan i vissa fall anses behäfltad med flel, om säljaren eller någon i tidigare säljled i t. ex. annonser lämnat vilseledande uppgifter om varans beskaflfenhet eller användning.

Tredje stycket upptar särskilda bestämmelser för det flall då en näringsidkare har underlåtit att lämna sådan inflormation om varans beskaflfenhet dier användning som han enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna. Underlåtelsen kan under vissa förutsättningar medföra att varan skall bedömas som flelaktig. Bestämmelserna avser inflormationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen. Innebörden av dem kommenteras närmare i prop. 1975/76:34 s. 135.

Produktsäkerhetslagen innehåller en regel om säkerhetsinformation, 5 §, som motsvarar regleringen i 3 § marknadsföringslagen såvitt avser säkerhetsfrågor. 5 § produktsäkerhetslagen tar alltså sikte på uppgiflter om produkters beskaflfenhet och användning flrån säkerhetssynpunkt och ersätter i detta hänseende 3 § marknadsföringslagen. 7 § tredje stycket konsumentköplagen har därför kompletterats så att det omflattar även underlåtelse att lämna sådan inflormation om en vara som en näringsidkare har ålagts med stöd av 5 § produktsäkerhetslagen.

8§

Enligt 8§ skall en vara som säljs i strid mot bl.a. förbud enligt 4§ marknadsföringslagen anses behäfltad med flel. Detta gäller oavsett om förbudet har lämnats av säkerhetsskäl eller därför att varan bedömts vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål (prop. 1975/76:34 s. 135 f).

Produktsäkerhetslagen innehåller en bestämmelse, som ersätter 4 § marknadsföringslagen såvitt den gäller produktsäkerhet. Enligt 6 § produktsäkerhetslagen kan en näringsidkare förbjudas att flortsatta tillhandahålla produkter, som medför särskild risk för person- eller egendomsskador. 8 § konsumentköplagen har ändrats så att den blir tillämplig även då varor säljs i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen.

14 §

Bestämmelsen i 14 § behandlar skadeståndsskyldighet för tillverkaren av en vara och andra, som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, i flall då dessa bl. a. underlåtit att flullgöra inflormationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen (prop. 1975/76:34 s. 136).

I konsekvens med ändringen av 7 § konsumentköplagen har 14 § kompletterats så att skadeståndsskyldighet skall kunna inträda även när en näringsidkare underlåter att lämna inflormation om en vara som han ålagts enligt 5 § produktsäkerhetslagen.

131

4.5 Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen Prop. 1988/89:23

(1985:716)

Ändringarna syfltar till att anpassa regleringen i konsumenttjänstlagen till den i produktsäkerhetslagen. Ändringarna ansluter till konsumenttjänstlagens nuvarande regler och medför inga sakliga förändringar av betydelse.

5§

Enligt 5 § flår en tjänst inte utföras i strid mot bl. a. förbud enligt 4 § marknadsföringslagen. Detta gäller oavsett om förbudet har lämnats av säkerhetsskäl eller för att tjänsten bedömts vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Stadgandet komrnenteras närmare i prop. 1984/85:110 s. 163 fl"och 371 f

Produktsäkerhetslagen innehåller en bestämmelse, som ersätter 4 § marknadsföringslagen såvitt den avser produktsäkerhet. Enligt 6 § produktsäkerhetslagen kan en näringsidkare förbjudas att fortsätta tiUhanda-hålla bl.a. tjänster, som medför särskild risk för person- eller egendomsskador. 5 § andra punkten konsumenttjänstlagen har kompletterats med en hänvisning till 6 § produktsäkerhetslagen.

9§

I paragrafen anges att en tjänst i vissa fall skall anses felaktig, bl. a. om den har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen. Innebörden av stadgandet kommenteras närmare i prop. 1984/85:1 lOs. 187 flf.

Andra stycket i 9 § har i konsekvens med ändringen i 5 § konsumenttjänstlagen utformats så att en tjänst skall anses felaktig även då den har utförts i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen.

15§

I 15§ anges när tjänster som avser förvaring av lösa saker skall anses felaktiga. Enligt 15 § andra stycket skall bl. a. förvaring, som anordnas i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, anses utgöra en felaktig tjänst (prop. 1984/85:110 s. 211 fi).

Andra stycket i paragraflen har ändrats så att även förvaring, som anordnas i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen, skall bedömas som en flelaktig tjänst.

21 §

Förutsättningarna för bl. a. hävning, som flår ske då en tjänst utförts i strid mot förbud enligt 4§ marknadsföringslagen anges i 21 §. Regleringen kommenteras i prop. 1984/85:110 s. 236 flf.

Andra och tredje styckena i paragraflen har ändrats så att hävning får ske
också då en tjänst utförts i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhets
lagen. 132

33 § Prop. 1988/89:23

Paragrafen reglerar skadeståndsskyldigheten för tredje man i vissa fall. En sådan skyldighet kan inträda bl.a. när en näringsidkare underlåter att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av beskaflfenheten eller ändamålsenligheten hos en tjänst som han ålagts att lämna enligt marknadsföringslagen (prop. 1984/85:110 s. 287 flf).

Skadeståndsskyldighet bör under motsvarande förutsättningar kunna inträda även vid underlåtelse att lämna säkerhetsinformation, om ett åläggande att lämna sådan inflormation har meddelats enligt 5 § produktsäkerhetslagen.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. produktsäkerhetslag

2. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

4. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

5. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

133

Produktåterkallelsekommitténs sammanfattning av Prop. 1988/89:23
sitt betänkande '

SAMMANFATTNING

I Sverige finns redan en omflattande produktsäkerhetsreglering. Den tar i allmänhet sikte på att förhindra att flariiga produkter överhuvud taget når ut tiU bmkarna. Regler om att åtgärder skall vidtas mot riskabla produkter som redan finns hos bmkarna är sparsamt förekommande.

I våra direktiv konstateras att frågan om återkallelse av flariiga varor som ett komplement till gällande produktsäkerhetslagstifltning har aktualiserats på senare tid i olika sammanhang. Med återkallelse avses då att en näringsidkare erbjuder sig att i någon form ta tillbaka försålda varor eller att rätta till säkerhetsbrister hos dem. Också information om hur köpare skall undvika vissa faror — vad vi betecknar som varningsinformation — sägs enligt direktiven kunna betraktas som en form av återkallelse.

Någon lagstiftning om återkallelse av flariiga produkter finns inte. Vårt uppdrag har varit att ta ställning tiU om den nuvarande ordningen behöver kompletteras med någon form av återkallelse av flariiga varor. Om vi finner att någon form av återkalldsesystem bör inrättas har vi att överväga utformningen av ett sådant system och, om lagstiftning behövs, lämna förslag därtill.

Vi har undersökt såväl företagens som myndigheternas erfarenheter av produktåterkalldser (se bilagorna 2 och 3). Vi har därvid konstaterat att företagen trots att lagstiftning saknas genomfört återkalldser i en inte obetydlig omfattning. Det sker sålunda flrivilligt men inte sällan eflter samråd med vederbörande tiUsynsmyndighet, som ibland är den som tar initiativ till åtgärden.

Vi har flunnit att, när flariiga produkter nått ut till brukarna, det krävs någon florm av generella åtgärder — återkallelse eller vamingsinformation — som syftar till att undanröja skaderisken beträflfande, såvitt möjligt, alla exemplar av den flariiga produkten (se avsnitt 5.1.6). Civilrättsliga regler om bl. a. avhjälpande av fel och hävning av köp är inte tillräckliga för detta ändamål. Även om säkerhetsåtgärder i åtskilliga fall kommer till stånd på frivillig väg, har vi funnit det önskvärt att frågan om behovet av sådana åtgärder liksom frågan om hur de bör utformas skall kunna prövas av en opartisk instans. Vi anser vidare att säkerhetsåtgärder bör kunna tvingas flram i de undantagsflall där vederbörande näringsidkare vägrar att tillmötesgå berättigade krav i sådant hänseende.

Den utveckling som nu — inte minst under inflytande av vad som sker
inom EG — kan skönjas i riktning mot att produkters säkerhet i mindre
grad kontrolleras på förhand av myndigheter och att i stället ett större
egenansvar läggs på företagen i florm av s. k. självcertifiering och liknande,
kräver en skärpt eftermarknadskontroll. Enligt vår mening synes utveck
lingen närmast förutsätta ett system med lagfäst skyldighet att återkalla
produkter som till följd av bristfällig säkerhetskontroll blivit flariiga. Om
det såsom kan väntas genomförs stränga regler om produktansvar, torde
företagen bli än mer benägna att återkalla flariiga produkter och det ter sig •

även från den synpunkten naturiigt att reglera återkalldseskyldigheten i Prop. 1988/89:23
lag med möjlighet till opartisk prövning. Bilaga 1

Vi föreslår därför lagstiftning som gör det möjligt att åstadkomma rättelser i flråga om farliga produkter som kommit ut på marknaden. Vi förordar att frågor om återkalldser och varningsinformation regleras i en ny lag som bör få rubriken produktsäkerhetslag. I den lagen bör också tas upp bestämmelser om vissa produktsäkerhetsfrågor som nu regleras i marknadsföringslagen, nämligen om säljförbud för flariiga produkter och om skyldighet att vid marknadsföring lämna information som är av särskild betydelse från säkerhetssynpunkt. Vi föreslår en lag om ändring i marknadsjöringslagen som innebär motsvarande begränsningar i den lagen.

Vi har diskuterat vissa frågor om förberedande åtgärder till sådana ingripanden som vi föreslår, bl.a. ett system för skaderapportering (se avsnitt 5.7.7). Vi lägger inte flram några konkreta förslag beträflfande dessa frågor men förutsätter att de blir föremål för flortsatt uppmärksamhet.

Produktsäkerhetslagen skall enligt vårt förslag ha till ändamål att motverka att produkter orsakar person- eller egendomsskador. Företag skall enligt förslaget kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation, förbjudas att tillhandahålla produkter, åläggas att lämna varningsinflormation och åläggas att återkalla produkter. Möjligheten att meddela åläggande om varningsinformation och åläggande om återkallelse utgör nyheter i svensk lagstiftning, medan reglerna om säljförbud och säkerhetsinflormation som nyss anförts har mönster i marknadsföringslagen.

Den lagstiftning som nu finns beträflfande produktsäkerheten på olika varu- och tjänsteområden förblir enligt vårt förslag gällande vid sidan av produktsäkerhetslagens mer allmänna bestämmelser och får försteg framför produktsäkerhetslagen i den mån den innehåUer regler av samma innebörd som produktsäkerhetslagen. Om flråga uppkommer att förbjuda t. ex. ett farligt livsmedel, skall sålunda inte produktsäkerhetslagens sälj-förbudsregel tillämpas utan 16 § livsmedelslagen, som ger livsmedelsverket beflogenhet att förbjuda saluhållande av livsmedel.

Lagen föreslås omfatta samtliga typer av säkerhetsfel som kan förekom
ma. Med flariiga produkter menar vi flramför allt sådana som är förenade
med risker vilka antingen flramstår som onödiga med hänsyn till möjliga
skyddsåtgärder eller som är svåra att förutse för dem som använder pro
dukterna. ' '

Vi föreslår att tillämpningsområdet för lagen begränsas till sådana varor
och tjänster, som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumen
ter i inte obetydlig omflattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för
enskilt bmk (se avsnitt 5.2). Det skall alltså i huvudsak vara flråga om varor
och tjänster, som näringsidkare i sin näringsverksamhet bjuder ut till
konsumenter, dvs. konsumentprodukter. För att lagen skall kunna tilläm
pas är det tillräckligt att det inte framstår som direkt ovanligt att en viss
produkt används även av konsumenter. Om lagen är tillämplig på en
produkt, skall enligt vårt förslag ingripande vanligtvis kunna företas mot
samtliga exemplar av den, oavsett vem som faktiskt är brukare av produk
ten. De flramtida erflarenheterna av lagens tiUämpning flår visa om det är 135

lämpligt att lagen utsträcks att omflatta också annat än konsumentproduk- Prop. 1988/89:23
ter. Bilaga 1

Till skydd mot produktskador skall enligt vårt förslag åläggande om vamingsinformation kunna meddelas (se avsnitt 5.3.1). Varningsinflormation syftar till att skydda dem som redan har förvärvat en farlig produkt. Därigenom skiljer sig detta institut från säkerhetsinflormation, som skall lämnas redan i samband med tillhandahållandet av produkter. För varningsinflormation krävs att åtminstone någon flullbordad transaktion, ett avslut, kommit till stånd. Om en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, skall han kunna åläggas att informera dem som innehar varan eller åt vilka tjänsten utförts eller som innehar egendom som tjänsten avsett om skaderisken och hur den skall förebyggas.

Varningsinformation skall i första hand lämnas till kretsen av brukare, vilka är de som skall beredas ett skydd. Varje innehavare av den flariiga produkten och således även t. ex. återförsäljare av den skall emellertid så långt möjligt inflormeras så att de blir medvetna om riskerna. Själva inflormationen skall omflatta en tydlig riskupplysning och ge anvisningar för hur man skyddar sig mot skaderisken.

Vårt förslag omflattar också bestämmelser för hur varningsinflormation skall lämnas. Det kan ske individuellt genom direktadresserade meddelanden till dem som skall ha informationen eller generellt genom olika former av marknadsföringsåtgärder såsom annonser eller massförsändelser. Skyldigheten att lämna varningsinformation blir — till skillnad från säkerhetsinformation — ovillkorlig. Den skall alltså lämnas även för det fall att näringsidkaren upphöratt tillhandahålla produkten i fråga.

Information skall lämnas i en med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall skälig omfattning. Det får bli fråga om en rimlighetsavvägning mellan nytta och kostnader. Ibland behöver bara en begränsad krets av brukare få information om skaderisken, och åläggande om selektiv varningsinflormation skall därför kunna meddelas. Särskilt vid en individuell informationsspridning finns ofta goda möjligheter att rikta meddelanden till en avgränsad brukarkrets.

Om en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst, som medför särskild risk för skada på person, skall han enligt vårt förslag kunna åläggas att återkalla produkten från brukarna (se avsnitt 5.3.2). Farerekvisitet för åläggande om återkallelse är detsamma som för åläggande om vamingsinformation, men återkallelse föreslås kunna komma i fråga endast vid risk. för personskador.

1 en risksituation kan ofta såväl varningsinformation som återkallelse komma i fråga. Vid valet mellan dessa båda åtgärder skall vara avgörande vad som med minsta resursinsats leder till målet att förebygga skadefall. I fall av stora risker för allvarliga personskador bör återkallelse normalt utgöra förstahandsalternativet. Även vid återkallelse kan selektiva åtgärder bli aktuella.

Återkallelse av varor föreslås kunna ske i tre olika former, nämligen
rättelse, utbyte eller återgång. Rättelse innebär att defekten hos produkten
avhjälps. Vid utbyte återgår den riskabla varan till näringsidkaren, som i 136

gengäld får leverera en annan, fldflri vara av samma eller motsvarande slag. Prop. 1988/89:23 Återgång innebär att näringsidkaren tar tillbaka den flariiga varan och Bilaga 1 lämnar ersättning för den. I flråga om tjänster kan endast rättelse eller återgång komma i flråga.

Vårt förslag innebär att näringsidkaren vid återkallelse skall lämna de berörda ett erbjudande om viss åtgärd och ange villkoren för åtgärden. Villkoren skall vara sådana att erbjudandet kan förväntas bli allmänt accepterat men får inte bli oskäligt betungande för näringsidkaren. Återkalldseerbjudanden skall fullgöras utan väsentliga kostnader eller olägenheter för produktinnehavarna. Rättelse och utbyte skall ske inom skälig tid och bör alltså företas så skyndsamt som möjligt. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade normalt svara mot återanskaffningskostnaden för en ny vara av samma eller motsvarande slag, men avdrag kan i vissa fall få göras för den nytta innehavaren av varan får anses ha haflt.

Vi föreslår också att vid varuåterkalldse näringsidkaren skall kunna åläggas att låta förstöra eller eljest oskadliggöra exemplar som återtagits av honom i samband med utbyte eller återgång. Detta bör dock komma i flråga endast i undantagsfall såsom då en produkt bedöms vara särskilt flarlig eller då riskerna för att de återtagna exemplaren av produkten skall komma att åter cirkulera på marknaden är särskilt stora.

Erbjudanden om återkallelse skall tillkännages med upplysningar om villkoren och den aktuella skaderisken. För sådana tillkännagivanden skall gälla detsamma som för spridning av varningsinflormation.

Om en näringsidkare tillhandahåller produkter utan att lämna inflormation som har särskild betydelse för att förebygga att produkterna orsakar person- eller egendomsskador, skall han enligt förslget kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation, när han i flortsättningen tillhandahåller dem (se avsnitt 5.3.3). Vårt förslag i denna del bygger på 3 § marknadsföringslagen. Inflormationen skall i allmänhet omflatta upplysningar om den speciella skaderisken och dessutom innehålla anvisningar för hur man kan skydda sig mot skador, t. ex. hanteringsföreskrifter eller skötselråd. Det är inte meningen att säkerhetsinformation skall vara förbehållen särskilt allvariiga fall. Information skall kunna krävas så snart det föreligger något beaktansvärt behov av den.

Vårt förslag inneflattar bestämmelser om hur säkerhetsinflormation skall lämnas. Det kan ske genom märkning på varan eller egendom, som tjänsten i flråga avser, eller i bruksanvisningar, som medföljer varan eller egendomen. Inflormation skall även kunna tillhandahållas i annan form på säljställen eller lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen.

Skyldigheten att lämna säkerhetsinflormation blir inte ovillkorlig utan bortflaller om näringsidkaren väljer att inte vidare marknadsföra produkten i flråga. Ålägganden om säkerhetsinformation blir i allmänhet generella, men kan ibland innebära att information skall lämnas endast till en begränsad krets av presumtiva brukare.

Vårt förslag om säljförbud innebär att en näringsidkare, som tillhanda
håller produkter som medför särskild risk för person- eller egendomsska
dor, skall kunna förbjudas att fortsätta med detta (se avsnitt 5.3.4). Förslå- . 137

get bygger på 4 § marknadsföringslagen. Risknivån överensstämmer med Prop. 1988/89:23 den som gäller enligt den bestämmelsen. Innebörden är att såväl riskerna Bilaga 1 som de befarade skadeverkningarna måste vara av viss betydenhet för att ingripande skall flå ske. Begränsade risker för skador av bagatdlartad karaktär bör i allmänhet inte kunna föranleda säljförbud.

Säljförbud blir i allmänhet generella och absoluta. Förbud kan emellertid göras partiella, dvs. avse försäljningen till endast en viss kategori av brukare. Även villkorade förbud skall kunna meddelas, t. ex. förbud att tillhandahålla en produkt utan att den är försedd med viss säkerhetsanordning.

Åläggande om varningsinflormation och återkallelse skall förbehållas flall, i vilka risksituationen är av viss räckvidd. Vid prövningen skall beaktas bl. a. den omflattning i vilken varan eller egendomen kan antas finnas i behåll och brukas. Även den föreliggande skaderisken skall beaktas. Åläggande skall meddelas om prövningen utfaller så att åtgärden kan förväntas få en inte obetydlig skadepreventiv eflfekt.

Ett särskilt problem i samband med vår reglering är frågan om mot vem eller vilka ålägganden och förbud enligt lagen skall kunna riktas, alltså vad som skall gälla om ansvarsfördelningen (se avsnitt 5.5). Vårt lagförslag innebär att varje näringsidkare, som tillhandahåUer eller har tiUhanda-hållit en farlig produkt, skall kunna komma i flråga för åläggande eller förbud. Av praktiska skäl måste dock i allmänhet ett val företas. Vid valet skall enligt vårt förslag i första hand hänsyn tas till vem eller vilka, som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med åtgärden i fråga. Också rimlighetssynpunkter bör beaktas. Vi föreslår därför att man vid prövningen även fäster avseende vid vem eller vilka som först fört in produkten på marknaden. Lösningen innebär att ansvaret för säkerhetsåtgärder ofta får läggas på tillverkare eller importör eller annan som har haft ett bestämmande inflytande på en produkt.

Utgångspunkten är att ett återkalldseåläggande inte får omflatta andra exemplar av produkten än sådana som näringsidkaren i flråga själv tillhandahållit. I anslutning härtill föreslår vi en regel för tillämpningen som innebär att ett åläggande om återkallelse eller varningsinformation gäller alla exemplar av produkten, om det inte beträflfande visst exemplar flramgår att det inte tillhandahållits av den näringsidkare som meddelats åläggandet. Näringsidkare kan alltså begränsa sitt ansvar genom att se till att deras produkter blir märkta på något sätt.

Oflta behöver många näringsidkare samverka för att åstadkomma t. ex. en eflfektiv återkalldsekampanj. Sådan samverkan skall enligt vårt lagförslag vid behov kunna flramtvingas. Vi förutsätter emellertid att samverkan bäst åstadkoms genom överenskommelser inom den berörda branschen.

Frågan om pres/cr/pi/on saknar aktualitet vad gäller säkerhetsinformation och säljförbud men kommer upp vid varningsinflormation och återkallelse. Vi föreslår en tio-årig preskriptionsflrist för återkallelse men inte någon preskriptionsbestämmdse såvitt gäller varningsinflormation (se avsnitt 5.6).

Preskriptionsflristen för återkallelse innebär att en näringsidkare kan
meddelas ett åläggande endast om han inom tio år från det att han 138

upphörde att tillhandahålla produkten i fråga flått ett skriftligt krav om Prop. 1988/89:23 återkallelse flrån vederbörande tillsynsmyndighet eller någon organisation Bilaga 1 med talerätt, varom mera nedan. Om krav på återkallelse av en produkt flramstäUs inom tio-årsperioden, kan ett åläggande avse även sådana exemplar av produkten som sålts för mer än tio år sedan.

Vi har förut anfört att flrågor om ålägganden och förbud enligt den föreslagna lagen bör kunna prövas av en opartisk instans. Av bl. a. rättssäkerhetsskäl har vi flunnit det vara viktigt att denna instans blir en domstol. Det finns på konsumenträttens område en väl flungerande domstol som är lämpad att pröva produktsäkerhetsåtgärder. Det är marknadsdomstolen, och vi föreslår att den skall slita tvister också enligt den av oss föreslagna lagen (se avsnitt 5.7.4).

Myndigheter, som skall utöva tillsynen över eflterlevnaden av lagen kallar vi tillsynsmyndigheter (se avsnitt 5.7.2). Tillsynsmyndighet blir enligt vårt förslag konsumentverket. Dess kompetensområde blir emellertid ~ begränsat till produkter, som inte är specialreglerade. För produktgrupper, som är föremål för specialreglering såsom t. ex. läkemedel och livsmedel blir vederbörande specialmyndighet — socialstyrelsen respektive livsmedelsverket — tillsynsmyndighet. Flera myndigheter flår alltså ett ansvar för att lagen vinner praktisk tillämpning.

Vi föreslår att i lagtexten förs in en rekommendation om att tillsynsmyndigheterna bör ta upp förhandlingar med näringsidkare, då frågor om ålägganden och förbud kommer upp (se avsnitt 5.7.3). Syftet med sådana förhandlingar skall vara att söka komma överens med näringsidkarna i frågan huruvida behov föreligger om säkerhetsåtgärder och hur de i så flall bör utflormas.

Kommer någon förhandlingslösning inte till stånd, flår tillsynsmyndigheten överlämna flrågan till konsumentombudsmannen med begäran att denne ansöker om åläggande eller förbud hos marknadsdomstolen. Tillsynsmyndigheterna flår alltså inte själva väcka talan i domstolen (se avsnitt 5.7.5). Det förutsätts att ombudsmannen och vederbörande tillsynsmyndighet samråder och kan komma flram till samma bedömning vad gäller behovet av åtgärder.

Vi föreslår också, eflter mönster av marknadsföringslagen, att konsumentombudsmannen flår möjlighet att utfärda informations-, förbuds-och återkallelseförelägganden.

Förutom konsumentombudsmannen flår enligt vårt förslag organisationer av konsumenter, löntagare och näringsidkare talerätt i marknadsdomstolen. Förutsättningen för sådan talan är att tillsynsmyndigheten eller ombudsmannen beslutat att inte vidta åtgärder för att få en fråga bedömd av domstolen.

Vi föreslår även vissa ändringar i lagen om inarknadsdomstol. Ändrings-förslagen innebär i huvudsak att lagen om rharkhadsdomstol flår ett inne-' håll som gör att produktsäkerhetslagen inordnas i dess processuella reglering. Produktsäkerhetsärendéri blir med .förslagen, i allmänhet handlagda på samma sätt som marknadsföringsärenden.

Två av oss (Tengelin och Wallin) har i ett särskilt yttrande lagt .flram
vissa kompletterande synpunkter. Yttrandet innehåller en sammanflatt- 139

ning, vartill hänvisas.

Produktåterkallelsekommitténs författnmgsförslag Pop. 1988/89:23

Bilaga 2 1 Förslag till

Produktsäkerhetslag

Härigenom föreskrivs som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål flår enligt lagen
näringsidkare

1. åläggas att lämna säkerhetsinflormation,

2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster,

3. åläggas att lämna varningsinflormation,

4. åläggas att återkalla varor och tjänster.

Lagen tillämpas i flråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omflattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.

2 § Vad som i denna lag sägs om tillhandahållande och överlåtelse av en vara gäller även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

4 § Konsumentverket utövar tillsyn över eflterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. En myndighet, som enligt annan lag eller förflattning har att utöva tillsyn över eflterlevnaden av regler om produktsäkerhet i fråga om en vara eller en tjänst, är dock tillsynsmyndighet även beträflfande efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, såvitt rör varan eller tjänsten.

En flråga om åläggande eller förbud enligt denna lag flår alltid väckas hos konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträflfande den vara eller tjänst som frågan gäller, skall frågan överiämnas till tillsynsmyndigheten, såvida det inte är uppenbart att någon åtgärd inte behövs.

Åläggande om säkerhetsinformation

5§ Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som avses i
1 § andra stycket utan att lämna information som har särskild betydelse
för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller
egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan infor
mation, när han i flortsättningen tillhandahåller varan eller tjänsten.
Ett åläggande enligt första stycket flår innehålla att inflormationen skall
1. lämnas genom märkning på varan eller den egendom som tjänsten
avser eller i bruksanvisning soni medföljer varan eller egendomen, 140

2. tillhandahållas i annan florm på säljställen eller Prop: 1988/89:23

3. lämnas i annonser eller andra flramställningar som näringsidkaren Bilaga 2 använder vid marknadsföringen.

Säljförbud m.m.

6 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som avses i I § andra stycket och medför varan eller tjänsten särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att flortsatta därmed.

Åläggande om varningsinformation

1 § Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som avses i 1 § andra stycket och medför varan eller tjänsten särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att informera dem som innehar varan eller åt vilka tjänsten utförts eller som innehar den egendom som tjänsten avsett om skaderisken och om hur den skall förebyggas.

Informationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, såsom genom personliga meddelanden till dem som skaU ha informationen eller i annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall skälig omflattning.

Åläggande om återkallelse

8 § Har en näringsidkare överlåtit en vara som avses i I § andra stycket
och medför varan särskild risk för skada på person, kan marknadsdomsto
len ålägga honom att i en med hänsyn till behovet av att förebygga
skadeflall skälig omfattning återkalla varan från dem som innehar varan för
att bmka den genom att

1. avhjälpa det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. ta tillbaka varan och leverera en annan, felflri vara av samma eller motsvarande slag (utbyte) eller

3. ta tillbaka varan och lämna ersättning för den (återgång).

Åläggandet skall innefatta skyldighet för näringsidkaren att lämna innehavarna ett med bestämda villkor förenat erbjudande att vidta åtgärden. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av dem till vilka det lämnas. Erbjudandet skall fullgöras utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Rättelse och utbyte skall ske inom skälig tid. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot återanskaflfningskostnaden för en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på person, flår marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller eljest oskadliggöra de återtagna exemplaren.

9 § Har en näringsidkare utfört en tjänst som avses i 1 § andra stycket
och medför tjänsten särskild risk för skada på person, kan marknadsdom
stolen ålägga honom att i en med hänsyn till behovet av att förebygga 141

skadeflall skälig omflattning återkalla tjänsten flrån dem, åt vilka tjänsten Prop. 1988/89:23

utförts för direkt bruk eller som innehar egendom som tjänsten avsett för Bilaga 2

att bruka den, genom att avhjälpa det flel som skaderisken hänför sig till

(rättelse) eller lämna ersättning för tjänsten (återgång). Därvid gäller 8 §

andra stycket i motsvarande flall. Vid återgång skall ersättningen, om så

behövs, avse också kostnaden för återställande av den egendom som

tjänsten avsett i ursprungligt skick.

10 § Ett åläggande enligt 8 eller 9 § skall inneflatta skyldighet för näringsidkaren att tillkännage såväl erbjudandet och villkoren för detsamma som den skaderisk som föranlett åläggandet. Om sådant tillkännagivande gäller i övrigt bestämmelserna i 7 § om varningsinflormation.

Gemensamma bestämmelser om ålägganden och förbud

11 § Ett åläggande enligt 7, 8 eUer 9 § får meddelas endast om det kan antas få en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Vid prövningen skall beaktas den omfattning i vilken varan eller den egendom som tjänsten avsett kan antas finnas i behåll och bmkas, den skaderisk som föreligger och omständigheterna i övrigt.

12 § Ett åläggande eller ett förbud enligt 5—9 § som kan avse flera näringsidkare flår begränsas till att gälla någon eller några av dem. Åläggandet eller förbudet skall i första hand meddelas den eller dem som har de bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med det. Vid prövningen skall också beaktas vem dier vilka som först fört in varan eller tjänsten på marknaden.

Ett åläggande att återkalla en vara eller en tjänst gäller alla exemplar av varan eller tjänsten, om det inte beträflfande visst exemplar framgår att det ej tillhandahållits av den näringsidkare som meddelats åläggandet.

Varje näringsidkare som 7, 8 eller 9 § kan tillämpas på kan av marknadsdomstolen åläggas att medverka tiU att genomföra ett åläggande, som enligt nämnda lagrum meddelats en annan näringsidkare.

13 § Ett åläggande enligt 8 eUer 9 § får meddelas en näringsidkare endast om han inom tio år från det att han upphörde att tillhandahålla varan eller tjänsten fått ett skriftligt krav om återkallelse av den vara eller tjänst som återkallelsen skulle avse av tillsynsmyndigheten eller, om ansökningen om åläggandet gjorts av en sammanslutning som avses i 18 § andra stycket, av sammanslutningen.

14 § Om ett åläggande enligt 7, 8 eller 9 § inte kan meddelas någon näringsidkare som förmår genomföra åtgärden, skall, i den mån det behövs för att förebygga skada på person eller egendom, tillsynsmyndigheten lämna varningsinflormation i skälig omfattning.

Vite

15 § Ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket
skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

Handläggningsregler

16 § Uppkommer behov av åtgärder enligt denna lag för att motverka

att en vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom, bör 142

tiUsynsmyndigheten ta upp förhandlingar med näringsidkare som kan Prop. 1988/89:23 meddelas åläggande eller förbud enligt lagen, i syfte att denne skall åta sig Bilaga 2 att genomföra behövliga åtgärder. Vad som sagts nu gäller dock inte, om fara är i dröjsmål eller omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp.

17 § Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna frågan till konsumentombudsmannen med begäran om att denne skall ansöka hos marknadsdomstolen om sådant åläggande eller förbud.

18 § En fråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket tas upp efter ansökan. En sådan ansökan görs av konsumentombudsmannen efter en begäran som sägs i 17 §.

Beslutar en tillsynsmyndighet i visst fall att inte framställa begäran enligt 17 § eller beslutar konsumentombudsmannen i anledning av en sådan begäran att inte göra ansökan hos marknadsdomstolen, flår ansökan göras av en sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

19 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av en tillsynsmyndig
het eller av konsumentombudsmannen avge yttranden och lämna upplys
ningar i ett ärende om tillämpning av 5-9 § eller 12 § tredje stycket.
Näringsidkaren är även skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten
eller konsumentombudsmannen tillhandahålla handlingar, varuprover
och liknande, som kan ha betydelse för utredningen i ärendet.

Eflterkoms inte en anmaning enligt första stycket, flår tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att flullgöra sin skyldighet vid vite. För varuprover och liknande som tillhandahålls enligt första stycket lämnar tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen ersättning, om särskilda skäl föreligger.

20 § Ett beslut i flråga om ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket utgör inte hinder mot att samma flråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. I flråga om talan av konsumentsombudsmannen eller av en sammanslutning som avses i 18 § andra stycket angående förnyad prövning gäller vad som sägs i 17 och 18§§.

21 § Om särskilda skäl föranleder det, kan ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket meddelas även för tiden till dess ett slutligt beslut föreligger.

Informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden

22 § Om förutsättningar för ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket föreligger i ett visst flall, som ej är av större vikt, flår konsumentombudsmannen eflter begäran som sägs i 17 § vid vite förelägga näringsidkaren, för godkännande omedelbart eller inom viss tidsflrist,

1. åläggande att lämna säkerhetsinflormation enligt vad som sägs i 5 § eller att lämna varningsinflormation enligt vad som sägs i 7 § eller att medverka till varningsinformation enligt vad som sägs i 12 § tredje stycket (informationsföreläggande),

2. förbud att fortsätta att tillhandahålla en vara eller en tjänst enligt vad som sägs i 6 § (förbudsföreläggande) eller

3. åläggande att återkalla en vara eller en tjänst enligt vad som sägs i 8 143

och 9 §§ eller att medverka till återkallelse enligt vad som sägs i 12 § tredje Prop. 1988/89:23
stycket (återkallelseföreläggandé). Bilaga 2

Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett förbud som har meddelats av marknadsdomstolen enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Ett godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tidsflristen har gått till ända är dock utan verkan.

Tillsyn m.m.

23 § En näringsidkare som meddelats ett åläggande eller ett förbud
enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket är skyldig alt på anmaning av tillsyns
myndigheten avge yttranden och lämna upplysningar, som behövs för
tillsyn över att åläggandet eller förbudet följs. Näringsidkaren är även
skyldig att på anmaning av myndigheten tillhandahålla handlingar, varup
rover och liknande, som behövs för tillsynen.

Eflterkoms inte en anmaning enligt första stycket, får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, lämnar tillsynsmyndigheten ersättning, om särskilda skäl föreligger.

Föreskriflter om skyldighet för den som skall tiUhandahålla varuprover och liknande enligt första stycket att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

24 § Talan om utdömande av vite som förelagts med stöd av 19 eller
23 § förs vid allmän domstol av den som utfärdat föreläggandet.

I flråga om vite, som förelagts av marknadsdomstolen eller som upptagits i godkänt inflormations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé, förs talan om utdömande vid allmän domstol av konsumentombudsmannen. Har vite förelagts av marknadsdomstolen på talan av en sammanslutning som avses i 18 § andra stycket får talan om utdömande föras även av sammanslutningen.

Överklagande

25 § Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas, nämligen

1. beslut av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,

2. beslut av en tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 §,

3. beslut av konsumentombudsmannen enligt 18 § första stycket,

4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,

5. beslut av konsumentombudsmannen om informations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé enligt 22 §,

6. beslut av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet
enligt 24 §.

En tillsynsmyndighets eller konsumentsombudsmannens beslut i annan flråga som avses i I9§ eller en tillsynsmyndighets beslut i en flråga som avses i 23 § första—tredje styckena överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller beslut av en tillsynsmyndighet enligt föreskriflter som avses i 23 § fjärde stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2. Ett åläggande enligt 7-9 § eller 12 § tredje stycket får meddelas en 144

2 Förslag till Prop. 1988/89:23

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ samt rubriken närmast före 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

•3§

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. Åläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt första stycket får innehålla att informationen skall

1. lämnas genom märkning på vara eller tillhandahåUas i annan form på
säljställe,

2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

3. i viss form lämnas till konsument som begär det.

Ifråga om information som har särskild betydelse för att förebygga att en vara eller tjänst orsakar skada på person eller egendom finns bestämmelser ( produktsäkerhetslagen (1988:000).

4§'
Produktsäkerhet m.m. Produktotjänlighet

Saluhåller en näringsidkare till Saluhåller en näringsidkare till konsumenter för enskilt bmk en konsumenter för enskilt bruk en vara, som på grund av sina egenska- vara, sotn är uppenbart otjänlig JÖr per medför särskild risk för skada på sitt huvudsakliga ändamål, kan person eller egendom, kan mark- marknadsdomsolen förbjuda ho-nadsdomstolen förbjuda honom att nom att fortsätta därmed, fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

I den mån det behövs för att motverka att en vara som avses i första stycket saluhålls på sätt som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till annan näringsidkare förbud att flortsatta därmed. Förbud enligt första och andra styckena kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Förbud enligt denna paragraf flår inte meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

Ett ärende om tillämpning av 3 eller 4 §, som anhängiggjorts före ikraft
trädandet, prövas enligt äldre bestämmelser. 146

' Senaste lydelse 1985:926.

4§'

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erflarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring och avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall ha särskild insikt i konsumentflrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna flår ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erflarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring, avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhet skall ha särskild insikt i konsumentflrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna flår ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen (1982:729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, flår inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser flått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om förbud enligt 4§ marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligt 13 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen (1982:729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418), 5§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller 21 § produktsäkerhetslagen (1988:000) kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkaUdse av tillstånd, som avses där, flår inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser flått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

Har säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom lämnat vilseledande uppgiflt om varans beskaflfenhet eller användning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med fel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgift som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäfltad med flel, om säljaren åberopat uppgiflten eller, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var vilseledande, underlåtit att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna Har säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans be- sådan information om varans be-

skaflfenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, skall varan anses behäfltad med flel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, och säljaren har känt till eller bort känna till underlåtelsen att flullgöra åläggandet.

skaflfenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller att efter åläggande enligt 5 § produktsäkerhetslagen (1988:000) lämna säkerhetsinformation om varan, skall varan anses behäfltad med fel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tiUverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, och säljaren har känt till eller bort känna till underlåtelsen att flullgöra åläggandet.

Har varans tillverkare eller an
nan, som i tidigare säljled tagit be
fattning med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans för
packning eller i annons eller annat
meddelande avsett att komma tiU
allmänhetens eller köparens känne
dom uppsåtligen eller av vårdslös
het lämnat vilseledande uppgiflt om
varans beskaflfenhet eUer använd
ning och kan uppgiflten antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tillflogas kö
paren. Motsvarande gäller, om va
rans tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit beflattning med
varan, har underlåtit att lämna så
dan inflormation om varans beskafl
fenhet eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna och underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet.

Har varans tillverkare eller an
nan, som i tidigare säljled tagit be
fattning med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans för
packning eller i annons eller annat
meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens känne
dom uppsåtligen eller av vårdslös
het lämnat vilseledande uppgift om
varans beskaffenhet eller använd
ning och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tiUflogas kö
paren. Motsvarande gäUer, om va
rans tillverkare eUer annan, som i
tidigare säljled tagit beflattning med
varan, har underlåtit att lämna så
dan inflormation om varans beskafl-
flenhet eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna eller att efter åläggande enligt 5 § produklsäkerhetslagen (1988:000) lämna säkerhetsinformation om varan och underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet.

9§ Tjänsten skall anses flelaktig, om resultatet avviker flrån

1. vad konsumenten med hänsyn till 4§ har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syfltar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som dämtöver flår anses avtalat.

Tjänsten skall också anses flelaktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:000) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

Tjänsten skall också anses flelaktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15§ Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9, 10 och 12-14 §§ att tjänsten skall anses flelaktig, om förvaringen anordnas på ett sätt som avviker flrån

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana förflattningsföreskriflter eller myndighetsbeslut som väsentligen syfltar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver flår anses avtalat.

Om syfltet med tjänsten i huvudsak är fbrfldat, flår konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418).

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat, flår konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6§ produktsäkerhetslagen (1988:000).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att flullföljas utan flel av väsentlig betydelse för konsumenten flår denne häva avtalet beträflfande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förflelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet. Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, flår denne häva avtalet.

33 § Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eUer av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Sammanfattning av särskilt yttrande fogat till Pop. 1988/89:23

produktåterkallelsekommitténs betänkande (SOU ' 1987:24) produktsäkerhetslag av ledamöterna Tengelin och Wallin.

Huvudpunkterna i det särskilda yttrandet kan summeras på följande sätt.

1. I betänkandet betonas i olika sammanhang det nära flunktioneUa samband som föreligger mellan produktsäkerhet och produktansvar. Kommittén understryker vikten av att den fortsatta beredningen av produktsäkerhetsfrågan samordnas med övervägandena rörande produktansvaret. Vi ställer oss helt bakom detta men finner det angeläget att redan nu rikta uppmärksamheten på ett antal beröringspunkter mellan produktsäkerhet och produktansvar som vi anser särskilt beaktansvärda. Vi menar att vad vi anför i den frågan i avsnittet "Produktsäkerhet och produktansvar" utgör ett starkt stöd för kommitténs ståndpunkt.

2. Det lagförslag som kommittén lägger fram är i och för sig väl avvägt. Som också kommittén slår fast uppträder emellertid det stora flertalet företag redan nu seriöst när produktsäkerhetsåtgärder aktualiseras. Vi drar av detta för vår del slutsatsen att behovet av den föreslagna lagen inte är trängande i nuläget — om ett självcertifieringssystem blir aktuellt även för svenskt vidkommande blir bedömningen en annan.

Vi hyser också tvekan om en lag av det slag vi föreslår som sådan verkligen kommer att bli ett eflfektivt medel att tillrättaföra de, vanligtvis små och oflta rättsliga ingripanden svåråtkomliga, icke-seriösa företagen. Erflarenheterna flrån annan konsumenträttslig lagstifltning stämmer inte till optimism på den punkten. Även verkningsförmågan hos lagen som sådan när det gäller att flå till stånd resurskrävande produktsäkerhetsåtgärder flrån seriösa men ekonomiskt svaga företags sida lär bli begränsad. Om man som mål för en produktsäkerhetslagstiftning ställer upp att konsumenterna obetingat skaU kunna räkna med ett produktsäkerhetsskydd på den ambitionsnivå som kommittén förespråkar, framstår enligt vår bestämda uppflattning någon florm av försäkring som den ofrånkomliga och enda realistiska lösningen.

3. Det utredningsmaterial som kommittén låtit samla in visar att företa
gens beredskap när det gäller att hantera uppkommande produktsäker
hetsproblem ofta varit otillräcklig. I likhet med övriga kommittémed
lemmar anser vi att mått och steg på detta område bör vidtas i form av
egenåtgärder. Underhandspropåer om sådana flrån vår sida har mottagits
positivt inom närmast berörda näringslivskretsar.

156

Sammanställning av remissyttrandena över Pop-1988/89:23

produktåterkallelsekommitténs betänkande (SOU ' " -1987:24) produktsäkerhetslag

Remissinstanserna

Eflter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt, kammarrätten i Jönköping, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsinspektionen, kemikalieinspektionen, kommerskollegium, konsumentverket, lantbruksstyrelsen, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), riksrevisionsverket, socialstyrelsen, sprängämnesinspektionen, statens energiverk, statens livsmedelsverk, statens pris- och kartellnämnd, statens provningsanstalt, statskontoret, trafiksäkerhetsverket, handelshinderutredningen. Kooperativa förbundet, Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens Riksorganisation, Företagareförbundet, Svensk Industriförening, Svenska Tid-ningsutgivareföreningen, Annonsörföreningen, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Radio AB, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Konsumentvägledarnas förening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges Advokatsamfund, Motormännens Riksförbund-M.

Kommerskollegium har även överlämnat yttrande från Skånes Handelskammare.

Centralorganisationen SACO/SR har i sitt remissvar instämt i ett yttrande från Sveriges Civilingenjörsförbund, vilket har bifogats svaret.

Yttranden har också kommit in från Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB (SEMKO), Stockholms Handelskammare, statens planverk och Bilindustriföreningen AB Bilstatistik.

Sveriges Köpmannaförbund har till sitt yttrande bifogat en skrivelse den 18 juni 1987 från förbundet till dåvarande chefen för justitiedepartementet beträflfande köplagsreformen.

Företagarförbundet har förklarat att det instämmer i det yttrande som avgivits av Sveriges Industriförbund.

I sammanställningen är remissinstansernas synpunkter upptagna i följande avsnitt:

sid.

1. Allmänt om behovet av lagstifltning 158

2. Tillämpningsområdet 176

3. Åtgärderna 180

4. Ansvarsfördelningen 187

5. Handläggningen 191

6. Övriga flrågor 195

157

1. Allmänt om behovet av lagstiftning Prop. 1988/89:23

Bilaga 4

1.1 Göta hovrätt

Hovrätten har inte någon erinran mot förslaget men anser det önskvärt att det klarläggs i vilka flall ett åläggande att lämna inflormation skulle kunna kränka yttrandeflriheten.

1.2 Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten tillstyrker att lagstifltning sker utiflrån kommitténs förslag. Genom att lagen föreslås bli generell för varor och tjänster i konsumentledet bör detta förhållande i sig leda till att näringsidkare tar med produktansvar och produktsäkerhet som en del i sin verksamhet. Efltersom lagen skall vara subsidiär i förhållande till speciaUagstifltning blir det antagligen ingen märkbar skillnad inom de branscher där samarbetet mellan företag och myndigheter är etablerat. De frågor som rör tillämpningen av lagen i materiellt hänseende är väl belysta av kommittén och ger en god grund för den föreslagna lagstifltningen.

1.3 Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen delar utredningens uppfattning att det finns behov av en produktsäkerhetslag med i huvudsak den inriktning som utredningen föreslagit. Styrelsen instämmer också i att behovet av en produktsäkerhetsreglering är större på konsumentsidan än inom arbetslivet. Även inom arbetslivet finns dock ett behov av bättre möjligheter till ingripande mot leverantörsledet när det gäller flariiga produkter. Det finns därför skäl att för flramtiden överväga möjligheten av att utvidga lagstifltningen tiU detta område.

Styrelsen vill i detta sammanhang flramhålla att den internationella utvecklingen kan komma att starkt öka behovet av en motsvarande reglering på arbetsmiljöområdet. De modeller för kontroll av farliga produkter som är under utveckling inom EG synes nämligen innebära att tyngdpunkten förskjuts från förhandskontroller av myndigheter och riksprovplatser i riktning mot större egenansvar för företagen och olika former av icke-oflfi-ciell certifiering. Om Sverige avser att ansluta sig till en sådan utveckling torde detta närmast förutsätta att man inför ett system med skyldighet att återkalla flariiga produkteräven inom arbetslivet.

1.4 Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen anser i likhet med kommittén att det är motiverat att konsumentskyddet stärks i frågor som rör vroduktsäkerhet och har inget att erinra mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Inspektionen vill beträflfande de i betänkandet berörda säkerhetsflrågorna tillägga följande.

De åligganden som enligt förslaget skall kunna riktas mot en näringsid
kare kan innebära omfattande ekonomiska konsekvenser för honom. Mot
denna bakgrund är det befogat att en näringsidkare har möjlighet att
skydda sig genom försäkringar. Som kommittén påpekar förekommer
redan i dag på marknaden s.k. återkalldseförsäkringar för vissa slag av
produkter. Det är sannolikt att försäkringsbolagen kan komma att utveck
la nya försäkringslösningar som ger ett skydd för kostnader som kan 158

uppkomma till följd av den föreslagna lagen. Det bör framhållas att det Prop. 1988/89:23 f n. torde saknas underlag för en säker bedömning av vilka kostnader som Bilaga 4 kan täckas av en försäkring. Det förefaller dock troligt att, som kommittén anför, ett flullständigt försäkringsskydd inte kan erhållas.

Frågor som rör produktsäkerhet har uppenbarligen ett visst samband med det problemområde som rör produktansvar. Kommittén framhåller att det allmänt sett är önskvärt att en samordning sker av kommande lagstiftning om produktsäkerhet och produktansvar. Inspektionen vill understryka att det är angeläget att en samordning sker av lagstiftningsåtgärder som rör de båda områdena inte minst med hänsyn tiU att uppkommande försäkringsfrågor bör lösas i ett sammanhang.

1.5 Kemikalieinspektionen

Inspektionen instämmer i huvudsak i kommitténs förslag.

Kemikalieinspektionen välkomnar de påtryckningsmedel som kommittén föreslår. Kemikaliekontrollen är nämligen i allt väsentligt en egenkont-' roll hos företagen. Det är därför angeläget för tillsynsmyndigheterna att vid behov kunna tvinga fram varningsinformation om eller återkallelse av produkter som till följd av bristfällig säkerhetskontroU och produktinformation har blivit farliga. Inspektionen räknar med att det föreslagna systemet leder till ett generellt ökat tryck på dem som tillverkar eller importerar kemiska produkter att fullgöra sina skyldigheter, bl. a. att utreda, bedöma och informera om de inneboende egenskaperna. Systemet blir därmed ett värdeflullt komplement till straflfiDestämmelserna i lagen (1985:826) om kemiska produkter.

1.6 Kommerskollegium

Kommerskollegium har i sak inget att invända mot förslaget till produktsäkerhetslag. Lagförslaget är väl avvägt och skyddar konsumenterna samtidigt som företagens intresse tas till vara i rimlig utsträckning.

De flrågor som behandlas i betänkandet och i lagförslaget har nära samband med företagens produktansvar. För närvarande förbereder justitiedepartementet ett förslag till produktansvarslag. Kollegiet anser därför att man bör avvakta med att införa produktsäkerhetslagen tills detta arbete är slutfört och man kan bedöma de båda lagförslagen i ett sammanhang. Ytterligare ett skäl att avvakta med genomförandet är att EG i maj i år väntas presentera direktivförslag angående produktsäkerhet.

Kollegiet har granskat de förslag som läggs flram i betänkandet i förhål
lande till de förpliktelser som följer av Sveriges internationella handelspo
litiska överenskommelser i GATT, EFTA och flrihanddsavtalet med EEC.
Sådana överenskommelser har tillkommit för att säkerställa att inte onödi
ga hinder uppställs för internationell handel. Allmänt gäller att nationella
åtgärder inte flår utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta
en förtäckt begränsning av handeln mellan berörda länder. I den mån nya
föreskriflter införs i Sverige som berör varors tekniska utformning och
beskaflfenhet i övrigt eller särskilda förflaranden med varor gäller vissa
förhållningsregler enligt den särskilda GATT-överenskommdsen om tek
niska handelshinder (TBT). Förutom att föreskriflter inte flår utarbetas
antas eller tillämpas med avsikt att skapa handelshinder och att de skall
tillämpas ickediskriminerande gäller att det skall säkerställas att varken
föreskriflterna i sig eller deras tillämpning flår till eflfekt att oberättigade
handelshinder skapas. Vidare gäller att nationella föreskriflter så nära som 159

möjligt ansluter sig tiU förekommande internationella regler/standarder, Prop. 1988/89:23
för att motverka uppkomsten av handelshinder. Bilaga 4

Kollegiet har flunnit att förslaget till produktsäkerhetslag liksom vissa förslag till ändringar i olika konsumenträttslagar bör notifieras enligt GATT/TBT-överenskommdsen och motsvarande bestämmelser i EFTA (den s.k. INST-proceduren). Sådan notifikation förbereds av kollegiet i samråd med produktåterkaUelsekommitténs sekreteriat. Kommentarstiden för notifikationer i GATT och EFTA är 60 dagar. Eventuella reaktioner flrån andra länder på notifikationerna kan föranleda att det finns anledning för kollegiet att återkomma i ärendet.

Beträflfande arbetet i EG kan konstateras följande. Som ett led i strävandena att underlåta och påskynda harmoniseringen av medlemsstaternas tekniska regler antog rådet 1985-05-07 en resolution (publ. i OJ C 136)85) om en ny metod ("New Approach") för den tekniska harmoniseringen. Denna EG:s nya metod innebär att man i direktiv endast anger de grundläggande säkerhetskraven. Dessa krav ska vara obligatoriska för medlemsstaterna. De västeuropeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC ges i uppdrag att mot bakgrund av de grundläggande säkerhetskraven utarbeta frivilliga standarder. En vara som uppfyller sådan standard skall anses uppfylla direktivets krav. I resolutionen anges följande alternativa sätt att styrka att en procdukt uppfyller ställda krav: certifikat och märkning utfärdade av fristående organ; provningsresultat flrån flristående organ; deklaration om överensstämmelse utfärdad av tillverkaren eller hans agent i gemenskapen (krav om övervakning kan föreskrivas i sammanhanget); andra flormer för vidimering som kan finnas angivna i direktivet (i undantagsfall krav på förhandsgodkännande). "New Approach" skall företrädesvis användas på områden som ej täcks av EG:s hittillsvarande harmoniseringsarbete.

Harmoniseringsarbetet EFTA-EG har kommit längst på de områden där EG tillämpar den nya harmoniseringsmetoden, till stor del på grund av att mycket av EG:s harmoniseringsarbete enligt denna metod lagts över på CEN och CENELEC där de nationella standardiseringsorganen i EFTA-länderna är fullvärdiga medlemmar. Avsikten är att resultatet av arbetet skall kunna tillämpas i hela Västeuropa. För att detta skall ske fordras dels samförstånd om de gmndläggande säkerhetskraven i EG:s direktiv, dels enighet om de uppdrag (mandat) som EG och EFTA parallellt ger till CEN ochCENLEC.

EG:s harmoniseringsarbete täcker konsumentsäkerhetssynpunkter vad gäller de risker flrån produkter som omfattas av olika sektorieUa direktiv. Produkter som inte omfattas av EG-direktiv dvs. ligger utanför gemen-skapslagstifltning, kan i vissa flall täckas av nationella bestämmelser i de olika EG-medlemsstaterna. För att flylla denna lucka fömtses en övergripande konsumentsäkerhetslag i EG. EG-kommissionen har därför i ett tillkännagivande om produktsäkerhet (COM (87) 209 final) aviserat ett direktiv innehållande en generell skyldighet på gemenskapsnivå att endast marknadsföra produkter som är säkra för konsumenterna. Ett sådant direktiv skulle därmed utgöra ett komplement till de sektorieUa direktiven enligt "New Approach". Ett sådant direktiv skulle även, enligt kommissionen, tillåta gemenskapen att agera i de fall farliga produkter återfinns på marknaden. Enligt vad kollegiet erfarit har kommissionen för avsikt att presentera ifrågavarande direktivförslag i maj i år. Särskilda expertöverläggningar EFTA-EG på detta område förutses äga mm när ett EG-förslag föreligger.

Kollegiet har med särskild remiss 1987-10-07 (dnr TBT6-127-87) berett
konsumentverket. Industriförbundet och Grossistförbundet tillfälle att in- 160

komma med synpunkter på EG-kommissionens tillkännangivande enligt Prop. 1988/89:23 ovan. Härvid har i korthet flramkommit följande. Konsumentverket ser Bilaga 4 positivt på strävandena inom EG att förstärka konsumentskyddet när det gäller produktsäkerhet och att harmonisera medlemsländernas lagstifltning på området. Resultatet av dessa strävanden flår givetvis återverkningar för Sveriges del. Om man inom EG når flram till en generell produktsäkerhetslag, bör man i Sverige överväga om det behövs en motsvarande lag eller om tillämpningen och erflarenheterna av vår nuvarande produktsäkerhetslagstiftning ger vid handen att lagstifltningen åtminstone i dess huvuddrag är tillräcklig för att möta och motsvara de nya kraven. Om det i Sverige öppnas möjlighet att kräva återkallelse av flariiga produkter — något som konsumentverket anser i hög grad önskvärt — kommer svensk produktsäkerhetslagstifltning att innehålla de huvudmoment som anges i EG-doku-mentet (förbud mot marknadsföring, inflormation om risker, övervakning av marknaden och produktåterkallelse). En närmare bedömning av förhållandet mellan EG:s och Sveriges regelsystem går dock enligt verket knappast att göra innan ett genomarbetat förslag till EG-direktiv presenterats. Industriförbundet framför i sitt yttrande, till vilket Grossistförbundet ansluter sig, att de rättspolitiska resonemangen i EG-dokumentet är allmänt hållna och slutsatserna vaga, bortsett från att generellt direktiv om produktsäkerhet anses nödvändigt. Förbundet flramför vissa översiktliga kommentarer till dokumentet och avslutar med att det måhända viktigaste sammanhanget är att Sverige och EFTA i görlig mån påverkar utflormningen av ett eventuellt produktsäkerhetsdirektiv så, att det inte tar flormen av handelshinder mot stater utanför EG eller flår sådana bieflfekter. Det står också enligt förbundet klart att svensk lagstifltning i alla händelser bör avvakta utvecklingen i EG.

1.7 Konsumentverket

Intresset för produkters säkerhet är för närvarande mycket stort både internationellt och i Sverige. Konsumentverket har för sin del sedan länge prioriterat arbetet med produktsäkerhet.

Kommittén har enligt konsumentverkets mening presterat ett gediget utredningsarbete. Det framlagda reformförslaget är väl motiverat och präglas av ett realistiskt synsätt. Införandet av rättsliga möjligheter att driva fram produktåterkallelse och varningsinflormation i enlighet med förslaget är ett angeläget komplement till den produktsäkerhetslagstiftning som finns i dag.

Konsumentverket tillstyrker förslaget.

Kommittén föreslår att marknadsföringslagens (MFL) regler om saluförbud och informationsplikt flyttas över till en produktsäkerhetslag som även innehåller regler om bl. a. återkallelse. Verket anser att detta lagtekniska grepp har goda skäl för sig, inte minst efltersom den nya lagen föreslås flå en något vidare räckvidd än MFL.

Det är angeläget att svensk produktsäkerhetslagstifltning så långt möjligt står i samklang med rättssystem inom länder som har betydande tillverkning och export hit av konsumtionsvaror. Det remitterade förslaget ligger såvitt konsumentverket kan bedöma väl i linje med bl.a. EG-kommissionens arbete på ett produktsäkerhetsdirektiv.

1.8 Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen har inte någon erinran mot lagförslaget. 161

11 Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 23

1.9 Marknadsdomstolen Prop. 1988/89:23

Frågorna om produktåterkallelse behandlas i betänkandet på ett grundligt och fortjänstflullt sätt. Marknadsdomstolen instämmer i allt väsentligt i kommitténs bedömningar. Visserligen torde det — som också belystes i betänkandet — möta stora praktiska svårigheter att tillämpa en lagreglering på detta område. Men marknadsdomstolen delar kommitténs uppflattning, att trots detta, övervägande skäl talar för en lagstifltning på Området. Det bör dock understrykas att återkallelse och andra säkerhetsåtgärder beträflfande farliga produkter så långt som möjligt bör har frivillig form, vilket även synes vara kommitténs utgångspunkt. Marknadsdomstolen tillstyrker i huvudsak kommitténs lagförslag.

1.10 Näringsfrihetsombudsmannen

Näringsfrihetsombudsmannen delar i huvudsak kommitténs bedömning att det är motiverat med en utbyggnad av den svenska produktsäkerhets-lagstiftningen genom införande av möjligheter att utfärda ålägganden om produktåterkallelse och varningsinflormation beträflfande farliga produkter. Speciellt gäller detta i ett läge där ökade inslag av självcertifiering i stället för förhandsprövning av produkter blir aktuella. Möjligheterna att uppnå effektiva lösningar förhandlingsvägen kan sannolikt påverkas positivt och likaså torde en sådan lagstifltning flå förebyggande eflfekter.

Några väsentliga hinder i konkurrensen mellan utländska och svenska företag synes en lagstiftning enligt den föreslagna modellen knappast medföra. Det är dock viktigt att vid en kommande tillämpning vad gäller t. ex. märkningskrav diskriminering av utländska leverantörer undviks.

1.11 Riksrevisionsverket

Enligt verkets mening är såväl nyttan som de ekonomiska och administrativa konsekvenserna av det föreslagna systemet bristfälligt redovisade i betänkandet.

1.12 Socialstyrelsen

Ett ökande antal produkter är numera så komplicerade att konsumenterna i regel saknar möjlighet att bedöma en varas egenskaper ur säkerhets-, kvalitets- och effektivitetssynpunkt. Det är därför konsekvent att den som tillverkar och levererar dessa produkter åläggs bära ett större ansvar för sin produkt än vad som är flallet i dag.

Många av de gmpper, vars intressen särskilt beaktas av socialstyrelsen, kommer att vara särskilt betjänta av det föreslagna systemet. Till dem hör t.e. X invandrare och flyktingar, vars bristfälliga språkkunskaper många gånger kan försvåra möjligheten att ta till vara sina konsumentintressen. Även äldre, sjuka och handikappade med eget boende har ett särskilt intresse av att tingen omkring dem skall flungera på ett tillfredsställande sätt.

I betänkandet (SOU 1987:23) Medicinteknisk säkerhet föreslås att pro
dukter som är avsedda för bmk inom hälso- och sjukvård samt tandvård
skall vara säkra och tillförlitliga. Den föreslagna kontrollmyndigheten
avses bl.a. kunna förbjuda att produkter som ej håller måttet tillhanda
hålls. Även om en sådan specialreglering kan leda till att den nu föreslagna
produktsäkerhetslagen ej kommer att omfatta de medicintekniska produk- 162

terna, återstår dock ett antal varor som utnyttjas av personer med funk- Prop. 1988/89:23 tionshinder. Exempel härpå är förstoringsglas och ADL-hjälpmedd. Soci- Bilaga 4 alstyrdsen anser att även dessa varor, som befinner sig i ett ingenmansland mellan "rena" konsumtionsvaror och medicintekniska produkter, skall vara täckta av produktsäkerhetslagen.

Genom den föreslagna lagen får socialstyrelsen ökade möjligheter att ingripa mot naturmedel, kemiska och mekaniska preventivmedel, flab-rikssteriliserade engångsartiklar samt kosmetiska och hygieniska preparat. Detta ser styrelsen med tillflredsställdse. Vad gäller läkemedel ger den föreslagna lagen inte anledning till legal konflikt och inte heller utökat bemyndigande.

Styrelsen vill peka på att erflarenheterna av läkemeddsförsäkringen visar att konsumenterna därigenom kunnat gottgöras på ett tillflredsställande sätt gentemot vissa oönskade eflfekter av läkemedel. En del småföretag kommer att ställas inför svårigheter om de skall leva upp till den föreslagna lagens syften, något som kan drabba just de konsumenter lagen avser att skydda. Styrelsen föreslår därför att fömtsättningarna för någon florm av produktskadeförsäkring närmare utreds innan slutligt ställning tas till betänkandet.

Socialstyrelsen delar trots vad ovan anförts i huvudsak kommitténs bedömningar och tillstyrker förslag till produktsäkerhetslag m.m. Med hänsyn till de extraordinära förhållanden som råder under beredskap och krig bör det finnas möjlighet att under sådana förhåUanden medge undantag från kraven på produktsäkerhet.

1.13 Sprängämnesinspektionen

Inspektionen har ingen erinran mot förslaget.

1.14 Statens energiverk

Verket delar utredningens uppfattning att Sverige, eflter mönster från EG, står inför en utveckling där större egenansvar läggs på företagen och myndigheternas arbete koncentreras på efterkontrollen. En sådan utveckling förutsätter att det finns möjlighet att meddela förelägganden om återkallelse. Verket har inga invändningar mot att förslaget genomförs. På samma sätt som lagförslaget i fråga om säljförbud innebär ett komplement till vissa myndigheters befogenheter i speciallagstiftning, bör motsvarande dubbla regelsystem kunna införas i flråga om återkallelse och varningsinflormation.

1.15 Statens livsmedelsverk

Livsmedelsverket delar utredningens uppfattning att det är angeläget att regler införs om skyldighet för näringsidkare att vidta åtgärder som syftar till att förhindra att flariiga produkter kommer in på marknaden och orsakar konsumenterna skador. Verket, som bedömer att några samordningsproblem inte skall behöva uppstå vid tillämpningen av livsmedelslagen och produktsäkerhetslagen, tillstyrker därför utredningens förslag.

Även om livsmeddslagstifltningen i stort sett flungerar tillfredsställande
ger den föreslagna lagstiftningen bättre möjligheter för livsmedelsverket
att agera mot näringsidkare som har ansvaret för livsmedel som är skadliga
eller på annat sätt otjänliga till livsmedel och som kan drabbas av saluför- 163

bud. Livsmedelslagstiftningen enbart ger således inte tillsynsmyndigheter- Prop. 1988/89:23 na beflogenhet ålägga företagen att aktivt medverka till att avlägsna salu- Bilaga 4 förbjudna varor flrån marknaden eller att lämna sådan säkerhets- eller varningsinformation som förutsätts i det aktuella lagförslaget.

Det är emellertid samtidigt viktigt att det skapas säkerhet för att varor som återtas genom näringsidkares försorg flortflarande befinner sig under tillsynsmyndighetens kontroll. Har livsmedel drabbats av saluförbud regleras i 27 § livsmedelslagen vilka åtgärder som kan bli aktuella mot livsmedlet, nämligen att "under tillsynsmyndighetens kontroll göra varan duglig till livsmedel eller använda den för annat ändamål". Om detta inte är möjigt skall varan förstöras. Den flrågan synes dock ha lösts tillflredsställande i lagförslaget som föreskriver skyldighet för näringsidkare att förse tillsynsmyndigheten med de uppgiflter och det material som behövs för att kunna kontrollera att ett åliggande eller förbud verkligen har följts.

Det finns emellertid situationer, när livsmeddslagstifltningen inte ger allmänheten ett flullständigt skydd, eftersom ett livsmedels egenskaper kan innebära andra risker för konsumenterna än dem som omfattas av lagen. Ett exempel på detta är jordnötter som visat sig lätt kunna flastna i halsen hos mindre barn och följaktligen orsakat både dödsfall och allvarliga kvävningstillstånd. Sådana skador — närmare att betrakta som mekaniska skador — faller utanför livsmeddslagstifltningens skadebegrepp och kan således inte beivras med stöd av lagen.

Det redovisade exemplet får illustrera ett fall där livsmedelsverkets möjligheter att ingripa alltså är begränsade av flormella skäl. Genom den föreslagna lagstifltningenn skapas förutsättnignar att ålägga de ansvariga att genom märkning på produkterna eller på annat sätt svara för att erflorderlig inflormation lämnas antingen som säkerhetsinflormation eller varningsinformation.

När det gäller ingripanden mot otjänliga eller på annat sätt skadliga livsmedel spelar tidsfaktorn oflta en stor roll. Som regel måste de flormella besluten flrån den ansvariga myndigheten följas av omedelbara ingripanden för att avlägsna livsmedlen från marknaden. Det ligger då i sakens natur att eventuella åtgärder med stöd av den föreslagna lagstiftningen, förutom att fylla kravet på eflfektivitet och tillförlitlighet, också måste ske med den skyndsamhet som omständigheterna flordrar. Det kan dock antas, att bara existensen av bestämmelser som kan tillgripas för att i sista hand tvinga flram åtgärder från näringsidkarnas sida också skall göra dem mer benägna att samarbeta med myndigheterna och att ställa de resurser till förfogande som kan behövas för att undanröja eller minimera skaderiskerna.

Genom den utflormning som lagförslaget flått torde några kollisioner inte behöva uppstå vid tillämpningen av lagen och annan speciallagstifltning. I den utsträckning som de nödvändiga åtgärderna kan vidtas med stöd av livsmedelslagen är det också logiskt att den lagstifltningen primärt utnyttjas. Det är tillflredsställande att kompetensfördelningen i det avseendet är klart reglerad och att initiativet för eventuella åtgärder med stöd av den föreslagna lagen läggs på den närmast ansvariga tillsynsmyndigheten. Livsmedelsverket utgår från att verket som central tillsynsmyndighet kan få överta och till konsumentombudsmannen vidarebefordra också ärenden som överlämnas till verket från de lokala tillsynsorganen, miljö- och hälsoskyddsnämnderna, i de fall när en godtagbar förhandlingslösning inte gått att nå.

164

1.16 Statens pris-och kartellnämnd Prop. 1988/89:23

Bilaga 4 Förslagets eflfekter på pris- och konkurrensförhållandena i näringslivet

bedöms vara ringa och sakna betydelse. Nämnden har inget att invända

mot utredningens förslag.

1.17 Statens provningsanstalt

Provningsanstaltens erflarenhet är att företagen, utan att rättslig skyldighet föreligger, normalt tar sitt ansvar för att avhjälpa brister hos levererade produkter.

Det pågår emellertid en utveckling som innebär att ansvaret för produktsäkerhet i ökad omflattning läggs på företagen själva. Detta är flrämst en följd av anpassningen till internationella förhållanden, flrämst inom EG. Avregleringsarbetet inom statsförvaltningen verkar i samma riktning. Preventiva myndighetsinsatser av typ förhandsgodkännande och obligatorisk kontroll kommer att successivt minska och ersättas av system med självcertifiering (tillverkardeklaration) och egenkontroll.

Enligt internationell förebild förutsätter denna utveckling ett klart definierat produktansvar för företagen. Utflormningen av en lagstiftning om produktansvar övervägs för närvarande. Oflfentligrättsliga regler om produktåterkallelse har ytterst samma syflte som regler om produktansvar. Åtgärder som säkerhetsinflormation, säljförbud, varningsinflormation och återkallelse reducerar skadeverkningarna av farliga produkter och förebygger att sådana produkter överhuvudtaget når ut på marknaden.

Mot denna bakgrund tillstyrker provningsanstalten det flramlagda förslaget till produktsäkerhetslag. Enligt anstaltens mening bör lagen samordnas med en kommande lagstifltning om produktansvar.

1.18 Statskontoret

Frågan om produktsäkerhet är väsentlig både för konsumenterna och för förtagens egen del. Det grundläggande arbetet med åtagandena för produktsäkerhet ligger hos företagen. Myndigheternas resurser att bevaka produktsäkerheten är och bör vara begränsade. Kommittén har inte tillräckligt belyst de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen för enskilda företag eller vilka positiva eflfekter för samhället som ytterligare lagstiftning på produktsäkerhetsområdet kan medföra. Överväganden bör göras om andra åtgärder kan vidtas för att uppnå samma syfte, exempelvis flrivilliga åtaganden flrån företagens sida med hjälp av försäkringar eller om marknadsföringslagen kan byggas ut.

Statskontoret anser att flrågorna om skaderapporteringssystem, produktidentifiering och rutiner för återkallelse bör utredas innan en produktsäkerhetslagstifltning genomförs. Kontoret finner för närvarande inte tillräckliga skäl att tillstyrka förslaget till produktsäkerhetslag.

1.19 Trafiksäkerhetsverket

Verket är av den uppfattningen att den föreslagna produktsäkerhetslagen
för närvarande är av ett begränsat värde för trafiksäkerheten. En lag av
detta slag torde inte komma att bli särdeles eflfektiv vad det gäller att med
rättsliga medel komma åt de vanligen små och mindre seriösa företag som
i dag kan vålla vissa problem. Otvivelaktigt kan det dock vara så att lagen
enbart genom sin existens kan påverka denna grupp i positiv riktning.
Vidare kan behovet och värdet av möjligheterna att vidta åtgärder mot en 165

näringsidkare komma att öka om EG inför ett system med självcertifi- Prop. 1988/89:23 ering. Eftersom lagstiftningen i sig måste anses väl avvägd och ägnad att Bilaga 4 fylla sitt syfte, motsätter sig TSV inte att den införs.

1.20 Handelshinderutredningen

Sverige har på olika sätt engagerat sig i det breda västeuropeiska samarbete som har växt flram eflter andra världskriget. Intresset för de västeuropeiska integrationsfrågorna har ökat under senare tid, då integrationen går in i en ny fas. I regeringens proposition 1987/88:66 om Sverige och den västeuropeiska integrationen anförs bl.a. att strävan måste vara att se till att konkurrensvillkoren — i den utsträcking de bestäms av den gemensamma marknaden — blir desamma för svenska företag som för EG-företag. Men också att se till att svenskt näringsliv får medverka i ansträngningarna att bygga upp ett ekonomiskt starkt och mot omvärlden konkurrenskrafltigt Europa.

Handdshindemtredningen vill därför betona vikten av att den europeiska dimensionen ständigt hålls i åtanke vid utarbetandet av lagar och föreskriflter i Sverige.

Inom EG pågår en diskussion om ett generellt direktiv om produktsäkerhet som komplement till produkansvarsdirektivet och resolutionen om "New Approach". Det sistnämnda innebär att harmoniseringen av myn-dighetsföreskriflter skall begränsas till väsentliga säkerhetskrav och att de tekniska detaljlösningarna överlåts tiU de europeiska standardiseringsorganen. Härav följer en utveckling mot ökad självcertifiering i företagen vilket kan kräva en skärpt efltermarknadskontroll. Samma utveckling kan förutses i Sverige. EG-kommissionen avser lägga flram ett utkast till produktsäkerhetsdirektiv i maj/juni 1988.

Även om kommitténs förslag i huvudsak synes överensstämma med innehållet i det planerade EG-direktivet, är det angeläget med flortsatt inflormationsutbyte mellan Sverige/EFTA och EG för att åstadkomma största möjliga samordning.

Sådant utbyte sker bl.a. i en expertgrupp för leksaker, säkerhet och allmän produktsäkerhet inom ramen för EFTA-EG-diskussioner om tekniska handelshinder. Frågor rörande produktansvar diskuteras likaledes i en gemensam EFTA-EG-arbetsgrupp. Sverige bör även begagna tillfället att till EG flramföra de synpunkter som kan bli aktuella för svenskt vidkommande avseende EG:s direktivutkast.

Tillfälle till ytterligare synpunkter på det svenska förslaget tilll produktsäkerhetslag ges genom notifikationsproceduren i GATT och EFTA. En fråga som i detta sammanhang kommer under bedömning är om det svenska lagförslaget till de delar som gäller ålägganden vid risk för skada på egendom är förenliga med bestämmelserna i GATT och TBT-koden. Då länder som tidigare notifierat liknande förslag till produktsäkerhetslag exempelvis Finland, inte har erhållit några invädningar och då flertalet övriga länder i GATT själva har eller avser införa liknande produktsäkerhetslagstiftning, torde knappast några väsentliga invändingar kunna göras mot det svenska förslaget.

Handelshinderutredningen instämmer i huvudsak i kommitténs bedöm
ningar och tillstyrker förslaget om en produktsäkerhetslag. Utredningen
anser det angeläget att bestämmelserna på produktsäkerhetsområdet blir
så likartade som möjligt mellan Sverige/EFTA och EG i syfte att förhindra
uppkomsten av eventuella handelshinder. Utredningen viU därför fram- 166

hålla betydelsen av att största möjliga harmonisering av lagstiftningen på Prop. 1988/89:23 produktsäkerhetens område i Västeuropa efltersträvas. Vidare är det nöd- Bilaga 4 vändigt att anlägga en samlad syn på produksäkerhet och produktansvar.

1.21 Kooperativa förbundet.

Förbundet tillstyrker förslaget.

1.22 Sveriges Industriförbund

Utredningen har genom de ambitiöst upplagda intervjuundersökningarna med såväl företag som myndigheter flått fram ett bra underlag för att man skall kunna bedöma behovet av lagstiftning av aktuellt slag.

Kommittén konstaterar, att företag trots avsaknad av lagstiftning, genomfört återkalldser i väsentlig omflattning. Det sägs dock att företag blir överraskade när det upptäcker att någon av deras produkter kan föranleda skada och att de metoder som kommit till användning därför kan vara mer eller mindre väl genomtänkta. Kommittén anser att företagen bör ha en viss beredskap för att genomföra säkerhetsåtgärder t. ex. i florm av handbok för exempelvis återkalldser.

Att ett sådant behov finns skall inte förnekas, men förbundet iflrågasätter om lagstifltning är den rätta vägen att tillgodose detta. Behovet torde bättre kunna avhjälpas genom flrivilliga åtgärder. I betänkandet konstateras ju också att man inom vissa särskilt viktiga branscher t. ex. läkemedelsindustrin och bilindustrin utarbetat väl fungerande rutiner som gör det möjligt att vid behov snabbt och eflfektivt återkalla varor med säkerhetsrisker.

Av det material man inhämtat drar kommittén slutsatsen att frekvensen av skador som orsakas av farliga produkter sannolikt inte är särskilt stor. Vidare uttalar kommittén att praxis ifråga om återkalldser flramstår som i stort sett godtagbar. Även de omdömen om olika branschers vilja och förmåga till ett ansvarsflullt handlande, som flramkommer i intervjuerna med olika myndigheter, är genomgående mycket positiva

De skäl för införandet av en produktsäkerhetslag som kommittén redovisar är enligt förbundets mening så gott som uteslutande av teoretisk art. Således flramhålls exempelvis att det är en brist i den förefintliga säkerhetsregleringen att denna i allmänhet inte ger möjlighet till oflfentligrättsliga ingripanden eflter det att en produkt förvärvats av den slutliga användaren. Man flramhåller också att det finns företag som inte alltid lever upp till sina plikter gentemot konsumenterna utan kanske t. o. m. gör sig oåtkomliga. Något försök att kvantifiera detta problem och bedöma i vilken utsträckning detta skulle kunna undanröjas med lagstifltning görs dock inte. Indirekt synes det ligga närmast till hands att av materialet dra slutsatsen att problemet är litet.

Vidare pekar kommittén på den pågående utvecklingen mot en viss avreglering vad gäller förhandskontroll och krav på myndighetsgodkännande innan produkter släpps ut på marknaden. Detta medför enligt kommittén ett ökat behov av eflfektiv eftermarknadskontroll. Visserligen låter detta sig sägas men enligt förbundets mening är denna utveckling inte så påtaglig att den motiverar en generell lag av föreslaget innehåll. Behovet av efltermarknadskontroll kan i stället tillgodoses genom ändrad speciallagstifltning.

Enligt förbundets mening har inte kommittén visat på något praktiskt
behov av en generell produktsäkerhetslag av föreslagen utformning. De i
huvudsak rättsteoretiska skäl som anförs för en sådan lag är enligt förbun- 167

dets mening inte så tungt vägande att de motiverar den föreslagna lagstift- Prop. 1988/89:23 ningen. Utvecklingen av flrågan om produktansvar och inte minst arbetet Bilaga 4 inom EG på ett produktsäkerhetsdirektiv kan dock medföra att kommitténs förslag bör övervägas på nytt och då eventuellt också modifieras med hänsyn till vad som blir känt om dessa lagstiftningsprojekt.

Produktsäkerhetsfrågor är mycket nära besläktade med frågan om produktansvar. Sambandet mellan produktsäkerhet och produktansvar har på ett förtjänstfullt sätt utvecklats i det särskilda yttrande som avgivits av kommittéledamöterna Tengelin och Wallin. I detta yttrande påpekas också behovet av att det skapas en möjlighet för företag att försäkra sig mot de kostnader som en produktåterkallelse kan ge upphov till. Någon sådan försäkringsform existerar inte idag men av vad som kommittén inhämtat synes det finnas anledning till viss optimism iflråga om möjligheten att ta flram en attraktiv sådan försäkring. Särskilt med hänsyn till att kommittén föreslagit att, åtgärder enligt produktsäkerhetslagen i första hand skall riktas mot den eller de företagare som synes ha de största praktiska möjligheterna att eflfektivt genomföra en återkallelse, måste försäkringsflrå-gan flå sin lösning innan en eventuell lag kan införas. I annat flall föreligger enligt förbundet en uppenbar risk att åtgärderna enligt lagen kan få eflfekter som inte är konkurrensneutrala genom att eflfektivitetssynpunkterna får väga väsentligt tyngre än rättvisesynpunkterna. Härigenom kan vissa företag komma att drabbas av återkalldsekostnader som inte står i rimlig proportion till deras insatser vid distribution av en flarlig vara eller tjänst.

Inom EG förbereder man ett direktiv om produktsäkerhet. Som påpekas i regeringens proposition angående Sverige och den västeuropeiska integrationen (prop. 1987/88:66 s. 93) har utvecklingen inom EG den största betydelse även för förhållandena i Sverige. Vikten av ett gemensamt agerande inom Norden och EFTA understryks i propositionen särskilt i fråga om produktsäkerhetsområdet. Det vore utomordentligt olyckligt samt även i strid mot dessa intentioner om svenska generella produktsäkerhetsbestämmelser skulle komma att avvika från regler i andra nordiska länder och Europa i övrigt. Enligt förbundets mening är det därför absolut nödvändigt att man avvaktar utvecklingen inom både våra nordiska grannländer och Europa i övrigt, innan frågan om en generell produktsäkerhetslag kan flå sin slutliga lösning.

1,23 Sveriges Grossistförbund

Förbundet bedömer att den föreslagna lagstifltningen sällan kommer att behöva tillämpas. Det ligger nämligen i företagens eget intresse att agera med stor skyndsamhet när ett fel upptäcks. Lagen kommer därför närmast att fungera som påtryckningsmedel i de flå flall då flrivilliga åtgärder inte vidtas.

Situationen kommer troligen inte att nämnvärt förändras när Sverige eflter hand går över flrån den nuvarande ordningen med förhandskontroll av produkter till den typ av självcertifiering som växer flram inom EG inom ram för "The New Approach". Det är knappast troligt att antalet återkalldser genom övergången till detta system kommer att öka i någon mer påtaglig omflattning. Men självfallet kommer företagen i detta läge liksom i dag att vara angelägna att åtgärda de fel som kan uppstå, och det finns således skäl att utgå från att produktåterkallelse även i flramtiden kommer att ske genom frivilliga insatser från företagens sida.

Vi anser att kommitténs förslag är väl avvägt, varför vi i princip kan
tillstyrka förslaget. Vi hyser dock tvekan om en lag av detta slag verkligen 168

kommer att bli ett effektivt medel att komma till rätta med sådana företag Prop. 1988/89:23

som saknar intresse och framför allt resurser för att åstadkomma rättelse. Bilaga 4

Vi anser därför att någon florm av försäkring flramstår som den realistiska

möjligheten att tillförsäkra konsumenterna ett i stor sett heltäckande

skydd. Förutsättningarna för en försäkringslösning bör därför närmare

undersökas.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan produktsäkerhet och produktansvar bör det pågående arbetet med de båda flrågorna bedrivas i ett sammanhang så att lösningarna blir kongmenta.

1.24 Sveriges Köpmannaförbund

Produktsäkerheten är väl tillgodosedd i Sverige. Detta torde flrämst bero på att de svenska leverantörerna och detalj istema är seriösa och omsorgs-flulla och i hög grad är beroende av långsiktiga och förtroendeflulla kontakter med kunderna. Även den omständigheten att många och särskilt de dominerande företagen är organiserade i branschorganisationer, som bl. a. vämar om branschens anseende och har egna konsumentskyddssystem, torde ha bidragit till detta. Till den goda produksäkerhetsmiljön har givetvis också bidragit det allmänt sett goda samarbetet mellan företagen, deras organisationer och myndigheterna i dessa flrågor.

Av naturliga skäl har vi i Sverige liksom i andra västländer ansett det önskvärt med rättsliga regler som skall garantera produktsäkerheten. Detta behövs för att kunna komma åt oseriösa företag, vilket i sin tur påverkar de seriösa företagens fömtsättningar på marknaden och därmed produktsäkerhetsarbetet i vidare mening. Men lagstiftningen har en annan viktig flunktion också när det gäller att ange ramar och spelregler som oflta behövs även för det inflormdla säkerhetsarbete som ovan berörts. Köpmannaförbundet har därför i stort ställt sig bakom den produktsäkerhetslagstifltning vi f n. har.

Förbundet anser att företagens hittillsvarande hantering av de flrågor som aktualiseras i förslaget har flungerat bra. Förbundet vill trots detta inte avvisa tanken på lagbestämmelser med de avsedda ändamålen. Situationer kan givetvis tänkas där ett företag är ovilligt att medverka till att undanröja säkerhetsrisker hos varor som man tillhandahållit och som redan finns hos konsumenterna. En diskussion om hur långtgående flormella skyldigheter en företagare därvid skall kunna åläggas kan dock inte föras flristående från arbetet med precisering av företagens produktansvar. Enligt Köpmannaförbundet är det ett absolut krav att beredningen av det nu aktuella betänkandet samordnas med dessa överväganden.

Generellt finns här även anledning att stryka under den tvekan om den förordade lagens eflfektivitet gentemot problem förorsakade av små., icke seriösa företag. Någon florm av försäkring är den oflrånkomliga och enda realistiska lösningen för dessa situationer. Detta accentuerar ytterligare behovet av samordning med det generella produktansvarsområdet, där ju försäkringslösningar har förordats och delvis prövats.

1.25 Småföretagens Riksorganisation

I utredningen redovisas en undersökning av hur företagen för närvarande
hanterar situationer där det visar sig att en produkt är farlig. Undersök
ningen ger en bild av hur vanligt förekommande det är med återkallelse
och liknande åtgärder för att stoppa flariiga produkter och i vilken utsträck
ning det förekommer missförhållanden. 169

Av vad som flramkommit i denna undersökning kan konstateras att Prop. 1988/89:23 återkallelse av flariiga produkter och motsvarande förflaranden redan i dag Bilaga 4 vidtas av företagen på flrivillig gmnd, utan lagstifltning. Några direkta missförhållanden som skulle ha omintetgjorts om den av kommittén föreslagna lagstifltningen flunnits, påvisas inte.

De svårigheter som har flramkommit vid återkalldseförfaranden m.m. synes i stället bero på att företagen inte alltid har haflt någon beredskap dier en utvecklad strategi för sådana situationer. Enligt organisationens uppflattning torde den föreslagna lagstiftningen inte kunna undanröja svårigheter av denna typ.

Vad gäller den föreslagna lagens eflfektivitet mot den lilla gruppens oseriösa företag som inte beaktar konsumenternas intressen, delar organisationen den tveksamhet som ledamöterna Tengelin och Wallin ger uttryck för i sitt särskilda yttrande.

Enligt organisationens mening måste frågan angående lagstiftning om produktsäkerhet och frågan om produktansvar behandlas i ett sammanhang.

1.26 Svensk Industriförening

Förslagen är i sig välavvägda med hänsyn till befintliga lagar på området och administrativ hantering. Föreningen har därför inget att erinra mot lagförslagets tekniska konstruktion. Det finns dock starka skäl som talar för att ändå avvakta med den föreslagna lagstiftningen.

Föreningen har nämligen samma betänkligheter som kommer till uttryck i kommittéledamöterna Tengelins och Wallins särskilda yttrande. I allt väsentligt är möjlighetema att genomföra lagstifltningsåtgärdema i praktiken avhängigt de ekonomiska resurserna hos den dömda näringsidkaren. Huvudintrycket man flår eflter att ha tagit del av utredningens praktikflallssammanställning är att de företag som inte hörsammar aktueUa granskande myndigheters och organisationers utlåtande och för vilka lagstifltningen skuUe medföra straflfansvar i form av vite är mindre seriösa. Dessa näringsidkares beteende är snarast undantag i den regelmässigt beredvilliga hörsamhet som de företag som flått påpekande visat för att rätta till felen. Det är därför enligt föreningens mening tveksamt om den föreslagna lagen skulle tillföra något väsentligt i sak mer än ytterligare en lag att följa.

Lagstiftning i frågan bör anstå till dess den för näringslivet mycket centrala flrågan om produktansvarslag flått ett konkret uttryck. Den ställning som särskilt de mindre företagen skulle flå i detta sammanhang väcker otvivelaktigt flrågan om en generell försäkring för att skadelidande part skall tiUförsäkras ersättning .och att de leverantörer som drabbas av skadeståndsanspråk inte skall tvingas till konkurs.

1.27 Annonsörsföreningen

Annonsörsföreningen har tagit del av Sveriges Industriförbunds yttrande och ansluter sig i allt väsentligt till det. Föreningen vill emellertid i övrigt lämna följande kommentarer.

Annonsörföreningen finner det inte entydigt klarlagt att ett behov av
den föreslagna lagstifltningen föreligger. I stället är det vår uppflattning att
de företag som råkat ut för problem av det slag som här behandlas normalt
utan dröjsmål vidtagit lämpliga åtgärder både i florm av återkalldser och
inflormation till berörda användare. Det kan på goda gmnder antas att det 170

ligger i varje företags intresse att även flortsättningsvis vidtaga krafltfuUa Prop. 1988/89:23 åtgärder för att inga skador eller andra negativa konsekvenser skall uppstå Bilaga 4 hos användaren vilket i sin tur skulle kunna skada företagets goda namn och rykte.

Annonsörföreningen föreställer sig att ett bättre alternativ än lagstifltning skulle vara att etablera s.k. näringslivets egenåtgärder av flrivilligt slag, t. ex. av den typ som skett inom läkemedels- och bilindustrierna.

Föreningen vill också påpeka angelägenheten i att en eventuell lagstifltning inom produktsäkerhetsområdet bör harmonieras med de planer av motsvarande slag som för närvarande finns inom gemensamma marknaden — EG. Även om Sverige formellt inte är medlem i EG finns det, enligt föreningen, starka skäl för att en enhetlig normbildning inom produktsäkerhetsområdet etableras för hela Europa. Det är därför utomordentligt angeläget att man avvaktar utvecklingen såväl inom de nordiska länderna som inom Europa i övrigt, innan någon form av produktsäkerhetslag utformas för Sverige.

1.28 Sveriges Marknadsförbund

Vi finner det angeläget med en lagstifltning på produktsäkerhetsområdet. Lagregleringen stärker konsumenternas ställning. Det bringar vår lagstifltning i överensstämmelse med systemen i Europa. Förslaget syns oss vara väl konstruerat och inrymmer en rimlig balans mellan de olika parternas intressen.

Genom antagande av lagen ges försäkringsväsentdet möjlighet att täcka in det avsedda riskområdet. Man kan förvänta sig att försäkringsväsendet snabbt anpassar sig. Det är väsentligt för mindre kapitalstarka näringsidkare och därigenom för konsumenterna.

Vi noterar från utrednigen, att man där förutsätter, att denna lag samordnas med den lag om produktansvar, som för närvarande förbereds inom justitiedepartementt. Eftersom produktsäkerhet och produktansvar som vi ser det är olika sidor av samma mynt, bör lagarna framläggas samtidigt eller inordnas i en lag såsom i England.

Att vara tillsynsmyndighet blir en ytterst grannlaga uppgift. För att lyckas krävs att såväl myndigheten som dess agerande omfattas med förtroende av alla inblandade parter. I utredningen föreslås marknadsdomstolen bli den instans, som skall pröva talan i tvist med näringsidkare. Det sätt på vilket denna domstol hanterat sina åligganden borde göra varje invändning mot dess lämplighet utesluten.

Dock tillstyrker vi på ovanstående grund lagförslaget men ställer oss trots allt tveksamma till utnyttjandet av Marknadsdomstolen. För oss framstår det som naturligare, att talan förs vid allmän domstol, då med Stockholms tingsrätt som första instans, förstärkt med konsumenträttsori-enterade ledamöter. Skälen till vår ståndpunkt är följande: Produktansvarslagen får allmän domstol som prövningsinstans. Produktsäkerhetslagen inrymmer också civilrätts- och straffrättselement av icke obetydlig omfattning. Marknadsdomstolen som institut är en ovanlig lösning internationellt. Specialdomstolar är icke tidsenliga i nuvarande situation.

1.29 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Riksförbundet är positivt till lagstiftningens ändamål, nämligen att tillför
säkra konsumenterna att produkterna på marknaden är acceptabla flrån
säkerhetssynpunkt och att skaderiskerna i möjligaste mån begränsas. Detta 171

är väl förenligt med försäkringsgivarnas intresse av skadeförebyggande Prop. 1988/89:23 verksamhet och försäkringstagarnas intresse av låg skadeflrekvens och där- Bilaga 4 av följande premienivå för produktansvarsförsäkring.

Utredningens egen slutsats är dock "att rimliga säkerhetskrav i allmänhet är uppflyllda när det gäller produkter på den svenska marknaden och att i flall när farliga produkter trots allt nått ut på marknaden de ansvariga näringsidkarna i regel söker åstadkomma rättelse" (s. 132) Förhållandena på marknaden ger således på det hela taget inte någon anledning till kritik. Det kan därför ifrågasättas om något behov av lagstiftning utöver den redan gällande egentligen föreligger. Den kontroll och omfattande administration som skisseras i betänkandet kommer dessutom att innebära avsevärda kostnader som konsumenterna slutligen får stå för.

Den föreslagna regleringen syfltar i första hand till att komma tillrätta med oseriösa respektive små och ekonomiskt svaga företag. Gentemot dessa kategorier torde lagstifltning bli mer eller mindre verkningslös. Seriösa och ekonomiskt starka företag vidtar av allt att döma självmant i tillräcklig omflattning skadeförebyggande åtgärder. Riksförbundet känner sig av anförda skäl således inte övertygat om behovet av den föreslagna lagstiftningen. 1 vart fall kan det ifrågasättas om tänkbara förbättringar står i rimlig proportion till kostnadssökningen.

På den svenska marknaden finns i dag ett litet antal recallförsäkringar (återkallelseförsäkringar) som tecknats av större företag. I allmänhet täcker försäkringen endast kringkostnader i återkalldseskedet, såsom annonser, informationsåtgärder, administrations- och transportkostnader. Någon större efterfrågan på denna typ av försäkring föreligger inte.

Förslaget till lagstiftning ger helt naturligt anledning att överväga olika försäkringslösningar. I betänkandet behandlas ytterst knapphändigt hur man tänkt sig att de krav som den föreslagna lagstiftningen uppställer skall lösas via försäkring. Självflallet kommer försäkringsbranschen att, så långt möjligt, tillgodose det utökade försäkringsbehov som den föreslagna lagstiftningen skulle medföra. I detta sammanhang måste dock särskilt påpekas att de kostnader som företagen skulle få vidkännas vid fullgörandet av de föreslagna åläggandena endast delvis torde vara försäkringsbara.

Riksförbundet anser att frågan om tänkbara försäkringslösningar bör utredas noggrant innan en produktsäkerhetslagstiftning beslutas. Eftersom det finns goda skäl att ta ett samlat grepp i flråga om produktansvar och produktsäkerhet torde det vara lämpligt att såväl produktsäkerhets- och produktansvarsreglerna som hithörande försäkringsfrågor behandlas utförligt i samband med den kommande produktansvarslagstiftningen.

Mot denna bakgrund anser riksförbundet att det föreliggande förslaget i nuvarande läge inte bör läggas till grund för lagstiftning.

1.30 Folksam

Enligt Folksams mening föreligger ett klart behov av en produktsäkerhetslag. Kommitténs lagförslag är i allt väsentligt väl avvägt. De åtgärder som föreslås kommer att få en direkt skadeförebyggande eflfekt.

Produktsäkerhets- och produktansvarslagstiftningen bör samordnas så att man flår en samlad utflormning av lagstifltningen inom de båda näriig-gande områdena. En sådan samordning skulle också underlätta ett skapande av övergripande försäkringslösningar omfattande såväl produktsäkerhet som produktansvar.

Folksams erfarenhet ger vid handen att företagen, såsom utredningen
också konstaterat, ofta blir överraskade när de upptäcker att någon av 172

deras produkter kan föranleda skador. Eftersom utvecklingen synes leda Prop. 1988/89:23 till att företagen i allt större utsträckning själva flår kontrollera produkt- Bilaga 4 standarden är det angeläget att skapa möjligheter för myndigheterna till snabba och eflfektiva ingripanden med stöd av lag. Frivillighetens grund vad gäller varingsinformation och återkallelse är enligt Folksams erflaren-heter inte helt tillflredsställande.

Vidare flår Folksam i egenskap av försäkringsgivare stor kännedom om inträflfade skadefall och bedriver med stöd av denna kunskap en omflattande florskning för att begränsa skaderiskerna. Försäkringsbolagen bör allmänt stimuleras till att registrera och analysera förekommande skador. Därigenom kan ytterligare underlag för åtgärder inom produktsäkerhetsområdet erhållas.

Det kommande sjukhusbaserade rapporteringssystemet kan säkert flå stor betydelse för produktsäkerheten. Emellertid bör flrågan om ett utbyggt skaderapporteringssystem noggrant övervägas.

En lämpligt utflormad produktsäkerhets- och produktsansvarslagstiflt-ning skall kunna förenas med ändamålsenliga försäkringslösningar för att ge konsumentskyddet ett reellt ekonomiskt innehåll. I samband med samordningen av produktsäkerhets- och produktansvarsreglerna bör försäkringslösningar ytterligare övervägas.

Med åberopande av det ovan anförda är Folksam berett att tillstyrka den föreslagna produktsäkerhetslagstifltningen.

1.31 Husmodersförbundet Hem och Samhälle

Husmodersförbundet Hem och Samhälle kan med tillflredsställdse konstatera att förslaget till lag verkar i väsentligt högre grad än vad nu är flallet ta i beaktande konsumentens behov av skydd mot flariiga varor och tjänster. En tvingande lagstifltning är för konsumenternas trygghet nödvändig för efterrättelse.

Större konsumenttrygghet är av värde för allas säkerhet och trygghet. Med tanke på lässvaga grupper är det utomordentligt viktigt att all skriftlig inflormation är enkel, klar och kortflattad. Speciell hänsyn vid information bör tagas till invandrargrupper.

Vi anser att kommittén har gjort ett mycket gott arbete med noggranna analyser, specialmotiveringar och ställningstaganden beträflfande förslag till regler beträflfande produktsäkerhet och produktansvar till gagn för konsumenterna—brukarna.

1.32 Konsumentvägledarnas förening

Föreningen anser att den föreslagna lagen är mycket angelägen. Den kan flå en påtryckande eflfekt så att näringsidkarnas vilja att vidta egna säkerhetsåtgärder ökar. Vidare kommer den att göra det möjligt att tvinga flram säkerhetsåtgärder i de flall näringsidkarna inte på eget initiativ agerar för att förhindra skador på person.

1.33 Landsorganisationen i Sverige

Även om återkallelse av produkter i åtskilliga flall kommer till stånd på
flrivillig väg anser LO det önskvärt att flrågan om behovet av åtgärder ska
kunna prövas av en opartisk instans, och att säkerhetsåtgärder bör kunna
tvingas fram i de fall där näringsidkare vägrar tillmötesgå berättigade krav 173

i sådant hänseende. Prop. 1988/89:23

Det grundläggande ansvaret för bl. a. produktutveckling åvilar de enskil- Bilaga 4 da företagen enligt gällande lagstifltning och ansvaret för att produkterna är konstaterade som säkra bör också åläggas företagen.

Kommitténs förslag till en lagstiftning som ska reglera frågan om återkalldser och varningsinformation tillstyrks därför av LO, som också tillstyrker ändring i marknadsföringslagen med motsvarande begränsningar.

En samordning av produktåterkallelse och produktansvar bör övervägas i en kommande lagstiftning.

1.34 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO anser det angeläget att konsumenternas skydd mot flariiga produkter förbättras. Huvudprincipen bör givetvis vara att produktkontrollen hos företag och myndigheter är sådan att flariiga produkter överhuvudtaget inte når marknaden. Men om uppenbart flariiga produkter når konsumenterna bör det finnas goda lagliga möjligheter att snabbt förbjuda fortsatt försäljning, eventuellt ålägga producent och /eller distributör att inflormera konsumenterna om hur risker med produkten skall kunna undvikas samt i särskilt allvariiga fall återkalla produkten från marknaden.

TCO tillstyrker därför att utredningens förslag, som täpper till en lucka i konsumentskyddet, genomförs. 1 sammanhanget vill TCO betona, att konsumenten oflta riskerar att flå vidkännas olägenheter och kostnader i samband med återkallelse. En förutsättning för att lagstiftningen skall få avsedd eflfekt är att den innehåUer regler, som ålägger företagen att ge konsumenterna kompensation för de uppoffringar i form av tid och pengar som en återkallelseprocess kan medföra.

1.35 Centralorganisationen SACO/SR

Organisationen instämmer med de synpunkter som medlemsförbundet Sveriges Civilingejörsförbund framfört i ett bilagt ytterande. Enligt detta är det viktigt att uppnå en rimlig köptrygghet för konsumenterna och att sträva efter hög produktkvalitet. Vid utformningen av den aktuella typen av förbrukarskydd är det väsentligt att beakta att den kommande svenska lagstiftningen måste vara harmoniserad med EG:s motsvarande lagstiftning. Vidare är det utomordentligt viktigt att ekonomiska skadestånd till följd av produktfel är nivåmässigt rimliga både utiflrån leverantörens och förbrukarens synpunkt.

1.36 Sveriges Advokatsamfund

Enligt advokatsamflundets mening flramstår behovet av den föreslagna lagen som påtagligt liten.

I en stor andel av de flall vid vilka återkallelse- eller inflormationsåtgärder
av aktuellt slag behöver vidtas, kan de inte framtvingas med hjälp av en lag
som den föreslagna. Utredningen beskriver att beredvilligheten att vidta
åtgärder av de avsedda slagen i allmänhet är stor inom näringslivet. När
berörda företag inte är beredda att vidta åtgärdema kan förklaringen
därtill i många fall antas vara att de saknar ekonomisk möjlighet att
genomföra dem. Det torde också kunna förekomma att företag, som borde
vidta någon åtgärd, inte längre finns när det är aktuellt att vidta åtgärder.
Vidare är det möjligt att utländska företag, som inte är känsliga för svenskt 174

opinionstryck, inte är beredda att självmant vidta återkalldseåtgärder. I Prop. 1988/89:23 fall som dessa är uppenbarligen inte nyttan så stor av en lag som den Bilaga 4 föreslagna.

Advokatsamfundet anser att man inte tillräckligt övervägt möjligheterna att finna en ordning som mera generellt tillgodoser behovet av att kunna åstadkomma återkalldseåtgärder.

I den föreslagna produktsäkerhetslagen skapas möjligheter att, genom att föra talan mot något särskilt företag, åstadkomma en förpliktelse för just det företaget. I många fall torde de brister i säkerhetshänseende som behöver undanröjas föreligga för en hel produktgmpp. Den i lagförslaget valda ordningen att framtvinga återkallelse- och informationsåtgärder, nämligen att föra talan mot ett eller flera enskilda företag, framstår inte som något adekvat sätt att komma till rätta med problemet i de fallen.

Advokatsamfundet känner sig inte övertygat om att det är lämpligt att införa den föreslagna lagen nu. Till osäkerheten bidrar förhållandet att principerna för civilrättsligt ansvar kan förväntas klarläggas ytterligare de närmaste åren.

1.37 Motormännens Riksförbund

Förbundet har inte någon erinran mot förslaget.

1.38 SEMKO - Svenska Elektriska

Materiellkontrollanstalten AB

SEMKO ställer sig positivt till huvuddelen av förslaget till produktsäkerhetslag. Genom lagen skapas ett övergripande gemensamt synsätt på de åtgärder som lagen omfattar. Härigenom ges möjlighet att i speciallagstiftningar hänvisa till den föreslagna lagen vad gäller produktsäkerhetsåtgärder.

1.39 Stockholms Handelskammare

Handelskammaren finner kommitténs förslag till produktsäkerhetslag i huvudsak väl avvägt och vill i allt väsentligt hänvisa till vad som anförs i det särskilda yttrandet av Sten Tengelin och Per Wallin.

Handelskammaren vill ifrågasätta behovet av lagstiftning mot bakgrund av de positiva erfarenheterna av företagens frivilliga produktsäkerhetsåtgärder. Handelskammaren vill dock inte motsätta sig lagstiftning med hänsyn till att detta skulle kunna ha vissa fördelar, t. ex. att beredskapen hos företagen beträflfande produktsäkerhetsåtgärder höjs.

Lagstiftning bör dock inte komma till stånd förrän det skett en samordning av arbetet med produktsäkerhet och förslag till lag om produktansvar samt resultatet av detta arbete redovisats. Härvid måste också uppmärksammas nödvändigheten av att de svenska reglerna så långt möjligt anpassas till såväl EG:s produktansvarsdirektiv som till ett eventuellt kommande direktiv avseende konsumentsäkerhet.

Inför den fortsatta beredningen måste vidare framhållas att den enda
realistiska lösningen av produktsäkerhetsfrågorna synes vara försäkring.
Det är därför väsentligt att detta alternativ utreds ytteriigare. 175

1.40 Statens planverk Prop. 1988/89:23

Produktåterkallelsekommittén redovisar i sitt betänkande flera lagområden som berörs av förslaget, dock inte plan- och bygglagen (PBL). Planverket vill därför rikta uppmärksamheten på att en produktsäkerhetslag enligt föreslagna principer skulle kunna få betydelse även på byggområdet, som regleras av PBL, med bl. a. krav på säkerhet för dem som vistas i byggnader. Några av dessa krav avser produktegenskaper som regleras genom den lagstiftning som nämns i betänkandet. Detta synes medföra att den möjlighet till återkallelse av otjänliga varor och tjänster, som produktsäkerhetslagen syfltar till att säkerställa, kan ges en betyddseflull tillämpning inom byggsektorn.

Nya mer eller mindre dokumenterade byggprodukter introduceras ständigt på marknaden. Det kan i dag vara svårt att förutse vilka besvärande händelser som kan inträflfa med dessa. En lag enligt de föreslagna principerna bör leda till att företagen grundligare klarlägger sina byggprodukters olika egenskaper. Risken att tvingas återkalla en undermålig, eller rent av flarlig, produkt bör avhålla en producent flrån att alltför tidigt lansera produkter.

Statens planverk hälsar således utredningens förslag med tillfredsställe-se.

1.41 Bilindustriföreningen — AB Bilstatistik

Bilindustriföreningen har mångårig erfarenhet av frivilliga återkalldseyr-kanden. Vi kan därför konstatera att behovet av de föreslagna särskilda föreskrifterna om återkallelse av bristfälliga produkter är litet inom bilbranschen. Den praxis som tillämpas i dag är fullt betryggande.

Det är samtidigt angeläget att eventuell lagstiftning inom detta område samordnas och synkroniseras med motsvarande strävanden inom EG. Det är olyckligt om vi i Sverige även på detta område utvecklar ett avvikande regelsystem. Regelsystemet bör också koordineras med eventuellt kommande produktansvarslagstiftning.

2 Tillämpningsområdet

2.1 Arbetarskyddsstyrelsen

Det finns i arbetslivet ett stort antal små och medelstora företag där kunskapen om reglerna i arbetsmiljön och resurserna för arbetsmiljöarbete är begränsade. Yrkesinspektionens tillsyn blir av naturliga skäl också begränsad när det gäller det stora antalet mindre arbetsställen. Detta pekar mot att det kan finnas skäl att på sikt överväga en utvidgning av tillämpningsområdet om det visar sig att den nu föreslagna lagstifltningen slår väl ut.

Även med den av utredningen valda begränsningen av tillämpningsom
rådet synes en betydande överlappning uppkomma gentemot arbetsmiljö
lagen. De produkter som kan bli aktuella för åtgärder enligt produktsäker
hetslagen torde många gånger ha en betydande användning även i arbetsli
vet. Å andra sidan gäller arbetsmiljölagens regler om ansvar för leverantö
rer för alla tekniska anordningar som kan användas yrkesmässigt, oavsett
hur omflattande användningen är. Här omflattas alltså många produkter 176

vars huvudsakliga användning ligger inom konsumentområdet. Prop. 1988/89:23

Detta förhållande gör det nödvändigt att samråd tas med arbetarskydds- Bilaga 4 styrelsen innan ingripande sker mot produkter som även flaller under styrelsens tillsynsområde. Detta borde på lämpligt sätt anges i den kommande lagstifltningen. Genom sådant samråd kan tillsynsmyndigheterna på konsumentområdet få del av t. ex. de kunskaper som styrelsen och yrkesinspektionen har om risknivån för olika produkter och de regler som gäller för produkterna i arbetslivet. Dessa regler bör finnas med i bilden vid bedömningen på konsumentområdet. Yrkesinspektionen bör också kunna ha en viktig roll när det gäller uppföljningen av att avseda åtgärder verkligen kommer till stånd.

2.2 Konsumentverket

Den föreslagna lagen omfattar inte "annan nyttighet" än varor och tjänster. När det gäller åläggande att lämna säkerhetsinformation innebär detta en inskränkning i förhållande till 3 § marknadsföringslagen, som ger möjlighet att driva flram säkerhetsinformation även i fråga om "annan nyttighet", t. ex. fast egendom. Från konsumentsynpunkt innebär förslaget sålunda en försämring. Konsumentverket kan inte finna några skäl som motiverar denna försämring utan anser att information av förevarande slag jämte möjligheten att ålägga en näringsidkare att lämna information fyller ett viktigt behov även när det gäller andra nyttigheter än varor och tjänster. Verket förordar därför att 5 § (åläggande om säkerhetsinformation) får omflatta även "annan nyttighet", vilket bör föranleda följdändringar i 1 § produktsäkerhetslagen.

Såvitt konsumentverket kan bedöma utesluter förslaget till ändring i 3 § marknadsföringslagen inte att säkerhetsinflormation rörande "andra nyttigheter" skulle kunna krävas med stöd av marknadsföringslagen. I specialmotiveringen (s. 245) anförs dock en rakt motsatt ståndpunkt.

De föreslagna lagreglerna omflattar inte varor och tjänster som enskilda människor utnyttjar t. ex. i hälso- och sjukvården, i skolor och på daghem och fritidshem. Förslaget innebär i denna del ingen ändring i förhållande till 4 § marknadsföringslagen. På nu angivna områden saknas alltså också i fortsättningen regler som ger grund för åtgärder i syfte att minska skaderiskerna. Detta är enligt verkets mening inte godtagbart, eftersom det här är fråga om människor som i mycket liten utsträckning själva kan bevaka sina intressen och därför är särskilt utsatta.

Konsumentverkets erfarenheter pekar på att barn ofta är utsatta för skaderisker i dessa miljöer beroende på förekomsten av potentiella flariiga produkter och anordningar. Det kan gälla t. ex. gungor, klätterställningar och andra lekredskap. Riskerna är oflta sådana att de inte rimligen kan förutses eller uppmärksammas redan i samband med upphandlingen.

Det finns enligt konsumentverkets mening sålunda ett klart behov av att kunna tillämpa produktsäkerhetslagen också beträffande anordningar i denna miljö. De avgränsningsproblem som kommittén för flram bör inte utgöra några avgörande hinder mot utvidgning i angiven riktning.

Mot bakgrund av det anförda anser konsumentverket att man redan nu
bör låta produktsäkerhetslagen omfatta skadebringande egenskaper hos
sådana varor och tjänster som privatpersoner kommer i kontakt med i
hälso- och sjukvård, skolor, daghem, fritidshem och liknande miljöer, i
den mån inte annan lagstiftning ger möjlighet till säkerhetsåtgärder med
samma ändamål och omflattning. När det gäller förhållandet mellan pro
duktsäkerhetslagen med det utvidgade tillämpningsområde som verket 177

12 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 23

förordar och de medicintekniska säkerhetsflrågorna kan hänvisas till det i Prop. 1988/89:23 juni 1987 lämnade betänkandet (SOU 1987:23) Medicinteknisk säkerhet. Bilaga 4 som remissbehandlats.

Den föreslagna lagen gäller vid "tillhandahållande" av varor och tjänster och är därmed inte som nuvarande 4 § marknadsföringslagen begränsad enbart till "saluhållande". Begreppet tillhandahållande inneflattar även vederlagsflria erbjudanden och överlåtelser, t. ex. reklampresenter. Verket anser denna utvidgning tillflredsställande.

Lagen föreslås bli tillämplig i fråga om varor och tjänster som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Också på denna punkt är lagen utvidgad i förhållande till gällande rätt (3 och 4 §§ marknadsföringslagen). Ändringen är enligt verkets mening befogad.

2.3 Lantbruksstyrelsen

En produktåterkalldsdag enligt förslaget skulle inom detta området — som inom flera av de övriga för vilket den föreslagna lagen avses bli tillämplig — ses som ett komplement till speciallagstiftningen, i detta fall foderlagstiftningen. Lantbruksstyrelsen vill härvid anföra följande.

Produktåterkalldsdagen avses endast gälla för varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bmk. Djurfloder används såväl på sådant sätt som omfattas av den föreslagna lagen som i näringsverksamhet. Foder som används i jordbruket måste således flalla utanför lagens tillämpningsområde. Foder som används till sällskapsdjur måste däremot omflattas av lagen. Foderlagstifltningen gäller såväl i näringsverksamhet som vid användning av enskild konsument, med visst undantag för hantering i enskilda hem 2 § 2 st foderlagen. Som påpekats i betänkandet beträflfande vissa andra produkter kan det förekomma att de används såväl i näringsverksamhet som av enskild konsument. Att gränsdragningsproblem här kan uppkomma är uppenbart. Lantbmksstyrelsen har emellertid inget att erinra mot den i förslaget gjorda avgränsningen.

Även om lantbmksstyrelsen är tillsynsmyndighet beträflfande allt foder har det förekommit vissa underhandsdiskussioner med konsumentverket om vem som skall bevaka de rena konsumentsynpunkterna beträflfande flrämst hund- och kattfloder. Detta har resulterat i att ansvarsfördelningen flastställs för lantbruksstyrelsens del till att omflatta den del av konsumentupplysningen som rör flodrets biologiska egenskaper och prestanda. Med hänsyn härtill är det lämpligt att konsumentverket ges en övergripande roll enligt den föreslagna lagstifltningen.

2.4 Statens livsmedelsverk

Enligt utredningens förslag bör lagens tillämpningsområde begränsas till
konsumentprodukter i en snävare mening. Livsmedelsverket vill emeller
tid föreslå att tillämpningsområdet görs något vidare. Det finns nämligen
produkter vars användning kan innebära vissa risker såväl för användarna
som för tredje man men som indirekt kan inordnas i begreppet konsu
mentprodukt. Livsmedelsverket vill illustrera detta med ett exempel flrån
verkets eget ansvarsområde. Verket uppmärksammades nyligen på att
man i restaurangkök använde ett redskap vid rengöring av stekplåtar.
Redskapet — en skrapa — bestod bl.a. av ett rakbladsliknande blad.
Skrapan användes normalt för att avlägsna målarfärg från fönster men 178

hade också visat sig vara ett eflfektivt rengöringsredskap i restaurangköken. Prop. 1988/89:23

Bladet visade sig dock vara så svagt att bitar vid rengöringen kunde lossna Bilaga 4

och fastna på stekhällen. Detta upptäcktes genom att en restauranggäst vid

förtäring av kött som beretts på hällen fick skärsår i munnen av det vassa

splittret.

Enligt 7§ livsmedelsförordningen får bl.a. redskap och annan utrustning inte ha sådan beskaflfenhet att genom dess användning flara uppkommer för att livsmedlet tillförs främmande ämne, förorenas eller blir otjänligt som människoföda. Med hänsyn till arten i detta fall av skadan bedömde verket att bestämmelserna inte var tillämpliga. Verket saknade därför lagligt stöd för ett ingripande. Frågan löstes dock genom att marknadsföraren frivilligt ändrade konstruktionen så att redskapet kunde användas utan risk.

Genom det redovisade exemplet vill verket peka på tänkbara situationer när det skulle vara önskvärt med förflattningsstöd för ett ingripande även mot produkter som inte direkt kan klassificeras som konsumentprodukter. Det vore därför enligt verkets mening värdefullt, om lagtexten också gav utrymme för den tolkningen att lagen kan tillämpas på produkter som med hänsyn till användningssättet kan jämställas med konsumentprodukter.

2.5 Konsumentvägledarnas förening

Förslaget till produktsäkerhetslag följer mycket nära marknadsföringslagens utformning och begrepp och har som marknadsföringslagen vidgats till att omfatta alla tjänster och att inte inneflatta den begränsning som finns i konsumenttjänstlagen. Vi anser detta riktigt, men vill vidga tillämpningsområdet ytterligare till att omflatta även fast egendom, d. v. s. husköp.

Lagen omflattar varor och tjänster som orsakar skada på person eller egendom. Vi ser det som en brist att flast egendom inte omflattas av lagen, då skaderisker på personer och egendom i vissa flall i hög grad föreligger i hus. Ett hus kan ibland betraktas om en massproducerad produkt, såsom hyreshus och småhus i gruppbebyggelse, medan det däremot knappast är möjligt med enstaka uppförda hus. De delar ett hus är uppbyggt av är däremot så gott som alltid massproducerade. Vi har därför svårt att se varför husköp lämnats utanför produktsäkerhetslagens tiUämpningsområ-de.

Risk för skador på både egendom och personer samt risk för sjukdomar finns i hög grad i många hus i dag. Som exempel på skaderisker i hus kan nämnas utvecklandet av allergi på grund av fldaktigt val av material i väggar och golv, på gmnd av felaktigt ventilation och felaktigt byggande, t. ex. i fuktig miljö.

Om definitionen är problemet då det gäller att inlemma husköp i produktsäkerhetslagen kan man utan större problem betrakta skaderisker i hus som stora både avseende hälsoskador på person och ekonomiska skador varför ett litet antal skaderisker torde vara tillräckligt för ett ingripande. Ett enskilt småhus kommer, även om det inte finns i så många identiskt lika exemplar, sannolikt på gmnd av sin varaktighet ätt nyttjas av ett flertal konsumenter eflter varandra inom den preskriptionstid som föreslås i lagförslaget. Lagen torde med ett sådant betraktelsesätt kunna bli tillämpbar.

Vi anser med andra ord, på gmnd av vad som ovan sagts, att flast
egendom, d. v. s. husköp, bör omflattas av produktsäkerhetslagen. Vi har
gjort en problembeskrivning i detaljerad florm med många konkreta exem
pel på skadliga produkter. Om flråga om flast egendom kommer att grans- 179

kas närmare i samband med denna lag sänder vi gärna in denna samman- Prop. 1988/89:23 ställning eller om så inte blir flallet bör dessa flrågor snarast tas upp i något Bilaga 4 annat lagstifltningssammanhang.

3 Åtgärderna

3.1 Göta hovrätt

Frågan huruvida det är förenligt med rådande syn på yttrandeflrihetens innehåll att någon, som annars inte tänkt yttra sig, av en myndighet åläggs att göra det tycks ingenstans ha varit föremål för diskussion. Några utredningar har dock snuddat vid frågan. Sålunda har Reklamutredningen (SOU 1974:23, s. 82 f) och Massmedieutredningen (SOU 1975:49, s. 174f) behandlat frågan om möjlighet att ålägga någon att lämna viss inflormation i reklam. Reklamutredningen föreslog att så skulle kunna ske, men påpekade samtidigt att det inte var meningen att en näringsidkare skulle kunna åläggas att publicera ett visst meddelande i tryckt skriflt. Enligt Massmedieutredningen medgav dess förslag till reglering av motsvarande flråga i den föreslagna massmediegrundlagen inte att tillverkare eller annan ålades skyldighet att införa annons av visst innehåll. Samma uttryckliga reservation gjordes, som produktåterkallelsekommittén (s. 140) anför, i propositionen till marknadsföringslagen.

Kommittén anför (s. 140) i denna flråga endast: Någon risk för att sådana informationsålägganden som vårt förslag avser skulle kunna användas för att inkräkta på den fria nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen kan vi inte se. Huruvida en näringsidkare, om informationsåläggande inte hade meddelats, skulle ha använt sig av annonser eller annan reklam eller om han i sådant flall skulle ha helt avstått flrån att yttra sig i tryckt skriflt kan inte gärna påverka bedömningen av flrågan, om åläggandet är gmndlagsenligt. Skyddet enligt grundlagen tar sikte på inflormationens innehåll, inte på sättet för dess spridande.

Kommittén anför vidare, att frågan om grundlagsenligheten av ett vites-förläggande enligt förslaget kommer att prövas av såväl marknadsdomstolen som — då utdömande av vite begärts — av allmän domstol samt att enligt kommittén grundlagsskyddet på så sätt kommer att bli omgärdat av dubbla rättssäkerhetsgarantier. Detta uttalande ger närmast vid handen att kommittén ändock finner att frågan om grundlagsenligheten i det föreslagna systemet är oklar.

Hovrätten finner det otillfredsställande att kommittén föreslår, att myndigheterna får möjligheter att meddela förelägganden, och samtidigt antyder att föreläggandenas grundlagsenligthet kan ifrågasättas.

Hovrätten anser för sin del att informationskyldighet av den föreslagna typen normalt inte berör det område, som yttrandefriheten avser att värna. Hovrätten har därför ingen erinran mot förslaget i denna del, men anser det önskvärt att det vid det fortsatta lagstiftningsarbetet klarläggs i vilka fall ett åläggande skulle kunna kränka yttrandefriheten.

3.2 Konsumentverket

Förslaget om åläggande om säkerhetsinformation har ett något vidare
tillämpningsområde än bestämmelsen i 3 § marknadsföringslagen, som är
begränsad till information som har särskild betydelse flrån konsumentsyn
punkt. 180

Ett åläggande enligt förslaget får dock inte som i 3 § andra stycket 3 p Prop. 1988/89:23 marknadsföringslagen innehålla att information skall i viss form lämnas Bilaga 4 till konsument som begär det. Kommittén redovisar inga skäl för sitt förslag till ändring i detta avseende. Även om den nuvarande bestämmelsen hittills inte har visat sig ha någon större praktisk betydelse (jfr prop. 1975/76:34 s. 127), finns det enligt verkets mening ingen anledning att utan vidare avskaflfa den. Verket föreslår därför att en motsvarighet till 3 § andra stycket 3 p marknadsföringslagen tas in i produktsäkerhetslagen.

Ett förbud som meddelas enligt 4 § marknadsföringslagen gäller endast den vara som bedömts i förbudsärendet. Andra varor som har väsentligen samma utformning och kan medföra personskador av samma slag kan däremot inte förbjudas i förbudsärendet (jfr marknadsdomstolens beslut 1987:22).

Det kan finnas flera i det närmaste identiska produkter på marknaden. Anta att en av dess produkter förbjuds därför att den är farlig. Det visar sig senare finnas andra liknande produkter med samma skaderisker. Proceduren att utverka förbud mot även dessa produkter måste då påbörjas på nytt med den tidsutdräkt och risk för skador som följer i avvaktan på att ett nytt förbud kan meddelas.

När det kan antas förekomma andra varor eller tjänster som liknar den vara eller tjänst som är föremål för en säkerhetsåtgärd bör enligt konsumentverkets mening ett åläggande dier ett förbud kunna utformas så att det omflattar inte bara den provade varan eller tjänsten utan också liknande varor eller tjänster som är förenade med samma slags skaderisk.

Konsumentverket vill understryka att såväl den föreslagna 7 och 8 § kan antas väsentligen förbättra nuvarande möjligheter att eflfektivt förebygga skaderisker och skadefall. Verket, som länge efterlyst lagregler av detta slag, hälsar därför förslaget med tillfresställelse.

Ett föreläggande om återkallelse kan enligt förslaget komma i fråga endast vid risk för skada på person. Egendomsskador till följd av skadebringande egenskaper hos en vara eller tjänst kan dock medföra kännbara ekonomiska förluster för konsumenter. Det kan t. ex. röra sig om skador på flast egendom, flordon och dyrare hushållskapitalsvaror. Ett exempel är att en diskmaskin har en undermålig vattenslang och att detta leder till omfattande läckage och vattenskador. Möjligheten att vid särskild risk för skada på egendom kunna ingripa med återkallelse skulle sannolikt vara ägnad att skärpa företagens produkt- och produktionskontroll och härigenom minska risken för egendomsskador.

Sannolikt skulle återkallelse på grund av risk för egendomsskador bli aktuell bara i undantagsfall. I de situationer där produkter kan antas medföra särskild risk för egendomsskador kan det dock vid förhandlingar med näringsidkare (16 §) vara av värde att kunna hänvisa till en lagbestämmelse som ger möjlighet till återkallelse.

Mot denna bakgrund finns från konsumentsynpunkt skäl att låta produktsäkerhetslagen omfatta också sådana fall där det finns risk för egendomsskada.

Enligt förslaget (8 § andra stycket) skall vid återgång ersättningen för det återlämnade svara mot återanskaflfningskostnaden för en ny vara av samma eller motsvarande slag. I vissa flall flår avdrag göras för den nytta som innehavaren av varan kan anses ha haft.

Det ankommer på marknadsdomstolen, konsumentombudsmannen och
de ansvariga tillsynsmyndigheterna att göra de här aktuella bedömningar
na, något som de inte har någon direkt erfarenhet av. Visseriigen torde
exempelvis bestämmandet av en varas återanskaflfningsvärde normalt inte
medföra några särskilda svårigheter. Det skulle dock vara av värde för den 181

praktiska tillämpningen om lagmotiven gav mer utförlig vägledning än Prop. 1988/89:23 den som lämnats i betänkandet. Det kan t. ex. gälla frågan vilka krav som Bilaga 4 bör ställas på utredning av återanskaflfningskostnader och innehavarnas eventuella nytta av varan.

Enligt kommittén (s. 215) skulle det stöta på stora svårigheter att i ärenden om produktåterkallelse tillerkänna någon ekonomisk ersättning, "stilleståndsersätting", för avsaknanden av en produkt enligt några generella normer. I stället hänvisar kommittén till civilrättslig prövning, ytterst vid allmän domstol.

Konsumentverket har inte något att invända mot denna ståndpunkt. Det bör dock betonas att det många gånger ter sig naturligt att ta upp också ersättningsfrågor i samband med förhandlingar med företag om produktåterkallelse. Om företaget då åtar sig att ge rimlig ersättning efter standardiserade grunder till konsumenter som blir utan en produkt medan utbyte eller rättelse sker, bör mycket vara vunnet för båda parter, framför allt genom att man kan undvika diskussioner om ersättningens storlek etc. Det förekommer ibland redan nu att liknande utfästelser ingår i de uppgörelser som konsumentverket traflfar med näringslivet. Verket ifrågasätter om det inte bör anges i lagmotiven att sådana utfästelser har sitt praktiska värde, även om de självklart inte kan hindra konsumenterna flrån att på civilrättslig väg få ut en högre ersätting.

Konsumentverket anser i likhet med kommittén att marknadsdomstolen bör ges möjlighet att ålägga en näringsidkare att låta förstöra eller eljest oskadliggöra sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång. Det bör övervägas att komplettera den föreslagna 8 § med regler om beslag, som kan fylla en flunktion i detta sammanhang. Ett beslut om beslag kan exempelvis meddelas i avvaktan på ett förordnande om att ett lager med flariiga varor skall förstöras (jfr 18 och 20 §§ marknadsföringslagen).

Föreskriflter om beslag skulle även kunna tjäna ett annat syflte. Under tiden som en tillsynsmyndighet eller konsumentombudsmannen utreder behovet av återkallelse eller andra säkerhetsåtgärder, kan en oseriös näringsidkare tillfälligt undanskaflfa lagret för att omöjliggöra vidare utredning och fortsätta försäljningen antingen i mindre lättåtkomliga flormer eller genom vidareförsäljning. Härigenom skulle en flarlig produkt kunna komma ut på marknaden igen och medföra flortsatt risk för skada. Att i sådana flall kunna ingripa med beslag av lagret av den flariiga produkten skulle förbättra tillsynsmyndigheternas och konsumentombudsmannens möjligheter att snabbt kunna driva fram beslut om återkallelse eller andra säkerhetsåtgärder.

3.3 Marknadsdomstolen

Förslaget till produktsäkerhetslag innehåller i 7 och 10 §§ regler om infor
mationsskyldighet som saknar motsvarighet i marknadsföringslagen. I de
föreslagna reglerna är, som flramhålls i betänkandet, det flrågan om en
ovillkoriig inflormationsskyldighet. En näringsidkare skall kunna åläggas
att lämna inflormation "i reklam i tryckt skriflt eller i andra typer av
tryckalster, t. ex. bruksanvisningar, oavsett om han i övrigt har använt
eller avser att använda sig av sådana meddelanden" (s. 140). Kommittén
anger att förslaget endast tar sikte på rent kommersiella meddelanden. En
förutsättning för att en framställning skall bedömas ha rent kommersiell
natur har hittills ansetts vara att framställningen har ett kommersiellt syfte
(se t. ex. prop. 1986/87:151 s. 54). Det är mycket tveksamt om den infor- 182

mation som avses i 7 och 10 §§ lagförslaget kan sägas ha ett sådant syfte. Prop. 1988/89:23 Det är knappast möjligt att beteckna inflormationen i sig såsom reklam. Bilaga 4 Detsamma gäller visserligen inflormation enligt 3 § marknadsföringslagen, som kan ha ett i stort sett liknande sakinnehåll. Den inflormationen kan dock bara avse produkter som näringsidkaren har till försäljning, inte produkter som finns hos konsumenterna (och som ev. härrör flrån andra näringsidkare). Vidare kan ålägganden enligt 3 § marknadsföringslagen om inflormation i tryckt skriflt bara gälla inflormation i flramställningar som näringsidkaren använder i marknadsföringen. Som stöd för att detta slags ålägganden att lämna information i reklam i tryckt skrift kan meddelas utan hinder av tryckfrihetsförordningen har åberopats att åläggandena gäller endast i det fall att näringsidkaren väljer att göra sådan reklam (prop. 1975/76:34 s. 112). En av yttrandeflrihetsutredningen föreslagen grundlagsregel om informationsålägganden har en likartad begränsning. Kommittén har i sitt yttrande över detta förslag pekat på det problem som föreligger beträflfande informationsskyldighetens förhållande till tryckfriheten. I betänkandet (s. 141) hänvisas nu till att någon grundlagsreglering av frågan inte är aktuell, och kommittén anför att, om man framdeles anser sig böra klarlägga rättsläget genom en grundlagsbestämmelse, den typ av informationsskyldighet som kommittén föreslår måste beaktas. Marknadsdomstolen vill endast tillägga att ett genomförande av förslaget självfallet förutsätter att lagstiftaren, i likhet med kommittén, finner de avsedda åläggandena förenliga med den gällande gmndlagen.

Lagtexten i 7 § bör närmare övervägas i ett avseende som har samband med det ovan anförda. I lagtexten sägs att information skall lämnas t. ex. i "annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring". Denna formulering liknar den som används i lagförslagets 5 § och i 3 § marknadsföringslagen, där det talas om "annonser eller annan framställning som näringsidkaren använder vid marknadsföringen". Sistnämnda formulering markerar att ett åläggande inte får innebära att en näringsidkare direkt åläggs att t. ex. annonsera (jfr- betänkandet s. 203). Det är inte tillflredsställande att en mycket näraliggande flormule-ring används i 7 § trots att där motsatt princip avses gälla. Syftet med formulering i 7 § är att hänvisa till de kommunikationsvägar som normalt används vid marknadsföring (s. 208). När ett åläggande meddelats enligt bestämmelsen, kan dock näringsidkaren inte sägas använda den ålagda framställningen "vid marknadföring". Riktigare synes alltså vara att hänvisa till exempelvis framställningar "av samma typ som näringsidkare använder vid marknadsföring". Det bör kanske tilläggas att här berörda formuleringar allmänt kan sägas har mindre betydelse, eftersom de endast är exemplifieringar som inte begränsar bestämmelsens räckvidd.

3.4 Sveriges Industriförbund

I lagförslagets 7 § finns en regel om varningsinformation. En näringsidkare skall kunna åläggas information "i reklam i tryckt skrift eller i andra typer av tryckalster t. ex. bruksanvisningar, oavsett om han i övrigt har använt eller avser att använda sig av sådana meddelanden" (s. 140).

Informationsskyldighetens förhållande till tryckfriheten är inte okom
plicerad. Vid införandet av 3 § marknadsföringslagen (som såvitt gäller
säkerhetsinformation nu föreslås överförd till produktsäkerhetslagen) an
gavs som stöd för att ålägganden att lämna information i reklam i tryckt
skrift kan meddelas utan hinder av tryckfrihetsförordningen att åläggande
na endast gäller i det fall att näringsidkaren väljer att göra sådan reklam 183

(prop. 1975/76:34 s. 112). Förslaget om varningsinformation skiljer sig Prop. 1988/89:23 alltså från denna typ av ålägganden genom att ett åläggande om varnings- Bilaga 4 information är ovillkorligt. Förslaget innebär därför en viktig principiell nyhet och medför nya flrågor som enligt förbundets mening ytterligare bör övervägas.

Med reklam och andra marknadsföringsåtgärder avses åtgärder som syftar till att flrämja avsättningen av exempelvis varor och tjänster (prop. 1970/57 s. 64). Varningsinflormation är tiU sitt innehåll knappast att beteckna som avsättningsfrämjande. Dessutom riktas ju denna typ av information mot konsumenter som redan köpt den aktuella varan eller tjänsten. Varningsinflormation kan av dessa skäl definitionsmässigt inte sorteras in under det rättsliga begreppet marknadsföring. Det kan ifrågasättas om det undantag från tryckfrihetsrättsligt skydd som enligt gällande rätt görs för reklam, gäller den nu föreslagna typen av varningsinformation. I vart flall kan det konstateras att den språkliga utformningen av lagförslagets 7 § inte är acceptabel.

En ytterligare tryckfrihetsrättslig komplikation i sammanhanget är, såsom kommittén påpekar, ansvarig utgivares uteslutande rätt att själv bestämma över innehållet i en periodisk skrift. Denna rätt avser också reklam i skriften. Kommittén synes mena att detta problem får lösas genom att en näringsidkare inte kan anses ha åsidosatt ett åläggande att lämna varingsinflormation om han av ansvarig utgivare vägrats att flå en annons med den ålagda inflormationen införd i tidskriflten. Det är möjligt att problemet inte är svårare att lösa än så. Förbundet anser dock att de nu påpekade tryckflrihetsrättsliga komplikationerna med förslaget om varningsinflormation är av sådan dignitet att, i den mån ett lagförslag läggs fram, de måste underställas lagrådets överväganden innan en proposition kan föreläggas riksdagen.

3.5 Svenska tidningsutgivareföreningen

Enligt lagförslaget skall en näringsidkare kunna åläggas en ovillkorlig skyldighet att lämna inflormation i kommersiell reklam i bl. a. tryckta skriflter rörande varor och tjänster som kan orsaka skada på person eller egendom. Kommittén understryker att en ansvarig utgivare av tryckt periodisk skriflt inte bör kunna tvingas att ta in information i skriften. Förslaget innebär således att en näringsidkare endast kan åläggas att försöka få information införd i en tryckt periodisk skriflt. Om utgivaren vägrar är intet att göra åt saken, flramhåller kommittén.

Efltersom kommittén fömtsatt att bestämmelsen om ansvarige utgivarens rätt att utesluta material ur tidningen enligt 5 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen skall gälla har Svenska tidningsutgivareföreningen ingen erinran mot lagförslaget i förevarande hänseende.

3.6 Sveriges Radios Aktiebolag

Utredningen konstaterar med hänvisning till statens avtal med koncernens
bolag att det inte föreligger någon skyldighet för dessa att sända produktsä
kerhetsinformation flrån näringsidkare. I denna slutsats instämmer Sveri
ges Radios Aktiebolag flullt ut liksom i det redovisade antagandet att för
allmänheten allvarliga produktsäkerhetsrisker har ett så betydande ny
hetsvärde att de i regel flår offentlighet genom radions och televisionens
nyhetsverksamhet.
Till flrågan om en ovillkorlig informationsförpliktelse, som inte har sin 184

grund i en tidigare felaktig eller vilseledande annons eller dylikt, vill Prop. 1988/89:23

Sveriges Radios Aktiebolag slutligen tillägga att det enligt företagets me- Bilaga 4

ning här rör sig om ett ytterligare undantag från grundlagens principer. Det

kan därför finnas anledning att mer ingående än vad som skett i betänka-

det klarlägga den motsättning som föreligger mellan gmndlagens flri- och

rättigheter å ena sida och intresset av att skydda köpare och konsumenter

mot skador å den andra sidan.

3.7 Konsumentvägledarnas förening

Vår erflarenhet av hittillsvarande problem vid fel på produkter är att konsumenten alltid får vidkännas stora olägenheter, tidsödande kontakter och förhandlingar, paketering, transporter m.m., samt måste visa stor generositet och tålamod genom att inte kunna nyttja en köpt produkt — detta till förmån för alla möjliga och omöjliga skäl till tidsutdräkt och fördröjningar. Mot detta förhållande hjälper varken lag eller reklamationsnämnd. Det gäller oflta månader, inte sällan halvår eller mer. Därutöver kommer så gott som alltid ekonomiska kostnader av något slag för konsumenten.

Vi anser därför att konsumenternas nytta av produkten ska vägas mot konsumenternas olägenheter på grund av produktflelet. På så sätt kan utredningens oklara skrivningar om avräkning för konsumenternas nytta utgå helt ur lagförslaget.

3.8 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO vill betona, att konsumenten ofta riskerar att få vidkännas olägenheter och kostnader i samband med en återkallelse. En förutsättning för att lagstiftningen skaU få avsedd eflfekt är att den innehåller regler, som ålägger företagen att ge konsumenterna kompensation för de uppoflfringar i florm av tid och pengar som återkallelseprocessen kan medföra.

3.9 Sveriges Advokatsamfund

De två slagen av inflormation (säkerhets- och varningsinflormation) kan rimligen behandlas i en och samma paragraf

Även om det obestridligen föreligger en skillnad mellan att lämna inflormation vid marknadsföringen av en vara och att lämna inflormation eflter att varan sålts flramstår uppdelningen i "säkerhetsinflormation" (5 §) och "varningsinformation" (7 §) som obehövlig och något ansträngd. Förutsättningarna för att ålägga information av ena eller andra slaget är så lika att de torde kunna beskrivas i ett sammanhang.

De bedömningar marknadsdomstolen ges möjlighet att göra dels enligt förslagets 8 §, dels enligt dess 9 §, är mer detaljerade och civilrättsligt anknutna än de överväganden marknadsdomstolen kan göra enligt andra existerande lagar. (Jflr utredningen s. 143, 2I4floch2I8.)

Bedömningar enligt andra lagar som marknadsdomstolen tillämpar,
t. ex. lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och konkurrenslagen
kan förvisso också ha en betyddsefluU inverkan på civilrättsliga förhållan
den. Den inverkan är emellertid typiskt sett mer indirekt och generell.
Bedömningarna enligt de nu aktuella reglerna kan däremot bl. a. inneflatta
att ersättningsbelopp flastställs i kronor och ören (jflr rättsliga fldregler,
berörs i utredningen, s. 145). Det kan också tänkas att innehavaren köpt 185

varan väl medveten om felet i flråga. I flall som dessa är det oflta inte Prop. 1988/89:23
motiverat med någon ersättning. Bilaga 4

Även om utredningens ambition att åstadkomma enkla och schablonar-tade villkor för återkallelserna är lovvärd, är den föreslagna regleringen svår att acceptera, efltersom den kan förväntas i många flall, t. ex. då det finns en flungerande andrahandsmarknad för varan, leda till oproportionerligt stor ersättning. Förhållandet att en hög ersättning typiskt sett leder till att återkallelseåtgärden vinner stor anslutning är inte tillräckligt skäl för en sådan generositet. Detta i synnerhet som näringsidkare kan drabbas av ålägganden även om varken vårdslöshet eller annat kan läggas dem till last.

Att redan innehavet av varan skall utgöra legitimation för att flå en återkallelseåtgärd utförd kan föranleda svårlösta problem, t. ex. i förhållandet mellan ägaren och innehavaren.

Lagförslaget är uppbyggt så att marknadsdomstolen skall bedöma om åtgärder är motiverade av säkerhetsskäl. I samtliga flall, då sådana åtgärder befinnes vara försvarbara ur säkerhetssynpunkt, kan näringsidkare åläggas att genomföra dem.

Advokatsamfundet ser det som en allvarlig brist att inte domstolen också skall pröva om det allmänt sett är skäligt att åläggande utfärdas. I stor usträckning delar advokatsamfundet inte utredningens uppfattning att åläggande bör kunna utfärdas oavsett karaktären av felet (jflr s. 92 O-Exempelvis kan det iflrågasättas om åläggande skall kunna utfärdas vid s. k. utvecklingsfld. I enstaka flall kan tänkas att flelet består av något som näringsidkaren av myndighet ålagts att förse varan med eller att föreskriflter på motsvarande sätt inverkat på utformningen av varan. Rimligen bör förhållanden av de slagen kunna inverka på om ålägganden skall kunna utfärdas. Vidare vore det i många fall motiverat att beakta om risken för fel av det aktuella slaget var känd och — i de fall den inte direkt var känd — hur den kunde bedömas.

Situationen skall ses mot bakgrund bl. a. av att ersättningsreglerna vid återkallelse är påtagligt generösa.

3.10 Bilindustriföreningen — AB Bilstatistik

Enligt produktåterkallelsekommitténs förslag skulle återkallelse kopplas till rättelse, utbyte eller återgång. Det bör betonas att i likhet med amerikansk praxis utbyte eller återgång rimligen endast skall behöva tillämpas i de fall då reparation inte är möjlig. Att byta ut eller återta vara som varit i bmk under kortare eller längre tid skulle snarast innebära oproportionerligt stora kostnader och olägenheter. Det är över huvud taget viktigt att återkalldseåtgärder kan utflormas med hänsyn till vad som är praktiskt genomförbart och som uppflattas som meningsflullt av kunden.

I de undantagsfall där utbyte eller återgång av en levererad vara skulle
vara aktuell är frågan om hur avräkningen skall ske väsentlig. Utredning
ens resonemang att ersättning för den återtagna varan normalt skaU svara
mot återanskaflfningskostnaden av en ny vara är svårförståeligt. Endast om
särskilda skäl förelåg skulle, enligt utredningen, avdrag få göras för den
nytta som innehavaren av varan kunde ansetts ha haflt. Så flört det är flråga
om kapitalvaror — och det är ju bara för sådana som längre preskriptions
tider kan vara aktuella — skulle möjligheten att flå ersättning motsvarande
kostnaden för ny vara innebära en orimUg vinst för köparen. Avdrag för
den nytta innehavaren haft av varan måste vara huvudregeln. Ett sådant
regelsystem har utvecklats bland annat inom den gängse nybilsgarantin. 186

4 Ansvarsfördelningen Prop. 1988/89:23

Bilaga 4 4.1 Marknadsdomstolen

Regler om ansvarsfördelning mellan olika näringsidkare behövs enligt marknadsdomstolens mening bara för åtgärder beträflfande produkter som finns ute hos brukarna. En näringsidkare kan då få ett ansvar även för produkter som härrör från andra näringsidkare. När det gäller säkerhetsinflormation och säljförbud är det — som anförs i betänkandet s. 152 — klart att varje näringsidkares ansvar gäller de produkter han har i sin hand, eller med andra ord de produktexemplar som han tillhandahåller. Ett åläggande enligt 5 § eller förbud enligt 6 § förslaget till produktsäkerhetslag är begränsat till dessa exemplar. Det är därför oegentligt att — som 12 § lagförslaget — säga att ett åläggande enligt 5 § eller ett förbud enligt 6 § kan avse flera näringsidkare. Självfallet kan flera näringsidkare meddelas åläggande eller förbud avseende samma produktslag, men flera näringsidkare kan inte komma i fråga för ett identiskt lika åläggande eller förbud. Hänvisningen till 5 och 6 § i 12 § bör sålunda utgå. Någon regel motsvarande 12 § finns inte heller i marknadsföringslagen, som har väsentligen samma bestämmelser om ålägganden och förbud av detta slag. Att åläggande eller förbud inte behöver meddelas varje näringsidkare som uppfyller kriterierna i 3 och 4 §§ marknadsföringslagen resp 5 och 6 §§ produktsäkerhetslagen är självklart.

I flråga om ansvarsfördelningen mellan olika näringsidkare beträflfande varningsinflormation och återkallelse ansluter sig marknadsdomstolen i stort till kommitténs synpunkter. Lagtexten i 12 § ger dock anledning till tveksamhet. I motiven (s. 153) tas som utgångspunkt att varje näringsidkares ansvar i princip bör vara begränsat till produkter som han själv har tillhandahållit. Detta torde också ha starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Av eflfektivitetsskäl kan dock, som kommittén funnit, principen inte tillämpas fullt ut. I sina slutsatser och i lagtexten sätter emellertid kommittén generellt eflfektivitetshänsynen i första hand. Detta är enligt marknadsdomstolens mening rimligt när det gäller akuta risksituationer. I andra fall bör det kunna finnas större utrymme för rättvisesynpunkter. Det kan ifrågasättas om inte 12 § bör jämkas på denna punkt.

För marknadsdomstolens del blir övervägandena angående vem som skall vara adressat för ett åläggande eller ett förbud beroende av partsförhållandena i varje särskilt flall. Det blir konsumentombudsmannen — eller annan sökande — som bestämmer ramen för prövningen. Detta förhållande är i flrågor om varningsinflormation och återkallelse inte helt tillflredsställande. Det skulle vara önskvärt om domstolen i sådana ärenden hade möjlighet att mer allsidigt pröva vem som är lämplig adressat för ett åläggande. En tänkbar lösning är att näringsidkare mot vilka ansökan riktats ges viss möjlighet att dra in även andra näringsidkare i processen vid domstolen. Enligt domstolens mening bör denna flråga övervägas ytterligare.

1 detta sammanhang uppkommer även frågan om, när KO begränsar sin talan till viss motpart, en sammanslutning enligt 18 § andra st. kan föra talan mot andra motparter med i princip samma yrkanden. Specialmotiveringen på s. 233 kan närmast tyda på att detta inte skulle vara möjligt. Förslaget är dock oklart på denna punkt. Beträflfande säkerhetsinflormation och säljförbud torde en talan av angiven art var möjlig, liksom i frågor enligt markndsföringslagen. Förhållandena är mera svårbedömda när det gäller varningsinformation och återkallelse.

187

4.2 Näringsfrihetsombudsmannen Prop. 1988/89:23

Bilaga 4 Näringsflrihetsombudsmannen vill understryka vikten av att myndigheterna tillämpar produktsäkerhetslagstiftningen över huvud taget på ett såvitt möjligt konkurrensneutralt sätt. Detta gäller bl. a. vid förhandlingar om lämpliga åtgärder där hänsyn bör tas inte bara till stora väletablerade företags synpunkter. Inte minst viktigt är att intresset av konkurrensneutralitet beaktas vid valet enligt 12 § av företag som skall meddelas ålägganden och förbud. Här kan också uppkomma avvägningsproblem mellan olika intressen såsom att uppnå eflfektiva åtgärder, att få en "rättvis" ansvarsfördelning mellan olika distributionsled och att inte slå ut seriösa småföretag. Det kan också finnas en risk för att små tillverkare får svårt att få ut nya produkter om senare led inte vill ta risken av att flå stå för kostnaden för eventuella säkerhetsåtgärder. Dock torde, som kommittén påpekar, försäkringssystem komma till stånd som fördelar risker och kostnader.

4.3 Köpmannaförbundet

Förbundet håller sig till flrågan om mot vem ålägganden eller förbud enligt den föreslagna lagen skall kunna riktas. I lagen anges endast att åläggande eller förbud skall kunna meddelas den som tillhandahållit varan. Av motiveringen flramgår dock att dessa åtgärder i första hand skall riktas mot den eller dem, som har de bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med åtgärden i fråga. Kommittén föreslår därutöver "att man vid prövningen även fäster vikt vid vem eller vilka som först fört in produkten på marknaden". Detta anses sammantaget leda till "att ansvaret... oflta får läggas på tillverkare eller importör..".

Enligt förbundet måste det vara självklart att ansvaret för säkerhetsrisker hos produkter i första hand måste utkrävas av tillverkare och importörer; dvs. av dem som normalt har kunnat påverka utformning och egenskaper — och därmed säkerhetsrisker — hos produkterna. Härutöver kan naturligtvis tänkas situationer när någon form av krav bör kunna riktas mot senare led i distributionskedjan, exempelvis mot en detaljist som trots vetskap om säkerhetsrisken fortsätter att sälja den flariiga varan eller inte varit rimligt aktsam eller omsorgsflull i sitt sortimentsval. Motsvarande krav måste även kunna riktas bakåt i distributionskedjan.

När det gäller de regler om säkerhetsinflormation och säljförbud som materiellt motsvarar reglerna i den nuvarande marknadsföringslagen vill förbundet hänvisa till den sedan länge flramförda åsikten att regressrätten bakåt i distributionskedjan måste vara rättsligt normerad. Den nu förordade utvidgade regleringen ställer denna fråga än mer i centrum. Ett åläggande om återkallelse och rentav "återköp" kan få utomordentligt vittgående ekonomiska konsekvenser. Kommittén avstår från att lämna förslag till reglering av regessfrågorna och menar att dessa bör kunna klaras av genom branschvisa avtal inom näringslivet. Kommittén räknar med, att man på detta sätt kan nå balanserade lösningar där huvudansvaret kommer att läggas på tillverkaren eller importören, och flramhåller att detta är huvudregeln vid de frivilliga förfaranden som nu förekommer.

Enligt förbundet blir situationen dock en helt annan för de flall som lagförslaget tar sikte på. Lagen är ju tänkt att användas i lägen där flrivilliga åtgärder inte kommer till stånd. Det är rimligt att anta att det i dessa flall inte kommer att vara ovanligt att leverantörerna av olika skäl blir svåra att nå med ålägganden enligt lagen, vilket givetvis innebär att också regress-

anspråk flrån senare led blir svåra att flå tillgodsedda. Även en direkt Prop. 1988/89:23 reglerad regressrätt kan oflta ha ett ringa värde exempelvis om den ansvari- Bilaga 4 ge gått i konkurs. Saken är särskilt allvarlig efltersom det i lagförslaget inte ställs upp någon som helst gräns för åtgärdernas ekonomiska räckvid. Mot sådana här oförutsebara situationer kan man — i vart flall i viss utsträckning gardera sig försäkringsvägen. Under beredningen av ärendet om möjligheterna till ett flullgott försäkringsskydd liksom kostnaderna bör detta klarläggs.

Det anförda måste innebära att ålägganden om varningsinflormation och återkallelse — utom i de situationer där företag i senare led handlat i "ond tro" eller inte förflarit rimligt aktsamt — i första hand bör riktas mot den ansvarige leverantören. En annan sak är att exempelvis återkallelse av varor av praktiska skäl många gånger kan och bör förmedlas genom detaljhandeln till de villkor som parterna kan vilja komma överens om.

Förbundet avstyrker därför förslaget att lagstiftningen skall lämna valfrihet beträflfande mot vem eUer vilka åläggganden om varningsinflormation och återkallelse skall kunna läggas. Förslaget uppflyller inte rimliga krav på rättssäkerhet. Det måste entydigt läggas flast vem som har vilket ansvar för produktsäkerhet och därmed var det skall kunna utkrävas. Skulle förslaget ändå genomföras krävs en genomtänkt regressreglering i kombination med begränsingar i den kostnadsmässiga räckvidden av åläggandena. En generell genomlysning av regressflrågorna inom köprätten är fö. allmänt sett påkallad, vilket förbundet närmare har utvecklat i en särskild skrivelse till justitiedepartementet.

4.4 Småföretagens Riksorganisation

Frågan om vem ett åläggande eller ett förbud skall riktas mot är inte närmare reglerad i den föreslagna lagen. En viss precisering har gjorts (12 § i förslaget) med innebörd att åläggande eller förbud som avser flera näringsidkare kan begränsas till att gälla någon av dem. Vidare skall åläggande eller förbud i första hand meddelas den eller de som har de bästa förutsättningarna att uppflylla ändamålet med åtgärderna. Med hänsyn till att åtgärder enligt den föreslagna lagen, flramför allt återkallelse och varningsinformation, kan bli utomordentligt kostsamma för enskilda företag är det enligt organisationens mening anmärkningsvärt att den föreslagna lagtexten i stort sett lämnnar öppet mot vem åtgärder skaU riktas.

Även om marknadsdomstolen i och för sig kan förväntas göra en nyanserad bedömning i ansvarsfrågan är det inte acceptabelt att det finns utrymme för ett visst mått av godtycke i ansvarsfrågan. Detta gäller i särskilt hög grad för de mindre företagen som av ekonomiska skäl kan ha svårt att klara de kostsamma åtgärder som ålägganden enligt produktsäkerhetslagen kan ge upphov till.

Enligt organisationens uppflattning är det, i det flall lagstifltning kommer i flråga, nödvändigt att det entydigt blir klarlagt vem som har ansvaret för produktsäkerheten. Detta innebär i sin tur att det även krävs en analys av de regressflrågor som blir aktuella mellan de olika distributionsleden och mellan de olika företagen inom varje distributionsled.

4.5 Sveriges Advokatsamfund

Enligt förslagets 12 § kan ålägganden beträflfande någon viss vara utfärdas
för flera företag samtidigt. Regeln inneflattar naturligt nog ingen skyldighet
för den som för talan att föra talan mot alla som skulle kunna drabbas av 189

åläggandet. Åläggandet kan inneflatta att företag solidariskt skall genomfö- Prop. 1988/89:23

ra någon viss åtgärd. (Jfr s. 151 flf, särskild s. 154 och 159.) Till följd härav Bilaga 4

kan åläggandet eller det praktiska genomförandet av åtgärden i flråga

komma att fördelas annorlunda mellan dem som omflattades av åläggandet

eller skulle kunna ha omfattats av det än vad som allmänt sett är rimligt

och motiverat.

Advokatsamfundet utgår från att företagen har möjlighet att i eflterhand genom regresskrav sinsemellan fördela bördan på ett motiverat sätt. Även om den möjligheten finns är det — särskilt sett mot bakgrund av att de principer om fördelning av gemensamt ansvar som finns är oklara och svåra att tillämpa — en brist att förslaget inte innehåller någon reglering av den saken.

Det kunde vara rimligt med en regel som ger anmälda näringsidkare möjlighet att dra in andra näringsidkare i processen och låta talan omflatta även dem.

4.6 Bilindustriföreningen — AB Bilstatistik

Den tioåriga preskriptionstid som utredningen föreslår är oproportionerligt lång. Under den tiden kan bristande underhåll och fldaktiga eller uteblivna reparationer ha kommit att spela en avgörande roll. Det blir allt svårare att avgöra vad som beror på brister hos flordonet eller på efltersatt underhåll.

Varningsinflormation är i många flall ett rimligt alternativ till en återkal-landekampanj. Det kan dock iflrågasättas om en sådan åtgärd är meningsflull till och med eflter längre tid än tio år. Det är inte sannolikt att ett systematiskt flel i en produkt visar sig så sent.

När det gäller genomförande av återkallandekampanjer finns inom bilbranschen ett väl utvecklat system att med hjälp av bilregistret kontakta berörda bilägare och att följa upp i vilken mån bilägarna hörsammat kallelsen. Det kunde också vara möjligt att vid de årliga kontrollbesiktningarna kontrollera om bilen åtgärdats.

Vad som anförs i utredningen att återkalldseåtagandet inte skall omflatta andra exemplar av produkten än den som näringsidkaren i flråga själv tillhandahållit är väsentligt. Det är inte rimligt att en billeverantör (generalagent) tvingas ta på sig ansvaret för flordon som andra levererat.

190

5 Handläggningen Prop. 1988/89:23

Bilaga 4 5.1 Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten anser att besvärsflrågan flramförallt gällande vite bör belysas ytterligare.

Kommittén har i förslaget till produktsäkerhetslag i stor utsträckning följt marknadsföringslagens uppbyggnad. Det innebär att s. k. förflarandeviten och vissa ersättnigskrav kan komma under prövning av kammarrätt enligt 25 § förslaget till produktsäkerhetslag. Enligt 24 § samma lagförslag skall talan om utdömande av vite föras vid allmän domstol. Marknadsdomstolen prövar enligt 22 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. flråga om utdömande av vite som domstolen förelagt med stöd av 18 § samma lag.

Kammarrätten vill iflrågasätta det rationella i att förutom marknadsdomstolen ha både allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar att döma i.vitesfrågor som har sin grund i de frågor som marknadsdomstolen som specialdomstol har särskild kompetens att bedöma.

I specialmotiveringen till 11 och 16 §§ marknadsföringslagen sägs lakoniskt att beslut om tillhandahållande av handling m.m. skall kunna överklagas till kammarrätt (prop. 1975/76:34 s. 130—131). De korta flormule-ringarna tyder inte på några djupare systematiska överväganden. Produktåterkallelsekommittén synes inte heller ha närmare penetrerat flrågan. I samband med tillkomsten av lagen (1985:206) om viten behandlades i propositionen vissa flrågor om vite med anknytning till bl.a. marknadsföringslagen (prop. 1984/85:96 s. 40—41). Kammarrätten anser likväl att saken är värd närmare överväganden även med avseende på vites utdömande av allmän domstol.

Såvitt har kunnat utrönas har klagomöjligheten till kammarrätt i marknadsföringslagen inte inneburit någon belastning för kammarrätterna. Det kan dock inte uteslutas att det kan bli fallet med den nu föreslagna lagstiftningen. I ett tänkt fall kan tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen vid ett krafltigt vite vilja framtvinga handlingar och annat av en näringsidkare. Denne besvärar sig till kammarrätten och har en helt annan bedömning av den akuta situationen samt det som begärs av honom. Det kan har bli fråga om att snabbt ta ställning i en ovanlig måltyp med betydande eknomiska värden samt stora vitesbelopp. — I en sådan situation bör marknadsdomstolen vara den som är bäst skickad att bedöma saken. Möjlighet finns också enligt lagförslaget att hos marknadsdomstolen begära interimistiskt förordnande. Ur handläggningssynpunkt kan en sådan prövning bli likartad den i kammarrätt. I ett senare skede kan allmän domstol få döma ut ett sådant vite som kammarrätt eller regeringsrätt dömt över.

Kammarrätten vill med det anförda inte motsätta sig den föreslagna ordningen. Erfarenheter från andra rättsområden visar emellertid att om olika handläggnings- och besvärsfrågor blivit mer genomarbetade i lagstiftningssammanhang, så hade både en mer rationell och en mer ekonomisk beslutsordning kunnat genomföras utan åsidosättande av rättssäkerheten.

5.2 Konsumentverket

Konsumentverket för ofta förhandlingar med företag, olika branschorgan
och andra organisationer rörande produktsäkerhetsflrågor. Det har bl.a.
möjliggjort flrivilliga åtgärder, t. ex. återkallelse av flariiga produkter. 191

Enligt kommittén skall tillsynsmyndigheten förutom rollen som för- Prop. 1988/89:23 handlingspart även ha rollen som rådgivare till företagen i produktsäker- Bilaga 4 hetsflrågor. Konsumentverket har dock normalt inte resurser att ge förhandsbesked om vilka åtgärder som är lämpliga på produktsäkerhetsområdet. Under alla förhållanden kan sådana besked eller råd som tillsynsmyndigheten lämnar inte binda myndigheten för flramtiden. Utredningar och plötsligt uppkomna, oväntade skador kan förändra förutsättningarna och medföra att omedelbara säkerhetsåtgärder måste företas.

Det bör också framhållas att det är företagarna som har tillgång till utredningsmaterial och i regel den expertkunskap som erflordras för att bedöma risker för skador.

Kommittén berör inte den situationen att konsumentombudsmannens motpart infor marknadsdomstolen under processen förklarar sig beredd att vidta de åtgärder konsumentombudsmannen begär. 1 ett sådant flall bör det vara konsumentombudsmannens sak att ta ställning till om talan skall vidhållas eller inte. Självfallet bör konsumentombudsmannen samråda med tillsynsmyndigheten.

Enligt den föreslagna lagen är den subsidiära talerätten begränsad till vissa organisationer. Däremot kan inte annan berörd näringsidkare föra talan hos marknadsdomstolen, t. ex. en näringsidkare som tillhandhåller en liknande produkt som uppfyller säkerhetskraven.

Enligt konsumentverkets mening kan det inte uteslutas att flall förekommer då konsumentombudsmannen av resursskäl eller efter bedömning av angelägenhetsgraden väljer att inte föra talan vid marknadsdomstolen i produktsäkerhetsfall. En berörd näringsidkare kan i ett sådant fall ha uppgifter om att en konkurrents produkt kan vara farlig, vilket gör att det kan te sig motiverat att saken prövas av marknadsdomstolen på ansökan av näringsidkaren.

Konsumentverket anser därför till skiUnad mot kommittén att berörda näringsidkare bör ges rätt att själva föra talan vid marknadsdomstolen, då konsumentombudsmannen beslutat avstå flrån sådan talan.

I motiveringen till 22 § sägs att tillsynsmyndigheten bör skriva av sådana ärenden där en näringsidkare eflter förhandlingar utfäst sig att vidta behövliga säkerhetsåtgärder (s. 238, jfr s. 231). Detta kan tolkas så att det i sådana fall inte kan bli aktuellt med en formell tillämpning av lagens 7— 10§§.

Enligt konsumentverkets mening kan det dock finnas anledning att "sy upp" en överenskommelse eller ett åtagande med ett föreläggande om återkallelse enligt 22 §. Syfltet är då att genom födäggande vid vite skapa garantier för att företaget verkligen vidtar åtgärdema. Läget kan kanske vara det att företaget tidigare har lämnat motsvarande utfästelser men sedan inte följt dem lojalt, samtidigt som en talan i marknadsdomstolen ter sig onödig. I flall som de här skisserade bör tillsynsmyndigheten tillsammans med KO kunna överväga ett återkallelseföreläggandé. Denna möjlighet är enligt verkets mening särskilt väsentlig just på produktsäkerhetsområdet.

5.3 Riksrevisionsverket

Enligt kommittén skall frågor enligt förslaget till produktsäkerhetslag prö
vas av marknadsdomstolen. Riksrevisionsverket menar att skälen tiU ett
sådan ställningstagande ytterligare måste utvecklas. Det är inte uteslutet
att högre eflfektivitet skulle uppnås om i stället tillsynsmyndigheterna och
konsumentverket gavs möjlighet att flatta beslut om t. ex. försäljningsför- 192

bud. Modellen med domstolsprövning kan nämligen få till följd att beslut Prop. 1988/89:23 om att förbjuda en farlig produkt inte skulle kunna flattas tillräckligt Bilaga 4 snabbt.

5.4 Statens energiverk

En viktig och avgörande flråga för tillsynsmyndigheternas möjligheter att snabbt flå bort uppenbart flariiga produkter flrån marknaden är om myndigheterna själva ges beflogenhet att besluta om återkallelse eller om beslutet måste fattas av domstol. Verket diskuterar denna fråga utifrån verkets erflarenheter på dmaterielområdet. På detta området måste en återkallelse kunna genomdrivas snabbt. En flelaktig elapparat kan innebära direkt livsflara för en presumtiv användare.

Som verket ser det har utredningen underskattat nödvändigheten av att beslut om återkallelse fattas snabbt. Utredningen anser i och för sig att "beslut som regel bör kunna fattas snabbt" men anser att en nackdel med tillsynsmyndigheterna som beslutande organ är att myndigheternas flunktion blir mindre entydig. Utredningen har nämligen uppfattningen att tillsynsmyndigheterna främst skall fungera som förhandlingspartner med inriktning på att åstadkomma samförståndslösningar. Utredningen anser uppenbarligen att ett gott förhandlingsklimat har ett egenvärde. Verket delar i viss mån denna uppfattning, men avgörande är att konsumenterna skyddas genom att uppenbart farliga produkter snabbt kan återkallas. Verkets hittillsvarande erfarenhet visar att man torde kunna räkna med att detta kan ske i samförstånd i de allra flesta fall. Möjligheten att nå samförstånd torde knappast i någon större grad påverkas av om myndigheten har möjlighet att själv genomdriva ett återkallande.

För verkets uppflattning talar också det förhållandet — vilket för övrigt påpekas av utredningen — att tillsynsmyndigheten i många flall med stöd av speciallagstiftningen kan meddela säljförbud, en åtgärd som även den kan vara ganska allvarlig.

Vi föreslår därför att verket genom ändring av ellagen ges möjlighet att besluta om återkallelse och varningsinformation på dmaterielområdet. Den ändringen bör göras i samband med att den nya kontrollordningen för elektrisk materiel beslutas.

5.5 Sveriges Industriförbund

En bärande tanke i lagförslaget är att flrågan om eventuella återkalldseåtgärder i första hand skall lösas genom förhandlingar mellan näringsidkare och tillsynsmyndigheter (16§). Förhandlingslösningar av detta slag är redan i dag mycket vanliga i samband med ärenden enligt olika marknadsrättsliga lagar exempelvis marknadsföringslagen. Genom att i en särskild bestämmelse betona att lagen i första hand är ett förhandlingsinstmment ges dock förhandlingslösningar mellan näringsidkare och tillsynsmyndigheter en annan tyngd. Även om det som kommittén påpekar självflallet inte finns något hinder för företag att utan föregående kontakt med tillsynsmyndigheterna företa återkalldseåtgärder, kan man enligt förbundets bedömning förvänta sig att företag ofta kommer att kontakta myndigheterna för diskussion innan eventuella återkalldseåtgärder genomförs

Enligt exempelvis marknadsföringslagen är konsumentverket/konsu
mentombudsmannen inte bundna av eventuella överenskommelser röran
de lösningen av en marknadsrättslig flråga. Ärenden där en näringsidkare
medgivit kritik kan således trots medgivandet föras till marknadsdomsto- 193

13 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 23

len för slutlig prövning. Den ökade tyngd som förhandlingar enligt pro- Prop. 1988/89:23 duktsäkerhetslagen ges bör enligt förbundets mening medföra att tillsyns- Bilaga 4 myndigheterna inte skall kunna föra vidare ärenden där en förhandlingslösning nåtts till prövning i marknadsdomstolen. I den mån ett lagförslag läggs fram bör detta uttryckligen anges i lagen.

5.6 Sveriges Advokatsamfund

Advokatsamfundet anser att det är en betydande brist att inte talan i marknadsdomstolen om åläggande eller förbud flår tas upp av enskilda företag (jfr s. 173).

En av erfarenheterna av marknadsföringslagen är att konsumentombudsmannen tvingats vara utomordentligt restriktiv i valet av frågor att föra talan om. Då konkurrenter anmäler missförhållanden, som omfattas av marknadsföringslagen till konsumentombudsmannen, är det inte ovanligt att denne antyder att förhållandet strider mot lagen men att konsumentombudsmannen inte önskar använda sina resurser till att anmäla saken. Konsumentombudsmannen vill för övrigt vid sådana anmälningar oflta veta om den anmälande anser sig ha resurser att själv föra talan för den händelse konsumentombudsmannen inte gör det.

I vissa flall kan konkurrenter ha intresse av att föra talan enligt den föreslagna lagen, t. ex. då konkurrenten själv säljer eller har sålt varan men av praktiska skäl har svårt att genomföra återkallelseåtgärden på egen hand eller då konkurrenten har ett stort allmänt intresse av att varutypens eller branschens renommé bibehålls. Förutom att möjligheten för konkurrenter att föra talan skulle kunna innebära att lagen kom till användning i högre grad skulle en sådan talerätt förbättra möjligheten att nå förhandlingslösningar.

För marknadsföringslagen anses det särskilt värdeflullt att man, genom att flå avgöranden i marknadsdomstolen, relativt snabbt kan utveckla en praxis. Det är i praktiken inte helt ovanligt att konsumentombudsmannen driver mål i marknadsdomstolen t. ex. enligt marknadsföringslagen trots att svarandeparten helst skulle vilja förlikas och kanske t.o.m. är beredd att helt acceptera konsumentombudsmannens önskemål. Ordningen, att försöka påverka företagen genom att i enstaka flall "statuera exempel", anses motiverad vad gäller bedömning av reklam bl. a. därför att behovet av vägledande praxis är stort.

Den föreslagna lagen torde syflta till att lösa säkerhetsproblem i konkreta situationer. Det vore därför motiverat med en möjlighet för det anmälda företaget att undgå process genom att medge talan och t. ex. acceptera yrkandena såsom ålägganden. Yrkandena måste då uppenbarligen vara tillräckligt detaljerade för att kunna ligga till grund för ålägganden.

5.7 SEMKO Svenska Elektriska Kontrollanstalten AB

Vi anser att lagens syflte, att motverka att varor och tjänster orsakar skada
på person eller egendom, förfldas genom kommitténs förslag (§ 17), att
tillsynsmyndighet skall överlämna flrågan till konsumentombudsmannen
med begäran om att denne skall ansöka hos marknadsdomstolen om
sådant åläggande eller förbud. För att produktsäkerhetsåtgärder — i syn
nerhet återkallelse — skall ha avsedd eflfekt måste de vidtas omedelbart.
Kravet på snabbhet kan endast tillgodoses om tillsynsmyndigheterna
själva flår flungera som beslutande organ. Kommittén flramhåUer själv
vikten av snabbhet och anger eflfektivitet som den flrämsta fördelen med 194

tillsynsmyndigheten som beslutande organ (sid. 169). Enligt vår uppfatt- Prop. 1988/89:23 ning har domstolsförflarandet en inneboende procedurordning som gör att Bilaga 4 snabbheten går förlorad.

Kommittén anser att rättssäkerhetsaspekten är väsentlig bl. a. för att den föreslagna lagstifltningen kan flå stor ekonomisk betydelse för de berörda företagen (mitten sid. 170). Kommittén förordar därför att lagen prövas av marknadsdomstolen. SEMKO delar ej denna uppflattning utan menar att skyddet för konsumenternas liv och egendom (t. ex. vid användning av elektrisk materiel) har minst samma prioritet som rättssäkerheten och därför måste kravet på snabbhet i verkställandet vara av avgörande betydelse. Rättssäkerhetsaspekten kan tillgodoses genom att part i efterhand ges möjlighet att söka ändring i domstol (marknadsdomstolen).

Skulle hinder anses föreligga att i produktsäkerhetslagen generellt ge tillsynsmyndigheten befogenheter enligt våra synpunkter ovan, anser vi det nödvändigt att ellagen utflormas så att erforderliga befogenheter ges statens energiverk (STEV) vid sidan av produktsäkerhetslagen.

6 Övriga frågor

6.1 Arbetarskyddsstyrelsen

Det kan uppkomma fall där det kan finnas anledning att tillämpa den föreslagna lagen på produkter som förekommer både inom arbetslivet och privatlivet. Dessa flrågor torde flå handläggas så att inspektionen eller styrelsen eflter utredning gör flramställning till konsumentverket om ingripande. För att tydligare markera detta bör flormuleringen i I5§ andra stycket arbetsmiljöförordningen kompletteras med en hänvisning til den nya lagen.

Styrelsen är något tveksam om skillnaden mellan de båda valda beteckningarna "säkerhetsinflormation" och "varningsinflormation" är tillräckligt stor för att den skall uppflattas av allmänheten. Det kunde också vara lämpligt att i stället för ordet "varningsinflormation" välja ett ord med större uppmärksamhetsvärde, t. ex. "produktvarning" eller enbart "varning".

Det bör även övervägas hur man skall förflara när krav på återkallelse riktas mot produkter som är typgodkända av styrelsen eller annan myndighet i det avseende som återkallelsen gäller. Styrelsen har i sin verksamhet inte ansett sig i normalflall kunna utfärda förbud mot användning av sådana produkter utan att typgodkännandet först återkallas.

Om det skulle bli aktuellt att införa något mera omfattande system för skaderapportering bör samråd ske med arbetskyddstydsen så att dubbelarbete kan undvikas i förhållande till styrelsens inflormationssystem för arbetsskador (ISA),

6.2 Kemikalieinspektionen

Inspektionen delar kommitténs uppflattning att konsumentombudsman
nen, även när ärendet härrör flrån en annan tillsynsmyndighet än konsu
mentverket, bör vara den den som för talan i marknadsdomstolen. I fråga
om kemiska produkter bör, efter förebild i 27 § förordningen (1985:835)
om kemiska produkter, föreskrivas att annan tillsynsmyndighet än kemi
kalieinspektionen skall samråda med inspektionen innan anmälan görs. 195

6.3 Konsumentverket Prop. 1988/89:23

I kommitténs uppdrag ingick att överväga införandet av regler om tillverkares, distributörers och detaljhandlares skyldighet att rapportera till ansvarig myndighet när de flår inflormation om att en vara inte uppfyller kraven enligt utfärdade säkerhetsnormer eller är defekt. Som förebild för sådana regler hänvisades till det rapporteringssystem som finns i USA. Kommittén har dock av tidsbrist inte varit i tillfälle att utreda denna flråga.

Erflarenheterna flrån USA pekar på att det är möjligt att på ett tidigt stadium flå reda på skaderisker endast om näringsidkarna är skyldiga att rapportera till tillsynsmyndigheten när de flår inflormation om att en vara inte uppflyller flastställda säkerhetskrav eller är deflekt.

Enligt konsumentverkets uppfattning kan ett system för inrapportering av skador inte heU ersätta en sådan anmälningsskyldighet. Skador har ju redan inträflfat. Möjligheten att förhindra ytterligare skador kan dock givetvis förbättras genom ett sådant system.

Mot bakgrund av det anförda anser konsumentverket att det bör övervägas om inte en regel om anmälningsplikt bör införas i produktsäkerhetslagen.

Konsumentverket delar kommitténs bedömning att företagen själva i stor utsträckning kan väntas medverka till att farliga produkter återkallas och varningsinformation lämnas. Detta gäller de seriösa företagen. Verkets erfarenhet är dock att det därutöver finns företag av vilka man inte kan vänta någon sådan frivillig medverkan. Verket räknar därför med att den formella tillämpningen av återkallelseinstitutet och varningsinflormation kan komma att aktualiseras inte alltför sällan.

Även i sådana flall där näringsidkaren är beredd att själv vidta åtgärder för att minska skaderisken kommer tillsynsmyndighetens resurser att behöva tas i anspråk. Det kan då gälla att tillsammans med företagen diskutera vilken florm för varningsinflormation eller vilken typ av återkallelseåtgärd som är den mest ändamålsenliga, osv.

För att lagen skall flå avsedd eflfekt krävs kraftiga insatser från konsumentverkets sida. Förhandlingsförfarandet enligt 16 § torde inte kunna bedrivas inom ramen för oförändrade resurser. Det behövs en beredskap för att kunna hantera produktsäkerhetsfrågor som typiskt sett måste behandlas mycket skyndsamt. De nya reglerna förutsätter grundligare undersökningar om förhållanden på marknaden är nuvarande produktsäkerhetslagstiftning. Det torde t. ex. ofta bli nödvändigt att klarlägga hur distributionsvägarna är uppbyggda, hur inställningen till frivillig återkallelse och varningsinformation är inom olika säljled, var varulager finns, i vilka delar av landet försäljningen har varit störst samt vilka önskemål och intressen som konsumenter har när det gäller att på bästa sätt minska riskerna för skadeflall.

Vidare ställer produktsäkerhetslagen bestämda krav på information och kontakter från verkets sida gentemot företagen och branschorganisationerna. Det gäller nämligen att flrån början "arbeta upp" smidiga flormer och rutiner för samarbete i flråga om säkerhetsåtgärder. För att det nya systemet skall flungera väl behöver också allmänheten inflormeras om lagen.

Nu angivna uppgiflter är enligt konsumentverkets bedömning så krävande att det är nödvändigt med en förstärkning av verkets personal- och utredningsresurser för att intentionerna bakom den föreslagna lagen skall kunna förverkligas.

När det gäller konsumentombudsmannen delar verket kommitténs bedömning att belastningen sannolikt kommer att bli märkbar, i synnerhet

196

som de olika tillsynsmyndighetema kan väntas göra anspråk på konsu- Prop. 1988/89:23 mentombudsmannens medverkan redan på ett tidigt stadium av kontak- Bilaga 4 terna med företag i återkalldseärenden (s. 232).

6.4 Trafiksäkerhetsverket

Vad det gäller förflattningstexten flår trafiksäkerhetsverket peka på, att såvitt flramgår av motiveringen, är avsikten att trafiksäkerhets verket skall vara en myndighet som svarar för tillämpningen av den föreslagna lagen. I 4 § uttrycks detta på så sätt att en myndighet som har att utöva tillsyn enligt annan förflattning är tillsynsmyndighet även beträflfande denna lag. Trafiksäkerhetsverket har bara en begränsad tillsynsfunktion. Således följer inte av fordonskungörelsen att trafiksäkerhetsverket har att utöva tillsyn över eflterlevnaden av regler om produktsäkerhet i flråga om en vara eller tjänst på flordonsområdet.

6.5 Småföretagens riksorganisation

Om förslaget leder till lagstifltning anser organisationen att det finns ett behov av skydd mot att företag tvingas in i ett rättsligt förflarande enbart därför att tillämpande myndigheter önskar ett vägledande prejudikat. Erflarenheter flrån annan lagstifltning visar att en sådan oro kan vara beflo-gad. Inte minst mot bakgrund av de betydande kostnader ett företag därigenom kan åsamkas är det direkt stötande att i övrigt seriösa enskilda företag kan tvingas in i rollen som part i en rättegång enbart därför att det finns intresse av ett prejudikat.

Organisationen iflrågasätter om det inte direkt i lagtexten bör införas någon form av spärr mot opåkallad talan i marknadsdomstolen, dvs i sådana fall där det i och för sig finns möjlighet att lösa en återkalldsesitu-ation på frivilligt grund men där myndigheterna ändå vill få saken prövad i marknadsdomstolen på grund av ett starkt intresse av ett prejudikat. Ett alternativ kan vara att enskilda företag ges rätt till ersättning för sina kostnader i de flall en flråga drivs till stor del av prejudikatskäl.

6.6 Konsumentvägledarnas förening

Konsumentverket utövar tillsyn över eflterlevnaden av produktsäkerhetslagen och av de föreskriflter som har meddelats med stöd av den. Eftersom hemkonsulenterna vid länsstyrelserna inte längre finns tillgängliga för konsumentverket för uppföljningar på fältet blir det de kommunala konsu-mentvägledarna som kan komma i fråga. Säkerhetsföreskriflter är mycket viktiga att följa upp, t. ex. genom lokala undersökningar av marknaden. Det är oflta angeläget att göra det relativt snabbt, samt att det sker med viss geografisk spridning.

Kommunernas engagemang i konsumentvägledning är flrivilligt och re
sursinsatserna är därför mycket olika i kommunerna — flrån några timmar
per vecka till tio, tjugo heltidstjänster. På alltför många håll kan det
komma att visa sig mycket svårt att snabbt kunna prioritera om resurser
till uppföljningsinsatser eller till medverkan i en undersökning. Ett visst
behov av utbildning i riskvärdering kan man också fömtse eftersom vi
arbetar närmast konsumenterna. Vi anser därför att kommunerna ska
kunna påräkna ersättning för sin medverkan i lokala undersökningar och
uppföljningsinsatser som kommer att ske i samband med denna lag. Kon- 197

sumentverket bör därför tilldelas ett extra anslag för detta ändamål. Prop. 1988/89:23

Avslutningsvis vill vi flramhålla följande: Bilaga 4

— att märkning på produkterna med uppgift om var och när de tillverkats
borde vara en självklarhet,

— att en tillsynsmyndighet borde vara bäst informerad om skaderisker och
skadeflall. Därför borde det, gärna enligt amerikansk modell, finnas en
skyldighet för näringsidkare i alla led att rapportera om skaderisker som
kommer till deras kännedom. Gärna inom 24 timmar som i USA. Det
påskyndar åtgärdsarbetet samt ger värdeflull, aktuell riskkunskap hos
tillsynsmyndigheten och ökar dess beredskap,

— att vi starkt ifrågasätter kommitténs resonemang på sidan 168 i betän-
kadet om att konsumentverket genom rådgivning till näringslivet skulle
binda sig vid speciella lösningar på säkerhetsproblem, och därigenom
förlora möjligheten att återkomma med ytteriigare krav på säkerhet vid
en senare tidpunkt — t. ex. om nya fakta flrån fältet kommit till verkets
kännedom. Med tanke på det vida produktområde som säkerhetsfrå
gorna gäller, och eftersom avgöranden måste fattas vid fortlöpande
dialoger med företagen, kan konsumentverket inte vid varje tidpunkt
antas ha de resurser och kunskaper som är nödvändiga för att klara en
sådan roll.

Det bör klart framgå i lagen att ansvaret för produktsäkerheten ligger hos företagen. Konsumentverket kan delge företagen sina strategier, men om verket också iklär sig ett delansvar för erfarenheter är risken uppenbar att verket med tiden blir handlingsförlamat genom att sitta på två stolar samtidigt.

198

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1988/89:23

Bilaga 5

1 Förslag till Produktsäkerhetslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål flår en närings
idkare

1. åläggas att lämna säkerhetsinfiormation,

2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud),

3. åläggas att lämna varningsinformation,

4. åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse).

Lagen tillämpas i flråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bmk.

2 § Vad som sägs i denna lag om tillhandahållande och överlåtelse av en vara gäller även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

3 § Ett åläggande eller ett förbud enligt denna lag får inte meddelas i den mån det i annan förflattning eller i beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet.

4 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och föreskriflter som har meddelats med stöd av den eflterlevs. En myndighet, som enligt annan förflattning .skall se till att regler om produktsäkerhet i flråga om vissa varor eller tjänster efterievs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

En fråga om åläggande dier förbud enligt denna lag flår alltid väckas hos konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträffande den vara eller tjänst som flrågan gäller, skall flrågan överlämnas till tillsynsmyndigheten, om den inte är uppenbart ogrundad.

Åläggande om säkerhetsinformation

1. lämnas genom märkning på varan eller den egendom som tjänsten avser eller i bmksanvisning som medföljer varan eller egendomen,

2. tillhandahållas i annan form på säljställen,

3. lämnas i annonser eller andra flramställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

4. lämnas i viss florm till konsument som begär det.

199

Säljfiirbud m.m. Prop. 1988/89:23

6 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför Bilaga 5 särskild risk för skada på person dier egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det.

Förbudet får även avse annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk.

Åläggande om varningsinformation

1 § Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att informera om skaderisken och om hur den skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som tjänsten avsett.

Informationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Åläggande om återkallelse

8 § Har en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för
skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att
återkaUa varan flrån dem som innehar den för att bmka den. Återkallelsen
skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att
förebygga skadefall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper det flel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar tillbaka varan och levererar en annan, fldflri vara av samma eller
motsvarande slag (utbyte),

3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).
Åläggandet skaU innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig

att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skaU ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaflfa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, flår avdrag göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte dier återgång orsakar allvarlig skada på person eller egendom, flår marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.

9 § Har en näringsidkare utfört en tjänst som medför särskild risk för
skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att
återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts för direkt bmk.
Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten
avsett för att bruka den. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är

skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadeflall. 200

Åläggandet skall avse att näringsidkaren Prop. 1988/89:23

1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse). Bilaga 5

2. lämnar ersättning för att avhjälpa felet (återgång).

Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket. Vad som där sägs om ersättningen vid återgång skall dock inte tillämpas på återgång enligt 9 §. Vid återgång skall ersättningen, om så behövs, lämnas också för kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.

10 § Ett åläggande enligt 8 eller 9 § skall innebära att näringsidkaren är
skyldig att tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt skaderisk
en. För tillkännagivandet tillämpas 7 § andra stycket om varningsinfor
mation.

Gemensamma bestämmelser om ålägganden om varningsinformation och återkallelse

11 § Ett åläggande enligt 7-9 § får meddelas endast om det kan antas få en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Vid prövningen skall beaktas i vilken omflattning varan eller den egendom som tjänsten avsett kan antas finnas i behåll och brukas, skaderisken och omständigheterna i övrigt.

12 § Ett åläggande enligt 7-9 § som kan avse flera näringsidkare får begränsas till att gälla någon eller några av dem. Vid prövningen av vem som skall meddelas åläggande bör hänsyn tas till vem eller vilka som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med det, vem eller vilka som först fört in varan eller tjänsten på marknaden samt åläggandets verkan för den mot vilken det meddelas.

13 § Har mer än tio år förflutit sedan näringsidkaren upphörde att tillhandahålla varan eller tjänsten, flår ett åläggande om återkallelse meddelas honom endast om tillsynsmyndigheten eller en sådan sammanslutning som avses i 17 § andra stycket före tioårsflristens utgång har framställt skriftligt krav på återkallelse.

Vite

15 § Ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket
skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

201

Handläggningsregler Prop. 1988/89:23

16 § Om åtgärder enligt denna lag behöver vidtas för att motverka att en Bilaga 5 vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom, bör tillsynsmyndigheten ta upp förhandlingar med näringsidkare som kan meddelas åläggande eller förbud i syflte att denne skall åta sig att genomföra behövliga åtgärder. Vad som sagts nu gäller dock inte, om saken brådskar eller omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingartas upp.

17 § Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna flrågan till konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsynsmyndighetens uppflattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om sådant åläggande eller förbud.

Beslutar i ett visst fall en tillsynsmyndighet att inte framställa en begäran enligt första stycket eller konsumentombudsmannen att inte göra ansökan hos marknadsdomstolen, flår ansökan göras av en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare.

18 § En fråga om åläggande eUer förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket tas upp av marknadsdomstolen efter ansökan.

Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket, har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen, om det finns särskilda skäl.

21 § Om det finns särskilda skäl, kan åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket meddelas även för tiden till dess frågan slutligt har avgjorts.

Informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden

22 § Om det i visst fall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar
för ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket, flår
konsumentombudsmannen eflter begäran som sägs i 17 § vid vite förelägga
näringsidkaren,

1. åläggande att lämna säkerhetsinflormation eller varningsinflormation eller att medverka till varningsinflormation enligt 12 § tredje stycket (infor-mation.sföreläggande),

2. förbud att fortsätta tillhandahålla en vara eller en tjänst (förbudsföreläggande)

3. åläggande att återkalla en vara eller en tjänst eller att medverka till återkallelse enligt 12 § tredje stycket (återkallelseföreläggandé).

För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom jm

viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett

förbud av marknadsdomstolen enligt 5-9 § dier 12 § tredje stycket. Ett Prop. 1988/89:23 godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tidsflristen har Bilaga 5 gått ut är utan verkan.

23 § Vad som sägs i 20 § skall tillämpas i flråga om inflormations-, förbuds- och återkallelseförelägganden.

Tillsyn m.m.

24 § En näringsidkare som har flått åläggande eller förbud enligt 5-9 §
eller 12 § tredje stycket är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten
avge yttrande och lämna upplysningar, som behövs för tillsynen över att
åläggandet eller förbudet följs. Näringsidkaren är även skyldig att på
anmaning av myndigheten tillhandahålla handlingar, vamprover och lik
nande, som behövs för tillsynen.

Följer en näringsidkare inte en anmaning enligt första stycket, flår tillsynsmyndigheten förelägga honom att flullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycketi, har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten, om det finns särskilda skäl.

Överklagande

26 § Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas,

1. beslut av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,

2. beslut av en tillsynsmyndighet enligt 14,16 eller 17 §,

3. beslut av konsumentombudsmannen enligt 17 §,

4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,

5. beslut av konsumentombudsmannen om inflormations-, förbuds- eller återkallelseföreläggandé enligt 22 §,

6. beslut av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet enligt 25 §.

1. Denna lag träder i kraft den Ijuli 1989.

2. Ett åläggande enligt 7—9 § eller 12 § tredje stycket flår meddelas en
näringsidkare endast om han överlåtit sådana varor eUer utfört sådana

tjänster som åläggandet skulle avse eflter ikraftträdandet. 203

2 Förslag till Prop. 1988/89:23

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ samt rubriken närmast före 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna inflormation, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan information. Åläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt första stycket får innehålla att inflormationen skall

1. lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan florm på
säljställe,

2. lämnas i annonser eller andra flramställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

3. i viss florm lämnas till konsument som begär det.

Bestämmelser om information som har särskild betydelse jÖr att JÖre-bygga att en vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom finns i produktsäkerhetslagen (1988:000).

Produktsäkerhet m.m. Produktotjänlighet

4§'

Saluhåller en näringsidkare till Saluhåller en näringsidkare till

konsumenter för enskilt bruk en konsumenter för enskilt bruk en

vara, som på grund av sina egenska- vara, som är uppenbart otjänlig för

per medför särskild riskför skada på sitt huvudsakliga ändamål, kan

person eller egendom, kan mark- marknadsdomstolen förbjuda ho-

nadsdomstolen förbjuda honom att nom att flortsatta därmed,
fortsätta därmed. Delsamma gäller,
otn varan är uppenbart otjänlig för
sitt huvudsakliga ändamål.

Förbud enligt första och andra styckena kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

' Senaste lydelse 1985:926. 205

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring och avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor meUan näringsidkare skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring, avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhet skall ha särskild insikt i konsumentflrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna flår ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om förbud enligt 4§ marknadsjöringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom flår marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligt 13 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen (1982:729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418), 5§ lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller 21 § produktsäkerhetslagen (1988:000) kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser flått tillfälle att yttra sig i flrågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett ärende om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

4 Förslag till

Lagom ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrivs att 7, 8 och 14 §§ konsumentköplagen (1973:877)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§'

Har säljaren vid köpet eller på varans förpackning dier i annons eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom lämnat vilseledande uppgift om varans beskaflfenhet eller användning och kan uppgiflten antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med fel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt rättat uppgiflten.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgiflt som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäfltad med flel, om säljaren åberopat uppgiflten eller, flastän han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiflten var vilseledande, underlåtit att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna
sådan inflormation om varans be
skaflfenhet dier användning som
han enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att lämna el
ler underlåtit att efter åläggande en
ligt produktsäkerhetslagen
(1988:000) lämna säkerhetsinfor
mation om varan, skall varan anses
behäftad med flel, om underlåtelsen
kan antagas ha inverkat på köpet.
Detsamma gäller, om åläggandet
har meddelats varans tillverkare el
ler annan, som i tidigare säljled ta
git befattning med varan, och sälja
ren har känt till eller bort känna till
underlåtelsen att fullgöra åläggan
det.

Har säljaren underlåtit att lämna sådan inflormation om varans beskaflfenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna, skall varan anses behäftad med flel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit beflattning med varan, och säljaren har känt till eller bort känna till underlåtelsen att flullgöra åläggandet.

Prop. 1988/89:23 Bilaga 5

Har varans tillverkare eller an
nan, som i tidigare säljled tagit be
flattning med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans för
packning eller i annons eller annat
meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens känne
dom uppsåtligen eller av vårdslös
het lämnat vilseledande uppgiflt om
varans beskaflfenhet dier använd
ning och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tillflogas kö
paren. Motsvarande gäller, om va
rans tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit beflattning med
varan, har underiåtit att lämna så
dan inflormation om varans beskafl-
flenhet eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna och underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet.

Har varans tillverkare eller an
nan, som i tidigare säljled tagit be
fattning med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans för
packning eller i annons eller annat
meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens känne
dom uppsåtligen eller av vårdslös
het lämnat vilseledande uppgift om
varans beskaflfenhet eller använd
ning och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tillflogas kö
paren. Motsvarande gäller, om va
rans tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit beflattning med
varan, har underlåtit att lämna så
dan inflormation om varans beskaf-
flenhet eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna el
ler underlåtit att efter åläggande en
ligt produktsäkerhetslagen
(1988:000) lämna säkerhetsinfior
mation om varan och underlåtelsen
kan antagas ha inverkat på köpet.

5 Förslag till Prop. 1988/89:23

Lag om ändrig i konsumenttjänstlagen (1985:716) Bilaga 5

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716) skall ha följande lyddse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Näringsidkaren skall särskih Näringsidkaren skall särskilt

iaktta att tjänsten inte utförs iaktta att tjänsten inte utförs

1. i strid mot sådana författnings- 1. i strid mot sådana författnings-
föreskrifter eller myndighetsbeslut föreskriflter eller myndighetsbeslut
som väsentligen syftar till att säker- som väsentligen syftar till att säker
ställa att föremålet för tjänsten är ställa att föremålet för tjänsten är
tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, tillförlitligt från säkerhetssynpunkt,
eller eller

2. i strid mot förbud enligt 4§ 2. i strid mot förbud enligt 4§
marknadsföringslagen marknadsföringslagen (1975:1418)
(1975:1418). eller 6§ produktsäkerhetslagen

(1988:000).

9§ Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4§ har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillföriitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses flelak- Tjänsten skall också anses flelak
tig, om den har utförts i strid mot tig, om den har utförts i strid mot
förbud enligt 4 § marknadsförings- förbud enligt 4 § marknadsförings
lagen (1975:1418) eller om närings- lagen (1915:141%) eller 6 § produkt-
idkaren inte har utfört sådant till- säkerhetslagen (1988:000) eller om
äggsarbete som han är skyldig att näringsidkaren inte har utfört så-
utföra enligt 8 § tredje stycket. dant tilläggsarbete som han är skyl-

dig att utföra enligt 8 § tredje styc ket.

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana förflattningsföreskriflter eller myndighetsbeslut som väsentligen syfltar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt flrån säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver flår anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felak-                Tjänsten skall också anses felak
tig, om förvaringen anordnas i strid         tig, om förvaringen anordnas i strid
mot förbud enligt 4 § marknadsfö-             mot förbud enligt 4 § marknadsfö
ringslagen (1975:1418) eller på ett ringslagen   (1975:1418)   eller   6§                            213

21§ Avhjälps inte flelet enligt vad som sägs i 20 §, flår konsumenten göra avdrag på priset.

Om syfltet med tjänsten i huvudsak är förflelat, flår konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att flullföljas utan flel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträflfande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte-kommer att flullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträflfande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, får konsumenten i stäUet häva avtalet i dess helhet. Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan flel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet.

33 §

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 dier 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav flelaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillflogas.

Har någon som avses i 10 § första Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att läm- stycket 2 eller 3 underiåtit att läm-

na sådan inflormation av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet dier ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975:14I8) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

na sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaflfenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller säkerhetsinformation som han enligt 5 § produktsäkerhetslagen (1988:000) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är

utdrag Prop. 1988/89:23

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1988-10-05

Närvarande: justitierådet Nils Mannerfldt, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet Åke Bouvin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 14 juni 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Bengt K.Å. Johansson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. produktsäkerhetslag

2. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

4. lagom ändring i konsumentköplagen (1973:877)

5. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Gunilla Hedesten Nordin.

I ärendet har till lagrådet inkommit en skriflt från Sveriges köpmannaförbund.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till produktsäkerhetslag

Remissförslaget går ut på att det skall införas en ny lag med syfte att på konsumentområdet motverka att produkter, dvs. varor och tjänster, orsakar skada på person eller egendom. Till den nya lagen förs över marknadsföringslagens reglering i de delar som avser säkerhetsinformation och säljförbud på varu- och tjänsteområdena. Vidare föreslås i lagrådsremissen att det införs två nya rättsinstitut, nämligen varningsinformation och återkallelse. Den principiella innebörden av de nya instituten framgår av förslagets 7 § respektive 8 och 9 §§. Till dessa ansluter preciserande regler om institutens användning och förfarandet, delvis med marknadsföringslagen som mönster.

Lagförslaget innebär, att det näringsrättsliga konsumentskyddet förstärks, särskilt.genom att man, jämfört med vad som nu gäller, skapar ökade möjligheter att göra ingripanden i fråga om produkter som redan har nått ut till konsumenterna. Den formella utflormningen av de nya instituten och deras hanterande föranleder inte några principiella erinringar flrån lagrådets sida, varvid dock kan förutskickas att i det följande jämkningar kommer att förordas i några avseenden.

Att ett utökat konsumentskydd, innebärande vidgade möjligheter för
det allmännas organ att gentemot näringsidkare vidtaga åtgärder för att
flrämja produktsäkerheten, medför att för näringslivet uppkommer vissa
tilläggsförpliktelser med ekonomiska konsekvenser i släptåg; det ligger i
den oflfentligrättsliga konsumentskyddslagstiftningens natur att så måste
bli' flallet. Den allmänna avvägning som har skett i förevarande lagstiflt-
ningsärende flramstår inte såsom på något sätt oskälig med hänsyn till de 216

skyddsintressen som samhället naturligen vill tillgodose. I sammanhanget Prop. 1988/89:23 är att anmärka, att det tjänar även näringslivets eget intresse i olika hänseenden att produktsäkerheten förbättras, något som belyses av att redan nu åtgärder på aktuellt område i stor utsträckning kommer till stånd på frivillighetens väg. Föreliggande förslag fömtsätter också, att en dylik på frivilliga åtaganden byggd ordning bibehålls och främjas, vilket kommer till uttryck genom föreskrifter att tillsynsmyndighet skall ta upp förhandlingar med berörda näringsidkare när skadeförebyggande åtgärder visar sig behövliga.

Enligt förslaget kan åläggande att vidtaga åtgärder enligt lagen begränsas till att gäUa någon eller några näringsidkare. Praktikabilitetssynpunkter gör det ofrånkomligt att sådant förfarande måste stå till buds i en hel del situationer. Fråga kan då uppkomma vad som bör gälla i fråga om möjligheterna för dem som åläggs förpliktelser att partiellt få täckning för sina kostnader flrån andra näringsidkare, som har medverkat till att den aktuella produkten tillhandahållits konsumenter men ej drabbats av åläggande. Spörsmålet har behandlats i remissprotokollets avsnitt 2.5.1 och 2.5.2 samt i specialmotiveringen till 12 §. Vad som där anförs synes på ett nöjaktigt sätt ge hållpunkter för praktiska lösningar av hithörande problem såvitt dessa nu kan överblickas. Om flramtida erfarenheter ger anledning därtill, får upptas till övervägande i vad mån lagreglering i ämnet bör komma till stånd. Enligt lagrådets bedömning utgör avsaknaden av formell reglering i berört avseende ej skäl att dröja med genomförandet av de presenterade reformtankarna.

En ny lagstiftning av civilrättslig natur angående produktskador är under beredning inom regeringskansliet. Oavsett att en sådan lagstiftning och en näringsrättslig produktsäkerhetslag kommer att flungera enligt rättsligt sett olika mönster, är det klart att sakliga samband dem emellan finns. Det är därför önskvärt att de — när respektive reglerings särart ej lägger hinder i vägen — begreppsmässigt och på annat sätt harmonierar med varandra i och för det ändamål som båda lagprodukterna ytterst är avsedda att tjäna. Detta kan tillgodoses under det flortsatta arbetet med produktskaddagstiflt-ningen: i det sammanhanget kan prövas om jämkningar i nu förevarande lagstifltning behövs för att åstadkomma samordning när sådan är önskvärd. Skäl att fördröja genomförandet av en förstärkt produktsäkerhetslagstiftning på gmnd av nu berörda förhållanden kan ej anses föreligga.

I vad mån EG:s flramtida ståndpunktstagande på produktsäkerhetens område bör inverka på den svenska lagstifltningen i ämnet flår bedömas utiflrån läget när ståndpunktstagandet kommit till stånd.

Beträflfande förevarande lagförslag i övrigt får lagrådet anföra följande.

1§

Ett av de rekvisit som enligt paragrafens andra stycke uppställs för att

lagen skall bli tillämplig är att fråga är om "varor och tjänster som

konsumenter i inte obetydlig omflattning utnyttjar eller kan komma att
utnyttja för enskilt bruk". Termen "enskilt bmk" föranleder inga bekym
mer när det gäller varor. Såvitt angår tjänster är det däremot språkligt sett
diskutabelt att använda sig av uttryckssättet att någon utnyttjar "en tjänst - _

för eget bruk". Det synes gå för sig att — såsom en sorts språklig ellips — Prop. 1988/89:23 flormulera sig på angivet sätt, om tjänsten avsett en sak som är föremål för enskilt bruk; tjänsten blir då något av ett bihang till den enskilt brukade saken. Mer tvivelaktigt blir flormuleringssättet när det gäller tjänster utan anknytning till saker, varvid kan erinras om remissprotokollets exempel beträflfande tjänster som går ut på kroppsvård eller rådgivning. Det ligger då närmare till hands att tala om tjänster som konsumenten velat flå utförda "för enskilt ändamål" (jflr terminologivalet i 1 § konsumenttjänstlagen). Emellertid blir det språkligt tungt att i lagtexten på nu aktuellt område laborera med båda de nämnda uttrycken. Att beakta är också ordvalet i 1 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, där lagstifl-taren mötte flall som omfattade såväl avtal som gäller vara och avtal om tjänst. I det sammanhanget godtogs en språkkonstruktion som innebär att en tjänst ansetts kunna vara föremål för "enskilt bruk" (jfr. prop. 1976/77:110 s. 183). Mot bakgrund härav kan man knappast motsätta sig att förevarande förslags I § använder samma ordval.

5-7 §§

Om en näringsidkare tillhandahåller en vara eller en tjänst utan att lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar person- eller egendomsskador, skall han enligt 5 § kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation. Enligt 6 § skall en näringsidkare som tillhandahåller varor eller tjänster, som medför särskild risk för person- dier egendomsskador, kunna förbjudas att fortsätta med detta. Ett åläggande enligt 5 § dier ett förbud enligt 6 § flår avse annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk. Vad som menas med uttrycket "samma skaderisk" har inte närmare angivits i motiven. Enligt lagrådets mening måste därmed avses såväl nivån på risken som arten av skada.

Med syfltning på 5 och 7 §§ har i den allmänna motiveringen under särskild rubrik i slutet av avsnitt 2.3.4 behandlats tryckflrihetsrättsliga aspekter på sådana kommersiella meddelanden som förslagets regler angående informationsålägganden kan föranleda. Efter konstaterande att i ämnet ännu inte skapats någon flullständig förflattningsmässig klarhet görs i remissprotokollet en kort skildring av hur förslagets inflormationsregler anses förhålla sig till tryckflrihetsgmndsatserna. Vad som därvid anförts föranleder inte någon gensaga från lagrådets sida.

9§

Vid uppbyggnaden av 8 och 9 §§ i remissförslaget har man eftersträvat att uppnå viss paralleUitet beträflfande regleringarna för återkallelse av vara och för återkallelse av tjänst. Lagtexten i 9 § synes dock vinna i klarhet om man tar konsekvensen av de skillnader som otvivelaktigt måste förekomma när vara återkallas och när så sker beträflfande tjänst. Att utbyte beträflfande utförd tjänst är uteslutet konstateras i remissprotokollets specialmotivering till 8 §. Ytteriigare konstateras där att en utförd tjänst — till skillnad flrån en levererad vara — inte kan återgå till näringsidkaren. En likhet med återgång av vara anses dock föreligga i och med att utgivande

218

av ersättning kan bli aktuellt även i tjänsteflallet. Detta har lett till att Prop. 1988/89:23 remissförslaget i 9 § andra stycket punkt 2 lanserar "återgång" som teknisk term för den åtgärd som där avsett åläggande skall leda till.

Det är emellertid inte naturligt att beteckna den sist nämnda punktens flall som återgång. I själva verket rör det sig här om en variant av punkt 1 :s rättelsefall. Enda skillnaden är att punkt 1 åsyftar det flallet att felets avhjälpande ombesörjs av näringsidkaren själv (i princip på egen bekostnad) medan punkt 2 gäller det fallet att felet avhjälps genom annans försorg, i vilket fall näringsidkaren skall utge ersättning för vad flelets avhjälpande (rättelsen) kostar.

Ytterligare är att anmärka att förslagets regel i 9 § tredje stycket tredje meningen — språkligt upphängd på att fråga är om ett återgångsfall — får aktualitet endast i det fall att, som lagrådet vill karakterisera det, flel avhjälps genom annan eller m.a.o. den situation som åsyftas i förslagets andra stycke punkt 2. Det ger ökad klarhet om frågan om ersättning för egendomens återställande i ursprungligt skick — när så behövs som ett led i rättelseförfarandet genom annans försorg — flår sin reglering i andra stycket av 9 § i anslutning till fallet att fel avhjälps genom annan.

I enlighet med det anförda förordar lagrådet att 9 § andra stycket ges följande lydelse:

"Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick."

En sådan omskrivning av 9 § andra stycket leder till att paragrafens tredje stycke kan förkortas i enlighet med följande:

"Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket första — tredje meningarna".

Att på nu angivet sätt skära bort 8 § tredje styckets fjärde och femte meningar flrån hänvisningen i 9 § tredje stycket är en naturlig följd av att någon "återgång" på tjänsteområdet med lagrådets synsätt inte iflrågakom-mer.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

219

Finansdepartementet Propl988/89:000 Prop. 1988/89:23

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström

Föredragande: statsrådet Wallström

Proposition om produktsäkerhetslag 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss, flattat vid regeringssammanträde 1988-06-14) över förslag till

1. produktsäkerhetslag,

2. lagom ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

4. lag om ändring i kosumentköplagen (1973:877),

5. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inte haflt några principiella erinringar mot de remitterade lagförslagen eller mot lagstiftningens allmänna utformning. Lagrådets uttalande om uttrycket "samma skaderisk" i 5 och 6 §§ i förslaget till produktsäkerhetslag instämmer jag i. Detsamma gäller lagrådets synpunkter på utformningen av 9 § i samma lagförslag. Vidare föreslår jag att några redaktionella ändringar görs i de remitterade förslagen.

2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt flram.

220

Innehåll Prop. 1988/89:23

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ 1

Propositonens lagförslag........................................ 4

Utdrag ur protokoll vid regerings sammanträde den 14 juni 1988 21

1 Inledning.......................................................... 21

2 Allmän motivering.............................................. 22

2.1 Allmänna utgångspunkter................................ 22

2.1.1 Översikt av produktsäkerhetsregleringen ... 22

2.1.2 Behovet av ytterligare produktsäkerhetslagstifltning 26

2.1.3 Huvuddragen i en generell produktsäkerhetslagstifltning. 31

2.2 Lagens tillämpningsområde.......................... ,... 34

2.3 Åtgärderna ................................................. 36

2.3.1 Inledning ............................................ 36

2.3.2 Säkerhetsinflormation.............................. 37

2.3.3 Säljförbud m.m....................................... 39

2.3.4 Varningsinflormation ............................... 41

2.3.5 Återkallelse........................................... 43

2.3.6 Destruktion m.m..................................... 47

2.4 Förutsättningar för ålägganden och förbud ........ 48

2.5 Ansvarsfördelningen...................................... 50

2.5.1 Adressater för ålägganden och förbud ....... 50

2.5.2 Reglerom näringsidkares inbördes förhållanden m. m .. 54

2.6 Preskription ................................................ 56

2.7 Handläggningen av produktsäkerhetsfrågor ...... 59

2.7.1 Förhandlingar......................................... 59

2.7.2 Tillsynsmyndigheter................................ 61

2.7.3 Myndighetsprövning eller domstolsprövning.. 63

2.7.4 Talan i marknadsdomstolen m. m............... 64

2.7.5 Förflarandet ........................................ 67

2.7.6 Särskilda åtgärder................................... 69

2.8 Kostnader och resursbehov .......................... 72

3 Upprättade lagförslag......................................... 73

4 Specialmotivering............................................... 74

4.1 Förslaget till produktsäkerhetslag..................... 74

4.1.1 Inledande bestämmelser........................... 74

4.1.2 Åtgärderna............................................ 81

4.1.3 Gemensamma bestämmelser om ålägganden om varningsinformation och återkallelse............................................ 103

4.1.4 Vite .................................................... 110

4.1.5 Handläggningsregler................................ 111

4.1.6 Informations-, förbuds- och återkallseförelägganden .... 118

4.1.7 Tillsyn m. m........................................... 120

4.1.8 Överklagande......................................... 122

4.1.9 Ikraftträdande-och övergångsbestämmelser. 123

4.2 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1975:1418) ......................................... 125

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknads-

domstol m.m.......................................... 126

4.4 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877) .130

4.5 Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716) .......................................... 132

5 Hemställan....................................................... 133

6 Beslut.............................................................. 133 221

Bilagal Sammanfattning av produktåterkallelsekommitténs be- Prop. 1988/89:23

tänkande(SOU 1987:24) Produktsäkerhetslag.. 134

Bilaga 2 Kommitténs författningsförslag................... 140

Bilaga 3 Sammanflattning av särskilt yttrande av två av kommitténs

ledamöter................................................. 156

Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över kommitténs be

tänkande.................................................. 157

Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag...................... 199

Utdrag ur lagrådets protokoll den 5 oktober 1988........ 216

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988.. 220

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1988 222