Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1988/89:122

med anledning av vissa beslut fattade av Internationella arbetskonferensen vid dess sjuttiofjärde möte (tionde sjöfartssessionen)


m

Prop.

1988/89:122


Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 6 april 1989 för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Georg Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner två av Internationella arbetskonferensen — Internationella arbetsorganisationens (ILO) beslu­tande församling — år 1987 vid dess sjuttiofjärde möte antagna konventio­ner, nämligen konventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn och konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän. Genom propositionen ges riksdagen vidare tillfälle att ta del av den vid mötet antagna rekommendationen (nr 173) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn samt övriga vid mötet antagna instrument.

1    Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 122


Kommunikationsdepartementet                Prop. 1988/89:122

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1989

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Hulterström, Lind­qvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande: statsrådet G. Andersson

Proposition med anledning av vissa beslut fattade av Internationella arbetskonferensen vid dess sjuttiofjärde möte (tionde sjöfartssessionen)

1  Inledning

Genom sin anslutning till Nationernas förbund år 1920 inträdde Sverige som medlem av Internationella arbetsorganisationen (ILO).

ILO:s beslutande församling — Internationella arbetskonferensen — sammanträder i regel en gång per år. Arbetskonferensen kan enligt artikel 19 i organisationens stadga beträffande förslag, som förts upp på mötets dagordning, besluta antingen om en internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller om en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt men utan den bindande karaktär som tillkommer en ratificerad konvention. Om beslutet är av mindre räckvidd eller huvudsakligen av formell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, bmkar det ges formen av en resolu­tion.

Senast arton månader från avslutandet av konferensens session skall varje medlemsstat förelägga landets lagstiftande församling antagna kon­ventioner och rekommendationer för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlemsstat har vidare skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla denna förpliktelse samt om vilka åtgärder som i övrigt har vidta­gits.

Internationella arbetskonferensens sjuttiofjärde möte (tionde sjöfarts­sessionen) hölls i Geneve den 24 september — 9 oktober 1987.

Sverige deltog i mötet på sedvanligt sätt med en fullständig delegation, dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud samt ett antal experter. Som ombud deltog för regeringen kanslirådet i kommunikations­departementet Gösta Lind af Hageby och departementsrådet i socialdepar­tementet Håkan Martin Rahm, för arbetsgivarna direktören i Sveriges redareförening Gunnar Högberg och för arbetstagarna andre förbundsord­föranden i Svenska sjöfolksförbundet Nils-Börje Andersson.


 


Vid sessionen antogs fyra konventioner och två rekommendationer, Prop. 1988/89:122 nämligen en konvention (nr 163) och en rekommendation (nr 173) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn, en konvention (nr 164) om hälso­skydd och sjukvård för sjömän, en konvention (nr 165) om socialförsäk­ringsskydd för sjömän samt en konvention (nr 166) och en rekommenda­tion (nr 174) om sjömäns hemresa. Vid sessionen antogs även åtta resolu­tioner i olika ämnen. Texterna på engelska och svenska till de vid sessio­nen antagna konventionerna och rekommendationerna bör fogas som bilaga 1 — 12 till protokollet i detta ärende.

Jag avser nu att ta upp frågan om godkännande av konventionerna nr 163 och 164 samt tillämpningen av rekommendationen nr 173. Jag kom­mer också i detta sammanhang att redogöra för konventionerna nr 165 och 166 samt rekommendationen nr 174 och för min bedömning i fråga om dessa instrument.

2 Konventionerna nrJl63 och 164 och rekommendationen nr 173

2.1 Konventionen (nr 163) och rekommendationen (nr 173) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn

2.1.1 Bakgrund

Intemationella arbetskonferensen antog år 1936 rekommendation (nr 48) om sjömäns välfärd i hamn (prop. 1938:239). Vid sitt möte år 1970 bedömde arbetskonferensen denna rekommendation som något föråldrad och antog rekommendationen (nr 138) om sjömäns välfärd. Denna rekom­mendation, som drar upp riktlinjer för aktiviteter på välfärdsområdet, underställdes riksdagen genom prop. 1971:158. Föredraganden uttalade att rekommendationen till större delen avsåg åtgärder som täcktes av den verksamhet som dåvarande handelsflottans välfärdsråd bedrev. Proposi­tionens innehåll i denna del föranledde inte något riksdagens uttalande.

lLO:s styrelse beslöt i november 1984 att sammankalla en förberedande teknisk sjöfartskonferens under år 1986 med en punkt på dagordningen betitlad "Sjömäns välfärd till sjöss och i hamn".

Som ett led i förberedelsearbetet inför den tekniska sjöfartskonferensen utarbetade Internationella arbetsbyrån en särskild rapport som var base­rad på svar på frågeformulär och som innehöll förslag till en ny konvention och en kompletterande rekommendation.

Under den tekniska sjöfartskonferensen år 1986 framhölls från flera håll att de snabba och genomgripande förändringar som ägt mm inom sjöfar­ten gjort de existerande ILO-instrumenten på välfärdsområdet föråldrade och otillräckliga. På de nordiska regeringarnas vägnar framlade Sverige ett på ILO-rapporten baserat förslag till konvention med kortfattade huvud­principer och målsättningar för välfärdsverksamheten. Förslaget, som uppfattades som en kompromiss mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas ståndpunkter, vann anslutning först från en rad regeringar och därefter även från arbetsmarknadsparterna.


 


Konferensen antog förslaget jämte ett förslag till en moderniserad re- jProp. 1988/89:122 kommendation med mer detaljerade beskrivningar av välfardsarbetets organisation och innehåll.

Resultatet från den tekniska sjöfartskonferensen år 1986 utgjorde under­lag för frågans behandling vid sjöfartssessionen år 1987. Vid sessionen antogs konventionen (nr 163) och rekommendationen (nr 173) om sjö­mäns välfärd till sjöss och i hamn. Konventionen antogs med röstsiffrorna 214 för, ingen emot och 3 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade såväl regerings-, som arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter för konventio­nen. Rekommendationen antogs med 207 röster för, ingen emot och 4 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Yttrande över konventionen nr 163 och rekommendationen nr 173 har avgetts av ILO-kommittén, som i sin tur har inhämtat yttranden från sjöfartsverket, handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF), fiskeristyrel­sen. Landsorganisationen i Sverige, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges redareförening (till vilken Svenska arbetsgivareföreningen överlåtit ären­det) och Tjänstemännens centralorganisation.

ILO-kommittén tillstyrker ratifikation av konventionen nr 163.

2.1.2 Konventionens och rekommendationens huvudsakliga innehåll

Konventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn är den första konventionen inom välfärdsområdet. Dess tillkomst har föregåtts av ett mångårigt arbete, i vilket inte minst de nordiska intressentema tagit aktiv del. Den anger de huvudprinciper och målsättningar som bör vara vägledande för sjöfartsnationernas insatser vad gäller kultur- och fritids­service för sjömän. Konventionen är mycket kortfattad; dess materiella innehåll finns i sex artiklar.

Med termen "välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder" avser konven­tionen anordningar och åtgärder på välfärds-, kultur-, rekreations- och informationsområdena (artikel 1).

Ratificerande medlem åtar sig att säkerställa att fullgoda välfärdsanord­ningar och välfärdsåtgärder tillhandahålls sjömän både i egna hamnar och ombord på fartyg som är registrerade inom dess territorium. Medlemssta-tema åläggs att tillse att nödvändiga åtgärder vidtas för finansieringen av välfärdsverksamheten (artikel 2).

Fastställandet av vilka hamnar, respektive vilka fartyg som skall falla under konventionens bestämmelser skall ske efter samråd med redamas och sjömännens organisationer (artikel 1 och 3).

De tjänster som erbjuds i de egna hamnarna skall avse alla sjömän, oberoende av nationalitet, ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning eller social bakgmnd och oberoende av i vilken stat det fartyg de är anställda på är registrerat (artikel 3). Välfärdstjänsterna ombord på de nationellt registrerade fartygen skall avse alla sjömän ombord (artikel 4).

Konventionen föreskriver att välfärdsanordningama och välfärdsåtgär­derna fortlöpande anpassas till förändringar i sjömännens behov till följd av utvecklingen inom sjöfarten (artikel 5).


 


Vidare innehåller konventionen föreskrifter om samarbete dels mellan    Prop. 1988/89: 122 medlemsstaterna, dels mellan andra parter som är verksamma inom väl­färdsområdet (artikel 6).

I likhet med konventionen anger rekommendationen riktlinjer för en nationell politik inom välfärdsområdet. I rekommendationen återkommer innehållet i konventionen mera detaljerat under fyra huvudavsnitt.

Rekommendationen, som bygger på rekommendationema från åren 1936 (nr 48) och 1970 (nr 138), fäster stor vikt vid partemas deltagande i uppbyggandet och tillsynen av välfärdsverksamheten samt vid samarbete mellan medlemmar och med berörda myndigheter och organisationer.

De åtgärder medlemmama vidtar bör ta hänsyn till sjömännens särskil­da behov med avseende på deras säkerhet, hälsa och fritidsaktiviteter.

Finansieringen kan enligt rekommendationen ske från olika källor, dock bör medlemmama tillse att det utgår ett adekvat och regelbundet finansi­ellt stöd. Det praktiska arbetet bör i erforderlig utsträckning bedrivas av yrkeskunniga personer på heltid.

Välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder i medlemsstatemas egna hamnar bör inrättas med tanke på alla gästande sjömän och omfatta bl. a. rekreationsanläggningar, transportmöjligheter, åtgärder för sjömännens säkerhet i hamn, tillgång till sjukhus etc. samt information om såväl anordningar för sjömän som hamnen och staden.

Ombord på fartyg som är registrerade inom medlemmarnas eget territo­rium bör välfärds- och trivselanordningar tillhandahållas. Sådana bör bl. a. omfatta bibliotek, möjlighet att se på TV och film, idrotts- och motionsut-mstning. Tillgång till telefon- och postförbindelser mellan fartyg och land bör säkerställas.

Rekommendationen ger också vägledning för åtgärder för att säkerställa sjömännens möjligheter att överföra besparingar och löner till sina fa­miljer.

2.2 Konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän

2.2.1 Bakgrund

ILO och Världshälsoorganisationen (WHO) bildade år 1949 ett gemen­samt organ, ILO/WHO-kommittén för sjömäns hälsa. Därmed erhöll ILO ett expertorgan, som kunde ta ett samlat grepp på de frågor som rör hälso-och sjukvård för ombordanställda. ILO/WHO-kommittén har genom åren drivit den internationella utvecklingen på området framåt, bl. a. genom att anta resolutioner och rekommendationer.

Som en följd av ett förslag framlagt vid andra mötet år 1954 med nyssnämnda ILO/WHO-kommitté beslöt ILO år 1958 att anta två rekom­mendationer på området, nämligen en rekommendation (nr 105) om skeppsapotek och en rekommendation (nr 106) om medicinsk rådgivning till sjöss.

Vid fjärde mötet år 1965 med ILO/WHO-kommittén för sjömäns hälsa antogs en internationell läkarbok (Intemational Medical Guide for Ships).


 


Denna utgavs av WHO två år senare. Läkarboken, som bl.a. omfattade   Prop. 1988/89:122 rekommendationer för användande av skeppsapotek, vägledning i skepps-sjukvård och medicinsk rådgivning via radio, kan betraktas som det första initiativet att på det internationella planet skapa en handbok i sjukvård för ombordanställda.

Frågan om utbildning i skeppssjukvård och första hjälpen-åtgärder på fartyg har behandlats i flera internationella fora, däribland ILO, WHO och IMO (Intemationella sjöfartsorganisationen). Sålunda antogs vid femte mötet med ILO/WHO-kommittén för sjömäns hälsa år 1973 en resolution, vilken bl.a. rekommenderade att medicinsk kunskap skulle förmedlas och upprätthållas genom att alla besättningsmän erbjuds första hjälpen-utbild­ning och genom att mer kvalificerad och specialiserad sjukvårdsutbildning för vissa kategorier av sjukvårdsansvariga ombord tillhandahålls.

Arbetskonferensens nionde sjöfartssession, som hölls år 1976, antog en resolution som bl. a. innehöll en uppmaning till ILO:s styrelse att inbjuda den paritetiska sjöfartskommissionen (ILO:s tvåpartssammansatta rådgi­vande organ i sjöfartsfrågor) att överväga frågan om antagande av intema­tionella normer rörande sjukvård ombord. De ifrågasatta intemationella instmmenten borde bl.a. ta upp krav på att utbildningen av sjömän i medicinska färdigheter skall vara mera omfattande än enbart första hjäl­pen-utbildning.

Kommittén för arbetsförhållanden inom fiskerinäringen antog år 1978 en resolution som anmodade ILO:s styrelse att ta ställning till humvida nya intemationella instmment antagna av en framtida sjöfartssession skul­le omfatta även yrkesfiskare.

Nämnas bör även IMO-konventionen angående sjöfolks utbildning, cer­tifiering och vakthållning som antogs år 1978. Konventionen innehåller bl. a. bestämmelser om miniminivå för utbildning i sjukvård och första hjälpen. Dessutom antog IMO år 1979 en särskild resolution om utbild­ning av sjukvårdsansvariga ombord på fartyg.

Sedan den paritetiska sjöfartskommissionen vid sitt 23:e möte år 1980 och sitt 24:e möte år 1984 behandlat frågan om antagande av intematio­nella normer om sjukvård för sjömän, beslöt ILO:s styrelse i november 1984 i enlighet med kommissionens förslag att på dagordningen för den förberedande tekniska sjöfartskonferensen år 1986 föra upp bl.a. frågan om hälsoskydd och sjukvård för sjömän. Inför diskussionema under den­na dagordningspunkt utarbetade arbetsbyrån en särskild rapport, som innehöll bl. a. förslag till en konvention i ämnet.

Vid den tekniska sjöfartskonferensen framlades ett stort antal ändrings­förslag till den text som byrån presenterat, men konferensen antog det förslag till konvention som konferensutskottet för hälso- och sjukvård slutligen enats om. Frågan humvida fiskare skulle omfattas av det föreslag­na instmmentet hänvisades dock till avgörande av den tionde sjöfartsses­sionen.

Inför sjöfartssessionen år 1987 begärde arbetsbyrån att medlemsstaterna
skulle ta ställning till frågan humvida den föreslagna konventionen om
hälsoskydd och sjukvård för sjömän även skulle omfatta fiskefartyg och
fiskare, ILO-kommittén hade inget att invända mot detta, men föreslog att
  6


 


sjukvårdsutbildningen med avseende på fartyg under 200 registerton skul-    Prop. 1988/89:122 le läggas på första hjälpen-nivå eller alternativt att det skulle överlämnas åt berörd myndighet att bestämma kunskapsnivån för de sjukvårdsansvariga på fartyg under 200 registerton.

Under sjöfartssessionen uppnåddes enighet i konferensutskottet om en ändrad text som är anpassad till IMO/ILO:s Document for Guidance, 1985, i fråga om nivåerna på sjukvårdsutbildningen för sjöfolk. Efter avslutat utskottsarbete antogs vid sjöfartssessionen konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän med röstsiffroma 214 för, en emot och ingen nedlagd. Av de svenska ombuden röstade såväl regerings- som arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanterna för konventionen.

Yttrande över konventionen nr 164 har avgetts av ILO-kommittén, som i sin tur har inhämtat yttranden från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, televerket, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, universitets- oeh högskole­ämbetet, skolöverstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, sta­tens strålskyddsinstitut, statens kämkraftsinspektion. Landstingsförbun­det, Svenska hamnförbundet. Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges redareförening (till vilken Svenska arbetsgivareför­eningen överlåtit ärendet) och Tjänstemännens centralorganisation.

ILO-kommittén tillstyrker ratifikation av konventionen nr 164 under fömtsättning att åtgärder vidtas som möjliggör en fullständig tillämpning av konventionen.

2.2.2 Konventionens huvudsakliga innehåll

Konventionens materiella innehåll finns i tretton artiklar. Konventionen gäller alla sjögående handelsfartyg, vare sig de är i offentlig eller i privat ägo (artikel 1).

Konventionen skall ges verkan genom nationella lagar eller föreskrifter, genom kollektivavtal eller på annat sätt som är lämpligt med hänsyn till nationella förhållanden (artikel 2).

I konventionen krävs att redare skall göras ansvariga för att fartygets sanitära och hygieniska förhållanden är tillfredsställande (artikel 3). Med­lemsstaterna skall säkerställa att åtgärder vidtas för att garantera att sjö­män åtnjuter samma hälso- och sjukvårdsförmåner som andra arbetstaga­re (artikel 4). Varje fartyg skall medföra skeppsapotek (artikel 5) och av behörig myndighet godkänd sjukvårdshandledning (läkarbok) (artikel 6). Behörig myndighet skall även tillse att medicinsk rådgivning via radio är tillgänglig dygnet mnt för alla fartyg (artikel 7).

Fartyg med minst 100 sjömän på intemationella resor av mer än tre dygns varaktighet skall medföra läkare (artikel 8). Övriga fartyg skall ha särskilt utsedd sjukvårdsutbildad personal. Därvid föreskrivs att det på mindre fartyg (sådana med en bmttodräktighet under 1 600) skall finnas minst en person med utbildning på första hjälpen-nivå och på större fartyg minst en person med mera avancerad sjukvårdsutbildning. Dämtöver skall det finnas ytterligare en person med utbildning i första hjälpen. Vidare föreskrivs att alla sjömän under sin utbildning skall erhålla instmk­tion i första hjälpen (artikel 9).


 


Fartyg skall, när det är praktiskt möjligt, ge all möjlig medicinsk assi-   Prop. 1988/89: 122 stans åt andra fartyg som begär det (artikel 10).

Fartyg med en bmttodräktighet om minst 500 som medför minst 15 sjömän och gör en resa av mer än tre dygns varaktighet skall ha ett särskilt sjukförläggningsutrymme (artikel 11).

Krav uppställs vidare på att ett medicinskt rapportformulär antas av behörig myndighet för kommunikation i sjukvårdsärenden mellan skepps­läkare, befälhavare eller sjukvårdsansvarig personal ombord och sjukhus eller läkare i land (artikel 12).

Slutligen skall de medlemsstater som ratificerat konventionen samarbe­ta med varandra på det intemationella planet i syfte att främja hälsoskyd­det för sjömän och sjukvården av dessa ombord på fartyg. Av de i konven­tionen angivna samarbetsområdena kan nämnas utveckling och samord­ning av sjöräddningsinsatser, sammanställning av en intemationell för­teckning över läkare och sjukvårdsresurser för vård av sjömän samt till­handahållande åt sjömän av vårdande och förebyggande hälsoservice och medicinsk service i hamn (artikel 13).

2.3 Vissa gemensamma bestämmelser i konventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn och konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän

För båda här ifrågavarande konventioner, liksom i huvudsak också för konventionema nr 165 och 166, är följande bestämmelser gemensamma.

I konventionerna definieras sjömän som varje person som är anställd i någon befattning ombord på ett sjögående fartyg vare sig det är i offentlig eller i privat ägo, med undantag dock för örlogsfartyg. Nu angivna defini­tioner finns i artikel 1 i båda konventionerna, där det också stadgas att behörig myndighet, i den utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt, skall tillämpa bestämmelserna i respektive konvention på yrkes­fiske till havs sedan samråd skett med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskar­nas representativa organisationer.

Slutbestämmelserna i konventionerna (artiklarna 7—14, respektive 14 — 21) följer ett traditionellt ILO-mönster som innebär att konventionen i fråga endast är bindande för sådana ILO-medlemmar vilkas ratifikations-instmment har registrerats hos Intemationella arbetsbyråns generaldirek­tör, att konventionen träder i kraft tolv månader efter den dag då ratifika­tioner från två medlemmar har registrerats och att konventionen därefter träder i kraft för varje ytterligare medlem tolv månader efter registreringen av dess ratifikation (artikel 8, respektive artikel 15).

Uppsägning av konventionen kan inte ske förrän tio år efter konventio­nens ikraftträdande, och den blir gällande ett år efter uppsägningens regist­rering. Säger medlem inte upp konventionen inom ett år efter utgången av tioårsperioden, är medlemmen bunden under ytterligare en tioårsperiod men berättigad att säga upp konventionen vid slutet av varje ny tioårsperi­od (artikel 9, respektive artikel 16).


 


Om Intemationella arbetskonferensen vid ett senare möte, efter förslag av arbetsbyråns styrelse, skulle anta en ny konvention varigenom någon av de nu ifrågavarande konventionerna revideras skall, om annat inte sägs i den nya konventionen, den gamla konventionen anses vara uppsagd ge­nom ratifikation av den nya konventionen och upphöra att vara öppen för ratifikation från den dag då den nya konventionen träder i kraft. Den gamla konventionen gäller dock fortfarande för medlemmar som inte har ratificerat den nya konventionen (artikel 13, respektive artikel 20).


Prop. 1988/89:122


2.4 Överväganden

2.4.1 Konventionen (nr 163) och rekommendationen (nr 173) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn

Mitt förslag: Sverige ratificerar konventionen nr 163.

ILO-kommitténs forslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot att Sverige tillträder konventionen.

Skälen för mitt förslag: I likhet med ILO-kommittén anser jag att Sverige bör ratificera konventionen nr 163. En ratifikation kräver inte någon ändrad lagstiftning. Det får anses vara önskvärt att Sverige ratificerar konventionen så snart som möjligt och därmed bekräftar internationellt att man här i landet tillmäter välfärdsfrågor för sjömän stor vikt.

Sverige upprätthåller — genom handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF) — en välfärdsverksamhet för sjömän som står i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. HKF:s arbete är, på samma sätt som konventionen föreskriver, inriktat dels på tjänster i de viktigaste svenska hamnarna för gästande sjömän av alla nationaliteter, dels på tjänster för de anställda ombord på svenska handelsfartyg. HKF anpassar kontinuerligt verksamheten till de ändrade förhållanden som föranleds av utvecklingen inom sjöfarten. HKF har också ett väl utvecklat samarbete med en lång rad intressenter på välfärdsområdet såväl i Sverige som internationellt. Om fiskerinäringens och yrkesfiskarnas organisationer finner det önskvärt att få tillgång till välfärdsåtgärderna i enlighet med konventionen, kan HKF, enligt vad jag har inhämtat, åta sig att svara härför under fömtsätt­ning att finansieringen för den delen ordnas på ett tillfredsställande sätt.

Vad gäller rekommendationen nr 173 finner jag, liksom ILO-kommit­tén, att rekommendationens anvisningar i olika hänseenden inte föranle­der några särskilda åtgärder från Sveriges sida. Anvisningama uppfylls, fömtom av de åtgärder som HKF svarar för i fråga om kultur- och fritidsverksamheten för sjöfolk, av andra myndigheter och organisationer, bl. a. enligt den praxis som etablerats av sjöarbetsmarknadens parter.


 


2.4.2 Konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän


Prop. 1988/89:122


Mitt förslag: Sverige ratificerar konventionen nr 164 sedan vissa författningsändringar och andra åtgärder genomförts.


ILO-kommitténs förslag: Överenstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot att Sverige tillträder konventionen. Av remissyttrandena och det som har anförts av ILO-kommittén framgår dock att Sverige f n. inte uppfyller konventionens bestämmelser i alla delar.

Skälen för mitt förslag: Även jag anser det önskvärt att Sverige tillträder konventionen nr 164. Den står i överensstämmelse med den svenska gmndsynen på hälso- och sjukvårdens innehåll. I åtskilliga avseenden uppfyller vi i Sverige redan konventionens krav. Jag tar nu upp de punkter där ILO-kommittén och remissinstanserna har sett avvikelser som bör åtgärdas för att möjliggöra en ratifikation.

Först behandlar jag de ändringar i svenska lagar som har ifrågasatts av ILO-kommittén.

Kommittén har, i anslutning till vad sjöfartsverket har anfört i dessa delar, uttalat som sin mening att ändringar i svenska lagar är nödvändiga för att Sverige skall kunna anses uppfylla kraven i artikel 3 och artikel 10 i konventionen. Jag delar inte denna uppfattning.

Vad först angår frågan om redarens ansvar för att fartyget hålls i behö­rigt skick sanitärt och hygieniskt (artikel 3), vill jag hänvisa till arbets-miljöbestämmelsema i fartygssäkerhetslagen (1988:49). I 6 kap. ställs sålunda krav på en tillfredsställande arbetsmiljö, innefattande även bo­stads- och fritidsmiljön samt kosthållet ombord. Redaren och annan ar­betsgivare för den som utför arbete ombord på ett fartyg är skyldig att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att någon som utför fartygsarbete utsätts för ohälsa eller olycksfall (7 kap. 2 §). Om fartyget är gemensamt arbetsställe för flera arbetsgivares anställda, är redaren i all­mänhet ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall (7 kap. 6 §). Enligt 7 kap. 7 § skall befälhavaren bl. a. ha uppsikt över bostads- och hälsovårdsförhållandena ombord. 8 kap. 1 § bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön.

Enligt 11 kap. 1 § får ett fartygs resa förbjudas tills rättelse har skett, bl. a. om det finns skälig anledning att anta att fartyget i något väsentligt avseende har brister i fråga om skydd mot ohälsa eller olycksfall. Om det inte finns tillräckliga skäl att meddela förbud, får enligt 11 kap. 5 § första stycket fartygets redare eller ägare i stället föreläggas att avhjälpa bristen inom viss tid. Enligt 11 kap. 5 § andra stycket får gentemot den som har skyddsansvar enligt 7 kap. 2—13 §§, bl. a. redaren, meddelas föreläggande som behövs för att bestämmelserna i 6 och 7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. skall efterlevas. Förbud och föreläggande som har nämnts nu får förenas med vite (11 kap. 6 §). I 12 kap. I § finns


10


 


ansvarsbestämmelser för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter    Prop. 1988/89:122 mot ett förbud enligt 11 kap. 1 § eller ett föreläggande enligt 11 kap. 5 §. Om ett sådant förbud eller föreläggande är förenat med vite, skall den som bryter mot det dock inte dömas till ansvar (12 kap. 1 § andra stycket).

Enligt 12 kap. 3 § 6. skall befälhavare dömas till böter, om han uppsåt­ligen eller av oaktsamhet försummat sina skyldigheter beträffande bl.a. bostads- och hälsovårdsförhållandena enligt 7 kap. 7 §. Även om något motsvarande straffansvar inte har förts in i fartygssäkerhetslagen för reda­rens underlåtenhet att se till att fartyget hålls i behörigt skick sanitärt och hygieniskt, framgår det dock av den redogörelse som jag nu har lämnat att redarens ansvar i detta avseende är inskrivet i fartygssäkerhetslagen oeh att detta ansvar kan utkrävas genom förbud mot fartygets användning eller genom föreläggande om åtgärder, varvid överträdelser kan leda till utdö­mande av vite eller, om vite inte har förelagts, av straff. Jag anser därför att konventionens krav i artikel 3 är tillgodosedda utan att någon lagstift­ningsåtgärd behöver vidtas.

Vad därefter angår frågan om lämnande av medicinsk assistans åt andra fartyg (artikel 10), anser jag att bestämmelserna i 62 § sjölagen (1891:35 s. 1) täcker det krav som ställs upp i konventionen på denna punkt. Enligt artikel 10 skall fartyg lämna all möjlig medicinsk assistans, när det är praktiskt möjligt, till andra fartyg som begär sådan hjälp. 62 § sjölagen stadgar skyldighet för befälhavare, som får kännedom om att någon är i sjönöd, att vidta åtgärder för att rädda den nödställde såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Begreppet "sjönöd" får anses innefatta alla situationer då någon som befinner sig till sjöss är nödställd oavsett orsaken till detta. Vad som föreskrivs här är alltså räddningsplikt gentemot person. Denna plikt kan fullgöras på skilda sätt, bl.a. genom tillhandahållande av medicinsk assistans. Sådan assi­stans kan ges i olika former, såsom genom rådgivning via fartygsradion angående lämpligt förfaringssätt vid behandlingen av sjukdoms- eller olycksfall eller genom fysiskt tillhandahållande — i allvarliga fall — av personal, medicin eller utmstning som må finnas tillgänglig. Mot bak­gmnd härav anser jag att Sverige även utan lagändring uppfyller kravet i konventionens artikel 10.

Inte heller i övrigt anser jag att konventionen nr 164 för närvarande påkallar någon lagändring. Jag ansluter mig därvid till ILO-kommitténs uppfattning att 37 § sjömanslagen (1973:282) (SML) får anses täcka kravet i artikel 5 punkt 7 i konventionen på att redaren skall vidta alla nödvändi­ga åtgärder för att så snart som möjligt anskaffa läkemedel som ordinerats en sjöman av kvalificerad medicinsk personal. Enligt 37 § första stycket SML skall befälhavaren sörja för att en sjuk eller skadad sjöman, som har befattning på fartyg, erhåller betryggande vård ombord eller i land. Vården omfattar enligt samma bestämmelse bl.a. läkemedel. Det får anses att befälhavaren i förevarande avseende är ställföreträdare för både redaren och andra arbetsgivare för ombordanställd personal och att hans åliggan­den härvidlag tillgodoser det krav som konventionen ställer på redaren.

Vad angår kravet i konventionens artikel 4 punkt e) på anordnande av
förebyggande hälsovård för sjömän pågår, enligt vad jag har inhämtat, en
  11


 


utbyggnad av företagshälsovården inom landet även för sjöanställda. Den- Prop. 1988/89:122 na utbyggnad sker på grundval av ett sjöarbetsmiljöavtal som ingicks den 13 maj 1985 mellan sjöarbetsmarknadens parter. Det är därför inte nöd­vändigt att i förevarande sammanhang överväga lagstiftningsåtgärder på detta område. Frågan om sådana åtgärder får, som också ILO-kommittén har anfört, tas upp, om det skulle visa sig att den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården inte är tillräcklig. Något ratifikationshinder utgör allt­så inte den nu behandlade bestämmelsen i artikel 4 punkt e) i konventio­nen.

Under remissbehandlingen har framhållits att det behövs ändringar i regeringsförfattningar för att tillgodose konventionskraven i artikel 5 punkt 2 avseende skeppsapotek, i artikel 6 punkt I avseende sjukvårds­handledning, i artikel 8 avseende läkare som besättningsmedlem och i artikel 9 punktema 1 och 6 avseende sjukvårdsansvariga besättningsmed­lemmar. I nu angivna hänseenden anser jag att sjöfartsverket genom 6 kap. 13 § fartygssäkerhetsförordningen (1988:594) jämfört med 6 kap. 8 § och 8 kap. 1 § fartygssäkerhetslagen har erhållit bemyndigande att utfärda erfor­derliga föreskrifter efter samråd med socialstyrelsen. Vad gäller konventio­nens krav i artikel 9 punkt 4 avseende fortbildningskurser för sjukvårds­ansvariga har sjöfartsverket enligt 5 kap. 3 § förordningen (1982:892) om behörigheter för sjöpersonal bemyndigande att meddela de föreskrifter som behövs. Däremot anser jag att innehållet i artikel 9 punkt 2 avseende kompetenskrav på sjukvårdsansvariga nödvändiggör en ändring i sist­nämnda förordning. Jag avser att senare återkomma till regeringen i den frågan.

Vad slutligen beträffar övriga åtgärder som under remissbehandlingen nämnts som nödvändiga för att undanröja ratifikationshinder vill jag, på gmndval av ILO-kommitténs yttrande och de av kommittén inhämtade yttrandena, anföra följande.

De åtgärder som behöver vidtas hänför sig till det sjöfartsmedicinska området, utbildningsområdet, teleområdet och sjöfartsområdet i egentlig bemärkelse.

På det sjöfartsmedicinska området nödvändiggör konventionens be­stämmelser i artikel 5 en översyn av dels socialstyrelsens föreskrifter och andra myndighetsföreskrifter om skeppsapotek och medicinsk utrustning ombord på fartyg, dels informationsutbytet mellan giftinformationscentra­len och sjöfartsverket. Artikel 6 kräver att en myndighet godkänner en läkarbok (sjukvårdshandledning) för bmk på fartyg. En reglering av medi­cinsk rådgivning per radio eller satellitkommunikation till fartyg till sjöss föranleds av artikel 7 och ett ställningstagande till medicinska behörighe­ter för ombordanställda sjukvårdsansvariga av artiklarna 7 och 9.

På utbildningsområdet medför innehållet i artikel 4 punkt e) behov av
en ökning av den tid som för närvarande anslås till utbildning i hälsovård i
de kurser som ges inom ramen för den ordinarie sjöbefälsutbildningen.
Vidare blir det nödvändigt med anledning av kraven i artikel 9 punkt 2 b)
att Öka utbildningsinsatserna i fråga om hälso- och sjukvård på vissa linjer
i sjöbefälsutbildningen och med anledning av kraven i artikel 9 punkt 4 att
öka antalet fortbildningskurser för sjukvårdsansvariga ombord på fartyg.
     '


 


I vad avser teleområdet kräver artikel 7 punkt 3 en översyn av telever-    Prop. 1988/89:122 kets föreskrifter rörande utrustning vid fartygsradiostation. Innehållet i artikel 12 gör en omarbetning av televerkets formulär för läkarkonsulta-tion per radio nödvändig.

När det gäller sjöfartsområdet i egentlig bemärkelse medför kraven i artikel 11 punkterna 6 (såvitt avser ventilation) och 9 ett behov av änd­ringar i sjöfartsverkets föreskrifter om bostäder och ekonomilokaler m. m. på fartyg.

Den föregående redogörelsen utvisar att Sverige på en rad punkter behöver genomföra en anpassning till kraven i konventionen nr 164 för att kunna tillträda denna. De åtgärder det är fråga om berör sjöfartsverket, socialstyrelsen, televerket, universitets- och högskoleämbetet samt skol­överstyrelsen.

Socialstyrelsen har anfört att en ratifikation av konventionen medför behov av insatser för vilka resurser inte finns planerade i nuvarande organisation. Det framgår vidare att socialstyrelsen är föremål för en omorganisation och mot denna bakgrund anser att ansvaret både för de åtgärder på det sjöfartsmedicinska området som föranleds av ett svenskt tillträde till konventionen och för åtgärder på detta område som nu an­kommer på socialstyrelsen bör läggas på sjöfartsverket, varefter styrelsen enbart skulle ha en samrådsfunktion.

Som framgår av det tidigare anförda har sjöfartsverket redan bemyndi­gande att meddela vissa föreskrifter på det sjöfartsmedicinska området, vilket skall ske efter samråd med socialstyrelsen. Även i övrigt anser jag det lämpligt att sjöfartsverket får huvudansvaret för sjöfartsmedicinska frågor och socialstyrelsen samrådsfunktionen. Jag har för avsikt att åter­komma till regeringen med förslag i denna fråga.

De insatser på det sjöfartsmedicinska området som föranleds av ett svenskt tillträde till konventionen nr 164 består främst av arbete med författningsändringar. Vad gäller utarbetande och utgivning av en ny läkarbok för sjöfartsändamål kan konstateras att arbete för att ta fram en ny läkarbok är påkallat oberoende av ett svenskt tillträde till konventionen nr 164, även om behovet av ett sådant arbete accentueras genom konven­tionen. Sjöfartsverkets kostnader i i nu angivna hänseenden är sådana att de bör rymmas inom ramen för verkets ordinarie kostnadsansvar.

När det gäller utbildningsområdet framgår av vad universitets- och högskoleämbetet har anfört atl de åtgärder som krävs för ett tillträde till konventionen medför dels kostnader av engångsnatur som uppskattas till sammanlagt ca 100000 kr. och dels kostnader för ett utökat antal kurser som beräknas uppgå till 250000 kr. om året. Chefen för utbildningsdepar­tementet kommer, enligt vad jag har erfarit, att bevaka denna fråga i samband med behandlingen av universitets- och högskoleämbetets an­slagsframställning för budgetåret 1990/91.

Som har nämnts tidigare anser jag att det är önskvärt att Sverige tillträ­
der konventionen nr 164. Konventionen blir bindande för Sverige tidigast
ett år efter det att ratifikationsinstrumentet deponerats hos ILO. Eftersom
det bara behövs två ratifikationer för att konventionen skall träda i kraft
och Finland, enligt vad jag har erfarit, troligen kommer att ratificera, bör
    13


 


man på svensk sida i sin planering utgå ifrån att en svensk ratificering   iProp. 1988/89:122 leder till att konventionen blir bindande för Sverige redan ett år efter ratifikationsinstmmentets deponering.

Genom att sikta på en anslutning till konventionen får vi i Sverige anledning att se över och ytterligare förbättra hälso- och sjukvården för sjömän. Min bedömning är att denna översyn är angelägen och att de åtgärder som behöver vidtas i detta syfte kan genomföras före den 1 januari 1991, dvs. i sådan tid att Sverige, om ratifikationsinstrumentet deponeras hos ILO i början av 1990, kan sägas uppfylla konventionens krav när den blir bindande för Sverige.

Min slutsats är att föreliggande hinder mot ratifikation av konventionen nr 164 kan undanröjas och att Sverige bör ratificera konventionen i enlig­het med vad jag har anfört i det föregående.

3 Övriga instrument

3.1 Konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän

3.1.1 Bakgrund

Intemationella arbetskonferensen antog år 1936 en konvention (nr 56) om sjukförsäkring för sjömän (prop. 1938:239) och år 1946 en konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän, kompletterad med en rekommendation (nr 75) i samma ämne (prop. 1947:321). Sverige har inte ratificerat någon­dera konventionen. Den senare har inte ens erhållit tillräckligt många ratifikationer för att träda i kraft.

Internationella arbetskonferensen antog år 1976 vid sin nionde sjöfarts­session en resolution, vari begärdes att en översyn skulle göras av den sociala tryggheten för sjömän vilka tjänstgör på fartyg under annan än hemlandets flagg. Frågan behandlades därefter av den paritetiska sjöfarts­kommissionen vid dess 23:e och 24:e möten år 1980, respektive 1984. Härvid konstaterades bl.a. att 1936 och 1946 års instmment var föråldra­de och att det var angeläget att få till stånd ett nytt omfattande, men ändå enkelt instmment som skulle ersätta de tidigare. Kommissionen antog en resolution som uppmanade ILO:s styrelse att på dagordningen för den kommande tekniska sjöfartskonferensen år 1986 och den tionde sjöfarts­sessionen år 1987 ta upp frågan om social trygghet för sjömän, inbegripet sjömän som tjänstgör på fartyg under annan än hemlandets flagg. ILO:s styrelse beslöt i november 1984 i enlighet härmed.

På grundval av information som införskaffats inför den paritetiska sjöfartskommissionens möten lade arbetsbyrån som underlag för diskus­sionerna vid den förberedande konferensen år 1986 fram en rapport med förslag till en ny, reviderad konvention.

Flera avsnitt i det föreslagna instrumentet ledde till omfattande diskus­
sioner i den tekniska sjöfartskonferensens socialförsäkringsutskott. Stora
meningsmotsättningar beträffande redarens ansvar i fråga om sjukvård
      14


 


och sjuklön och vissa andra förmåner som ligger socialförsäkringen nära    Prop. 1988/89:122 fick utskottet att uppskjuta ett ställningstagande till 1987 års sjöfartses­sion. Utskottet kunde inte heller enas i frågan om vilket lands lagstiftning som skall tillämpas beträffande sjömän som tjänstgör på fartyg under annan flagg än hemlandets.

Efter att ha konsulterat medlemsländerna på vissa punkter utarbetade arbetsbyrån en rapport med nytt förslag till konvention inför frågans behandling vid sjöfartsessionen år 1987. Efter en omfattande utskottsde­batt antogs vid sessionen konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän med röstsiffrorna 198 för, 3 emot och 4 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade såväl regerings-, som arbetsgivar- och arbetstagarombu-den för konventionen.

Yttrande över konventionen nr 165 har avgetts av ILO-kommittén, som i sin tur har inhämtat yttranden från riksförsäkringsverket, sjöfartsverket, fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Göteborgs allmänna försäk­ringskassa. Landsorganisationen i Sverige, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges redareförening (till vilken Svenska arbetsgivareföreningen överlå­tit ärendet) och Tjänstemännens centralorganisation.

ILO-kommittén anser sig för närvarande inte kunna förorda en svensk ratificering av konventionen nr 165.

3.1.2 Konventionens huvudsakliga innehåll oeh dess förhållande till svensk lagstiftning

I det följande redovisas - i anslutning till vad ILO-kommittén har anfört i sitt yttrande med ledning av remissinstansernas synpunkter — konventio­nens huvudsakliga innehåll och dess förhållande till svensk lagstiftning.

Konventionen avser enligt artikel 2 alla sjömän, deras anhöriga och efterlevande. I den mån det bedöms praktiskt möjligt skall dess bestäm­melser även tillämpas på yrkesfiske till havs.

Medlemsstat som ratificerar konventionen åtar sig enligt artikel 3 att tillämpa de miniminormer som anges i konventionens artikel 9 eller de strängare normer som anges i artikel 11 med avseende på minst tre av följande nio grenar av social trygghet:

a)    sjukvård

b)   sjukpenning

c)    förmån vid arbetslöshet

d) förmån vid ålderdom

e) förmån vid arbetsskada
O  familjeförmån

g) förmån vid barns födelse h) förmån vid invaliditet i)  förmån till efterlevande

Åtminstone en av de grenar som anges i punktema c), d), e), h) eller i) måste därvid omfattas av åtagandet.

Medlemsstaten skall i sin ratifikation ange beträffande vilka grenar den
åtar sig att tillämpa antingen miniminormema i artikel 9 eller de strängare
normerna i artikel 11 (artikel 4). Listan över accepterade grenar kan senare
      15


 


kompletteras med ytterligare grenar (artikel 5). Tillämpning av bestäm-    Prop. 1988/89:122 melserna i artikel 9 kan enligt artikel 6 senare ersättas av tillämpning av bestämmelserna i artikel 11 i fråga om en accepterad gren, vilket innebär att medlemsstaten åtar sig att beträffande den angivna grenen övergå till ett förbättrat försäkringsskydd.

Konventionens del II anger det försäkringsskydd som skall garanteras av medlemsstat som ratificerar konventionen.

Staten åtar sig enligt artikel 7 att lämna sjömän ett socialförsäkrings­skydd som inte är mindre fördelaktigt än det som landarbetstagare åtnju­ter. Enligt artikel 8 skall regler införas om samordning av rättigheter till sociala förmåner förvärvade under sjöanställning, respektive landanställ­ning. Dessa bestämmelser vållar inga problem i Sverige. Det svenska socialförsäkringsskyddet är generellt och omfattar alla yrkeskategorier in­klusive sjömän.

I det föregående har nämnts att medlemsstat skall åta sig att med avseende på vissa grenar av social trygghet tillämpa miniminormer (artikel 9) eller strängare normer (artikel 11). Dessa normer skall motsvara minst de miniminormer som fastställts i

ILO:s konvention (nr 102) om minimistandard för social trygghet, eller de strängare normer som fastställts i

ILO:s konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner (sjukvård och sjukpenning),

ILO:s konvention (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterievandeför­måner (förmån vid ålderdom och invaliditet och till efterlevande)

lLO:s konvention (nr 121) om förmåner vid yrkesskada (förmån vid arbetsskada),

ILO:s konvention (nr 103) om skydd vid havandeskap och bamsbörd (förmån vid barns födelse),

en framtida allmän socialförsäkringskonvention i fråga om arbetslös­hetsersättning och familjestöd, förutsatt att arbetskonferensen efter det att den nya konventionen har trätt i kraft antar ett särskilt protokoll om dess tillämplighet inom ramen för konventionen nr 165.

Av förut nämnda konventioner har Sverige ratificerat konventionen nr 102 med förbehåll för dess delar om ålders-, invaliditets- och efterlevande-förmåner. Sverige har också ratificerat konventionerna nr 130, nr 128 och nr 121 men inte konventionen nr 103. Det kan tilläggas att Intemationella arbetskonferensen vid sitt 75:e möte år 1988 antog konventionen (nr 168) om sysselsättningsfrämjande åtgärder och skydd vid arbetslöshet samt en kompletterande rekommendation (nr 176) i samma ämne.

I konventionens artiklar 10 och 12 ges möjlighet att uppfylla kraven beträffande vissa grenar av det sociala trygghetsskyddet genom frivilliga försäkringar i stället för genom lagstiftning. Då den svenska socialförsäk­ringen i sina olika former grundas på bindande offentliga föreskrifter torde det inte vara aktuellt för Sverige att utnyttja möjligheten enligt artiklarna 10 och 12.

Konventionens del III behandlar redarens ansvar.

Enligt artikel 13 åligger det redaren att se till att sjömän, vilkas tillstånd
fordrar sjukvård när de är ombord eller som lämnats kvar till följd av sitt
     1


 


hälsotillstånd inom annan stats territorium, får                    Prop. 1988/89: 122

a)    lämplig och tillräcklig sjukvård tills de tillfrisknar eller sänds hem,

b)   kost och logi tills de kan erhålla en lämplig anställning eller sänds hem och

c)    hemresa.

1 37 § SML regleras ombesörjande av betryggande vård ombord eller i land av en sjuk eller skadad sjöman, inklusive underhåll, läkarbehandling och läkemedel. Skyldigheten att ombesörja den vården åvilar alltefter omständigheterna befälhavaren eller arbetsgivaren. Skyldigheten enligt lagen gäller dels när sjömannen har befattning ombord, dels under s. k. väntetid. 38 — 41 och 44 §§ SML reglerar vem som skall betala kostnaden för den vård som befälhavaren eller arbetsgivaren skall ombesörja enligt 37 §. I 31 § SML ges bestämmelser om fri hemresa vid sjukdom, skada eller sådana havandeskap som utgör hinder för befattningens utövande, men endast för det fall att anställningen upphör. Under vissa omständig­heter, som hänför sig till sjömannens eget uppträdande, går rätten till fri hemresa förlorad.

Sjöfartsverket utgår från att konventionens artikel 13 innefattar en skyldighet för redaren att både ombesörja och bekosta vården, underhållet och hemresan. Detta innebär att konventionen ställer högre krav på ar­betsgivaren än den svenska lagen som begränsar redarens ansvar för sjuk­vård, underhåll och hemresa i vissa fall med hänsyn till sjömannens eget uppträdande (31 och 40 §§ SML) och som också medger att arbetsgivarens skyldighet att betala kostnaden upphör i de fall då sjömannen inte har tillfrisknat och inte heller sänts hem innan han vårdats i 84 dagar (38 § SML). Konventionen innehåller inte några sådana begränsningar.

ILO-kommittén ansluter sig till sjöfartsverkets tolkning att sjömannen enligt konventionens artikel 13 skall ha rätt till sjukvård, underhåll och hemresa på redarens bekostnad och anser att artikel 13 för närvarande utgör ett ratifikationshinder, även om vissa ändringar görs i SML med anledning av konventionen (nr 166) om sjömäns hemresa.

Konventionens artiklar 14 och 15 handlar om lön till sjömannen i samband med sjukdom.

Enligt 34 § SML utgår lön till den sjuke eller skadade sjömannen under högst 60 dagar från dagen efter den då han lämnade befattningen på fartyget. Härutöver förekommer i kollektivavtal bestämmelserom sjuklön under en längre tid, men endast för personer med viss minsta anställnings­tid. Konventionen går längre då den anger att redarens skyldighet att betala sjuklön inte får avse kortare tid än tolv veckor. 35 § SML innehåller regler om undantag från arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön. Det gäller bl.a. fall då sjömannen förtigit en sjukdom eller skada vid anställ­ningsavtalets ingående eller då sjömannen därefter, utom såvitt angår könssjukdom, har ådragit sig en sjukdom eller skada uppsåtligen eller genom grovt vållande. Motsvarande undantag återfinns inte i konven­tionstexten.

ILO-kommittén anser därför att artiklarna 14 och 15 för närvarande utgör ratifikationshinder.

Konventionens del IV handlar om skydd för utländska eller migrerande     '

sjömän.

2   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122


För att undvika konflikter mellan flera länders lagstiftning i fråga om Prop. 1988/89: 122 sjömän som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater föreskrivs i artikel 17 att frågan om tillämplig lagstiftning skall avgöras av de berörda medlemsstaterna och att den tillämpliga lag­stiftningen skall vara flagglandets lagstiftning eller lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium sjömannen är bosatt. De berörda med­lemsstaterna kan dock komma överens om andra regler om tillämplig lagstiftning om detta är fördelaktigt för sjömännen. Denna formulering ansluter till ett förslag som under sjöfartssessionen framfördes av nordiska regeringsrepresentanter. Den innebär att konventionen inte ger någon lösning av de lagkonflikter som kan uppstå mellan de ratificerande stater­na utan endast innehåller en allmän förpliktelse för dem att lösa dessa konflikter genom särskilda överenskommelser, för vilka regeln om flagg­statens lagstiftning som avgörande blir den naturliga utgångspunkten men inte den enda tänkbara lösningen.

För svenskt vidkommande löses de lagkonflikter som kan uppkomma redan nu genom bi- eller multilaterala avtal om social trygghet. ILO-kommittén ser inte något ratifikationshinder i artikel 17.

Enligt artikel 18 skall utländska sjömän likabehandlas i flagglandet, dvs. åtnjuta samma skydd och samma förmåner som flagglandets egna medbor­gare utan krav på bosättning, om landets egna medborgare skyddas utan sådant villkor. Denna förpliktelse mot utländska sjömän på flagglandets fartyg är emellertid inte generell utan gäller till förmån för personer som är medborgare i en annan medlemsstat eller är flyktingar eller statslösa perso­ner som är bosatta inom en medlemsstats territorium. Som medlemsstat räknas endast en sådan medlem av ILO som är bunden av konventionen.

1 Sverige bosatta svenska och utländska sjömän som är anställda på svenska handelsfartyg åtnjuter fulla socialförsäkringsförmåner under an­ställningen. Vid bosättning utomlands föreligger däremot en väsentlig skillnad mellan svenska och utländska sjömän. Svenska sjömän anses enligt tidigare praxis alltid som bosatta i Sverige i socialförsäkringshänse­ende vid tillämpning av lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Denna praxis har sedermera överförts till författning i en av riksförsäk­ringsverket i verkets författningssamling utgiven kungörelse (RFFS 1985:16, 7 §). Utländska sjömän bosatta utomlands och anställda på svenskt handelsfartyg omfattas under anställningen endast av tilläggspen­sioneringen enligt en särskild regel i AFL. De omfattas också av arbetsska­deförsäkringen på samma sätt som svenska sjömän.

I bilaterala avtal med andra länder har Sverige överenskommit att utländska sjömän hemmahörande i det andra landet vid anställning på svenskt handelsfartyg skall anses som bosatta i Sverige i socialförsäkrings­hänseende. Därigenom åtnjuter dessa utländska sjömän samma socialför­säkringsförmåner som svenska sjömän.

Sammanfattningsvis kan konstateras att vid bosättning utomlands svenska sjömän skyddas till fullo av den svenska lagstiftningen då de anses bosatta i Sverige i socialförsäkringshänseende under anställning på svenskt handelsfartyg. Samma fullständiga skydd gäller för utländska sjömän som är bosatta utomlands endast om de omfattas av avtal om social trygghet

18


 


mellan Sverige och andra länder. Det krav som ställs upp i artikel 18 i Prop. 1988/89: 122 konventionen med avseende på övriga utländska sjömän bosatta utom­lands utgör enligt riksförsäkringsverket ett ratifikationshinder. ILO-kom­mittén framhåller i detta sammanhang att det utvidgade åtagande som en tillämpning av artikel 18 skulle innebära i dag torde vara ringa. Sjömansre­gistret visar nämligen att det antal sjömän som kan beröras är mycket litet.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om vilka väntetider som får krävas för rätt till bl- a- pensionsförmåner som inte är förvärvsanknutna. Reglerna överensstämmer med vad som enligt svensk lagstiftning gäller för utländs­ka medborgares rätt till folkpension enligt 5 kap. 4 § AFL.

Enligt artikel 20 skall varje medlemsstats lagar och föreskrifter angående redarens ansvar som avses i artiklarna 13—15 garantera likabehandling av sjömän oavsett bosättningsort. Sjömanslagen gäller, såvitt avser arbetsgi­varens ansvar gentemot de ombordanställda, till förmån för både svenska och utländska sjömän oavsett var de är bosatta. En annan sak är att, enligt 44 § SML, arbetsgivaren i vissa fall har regressrätt mot statsverket beträf­fande svensk och här i riket bosatt utländsk sjöman men ej beträffande andra utlänningar. ILO-kommittén finner att sjömanslagen uppfyller kravet i artikel 20.

Artiklarna 21—29 innehåller regler för de principer som ratificerande stater skall tillämpa vid internationell samordning av socialförsäkringsför­måner för sjömän som berörs av flera länders system. Principerna är desamma som tillämpas i de socialförsäkringsavtal som Sverige ingått och erbjuder därför inte några problem för svenskt vidkommande.

Konventionens del V anger åtgärder för att förmånstagarna skall få sina anspråk prövade på ett korrekt sätt. Inte heller i denna del föreligger något ratifikationshinder.

3.2 Konventionen (nr 166) och rekommendationen (nr 174) om sjömäns hemresa

3.2.1 Bakgrund

År 1926 antog Internationella arbetskonferensen en konvention (nr 23) och en rekommendation (nr 27) om hemsändning av sjömän. 1926 års konvention föreskriver att frågan om hemtransport av sjömän skall regle­ras genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller individuella anställ­ningskontrakt. Konventionen anmäldes för riksdagen genom prop. 1927:152. Föredraganden ansåg sig inte kunna tillstyrka en ratifikation. Som skäl till detta anfördes att ett genomförande av konventionens krav skulle medföra betydande kostnader för statsverket. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning. Konventionen har inte heller senare ratificerats av Sverige.

Sjöfarten har, under de drygt 60 år som förflutit sedan konventionen antogs, genomgått stora förändringar. En mängd praktiska problem har uppstått vid tillämpningen av 1926 års konvention, bl.a. med hänsyn till att besättningen på många fartyg blivit alltmer multinationell till sin sammansättning.


 


Bl.a. mot bakgrund av denna utveckling beslöt ILO:s styrelse i mars Prop. 1988/89: 122 1983 att frågan om en revidering av konventionen nr 23 och rekommenda­tionen nr 27 skulle föras upp på dagordningen för det 24:e mötet med den paritetiska sjöfartskommissionen år 1984. Internationella arbetsbyrån hade utarbetat en rapport inför behandlingen av ämnet. Rapporten basera­des på material från 47 medlemsstater, däribland Sverige.

I enlighet med kommissionens rekommendation beslöt ILO:s styrelse vid sitt möte i november 1984 att på dagordningen för den förberedande tekniska sjöfartskonferensen år 1986 och sjöfartssessionen år 1987 föra upp frågan om en revidering av konventionen nr 23 och rekommendatio­nen nr 27. Arbetsbyrån anmodade därefter medlemsstaterna att komplet­tera de svar som tillställts ILO inför mötet med den paritetiska sjöfarts­kommissionen år 1984. På grundval av dessa svar lade arbetsbyrån fram en rapport, som bildade underlag för diskussionema vid sjöfartskonferen­sen. Rapporten innehöll ett förslag till reviderade konventions- och rekom­mendationstexter.

Under den tekniska sjöfartskonferensen år 1986 framkom starka mot­sättningar mellan redarna och de ombordanställda. Motsättningarna gäll­de bl. a. frågan om redarens ansvar i samband med hemtransporter. Kon­ferensen antog dock enhälligt de förslag till konvention och rekommenda­tion som konferensutskottet för sjömäns hemresa enats om.

Inför sjöfartssessionen år 1987 anmodades medlemsstaterna att ta ställ­ning till den vid sjöfartskonferensen år 1986 ej lösta frågan om den föreslagna konventionen skulle utsträckas att gälla även fiskefartyg och fiskare. ILO-kommittén hade ingen erinran mot detta.

Motsättningarna mellan redarna och de ombordanställda mildrades un­der sjöfartssessionen. Efter avslutat utskottsarbete antogs vid sjöfartsses­sionen konventionen (nr 166) och rekommendationen (nr 174) om sjö­mäns hemresa. Konventionen antogs med röstsiffrorna 209 för, ingen emot och två nedlagda. Av de svenska ombuden röstade såväl regerings-, som arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanterna för konventionen. Re­kommendationen antogs med röstsiffrorna 206 för, ingen emot och 2 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Yttrande över konventionen nr 166 och rekommendationen nr 174 har avgetts av ILO-kommittén, som i sin tur har inhämtat yttranden från sjöfartsverket, fiskeristyrelsen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges redareförening (till vilken Svenska arbetsgi­vareföreningen överlåtit ärendet) och Tjänstemännens centralorganisa­tion.

ILO-kommittén tillstyrker ratifikation av konventionen nr 166 sedan en rad ratifikationshinder undanröjts genom författningsändringar.

3.2.2 Konventionens huvudsakliga innehåll och dess förhållande till svensk lagstiftning

I det följande redovisas — i anslutning till vad ILO-kommittén har anfört i
sitt yttrande med ledning av remissinstansernas synpunkter — konventio­
nens huvudsakliga innehåll och dess förhållande till svensk lagstiftning.
      20


 


Konvenfionens materiella innehåll finns i tolv artiklar. Konventionen    Prop. 1988/89:122 skall gälla för privatägda och samhällsägda handelsfartyg. I den utsträck­ning det bedöms praktiskt möjligt skall konventionens bestämmelseräven tillämpas på yrkesfiske till havs.

I artikel 2 i konventionen preciseras de fall och de omständigheter då en sjöman skall vara berättigad till fri hemresa.

Enligt artikel 2 punkt 1 a) har sjömän rätt till fri hemresa om anställning för bestämd tid eller för bestämd resa upphör utomlands. Denna bestäm­melse täcks inte i SML om inte nio månaders anställning föreligger.

En sjöman har enligt artikel 2 punkt I c) rätt till fri hemresa vid sjukdom, skada eller annat hälsotillstånd som kräver att han skickas hem. Konventionen går här längre än svensk lagstiftning. SML innehåller be­stämmelser om fri hemresa vid sjukdom, skada eller sådant havandeskap som utgör hinder för befattningens utövande, men endast för det fall att anställningen upphör. Under vissa omständigheter går rätten till fri hemre­sa föriorad (31 §SML).

Konventionen föreskriver i artikel 2 punkt I d) att en sjöman skall vara berättigad till fri hemresa i händelse av skeppsbrott. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i SML. Förlisning nämns inte ens bland de omstän­digheter som enligt 11 § medför att sjömannen kan bli fri från anställning­en och därmed enligt 32 § få rätt till fri resa.

Enligt artikel 2 punkt I O skall sjömannen ha rätt till fri hemresa om fartyget destineras till en krigszon dit sjömannen inte samtycker att resa. Den närmaste motsvarigheten till denna konventionsregel finns i 9 och 32 §§ SML, men den förutsätter att sjömannen frånträder sin anställning.

Artikel 2 punkt 2 medger sjömannen rätt till hemresa efter en tjänstgö­ringsperiod (kvalifikationstid) som skall vara mindre än tolv månader. Varje ratificerande stat skall eftersträva att förkorta denna period med hänsyn till den tekniska utvecklingen och kan därvid hämta ledning i rekommendationer av den paritetiska sjöfartskommissionen. Enligt 29 § andra stycket SML kan den i paragrafens första stycke angivna kvalifika­tionstiden (nio månader) i vissa fall förlängas med högst 90 dagar. Den sålunda medgivna förlängningen strider i och för sig inte mot konventio­nen, men den är inte i linje med den i konventionen rekommenderade reduceringen av kvalifikationstiden.

1 artikel 3 punkt 1 föreskrivs att medlemsstaterna i lagar eller föreskrif­ter skall bestämma de destinationsorter till vilka sjömännen får hemsän­das. Bland de destinationsorter som sålunda bestäms skall enligt artikel 3 punkt 2 ingå den ort där sjömannen samtyckte till att ingå anställningsav­talet, den ort som bestäms genom kollektivavtal, sjömannens bosättnings­land eller annan ort varom överenskommelse träffats vid tiden för anställ­ningsavtalet. Sjömannen skall enligt samma punkt ha rätt att välja, om alternativa destinationsorter har bestämts. De i SML angivna destina­tionsorterna i de i lagen reglerade fallen av fri hemresa (29, 31 och 32 §§ samt 6 §) fär anses vara förenliga med konventionens krav. Däremot är sjömannens rätt att välja destinationsort i de fall då alternativa destina­tionsorter förekommer inte inskriven i SML.

21


 


Konventionen slår i artikel 4 fast att det skall vara redarens ansvar att Prop. 1988/89:122 ordna hemresan på ett lämpligt och snabbt sätt (punkt 1). Kostnaden härför skall enligt punkt 2 bäras av redaren. 1 punkt 4 anges närmare vad redarens kostnadsansvar skall omfatta. Här avsedda regler är förenliga med den ordning som gäller i Sverige enligt lagstiftning och kollektivavtal utom på en punkt. 1 punkt 4 e) föreskrivs att de kostnader för hemresa som skall bäras av redaren skall inkludera läkarvård, där så erfordras, till dess sjömannen kan resa till destinationsorten för hemresan. Arbetsgivarens sjukvårdsansvar är enligt 38 § SML begränsat till 84 dagar. Konventionens bestämmelser täcks alltså bara delvis i svensk lag. Undantagsvis kan sjö­mannen behöva vårdas längre tid än 84 dagar utomlands, innan hans hälsotillstånd medger att han skickas hem.

Artikel 4 punkt 3 medger att sjömannen kan få betala tillbaka hemrese­kostnaden i fall då han grovt försummat sina förpliktelser i anställningen. Rätten till fri hemresa vid sjukdom, skada eller havandeskap går förlorad under vissa omständigheter enligt 31 § SML. Konventionen förutsätter däremot att en sjöman, som försummat sina förpliktelser, ändå skall ha rätt till fri hemresa även om han kan bli återbetalningsskyldig.

Konventionen föreskriver i artikel 4 punkt 5 att redaren inte vid början av sjömannens anställning får avkräva förskottsbetalning för hemresan. Formell täckning saknas i svensk lagstiftning för detta konventionskrav. Förbudet i artikel 4 punkt 5 bedöms av ILO-kommittén dock vara så självklart i Sverige att en uttrycklig bestämmelse härom kan undvaras.

I artikel 5 fastslås att behörig myndighet i fartygets registreringsland skall träda in och hjälpa till med sjömannens hemresa om redaren brister i sina skyldigheter. Staten avses få en regressrätt gentemot redaren. Statens ansvar innebär nyheter i tre avseenden i förhållande till den i Sverige gällande ordningen som grundas på lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m. Dels skall ansvaret även omfatta utländska sjömäns hemresa, dels skall det avse alla kostnader som avses i artikel 4 punkt 4, och dels får återbetalningskrav i allmänhet inte riktas mot sjömannen. Sjöfartsverket framhåller i detta sammanhang att de koslnadsmässiga konsekvenserna av den i konventionen angivna ord­ningen inte torde få någon större betydelse för staten, när det gäller svenska redare, men blir svårare att överblicka i de fall då ett svenskt fartyg har uthyrts på bareboat-basis till utländsk redare och denne inte fullgör sina förpliktelser i fråga om personalens hemresa.

Enligt artikel 6 skall sjömän som skall hemsändas ha rätt att erhålla pass och identitetshandlingar för hemresan. En uttrycklig bestämmelse härom saknas i svensk författning.

Bestämmelserna i konventionen skall ges verkan genom nationell lag­stiftning eller genom kollektivavtal (artikel 9). Varje medlemsstat skall genom fullgod tillsyn säkerställa att redarna för fartyg som är registrerade inom dess territorium följer konventionen (artikel 11).

1 artikel 12 föreskrivs att texten till konventionen skall vara tillgänglig för besättningsmedlemmarna på fartygen på ett alltefter omständigheterna lämpligt språk.

22


 


3.2.3 Rekommendationens huvudsakliga innehåll

Rekommendationen nr 174 innehåller regler för det fall att både redaren och den medlemsstat, inom vars territorium fartyget är registrerat, under­låter att uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen att ombesörja och erlägga kostnaden för en sjömans hemresa. 1 en sådan situation bör enligt rekommendationen antingen den stat, från vilken sjömannen skall hem­sändas, eller den stat, där sjömannen är medborgare, ombesörja hemresan med rätt att återkräva kostnaden från fartygets registreringsland enligt artikel 5 punkt a) i konventionen nr 166.


Prop. 1988/89:122


3.3 Överväganden

Min bedömning: Kraven i konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän och konventionen (nr 166) om sjömäns hemresa avviker i flera väsentliga hänseenden från den ordning som gäller i Sverige. En svensk ratifikation är därför inte möjlig utan ändringar i lagstift­ningen, främst sjömanslagen. Dessa ändringar är så omfattande att de bör göras först efter en samlad översyn av nämnda slag. Innan slutlig ställning kan tas till konventionen nr 166 föranleder rekom­mendationen (nr 174) om sjömäns hemresa ingen särskild åtgärd.


Skälen för min bedömning: ILO-kommittén har i sitt yttrande över konven­tionen nr 165 pekat på ett antal ratifikationshinder och med hänsyn till dessa ansett sig inte nu kunna förorda en svensk ratificering av konventio­nen. Med hänsyn till arbetsmarknadsparternas uttalade önskan att kon­ventionen ratificeras förordar kommittén att lämpligaste åtgärder för att undanröja befintliga ratifikationshinder noga övervägs.

1 sitt yttrande över konventionen nr 166 och rekommendationen nr 174 har ILO-kommittén, i anslutning till vad remissinstanserna har anfört, tillstyrkt att konventionen ratificeras av Sverige, sedan en rad ratifika­tionshinder undanröjts genom författningsändringar. Kommittén diskute­rar i det senare yttrandet också tillämpningen av rekommendationen nr 174.

För egen del gör jag följande bedömning. ILO-kommitténs yttranden och den remissbehandling som har föregått kommitténs ställningstagan­den ger vid handen att kraven i konventionerna nr 165 och 166 i flera väsentliga hänseenden avviker från den ordning som gäller i Sverige. En svensk ratifikation av konventionerna är därför inte möjlig utan ändringar i lagstiftningen, främst sjömanslagen. Dessa ändringar är enligt min me­ning så omfattande att de bör göras först efter en samlad översyn av sjömanslagen. En sådan översyn är påkallad också av andra skäl, bl.a. framställningar om ändring av lagens reglering av de fall då en sjöman inte vill följa med ett fartyg som är destinerat till en krigsriskzon. Jag har för avsikt att ta initiativ till att en översyn av sjömanslagen kommer till stånd i lämplig form. För att få ett fullständigt underlag för ett ställningstagande


23


 


till ett svenskt tillträde till konventionerna, som av arbetsmarknadens   Prop. 1988/89: 122 parter bedömts som önskvärt, bör vid denna översyn även de ratifikations-hinder och frågor övervägas som i övrigt hänför sig till här ifrågavarande konventioner, liksom också innehållet i rekommendationen nr 174.

Innan slutlig ställning kan tas till konventionen nr 166 föranleder re­kommendationen nr 174, som kompletterar konventionen i visst hänseen­de, ingen särskild åtgärd.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att godkänna

1.  konventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn,

2.  konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän. Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del

av vad jag i övrigt har anfört om de vid internationella arbetskonferensens sjuttiofjärde möte antagna instrumenten (avsnitt 2.4.1 och 3.3).

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

24


 


Convention 163                                                                             Prop. 1988/89: 122

Bilaga 1 COINVENTION CONCERNING SEAFARERS' WELFARE AT SEA AND IN

PORT

The General Conference of the Intemational Labour Organisation, Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24 Septem­ber 1987, and Recalling the provisions of the Seamen's Welfare in Ports Recommendation, 1936, and the Seafarers' Welfare Recommendation. 1970. and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to seafarers' welfare at sea and in port which is the second item on the agenda of the

session, and Having determined that these proposals shall take the form of an intemational Convention, adopts this eighth day of October of the year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Convention which may be cited as the Seafarers' Welfare Convention, 1987:

Artide 1

1. For the purposes of this Convention-

(a)   the term "seafarer ' means any person who is employed in any capacity on
board a seagoing ship. whether publicly or privately owned, other than a ship
of war;

(b)   the term "welfare facilities and services" means welfare, cultural, recreational
and information facilities and services.

2.   Each Member shall determine by national laws or regulations. after consul­tation with the representative organisations of shipowners and seafarers, which ships registered in its territory are to be regarded as seagoing ships for the purpose of the provisions of this Convention relating to welfare facilities and services on board ship.

3.   To the extent it deems practicable, after consultation with the representa­tive organisations of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

Artide 2

1.   Each Member for which this Convention is in force undertakes to ensure that adequate welfare facilities and services are provided for seafarers both in port and on board ship.

2.   Each Member shall ensure that the necessary arrangements are made for financing the welfare facilities and services provided in accordance with the provisions of this Convention.

Artide 3

1.   Each Member undertakes to ensure that welfare facilities and services are provided in appropriate ports of the country for all seafarers. irrespective of nationality, race, colour, sex, religion, political opinion or social origin and irrespective of the State in which the ship on which they are employed is regis­tered.

2.   Each Member shall determine, after consultation with the representative organisations of shipowners and seafarers, which ports are to be regarded as appropriate for the purposes of this Artide.

25


 


Artide 4                                    Prop. 1988/89:122

Each Member undertakes to ensure that the welfare facilities and services on     Bilaga 1 every seagoing ship. whether publicly or privately owned, which is registered in its territory, are provided for the benefit of all seafarers on board.

Artide 5

Welfare facjlities and services shall be reviewed frequently to ensure that they are appropriate in the light of changes in the needs of seafarers resulting from technical, operational and other developments in the shipping industry.

Artide 6 Each Member undertakes-

(a)   to co-operate with other Members with a view to ensuring the application of
this Convention; and

(b)   to ensure co-operation between the parties engaged and interested in promot-
ing the welfare of seafarers at sea and in port.

Artide 7

The formål ratifications of this Convention shall be communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for registration.

Artide 8

1.   This Convention shall be binding only upon those Members of the Intema­tional Labour Organisation whose ratifications have been registered with the Director-General.

2.   It shall come into force twelve months after the date on which the ratifica­tions of two Members have been registered with the Director-General.

3.   Thereafter, this Convention shall come into force for any Member twelve months after the date on which its ratification has been registered.

Artide 9

1.   A Member which has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convention first comes into force, by an act communicated to the Director-General of the International Labour Office for registration. Such denunciation shall not take effect until one year after the date on which it is registered.

2.   Each Member which has ratified this Convention and which does not, within the year following the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding paragraph, exercise the right of denunciation provided for in this Artide, will be bound for another period of ten years and, thereafter, may denounce this Convention at the expiration of each period of ten years under the terms provided for in this Artide.

Artide 10

1.   The Director-General of the Intemational Labour Office shall notify all Members of the Intemational Labour Organisation of the registration of all ratifications and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.   When notifying the Members of the Organisation of the registration of the second ratification communicated to him, the Director-General shall draw the attention of the Members of the Organisation to the date upon which the Conven­tion will come into force.

26


 


Artide 11                                 Prop. "988/89:122

The Director-General of the International Labour Office shall communicate to     Bilaga 1 the Secretary-General of the United Nations for registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by him in accordance with the provisions of the the preceding Artides.

Artide 12

At such times as it may consider necessary the Governing Body of the International Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Convention and shall examine the desirability of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

Artide 13

1.     Should the Conference adopt a new Convention revising this Convention in
whole or in part, then. unless the new Convention otherwise provides -

(a)   the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso jure involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the provisions of Artide 9 above, if and when the new revising Convention shall have come into force ;

(b)  as from the date when the new revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to ratification by the Members.

2.     This Convention shall in any case remain in force in its actual form and
content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising
Convention.

Artide 14

The English and French versions of the text of this Convention are equally authorilative.

27


 


Konvention 163


(Översättning)    Prop. 1988/89:122 Bilaga 2


 


Konvention om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt sjuttioljärde möte,

som erinrar om bestämmelserna i 1936 års rekommendation om sjömäns välfärd i hamnarna samt i 1970 års rekommendation om sjöfolks välfärd,

som har beslutat att anta vissa förslag rörande sjömännens välfärd till sjöss och i hamn, vilken fråga är den andra punkten på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en internationell konvention,

antar denna den åttonde dagen i oktober månad nittonhundraåttiosju följande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om sjömäns väl­färd:

Artikd 1

1.      I denna konvention avses med

a)  "sjöman" varje person som är anställd i någon befattning ombord på ett sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller privat ägo, med undantag för örlogsfartyg;

b)  "välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder" anordningar och åtgärder på välfärds-, kultur-, rekreations- och informationsområdena.

 

2.  Varje medlem skall bestämma genom nationella lagar eller föreskrifter, efter samråd med redarnas och sjömännens representativa organisationer, vilka fartyg registrerade inom dess territorium som skall betraktas som sjögå­ende fartyg vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention om välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder ombord på fartyg.

3.  1 den utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt skall behörig myndighet, efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas repre­sentativa organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på yrkesfiske till havs.

.Artikel 2

1.   Varje medlem för vilken denna konvention är i kraft åtar sig att säker­
ställa att fullgoda välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder tillhandahälls åt
sjömän såväl i hamn som ombord på fartyg.

2.   Varje medlem skall säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för finan­
sieringen av välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder som tillhandahålls
enligt bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 3

1.   Varje medlem åtar sig att säkerställa att välfärdsanordningar och väl­
färdsåtgärder tillhandahålls i lämpliga hamnar i landet åt alla sjömän, obero­
ende av nationalitet, ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning eller
social bakgrund och oberoende av i vilken stat det fartyg där de är anställda är
registrerat.

2.   Varje medlem skall, efter samråd med redarnas och sjömännens repre­
sentativa organisationer, bestämma vilka hamnar som skall betraktas som
lämpliga vid tillämpningen av denna artikel.


28


 


Artikd 4                                                                                          Prop. 1988/89:122

Varje medlem åtar sig att säkerställa att välfärdsanordningarna och väl-    Bilaga 2 färdsätgärderna ombord på varje sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller privat ägo, som är registrerat inom dess territorium, tillhandahålls till förmån för alla sjömän ombord.

.Artikel 5

Välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder skall ses över ofta för atl säker­ställa att de är ändamålsenliga med hänsyn till de förändringar i sjömännens behov som följer av teknisk, operativ och annan utveckling inom sjöfartsnä­ringen.

Artikel 6

Varje medlem åtar sig

a)   att samarbeta med andra medlemmar i syfte att säkerställa tillämpning­
en av denna konvention; och

b)    att säkerställa samarbete inellan de parter som är engagerade i och
intresserade av att främja sjömännens välfärd till sjöss och i hamn.

Artikel 7

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall sändas till Inter­nationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

.Artikd 8

1.  Denna konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Intemationella arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos generaldirektören.

2.  Den träder i kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har registrerats hos generaldirektören.

3.  Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess ratifikation har registrerats.

Artikd 9

1.  En medlem som har ratificerat denna konvention kan säga upp den sedan tio är förflutit frän den dag, då konventionen först träder i kraft, genom en skrivelse som sänds till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Sådan uppsägning skall inte träda i kraft förrän ett år efter den dag, då den har registrerats.

2.  Varje medlem, som har ratificerat denna konvention och som inte, inorn det år som följer pä utgången av den i föregående punkt nämnda tioårsperio­den, utnyttjar sin rätt till uppsägning enligt denna artikel, är bunden under ytterligare en tioårsperiod och kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna villkoren, säga upp denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikd 10

1.   Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla med­lemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar som generaldirektören har tagit emot från organisationens medlemmar.

2.   När generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re­gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen som han har tagit emot, skall han fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen träder i kraft.

29


 


.Artikd 11                                                                                       Prop. 1988/89:122

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering enligt   Bilaga 2 artikel 102 i Förenta nationernas stadga, lämna Förenta nationernas general­sekreterare fullständiga upplysningar om samtliga ratifikationer och uppsäg­ningar som har registrerats hos honom enligt bestämmelserna i föregående artiklar.

ArUkd 12

Vid de tidpunkter, då Internationella arbetsbyråns styrelse finner det nöd­vändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna konferensen om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns anledning att föra upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis, på konferensens dagordning.

Artikel 13

1.   Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna konvention
helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,
skall

a)   en medlems ratifikation av den nya konventionen, utan hinder av bestämmelserna i artikel 9 ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av denna konvention, om och när den nya konventionen har trätt i kraft;

b)  från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, denna konvention upphöra att vara öppen för ratifikation av medlemmarna.

2.   Denna konvention skall likväl förbli gällande till form och innehåll för
de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya
konventionen.

Artikd 14

De engelska och franska versionerna av denna konventionstext har lika giltighet.

30


 


Recommendation 173                                                                    Prop. 1988/89: 122

Bilaga 3

RECOMMENDATION CONCERNING SEAFARERS' WELFARE AT SEA

AND IN PORT

The General Conference of the Intemational Labour Organisation, Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24 Septem­ber 1987, and Recalhng the provisions of the Seamen's Welfare in Ports Recommendation, 1936, and the Seafarers" Welfare Recommendation, 1970, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to seafar­ers' welfare at sea and in port which is the second item on the agenda of the session, and Having determined that these proposals shall take the form of a Recommenda­tion supplementing the Seafarers' Welfare Convention, 1987, adopts this eighth day of October of the year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Recommendation, which may be cited as the Seafarers' Welfare Recommendation, 1987.

I. General

1. For the purposes of this Recommendation -

(a)   the term "seafarer" means any person who is employed in any capacity on board a seagoing ship, whether publicly or privately owned, other than a ship of war;

(b)  the term "welfare facilities and services" means welfare, cultural, recreational and information facilities and services.

 

2.   To the extent it deems practicable, after consultation with the representa­tive organisations of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority should apply the provisions of this Recommendation to commercial maritime fishing.

3.   (1) Measures should be taken by Members to ensure that adequate welfare facilities and services are provided for seafarers both in port and on board ship, and that adequate protection is provided to seafarers in the exercise of their calling.

(2) In the implementation    of these measures, Members should take into

account the special needs of   seafarers, especially when  in foreign countries

and when entering war zones,           in respect of their safety, health and spare-time
activities.

4.   Arrangements for the supervision of welfare facilities and services should include participation by representative organisations of seafarers and shipowners.

5.   The welfare facilities and services provided pursuant to this Recommenda­tion should be available to all seafarers, irrespective of nationality, race, colour. sex, religion, political opinion or social origin and irrespective of the State in which the ship on which they are employed is registered.

6.   Members should co-operate with one another in promoting the welfare of seafarers at sea and in port. Such co-operation should include the following:

(a) consultations between the competent authorities aimed at the provision and improvement of seafarers" welfare facilities and services, both in port and on board ship;

31


 


(b)  agreements on the pooling of resources and the joint provision of welfare     Prop. 1988/89: 122 facilities in major ports so as to avoid unnecessary duplication;                Rilaoa 3

(c)   organising intemational sports competitions and encouraging the participation of seafarers in sports activities;

(d)   organising intemational seminars on the subject of welfare of seafarers at sea
and in port.

II. Welfare facilities and services in ports

7.     (1) Members should provide or ensure the provision of such welfare facili­
ties and services as may be required in appropriate ports of the country.

(2)   Members should consult with the representative organisations of shipown­ers and seafarers in determining the appropriate ports.

(3)   Welfare facilities and services should be reviewed frequently to ensure that they are appropriate in the light of changes in the needs of seafarers resulting from technical, operational and other developments in the shipping industry.

8.     (1) Welfare facilities and services should be provided, in accordance with
national conditions and practice, by one or more of the following;

(a)   the public authorities;

(b)  the shipowners' and seafarers' organisations under collective agreements or other agreed arrangements;

(c)   voluntary organisations.

(2) Measures should be taken to ensure that, as necessary, technically compe­tent persons are employed full time in the operation of seafarers' welfare facilities and services, in addition to any voluntary workers.

9.     (1) Welfare boards should be established, at the port, regional and national
levels, as appropriate, whose functions should indude-

(a)   keeping under review the adequacy of existing welfare facilities and monitor­
ing the need for the provision of additional facilities or the withdrawal of
underutilised facilities;

(b)   assisting and advising those responsible for providing welfare facilities and
ensuring co-ordination between them.

(2)   Welfare boards should include among their members representatives of organisations of shipowners and seafarers, the competent authorities and, where appropriate, voluntary organisations and social bodies.

(3)   As appropriate, consuls of maritime States and local representatives of foreign welfare organisations should be associated with the work of port, regional and national welfare boards in accordance with national laws and regulations.

10.     (1) Members should ensure that adequate and regular financial support is
provided for seafarers" welfare facilities and services.

(2)     In accordance with national conditions and practice, this financial support
should be made available through one or more of the following:

(a)   grants from public funds;

(b)  levies or other special dues from shipping sources;

(c)   voluntary contributions from shipowners, seafarers. or their organisations;

(d)       voluntary contributions from other sources.

(3)     Where welfare taxes, levies and special dues are imposed, they should be
used only for the purposes for which they are raised.

32


 


11.     Hotels or hostels suitable for seafarers should be available where there is     Prop. 1988/89: 122
need for them. Such hotels or hostels should be properly supervised, the prices     Bilaea 3

charged should be reasonable in amount and, where necessary and possible, provision should be made for accommodating seafarers' families.

12.     (1) Necessary welfare and recreational facihties should be established or
developed in ports. These should include-

(a)       meeting and recreation rooms as required;

(b)  facilities for sports and outdoor facilities, including competitions;

(c)   educational facilities;

(d)   where appropriate, facilities for religious observances and for personal
counselling.

(2) These facilities may be provided by making available to seafarers in accordance with their needs facilities designed for more general use.

13.  WTiere large numbers of seafarers of different nationalities require facili­ties such as hotels, clubs and sports facilities in a particular port, the competent authorities or bodies of the countries of origin of the seafarers and of the flag States, as well as the intemational associations concerned, should consult and co-operate with the competent authorities and bodies of the country in which the port is situated and with one another, with a view to the pooling of resources and to avoiding unnecessary duplication.

14.  (1) Information should be disseminated among seafarers concerning facili­ties open to the general public in ports of call-particularly transport, welfare, entertainment and educational facilities and places of worship-as well as facihties provided specifically for seafarers.

(2) The means of disseminating such information might include-

(a)   the distribution on shore and, subject to the consent of the master, on board
ship, of booklets in the most appropriate languages giving clear information as
to the facilities available for seafarers in the port of call or in the next port for
which the ship is bound; such booklets should contain a plan of the urban area
and port;

(b)   the creation in the larger ports of information offices, easily accessible to
seafarers and staffed by persons capable of giving directly such explanations
and guidance as may be useful.

15.  Adequate means of transportation at moderate prices should be available at any reasonable time, when needed in order to enable seafarers to reach urban areas from convenient locations in the port.

16.  All suitable measures should be taken to make known to seafarers entering port-

(a)   any particular hazards and diseases to which they may be exposed and means
of avoiding them;

(b)  the necessity for persons suffering from diseases to undergo early treatment and the nearest facilities available for such treatment;

(c)   the dangers arising from the use of narcotics and alcohol.

17.     Measures should be taken to ensure that seafarers have access when in
port to-

(a)       out-patient treatment for sickness and injury;

(b)  hospitalisation when necessary;

(c)   facilities for dental treatment, especially in cases of emergency.

18.     All suitable measures should be taken by the competent authorities to
make known to shipowners and to seafarers entering port any special laws and
customs, the contravention of which may jeopardise their freedom.

33

3   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122


 


19.   Port areas and access roads should be provided by the competent authori-    Prop. 1988/89: 122 ties with adequate lighting and signposting and regular patrols for the protection of    Bilaga 3 seafarers.

20.   (1) For the protection of foreign seafarers, measures should be taken to facilitate-

(aj access to their consuls;

(b) effective co-operation between consuls and the local or national authorities.

(2)   WTienever a seafarer is detained for any reason in the territory of a Member, the competent authority should, if he so requests, immediately inform the flag State and the State of nationality of the seafarer. The competent authority should prompdy inform the seafarer of the right to make such a request. The State of nationahty of the seafarer should promptly notify the seafarer's next of kin. If a seafarer is intemed, the Member should allow consular officers of these States immediate access to the seafarer and regular visits thereafter so long as the seafarer is interned.

(3)   The case of a detained seafarer should be dealt with promptly under due process of law, and the flag State and the State of nationality of the detained seafarer should be kept informed of developments as they occur.

21.     (1) Every possible practical assistance should be given to seafarers strand-
ed in foreign ports pending their repatriation.

(2) In the event of delay in the repatriation of seafarers, the competent authority should ensure that the consular or local representative of the flag State is informed immediately.

22.     Members should take measures, whenever necessary, to ensure the safety
of seafarers from aggression and other uniawful acts while ships are in their
territorial waters and especially in approaches to ports.

III. Welfare facilities and services at sea

23.     (1) Welfare facilities and amenities should be provided on board ship for
the benefit of the seafarers. Where practicable such facilities should include-

(a)       television viewing and the reception of radio broadcasts;

(b)  projection of films or video films, the stock of which should be adequate for the duration of the voyage and, where necessary, changed at reasonable intervals;

(c)   sports equipment including exercise equipment, table games, deck games;

(d)       where possible, facilities for swimming;

(e)   a library containing vocational and other books, the stock of which should be
adequate for the duration of the voyage and changed at reasonable intervals;

(f) facilities for recreational handicrafts.

(2) Where possible and appropriate, the provision of bars on board ship for seafarers should be considered, unless this is contrary to national, religious or social customs.

24.   Vocational training schemes for seafarers should, where appropriate, in­clude education and information on matters affecting their welfare, including general health hazards.

25.   (1) Access to ship-to-shore telephone Communications, where available, should be granted and charges for the use of the service should be reasonable in amount.

34


 


(2) Every effort should be made to ensure that the forwarding of seafarers"     Prop. 1988/89: 122

mail is as reliable and expeditious as possible. Efforts should also be made to avoid    Bilaea 3
seafarers being required to pay additional postage when mail has to be readdressed
                                                                                        °

il is as reliable and expeditious as possible. ~..

farers being required to pay additional post owing to circumstances beyond their control.


26.     (1) Measures should be taken to ensure, subject to any applicable national
or intemational laws or regulations, that whenever possible and reasonable seafar­
ers are expeditiously granted permission to have their spouses, relatiyes and
friends as visitors on board their ship when in port.

(2) Consideration should be given to the possibility of allowing seafarers to be accompanied by their spouses on an occasional voyage where this is practicable and reasonable. Such spouses should carry adequate insurance cover against accident and illness; the shipowners should give every assistance to the seafarer to effect such insurance.

27.     Every effort should be made by those responsible in port and on board
ship to facilitate shore leave for seafarers as soon as possible after a ship's arrival in
port.

IV. Savings and remittance of wages

28. In order to help seafarers to save and to transmit their savings to their families-

(a)   there should be adopted a simple, rapid and safe system, operating with the
assistance of consuls or other competent authorities, masters, shipowners'
agents or reliable financial institutions, for enabling seafarers, and more
especially those who are in a foreign country or serving in a ship registered in a
country other than their own, to deposit or remit the whole or part of their
wages;

(b)  a system for enabling seafarers, at the time of their signing on or during the voyage, to allot, if they so desire, a proportion of their wages for remittance at regular intervals to their famihes should be instituted or made of more general application;

(c)   allotments should be remitted in due time and directly to the person or persons nominated by the seafarer;

(d)   efforts should be made to provide independent confirmation that seafarers'
allotments are actually remitted to the person or persons nominated.


35


 


(översättning)   Prop. 1988/89:122 Bilaga 4

Rekommendation 173

Rekommendation om sjömäns välfård till sjöss och i hamn

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt sjuttiofjärde möte,

som erinrar om bestämmelserna i 1936 års rekommendation om sjömäns välfärd i hamnarna samt i 1970 års rekommendation om sjöfolks välfärd,

som har beslutat att anta vissa förslag rörande sjömännens välfärd till sjöss och i hamn, vilken fråga är den andra punkten på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en rekommendation, vilken kompletterar 1987 års konvention om sjömäns välfärd,

antar denna den åttonde dagen i oktober månad nittonhundraåttiosju följande rekommendation, som kan kallas 1987 års rekommendation om sjömäns välfärd:

I. Allmänt

1.1 denna rekommendation avses med

a)  "sjöman" varje person som är anställd i någon befattning ombord på ett sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller privat ägo, med undantag för örlogsfartyg;

b)  "välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder" anordningar och åtgärder på välfärds-, kultur-, rekreations- och informationsområdena.

2. I den uträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt bör behörig myndighet, efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas repre­sentativa organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna rekommendation på yrkesfiske till havs.

3.1) Medlemmar bör vidta åtgärder för att säkerställa att fullgoda välfärds­anordningar och välfärdsåtgärder tillhandahålls åt sjömän såväl i hamn som ombord på fartyg samt att fullgott skydd är tillgängligt för dem när de utövar sitt yrke.

2) Vid genomförandet av dessa åtgärder bör medlemmar ta hänsyn till sjömännens särskilda behov, i synnerhet vid vistelse i främmande länder och inträde i krigszoner, med avseende på säkerhet, hälsa och fritidsaktiviteter.

4.  Arrangemang för tillsyn av välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder bör innefatta medverkan av sjömännens och redarnas representativa organisatio­ner.

5.  Välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder som tillhandahålls i enlighet med denna rekommendation bör vara tillgängliga för alla sjömän, oberoende av nationalitet, ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning eller social bakgrund och oberoende av i vilken stat det fartyg där de är anställda är registrerat.

6.    Medlemmar bör samarbeta med varandra för att främja sjömännens
välfärd till sjöss och i hamn. Sådant samarbete bör omfatta följande:

a)   överläggningar mellan behöriga myndigheter syftande till att tillhanda­
hålla och förbättra välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder för sjömän,
såväl i hamn som ombord på fartyg;

b)    överenskommelser om samordning av resurser och gemensamt till­
handahållande av välfärdsanordningar i större hamnar för att undvika onö­
digt dubbelarbete;

36


 


c)  anordnande av internationella idrottstävlingar och uppmuntran till sjö-    Prop. 1988/89: 122
männen att delta i idrottsaktiviteter;
                                Bilaea 4

d)  anordnande av internationella seminarier i ämnet sjömännens välfärd
till sjöss och i hamn.

II. Väliardsanordningar och välfärdsåtgärder i hamnar

7.  1) Medlemmar bör tillhandahålla eller säkerställa tillhandahållandet av
sådana välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder som är erforderliga i lämp­
liga hamnar inom det egna landet.

2)  Medlemmar bör samråda med redarnas och sjömännens representantiva organisationer när de skall bestämma vilka hamnar som skall vara lämpliga hamnar.

3)  Välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder bör ofta ses över för att säker­ställa att de är ändamålsenliga med hänsyn till de förändringar i sjömännens behov som följer av teknisk, operativ eller annan utveckling inom sjöfartsnä­ringen.

8.  1) Välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder bör tillhandahållas, i över­
ensstämmelse med nationella förhållanden och nationell praxis, av en eller
flera av följande:

a)  de offentliga myndigheterna;

b) redarnas och sjömännens organisationer enligt kollektivavtal eller andra överenskomna arrangemang;

c)  frivilliga organisationer.

2) Åtgärder bör vidtas för att säkerställa där det är nödvändigt att tekniskt kvalificerade personer anlitas pä heltid för arbetet med välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder för sjömän, utöver frivillig arbetskraft.

9.  1) Välfärdsstyrelser bör tillsättas i lämplig omfattning på hamn-, regional
och nationell nivå. Dessas uppgifter bör omfatta

a)  att fortlöpande pröva ändamålsenligheten i existerande välfärdsanord­ningar och ha uppsikt över behovet av att tillhandahålla ytterligare anord­ningar eller dra in underutnyttjade anordningar;

b)  att bistå och ge råd till dem som ansvarar för tillhandahållandet av välfärdsanordningar och säkerställa samordning mellan dessa.

 

2)  Välfärdsstyrelser bör bland sina ledamöter inbegripa representanter för redarnas och sjömännens representativa organisationer, behöriga myndighe­ter samt, där så befinns lämpligt, frivilliga organisationer och sociala organ.

3)  Om så är lämpligt bör sjöfartsnationers konsuler och utländska välfärds­organisationers lokala representanter knytas till lokala, regionala och natio­nella välfärdsstyrelsers arbete i enlighet med nationella lagar och föreskrifter.

10.  I) Medlemmar bör säkerställa att tillräckligt och regelbundet finansielU
stöd lämnas välfärdsanordningar och välfärdsåtgärder för sjömän.

2)  Detta finansiella stöd bör, i enlighet med nationella förhållanden och
nationell praxis, tillhandahållas genom ett eller flera av följande:

a) anslag ur allmänna medel;

b) pålagor eller andra särskilda avgifter från sjöfanskällor;

c) frivilliga bidrag från redare, sjömän eller deras organisationer;

d)    frivilliga bidrag från andra källor.

3)  Där för välfärdsåtgärder tas ut skatt, pålagor och särskilda avgifter, bör
dessa medel användas enbart för de ändamål för vilka de har debiterats.

11.  För sjömän lämpliga hotell eller sjömanshem bör finnas där det finns
behov av dem. Sådana hotell eller hem bör stå under vederbörlig tillsyn,
priserna bör hållas på rimlig nivå, och åtgärder bör, där så är nödvändigt och
möjligt, vidtas så att sjömansfamiljer kan inkvarteras.

37


 


12.   1) Nödvändiga välfärds- och rekreationsanordningar bör inrättas eller    Prop. 1988/89: 122
utbyggas i hamnar. Dessa bör omfatta
                                         Bilaea 4

a)  mötes- och rekreationslokaler efter behov;

b)  anläggningar för idrottsliga inom- och utomhusaktiviteter, inklusive tävlingar;

c)  utbildningslokaler;

d)   där så befinns lämpligt, anordningar för religionsutövning och personlig
rådgivning.

2) Sådana anordningar kan tillhandahållas genom att anordningar avsedda för mera allmänt bruk görs tillgängliga för sjömän i enlighet med dessas behov.

13. Där många sjömän av olika nationaliteter behöver anordningar såsom hotell, klubbar och idrottsanläggningar i en särskild hamn bör behöriga myndigheter eller organ i sjömännens hemländer samt i flaggstaterna, samt även berörda internationella sammanslutningar, samråda och samarbeta med behöriga myndigheter och organ i det land som hamnen är belägen i och med varandra, i syfte att samordna resurser och undvika onödigt dubbelarbe­te.

14. 1) Information bör spridas bland sjömän om anordningar som är öppna för allmänheten i anlöpshamnar — i synnerhet transporter, välfärd, nöjen och utbildningsanordningar samt gudstjänstlokaler — samt också om anord­ningar som tillhandahålls särskilt åt sjömän.

2) Medlen för att sprida sådan information kan omfatta

a)   utdelning i land och, under förutsättning av befälhavarens samtycke, ombord på fartyget av broschyrer på de lämpligaste språken, innehållande information om anordningar som står till sjömännens förfogande i anlöps-hamnen eller nästa hamn dit fartyget är destinerat; sådana broschyrer bör innehålla en karta över centrala stadsdelar och hamnområdet;

b)   inrättande i större hamnar av informationskontor, lätt tillängliga för sjömän och bemannade av personer som har förmåga att omedelbart tillhan­dahålla information och råd som är av nytta för sjömän.

 

15. Tillräckliga transportmedel till skäliga priser bör finnas tillgängliga vid varje rimlig tidpunkt för att göra det möjligt för sjömän att nå stadens centrala delar från lämpliga platser i hamnen.

16. Alla lämpliga åtgärder bör vidtas för att underrätta sjömän som kom­mer till en hamn om

 

a)  särskilda faror eller sjukdomar som de kan utsättas för och sätten att undvika dem;

b)  nödvändigheten för personer som lider av sjukdomar att snabbt komma under behandling samt de närmaste tillgängliga resurserna för sådan behand­ling;

c)  de faror som uppstår genom bruk av narkotika och alkohol.

17.    Åtgärder bör vidtas för att säkerställa att sjömän i hamn har tillgång till

a)  poliklinikbehandling för sjukdom och skada;

b)  sjukhusvård när så är nödvändigt;

c)  anordningar för tandvård, särskilt i akuta lägen.

18.   Alla lämpliga åtgärder bör vidtas av behöriga myndigheter för att
underrätta redare samt sjömän som kommer till en hamn om särskilda lagar
och bruk. vars överträdande kan äventyra deras frihet.

19.    I hamnområden och på tillfartsvägar bör av behöriga myndigheter
anordnas tillräcklig belysning och skyltning samt regelbunden patrullering för

;*tt fr-mia tiiömfinnpn*; äWerhpt

att främja sjömännens säkerhet

38


 


20.   1) För att främja utländska sjömäns säkerhet bör åtgärder vidtas för att    Prop. 1988/89: 122
underlätta
                                                                                      Bilaea 4

a)  möjlighet till kontakt med deras konsulära företrädare;

b)  effektivt samarbete mellan konsulära företrädare och lokala eller natio­nella myndigheter.

 

2) Närhelst en sjöman har berövats friheten, av vilket skäl det vara må, inom en medlems territorium bör behörig myndighet, om sjömannen begär det, omgående underrätta flaggstaten och den stat som sjömannen är med­borgare i. Den behöriga myndigheten bör omedelbart underrätta sjömannen om hans rätt att ställa ett sådant krav. Den stat som sjömannen är medborga­re i bör omedelbart underrätta sjömannens närmaste anförvant. Om en sjöman tas i fängsligt förvar, bör medlemmen medge dessa staters konsulära företrädare omedelbart tillträde till sjömannen samt därefter regelbundna besök så länge som sjömannen hålls fängslad.

3) En kvarhållen sjömans fall bör behandlas utan dröjsmål enligt vedertaget rättsligt förfarande, och flaggstaten samt den stat som sjömannen är medbor­gare i bör hållas underrättade om utvecklingen så snart förändringar inträffar.

21.   1)1 avvaktan på hemresa bör all praktisk hjälp ges till sjömän som är
strandsatta i utländska hamnar.

2) 1 händelse av dröjsmål med sjömäns hemresa bör behörig myndighet försäkra sig om att konsulära eller lokala företrädare för flaggstaten omgåen­de informeras.

22.   Medlemmar bör närhelst så krävs vidta åtgärder för att ge sjömän
skydd mot angrepp och andra olagliga handlingar medan fartyg befinner sig
inom deras territorialvatten och särskilt i hamninlopp.

III. Väliardsanordningar och välfärdsåtgärder till sjöss

23.   1) Välfärds- och trivselanordningar bör tillhandahållas ombord på
fartyg till gagn för sjömän. Där så är praktiskt möjligt bör sådana anordningar
omfatta

a)  möjlighet att se på TV och lyssna på radio;

b)  visning av filmer eller videofilmer, vilka till antalet bör vara anpassade till resans längd samt, där så är nödvändigt, kunna bytas ut med rimliga mellanrum;

c)  idrottsutrustning, inklusive motionsredskap, bordspel, däckspel;

d)      där sä är möjligt, anordningar för simning;

e)   ett bibliotek innehållande facklitteratur och andra böcker, vilka till
antalet bör vara anpassade till resans längd och kunna bytas ut med rimliga
mellanrum;

O anordningar för hobbyhantverk.

2) Där så är möjligt och lämpligt, bör inrättande av barer ombord övervä­gas, såvida inte detta strider mot nationella, religiösa eller sociala sedvänjor.

24.   Sjömännens yrkesutbildning bör, där så är lämpligt, omfatta undervis­ning och information rörande förhållanden som berör deras välfärd, inklusi­ve allmänna hälsorisker.

25.   1) Tillgång till telefonförbindelser mellan fartyg och land bör medges och avgifterna för användning av dessa bör vara av skälig storlek.

2) Varje ansträngning bör göras för att säkerställa att tillställning av post till sjömän är så tillförlitlig och snabb som möjligt. Ansträngningar bör också göras för att undvika att sjömän avkrävs tilläggsporto när post måste efter­sändas beroende på omständigheter utanför deras kontroll.

26.   I) Åtgärder bör vidtas för att säkerställa, om annat ej följer av tillämpli­
ga nationella eller internationella lagar och föreskrifter, att sjömän, närhelst
det är möjligt och skäligt, skyndsamt beviljas tilltånd att ha make, släktingar

och vänner på besök ombord när fartyget befinner sig i hamn.                          39


 


2) Möjligheten att tillåta sjömännens makar att medfölja under någon    Prop. 1988/89: 122 enstaka sjöresa bör övervägas, där detta är praktiskt möjligt och skäligt.   Bilaea 4 Maken bör i sådana fall vara tillräckligt försäkrad mot olycksfall och sjuk­dom. Redarna bör ge sjömannen all hjälp med att teckna sådan försäkring.

27.  Varje ansträngning bör göras av de ansvariga i hamnen och ombord för
att underlätta landgång för sjömännen snarast möjligt efter fartygets ankomst
till hamnen.

IV. Besparingar och överföring av lön

28.  För att hjälpa sjömän att spara och att överföra sina besparingar till
sina familjer

a)  bör ett enkelt, snabbt och säkert system införas, administrerat med hjälp av konsuler eller andra behöriga myndigheter, befälhavare, skeppsmäklare eller pålitliga finansinstitut, för att göra det möjligt för sjömän, i synnerhet dem som är utomlands eller tjänstgör på ett fartyg som är registrerat i ett annat land än deras eget, atl deponera eller överföra hela sin lön eller del därav;

b) bör ett system inrättas eller ges mera allmän tillämpning för att göra det möjligt för sjömän att, vid den tidpunkt då de mönstrar på eller under resan, bestämma, om de så önskar, att en del av deras löner skall regelbundet överföras till deras familjer;

c)  bör överföringar enligt b) verkställas i rätt tid och direkt till den person eller de personer som sjömannen har angivit;

d)  bör ansträngningar göras för att tillhandahålla oberoende bekräftelse på
att sjömännens överföringar enligt b) faktiskt har verkställts till den person
eller de personer som har angivits.

40


 


Convention 164                                                                             Prop. 1988/89: 122

Bilaga 5

CONVENTION CONCERNING HEALTH PROTECTION AND MEDICAL CARE FOR SEAFARERS

The General Conference of the International Labour Organisation, Having been convened al Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24 Septem­ber 1987, and Noting the provisions of the Medical Examination (Seafarers) Convention, 1946, the Accommodation of Crews Convention (Revised), 1949, the Ac-commodation of Crews (Supplementary Provisions) Convention, 1970, the Ships' Medicine Chests Recommendation, 1958, the Medical Advice at Sea Recommendation, 1958, and the Prevention of Accidents (Seafarers) Con­vention and Recommendation, 1970, and

Noting the terms of the International Convention on Standards of Training, Certification and Watchkeeping for Seafarers, 1978, as regards training in medical aid in the case of accidents or illnesses that are likely to occur on board ship, and

Noting that for the success of action in the field of health protection and medical care for seafarers, it is important that close co-operation be main-tained in their respective fields between the International Labour Organis­ation, the International Maritime Organization and the World Health Organization, and

Noting that the following standards have accordingly been framed with the co­operation of the International Maritime Organization and the World Health Organization, and that it is proposed to seek their continuing co-operation in the application of these standards, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to health protection and medical care for seafarers, which is the fourth item on the agenda of the session, and

Having determined that these proposals shall take the form of an intemational Convention, adopts this eighth day of October of the year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Convention which may be cited as the Health Protec­tion and Medical Care (Seafarers) Convention, 1987:

Artide 1

1.   This Convention applies to every seagoing ship whether publicly or private­ly owned, which is registered in the territory of any Member for which the Convention is in force and which is ordinarily engaged in commercial maritime navigation.

2.   To the extent it deems practicable, after consultation with the representa­tive organisations of fishing-vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

3.   In the event of doubt as to whether or not any ships are to be regarded as engaged in commercial maritime navigation or commercial maritime fishing for the purpose of this Convention, the question shall be determined by the competent authority after consultation with the organisations of shipowners, seafarers and fishermen concerned.

4.   For the purpose of this Convention the term "seafarer" means any person who is employed in any capacity on board a seagoing ship to which this Convention applies.

41


 


Artide 2                                   Prop. 1988/89:122

Effect shall be given to this Convention by national laws or regulations.    Bilaga 5 collective agreements, works rules, arbitration awards or court decisions or other means appropriate to national conditions.

Artide 3

Each Member shaU by national laws or regulations make shipowners responsi­ble for keeping ships in proper sanitary and hygienic conditions.

Artide 4

Each Member shall ensure that measures providing for heahh protection and medical care for seafarers on board ship are adopted which-

(a)   ensure the application to seafarers of any general provisions on occupational
health protection and medical care relevant to the seafaring profession, as well
as of special provisions peculiar to work on board;

(b)  aim at providing seafarers with health protection and medical care as compara-ble as possible to that which is generally available to workers ashore;

(c)   guarantee seafarers the right to visit a doctor without delay in ports of call where practicable;

(d)   ensure that, in accordance with national law and practice, medical care and
health protection while a seafarer is serving on artides are provided free of
charge to seafarers;

(e)   are not limited to treatment of sick or injured seafarers but include measures of
a preventive character, and devote particular attention to the development of
health promotion and health education programmes in order that seafarers
themselves may play an active part in reducing the incidence of ill-health
among their number.

Artide 5

1.   Every ship to which this Convention applies shall be required to carry a medidne chest.

2.   The contents of the medicine chest and the medical equipment carried on board shall be prescribed by the competent authority taking into account such factors as the type of ship, the number of persons on board and the nature, destination and duration of voyages.

3.   In adopting or reviewing the national provisions concerning the contents of the medidne chest and the medical equipment carried on board, the competent authority shall take into account intemational recommendations in this field, such as the most recent edition of the International Medical Guide for Ships and the List of Essential Drugs published by the World Health Organization, as well as ad-vances in medical knowledge and approved methods of treatment.

4.   The medicine chest and its contents as well as the medical equipment carried on board shall be properly maintained and inspected at regular intervals, not exceeding 12 months, by responsible persons designated by the competent authority, who shall ensure that the expiry dates and conditions of storage of all medidnes are checked.

5.   The competent authority shall ensure that the contents of the medicine chest are listed and labelled with generic names in addition to any brand names used, expiry dates and conditions of storage, and that they conform to the medical guide used nationally.

6.   The competent authority shall ensure that where a cargo which is dassified dangerous has not been induded in the most recent edition of the Medical First

42


 


Aid Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods published by the     "rop. 1908/89: 111 Intemational Maritime Organization. the necessary information on the nature of     Bilaga 5 the substances, the risks involved. the necessary personal protective devices. the relevant medical procedures and specific antidotes is made available to the master, seafarers and other interested persons. Such specific antidotes and personal pro­tective devices shall be on board whenever dangerous goods are carried.

7, In cases of urgent necessity and when a medicine prescribed by qualified medical personnel for a seafarer is not available in the medicine chest, the shipowner shall take all necessary steps to obtain it as soon as possible.

Artide 6

1.   Every ship to which this Convention applies shall be required to carry a ship's medical guide adopted by the competent authority.

2.   The medical guide shall explain how the contents of the medicine chest are to be used and shall be designed to enable persons other than a doctor to care for the sick or injured on board both with and without medical advice by radio or satellite communication.

3.   In adopting or reviewing the ships medical guide used nationally, the competent authority shall take into account intemational recommendations in this field, including the most recent edition of the International Medical Guide for Ships and the Medical First Aid Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods.

Artide 7

1.   The competent authority shall ensure by a prearranged system that medical advice by radio or satellite communication to ships at sea, including specialist advice. is available at any hour of the day or night.

2.   Such medical advice, including the onward transmission of medical mes-sages by radio or satellite communication between a ship and those ashore giving the advice, shall be available free of charge to all ships irrespective of the territory in which they are registered.

3.   With a view to ensuring that optimum use is made of facilities available for medical advice by radio or satellite communication-

(a)   all ships to which this Convention applies which are equipped with radio
installations shall carry a complete list of radio stations through which medical
advice can be obtained;

(b)  all ships to which this Convention applies which are equipped with a system of satellite communication shall carry a complete list of coast earth stations through which medical advice can be obtained;

(c)   the lists shall be kept up to date and in the custody of the person on board responsible for communication duties.

 

4.   Seafarers on board requesting medical advice by radio or satellite communi­cation shall be instructed in the use of the ship's medical guide and the medical section of the most recent edition of the International Code of Signals published by the Intemational Maritime Organization so as to enable them to understand the type of information needed by the advising doctor as well as the advice received.

5.   The competent authority shall ensure that doctors providing medical advice in accordance with this Artide receive appropriate training and are aware of shipboard conditions.

Artide 8

1. All ships to which this Convention applies carrying 100 or more seafarers and ordinarily engaged on intemational voyages of more than three days' duration

43


 


shall carry a medical doctor as a member of the crew responsible for providing     Prop. 1988/89: 122

medical care.

2. National laws or regulations shall determine which other ships shall be required to carry a medical doctor as a member of the crew, taking into account, inter alia, such factors as the duration, nature and conditions of the voyage and the number of seafarers on board.

Artide 9

1.   All ships to which this Convention applies and which do not carry a doctor shall carry as members of the crew one or more specified persons in charge of medical care and the administering of medidnes as part of their regular duties.

2.   Persons in charge of medical care on board who are not doctors shall have satisfactorily completed a course approved by the competent authority of theoreti-cal and applied training in medical skills. This course shall comprise-

(a)   for ships of less than 1,600 gross tonnage which ordinarily are capable of
reaching quahfied medical care and medical facilities within eight hours,
elementary training which will enable such persons to take immediate, effec­
tive action in case of accidents or illnesses likely to occur on board ship and to
make use of medical advice by radio or satellite corrununication;

(b)   for all other ships, more advanced medical training, including practical training
in the emergency/casualty department of a hospital where practicable and
training in life-saving techniques such as intravenous therapy, which will
enable the persons concerned to partidpate effectively in co-ordinated
schemes for medical assistance to ships at sea, and to provide the sick or
injured with a satisfactory standard of medical care during the period they are
likely to remain on board. Wherever possible, this training shall be provided
under the supervision of a physidan with a thorough knowledge and under­
standing of the medical problems and circumstances relating to the seafaring
profession, including expert knowledge of radio or satellite communication
medical services.

3.   The courses referred to in this Artide shall be based on the contents of the most recent edition of the International Medical Guide for Ships, the Medical First Aid Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods, the Document for Guidance - An International Maritime Training Guide published by the Intema­tional Maritime Organization, and the medical section of the International Code of Signals as well as similar national guides.

4.   Persons referred to in paragraph 2 of this Artide and such other seafarers as may be required by the competent authority shall undergo refresher courses to enable them to maintain and increase their knowledge and skills and to keep abreast of new developments, at approximately five-year intervals.

5.   All seafarers, during their maritime vocational training, shall receive in-struction on the immediate action that should be taken on encountering an accident or other medical emergency on board.

6.   In addition to the person or persons in charge of medical care on board, a specified crew member or crew members shall receive elementary training in medical care to enable him or them to take immediate effective action in case of accidents or illnesses likely to occur on board ship.

Artide 10

All ships to which this Convention applies shall provide all possible medical assistance, where practicable, to other vessels which may request it.

Bilaga 5

44


 


Artide 11                                            Prop. 1988/89: 122

1.     In any ship of 500 or more gross tonnage, carrying 15 or more seafarers and     Bilaga 5
engaged in a voyage of more than three days' duration, separate hospital accom­
modation shall be provided. The competent authority may relax this requirement

in respect of ships engaged in coastal trade.

2.   In any ship of between 200 and 500 gross tonnage and in tugs this Artide shall be applied where reasonable and practicable.

3.   This Artide does not apply to ships primarily propelled by sail.

4.   The hospital accommodation shall be suitably situated, so that it is easy of access and so that the occupants may be comfortably housed and may receive proper attention in all weathers.

5.     The hospital accommodation shall be so designed as to facilitate consulta­
tion and the giving of medical first aid.

6.   The arrangement of the entrance, berths, Hghting, ventilation, heating and water supply shall be designed to ensure the comfort and fadlitate the treatment of the occupants.

7.   The number of hospital berths required shall be prescribed by the compe­tent authority.

8.   Water closet accommodation shaU be provided for the exclusive use of the occupants of the hospital accommodation, either as part of the accommodation or in close proximity thereto.

9.   Hospital accommodation shall not be used for other than medical purposes.

Artide 12

1.   A standard medical report form for seafarers shall be adopted by the competent authority as a model for use by ships' doctors, masters or persons in charge of medical care on board and hospitals or doctors ashore.

2.   The form shall be specially designed to facilitate the exchange of medical and related information concerning individual seafarers between ship and shore in cases of illness or injury.

3.   The information contained in the medical report form shall be kept confi-dential and shall be used for no other purpose than to fadlitate the treatment of seafarers.

Artide 13

1.   Members for which this Convention is in force shall co-operate with one another in promoting protection of the health of seafarers and medical care for them on board ship.

2.   Such co-operation might cover the following matters:

 

(a)   developing and co-ordinating search and rescue efforts and arranging prompt medical help and evacuation at sea for the seriously ill or injured on board a ship through such means as periodic ship position reporting systems, rescue co­ordination centres and emergency helicopter services, in conformity with the provisions of the Intemational Convention of Maritime Search and Rescue, 1979, and the Merchant Ship Search and Rescue Manual and IMO Search and Rescue Manual developed by the Intemational Maritime Organization;

(b)  making optimum use of fishing vessels carrying a doctor and stationing ships at sea which can provide hospital and rescue facilities;

45


 


(c) compihng and maintaining an intemational list of doctors and medical care     Prop. 1988/89: 122 facilities available world-wide to provide emergency medical care to seafarers;     Bilaea 5

Id) landing seafarers in port for emergency treatment;

(e)   repatriating seafarers hospitalised abroad as soon as practicable, in accordance
with the medical advice of the doctors responsible for the case, which takes
into account the seafarer's wishes and needs;

(f)    arranging personal assistance for seafarers during repatriation, in accordance
with the medical advice of the doctors responsible for the case, which takes
into account the seafarer's wishes and needs;

(g)        endeavouring to set up health centres for seafarers to-

(i) conduct research on the health status, medical treatment and preventive

health care of seafarers; (ii)  train medical and health service staff in maritime medicine;

(h) collecting and evaluating statistics concerning occupational accidents, diseases and fatalities to seafarers and integrating and harmonising them with any existing national system of statistics on occupational accidents, diseases and fatalities covering other categories of workers;

(i) organising intemational exchanges of technical information, training material

and personnel, as well as intemational training courses, seminars and working

groups; (/)  providing all seafarers with special curative and preventive health and medical

services in port, or making available to them general health, medical and

rehabilitation services;

Ik) arranging for the repatriation of the bodies or ashes, in accordance with the wishes of the next of kin, of deceased seafarers as soon as practicable.

3. Intemational co-operation in the field of heahh protection and medical care for seafarers shall be based on bilateral or muUilateral agreements or consultations among Members.

Artide 14

The formål ratifications of this Convention shall be communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for registration.

Artide 15

1.   This Convention shall be binding only upon those Members of the Intema­tional Labour Organisation whose ratifications have been registered with Director-General.

2.   It shall come into force twelve months after the date on which the ratifica­tions of two Members have been registered with the Director-General.

3.   Thereafter, this Convention shall come into force for any Member twelve months after the date on which its ratification has been registered.

Artide 16

1.   A Member which has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convention first comes into force, by an act communicated to the Director-General of the International Labour Office for registration. Such denunciation shall not take effect until one year after the date on which it is registered.

2.   Each Member which has ratified this Convention and which does not, within the year following the expiration of the period of ten years mentioned in the

46


 


preceding paragraph, exercise the right of denunciation provided for in this  Prop. 1988/89: 122

Artide, will be bound for another period of ten years and, thereafter, may           RjlogQ S
denounce this Convention at the expiration of each period of ten years under the
           °

terms provided for in this Artide.

Artide 17

1.   The Director-General of the Intemational Labour Office shall notify all Members of the International Labour Organisation of the registration of all ratifications and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.   WTien notifying the Members of the Organisation of the registration of the second ratification communicated to him. the Director-General shall draw the attention of the Members of the Organisation to the date upon which the Conven­tion will come into force.

Artide 18

The Director-General of the International Labour Office shall communicate to the Secretary-General of the United Nations for registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by him in accordance with the provisions of the preceding Artides.

Artide 19

At such times as it may consider necessary the Governing Body of the International Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Convention and shall examine the desirability of pladng on the agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

Artide 20

1.     Should the Conference adopt a new Convention revising this Convention in
whole or in part, then, unless the new Convention otherwise provides-
fa.) the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso jure

involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the provisions of Artide 16 above, if and when the new revising Convention shall have come into force ; (b) as from the date when the new revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to ratification by the Members.

2.     This Convention shall in any case remain in force in its actual form and
content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising
Convention.

Artide 21

The English and French versions of the text of this Convention are equally authorilative.

47


 


(översättning)   Prop. 1988/89:122 Bilaga 6

Konvention 164

Konvention om hälsoskydd och sjukvård för sjömän

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt sjuttiofjärde möte,

som beaktar bestämmelserna i 1946 års konvention om läkarundersökning av sjömän, 1949 års konvention om besättningsbostäder (reviderad), 1970 års konvention om besättningsbostäder (tilläggsbestämmelser), 1958 års re­kommendation om skeppsapotek, 1958 års rekommendation om medicinsk rådgivning till sjöss samt 1970 års konvention om förebyggande av olycksfall (sjöfolk) och rekommendation om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk),

som beaktar bestämmelserna i 1978 års internationella konvention om normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning, såvitt avser sjukvårdsutbildning i händelse av olyckor eller sjukdomar som kan inträlfa ombord på fartyg,

som beaktar att det för framgång med åtgärder i fråga om hälsoskydd och sjukvård för sjömän är viktigt att nära samarbete upprätthålls mellan Interna­tionella arbetsorganisationen. Internationella sjöfartsorganisationen samt Världshälsoorganisationen inom dessa organisationers respektive verksam­hetsområden,

som beaktar att följande normer i enlighet därmed har utarbetats i samar­bete med Internationella sjöfartsorganisationen och Världshälsoorganisatio­nen och att avsikten är att söka fortsatt samarbete med dessa organisationer vid tillämpningen av dessa normer,

som har beslutat att anta vissa förslag angående hälsoskydd och sjukvård för sjömän, vilken fråga är den fjärde punkten på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en internationell konvention,

antar denna den åttonde dagen i oktober månad nittonhundraåttiosju följande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om hälsoskydd och sjukvård för sjömän:

Artikel 1

1.  Denna konvention är tillämplig på varje sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller privat ägo, som är registrerat inom ett territorium som tillhör en medlem för vilken konventionen är i kraft och som normalt är sysselsatt i handelssjöfart.

2.  I den utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt skall behörig myndighet, efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas repre­sentativa organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på yrkesfiske till havs.

3.  Om det vid tillämpning av denna konvention råder tvekan om huruvida fartyg skall anses vara sysselsatta i handelssjöfart eller yrkesfiske till havs, skall frågan avgöras av behörig myndighet efter samråd med vederbörande redare-, sjöfolks- och yrkesfiskarorganisationer.

4.  1 denna konvention avses med "sjöman" varje person som är anställd i någon befattning ombord pä ett sjögående fartyg, på vilket denna konvention är tillämplig.

Artikd 2

Denna konvention skall ges verkan genom nationella lagar eller föreskrif­ter, kollektivavtal, arbetsregler, skiljedomar eller domstolsavgöranden eller på annat sätt som är lämpligt med hänsyn till nationella förhållanden.

48


 


ArUkd 3                                                                                          Prop. 1988/89:122

Varje medlem skall genom nationella lagar eller föreskrifter göra redarna     Bilaga 6 ansvariga för att fartygens sanitära och hygieniska förhållanden är tillfreds­ställande.

ArUkd 4

Varje medlem skall säkerställa att sådana åtgärder vidtas angående hälso­skydd och sjukvård för sjömän ombord på fartyg som

a)   säkerställer tillämpningen på sjömän av allmänna bestämmelser om hälsoskydd i arbetet och om sjukvård som kan vara av betydelse för sjömans­yrket samt av särskilda bestämmelser som är specifika för skeppstjänsten;

b)   syftar till att tillhandhålla sjömän hälsoskydd och sjukvård som är så jämförbara som möjligt med det skydd och den vård som vanligen finns att tillgå för arbetstagare i land;

c)   tillförsäkrar sjömän rätt att, där så är möjligt, utan dröjsmål besöka läkare i hamnar som fartyget anlöper;

d)    säkerställer att, i enlighet med nationell lag och praxis, sjukvård och
hälsoskydd för sjömän, medan de tjänstgör ombord och är upptagna i sjö­
mansrullan, tillhandahålls dem kostnadsfritt;

e)    inte är begränsade till behandling av sjuka eller skadade sjömän utan
också omfattar åtgärder av förebyggande karaktär samt ägnar särskild upp­
märksamhet åt utveckling av program för främjande av hälsa och utbildning i
hälsofrågor, så att sjömännen själva skall kunna spela en aktiv roll för att
inom sin kår minska förekomsten av ohälsa.

Artikel 5

1.  Varje fartyg, på vilket denna konvention är tillämplig, skall medföra ett skeppsapotek.

2.  Skeppsapotekets innehåll och den medicinska utrustning som skall med­föras ombord skall föreskrivas av den behöriga myndigheten, med beaktande av sådana faktorer som fartygets typ, antalet personer ombord samt resornas art, mål och varaktighet.

 

3.  Vid antagande eller översyn av de nationella bestämmelserna om skeppsapotekets innehåll och den medicinska utrustning som medförs om­bord skall den behöriga myndigheten beakta internationella rekommendatio­ner på detta område, såsom den senaste upplagan av "International Medical Guide for Ships" och "List of Essential Drugs", vilka publiceras av Världs­hälsoorganisationen, liksom även framsteg inom den medicinska vetenska­pen och beprövade behandlingsmetoder.

4.  Skeppsapoteket och dess innehåll liksom den medicinska utrustning som medförs ombord skall underhållas på vederbörligt sätt och inspekteras med jämna mellanrum, ej överstigande tolv månader, av ansvariga personer som utsetts av den behöriga myndigheten och som skall se till att alla läkemedel kontrolleras med avseende på sista förbrukningsdag och lagringsföreskrifter­na.

5.  Den behöriga myndigheten skall säkerställa att innehållet i skeppsapote­ket förtecknas och är försett med etiketter som upptar generiska namn utöver förekommande fabrikatnamn samt sista förbrukningsdag och lagringsföre­skrifter. Myndigheten skall även se till att innehållet i skeppsapoteket över­ensstämmer med den sjukvårdshandledning som används nationellt.

6.  Den behöriga myndigheten skall säkerställa att, då en last som klassifice­ras som farlig ej är upptagen i den senaste upplagan av "Medical First Aid Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods", som utges av Internationella sjöfartsorganisationen, nödvändig information om substan­sernas natur, aktuella risker, nödvändig personlig skyddsutrustning, tillämp­liga behandlingsmetoder och särskilda motgifter görs tillgängliga för befäl­havaren, .sjömännen och andra intresserade personer. Sådana särskilda mot­gifter och sådan personlig skyddsutrustning skall finnas ombord närhelst

farligt gods transporteras.                                                                                   49

4   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122


 


7.1 fall av trängande behov och när ett läkemedel, som ordineras en sjöman    Prop. 1988/89: 122 av kvalificerad medicinsk personal, inte finns tillgängligt i skeppsapoteket,    Bilaga 6 skall redaren vidta alla nödvändiga åtgärder för att anskaffa detta läkemedel så snart som möjligt.

ArUkel 6

1.  Varje fartyg, på vilket denna konvention är tillämplig, skall medföra en sjukvärdshandledning för fartyg antagen av den behöriga myndigheten.

2.  Av sjukvårdshandledningen skall framgå hur innehållet i skeppsapoteket skall användas. Den skall vara utformad så att den möjliggör för personer, som ej är läkare, att ta vård om sjuka eller skadade ombord både med och utan medicinsk rådgivning via radio eller satellitkommunikation.

3.  Vid antagande eller översyn av den sjukvårdshandledning för fartyg som används nationellt skall den behöriga myndigheten beakta internationella rekommendationer på detta område, bl. a. den senaste upplagan av "Interna­tional Medical Guide for Ships" och "Medical First Aid Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods".

ArUkd 7

1.  Den behöriga myndigheten skall genom ett i förväg anordnat system säkerställa att medicinsk rådgivning via radio eller satellitkommunikation till fartyg till sjöss, inklusive specialistrådgivning, är tillgänglig varje timma på dygnet.

2.  Sådan medicinsk rådgivning, inklusive vidaresändning av medicinska meddelanden via radio eller satellitkommunikation mellan ett fartyg och de personer i land som ger råden, skall vara tillgänglig avgiftsfritt för alla fartyg, oavsett i vilket territorium de är registrerade.

3.  För att de resurser som är tillgängliga för medicinsk rådgivning via radio eller satellitkommunikation skall utnyttjas på bästa möjliga sätt skall

 

a)  alla fartyg, på vilka denna konvention är tillämplig och som är utrustade med radioanläggning, medföra en fullständig förteckning över radiostationer genom vilka medicinsk rådgivning kan erhållas;

b)  alla fartyg, på vilka denna konvention är tillämplig och som är utrustade med ett system för satellitkommunikation, medföra en fullständig förteck­ning över kustjordstationer genom vilka medicinsk rådgivning kan erhållas;

c)  förteckningarna hållas aktuella och förvaras av den person som har ansvaret för radio- eller satellitkommunikationerna ombord.

 

4.  Sjömän ombord, som begär medicinsk rådgivning via radio eller satellit-kotnmunikation, skall instrueras i användandet av sjukvårdshandledningen för fartyg och det medicinska avsnittet i den senaste upplagan av "Internatio­nal Code of Signals" som utges av Internationella sjöfartsorganisationen, så att det skall bli möjligt för dem att förstå vad slags information den rådgivan­de läkaren behöver, liksom även de mottagna råden.

5.  Den behöriga myndigheten skall se till att läkare, som tillhandahåller medicinsk rådgivning i enlighet med denna artikel, erhåller lämplig utbild­ning och är medvetna om förhållandena på fartyg.

Artikd 8

1.   Alla fartyg, på vilka denna konvention är tillämplig och som medför minst 100 sjömän och vanligen är sysselsatta i internationella resor av mer än tre dygns varaktighet, skall som besättningsmedlem medföra en läkare, an­svarig för att tillhandahålla sjukvård.

2.   Nationella lagar eller föreskrifter skall reglera vilka andra fartyg som skall medföra en läkare som besättningsmedlem, med beaktande av bland annat sådana faktorer som resans varaktighet, art och villkor samt antalet sjömän ombord.

50


 


ArUkd9                                                                                          Prop. 1988/89:122

1.   Alla fartyg, på vilka denna konvention är tillämplig och som inte medför   Bilaga 6
en läkare, skall som besättningsmedlemmar medföra en eller flera särskilt

utsedda personer som har till uppgift att, inom ramen för sina reguljära tjänsteåligganden, sköta sjukvård och dela ut läkemedel.

2.   Personer med uppgift att sköta sjukvård ombord, vilka inte är läkare,
skall med tillfredsställande resultat ha genomgått en av den behöriga myndig­
heten godkänd kurs innefattande teoretisk och tillämpad utbildning i medi­
cinska färdigheter. Denna kurs skall omfatta

a)  med avseende på fartyg med bruttodräktighet understigande 1 600, vilka vanligen kan nå kvalificerad sjukvård och medicinska resurser inom åtta timmar, grundläggande utbildning som skall göra det möjligt att omedelbart vidta effektiva åtgärder i händelse av olyckor eller sjukdomar som kan inträlfa ombord på fartyg och att använda sig av medicinsk rådgivning via radio eller satellitkommunikation;

b)  med avseende på alla andra fartyg, mer avancerad medicinsk utbildning, innefattande praktisk utbildning vid akutavdelningen på ett sjukhus, där så är möjligt, och utbildning i livräddningstekniker, såsom intravenös behand­ling, vilken utbildning skall göra det möjligt för berörda personer att effektivt delta i samordnad verksamhet för medicinsk assistans åt fartyg till sjöss och att ge sjuka eller skadade sjukvård med en tillfredsställande standard under den tid som de förväntas bli kvar ombord. Närhelst det är möjligt skall denna utbildning ges under överinseende av en läkare som har ingående kunskap om och förståelse för de medicinska problem och förhållanden som hänför sig till sjömansyrket, inklusive expertkunskap om medicinska åtgärder via radio eller satellitkommunikation.

 

3.  De kurser som avses i denna artikel skall grundas på innehållet i den senaste utgåvan av "International Medical Guide for Ships", av "Medical First Aid Guide for Use in Accidents involving Dangerous Goods", av "Document for Guidance — An International Maritime Training Guide", som har utgivits av Internationella sjöfartsorganisationen, av det medicinska avsnittet i "International Code of Signals" samt av liknande nationella hand­ledningar.

4.  Personer som avses i punkt 2 i denna artikel och sådana sjömän i övrigt som den behöriga myndigheten bestämmer skall genomgå fortbildningskur­ser, med omkring fem års mellanrum, för att göra det möjligt för dem att vidmakthålla och utöka sina kunskaper och färdigheter och att hålla sig å jour med utvecklingen.

5.  Alla sjömän skall under sin utbildning i sjömansyrket erhålla instruktion om de omedelbara åtgärder som skall vidtas i händelse av en olycka eller annan nödsituation av medicinsk natur ombord.

6.  Utöver den eller de personer som har till uppgift att sköta sjukvård ombord, skall en eller flera särskilt utsedda besättningsmedlemmar erhålla grundläggande utbildning i sjukvård för att de skall bli i stånd att omedelbart vidta effektiva åtgärder i händelse av olyckor eller sjukdomar som kan inträffa ombord på fartyg.

Artikd 10

Alla fartyg, på vilka denna konvention är tillämplig, skall, när det är praktiskt möjligt, ge all möjlig medicinsk assistans åt andra fartyg som begär det.

ArUkd 11

1. Pä varje fartyg med en bruttodräktighet om minst 500, som medför minst 15 sjömän och sysselsätts i en resa av mer än tre dygns varaktighet, skall ett särskilt sjukföriäggningsutrymme tillhandahållas. Den behöriga myndigheten får göra undantag från detta krav i fråga om fartyg sysselsatta i kusttrafik.

51


 


2.   På varje fartyg med en bruttodräktighet om mellan 200 och 500 samt på    Prop. 1988/89: 122
bogserfartyg skall denna artikel tillämpas där det är rimligt och genomför-    Bilaea 6

bart.

3.  Denna artikel är ej tillämplig på fartyg som huvudsakligen framdrivs med segel.

4.  Sjukförläggningsutrymmet skall vara lämpligt beläget, så att det kan nås lätt och de intagna kan få bekvämt logi och vederbörlig tillsyn i alla väder.

5.  Sjukföriäggningsutrymmet skall vara utformat på sådant sätt att konsul­tationer och meddelande av medicinsk första hjälp underlättas.

6.    Ingången, vårdplatserna, belysningen, ventilationen, uppvärmningen
och vattenförsörjningen skall ha sådan utformning att de intagna patienter­
nas bekvämlighet tillgodoses och deras behandling underlättas.

7.  Antalet erforderliga vårdplatser skall föreskrivas av den behöriga myn­digheten.

8.  Vattentoalettutrymme skall tillhandahållas för att användas enbart av de i sjukförläggningsutrymmet intagna patienterna, antingen som en del av detta utrymme eller i dess omedelbara närhet.

9.  Sjukförläggningsutrymmet skall inte användas för annat än sjukvårdsän­damål.

Artikd 12

1.   Ett standardiserat medicinskt rapportformulär för sjömän skall antas av
den behöriga myndigheten som modell för att användas av skeppsläkare,
befälhavare eller personer med uppgift att sköta sjukvård ombord och av
sjukhus eller läkare i land.

2.  Formuläret skall vara särskilt utformat för att underlätta utbyte av medicinsk och därmed sammanhängande information angående enskilda sjöman mellan fartyg och land i fall av sjukdom eller skada.

3.  Den information som det medicinska rapportformuläret innehåller skall hållas konfidentiell och skall inte användas för något annat ändamål än att underlätta behandlingen av sjömän.

Artikd 13

1.  Medlemmar, för vilka denna konvention är i kraft, skall samarbeta med varandra för att främja hälsoskydd för sjömän och sjukvård av dessa ombord på fartyg.

2.  Sådant samarbete kan omfatta följande:

 

a)  att utveckla och samordna sjöräddningsinsatser och ordna med omedel­bar sjukhjälp för och hämtning till sjöss av allvarligt sjuka eller skadade ombord på ett fartyg genom sådana medel som system för periodisk rapporte­ring av fartygs positioner, räddningscentraler och helikoptertjänst för nödsi­tuationer, i överensstämmelse med bestämmelserna i 1979 års internationella sjöräddningskonvention samt "Merchant Ship Search and Rescue Manual" och "IMO Search and Rescue Manual", som utarbetats av Internationella sjöfartsorganisationen;

b)  att på bästa sätt utnyttja fiskefartyg, som medför läkare, och till sjöss stationerade fartyg, som kan tillhandahålla sjukhus- och räddningsresurser;

c)  att sammanställa och hålla å jour en internationell förteckning över läkare och sjukvårdsresurser tillgängliga runtom i världen för att ge sjukvård åt sjömän i nödsituationer;

d)      att landsätta sjömän i hamn för akutbehandling;

e)   att sända hem sjömän som tagits in på sjukhus utomlands, sä snart det
kan ske, i enlighet med den medicinska rådgivningen från de läkare som har
ansvaret för fallet och med beaktande av sjömannens önskemål och behov;

O att ordna med personlig hjälp åt sjömän under hemtransporten, i enlighet med den medicinska rådgivningen från de läkare som har ansvaret för fallet och med beaktande av sjömannens önskemål och behov;

g) att eftersträva att upprätta hälsocentraler för sjömän för att

52


 


1)  bedriva forskning om hälsostatus, läkarbehandling och förebyggande    Prop. 1988/89: 122 hälsovård i fråga om sjömän;                                                                                         Bilaea 6

2)  utbilda sjukvårds- och friskvårdspersonal i ämnet sjöfartsmedicin;

h) att insamla och utvärdera statistik angående arbetsolyckor, arbetssjuk­domar och dödsfall bland sjömän och att integrera och harmonisera den med befintliga nationella system för statistik om arbetsolyckor, arbetssjukdomar och dödsfall, som avser andra kategorier av arbetstagare;

i) att anordna såväl internationellt utbyte av teknisk information, utbild­ningsmaterial och utbildningspersonal som internationella utbildningskurser, seminarier och arbetsgrupper;

j) att ge alla sjömän särskild vårdande och förebyggande hälsoservice och medicinsk service i iiamn eller att göra allmän hälsoservice, medicinsk ser­vice och rehabiliteringsservice tillgänglig för dem;

k) att ombesörja hemsändning av liket eller askan efter avlidna sjömän så snart som möjligt, i enlighet med de närmaste anhörigas önskemål.

3. Internationellt samarbete på området hälsoskydd och sjukvård för sjö­män skall grundas på bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller överläggningar mellan medlemmarna.

Artikel 14

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall sändas till Inter­nationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

Artikd 15

1.  Denna konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Internationella arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos generaldirektören.

2.  Den träder i kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har registrerats hos generaldirektören.

3.  Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess ratifikation har registrerats.

ArUkd 16

1.  En medlem som har ratificerat denna konvention kan säga upp den sedan tio år förflutit från den dag, då konventionen först träder i kraft, genom en skrivelse som sänds till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Sådan uppsägning skall inte träda i kraft förrän ett år efter den dag, då den har registrerats.

2.  Varje medlem, som har ratificerat denna konvention och som inte, inom det år som följer på utgången av den i föregående punkt nämnda tioårsperio­den, utnyttjar sin rätt till uppsägning enligt denna artikel, är bunden under ytterligare en tioårsperiod och kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna villkoren, säga upp denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

ArUkd 17

1.   Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla med­lemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar som generaldirektören har tagit emot från organisationens medlemmar.

2.   När generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re­gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen som han har tagit emot, skall han fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, dä konventionen träder i kraft.

53


 


Artikd 18                                                                                         Prop. 1988/89:122

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering enligt     Bilaga 6 artikel 102 i Förenta nationernas stadga, lämna Förenta nationernas general­sekreterare fullständiga upplysningar om samtliga ratifikationer och uppsäg­ningar som har registrerats hos honom enligt bestämmelserna i föregående artiklar.

.Artikel 19

Vid de tidpunktec då Internationella arbetsbyråns styrelse finner det nöd­vändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna konferensen om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns anledning att föra upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis, på konferensens dagordning.

ArUkd 20

1.   Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna konvention
helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,
skall

a)    en medlems ratifikation av den nya konventionen, utan hinder av
bestämmelserna i artikel 16 ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av
denna konvention, om och när den nya konventionen har trätt i kraft;

b)   från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, denna konvention
upphöra att vara öppen för ratifikation av medlemmarna.

2.   Denna konvention skall likväl förbli gällande till form och innehåll för
de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya
konventionen.

Artikd 21

De engelska och franska versionerna av denna konventionstext har lika giltighet.

54


 


Convention 165                                                                             Prop. 1988/89: 122

'                                                Bilaga 7

CONVENTION CONCERNING SOCIAL SECURITY FOR SEAFARERS

(REVISED)

The General Conference of the Intemational Labour Organisation, Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its Seventy-fourth Session on 24 Septem­ber 1987, and Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to the social security protection for seafarers including those serving in ships flying flags other than those of their own country, which is the third item on the agenda of the session, and Having determined that these proposals shall take the form of an intemational Convention revising the Sickness Insurance (Sea) Convention, 1936, and the Social Security (Seafarers) Convention, 1946, adopts this ninth day of October of the year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Convention, which may be cited as the Social Security (Seafarers) Convention (Revised), 1987.

Part I. General provisions

Artide 1

In this Convention-

(a)   the term "Member" means any Member of the Intemational Labour Organis­
ation that is bound by the Convention;

(b)  the term " legislation " indudes any social security rules as well as laws and regulations;

(c)   the term "seafarers" means persons employed in any capacity on board a seagoing ship which is engaged in the transport of cargo or passengers for the purpose of trade, is utilised for any other commercial purpose or is a seagoing tug, with the exception of persons employed on -

(i) small vessels including those primarily propelled by sail, whether or not they are fitted with auxiliary engines;

(ii) vessels such as oil rigs and drilling platforms when not engaged in

navigation; the dedsion as to which vessels and installations are covered by clauses (i) and (ii) being taken by the competent authority of each Member in consultation with the most representative organisations of shipowners and seafarers;

(d)        the term " dependant" has the meaning assigned to it by national legislation;

(e)   the term "survivors" means persons defined or recognised as such by the
legislation under which the benefits are awarded; where persons are defined or
recognised as survivors under the relevant legislation only on the condition
that they were living with the deceased, this condition shall be deemed to be
satisfied in respect of persons who obtained their main support from the
deceased;

(f)    the term "competent Member" means the Member under whose legislation
the person concerned can claim benefit;

(g)        the term " residence " and " resident" refer to ordinary residence;
(h) the term "temporarily resident" refers to a temporary stay;

(i) the term " repatriation " means transportation to a place to which seafarers are entitled to be returaed under laws and regulations or collective agreements applicable to them;

55


 


(j) the term "non-contributory"' applies to benefits the award of which does not     Prop. 1988/89: 122
depend on direct financial participation by the persons protected or by their     Bilaea 7
employer, or on a qualifying period of occupational activity;
                °

(k) the term "refugee"" has the meaning assigned to il in Artide 1 of the Conven­tion relating to the Status of Refugees of 28 July 1951 and in paragraph 2 of Artide 1 of the Protocol relating to the Status of Refugees of 31 January 1967:

(t) the term "stateless person" has the meaning assigned to it in Artide 1 of the Convention relating to the Status of Stateless Persons of 28 September 1954.

Artide 2

1.  The Convention applies to all seafarers and, where applicable, their depen-dants and their survivors.

2.  To the extent it deems practicable, after consultation with the representa­tive organisations of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

Artide 3

Members are bound to comply with the provisions of Artide 9 or Artide 11 in respect of at least three of the following branches of social security: (a) medical care: ib) sickness benefit;

(c) unemployment benefit;

(d)       old-age benefit;

(e)       employment injury benefit;

(f) family benefit;

(g)       matemity benefit;
(h) invalidity benefit;
{i) survivors' benefit;

including at least one of the branches specified in subparagraphs (c), (d), (e), (h) and (i).

Artide 4

Each Member shall specify at the time of its ratification in respect of which of the branches mentioned in Artide 3 it accepts the obligations of Artide 9 or Artide 11, and shall indicate separately in respect of each of the branches specified whether it undertakes to apply the minimum standards of Artide 9 or the superior standards of Artide 11 to that branch.

Artide 5

Each Member may subsequently notify the Director-General of the Intema­tional Labour Office that it accepts, with effect from the date of the notification, the obligations of this Convention in respect of one or more of the branches mentioned in Artide 3 not already specified at the time of its ratification, indicat-ing separately in respect of each of these branches whether it undertakes to apply to that branch the minimum standards of Artide 9 or the superior standards of Artide 11.

Artide 6

A Member may by a notification to the Director-General of the Intemational Labour Office, which shall take effect as from the date of the notification, subsequently replace the application of the provisions of Artide 9 by that of the provisions of Artide 11 in respect of any branch accepted.

56


 


Part II. Protection provided                    Prop. 1988/89: 122

Bilaga 7

GE.NERAL standards


Artide 7

The legislation of each Member shall provide for seafarers to whom the legislation of that Member is applicable social security protection not less favoura­ble than that enjoyed by shoreworkers in respect of each of the branches of social security mentioned in Artide 3 for which it has legislation in force.

Artide 8

Arrangements for the maintenance of rights in course of acquisition by a person who, having ceased to be subject to a Member's scheme of compulsory social security for seafarers, becomes subject to an equivalent scheme of that Member for shoreworkers, or vice versa, shall be made between the schemes concerned.

MINIMUM STANDARDS

Artide 9

When a Member has undertaken to apply the provisions of this Artide to any branch of social security, seafarers and, where applicable, their dependants and survivors who are protected by the legislation of that Member shall be entitled to social security benefits not less favourable in respect of contingendes covered, conditions of award, level and duration than those specified in the following provisions of the Social Security (Minimum Standards) Convention, 1952, for the branch in question:

(a)        for medical care in Artides 8, 10 (paragraphs 1, 2 and 3), 11 and 12 (paragraph

1);

(b)   for sickness benefit in Artides 14, 16 (in conjunction with Artide 65 or 66 or
67), 17 and 18 (paragraph 1);

fcj for unemployment benefit in Artides 20, 22 (in conjunction with Artide 65 or 66 or 67), 23 and 24;

(d)   for old-age benefit in Artides 26, 28 (in conjunction with Artide 65 or 66 or
67), 29 and 30;

(e)   for employment injury benefit in Artides 32, 34 (paragraphs 1, 2 and 4), 35, 36
(in conjunction with Artide 65 or 66) and 38;

(f)    for family benefit in Artides 40, 42, 43, 44 (in conjunction with Artide 66,
where applicable) and 45 ;

(g)   for maternity benefit in Artides 47, 49 (paragraphs 1, 2 and 3), 50 (in conjunc­
tion with Artide 65 or 66), 51 and 52;

(h) for invalidity benefit in Artides 54, 56 (in conjunction with Artide 65 or 66 or

67), 57 and 58; (i)  for survivors' benefit in Artides 60, 62 (in conjunction with Artide 65 or 66 or

67), 63 and 64;

Artide 10

For the purpose of compliance with the provisions of subparagraphs (a), (b), (c), (d), (g) (as regards medical care), (h) or (i) of Artide 9, a Member may take account of protection effected by means of insurance which is not made compul­sory for seafarers by its legislation when this insurance-

(a)   is supervised by the public authorities or administered, in accordance with
prescribed standards, by joint operation of shipowners and seafarers;

(b)   covers a substantial proportion of the seafarers whose earnings do not exceed
those of a skilled employee; and


57


 


(c) complies, in conjunction with other forms of protection where appropriate,     Prop. 1988/89: 122
with the relevant provisions of the Social Security (Minimum Standards)     Rilaon 7
Convention, 1952.
                                                                    oiidgd

Superior standards

Artide 11

When a Member has undertaken to apply the provisions of this Artide to any branch of sodal security, seafarers and, where applicable, their dependants and survivors who are protected by the legislation of that Member shall be entitled to social security benefits not less favourable in respect of contingendes covered, conditions of award, level and duration than those spedfied-

(a)   for medical care in Artides 7(a), 8, 9,13,15,16 and 17 of the Medical Care and
Sickness Benefits Convention, 1969;

(b)  for sickness benefit in Artides 7(b), 18, 21 (in conjunction with Artide 22 or 23 or 24), 25 and 26 (paragraphs 1 and 3) of the Medical Care and Sickness Benefits Convention, 1969;

(c)   for old-age benefit in Artides 15, 17 (in conjunction with Artide 26 or 27 or 28), 18, 19 and 29 (paragraph 1) of the Invalidity, OId-Age and Survivors' Benefits Convention, 1967;

(d)   for employment injury benefit in Artides 6, 9 (paragraphs 2 and 3 (introductory
sentence)), 10,13 (in conjunction with Artide 19 or 20), 14 (in conjunction with
Artide 19 or 20), 15 (paragraph 1), 16, 17, 18 (paragraphs 1 and 2) (in
conjunction with Artide 19 or 20) and 21 (paragraph 1) of the Employment
Injury Benefits Convention, 1964;

(e)   for maternity benefit in Artides 3 and 4 of the Matemity Protection Conven­
tion (Revised), 1952;

(/) for invalidity benefit in Artides 8, 10 (in conjunction with Artide 26 or 27 or 28), 11, 12, 13 and 29 (paragraph 1) of the Invalidity, OId-Age and Survivors' Benefits Convention, 1967;

(g) for survivors' benefit in Artides 21, 23 (in conjunction with Artide 26 or 27 or 28), 24, 25 and 29 (paragraph 1) of the Invalidity, OId-Age and Survivors' Benefits Convention, 1967;

(h) for unemployment benefit and jamily benefit in any future Convention laying down standards superior to those specified in subparagraphs (c) and (f) of Artide 9 which the General Conference of the Intemational Labour Organis­ation has, after its coming into force, recognised as applicable for the purpose of this clause by means of a Protocol adopted in the framework of a special maritime question induded in its agenda.

Artide 12

For the purpose of compliance with the provisions of subparagraphs (a), (b), (c), (e) (as regards medical care), (f), (g) or (h) (unemployment benefit) of Artide 11, a Member may take account of protection effected by means of insurance which is not made compulsory for seafarers by its legislation when this insurance -

(o) is supervised by the public authorities or administered, in accordance with prescribed standards, by joint operation of shipowners and seafarers;

(b)  covers a substantial proportion of seafarers whose earnings do not exceed those of a skilled employee; and

(c)   complies, in conjunction with other forms of protection, where appropriate, with the provisions of the Conventions referred to in the above-mentioned clauses of Artide 11.

58


 


Part III. Shipowner s liabilit-                      Prop. 1988/89: 122

A    ,  1                                               Bilaga 7

Artide 13                                                   °

The shipowner shall be required to provide to seafarers whose condition requires medical care while they are on board or who are left behind by reason of their condition in the territory of a State other than the competent Member -

(a) proper and sufficient medical care until their recovery or until their repatria­tion, whichever first occurs;

(bj board and lodging until they are able to obtain suitable employment or are repatriated, whichever first occurs; and

(c) repatriation.

Artide 14

Seafarers who by reason of their condition are left behind in the territory of a State other than the competent Member shall continue to be entitled to their full wages (exclusive of bonuses) from the time when they are left behind until they receive an offer of suitable employment, or until they are repatriated, or until the expiry of a period of a length (which shall not be less than 12 weeks) prescribed by the national laws or regulations of that Member or by collective agreement, whichever event first occurs. The shipowner shall cease to be liable for the payment of wages from the time such seafarers are entitled to cash benefits under the legislation of the competent Member

Artide 15

Seafarers who by reason of their condition are repatriated or are landed in the territory of the competent Member shall continue to be entitled to their full wages (exclusive of bonuses) from the time when they are repatriated or landed until their recovery, or until the expiry of a period of a length (which shall not be less than 12 weeks) prescribed by the national laws or regulations of that Member or by collective agreement, whichever event first occurs. Any period during which wages were paid by virtue of Artide 14 shall be deducted from such period. The shipowner shall cease to be liable for the payment of wages from the time such seafarers are entitled to cash benefits under the legislation of the competent Member.

Part IV. Protection of foreign or migrant seafarers

Artide 16

The following rules shall apply to seafarers who are or have been subject lo the legislation of one or more Members, as well as, where applicable, to their dependants and their survivors, in respect of any branch of sodal security specified in Artide 3 for which any such Member has legislation applicable to seafarers in force.

Artide 17

With a view to avoiding conflicts of laws and the undesirable consequences that might ensue for those concerned either through lack of protection or as as a result of undue plurality of contributions or other liabilities or of benefits, the legislation applicable in respect of seafarers shall be determined by the Members concerned in accordance with the following rules:

(a)   seafarers shall be subject to the legislation of one Member only;

(b)   in principle this legislation shall be

 

-    the legislation of the Member whose flag the ship is flying, or

-    the legislation of the Member in whose territory the seafarer is resident;

59


 


(c) notwithstanding the rules set forth in the preceding subparagraphs. Members     Prop. 1988/89: 122 concerned may determine. by mutual agreement, other rules concerning the     Bilaea 7 legislation applicable to seafarers, in the interest of the persons concerned.

.Artide 18

Seafarers who are subject to the legislation of a Member and are nationals of another Member. or are refugees or stateless persons resident in the territory of a Member, shall enjoy under that legislation equality of treatment with the nationals of the first Member, both as regards coverage and as regards the right to benefits. They shall enjoy equality of treatment without any condition of residence on the territory of the first Member if its nationals are protected without any such condition. This requirement shall also apply. where appropriate, as regards the right to benefit of seafarers" dependants and survivors irrespective of their nation­ality.

Artide 19

Notwithstanding the provisions of Artide 18, the award of non-contributory benefits may be made conditional on the beneficiary having resided in the territory of the competent Member or, in the case of survivors' benefit, on the deceased having resided there for a period which may not be set at more than-

(a)   six monlhs immediately preceding the lodging of the daim, for unemployment
benefit and maternity benefit;

(b)   five consecutive years immediately preceding the lodging of the claim, for invalidity benefit. or immediately preceding the death, for survivors" benefit;

(c)   ten years between the age of 18 and the pensionable age, of which it may be required that five years shall immediately precede the lodging of the claim, for old-age benefit.

Artide 20

The laws and regulations of each Member relating to shipowners" liability provided for in Artides 13 to 15 shall ensure equality of treatment to seafarers Irrespective of their place of residence.

Artide 21

Each Member shall endeavour to participate with every other Member con­cerned in schemes for the maintenance of rights in course of acquisition. as regards each branch of social security specified in Artide 3. for which each of these Members has legislation in force. for the benefit of persons who have been subject successively or alternately, in the capacity of seafarers, to the legislation of the said Members.

Artide 22

The schemes for the maintenance of rights in course of acquisition referred to in Artide 21 shall provide for the adding together, to the extent necessary, of periods of insurance. employment or residence, as the case may be, completed under the legislation of the Members concerned for the purposes of acquisition, maintenance or recovery of rights and. as the case may be, calculation of benefits.

Artide 23

The schemes for the maintenance of rights in course of acquisition referred to in Artide 21 shall determine the formula for awarding invalidity, old-age and survivors" benefits, as well as the apportionment, where appropriate, of the costs involved.

Artide 24

Each Member shall guarantee the provision of invalidity, old-age and survi­vors" cash benefits, pensions in respect of employment injuries and death grants. to

60


 


which a right is acquired under its legislation, to beneficiaries who are nationals of  Prop. 1988/89: 122

a Member or refugees or stateless persons, irrespective of their place of residence,        Bilaea 7
subject to measures for this purpose being taken, where necessary, by agreement
        °

between the Members or with the States concerned.

Artide 25

Notwithstanding the provisions of Artide 24, in the case of non-contributory benefits the Meipbers concerned shall determine by mutual agreement the condi­tions under which the provision of these benefits shall be guaranteed to beneficia­ries resident outside the territory of the competent Member.

Artide 26

A Member having accepted the obligations of the Equality of Treatment (Social Security) Convention, 1962, for one or more of the branches of social security referred to in Artide 24, but not those of the Maintenance of Social Security Rights Convention, 1982, may, in respect of each branch for which it has accepted the obligations of the first-mentioned Convention, derogate from the provisions of Artide 24 and apply in its place the provisions of Artide 5 of that Convention.

Artide 27

Members concerned shall endeavour to participate in schemes for the mainte­nance of rights acquired under their legislation as regards each of the following branches of social security for which each of these Members has legislation applicable to seafarers in force: medical care, sickness benefit, unemployment benefit, employment injury benefits other than pensions and death grants, family benefit and maternity benefit. These schemes shall guarantee such benefits to persons resident or temporarily resident in the territory of one of these Members other than the competent Member, under conditions and within limits to be determined by mutual agreement between the Members concerned.

Artide 28 The provisions of this Part do not apply to social and medical assistance.

Artide 29

Members may derogate from the provisions of Artides 16 to 25 and Artide 27 by making special arrangements in the framework of bilateral or multilateral instruments conduded amongst two or more of them, on condition that these do not affect the rights and obligations of other Members and provide for the protection of foreign or migrant seafarers in matters of social security under provisions which, in the aggregate, are at least as favourable as those required under these Artides.

Part V. Legal and administrative safeguards

Artide 30

Every person concerned shall have a right of appeal in case of refusal of the benefit or complaint as to its nature, level, amount or quality.

Artide 31

Where a government department responsible to a legislature is entrusted with the administration of medical care, every person concerned shall have a right, in addition to the right of appeal provided for in Artide 30, to have a complaint concerning the refusal of medical care or the quality of the care received investigat-ed by the appropriate authority.

61


 


Artide 32                                   Prop. 1988/89: 122

Each Member shall make provision for securing the rapid and inexpensive     Bilaga 7 settlement of disputes concerning the shipowner's liabihty provided for in Artides 13 to 15.

Artide 33

Members shall accept general responsibility for the due provision of the benefits provided in compliance with this Convention and shall take all measures required for this purpose.

Artide 34

Members shall accept general responsibility for the proper administration of the institutions and services concerned in the application of this Convention.

Artide 35

Where the administration is not entmsted to an institution regulated by the public authorities or to a government depanment responsible to a legislature-

(a)   representatives of the seafarers protected shall participate in the management
under conditions prescribed by national legislation;

(b)  national legislation shall also, where appropriate, provide for the participation of representatives of the shipowners;

(c)   national legislation may also provide for the participation of representatives of the public authorities.

Part VI. Final provisions

Artide 36

This Convention revises the Sickness Insurance (Sea) Convention, 1936, and the Social Security (Seafarers) Conventions, 1946.

Artide 37

The formål ratifications of this Convention shall be communicated to the Director-General of the International Labour Office for registration.

Artide 38

1.   This Convention shall be binding only upon those Members of the Intema­tional Labour Organisation whose ratifications have been registered with the Director-General of the International Labour Office.

2.   It shall come into force twelve months after the date on which the ratifica­tions of two Members have been registered with the Director-General of the Interational Labour Office.

3.   Thereafter, this Convention shall come into force for any Member twelve months after the date on which its ratification has been registered.

Artide 39

Each Member which ratifies this Convention undertakes to apply it to non-metropolitan territories for whose intemational relations it is responsible in accor­dance with the provisions of the Constitution of the International Labour Organis­ation.

Artide 40

1. A Member which has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convention first comes into force, by an act communicated to the Director-General of the  International

62


 


Labour Office for registration. Such denunciation shall not take effect until one     Prop. 1988/89: 122
year after the date on which it is registered.
                                      Bilaea 7

2. Each Member which has ratified this Convention and which does not, within the year following the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding paragraph, exercise the right of denunciation provided for in this Artide, will be bound for another period of ten years and, thereafter, may denounce this Convention at the expiration of each period of ten years under the terms provided for in this Artide.

Artide 41

1.   The Director-General of the International Labour Office shall notify all Members of the International Labour Organisation of the registration of all ratifications and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.   When notifying the Members of the Organisation of the registration of the second ratification communicated to him, the Director-General of the Interna­tional Labour Office shall draw the attention of the Members of the Organisation to the date upon which the Convention will come into force.

Artide 42

The Director-General of the International Labour Office shall communicate to the Secretary-General of the United Nations for registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by him in accordance with the provisions of the preceding Artides.

Artide 43

At such times as it may consider necessary the Governing Body of the International Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Convention and shall examine the desirability of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

Artide 44

1.      Should the Conference adopt a new Convention revising this Convention in
whole or in part, then, unless the new Convention otherwise provides -

(a)   the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso jure involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the provisions of Artide 40 above, if and when the new revising Convention shall have come into force;

(b)   as from the date when the new revising Convention comes into force this Convention shall cease to be open to ratification by the Members.

2.      This Convention shall in any case remain in force in its actual form and
content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising
Convention.

Artide 45

The English and French versions of the text of this Convention are equally authorilative.

63


 


(översättning)    Prop. 1988/89:122 Bilaga 8

Konvention 165

Konvention om social trygghet för sjömän (reviderad)

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt sjuttiofjärde möte,

som har beslutat att anta vissa förslag om skyddet av den sociala tryggheten för sjömän, inbegripet sådana sjömän som tjänstgör på fartyg som för en annan flagg än deras eget lands, vilken fråga är den tredje punkten på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en internationell konvention som reviderar 1936 års konvention om sjukförsäkring för sjömän och 1946 års konvention om social trygghet för sjömän,

antar denna den nionde dagen i oktober månad år nittonhundraåttiosju följande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om social trygghet för sjömän (reviderad):

Del I. Allmänna bestämmelser

Artikel 1

1 denna konvention skall

a)  med termen "medlem" förstås varje medlem av den Internationella arbetsorganisationen som är bunden av konventionen;

b) termen "lagstiftning" innefatta alla bestämmelser om social trygghet, ävensom lagar och föreskrifter;

c)  med termen "sjömän" förstås personer som är anställda i någon befatt­ning ombord på ett sjögående fartyg, som transporterar last eller passagerare i handelssyfte, används för andra kommersiella syften eller är en sjögående bogserbåt, med undantag för personer som är anställda ombord på

 

1)  små fartyg, inbegripet sådana som främst drivs med segel, vare sig de är utrustade med hjälpmotor eller inte,

2)  sådana fartyg som oljeriggar och borrplattformar, då de inte används för sjöfart,

varvid beslut om vilka fartyg och installationer som omfattas av punkterna 1) och 2) skall fattas av den behöriga myndigheten hos varje medlem i samråd med de mest representativa organisationerna för redare och sjöfolk;

d)   termen "anhörig" ha den innebörd som den har enligt den nationella
lagstiftningen;

e)   med termen "efterlevande" förstås personer som definieras eller erkänns
som sådana i den lagstiftning enligt vilken förmånerna beviljas; i fall då
personer definieras eller erkänns som efterlevande enligt den aktuella lagstift­
ningen endast under förutsättning att de levde tillsammans med den avlidne,
skall denna förutsättning anses vara uppfylld i fråga om personer som fick sitt
huvudsakliga uppehälle genom den avlidne;

O med termen "behörig medlem" förstås den medlem enligt vars lagstift­ning den ifrågavarande personen kan göra anspråk på en förmån;

g) termerna "bosättning" och "bosatt" avse den normala bosättningen;

h) termen "tillfällig bosättning" avse en tillfällig vistelse;

i) med termen "hemresa" förstås transport till en plats till vilken sjömän har rätt att återföras enligt lagar och föreskrifter eller kollektivavtal som är tillämpliga på dem;

j) termen "icke-avgiftsberoende" avse förmåner vilkas beviljande inte är beroende av direkt finansiellt deltagande av de skyddade personerna eller deras arbetsgivare eller av en kvalificeringsperiod i förvärvsverksamhet;

64


 


k) termen "flykting" ha samma innebörd som enligt artikel 1 i kon ventio-     Prop. 1988/89: 122 nen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och punkt 2 i     Bilaga 8 artikel  1  i protokollet den 31 januari 1967 angående flyktingars rättsliga ställning;

1) termen "statslös person" ha samma innebörd som enligt artikel 1 i konventionen den 28 september 1954 angående statslösa personers rättsliga ställning.

Artikel 2

1.   Konventionen är tillämplig på alla sjömän och, i förekommande fall, på
deras anhöriga och deras efterlevande.

2.   I den utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt skall behörig
myndighet, efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas repre­
sentativa organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på
yrkesfiske till havs.

Artikel 3

Medlemmarna skall efterkomma bestämmelserna i artikel 9 eller artikel 11 i fråga om åtminstone tre av följande grenar av social trygghet:

a)   sjukvård;

b)  sjukpenning;

c)   förmån vid arbetslöshet;

d) förmån vid ålderdom;

e) förmån vid arbetsskada;
O familjeförmån;

g) förmån vid barns födelse;

h) förmån vid invaliditet;

i) förmån till efterlevande; omfattande åtminstone en av de grenar som anges i punkterna c), d), e), h) och i).

Artikel 4

Varje medlem skall vid tidpunkten för sin ratifikation ange med avseende på vilka av de grenar som nämns i artikel 3 den godtar skyldigheterna i artikel 9 eller artikel 11 och skall för var och en av de angivna grenarna särskilt ange om den åtar sig att för den grenen tillämpa reglerna i artikel 9 om minimi­standard eller reglerna i artikel 11 om högre standard.

Artikels

Varje medlem kan därefter underrätta Internationella arbetsbyråns gene­raldirektör att den, med verkan från tidpunkten för underrättelsen, godtar skyldigheterna enligt denna konvention med avseende på en eller flera av de i artikel 3 nämnda grenarna som inte redan angivits vid tidpunkten för ratifi­kationen, varvid för var och en av dessa grenar skall särskilt anges om den åtar sig att för den grenen tillämpa reglerna i artikel 9 om minimistandard eller reglerna i artikel 11 om högre standard.

Artikel 6

En medlem kan genom underrättelse till Internationella arbetsbyråns gene­raldirektör, med verkan från tidpunkten för underrättelsen, senare ersätta tillämpningen av bestämmelserna i artikel 9 med tillämpningen av bestäm­melserna i artikel 11 med avseende på vilken som helst av de grenar som den har åtagit sig att tillämpa.

65

5    Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 122


 


Del II. Försäkringsskydd                                                             Prop. 1988/89:122

ALLMÄNNA REGLER                                                                         Bilaga 8

Artikd 7

Varje medlems lagstiftning skall tillhandahålla sjömän, på vilka medlem­mens lagstiftning är tillämplig, ett socialförsäkringsskydd som inte är mindre fördelaktigt än det som arbetare till lands åtnjuter med avseende på var och en av de i artikel 3 nämnda grenar av social trygghet för vilken medlemmen har gällande lagstiftning.

ArUkd 8

Åtgärder för bibehållandet av de rättigheter som håller på att förvärvas av en person som, sedan han har upphört att omfattas av en medlems obligato­riska system för social trygghet för sjömän, skall omfattas av ett likvärdigt system i den medlemsstaten för arbetstagare till lands, eller vice versa, skall vidtas mellan de berörda systemen.

REGLER OM MINIMISTANDARD Artikd 9

När en medlem har åtagit sig att tillämpa bestämmelserna i denna artikel på någon gren av social trygghet, skall sjömän och, i förekommande fall, deras anhöriga och eflerievande som omfattas av den medlemmens lagstift­ning ha rätt till sociala trygghetsförmåner som inte är mindre förmånliga med avseende på de förhållanden eller händelser som är täckta, villkor för bevil­jande, nivå och varaktighet än de som anges i följande bestämmelser i 1952 års konvention om minimistandard för social trygghet i fråga om

a)  sjukvård i artiklarna 8, 10 (punkterna 1, 2 och 3), 11 och 12 (punkt 1);

b) sjukpenning i artiklarna 14, 16 (tillsammans med artikel 65 eller 66 eller 67), 17 och 18 (punkt 1);

c)  förmån vid arbetslöshet i artiklarna 20, 22 (tillsammans med artikel 65 eller 66 eller 67), 23 och 24;

d)   förmån vid ålderdom i artiklarna 26, 28 (tillsammans med artikel 65
dier 66 eller 67). 29 och 30;

e)   förmån vid arbetsskada i artiklarna 32, 34 (punkterna 1, 2 och 4), 35, 36
(tillsammans med artikel 65 eller 66) och 38;

f)    familjeförmån i artiklarna 40, 42, 43, 44 (tillsammans med artikel 66 i
förekommande fall) och 45;

g)   förmån vid havandeskap och barnsbörd i artiklarna 47, 49 (punkterna 1,
2 och 3), 50 (tillsammans med artikel 65 eller 66), 51 och 52;

h) förmån vid invaliditet i artiklarna 54, 56 (tillsammans med artikel 65 eller 66 eller 67), 57 och 58;

i) förmån till efterlevande i artiklarna 60, 62 (tillsammans med artikel 65 dier 66 dier 67), 63 och 64.

Artikd 10

För att uppfylla villkoren i punkterna a), b), c), d), g) (beträifande sjuk­vård), h) eller i) i artikel 9 kan en medlem tillgodoräkna sig skydd som lämnas genom försäkring som inte har gjorts obligatorisk för sjömän genom dess lagstiftning, när denna försäkring

a)  kontrolleras av offentliga myndigheter eller administreras i enlighet med föreskrivna normer gemensamt av redare och sjömän;

b) omfattar en betydande del av de sjömän vilkas inkomster inte överstiger en utbildad yrkesarbetares; och

c)  uppfyller, i förekommande fall tillsammans med andra former av skydd, tillämpliga bestämmelser i 1952 års konvention om minimistandard för social trygghet.

66


 


REGLER OM HÖGRE STANDARD                                                      Prop. 1988/89: 122

ArUkd 11                                                                                        Bilaga 8

När en medlem har åtagit sig att tillämpa bestämmelserna i denna artikel på någon gren av social trygghet, skall sjömän och, i förekommande fall, deras anhöriga och efterlevande som omfattas av den medlemmens lagstift­ning ha rätt till sociala trygghetsförmåner som inte är mindre förmånliga med avseende på förhållanden eller händelser som är täckta, villkor för beviljande, nivå och varaktighet än de som anges i fråga om

a)   sjukvård i artiklarna 7 (punkt a), 8, 9, 13, 15, 16 och 17 i 1969 års konvention om läkarvård och kontanta sjukförmåner;

b)  sjukpenning i artiklarna 7 (punkt b), 18, 21 (fillsammans med artikel 22 eller 23 eller 24), 25 och 26 (punkterna I och 3) i 1969 års konvention om läkarvård och kontanta sjukförmåner;

c)   förmån vid älderdom i artiklarna 15, 17 (tillsammans med artikel 26 eller 27 eller 28), 18, 19 och 29 (punkt I) i 1967 års konvention om invalidi­tets-, ålders- och efterievandeförmåner;

d)   förmån vid arbetsskada i artiklarna 6, 9 (punkterna 2 och 3 (inlednings­
meningen)), 10, 13 (tillsammans med artikel 19 eller 20), 14 (tillsammans
med artikel 19 dier 20), 15 (punkt
I), 16, 17, 18 (punkterna 1 och 2)
(tillsammans med artikel 19 eller 20) och 21 (punkt 1) i 1964 års konvention
om förmåner vid yrkesskada;

e)   förmån vid havandeskap och barnsbörd i artiklarna 3 och 4 i 1952 års
konvention om skydd vid havandeskap och barnsbörd (reviderad);

O förmån vid invaliditet i artiklarna 8, 10 (tillsammans med artikel 26 eller 27 eller 28), 11,12,13 och 29 (punkt I) i 1967 års konvention om invaliditets-, ålders- och efterievandeförmåner;

g) förmån till efterlevande i artiklarna 21, 23 (tillsammans med artikel 26 eller 27 eller 28), 24, 25 och 29 (punkt I) i 1967 års konvention om invalidi­tets-, ålders- och efterievandeförmåner;

h) förmån vid arbetslöshet och familjeförmåner i en framtida konvention som innehåller regler om högre standard än som anges i punkterna c) och O • artikel 9 och som Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens, efter det att den konventionen har trätt i kraft, har förklarat vara tillämplig på förevarande punkt genom ett protokoll som har antagits som en särskild sjöfartsfråga på konferensens dagordning.

Artikd 12

För att uppfylla kraven i punkterna a), b), c), e) (beträflfande sjukvård), 0> g) eller h) (förmån vid arbetslöshet) i artikel 11 kan en medlem tillgodoräkna sig skydd som lämnas genom försäkring som inte har gjorts obligatorisk för sjömän genom dess lagstiftning, när denna försäkring

a)  kontrolleras av offentliga myndigheter eller administreras i enlighet med föreskrivna normer gemensamt av redare och sjömän;

b) omfattar en betydande del av de sjömän vilkas inkomster inte överstiger en utbildad yrkesarbetares; och

c)  uppfyller, i förekommande fall tillsammans med andra former av skydd, tillämpliga bestämmelser i de konventioner som anges i ovannämnda punk­ter i artikel 11.

Del III. Redarens åligganden

Artikd 13

Redaren skall åläggas att se till att sjömän, vilkas tillstånd kräver sjukvård medan de är ombord eller som till följd av sitt hälsotillstånd har lämnats kvar inom en annan stats territorium än den behöriga medlemmens, erhåller

a)  lämplig och tillräcklig sjukvård tills de antingen tillfrisknar eller trans­porteras hem, alltefter vilket som inträffar först;

b)  mat och husrum tills de antingen kan erhålla lämplig anställning eller

transporteras hem, alltefter vilket som inträffar först; och                                   67

c) hemtransport.


 


ArUkd 14                                                                                       Prop. 1988/89:122

Sjömän, som till följd av sitt hälsotillstånd lämnas kvar inom en annan Bilaga 8 stats territorium än den behöriga medlemmens, skall fortsätta att ha rätt till full lön (särskilda tillägg ej medräknade) från den tidpunkt då de lämnas kvar tills de erhåller ett erbjudande om en lämphg anställning eller tills de trans­porteras hem eller till utgången av en period (som inte skall vara kortare än tolv veckor) vars längd har fastställts i den medlemmens nationella lagar eller föreskrifter'eller genom kollektivavtal, alltefter vilket som inträffar först. Redarens skyldighet att betala ut lön upphör då sjömannen blir berättigad till kontantförmåner enligt den behöriga medlemmens lagstiftning.

Artikel 15

Sjömän, som till följd av sitt hälsotillstånd transporteras hem eller land­sätts i den behöriga medlemmens territorium, skall fortsätta att ha rätt till full lön (särskilda tillägg ej medräknade) från den tidpunkt då de transporteras hem eller landsätts tills de tillfrisknar eller till utgången av en period (som inte skall vara kortare än tolv veckor) vars längd har fastställts i den medlem­mens nationella lagar eller föreskrifter eller genom kollektivavtal, alltefter vilket som inträffar först. Varje period under vilken lön har betalats ut med stöd av artikel 14 skall dras av från en sådan period. Redarens skyldighet att betala ut lön upphör då sjömannen blir berättigad till kontantförmåner enligt den behöriga medlemmens lagstiftning.

Del IV. Skydd for utländska eller migrerande sjömän

Artikel 16

Följande regler är tillämpliga på sjömän som är eller har varit omfattade av en eller flera medlemmars lagstiftning, liksom i förekommande fall på deras anhöriga och efterlevande, med avseende på var och en av de i artikel 3 nämnda grenarna av social trygghet för vilken en sådan medlem har gällande lagstiftning som är tillämplig på sjömän.

Artikd 17

För att undvika lagkonkurrens och ej önskvärda följder som skulle kunna uppstå för dem det gäller antingen genom brist på skydd eller till följd av otillbörligt sammanträffande av avgifter eller andra skyldigheter eller av förmåner, skall den lagstiftning som är tillämplig på sjömän bestämmas av de berörda medlemmarna enligt följande regler:

a)  sjömän skall omfattas av endast en medlems lagstiftning;

b)  i princip skall denna lagstiftning vara

 

den medlemmens lagstiftning vars flagg fartyget för, eller

den medlemmens lagstiftning inom vars territorium sjömannen är bo­satt;

c)   utan hinder av reglerna i punkt b) kan berörda medlemmar genom
ömsesidig överenskommelse fastställa andra regler om den lagstiftning som
skall vara tillämplig på sjömän, om detta är i dessa personers intresse.

.Artikd 18

Sjömän, som omfattas av en medlems lagstiftning och är en annan med­
lems medborgare eller flyktingar eller statslösa personer som är bosatta inom
en medlems territorium, skall enligt den lagstiftningen åtnjuta likabehandling
med den förra medlemmens medborgare med avseende på både omfattning­
en av och rätten till förmåner. De skall åtnjuta likabehandling utan villkor
avseende bosättning inom den förra medlemmens territorium, om dess med­
borgare skyddas utan något sådant villkor. Detta krav skall ocksä, i tillämpli­
ga delar, gälla i fråga om rätten till förmåner för sjömäns anhöriga och
efterlevande oavsett dessas medborgarskap.
                                                     5g


 


Artikd 19                                                                                        Prop. 1988/89:122

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 18 får utgivandet av icke-avgifts-   Bilaga 8 beroende förmåner villkoras av att förmånstagaren har varit bosatt inom den behöriga medlemmens territorium eller, i fråga om förmån till efterlevande, att den avlidne har varit bosatt där under en period som inte får bestämmas till mer än

a)  sex månader omedelbart före ingivandet av ansökan i fråga om förmån vid arbetslöshet och förmån vid barns födelse;

b) fem år i följd omedelbart före ingivandet av ansökan i fråga om förmån vid invaliditet eller omedelbart före dödsfallet i fråga om förmån till efterle­vande;

c)  tio år mellan 18 års ålder och pensionsåldern, varav fem år kan krävas ha omedelbart föregått ingivandet av ansökan, i fråga om förmån vid ålderdom.

Artikel 20

Varje medlems lagar och föreskrifter om redarens åligganden enligt artik­larna 13—15 skall säkerställa likabehandling av sjömän oavsett dessas bosätt­ningsort.

ArUkd 21

Varje medlem skall eftersträva att tillsammans med varje annan berörd medlem delta i system som syftar till bibehållandet av rättigheter, som håller på att förvärvas med avseende på var och en av de i artikel 3 nämnda grenarna av social trygghet för vilken var och en av dessa medlemmar har gällande lagstiftning, till förmån för personer som i följd eller växelvis i egenskap av sjömän har omfattats av nämnda medlemmars lagstiftning.

Artikel 22

De i artikel 21 avsedda systemen för bibehållande av rättigheter som håller på att förvärvas skall möjliggöra sammanläggning i erforderlig omfattning av försäkringsperioder, anställningsperioder eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt de berörda medlemmarnas lagstiftning för att förvärva, bibe­hålla eller återfå rättigheter och, i förekommande fall, för beräkningen av förmåner.

Artikd 23

I de i artikel 21 avsedda systemen för bibehållandet av rättigheter som håller på att förvärvas skall fastställas sättet för utgivande av förmåner vid invaliditet, vid ålderdom och till eflerievande liksom, i förekommande fall, fördelningen av kostnaderna.

Artikel 24

Varje medlem skall garantera utgivandet av kontantförmåner vid invalidi­tet, vid ålderdom och till efterlevande, av pensioner avseende arbetsskador och av dödsfallsersättningar, vartill rätt har förvärvats enligt dess lagstift­ning, till förmånstagare som är en medlems medborgare eller flyktingar eller statslösa personer, oavsett dessas bosättningsort, under förutsättning att åt­gärder i detta syfte har vidtagits, där så är nödvändigt, efter överenskommel­se mellan berörda medlemmar eller med berörda stater.

ArUkel 25

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 24 skall berörda medlemmar i
fråga om icke-avgiftsberoende förmåner genom ömsesidig överenskommelse
fastställa de villkor under vilka utgivandet av dessa förmåner skall vara
            69


 


garanterad för förmånstagare som är bosatta utanför den behöriga medlem-    Prop. 1988/89:122
mens territorium.
                                                                           Bilaea 8

Artikel 26

En medlem, som har godtagit förpliktelserna enligt 1962 års konvention om utlänningars likställande (social trygghet) beträffande en eller flera av grenarna av social trygghet som anges i artikel 24, men inte förpliktelserna enligt 1982 års konvention om bibehållande av socialförsäkringsrättigheter, kan med avseende på var och en av de grenar beträffande vilken den har godtagit förpliktelserna enligt den förstnämnda konventionen underlåta att tillämpa bestämmelserna i artikel 24 och i stället tillämpa artikel 5 i den konventionen.

ArUkd 27

Berörda medlemmar skall eftersträva att delta i system som syftar till bibehållandet av rättigheter som har förvärvats enligt deras lagstiftning med avseende på var och en av de följande grenarna av social trygghet för vilka varje medlem har gällande lagstiftning som är tillämplig på sjömän: sjukvård, sjukpenning, förmån vid arbetslöshet, andra förmåner vid arbetsskada än pensioner och dödsfallsersättningar, familjeförmån och förmån vid bams födelse. Dessa system skall garantera sådana förmåner till personer som är bosatta eller tillfälligt bosatta inom någon annan medlems territorium än den behöriga medlemmens, på villkor och inom gränser som fastställs genom ömsesidig överenskommelse mellan de berörda medlemmarna.

Artikel 28

Bestämmelserna i denna del är inte tillämpliga på socialtjänst eller medi­cinsk hjälp.

Artikd 29

Medlemmar kan underlåta att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 16 — 25 och artikel 27 genom att göra särskilda arrangemang inom ramen för bilatera­la eller multilaterala instrument som har upprättats mellan två eller flera av dem, under förutsättning att dessa inte påverkar andra medlemmars rättighe­ter och förpliktelser och tillhandahåller utländska och migrerande sjömän skydd i ärenden om social trygghet enligt regler som sammantaget är miilst lika fördelaktiga som de som föreskrivs i nämnda artiklar.

Del V. Rättsliga och administrativa garantier

Artikd 30

Varje berörd person skall ha rätt att överklaga i händelse av avslag på en ansökan om en förmån eller i händelse av missnöje beträffande förmånens art. omfattning, belopp eller beskaffenhet.

Artikel 31

Då en regeringsmyndighet, som är ansvarig inför en lagstiftande försam­ling, har anförtrotts administrationen av sjukvård, skall varje berörd person ha rätt, förutom att överklaga beslut enligt artikel 30, att få klagomål över en vägran att tillhandahålla sjukvård eller över kvaliteten på erhållen vård undersökta av den härför behöriga myndigheten.

Artikel 32

Varje medlem skall vidta åtgärder för att säkerställa att tvister i fråga om
redarens åligganden enligt artiklarna 13—15 kan lösas snabbt och billigt.
         70


 


Artikd 33                                                                                        Prop. 1988/89:122

Medlemmarna skall åta sig ett generellt ansvar för det rätta utgivandet av    Bilaga 8 förmåner som utgår i enlighet med denna konvention och skall vidta alla åtgärder som erfordras för detta ändamål.

Artikel 34

Medlemmarna skall åta sig ett generellt ansvar för den riktiga administra­tionen av institutioner och organ som har hand om tillämpningen av denna konvention.

Artikel 35

Då administrationen inte är anförtrodd åt en institution, som regleras av offentliga myndigheter, eller åt en regeringsmyndighet, som är ansvarig inför en lagstiftande församling.

a)   skall representanter för berörda sjömän delta i förvaltningen på de villkor som föreskrivs i den nationella lagstiftningen;

b)  skall nationell lagstiftning, där så är lämpligt, också bereda representan­ter för redarna möjlighet att delta;

c)   får den nationella lagstiftningen också bereda representanter för de offentliga myndigheterna möjlighet att delta.

Del VI. Slutbestämmelser

Artikel 36

Genom denna konvention revideras 1936 års konvention om sjukförsäk­ring för sjömän och 1946 års konvention om social trygghet för sjömän.

Artikd 37

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall sändas till Inter­nationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

.Artikd 38

1.  Denna konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Intemationella arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos Internationella arbetsbyråns generaldirektör.

2.  Den träder i kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har registrerats hos Internationella arbetsbyråns generaldirektör.

3.  Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess ratifikation har registrerats.

Artikd 39

Varje medlem som ratificerar denna konvention åtar sig att tillämpa den på territorier, som inte hör till moderlandet men för vilkas internationella förhållanden den är ansvarig i enlighet med bestämmelserna i Internationella arbetsorganisationens stadga.

Artikel 40

1.  En medlem som har ratificerat denna konvention kan säga upp den sedan tio år förflutit från den dag, då konventionen först träder i kraft, genom en skrivelse som sänds till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Sådan uppsägning skall inte träda i kraft förrän ett år efter den dag, då den har registrerats.

2.  Varje medlem, som har ratificerat denna konvention och som inte, inom

det år som följer på utgången av den i föregående punkt nämnda tioårsperio-  71


 


den, utnyttjar sin rätt till uppsägning enligt denna artikel, är bunden under    Prop. 1988/89: 122 ytteriigare en tioårsperiod och kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna    Bilaga 8 villkoren, säga upp denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

ArUkel 41

1.   Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla med­lemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar som generaldirektören har tagit emot från organisationens medlemmar.

2.   När Internationella arbetsbyråns generaldirektör underrättar organisa­tionens medlemmar om registeringen av den andra ratifikationen i ordningen som han har tagit emot, skall han fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen träder i kraft.

Artikel 42

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering enligt artikel 102 i Förenta nationernas stadga, lämna Förenta nationernas general­sekreterare fullständiga upplysningar om samtliga ratifikationer och uppsäg­ningar som har registrerats hos honom enligt bestämmelserna i föregående artiklar.

Artikel 43

Vid de tidpunkter, då Internationella arbetsbyråns styrelse finner det nöd­vändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna konferensen om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns anledning att föra upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis, på konferensens dagordning.

Artikel 44

1.   Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna konvention
helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,
skall

a)    en medlems ratifikation av den nya konventionen, utan hinder av bestämmelserna i artikel 40 ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av denna konvention, om och när den nya konventionen har trätt i kraft;

b)   från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, denna konvention upphöra att våra öppen för ratifikation av medlemmama.

2.   Denna konvention skall likväl förbli gällande till form och innehåll för
de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya
konventionen.

ArUkel 45

De engelska och franska versionerna av denna konventionstext har lika giltighet.

72


 


Convention 166                                                                             Prop. 1988/89: 122

Bilaga 9

CONVENTION  CONCERNING THE   REPATRIATION  OF SEAFARERS

(REVISED)

The General Conference of the International Labour Organisation,

Having been convened in Geneva by the Governing Body of the International Labour Office and having met at its Seventy-fourth Session on 24 Septem­ber 1987, and

Noting that since the adoption of the Repatriation of Seamen Convention, 1926, and of the Repatriation (Ship Masters and Apprentices) Recommen­dation, 1926, developments in the shipping industry have made it necessary to revise the Convention to incorporate appropriate elements of the Rec­ommendation, and

Noting further that considerable progress has been made through national legislation and practice in providing for the repatriation of seafarers in various malters not covered by the Repatriation of Seamen Convention, 1926, and

Considering that further action by means of a new intemational instrument as regards certain additional aspects of the repatriation of seafarers would accordingly be desirable taking into account the widespread growth in employment of non-national seafarers in the shipping industry, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to the Revision of the Repatriation of Seamen Convention, 1926 (No. 23), and of the Repatriation (Ship Masters and Apprentices) Recommendation, 1926 (No. 27), which is the fifth item on the agenda of the session, and Having determined that these proposals shall take the form of an intemational Convention, adopts this ninth day of October of the year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Convention which may be cited as the Repatriation of Seafarers Convention (Revised), 1987.

Part I. Scope and definitions

Artide 1

1.   This Convention applies to every seagoing ship whether publicly or pri­vately owned which is registered in the territory of any Member for which the Convention is in force and which is ordinarily engaged in commercial maritime navigation and to the owners and seafarers of such ships.

2.   To the extent it deems practicable, after consultation with the representa­tive organisations of fishing vessel owners and fishermen, the competent authority shall apply the provisions of this Convention to commercial maritime fishing.

3.   In the event of doubt as to whether or not any ships are to be regarded as engaged in commercial maritime navigation or commercial maritime fishing for the purpose of this Convention, the question shall be determined by the competent authority after consultation with the organisations of shipowners, seafarers and fishermen concerned.

4.   For the purpose of this Convention the term "seafarer" means any person who is employed in any capacity on board a seagoing ship to which this Convention applies.

73

6    Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 122


Part II. Entitlements                              Prop. 1988/89: 122

Bilaga 9

Artide 2

1. A seafarer shall be entitled to repatriation in the following circumstances:

(a)   if an engagement for a specific period or for a specific voyage expires abroad;

(b)  upon the expiry of the period of notice given in accordance with the provisions of the artides of agreement or the seafarer's contract of employment;

(c)   in the event of illness or injury or other medical condition which requires his or her repatriation when found medically fil to travel;

(d)        in the event of shipwreck;

(e)   in the event of the shipowner not being able to continue to fulfil his or her legal
or contractual obligations as an employer of the seafarer by reason of bank-
ruptcy, sale of ship, change of ship's registration or any other similar reason;

(f)    in the event of a ship being bound for a war zone, as defined by national laws
or regulations or collective agreements, to which the seafarer does not consent
togo;

(g)   in the event of termination or interruption of employment in accordance with
an industrial award or collective agreement, or termination of employment for
any other similar reason.

2.     National laws or regulations or collective agreements shall prescribe the
maximum duration of service periods on board following which a seafarer is
entitled to repatriation; such periods shall be less than 12 months. In determining
the maximum periods, account shall be taken of factors affecting the seafarers'
working environment. Each Member shall seek, wherever possible, to reduce
these periods in the light of lechnological changes and developments and may be
guided by any recommendations made on the matter by the Joint Maritime
Commission.

Part III. Destination

Artide 3

1.   Each Member for which this Convention is in force shall prescribe by national laws or regulations the destinaiions to which seafarers may be repatriated.

2.   The destinaiions so prescribed shall include the place at which the seafarer agreed to enter into the engagement, the place stipulated by collective agreement, the seafarer's country of residence or such other place as may be mutually agreed at the time of engagement. The seafarer shall have the right to choose from among the prescribed destinaiions the place to which he or she is to be repatriated.


Part IV. Arrangements for repatriation

Artide 4

1.   It shall be the responsibility of the shipowner to arrange for repatriation by appropriate and expeditious means. The normal mode of transport shall be by air

2.   The cost of repatriation shall be bome by the shipowner

3.   Where repatriation has laken place as a result of a seafarer being found, in accordance with national laws or regulations or collective agreements. to be in serious default of his or her employment obligations, nothing in this Convention shall prejudice the right of recovery from the seafarer of repatriation costs or part thereof in accordance with national laws or regulations or collective agreements.


74


 


4. The cost lo be borne by the shipowner shall include:            Prop. 1988/89: 122

(a)   passage to the destination selected for repatriation in accordance with Artide 3      Bilaea 9 above;

(b)  accommodation and food from the moment the seafarer leaves the ship until he or she reaches the repatriation destination;

(c)   pay and allowances from the moment he or she leaves the ship until he or she reaches the repatriation destination, if provided for by national laws or regula­tions or collective agreements;

(d)   transportation of 30 kg of the seafarer's personal luggage to the repatriation
destination;

(el medical treatment when necessary until the seafarer is medically fil to travel to the repatriation destination.

5.   The shipowner shall not require the seafarer to make an advance payment towards the cost of repatriation at the beginning of his or her employment, nor shall the shipowner recover the cost of repatriation from the seafarer's wages or other entitlements except as provided for in paragraph 3 above.

6.   National laws or regulations shaU not prejudice any right of the shipowner to recover the cost of repatriation of seafarers not employed by the shipowner from their employer.

Artide 5

If a shipowner fails to make arrangements for or to meei the cost of repatria­tion of a seafarer who is entitled to be repatriated-

(a)   the competent authority of the Member in whose territory the ship is regis­
tered shall arrange for and meet the cost of the repatriation of the seafarer
concerned; if it fails to do so, the State from which the seafarer is to be
repatriated or the State of which he or she is a national may arrange for his or
her repatriation and recover the cost from the Member in whose territory the
ship is registered;

(b)  costs incurred in repatriating the seafarer shall be recoverable from the ship­owner by the Member in whose territory the ship is registered;

(c)   the expenses of repatriation shall in no case be a charge upon the seafarer, except as provided for in paragraph 3 of Artide 4 above.

Part V. Other arrangements

Artide 6

Seafarers who are to be repatriated shall be able to obtain their passport and other identity documents for the purpose of repatriation.

Artide 7

Time spent awaiting repatriation and repatriation travel time shall not be deducted from paid leave accrued lo the seafarer.

Artide 8

A seafarer shall be deemed to have been duly repatriated when he or she is landed at a destination prescribed pursuant to Artide 3 above, or when the seafarer does not claim his or her entitlement to repatriation within a reasonable period of time to be defined by national laws or regulations or collective agree­ments.

Artide 9

The provisions of this Convention in so far as they are not otherwise made effective by means of collective agreements or in such other manner as may be appropriate under national conditions shall be given effect by national laws or regulations.

75


 


Artide 10                                   Prop. 1988/89:122

Each Member shall facilitate the repatriation of seafarers serving on ships     Bilaga 9 which call at its ports or pass through its territorial or intemal waters, as well as their replacement on board.

Artide 11

The competent authority of each Member shall ensure by means of adequate supervision that the owners of ships registered in its territory comply with the provisions of the Convention, and shall provide relevant information to the Intemational Labour Office.

Artide 12

The text of this Convention shall be available in an appropriate language to the crew members of every ship which is registered in the territory of any Member for which it is in force.

Part VI. Final provisions

Artide 13 This Convention revises the Repatriation of Seamen Convention, 1926.

Artide 14

The formål ratifications of this Convention shall be communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for registration.

Artide 15

1.   This Convention shall be binding only upon those Members of the Intema­tional Labour Organisation whose ratifications have been registered with the Director-General of the Intemational Labour Office.

2.   It shall come into force twelve months after the date on which the ratifica­tions of two Members have been registered with the Director-General of the Intemational Labour Office.

3.   Thereafter, this Convention shall come into force for any Member twelve months after the date on which its ratification has been registered.

Artide 16

1.   A Member which has ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convention first comes into force, by an act communicated to the Director-General of the Intemational Labour Office for registration. Such denundatlon shall not take effect until one year after the date on which it is registered.

2.   Each Member which has ratified this Convention and which does not, within the year following the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding paragraph, exercise the right of denundatlon provided for in this Artide, will be bound for another period of ten years and, thereafter, may denounce this Convention at the expiration of each period of ten years under the terms provided for in this Artide.

Artide 17

1.   The Director-General of the Intemational Labour Office shall notify all Members of the Intemational Latwur Organisation of the registration of all ratifications and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.

2.   When notifying the Members of the Organisation of the registration of the second ratification communicated to him, the Director-General of the Intema­tional Labour Office shall draw the attention of the Members of the Organisation to the date upon which the Convention will come into force.

76


 


Artide 18                                 Prop. 1988/89:122

The Director-General of the Intemational Labour Office shall communicate to     Bilaga 9 the Secretary-General of the United Nations for registration in accordance with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications and acts of denunciation registered by him in accordance with the provisions of the preceding Artides.

Artide 19

At such times as it may consider necessary the Governing Body of the International Labour Office shall present to the General Conference a report on the working of this Convention and shall examine the desirability of placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

Artide 20

1.     Should the Conference adopt a new Convention revising this Convention in
whole or in part, then, unless the new Convention otherwise provides-

(a)   the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso jure
involve the immediate denunciation of this Convention, notwithstanding the
provisions of Artide 16 above, if and when the new revising Convention shaU
have come into force;

(b)   as from the date when the new revising Convention comes into force this
Convention shall cease to be open to ratification by the Members.

2.     This Convention shall in any case remain in force in its actual form and
content for those Members which have ratified it but have not ratified the revising
Convention.

Artide 21

The English and French versions of the text of this Convention are equally authorilative.

77


 


(översättning)    Prop. 1988/89:122 Bilaga 10 Konvention 166

Konvention om sjömäns hemresa (reviderad)

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt sjuttiofjärde möte,

som konstaterar att, sedan 1926 års konvention om hemsändning av sjö­män och 1926 års rekommendation om hemsändning av befälhavare och lärlingar antogs, utvecklingen inom sjöfartsnäringen har gjort det nödvändigt att revidera konventionen för att däri uppta lämpliga delar av rekommenda­tionen,

som vidare konstaterar att avsevärda framsteg har gjorts genom nationell lagstiftning och praxis i fråga om sjömäns hemresa i olika avseenden som ej omfattas av 1926 års konvention om hemsändning av sjömän,

som anser att ytteriigare åtgärder, genom ett nytt internationellt instru­ment, därför är önskvärda när det gäller vissa tillkommande aspekter i fråga om sjömäns hemresa och som beaktar den allmänt ökande sysselsättningen av utländska sjömän inom sjöfartsnäringen,

som har beslutat att anta vissa förslag angående revidering av 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän och 1926 års rekommenda­tion (nr 27) om hemsändning av befälhavare och lärlingar, vilken fråga är den femte punkten på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en internationell konvention,

antar denna den nionde dagen i oktober månad nittonhundraåttiosju föl­jande konvention, som kan kallas 1987 års konvention om sjömäns hemresa (reviderad):

Del I. Tillämpningsområde och definitioner

Artikel 1

1.  Denna konvention är tillämplig på varje sjögående fartyg, vare sig i offentlig eller privat ägo, som är registrerat inom ett territorium som tillhör en medlem för vilken konventionen är i kraft och som normalt är.sysselsatt i handelssjöfart samt på redare för och sjömän på sådana fartyg.

2.  1 den utsträckning den bedömer det vara praktiskt möjligt skall behörig myndighet, efter samråd med fiskefartygsägarnas och yrkesfiskarnas repre­sentantiva organisationer, tillämpa bestämmelserna i denna konvention på yrkesfiske till havs.

3.  Om det vid tillämpning av denna konvention råder tvekan om huruvida fartyg skall anses vara sysselsatta i handelssjöfart eller i yrkesfiske till havs, skall frågan avgöras av behörig myndighet efter samråd med vederbörande redare-, sjöfolks- och yrkesfiskarorganisationer.

4.  I denna konvention avses med "sjöman" varje person som är anställd i någon befattning ombord på ett sjögående fartyg, på vilket denna konvention är tillämplig.

Del II. Rättigheter

Artikel 2

I. En sjöman skall ha rätt till hemresa i följande faU: a) om anställning för bestämd tid eller för bestämd resa upphör utom­lands;

-   b) vid utgången av den varseltid som gäller enligt kollektivavtal eller sjömannens anställningsavtal;

c) i händelse av sjukdom, skada eller annat hälsotillstånd som kräver att sjömannen skickas hem, när han eller hon från medicinsk synpunkt anses vara tillräckligt frisk att resa;


 


d)                                                                                                i händelse av skeppsbrott;            Prop. 1988/89: 122

e)   i händelse av att redaren inte kan fortsätta att uppfylla sina förpliktelser    Bilaga 10
enligt lag eller avtal som sjömannens arbetsgivare, på grund av konkurs,
försäljning av fartyget, ändrad registrering av fartyget eller någon annan

liknande orsak;

O i händelse av att fartyget destineras till en krigszon enligt definitionen i nationella lagar eller föreskrifter eller i kollektivavtal, dit sjömannen inte samtycker till att resa;

g) i händelse av att anställningen upphör eller avbryts i enlighet med ett avgörande i en arbetstvist eller ett kollektivavtal eller att anställningen upp­hör av någon annan liknande orsak.

2. Nationella lagar eller föreskrifter eller kollektivavtal skall föreskriva längsta varaktighet för tjänstgöringsperioder ombord efter vilka en sjöman har rätt till hemresa; dessa perioder skall vara mindre än tolv månader. Vid fastställandet av längsta tjänstgöringsperioder skall hänsyn tas till faktorer som påverkar sjömännens arbetsmiljö. Varje medlem skall eftersträva att, där så är möjligt, förkorta dessa perioder mot bakgrund av teknologisk förändring och utveckling och kan därvid hämta ledning i rekommendationer i detta ämne från Joint Maritime Commission.

Del III. Destinationsorter

ArUkel 3

1.   Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall genom nationella lagar eller föreskrifter bestämma till vilka destinationsorter sjömän får hemsändas.

2.   De sålunda bestämda destinationsorterna skall inbegripa den ort där sjömannen samtyckte till att ingå anställningsavtalet, en ort som bestäms genom kollektivavtal, sjömannens bosättningsland eller sådan annan ort som kan ömsesidigt överenskommas vid tiden för anställningsavtalet. Sjömannen skall ha rätt att välja destinationsort för hemresan bland de bestämda desti­nationsorterna.

Del IV. Åtgärder för hemresa

Artikel 4

1.   Det skall vara redarens ansvar att ordna hemresan på ett lämpligt och
snabbt sätt. Flyg skall vara det normala transportsättet.

2.  Kostnaden för hemresan skall bäras av redaren.

3.  När en hemresa har ägt rum till följd av att en sjöman har befunnits, i enlighet med nationella lagar eller föreskrifter eller kollektivavtal, på allvar­ligt sätt ha försummat sina förpliktelser i anställningen, skall ingenting i denna konvention påverka rätten att återkräva hemresekostnaderna eller del därav från sjömannen i enlighet med nationella lagar, föreskrifter eller kollek­tivavtal.

4.  De kostnader som skall bäras av redaren skall omfatta

 

a)  resa till den destinationsort som har utvalts för hemresan enligt artikel 3 ovan;

b)  kost och logi från den tidpunkt, då sjömannen lämnar fartyget till dess han eller hon når destinationsorten för hemresan;

c)  lön och annan ersättning från den tidpunkt, då sjömannen lämnar fartyget till dess han eller hon når destinationsorten för hemresan, om detta föreskrivs i nationella lagar eller föreskrifter eller i kollektivavtal;

d)   transport av 30 kg av sjömannens personliga bagage till destinationsor­
ten för hemresan;

e)   läkarvård, då så är nödvändigt, till dess sjömannen med hänsyn till sin
hälsa är i stånd att resa till destinationsorten för hemresan.

5.   Redaren får inte vid början av sjömannens anställning kräva förskottsbe­
talning för hemresekostnad och ej heller avräkna hemresekostnaden från

sjömannens lön eller annan ersättning utom i fall som avses i punkt 3 ovan.     79


 


6. Nationella lagar eller föreskrifter skall inte påverka redarens rätt att i     Prop. 1988/89: 122 fråga om sjömän som inte är anställda av redaren återkräva hemresekostna-    Bilaga 10 den från dessas arbetsgivare.

Artikd 5

Om en redare underlåter att ordna med eller erlägga kostnaden för hemresa åt en sjöman som är berättigad till hemresa, skall

a)   behörig myndighet hos den medlem inom vars territorium fartyget är registrerat ordna med och erlägga kostnaden för ifrågavarande sjömans hem­resa; om den ej gör detta, fär den stat från vilken sjömannen skall hemsändas eller den stat där sjömannen är medborgare ombesörja hemresan och återkrä­va kostnaden från den medlem inom vars territorium fartyget är registrerat;

b)  de kostnader som uppkommit för sjömannens hemresa kunna återkrä­vas från redaren av den medlem inom vars territorium fartyget är registrerat;

c)   utgifterna för hemresan i intet fall belasta sjömannen, om annat inte följer av vad som föreskrivs i artikel 4 punkt 3 ovan.

Del V. övriga åtgärder

A fl i kel 6

Sjömän som skall hemsändas skall ha möjlighet att erhålla sina pass och andra identitetshandlingar som behövs för hemresan.

Artikd 7

Tid som tillbringas i avvaktan på hemresa och som åtgår för hemresan skall inte dras av från den betalda ledighet som sjömannen har tjänat in.

Artikd 8

En sjöman skall anses ha blivit vederbörligen hemtransporterad när han eller hon har anlänt till en destinationsort som är föreskriven i artikel 3 ovan eller när sjömannen inte gör anspråk på sin rätt till hemresa inom en skälig tidsperiod, som skall anges i nationella lagar eller föreskrifter eller kollektiv­avtal.

Artikd 9

Bestämmelserna i denna konvention skall ges verkan genom nationella lagar eller föreskrifter, i den män de inte ges verkan genom kollektivavtal eller på annat sätt som är lämpligt med hänsyn till nationella förhållanden.

Artikd 10

Varie medlem skall underlätta hemsändandet av sjömän, vilka tjänstgör på fartyg som anlöper dess hamnar eller som passerar genom dess territorialhav eller inre vatten, liksom tillsättandet av ersättare för dessa ombord.

Artikd II

Behörig myndighet hos varje medlem skall genom fullgod tillsyn säkerställa att redarna för fartyg som är registrerade inom medlemmens territorium iakttar konventionens bestämmelser och skall tillhandahålla Internationella arbetsbyrån relevant information.

Artikd 12

Texten till denna konvention skall finnas tillgänglig på ett lämpligt språk
för besättningsmedlemmarna på varje fartyg som är registrerat inom ett
territorium som tillhör en medlem för vilken konventionen är i kraft.
                    80


 


Del VI. Slutbestämmelser                                                              Prop. 1988/89: 122

Artikd 13                                                                                        Bilaga 10

Genom denna konvention revideras 1926 års konvention om hemsändning av sjömän.

ArUkd 14

Ratifikationsinstrument avseende denna konvention skall sändas till Inter­nationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

Artikd 15

1.  Denna konvention skall vara bindande endast för de medlemmar av Internationella arbetsorganisationen vilkas ratifikationer har registrerats hos Internationella arbetsbyråns generaldirektör.

2.  Den träder i kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer från två medlemmar har registrerats hos Internationella arbetsbyråns generaldirektör.

3.  Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader efter den dag, då dess ratifikation har registrerats.

Artikd 16

1.    En medlem som har ratificerat denna konvention kan säga upp den
sedan tio år förflutit från den dag, då konventionen först träder i kraft, genom
en skrivelse som sänds till Internationella arbetsbyråns generaldirektör för
registrering. Sådan uppsägning skall inte träda i kraft förrän ett år efter den
dag, dä den har registrerats.

2.   Varje medlem, som har ratificerat denna konvention och som inte, inom
det år som följer på utgången av den i föregående punkt nämnda tioårsperio­
den, utnyttjar sin rätt till uppsägning enligt denna artikel, är bunden under
ytterligare en tioårsperiod och kan därefter, på de i denna artikel föreskrivna
villkoren, säga upp denna konvention vid utgången av varje tioårsperiod.

ArUkd 17

1.   Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta alla med­lemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar som generaldirektören har tagit emot från organisationens medlemmar.

2.   När Internationella arbetsbyråns generaldirektör underrättar organisa­tionens medlemmar om registreringen av den andra ratifikationen i ordning­en som han har tagit emot, skall han fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, dä konventionen träder i kraft.

.Artikd 18

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering enligt artikel 102 i Förenta nationernas stadga, lämna Förenta nationernas general­sekreterare fullständiga upplysningar om samtliga ratifikationer och uppsäg­ningar som har registrerats hos honom enligt bestämmelserna i föregående artiklar.

.Artikd 19

Vid de tidpunkter, då Internationella arbetsbyråns styrelse finner det nöd­vändigt, skall den avlämna rapport till den allmänna konferensen om denna konventions tillämpning och undersöka om det finns anledning att föra upp frågan om revidering av konventionen, helt eller delvis, på konferensens dagordning.

81


 


Artikd 20                                                                                       Prop. 1988/89:122

1.   Om konferensen antar en ny konvention varigenom denna konvention    Bilaga 10
helt eller delvis revideras och den nya konventionen inte föreskriver annat,

skall

a)   en medlems ratifikation av den nya konventionen, utan hinder av bestämmelserna i artikel 16 ovan, anses medföra omedelbar uppsägning av denna konvention, om och när den nya konventionen har trätt i kraft;

b)  från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, denna konvention upphöra att-vara öppen för ratifikation av medlemmarna.

2.   Denna konvention skall likväl förbli gällande till form och innehåll för
de medlemmar som har ratificerat den men inte har ratificerat den nya
konventionen.

Artikd 21

De engelska och franska versionerna av denna konventionstext har lika giltighet.

82


 


Recommendation 174                                                                    Prop. 1988/89: 122

Bilaga 11 RECOMMENDATION CONCERNING THE REPATRIATION OF SEAFARERS

The General Conference of the Intemational Labour Organisation, Having been convened in Geneva by the Governing Body of the Intemational Labour Office and having met at its Seventy-fourth Session on 24 Septem­ber 1987, and Having dedded upon the adoption of certain proposals with regard to the revision of the Repatriation of Seamen Convention, 1926 (No. 23), and of the Repatriation (Ship Masters and Apprentices) Recommendation, 1926 (No. 27), which is the fifth item on the agenda of the session, and Having determined that these proposals shall take the form of an intemational Recommendation supplementing the Repatriation of Seafarers Convention (Revised), 1987, adopts this ninth day of October of the year one thousand nine hundred and eighty-seven the following Recommendation which may be cited as the Repatria­tion of Seafarers Recommendation, 1987:

Whenever a seafarer is entitled to be repatriated pursuant to the provisions of the Repatriation of Seafarers Convention (Revised), 1987, but both the shipowner and the Member in whose territory the ship is registered fail to meet their obligations under the Convention to arrange for and meet the cost of repatriation, the State from which the seafarer is to be repatriated or the State of which he or she is a national should arrange for his or her repatriation, and recover the cost from the Member in whose territory the ship is registered in accordance with Artide 5 (a) of the Convention.

83


 


1


(Översättning)   Prop. 1988/89:122 Bilaga 12

Rekommendation 174

Rekommendation om sjömäns hemresa

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

som av styrelsen för Internationella arbetsbyrån har sammankallats till Geneve och där samlats den 24 september 1987 till sitt sjuttiofjärde möte,

som har beslutat att anta vissa förslag angående revidering av 1926 års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän och 1926 års rekommenda­tion (nr 27) om hemsändning av befälhavare och lärlingar, vilken fråga är den femte punkten på mötets dagordning, och

som har bestämt att dessa förslag skall ta formen av en internationell rekommendation, som kompletterar 1987 års konvention om sjömäns hem­resa (reviderad),

antar denna den nionde dagen i oktober månad nittonhundraåttiosju föl­jande rekommendation, som kan kallas 1987 års rekommendation om sjö­mäns hemresa:

Närhelst en sjöman är berättigad till hemresa enligt bestämmelsema i 1987 års konvention om sjömäns hemresa (reviderad), men både redaren och den medlem inom vars territorium fartyget är registrerat underlåter att uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen att ordna med och erlägga kostnaden för hemresan, bör den stat från vilken sjömannen skall hemsändas eller den stat där sjömannen är medborgare i enlighet med artikel 5 punkt a) i konven­tionen ombesörja hemresan och återkräva kostnaden från den medlem inom vars territorium fartyget är registrerat.


84


 


Innehåll                                                                       Prop. 1988/89:122

Propositionen   ...................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................     I

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 april 1989   ...        2

1    Inledning.........................................................     2

2    Konventionerna nr 163 och 164 och rekommendationen nr 173  3

2.1............................................................ Konventionen (nr 163) och rekommendationen (nr 173) om
sjömäns välfärd till sjöss och i hamn   ..............       3

2.1.1     Bakgrund..............................................       3

2.1.2     Konventionens och rekommendationens huvudsakliga innehåll           4

2.2............................................................ Konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjö­
män    .......................................................       5

2.2.1     Bakgrund.............................................. ... 5

2.2.2     Konventionens huvudsakliga innehåll.......... ... 7

 

2.3    Vissa gemensamma bestämmelser i konventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn och konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för sjömän       ................................................................. 8

2.4    Överväganden  ............................................ ... 9

2.4.1     Konventionen (nr 163) och rekommendationen (nr 173)

om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn...... .... 9

2.4.2................................................... Konventionen (nr 164) om hälsoskydd och sjukvård för
sjömän.................................................
.. 10

3 Övriga instrument   ........................................... .. 14

3.1 Konventionen (nr 165) om social trygghet för sjömän              14

3.1.1     Bakgrund..............................................      14

3.1.2     Konventionens huvudsakliga innehåll och dess förhål­lande till svensk lagstiftning                                                                 15

3.2............................................................. Konventionen (nr 166) och rekommendationen (nr 174) om
sjömäns hemresa..........................................      19

3.2.1     Bakgrund.............................................. .. 19

3.2.2     Konventionens huvudsakliga innehåll och dess förhål­lande till svensk lagstiftning   .......................................................... .. 20

3.2.3     Rekommendationens huvudsakliga innehåU   .. 23

3.3 Överväganden  ............................................    23

4    Hemställan   ....................................................    24

5    Beslut   .......................................................... .. 24

Bilagor

Bilaga 1     Convention 163, Convention concerning Seafarers' Wel­
fare at Sea and in Port.............................     25

Bilaga 2    Konvention   163,  Konvention om sjömäns välfärd till

sjöss och i hamn (översättning)   ...............     28

Bilaga 3    Recommendation 173, Recommendation concerning Sea­
farers' "Welfare at Sea and in Port   ...........     31

Bilaga 4    Rekommendation   173, Rekommendation om sjömäns

välfärd till sjöss och i hamn (översättning)....     36

Bilaga 5     Convention 164, Convention concerning Health Protec­
tion and Medical Care for Seafarers.............     41

Bilaga 6     Konvention 164, Konvention om hälsoskydd och sjuk­
vård för sjömän (översättning)   ................     48

Bilaga 7    Convention 165, Convention concerning Social Security

for Seafarers (revised) .............................     55

85


 


Bilagas    Konvention 165, Konvention om social trygghet för sjö-          Prop. 1988/89: 122

män (reviderad) (översättning)   ................     64

Bilaga 9    Convention 166, Convention concerning the Repatriation

of Seafarers (revised)...............................     73

Bilaga 10  Konvention 166, Konvention om sjömäns hemresa (revi­
derad) (översättning)...............................     78

Bilagall   Recommendation 174, Recommendation concerning the

Repatriation of Seafarers...........................     83

Bilaga 12  Rekommendation   174, Rekommendation om sjömäns

hemresa (översättning)   ..........................     84

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989                                 86