Regeringens proposition 1988/89:112

med förslag till ny lag om ersättning till

smittbärare P™P-

1988/89:112

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 23 febmari 1989.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1956 års lag om ersättning åt smittbärare fr.o.m. den Ijuli 1989 ersätts av en ny lag om ersättning till smittbärare. I lagförslaget slopas den nuvarande uppdelningen mellan tillfälliga och kroniska smittbärare. För båda kategorierna skall ersättning beräknas efter inkomstbortfallsprincipen. Ersättning för inkomstbortfall utges i form av smittbärarpenning, som skall kunna utges som hel eller halv förmån. Dessutom skall skälig resekostnadsersättning kunna utges. Samfliga ärenden om ersättning skall handläggas av de allmänna försäkringskassorna.

Vidare föreslås i propositionen vissa följdändringar i annan lagstiftning, bl.a. i studiestödslagen (1973:349) och lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.

1 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 112

1 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ersättning till smittbärare

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel
till smittbärare.

Med en smittbärare förstås i lagen

1. den som har eller kan antas ha en smittsam sjukdom utan att ha förlorat sin arbetsförmåga till följd av sjukdomen,

2. den som för eller kan antas föra smitta utan att vara sjuk i en smittsam sjukdom.

2 § Ersättning utges i form av smittbärarpenning och resekostnadsersätt
ning.

Frågor om ersättning handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Smittbärarpenning

3§ En smittbärare har rätt till smittbärarpenning, om han måste avstå från förvärvsarbete på grund av

1. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag, eller

2. läkarundersökning eller hälsokontroll som smittbäraren genomgår utan att beslut enligt 1 har fattats men som syftar till att klarlägga om han är smittad av en samhällsfarlig sjukdom eller har en sjukdom, en smitta, ett sår eller en annan skada som kan göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda.

4 § Smittbärarpenning utges med ett belopp som motsvarar smittbära-
rens sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om all
män försäkring.

Om smittbäraren inte är sjukpenningförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring och inte heller skulle ha varit det om försäkringskassan känt till samtliga förhållanden, bestäms smittbärarpenningen till det belopp sjukpenningen skulle ha utgjort om den hade beräknats enligt föreskriftema i den lagen. Smittbärarpenning enligt detta stycke beräknas dock alltid utan hänsyn till föreskrifterna i 3 kap. 10— 10 b §§ nämnda lag. Som inkomst av anställning får i fall som avses nu räknas även ersättning för eget arbete från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller som är en utländsk juridisk person, när arbetet har utförts i arbetsgivarens verksamhet utomlands.

5 § Hel smittbärarpenning utges till en smittbärare som måste avstå helt från förvärvsarbete. Halv smittbärarpenning utges till en smittbärare som arbetar högst hälften av den tid han annars skulle ha arbetat.

6 § Smittbärarpenningen skall minskas med följande förmåner i den utsträckning förmånerna utges för samma tid:

1. sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstiftning.

2. havandeskapspenning och föräldrapenningförmåner enligt lagen om Prop. 1988/89:112
allmän försäkring samt ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning

och ledighet för närståendevård,

3. livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller lagen om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre författning som smittbäraren får på gmnd av att han är smittbärare,

4. ersättning enligt utländsk lagstiftning om arbetsskadeförsäkring som smittbäraren får på grund av att han är smittbärare.

7 § Om smittbäraren har inkomst av anställning från en arbetsgivare som avses i 1 kap. I § lagen (1976:600) om offentlig anställning för tid som avses i 3 § utges smittbärarpenning endast till den del denna överstiger inkomsten.

8 § Smittbärarpenning får sättas ned eller dras in om smittbäraren inte följer förhållningsregler som har getts med stöd av smittskyddslagen (1988:1472) eller särskilda villkor i samband med ett beslut enligt livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag.

9 § 1 fråga om smittbärarpenning tillämpas även följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring, nämligen

2 kap. 11 § första stycket om åtgärder för rehabilitering,

3 kap. 3 § om ersättning när förtidspension utges m. m.,

3 kap. 4 § andra stycket om minskning av ersättning vid sjukhusvård,

3 kap. 6 § om anmälan av inkomstförhållanden m. m.,

3 kap. 10 § tredje stycket om tid som skall jämställas med tid för förvärvsarbete,

3 kap. 15 § första stycket a)-d) samt andra och tredje styckena om ersättning när värnpliktstjänstgöring fullgörs m. m.,

3 kap. 16 § om arbetsgi varinträde,

3 kap. 17 § om indragning eller nedsättning av ersättning.

Resekostnadsersättning

10 § En smittbärare har rätt till skälig ersättning för resekostnader i
samband med läkarundersökning, hälsokontroll, vård, behandling eller
annan motsvarande åtgärd som sker på gmnd av bestämmelsema i smitt
skyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrif
ter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag.

Ersättning enligt första stycket utges inte till den del ersättning för resan kan utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstiftning.

Ansökan och beslut om ersättning

11 § En ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos den allmänna
försäkringskassa som anges i 12 §.

Till en ansökan om smittbärarpenning som gmndas på beslut enligt 3 § 1 skall fogas en kopia av beslutet eller ett intyg med uppgift om beslutets innehåll.

Till en ansökan om smittbärarpenning som gmndas på förhållande som
anges i 3 § 2 eller en ansökan om resekostnadsersättning skall fogas ett
intyg om den företagna åtgärden. 3

12 § Frågor om förmåner prövas av den allmänna försäkringskassa hos Prop. 1988/89:112 vilken smittbäraren är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är smittbäraren inte inskriven och skulle han inte heller under nämnda fömtsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall ärendet handläggas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde beslut enligt 3 § 1 har fattats. I fall som avses i 3 § 2 och i ärende om resekostnadsersättning skall ärendet handläggas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde läkamndersökningen, hälsokontrollen, vården, behandlingen eller den motsvarande åtgärden har skett.

Den behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

Återbetalningsskyldighet

13 § Försäkringskassan skall besluta om återbetalning av ersättning, om den som tagit emot ersättning genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att ersättning har utgetts felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om ersättning i annat fall har utgetts felaktigt eller med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta. Om det finns särskilda skäl, får försäkringskassan medge befrielse helt eller delvis från återbetalningsskyldighet.

Om återbetalningsskyldighet har ålagts någon enligt första stycket, får kassan vid senare utbetalning till denne hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har utgetts för mycket. .

Avdrag på en ersättning enligt denna lag får vidare göras om någon av en allmän försäkringskassa har ålagts återbetalningsskyldighet för en ersättning som har utgetts på gmnd av en annan författning.

Överklagande m. m.

14§ Föreskrifterna i 20 kap. 10-13§§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt om överklagande av försäkringskassas och försäkringsrätts beslut tillämpas även i ärende om ersättning enligt denna lag. Omprövningen skall i försäkringskassan göras av en socialförsäkringsnämnd, om beslutet gäller en fråga som avses i 8 eller 13 § eller i 3 kap. 17 § eller 20 kap. 3 § lagen om allmän försäkring.

Ett beslut i ett ärende om ersättning enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en domstol som har att pröva beslutet.

Övriga bestämmelser om ersättning m. m.

15 § 1 fråga om ersättning enligt denna lag tillämpas även följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring, nämligen

18 kap. 2 § om riksförsäkringsverkets tillsyn,

20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,

20 kap. 3 § om indragning eller nedsättning av ersättning,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 7 § om skadestånd,

20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet.

2 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Härigenom föreskrivs att det i studiestödslagen (1973:349)' skall införas en ny paragraf, 9 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

7§

Vad som föreskrivs i denna lag om studiestöd för tid under vilken den studerande på grund av sjukdom är helt oförmögen att bedriva sina studier skaU även gälla för tid under vilken denne är att anse som smittbärare enligt lagen (1989:000) om ersättning tiU smittbärare och på grund av beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag är helt oförmögen att bedriva sina studier.

Denna lag träder i kraft den I juli 1989.

Lagen omtryckt 1987:303.

3 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§'
Bestämmelsema i 7 kap. 1, 2, 4— Bestämmelsema i 7 kap. 1, 2,4 —
5 a, 7-9 och 16-20§§ och 9    5 a, 7-9 och 16-20§§ och 9 kap.
kap. 1—3§§ studiestödslagen 1—3 och 7§§ studiestödslagen
(1973:349) skall tillämpas på sär-    (1973:349) skall tillämpas på sär
skilt vuxenstudiestöd för arbetslo-   skilt vuxenstudiestöd för arbetslö
sa,                                     sa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

' Senaste lydelse 1985:479.

4 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring i paragrafens lydelse enligt lagen (1989:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §' Vid bestämmande av ramtid enligt 6 § räknas inte tid då försäkrad varit hindrad att arbeta på gmnd av

1. styrkt sjukdom,

2. heltidsutbildning som den försäkrade har avslutat efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem månader,

3. nykterhetsvård på anstalt,

4. frihetsberövande på kriminalvårdens område,

5. vård av eget barn eller adoptiv- 5. vård av eget barn eller adoptivbarn som inte har fyllt två år. barn som inte har fyllt två år,

6. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag. Detsamma gäller tid då försäkrad har åtnjutit föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller varit hindrad att arbeta på gmnd av

1. värnpliktstjänstgöring,

2. arbetsmarknadsutbildning,

3. yrkesinriktad rehabilitering, i den mån sådan tid inte enligt 7 § jämställs med tid under vilken förvärvsarbete har utförts.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1988/89:100, bilaga 12, föreslagna lydelsen.

5 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd i paragrafens lydelse enligt lagen (1989:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§'

Vid bestämmande av ramtid enligt 6 § räknas inte tid då sökanden varit hindrad att arbeta på grund av

1. styrkt sjukdom,

2. heltidsutbildning som den sökande har avslutat efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem niånader,

3. nykterhetsvård på anstalt,

4. frihetsberövande på kriminalvårdens område,

5. vård av eget barn eller adoptiv- 5. vård av eget barn dier adoptivbarn som inte har fyllt två år. bam som inte har fyllt två år,

6. beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av sistnämnda lag. Detsamma gäller tid då sökanden har åtnjutit föräldrapenningförmån enligt Jagen (1962:381) om allmän försäkring eller varit hindrad att arbeta på grund av

1. värnpliktstjänstgöring,

2. arbetsmarknadsutbildning,

3. yrkesinriktad rehabilitering,

i den mån sådan tid inte enligt 7 § jämställs med tid under vilken förvärvsarbete har utförts. Den tid som inte räknas in i ramtiden får dock inte överstiga två år.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1988/89:100, bilaga 12, föreslagna lydelsen.

6 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1988:1468) om ändring i semesterlagen (1977:480)

Härigenom föreskrivs att 17 § semesterlagen (1977:480) i paragrafens lydelse enligt lagen (1988:1468) om ändring i nämnda lag samt övergångsbestämmelserna till ändringslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Frånvaro från arbetet är semesterlönegmndande, när fråga är om

1. ledighet på gmnd av sjukdom, i den mån frånvaron under intjänande-
året icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbetsskada,

2. ledighet enligt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m. dels under tid för vilken havandeskapspenning utges enligt 3 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, dels under tid för vilken föräldrapenning utges i anledning av barns födelse eller adoption enligt 4 kap. 3 och 5 §§ samma lag, i den mån frånvaron för varje bam, eller vid flerbarnsbörd sammanlagt, icke överstiger 120 dagar eller, för ensamstående förälder, 180 dagar, dels under tid för vilken tillfällig föräldrapenning utges enligt 4 kap. 10 och 11 §§ samma lag,

3. ledighet på grund av risk för 3. ledighet på gmnd av risk för överförande av smitta, om arbets- överförande av smitta, om arbetstagaren är berättigad till ersättning tagaren är berättigad till ersättning enligt lagen (7956.-29i) om ersätt- enligt lagen (1989:000) om ersättning åi smittbärare, iden mån från- ning //'// smittbärare, i den mån varon under intjänandeåret icke frånvaron under intjänandeåret överstiger 180 dagar, icke överstiger 180 dagar,

4. ledighet för utbildning, som ej enligt annan lag medför rätt till semesterlön, om arbetstagaren erhåller korttidsstudiestöd eller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349) eller om utbildningen till väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,

5. ledighet på grund av sådan i 27 § värnpliktslagen (1941:967) eller med stöd därav föreskriven tjänstgöring om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning och ej heller direkt ansluter sig till gmndutbildning, eller ledighet på grund av motsvarande vapenfri tjänst, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar,

6. ledighet på gmnd av att arbetstagaren efter det kalenderår då han fyllt tjugotvå år fullgör tjänstgöring i civilförsvaret på annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller beredskapsövning får anordnas vid försvarsmakten, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar,

7. ledighet enligt lagen (1986:163) om rätt till ledighet för gmndläggande svenskundervisning för invandrare, eller

8. ledighet enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård.

Vid tillämpning av första stycket 1 skall frånvaron under de första 90 dagarna av frånvaroperiod ej i något fall anses bero på arbetsskada. Har arbetstagare av anledning som anges i första stycket 1 varit oavbmtet frånvarande från arbetet under två hela intjänandeår, gmndar därefter infallande dag av frånvaroperiod icke rätt till semesterlön.

7 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 53 § 1 mom., punkt 14 av anvisningarna till 21 §, punkt 9 av anvisningama till 24 § samt punkt 9 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

53 §

1 mom.' Skyldighet att eriägga skatt för inkomst åligger så framt ej annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på gmnd av överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som förvärvats inom eller utom riket; samt

för tid. under vilken han ej varu här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits från fast driftställe;

för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag, i den mån inkomsten uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet här i riket;

för pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del beloppet överstiger 10000 kronor oeh för annan ersättning enligt nämnda lag;

för pension på gmnd av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för belopp, som utgår på gmnd av annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, om försäkringen meddelats i här i riket bedriven försäkringsrörelse;

för ersättning enligt lagen för ersättning enligt lagen

(1954:243) om yrkesskadeförsäk- (1954:243) om yrkesskadeförsäk
ring eller lagen (1976:380) om ar- ring eller lagen (1976:380) om ar
betsskadeförsäkring och lagen betsskadeförsäkring och lagen
(1956:293) om ersättning åt smitt- (1989:000) om ersättning »//smitt
bärare samt enligt annan lag eller bärare samt enligt annan lag eller
författning, som utgått till någon författning, som utgått till någon
vid sjukdom eller olycksfall i arbete vid sjukdom eller olycksfall i arbete
eller på gmnd av militärtjänstgö- eller på gmnd av militärtjänstgö
ring eller i fall som avses i lagen ring eller i fall som avses i lagen
(1977:265) om statligt personska- (1977:265) om statligt personska
deskydd eller lagen (1977:267) om deskydd eller lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän; krigsskadeersättning till sjömän;

för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd;

tor timstudiestöd och inkomstbidrag enligt studiestödslagen (1973:349);

för annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;

för återfört avdrag för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, för restituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter i den mån

'Senaste lydelse 1986:1113. 12

avdrag har medgetts för avgifterna samt för avgifter som avses i 46 § 2 mom. första stycket 3 och som satts ned genom ändrad debitering i den mån avdrag har medgetts för avgiftema;

för vinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastighet här i riket eller rörelse som bedrivits från fast driftställe här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse och av egendom som avses i 35 § 3 a mom. och som innefattar nyttjanderätt till ett hus eller del av ett hus här i riket; samt

för vinst vid icke yrkesmässig avyttring dels av aktier och andelar i sådana svenska företag som avses i punkt 4 a av anvisningama till 41 §, dels av konvertibla skuldebrev som utgivits av svenska aktiebolag och dels av sådana av svenska aktiebolag utfästa optionsrätter som avses i 35 § 3 mom. första stycket, om överlåtaren vid något tillfälle under de tio kalenderår som närmast föregått det år då avyttringen skedde haft sitt egentliga bo och hemvist här i riket eller stadigvarande vistats här;

b) dödsbo:

för all inkomst som förvärvats inom eller utom riket.

(Se vidare anvisningama.)

Anvisningar

14.- Sjukpenning enligt (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän utgör skattepliktig intäkt av jord-bmksfastighet om sjukpenningen gmndas på inkomst, som hänför sig till jordbmksfastighet och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av jordbmksfastighet hänföres under nämnda förutsättningar också ersättning enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare.

till 21 §
lagen 14. Sjukpenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1954:243) om yrkesska
deförsäkring, lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen

(1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän utgör skattepliktig intäkt av jordbmksfastighet om sjukpenningen gmndas på inkomst, som hänför sig till jordbmksfastighet och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av jordbmksfastighet hänföres under nämnda förutsättningar också ersättning enligt lagen (1989:000) om ersättning tiU smittbärare.

tepliktig intäkt av annan fastighet om sjukpenningen gmndas på inkomst, som hänför sig till annan fastighet och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av annan fastighet hänföres under nämnda fömtsättningar också ersättning enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare.

till 9." Sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän utgör skattepliktig intäkt av rörelse om sjukpenningen gmndas på inkomst, som hänför sig till rörelse och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande inkomst uppgår till 6 000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av rörelse hänföres under nämnda fömtsättningar också ersättning enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare.

28 § 9. Sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän utgör skattepliktig intäkt av rörelse om sjukpenningen gmndas på inkomst, som hänför sig till rörelse och för sig eller tillsammans med annan sjukpenninggmndande inkomst uppgår till 6000 kronor eller högre belopp för år. Till intäkt av rörelse hänföres under nämnda fömtsättningar också ersättning enligt lagen (1989:000) om ersäUning ////smittbärare.

8 Förslag till Prop. 1988/89:112

Lag om ändring i lagen (1988:1530) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att punkt 12 av anvisningarna till 32 § kommunalskattdagen (1928:370) i lyddse enligt lagen (1988:1530) om ändring i nämnda lag' samt övergångsbestämmelserna till ändringslagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

Anvisningar

till 32 §

12. Sjukpenning enligt lagen 12. Sjukpenning enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring, (1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1954:243) om yrkesska- lagen (1954:243) om yrkesska
deförsäkring, lagen (1976:380) om deförsäkring, lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, lagen (1977: arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:
265) om statligt personskadeskydd 265) om statligt personskadeskydd
och lagen (1977:267) om krigsska- och lagen (1977:267) om krigsska
deersättning till sjömän utgör skat- deersättning till sjömän utgör skat
tepliktig intäkt av tjänst om sjuk- tepliktig intäkt av tjänst om sjuk
penningen grundas på inkomst, penningen gmndas på inkomst,
som hänför sig till tjänst och för sig som hänför sig till tjänst och för sig
eller tillsammans med annan sjuk- eller tillsammans med annan sjuk
penninggrundande inkomst uppgår penninggmndande inkomst uppgår
till 6000 kronor eller högre belopp till 6000 kronor eller högre belopp
för år. Till intäkt av tjänst hänföres för år. Till intäkt av tjänst hänföres
under nämnda förutsättningar under nämnda förutsättningar
också ersättning enligt lagen också ersättning enligt lagen
(1956:293) om ersättning åt smitt- (1989:000) om ersättning //// smitt
bärare samt annan lag eller författ- bärare samt annan lag eller författ
ning, som utgått annorledes än på ning, som utgått annorledes än på
grund av försäkring, som nyss grund av försäkring, som nyss
sagts, till någon vid sjukdom eller sagts, till någon vid sjukdom eller
olycksfall i arbete eller på gmnd av olycksfall i arbete eller på gmnd av
militärtjänstgöring. militärtjänstgöring.

Föräldrapenningförmåner och vårdbidrag enligt lagen om allmän försäkring samt ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård utgör skattepliktig intäkt av tjänst, dock ej sådan del av vårdbidrag som utgör ersättning för merkostnader.

Korttidsstudiestöd och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349), utbildningsbidrag för doktorander, timersättning vid gmndutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid gmndläggande svenskundervisning för invandrare räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknadsstöd, statsbidrag motsvarande dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd som lämnas till arbetslös som startar egen rörelse, ersättning enligt 14 och 15 §§ lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare samt stöd enligt 6 § förordningen (1983:1079) om statsbidrag till verksamheten med ungdomslag, m.m. räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

' Förslag till lag om ändring i lagen 1988:1530 läggs fram också i prop. 1988/89:109. 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1988/89:112

Dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Detsamma gäller dagpenning och stimulansbidrag, vilka enligt av regeringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser utgå till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda.

Denna lag träder i kraft, i fråga 1. Denna lag träder i kraft, i fråga
om 19 och 20 §§ den I januari om 19 och 20 §§ den 1 januari
1989, och i övrigt den I juli 1989 1989, och i övrigt den I juli 1989
samt tillämpas första gången vid samt tillämpas första gången vid
1990 års taxering. Bestämmelserna 1990 års taxering. Bestämmelserna
om kottar skall dock tillämpas förs- om kottar skall dock tillämpas förs
ta gången vid 1989 års taxering. ta gången vid 1989 års taxering.

2. Äldre bestämmelser skall gälla i fräga om ersättning enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare.

Med lön likställs sjukpenning och föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd samt ersättning enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare ävensom till intäkt av tjänst enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) hänföriig ersättning, som i annan form än livränta har utgått på gmnd av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänsten, allt under förutsättning att ersättningen helt eller till huvudsaklig del grundar sig på anställningen eller uppdraget.

Med lön likställs sjukpenning och föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd samt ersättning enligt lagen (1989:000) om ersättning UU smittbärare ävensom till intäkt av tjänst enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) hänföriig ersättning, som i annan form än livränta har utgått på gmnd av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänsten, allt under fömtsättning att ersättningen helt eller till huvudsaklig del gmndar sig på anställningen eller uppdraget.

Socialdepartementet Prop. 1988/89:112

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1989

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson

Föredragande: statsrådet Hulterström

Proposition med förslag till ny lag om ersättning tiil smittbärare

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande förordnade dåvarande statsrådet Karin Ahrland den 24 mars 1982 fömtvarande statsrådet Elisabet Holm att som särskild utredare se över smittskyddsförfattningama. Den särskilda utredaren överiämnade i augusti 1985 betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd. Betänkandet har remissbehandlats. De delar av betänkandet som behandlar frågan om en ny smittskyddslag har lagts till gmnd för beslut av riksdagen i detta avseende (prop. 1988/89:5, SoU9, rskr. 54). Den del av betänkandet som gäller smittbärarersättningen tas upp till behandling i detta ärende.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredarens sammanfattning av betänkandet i fråga om ersättning till smittbärare som bilaga 1, dels utredarens lagförslag i ämnet som bilaga 2 och dels en förteckning över de instanser som har yttrat sig över betänkandet jämte en sammanställning av deras yttranden i fråga om smittbärarersättning som bilaga 3.

2 Allmän motivering till en ny lag om ersättning till

smittbärare

2.1 Tidigare och gällande rättsliga reglering

Frågan om ersättning åt dem som förorsakas förluster till följd av ingripan
den i hälsovårdens intresse har sedan lång tid tillbaka ägnats uppmärksam
het. Vid epidemilagens tillkomst år 1919 infördes i lagen regler om att det
allmänna skulle svara för kostnader avseende läkamndersökning, sjuk
husvård, smittrening o. d. samt för viss ersättning till den enskilde, nämli
gen för kläder och annan personlig egendom som förstördes i smittrenande
syfte. Vidare övervägdes frågan om ersättning åt dem som med stöd av
lagen ålades inskränkningar i sin rörelsefrihet utan att de var sjuka, s.k. 18

bacillbärare. I det kommittébetänkande som låg till gmnd för lagen fram- Prop. 1988/89:112 hölls därvid, att sådana åtgärder företogs uteslutande i det allmännas intresse för att hindra spridning av smittsamma sjukdomar, samt att det med hänsyn därtill inte var mer än "rättvist och billigt" att det allmänna svarade för den förlust av arbetsinkomst som förorsakades av ingripandena. Denna ståndpunkt fick emellertid inte något gehör hos statsmaktema; man ställde sig tveksam bl. a. därför att en sådan ersättningsprincip ansågs vara ägnad att framkalla missbmk. Som skäl mot ersättning åberopades även att en regel om ersättning åt en person som isolerats på gmnd av smittfara skulle te sig föga rättvis, då en person som isolerats på gmnd av en smittsam sjukdom inte hade rätt till ersättning. När det gällde kroniska bacillbärare infördes dock en möjlighet till ersättning i sådana fall, då särskilda omständigheter talade för att en person som underkastats inskränkning i sitt näringsfång fick ersättning av det allmänna. Några generella regler om ersättning infördes emellertid inte utan ersättningsfrågan skulle prövas från fall till fall.

Redan vid denna tid ställde sig statsmakterna sålunda inte i princip avvisande till tanken att det allmänna utgav ersättning för förluster som förorsakades av myndighets ingripanden. Ett steg mot en vidgad ersättning av allmänna medel togs vid 1936 års riksdag, då man införde möjligheten att av statsmedel utge ersättning åt personer som isolerats såsom bacillbärare utan att de likväl var att anse som kroniska bacillbärare. Möjligheten att lämna ersättning begränsades dock till att avse personer i mycket knappa omständigheter; omständighetema skulle vara ömmande.

I samband med tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring och senare i anslutning till ändring i denna lag föreslogs från skilda håll, att den som avstängdes från sitt arbete därför att han misstänktes föra smitta skulle få ersättning enligt sjukförsäkringslagen som om han var sjuk. Dessa förslag föranledde emellertid, liksom en i ämnet vid 1952 års riksdag väckt motion, ingen åtgärd, eftersom det ansågs att frågan om ersättning i berörda fall borde regleras i annat sammanhang.

Då 1953 års paratyfusepidemi utbröt aktualiserades på nytt frågan om ersättning av allmänna medel men nu inte endast till bacillbärare utan även till andra enskilda och till företag, som led förluster på gmnd av epidemin. Denna fick en för svenska förhållanden betydande omfattning, och ett mycket stort antal personer och företag drabbades av förlust av arbetsinkomst, rörelseförlust, m.m. till följd av hälsovårdsmyndigheternas ingripanden. Med anledning härav utarbetades ett förslag angående ersättning av statsmedel till dem som åsamkats sådana förluster i samband med epidemin. Frågan underställdes riksdagen genom proposition 1953:240. Därvid betonades, att det var de mycket speciella omständigheterna vid den ifrågavarande epidemin, som borde leda till att ersättning utgavs, och att bestämmelserna därför inte fick tillmätas prejudicerande betydelse. Riksdagen biföll i huvudsak propositionen, men i det av riksdagen därvid biträdda utskottsutlåtandet framhölls önskvärdheten av att generella regler infördes på förevarande område.

1 propositionen 1956:126 med förslag till gällande lag om ersättning åt
smittbärare konstaterades (s. 25) att sedan den obligatoriska sjukförsäk- 19

ringen hade genomförts det tidigare åberopade rättviseargumentet mot Prop. 1988/89:112 ersättning åt smittbärare hade försvunnit. Det tedde sig i den nya situationen i stället inkonsekvent att det inte förelåg rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid isolering på gmnd av smittfara. Ingripandena mot smittbärare skedde i det allmännas intresse och såväl preventiva skäl som skälighetsaspekter talade för att ersättning skulle utges.

Enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare utges ersättning av allmänna medel till smittbärare som på gmnd av en myndighets ingripande underkastas observation eller isolering eller på annat sätt inskränkning i sitt arbete för att förebygga smittspridning. Ingripandet skall ha skett med stöd av smittskyddsförfattningama om allmänfarliga sjukdomar eller livs-medelsförfattningama. Med smittbärare avses den som utan att ha förlorat sin arbetsförmåga lider av smittsam sjukdom eller på annat sätt är smittförande samt den som kan misstänkas föra smitta. Från lagens tillämpningsområde utesluts således bl. a. den som har blivit arbetsoförmögen på gmnd av en allmänfarlig sjukdom. Denne har i stället rätt till sjukpenning, om fömtsättningarna härför i övrigt är uppfyllda. Smittbärare indelas i tillfälliga och kroniska beroende på om ingripandet varar högst 90 dagar i följd eller mer.

En tillfållig smittbärare har rätt till ersättning för dels inkomstbortfall som han åsamkas, dels nödvändiga resekostnader.

För inkomstbortfall utges till den som är sjukpenningförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) — dvs. är inskriven hos allmän försäkringskassa och har en sjukpenninggmndande inkomst på minst 6 000 kr. - ersättning med ett belopp som svarar mot sjukpenningen och det sjukpenningtillägg som kan förekomma på gmnd av den frivilliga sjukpenningförsäkringen. I fråga om den som inte har rätt till sjukpenning, i huvudsak uflänningar och de som inte har en sjukpenninggmndande inkomst som uppgår till minst det belopp som nämnts, utges ersättning med belopp motsvarande gmndsjukpenningen, för närvarande 15 kr. per dag. För den som är under 16 år utges emellertid ersättning endast om vederbörande kan visa att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

Ersättningen för inkomstbortfall skall i samband med sjukhusvistelse minskas med ett s. k. sjukhusvårdsavdrag på samma sätt som gäller för den som erhåller sjukpenning eller föräldrapenning enligt AFL. Från ersättningen skall vidare avräknas vissa andra ersättningar, bl. a. sjukpenning enligt AFL eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Den som under tiden för ingripandet är tillförsäkrad lön av allmänna medel har rätt till ersättning för inkomstbortfall endast om den ersättningen överstiger lönen. Ersättning utges i så fall med det överskjutande beloppet.

Som tidigare nämnts kan ersättning till en tillfällig smittbärare också utges för resekostnader som varit nödvändiga till följd av ingripandet. Lagen anger inte efter vilka gmnder beräkningen av ersättningen skall ske. Ersättningen får därför beräknas efter en skälighetsbedömning från fall till fall.

Försäkringskassan beslutar i ärenden om ersättning till de tillfälliga 20

smittbärarna. Till en ansökan om ersättning, som skall göras skriftligen Prop. 1988/89:112

och inom två år från den dag som ersättningen avser, skall fogas bevis om

ingripandet.

En kronisk smittbärare har rätt till ersättning för inkomstbortfall eller annan förlust med ett belopp som efter en prövning i varje enskilt fall framstår som skäligt med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständighetema i övrigt. Länsstyrelsen fattar beslut i ärenden om ersättning till de kroniska smittbärarna. Till en ansökan om ersättning, som skall vara skriftlig, skall fogas beslut om ingripandet och en utredning av den förlust som sökanden har haft.

Eftersom ärendena om smittbärarersättning handläggs och beslutas av två olika myndigheter gäller skilda regler för omprövning och överklagande av beslut beroende på om en försäkringskassa eller en länsstyrelse har fattat beslutet. Försäkringskassans beslut överklagas till försäkringsrätt medan länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätt. Nämnda domstolars beslut kan i sin tur överklagas till försäkringsöverdomstolen resp. regeringsrätten.

2.2 Omfattningen och administrationen av ersättning till smittbärare

Som tidigare nämnts finansieras ersättningar enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare av allmänna medel. Medel utges från femte huvudtitelns anslag E 14. Epidemiberedskap m.m. som disponeras av bl. a. socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och statens bakteriologiska laboratorium (SBL).

Ersättningen åt smittbärama utgör inte någon stor post i statsbudgeten. Den sammanlagda ersättningen var under budgetåret 1987/88 ca 8 milj. kr.

Därav tar de kroniska smittbärarna i anspråk endast en marginell andel. Kostnadema för dessa var under det redovisade budgetåret ca 560000 kr. Länsstyrelserna handlägger ärenden som rör de kroniska smittbärama. Ersättningen för inkomstbortfall beräknas i praktiken efter samma gmnder som gäller för de tillfälliga smittbärama.

Den årliga ersättningen åt de tillfälliga smittbärarna är större. Från riksförsäkringsverket har inhämtats följande uppgifter. De två senast avslutade budgetåren, dvs. 1986/87 och 1987/88, har ersättningar utgetts med ca 6700000 kr. resp. ca 7400000 kr. Försäkringskassoma handlägger för närvarande ca 1 200 ärenden per år om ersättning till tillfälliga smittbärare. Antalet aktuella ärenden per vecka är i genomsnitt mellan 250 och 300.

När det gäller arbetsredovisningen hos försäkringskassoma görs inte någon särredovisning av smittbärarersättningen. Antal årsarbetare för handläggning av ärenden om smittbärarersättning kan därför inte anges.

2.3 Bakgrund till en ny lag om ersättning till smittbärare Prop. 1988/89:112

Den nya smittskyddslagen (1988:1472) träder i kraft den 1 juli 1989. De förändringar som den nya smittskyddslagen medför har betydelse även för lagstiftningen om ersättning till smittbärare. Begreppet allmänfarliga sjukdomar försvinner och ersätts av en indelning av de smittsamma sjukdomarna i samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Det är regleringen av de samhällsfarliga sjukdomarna i den nya smittskyddslagen som får betydelse för ersättningen till smittbärarna. Den som har anledning att anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att utan dröjsmål söka läkare. Smittskyddsläkaren kan besluta om tvångsundersökning av den som inte fullgör sin skyldighet i detta avseende. För att förhindra smittspridning får förhållningsregler meddelas den undersökte av den behandlande läkaren eller av smittskyddsläkaren. Sådana regler kan avse bl.a. isolering i hemmet, arbete och skolgång samt livsföring i övrigt. Även tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering på sjukhus kan förekomma.

Under den tid av mer än trettio år som lagen om ersättning åt smittbärare har varit i kraft har sjukförsäkringen förändrats avsevärt. Vid tiden för lagens tillkomst gällde sjukförsäkringslagen från år 1947. Försäkringen bestod av dels en grundsjukpenning, dels en tilläggssjukpenning som var obligatorisk för alla över en viss inkomstnivå. Allt efter inkomsten var de försäkrade inplacerade i olika sjukpenningklasser. Under de 90 första dagarna av en sjukperiod utgavs tilläggssjukpenning med ett visst belopp beroende på inkomstens storlek. Efter 90 dagars sjukdom minskades tilläggssjukpenningen med nästan hälften i alla sjukpenningklasser utom i de lägsta. Denna gräns vid 90 dagar anfördes som ett av skälen för att i lagen om ersättning åt smittbärare ha en gräns vid 90 dagar som skilde de tillfälliga smittbärarna från de kroniska smittbärarna. Systemet med sjukpenningklasser togs bort år 1974 i AFL. Det ersattes då av ordningen med en sjukpenninggrundande inkomst och en sjukpenning som skulle motsvara 90 % av denna inkomst per dag. Sjukpenningen avsåg att kompensera bortfallet av förvärvsinkomst oavsett sjukperiodens längd.

Fram till den 1 juli 1988 gällde att den som var under 16 år inte kunde få sjukpenning. Sjukpenning kan nu utges till ungdomar som förvärvsarbetar även om de är under 16 år.

Den nya smittskyddslagen och utvecklingen inom sjukförsäkringen motiverar att lagen om ersättning åt smittbärare ersätts med en ny lag. Även redaktionella skäl talar för en ny lag på detta område. Såsom kommer att framgå i det följande anser jag emellertid att gmndprinciper i den nuvarande lagen bör behållas.

Mitt förslag: Ersättning till smittbärarna skall även fortsättningsvis utges av allmänna medel. Föreskrifterna om ersättning skall som tidigare finnas i en särlagstiftning.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några synpunkter på om ersättningen till smittbärarna skall utges av allmänna medel eller från sjukförsäkringen enligt AFL eller på annat sätt. Utredarens förslag att föreskrifterna även fortsättningsvis skall tas in i en särlagstiftning har emellertid, med ett undantag, godtagits av de instanser som har yttrat sig i frågan; Försäkringskasseförbundet och Stockholms läns allmänna försäkringskassa med den reservationen att det på sikt bör ske en fullständig samordning av socialförsäkring och andra kontantstöd, där personer som är förhindrade att förvärvsarbeta i princip kompenseras efter ett likartat system oavsett vad som orsakar inkomstbortfallet. Östergötlands läns landsting förespråkar till skillnad från övriga remissinstanser att föreskrifterna om ersättning till smittbärare tas in i AFL. Enligt landstinget skulle en sådan samordning ha den fördelen att förändringar i sjukpenningförsäkringen automatiskt skulle få genomslag även beträffande ersättningen till smittbärarna.

Skälen fSr mitt förslag: Sjukförsäkringen enligt AFL — som är den socialförsäkringsförmån som är av störst intresse i detta sammanhang — finansieras till 85 % genom socialavgifter från arbetsgivare och egenförelagare och till 15 % genom statsbidrag. Den allmänna försäkringen och ersättningen till smittbärama riktar sig till delvis skilda personkretsar. AFL gäller svenska medborgare och dem som, utan att vara svenska medborgare, är bosatta i landet. Ersättning åt smittbärare kan enligt nuvarande lag utges till såväl svenska som utländska medborgare, oavsett om de är bosatta i Sverige eller är här på ett tillfälligt besök. Jag avser inte att föreslå några förändringar i det avseendet. Enligt min mening bör ersättning till smittbärare även fortsättningsvis utges av allmänna medel.

Med denna lösning beträffande finansieringen är det inte lämpligt att föreskrifterna om ersättning till smittbärare tas in i AFL. Föreskrifterna bör — som jag tidigare framhållit — i stället ges i en fristående lag. Så långt det är möjligt bör dock reglerna samordnas med föreskriftema om sjukpenningförsäkringen i AFL. En lämplig lagteknisk lösning härvidlag är att den nya lagen om ersättning till smittbärare hänvisar till tillämpliga föreskrifter i AFL. Sammanfattningsvis anser jag alltså att ersättningen till smittbärarna även fortsättningsvis skall utges av allmänna medel och att lagregleringen liksom hittills skall ske genom föreskrifter som tas in i en särlagstiftning.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: I gällande lag görs en åtskillnad mellan smittbä- ' rare som har varit föremål för ingripande under högst 90 dagar i följd (tillfälliga smittbärare) och smittbärare där ingripandet har pågått under längre tid (kroniska smittbärare). Som jag tidigare redogjort för (avsnitt 2.1) gäller skilda regler för dessa kategorier såväl vad gäller rätten till och beräknandet av ersättning som handläggningen av ärendena.

Beträffande uppdelningen av smittbärarna i de två kategorierna uttalade föredragande departementschefen i förarbetena till gällande lag (anförd prop. s. 50 ff) att det fanns personer som hela livet, eller i varje fall under en mycket lång tid, var smittförande, s. k. kroniska bacillbärare. Det hade visat sig att det i regel var äldre personer som blev kroniskt smittförande. Många av dessa hade kanske redan på gmnd av åldem fått sin arbetsförmåga nedsatt, då ingripandet mot dem som bacillbärare vidtogs. Andra förlorade måhända under tiden för ingripandet efter hand sin arbetsförmåga. 1 vissa fall fanns det möjlighet att genom ett operativt ingrepp häva det smittförande tillståndet. I andra fall var det tänkbart att vederbörande -eventuellt efter omskolning — kunde övergå till en annan sysselsättning, så att ingripandet kunde upphöra eller begränsas. Departementschefen ansåg mot bakgmnd av dessa förhållanden att det inte var lämpligt att försöka åstadkomma en generell reglering av ersättningsfrågorna även för dessa bacillbärare. Ersättning åt de kroniska smittbärarna kunde svårligen beräknas direkt på ett visst inkomstbortfall utan hänsyn borde tas även till andra omständigheter.

Den skiljelinje vid 90 dagar som drogs mellan de tillfälliga och de kroniska smittbärarna valdes delvis med hänsyn till att det helt övervägande flertalet icke-kroniska bacillbärare upphörde att vara smittförande inom de första 90 dagama. Ett annat skäl var att — som jag tidigare redogjort för (avsnitt 2.3) — den tilläggssjukpenning som utgavs enligt 1947 års sjukförsäkringslag nästan halverades efter 90 dagars sjukdom.

Enligt gällande ordning handlägger försäkringskassorna ärenden om ersättning till de tillfälliga smittbärama medan länsstyrelsema fattar beslut om ersättning till de kroniska smittbärama. Denna ordning beror på skillnaderna i ersättningsreglerna för de olika kategorierna. Som jag fömt nämnt (avsnitt 2.1) skall ersättning till en kronisk smittbärare utges med ett belopp som efter en prövning i varje enskilt fall framstår som skäligt med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständighetema i övrigt. I förarbetena till nuvarande lag uttalade departementschefen (anförd prop. s. 50) att det inte kunde komma i fråga att på kassornas

personal lägga en prövning från fall till fall av inkomstförlustens storlek, vilket fömtsatte en uppskattande och be v is värderande verksamhet.

De motiv som tidigare åberopats för en uppdelning mellan de tillfälliga och de kroniska smittbärarna har numera inte samma tyngd. Av en undersökning som utredaren företog framkom att länsstyrelsema till de kroniska smittbärama som regel betalar ut ersättning beräknad efter samma gmnder som gäller för de tillfälliga smittbärama, dvs. i princip utges ersättning med ett belopp som motsvarar vederbörandes sjukpenning. Vidare har erfarenhetema visat att det numera ofta är unga människor som blir kroniska smittbärare. En smittbärare kan också nästan alltid återvända till sin tidigare arbetsplats. Den nuvarande gränsen vid 90 dagar mellan de tillfälliga och de kroniska smittbärama har inte heller längre någon anknytning till sjukpenningförsäkringens ersättningsnivåer.

Mot bakgmnd av vad som framkommit anser jag — i likhet med utredaren - att det inte längre finns skäl att från ersättningssynpunkt göra skillnad mellan de tillfälliga och kroniska smittbärama. Ersättningen bör därför beräknas på samma sätt oavsett ingripandets längd.

Det helt övervägande antalet ärenden enligt den nuvarande lagen gäller ersättning till de tillfälliga smittbärama. Försäkringskassoma har alltså störst erfarenhet av lagstiftningen. Genom att särregleringen för de kroniska smittbärarna föreslås avskaffad blir hela lagstiftningen - frånsett finansieringen — konstmerad som bestämmelser om en socialförsäkringsförmån. Detta innebär att försäkringskassoma bör handlägga samtliga ärenden om ersättning till smittbärare.

Prop. 1988/89:112

med minst hälften. Den situationen kan uppstå, att en person som är berättigad till halv sjukpenning på gmnd av den smittsamma sjukdomen eller en annan sjukdom samtidigt kan vara berättigad till ersättning som smittbärare. Begreppet smittbärare i 1 § andra stycket I lagförslaget bör därför definieras på samma sätt som i nuvarande lag.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande lag avses med smittbärare den som utan att ha förlorat sin arbetsförmåga lider av en smittsam sjukdom eller på annat sätt är smittförande samt den som kan misstänkas föra smitta. Från lagens tillämpningsområde undantas alltså de som på gmnd av tillståndet har förlorat sin arbetsförmåga. Dessa har i stället rätt till ersättning från sjukpenningförsäkringen enligt AFL eller — i förekommande fall - enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. För den som inte helt förlorat sin arbetsförmåga men vars arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften kan såväl sjukpenning som ersättning enligt lagen om ersättning åt smittbärare utges.

I likhet med utredaren anser jag att den nya lagstiftningens tillämpningsområde bör motsvara vad som gäller enligt nuvarande lag. Jag delar emellertid försäkringsrättens och kammarrättens uppfattning att det nuvarande uttrycket "förlorat sin arbetsförmåga" är att föredra vid utformningen av lagtexten.

Såsom fallet är för närvarande skall ersättning till en smittbärare kunna utges dels för inkomstbortfall, dels för resekostnader. Jag finner det ändamålsenligt att ersättningen för inkomstbortfall benämns smittbärarpenning i den nya lagen.

Prop. 1988/89:112

- vilken upphävdes den 1 januari 1986 - fortfarande är sjukpenningför- Prop. 1988/89:112 säkrad för ett belopp på 8 kr. per dag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i huvudsak positiva till förslaget. Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa har emellertid synpunkter på lagtextens utformning i de fall när smittbärarpenning skall kunna utges utan att vederbörande måste avstå från förvärvsarbete. Enligt kassan kan lagförslaget tolkas så att den som isoleras i hemmet är berättigad till smittbärarersättning även om han har sitt förvärvsarbete där.

Skälen fSr mitt förslag: Som jag tidigare nämnt kan ersättning för inkomstbortfall utges till en tillfällig smittbärare som på gmnd av en myndighets ingripande underkastas observation eller isolering eller på annat sätt råkar ut för inskränkningar i sitt arbete. Ingripandet skall ha skett med stöd av 1968 års smittskyddslag eller livsmedelslagen eller därtill anslutande föreskrifter.

Den nya smittskyddslagen innehåller i huvudsak följande föreskrifter av betydelse för bedömningen av i vilka fall ersättning till en smittbärare bör kunna utges. Den som har anledning att anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att söka läkare samt att låta läkaren göra de undersökningar och ta de prov som behövs för att fastställa om han har smittats av en sådan sjukdom. Den som inte utan dröjsmål iakttar denna skyldighet kan genom beslut av smittskyddsläkaren tvångsundersökas. Den läkare som utför undersökningen kan meddela den som undersöks de förhållningsregler som behövs för att hindra smittspridning. Reglema kan avse bl. a. isolering i hemmet och avstängning från arbete eller skolgång. Om den undersökte begär det, skall smittskyddsläkaren pröva förhåll-ningsreglema. Smittskyddsläkaren får ändra dessa, även i skärpande riktning. Den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom kan — fömtom tvångsundersökning — bli föremål för skilda former av tvångsåtgärder. I detta sammanhang bör nämnas tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering; i båda fallen tas smittbäraren in på sjukhus.

I livsmedelslagen föreskrivs att den som har eller kan antas ha en sjukdom, smitta m. m. som kan göra livsmedel otjänligt som människofo-da inte får vara sysselsatt i livsmedelshantering. Om vederbörande misstänker att han har en sådan sjukdom eller smitta m.m. är han enligt livsmedelsförordningen (1981:807) skyldig att snarast underrätta den som driver eller förestår verksamheten. Föreståndaren är då skyldig att se till att denne inte sysselsätts i hanteringen. Efter anmodan av bl.a. miljö- och hälsoskyddsnämnden - som är lokal tillsynsmyndighet - är den som sysslar med livsmedelshantering vidare skyldig att genomgå läkamndersökning. Med stöd av livsmedelslagen kan vederbörande slutligen förbjudas att hantera livsmedel. Enligt föreskrifter som livsmedelsverket utfärdat i anslutning till livsmedelslagen gäller vidare att vissa livsmedelsarbetare skall lämna avföringsprov efter vistelse utom Norden mer än fem dagar i följd, för kontroll av att vederbörande inte smittats av salmonella eller shigella.

Enligt utredarens förslag fömtsätter rätten till smittbärarpenning att ett

beslut har fattats enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagen. Förslaget Prop. 1988/89:112 ansluter i denna del till nuvarande ordning.

Som jag nyss redogjort för föreskrivs i den nya smittskyddslagen en skyldighet att söka läkare för den som har anledning att anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom. Först om vederbörande underlåter att iaktta denna skyldighet kan ett beslut komma att meddelas, nämligen ett beslut om tvångsundersökning. Med den utformning som ersättningsbestämmelserna för närvarande har föreligger inte fömtsättningar att utge smittbärarersättning till den som iakttar sin skyldighet och sålunda frivilligt uppsöker läkare.

1 fråga om livsmedelslagen finns - som nyss framgått - en skyldighet att i vissa fall lämna avföringsprov. Däremot finns inte någon direkt uttalad skyldighet för den enskilde att själv ta initiativ till en läkamndersökning. Det föreligger dock en skyldighet att underrätta den som driver eller förestår livsmedelsverksamhet om misstanken.

Jag anser mot bakgmnd av den redogörelse jag nu lämnat att det finns skäl att komplettera utredarens förslag. Fömtom när ett beslut enligt någon av de nämnda lagstiftningama har meddelats bör smittbärarpenning kunna utges också när vederbörande självmant genomgår en läkamndersökning eller en hälsokontroll eller lämnar ett prov som syftar till att utröna om han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen eller har en sjukdom, smitta e. d. som kan göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda enligt livsmedelslagen. En sådan rätt överensstämmer också med strävandena att förebygga och minska smittspridningen.

Enligt gällande reglering har en tillfällig smittbärare rätt till ersättning för dels inkomstbortfall, dels resekostnader. Även om ersättningen för inkomstbortfall i princip avses täcka den förlust som smittbäraren råkat ut för på gmnd av ingripandet, krävs ingen utredning om och i vilken utsträckning så skett i det enskilda fallet. Endast beträffande den som inte fyllt 16 år uppställs ett sådant krav.

Lagen om ersättning åt smittbärare bygger i stora delar på reglema om sjukförsäkringen enligt AFL. Sjukförsäkringssystemet har emellertid successivt förändrats sedan gällande lag om ersättning till smittbärare trädde i kraft år 1956.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen omfattar alla personer som är inskrivna hos allmän försäkringskassa. Den som är bosatt i Sverige skall vara inskriven hos försäkringskassan fr. o. m. den månad då han fyller 16 år.

För rätt till sjukpenning krävs att den försäkrade har en beräknad årlig förvärvsinkomst av minst 6000 kr. Fram till den 1 juli 1988 gällde som en absolut fömtsättning för rätt till sjukpenning att vederbörande var inskriven i försäkringskassan och alltså hade fyllt 16 år. Fr. o. m. nämnda datum kan även den som är under 16 år få sjukpenning om han i övrigt uppfyller kraven för denna förmån. Dämtöver krävs att denne själv anmäler sina inkomstförhållanden till försäkringskassan för att en sjukpenninggmndande inkomst skall fastställas för honom.

Den obligatoriska sjuk- och föräldraförsäkringen omfattar även stude- 28

rande om de är inskrivna hos försäkringskassan. Under studietiden gäller Prop. 1988/89:112 dock särskilda regler för rätten till ersättning. Dessa regler trädde i kraft den I januari 1985.

Huvudprincipen är att de studerande får behålla sitt studiestöd i form av studiehjälp, studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd eller utbildningsbidrag för doktorander för all styrkt sjukdom under studietiden. Det innebär att en studerande har sin försörjning tryggad under den tid han normalt skulle ha finansierat sitt uppehälle med någon form av studiestöd, även om han råkar bli sjuk under denna tid.

Om dessa studerande har en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) när studierna påbörjas får denna inkomst inte sänkas under studietiden. Detta gäller oavsett utbildningstidens längd.

Sjukpenning eller tillfällig föräldrapenning under studietiden får inte utges på grundval av denna SGI. Den hålls i stället vilande för att åter bli gällande, aktiveras, när studietiden är avslutad eller när ett definitivt studieavbrott görs.

Den studerande kan dock uppbära en särskild studietidssjukpenning vid sjukdom under studietiden. Denna sjukpenning beräknas på gmndval av den förvärvsinkomst den studerande kan antas få vid sidan av studierna eller under ferietid, s, k. studietids-SGl. Motsvarande gäller för tillfällig föräldrapenning.

Sedan den 1 juni 1986 kan den vilande SGLn aktiveras även under sommarferier. För en studerande som blir sjuk eller behöver avstå från förvärvsarbete på grund av barns sjukdom under sommarferierna skall — om han inte uppbär studiestöd under dessa ferier — sjukpenningen och den tillfälliga föräldrapenningen beräknas på gmndval av den vilande SGLn om denna SGI är högre än studietids-SGLn. Avsikten är att i en särskild proposition till innevarande riksmöte lägga fram förslag om vissa smärre förändringar i dessa regler.

I övrigt gäller att så länge en SGI vilar betalas ingen sjukpenning eller tillfällig föräldrapenning på gmndval av den. Systemet med vilande SGI och studietids-SGl omfattar inte föräldrapenning som utges med anledning av ett barns födelse.

Den 1 december 1987 infördes den s.k. timsjukpenningreformen. För den som är anställd och förvärvsarbetar gäller skilda beräkningsgrunder beroende på sjukperiodens längd. För de första 14 dagarna utges tim- eller dagberäknad sjukpenning. Denna utges endast om den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk. Med förvärvsarbete jämställs bl. a. semester. Från den femtonde sjukdagen beräknas sjukpenningen per kalenderdag. Sjukpenning kan då utges även för arbetsfria dagar. För vissa grupper utges kalenderdagsberäknad sjukpenning för hela sjukfallet, alltså även för de första Qorton dagarna. Så är bl.a. fallet för egenförelagare och för den som är arbetslös.

En ny lag om ersättning till smittbärare bör enligt min mening så långt
som möjligt ansluta sig till de principer som numera gäller för sjukpen
ningförsäkringen. För detta talar bl.a. att smittan tidvis kan föranleda en
sådan nedsättning av arbetsförmågan som förutsätts för rätt till sjukpen
ning. Arbetsförmågan kan också vara endast partiellt nedsatt och smittbä- 29

råren kan därför för samma dag vara berättigad till såväl sjukpenning som Prop. 1988/89:112 smittbärarpenning.

Ett krav på att smittbäraren till följd av ingripandet — i ingripande
inkluderar jag i detta sammanhang även en läkarundersökning eller hälso
kontroll som vederbörande på eget initiativ genomgår i enlighet med vad
som nyss sagts — måste avstå från förvärvsarbete för att vara berättigad
till smittbärarpenning motsvarar enligt min mening väl de grundprinciper
som gäller för sjukpenningen. Att, som utredaren med vissa begränsningar
föreslår, utge smittbärarpenning utan krav på att vederbörande måste
avstå från förvärvsarbete när beslutet enligt smittskyddslagen avser läkar
undersökning eller isolering skulle enligt min mening föra för långt. Ett
sådant system skulle för det första innebära en längre gående ersättnings
rätt än den som gäller för sjukpenningen. Som exempel kan nämnas, att en
studerande som saknar s. k. studietids-SGl — vilket är fallet för ett stort
antal studerande — inte är berättigad till sjukpenning om sjukfallet inträf
far under en termin. Enligt utredarens förslag skulle däremot smittbärar
penning kunna utges i ett sådant fall. '

Sjukpenningen bygger på inkomstbortfallsprincipen. Som jag tidigare nämnt innebär detta att sjukdom generellt sett anses leda till inkomstförluster även om detta inte behöver gälla i det enskilda fallet. Ett sådant resonemang kan enligt min mening inte utan vidare överföras till en smittbärare som inte är sjuk. För t.ex. en studerande lär ett sjukdomstillstånd oftast leda till åtminstone ett visst avbräck i studierna. Att en studerande vållas avbräck i sina studier kan naturligtvis tänkas inträffa också när det gäller en studerande som utan att vara sjuk t.ex. isoleras enligt smittskyddslagen under en viss period, bl. a. genom att han inte kan närvara vid ett bestämt tentamenstillfälle. Att generellt anta att en studerande alltid skulle hindras i sina studier genom ett sådant beslut anser jag emellertid inte vara motiverat. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att ingripandena enligt smittskyddslagen — som torde vara av intresse i detta fall — oftast är av kortvarig natur. Den reglering som behövs anser jag i stället bör komma till stånd genom ändring i bl. a. studiestödslagen. Till detta återkommer jag i det följande (avsnitt 3).

Jag anser alltså sammanfattningsvis att det för rätt till smittbärarpenning bör krävas att vederbörande måste avstå från förvärvsarbete till följd av ingripandet.

Mitt förslag: Smittbärarpenning utges med ett belopp som motsvarar den sjukpenning och det sjukpenningtillägg som smittbäraren enligt AFL är berättigad till vid sjukdom.

För den som inte är sjukpenningförsäkrad bestäms smittbärarpenningen till det belopp som sjukpenningen skulle ha utgjort om kravet på inskrivning i försäkringskassan hade varit uppfyllt. Härvid skall dock smittbärarpenning utges med ett belopp som svarar mot en kalenderdagsberäknad sjukpenning. Till gmnd för beräkningen av smittbärarpenning får vidare som inkomst av anställning räknas även ersättning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller en utländsk juridisk person, när arbetet har utförts i arbetsgivarens verksamhet utomlands.

Det garantibelopp som enligt nuvarande lag utges till den som helt saknar inkomst eller endast har en obetydlig inkomst slopas.

Smittbärarpenning utges i form av hel eller halv förmån.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget. Detta gäller bl. a. riksförsäkringsverket. Några är emellertid kritiska. Sveriges Tandläkarförbund påpekar att det för privattandläkarna tillkommer kostnader som inte täcks av smittbärarpenningen. Hit hör bl. a. hyror och löner till personal. Stockholms och Västmanlands läns landsting påpekar att en smittbärare som avstängs från arbetet av sin arbetsgivare kan få oreducerad lön medan ett myndighetsbeslut med samma innebörd ger smittbäraren endast 90% av lönen i kompensation. Landstingen anser sådana olikheter i kompensationsgrad vara otillfredsställande. Försäkringskasseförbundet och Västmanlands läns allmänna försäkringskassa anser att frågan om att utge 100% kompensation för inkomstbortfallet borde ha prövats ytterligare. Västerbottens läns allmänna försäkringskassa ifrågasätter om inte smittbäraren i de fall då ingripandet varar en längre tid borde få en högre ersättning än den utredaren föreslagit.

Försäkringskasseförbundet och Värmlands läns allmänna försäkringskassa är tveksamma till utredarens förslag att förvärvsinkomster från utlandet skall kunna läggas till gmnd för beräkningen av smittbärarpenning. Förbundet och kassan förordar i stället att tillfälliga förvärvsinkomster från Sverige räknas om till en årsinkomst.

Malmö allmänna försäkringskassa anser att den nuvarande lagens garantibelopp bör behållas medan Försäkringskasseförbundet anser att detta bör behållas för säsongs- eller feriearbetarna. Förbundet föreslår i andra hand övergångsregler för dem som vid ikraftträdandet uppbär ersättning med garantibeloppet enligt nuvarande lag. Jämtlands läns landsting föreslår en särskild beräkningsregel för studerande som råkar ut för ett ingripande som förhindrar feriearbete. Enligt landstinget bör smittbärarpenning för den tid som anställningsavtalet avser utges med ett belopp som svarar mot

den sjukpenning som vederbörande skulle få om han hela året haft denna Prop. 1988/89:112 inkomst.

Malmö allmänna försäkringskassa anser att smittbärarpenning även bör kunna utges i form av en Qärdedels och tre Qärdedels förmån.

Västerbottens läns allmänna försäkringskassa anser att den väntetid som gäller innan en inkomständring får genomslag vid beräkningen av sjukpenning enligt AFL inte bör tillämpas vid beräkning av smittbärarpenning.

Skälen för mitt forslag: Enligt gällande lag utges till en tillfällig smittbärare ersättning för inkomstbortfall med — frånsett det sjukpenningtillägg som kan utges på gmnd av frivillig försäkring enligt AFL - samma belopp som sjukpenningen enligt AFL. Anknytningen till sjukpenningförsäkringen motiverades i förarbetena bl. a. med att försäkringskassomas medverkan krävde enkla regler för bestämmandet av ersättningen.

I likhet med utredaren anser jag att ersättningen för inkomstbortfallet även fortsättningsvis bör motsvara sjukpenningen enligt AFL. Som jag tidigare påpekat får man räkna med att en smittbärare ömsom kan vara berättigad till sjukpenning, ömsom till smittbärarpenning. Att mot den bakgmnden ge smittbärarpenningen en högre kompensationsgrad än den sjukpenningen medför anser jag från principiella utgångspunkter vara felaktigt. Härtill kommer de administrativa svårigheter som ett sådant ersättningssystem skulle medföra för försäkringskassoma.

Smittbärarpenningens anknytning till sjukpenningen fömtsätter givetvis att reglema i AFL om sjukpenninggmndande inkomst får genomslag också vid beräkningen av smittbärarpenning. Enligt 3 kap. 5 § andra stycket AFL gäller att en ändring av den försäkrades inkomstförhållanden inte omedelbart leder till en ändring av den sjukpenninggmndande inkomsten (SGI). En viss "väntetid" gäller. Vid den tidpunkt då kommittén lämnade sitt betänkande var denna tid 30 dagar. Den är numera endast 14 dagar. Inom riksförsäkringsverket övervägs frågan om det är möjligt att helt slopa en sådan väntetid. I enlighet med utredaren anser inte heller jag att en särlösning i detta avseende är påkallad för smittbärarpenningens del. En sådan särlösning skulle även vålla administrativa problem.

Sveriges Tandläkarförbund har påtalat att smittbärarpenningen inte erbjuder någon kompensation för vissa kostnader som är hänförliga till en privatpraktiserande tandläkares praktik. Det gäller t. ex. hyror och löner till personal. En lösning på sådana problem som här tagits upp anser jag emellertid inte lämpligen bör ges inom ramen för en lagstiftning av förevarande slag.

Såsom är fallet enligt nuvarande lag bör i smittbärarpenningen ingå även ett belopp som svarar mot det sjukpenningtillägg som vederbörande kan vara försäkrad för på gmnd av frivillig sjukpenningförsäkring enligt AFL.

Beträffande den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL föreskrivs i gällande lag att ersättning för inkomstbortfall skall beräknas på samma sätt som om vederbörande hade varit sjukpenningförsäkrad. För den som är under 16 år uppställs dessutom ett villkor att vederbörande kan visa att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

Bestämmelsen tillkom för att lösa ersättningsfrågan för dem som inte
var sjukpenningförsäkrade. Hit hörde personer som var under 16 år, 32

personer som inte var bosatta i landet - alltså främst uflänningar - samt Prop. 1988/89:112

personer som inte hade en inkomst som uppgick till en viss miniminivå.

Bestämmelsen innebär numera bl. a. — med det nämnda undantaget för

personer under 16 år - att ersättning alltid utges med minst 15 kr. per dag.

Undantaget för personer under 16 år motiverades i förarbetena av att det

inte ansågs rimligt att i sådant fall utge ersättning utan prövning.

Enligt min mening måste ersättning för inkomstbortfall även fortsättningsvis kunna utges till vissa gmpper som inte är sjukpenningförsäkrade enligt AFL. Här bör emellertid inledningsvis uppmärksammas att den som inte fyllt 16 år, och alltså inte är inskriven i svensk försäkringskassa, sedan den 1 juli 1988 har rätt till sjukpenning om han i övrigt uppfyller villkoren för denna förmån och dessutom gör särskild inkomstanmälan till försäkringskassan.

Bortsett från denna kategori faller i stort sett samma gmpper utanför sjukpenningförsäkringen i dag som när gällande lag om smittbärarersättning trädde i kraft. Hit hör främst utlänningar eller utlandssvenskar som tillfälligt vistas i landet.

Jag anser att rätten till smittbärarpenning också för dem som inte är sjukpenningförsäkrade i största möjliga utsträckning bör bygga på samma gmndprinciper som gäller för sjukpenningen. Detta medför enligt mitt synsätt att smittbärarpenningen, liksom sjukpenningen, bl. a. bör fömtsätta att vederbörande har inkomst av eget arbete som har en viss varaktighet eller som är årligen återkommande och som uppgår till minst 6 000 kr. per år. I sakens natur ligger emellertid att rätten till smittbärarpenning i dessa fall inte skall fömtsätta inskrivning i svensk försäkringskassa. Av administrativa skäl bör smittbärarpenningen i dessa fall alltid beräknas på samma sätt som den kalenderdagsberäknade sjukpenningen. Vidare bör — med avvikelse från vad som föreskrivs i 3 kap. 2 § första stycket andra meningen AFL — hinder inte finnas mot att som inkomst av anställning räkna ersättning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller som är en utländsk juridisk person, om arbetet har utförts i arbetsgivarens verksamhet utom riket. Ett par remissinstanser har i detta avseende istället förordat en lösning som innebär att den inkomst som vederbörande kan ha i Sverige räknas om till en årsinkomst. För de gmpper som här avses lär det emellertid endast undantagsvis förekomma sådana "svenska" inkomster.

Den konstmktion som jag har föreslagit innebär vidare att garantibeloppet på 15 kr. per dag bortfaller. Häremot skulle kunna invändas att ett beslut om t.ex. isolering i hemmet avser att tillgodose det allmännas intresse och att ett visst garantibelopp skulle kunna utgöra en viss motivation för den som är att anse som smittbärare att följa beslutet. Ett garantibelopp enligt hittillsvarande modell blir emellertid knappast av sådan storlek att det kan antas utgöra någon väsentlig drivfjäder. Det bör i detta sammanhang också uppmärksammas att samhällets trygghetsanordningar i Övrigt har radikalt förbättrats under den tid som förflutit sedan 1956 års lag om ersättning åt smittbärare trädde i kraft.

I mina överväganden kring övergångsregler (avsnitt 5) avser jag att beröra bl. a. dem som vid ikraftträdandet av en ny lagstiftning på området

3 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 112

uppbär ersättning för inkomstbortfall med garantibeloppet enligt nuvaran- Prop. 1988/89:112 de föreskrifter.

Ersättning till smittbärare för inkomstbortfall utges enligt gällande lag -frånsett sjukpenningtillägg på gmnd av frivillig försäkring enligt AFL — med högst ett belopp som motsvarar hel sjukpenning. Den vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst hälften kan vara berättigad till såväl sjukpenning som smittbärarersättning till följd av inkomstbortfallet. Detta gäller både när arbetsförmågans nedsättning beror på en sjukdom som är föranledd av smittan — under fömtsättning att arbetsförmågan inte gått helt förlorad på gmnd av en sådan sjukdom - och när den beror på en sjukdom som inte har något samband med smittan. I så fall utges smittbärarersättning med det belopp som återstår sedan eventuell sjukpenning avräknats.

Enligt den nuvarande lagen om ersättning åt smittbärare finns däremot inte möjlighet att till en smittbärare utge reducerad ersättning för inkomstbortfallet när ingripandet medfört att han endast delvis har varit tvungen att avstå från förvärvsarbete. I de flesta fall medför ett ingripande enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagen att smittbäraren måste avstå helt från förvärvsarbete under en viss dag. Det finns emellertid fall, t.ex. inom livsmedelsbranschen, då smittbäraren till viss del, men inte helt, kan omplaceras till arbetsuppgifter som kan utföras trots smittbärarskapet. Inte heller en läkamndersökning eller hälsokontroll som smittbäraren genomgår behöver medföra att han måste avstå helt från förvärvsarbete. För dessa och liknande fall finns det enligt min mening ett behov av att kunna utge partiell smittbärarpenning.

På de skäl som jag tidigare åberopat anser jag att smittbärarpenningen även i detta avseende bör ansluta till sjukpenningsystemet. Smittbärarpenning bör därför utges i form av hel och halv förmån. Till skillnad från utredaren anser jag att halv smittbärarpenning inte bör kunna utges med mindre smittbäraren måste avstå från förvärvsarbete minst en halv dag.

Inom sjukförsäkringsområdet pågår en försöksverksamhet med bl.a. flexiblare sjukpenning som ger möjlighet att utge sjukpenning på fler ersättningsnivåer, nämligen även som en Qärdedels och tre Ijärdedels sjukpenning. Försöksverksamheten är begränsad till ett fåtal kommuner. Rehabiliteringsberedningen har i sitt i december 1988 avgivna betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering, föreslagit bl.a. att AFL ändras på denna punkt, så att sjukpenning generellt skall kunna utges även i form av en Qärdedels och tre Qärdedels sjukpenning. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Om regeringen beslutar att förelägga riksdagen en proposition med detta innehåll avser jag att aktualisera frågan om fler ersättningsnivåer för smittbärarpenningen.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Har inte något att erinra mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt den urspmngliga lydelsen av gällande lag om ersättning åt smittbärare kunde en tillfällig smittbärare få ersättning endast för inkomstbortfall. De kostnader för resa som han åsamkades till följd av ingripandet fick han själv bekosta. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1960, gavs en tillfällig smittbärare rätt till ersättning även för resekostnader som varit behövliga på gmnd av ingripandet. Det ingripande som avsågs i motiven till lagändringen var ett beslut av hälsovårdsnämnden om isolering på vissa allmänna vårdinrättningar.

Gällande lag fömtsätter för rätt till ersättning att resan har varit erforderlig på gmnd av ett "ingripande". Om så är fallet utges ersättning med ett belopp som bestäms efter en skälighetsbedömning från fall till fall.

Enligt min mening bör i en ny lag om ersättning till smittbärare även resekostnadsersättningen ges en lösning som så långt det är möjligt ansluter till vad som gäller vid sjukdom i allmänhet. Skälen till detta har jag tidigare redovisat (avsnitt 2.7). Ett sådant synsätt innebär att en smittbärare bör få rätt till resekostnadsersättning även om resan inte är föranledd av ett beslut enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagstiftningen. Inte heller bör det krävas att denne måste avstå från förvärvsarbete för att få ersättning. Rätt till ersättning bör föreligga så snart det är fråga om en sådan samhällsfarlig sjukdom som avses i smittskyddslagen eller en sådan sjukdom som enligt livsmedelslagen kan göra livsmedel som smittbäraren hanterar otjänligt till människoföda. Reseersättning bör kunna utges för resa som föranleds av bl. a. läkamndersökning och vård.

Som jag nämnt bör reglerna för resekostnadsersättning för smittbärare så långt det ar möjligt ansluta till vad som gäller vid sjukdom. Det innebär att sjukreseförordningen bör kunna tillämpas i vissa delar. Resekostnader bör ersättas utan avdrag för karensbelopp. Vidare bör ersättningen även fortsättningsvis avgöras efter en skälighetsbedömning från fall till fall. De aktuella bestämmelserna i smittskyddslagen och livsmedelslagen har näm-

2.10 Rehabiliteringsansvar

Mitt förslag: Försäkringskassorna skall ha ansvar för rehabilitering av smittbärare på samma sätt som gäller inom sjukförsäkringen enligt AFL.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: Som tidigare nämnts skall enligt nuvarande lag ersättning till de kroniska smittbärarna bestämmas efter en bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. Av förarbetena (anförd prop. s. 60) framgår att ett av skälen till detta var att det i vissa fall fanns möjlighet att genom ett operativt ingrepp häva det smittförande tillståndet. 1 en del fall var det också tänkbart att vederbörande - eventuellt efter omskolning -kunde övergå till annan sysselsättning. På så sätt skulle ingripandet mot smittbäraren kunna upphöra eller begränsas.

Inom sjukförsäkringen finns regler om rehabilitering. Enligt 2 kap. 11 § AFL och tillämpningsföreskrifter till detta lagrum skall försäkringskassan — bl. a. när sjukpenning har utgetts för 90 dagar i följd — bedöma om det finns anledning att vidta åtgärder för rehabilitering. För samråd och andra insatser i rehabiliteringssyfte finns särskilda rehabiliteringsgrupper inrättade såväl lokalt som centralt hos försäkringskassorna. I grupperna ingår bl. a. medicinsk expertis och företrädare för arbetsmarknaden.

Det är enligt min mening angeläget att det system för rehabilitering som gäller vid sjukdom kan tillämpas även när det gäller smittbärarna. Försäkringskassan bör därför ges ett rehabiliteringsansvar för de smittbärare som är berättigade till ersättning. Jag föreslår därför att det i lagen om ersättning till smittbärare görs en hänvisning till 2 kap. 11 § AFL.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget. Några är emellertid kritiska och ifrågasätter om inte ersättning till föräldrar med smittförande barn även bör kunna utges enligt lagen om ersättning till smittbärare. Från något håll anförs att tillfällig föräldrapenning enligt AFL skall kunna utges för detta ändamål utan någon begränsning till ett visst antal dagar per barn och år.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 kap. 10 § AFL har en förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för vård av ett bam i samband med bl. a. sjukdom eller smitta hos barnet rätt till tillfällig föräldrapenning. Enligt lagmmmet utges förmånen till förälder till ett barn som inte fyllt 12 år. Enligt 4 kap. 11 § AFL kan tillfällig föräldrapenning även utges för vård av ett bam som fyllt 12 men inte 16 år om barnet på gmnd av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn och vård. Förmånen kan som regel inte utges för bam vars levnadsålder understiger 240 dagar. Tillfällig föräldrapenning kunde tidigare utges under högst 60 dagar för varje barn och år. Fr.o.m. den 1 juli 1988 kan tillfällig föräldrapenning i samband med bl.a. smitta hos bamet utges under högst 90 dagar för varje barn och år. Tillfällig föräldrapenning kan — liksom föräldrapenning med anledning av bams födelse — utges i form av hel, halv eller fjärdedels förmån. Tillfällig föräldrapenning utges med belopp som motsvarar förälderns sjukpenning.

Dessa 90 dagar synes gott och väl räcka till för flertalet fall där barn för smitta. Av utredaren inhämtade uppgifter om utnyttjandet av det då gällande maximala antalet dagar — dvs. 60 — visade att samtliga dagar utnyttjades för endast 0,03 % av alla barn under tolv år. Drygt hälften av dessa fall berodde på sjukdom eller smitta hos bamets ordinarie vårdare. Av de fall som avsåg sjukdom eller smitta hos barnet hade i endast 23 fall samtliga dagar tagits ut i en följd. De sjukdomar som förekom hos barnen i dessa fall var av högst varierande art.

De samhällsfarliga sjukdomarna har endast marginell betydelse i dessa sammanhang. Det är främst salmonellos och hepatit B som är aktuella. Barnen är ofta inte sjuka utan enbart smittbärare. Skolgången hindras vanligen inte till följd av sjukdomen.

Även om de samhällsfarliga sjukdomama intar en viss särställning genom att det ligger i samhällets intresse att skydda sig mot att dessa sprids, finns det emellertid också andra grupper av sjukdomar och andra situationer med långa vårdtider, som gör att det är vanskligt att särbehandla barn med samhällsfarliga sjukdomar när det gäller ersättningsrätten.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Värmlands läns allmänna försäkringskassa tillstyrker förslaget. Kassan anser att avdrag inte skall göras när smittbäraren isoleras på sjukhus enligt smittskyddslagen. Kassan stöder sig därvid på utredarens förslag till ny smittskyddslag, som innehåller en föreskrift om att isolering på sjukhus efter beslut av smittskyddsläkaren är kostnadsfri för den smittade.

Skälen för mitt förslag: För varje dag som den försäkrade vårdas på sjukhus görs enligt 3 kap. 4 § andra stycket AFL ett avdrag på sjukpenningen. Sjukpenningen minskas därvid med 55 kr., dock med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Fr.o.m. den 1 januari 1988 gäller motsvarande regel beträffande föräldrapenning vid sjukhusvård. Den gällande lagen om ersättning åt smittbärare innehåller en motsvarande föreskrift i fråga om ersättningen för inkomstbortfall till en tillfällig smittbärare.

Det avdrag som här avses utgör inte något vederlag för vården i sig. Det syftar i stället till att bidra till sådana kostnader för den försäkrade som denne själv skulle haft om han inte hade vistats på sjukhus, såsom kostnader för mat, tvätt och elektricitet.

I den nya smittskyddslagen föreskrivs i 63 § bl.a. att all undersökning, vård och behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för en patient inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården. Bestämmelsen gäller den som är sjuk-försäkrad enligt AFL. Av förarbetena i det lagstiftningsärendet framgår att föreskriften inte är avsedd att utgöra hinder mot att göra kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluteri sjukhusvård (prop! 1988/89:5 s. 97).

Mot bakgmnd av vad som anförts anser jag att sjukhusvårdsavdrag skall Prop. 1988/89:112 göras på smittbärarpenningen på motsvarande sätt som gäller när sådant avdrag görs på sjukpenningen.

2.12.2 Handläggningsregler

Mitt forslag: En ansökan om smittbärarpenning eller resekostnadsersättning skall liksom hittills ske i skriftlig form.

Om rätten till smittbärarpenning gmndar sig på ett beslut skall till ansökan fogas en kopia av beslutet eller ett intyg med uppgift om beslutets innehåll. När rätten till smittbärarpenning avser en läkarundersökning e. d. som smittbäraren självmant genomgår skall istället bifogas ett intyg om undersökningen m. m. Motsvarande intyg skall bifogas när ansökan avser resekostnadsersättning.

Ärenden om ersättning åt den som är bosatt i landet avgörs av den försäkringskassa där smittbäraren är inskriven eller skulle ha varit inskriven om han hade fyllt 16 år. I fråga om utlänningar och utlandssvenskar som inte är bosatta här skall ärendet avgöras av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde beslutet om ingripandet har fattats eller, när sådant beslut inte finns, där läkamndersökning, vård e. dyl. har skett. Liksom hittills skall behörig försäkringskassa kunna uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

Föreskrifterna i AFL om omprövning och överklagande av beslut skall gälla även beträffande beslut enligt den nya lagen. Omprövningen skall i försäkringskassan göras av socialförsäkringsnämnd om beslutet avser indragning, nedsättning eller återbetalning av ersättning.

Utredarens förslag: Innebär i förhållande till mitt förslag i huvudsak följande avvikelser. I en ansökan om smittbärarpenning skall smittbäraren på heder och samvete uppge om han för den tid som ersättningen avser också har rätt till lön av allmänna medel eller till vissa socialförsäkringsförmåner enligt svensk eller utländsk lagstiftning.

När det gäller en ansökan om resekostnadsersättning, som inte har samband med något beslut enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagen, har utredaren, i fråga om den som varken är inskriven i svensk försäkringskassa eller bosatt i landet, föreslagit att ärendet skall prövas av den kassa där smittbäraren vistas.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser sorri har yttrat sig är positiva till förslagen. Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa har emellertid beträffande det intyg som skall fogas till en ansökan om resekostnadsersättning föreslagit, att vårdgivaren i intyget bör lämna uppgift om diagnosen.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande lag skall en framställning om ersättning göras skriftligen. Jag anser att kravet på skriftlig form bör gälla även fortsättningsvis.

Till en ansökan om ersättning skall enligt nuvarande lag fogas ett bevis Prop. 1988/89:112 om ingripandet. Det ingripande som avses är ett beslut om observation eller isolering eller någon annan inskränkning i smittbärarens rätt att utföra arbete.

För att bedömningen av ersättningsrätten skall kunna ske så problemfritt som möjligt bör motsvarande krav gälla även i en ny lag om ersättning till smittbärare. När rätten till smittbärarpenning gmndar sig på ett beslut enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagen bör sålunda till ansökan fogas en kopia av beslutet eller, om det är lämpligare, ett intyg med uppgift om vad beslutet innehåller.

Mitt förslag till ny lag om ersättning till smittbärare innebär att rätten till smittbärarersättning i viss mån utvidgas i förhållande till gällande lag. Smittbärarpenning skall sålunda kunna utges även till den som självmant genomgår läkamndersökning eller hälsokontroll. Beträffande resekostnadsersättningen tas kravet på att resan skall vara föranledd av ett beslut bort. I dessa fall bör till ansökan i stället fogas ett intyg om läkamndersökningen, vården etc.

I nuvarande lag föreskrivs att en tillfällig smittbärare, som under tiden för ingripandet är berättigad till lön av allmänna medel, endast har rätt till ersättning för inkomstbortfall till den del denna ersättning överstiger lönen. I anslutning härtill föreskrivs att en tillfällig smittbärare som ansöker om sådan ersättning skall — om han har rätt till lön enligt vad som nyss sagts — avge en försäkran på heder och samvete angående den lön som han sålunda är berättigad till.

Utredaren har föreslagit att en sådan försäkran skall göras obligatorisk i samtliga ärenden om smittbärarpenning och — fömtom lön — även inkludera uppgift om vissa socialförsäkringsförmåner enligt svensk eller utländsk lagstiftning.

Jag anser för min del inte att det är nödvändigt att ha en sådan föreskrift i en ny lag om ersättning till smittbärare. Såsom är fallet t. ex. när det gäller kontroll i sjukpenningärenden bör det istället uppdras åt riksförsäkringsverket att meddela de föreskrifter som kan behövas i berört avseende. I lagförslaget bör det därför räcka att hänvisa till bestämmelsen i 20 kap. 16 § AFL om möjlighet för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket att meddela verkställighetsföreskrifter.

I fråga om handläggningen föreskrivs i gällande lag att ett ärende om ersättning till en tillfällig smittbärare skall prövas av den försäkringskassa där smittbäraren är inskriven. Om smittbäraren inte är inskriven i svensk försäkringskassa skall ärendet avgöras av den kassa inom vars verksamhetsområde han är bosatt eller - om vederbörande inte är bosatt i landet — av den kassa inom vars område ingripandet skett.

För dem som är inskrivna i allmän försäkringskassa bör ett ärende om smittbärarersättning även fortsättningsvis avgöras av den kassa där vederbörande är inskriven. För den som inte är inskriven på gmnd av att han inte fyllt 16 år bör — såsom är fallet bl.a. när det gäller sjukpenningförmåner — ärendet avgöras av den kassa där han skulle ha varit inskriven om han uppfyllt åldersvillkoret.

I fråga om den som inte är inskriven hos allmän försäkringskassa och 40

inte heller skulle ha varit det om han hade fyllt 16 år föreslår jag följande. När det gäller ett ärende om smittbärarpenning som gmndar sig på ett beslut av t.ex. behandlande läkare enligt smittskyddslagen bör ärendet handläggas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde beslutet har fattats. Om rätten till ersättning har sin gmnd i något annat förhållande bör den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde läkarundersökningen, vården m. m. skett handlägga ärendet.

Såsom är fallet enligt nuvarande lag avses en behörig försäkringskassa kunna uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ett visst ärende. Att så sker kan tänkas vara lämpligt i olika situationer. Som exempel kan nämnas att smittbäraren tidigare fått sin rätt till ersättning enligt lagen prövad av en annan försäkringskassa. Det kan också tänkas att Stockholms läns allmänna försäkringskassa — som har en särskild utlandsavdelning — har bäst fömtsättningar att pröva ärenden om ersättning till smittbärare som inte är bosatt i landet, i synnerhet om vederbörande har förvärvsinkomster från utlandet som får läggas till gmnd för beräkning av smittbärarpenningen.

Reglema i 20 kap. 10-13 §§ AFL om omprövning och överklagande av beslut bör tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ett beslut enligt den nya lagen. 120 kap. 10 § första stycket AFL föreskrivs beträffande omprövning av beslut, att denna skall göras av socialförsäkringsnämnden hos kassan om beslutet gäller — såvitt nu är av intresse — indragning eller nedsättning av ersättning eller återbetalningsskyldighet för ersättning som utgetts. Enligt min mening bör även en omprövning av en försäkringskassas beslut i ärenden enligt den nya lagen om smittbärarersättning göras av socialförsäkringsnämnden hos kassan, om beslutet avser indragning, nedsättning eller återbetalningsskyldighet.

Prop. 1988/89:112

endast för sådan sjukperiod eller del därav som har godkänts av försäkringskassan. Studiestödslagen innehåller vidare föreskrifter om rehabilitering vid sjukdom när studiehjälp i form av studielån utges eller om studiemedel utgår. Om en studerande som beviljats sådana förmåner har varit helt oförmögen att bedriva studier under 90 dagar i följd på gmnd av sjukdom skall försäkringskassan undersöka om skäl finns att vidta åtgärd som kan förkorta sjukdomstiden eller på annat sätt återställa studieförmågan. Den del av studielånet som belöper på en sjukperiod behöver inte betalas tillbaka. Härvid gäller dock en karenstid på 14 dagar.

Som har framgått i det föregående syftar mitt förslag till ny lag om ersättning till smittbärare till att i möjligaste mån tillförsäkra en smittbärare samma ekonomiska kompensation som han skulle ha fått vid sjukdom. Enligt min uppfattning bör samma synsätt gälla i fråga om studiestöd enligt studiestödslagen. En person som är att anse som smittbärare enligt lagen om ersättning till smittbärare bör därför — i samma utsträckning som gällt om han i stället hade varit sjuk — få behålla studiestödet om han till följd av ett beslut enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagstiftningen inte kan bedriva sina studier. Även reglema om återbetalning av studielån och om rehabilitering bör tillämpas på smittbärare.

Enligt min mening bör förslaget lagtekniskt lösas genom att det i 9 kap. studiestödslagen förs in en ny paragraf

En motsvarande ändring bör även göras i lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd till arbetslösa. I den delen leder mitt förslag till en ändring av 2 § nämnda lag.

Om lagförslagen godtas bör motsvarande ändring göras i förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktorander. Ändringar i den författningen kräver inte riksdagens medverkan.

Prop. 1988/89:112

tens inträde. I regeringens budgetproposition föreslås fr. o. m. den 1 juli 1989 en viss modifiering av arbetsvillkoret (prop. 1988/89:100, bil. 12 s. 91 fl).

I ramtiden inräknas inte tid då en försäkrad varit förhindrad att arbeta på grund av bl.a. styrkt sjukdom, frihetsberövande på kriminalvårdens område eller vård av eget barn eller adoptivbarn som inte har fyllt två år.

Motsvarande föreskrifter finns i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Enligt nu gällande regler får tid då en sökande enligt smittskyddslagen (1968:231) eller livsmedelslagstiftningen t.ex. avstängts från arbetet eller isolerats i hemmet eller på sjukhus inte överhoppas när man skall fastställa den ramtid under vilken arbetsvillkoret skall ha fullgjorts.

Som jag nyss nämnt får däremot bl.a. tid då en försäkrad varit förhindrad att arbeta på gmnd av egen sjukdom överhoppas. Enligt min mening talar lika starka skäl för att tid då en försäkrad varit förhindrad att arbeta på grund av ett beslut enligt smittskydds- eller livsmedelslagstiftningen bör få överhoppas.

Mitt förslag fömtsätter ändring i 8 § lagen om arbetslöshetsförsäkring och 8 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Prop.1988/89:112

Utredarens forslag: Utredaren har inte tagit upp frågan.

Remissinstanserna: Frågan har inte berörts av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: Som tidigare har framgått (avsnitt 2.2) ger lagstiftningen om ersättning till smittbärare upphov till endast något eller några tusental ärenden per år. De nyheter som införs i den nya lagen om ersättning till smittbärare har motsvarigheter i jämförbar lagstiftning på socialförsäkringsområdet. Det förberedelsearbete som behövs hos bl.a. försäkringskassorna får därför bedömas vara av förhållandevis ringa omfattning. Det är vidare angeläget att den nya lagstiftningen om ersättning till smittbärare träder i kraft samtidigt med dén nya smittskyddslagen (1988:1472). Jag anser därför att lagen om ersättning till smittbärare bör träda i kraft den 1 juli 1989. Detsamma bör gälla för ändringarna i studiestöd slagen (1973:349), lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa, lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd samt för de lagtekniska konsekvensändringar i annan lagstiftning som behövs på grund av den nya lagen om ersättning till smittbärare.

I överensstämmelse med gängse lagstiftningsprinciper föreslås att den nya lagstiftningen om ersättning till smittbärare skall tillämpas på ersättningsfall som inträffar efter lagens ikraftträdande. Beträffande ersättningsfall som inträffat dessförinnan bör hittillsvarande regler gälla. Härifrån vill jag emellertid göra ett undantag. Jag anser sålunda att samtliga ärenden efter ikraftträdandet bör handläggas av försäkringskassorna. Enligt nuvarande lagstiftning gäller visserligen skilda principer för ersättningens beräknande, beroende av om det är fråga om en tillfällig smittbärare eller en kronisk smittbärare. Som tidigare har framgått (avsnitt 2.2) har emellertid länsstyrelserna i praktiken i huvudsak beräknat ersättningen för inkomstbortfall till de kroniska smittbärarna efter samma principer som gäller för de tillfälliga smittbärarna. Det bör därför inte uppstå några nämnvärda olägenheter av att försäkringskassorna får överta handläggningen av länsstyrelsemas kvarvarande ärenden om ersättning till de kroniska smittbärarna.

Prop. 1988/89:112

Skälen för mitt förslag: I 17 § semesterlagen anges de fall när frånvaro från arbetet är semesterlönegmndande. Punkten 3 i paragrafens första stycke hänvisar till nuvarande lag om ersättning åt smittbärare. 17 § har ändrats genom lagen (1988:1468) om ändring i semesterlagen (1977:480). Ändringen träder i kraft den 1 juli 1989. En hänvisning till en ny lag om ersättning till smittbärare bör därför göras genom en ändring i lagen 1988:1468.

Hänvisning till gällande lag om ersättning åt smittbärare finns också i kommunalskattelagen, nämligen i 19§, 53§ I mom., punkt 14 av anvisningama till 21 §, punkt 9 av anvisningarna till 24 §, punkt 9 av anvisningarna till 28 § samt punkt 12 av anvisningarna till 32 §. Frånsett 19 § bör i dessa föreskrifter i stället tas in en hänvisning till den nya lagen om smittbärarersättning. Punkt 12 av anvisningarna till 32 § har ändrats genom lagen (1988:1530) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370). Ändringen träder i kraft den 1 juli 1989. Hänvisning till en ny lag om ersättning till smittbärare bör i det avseendet genomföras genom en ändring i lagen 1988:1530.

I 4 § andra stycket lagen om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige behandlas förmåner som i skattehänseende jämställs med lön. Hit hör bl. a. ersättning till smittbärare. Även i den lagen

bör därför en hänvisning göras till den nya lagen om ersättning till smittbä- Prop. 1988/89: 112 rare.

I sistnämnda föreskrift vill jag föreslå ytterligare en justering av lagteknisk natur. Den innebär att ordet "föräldrapenning" i paragrafens andra stycke byts ut mot "föräldrapenningförmån" i enlighet med den nu gällande terminologin i 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring.

7 Kostnader

7.1 Lagen om ersättning till smittbärare m.m.

Mitt förslag till ny lag om ersättning till smittbärare innehåller inte några större förändringar som medför ökade kostnader. I några avseenden kan dock vissa marginella kostnadsökningar uppkomma. Hit hör det förhållandet att smittbärarpenning — även i de fall beslut enligt smittskyddslagen eller livsmedelslagstiftningen inte har fattats — skall kunna utges när smittbäraren genomgår en läkamndersökning eller hälsokontroll som syftar till att utröna om han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom eller har en sjukdom, smitta e.d. som kan göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda. Vidare kan införandet av rätt till halv smittbärarpenning medföra att något fler smittbärare än för närvarande kan bli berättigade till ersättning. Också rätten till resekostnadsersättning utvidgas, åtminstone formellt sett. Det är självfallet mycket vanskligt att beräkna storleken på dessa kostnadsökningar. Det torde dock röra sig om synnerligen blygsamma belopp.

Mitt förslag innebär också slopande av det "garantibelopp", dvs. 15 kr. per dag, som utges till en smittbärare som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL därför att han inte når upp till en viss förvärvsinkomst om året. Därigenom kan någon mindre besparing göras.

De ändringar som jag har föreslagit i studiestödslagen (1973:349), lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa, lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring samt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd beräknas inte medföra några nämnvärda kostnadsökningar.

7.2 Administrativa kostnader

Genom mitt förslag upphör länsstyrelsernas befattning med ärenden om
ersättning till kroniska smittbärare. Detta medför att försäkringskassorna
tillförs dessa ärenden. På gmnd av de i vissa avseenden något generösare
regler som jag redogjort för i föregående avsnitt kan även en mindre
ökning av antalet ersättningsberättigade förväntas. Denna ökning kan
tänkas medföra endast marginella kostnadsökningar. Mitt förslag torde
även medföra ett visst behov av informationsinsatser. Några administrati
va förstärkningar till försäkringskassorna torde inte behövas och kostna
derna för information bör kunna rymmas inom de befintliga anslagen till
riksförsäkringsverket och försäkringskassoma. 45

8 Upprättade lagförslag Prop. 1988/89:112

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ersättning till smittbärare,

2. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),

3. lag om ändring i lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa,

4. lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

6. lag om ändring i lagen (1988:1468) om ändring i semesterlagen (1977:480),

7. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

8. lag om ändring i lagen (1988:1530) om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9. lag om ändring i lagen (1984:947) om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige.

Förslagen har upprättats i samråd med

chefen för utbildningsdepartementet beträffande lagförslagen 2 och 3,

chefen för arbetsmarknadsdepartementet beträffande lagförslag 4 — 6 samt

chefen för finansdepartementet beträffande lagförslagen 7 — 9.

Lagförslagen under 6-9 faller inom lagrådets granskningsområde. Förslagen är emellertid av sådan beskaffenhet att jag anser att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

9 Specialmotivering

Förslaget till lag om ersättning till smittbärare

1§

Paragrafen anger att lagens föreskrifter gäller ersättning av allmänna medel till smittbärare. I övrigt motsvarar paragrafen i sak 1 § andra stycket nuvarande lag.

Genom definitionen på smittbärare avgränsas de kategorier på vilka
lagen skall tillämpas. Hit hör den som har eller kan antas ha en smittsam
sjukdom och den som för eller kan antas föra smitta. Av dessa kategorier
är det endast den som har förlorat sin arbetsförmåga på gmnd av en
smittsam sjukdom som utesluts från lagens tillämpningsområde. Som
smittbärare kan därför räknas även den vars arbetsförmåga helt eller till
viss del är nedsatt på gmnd av en annan sjukdom än en smittsam sjukdom.
Också den vars arbetsförmåga delvis, men inte helt, är nedsatt till följd av
en smittsam sjukdom kan räknas hit. Detta medför t. ex. att den som har
förlorat sin arbetsförmåga på gmnd av en annan sjukdom än en smittsam
sådan är att anse som smittbärare enligt denna lag trots att han kan vara 46

berättigad till hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Som Prop. 1988/89:112 framgår av 6 § i lagförslaget — som har motsvarighet i nuvarande lag — undviks dubbelkompensation genom att sjukpenningen avräknas från smittbärarpenningen.

Som smittbärare enligt lagen räknas även den som inte har en smittsam sjukdom men som har ett sår eller någon annan skada som kan göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda. Detta framgår av punkt 2 i paragrafens andra stycke.

3§

I paragrafen beskrivs de situationer som kan föranleda rätt till smittbärarpenning.

Första punkten motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt I § första stycket nuvarande lag. För rätt till smittbärarpenning enligt denna punkt förutsätts sålunda att det har fattats ett beslut enligt smittskyddslagen (1988:1472) eller livsmedelslagen (1971:511) eller enligt anslutande föreskrifter till sistnämnda lag. Ett beslut enligt smittskyddslagen kan meddelas av smittskyddsläkaren eller den behandlande läkaren. Som ett beslut räknas i detta sammanhang även förhållningsregler. Detta har berörts närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

De beslut som avses i livsmedelslagen och därtill anslutande föreskrifter gäller skyldighet att genomgå läkamndersökning eller att lämna avföringsprov eller förbud att arbeta inom livsmedelshanteringen. Beslut i en sådan fråga meddelas i regel av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Andra punkten saknar motsvarighet i gällande lag. Föreskriften reglerar när smittbärarpenning kan utges utan att ett beslut enligt smittskydds-dier livsmedelslagstiftningen föreligger. Så kan ske i fråga om läkamndersökning eller hälsokontroll som smittbäraren på eget initiativ genomgår. Åtgärden skall uteslutande syfta till att besvara frågan om smittbäraren har en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen eller om han har en sjukdom, smitta eller skada som kan göra livsmedel som han hanterar otjänligt till människoföda. Som framgår av 11 § tredje stycket i lagförslaget skall smittbäraren styrka att läkamndersökningen eller hälsokontrollen haft detta syfte. De sjukdomar som hänförs till samhällsfarliga sjukdomar finns förtecknade i en bilaga till smittskyddslagen.

Rätten till smittbärarpenning förutsätter enligt båda punktema att smittbäraren måste avstå från förvärvsarbete till följd av åtgärden. Kravet motsvaras av vad som gäller enligt 1 § första stycket nuvarande lag.

4§

Föreskriften i första stycket innehåller huvudregeln för beräkning av smitt
bärarpenning. Den motsvaras av 3 § första stycket nuvarande lag. För den
som är sjukpenningförsäkrad enligt den obligatoriska eller frivilliga sjuk
penningförsäkringen enligt 3 kap. resp. 21 kap. AFL utges smittbärarpen
ning med ett belopp som motsvarar den sjukpenning som den försäkrade 47

vid sjukdom skulle haft rätt till. För den som har en frivillig sjukpenning- Prop. 1988/89:112 försäkring kan även ett belopp som motsvarar sjukpenningtillägget komma i fråga.

Anknytningen till reglema om sjukpenningberäkning enligt AFL medför vidare bl. a. att smittbärarpenningen enligt detta stycke skall timberäknas i den mån smittbäraren har en sjukpenninggmndande inkomst, som helt eller delvis är att hänföra till anställning. Det kan tänkas att en smittbärare ömsom är sjuk, och därför berättigad till sjukpenning, och ömsom är berättigad till ersättning enligt förevarande lag. I ett sådant fall kan frågan uppkomma om hur 3 kap. 10 § första stycket AFL skall tolkas. Enligt denna föreskrift utges under de första 14 dagama av en sjukperiod sjukpenning som svarar mot sjukpenninggmndande inkomst av anställning endast om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte varit sjuk. Den generella hänvisning som i första stycket av förevarande paragraf görs till sjukpenningreglema syftar i detta avseende till att i en sådan period inkludera även tid som avses i 3 § lagförslaget.

I andra stycket ges föreskrifter om beräkningen av smittbärarpenning för den som inte är sjukpenningförsäkrad och inte heller skulle ha varit det om försäkringskassan känt till samtliga förhållanden. Vid beräkningen skall i huvudsak samma regler gälla som för den som är sjukpenningförsäkrad. Rätt till smittbärarpenning enligt detta stycke fömtsätter sålunda att smittbäraren har inkomst av eget arbete som beräknas uppgå till minst 6000 kr. per år. Vidare skall reglema om sjukpenninggmndande inkomst i AFL tillämpas på motsvarande sätt. Från vad som nu sagts gäller emellertid två undantag. För denna personkrets skall smittbärarpenning sålunda alltid utges med ett belopp som svarar mot en kalenderdagsberäknad sjukpenning enligt 3 kap. 4 § första stycket AFL. Till skillnad från vad som föreskrivs i 2 § första stycket samma kapitel och lag skall vidare gälla att den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL också får medräkna inkomster för arbete från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller som är en utländsk juridisk person, allt under fömtsättning att arbetet har utförts i denne arbetsgivares verksamhet utom riket. Denna regel träffar den som har sitt arbete utomlands, vare sig smittbäraren är bosatt i Sverige eller inte. För att försäkringskassan skall lägga upplysning om sådana utländska inkomster till gmnd för beräkningen av smittbärarpenning får fömtsättas att smittbäraren lämnar tillräckligt precisa uppgifter och även medverkar till att erforderlig dokumentation kan hämtas in.

5§

Paragrafen anger efter vilka grader smittbärarpenning kan utges. I likhet
med sjukpenning enligt AFL eller LAF kan hel eller halv förmån komma i
fråga. Hel smittbärarpenning utges om smittbäraren har behövt avstå från
förvärvsarbete under en hel dag till följd av något förhållande som avses i
3 §. Har smittbäraren behövt avstå från förvärvsarbete minst en halv men
inte en hel dag utges halv smittbärarpenning. Ersättningsrätten för en viss 48

dag är relaterad till den enskildes normala arbetstid den dagen. Bedöm- Prop. 1988/89:112 ningen av ersättningsrätten för längre frånvaroperioder än en dag får ske med beaktande av den praxis som gäller inom sjukförsäkringen.

I specialmotiveringen till 6 § tar jag upp den samordning som skall ske när smittbäraren under samma dag uppfyller fömtsättning för såväl smittbärarpenning som sjukpenning.

6§

Lagrummet motsvarar 5 § nuvarande lag. Det innehåller föreskrifter om samordning med andra förmånsslag. Smittbärarpenningen skall minskas endast om de uppräknade förmånerna utges för samma tid som smittbärarpenningen.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6 och 2.8) och specialmotiveringen till 1 § kan en smittbärare för samma tid uppfylla förutsättningarna för såväl smittbärarpenning enligt denna lag som sjukpenning enligt t. ex. AFL eller LAF. Förevarande avräkningsregel innebär i ett sådant fall att smittbärarpenning utges endast med det belopp som överstiger sjukpenningen. Om vederbörande är berättigad till hel sjukpenning för en viss dag får denna samordningsregel till följd att smittbärarpenning inte betalas ut för den dagen.

7§

Paragrafen motsvarar 6 § nuvarande lag. Uttrycket "lön av allmänna medel" har bytts ut mot "inkomst av anställning från en arbetsgivare som avses i I kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning".

8§

Lagrummet motsvarar i huvudsak 9 § andra stycket nuvarande lag. Paragrafen avser endast nedsättning eller indragning av smittbärarpenning på grund av underlåtenhet att följa förhållningsregler som meddelats med stöd av smittskyddslagen eller särskilda villkor i samband med ett beslut enligt livsmedelslagstiftningen. 1 9 och 15 §§ hänvisas till 3 kap. 17 § och 20 kap. 3 § AFL, som upptar generella regler om när nedsättning eller indragning kan ske.

10 §

Av paragrafens första stycke framgår att ersättningsanspråk på grund av resekostnader skall avgöras efter en skälighetsbedömning från fall till fall. Detta hindrar emellertid inte att förordningen (1987:82) om ersättning vid sjukresa kan tjäna till vägledning för denna bedömning. Något karensbelopp bör inte beräknas. I fråga om första stycket får jag i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9).

I andra stycket föreskrivs att ersättning inte utges till den del resan kan
ersättas enligt AFL, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen 49

4 Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 112

(1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstift- Prop. 1988/89:112 ning. Föreskriften medför att ersättningsanspråket i praktiken behöver prövas enligt förevarande lag bara i den utsträckning resan inte kan ersättas fullt ut redan på gmnd av nyssnämnda lagstiftning. Som framhålls i den allmänna motiveringen skall en smittbärare företa resan på ett sådant sätt att syftet med bestämmelserna i smittskyddslagen och livsmedelslagen inte motverkas. För att begränsa risken för smittspridning kan det ibland vara motiverat att resan företas t. ex. med egen bil eller taxi i stället för med allmänna kommunikationer. Om den allmänna försäkringen i ett sådant fall skulle medge ersättning för resan med ett belopp som svarar mot det billigaste fardsättet, medför föreskriften i andra stycket att endast det belopp som återstår skall utges enligt lagen om ersättning till smittbärare.

11 §

Av paragrafen framgår att en ansökan skall ha skriftlig form. Någon särskild tid inom vilken ansökan skall göras föreskrivs inte. Hinder föreligger inte mot att utge smittbärarpenning för tid före det ansökan kommit in till försäkringskassan.

I paragrafen föreskrivs vidare vilka handlingar som skall fogas till en ansökan om smittbärarpenning eller resekostnadsersättning. Ett intyg om beslutets innehåll eller den företagna åtgärden bör självfallet i första hand undertecknas av den som fattat beslutet eller företagit åtgärden. Även ett intyg som är utfärdat av någon annan därtill behörig person bör dock kunna godtas.

Ikraftträdande- och övergångsregler

Den nya lagen avses träda i kraft den 1 juli 1989, dvs. samtidigt med den nya smittskyddslagen. Av övergångsreglerna framgår att äldre föreskrifter fortfarande skall tillämpas på ersättningsfall som inträffat före den 1 juli 1989 i fråga om rätten till ersättning och ersättningens beräknande. Detta innebär bl. a. att den som är berättigad till ersättning med minimibeloppet enligt äldre föreskrifter får behålla detta även efter den nya lagen trätt i kraft. Genom att länsstyrelsens kvarvarande ärenden om ersättning till de kroniska smittbärarna överförs till försäkringskassorna vid ikraftträdandet, får kassorna under ett övergångsskede tillämpa regler som avviker från de principer för ersättningens beräknande som gäller inom socialförsäkringssystemet. Försäkringskassorna bör emellertid som regel i dessa ärenden kunna betala ut ersättning efter samma grunder som länsstyrelsen tillämpat. Endast när någon särskild omständighet föranleder det behöver kassan ompröva ersättningen.

Den särskilde utredarens sammanfattning av Prop. 1988/89:112

förslaget till ny lag om ersättning till smittbärare i Bilaga 1 betänkandet (SOU 1985:37) Om smittskydd' Lagen om ersättning till smittbärare

Allmänna utgångspunkter för en ny lag om ersättning UU smittbärare

Den som insjuknar i en allmänfarlig sjukdom har rätt till sjukpenning om arbetsförmågan blir nedsatt. En smittbärare, som inte är sjuk, har däremot inte rätt till sjukpenning. Han kan i stället få ersättning som smittbärare om han på gmnd av beslut enligt smittskyddslagen inte får arbeta för att hindra smittspridning. Bestämmelser härom finns i lagen om ersättning åt smittbärare. Dessa regler gäller även för den som inte får arbeta på gmnd av bestämmelser i livsmedelslagstiftningen.

De gällande bestämmelsema om ersättning åt smittbärare anknyter i hög utsträckning till sjukförsäkringens regelsystem. Sjukförsäkringen har emellertid utvecklats under den trettioårsperiod som bestämmelsema om ersättning åt smittbärare har varit ikraft.

Den obligatoriska sjukförsäkringen har utvidgats och den frivilliga försäkringen håller på att byggas ut. Sjukpenningklasserna har upphört och ersatts med en fastställd sjukpenninggmndande inkomst. En annan mycket viktig förändring i detta sammanhang är de utvidgade möjlighetema att behålla en tidigare fastställd sjukpenninggmndande inkomst vid t. ex. studier och arbetslöshet och vissa andra perioder då den försäkrade inte förvärvsarbetar.

Översynen av ersättningsbestämmelserna till smittbärarna har huvudsakligen skett mot bakgmnd av dessa förändringar inom sjukförsäkringen. Någon genomgripande omarbetning av lagen har inte skett. Den nya lagen bygger fortfarande på samma gmndläggande fömtsättningar som den gällande lagen.

Även om det i olika sammanhang har rests önskemål om att smittbärarersättningen skall inlemmas i den allmänna försäkringen har utredaren stannat för att bibehålla regleringen i en särskild författning. Också förslaget att ersättningsreglerna skulle ingå i en ny smittskyddslag har tillbakavisats.

Huvuddragen i den nya lagen

Den nuvarande uppdelningen av smittbärare i tillfälliga och kroniska försvinner med utredarens förslag. Försäkringskassan föreslås i fortsättningen handlägga ersättningen åt alla smittbärare. Länsstyrelsens ansvar

' Genom lagändringar som skett efter det utredaren avgett sitt betänkande har några uppgifter i sammanfattningen blivit inaktuella. Sålunda förekommer i den nya smittskyddslagen (1988:1472) benämningen "samhällsfarlig sjukdom" i stället för "allmänfarlig sjukdom". Vidare kan nämnas att tillfällig föräldrapenning för vård av barn i samband med sjukdom eller smitta hos barnet numera utges under 90 dagar.

upphör. Kassan skall på samma sätt som för sjuka ha ett rehabiliterings- Prop. 1988/89:112

ansvar för smittbärare som har uppburit ersättning längre än 90 dagar i Bilaga 1

följd.

Ersättning skall enligt förslaget utgå i form av dels smittbärarpenning, dels resekostnadsersättning. Smittbärarpenningen skall, liksom tidigare ersättning för inkomstbortfall, motsvara smittbärarens sjukpenning. För rätt smittbärarpenning krävs inte längre inkomstförlust. Skälet härför är att numera har studerande, arbetslösa och andra som inte förvärvsarbetar rätt till sjukpenning vid sjukdom under vissa fömtsättningar. Utredaren anser att dessa kategorier inte bör komma i sämre läge om de är smittbärare än om de är sjuka. En ytterligare nyhet är att halv smittbärarpenning skall kunna lämnas.

Föräldrar har enligt den allmänna försäkringen rätt till föräldrapenning för vård av barn i samband med sjukdom eller smitta hos bamet. Ersättningen lämnas under 60 dagar per bam och år. Utredaren föreslår inte någon ytterligare ersättningsrätt vid allmänfarliga sjukdomar. De sjukdomar som främst är aktuella är hepatiter och salmonelloser och för bam med dessa sjukdomar kan oftast bamtillsynen ordnas genom familjedaghem och liknande. Det finns därför enligt utredarens mening inte tillräckliga skäl att särbehandla bam med dessa sjukdomar i förhållande till bam med andra långvariga sjukdomstillstånd, t.ex. astma och allergi.

För studerande med vissa former av studiestöd gäller numera att de under vissa förhållanden får behålla sitt studiestöd under sjukdomsperioder. Återbetalningspliktiga studiemedel som belöper på en sådan period skall normalt inte medräknas vid beräkningen av återbetalningsskyldigheten av studiestödet. Utredaren anser att motsvarande regler bör gälla även för smittbärare som inte är sjuka. Regler härom bör dock lämpligast införas i lagstiftningen om studiestöd.

5 Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 112

Den särskilde utredarens förslag till lag om Prop. 1988/89:112

ersättning till smittbärare '

Förslag till

Lag om ersättning till smittbärare Härigenom föreskrivs följande

Tillämpningsområde

1 § Smittbärare har enligt denna lag rätt till smittbärarpenning och resekostnadsersättning av allmänna medel. Med en smittbärare förstås i denna lag

1. den som har eller kan misstänkas ha en smittsam sjukdom men vars arbetsförmåga inte är nedsatt till följd av sjukdomen eller

2. den som utan att vara sjuk för eller kan misstänkas föra smittämne.

Sm ittbärarpen n ing

2 § En smittbärare har rätt till smittbärarpenning om han måste avstå
från förvärvsarbete på gmnd av beslut enligt smittskyddslagen (1986:00)
av smittskyddsläkaren eller enligt livsmedelslagen (1971:511) av tillsyns
myndighet som anges i den lagen.

Om beslutet gäller läkarundersökning eller isolering i hemmet eller på sjukhus enligt smittskyddslagen har även den som inte måste avstå från förvärvsarbete rätt till smittbärarpenning om han

1. har en fastställd sjukpenninggmndande inkomst enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring eller

2. har en frivillig sjukpenningförsäkring enligt 21 kap. samma lag eller

3. är berättigad till sjukpenning enligt 3 kap. 1 § andra stycket samma lag i dess lydelse före den 1 januari 1986.

3 § Smittbärarpenning lämnas med belopp som svarar mot smittbära
rens sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om all
män försäkring.

Är smittbäraren inte berättigad till sjukpenning bestäms smittbärarpen- '

ningen till det belopp sjukpenningen skulle ha utgjort om den hade beräknats med stöd av bestämmelsema i lagen om allmän försäkring. Den som inte är bosatt i landet får därvid medräkna förvärvsinkomster från arbetsgivare som är bosatta utomlands och utländska juridiska personer.

4 § Hel smittbärarpenning lämnas om beslutet enligt 2 § innebär att
smittbäraren inte kan förvärvsarbeta alls. I annat fall lämnas halv smittbä
rarpenning.

Smittbärarpenningen lämnas för varje dag beslutet består.

5 § Smittbärarpenningen skall minskas med nedan angivna förmåner i
den mån dessa utgår samtidigt

1. sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

2. havandeskapspenning och föräldrapenning enligt lagen om allmän försäkring,

3. livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring som smittbäraren

uppbär på gmnd av att han är smittbärare, 54

4. livränta, som smittbäraren uppbär på gmnd av att han är smittbära- Prop. 1988/89:112 re, och sjukpenning enligt annan lag eller särskild författning eller enligt Bilaga 2 regeringens förordnande och som bestäms av eller utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa,

5. ersättning enligt utländsk lagstiftning om arbetsskadeförsäkring som smittbäraren uppbär på gmnd av sjukdom eller att han är smittbärare.

6 § Om smittbäraren uppbär lön av allmänna medel för den tid beslutet
enligt 2 § avser, skall smittbärarpenningen utges endast i den mån lönen
understiger smittbärarpenningen.

Resekostnadsersättning

7 § Smittbärare har rätt till skälig ersättning för resekostnad i samband
med läkamndersökning, vård och behandling eller annan motsvarande
åtgärd som meddelas med stöd av bestämmelsema i smittskyddslagen
(1986:00) eller livsmedelslagen (1971:511).

Ansökan om ersättning

8 § Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos den allmänna

försäkringskassan som anges i 9 §.

Till ansökan om smittbärarpenning skall fogas smittskyddsläkarens eller tillsynsmyndighetens beslut enligt 2 §. I ansökan skall smittbäraren på heder och samvete uppge om han har rätt till förmån enligt 5 § eller lön enligt 6 §.

Till ansökan om resekostnadsersättning skall fogas ett intyg om läkamndersökningen eller motsvarande åtgärd. Intyget skall vara undertecknat

av den som har föreskrivit åtgärden.

Hur ärendena handläggs

9 § Ersättning enligt denna lag bestäms och utbetalas av den försäkrings
kassa hos vilken smittbäraren är inskriven.

Är smittbäraren inte inskriven i någon försäkringskassa skall ärendet handläggas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Är smittbäraren inte bosatt inom landet handläggs ärendet av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde beslutet enligt 2 § har fattats eller, då sådant beslut inte föreligger vid resekostnadsersättning, av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde smittbäraren vistas.

Behörig försäkringskassa får uppdra åt annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

10 § Vid ersättning enligt denna lag skall följande bestämmelser i lagen
(1962:381) om allmän försäkring tillämpas

2 kap. 11 §,

3 kap. 4 § andra stycket, 15 §, 16 § andra stycket och 17 § samt 20 kap. 3-13 §§.

Ersättningen till smittbärare får minskas eller dras in om smittbäraren inte följer förhållningsregler som är förenade med smittskyddsläkarens eller tillsynsmyndighetens beslut enligt 2 §.

Förteckning över remissinstanserna och övriga som Prop. 1988/89:112
har yttrat sig över den särskilda utredarens Bilaga 3

betänkande (SOU 1985:37) Om smittskydd samt en sammanställning av deras yttranden i fråga om smittbärarersättningen

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilbefalhavaren i östra civilområdet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statens bakteriologiska laboratorium, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbmksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, arbetarskyddsstyrelsen, kammarkollegiet, statens veterinärmedicinska anstalt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, länsrätterna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, försäkringsrätten för Södra Sverige, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, samtliga läns landstingskommuner utom Blekinge läns landstingskommun (som avstått från att yttra sig). Botkyrka, Gotlands, Göteborgs, Härjedalens, Malmö, Sigtuna, Sundsvalls, Västerviks och Ystads kommuner samt Stockholms stad. Försäkringskasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska Läkaresällskapet, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Miljö- och hälsoskyddstjänsteman-naförbundet, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), och Svenska Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar.

Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från allmänna försäkringskassan i Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län, Östergötlands län, Kalmar län, Blekinge län, Kristianstads län. Bohus län, Skaraborgs län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län, Västerbottens län och Göteborgs län samt Malmö allmänna försäkringskassa.

Centralorganisationen SACO/SR, som avstått från att avge eget yttrande, har hänvisat till yttranden av bl. a. Sveriges tandläkarförbund.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från bl. a. regionåklagarmyndigheten i Luleå.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat att föreningen avstår från att yttra sig.

Allmänna synpunkter

Förslaget till ny lag om ersättning till smittbärare har behandlats i ett 40-tal
yttranden. I ca hälften av dessa har förslaget tillstyrkts utan erinran. Bland
dem som avgett yttranden med den innebörden kan nämnas regionåkla
garmyndigheten i Luleå, statens livsmedelsverk, länsstyrelsen i Stockholm,
Kalmar läns landsting, Malmö kommun, Göteborgs läns allmänna försäk
ringskassa, TCO samt Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaför- 56

bund. Den återstående hälften av yttrandena innehåller synpunkter på Prop. 1988/89:112 vissa frågor i betänkandet. I allt väsentligt tillstyrks emellertid förslaget Bilaga 3 även i dessa. Av dem som avgett sådana yttranden kan nämnas riksförsäkringsverket, försäkringskasseförbundet, försäkringsrätten för Södra Sverige, kammarrätten i Göteborg, Svenska kommunförbundet, Jämtlands läns landsting, Västerviks kommun, Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa samt Svenska Läkaresällskapet.

I det följande lämnas en redovisning endast av de kritiska synpunkter som förekommit beträffande vissa delar av utredarens förslag. En sammanfattande bedömning av remissutfallet i de olika frågoma ges i stället i samband med att resp. fråga behandlas i den allmänna motiveringen.

Allmänt om ersättningsfrågans reglering

Försäkringskasseförbundet och Stockholms läns allmänna försäkringskassa

Vi har i olika sammanhang påpekat vikten av en större samordning inom nuvarande socialförsäkring och andra kontantstöd med syfte att på sikt uppnå en allmän trygghetsförsäkring, där personer som är förhindrade att förvärvsarbeta i princip kompenseras efter ett likartat system oavsett vad som orsakar inkomstbortfallet. Ersättning till smittbärare bör vara en naturlig del i ett sådant system. Vi tillstyrker emellertid, på de gmnder som utredaren angivit, att man i avvaktan på en sådan mer fullständig samordning reglerar ersättningen i en särskild författning.

Östergötlands läns landsting

Gällande bestämmelser anknyter i stor utsträckning till sjukförsäkringens regelsystem. Det har dock hänt att sjukförsäkringsregler under åren har ändrats utan att bestämmelser om smittskyddsersättningen ändrats. Vi anser att särlagstiftningen borde ersatts med en gemensam bestämmelse i lagen om allmän försäkring. Detta skulle ha fördelen att ersättningen automatiskt skulle regleras i samband med ändringar ay sjukpenningen.

Stockholms läns landsting

Särreglerna för ersättning till kroniska smittbärare föreslås upphöra. Landstinget har intet att invända mot detta. Lagstiftningen bör syfta till att i första hand kunna förmå kroniska smittbärare att återgå till arbete efter viss omplacering eller att erbjuda dessa personer annan utbildning. Ersättning bör inte vara det altemativ som i första hand skall komma ifråga.

Lagstiftningens tillämpningsområde

Kammarrätten i Göteborg

1 1 § andra stycket lagförslaget anges, att med smittbärare förstås den som

har eller kan tänkas ha en smittsam sjukdom men vars arbetsförmåga inte 57

är nedsatt till följd av sjukdomen. Enligt 3 kap. 7§ lagen om allmän Prop. 1988/89:112 försäkring utgår sjukpenning först vid sjukdom som förorsakar nedsatt- Bilaga 3 ning av arbetsförmågan med minst hälften. Genom den föreslagna definitionen riskerar därför sjuka med mindre nedsättning av arbetsförmågan än hälften att gå miste om sin nuvarande rätt till smittbärarpenning (jfr utformningen av 1 § andra stycket gällande lag om ersättning åt smittbärare).

Försäkringsrätten för Södra Sverige

1 1 § andra stycket första punkten lagförslaget anges att som smittbärare avses de som har eller misstänks ha en sjukdom, men som inte har rätt till sjukpenning därför att deras arbetsförmåga inte är nedsatt. Enligt 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring krävs för att erhålla sjukpenning att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften. Den situationen kan uppstå att en person, som är berättigad till halv sjukpenning på gmnd av den smittsamma sjukdomen eller annan sjukdom, samtidigt kan vara berättigad till ersättning som smittbärare. Försäkringsrätten anser därför att "smittbärare" i första punkten i det angivna lagmmmet bör definieras på samma sätt som i gällande lag, dvs. som den som har eller kan misstänkas ha en smittsam sjukdom men som inte förlorat sin arbetsförmåga till följd av sjukdomen.

Förutsättningar för smittbärarpenning

Skaraborgs läns allmännaförsäkringskassa

Kommittén föreslår att rätt till smittbärarpenning skall föreligga vid beslut om avstängning från arbetet, isolering i hemmet eller på sjukhus eller vid beslut om läkamndersökning. I den allmänna motiveringen sägs att för förvärvsarbetande är det naturligt att knyta rätten till ersättning till själva förvärvsarbetet. Vid isolering i hemmet eller på sjukhus eller vid läkamndersökning bör däremot enligt kommittén även icke-förvärvsarbetande få rätt till ersättning. Enligt specialmotiveringen synes det vara enbart dessa som skall ha rätt till ersättning utan att avstå från förvärvsarbete. Detta skulle också bäst överensstämma med den av kommittén eftersträvade principen att icke-förvärvsarbetande skall ha rätt till smittbärarpenning i samma utsträckning som de har rätt till sjukpenning vid sjukdom. Enligt kassans mening kan emellertid det av kommittén framlagda lagförslaget tolkas som att även den som har sitt förvärvsarbete förlagt till hemmet och enligt beslut av smittskyddsläkare isoleras där ska ha rätt till smittbärarpenning utan att behöva avstå från förvärvsarbete. Kassan föreslår att författningstexten förtydligas i detta avseende.

Beräkning av smittbärarpenning för den som är sjukpenningförsäkrad

Sveriges Tandläkarförbund

Enligt förslaget till lag om ersättning till smittbärare skall frisk smittbärare,

som måste avstå från arbete på gmnd av beslut med stöd av smittskydds- 58

lagen, få ersättning av allmänna medel med ett belopp som motsvarar Prop. 1988/89:112 sjukpenningen. Sjukpenningen understiger emellertid den lön som eljest Bilaga 3 skulle utbetalats. För offentligt anställda tandläkare löses detta genom att arbetsgivaren enligt avtal är skyldig att tillskjuta mellanskillnaden. Det är dock angeläget att påpeka att situationen ej är tillfredsställande löst för de privatpraktiserande tandläkarna om de blir avstängda som friska smittbärare. För privattandläkama kommer ett stort antal kostnader som är bundna till praktiken att kvarstå (hyror, löner till personal osv.) tills dess att en ersättare har kunnat engageras, vilket kan ta lång tid. Förbundet får därför föreslå att en lösning för privattandläkarkollektivet utarbetas innan lagen träder ikraft.

Försäkringskasseförbundet och Västmanlands läns allmänna försäkringskassa

Förbundet och kassan anser principiellt, att ersättningens storiek borde ha ytterligare prövats av utredaren utifrån möjligheten att ge 100%-ig lagstadgad kompensation för inkomstbortfallet eftersom det är frågan om tvångsingripande med stöd av smittskyddslagen. Därigenom skulle också behovet av lösning genom arbetsmarknadens parter bortfalla.

Västerbottens läns allmännaförsäkringskassa

Kassan vill inte avvisa tanken på att smittbärare efter en längre tid borde få bättre kompensation. Försäkringskassoma har också den kompetens som krävs för en sådan handläggning. Vanligtvis blir det istället arbetsmarknadens parter som träffar avtal om full kompensation.

Kopparbergs läns allmännaförsäkringskassa

Om 90 % kompensation inte skulle anses tillräckligt anser utredningen att detta bör bli en fråga för arbetsmarknadens parter. Vi anser att detta bör kunna lösas och ersättning betalas ut av försäkringskassan i likhet med arbetsskadeförsäkringen.

Stockholms läns och Västmanlands läns landsting

Om en arbetsgivare har en anställd med smittsam sjukdom som regleras
enligt smittskyddslagen, kan arbetsgivaren givetvis på eget bevåg och på
egen bekostnad tills vidare avstänga smittbäraren från arbete. Personen
ifråga får då 100 % ersättning. Om ingripande sker av smittskyddsläkaren
får vederbörande en lägre ersättning. Det är olämpligt med olika ersätt
ningsregler beroende på vem som avstänger vederbörande från arbetet. 59

Länsrätten i Stockholms län Prop. 1988/89:112

Länsrättens allmänna inställning till behandlingen av ersättningsfrågoma lAga i är att skyldigheter som åläggs den enskilde bör vara förenade med kostnadsfrihet för denne och rätt till ersättning för lidna skador och förluster.

Beräkning av smittbärarpenning för den som inte är sjukpenningförsäkrad

Riksförsäkringsverket

Den som inte är berättigad till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring (AFL) skall få ersättning med ett belopp som motsvarar vad sjukpenningen skulle ha utgjort om den hade beräknats med stöd av bestämmelsema i AFL. Personer som inte är bosatta i Sverige skall därvid få medräkna förvärvsinkomster från arbetsgivare som är bosatta utomlands och utländska juridiska personer. Av specialmotiveringen till lagförslaget framgår att bestämmelsen skall ses mot bakgmnd av den enligt 3 kap. 2 § AFL gällande begränsningen beträffande utländska förvärvsinkomster vid beräkning av sjukpenninggmndande inkomst. Den föreslagna bestämmelsen innebär att personer som bor i Sverige, men arbetar utomlands för en utländsk arbetsgivare, inte kan få tillgodoräkna sig sina utlandsinkomster vid beräkningen av smittbärarersättning. Det kan gälla t. ex. personer som arbetar utomlands för en tid av längst ett år eller personer som bor i Sverige och arbetar i annat nordiskt land. Eftersom konventionema mellan Sverige och andra länder inte omfattar smittbärarersättning kan t. ex. en person som bor i Malmö och har hela sin förvärvsinkomst från arbetsgivare i Köpenhamn bli helt utan ersättning, om han måste isoleras som smittbärare. Enligt riksförsäkringsverkets mening talar rättviseskäl för att utlandsinkomster bör kunna läggas till gmnd för beräkning av ersättningens storlek för personer som bor i Sverige i likhet med vad som föreslås gälla för dem som är bosatta utomlands. För att undvika feltolkningar borde formuleringen "Är smittbärare inte berättigad till sjukpenning" bytas till "Är smittbärare inte sjukpenningförsäkrad".

Försäkringskasseförbundet

Utredaren föreslår att regeln, att smittbärarpenning alltid skall utgå med
ett belopp som minst motsvarar lägsta sjukpenning, tas bort. Förbundet
instämmer i att förslaget att ta bort bestämmelsen om lägsta ersättning har
mindre betydelse för hemmamakar och studerande eftersom de får en
möjlighet till ett bättre försäkringsskydd fr.o.m. 1986 genom den nya
frivilligförsäkringen. För säsongs- eller feriearbetare blir konsekvenserna
däremot betydligt större då inkomstbortfallet per dag kan bli förhållande
vis kännbart. Förslaget kan därför ur deras synpunkt anses som mindre
tillfredsställande. Även om det rör sig om blygsamma belopp för dessa
kategorier anser vi det principiellt vara fel att ta bort en förmån för de som
har det sämsta skyddet. Om det inte är möjligt att behålla ett lägsta
garantibelopp anser vi åtminstone att övergångsregler måste skapas som
ger de som omfattas av nuvarande bestämmelser ett skydd för framtiden. 60

Vi är vidare tveksamma till förslaget att uflänningar och utlandssvenskar Prop. 1988/89:112 skall få sin smittbärarpenning baserad på utlandsinkomsten. Enligt vår Bilaga 3 mening är det en bättre modell att i dessa fall göra om den aktuella svenska inkomsten till en årsinkomst som gmnd för smittbärarpenningen.

Södermanlands läns allmännaförsäkringskassa

Att bestämmelsen om lägsta ersättning föreslås försvinna har sannolikt mindre betydelse då hemmamakar och studerande får ett bättre försäkringsskydd fr.o.m. 1986. För korttidsarbetande blir konsekvensema betydligt större då inkomstbortfallet per dag kan bli förhållandevis kännbart. Förslaget kan därför ur deras synpunkt anses som mindre tillfredsställande.

Malmö allmänna försäkringskassa

Kassan anser att ett garantibelopp även fortsättningsvis bör finnas för den vars inkomst inte uppgår till minst 6000 kr.

Jämtlands läns landsting

Enligt utredarens förslag skall ersättning inte utgå till personer med viss lägsta årsinkomst, dvs. i huvudsak tillfälliga ferievikarier. Det rör sig här om ett tämligen litet antal individer som under skolferier får ett tillfälligt arbete. För dessa personer är detta ofta årets enda inkomst, som används för förstärkning av studiemedel. Att undanta dessa personer från ersättning skulle drabba den enskilde individen orimligt hårt. Antalet feriearbe-tande som kan komma ifråga för avstängning enligt denna lagstiftning torde vara försumbart ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Paragrafen bör därför kompletteras så att smittbärarpenning utgår för den avtalade anställningstiden som om personen hade varit sjukpenningberättigad i den aktuella anställningen.

Värmlands läns allmänna försäkringskassa

Kassan är tveksam till förslaget att utlänningar och utlandssvenskar skall få smittbärarpenningen baserad på utlandsinkomsten och förespråkar i stället att den aktuella svenska ersättningen görs om till en årsinkomst.

Partiell smittbärarpenning

Malmö allmänna JÖrsäkringskassa

I vissa fall behöver avstängningen från arbetet inte betyda att smittbäraren
avstår från förvärvsarbete hela dagen. I sådana fall är det kommitténs
mening att en halv smittbärarpenning skall kunna utges efter prövning av 61

försäkringskassan. Mot denna bakgmnd föreslår styrelsen, att smittbärar- Prop. 1988/89:112 penning skall kunna lämnas motsvarande både hel, tre fjärdedelar, halv Bilaga 3 och en Qärdedels sjukpenning.

Jämtlands läns landsting

Eftersom man nu har en försöksverksamhet med sjukskrivning till 25 respektive 75 % inför en eventuell ändring av lagen om allmän försäkring, föreslås att man istället skriver "partiell smittbärarpenning" och med en hänvisning till lagen om allmän försäkring. I annat fall fömtsätts att denna paragraf ändras i den mån denna ändring om partiell sjukskrivning genomföres i lagen om allmän försäkring.

Reglering av ersättning till föräldrar med smittförande barn

Försäkringskasseförbundet och Stockholms läns aUmänna försäkringskassa

Förbundet och kassan anser att man i detta sammanhang inte beaktat det som anges som ett av huvudmotiven till att ersättningsrätten till smittbärare inte inordnas inom lagen om allmän försäkring, nämligen att det delvis är frågan om olika personkretsar. Samma resonemang borde vara giltigt även när det gäller smittade barn. Förbundet och kassan är därför tveksamma till utredarens slutsats att det inte behövs någon särskild reglering i detta sammanhang.

Svenska Läkaresällskapet

Beträffande förslaget att föräldrar till barn med en allmänfarlig sjukdom ej skall få ersättning utöver föräldrapenningen, har Svenska Läkaresällskapet följande att anföra. Det är väl känt att nyfödda barn som smittats perina-talt kan bli långvariga utsöndrare av smittämnet, under mycket längre tid än 60 dagar. Frågan kan också bli aktuell vid fall av AIDS-sjuka bam. Det kan beträffande vissa infektioner vara ett starkt smittskyddsintresse att sådana bam ej vårdas tillsammans med andra. Givetvis skall den kommunala bamomsorgen söka en lämplig lösning för dessa bams tillsyn, men om en sådan lösning är att en av föräldrama stannar hemma hos barnet under erforderlig tid bör ersättningsfrågan ej vara hindrande. Så kan förvisso vara fallet även beträffande t. ex. bam med astma eller allergier. Vad som särskiljer de smittbärande bamen är smittskyddsintresset av att de ej vistas på daghem, familjedaghem o. dyl.

Västerviks kommun

Utredarens förslag att någon ytterligare ersättningsrätt till föräldrar vars
barn drabbats av allmänfarlig sjukdom än den som gäller enligt allmänna
försäkringen är ej lämpligt. Utredaren menar att det vid fall av allmänfarli
ga sjukdomar hos barn oftast går att ordna med barntillsyn i familjedag
hem eller liknande. För oss som arbetar på fältet har det visat sig mycket 62

svårt att förmå familjedaghem eller liknande att ta hand om bam med Prop. 1988/89:112 allmänfarlig sjukdom. Därför bör ersättningsrätt jämlikt lagen om ersätt- Bilaga 3 ning till smittbärare kunna utgå i ovan nämnda fall.

Göteborgs kommun

Ersättning för vård av smittbärande barn över 60 dagar behöver lämnas i ett fåtal fall. Detta bör regleras i lagen så att ersättning kan betalas. Samhällskostnaden bedöms bli ringa. Frågan om långvarig smittsamhet kan bli aktuell vid fall av AIDS-sjuka bam.

Västmanlands läns och Södermanlands läns landsting

Fn svårbehandlad situation gäller bamtillsynen för bam med långvariga kroniska sjukdomstillstånd innebärande smittbärarskap. Det gäller här främst bam med hepatit B eller salmonelloser där den föreslagna begränsningen till 60 dagars rätt av föräldrapenning bör borttagas så att den nödvändiga längre tidens hemmavaro för någondera föräldrama kan ersättas.

Synpunkter i övrigt på förslaget till ny lag om ersättning till smittbärare Tidpunkt för inkomständring

Västerbottens läns allmänna försäkringskassa

Väntetiden 30 dagar vid ändring av den sjukpenninggmndande inkomsten vållar för närvarande många bekymmer för smittbärare. Även om det övervägs att sänka karenstiden till 14 dagar anser kassan att kompensationsmöjligheter måste finnas i dessa ärenden. Ibland beror ju fördröjda anmälningar inte enbart på försummelse från den enskildes sida.

6 § lagförslaget

Svenska kommunförbundet

Förbundet anser att 6 § i betänkandets lagförslag är oklar. Uttrycket "allrnänna medel" måste förtydligas då uttrycket tolkats av försäkringskassan så att med "lön av allmänna medel" menas lön från anställning i stat eller kommun. Begreppet torde istället avse lön eller ersättning som utgår av statliga medel till följd av särskild författningsbestämmelse.

Resekostnadsersättning

Kopparbergs läns allmännaförsäkringskassa

Enligt förslaget skall ersättning för resekostnader i samband med läkar
vård, behandling hos distriktssköterska, lämnande av laboratorieprover
m. m. kunna betalas ut även om myndighetsbeslut inte finns. Ersättning
kan dock bara betalas ut för de sjukdomar som är aktuella enligt bestäm- 63

melserna i smittskyddslagen eller livsmedelslagen. För att underiätta för Prop. 1988/89:112 försäkringskassan bör man i dessa fall kunna kräva att vårdgivaren anger Bilaga 3 diagnos på intyg om sjukvård eller liknande handling. Dessutom bör en lättillgänglig förteckning över de sjukdomar som omfattas finnas på försäkringskassoma.

Sjukhusvårdsavdrag

Värmlands läns allmännaförsäkringskassa

Av förslaget till smittskyddslag framgår att vid isolering på sjukhus enligt samma lagförslag är vården kostnadsfri för den smittade. Av förslaget till lag om ersättning till smittbärare framgår av 10 § att 3 kap. 4 § andra stycket lagen om allmän försäkring skall ha motsvarande tillämpning vad beträffar smittbärarpenning. Denna hänvisning innebär att för dag då smittbäraren åtnjuter sjukhusvård skall smittbärarpenningen minskas enligt särskilda regler. Det vore kanske lämpligt att i detta sammanhang ange att bestämmelsen inte är tillämplig vid sagda sjukhusvård enligt förslaget till smittskyddslag.

Information och upplysning

R iksförsäkringsverket

I betänkandet (s. 97 f) betonas behovet av information och upplysning om smittsamma sjukdomar och smittskydd på olika plan, t. ex. på sjukhus och vårdcentraler till sjuka och smittbärare, till utlandsresenärer genom resebyråerna samt annan mer generell information till allmänheten. Riksförsäkringsverket anser att det finns anledning att i detta sammanhang peka på behovet att samordna den medicinska informationen med information om såväl smittskyddslagen som bestämmelsema i lagen om ersättning till smittbärare. Verket är för sin del berett att i samarbete med andra berörda myndigheter utarbeta upplysningsmaterial beträffande ersättningen till smittbärare.

Innehållsförteckning Prop. 1988/89:112

Sid

Regeringens proposition......................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1

Propositionens lagförslag........................................ ... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 febmari 1989.. 18

1 Inledning ...................................................... 18

2 Allmän motivering till en ny lag om ersättning till smittbärare ... 18

2.1 Tidigare och gällande rättsliga reglering........... .. 18

2.2 Omfattningen och administrationen av ersättning till smittbärare 21

2.3 Bakgmnd till en ny lag om ersättning till smittbärare 22

2.4 Allmänt om ersättningsfrågans reglering.......... 23

2.5 Särregleringen för de kroniska smittbärarna slopas 24

2.6 Lagstiftningens tillämpningsområde ................ .. 25

2.7 Fömtsättningar för smittbärarpenning............. 26

2.8 Beräkning av smittbärarpenning..................... .. 31

2.9 Resekostnadsersättning .............................. .. 35

2.10 Rehabiliteringsansvar................................... 36

2.11 Reglering av ersättning till föräldrar med smittförande barn. 37

2.12 Ytterligare frågor i samband med ersättningen 38

2.12.1 Sjukhusvårdsavdrag............................ 38

2.12.2 Handläggningsregler............................ .. 39

3 Studiestöd...................................................... .. 41

4 Överhoppningsbar tid enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring m.m 42

5 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser........... 43

6 Lagtekniska följdändringar.................................. 44

7 Kostnader....................................................... 45

7.1 Lagen om ersättning till smittbärare ............. 45

7.2 Administrativa kostnader ............................ .. 45

8 Upprättade lagförslag........................................ .. 46

9 Specialmotivering till förslaget till lag om ersättning till smittbärare 46

10 Hemställan...................................................... 51

11 Beslut............................................................ .. 51

Bilaga 1 Den särskilde utredarens sammmanfattning av förslag till ny lag om ersättning till smittbärare i betänkandet

(SOU 1985:37) Om smittskydd.................. 52

Bilaga 2 Den särskilde utredarens förslag till lag om ersättning till

smittbärare............................................ 54

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över den särskilde utredarens betänkande (SOU 1985:37) Om smittskydd i

fråga om ersättning till smittbärare............. 56

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1989 65