Motion till riksdagen

av Larz Johansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1988/89:4 om skolans
utveckling och styrning

Mot.
1988/89
Ub9—10

Om skolans utveckling och styrning

Vårt lands framtid som en ledande industri- och kulturnation är helt
beroende av vad vi förmår prestera i form av utbildning och forskning.

Kunskapsintensiva verksamheter är de mest expansiva i Sverige, såväl som
internationellt. Kunskapsinnehållet i allt som produceras i form av varor och
tjänster växer ständigt. Kunniga människor är därför vår viktigaste nationella
tillgång.

Utbildningsväsendets uppbyggnad är av avgörande betydelse för vår
samhällsstruktur. Skall olika regioner och orter kunna utvecklas är tillgång
till utbildning och forskning utslagsgivande.

För den enskilde individen är tillgång till utbildning och dess kvalitet
betydelsefull. Möjligheten för en enskild människa att ägna sig åt det som
han eller hon har störst intresse av och förutsättningar för är beroende av
utbildningen.

Kunskap behövs för att möta viktiga överlevnadsproblem såsom exempelvis
miljöfrågorna. Kunskap är en förutsättning för tillväxt i fråga om
livskvalitet och en välfärd som inte bygger på en allt snabbare förbrukning av
begränsade naturresurser.

Skolan måste arbeta utifrån en helhetssyn på människan. Ansvaret är inte
endast att förmedla kunskap utan att främja elevernas utveckling i alla
avseenden. Den sociala fostran som skolan i samverkan med hemmet kan ge
är viktig för elevernas utveckling av samarbetsförmåga, demokratiskt
ansvarstagande och ett självständigt omdöme. Inslag som berikar människors
livskvalitet, såsom förmåga till konstnärliga och känslomässiga upplevelser,
meningsfyllda fritidsaktiviteter etc., är också av stor betydelse.

Mot den här bakgrunden ger centern utbildningsområdet högsta prioritet.

Under 1980-talet har utbildningssektorn utsatts för omfattande besparingar.

Nu måste nedskärningarna vändas till en kraftfull utbyggnad av utbildningsväsendet.
Centerns utbildningspolitik innebär en helhjärtad satsning på
barnens och ungdomarnas framtid. Den utgår ifrån alla människors rätt till
en god utbildning.

Regeringens utbildningspolitik står i skarp kontrast mot detta synsätt.

Visserligen erkänner man i ord utbildningens stora betydelse för samhällsutvecklingen,
men i handling går man motsatt väg. Besparingarna fortsätter 1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Ub9-10

inom skolans område - besparingar som oftast drabbar de sämst ställda Mot. 1988/89
eleverna och som undergräver förutsättningarna för en likvärdig utbildnings- Ub9
standard i hela landet. Allt fler ungdomar ställs utanför gymnasieskolan trots
regeringens upprepade löften om en gymnasieskola för alla - och den
högre utbildningen lider allvarlig brist på resurser.

Den proposition som regeringen nu presenterat kan närmast ses som en
bekräftelse på regeringens oförmåga att se de reella sambanden mellan
skolans ekonomi och skolans utveckling. Propositionen innehåller många
goda förslag och ytterligare steg mot ett ökat lokalt inflytande men den
saknar helt ambitioner när det gäller skolans ekonomi, såvida man inte till
dessa ambitioner skall räkna en fortsatt kostnadsövervältring på kommunerna.

Styrningsberedningen

Mångå av förslagen i propositionen är direkt överförda från betänkandet om
en förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolområdet som avgivits av
den parlamentariskt sammansatta styrningsberedningen. I dessa avseenden
delar vi propositionens uppfattningar utom på de punkter där vår ledamot i
beredningen avgivit reservation eller särskilt yttrande.

På en viktig punkt saknas dock konkreta förslag i propositionen. Det gäller
styrningsberedningens förslag till nytt statsbidragssystem som nu avfärdas på
ett fåtal rader vars konkreta innebörd är att man inom regeringskansliet
förbereder större förändringar i statsbidragsgivningen till kommunerna. För
vår del är det viktigt att slå fast att sådana förändringar inte får innebära
ytterligare kostnadsövervältringar på kommunerna. Den kostnadsförskjutning
från staten till kommunerna som har ägt rum under de senaste åren
måste nu ersättas med ett återställande av kostnadsrelationerna.

År 1980 svarade staten för drygt 50 % av kostnaderna för skolväsendet.

1986 hade denna andel sjunkit till ca 43 % och kommunernas del av
skolkostnaden ökat i motsvarande grad. Efter 1986 har de statliga besparingarna
fortsatt, och det finns alltså goda skäl att anta att kostnadsförskjutningen
nu är ännu större.

En strävan måste vara att staten åter tar ansvar för ca 50 % av skolans
kostnader. Med en sådan kostnadsfördelning ökar också kommunernas
möjligheter att ta ett större ansvar för läromedel, skolmåltider och lokaler.

Även med återställda kostnadsrelationer krävs det dock ett mer förenklat
statsbidragssystem som samtidigt ger kommunerna en större frihet i fråga om
resursanvändning och skolorganisation. I det följande föreslår vi ett sådant
statsbidragssystem för grundskolan.

Det nuvarande systemet och behovet av en förändring

Tre huvudmotiv har varit avgörande för tillkomsten av statsbidrag till
kommunerna, nämligen ett skattetekniskt motiv, ett skatteutjämningsmotiv
och ett stimulansmotiv.

Det skattetekniska motivet sammanhänger med att statsmakternas beslut i
allt större utsträckning har blivit normerande för de kommunala utgifterna

genom att staten har ålagt kommunerna olika uppgifter. Det har då ansetts Mot. 1988/89

naturligt att staten genom statsbidrag bidrar till finansieringen av denna Ub9

verksamhet och därigenom medverkar till att den kommunala utdebiteringen
begränsas. Detta har ansetts särskilt påkallat av fördelningpolitiska skäl,
eftersom statsskatten är progressiv, medan kommunalskatten är proportionell.

Skatteutjämningsmotivet hänför sig till skillnaderna i det kommunala
skattetrycket. Kostnaderna för den kommunala verksamheten kan drabba
olika kommuners skattebetalare olika hårt. Detta kan bero inte bara på den
kommunala verksamhetens omfattning och standard utan även på att
kostnaderna i vissa kommuner relativt sett blir högre än i andra på grund av
ogynnsamma lokala förhållanden. Men det kan även bero på att kostnaderna
i olika grad påverkar skattetrycket. I en kommun med svagt skatteunderlag
(dvs. låg skattekraft per invånare) kan en relativt liten kommunal utgift
medföra ett avsevärt skattetryck (dvs. hög utdebitering), medan en bärkraftigare
kommun kan påta sig väsentligt högre utgifter med samma eller kanske
lägre skattetryck.

När staten genom lagstiftning har velat tillförsäkra medborgarna någorlunda
likvärdiga förmåner, oberoende av kommuntillhörighet, har det också
blivit ett statligt intresse att verka för en skälig utjämning av skattetrycket
mellan olika kommuner.

Stimulansmotivet hänför sig till statens intresse att uppmuntra kommunerna
att bedriva viss verksamhet. Genom stimulansbidrag kan staten utan
lagstiftningsåtgärder leda den kommunala verksamheten in på områden som
staten anser särskilt betydelsefulla. Genom en mer eller mindre detaljerad
villkorsbestämning kan staten då även påverka formerna för den kommunala
verksamheten.

De tre här angivna motiven har speciell relevans för skolområdet.

Upprätthållandet av det allmänna skolväsendet är ett nationellt intresse,
eftersom det är en nödvändig förutsättning såväl för medborgarnas välfärd
som för samhällets fortbestånd. Samtidigt utgör kostnaderna för det
allmänna skolväsendet några av de största utgiftsposterna i kommuneras
budget. Kravet på ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard
i alla delar av landet motiverar att staten ålägger alla kommuner att
anordna grundskola i viss angiven omfattning. Det är då rimligt att staten av
skattetekniska skäl bidrar till finansieringen av grundskolan och att detta
bidrag anpassas till kommunernas skilda behov av bidrag.

Utöver de tre här berörda motiven för statsbidragsgivning till kommunerna
kan ytterligare ett par motiv anges, nämligen behovet av att motivera och
legitimera en statlig styrning och att garantera en viss nivå på verksamheten
oberoende av kommunala prioriteringar.

Erfarenheterna av hittillsvarande försök att öka målstyrningen av skolan
visar att det är mycket svårt att med enbart denna metod verkligen nå ända
fram till och påverka skolans dagliga verksamhet. Det finns därför i dag - och
sannolikt även under de närmaste åren - behov av en statlig styrning också av
verksamhetens ramar. Denna styrning bör dock minimerasoch koncentreras
till strategiskt viktiga punkter, allt i syfte att så långt möjligt decentralisera
beslutsfattandet och minska regelstyrningen av skolan.

Den nuvarande kopplingen mellan undervisningsdimensionering och Mot. 1988/89

statsbidragsgivning är orsakad av att statsmakterna har velat göra bidragsgiv- Ub9

ningen både behovs- och kostnadsrelaterad. Härigenom kan såväl kommunerna
få bidrag i förhållande till sina faktiska kostnader som staten få kontroll
över kostnadsutvecklingen och över den totala undervisningsvolymen i
skolan.

Krav har från tid till annan rests på en ökad schablonisering av driftsbidraget.
Att schablonisera ett bidrag innebär att minska bidragets behovsrelatering
och kostnadsrelatering. I stället för att låta bidragets storlek styras av de
faktiska behoven och de faktiska kostnaderna i skilda kommuner, anpassas
det till ett genomsnittsvärde för olika kommuner.

I den allmänna debatten om skolfrågor framförs då och då tanken att det
nuvarande statsbidragssystemet skulle ersättas med ett s.k. elevtalsrelaterat
bidragssystem. I en del sammanhang brukar denna bidragsform benämnas
elevpeng. Enligt centerns mening skulle en övergång till ett sådant system
medföra betydande nackdelar. De orättvisor i fråga om utbildningsstandard
som uppstår blir så påtagliga att de inte uppvägs av eventuella administrativa
förenklingar. Det främsta skälet till att ett elevtalsrelaterat system får dessa
effekter är främst att det bortser från det elementära förhållandet att
klassen/undervisningsgruppen - inte den enskilde eleven - är den naturliga
kostnadsbäraren i de flesta sammanhang. Lokalkostnad och lärarkostnad
förändras normalt inte med elevantalet i en klass. En klass på 25 elever som
förlorar tre elever till en annan skola blir inte 12 % billigare att driva till följd
härav. Ett elevpengssystem skulle mot denna bakgrund vara till särskilt stor
nackdel för exempelvis fristående skolor. Dessa drivs ofta i småskaliga
former som gör dem särskilt känsliga även för små variationer i medelstilldelningen.
Enligt centerns mening bör fristående seriösa skolor utan svårigheter
kunna inordnas i ett statsbidragssystem som riktar sig till det kommunala
skolväsendet.

Det finns enligt vår mening inga bärande skäl för att nu överge bidragsgivningens
koppling till behoven och övergå till en i avsevärd grad mer
schabloniserad bidragsgivning. Alla de fördelar som anses förknippade med
ett schabloniserat bidragssystem - enkel administration, god framförhållning
och därmed vidgad planeringshorisont, ökad kommunal frihet i resursfördelning,
resursanvändning och verksamhetsplanering - kan vinnas inom ramen
för ett behovsrelaterat system utan att detta får det schabloniserade
systemets nackdelar.

Med hänsyn till de stora utgifter kommunerna har för skolväsendet finns
det i stället skäl att öka driftsbidragets kostnadsrelatering. Det innebär att
graden av kostnadstäckning blir mer likformig mellan olika kommuner. En
sådan förbättring av bidragssystemet kan mycket väl förenas med en
minskning av regelsystemet och en ökning av den kommunala och lokala
friheten att organisera skolan och undervisningen och att fördela och
använda de statliga resurserna.

4

Vilka krav bör ställas på grundskolans driftsbidragssystem? Mot. 1988/89

Systemet skall dimensionera den totala undervisningsvolymen i varje Ub9
kommuns grundskola på ett sådant sätt att ett enhetligt skolsystem och en så
långt möjligt likvärdig utbildningsstandard kan upprätthållas i alla delar av
landet.

Driftsbidraget skall vara relaterat till undervisningsvolymen på ett sådant
sätt att graden av kostnadstäckning blir i stort sett densamma i olika
kommuner.

Systemet skall vara utformat så att en behovsinriktad resursfördelning och
resursanvändning i kommunerna underlättas och främjas.

Systemet bör möjliggöra en betydande kommunal beslutanderätt i ekonomiska
och organisatoriska frågor rörande grundskolan. Systemet bör stimulera
till en effektiv verksamhet och till en god hushållning med allmänna
medel.

Driftsbidragssystemet bör vara administrativt enkelt.

Förslag till nytt statsbidragssystem

Under hänvisning till det hittills anförda föreslår vi följande förändringar av
det nuvarande driftsbidragssystemet för grundskolan.

1. Basresurssystemet bör bibehållas som en beräkningsteknisk metod
varigenom staten fastställer den minsta undervisningsvolymen som erfordras
för att alla kommuner skall kunna upprätthålla ett enhetligt skolsystem och
en i huvudsak likvärdig utbildningsstandard. Kommunerna bör dock ges rätt
att själva besluta om elevernas fördelning på skolenheter och om anordnande
eller indragning av skolenheter.

2. Varje kommun lämnar uppgifter till länsskolnämnden om den planerade
fördelningen av elever på skolenheter under nästkommande läsår,
varefter nämnden fastställer antalet erforderliga basresurser enligt nuvarande
regler. Basresursberäkningen måste liksom nu grundas på en elevfördelning,
som uppfyller rimliga krav på rationalitet, dvs. som tar ”hänsyn till det
faktiska elevantalet i skolenheterna om marginalvis utjämning av elevantalet
i två närliggande skolenheter kom till stånd” (prop. 1977/78:85).

3. Länsskolnämnden räknar om det fastställda antalet basresurser till en
summa basresurstimmar. Dessa basresurstimmar bör tilldelas kommunens
grundskola som helhet och knyts alltså inte längre till visst stadium, viss
årskurs eller viss skolenhet.

4. Basresurstimmarna bör läggas samman med det antal lärarveckotimmar
som svarar mot den undervisningsbundna delen av nuvarande förstärkningsresurs
till en samlad preliminär undervisningsresurs för varje kommun.

Denna samlade resurs uttrycks i en summa lärarveckotimmar för resp.
kommun och fastställs av länsskolnämnden så tidigt som det är praktiskt
möjligt året före aktuellt redovisningsår.

5. Skolstyrelsen fördelar sedan den preliminära undervisningsresursens
lärarveckotimmar mellan skolenheterna på ett sådant sätt att en undervisning
enligt timplanerna kan genomföras och så att erforderliga förstärkningsinsatser
kan göras.

6. Bidrag till kostnader för undervisning i hemspråk och för stödundervis- Mot. 1988/89

ning på hemspråk ingår i dag som en specialdestinerad komponent i Ub9

grundskolans driftsbidragssystem. Bidraget uppgår till 1,1 (lärår)veckotimmar
för varje elev som deltar i sådan verksamhet.

Vi föreslår att resurser för hemspråksundervisning och för stödundervisning
i svenska som andraspråk tills vidare beräknas på samma sätt som nu vad
gäller fastställandet av antalet lärarveckotimmar. Dessa veckotimmar bör
dock sedan inordnas som en integrerad del i kommunens samlade undervisningsresurs.

7. För varje redovisningsår bör regeringen fastställa ett veckotimpris för
den totala undervisningsresursen. Detta veckotimpris bör beräknas på
följande sätt:

På grundval av den centrala löne- och tjänstestatistiken beräknas först ett
riksgenomsnittligt veckotimpris för samtliga lärarveckotimmar som anordnas
i riket, här kallat grundtimpris. Detta justeras med hänsyn till den
minskning av undervisningen som sker under högstadieelevernas praoperioder
på i princip samma sätt som nu sker med veckotimpriserna för
högstadiets basresurstimmar.

Samtidigt med grundtimpriset beräknas för varje kommun en kommunkoefficient,
som anger hur många procent kommunens faktiska, genomsnittliga
veckotimpris avviker från riksgenomsnittet. Den nuvarande indelningen
av kommunerna i fem bidragsgrupper för beräkning av basresursbidrag
avskaffas alltså.

Tilläggsbidrag utgår i dag med viss, av regeringen för varje år fastställd,
procent av bidraget för bas- och förstärkningsresurser. Beräkningen av
procenttalet grundas på riksgenomsnittet av kommunernas bidragsberättigade
vikariekostnader för lärare och skolledare samt kostnader för nedsättning
av lärares undervisningskyldighet.

I och med att veckotimpriset enligt det ovan redovisade förslaget blir
enhetligt för alla typer av lärarveckotimmar kan tilläggsbidraget med fördel
vägas in i veckotimpriset i stället för att redovisas separat. Grundtimpriset
bör alltså räknas upp med ett procenttal, som svarar mot det ekonomiska
värdet av tilläggsbidraget enligt nuvarande system. Därvid fås undervisningsresursens
riksgenomsnittliga veckotimpris. Veckotimpriset för resp. kommun
beräknas som produkten av det riksgenomsnittliga veckotimpriset och
kommunkoefficienten.

8. Utöver bidrag till undervisningsresursen bör varje kommun få en
tilläggsresurs, som svarar mot det ekonomiska värdet av den nuvarande icke
undervisningsbundna förstärkningsresursen. Tilläggsresursen bör utgå med
ett visst, av regeringen för varje redovisningsår fastställt, krontal per elev i
grundskolan. Det innebär att den icke undervisningsbundna delen av
förstärkningsresursen, som i dag uttrycks i veckotimmar per elev, nu blir ett
rent finansiellt stöd till den skolverksamhet som kommunerna är skyldiga att
anordna eller bör anordna utöver den timplanereglerade undervisningen.

9. Undervisningsresursens veckotimtal anger den minsta totala undervisningsvolym
som kommunen är skyldig att anordna. Därutöver bör kommunen
ha rätt att anordna ytterligare lärarveckotimmar (dvs. inrätta statligt

reglerade lärartjänster) inom ramen för tilläggsresursen. Inom denna ram 6

skall dock även rymmas insatser för elevernas studie- och yrkesorientering Mot. 1988/89

och för samverkan skola-arbetsliv av minst den omfattning som nu regleras Ub9

genom den icke undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen. Det
innebär att minst 20 % av tilläggsresursen måste användas för sådana
insatser.

10. Fr.o.m. 1986/87 har bidragen till skolledarlönerna slagits samman med
de bidrag till tillsynslärare och lärare med specialfunktioner, som tidigare
ingick i tilläggsbidraget. Denna samlade skolledningsresurs utgår dels i form
av en bas motsvarande tre hela skolledartjänster, dels i form av ett tillskott
som enligt en särskild skala bestäms av grundskolans poängtal i kommunen.

Länsskolnämnden bör beräkna och fastställa varje kommuns grundskolepoäng
i samband med att den extra undervisningsresursen slutligt faställs.

Denna grundskolepoäng bör sedan enligt nu gällande regler ligga till grund
för beräkningen av kommunens totala skolledningsresurs för nästkommande
redovisningsår.

11. Utöver de ovan nämnda bidragen ingår i dagens driftsbidrag även
bidrag till kostnader för kallortstillägg och finskspråkstillägg samt viss
praktiskt lärarutbildning.

I motsats till tidigare nämnda bidrag utgår de sistnämnda bidragen endast
till vissa kommuner. Bidragen svarar i dag mot de faktiska kostnader resp.
kommun har haft för den bidragsberättigade verksamheten.

Dessa bidrag bör tilldelas i form av särskilda tillägg till driftsbidraget.

12. Enligt nuvarande driftsbidragsförordning utgår bidrag till kostnader
för vissa socialavgifter med en viss procent av samtliga övriga driftsbidrag.

Procenttalet kan variera, beroende på svängningar i tilläggspensionsavgiften,
och uppgick för 1986/87 till 22,0 %. Detta motsvarar endast cirka hälften
av kommunernas faktiska kostnader för olika arbetsgivaravgifter.

Det bör i annat sammanhang övervägas om inte detta bidrag, som för
1988/89 är budgeterat till ca 2,6 miljarder kronor inom grundskoleanslaget,
lämpligen avlösas genom att medlen överförs till det allmänna skatteutjämningssystemet.
Tills vidare bör det nuvarande systemet i princip bibehållas,
dvs. bidrag till sociala avgifter bör utgå med viss, av regeringen fastställd
procent av de samlade bidragen till undervisningsresurs, tilläggsresurs och
skolledningsresurs.

13. Undervisningsresursen, tilläggsresursen och skolledningsresursen
(samt tills vidare bidraget till kostnader för vissa socialavgifter) bör
tillsammans bilda ett driftsbidragssystem, kallat statsbidrag till driftskostnader
för grundskolan. Uppbyggnaden och hanteringen av detta driftsbidrag
blir mycket enkla. För vardera resursen fastställer regeringen varje år ett
enhetspris, med vars hjälp statsbidraget framräknas. Bidraget får samma
behovsrelatering som i dag men en betydligt bättre kostnadsrelatering, vilket
innebär att kommunernas kostnadstäckning blir mera likformig.

14. Enligt nuvarande driftsbidragsförordning får skolöverstyrelsen efter
anmälan av länsskolnämnden besluta, att högst 10 % av driftsbidraget skall
hållas inne om en kommun åsidosätter vad som enligt lag eller andra
författningar åligger kommunen i fråga om grundskolan. Om rättelse inte
sker, får skolöverstyrelsen förordna att det innehållna beloppet skall dras av

från statsbidraget. 7

Sanktionsbestämmelsen bör överföras till det nya driftsbidragssystemet. Mot. 1988/89

15. Med datorstöd kan den administrativa hanteringen av driftsbidraget XJb9
mycket kraftigt förenklas och rationaliseras. Särskilt gäller detta om
överenskommelse kan träffas mellan staten och kommunerna om uppbyggnad
inom varje län av ett databassystem med ett enhetligt skolenhets- och
statsbidragsregister.

16. Bidrag till lokal skolutveckling m.m. bör även i fortsättningen utgå i
särskild ordning. Skolstyrelserna bör tillerkännas rätten att själv få avgöra
hur bidraget skall fördelas på personalutbildning och lokalt utvecklingsarbete.

En förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolområdet

I detta avsnitt anvisas bl.a. principer för ansvarsfördelningen på skolområdet
och en ny modell för styrning av skolan. Bärande för dessa förändringar är en
ökad grad av målstyrning och ett ökat lokalt ansvarstagande. För detta krävs i
sin tur ökade insatser av information, utbildning och fortbildning. För
lärarpersonalen och för skolledarna är utbildningsvägarna klart angivna,
men för de förtroendevalda sägs mer allmänt att det krävs ökade insatser
riktade till denna grupp. Insatserna skall ske i form av information och
utbildning om de nationella skolpolitiska intentionerna.

I en undersökning som nyligen har publicerats, redovisar skolöverstyrelsen
lärarnas inställning till sitt arbete. Av undersökningen framgår bl.a. att
det finns en stor förtroendeklyfta mellan lärarna och de lokala skolpolitikerna.
Lärarna anser att skolpolitikerna vet för litet om förhållandena i skolan
och att de saknar kompetens att styra verksamheten. Detta är allvarligt, i all
synnerhet i ett läge där avsikten är att decentralisera ytterligare beslutsfunktioner
till den lokala nivån.

Uppenbarligen krävs det betydande utbildningsinsatser, riktade också till
de förtroendevalda. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett program för sådana utbildningsinsatser.

Till det ökade lokala ansvaret hör också, enligt propositionen, att
kommunerna skall utarbeta en plan för skolväsendet. En sådan plan skall
antas minst vart tredje år. För vår del tycker vi att en sådan plan är så viktig,
inte minst för att stimulera den kommunala debatten om skolan, att den bör
upprättas och antagas årligen. En kommunal verksamhetsplan gör också det
kommunala ansvaret tydligare för kommuninvånarna.

Länsskolnämndernas sammansättning

I propositionen begär regeringen ett bemyndigande att få förkorta mandattiden
för de länsskolnämnder som landstingen och vissa kommuner nu står i
begrepp att välja. Regeringen aviserar förändringar i sammansättningen
dock utan att närmare ange inriktningen av dessa förändringar.

Redan när riksdagen beslutade om den nuvarande sammansättningen
kritiserade centern det markanta korporativa inslaget i sammansättningen.

Vi vidhåller den uppfattning vi då angav. Skälen för vår ståndpunkt har
snarare förstärkts. I flertalet län finns i dag sex eller sju partier representera

de i det folkvalda landstinget. Det är angeläget att ett länsorgan på ett så Mot. 1988/89

betydelsefullt område som utbildningen kan ge en fullgod återspegling av Ub9

hela det politiska spektrat i länet. Vi förordar därför att riksdagen nu uttalar

att den förändring av länsskolnämndernas sammansättning som nu skall

komma till stånd inriktas på att nämnden skall ha elva ledamöter som väljs av

landstinget och de kommuner som fullgör landstingsuppgifter. I nämnden

bör därutöver ingå personalföreträdare som adjungeras till nämnden på

samma sätt som nu sker i andra länsorgan. Det bör också vara möjligt för

nämnden att själv besluta om ytterligare adjungeringar för att knyta

kontakter med framför allt länsstyrelsen.

Enligt vår uppfattning måste samhällets beslutsinsatser organiseras så att
de på ett smidigt sätt kan möta och tillgodose medborgarnas krav och
önskemål. En utveckling mot större inflytande för tjänstemän och mindre
inflytande för förtroendevalda är ytterst olycklig. I den allmänna utvecklingen
arbetas det i dag i stället för att vidga, förstärka och fördjupa demokratin.

Inom den kommunala sektorn pågår detta arbete - så måste även ske inom
den statliga sektorn.

Om de aviserade förändringarna skulle innebära att länsskolnämnden
försvinner som självständigt förtroendemannaorgan vill vi redan nu klargöra
att vi kommer att motsätta oss ett sådant förslag. Den centrala roll som
skolfrågorna intar i den allmänna debatten - inte minst på länsnivå - gör det
nödvändigt att det finns ett kompetent lekmannaforum där denna diskussion
kan föras.

Vad som här anförts rörande inriktningen av framtida reformering av
länsskolnämndens sammansättning och ställning bör riksdagen ge regeringen
till känna.

En mer flexibel personalpolitik

Den grundläggande frågan i detta avsnitt gäller statlig eller kommunal
reglering av tjänsterna i skolan. På denna punkt har centern redan tidigare
varit mycket tydlig. Vi motsätter oss bestämt en kommunalisering. Detta var
också den uppfattning som styrningsberedningen ställde sig bakom. Tyvärr
kan man nu notera en viss glidning i propositionen. Föredragande statsrådet
skriver att han ”för närvarande” inte är beredd att föreslå en förändring. Vi
föreslår att riksdagen gör ett klart uttalande på denna punkt.

I övrigt anser vi att hela avsnittet om en mer flexibel personalpolitik har
karaktären av ett personalpolitiskt program. Ett sådant bör - för att arbetet
skall kunna bedrivas framgångsrikt - utarbetas i dialog med de berörda
personalorganisationerna. Så har tyvärr inte varit fallet, och detta kommer
säkert att minska möjligheterna till samförståndslösningar i framtiden. Den
flexibilitet som föredragande säger sig eftersträva har dessutom också i stor
utsträckning gått förlorad i det beslut om tjänstekonstruktion för lärare i
grundskolan som riksdagen har fattat i annan ordning.

Personalpolitiken på skolområdet regleras i princip genom kollektivavtal.

Trots detta ger skolministern i propositionen förhållandevis detaljerade
riktlinjer för den framtida utvecklingen av personalpolitiken inom skolområdet.
Det vore olyckligt att genom ett riksdagsbeslut binda upp regeringen och

parterna på arbetsmarknaden genom att godkänna så detaljutformade Mot. 1988/89

riktlinjer för personalpolitiken på skolområdet som skisserats i detta avsnitt Ub9

av propositionen. Dessutom kan man i sak ifrågasätta de förslag som

skolministern lägger fram. Sålunda är det svårt att förstå varför en

annorlunda reglering av lärarnas arbetstider automatiskt skulle öka lärarnas

möjligheter till fort- och vidareutbildning eller göra det lättare för den

enskilde läraren och för skolledningen att överblicka varje lärares totala

arbetsbörda. I sammanhanget bör understrykas att fort- och vidareutbildning

i allt väsentligt styrs av de ekonomiska ramar som statsmakterna ställer till

förfogande och inte av lärarnas arbetstidsreglering.

Skolledning

Av den undersökning om lärares inställning till sitt arbete som vi redovisat i
det föregående avsnittet om de förtroendevaldas utbildning, framgår också
att det finns en förtroendeklyfta mellan lärare och skolledning. Samtidigt
visar undersökningen att det främst är de yngre lärarna som har svårigheter i
sitt yrke.

Allt detta talar för ett närmande av skolledningen till lärarna. Propositionens
förslag om en förstärkning av rektors roll som pedagogisk ledare är
därför välmotiverat, liksom förslaget att göra rektorsområdena mindre och
att varje skola skall ha en platschef. En sådan förändring kan inte ske utan att
ökade resurser satsas på skolledningen. Den beredning som statsrådet
aviserar måste få sådana direktiv att ett realistiskt förslag kan redovisas. Vi
vill också understryka behovet av en snabb hantering.

Kvinnliga skolledare

Fortfarande är den könsmässiga snedrekryteringen till skolledartjänster
mycket stor. Få kvinnor söker och får sådana tjänster. År 1986 var 99 %
bland tjänstgörande lågstadielärare kvinnor. Motsvarande siffra för mellanstadielärarna
var 66 % och för adjunkterna på högstadiet 53 %. Andelen
kvinnor som skolledare var vid samma tid 19 % bland studierektorerna och
9 % bland rektorerna.

Det är viktigt att bättre utnyttja den kompetens och den organisatoriska
förmåga som många kvinnor har. Skall det könsbundna utbildnings- och
yrkesvalet kunna brytas är det också än mer nödvändigt med kvinnor i
chefsposition som förebilder för flickorna. Skolledarna är en grupp som unga
flickor direkt kommer i kontakt med.

Forskning visar att kvinnliga skolledare kan tillföra skolan nya kvaliteter
och värderingar främst när det gäller de sociala frågorna.

Enligt vår mening bör en bred kampanj för rekrytering av kvinnliga
skolledare igångsättas. Kampanjen bör innehålla information och uppmuntran
till kvinnor samt förberedelse och riktade utbildningsinsatser för den här
typen av arbete - detta för att få fler kvinnor att inse att de är kompetenta och
har förutsättningar att klara en chefstjänst.

10

Elevdemokrati

En viktig utgångspunkt i skolans demokratifostrande arbete är att förstärka
elevernas rätt till inflytande på alla nivåer. Dessa rättigheter bör vara
reglerade i centrala bestämmelser. Däremot är det viktigt att stor frihet
lämnas att på lokal nivå besluta om formerna för samråd och delaktighet i
besluten. Detta är en viktig del i den demokratiska processen.

Som ett uttryck för den första ståndpunkten vill vi ange att elever som
medverkar i skolans skyddskommitté också bör ha förslagsrätt. Däremot bör
det inte vara riksdagens sak att utala om huruvida en protokollsanteckning
skall vara kortfattad eller ej. Detta hör till formerna för verksamheten och
skall således beslutas lokalt.

Samma förhållande gäller också för skolkonferensen i gymnasieskolan.

Det bör vara fullt tillräckligt om man på central nivå fastställer vilka grupper
som skall vara företrädda i skolkonferensen och till vilket antal. Formerna
för hur företrädarna skall utses bör lämnas åt den lokala nivån att besluta.

En ökad valfrihet

Mot de grundläggande resonemangen i detta avsnitt finns det naturligtvis
inget skäl att protestera. Det är bra att det slås fast att skolan redan i dag har
stora möjligheter att utveckla alternativa pedagogiska metoder, att ge skolan
en klarare profil genom att utnyttja möjligheterna inom ramen för de fria
aktiviteterna och tillvalen etc. Propositionen innebär i detta avseende, så vitt
vi kan se, inga förändringar.

Inte heller det avsnitt som behandlar elevernas och föräldrarnas rätt till val
av grundskola, innebär i praktiken någon förändring i förhållande till de
regler som nu gäller. Önskemål om att få gå i en speciell skola tillgodoses just
så långt som det är ”praktiskt och ekonomiskt möjligt” och styrs i mycket hög
grad av skolskjutsorganisationen och basresurstilldelningen.

Däremot vänder vi oss med skärpa mot resonemanget om att finansiera ett
utökat antal klasser för detta ändamål med hjälp av förstärkningsresursen.

Det är naivt att tro att detta kan ske utan att de sämst ställda eleverna drabbas
i någon form. Även minskade möjligheter till gruppindelning innebär en
försämring för elever med svårigheter. Om man skall bilda klasser med hjälp
av förstärkningsresursen skall detta i första hand tillgripas för att dela redan
stora klasser. Vårt förslag till ett nytt statsbidragssystem som vi redovisat i det
tidigare ger dock andra möjligheter till en mer flexibel skolorganisation.

Betygssättning i alternativkurser

Förslaget om att betygen i engelska resp. matematik skall sättas utifrån att
eleverna utgör en gemensam referensgrupp är ytterligare ett belägg för det
nuvarande betygssystemets ofullkomlighet. Taktikval förekommer ju inte
endast på grundskolans högstadium utan är allmänt förekommande även i
gymnasieskolan. Vi vill därför erinra om vårt förslag om en parlamentarisk
betygsutredning med uppgift att se över hela betygssystemet. Riksdagen bör
nu besluta att en sådan betygsutredning tillsätts. 11

Mot. 1988/89
Ub9

Mot. 1988/89
Ub9

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en prioritering av utbildningsområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna,

3. att riksdagen beslutar att av regeringen begära ett förslag om nytt
statsbidragssystem, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i
motionen anförts i denna fråga samt att förslaget skall redovisas i den
kommande budgetpropositionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett program för utbildningsinsatser riktade till de
förtroendevalda,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om årliga verksamhetsplaner för skolan,

Läromedel

I propositionen anförs att eleverna som gåva skall erhålla sådana böcker som
de behöver av pedagogiska skäl. Vi menar att man också skall väga in det
studietekniska skälet. Det är nämligen en central uppgift för skolan att lära
eleverna en aktiv studieteknik där stoffet bearbetas genom understrykningar,
maginalanteckningar etc. Med ett lånesystem som inte tillåter en sådan
teknik hämmas en effektiv inlärning. Därför är det även av studietekniska
skäl viktigt att få läromedel som gåva.

Det är även viktigt att slå vakt om mångfalden och valfriheten då det gäller
läromedel. Lärarnas och ämneskonferensens möjligheter att välja fritt får
inte styras av en alltför snäv och statligt styrd recensionsverksamhet. Det kan
finnas risk för att granskningsutlåtanden kan uppfattas som en statlig
auktorisation av vissa läromedel. Därför är det till fördel med flera,
sinsemellan fristående, granskningsutlåtanden.

Vi är också något tveksamma till förslaget om arbetsstipendier till
läroboksförfattare. I all synnerhet om de skall beviljas redan på projektstadiet.
Det finns inga garantier för att en god idé också blir en bra lärobok. Det
är först när boken kommit till användning i skolan bland lärare och elever
som man kan bedöma resultatet.

En viktig åtgärd för att göra lärarna bättre skickade att välja i det utbud
som finns är att lägga in moment av lärobokskunskap i lärarutbildningen.
Även i lärarfortbildningen bör denna fråga uppmärksammas.

Till sist vill vi upprepa vårt krav från allmänna motionstiden om ett särskilt
stimulansbidrag till kommunerna för att öka läromedelsinköpen. Vi anser att
detta vore en viktig markering av den vikt som regering och riksdag lägger vid
behovet av läromedel. Ett sådant stimulansbidrag skulle kunna få samma
positiva effekt på läromedelsområdet som det särskilda kulturbidraget har
haft på kulturen i skolan.

12

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1988/89
motionen anförts om länsskolnämndernas sammansättning, Ub9

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om länsskolnämndernas ställning som självständigt
förtroendemannastyrt organ,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en bibehållen statlig reglering av skolans
tjänster,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om elevernas förslagsrätt i skolans skyddskommittéer,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om formerna för att utse representation i skolkonferensen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om användning av förstärkningsresursen för att
bilda klasser,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att tillsätta en parlamentarisk betygsutredning,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om läromedel i skolan.

Stockholm den 18 oktober 1988

Larz Johansson (c)

Marianne Andersson (c)

Marianne Jönsson (c)

Görel Thurdin (c)

Jan Hyttring (c)
Stina Gustavsson (c)
Stina Eliasson (c)

13