Motion till riksdagen
1988/89: Ub665

av Margareta Fogelberg och Jan-Erik Wikström
(båda fp)

En professur i vårdpedagogik vid Göteborgs
universitet, m. m.

Vid högskolereformen 1977 införlivades statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor (SIHUS) med Göteborgs universitet och fick då
beteckningen Institutionen för vårdlärarutbildning.

För den västra högskoleregionen framstod denna institution, jämsides
med framför allt de medicinska institutionerna, som en närmast självklar
enhet som skulle anordna forskningsmetodiska och ämnesfördjupande
kurser för personer med medellång vårdutbildning. Inom institutionen
hade man dessutom mångårig erfarenhet av att tillrättalägga utbildning för
lärare inom vårdområdet — en grupp som i en reformerad högskola ansågs
böra ha en nyckelposition då det gällde forskningsanknytning.

Då reformen genomfördes ställdes vårdlärarutbildningen liksom övriga
lärarutbildningsinstitutioner utan forskningsanknytning. Detta föranledde
Institutionen för vårdlärarutbildning att genom medelsframställningar,
uppvaktningar inom universitetet m.m. söka få fram påbyggnads- och
forskarutbildning för vårdlärare och andra med medellång vårdutbildning.

Från 1950- och 1960-talen hade man en framgångsrik tradition att inom
institutionen (SIHUS) anordna kurser för vårdpersonal inom lärarutbildning,
omvårdnad och vårdadministration. I de tidiga planerna på förstärkning
av institutionen fanns förhoppningar om att på längre sikt få fram en
undervisande och forskande institution inom samtliga tre områden. Erfarenheten
sade att en sådan verksamhet skulle göra att de olika delområdena
stärkte varandra. Traditionen fullföljdes genom att institutionen relativt
snart med hjälp av externa medel bedrev enstaka kurser i omvårdnad
(fortsättningskurs 21 — 40 p. och fördjupningskurs 41—60 p.) och i forskningsmetodik
för vårdlärare och vårdpersonal 1—20 p. Under senare år
har i samarbete med Institutionen för pedagogik tillkommit vårdpedagogik
för vårdlärare 21—60 p. Institutionen har allteftersom vårdlärare
disputerat inom samhällsvetenskaplig eller medicinsk fakultet knutit dem
till sig. Således finns nu anställda två lektorer i vårdpedagogik och två i
omvårdnad. Men trots att den första lektorn i vårdpedagogik fick tjänsten
redan 1980 bedrivs ännu påbyggnadsutbildningen för vårdlärare som enstaka
kurser och finansieringen ordnas på olika sätt, t. ex. genom att
initiera att ett landsting ställer medel till förfogande för att vid den egna
vårdhögskolan anordna en kurs. Behovet av dessa kurser har visat sig stort
och tycks öka allteftersom forskningsanknytningen och pedagogiken utvecklas
inom kommunal högskola och vårdgymnasium.

Vårdpedagogisk forskning påbörjades 1973 vid Institutionen för peda- Mot. I1
gogik, Göteborgs universitet. Två personer har med vårdpedagogiska av- Ub665
handlingar disputerat vid Institutionen för pedagogik vid Göteborgs universitet
och en vid motsvarande institution vid Stockholms universitet.

Den ena av dessa personer har förklarats docentkompetent i pedagogik
1980.

Endast vid Göteborgs universitet finns en fast forskargrupp inom området.
Många vårdlärare (troligen minst 25 — 30) genomgår f. n. forskarutbildning
i pedagogik med inriktning mot vårdpedagogik vid landets olika
universitet. All forskning har hittills bedrivits med externa projektmedel.

Detta medför att forskningsgrenen inte förfogar över medel för en kontinuerlig
verksamhet. Den största bidragsgivaren hittills har varit skolöverstyrelsen,
men därtill har medel kommit för begränsade projekt från universitets-
och högskoleämbetet, arbetsmiljöfonden och enstaka landsting. Trots
bristen på fasta forskningsmedel har verksamheten inneburit ett flertal tretill
fyraåriga projekt, och ett flertal vårdlärare har fått forskningsmetodisk
erfarenhet. Det går emellertid inte att i det långa loppet trygga forskningen
inom området enbart med tillfällig finansiering. För att området skall
kunna konsolideras och fördjupas behövs fasta medel för forskning och
forskartjänster. Forskningen behöver också knytas fastare till utbildningen
vid Institutionen för vårdlärarutbildning. Därför behövs en fastare organisation
och tjänster som kombinerar forskning med undervisning.

Inom omvårdnadsforskningen är det endast inom vårdpedagogik som
omvårdnadsämnets natur och struktur samt dess ursprung i vetenskap och
praktikerkunnande studeras. Forskningsgrenen kartlägger, tolkar och förklarar
omvårdnadens utformning.

Genom att studera omvårdnadsämnet lär sig vårdstuderande att tänka,
känna och reagera i yrkeslivet. I utbildningen tillägnar man sig de beteenden
som sedan blir utmärkande i yrkeslivet. Att ersätta det inlärda omvårdnadskunnandets
struktur med en annan natur och struktur är för de
flesta yrkesverksamma en övermäktig uppgift. Genom att i forskning
kartlägga omvårdnadsämnet får vårdutbildningarna ett underlag för att i
grunden förstärka centralt innehåll och byta ut mindre väl användbara
delar.

Inför högskolereformen 1977 ställdes stora förväntningar på att reformen
skulle leda till sjuksköterskor med ett yrkeskunnande som bygger på
en helhetsuppfattning av människan i stället för att se enbart ett sjukt
organ, som utgår från hälsobegreppet snarare än organcentrerade sjukdomsbegrepp
etc. Utan stöd av vårdpedagogisk forskning kommer vårdlärarna
att famla när de strävar efter att på egen hand byta ut strukturen
inom omvårdnadsämnet.

Det kan också vara värt att lägga märke till att när patienter klagar på
omhändertagandet i hälso- och sjukvården så rör ofta klagomålen en brist
på hänsynstagande och omhändertagande av dem som människor. Sjuksköterskors,
undersköterskors och sjukvårdsbiträdens yrkeskunnande
måste utgå från en kunskapssyn och människosyn som ser som centralt att
tillsammans med patienter ge dem medel att bibehålla, upprätthålla och
rekonstruera sin allmänmänskliga kompetens fysiskt, psykiskt, socialt och

kulturellt. Vårdpedagogisk forskning och undervisning behandlar i hög
grad dessa frågor.

Inom samhället söker vi allt mer komma fram till individuella, decentraliserade
lösningar i vården av svaga, sjuka och handikappade. Detta ställer
ökade krav på vårdpersonalens förmåga att upprätthålla en god fysisk,
psykisk, social och kulturell omvårdnad oavsett vårdmiljö. Alltså ställs nya
krav på vårdpersonalens kunskaper om medmänskligt omhändertagande.
Vid ett organcentrerat synsätt följer lätt att de allmänmänskliga behoven
negligeras och som en konsekvens därav kan decentraliseringen och strukturomvandlingen
av hälso- och sjukvården leda till att gamla och sjuka
isoleras i sina hem. En psykosocialt, socialt, eller kulturellt torftig omvårdnad
gör att även starka individer grips av apati och tecken på nedsatta
fysiska och psykiska funktioner. Därav följer att också med tanke på
framtida strukturomvandlingar i hälso- och sjukvården behövs en vårdpedagogisk
forskning och utbildning som gör att verkan av förändringar i
vårdsamhället följs upp. Omorganisationen behöver följas av forskning på
yrkeskunnandets natur och struktur, och utvärdering behövs som jämför
samhällsförändringar med vårdpersonalens yrkesutbildning. Utbildningens
innehåll och arbetsformer måste också jämföras med de krav som
ställs på yrkesutövarna.

Under senare år har glädjande nog vuxit fram en rad omvårdnadsinstitutioner
vid våra universitet. Men etableringen måste också utvärderas.
Samtliga professurer finns nu eller håller på att inrättas inom medicinsk
fakultet (Umeå, Göteborg och Lund) eller är i huvudsak tillhöriga medicinsk
fakultet (Linköping och Uppsala). Samtliga institutioner har till
uppgift att ta fram forskning och forskarutbildning om den praktiska
omvårdnaden. Detta innebär att man i stor utsträckning arbetar med att
lösa problem med skilda arbetsuppgifter eller med vissa patientkategoriers
specifika problem. Den samhällsvetenskapligt förankrade forskningen behandlar,
liksom inom vårdpedagogik, övergripande strukturella problem
eller organisationsproblem. För att erhålla en balanserad utveckling på
omvårdnadsforskningen i vårt land behövs därför också professurer inom
samhällsvetenskaplig fakultet (och när kompetens finns utvecklad också
inom humaniora). För att lösa de akuta problem som vi tagit upp här
behövs en omvårdnadsforskning med utgångspunkt i samhällsvetenskaplig
forskning och teoribildning. Den mest omtalade internationella omvårdnadsforskningen
har sina rötter i samhälls- och beteendevetenskaplig
teoribildning. Institutioner inom såväl medicinsk som samhällsvetenskaplig
fakultet behövs för samhället och hälso- och sjukvården, men också för
omvårdnadsforskningens egna möjligheter att få varandra understödjande
forskningsgrenar. Vi föreslår därför att riksdagen gör regeringen uppmärksam
på det angelägna behovet av en permanent vårdpedagogisk forskning
och utbildning. Inför den forskningspolitiska propositionen nästa år bör
regeringen också pröva frågan om inrättande av en professur i vårdpedagogik
vid Göteborgs universitet.

Mot. 1988/89
Ub665

8

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av vårdpedagogisk forskning och
utbildning och inrättande av en professur i vårdpedagogik vid Göteborgs
universitet.

Stockholm den 20 januari 1989

Margareta Fogelberg (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1988/89
Ub665

9