Motion till riksdagen
1988/89: Ub625

av Gösta Bohman m. fl. (m)
Forskningsinsatser mot Alzheimers sjukdom

Enligt statistiska centralbyråns beräkningar av antalet äldre personer kommer
de som är 65 år och äldre att öka med i runt tal 150000 till år 2010.
Gruppen över 80 år ökar snabbast med inte mindre än nära 130000
personer. Detta kommer att ställa ökade och delvis nya krav på svensk
vårdpolitik.

Vid bedömningen av vilka åtgärder som därvid kommer i fråga och
vilka grupper som måste särskilt beaktas, måste hänsyn tas till att begreppet
äldre inte är enhetligt. Det omfattar dels ”normalt” åldrande människor,
dels sådana vilkas åldersförändringar har sin orsak i mer eller mindre
klart definierade sjukliga förändringar. Begreppet ”senil demens” har
emellertid tidigare på ett oklart sätt använts som beteckning för försämringar
i psykiskt och i viss mån fysiskt hänseende som uppkommer med
tilltagande ålder. Vid avvägningen av vilka anspråk det växande antalet
åldringar kommer att resa på vår vårdpolitik har de olikheter som numera
kan påvisas inom äldregruppen hittills inte eller i blott begränsad omfattning
beaktats.

Alzheimers sjukdom

Sjukliga vävnadsrubbningar som upptäcktes och analyserades i slutet av
1800-talet och i början av 1900-talet av Alois Alzheimer och som rörde
förändringar i nervcellerna och deras utskott har lett till att vetenskapen
nu anser sig kunna konstatera att det är fråga om en ny sjukdom kännetecknad
av tilltagande intellektuell avtrubbning och vars sjukdomssymptom
kan inträda före 65-årsåldern, ja redan i 40-årsåldern och undantagsvis
ännu tidigare. Begreppet ”presenil demens” har präglats som beteckning
på denna nya form av åldersförändringar. Sedermera har andra
liknande sjukdomar tillhörande kategorin ”presenil” kunnat konstateras.

Begreppet demenssjukdom är det medicinskt vedertagna och kommer
därför att användas här trots att det för lekmän ofta anses ha en mer
nedsättande innebörd än ordet ”ålderssjukdom”. Den vanligaste av dessa
sjukdomar är utan gensägelse Alzheimers sjukdom. Den drabbar mellan
fem och tio procent av äldre över 65 år. Antalet Alzheimersjuka i Sverige
uppskattas i dag till 40000. Till en början ansågs nämnda sjukdom omfatta
uteslutande åldrar under 65 år men under 1970-talet bedömdes samma
sjukdomsbild känneteckna äldre även över 65-årsgränsen. Därefter — och
främst på 1980-talet framför allt till följd av den biokemiska forskningens
landvinningar — har vissa forskare åter velat betrakta den tidiga och den

sena formen av Alzheimerssjukan som olika sjukdomar, ehuru med många
gemensamma drag. Man brukar tala om ”demens av alzheimertyp”. Numera
föreligger dock allmän enighet om att det råder klara gränser mellan
det ”normala” åldrandets psykiska och fysiska personförändringar och de
som har sin grund i Alzheimers sjukdom och andra ålderssjukdomar.

Behov av kunskaper och forskning

En stor del av Sveriges befolkning över 65 år har en demenssjukdom med
svåra handikapp. Till detta kommer ett okänt antal med lätta —medelsvåra
demenstillstånd. Antalet sjuka stiger kontinuerligt under den närmaste
20-årsperioden, huvudsakligen beroende på den ökade medellivslängden.

I den av Forskningsrådsnämnden utgivna skriftserien ”Källa 32” redovisades
år 1988 korta debattinlägg om Alzheimer och andra demenssjukdomar
under titeln ”Försummad folksjukdom”. Samma år utgav ett antal
forskare i Umeå och Stockholm en ”lärobok” — ”Demenssjukdomar och
äldrepsykiatri” avsedd att sprida kunskap om demenssjukdomarna och de
nya vårdbehov dessa aktualiserat. Även andra under 1988 utkomna skrifter
har belyst detta ämnesområde. Trots detta är okunnigheten och fördomarna
rörande demenssjukdomarna fortfarande stora, både hos allmänheten
och inom sjukvården. Detta har lett till en negativ och resursknapp
inställning till medicinsk utredning och behandling trots att dessa sjukdomar
utgör ett av sjukvårdens stora diagnostiska och vårdkrävande problem.
Felaktig och fördröjd diagnostik kan ge förödande konsekvenser.
Alla patienter med demenssymptom bör bli föremål för undersökning.

Det finns många skäl att satsa ökade utredningsresurser på demenssjukdomarna.
Vid en noggrann medicinsk utredning kan ofta kroppsliga och
psykiska sjukdomar påvisas som förklaring till patientens demensliknande
sjukdomsbild. Dessutom kan vissa av dessa sjukdomar behandlas med
gott resultat. Genom utredningen kan dessutom den sjuke och anhöriga få
en tillförlitlig information om sjukdomen, och om de möjligheter som
finns att få behandling och ekonomisk och praktisk hjälp.

Dagsläget

Kunskap om ålderssjukdomar finns i första hand inom psykiatrin, neurologin
och geriatriken. Det finns ingen medicinsk disciplin som officiellt
har ett samlat ansvar, utan ansvaret för utredning och vård av dementa har
på lösa grunder på många håll flyttats från psykiatrin till geriatriken, d.v.s.
till en resurssvag specialitet och med få undantag (bl.a. Västerbotten) har
resurserna inte följt med patienten. De nuvarande specialiteterna behöver
i stället ökade resurser. Utredning om vård av dementa är krävande och
förutsätter kvalificerad personal. Det är nödvändigt att i vatje län ha
tillgång till en särskilt ansvarig utredningsavdelning med resurser inom
röntgen- och neurofysiologiområdet. På vissa håll i landet ligger utredningsansvaret
kvar inom psykiatrin (bl.a. Lund). Genom att primärvården
får ett allt större ansvar för sjukhemsvården ligger även där ett stort
vårdansvar.

Mot. 1988/89

Ub625

12

Det säger sig självt att den allvarliga situation som vi här beskrivit måste
få konsekvenser för såväl den medicinska forskningens inriktning som för
utformningen av det allmännas vårdinsatser samt också för den information
och det stöd som det allmänna måste vara berett att ge anhöriga till
närstående som drabbas av demenssjukdomar.

I en moderat motion till förra årets riksdag (1987/88:So 477) redovisades
en del av det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs i vårt land
rörande ifrågavarande sjukdomar bl. a. i Lund, Göteborg och Umeå. Sedan
dess har forskningen ytterligare intensifierats inom ramen för de
resurser som stått till förfogande. Dessa är dock klart otillräckliga och
mycket återstår, innan forskningen har de möjligheter som sjukdomarnas
omfattning och svårighetsgrad kräver. 1 förhållande till annan medicinsk
forskning är detta område klart åsidosatt. Det är desto mera angeläget att
en ändring snarast kommer till stånd som vissa nya forskningsrön tyder på
framsteg både i diagnostiskt hänseende och i fråga om möjligheterna att
finna adekvata botemedel. Vissa forskare vågar rent av göra gällande att
det inom ett tiotal år bör vara möjligt att nå sådana framsteg att ålderssjukdomarnas
problem står inför sin lösning.

Erfarenheter från bl. a. USA och Italien visar att framgångsrik forskning
kräver dels ett tillräckligt stort underlag av ålderssjuka, dels brett upplagda
forskningsresurser. 1 dag finns i Sverige sådana resurser blott inom speciella
”Alzheimercentra” där såväl klinisk som preklinisk forskning kan
bedrivas. I bl. a. Lund har den psykiatriska sjukvården under ledning av
docent Lars Gustafsson avdelat betydande resurser för diagnostik och
akutsjukvård för äldre. En metod för mätning av hjärnans regionala blodflöde
(rCBF) har förbättrat diagnostiken av demenssjukdomar och gjort
det möjligt att skilja dessa från falsk demens orsakad av t. ex.
depressionstillstånd hos äldre.

Den Psykogeriatriska kliniken i Lund har ett övergripande ansvar för
diagnostik, behandling och vårdutveckling avseende demenssjukdomar.
Särskilda öppenvårds-team bestående av läkare, skjuksköterska, psykolog
och kurator samarbetar med distriktssjukvård och socialtjänst. En professur
i geriatrisk psykiatri har inrättats. De nuvarande resurserna behöver
emellertid kompletteras med en professur i neuropsykologi med inriktning
på neuropsykologiska och neurofysiologiska metoder för tidigdiagnostik
av demenssjukdomar.

Karolinska Institutet har genom en nysatsning mot neurogeriatrisk
forskning inrättat Institutionen för Geriatrik, placerad vid Huddinge sjukhus.
Institutionen har tilldelats två professurer dels en klinisk tjänst i
långvårdsmedicin/-geriatrik (innehavare Bengt Winblad), dels en professur
riktad mot basal geriatrisk forskning (innehavare Åke Seiger). Den
senare är en donationsprofessur från Stockholms Sjukhem.

Den geriatriska kliniken har fått resurser för ett regionalt utredningsansvar
rörande åldersdementa. Ett antal disputerade forskare har knutits till
institutionen genom tidsbegränsade forskningsanslag. Till forskningsgruppen
har också knutits vårdforskare samt personal från olika kategorier för
att i praktisk sjukvård omsätta den ökade kunskap som vinnes kring den
åldringssjuke. Ett hinder för verksamheten utgör i dag den stora bristen på

Mot. 1988/89

Ub625

13

erforderliga lokaler för de snabbt växande uppgifterna. Permanenta högre
forskartjänster behövs för att leda utvecklingen inom Alzheimerforskningen
inom molekylärbiologi, neuropsykologi och omvårdnad. Dessa tjänster
måste integreras med den övriga kliniska, patologiska och neurokemiska
verksamheten vid geriatriska institutionen, Huddinge sjukhus.

Institutionen för geriatrik vid Huddinge sjukhus syftar till att utgöra ett
regionalt centrum som åtminstone har ett regionalt ledningsansvar för
forskning och behandlingsutveckling inom neurogeriatriken. Genom resurskoncentration
både inom grundforskningen och inom den kliniska
forskningen kan verksamheten både effektiviseras och dess kvalitet höjas
markant. Det neurogeriatriska forskningscentret anser sig ha unika möjligheter
att utvecklas till ett nationellt såväl som internationellt framstående
forskningsinitiativ.

Krav på ökade forskningsresurser

Enligt vår mening bör vid varje regionsjukhus finnas regionala centra för
diagnostik, behandling, vårdutveckling, forskning och undervisning med
inriktning på demenssjukdomar. Dessa centra skall tillförsäkras resurser
inom psykiatri, neurologi, geriatrik och neuropsykologi samt diagnostiska
resurser inom röntgen och neurofysiologi (t. ex. rCBF-mätning och EEG).

Samtliga universitetssjukhus måste dessutom ges resurser för undervisning
och forskning rörande demenssjukdomar och psykiska sjukdomar hos
äldre. Befolkningsutvecklingen motiverar särskilda professurer i geriatrisk
psykiatri vid dessa sjukhus.

Vårdens anpassning till de demenssjuka

Då det gäller vården av de sjuka måste en kedja skapas av differentierade
möjligheter anpassade till sjukdomarnas förlopp samt de anhörigas och
sjukas villkor och förutsättningar. När den medicinska vetenskapen nu
anser sig vara på det klara med att det verkligen är fråga om sjukdomstillstånd
och inte om ”normala” åldersförändringar, då kan ett välfärdssamhälle
värt namnet inte rimligen slå sig till ro. Då kan av humanitära och
sociala skäl med fog resas anspråk på att nödvändiga ytterligare inte bara
forsknings- utan också vårdresurser tillskapas.

Detta har inte bara medmänskliga och självklara etiska aspekter. Även
av privat- och samhällsekonomiska skäl är det betydelsefullt att inte blott
hejda ett sjukdomsförlopp som innebär att människor i förtid tvingas
bryta kontakten med sitt aktiva liv utan också att ge dem som drabbas
bästa möjliga livsuppehållande vård.

Mot bakgrunden härav och den växande insikten om de demenssjukas
helt otillräckliga möjligheter att få hjälp och vård — bl.a. genom TT:s i
slutet av 1988 redovisade kartläggning — är det minst sagt anmärkningsvärt
att årets budgetproposition under femte huvudtiteln inte har ett ord
att säga om demenssjukdomarna och om de insatser i olika hänseenden
som dessa kräver. I huvudtitelns avsnitt om ”Hälso- och sjukvård m. m.”
och ”Omsorg om äldre och handikappade” görs ingen distinktion mellan

Mot. 1988/89

Ub625

14

normalt åldrande och sådant som beror på demenssjukdomar. Tystnaden
kan ha sin grund i bristande intresse eller obefintliga kunskaper om de
olikheter som föreligger mellan sjuka människor och äldre människor och
om de krav som just dessa olikheter ställer på det allmänna. I socialdepartementets
huvudtitel behandlas de äldre som en enhetlig grupp — som ett
kollektiv — med i stort sätt samma behov.

Inte heller i socialstyrelsens redovisning av sitt fögderi eller i dess petita
finns en enda rad som tyder på intresse för den materia som det här är
fråga om. Sover socialstyrelsen? — har vi rätt att fråga oss i en tid då den
amerikanske presidenten utnämnt Alzheimers sjukdom till ”århundradets
sjukdom”?

Socialstyrelsen har visserligen under senare år utgivit vissa korta informerande
skrifter, men av regeringen och ansvariga myndigheter borde
långt större handlingskraft än så kunna krävas, inte minst med tanke på de
stora påfrestningar som generellt sett väntar svensk vårdpolitik under år
då antalet äldre drastiskt ökar och i allt större omfattning tar vårt lands
vårdtillgångar i anspråk.

I avvaktan på att nyss berörda insatser på forskningens område förverkligas
och leder till resultat måste därför - med tanke på de sjuka och
deras anhöriga — kraftfulla åtgärder vidtagas för att angripa dagens överhängande
vårdproblem.

Som redan sagts kännetecknas främst Alzheimers sjukdom av ett fortlöpande
och alltmer svårartat förlopp från de första knappt märkbara
tecknen på försvagning av den mänskliga personligheten till nedbrytning
och total hjälplöshet. Just denna, än så länge i stort sett självverkande,
medicinskt svårpåverkbara process måste styra vårdpolitikens uppbyggnad
och inriktning.

Under sjukdomens första stadier är vård av den sjuke i hemmet och
helst av egna anhöriga den bästa och för den sjuke och dennes familj den
självklara vårdformen. Just den normala vardagliga kontakten mellan den
sjuke och dennes närmaste samt att vanliga rutiner kan upprätthållas så
länge som möjligt utgör en psykisk stimulans för den sjuke som kan vara
ägnad att fördröja sjukdomens utveckling. Den invanda miljön underlättar
den sjukes orientering och ökar dennes trygghet.

Om anhöriga saknas eller inte orkar med sitt vårdarbete, bör hemsjukvård
i första hand utnyttjas och de sjukvårdande uppgifterna utföras av
sjukvårdsutbildad personal. Den sjuke bör dessutom ges hjälp genom
hemtjänst — kommunal eller enskild — med mat, hygien och städning.

Nästa steg i vårdkedjan kan vara avlastnings- och växelvårdplatser på
geriatriska eller psykogeriatriska vårdavdelningar eller lokala sjukhem.
Den sjuke kan vistas några veckor i sitt hem och några veckor på vårdavdelning.
Sådan vård kan ge både stimulans åt den sjuke och behövlig
avkoppling åt anhöriga. Det är viktigt att den berörda personalen får en
adekvat utbildning och att vårdavdelningen är liten och kan erbjuda en
hemliknande miljö.

Institutionsanknuten hemsjukvård utgör en utveckling av växelvården
och innebär att personalen vid en geriatrisk avdelning ansvarar för den
sjuke även när denne befinner sig i sitt hem. Detta kan vidareutvecklas

Mot. 1988/89

Ub625

15

med särskilda öppenvårdsteam som besöker patienterna i hemmet eller på
vårdinrättningen och ger stöd och råd till anhöriga och sjuka.

För lindrigt sjuka - det vill säga i början av ett sjukdomsförlopp utgör
ålderdomshem eller servicehus med helinackordering en mellanvårdsform
som buffert till senare institutionsvård.

Dagsjukvård för demenssjuka i sjukvårdens, kommunens eller enskildas
regi är ett angeläget vårdalternativ. Härigenom kan även relativt svårt
demenssjuka individer bo kvar hemma där omständigheterna i övrigt så
tillåter. Dagsjukvården erbjuder aktivering och social gemenskap samt
avlastning och stöd till anhöriga samt möjlighet för dem att sköta egna
angelägenheter. Vårdalternativet kräver självfallet lämplig och välutbildad
personal.

Tyvärr har i debatten institutionsvårdens intresserade, välutbildade
men ofta slitna personal alltför litet uppmärksammats och uppskattats. En
förändring av intitutionsvården genom övergång till mindre vårdenheter
och hemliknande miljö är nödvändig för att behålla och nyrekrytera personal
till denna vårdsektor. Ett bättre alternativ är gruppboende för demenssjuka.
Det innebär att en mindre grupp sjuka (sex till tio patienter) vårdas
under hemlika former i ett slags boendekollektiv. De får möjlighet att
själva deltaga i arbetet och får därmed, samt genom samvaron med andra,
stimulans och uppmuntran.

Eftersom något effektivt botemedel ännu icke torde stå till förfogande
för patienter med åldersdemens går sjukdomsförloppet — som redan sagts
— nära nog obevekligt mot en försämring. Som vi också påvisat bör dock
alla stimulansmöjligheter och trygghetsaspekter i det längsta beaktas samt
vården steg för steg anpassas därtill. Först i det allra sista helt hjälplösa
skedet måste något slags institutionsvård i egentlig bemärkelse komma till
stånd.

Behovet av information

Vad här sagts understryker vikten av att de anhöriga i ett tidigt skede kan
få allsidig information och råd om sjukdomen och om de vårdmöjligheter
som står till förfogande och vad som är bäst för den sjuke. Såvitt vi kan
finna är bristerna i just detta hänseende på sina håll obestridliga. De
anhöriga står rådvilla och hjälplösa och deras redan förut bekymmersamma
situation blir lätt förtvivlad. På många håll tycks till och med läkare
och vårdpersonal vara mindre väl orienterade om vilka möjligheter som
står till buds och vilka råd som skall ges den sjukes anhöriga. Dagens
svenska sjukvård är med andra ord inte anpassad till de svårigheter och
behov som möter den växande skaran av demenssjuka. I det hänseendet
har socialstyrelsen och socialministern ett ansvar som de icke tycks vara
medvetna om.

Huvudmannaskapet

Den bild av dagsläget och av de speciella vårdbehov som vi här redovisat
rör i hög grad den nuvarande ansvarsfördelningen på vårdområdet och

Mot. 1988/89

Ub625

16

därmed frågan om huvudmannaskapet. Det säger sig självt att det nuva- Mot. I1
rande ”dubbelkommandot” mellan landsting och kommuner inte under- Ub625
lättar en effektiv och ändamålsenlig lösning av de problem som demenssjukdomarna
aktualiserar. Behovet av en smidig lokal anpassning av vårdformerna
till de sjukas behov talar starkt för ett enhetligt ledningssystem
som lägger det yttersta ansvaret för både vård, information av läkare och
vårdpersonal samt stöd och upplysning av de anhöriga på en primärkommunal
samhällsinstans.

Ett ytterligare skäl härför torde vara att de vårdformer som demenssjukdomama
kräver i betydande grad borde lämpa sig för enskilda ideellt
inriktade initiativ och privatinsatser — varför inte av försäkringsbolag — i
fråga om ålderdomshem, vårdhem, servicehus, gruppboende eller hemsjukhjälp
av olika slag. Det borde också framstå som naturligt för kyrkliga
eller andra ideella samfund och organisationer att engagera sig på detta
område. Ja, i själva verket torde aktiv medverkan från utanför ”det allmänna”
befintliga initiativ och resurser utgöra en förutsättning för att
inom rimlig tid åstadkomma de vårdresurser som här erfordras. Detta
kräver närhet mellan vårdhuvudmännen och den öppna fria marknaden.

För näraliggande enhetligt övergripande ansvar talar dessutom inte bara
behovet av utbildning och information av vårdpersonalen utan också —
och i ännu högre grad ur rent mänsklig synvinkel — anhörigas önskemål
om fortlöpande upplysning och stöd i val av vårdalternativ. Det borde
med andra ord ges möjlighet för anhöriga att redan då de första symptomen
på demenssjukdom ger sig till känna få tillgång till något slag av
”personliga kuratorer” som kan följa den sjukes utveckling och ge de
anhöriga de råd och det stöd som dessa fortlöpande behöver.

Det kan naturligtvis göras gällande att de synpunkter vi tagit upp i
denna motion i grunden berör svensk äldrevård — ja i vissa hänseenden
också svensk sjukvård över huvud taget. Härvidlag kan vi hänvisa till den
omfattande moderata motionen av Sten Svensson m. fl. angående vård och
omsorg om de äldre (1988/89:So233). Genom hälso- och sjukvårdspolitikens
samt äldreomsorgens kollektivistiska utformning, dess avsaknad av
valfrihet, dess bristande flexibilitet samt dess byråkratiska struktur generellt
sett har det blivit svårare — rent av omöjligt — att anpassa vården till
enskilda patienters och speciella gruppers särskilda behov och önskemål.
Vårdpolitiken har blivit opersonlig. Dess innehåll och inriktning har mera
bestämts av professionella vårdpolitikers veta-bättre-tyckande än patienternas
eget bästa. Detta bekräftas av jämförelser med hur andra demokratiska
välfärdsstater löst motsvarande problem. Ett närliggande exempel
utgör Danmark.

”Et gammelt menneske skal ha ett hjern”

Den svenska forskaren Torgerd Jansson har medverkat vid tillkomsten av
två studier inom statskontoret - ”Äldreomsorg i Norden” samt ”Äldre i
43 svenska kommuner”. Av dessa utredningar och Torgerd Janssons egna
kommentarer framgår att den danska åldringsvården har betydligt mindre
samlade resurser än den svenska - pengar, personal och lokalytor, samt

hälften så många timmar i hemtjänst per åldring. Men den är populär,
omtyckt och trygg. Danmark sägs ligga 10 —15 år före oss. Flera äldre nås
till lägre kostnader och med bättre vårdkvalitet. Danmark har färre gamla
på sjukhus och mindre demensproblem samt få medicinskt fardigbehandlade
åldringar som väntar på annan omsorg.

Den danska öppenvården och hemsjukvårdens styrka sägs ligga i förmågan
att snabbt ingripa och tillgodose aktuella behov. 21 procent av de äldre
kan ges hemsjukvård under ett år i Danmark mot bara 5 procent i Sverige.
Äldre och deras anhöriga tycks vara förvissade om att kunna stanna
hemma längre tid och att annan vård står till förfogande den dag då så
krävs. De äldre vet att de inte i förtid behöver söka sig till sjukhus och
institutioner. I Danmark tillgodoser s. k. ”plejehjem” — vårdhem — vad
vår långvård och våra sjukhem svarar för. De förfogar över mindre pengar,
har mindre lokalyta per gäst och mindre av färdiglagad mat. 98 procent
har eget rum mot bara 33 procent i Sverige. Plejehjemmen är till 20
procent privata. De sägs ha en mycket mänskligare atmosfär och möjliggör
en högre grad av aktivitet än vad som är möjligt inom den svenska
vårdhiearkin.

I Danmark har kommunerna ett samlat ansvar för åldringsvården och
betalar vårdkostnaderna för de äldre när de befinner sig på sjukhus.

Även ansvariga i det svenska Kommunförbundet tycks under senare år
ha kommit till insikt om att vår svenska vårdmodell inte är bra. ”Lösningen
ligger inte i mer personal, lokaler och pengar; resurser finns ... vi
behöver mer av alternativ och mångfald ... svenska kommuner måste
tända till nu” heter det.

Öppen utskottsutfrågning

Som understryks i denna motion har den sedan bara några få år tillbaka
vunna insikten om demenssjukdomarnas ökande krav på vårdpolitiken
skärpt behovet av forskningsresurser och en omläggning av svensk vårdpolitik
och äldreomsorg. Okunnigheten härom är trots detta betydande.
Enligt vår mening bör demenssjukdomarnas behov av specialbehandling
utgöra ett starkt motiv för socialutskottet att anordna en öppen utskottsutfrågning
av forskare, läkare, vårdpersonal och vårdansvariga. Vi är övertygade
om att den bild vi här tecknat därvid kommer att ytterligare belysas
och angelägenheten av snara åtgärder vinna allmän förståelse.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av länsvisa, för diagnostik och utredning
av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga
utredningsavdelningar,1 ]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en professur i Lund i neuropsykologi
med inriktning på tidig diagnostik av ålderssjukdomar och

Mot. 1988/89

Ub625

18

utveckling av neurofysiologiska metoder,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av regionala centra för forskning och
behandlingsutveckling inom neurogeriatriken,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen i övrigt anförts om behovet av ökade forskningsinsatser i
fråga om demenssjukdomar och demensliknande tillstånd,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att den svenska hälso- och
sjukvårdspolitiken bättre anpassas till de ålderssjukas behov1].

Stockholm den 24 januari 1989
Gösta Bohman (m)

Sten Svensson (m)

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

Allan Ekström (m)

Gullan Lindblad (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Inger René (m)

Per Stenmarck (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Rune Rydén (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Mot. 1988/89

Ub625

1 1988/89: So480.

19