Motion till riksdagen
1988/89:Ub597

av Inge Carlsson (s)

En idrottshögskola i Linköping

Vid riksidrottsmötet 1985 antogs ett uttalande i syfte att påskynda tillkomsten
av en idrottshögskola ”idrott 120 poäng” som kan svara mot idrottens
krav på kvalificerad utbildning och forskning.

Nu befintliga idrottshögskolor (GIH Stockholm och Örebro) har trots
inrättande av särskilda idrottslärarlinjer inte kunnat uppfylla de behov som
dokumenterats från idrottsrörelsen.

Avnämare för utbildningen har nästan undantagslöst varit grund- och
gymnasieskolan.

Behovet av idrottsinriktad högskoleutbildning är därför påtagligt. Detta
dokumenteras ytterligare genom att mer eller mindre utvecklad idrottsinriktad
högskoleutbildning prövats eller pågår på de flesta högskoleorter, såväl i
form av enskilda kurser som med mera linjebetonad inriktning. Utbildningen
saknar oftast forskningsanknytning.

Idrottens roll i den förebyggande hälsovården

I betänkande från 1983 års demokratiberedning ”Aktivt folkstyre i kommuner
och landsting” (SOU 1985:28) förutsätts folkrörelserna ta ett större
ansvar för samhällsutvecklingen. Som exempel anges bl.a. den förebyggande
hälsovården.

I flera län, däribland Östergötland, Värmland och Örebro, har idrotten
tilldelats en framträdande roll i samhällsprogrammen för den förebyggande
hälsovården. Otvivelaktigt har detta utvecklat en ny dimension av idrottsrörelsen.
Problemet har dock varit att finna välutbildad föreningsanknuten
personal till detta utvecklingsarbete.

I Östergötland har vi landets enda hälsouniversitet, landets hittills enda
landstingsfinansierade idrottsmedicinska enhet och tolv (12) väl fungerande
friskvårdscentraler i primärkommunerna. Förutsättningarna för en kvalificerad
utbildning finns.

Administrativ utbildning

I takt med att idrotten expanderat har kontaktytorna gentemot samhället
också ökat. Det har helt enkelt blivit mera administrativt betungande att
bedriva idrott. Därtill kommer att företrädesvis elitidrotten och dess
ekonomiska villkor skapat en för idrotten helt ny arbetssituation.

De fritidsledare som i dag utbildas på fritidsledarskolorna kan troligen inte
svara upp mot dessa krav.

De allmänna ekonomiska villkoren för rörelsen utesluter å andra sidan
möjligheten att anlita ”professionell experthjälp” för de olika problem man

ställs inför.

En idrottsinriktad administrativ högskoleutbildning omfattande 120 poäng

är därför ett önskemål.

Tränarutbildning

Den tränarutbildning som i dag bedrivs i de olika specialidrotterna är i stort
sett uppbyggd på veckoslutskurser. Utbildningstiden är begränsad och
splittrad.

Behovet av dels en yrkesinriktad sammanhållen tränarutbildning, dels
fortbildningskurser, i form av enskilda kurser för verksamma tränare,
bedöms därför som mycket stort.

Forskning

En idrottsanpassad forskning kan dels utveckla idrotten, men också bespara
samhället utgifter.

I den av docent Ekstrand i Linköping publicerade doktorsavhandlingen
om skadeförebyggande åtgärder inom fotbollen konstaterades att man med
mycket enkla åtgärder kan göra betydande samhällsvinster i form av minskad
sjukvård.

Internationella erfarenheter

Vid Jyväskyläs universitet finns en idrottsvetenskaplig fakultet, som studerat
hälsouniversitetet i Linköping vid planeringen av en liknande profil.

Det visar vilken betydelse de kunskaper som finns i länet kommer att ha,
och i viss mån redan har, för utvecklingen inom detta område.

Slutsatser

Vad som ovan beskrivits leder till slutsatsen att den kompetens och
erfarenhet som fordras för nämnda utbildning finns samlad i Östergötland
och Linköping. Grundförutsättningen - en livaktig och bred idrottsrörelse finns
också. Samarbetet mellan berörda kommuner och universitetet i
Linköping är väl förankrat och talar för att en idrottshögskola med
utbildningslinje omfattande 120 poäng bör placeras i Linköping.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att en idrottshögskola med en
utbildning omfattande 120 poäng placeras i Linköping.

Stockholm den 24 januari 1989

Mot. 1988/89
Ub597

Inge Carlsson (s)

9