Motion till riksdagen
1988/89 :Ub58 5

av Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Kvinnoforskning

Under 1970-talet växte det inom den svenska forskarvärlden fram en ny
typ av forskning. Vi fick, främst inom samhällsvetenskapen och humaniora,
ta del av helt nya frågeställningar som utgick från kvinnors verklighet.
Tidigare har all forskning utgått från mäns tankar om mäns villkor i såväl
frågeställningar som resultat. Människan och hennes handlande och påverkan
på samhället har i den traditionella forskningen oftast betraktats som
könlös, man har inte gjort någon skillnad på kvinnor och män, vare sig i teori
eller empiri.

Den nya kvinnoforskningen har strävat efter att synliggöra kvinnor och
beskriva de skilda villkor som gäller för kvinnor och män. Kvinnoforskarna
har sökt förklaringar till det könsuppdelade samhället och har analyserat de
maktstrukturer som bidrar till att upprätthålla rådande ojämlikheter mellan
könen.

För att kunna upphäva kvinnors underordnade ställning i samhället krävs
kunskaper om vilka mekanismer som upprätthåller rådande ordning. Det är
därför viktigt att forskningen tar sig an detta försummade forskningsfält och
prövar vad ett kvinnoperspektiv kan tillföra vår kunskap. Att utveckla ett
kvinnoperspektiv på forskningen innebär att frågeställningar, begrepp och
teorier utgår från att samhället på ett systematiskt sätt är organiserat också
efter kön. En ökad kvinnoforskning skulle även medföra en större vakenhet
för hur den traditionella forskningens begrepp och metoder påverkar synen
på kvinnors roll i samhället.

Rent statistiskt kan vi konstatera att det finns fler kvinnliga doktorander i
dag än för bara tio år sedan. Detta beror emellertid inte i första hand på att
institutionerna ändrat inställning till de kvinnliga studenterna och deras
ämnesval, eller att de kvinnliga studenterna i högre utsträckning än tidigare
konkurrerar ut de manliga studenterna. Huvudförklaringen står snarare att
finna i näringslivets jakt på ”unga, hungriga” studenter. Man går in på
högskolorna och handplockar nybakade studenter - företrädesvis manliga
sådana. Studenterna ebjuds ofta möjligheter att inom företagets ram bedriva
forskning.

Trots att de kvinnliga doktoranderna blivit fler råder i dag stora problem
med återväxten av forskare med ett kvinnoperspektiv. Många doktorander
avråds av sina handledare att bedriva kvinnoforskning - det är inget att göra
karriär på.

För att öka intresset för kvinnoforskning bör det på grundutbildningen
alltid ingå kurser med ett kvinnoperspektiv, utan det kan man inte påstå att

kvalitén på undervisningen är god. Studenterna måste läras redan på
grundutbildningen att det finns olika perspektiv att studera och resonera
utifrån. Kvinnoperspektivet är ett lika självklart perspektiv som övriga.

Andra åtgärder som är nödvändiga för att öka intresset för kvinnoforskningen
är att det vid varje institution bör finnas kvalificerade handledare med
ett kvinnoperspektiv - d.v.s. docenter eller professorer. Vidare bör de vara
obligatoriskt med information till nyblivna doktorander om vad ett kvinnoperspektiv
på ämnet innebär och givetvis bör det även på doktorandutbildningen
ingå kurser med detta perspektiv. Det är viktigt att alla
studenter lär sig att studera sin empiri ur ett könsperspektiv.

Fram till dess att det vid varje institution finns kvalificerade handledare för
kvinnoforskning bör doktoranderna erbjudas kompletterande handledning
vid ett annat universitet där det finns kompetenta forskare. För detta
ändamål bör varje universitet avsätta medel. Likaså bör möjligheterna till
gästprofessurer med ett kvinnoperspektiv ökas vid universiteten.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om insatser/åtgärder för att öka intresset för
kvinnoforskning.

Stockholm den 24 januari 1989

Lisbeth Staaf-Igelström (s)

Mot. 1988/89
Ub585

12