Motion till riksdagen
1988/89:Ub569

av Hans Lindblad (fp)

Tillgången på flyglärare för hela landet

Flygtrafikens stora ökning har lett till att skandinaviska och svenska flygbolag
haft en stor pilotrekrytering under senare år. Detta har i sin tur lett till
stora avgångar av förare från flygvapnet. Riksdagen har med anledning
därav fattat beslut om inrättandet av en trafikflygarhögskola liksom om
andra åtgärder för att försvaret lättare ska kunna behålla sin flygande
personal.

Det finns ett behov att utbilda fler yrkespiloter. Det i sin tur förutsätter
tillgång på flyglärare. Sådana utbildas sedan ett antal år vid högskolan för
lärarutbildning i Stockholm. Utbildningsplanen (en variant för industri- och
hantverkslärarlinjen) fastställdes av universitets- och högskoleämbetet
1983. Utbildningen består av tre veckors introduktion, därefter tre veckor i
skolbänk och sex veckor med flygning. Efter detta 27 veckors praktik vid
någon flygskola. Avslutning och examinering sker under en avslutande
teoretisk utbildning i en vecka.

Antalet platser i flyglärarutbildning har utökats till 16 innevarande år. Till
den senaste kursen fanns omkring 100 sökande.

Utbildningen anses ha hög kvalitet. En klar erfarenhet under senare år är
att en betydande del av de utbildade - ibland direkt efter flyglärarutbildningen
- anställs som piloter vid flygföretag. Det är naturligtvis en
återspegling av bristen på utbildade piloter.

Att utbildade flyglärare i så stor utsträckning väljer alternativet att bli
yrkespiloter gör att det fortfarande är svårt att få tag i flyglärare. Många
som genomgår flyglärarutbildning var yrkespiloter redan innan, och efter
utbildningen får de ofta mer attraktiva erbjudanden som yrkespiloter. De
söker sig därför inte till flygskolor som flyglärare.

Särskilt stora problem att täcka behovet av flyglärare finns i många av
landets 40 flygklubbar med motorflygskolning. En yrkespilot i regionen kan
i och för sig samtidigt vara flyglärare i en klubb. Men det är ofta svårt,
eftersom yrkespiloten ofta är borta från hemorten. Kombinationen yrkespilot/flyglärare
är heller inte särskilt realistisk på de många orter där det
finns flygklubb men inte något flygbolag. I första hand klubbar på något
mindre orter kan därför inte gärna räkna med att lösa sina flyglärarproblem
den vägen. Samtidigt har en flygklubb på en sådan ort heller inte en
utbildningsverksamhet som möjliggör en heltidsanställd flyglärare.

Min egen erfarenhet när jag tog A-certifikat (i Gävle i början av 70-talet)
var att utbildningen spreds pt under ungefär ett år. I stort sett varannan
planerad flyglektion fick inställas, på grund av väder, av att flygplanet på ett
eller annat sätt blev upptaget eller indisponibelt, av att läraren fick förhinder
eller av att jag inte kunde ställa upp den bestämda tiden för lektionen
ifråga.

Det vanliga vid en normal svensk flygklubb är att det finns en eller i bästa
fall två—tre lärare som kan disponeras på olika sätt. Oftast är det personer
med ett helt annat yrke i botten. Flyglärararbetet utförs på fritid.

1 vissa fall kan flera klubbar dela på en heltidsanställd lärare, som då får
resa mellan klubbarna. Genomgående görs lösningar utgående från vad
man kan åstadkomma med enskilda personer som har någon knytning till
orten och regionen.

Det säger sig självt att flyglärartjänsten vid en svensk flygklubb - som
kanske utbildar 3—8 motorflygare ett år - ekonomiskt sett inte har några
likheter med de löner som betalas till piloter vid t.ex. SAS och Linjeflyg.

Flygklubbarnas problem att få tag i flyglärare har funnits länge. Motsvarande
problem finns t.ex. i Norge. På 60-talet bedrevs flyglärarkurser vid
Linköpings flygklubb. Den verksamheten togs sedan över och utvidgades av
Kungl. Svenska Aeroklubben (KSAK). Man närmade sig högskolan för att
få in mer av pedagogisk expertis. Flyglärarkurserna var i stor utsträckning
anpassade till flygklubbarnas behov och förhållanden.

Numera är alltså flyglärarutbildningen koncentrerad till lärarhögskolan i
Stockholm. Den 25-30-åring som gått igenom den utbildningen erbjuds
alltså ofta arbete som yrkespilot. Vill vederbörande ha flygläraijobbet på
heltid finns de kommersiella flygskolorna och möjligen de största flygklubbarna
som tänkbara arbetsgivare.

För landsortens flygklubbar är den ideala lösningen att som lärare ha
personer som finns och stannar i regionen, oftast med ett annat yrke i
botten.

Från KSAK har framförts att man med tanke på flygklubbarnas behov
bör medge något andra inträdeskrav än de som finns för dagens flyglärarutbildning.
Den yrkesmässige flygläraren ska självfallet ha trafikflygarcertifikat
(B-certifikat). Men för flygläraren på fritid borde det vara tillräckligt
med A-certifikat. I stället skulle man kunna kräva längre erfarenhet, t.ex.
ett krav på 700 flygtimmar (mer än dubbelt mot vad som krävs inför dagens
utbildning). Flyglärare avsedda för flygklubbarna borde i första hand rekryteras
bland personer i åldern 40—50 år, alltså över den ålder där flygbolagen
rekryterar piloter. Det är genomgående att flygklubbarnas lärare
ofta varit personer med många års erfarenhet. Den psykologiska lämplighetsprövningen
måste vara densamma för alla som vill bli flyglärare. Det är
viktigt av flygsäkerhetsskäl.

De hittillsvarande flyglärarna vid flygklubbarna har återfunnits i mängder
av yrken. Ingenjörer, egna företagare, grundskolelärare etc. När flygvapnet
var numerärt stort och använde korttidsutbildade fältflygare som sedan gavs
civil yrkesutbildning kom den vägen åtskilliga som sedan valde att bli
flyglärare på heltid eller fritid, men den rekryteringsmöjligheten har undan
för undan försvunnit för flygklubbarna.

Det vöre olyckligt om svårigheterna att finna flyglärare skulle leda till att
ett antal klubbar skulle finna sig nödsakade att upphöra med motorflygutbildningen.
Det skulle i sin tur innebära att många människor skulle förlora
möjligheten att skaffa sig en flygutbildning på hemorten. Att skaffa sig
sådan utbildning på annat ort blir avsevärt dyrare. Utbildning i lokala
klubbar, som drivs utan förvärvssyfte, är enda möjligheten för en över hela
landet spridd flygutbildning.

Mot. 1988/89

Ub569

10

Jag vet att flygklubbar, särskilt i glesbygdsregioner, uttryckt ökande oro
för verksamhetens framtid, därför att svårigheterna att få tag på flyglärare
lett till att man kanske flera år i rad tvingats avstå från att ta elever. Klubben
får därmed inget nytt blod.

Om en region förlorar sin flygklubb faller en aktivitetsform för intresserade
människor. Både för den enskilde och för samhället vore detta olyckligt.
Flygklubbarna bildar basen för bl.a. brandflyget och frivilliga flygkåren som
främst står till civilförsvarets förfogande. Att unga människor kan skaffa sig
flygutbildning lokalt har också stor betydelse för rekryteringen till yrkesflyget.

Mot den här bakgrunden menar jag att det är angeläget att KSAK,
luftfartsverket och lärarhögskolan i Stockholm gemensamt söker komma
fram till lösningar som tillgodoser flyglärarbehovet hos landets flygklubbar.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av flyglärare för alla delar av landet.

Stockholm den 20 janauri 1989
Hans Lindblad (fp)

Mot. 1988/89

Ub569

11