Motion till riksdagen
1988/89 :Ub554
av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
Ortopedisk medicin i läkares m.fl. grundutbildning
Ryggbesvär eller andra problem med rörelseorganen är våra vanligaste
folksjukdomar. C:a 300 000 människor sjukskriver sig varje år i Sverige
enbart på grund av ryggbesvär. Sett i procent var antalet sjukskrivna pga
rörelsehinder 44 % i hela landet under augusti månad 1988. Socialstyrelsen
har nyligen beräknat (1987:14) att sjukdomar i rörelseorganen 1983 kostade
totalt nära 17 miljarder kronor.
Varje år förtidspensioneras ca 7 000 människor för ryggbesvär och av dem
så är en tredjedel under 55 år. Kostnaden per person har beräknats till ca 2
milj. kr. och till det kommer ett produktionsbortfall på mellan 2 och 4
miljoner per person. Det mänskliga lidandet bakom siffrorna är omätbart.
Trots detta finns i dag ingen tillfredsställande ortopedmedicinsk utbildning
inom det offentliga utbildningsväsendet, och det finns ej Ortopedisk medicin
som specialitet. Det finns en väl utbyggd utbildning för kirurgi inom
rörelseorganen, men inom Ortopedisk medicin, som omfattar diagnostik,
behandling och prevention av de sjukdomstillstånd som ej kräver kirurgiska
ingrepp, är utbildning och kompetens mycket begränsad. Dessa sjukdomstillstånd
utgör ca 80 % av alla sjukskrivningar på grund av ryggbesvär.
En enda fördjupningsutbildning i ortopedisk medicin finns i dag, vid Alfta
Rehab Center i Alfta. Där arbetar man med målsättningen att ”ge bredd,
djup och specialisering av läkares och sjukgymnasters kunskaper så att varje
patient kan bli föremål för adekvat undersökning och behandling av besvär
och symtom från rörelse- och stödjeappareten”. Tyvärr är det ju endast ett
litet fåtal personer som på detta sätt kan få insikter av högsta betydelse i sin
yrkesutövning.
En systematisk utbildning krävs för att snabbt höja kompetensen i
Ortopedisk medicin bland allmänläkare och sjukgymnaster. Den s.k.
primärvårdsgruppen inom Socialstyrelsens sektorsprogram för rörelseorganens
sjukdomar har arbetat sedan 1979. Denna föreslår att en arbetsgrupp
bildas i varje landstingsområde med uppgift att ansvara för utbildning och
utvecklingsarbete i primärvården avseende rörelseorganens sjukdomar.
Sådana insatser skulle kunna ge viss kompetens åt redan aktiva läkare och
sjukgymnaster.
För att i framtiden kunna komma tillrätta med vår vanligaste folksjukdom
måste vi också i grundutbildningen ge läkare och sjukgymnaster den
utbildning som krävs för att kunna ge patienterna en adekvat vård och
undvika onödigt lidande och långvariga sjukskrivningar. Obligatoriska
kurser i ortopedisk medicin måste därför ingå i grundutbildningen.
Ortopedisk medicin är benämningen på ett kunskapsområde som omfattar
diagnostik, behandling och prevention av de sjukdomstillstånd inom rörelseorganen
som ej kräver kirurgisk eller specifik reumatologisk behandling.
Ortopedisk medicin karakteriseras av mycket väl utvecklad manuell undersöknings-
och behandlingsteknik. Den är avsevärt mer exakt än den
utbildning som meddelas under läkares grund- och specialistutbildning. Utredningen
om läkarnas specialistutbildning m.m. (SOU 1987:53-54) ansåg
att innehållet i läkarnas specialiseringsutbildning borde revideras i takt med
tillkomst av ny teknik, nya metoder och nya insikter och därigenom
medverka till förnyelse och nödvändig kompetensutveckling. Ortopedisk
medicin bör därför införas som egen specialitet för att ge kommande
läkargenerationer möjlighet att utbilda sig tidigt och grundligt inom detta
område och dessutom vidareutveckla den ortopediska medicinen till gagn för
en framgångsrik utveckling av den svenska hälso- och sjukvården inom detta
område.
Det finns breda kontaktytor och samverkansmöjligheter mellan Ortopedisk
medicin och andra specialiteter som handlägger sjukdomstillstånd inom
rörelseorganen. Det är självfallet angeläget att t.ex. specialister i allmänmedicin,
företagshälsovård, medicinsk rehabilitering, ortopedi och reumatologi
tillägnar sig grundläggande ortopedmedicinsk kunskap. För att behärska
ämnet krävs dock lång specialistutbildning. Det är därför nödvändigt att den
ortopediska medicinen blir en självständig specialitet för att möjliggöra
fördjupad kunskapsutveckling, kraftfulla forskningsinsatser, nödvändig utvecklingsverksamhet
och önskvärt konsultarbete.
Det behövs med andra ord en läkarspecialitet som kan ägna sig helhjärtat
och utan konkurrerande arbetsuppgifter åt denna mycket stora patientgrupp
med akuta eller kroniska besvär från rörelseorganen. Om vi kunde minska
sjukdagsgenomsnittet med endast en dag skulle det spara en miljard kronor
varje år.
Hemställan
att riksdagen beslutar att kurser i ortopedisk medicin skall ingå i
sjukgymnasters och läkares grundutbildning,
[att riksdagen beslutar att ortopedisk medicin skall inrättas som
självständig medicinsk specialitet1].
Stockholm den 20 januari 1989
Ylva Annerstedt (fp)
Barbro Sandberg (fp) Elver Jonsson (fp)
Mot. 1988/89
Ub554
1 1988/89:So441
13