Motion till riksdagen
1988/89: Ub305

av Margareta Fogelberg (fp)

Ämnet teckning i grundskola och gymnasium

Jag minns jag blev så glad den dag
jag själv fann på

att skuggan av ett gulnat lönnblad
var inte svart
men blå!

Kanske kan bara den som själv haft förmånen att fritt få utveckla en talang
som bygger på samspelet mellan ögon och händer riktigt förstå den upptäckandets
glädje jag försökt beskriva.

Praktiskt taget alla människor föds med ögon och händer i behåll. Det är
bara en fråga om att ge alla ögon och händer samma chans. Dagens skola är
en tragedi i så måtto att det nästan bara är kunskap och färdigheter som
kan mätas, vägas och jämföras som anses ha något värde för en växande
människa. Alla kreativa begåvningar får ligga i träda till den dag eleven
lämnat skolan så vitt inte han eller hon själv eller med hjälp av någon
uppstudsig förälder lyckats smyga sig undan då och då för att gå på
upptäcktsfärd i formernas och färgernas spännande värld.

Följande tankar är inte mina egna utan tillhör Lennart Linjer, teckningslärare
i ämnet ”bild” vid en gymnasieskola. Jag vill så gärna föra dem
vidare att jag gör det i en egen motion i förhoppningen att väcka till liv
intresset för ett uråldrigt, mänskligt sätt att låta tankar och känslor bli
bilder och symboler.

I Utbildningsdebatt nr 1 1988/89 berättar undervisningsrådet Bengt
Thelin i sin ledare om ett av regeringen beställt ”handlingsprogram för
skolans internationalisering” och i nr 2 1988/89 är det generaldirektör
Erland Ringborg som låter oss ana ”en ny gymnasieskola vid horisonten”.
På ledarplats i Läroplansdebatt nr 41/88 uttrycker Annika Strandell, skolöverläkare
på SÖ gott hopp om ”den hälsobefrämjande skolan ... under
förutsättning att vi vågar bryta gamla invanda mönster, ta till nya synsätt
och utveckla nya metoder att arbeta efter”.

Tänk om den ”internationaliserade” och ”hälsobefrämjande” svenska
skolan och då inte minst ”den nya gymnasieskolan” verkligen ville ”bryta
gamla invanda mönster” och inför 1990-talet, den av FN aviserade ”kulturdekaden”
se med särskilt nya ögon på det gamla teckningsämnet som
för ett tiotal år sedan mötte följande öde:

TE-BILD

Ett ämne som i skol- och livspraktiken
är lika allmängiltigt till sin sort
som gymnastik med idrott, lek och sport
och lika skönt som sången och musiken

fick underkänt i utbildningsfabriken
och fördes utan större motstånd bort
som om det vore meningslöst och torrt
och utan värde i pedagogiken.

Så blev den enda timmen i vår skola,
som skulle lära hela folket se,
av maktens blinda ledare förspilld.

Ja, själva namnet TECKNING fick vi spola
från schemat, där det kort och gott var TE,
för "Bättre Bildad Bör man Bli av BILD".

Om namnbytet var lyckat eller ej beror nog på från vilket håll man ser det.
Ordet teckning beskriver en aktivitet och en produkt. Bild är bara en
produkt. Teckning som aktivitet engagerar öga och hand i samklang med
tanke och känsla. Bild är i sin egentliga betydelse ingenting som kräver
handens medverkan. Därför är nog teckning ett bättre namn på ett aktivt
ämne i skolan.

Men varför inte ha båda namnen: "Teckning” för en obligatorisk veckotimme,
där alla medborgare får basfärdighet, och "Bild” som en frivillig
påbyggnad, där konstfärdighet utövas.

Att teckna är något som alla kan lära sig. Det är att lära sig se mer och
bättre förstå t. ex. det perspektiviska rum som vi lever i och som lever i
våra ögon. Det är att iaktta, minnas och dra slutsatser, att få skapande
tankar och att lösa problem. Därmed kan det vara en väg till ökat självförtroende
och ett rikare mänskligt liv.

Den tyske expressionisten Max Beckmann säger t. o. m.: ”Jag har tecknat.
Det försäkrar en mot död och livsfara.”

Bör då inte denna livskvalitet snarast få en sin egen obligatoriska veckotimme
på skolschemat fr. o. m. lågstadiet t. o. m. gymnasiet för att förmedla
en basfärdighet vars grundläggande betydelse skola och samhälle enligt
många vittnesmål aldrig tycks ha insett. Jo, teckning bör snarast få ett
minsta gemensamma mål för alla medborgare och bli obligatoriskt överallt
där gymnastik/iddrott är obligatoriskt. Befrielse från teckning bör endast
beviljas vid företeende av läkarintyg på, att man inte tål ett ämne, som
inom mentalvården används som medicin.

Hela vuxenfolkets träning i teckning skulle nog ske mest effektivt genom
en rolig och uppmuntrande teckningskurs i det suveräna bildmediet television
och en avslutande jätteutställning av hela folkets bilder i alla kulturnämnders
regi. Detta kunde bli början till en ny syn på teckning som ett

Mot. 1988/

Ub305

medel mot sysslolöshet, håglöshet, div. missbruk och förstörelse, kort sagt
ett naturligt hjälpmedel i hela folkets mentala friskvård.

Det finns tydligen inget slut på listan över tecknandets förtjänster. Hur
kan det då komma sig att folket inte har lärt sig teckna utan att många
vuxna, även skolledare och politiker, befinner sig på klotterstadiet? Jo, det
måste väl, skam till sägandes, vara teckningslärarnas fel, som inte har tagit
chansen att avslöja tecknandets hemligheter för sina elever genom tiderna,
så att dessa i sin tur som föräldrar, lärare, skolledare och politiker har
kunnat föra kunskaperna vidare till nya generationer. Därför har vi också
en gymnasieskola som inte tycks ana det allvarliga i att timplanen inte
erbjuder en enda blivande arkitekt eller ingenjör en enda veckotimme i det
naturvetenskapliga ”grundämne” som heter teckning.

En obligatorisk teckningskurs som vi alla har genomgått och som väl bör
bevisa vår inneboende förmåga är den som leddes av allas vår Första
Fröken som därför tillägnas följande sonett, tryckt med elevgjorda linoleumtyper:

Du lärde oss att Jorma t

oell £D och £ cF # och ?{. De flesta

I klassen kunde också snart det mesta

om o j ocx JtUfo och y

och QJlcfTU.XJr
samt JC lj ZJ J} Ö. Av, bosta
förmåga skrev, vi nästa , nästa, nästa
och nästa råd igen,lills ett tu tre

vi satt där med ett läst och skrivet språk

och slutade att forma nya Tecken

den dag vi sa farväl tili Första Fröken

Alt skapa folk och lä och träd och kåk
direkt.ur pennan, med de cgjia strecken
blev aldrig lika lärt I skolans öken

Det finns ingen anledning att tro att bokstäver och siffror är det enda
som alla kan lära sig rita.

Det är väl bara så att teckningslärarna, de sakkunniga i landet, inte har
varit lika duktiga som vår Första Fröken på att lära ut sin teckningskurs.
De har inte heller haft samma möjlighet att nå ut till alla. Och förresten,
vilken teckningskurs skulle de ha lärt ut? Något minsta gemensamma mål
tycks aldrig ha funnits för detta ämne i skolan. Hade det givits ett klart
definierat mål, att — och hur — alla svenskar skall lära sig teckna, så hade
det också utbildats tillräckligt många teckningslärare med uppgift att verk

Mot. 1988/89

Ub305

9

ställa detta beslut. Och då, ja, då hade inte denna insändare behövt skrivas
och läsas, för då hade maktens ledare inte varit blinda på det öga som ser
vad teckning är. Och ingen annan heller hade längre behövt förneka sina
medfödda teckningsanlag och längtansfullt sucka: — Så roligt det vore om
man kunde detta, som ser så lätt ut, när andra gör det.

Nu är det som det är: Svenskarna och deras hövdingar lider brist på ett
psykiskt baslivsmedel och något måste göras för att hjälpa föräldrar och
lärare att våga teckna lika spontant och naturligt som man talar och
skriver. Då dröjer det inte länge förrän barnen gör som de vuxna. Men
allra, allra först är det nog ändå skolledarna och de folkvalda som bör sätta
sig några gånger på skolbänken för att genom egna studier av verkligheten
inse vikten av att även resten av folket får tillfredsställa sina naturliga
behov av basfärdigheten TECKNING.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att återinföra ämnet teckning i grundskola och
gymnasium.

Stockholm den 24 januari 1989

Margareta Fogelberg (fp)

Mot. 1988/89

Ub305

10