Motion till riksdagen
1988/89: Ub288

av Ulla Tillander m. fl. (c)
Arbetsmiljön i skolan

Arbetsmiljön på skolorna har i ökad utsträckning uppmärksammats på
senare tid. Lärares upplevelse av arbetsmiljön påverkar direkt yrkesambitionerna
och därmed också undervisningen och resultatet av den och
ytterst drabbas naturligtvis eleverna. I skolans vardag finns det tyvärr
många inslag som försämrar arbetsmiljön.

Den otrygghet och splittring, som har sin orsak i besvärliga bakgrundsförhållanden
hos vissa elever, skapar inte sällan en arbetsmiljö som kan
upplevas närmast som olidlig. Det är allmänt omvittnat att arbetet i skolan
har blivit mer påfrestande. Inte främst för att arbetsuppgifterna har ökat i
antal och omfång, något som inkräktar på undervisningen och lätt ger ett
intryck av splittring, utan beroende på att elever i allt större utsträckning
kommer ifrån otrygga hemmiljöer och i många fall saknar förmåga att
koncentrera sig och lyssna.

För eleverna är det viktigt att de kan uppleva trygghet i skolan. Denna
elementära grundförutsättning för en harmonisk utveckling är tyvärr inte
någon självklarhet. Att situationen i skolan av många lärare omvittnas ha
blivit besvärligare förtjänar att tas på allvar och inte viftas bort. Redan på
lågstadiet är bristen på uppmärksamhet hos eleverna — oron och oförmågan
till lugnt lyssnande på instruktioner — tydligt märkbar.

Att det är mycket som är bra och fungerar utmärkt i skolan får inte tas
till intäkt för att så många vittnesbörd om grovt störande inslag inte skulle
ha en verklighetsförankring. Att hälsan tiger still kan inte åberopas gentemot
mängden av tydliga symptom på att denna hälsa i många delar av
skolkroppen hotas. Och är det så att arbetet i skolan störs på ett oroväckande
sätt och att det har blivit ett allt vanligare och allvarligare inslag i
skolornas vardagstillvaro, på skolgårdar, i korridorer, i trappuppgångar
och i klassrum, då är det fråga om en skada som tillfogas såväl skolans
personal som elever och förutsättningen att genomföra aldrig så högt
syftande läroplaner.

Det rör sig alltså om störningar av en arbetsmiljö som direkt påverkar
trivseln och arbetsresultatet för både lärare och elever. När lärare med lång
erfarenhet bakom sig inte sällan utsätts för förhållanden och hamnar i
situationer som de trots sin erfarenhet inte kan bemästra och som upplevs
som frustrerande och ibland förnedrande och där skolans resurser konstateras
vara uttömda och otillräckliga, så kan man säkert räkna med att
samma upplevelse har många elever fast det sällan eller aldrig noteras i
någon statistik.

Statsmakten måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön på den största
arbetsplatsen i vaije kommun som skolan i allmänhet utgör. Ansvariga
myndigheter kan inte slå sig till ro med att bilden av skolan är mångfasetterad
och mångexponerad. Det borde inte överraska om skolan som en del
av samhället påverkas och tar intryck av den slapphet som visat sig på så
många andra områden och flitigt exponerats i massmedia. Man kan tänka
på den ökade brottsligheten, den minskade uppklarningsprocenten när det
gäller brott, den bristande efterlevnaden av hastighetsbegränsningar, illegal
spelverksamhet med anknytning till knark- och spritsmuggling i stor
skala, klippekonomins matadorer som med smarta metoder kapar till sig
stora vinster och kapar bort skatter, slappheten inom fångvården, ideologiskt
motiverad av en missinriktad humanism, som tillåtit grova brottslingar
och landsförrädare att ta rättvisan i egna händer. Allt detta sammantaget
tillhandahåller lockande förebilder som förmedlar budskapet att
brott lönar sig, att var och en är sig själv närmast, att regler gäller endast
för dem som väljer att följa dem, att vassa armbågar och framfusighet
lönar sig, att den som är snäll och skötsam är dum, att samhället kanske är
en djungel där djungelns lag gäller.

Denna snedvridna idealbildning understryks och understöds av videovåldet
som fritt får florera. Samvetslösa element som för länge sedan har
gjort upp med förlegade värden som solidaritet, hänsyn till barn och
ungdom under det hycklande åberopandet av tryckfrihet och konstnärlig
frihet, tillåts sko sig på denna skumma hantering. Föräldrar och lärare som
länge efterlyst gränser för denna ohämmade tolerans har hittills vädjat
förgäves. Videovåldet har en utbredd spridning och når speciellt de barn
och unga människor vars sociala miljö redan är mycket dålig.

Trots alla dessa negativa påverkningar, som direkt motverkar de mål
som riksdagen genom läroplanen ställt sig bakom, är regeringen märkvärdigt
passiv. På område efter område tomar problemen upp sig, något som
borde ge regeringen mycket att göra. Men mycket litet händer.

Skolan måste få stöd i sin strävan att bibringa eleverna känsla för det
personliga ansvaret. Elevernas normbildning får inte försummas. Satta
gränser måste upprätthållas. Påföljder måste finnas. Elever som notoriskt
förstör arbetsron i klasserna måste kunna skiljas undan och det måste
finnas resurser för att de omhändertas på ett adekvat sätt. Man måste
tänka på alla dem, och det är flertalet, som hade förväntningar på skolan
och ambitionen att göra sitt bästa men som får allt detta förstört och som
resignerar och känner sig missräknade, därför att några i klassen kan
topprida både kamrater och lärare och förvandla lektion efter lektion till
söndertrasad meningslöshet.

De lagar och förordningar som gäller för närvarande och som kan få
konsekvenser som ter sig orimliga och som nära nog omöjliggör för lärare
att ingripa i akuta kontroverser på skolgårdar och i korridorer måste
revideras. Händelsen på Stenungsskolan i Stenungsund kan tjäna som
skolexempel i dubbel mening.

Mot. 1988/89

Ub288

6

Hemställan

Mot. 1988/89

Ub288

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmiljön på skolorna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder för att skolan skall utgöra
en bra arbetsmiljö för både personal och elever,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av översyn av lagar och förordningar
som gör det tveksamt för lärare att ingripa i kontroverser inom
skolan.

Stockholm den 24 januari 1989

Ulla Tillander (c)

Stina Gustavsson (c)

Rune Backlund (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Rosa Östh (c)

Karin Israelsson (c)

Martin Olsson (c)

Roland Larsson (c)

Göran Engström (c)

Stina Eliasson (c)

7