Motion till riksdagen
1988/89:Ub255

av Mona Saint Cyr (m)
Stöd till glesbygdsskolorna

Landsbygdskampanjen har varit framgångsrik. Den är enligt arbetsmarknadsministern
ett led i en process för en samlad offensiv glesbygdspolitik
inför 90-talet. Regeringen har i konsekvens härmed avsatt särskilda medel till
en mängd olika intressanta utvecklingsprojekt i kampanjens anda. Ministern
har förklarat sig beredd att pröva ytterligare nya projektidéer, som kan vara
till nytta för landsbyden. En miljon kronor satsas på detta.

Samtidigt som dessa positiva tongångar registreras, demonsterar landets
skolelever mot finansminiserns prutningar på skolanslagen. Runt om i landet
framträder kommentatorer och framhåller, att glesbygdens skolor blir
offren. Skolan i Drevdagen är numera känd för de flesta svenskar genom sin
kamp för en egen existens. En skola är en motor i bygdens liv och dess
inteckning i framtiden. Glesbygdskolorna för i dag en osäker tillvaro. Det
vore kortsiktigt att avveckla dem samtidigt som man talar om och förhoppningsvis
också verkar för en utvecklingsprocess på landsbygden.

Kampanjen "Hela Sverige skall leva” har visat, att många vill engagera sig
för den egna bygden. Ofta är bygdens folk berett att gå mycket långt - som i
Drevdagen - för att få behålla just sin skola, när den hotas. Helt naturligt tar
man på sig ett eget ansvar för dess fortlevnad. Det är hög tid, att stat och
kommun ser dessa känslor och initiativ som en resurs och inte som ett
bekymmer. Staten bör därför i landsbygdskampanjens anda ge sin andel
genom att erbjuda bättre möjligheter för dessa små skolor att leva vidare
trots vikande elevunderlag.

Det torde finnas två vägar att gå fram på.

1. Stöd till privat landsbygdsskola

Stödet kan t.ex. utgå enligt följande riktlinjer:

a) När skolans elevantal understiger den "smärtgräns", som länsskolnämnden
normalt tillämpar, medges skolan övergå i en privat skola med
statsbidrag, om föräldrarna så önskar.

b) Statsbidraget utgår med en summa per elev. Denna skall motsvara
statens totala medelkostnad per elev i länet.

c) Ett särskilt ”småskole-bidrag” tillkommer per elev. Bidraget bör
motsvara den extrakostnad, som staten har p.g.a. ett lägre medelelevantal i
de små landsbygdskolorna.

d) Lämpligt är, att kommunen ger ett bidrag till skolan efter samma
princip. Kommunbidraget bör alltså motsvara den totala besparing, som man

gör, då barnen inte längre går i kommunens skola. Hit hör sålunda t.ex.
kostnader för läromedel, skolmåltider, skolskjuts, vissa personalkostnader
m.m. Eleven skall utöver detta givetvis ha tillgång till skolläkare, skolsköterska,
kurator, skolpsykolog, kommunal musikskola, pedagogisk ledning
m.m. Något hinder för kommunen att ge ytterligare bidrag bör ej införas.

e) Föräldrarna ges möjlighet till egna insatser.

f) Om det skulle bli fråga om kontanta elevavgifter, bör sådana kostnader
vara avdragsgilla vid självdeklaration (lika skatteavdrag för alla) eller vara
socialbidragsgrundande i förekommande fall.

Grundregeln skall vara, att eleverna ges en undervisning enligt läroplanen.
Grundkvaliteten skall givetvis vara minst likvärdig med den, som erbjuds
inom det ordinarie skolväsendet.

2. Fortsatt statsbidrag i form av halv basresurs

Stödet kan också utgå efter följande riktlinjer:

a) Vid elevantal mellan 50 och 99 procent av det minsta elevantal, som
länsskolnämnden normalt tilldelar basresurs för, medges skolan leva vidare
med ett statsbidrag, motsvarande halv basresurs. Därtill medges statsbidrag
per elev enligt nuvarande tillämpning (förstärkningsresurs och tilläggsbidrag).
Detta förutsätter, att kommunen av egna medel tillskjuter resterande
hälft av basresursen - enligt eget, kommunalt beslut - och att läraren anses
som statsanställd.

b) Det förutsätts, att föräldrarna bidrar på något sätt genom en överenskommelse
med kommunen. Ansvaret övergår därvid i tillämpliga delar på
föräldrarna.

Med ovanstående alternativ kan en glesbygdsskola leva vidare ner till
ungefär halva det elevantal, som i dag utgör ”undre gräns”, om föräldrarna
är villiga att göra en viss egen insats och kommunen är villig stödja skolan.

Alltför sällan ägnas uppmärksamhet åt de små skolornas kvalitet och
miljö. De små klasserna innebär för eleven både trygghet och stimulans. Det
är väl känt genom erfarenheter från B-skolereformen, att dess elever
dessutom danats till självständiga och konstruktiva människor med god
förmåga att angripa och lösa problem. De små skolornas harmoniska
förutsättningar bör finnas med i bilden, då man överväger möjligheterna att
bevara glesbygdsskolan. Den harmoniska glesbygdsskolan har attraktionskraft.
Därför värnar föräldrarna om den.

I landsbygdskampanjens anda bör man stanna upp i nedläggningsaktiviteterna
och värdera också den lilla skolan i ett nytt ljus. Det är naturligt att se
den som en oundgänglig resurs i den offensiv, som arbetsmarknadsministern
talar om. Inledningsvis borde man omgående kunna påbörja en försöksverksamhet
under förslagsvis tre år. Utvärderingen bör inte uteslutande ske i
ekonomiska termer utan därutöver bl.a. även i sociala, varvid föräldrarnas
synpunkter och erfarenheter skall tillmätas stor betydelse. Under alla
omständigheter bör stor generositet tillämpas vid bedömningen av de små
skolornas fortlevnad, om en utredning skulle anses nödvändig före ett beslut i
frågan.

Mot. 1988/89
Ub255

9

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av att skapa ökade förutsättningar för att
driva skolor i glesbygd.

Stockholm den 19 januari 1989

Mona Saint Cyr (m)

Mot. 1988/89
Ub255

10