Motion till riksdagen
1988/89:Ubl2

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:65 om formerna för
högskolepolitiken

Inledning

Vårt samhälle och vår kulturella utveckling är beroende av att kunskaper
hålls vid liv och ny kunskap erövras. Universiteten får därför inte vara främst
utbildningsanstalter för vissa yrken utan institutioner för utveckling av det
mänskliga vetandet. Starka och självständiga universitet behövs för att
garantera gentemot statsmakterna oberoende tänkande och kritik. Detta är
av särskild vikt när den offentliga makten nått en sådan omfattning som i vårt
land.

Högskolans anslags- och styrsystem måste ses i detta perspektiv, eftersom
dess utformning har grundläggande betydelse för förhållandet mellan
högskolan och statsmakterna. Systemens utformning bestämmer i realiteten
betingelserna för högre utbildning och forskning och därmed också kunskapsutvecklingen
i vårt land.

Bakgrund

De nuvarande anslags- och styrsystemen för högre utbildning och forskning
är i allt väsentligt en följd av 1975 och 1977 års riksdagsbeslut om den s.k.
högskolereformen. Kritiken mot systemen har allt sedan dess varit kraftig,
från personer och sammanslutningar såväl inom som utanför högskolan.
Systemen har med rätta kritiserats för att vara centralstyrda och byråkratiska.
Universitetens och högskolornas frihet att själva besluta om dispositionen
av anvisade medel har varit utomordentligt begränsad.

Efter krav från bl.a. moderata samlingspartiet anmälde regeringen 1985
sin avsikt att se över anslagssystemet för högskolan och därmed också
formerna för medelstilldelning och styrning. När regeringen våren 1987 lade
fram en proposition om regionstyrelsernas avskaffande tonades översynen
ned till att bli en fråga om ”ekonomiadministrativt utvecklingsarbete”.
Riksdagen uttalade emellertid vid sin behandling av propositionen att
regeringen i samband med budgetpropositionen 1988 borde framlägga ett
förslag till nytt anslagssystem. Detta skedde dock inte.

Propositionen

Propositionen avlämnades sent omsider 1988, på höstriksdagens sista dag.
Innehållet står inte i någon som helst rimlig proportion till den avsevärda tid
som stått till regeringens förfogande. Någon analys av drygt tio års

1 * Riksdagen 1988/89.3 sami. NrUbll-16

erfarenheter av anslags- och styrsystemen görs inte. Tillväxten av andelen Mot. 1988/89
externa medel och dess betydelse för högskolornas frihet och riksdagens Ubl2
styrfunktion berörs inte heller. De motiv som anförs för de i huvudsak
marginella ändringsförslagen har karaktär av påståenden. Föreslagna åtgärder
förefaller i huvudsak betingade av de budgetpolitiska förändringar som
nu genomförs för statsförvaltningen i övrigt. I propositionen föreslås bl.a. att
riksdagen från och med budgetåret 1990/91 skall besluta om treåriga
ekonomiska ramar för högskolans utbildning och forskning. En övergång till
s.k. ramanslag föreslås ske budgetåret 1993/94. Moderata samlingspartiet
har sedan 1982 motionerat om detta. Våra förslag har regelmässigt avvisats
av riksdagens majoritet. Vi hälsar därför med tillfredsställelse regeringens
nyvunna insikt om det kloka i våra förslag.

I propositionen föreslås också att medel för grundläggande högskoleutbildning
skall anvisas högskolevis under ett samlat anslag från och med
budgetåret 1993/94. Medel för forskning och forskarutbildning föreslås
fakultetsvis anvisade under ett anslag till vart och ett av universiteten och de
högskolor som har fakultetsorganisation från och med budgetåret 1993/94.

Förslagen kan i förstone synas radikala. Regeringen slår emellertid
samtidigt fast att statsmakterna även framgent förutsätts fatta beslut om
inrättande och lokalisering av allmänna linjer, liksom vad gäller antalet
nybörjarplatser på de allmänna linjerna (grupp av linjer) vid resp. högskola.

Statsmakterna förutsätts även för varje högskola fastställa antalet årsstudieplatser
på de lokala och individuella linjerna samt de fristående kurserna
liksom antalet nybörjarplatser på de lokala linjerna. Därutöver skall anges
ett lägsta belopp som varje högskola måste anvisa lokala och individuella
linjer samt fristående kurser vid högskolan. Forsknings- och forskarutbildningsanslagen
skall anvisas för varje fakultetsområde vid resp. högskola.

Någon omfördelning mellan fakultetsanslagen inom högskolan skall inte
vara tillåten.

Regeringens förslag innebär sammantagna därför inte mer än en marginell
förändring av nuvarande anslags- och styrsystem för högskolan. Detta är
enligt vår mening helt otillräckligt.

Nytt anslags- och styrsystem

Regeringens förhalningstaktik när det gäller att efterkomma riksdagens
beställning av ett nytt anslags- och styrsystem, den inkonsekvens som präglat
regeringens handläggning av frågan och den relativa innehållslösheten i
föreliggande proposition leder oss till slutsatsen att frågan om en reformering
av anslags- och styrsystemen för högskolan måste bli föremål för en
parlamentarisk beredning. En sådan behöver inte bli tidskrävande, eftersom
materialtillgången inom utbildningsdepartementet borde vara god efter fyra
års utredande. Tidpunkterna för de i propositionen föreslagna förändringarna
påverkas inte.

Vi har i vår partimotion 1988/89:Ub806 angivit vissa riktlinjer för
styrningen av högskolan. Vi hänvisar till dessa. Därutöver vill vi anföra
följande:

Den grundläggande frågan för den av oss föreslagna beredningen bör vara
avvägningen mellan å ena sidan riksdagens ansvar och styrmöjligheter och å

andra sidan ett stort mått av autonomi för högskolorna. En generell
utgångspunkt bör därvidlag vara att högskolorna själva - genom en stor frihet
i val av medel, organisation och resursfördelning - har störst utsikt att
tillgodose Sveriges behov av och medborgarnas önskemål om kvalificerad
utbildning och forskning. Beredningen bör, enligt vår mening, särskilt belysa
nedanstående frågor.

Sambandet mellan forskning och grundutbildning

Nuvarande anslags- och styrsystem separerar utbildning och forskning, trots
att de är ömsesidigt beroende av varandra. Sambandet mellan utbildning och
forskning måste stimuleras, såväl vad gäller de administrativa systemen som i
den löpande verksamheten. Om möjligt bör ett samlat anslag per högskola
införas. Beredningen bör belysa i vad mån och i så fall på vilket sätt riksdagen
skall kunna påverka högskoleenheternas fördelning av medel mellan dessa
huvudområden.

Garanti för mindre ämnen

Riksdagen har tidigare beslutat om en s.k. minikrysslista, som garanterar
förekomsten av vissa mindre ämnen, t.ex. inom det humanistiska området.
Från nationella utgångspunkter är det angeläget att sådana garantier även
framgent kan ges. Beredningen bör överväga hur sådana bäst skapas i ett
system där högskolorna har en friare ställning gentemot statsmakterna än i
dag.

Styrningen av den grundläggande högskoleutbildningen

Enligt vår mening bör beslut om inrättande och lokalisering av linjer i många
fall kunna fattas lokalt. Linjesystemet inom framför allt det förutvarande
filosofiska fakultetsområdet bör dessutom brytas upp till förmån för studier
där ämnena utgör grunden. Detta hindrar självfallet inte att de studerande
rekommenderas att lägga upp sina studier i viss ordningsföljd. Anslagssystemet
bör anpassas till detta.

Enligt propositionen är yrkesutbildningssektorerna en ”naturlig grundstruktur
för planeringen av högskolans grundutbildning även om anslagssystemet
skulle organiseras på annat sätt än för närvarande”. Några motiv för
påståendet lämnas inte. Enligt vår mening är indelningen av högskoleutbildning
i yrkesutbildningssektorer redan i dag meningslös och skadlig, eftersom
den endast tjänar det felaktiga syftet att behandla all utbildning som
förberedande för vissa bestämda yrken eller yrkesområden. Indelningen i
yrkesutbildningssektorer kan därför omedelbart avskaffas. Även den centralt
beslutade dimensioneringen av utbildningslinjer kan ifrågasättas. Erfarenheterna
av statsmakternas hittillsvarande försök att planera för kommande
behov av vissa yrkeskategorier är nedslående. Dimensioneringen av
lärår-, tandläkar-, sjuksköterske- och teologutbildningarna är några exempel.
Vi anser för vår del att det bör överlåtas till högskoleenheterna att inom
vida ramar ansvara för nödvändiga dimensioneringsbeslut.

Mot.

Ubl2

Styrningen av forskningen Mot. 1988/89

Den lokala handlingsfriheten är nu mycket stor när det gäller inrättande av Ubl2
forskartjänster. Även högskolor utan fasta resurser för forskning och
forskarutbildning kan inrätta forskartjänster. Läsåret 1987/88 fanns vid dessa
högskolor 29 adjungerade eller associerade professorer. Vid högskolor med
fasta resurser för forskning och forskarutbildning har forskningskompetensen
kunnat stärkas genom att många tjänster inrättats utan statsmakternas
beslut, oftast finansierade med externa medel. Betydelsen av att riksdagen
inrättar professurer har dock därmed efter hand minskat. Beredningen bör
därför klarlägga i vad mån riksdagen framdeles kan och bör styra forskningen
genom inrättande av professurer.

Vi har i andra sammanhang kritiserat den ökade andelen externt finansierad
forskning. Vi har också föreslagit att merparten av de medel som i dag
anvisas den statliga sektorsforskningen skall överföras till högskolans
basorganisation. Den nuvarande omfattningen av den externt finansierade
forskningen har också konsekvenser för dagens styrsystem. Statsmakternas
beslut när det gäller resursfördelningen får många gånger en blygsam effekt eller
t.o.m. urholkas - genom anslag, donationer och uppdrag från sektorsorgan,
företag, landsting och kommuner. Detta är ingen kritik mot att
högskolorna tar emot sådana resurser utan endast ett konstaterande att de
har stor betydelse för statsmakternas styrning av forskningen. Det är därför
uppseendeväckande att regeringen inte berört frågan i propositionen.

I många fall subventionerar högskolan i dag den externt finansierade
forskningen. I ett nytt anslagssystem måste därför starka incitament till full
kostnadstäckning byggas in.

Styrningen av investeringar

De förändringar som föreslås i propositionen är även i detta avseende
marginella. Högskolornas beroende av byggnadsstyrelsen föreslås bestå, om
än i något modifierad form. Enligt vår mening bör åtminstone universiteten
och de stora högskolorna få ett totalansvar även för lokalförsörjningen.

Detta bör ske inom ramen för ett samlat anslag över riksstaten.

Den enhetliga högskolan

Socialdemokraterna har sedan länge satt enhetligheten som ett självändamål
för högskoleorganisationen. Vi har svårt att förstå detta synsätt. Detta är än
mer uppenbart när det gäller anslags- och styrsystemen. Skillnaderna mellan
högskolorna när det gäller storlek, verksamhetens innehåll, finansieringsstruktur
och möjligheterna att bygga upp och vidmakthålla administrativa
rutiner och resurser är mycket stora.

Vi anser att ett differentierat anslags- och styrsystem bör övervägas. En
skiljelinje bör t.ex. kunna dras mellan enheter med resp. enheter utan fasta
resurser för forskning och forskarutbildning.

De nationella myndigheterna

Vi har i den tidigare nämnda motionen 1988/89: Ub806 om utbildningspolitiken
anfört skäl för en översyn av den nationella myndighetsnivån. Frågan om

vilka centrala högskolemyndigheter som skall finnas och vilka förutsättningar
som skall gälla för deras verksamhet är givetvis avhängigt bl.a. utformningen
av anslags- och styrsystemen. Den av oss föreslagna beredningen bör
lämpligen överväga även denna fråga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om
högskolans anslags- och styrsystem i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Stockholm den 3 februari 1989
Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)

Bo Lundgren (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)

Mot. 1988/89

Ubl2

7