Motion till riksdagen
1988/89:U570

av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
Sverige och EG

Inledning

Till denna huvudmotion angående Sverige- och Europa-samarbetet är knutna
ytterligare 35 motioner som tar upp konsekvenserna för enskilda svenska
samhällsområden av den pågående EG-anpassningspolitiken. Detta sker i
enlighet med anvisningar för riksdagsarbetet om att yrkanden inom skilda
fält som kan falla inom olika utskotts arbetsområden skall behandlas i skilda
motioner.

Vi har gett våra EG-motioner särskilda interna EG-nummer EG 1 (denna
motion) - EG36.

EG:s karaktär, den svenska EG-politikens allmänna strategi
och taktik, det gröna alternativet

1992 The bad news (1992 - de dåliga nyheterna). Så löd rubriktexten till
omslaget på den europeiska affärstidskriften International Management för
några månader sedan (sept 88).

I tidningen slogs fast att ”den enkla brutala sanningen är att de dåliga
nyheterna troligen kommer att väga tyngre än de goda under en övergångsperiod
som mycket väl kan sträcka sig betydligt längre än till 1992”. Som
exempel på ”bad news” på grund av EG:s inre marknad nämndes bl.a.:
ökad arbetslöshet, företagsnedläggningar, handelsbalansunderskott och
ökad EG-protektionism gentemot omvärlden, växande sociala klyftor (”få
tror att den inre marknaden kan förhindra en ytterligare ökning av klyftorna
mellan rika och fattiga”) och risker för främlingsfientlighet; dessutom påpekades
att den ”oundvikliga överföringen av politisk suveränitet” från de
enskilda staterna till EG-organen i Bryssel kommer att skapa påfrestningar.
Enligt EG-kommissionens ordförande kommer inom 10 år 80 procent av
den ekonomiska politiken att fastläggas av EG-organ.

Denna bild av EG - i det här fallet t.o.m. i en EG-vänlig tidning - har den
svenska regeringen eftertryckligt förnekat.

I ett interpellationssvar den 22 november 1988 dristade sig statsrådet
Gradin att göra följande kategoriska utfästelse:

"Jag vill här slå fast att regeringens inställning är klar - en social nedrustning,
en försämrad yttre miljö eller arbetsmiljö, minskat konsumentskydd,
urholkad arbetsrätt eller eftergifter på jämställdhetsområdet är pris
som vi inte är beredda att betala för ett närmare samarbete med EG”.

1 Regeringens EG-politik bryter samman Mot. 1988/89

Därför borde det ha varit verkligt bad news när EG-kommissionens ordför- ^570
ande Jaqcues Delors i januari 1989 gav besked till icke EG-länder sorn vill
delta i den inre marknaden att de inte endast kan välja fördelarna utan
också måste acceptera nackdelarna. Bland annat måste de acceptera EGdomstolens
överhöghet, delta i EG’s handelskrig, m.m. Han slog också fast
att ”EG är mycket mer än en inre marknad. Det är ett gränsfritt, ekonomiskt
och socialt område på väg att bli en politisk union med närmare
samarbete inom utrikespolitik och säkerhetspolitik” (DN 18/1—89).

DN:s reporter betecknade Delors tal som ”ett dråpslag mot den svenska
regeringens EG-politik, som gått ut på att närma sig EG så mycket som
möjligt genom avtal eller harmonisering av svenska lagar och regler. Men
om nu EG kräver att Sverige (måste) bedriva samma politik som EG på
arbetsmarknadsområdet, statliga stöd, handel med fler områden kan det
sätta käppar i hjulet för den svenska EG-politiken”.

Givetvis är det så. Miljöpartiet de gröna har mer konsekvent och med
större faktaunderlag än någon annan sedan länge hävdat att hela den
officiella svenska EG-politiken är ohållbar. Den bygger på en helt felaktig
bild av vad EG är och vill vara. Den betraktar EG som en frihandelsmarknad
enbart, som man kan ”harmonisera” sig med och därmed se till att
svenska företag får samma ”konkurrenssituation” som EG-företag, utan
några som helst negativa återverkningar på andra delar av svenskt samhällsliv.

Miljöpartiet de gröna anser att den nu pågående EG-harmoniseringen
måste avbrytas. En parlamentarisk utredning måste tillsättas om hur det
framtida Europa-samarbetet skall utformas.

2 EG vill bli Västeuropas supermakt

Den svenska regeringen vill bortse från det som EG självt framhåller: att
EG-samarbetet syftar till skapandet av en västeuropeisk supermakt.

Före Delors tal om en ”politisk union” finns otaliga bevis och medgivanden
som visar att så är fallet.

Rubrikerna efter EG-toppmötet i juni 1988 i Hannover gav inget utrymme
för tvivel: ”Europeisk union målet”.

- Vårt mål är en europeisk union, sade Västtysklands förbundskansler
Helmuth Kohl. Och det inkluderar en ekonomisk och militär union med en
europeisk centralbank och en europeisk valuta. (DN 28/6—66).

Helmuth Kohls företrädare, Helmudt Schmidt, har gett uttryck för en
liknande uppfattning: Den inre marknaden måste syfta till enhetlig valuta,
en enhetlig armé och en kraftigare röst i världens affärer. (International
Management May 1988).

Att den inre marknaden utgör ett steg på vägen mot en västeuropeisk
supermakt, framgår också tydligt av EG:s vitbok, paragraf 222: ”Liksom
tullunionen måste föregå den ekonomiska integrationen så måste den ekonomiska
integrationen föregå europeisk enhet. Vad denna vitbok föreslår är
att gemenskapen nu tar ett steg vidare på den väg som så klart är utlinjerad i
Traktaten”.

Inte heller alla svenska EG-anhängare döljer vad saken egentligen gäller: Mot. 1988/89

”Avsikten var således att inrätta en enhetlig marknad av samma typ som U570

den som förekommer i Amerikas Förenta Stater” (E Braunerhielm i Carl B
Hamilton: Europa och Sverige).

”De europeiska gemenskaperna är resultatet av målmedvetna strävanden
i Västeuropa att förhindra krig, att söka ett väl fungerande ekonomiskt
system och åstadkomma en politisk union.”

(EC Gyllenskiöld: EG - igår, idag, imorgon, s. 41) Gyllenskiöld betecknar
EG:s statsrättsliga organisation som ”federal” och jämför med
USA och Canada. Trots att de enskilda EG-staterna fortfarande är suveräna
är EG ”en särskild övernationell enhet, styrd av internationella regler och
med sin egen konstitution: Romtraktaten och skall därför betraktas som en
juridisk person, i enlighet med Romstadgans art 210”.

Vid ett Sverige-besök i november 1988 sa Simone Veil, f.d. president i
EG-parlamentet, vid en EG-konferens i Älvsjö enligt TT (refererat av DN
17/11) följande:

”En del länder vill vara med i EG utan att ge upp sin nationella suveränitet
och sina särdrag. Det går inte, för EG ska bli politisk union med
gemensam utrikes- och försvarspolitik”.

Och i EG-ideologernas teoretiska tidskrift European Affairs (3/88) dras
riktlinjerna för framtids-EG upp i en artikel med titeln ”Beyond 1992” av
Peter Ludlow, chef för Centre för European Policy Studies. Enligt Ludlow
vilar framtids-EG på fem pelare: 1) gemensam valuta och en gemensam
centralbank; 2) En intern marknad; 3) Gemensam utrikeshandelspolitik; 4)

Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik; 5) En gemensam militär försvarsförmåga.
Av dessa fem pelare är en i full färd med att förverkligas, den inre
marknaden. Till den har Sverige fattat beslut om att anpassa sig med hull
och hår. Övriga fyra pelare befinner sig i olika långt framskridet utvecklingsstadium.
Inom EMS sker intimt valutasamarbete, inom EPS långtgående
utrikespolitisk samordning, genom en gemensam yttre tullmur existerar
i praktiken en gemensam utrikeshandelspolitik och genom WEU,

Västeuropeiska unionen och det intima fransk-tyska försvarssamarbete! har
de första stegen redan tagits i riktning mot gemensamma EG-stridskrafter.

Inför det spanska ordförandeskapet i EG:s ministerråd fr.o.m. 1/1—89
förklarade den spanske EG-ambassadören i Bryssel att ”man önskar klarare
understryka sambandet mellan den ekonomiska integrationen och det politiska
samarbetet”. (Rapport från den svenska EG-delegationen
1989 -01—04). Vår fråga är: Hur kan man tro att man kan ”harmonisera
sig” med en supermakt i vardande på ett sådant sätt att man kan plocka
russinen ur kakan? Kan en regering verkligen vara så naiv? Eler är det i
själva verket så att man medvetet döljer att målet är en smygande steg-försteg-utveckling
som om tio-femton år gör ett formellt medlemskap oundvikligt?
Hur skall man t.ex. tolka socialdemokraterna Hans Olsson & Lennart
Petterson som i ett kapital i debattboken ”Europa och Sverige” visserligen
avvisar EG-medlemskap nu, men tror att ”ett inte osannolikt scenario
är att vi exempelvis år 2010 så nära vuxit samman ekonomiskt med Västeuropa
att vi på det ena eller andra sättet organisatoriskt är med i EG”?

Lennart Pettersson är ordförande i riksdagens näringsutskott.

De fyra partier sorn står bakom EG-anpassningspolitiken från riksdags- Mot. 1988/89
beslutet 1988 börjar nu allt tydligare göra olika tolkningar av det riksdagsbe- U570
slutets innebörd. Därför är det riksdagens skyldighet att precisera det
officiella svenska nejet till medlemskap. Det borde inte vara svårt eftersom
statsrådet Gradin i riksdagen (22/11—88) har uttryckt sig ytterst kategoriskt.

Hon sa att på frågan ”om EG-anpassningen är ett steg på vägen till ett
medlemskap, är mitt svar nej”.

Miljöpartiet de gröna anser att riksdagen bör ge regeringen till känna att
svenskt medlemskap i EG över huvud taget icke är aktuellt eller påtänkt.

3 EG:s ideologi - extrem ”krämarliberalism”

Att det senaste riksdagsvalets båda förlorande tillväxtliberala partier vill
närma sig och antagligen ansluta sig till EG är förståeligt. De och deras
uppbackare bland miljöförstörande företag harju under senare år kunnat se
en förstärkning av de krafter i Sverige som motsätter sig en ensidig tillväxtpolitik
och som söker alternativ där andra värden än den renodlade marknadsliberala
materialismen tillmäts ökad vikt i samhällsutvecklingen. De
kan klart se framför sig en samhällsutveckling i Sverige som ur deras
synvinkel är negativ, särskilt sedan miljöpartiet de gröna invalts i riksdagen.

Därför vill de givetvis tvinga in Sverige i en politisk union (vilket alltså
berövar svenska beslutsorgan deras autonomi) som präglas av deras värderingar.
Den unionen är EG. Var och en som tar hänsyn till vad EG är - och
inte ägnar sig åt drömmande om vad EG skulle kunna bli om inte om hade
varit, måste erkänna att EG:s ideologi måste betecknas som extrem krämarliberalism,
en ideologi som få tillväxtliberala partier öppet vågar stå för i
sina hemländer, särskilt inte i Sverige. Också i EG-länderna pågår givetvis
politisk kritik mot EG-ideologin. Men det EG som finns och som regeringen
vill anpassa sig till präglas av en ideologi som i marknadsliberal extremism
söker sin like. Tilltron till den fria marknadens och den ”osynliga
handens” välsignelsebringande inverkan är total, vilket bl.a. framgår av
EG:s vitbok, paragraf 8: ”Målsättningen, ett genomförande av den inre
marknaden, har tre aspekter:

- först en sammansmältning av tio och snart tolv individuella marknader i
medlemsstaterna till en stor marknad med 320 miljoner människor;

- därnäst säkrande av att denna stora marknad också är en expanderande
marknad, icke en statisk marknad, utan en marknad i tillväxt;

- för det tredje säkrande av att den expanderande marknaden blir en
flexibel marknad, där resurserna, det må vara mänskliga eller materiella
resurser eller kapital- och investeringsresurser, strömmar till områden
som erbjuder de största ekonomiska fördelarna.”

I Sverige företräds detta synsätt t.ex. av Svenska Dagbladet som i en
ledare efter EG-toppmötet sommaren 1988 hyllade EG:s ”dynamik” och
uttryckte förhoppningen att ”i fortsättningen reduceras måhända politikernas
uppgift till att sanktionera de resultat som marknadskrafterna åstadkommit”.
(30/6—88).

Miljöpartiet de gröna anser att riksdagen ska uttala att man inte instämmer
med principerna för EG enligt den ovan citerade § 8 i vitboken.

4 Varför sviker socialdemokratin Tage Erlander? Mot. 1988/89

Det utmärkande för svensk utrikespolitik efter andra världskriget har varit ^570

att Sverige trots sin geografiska placering i Europa och sin självklara delaktighet
i europeiskt kulturarv har vägrat att isolera sig i en eurocentrisk
Festung Europa med taggarna utåt. Tvärtom - Sverige har fört freds- och
biståndspolitik med utgångspunkt i en allmänmänsklig samhörighetskänsla
också med fattiga människor i fjärran länder med helt andra kulturtraditioner
än vår.

Det var i detta perspektiv Tage Erlander i sitt s.k. Metalltal 1961 slog fast:

”Det är oerhört väsentligt att inte betrakta den internationella solidariteten
som uteslutande en europeisk fråga”. Detta var ett skäl för Tage Erlander
att säga nej till svenskt medlemskap i EG, dåvarande EEC. Men han hade
fler skäl. Han slog fast att Sverige inte vill delta i en organisation, vars syfte
är att stärka NATO. Han och i än högre grad Olof Palme, stod för ett
neutralitetsbegrepp som inte bara betydde formell alliansfrihet i fred i syfte
att bibehålla neutralitet i krig, utan som innebar en trovärdig neutralitet
som bas för en aktiv kamp på världsarenan för fred och frihet. Under Olof
Palmes tid kom denna svenska solidaritet med de små folkens rättigheter
ofta att gälla tredje världens förtryckta, i Vietnam, Södra Afrika, Latinamerika.

EG-anpassningen - hot mot Östeuropas frigörelse

Idag har det neutrala Sverige dessutom fått en strategisk roll i samband med
frigörelseprocessen i Östeuropa. Men hur skall vi kunna stödja t.ex. balternas
frigörelse och krav på självständig ekonomi om vi i Sverige avvecklar
vår ekonomiska och politiska suveränitet. Vad blir vårt stöd för en decentralisering
och ökad självständighet för regioner och nationer i Östeuropa värt
om vi samtidigt aktivt medverkar till att försvaga regioner och enskilda
stater i Västeuropa och i stället bidrar till en centralisering av alltmer makt i
händerna på centrala organ i Bryssel? Hur ska sovjetsystemets decentralisering
kunna fortgå om det NATO-anknutna Västeuropa samtidigt utvecklas
till enhetsstaten Stor-Europa?

Det handlar om Sveriges självbestämmande

Tage Erlander motsatte sig att Sverige skulle ”uppge sin suveränitet till
överstatliga organ som styrs av majoritetsbeslut”. Han slog vakt om så
grundläggande saker som svenska folkets rätt att sig självt beskatta, denna
riksdags rätt att fatta självständiga beslut utan att fråga en supermakt om lov
och den svenske finansministerns rätt att bedriva en ekonomisk politik som
tryggar hög sysselsättning. Erlander ville inte avstå från svensk rätt att själv
besluta över, som han sa, ”den ekonomiska politiken, skattepolitiken,
socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken, kapitalrörelserna,
tullarna etc”. Han skulle idag antagligen ha förlängt sin uppräkning
med: miljöpolitiken, konsumentpolitiken, hälsopolitiken.

Miljöpartiet de gröna anser att riksdagen bör ställa sig bakom Tage Erlanders
vägran att uppge svensk suveränitet till överstatliga organ som styrs av 1

majoritetsbeslut.

5 Nationellt självbestämmande och internationellt samarbete Mot. 1988/89

Man behöver inte läsa många dagars tidningar för att förstå att i miljoner ^570

människors vardag är längtan efter självbestämmande en starkare drivkraft
än till och med mat och vatten. Dagligen dödas palestinska ungdomar i
kamp för palestinsk suveränitet. I Eritrea, Afghanistan, Kurdistan och
Sydsudan pågår nationella befrielsekrig. Också i Europa kräver små folk
ökad suveränitet: basker, katalaner, skottar, walesare, brettoner, ester,
letter, litauer och många andra.

Och i Sverige? Måhända är de nationella kraven svaga, om än inte
obefintliga (från samer och finnar). Men debatterna om närdemokrati,
decentralisering, avbyråkratisering, vad gäller de i grunden om inte krav på
att beslutsprocessen skall komma närmare individen, att antalet administrativa
nivåer mellan folk och åtgärd skall minska, att organisatoriska och
strukturella omfång skall krympa? Att vilja slå vakt om lokalt, regionalt och
nationellt självbestämmande i Sverige är inget att skämmas för, inte ett
utslag för ”isolationism” - utan tvärtom en förutsättning för ett förbättrat
internationellt samarbete mellan likaberättigade parter.

Miljöpartiet de gröna anser att ett viktigt mål för svensk Europa-politik bör
vara att stärka de små folkens självbestämmande.

6 Europeiskt miljösamarbete

Naturligtvis behövs samarbete över de nationella gränserna för att klara
miljökriserna. Till exempel med icke-EG-landet Polen. Ett land där spädbarn
dör i kuvöser p.g.a. luftföroreningar och insatsbehovet för att rena alla
utsläpp beräknas till hundratals miljarder kronor ligger en natts sjöresa
söder om oss. Men samma regering som bugar sig till golvet för EG har i det
längsta vägrat kröka ett finger för att hjälpa Polen! Svensk-polska miljöföreningen,
de gröna och andra har lämnat rader av konkreta förslag om
svensk miljöhjälp till Polen. Miljövården kräver internationellt samarbete,
det borde de gröna förstå, dundrar s-talesmän i riksdagens talarstol när EG
debatteras. Men samarbete med Polen, Europas mest miljöskadade land?

Nej, det är visst inte det Europa Sverige vill tillhöra.

Ändå är Polen, DDR, västra Sovjetunionen, inbegripet de baltiska staterna,
minst lika viktiga europeiska samarbetspartner för Sverige som EGländerna,
förutsatt att kortsiktiga exportmarknader inte är det enda samarbetskriteriet.

Johannes Salminen påminner i sin bok ”Minnet av Alexandria” om att
”Europas öde beror i hög grad på hur långt och i hur god tid vi förmår leva
oss in i den oro som så lätt förvrider alla ryska horisonter”. Och i en intervju
har han med brutal konkretion visat hur vi inte ensidigt kan närma oss den
ena halvan av Europa utan att fjärma oss från den andra; EG-anhängare i
Finland har föreslagit att finska klockor skall ställas om efter EG-tid.

Salminen: ”Klyftan i tid skulle då öka med plus två timmar mellan Helsingfors
och Leningrad” (SvD 4/12). Sverige bör självfallet prioritera miljösamarbetet
i vårt lands närmiljö, dvs. inte minst med Östersjöstaterna,
däribland det hårt miljödrabbade Polen.

Miljöpartiet de gröna anser att för Polens del bör Sverige i lämplig form ge
direkt ekonomiskt eller tekniskt miljöbistånd.

7 Det gröna alternativet - regionernas Europa

Den hårdaste kritiken mot EG kommer ofta inifrån EG. Inte bara från den
gröna samarbetsorganisationen European Greens, vars 17 medlemspartier
från 15 stater (varav 9 med gröna parlamentsledamöter) är eniga i sin kritik
mot EG som en miljöförstörande, antiekologisk, odemokratisk organisation
som genom sina supermaktsplaner utgör ett framtidshot mot freden.

Kritiken kommer också från mer etablerat håll inom EG, t.ex. i en artikel
i Der Spiegel nr 27/88 med titeln ”Europa 1992: Macht öhne Stååt”: Det
finns ingen anledning till jubel, ty det Europa som kommer att uppstå 1992
”kommer att köpas för politiska steg tillbaka av en hittills okänd storleksordning.
Vad de enskilda medlemsländerna har uppnått i form av sociala
och demokratiska framsteg framför de andra EG-länderna, kommer under
trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum
på den ”intenationella konkurrenskraftens altare”.

Exempel: Västtyska medbestämmanderegler, brittisk momsbefrielse för
mat och barnkläder, danska arbetsmiljöbestämmelser.

Integrationen är ett ”farligt och ansvarslöst projekt”, också ur demokratisk
synvinkel, eftersom det är EG-byråkratin som bestämmer.

Exempel: Tiodubbling av gränsvärdet för radioaktivitet i mat, frisläppning
av genmanipulationer, främjandet av tunga lastbilstransporter och
skärpning av asylrätten - i samtliga fall tvärtemot västtyska beslut. Eller en
annan västtysk röst i samma tidning, Marion Schreiber: Dieses Europa?
nein danke. (43/88)

Grön EG-kritik - motsatsen till isolationism

Miljöpartiet de grönas kritiska grundsyn på EG bygger på en intim kännedom
om den interna debatten i EG-länderna och ständig samverkan med de
gröna systrarna och bröderna i samtliga västeuropeiska länder och många
östeuropeiska. Den isolationism som förekommer i EG-debatten finns snarast
hos de entusiaster som tycks hämta all sin information enbart från
svenskspråkiga näringslivsbroschyrer eller affärstidningar.

Det är inte människorna i EG-länderna vi riktar oss mot, inte heller de
enskilda EG-länderna - utan mot just EG. Ungefär som de baltiska gröna
och det nybildade polska gröna partier varken angriper ryssar eller Ryssland
i och för sig - utan det sovjetiska samhällssystemet.

Alternativ till EG - regionernas Europa

EG-anhängarna efterlyser alternativ till EG, ofta underförstått att det inte
finns. Ett av de mer koncisa svaren finns i slutkapitlet till Hans magnus
Enzenbergers bok Ack Europa: ”Ni vill alltså, om jag har förstått er rätt, ha
en europeisk enhet utan enhet”.

Mot. 1988/89
U570

9

Just så skulle den gröna visionen kunna sammanfattas. Eller som Björn Mot. 1988/89

Hettne, professor i freds- och konfliktforskning, gör det i en av de viktigaste U570

(och mest förbisedda) artiklar som skrivits av en svensk om Europa (inte
bara EG), Europa bortom blockpolitiken (i Europa, Europa, Pax förlag
1988). Hettne identifierar sju olika Europa-projekt, varav bara två, Supermakten
Europa och Fästning Europa, utgår från EG. Sex av dessa projekt
förenas, enligt Hettne, av tilltron till ekonomisk tillväxt som en konsekvens
av ekonomisk specialisering och arbetsfördelning mellan regioner; regional
underutveckling ses som tillfällig obalans. Som enda annorlunda projekt
utpekar Hettne det gröna, som ”fäster större avseende vid enskilda regioners
och lokalsamhällens allsidiga utveckling, en utveckling som måste vara
konsistent med de olika regionernas kulturella och ekologiska särart”.

Miljöpartiet de gröna anser att huvudmålet för Sveriges Europa-samarbete
borde vara: Samarbete mellan likaberättigade folk, nationer, regioner och
lokalsamhällen.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
pågående svenska EG-anpassningspolitiken bör avbrytas i avvaktan
på resultaten från en bred parlamentarisk utredning om Sveriges
framtida Europa-samarbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
svenskt medlemskap i EG över huvud taget icke bör vara aktuellt
eller påtänkt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige icke bör ställa sig bakom principerna för EG:s inre marknad
så som de utformas i vitbokens § 8,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i enlighet med de principer Tage Erlander gav uttryck för icke
utanför det nordiska samarbetet bör uppge svensk suveränitet till
överstatliga organ som styrs av majoritetsbeslut,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett mål
för Sveriges Europapolitik bör vara att stärka de små folkens och
nationernas självbestämmande,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör ge direkt ekonomiskt och tekniskt miljöbistånd till Polen,

10

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Mot. 1988/89

huvudmålet för det svenska Europa-arbetet bör vara att åstadkomma U570
intimt samarbete mellan självstyrande nationer, regioner och lokalsamhällen.

Stockholm den 24 januari 1989
Claes Roxbergh (mp)

Per Gahrton (mp)

Inger Schörling (mp)

Marianne Samuelsson (mp)
Jill Lindgren (mp)

11