Motion till riksdagen
1988/89:U562

av Lars Werner m. fl. (vpk)

Sverige, de västeuropeiska gemenskaperna och
Europapolitiken

Mot.

1988/89

U562-568

Vägvalet - en ödesfråga

Sveriges Europapolitik är en för landets framtid avgörande fråga. Europapolitiken
står inför ett vägval. Antingen bestämmer sig landets statsmakter
för en snäv linje, innebärande en ständigt ökad bundenhet till den del av vår
världsdel, som behärskas av den västliga militäralliansen. Eller intar man en
öppnare, mer internationalistisk och på långsiktigare överväganden grundad
europapolitik.

Dessa olika alternativ diskuteras inte på något allsidigt sätt. Diskussionen,
som domineras av ensidig västinriktning och till större delen styrs av
vissa resursrika kapitalgrupper, begränsar på ett olyckligt sätt perspektivet
till att enbart gälla Sverige och EG.

Detta är ett ansvarslöst och partiskt sätt att hantera vad som faktiskt är
något av en ödesfråga för Sveriges folk. Inte sedan 1945 har någon politisk
fråga så genomgripande berört landets oberoende, dess säkerhetspolitiska
kurs och dess medborgares demokratiska rättigheter.

En ny, vidgad syn på europafrågorna och Sveriges roll är idag i hög grad
nödvändig. Detta kommer att påverka både förhållandet till EG, till Europa
som helhet och till det globala sammanhang i vilket Sverige i den
världsekonomiska och ekologiska krisens tid alltmer nära ingår. Utifrån
detta perspektiv tar vi i denna motion upp främst de konstitutionella aspekterna
på regeringens europapolitik samt frågan om vilken av de båda
möjliga huvudlinjerna i europapolitiken Sverige bör bestämma sig för.

I den konstitutionella delen måste konstateras, att frågan alls inte ges den
form och behandling av statsmakterna som är motiverad - och egentligen
påbjuden av grundlagen och av det parlamentariska styrelseskickets principer.
Inte nog med att, som redan antytts, åsiktsbildningen i landet styrs till
EG:s snarare än till Sveriges förmån. Kritisk analys av EG och av konsekvenserna
för vårt land av ett förstärkt beroende saknas på högsta ort.
Förhandlingarna synes ske mer på vissa storföretagsgruppers villkor än med
hänsyn till folkliga intressen eller landets frihet och självbestämmande.
Riksdagen, vårt statsskicks valda folkrepresentation, har i väsentlig grad
hållits utanför förhandlings- och beslutsprocessen.

1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U562-568

Större öppenhet

Mot. 1988/89
U562

En ny ansats är här nödvändig. Riksdagen får inte åsidosättas på det sätt
som skett. Ingen som helst redovisning av förhandlingarna eller ens av
regeringens konkreta utgångspunkter har gjorts. I månader pågår dessa
förhandlingar utan att riksdagen och offentligheten får någon information
om vad som försiggår. Det är för riksdagen inte känt, vilka delar av Sveriges
självbestämmanderätt som man ska avstå från, inte heller vilka restriktioner
som kan komma att läggas på våra möjligheter att föra en sund och progressiv
miljö-, trafik-, regional-, jordbruks-, teknologi- eller handelspolitik.
Det är för riksdagen och medborgarna idag helt okänt hur långt anpassningen
till EG:s normer och politik kommer att gå.

Detta är inget acceptabelt tillstånd. Tvärtom - det finns skäl att från
konstitutionell synpunkt rikta kritik däremot. Antingen måste regeringen
återkommande redovisa sina utgångspunkter i konkreta avsnitt samt förhandlingarnas
förlopp för riksdagen och föra ut frågorna till folklig debatt.
Eller också måste riksdagen, främst via sitt konstitutionsutskott, ta upp
problemet och med kraft hävda folkrepresentationens rättigheter.

Klargör hållningen till EG

Därnäst måste riksdagen själv klargöra vilka vägledande principer den vill
ska gälla för Sveriges Europapolitik. Det beslut riksdagen fattade förlidet år
var ytterst allmänt hållet och på vissa avgörande punkter dessutom oklart.
Detta har föranlett, att olika politiska grupper uppfattar medverkan i beslutet
olika. Bakom en mask av skenbar enighet döljs divergenser i åsikter
och förväntningar. Beslutet har också i offentlig politisk debatt getts olika
tolkningar. Konservativa krafter har sökt tänja innebörden åt sitt håll, andra
har gett det hela en delvis annan innebörd.

Mest stötande är, att beslutet inte klargör hållningen till svenskt medlemskap
i EG. Genom att i utrikesutskottets majoritetsutlåtande säga, att
medlemskap inte är aktuellt i de nuvarande förhandlingarna, väcker uttalandet
omedelbart tanken, att frågan om medlemskap är öppen efter
1992. Oklarheten blir inte mindre av att utrikesutskottets ordförande häromåret
inför besökande EG-parlamentariker förklarade att neutraliteten
”för närvarande” (”för the time being”) hindrade svenskt medlemskap.
Med tanke på att yttrandet fälls av en representant för regeringspartiet är
det naturligtvis speciellt betänkligt. Regeringen har veterligen inte uttryckt
sig på detta tvetydiga sätt. Yttrandet stämmer däremot överens med den
tolkning man bl a på moderat håll velat ge saken - dvs att medlemskap är en
fråga som efter 1992 kan bedömas annorlunda än idag.

Sådana oklarheter måste en gång för alla undanröjas. Att på detta sätt
bolla med formuleringar är ett spel med landets framtid och kan ge förhandlingsmotparten
fel signaler om den verkliga svenska hållningen. Inställningen
till medlemskap måste bestämt klargöras: att vara medlem i en
gemenskap av länder, som tillhör en stor militärallians och som åsyftar att
skapa en politisk union, är för ett alliansfritt land lika omöjligt efter 1992
som före 1992. Det är fråga om säkerhetspolitisk linje och nationell status inte
en fråga om tidpunkter.

Ökad insyn Mot. 1988/89

U562

Efter ett sådant otvetydigt och fördjupat klarläggande av medlemskapsfrågan
bör riksdagen ta itu med att skaffa sig verklig insyn i förhandlingarna.
Riksdagsbeslutet från 1988 är också i detta avseende lösligt och
tänjbart nästan till det yttersta. Samtidigt som det mer eller mindre öppet
sägs att ett närmande på alla områden är att eftersträva och att det mesta
utom medlemskapet i denna omgång är förhandlingsbart, förklaras i allmänna
ordalag landets intresse att hävda egna ståndpunkter i t ex miljöpolitiken.
Formuleringar av detta slag är skäligen värdelösa. De kan användas
för att ge regeringens förhandlare nästan obegränsat mandat, vilket
förmodligen också varit avsikten.

Till detta kommer, att tydligen även regeringen har svag insyn i förhandlingarna.
Det är en uppenbar risk för att bestämmandet över förhandlingarnas
riktning och substans håller på att glida över till yrkesdiplomater,
av vilka man med skäl kan misstänka att vissa har så nära
ideologisk anknytning till EG-orienterade industrikretsar, att detta ger dem
alltför subjektiva utgångspunkter i arbetet. Risken är också, att regeringen
som helhet inte får tillräcklig möjlighet att fortlöpande förhålla sig till
förhandlingarna, utan att detta reserveras åt enbart utrikeshandelsministern.
Ett indicium på detta är Anita Gradins tal nyligen inför svenska
diplomatiska företrädare i EG-staterna. I detta tal - som hemligstämplats framträdde
statsrådet som mycket mer ensidigt inriktad på EG-harmonisering
än i sina offentliga uttalanden. Ingen som läst detta tal kan undgå att
märka skillnaden, ty talet andas en närmast fullständig underkastelse under
tanken på en ekonomisk och rättslig sammansmältning med EG-systemet.

Mot den nu angivna bakgrunden bör riksdagen insistera på regelmässig,
fullständig och återkommande insyn i förhandlingarna både från regeringens
och alla berörda departements sida. Redovisningen bör vara allsidig och
öppen. Skulle undantagsvis någon speciellt ömtålig förhandlingsfråga kräva
mer sluten behandling, kan redovisningen ske inför vederbörligt utskott.

Under inga omständigheter kan riksdagen acceptera hemlighetsmakeri och
att själv hållas i okunnighet. Riksdagen måste få veta och förhålla sig till hur
förhandlingarna i konkreta detaljer behandlat frågor som miljöregler, konsumentskydd,
Sveriges rätt att själv fritt välja handelspartners utanför EG
m m. Att inte detta från början betraktats som en självklarhet är egentligen
märkligt.

Ur demokratisk synpunkt är det också nödvändigt att de politiska partierna
och andra berörda organisationer har ekonomisk möjlighet att skaffa sig
information om vad som händer inom EG och i relationerna mellan Sverige
och EG. Vi föreslår därför att riksdagen beslutar anslå 20 000 000 kr för
detta ändamål.

Väst- eller alleuropeisk politik?

Den allra viktigaste delen av den svenska Europapolitikens problematik är
dock en annan. Den gäller vägvalet och alternativen. Det är ju inte så, att
Europapolitik är liktydigt med politik i relation till EG. Vi har att analysera

1* Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U562-568

och välja mellan två kvalitativt och politiskt helt olika linjer i Europapoliti- Mot. 1988/89

ken. Dessa båda linjer medför var för sig även olika konsekvenser för U562

Sveriges globala politik och ställningstaganden.

Europapolitik har hittills på officiellt håll och i landets härskande ekonomisk-sociala
etablissemang definierats som förhållningssätt till Västeuropa.

I fjolårets regeringsproposition sägs på ett osökt och självklart sätt att
Sverige tillhör Västeuropa. Detta kan dock i högsta grad bestridas. Både i
kraft av sin alliansfrihet, sitt geografiska läge och mycket av sina historiska
och kulturella traditioner tillhör Sverige Centraleuropa. Sveriges grundläggande
utgångspunkt bör därför vara inte att föra en västeuropeisk politik
utan en alleuropeisk.

Det motsvarar inte vare sig folkmajoritetens intressen eller svensk arbetarrörelses
tradition att nationen inriktas på en fortlöpande sammansmältning
med en kapitalistisk del av Europa, vars härskande ideologi är inriktad
på ökat utrymme för kommersiella krafter och multinationella jätteföretag,
accelererad kvantitativ tillväxt och reducering av den offentliga sfär, inom
vilken folkflertalet förmår utöva demokratiska rättigheter och insyn.

Däremot svarar det helt mot svensk tradition och linje, liksom mot den
klassiska Europatanken, att man ser Europa som en helhet. Detta medför
att man måste ställa sig kritisk till nationsgrupper, vilka söker avskärma
delar av Europa, regionalisera världsdelen och fördjupa klyftorna mellan
dess olika delar. Sveriges medverkan i freds- och avspänningspolitiken
gynnas definitivt inte av ökat beroende av den västliga alliansens medlemsländer.
Sveriges utrikespolitiska oberoende och förmåga till aktiv säkerhetspolitik
står i stället i överensstämmelse med att landet kan inta en
förmedlande hållning mellan blocken. Detta är inte minst vitalt för behovet
att frigöra de mindre länderna i Europas centrala och södra delar från
stormaktsinflytandet och därmed stärka deras aktiva roll i avspänning och
alleuropeiskt samarbete.

En sådan alleuropeisk linje motsvarar också vida bättre det svenska
folkets ekonomiska, sociala och kulturella intressen och behov. Vi är inte
betjänta av att ytterligare öka landets ekonomiska beroende av de stora
länderna i Västeuropa. Vi är betjänta av större frihet och allsidighet i våra
ekonomiska relationer. Vi har inget skäl att låta EG-ledningen bestämma
villkor för våra relationer med tredje part. En fråga, som här bör göras till
särskild analys av riksdag och regering är, huruvida EG-gemenskapen faktiskt
redan representerar en föråldrad struktur. Det är nämligen tydligt att
många svenska storföretag har mer reveny av att betrakta hela Europa och
världen som sin bas och sin marknad än att inskränka sig till EG.

Försvar av svensk social- och miljöpolitik

På ett för samhället så strategiskt viktigt område som kommunikationerna
har regeringen och kommunikationsdepartementet agerat mest offensivt av
alla länder i Väst. Inget annat land, inte ens inom EG, har så snabbt
genomfört avregleringar och ändringar av lagstiftningen för att delta i
integrationen. Längst har processen gått när det gäller tele- och vägtrafik

4

politiken. Ett av instrumenten är de samverkansprojekt som finns inom Mot. 1988/89
FoU. Vpk har i en särskild motion behandlat detta. U562

När det gäller de sociala och miljöpolitiska aspekterna är det ingen tvekan
om att Sverige här har alla skäl att försvara sin särart och sina framtida
möjligheter till en skapande politik gentemot de tendenser, som dominerar
EG. Det är alltför uppenbart att den officiella EG-fraseologin om ”medborgarnas
Europa” saknar verklig grund i ett EG präglat av massarbetslöshet,
invandrarfientlighet, försvagad samhällelig ställning för arbetarklassen
och social cynism. Det är också klart, att de kommersiella krafterna
inom EG har ett sådant försteg, att en harmonisering skulle minska Sveriges
möjligheter att föra en aktiv miljöpolitik. Framför allt skulle en harmonisering
på ett visst stadium definitivt stänga vägen för den angelägna och
nödvändiga omläggningen av samhällspolitiken i vårt land: nämligen den
som leder bort från klassamhälle, ensidig tillväxt och en ekologiskt destruktiv
form av industrialism och i stället inriktar sig på en försoning mellan
industrialism och natur och på ett samhälle präglat av jämlikhet och konsekvent
demokrati.

Också vårt lands och vårt folks kulturella behov skulle missgynnas av en
EG-harmonisering och gynnas av en klart alleuropeisk inriktning av vår
politik. Kulturellt liv och skapande gynnas inte av den ”harmonisering” som
är liktydig med standardisering och kommersiellt dominerade TV-satelliter.

Som så många europeiska kulturdebattörer -1 ex Liehm och Enzensberger
- påpekat, är det de små nationena som företräder öppenheten i europeisk
kultur, medan de större präglats av självgodhet och slutenhet. Alltmer
vinner också den insikten burskap, som går ut på att den nationella och
regionala särarten är utgångspunkt för en mångsidig och stimulerande kultur.
Det är genom att ta till sig det annorlunda hos andra, som vi kulturellt
berikar oss. Också denna tanke leder oss till en alleuropeisk linje, icke till
en västeuropeisk.

Av allt detta följer, att ett fredens, samarbetets och folkförsoningens
Europa är något annat än Västeuropa styrt av de kapitalens ”fyra friheter”
som EG proklamerat, och som utrikeshandelsminister Gradin i sitt hemliga
tal inför en krets svenska diplomater lovordat. Ett alleuropeiskt perspektiv
nödvändiggör ett accepterande och ett respekterande av att olika nationer
kan ha olika ekonomiska system och representera olika politiska, sociala
och kulturella åskådningar. Det alleuropeiska samarbete som enligt vår
mening bör träda i stället för nuvarande EG-politik, måste därför inom
överskådlig tid bygga på ländernas nationella självbestämmanderätt och
ömsesidiga politiska oberoende. Samverkan och harmoni mellan nationer
och folk kan bara bygga på att de börjar se varandra som jämlikar - inte på
att de pressas in i ”gemenskaper”, vars ledande motiv är kommersiella
krafters marknadsbehov.

Det alleuropeiska synsättet ger slutligen - vilket kanske är särskilt betydelsefullt
- klarare slutsatser ifråga om det framtida Europas relation till
tredje världen. Det är uppenbarligen i dålig överensstämmelse med den
demokratiska traditionen i Sverige att liera sig med en grupp nationer i
Västeuropa, som företräder protektionism utåt, som sedan mansåldrar
byggt sitt välstånd på utnyttjandet av fattiga och överbefolkade nationers 5

resurser och på miljöförstöring och skuldsättning i dessa länder. Sveriges Mot. 1988/89
förmåga att bidra till de globala problemens lösning, liksom vår moraliska U562
position, gynnas bättre av att vi slår vakt om nationellt självbestämmande
och om den materiella grunden för vår alliansfrihet.

Bred demokratisk debatt

Slutsatsen av det här anförda blir, att riksdagen nu bör göra en förutsättningslös
och självständig prövning av Sveriges Europapolitik. Man bör
analysera alternativen och föra ut frågan till bred demokratisk debatt. Vi
hyser för vår del ingen tvekan om att en sådan allsidig diskussion kommer
att leda till det alleuropeiska och internationalistiska alternativets försteg
framför den snäva och räddhågade politik, som syftar till att underordna
vårt land under Västeuropas kommersiella makt.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär fullständiga och återkommande
redogörelser beträffande förhandlingarna med EG,

2. att riksdagen hos regeringen begär att samtliga departement,
som handlägger frågor om harmonisering till EG ska åläggas lämna
kontinuerlig och öppen information om detta,

[att riksdagen till politiska partier och andra berörda organisationer
för information om EG för budgetåret 1989/90 anslår 20 000 000
kronor,1]

3. att riksdagen hos regeringen begär klarläggande ang den svenska
inställningen till medlemskap i EG,

4. att riksdagen hos regeringen begär en förutsättningslös analys av
alternativa vägar för svensk Europapolitik.

Stockholm den 19 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

1 1988/89: K823

6