Motion till riksdagen
1988/89:U561

av Olof Johansson m.fl. (c)
Ett vidgat Europasamarbete

Mot.

1988/89

U561

Inledning

Behovet av internationellt samarbete blir alltmer påtagligt. Världen blir bara
mindre. Frågor som är livsavgörande för vår egen vardag, nu och i framtiden,
avgörs i växande grad utanför våra egna gränser. Det gäller den mest
avgörande framtidsfrågan av alla, den om krig eller fred. Det gäller hur vi
skall kunna åstadkomma en ansvarsmedveten hushållning med miljö och
naturresurser, och därmed säkerställa en långsiktigt hållbar välfärdsutveckling,
som kan omfatta alla folk. Det gäller vardagliga men ändå betydelsefulla
frågor om sysselsättning och materiell levnadsstandard i vårt eget land.

Sveriges karaktär av litet, högindustrialiserat och tekniskt välutvecklat
land gör vårt utlandsberoende särskilt starkt. Vi har ett stort behov av att få
verka i en värld präglad av fri handel, folkrätt och internationell rättvisa, och
inte den starkes rätt. Och vi behöver en intensiv ekonomisk och vetenskaplig
samverkan med andra länder för att kunna fortsätta att själva koncentrera
oss på och utveckla det vi är bäst på.

Vårt internationella engagemang måste naturligvis gälla hela världen. Men
det är samtidigt uppenbart att samarbetsbehovet är störst med länder i vårt
eget grannskap. Därför har vi all anledning att med särskilt intresse följa vad
som händer i vår egen världsdel, Europa, och försöka lämna vårt bidrag till
en starkare sammanvävning av denna historiskt så splittrade del av världen.

Mycket tyder på att vi nu upplever en utvecklingsfas som kommer att få
historisk betydelse. Det gäller så väl den integrationsprocess som sker inom
EG, som den nya öppningen i Östeuropa och i synnerhet i Sovjetunionen.

Det är viktigt att Sverige har en öppen och positiv inställning till bägge dessa
processer.

Det är ofrånkomligt att den västeuropeiska integrationen har störst
omedelbar betydelse för oss. Den omfattar länder med likartade politiska
och ekonomiska system som vårt, med en teknisk och ekonomisk utvecklingsnivå
som liknar vår, och som vi redan har ett mycket omfattande
samarbete med. Hälften av Sveriges totala handelsutbyte sker med Västeuropa.

Våren 1988 beslutade riksdagen, med en mycket bred politisk uppslutning,
om utgångspunkterna för Sveriges förhandlingar med EG under de närmste
åren. Vi anser att detta beslut skall fortsätta att utgöra grunden för våra
kontakter med EG. Centern redovisade i en partimotion inför riksdagsbeslutet
synpunkter på förhandlinguppläggning, samverkansformer m.m. Dessa 1

1 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr U561

bedömningar står i allt väsentligt fast. I denna motion vill vi ytterligare Mot. 1988/89

utveckla synpunkterna på hur denna del av en utökad europasamverkan skall U561

hanteras från svensk sida.

Vi vill också markera vikten av att vi ökar samverkan med Östeuropa. Den
nya öppenhet som i hög grad bär Sovjetledarens, president Gorbatjovs,
signum, kan komma att få stor långsiktig betydelse. Dels innebär en
demokratisering och liberalisering av öststaternas politiska och ekonomiska
system att förutsättningarna för kontakter och samarbete av olika slag och på
olika nivåer starkt förbättras. Dels är ett huvudsyfte med reformarbetet att få
fart på den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Om detta lyckas så
kommer också det rent ekonomiska intresset av ett utökat östsamarbete att
ökas. Det finns också anledning att understryka att behovet av en samverkan
med våra östeuropeiska grannar på miljöområdet redan nu är akut.

Europasamarbetet och den svenska neutralitetspolitiken

Det är enligt vår uppfattning ofrånkomligt att alla bedömningar om hur vårt
internationella samarbete skall utvecklas måste utgå från en analys av vår
neutralitetspolitik.

Den svenska neutralitetspolitiken har historiska rötter sedan början på
1800-talet. Även om det funnits perioder med annan utrikespolitisk orientering
kan man se ett tydligt samband mellan den neutralitetspolitiska
traditionen och Sveriges historiskt unika långa period av fred. Detta är
naturligtvis en viktig orsak till den djupa folkliga förankring som vår
neutralitetspolitik har. En stor del av svenska folket har dessutom egna
minnen av neutralitetspolitikens betydelse för att hålla Sverige utanför andra
världskriget.

Motiv för säkerhetspolitiken

Huvudsyftet med den svenska neutralitetspolitiken har hela tiden varit att
hålla oss utanför varje stormaktskonflikt. Vår neutralitetspolitik har dessutom
fått praktiska effekter som är så positiva att de kan betraktas som motiv
i sig.

Dit hör den säkerhetspolitiska situation i norra Europa som brukar
beskrivas som den nordiska balansen eller den nordiska stabiliteten.

Konstellationen av de tre NATO-anslutna staterna, Danmark, Island och
Norge, med sina särskilda restriktioner i frågan om kärnvapen, det neutrala
Sverige och det likaledes neutrala Finland med sin speciella relation
(Vänskaps- och biståndspakten) till Sovjetunionen har under hela efterkrigstidenvisat
sig främja en låg rustnings- och spänningsnivå i vårt närområde.

Detta gäller fortfarande, även om uppbyggnaden av den sovjetiska Murmanskbasen
samt förhandslagring av NATO-materiel i Tröndelagen och av
supermakternas flottstyrkor i Nordatlanten och Norska havet är resultat av
ett ökat strategiskt intresse för Nordeuropa. Den låsta situationen i
Mellaneuropa har lett till att stormakterna i det nordatlantiska området
prövar nya strategier, vilket leder till att Sveriges roll som alliansfri stat blir
allt viktigare. Helt klart är att en omprövning av den svenska neutralitetspolitiken
skulle förändra den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa på ett 2

sätt som knappast skulle välkomnas av någon.

En annan effekt av den svenska neutralitetspolitiken är den oberoende och Mot. 1988/89

aktiva utrikespolitiska roll som Sverige haft möjlighet att spela. Sverige har U561

ofta tillsammans med andra neutrala och alliansfria länder på ett mycket
aktivt sätt kunnat bidra till avspänningssträvandena mellan öst och väst,
exempelvis inom ESK-processen. Tidigt kom Sverige att spela en inte
obetydlig roll i det internationella arbetet för nedrustning. En liknande
brobyggarroll har vi kunnat spela i relationerna mellan nord och syd - rika
och fattiga länder. Vår fristående position i förhållande till supermakter och
maktblock har skapat en särskild trovärdighet åt vårt agerande och de förslag
vi lagt fram. Det förtroendekapital vi kunnat bygga upp under åren har också
varit en stor tillgång i vårt arbete i FN, i fredsbevarande styrkor, i
observatörsfunktioner, i medlarroller av olika slag och i de olika FNorganens
vardagsverksamhet i övrigt.

Vi anser att denna oberoende och aktiva utrikespolitiska roll är ett värde i
sig för Sverige. Våra möjligheter att påverka det internationella skeendet har
på detta sätt blivit betydligt större än vad vårt lands storlek normalt skulle ge
vid handen. Det goda namn vi på många sätt kunnat förvärva har dessutom
varit ett stöd för svenska intressen i skilda sammanhang. Vi anser att Sverige
har all anledning att försöka bevara denna aktiva utrikespolitiska roll också
för framtiden.

Neutralitetspolitikens förutsättningar

Sveriges fristående utrikespolitiska position är inte någonting som kommer
av sig självt. I formell mening kan naturligtvis en alliansfrihet åstadkommas
helt enkelt genom att vi avstår från att ingå i någon militärallians. Om denna
alliansfrihet skall få något utrikespolitiskt värde förutsätter det dock att vi
skapar en trovärdighet för vår vilja och förmåga att upprätthålla en neutral
position också vid allvarliga konfrontationer mellan stormaktsblocken och
t.o.m. i en krigssituation. Den svenska neutralitetspolitiken stöder sig inte på
några internationella fördrag eller garantier från stormakternas sida. Den är
helt självvald och det ankommer på oss själva att skapa tilltro till den i
omvärlden. Den svenska neutralitetspolitikens betydelse förstärks av vårt
geografiska läge mellan Europas bägge militära block.

En viktig förutsättning för denna trovärdighet är ett starkt försvar. Den
dag man inom militärallianserna bedömer, att enda sättet att förhindra att
motsidan får kontroll över Sverige i en konfliktsituation är att själv skaffa sig
denna kontroll, har neutralitetspolitiken förvandlats till en tom gest.

Erfarenheten pekar också på att en försvagning av det svenska försvaret
tenderar att aktualisera en upprustning i vårt närområde.

En annan trovärdighetsfråga är att vi redan i fredstid kan föra en
självständig säkerhetspolitik. Det är viktigt att våra ställningstaganden i
utrikespolitiska frågor baseras på våra egna bedömningar och våra egna
önskemål. Vi får inte framstå som öppna för påtryckningar från andra. De
systematiska utrikespolitiska samarbetssträvanden som förekommer mellan
Sverige och övriga nordiska länder samt genom följsamhet mot beslut i FN:s
säkerhetsråd anser vi däremot väl förenliga med en trovärdig och självständig
utrikespolitik.

1* Riksdagen 1988189. 3 sami. Nr U561

Om dessa två tidigare nämnda förutsättningar, ett starkt försvar och en Mot. 1988/89

självständig utrikespolitik, ska kunna förverkligas krävs en tredje faktor- en U561

rimlig ekonomisk självständighet. För Sverige med sitt stora utlandsberoende
är detta ett förhållande som kräver särskild omsorg. Det är viktigt att vi
har en tillräckligt väl fungerande inhemsk försörjning och att våra internationella
ekonomiska band är tillräckligt väl förgrenade. Här spelar en inhemsk
krigsmaterielindustri en viktig roll, liksom försörjningssituationen i sin
helhet.

Om Sveriges ekonomi ensidigt integreras med en viss grupp av länder så att
vi inte kan fungera om kontakterna med dessa länder allvarligt störs, hotas
tilltron till vår neutralitetspolitik. Då kan vi inte göra troligt att vi är i stånd att
klara en neutral linje i en allvarlig kris eller krigssituation. Det skulle
innebära att vi ekonomiskt skärs av från våra samarbetspartners. Även i
fredstid skulle vi bli ytterst känsliga för ekonomiska påtryckningar från den
grupp av länder vi samarbetar med. Våra möjligheter och trovärdigheten i
vår vilja att föra en självständig och oberoende utrikespolitik skulle därmed
beskäras

Neutraliteten och EG-samarbetet

Vår neutralitetspolitik har en avgörande betydelse för hur våra relationer till
EG kan utformas. Det är ett faktum som har präglat vår EG-debatt sedan
lång tid tillbaka. Hittills har också säkerhetspolitiken fått utgöra ett
avgörande hinder för ett svenskt EG-medlemskap. I riksdagens beslut om
EG-samarbetet våren 1988 konstaterades att medlemskap inte är ett syfte
med de nu aktuella förhandlingarna. I såväl den bakomliggande propositionen
som i flera partimotioner framhölls just neutralitetspolitiken som ett
avgörande hinder.

Samtidigt har det dock i debatten ifrågasatts om denna etablerade politiska
doktrin verkligen inte kunde bli mogen för omprövning. Man har påpekat att
det redan finns ett neutralt land, Irland, i EGs medlemskrets. Ett annat
neutralt land, Österrike, har anmält som sin avsikt att pröva frågan om ett
medlemskap i EG. Detta skulle i så fall kunna åberopas som ett efterföljansvärt
exempel också för Sverige.

För att bedöma de långsiktiga möjligheterna för ett svenskt EG-medlemskap
med bibehållen neutralitet måste man utgå från den svenska neutralitetspolitikens
särdrag i jämförelse med länder som Österrike och Irland. Den
svenska neutralitetspolitiken är, som vi framhållit, helt självvald och bygger
inte på några krav eller åtaganden från andra länder. Därmed är det också vi
själva som i varje tillfälle har intresse av att säkerställa tilltron till den. Detta
kan aldrig ersättas av någon form av ”godkännande” från utomstående
makt. Det skiljer oss från Österrike, vars neutralitet i hög grad bygger på
önskemål från segrarmakterna i andra världskriget. Vad gäller Irland gör
dess geografiska läge, omgivet av NATO-stater, att dess neutralitetspolitik
mer är att betrakta som en politisk markering än en säkerhetspolitisk position
av betydelse för den europeiska maktbalansen.

Strävandena att låta EG-samarbetet gå långt utöver det ekonomiska i
riktning mot en politisk union har under åren blivit allt tydligare, även om det
också finns krafter som verkar i en motsatt riktning. I det tal som

ordföranden i EG-kommissionen, Jaques Delors höll inför EG-parlamentet
den 17 januari i år framhävdes färdriktningen mot en politisk union mycket
tydligt. Det utrikespolitiska samarbetet, EPC, ställer krav på en så långtgående
utrikespolitisk samordning att det är oförenligt med vår utrikespolitik.

Riksdagens EG-beslut våren 1988 innebar att vi, utan att eftersträva
medlemskap, skall försöka delta i den västeuropeiska integrationen i största
möjliga utsträckning. Också här är det dock viktigt att ta hänsyn till
neutralitetspolitikens krav. Det är därför enligt vår uppfattning, bl.a. av
utrikespolitiska skäl, viktigt att vi kontinuerligt prövar EG-relationerna i
fråga om självförsörjningrespektive sårbarhet i den svenska ekonomin.

Det finns också anledning att förena de svenska insatserna för att öka
samarbetet med EG med liknande ansträngningar att utveckla samarbetet
med andra länder och grupper av länder. Det faktum att över hälften av den
svenska handeln i dag sker med EG-länderna är inget skäl att ensidigt inrikta
arbetet på att utvecka de ekonomiska relationerna endast med denna
ländergrupp. Vi bör istället, parallellt med ett ökat EG-samarbete, eftersträva
att minska vår handelspolitiska sårbarhet genom en ökad utrikeshandel
också med andra marknader.

Nordamerika är redan nu vår näst efter Västeuropa viktigaste marknad
och inte mindre viktig att vidareutveckla. De östeuropeiska marknaderna
kan komma att få en ökad betydelse som ett resultat av de politiska och
ekonomiska moderniseringssträvanden som initierats med begrepp som
perestrojka och glasnost. Vi återkommer till detta längre fram i denna
motion. Ostasien hör till de mest dynamiska ekonomiska regionerna i
världen. Här är Sveriges relationer ännu blygsamma och behöver utvecklas.
Tredje världens länder spelar en förhållandevis liten roll i världsekonomin på
kort sikt men många av dem kan bli betydelsefulla i ett längre perspektiv.

Det finns enligt vår uppfattning stor anledning för statsmakterna att på ett
mer systematiskt sätt än hittills överväga hur vi kan komplettera vårt
intensifierade EG-samarbete med starkare ekonomiska band också med
andra marknader i världen. Detta är viktigt med hänsyn till trovärdigheten av
vår neutralitetspolitik men öppnar också ekonomiskt mycket intressanta
perspektiv.

Efta-samarbete

Efta är en frihandelsorganisation med Sverige, Finland, Island, Norge,
Schweiz och Österrike som medlemmar. Efta har en central roll i de svenska
överläggningarna med EG. Många skäl talar för att Efta-staterna bör
samordna sin förhandlingsuppläggning i förhållande till EG.

För att få effektivitet i detta avseende måste Efta-samarbetet stärkas
utöver dagens nivå. Mycket talar för att Efta behöver juridiska organ
jämställda med EG, men utan den överstatlighet som kännetecknar EGorganen.
En förstärkning av Efta som organisation kommer därför att ställa
krav på förstärkning av Efta-resurser i respektive medlemsland. Bl.a. bör
övervägas inrättande av en särskild Europaombudsman i vart och ett av Eftas
medlemsländer för att bevaka inte bara nationella intressen utan främst
enskildas och företags intressen av att ingångna avtal och spelregler i
Europasamarbetet följs.

Mot.

U561

Efta-samarbetet bör dock ges vidare ambitioner än att enbart tjäna ett Mot. 1988/89
förhandlingssyfte i överläggningarna med EG. Vi anser att Efta bör få en U561

central uppgift i att åstadkomma frihandelsavtal också med andra länder och
ländergrupper än EG.

EG har nyligen upprättat officiella avtal och kontakter med de östeuropeiska
länderna via SEV. Det finns f n ingenting som motsäger att inte
Efta-länderna skulle kunna spela en mera aktiv roll i handel och industriell
utveckling i samarbete med Östeuropa.

Sverige bör därför inom ramen för Efta-samarbetet eftersträva en
förstärkning av Efta som organisation inför EG-överläggningarna men
samtidigt verka för att Efta som frihandelsorgan upprättar handelsavtal med
bl a Nordamerika, Japan och de östeuropeiska länderna.

Om EFTA av inre orsaker, t.ex. en österrikisk ansökan om medlemskap i
EG, skulle visa sig mindre lämpligt som samordningsnings- och förhandlingsorgan,
bör Sverige i första hand eftersträva en nordisk samordning av
förhandlingar och överläggningar med eg. Under alla omständigheter bör
ambitionsnivån i det nordiska samarbetet höjas väsentligt.

Nordiskt samarbete

Ett nordiskt program svarande mot EG:s vitbok bör tas fram. I ett första
skede bör arbetet inom de nordiska samarbetsorganen inriktas på att följa
upp EG:s vitbok med sikte på 1992. Syftet bör vara att Norden inhämtar EG:s
försprång i olika samarbetsfrågor. Initiativ bör tas för att avlägsna handelshinder
i Norden och etablera Norden som en hemmamarknad.

En gemensam transportpolitik bör utformas innefattande också luftfartsfrågor.
Norden bör göras till ett gemensamt utbildningsområde, generell
examensgiltighet bör införas och det nordiska forskningssamarbetet byggas
ut. Vidare bör ett nordiskt ungdomsutbytesprogram genomföras.

De nordiska länderna bör vidare främja internationella konventioner
inom miljöområdet och harmonisera sin miljölagstiftning efter principen
högsta tillämpad ambitionsnivå i varje land. På motsvarande sätt bör
ambitionsnivån höjas på arbetsmiljöområdet.

I kontakterna med EG bör de nordiska länderna uppta gemensamma
överläggningar med EG om tillträde till EG:s forskningsprogram samt
student- och ungdomsutbytesprogram. Nordiska medborgare och medborgare
från EG-länderna bör ha samma ställning vid resor och likartade
möjligheter att flytta och söka arbete inom det gemensamma området.

Vidare bör övervägas inrättandet av en nordisk institution för EG-rätt.

Flertalet av dessa förslag har framförts av Söder-kommittén, dvs Nordiska
rådets internationella kommitté som nu avlämnat sitt betänkande. Vi finner
förslagen välmotiverade och kommer att ge dem vårt helhjärtade stöd vid
den fortsatta behandlingen inom Nordiska rådet.

6

Särskilda frågor i EG-samarbetet

Den sociala dimensionen

Sverige har gemensamma värderingar med övriga Västeuropeiska länder
ifråga om demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Detta är en
väsentlig och avgörande grund för vårt deltagande i den västeuropeiska
integrationen, särskilt i fråga om den sociala dimensionen. Samtidigt måste
utgångspunkten vara att vi kan hävda också sådana värderingar där
samstämmigheten med EG-länderna inte är lika påtaglig.

I vårt land värderas sysselsättningen högt. I Sverige har vi en avgjort lägre
arbetslöshet än EG-länderna har. Arbetsmiljöreglerna är i allmänhet mer
långtgående i Sverige än inom EG. Jämställdheten mellan kvinnor och män
på arbetsmarknaden är bättre än i många EG-länder. De fackliga organisationerna
har inflytande i näringslivet och den offentliga sektorn, vilket också
ger stabilitet på arbetsmarknaden.

Det sociala trygghetssystemen är i Sverige i allmänhet uppbyggt utifrån
varje individs egna rättigheter. Inom EG är de sociala trygghetssystemen
oftare knutna till individens anställning. Det är angeläget att inte ge avkall på
den rättvisa som vårt trygghetssystem garanterar varje individ.

Arbete åt alla är en viktig målsättning för centerns näringsregional- och
arbetsmarknadspolitik. Även i samarbetet med EG måste den svenska
regeringen, enligt vår uppfattning, aktivt hävda rätten att skapa arbete,
trygghet och god miljö för människorna oavsett bostadsort i landet.

Det är vår bedömning att ett deltagande i integrationen kan ge många
fördelar ur sysselsättningssynpunkt. Detta får emellertid inte innebära att
behovet av en aktiv sysselsättningspolitik anses tillgodosett med svenskt
deltagande. Även i integrationsarbetet måste sysselsättningen värderas högt
med de avgörande krav detta ställer, främst på den ekonomiska politiken.

Från svensk synpunkt måste också miljöfrågorna tillmätas stor betydelse
på alla områden. De får dock inte begränsas till produkters effekter på miljö,
liv och hälsa utan man måste också inbegripa tillverknings- och energiprocesser
och verkningsfulla insatser för att komma tillrätta med gränsöverskridande
miljöföroreningar i atmosfär och vatten. I detta sammanhang måste hela
Europa ses som en helhet.

Samarbetet i Västeuropa har hittills varit inriktat på varuhandeln. Det har
föranlett kontakter på företags-, myndighets och regeringsnivå. När samarbetet
breddas och får konkret innehåll på många andra områden är det
angeläget att också deltagandet breddas. Därför bör sådana former eftersträvas
att t.ex. företrädare för fackliga organisationer och olika intresseorganisationer
kan delta. Konsumentorganisationer bör ges möjlighet till insyn och
påverkan i europeiska organ och institutioner.

Näringslivets internationalisering

Den ökande internationaliseringen av svenskt näringsliv främst med bäring
på EG kommer stegvis att förändra villkoren för de svenska företagen.

Beroendet av internationella intressen, nya maktgrupper, den internationella
ekonomiska utvecklingen och beslut kommer att påverka de svenska 7

företagen.

Mot. 1988/89
U561

Sverige är i många avseenden mer internationaliserat än de flesta Mot. 1988/89
industriländer inom och utom Europa. Det gäller såväl handel som industrins U561
inriktning, liksom förekomsten av transnationella företag i Sverige. Även på
kultur- och utbildningsområdet är Sverige starkt internationellt inriktat.

Många av de svenska storföretagen är starkt beroende av utlandsmarknaden,
t.ex. skogsindustrin och företag som Volvo, Saab, Electrolux, SKF etc.

Deras beroende av den västeuropeiska och internationella marknaden
påverkar i sin tur villkoren för underleverantörer som är knutna till dessa
företag.

Ökande internationalisering inom näringslivet och integrationen i Västeuropa
ger svensk industri tillgång till nya marknader. Samtidigt ökar
sårbarheten eftersom vi blir allt mer beroende av beslut utanför landets
gränser.

Även om de svenska storföretagen har en volymmässigt stor del av
exportmarknaden får man inte glömma bort de mindre och medelstora
företagens roll. Av de direktexporterande företagen har 97 procent färre än
200 anställda. Dessa företag representerar främst varuhandeln och tillverkningsindustrin
och skapar förutsättningar för en decentraliserad samhällsstruktur.

Det finns anledning utgå ifrån att de medelstora svenska företagens villkor
kommer att påverkas mera vid ett närmande till EG än t.ex. de största
företagen, som oftast redan är etablerade inom EG.

För att balansera beroendet av några stora och starkt utlandsorienterade
företag är det viktigt att få en positiv småföretagsutveckling i vårt land.

Därför måste de mindre företagen främjas i förhållande till de stora
företagen. Det behövs en kraftfull satsning på nyetablering av företag, vilket
också är en garanti mot stora företagsflyttningar utomlands. Därför måste
åtgärder vidtas, som stimulerar nyföretagande, och de mindre företagen bör
ges en framskjuten roll i svensk näringspolitik.

I centerns näringspolitiska motion till årets riksmöte har vi betonat att även
de små företagen måste bli delaktiga i den harmoniseringsprocess som sker
gentemot EG. Den får inte ske på de stora företagens villkor. Det är därför
självklart att småföretagen skall vara välrepresenterade i de olika organ som
från svensk sida bereder EG-frågorna. I olika tidigare sammanhang har vi
framfört krav på att småföretagen skall vara representerade i regeringens s.k.

EG-råd. Därför är det tillfredsställande att regeringen nu gått med på detta
förslag och gett småföretagen representation i EG-rådet.

Frågan om reformering av jordbruksprissystemen är viktiga också vid de
kommande förhandlingarna med EG, även om förhandlingar i första hand
sker inom GATT. Avreglering av gränsskyddet kan aldrig bli en fråga för
Sverige ensamt.

EG är till sin karaktär en tullunion som f n har ett högt gränsskydd och ett
högt jordbruksstöd. EG:s gemensamma regler kompletteras dessutom av
nationella regler ifråga om t ex kapitalförsörjning och avskrivningsregler som
i praktiken innebär ett nationellt stöd till jordbruket utöver vad den
gemensamma jordbrukspolitiken ger.

Prisjämförelser visar att svenskt jordbruk på flera områden väl tål en
jämförelse med EG. Från svensk sida är det viktigt att följa EG:s agerande i 8

samband med GATT-förhandlingarna så att det svenska jordbruket inte
förlorar konkurrensfördelar i närområdet. Sverige kan ha svårt att konkurrera
med lättransporterade bulkvaror som spannmål, medan förädlade,
specialiserade produkter av hög kvalitet har bättre förutsättningar.

V alutaregleringen

Riksbankens beslut att fortsätta avregleringen inom valutaområdet kommer
att förändra villkoren och förutsättningarna för företag, banker, försäkringsbolag
och enskilda.

Med hänvisning till den starka internationaliseringsprocess som pågår vill
regeringen i allt väsentligt avveckla de kvarvarande delarna av valutaregleringen.
Någon djupare analys av de effekter detta långsiktigt kan få för
svenskt näringsliv, företagsutveckling och den regionala utvecklingen görs
inte i finansplanen.

Vi uppfattar avskaffandet av valutaregleringen som ett uttryck för strävan
att påskynda harmoniseringen av svensk lagstiftning med de västeuropeiska
ländernas. Det får emellertid inte innebära att vi därmed avhänder oss
möjligheterna att ingripa om effekterna inte blir förenliga med andra
uppställda mål.

Vi finner det nödvändigt att avskaffandet av valutaregleringen kan
kombineras med sådana regler att den inte kommer i konflikt med uppställda
välfärdsmål eller får negativa effekter på den regionala utvecklingen.
Exempelvis måste det, enligt vår uppfattning, vara möjligt att göra korrigeringar
om en avskaffad valutareglering leder till att utländska placeringar i
värdepapper allvarligt förändrar ägarbilden och inflytandet i svenskt näringsliv.
Därför måste riksdag och regering noggrant följa utvecklingen.

För att det inte skall uppstå situationer där vitala svenska industri- och
ägarintressen helt kommer att styras av nya makt- och ägarkoncentrationer
utanför landets gränser måste det vara möjligt att införa begränsningsregler
av olika slag. I den harmoniseringsprocess med den västeuropeiska gemenskapen
som pågår är detta viktigt att beakta. Sverige måste ha möjlighet att
utveckla och vidmakthålla en närings- och ägarstruktur som garanterar
inflytande, regional utveckling och trygghet för de anställda.

I detta sammanhang är det viktigt att utveckla Norden som en gemensam
hemmamarknad. Därför bör integrationsarbetet och valutaregleringens
avskaffande också ses i ett nordiskt perspektiv. De nordiska länderna bör
samarbeta närmare i valutafrågor.

Det europeiska valutasamarbetet

Det Europeiska Monetära Systemet (EMS) som kom till stånd 1979 var
ytterligare en milstolpe i EGs långsiktiga ansträngningar att utveckla det
ekonomiska och monetära samarbetet inom EG. Målet var att skapa och
stimulera en samordnad ekonomisk politik mellan medlemsstaterna och
skapa ytterligare förutsättningar för en europeisk ekonomisk union.

EMS-samarbetet fungerade inledningsvis trögt i portgången. I stället
inriktades samarbetet på att utveckla existerande samordning inom EMS och
främja en jämbördig ekonomisk utveckling i medlemsstaterna. Längst har
samordningen kommit på det penningpolitiska området parallellt med att det

Mot.

U561

reglerade valutasamarbetet har utvecklats. Det senare innebär fasta växel- Mot. 1988/89
kurser mellan EMS-staterna. Genomförda växelkursjusteringar har dess- U561
utom kombinerats med ökade krav på fortlöpande ekonomisk-politiska
anpassningsåtgärder.

Efter denna inledande harmonisering i början av 80-talet avstannade
utvecklingen av samarbetet. Inte förrän under de allra senaste åren har nya
samarbetsinitiativ lanserats. Bl a togs ytterligare ett steg i samband med
översynen av Romfördragen 1985 då målet för en ekonomisk och monetär
union ånyo aktualiserades. Enigheten mellan EGs medlemsstater om hur
långt harmoniseringen på detta område bör gå är dock fortfarande begränsad.

Skälen till att diskussionerna kring EMS-samarbetet fått ny fart är den
snart fullständigt genomförda kapitalliberaliseringen inom EG. Denna
kräver en ytterligare förstärkning av det ekonomisk-politiska samarbetet
mellan medlemsstaterna. Målet är att under de närmaste åren gå vidare, dels
i det penningpolitiska samarbetet, dels i EMS’ valutakurssamarbete. Detta
avses sedan åtföljas av ett utökat samarbete vad gäller den ekonomiska
politiken, inklusive skatteområdet. Den pågående kapitalliberaliseringen
kommer m a o att öka trycket på EMS-länderna att sträva efter förenlighet i
den ekonomiska poltiken och för en gemensam ekonomisk utveckling.

På senare år har EMS som stabilitetsfaktor ökat i betydelse - framför allt
för ekonomier som den västtyska. En effekt av det intensifierade EMSsamarbetet
är att skillnanden i inflationsnivå mellan medlemsstaterna
exempelvis Västtyskland och Frankrike har minskat.

Även om intresse finns från flera EMS-stater att få med EFTA-stater som
Österrike, Schweiz och Sverige i EMS-samarbetet är detta för svenskt
vidkommande av väl kända skäl varken aktuellt eller möjligt. De positiva
effekter för svensk ekonomi som den pågående avvecklingen av valutaregleringen
medför är för närvarande tillräckliga. Erforderliga prisstabiliserande
effekter och den ränteanpassning till en internationell kapitalmarknad, som
avskaffandet av valutaavregleringen nu leder till, uppfyller mer än väl
nödvändiga anpassningar utan en EMS-integration.

För medlemskap i EG är det idag inte nödvändigt att vara medlem i EMS.

Däremot förutsätter en EMS-anslutning medlemskap i EG. EG-stater som
Storbritannien, Spanien, Grekland och Portugal har hittills valt att stå
utanför växelkurssamarbetet. För vårt vidkommande är det självfallet så att
en svensk anslutning till EG eller EMS varken är nödvändig eller möjlig. Den
svenska linjen bör karaktäriseras av öppenhet och strävan till ett nära
samarbete utan medlemskap i Europeiska Monetära Unionen.

Regionalpolitiken

I centermotionen till riksmötet 1987/88 med anledning av propositionen om
Sverige och den västeuropeiska gemenskapen framhölls regionalpolitikens
betydelse för att åstadkomma en positiv utveckling över hela landet. Även
inom de länder som ingår i EG finns regionala balansproblem. I EG:s
regionalpolitik inriktas olika åtgärder på att främja utveckllingen i de
sydeuropeiska länderna.

De regionala balansproblemen i Sverige är av en annan art än i de Mot. 1988/89

tätbefolkade kontinentala länderna. Den svenska utgångspunkten måste U561

därför vara att inte ge avkall på rätten att göra insatser för regional balans
genom infrastrukturella satsningar, stöd till företagsetablering och utveckling,
reducering av ogynnsamma avståndskostnader m.m.

Den ökade integrationen med Västeuropa, som kan medverka till ökad
koncentration i näringslivet, gör det nödvändigt att de svenska regionalpolitiska
insatserna förstärks. Därigenom kan näringslivet i hela landet få stark
konkurrenskraft på den gemensamma marknaden.

Kommittéer och särskilda utredare har av regeringen getts direktiv att
beakta EG-aspekten i sin utredningsverksamhet. Vi vill betona att detta
måste ske på ett sådant sätt att avsteg inte görs från centrala välfärdsmål,
t.ex. sysselsättning och social trygghet, regional balans, god miljö, produktsäkerhet
och inflytande. Det är också nödvändigt att regeringen i harmoniseringsprocessen
analyserar de långsiktiga effekterna för svenskt vidkommande.

Kultur

I Europasamarbetet bör ingå klara kulturpolitiska ambitioner. Ett närmare
kultursamarbete såväl inom som utom EG bör ha som målsättning att
utveckla den dynamik som skapas av många regionala och nationella
kulturer. En likriktning och nivellering av den europeiska kulturtraditionen,
formad av starka kommersiella krafter, bör aktivt motverkas.

De olika kulturtraditionerna i Europa måste värnas och utvecklas. Det
gäller även den nordiska kulturen. Arbetet måste också innefatta aktiva
åtgärder för att bevara och restaurera kulturskatter och -minnesmärken som
hotas av luftföroreningar och andra miljöskador. Gamla tekniker och
traditioner måste bevaras samtidigt som grunden i samarbetet måste vara
framåtsyftande, dvs att utveckla och förstärka nya kulturströmningar och
konstnärligt skapande.

Utbildning

De utvidgade internationella kontakterna märks, inte minst inom utbildningsområdet.
Behovet av goda språkkunskaper blir allt tydligare, såväl
inom arbetslivet som inom utbildningsväsendet. Men även andra kunskaper
är viktiga. Samhällskunskap i vid mening samt kunskaper om och förståelse
för olika länders och världsdelars kulturer blir allt viktigare i våra internationella
kontakter.

Goda kunskaper i utländska språk är en förutsättning för att våra
ungdomar skall kunna tillgodogöra sig önskvärd litteratur och få tillgång till
kunskap. I vår partimotion om utbildning har vi därför föreslagit en rad
åtgärder för att förbättra språkutbildningen på alla nivåer. Dessa förslag
måste fullföljas. Det kräver att utbildningsväsendet garanteras tillräckliga
resurser såväl inom ungdomsskolan som inom den högre utbildningen och
forskningen.

Som vi framhållit i den ovan nämnda partimotionen kräver ett aktivt
deltagande i ett europeiskt forsknings- och utbildningssamarbete att vårt eget 11

land också har ett tillräckligt utbildningsutbud på andra språk än svenska.

Först då kan studerandeutbytet få en sådan omfattning att vi uppfattas som
en jämbördig part i samarbetet.

Inom EG-samarbetet tillmäts vuxenutbildningen och yrkesutbildningen
en särskild betydelse. Redan i Romavtalet slås fast att det europeiska
samarbetet skall gälla yrkesutbildning. Detta understryks ytterligare i 1986
års beslut om en gemensam europeisk arbetsmarknad. I dessa sammanhang
läggs särskilt stor vikt vid den återkommande utbildningen.

Inom dessa utbildningsområden är Sverige väl rustat. Vi har en väl utbyggd
organisation för utbildning av vuxna på alla nivåer och en effektiv arbetsmarknadsutbildning.
Den svenska folkbildningen med dess mångfald av
studieförbund och studiecirklar är unik. Inget annat land kan erbjuda en
motsvarighet till den svenska vuxenutbildningen. Till detta kan också läggas
de senaste årens utveckling av personalutbildning inom företagen.

Forskning och utveckling

Forskning och utveckling är ett av de viktigaste områdena i vårt samarbete
med EG. Den intensifierade samverkan över gränserna som är en del i
integrationsprocessen kan komma att visa sig mycket fruktbringande, och
undanröja den tendens till eftersläpning på vissa viktiga områden som
Europa ibland upplevt i förhållande till USA och Japan. Det är självklart av
högsta intresse att Sverige kan delta i detta arbete på så likvärdiga villkor som
möjligt.

Önskemålet om delaktighet gäller såväl skilda forskningsprogram som mer
allmänna program för utbyte av studenter och forskare mellan universitet
och vetenskapliga institutioner. Det är således viktigt att vi kan finna former
för att delta i programmet för studentutbyte, ERASMUS, liksom i de
tekniskt-naturvetenskapligt inriktade programmen SCIENCE och COMETT.

Inom EG satsas betydande resurser på forskning och utveckling inom
intressanta teknikområden, som kan få stor betydelse för den framtida
industriella utvecklingen.

För Sverige är det angeläget att delta i de FoU-program som etableras i
Västeuropa, inom och utom EG. Teknisk utveckling och förnyelse är
angelägna så att svensk industri i framtiden kan hävda sin konkurrenskraft i
internationella sammanhang. Därför måste särskild vikt fästas vid de industriinriktade
programmen; ESPRIT (informationsteknologi), RACE (kommunikationsteknologi),
BRITE (basteknologi) m fl. I slutet på förra året
beslutade regeringen att Sverige skall delta i fem nya projekt i COST,
organisationen för tekniskt- vetenskapligt forskningssamarbete i Västeuropa.
Det gäller uppbyggnad av databank om lätta legeringars egenskaper,
datasäkerhet i teleinformatik, samordnade rymdbaserade och jordnära nät,
optisk mätteknik samt aktiva gruppantenner. I flera av dessa projekt är
Televerket engagerat. Det här är bra exempel på hur Sverige aktivt kan och
bör engagera sig i det europeiska forskningssamarbetet.

Den svenska industristrukturen präglas av flera mogna branscher och
företag som kan få betydande problem att hävda sig på internationell
marknad om de inte kan utveckla ny teknik. Det är också viktigt att med

Mot. 1988/89

U561

ökade forskningsinsatser inom nya branscher bredda och stärka svensk Mot. 1988/89
industri, vilket förutsätter en ökad satsning på forskning också vid mindre U561

högskolor. Det bör också bidra till en positiv regional utveckling i områden
som idag är utsatta.

Forsknings- och utvecklingsinsatser får inte avgränsas till storföretag utan i
ännu högre grad inriktas på de små och medelstora företagen, som aktivt kan
bidra till förnyelsen av näringslivet. Därför måste villkoren för de mindre
företagens forskningssamarbete med Västeuropa prioriteras, vilket innebär
att staten måste bidra med ekonomiska resurser i långt större utsträckning än
som nu gäller.

Finansieringen av de mindre företagens medverkan i olika forskningsprojekt
måste uppgå till en jämförbar nivå med vad som satsas inom EGländerna.

Parlamentarisk förankring

I utrikesutskottets betänkande 1987/88:24 om Sverige och den västeuropeiska
integrationen betonades vikten av en god information. ”Det är angeläget
att riksdagen är välinformerad om utvecklingen av samarbetet mellan
Sverige och EG och får möjlighet att på ett tidigt stadium ta del av viktigare
förhandlingsfrågor”, anförde utskottet. Detta är, enligt vår uppfattning, ett
mycket viktigt uttalande.

Regeringens arbete med harmoniseringen och prövningen av EG:s s.k.
vitbok måste ske på ett sådant sätt att riksdagen är väl informerad om
utvecklingen och vad det betyder för Sverige.

Utöver att viktigare frågor föregås av samråd i utrikesnämnden måste
informationen till riksdagen förbättras. Riksdagens EFTA-delegation kan
visserligen till de olika partigrupperna förmedla information om viktigare
frågor. Vi finner inte detta till fyllest. Det bör därför vara en självklarhet att
inrätta ett parlamentariskt organ som utifrån ett helhetsperspektiv följer
EG-förhandlingarna.

Med hänsyn till EG-samarbetets särskilda vikt anser vi det motiverat att en
särskild parlamentarikergrupp tillsätts för att kunna följa förhandlingarna
ungefär på samma sätt som det parlamentariska deltagandet i nedrustningsförhandlingarna.
Parlamentarikergrupper borde också kunna mötas tillsammans
med regeringens EG-råd och delta i dess överläggningar.

Vi finner det vidare nödvändigt att regeringen genom redogörelser till
riksdagen regelbundet informerar om utvecklingen i integrationsprocessen
mellan Sverige och EG, liksom om Sveriges ställningstaganden inom EFTA.

Den utrikespolitiska deklarationen och handelspolitiska deklarationen får i
detta sammanhang betecknas som viktiga delar. Eftersom arbetet med den
Västeuropeiska integrationen inrymmer så många delavsnitt bör regeringen
mer kontinuerligt inför riksdagen redogöra för läget. Det kan lämpligen ske i
anslutning till riksdagens frågestund. Härigenom skulle det också vara
möjligt för riksdagens ledamöter att mera aktivt kunna delta i debatten om
Sveriges roll i Europa.

13

Miljösamarbete

Miljöproblemen kan endast lösas genom internationellt samarbete. Gränsöverskridande
luftföroreningar, svavel, kväve, kolväte m.fl. förs med
vindarna in över landet, samtidigt som en del av de svenska utsläppen förs till
andra delar av främst Europa. Ett tragiskt exempel på dessa gränsöverskridande
nedfall är de allvarliga radioaktiva substanserna över stora delar av
Sverige från Tjernobyl.

Havsmiljöproblemen är på motsvarande sätt internationella och kräver
långtgående överenskommelser på europeiskt och globalt plan. FN:s ekonomiska
kommission för Europa, ECE, är i många avseenden det naturliga
forat för europeiska överenskommelser på miljöområdet. Det är också inom
ramen för ECE-samarbetet som konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar har upprättats. Även USA och Kanada deltar i
samarbetet inom ramen för konventionen.

Miljöfrågorna måste bli centrala i de kommande överläggningarna med
EG. Sverige måste hävda sin rätt till en långtgående miljöpolitik för att
förebygga problem och skydda miljön. Samtidigt har Sverige ett starkt
intresse av att vi tillsammans med EG på en rad områden höjer miljöambitionerna.
Samarbetet bör ske på högsta tillämpade ambitionsnivå. Den växande
miljöopinionen i Europa verkar i samma syfte.

Det är också angeläget att ett alleuropeiskt samarbete upprättas på
miljöområdet innefattande också de östeuropeiska länderna. En internationell
luftvårdsfond måste tillskapas som ger ekonomiska möjligheter för
Polen m.fl. länder att investera i miljövänlig teknik som kan minska utsläpp
och skadeverkningar såväl i det investerande landet som i grannländerna.

Räddningsplaner bör vidare upprättas för bl.a. Östersjöns och Nordsjöns
miljö, innefattande också tillrinningsområdena. Vi har i en särskild partimotion
redovisat förslag till internationella åtgärder på miljöområdet. I detta
sammanhang vill vi understryka den viktiga roll för miljön som det
europeiska samarbetet kan och måste spela.

I centerns miljömotion till årets riksmöte föreslås vidare att en internationell
miljöfond byggs upp av industriländerna genom att varje land avsätter
0,1 procent av BNI. Pengarna skall satsas på att skydda regnskogarna, hindra
ökenutbredning, utveckla miljövänlig teknik och förnybar energi. Genom ett
icke-spridningsavtal föreslås länderna förbinda sig att inte sprida miljöföroreningar
och avfall.

Utökat samarbete med Östeuropa
Nya förutsättningar

1988 har varit ett genombrottsår för förbättrade relationer mellan öst och
väst. Som vi framhöll inledningsvis har den öppnare politiken i framför allt
Sovjetunionen skapat helt nya samarbetsförutsättningar. Vissa av de östeuropeiska
statsledningarna visar visserligen en hårdare och mer konservativ
attityd, men det förefaller rimligt att anta att den nya öppenheten kommer att
få ett allmänt genomslag.

Denna utveckling kan få en oerhört stor betydelse ur såväl säkerhetspoli

tisk som ekonomisk synpunkt. Det svenska handlandet i den nuvarande Mot. 1988/89

situationen bör enligt vår uppfattning framför allt präglas av två hänsyn. Den U561

ena är det ur allmänpolitisk synpunkt önskvärda i att efter bästa förmåga
främja en fortsatt positiv utveckling i östeuropa. Det andra är behovet att ta
vara på möjligheterna att vidga vår egen samarbetssfär genom intensifierade
kontakter med de östeuropeiskaländerna, varav många är våra grannländer.

I samband med Sveriges ökade intresse för närmare samarbete i Europa,
har centern betonat att detta bör gälla både väst och öst. Regeringen har
utökat organisationen kraftigt för att driva harmoniseringsarbetet med EG.

Vi anser att ett åtgärdsprogram bör utarbetas för att öka kontakterna också
med östeuropa och dess motsvarighet till EG, SEV (COMECON). Den
framtida tillväxtpotentialen och möjliga exportmarknaden är kanske på lång
sikt mycket stor, inte minst med tanke på de eftersatta materiella behoven .

Inom 100 mil från Stockholm bor 112 miljoner människor, varav 79
miljoner,dvs. 70 % inom SEV. Inom 150 mil finns nära 400 miljoner, varav
drygt hälften i öst.

Näringslivets organisation i Sovjetunionen håller på att förändras. Statshandelssystemet
mjukas upp. Enskilda företag har nu rätt att bedriva handel,
om de kan skaffa hårdvalutan själva. Företagen ska täcka sina kostnader och
får själva besluta om investeringar. Ett hinder för en snabb tillväxt av
handeln är att valutan inte är konvertibel. Förhoppningsvis kommer
motsvarande utveckling till stånd i övriga östeuropeiska länder.

I FN har de östeuropeiska staterna visat ett nytt och engagerat intresse för
miljöfrågorna. President Gorbatjov framhöll i sitt tal inför FN:s generalförsamling
i december 1988 att det nuvarande industrisamhället måste ändra
riktning och sluta förstöra miljön. Miljöproblemen är mycket stora i öst. Det
behövs kapital och ny teknisk kunskap för de investeringar som förnyar
näringslivet.

Utvecklingen i Baltikum är av stor betydelse, även ur svensk synvinkel. De
baltiska republikerna, Estland, Lettland och Litauen ligger oss geografiskt
nära och vi förenas med dem genom många historiska och kulturella band. 1
arbetet på att öka våra kontakter österut finns det skäl att särskilt prioritera
kontakterna med de baltiska republikerna. Kontakterna bör utvecklas på
såväl nationell som regional nivå. Särskilt bör eftersträvas ökade kontakter
och handelsutbyte mellan Gotland, sydöstra Sverige och det baltiska
området.

Pågående aktiviteter

Svenska företag har gått in i joint ventures med sovjetiska företag och
kooperativa institutet har kontakter med nystartade kooperativ. Ett vänortsutbyte
planeras mellan församlingar i Västerås stift och kyrkor i Ryssland.

Svenska kommuner har tagit kontakt med kommuner i Estland och
överväganden förekommer nu på flera håll om att etablera reguljära
vänortskontakter av det slag som finns mellan kommuner i de nordiska
länderna. Diskussioner pågår om utökade färjeförbindelser mellan svenska
och baltiska hamnar. Initiativ har tagits för ett utökat kulturutbyte, bland

annat genom besök av en stor svensk kulturdelegation. Exemplen på Mot. 1988/89
utökade kontakter som redan kommit tillstånd kan mångfaldigas. U561

Ett intressant projekt har utarbetats av en idéellt arbetande grupp som vill
få till stånd rening av Wisla-floden, som är en av Östersjöns värsta
förorenare. Gruppen har föreslagit ett ambitiöst vetenskapligt program för
att kartlägga föroreningarnas ursprung och föreslå åtgärder.

Åtgärdsprogram för ett ökat östsamarbete

Sverige bör finna konstruktiva vägar för att underlätta ett utökat samarbete
med de östeuropeiska länderna. Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett
samlat åtgärdsprogram för detta och återkomma till riksdagen i en särskild
proposition. Följande element bör lämpligen ingå i ett sådant program:

Den svenska diplomatiska representationen behöver förstärkas för att
stödja en ökad svensk aktivitet. En sådan utökning bör bland annat
innefattat kulturattachéer och handelssekreterare. Det är enligt vår uppfattning
önskvärt att ett särskilt konsulat upprättas med ansvar för kontakterna
med de baltiska republikerna. Ett sådant konsulat bör eventuellt också
kombineras med ett handelssekreterarkontor.

Handelsutbytet kan stimuleras med förstärkt kompetens vid de svenska
beskickningarna, genom åtgärder som utväxling av handelsdelegationer
samt arrangerande av gemensamma seminarier och mässor på ur handelsoch
investeringssynpunkt intressanta områden.

Kultursamarbetet bör främjas genom att särskilda resurser ställs till
förfogande för ett ökat utbyte av utställningar, turnéverksamhet, etc.

Svenska folkrörelser och ideella föreningar bör få stöd för att etablera
kontakter och besöksutbyte med liknande organistioner i främst de baltiska
republikerna, men också i andra länder.

Miljöområdet är ett viktigt och brådskande fält för ett utökat samarbete.

Särskilt angeläget är det givetvis att få till stånd åtgärder som kan minska
belastningen på Östersjön. Det tidigare omnämnda Wisla-projektet är ett
exempel på hur ett sådant samarbete kan gå till, och bör noga övervägas.

Också på luftvårdsområdet är samarbetsbehovet stort, med hänsyn till den
långväga spridningen av försurande utsläpp. Sverige bör aktivt verka för
internationella miljöfonder som kan underlätta ett tekniskt och ekonomiskt
samarbete för att råda bot på den allvarliga miljösituationen i flera av våra
grannländer.

Svenska massmedier bör uppmuntras i sin bevakning av händelser och den
politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen i Östeuropa. Det kan bl.a.
ske genom ett ökat stöd från de svenska beskickningarna. Särskilda
journaliststipendier för att möjliggöra fördjupade analyser bör också övervägas.

Kommunikationerna behöver förbättras. Särskilt angeläget är det att få till
stånd reguljära flyg- och färjeförbindelser med de baltiska republikerna.

16

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det oförenliga i svensk neutralitetspolitik och ett
medlemskap i EG,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att olika harmoniseringsåtgärder
prövas med hänsyn till dess effekt på svensk försörjningstrygghet och
trovärdigheten i vår neutralitetspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av det ekonomiska samarbetet och
handeln med olika delar av världen på frihandelns grund,

4. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att stärka EFTA:s
roll och organisation enligt det i motionen anförda,

[att riksdagen hos regeringen begär initiativ inom EFTA i syfte att
främja handeln med Nordamerika, Östeuropa och Japan enligt vad
som anförs i motionen,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samlat nordiskt agerande angående gemensam
harmonisering i förhållande till EG,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av att bevaka den sociala dimensionen i
EG-samarbetet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om vikten av att ta till vara de mindre företagens
intresse i samband med en ökad samverkan med EG,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av att utvärdera konsekvenserna av
avregleringen inom valutaområdet,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om Sveriges relationer med det europeiska monetära
systemet (EMS),2]

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av förstärkta regionalpolitiska insatser i
samband med ett ökat samarbete med EG,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av ett utökat EG-samarbete i fråga om
forskning och utveckling,

10. att riksdagen hos regeringen begär inrättandet av en särskild
parlamentarikerkommitté för att följa EG-förhandlingarna,

11. att riksdagen hos regeringen begär en kontinuerlig rapportering
av utvecklingen i fråga om EG- och EFTA-samarbetet i enlighet med
vad som anförs i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av ett utökat samarbete med Östeuropa,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om prioritering av kontakterna med de baltiska
republikerna,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89
motionen anförs om inriktningen av ett utökat samarbete med U561
Östeuropa,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om miljösamarbetet i Europa.

Stockholm den 24 januari 1989
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Larz Johansson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)

1 1988/89:N354

2 1988/89: Fi222