Motion till riksdagen

av Lars Werner m. fl. (vpk)
El Salvador

Mot.

1988/89

U544-548

El Salvadors historia liknar de övriga centralamerikanska ländernas. Efter
att ha blivit fritt från Spanien i början av 1800-talet blev landet mer och mer
ekonomiskt beroende av USA. I mitten av 1800-talet när kaffejordbruket
introducerades förändrades den ekonomiska strukturen i landet. Mängder
av bönder och indianer förlorade sin jord till storgodsägarna, som började
odla kaffe.

1931 tog general Maximiliano Hernåndez Martinez makten. Exploatering
av befolkningen och repression gentemot all opposition blev utmärkande
för hans regim. Dessutom uttalade han öppet sitt stöd för Hitler. I april-maj
1944 störtades Martinez i samband med en generalstrejk. En demokratisk,
provisorisk regering upprättades, men den krossades av militären innan året
var slut.

I slutet av 1960-talet bildade militärerna ett parti, PCN (Partido de
Conciliaciön Nacional), som år efter år ”vänn” de parlaments- och presidentval
som hölls.

1970, efter år av militärregimer och hänsynslöst mördande av oppositionella,
böljade motståndsrörelsen sin väpnade kamp. Under 1970-talet bildades
fem olika beväpnade befrielserörelser. Även den politiska kampen
förstärktes. I valet 1972 ställde oppositionen upp och vann också, men
genom valfusk var det till slut PCNs kandidat överste Armando Molina som
förklarades som segrare.

Detta valfusk ökade folkets bitterhet och ökade spänningarna i samhället.
Repressionen mot oppositionen ökade. 1980 bildades de så kallade dödsskvadronerna
av regeringen. Officiellt var syftet med skvadronema att
bekämpa brottsligheten, men snart framstod det klart att deras uppgift var
att krossa all opposition med hjälp av hot, kidnappningar, tortyr och mord.

I oktober 1980 enade sig oppositionen i de två organisationerna FDR och
FMLN. FDR (Demokratiska Revolutionära Fronten), som består av Guillermo
Ungo’s parti MNR (Movimiento Nacional Revolucionario) och Ruben
Zamora’s MPSC (Movimiento Populär Social Cristiano), utgör den
politiska delen. I FMLN (Fronten Farabundo Mari för Nationell Befrielse)
enades de fem väpnade befrielserörelserna som bildats under 1970-talet.

FDR-FMLN har under hela sin tid arbetat för en politisk lösning på
konflikten. År 1983 lade FMLN det första förslaget till dialog med regeringen.
Detta tillbakavisades dock.

Under böljan av 1980-talet trappade dödsskvadronerna upp sin verksamhet.
De flesta av de 70 000 mördade i El SAlvador mördades under denna
period.

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U544-548

I USA fick president Reagan, allt eftersom dödsskvadronernas ohejdade Mot. 1988/89

mördande blev internationellt känt, svårare och svårare att få igenom stödet U544

till den salvadoranska regeringen i kongressen. Inför valet 1984 lanserades
kristdemokraten José Napoleon Duarte som den kandidat som stod för en
demokratisering av förhållandena i El Salvador. Han var också den som
vann. Valet var inte på något sätt demokratiskt, vilket också konstaterades
av de internationella observatörer som fanns på plats.

I och med att Duarte blev president startades en stor internationell
propagandakampanj understödd av USA för att ge sken av att en demokratiseringsprocess
pågick i landet. Situationen har dock inte förbättrats
efter 1984.

Den ekonomiska exploateringen av befolkningen och det massiva förtrycket
av all opposition har fortsatt trots en så kallad demokratisk regering
och trots att regeringen skrivit på det centralamerikanska fredsavtalet.

Kriget har till och med intensifierats och bombningarna har förstört hundratals
byar. FDR-FMLN har gång på gång försökt att få till stånd en dialog
men regeringens enda svar har varit fortsatt krig mot befrielserörelsen och
civilbefolkningen. Det salvadoranska samhället är i dag starkt polariserat
kring dessa två maktfaktorer. Regeringen och armén mottar stora mängder
bistånd från USA. Det militära biståndet uppgår för närvarande till 14
miljoner kr per dag.

Trots detta stöd har befrielserörelsen vuxit och är nu starkare än någonsin.
USA:s strategi med så kallad lågintensiv krigföring har misslyckats. En
följd har blivit att det parti som hela tiden använts av USA för att genomföra
denna strategi nu har splittrats. Detta har stärkt ARENA-partiet, som
nu förespråkar ett totalt krig mot befrielserörelsen.

I mars 1988 genomfördes kommun- och parlamentsval i landet. Det var
tre miljoner salvadoraner som var röstberättigade. 950 000 människor utnyttjade
sin rösträtt. 300 000 av dessa röstade blankt. Fördelningen av de 60
platserna i parlamentet blev följande:

ARENA 31 mandat

PDC 22 mandat

PCN 7 mandat

Till presidentvalet i mars 1989 kommer det att finnas tre eller fyra olika
presidentkandidater. ARENA ställer upp med Alfredo Cristiani och Roberto
D’Aubisson, PDC med Fidei Chavez Mena och Alejandro Barrientos.

Det nybildade partiet MADC, som består av dem som gått ur PDC och ett
annat parti, ställer upp med Julio Rey Prendes och Adolfo Magano.

MNR och MPSC, som ingår i FDR, har tillsammans med PSD (Partido
Social Demöcrata) bildat en allians inför valet; CD (Convergencia Democratica
= Demokratisk Samverkan). Den fjärde presidentkandidaten skulle
alltså vara Guillermo Ungo, ledare för MNR och vice ordförande i Socialistinternationalen.
Vicepresidentkandidat är Mario Reni Roldan från PSD.

CD har dock ställt som villkor för sitt deltagande att hoten och terrorn från
dödsskvadronema upphör.

Anledningen till att oppositionen över huvud taget ställer upp i valet är
för att främja en politisk lösning av kriget i landet. De viktigaste frågorna
för CD är konflikten, landets förlorade suveränitet, den omfattande fattig- 2

domen och avsaknaden av verklig demokrati.

CD:s valprogram och förslag till åtgärder för att lösa problemen över- Mot. 1988/89

ensstämmer med FDR-FMLN:s förslag till plattform för en provisorisk U544

regering med brett folkligt deltagande. Ett av CD:s krav är skapandet av en
verklig demokrati där armén underordnar sig regeringen och respekterar de
mänskliga rättigheterna.

I plattformen föreslår FDR-FMLN att en provisorisk regering med folklig
förankring snarast bildas. Dess uppgift skulle vara att fungera som en
övergångsregering och sätta igång nödvändiga sociala, politiska och ekonomiska
reformer. Dess grundläggande åtgärder innebär att:

1. Garantera att nationellt oberoende och självbestämmande hävdas.

2. Avskaffa den nuvarande förtryckarapparaten och bygga upp ett samhälle
där de mänskliga rättigheterna respekteras och där det ges möjligheter
till ett brett folkligt deltagande för att gemensamt bygga upp en
varaktig fred.

3. Tillgodose de rättmätiga krav på social rättvisa som det salvadoranska
folket kräver och initiera grundläggande ekonomiska och sociala reformer.

4. I praktisk handling vidta åtgärder som gör slut på nuvarande inre
krigstillstånd i landet.

5. Ta initiativ till och genomföra allmänna val.

En sådan regering skulle också sträva efter att återupprätta landets suveränitet
genom en alliansfri utrikespolitik.

Den breda folkliga provisoriska regeringen skulle bestå av representanter
från arbetarrörelsen, bonderörelsen, fackliga organisationer, politiska partier,
privata företag och FDR-FMLN samt representanter från en reformerad
variant av armén.

FDR-FMLN inledde i slutet av oktober 1988 en diplomatisk offensiv för
att främja en politisk lösning av konflikten i landet. Samtidigt har FMLN
nått framgångar i den militära offensiv som påbörjades i september.

Under en rundresa träffade Joaquin Villalobos och Leonel Gonzalez från
FMLN:s högsta ledning flera latinamerikanska presidenter, bland annat
Alan Garcia (Peru), Oscar Arias (Costa Rica), Rodrigo Borja (Ecuador)
och Mexicos utrikesminister. Även Guillermo Ungo och Reni Roldan har
rest runt för att plädera för fred i El Salvador. De träffade bland andra
Guatemalas president Vinicio Cerezo och Nicaraguas Daniel Ortega. Alan
Garcia lovade att presentera FDR-FMLN:s fredsförslag för Contadoragruppen
och Daniel Ortega uttryckte sitt stöd för en politisk lösning i El
Salvador.

I internationella sammanhang har Sverige tidigare spelat en betydelsefull
roll i fredsprocessen och kampen för demokrati och rättvisa. Olof Palme
grundläde ett förtroende för Sverige som försvarare av de mänskliga rättigheterna
och motståndare till förtryck. I Nicaragua har Sveriges stöd och
svenskarnas solidaritet betytt mycket för det nicaraguanska folket. De var
en gång i samma situation som det salvadoranska befinner sig i idag.

Nu behöver befrielserörelsen och folket i El Salvador vårt stöd i sin kamp
mot en regim som förtrycker och mördar.

3

Hemställan

Mot bakgrand av det anförda hemställs

att riksdagen uttalar sitt stöd för FDR/FMLN:s arbete för demokrati
och nationellt oberoende.

Mot. 1988/89
U544

Stockholm den 23 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

4