Motion till riksdagen
1988/89:U414

av Stig Gustafsson m.fl. (s)

Förbud mot besök av kärnvapenbestyckade fartyg

Garantier om kärnvapenfrihet som villkor för besök av
örlogsfartyg i svenska hamnar och sambandet med
upprustningen till havs

Trots att supermakterna nyligen tagit ett första steg mot kärnvapennedrustning
genom det s.k. INF-avtaiet - som för övrigt ej ratificerats - fortgår
upprustningen på andra områden bl.a. till havs. Det kvarstår fortfarande ett
starkt behov för de kärnvapenfria staterna att med till buds stående medel
söka förmå kärnvapenmakterna att åstadkomma en verklig nedrustning
framför allt i fråga om kärnvapen.

Bakgrunden härtill är följande:

Sverige och andra kärnvapenfria stater som anslutit sig till 1968 års
icke-spridningsavtal (NPT) har avstått från egna kärnvapen i utbyte mot att
kärnvapenmakterna förpliktat sig att förhandla i uppriktig avsikt om effektiva
åtgärder för kärnvapenkapprustningens snara upphörande. 20 år har nu
gått sedan avtalet skrevs och kärnvapenmakterna har - även om man tar
hänsyn till INF-avtalet - ej uppfyllt sina förpliktelser. Upprustningen har
fortsatt. Av FN:s studie om den marina upprustningen framgår att detta till
stor del skett till havs. I realiteten har kärnvapenmakterna missbrukat den
urgamla folkrättsliga principen om havens frihet. På sikt bör havens frihet
enbart få utnyttjas för fredliga ändamål. Några avtal som förhindrar den
marina upprustningen finns knappast.

Vad kan då göras? Regeringen har i andra sammanhang, främst i samband
med det s.k. sexnationsinitiativet, fullt riktigt hävdat att alla stater
både har rätt och skyldighet att delta i strävandena att minska och på sikt
eliminera kärnvapenhotet. Den nu inledda dialogen mellan supermakterna
hindrar inte de kärnvapenfria staterna från att agera. Uppmärksamheten
bör inte blott riktas mot USA och Sovjetunionen utan även mot kärnvapenmakterna
England, Frankrike och Kina.

Svenska krav på garantier om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök kan därvid
vara ett instrument som bl.a. pekar på sambandet med upprustningen till
havs och att kärnvapenmakterna hittills inte infriat sina förpliktelser enligt
1968 års icke-spridningsavtal. Fördelen med ett sådant krav är att en regering
folkrättsligt sett ensidigt råder över om man skall tillåta örlogsbesök i
landets hamnar eller ej. En annan sak är de säkerhetspolitiska konsekvenserna
av en skärpt hållning.

En tänkbar effekt är att örlogsbesök från kärnvapenmakterna uteblir. Mot. 1988/89

Det bör emellertid vara väsentligare att garantera kärnvapenfrihet på U414

svenskt territorium - också med hänsyn till riskerna i fredstid med sådana
vapen - än att några örlogsbesök inte blir av. Till bilden hör att sådana
skärpta garantier endast bör avse kärnvapenmakternas örlogsbesök. De
blockanslutna länderna på ömse sidor i övrigt kan knappast antas ha kärnvapen
ombord under fredstid.

Nästa fråga är om regeringen bör ensidigt införa skärpta krav eller ej.

Givetvis bör man, som utrikesutskottet tidigare framhållit, i första hand
söka få till stånd en internationell överenskommelse i saken. Lyckas man
inte med detta återstår en ”mellannivå” där flera kärnvapenfria stater i
samarbete fattar liknande ensidiga beslut. Om de bägge första alternativen
misslyckas bör Sverige ensidigt skärpa kraven. Effekten av ett ensidigt
ställningstagande blir ett vidgat underlag för världsopinionen att påverka
sina egna regeringar, precis på samma sätt som Nya Zeelands inställning nu
åberopas av världsopinionen för en skärpt hållning från de kärnvapenfria
staternas sida mot kärnvapenmakterna.

Det har påståtts att ett ensidigt svenskt ställningstagande skulle försvåra
möjligheterna att åstadkomma en nordisk kärnvapenfri zon. Något klart
belägg för denna tes finns dock inte. Tvärtom borde sådana ställningstaganden
kunna ses som ett första steg i riktning mot att åstadkomma ökad
kärnvapenfrihet i det nordiska området. För att inte äventyra möjligheterna
till nordiskt samarbete i zonfrågan är det dock angeläget att regeringen
söker samarbete på nordisk nivå i frågan om kärnvapenfrihet i hamnarna
och undersöker möjligheterna till en gemensam nordisk ståndpunkt.

En annan tänkbar samarbetspartner i frågan är Nya Zeeland. Tillsammans
bör de båda regeringarna kunna verka för att flera andra kärnvapenfria
staters regeringar skärper sina villkor.

En tredje möjlighet är att regeringen tar upp frågan med de länder som
står bakom det s.k. sexnationsinitiativet.

Utrikesutskottet har tidigare pekat på möjligheten att väcka frågan vid
ESK.

Regeringen bör uppmanas att samtidigt ta upp frågan på samtliga nu
angivna sätt. Först härigenom utnyttjar vi alla befintliga möjligheter att
verka i frågan. Därvid bör sambandet med upprustningen till havs poängteras.

Ett sådant gemensamt agerande med andra kärnvapenfria stater kan inte
strida mot vår neutralitetspolitik lika litet som internationellt samarbete i
form av det s.k. sexnationsinitiativet.

Om regeringen inte aktivt engagerar sig i frågan kan man inte bortse från
att kommunerna i Sverige kommer att agera mer än hittills. Kommunalrättsligt
sett har hävdats att kommunerna i sin egenskap av ägare till
hamnarna också kan sätta villkor för fartygsbesök i de egna hamnarna som
ligger i kommunernas intresse. I fråga om kärnvapen gäller detta bl.a. om
kärnvapen skall betraktas som farligt gods. För rätt att införa farligt gods
kan givetvis restriktioner uppställas.

Det finns redan nu flera kommuner som beslutat uppsätta villkor för
besök av utländska örlogsfartyg som kan befaras ha kärnvapen ombord. 11

Man bör också ha klart för sig att de svenska kommunernas agerande inte Mot. 1988/89

kan ses isolerat. Motsvarande frågor har väckts i åtskilliga kommunägda U414

hamnar över världen. Bl.a. har frågor av dylik art varit uppe i Norge,

Holland, Belgien, Canada och Australien. De svenska kommunerna kan
därför sägas ingå i en internationell opinion mot besök av kärnvapenfartyg i
hamnarna.

Det är emellertid rimligare att regeringen helst i samarbete med andra
kärnvapenfria stater skärper sin hållning än överlämnar frågan åt kommunerna.

Det bör också uppmärksammas att det bör - vid sidan av garantier för
kärnvapenfrihet vid örlogsbesök - finnas andra konstruktiva förslag som
syftar till att initiera någon form av förhandlingar om upprustningen till
havs. På kort sikt är det knappast realistiskt att tro att supermakterna skulle
kunna enas om några kvantitativa begränsningar av sina flottor. Däremot
bör man också från svenskt håll kunna ta upp frågor som avser att förebygga
incidenter till havs och sådana som avser förtroendeskapande åtgärder till
havs. Vi vill här peka på två möjligheter som närmare bör övervägas.

Supermakterna har på olika sätt markerat och träffat överenskommelser
om att man är beredda att underkasta sig kontroller och inspektioner när
det gäller de landbaserade stridskrafterna. Så har skett bl.a. i ESK-processen.
Syftet är att åstadkomma förtroendeskapande åtgärder. Från dessa
synpunkter bör man överväga möjligheten av ett svenskt initiativ för att
luckra upp den urgamla folkrättsliga principen om att främmande statsfartyg
åtnjuter immunitet, dvs inte får inspekteras. När principen kom till
fanns inga kärnvapenbärande fartyg. Folkrätten måste givetvis byggas ut för
att bl.a. hinna ikapp vapenutvecklingen. Principen om immunitet har på
grund av vapenutvecklingen överlevt sig själv. Till bilden hör att den tekniska
utvecklingen kan göra det möjligt att företa undersökningar om kärnvapen
finns eller ej från land, utan att man går ombord. Därmed har
principen underminerats.

En annan möjlighet som bör närmare övervägas är att finna någon form
för att förse fartyg som är kämvapenbärande med någon typ av särskilda
markeringar eller igenkänningstecken.

Åtgärder i detta syfte bör kunna vara både förtroendeskapande och
kunna bidra till att förebygga incidenter. Bägge dessa frågor bör närmare
övervägas av regeringen som därefter bör ta upp frågan i lämpligt FN-organ
eller i ESK-processen.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen i ESK eller i lämpligt FNsammanhang
väcker frågan om uttryckliga garantier för kärnvapenfrihet
vid örlogsbesök,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande möjligheterna till en gemensam nordisk
ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

12

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89

motionen anförts beträffande möjligheterna till ett samarbete med U414

Nya Zeeland i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

4. att riksdagen begär att regeringen tar upp frågan om kärnvapenfrihet
vid örlogsbesök inom ramen för det s.k. sexnationsinitiativet,

5. att riksdagen begär att regeringen överväger möjligheten att i
lämpligt FN-organ eller i ESK-processen ta upp frågan om begränsningar
av främmande statsfartygs immunitet,

6. att riksdagen begär att regeringen överväger möjligheten att i
lämpligt FN-organ eller i ESK-processen ta upp frågan om att finna
former för särskilda markeringar av fartyg som bär kärnvapen.

Stockholm den 24 januari 1989
Stig Gustafsson (s)

Oskar Lindkvist (s) Hans-Göran Franck (s)

Berit Löfstedt (s) Erkki Tammenoksa (s)

13