Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

teS*3fe£5!

1988/89:U218

av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) Mot

Biståndspolitiken 1988/89

U218

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 2

2 Inledning 3

3 Erfarenheter av utvecklingssamarbetet 3

4 Biståndsramen och behovet av helhetssyn 4

5 Svenskt bistånd möter svårigheter 5

6 Riktlinjer för de kommande årens biståndspolitik 6

7 Ett effektivare bistånd 6

8 Bistånd för demokrati 7

9 Ett fristående institut för främjande av mänskliga rättigheter ... 8

10 Miljö, markvård och energi 9

11 Marknadsekonomi i u-land 10

12 Samverkan med näringslivet 10

13 Återflöde i biståndet 11

14 Lokala kostnader 11

15 Kvinnor i u-land 12

16 Enskilda organisationer 12

17 Katastrofbistånd 13

18 Åtgärder mot aids 13

19 Nyasamarbetsländer 13

20 Södra Afrika 14

21 Multilateralt bistånd 14

22 Betalningsbalansstödet 15

23 Övriga u-landspolitiska insatser 15

24 Information 15

25 Avveckling av bistånd 16

26 Biståndsanslagen 17

27 Övriga länder 18

28 Hemställan 19

1 Riksdagen 1988189.3 sami. Nr U218

1 Sammanfattning Mot. 1988/89

U218

Det svenska biståndet till tredje världen har nu pågått under så lång tid att det
finns anledning att ur ett övergripande perspektiv se till resultaten. Inledningsvis
vill vi peka på några avgörande faktorer för ett framgångsrikt
utvecklingsarbete.

- En öppen världshandel med fasta spelregler är den viktigaste förutsättningen
för u-ländernas möjlighet till utveckling. Teko-regleringen måste
avvecklas och jordbrukshandeln liberaliseras.

- Det finns en påtaglig spänning mellan i-ländernas vilja att hjälpa och
möjligheterna att åstadkomma resultat. Bistånd kan inte vara annat än
hjälp till självhjälp. De avgörande ansträngningarna måste göras av
u-länderna själva.

- Avskrivning av skulder måste kombineras med anpassningsprogram sorn
ger u-länderna impulser att föra en marknadsorienterad politik.

- Konkreta program för stöd till demokratisk utveckling bör utarbetas.

- Miljö- och markvårdsinsatser skall ges ökad prioritet.

- En ökad andel av biståndet bör förmedlas av enskilda organisationer.

Deras insatser når fram till de fattigaste, och de kan ofta arbeta vid sidan
av de offentliga strukturerna.

- Effektiviteten och det långsiktiga resultatet av biståndet måste ges ökad
uppmärksamhet.

Vi anser att debatten om det svenska biståndet allt för mycket fixeras vid
det statliga biståndets nivå och bortser från att en levande biståndsvilja också
bygger på enskilda människors och organisationers insatser.

Som RRV framhåller i rapporten ”Lär sig SIDA?” har utbetalningsmålet
de facto blivit ett dominerande mål för verksamheten. En paradox som RRV
redovisar är att ett bra och långsiktigt bistånd inte behöver kosta särskilt
mycket pengar.

Det svenska enprocentsmålet leder till en rad problem. Bra och långsiktigt
bistånd behöver inte innebära stora kostnader. Utbetalningsmålet kan leda
till en felaktig inriktning av biståndsarbetet.

Vi föreslår att en parlamentarisk kommitté tillsätts med uppgift att se över
de svenska biståndets inriktning. Kommittén bör också kunna lägga förslag
till förändringar rörande SIDA:s organisation och arbetsformer.

SIDA bör ges i uppdrag att utarbeta en strategi för hur Sverige skall främja
en demokratisk utveckling i samarbetsländerna. För detta ändamål bör
avsättas 100 miljoner kronor.

Ett fristående institut för främjande av en demokratisk utveckling och
mänskliga fri- och rättigheter bör inrättas. Vi anvisar i motionen medel för
detta.

Anslaget för miljö, markvård och energi bör räknas upp med 100 miljoner
kronor.

Samverkan med näringslivet bör stimuleras. Bistånd skall i större utsträckning
riktas till kvinnor i u-land. Anslaget till enskilda organisationers
biståndsarbete föreslås öka med 75 miljoner kronor utöver regeringens
förslag. Särskilda insatser skall göras mot sjukdomen aids.

Bistånd till de länder där frihetsprocessen nu inleds som t.ex. i Namibia
måste utformas så att det blir en hjälp till självhjälp och en utveckling mot
demokrati.

Ansvaret för biståndsadministration och information bör delas. En Mot. 1988/89
parlamentarisk arbetsgrupp bör tillsättas för att analysera och lägga förslag i U218
dessa frågor.

Landprogrammeringen bör på sikt avvecklas och landramarna bör göras
indikativa. De stora reservationerna på biståndsanslagen måste arbetas
bort.

2 Inledning

1988 kommer förhoppningsvis att gå till historien som det år då avvecklingen
av en lång rad konflikter inleddes.

Avspänningspolitiken mellan stormakterna och de ökade ambitionerna att
få ett slut på krigen i Iran/Irak, Afganistan, Södra Afrika och Centralamerika
inger hopp om en fredligare framtid. Ännu återstår mycket, men fred och
självbestämmande är viktiga förutsättningar för välfärd och tillväxt.

En betydande del av världens befolkning lever i djupaste fattigdom och
förtryck. I andra av den tredje världens länder närmar man sig levnadsnivån i
i-länderna. Dessa skillnader har blivit allt tydligare under 1980-talet.

Bäst har de länder klarat sig som satsat på enskilt ägande, marknadsekonomiska
lösningar och en öppen utrikeshandel. Sämst har det gått för länder
som kvarstannat i feodala strukturer eller som efter socialistisk förebild
kollektiviserat jordbruket, förstatligat företag och ersatt den fria prisbildningen
med central planering.

För tredje världen som helhet betyder handeln långt mer än utvecklingshjälpen.
U-världens export till i-länderna är mer än tio gånger större än
biståndsflödet. En konsekvent genomförd frihandel är i själva verket det
bästa stödet för utvecklingsländerna.

Sverige är trots ekonomiska problem ett rikt land. Vi skall därför genom
ett generöst utvecklingsbistånd och genom en omfattande frihandel bistå
människorna i utvecklingsländerna och stödja deras ansträngningar för en
ljusare framtid.

3 Erfarenheter av utvecklingssamarbetet

3.1 Samhället måste vara öppet

Kunskap är en av de främsta resurserna i den förändring som världsekonomin
nu genomgår. Kunskap och spridning av ideér kan föra utvecklingen
vidare. I det demokratiska samhället finns respekt för kunskapen och det fria
tänkandet. I demokratierna kan teser öppet prövas och accepteras eller
förkastas. Genom yttrandefriheten och rätten att bilda föreningar eller
företag kan man sprida och utveckla idéer.

Med de spelregler som demokratin ger kan vi ställa frågor, omvärdera,
möta utmaningar och ta risker. Demokratin är inget universalmedel men den

ger ramen för en process som ger människor frihet att förändra och Mot. 1988/89
utvecklas. U218

Detta har allt fler insett och allt fler fått uppleva under det sena 1980-talet,
vilket ger grund för optimism och framtidstro.

3.2 Samhället måste bygga på stimulans, företagande och en fri marknad

Också för detta har vi fått bevis under det sena 1980-talet. Allt fler inser att
central planering och byråkrati inte kan hålla jämna steg eller mäta sig i kraft
med den tekniska utvecklingen.

Idéer, resurser och tillfällen måste förenas så att fler blir delaktiga i ett ökat
välstånd. Genom teknikens landvinningar förs utvecklingen framåt.

Välstånd skapas inte av byråkratier och enbart planer skapar ingen tillväxt.

Samspelet mellan olika aktörer på marknaden är drivkraften i alla bestående
framsteg. Det är enskilda människor som genom sin egen initiativkraft och
arbete skapar framåtskridande.

En fri handel är för u-ländernas befolkning värd många gånger mer än
biståndsinsatserna från i-världen.

3.3 Samarbetet mellan länder och folk måste öka

Genom samarbete ökar förståelsen och viljan att bidra till en rimligare
fördelning av välfärden. Genom samarbete undanröjs avund och misstro.

Samarbete ger grunden för ett liv i fred.

Ett utvecklat samarbete i biståndspolitiken skall på bred front innefatta
alla de åtgärder som kan bidra till att mottagarländerna får en grund för
fortsatt tillväxt.

I ett internationellt framtidsperspektiv finns inget utrymme för fortsatt
protektionism. En fri handel ger i längden de bästa förutsättningarna för ett
ökat välstånd.

4 Biståndsramen och behovet av helhetssyn

Debatten om det svenska biståndet handlar alltför mycket om volym och inte
tillräckligt om innehållet eller om vem som ger sitt bidrag.

Den präglas också av ett inåtvänt perspektiv. Våra bidrag till utvecklingen
i tredje världen är mer en fråga om hur stor andel av våra egna resurser vi ger
än vilka effekter biståndet har för det enskilda landet.

Detta har även uppmärksammats av RRV som i en rapport (Lär sig
SIDA?) påtalar hur utbetalningsmålet motverkar de av riksdagen beslutade
biståndspolitiska målen. Utbetalningsmålet har de facto blivit ett dominerande
mål för verksamheten, framhåller RRV i rapporten. En paradox som
redovisas i RRV:s rapport är att ett bra och långsiktigt bistånd inte behöver
kosta särskilt mycket pengar.

Många lyckade biståndsinsatser bedrivs med låg teknologi och är förankrade
hos den befolkning som biståndet riktar sig till, och befolkningen utför
själv en stor del av arbetsinsatsen.

Vi anser att den svenska biståndspolitiken inte beaktar att stödet måste gå
längs flera olika kanaler. Den ekonomiska miljön, de strukturella förutsättningarna
för ekonomisk utveckling och handeln med den industrialiserade

världen är viktigare än biståndet. Industrivärldens ekonomiska tillväxt är av
avgörande betydelse för den tredje världen.

Debattens fixering vid det staliga biståndets nivå leder till att man bortser
från att en levande biståndsvilja också bygger på enskilda människors och
organisationers insatser.

Omfattningen och verkan av det svenska biståndet är inte, och skall inte
enbart vara, beroende av politiska beslut. Alla kan med eget engagemang
och egna bidrag påverka biståndets omfattning och inriktning.

Det är från våra utgångspunkter angeläget att skapa förutsättningar för ett
mer omfattande bistånd än i dag. Det kan uppnås inom handelsområdet,
genom frivilliga bidrag eller genom statligt bistånd.

Svenskt bistånd bör utformas så att det klart framgår att det står i samklang
med de biståndspolitiska målen.

5 Svenskt bistånd möter svårigheter

Hindren för en konstruktiv biståndsinsats kan vara många:

I flera u-länder har omfattande regelverk byggts upp för att skydda det
ledande partiets eller härskande grupperingars intressen. En korrupt statsmakt
kan vara utvecklingens främsta hinder.

Landprogrammeringen har visat sig vara ineffektiv och bistånd kan i vissa
fall stärka en regim som gör mer skada än nytta för sitt lands utveckling.
Bistånd från stat till stat medför alltid ett stärkande av statsmakten. Det
svenska biståndet har därmed i många fall kommit att stödja en felaktig
politik.

Biståndsarbetet försvåras också av politisk oro och interna stridigheter i
flera programländer. Felaktig politik med planhushållning och kollektivisering
kan inte kompenseras genom biståndsinsatser.

Det svenska enprocentsmålet leder till en rad problem. Att utbetalningarna
inte uppgår till denna nivå är mindre bekant.

Inte heller diskuteras det faktum att ett anslagsmål kan leda till att
verksamheten inriktas på att förbruka anslagna medel i stället för att se till de
långsiktiga effekterna av biståndsinsatserna.

Att detta kan bli resultatet redovisas i en nyligen utkommen beskrivning av
biståndets sidoeffekter. (”På biståndets bakgård”, Odén/Sedin). Rapporten
behandlar Tanzania men kan ge en bild av förhållanden även i andra länder.

Av rapporten framgår att Tanzania erhåller bilateralt stöd från cirka trettio
olika länder och multilateralt stöd från ett tjugotal biståndsgivare. Alla
kommer med sina förväntningar på vad stödet skall leda till.

En effekt är att landet blir än mer beroende av bistånd och att all energi går
år för att ta emot och administrera biståndet. Dessutom löper man risk att
uppfattningen om biståndsgivarens önskemål mer än landets behov får styra
insatserna.

Genom en målmedveten och konsekvent men felaktig politik har Tanzania
under det kvartssekel som gått sedan landet frigjordes fört en politik som inte
stimulerat utan motverkat en positiv utveckling. Den politiken har till stor
del möjliggjorts genom ett omfattande bistånd, där Sverige varit en av de
främsta givarna. Även om imponerande framsteg gjorts i många u-länder på
sådana områden som hälso- och sjukvård, utbildning och infrastruktur, så
uteblir de långsiktiga effekterna.

Mot.

U218

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr U218

6 Riktlinjer för de kommande årens biståndspolitik

Mot. 1988/89
U218

- En öppen världshandel med fasta spelregler är den viktigaste förutsättningen
för u-ländernas möjlighet till utveckling. Teko-regleringen måste
avvecklas och jordbrukshandeln liberaliseras.

- Avskrivning av skulder måste kombineras med anpassningsprogram som
ger u-länderna impulser att föra en marknadsorienterad politik.

- Sverige bör delta i skuldavskrivning om denna kombineras med konstruktiva
ekonomisk-politiska åtgärder som syftar till att öka produktiviteten
inom den enskilda sektorn. Allmänt budgetstöd till korrupta regimer ger
ingen positiv utveckling.

- Konkreta program för stöd till demokratisk utveckling bör utarbetas.

- Miljö- och markvårdsinsatser skall ges ökad prioritet.

- En ökad andel av biståndet bör förmedlas av enskilda organisationer.
Deras insatser når fram till de fattigaste och de kan ofta arbeta vid sidan av
de offentliga strukturerna.

- Effektiviteten och det resultatet av biståndet måste ges ökad uppmärksamhet.

Mot bakgrund av de erfarenheter som nu finns av Sveriges insatser på
biståndsområdet anser vi att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas med
uppgift att se över det svenska biståndes inriktning. Kommittén bör också
kunna lägga förslag om förändringar rörande SIDA:s organisation och
arbetsformer.

Vi anger i denna motion några utgångspunkter för en förändring av den
svenska biståndspolitiken.

7 Ett effektivare bistånd

För att behålla den svenska allmänhetens breda stöd för biståndsinsatserna
måste givare och mottagare öka sina ansträngningar för att höja biståndets
effektivitet.

För att åstadkomma effektivare biståndsinsatser bör insatserna få en
markerad ämnes- och projektinriktning. Även med denna princip blir ett
urval av länder efter träffade överenskommelser mottagande part. Projektinsatserna
kan dessutom anpassas till områden där Sverige har ett speciellt
kunnande.

Omfattningen av landrambaserat bilateralt bistånd bör omprövas. Om
fortsatt bilateralt bistånd skall ges bör avtal om insatser upprättas innan
landramen fastställes. Anslagna medel kommer då att bättre svara mot
överenskomna åtaganden och reservationerna kan minskas. Systemet med
landramar medför olyckliga låsningar. Det försvårar en anpassning till nya
omständigheter och leder till stora reservationer för länder som inte kunnat
utnyttja biståndsmedlen.

Vi föreslår att landramarna blir indikativa belopp och att de medel som ett
land ej kan utnyttja under budgetåret överförs till andra ändamål i stället för
att reserveras för landet ifråga.

8 Bistånd för demokrati

Att bygga upp demokratiska samhällssystem är en av vår tids största
utmaningar. Om Sverige skall kunna ge konstruktiva bidrag till en demokratisk
utveckling i u-länderna krävs följande förändringar:

1. Sverige bör utveckla en strategi för hur vi vill medverka till en
demokratisk utveckling. Vi saknar i dag en helhetssyn för hur vi kan bidra till
att demokratins och frihetens ideal skall få rejält fotfäste i u-länderna.

2. Sveriges framtida bistånd måste ges en markerad demokratiprofil.
Endast ett par av de länder som får svenskt bistånd har utvecklats i
demokratisk riktning.

3. Sverige bör satsa på konkreta och väl avgränsade projekt, vilkas syfte är
att stödja en utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Exempel på sådant bistånd kan vara

- att stödja utveckling av demokratiska institutioner, ett oavhängigt
rättssystem, eller till den högre undervisningen,

- att stärka organisationer, opinionsbildning, en fri press, radio och TV och
inte minst oppositionspartiernas roll och situation,

- att stödja genomförande av fria val,

- att stödja utveckling av en fungerande offentlig förvaltning och motverka
korruption och nepotism,

- att stimulera bildandet av fria fackföreningar, arbetsgivarorganisationer,
kooperativ och andra näringslivsorganisationer,

- att stödja samarbetet mellan svenska organisationer, institutioner och
kooperationer och deras respektive motsvarigheter i mottagarländerna,

- att stärka den enskilda sektorns jordbrukare, företagare, enskilda
organisationer och institutioner,

- att stödja enskilda organisationers-t.ex. kyrkorna, Rädda Barnen, Röda
Korset och Lutherhjälpen - frivilliga insatser i u-länderna,

- att stödja kontakter mellan de politiska partierna i Sverige och partier,
medborgarrättsrörelser och personer som arbetar för demokrati och
medborgerliga fri- och rättigheter i tredje världen. De västtyska biståndsstiftelserna
kan därvid vara en förebild,

- att ge humanitär hjälp, rättshjälp och stöd till politiska flyktningar.

I de fall länder har nått en sådan utvecklingsnivå att bistånd via SIDA inte
är lämpligt, bör ett bredare samarbete inledas genom t.ex. BITS och
Swedfund.

En pluralistisk utveckling minskar riskerna för förtryck, vilket är ytterligare
skäl att bygga upp en demokratisk struktur.

Marknadsekonomin är också en viktig förutsättning för utveckling av
demokrati. Marknadsekonomin innebär att det finns många sinsemellan
oberoende maktcentra. Härigenom verkar också den fria marknaden som en
kontroll av styrelseskicket.

Mot.

U218

Regeringen redovisar inte sina ambitioner vad gäller stöd till mänskliga Mot. 1988/89
rättigheter. U218

För att stödja en demokratisk utveckling i den tredje världen föreslår vi ett
nytt anslag benämnt ”Stöd till en demokratisk utveckling”. För detta
ändamål bör för budgetåret 1989/90 avsättas 100 miljoner kronor.

Vidare bör SIDA ges i uppdrag att utarbeta en strategi för hur Sverige skall
främja en demokratisk utveckling i samarbetsländerna.

9 Ett fristående institut för främjande av mänskliga
rättigheter

Av regeringarna oberoende kommissioner för bevakning av mänskliga
rättigheter kan betyda mycket för att uppmärksamma förtryck och rättsövergrepp.
Sverige bör stimulera att sådana kommissioner bildas och stödja
deras verksamhet.

Röda Korset eller Amnesty International kan vara exempel på vilka
resultat fristående organisationers rapportering kan ge. I t.ex. Danmark,

Norge och Nederländerna finns särskilda fristående institut vars uppgift är att
följa utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter och rapportera sina
iakttagelser.

En sådan institutionaliserad form för bevakning av att internationella
konventioner rörande grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kan vara
mycket verkningsfull.

För att öka tillgången på kompetens inom den del av folkrätten som avser
mänskliga fri och rättigheter är det angeläget att stimulera till forskning som
studerar framväxt och förutsättningar för demokrati i tredje världen.

Vi föreslår att det inrättas ett fristående institut som utan styrande direktiv
får mandat att studera utvecklingen av de mänskliga fri- och rättigheterna i
våra samarbetsländer. Institutet skall redovisa sina iakttagelser i årliga
rapporter. Denna rapportering kan ge underlag för diskussion och debatt om
till vilka länder och i vilken form bistånd bör ges.

Även i våra samarbetsländer kan kännedom om sådana årliga studier ha
viss effekt även om betydelsen av Sveriges roll i detta sammanhang måste ses
ur ett internationellt perspektiv.

En sådan rapportering måste också vara av speciellt intresse för våra
biståndsmyndigheter. Den är i sig även ett slags utvärdering av biståndsinsatserna.
Den utvärdering som sker i dag är enligt vår uppfattning otillräcklig.

En utvärdering bör vara av två slag. Den bör dels avse en löpande
uppföljning av verksamheten, dels se till hur de övergripande målen för
biståndet infrias och ge underlag för en kritisk debatt och eventuell
omprövning av inriktningen. Det är enligt vår mening inte lämpligt att den
myndighet som ansvarar för verksamhetens bedrivande också svarar för den
övergripande utvärderingen.

De av institutet genomförda utvärderingarna blir en god resursbas för
enskilda personer och organisationer som är intresserade av att följa hur de
mänskliga fri- och rättigheterna respekteras i olika länder.

För ett fristående institut med de uppgifter vi ovan angivit, bör riksdagen
anslå 5 miljoner kronor.

10 Miljö, markvård och energi Mot. 1988/89

U218

Riksdagen beslöt föregående år att utveckling av god miljö skall vara ett av
de prioriterade målen för den svenska biståndspolitiken. I år anluter sig
regeringen till våra tidigare krav och föreslår att nya särskilda anslag införs
för miljöinsatser.

Den svaga ekonomiska utvecklingen och den snabba befolkningstillväxten
i många u-länder har ökat människors krav på jordens resurser och lett till en
överexploatering av mark och växtlighet. I u-länderna tvingas man hantera
naturresurserna på ett destruktivt sätt - man ser inget alternativ för
överlevnad. Jakten på bränsle kan vara ett exempel. Tillsammans med
överbetning medverkar detta till ökad markförstöring som ytterligare
minskar möjligheterna till överlevnad.

Den svenska biståndspolitiken skall vara inriktad på att bryta denna
utveckling genom stöd till miljö-, markvårds- och energiprojekt och till
enskilda organisationer som har program för att öka kunskaperna i att
skydda och återskapa naturresurser. Miljövårdsanslaget skall ses som det
första steget till en långsiktig plan för att återställa och vidareutveckla
förutsättningarna för markens produktionsförmåga. I flera länder är detta en
förutsättning för att övrig utvecklingshjälp skall vinna framgång.

I FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” bedöms växthuseffekten vara
ett av de största miljöhoten. Utsläppen av koldioxid är den helt dominerande
faktorn för växthuseffekten, som kommer att leda till en temperaturhöjning
om 1,5—4,5° om ca 70 år.

Riksdagen har 1988 antagit ett moderat förslag om att koldioxidutsläppen i
Sverige inte skall öka fram till år 2000. Beslutet är ett första steg.

Målsättningen måste vara att kraftigt minska användningen av alla fossila
bränslen som ved, torv, kol, olja och gas.

Regnskogen spelar en avgörande roll för världens klimat. Genom att
frisläppa allt kol som är lagrat i tropikernas massiva träd kan förstöringen av
regnskogen öka koldioxidmängden i atmosfären. Regnskogen utgör även en
”lunga” för allt liv på jorden genom sin roll i det ekologiska kretsloppet.

Våra dagars skogsskövling grundar sig dels på en ökande befolknings
behov av jord för odling och behov av energi och dels på i-ländernas
efterfrågan på exklusivt virke.

Världsbanken, FN:s biståndsorgan och det fristående WRI (World
Resources Institute) har beräknat kostnaderna för återplantering till 10
miljarder per år.

20-25 miljoner hektar behövs som bränsleskog före sekelskiftet. Endast
10 procent av detta behov beräknas finnas tillgängligt. En rad enskilda
projekt inriktade på trädplantering och återbeskogning har startats.

Sverige bör i internationella sammanhang verka för samordnade aktioner
för en grönare värld. Vi kan själva föregå med gott exempel genom att i högre
grad inrikta vårt bistånd mot detta område.

Sverige bör verka för att det arrangeras en internationell miljökonferens
som behandlar problem som orsakas av förbränningen av fossila bränslen.

Syftet bör vara att utveckla strategier för att motverka de skador som leder
till klimatförändringar.

Sverige bör i samarbete med mottagarländerna utarbeta konkreta projekt Mot. 1988/89

för att i första hand dämpa den nuvarande negativa utvecklingen på U218
miljöområdet i u-länderna, och i andra hand bidra till att återställa förstörd
mark.

Sverige bör också verka för att de internationella biståndsorganen tar upp
miljöfrågorna som en viktig del av sin utvecklingspolitik.

Vi föreslår att riksdagen till särskilda miljöinsatser för budgetåret 1989/90
anvisar 225 miljoner kronor.

11 Marknadsekonomi i u-land

De svenska biståndet bör inriktas så att det stödjer en politik som främjar
tillväxt. Tillväxt och demokrati ger också förutsättningar för en fördelningspolitik
som gynnar de fattiga.

Jordbruket och den självägande småbrukaren är stommen för ekonomin
för de flesta u-länder både vad gäller befolkningens grundläggande livsvillkor
och för att generera exportindustri.

Landsbygden bör under de närmaste decennierna gynnas för att motverka
inflyttningen och fattigdomen i de stora städerna.

Stagnation och tillbakagång råder i länder som kvarstannat i feodala
strukturer eller som kollektiviserat jordbruket, infört centralplanering eller
avskaffat prismekanismens roll i ekonomin.

Tillväxtmålet bör ges ökad tyngd i det svenska biståndet. Biståndet skall i
större utsträckning gå till de många människorna på landsbygden. I dialogen
med u-länder bör Sverige redovisa hur kollektivisering av lantbruket och
satsningar på centralstyrd utveckling visat sig vara en oframkomlig väg att nå
ökat välstånd för befolkningen.

12 Samverkan med näringslivet

Sverige har i huvudsak valt att organisera biståndssamarbetet utan att i
väsentlig omfattning engagera vårt näringsliv. Detta trots att våra exportföretag
visat otaliga exempel på framgångsrikt internationellt samarbete inom
handel och industri.

Vi har under lång tid framhållit fördelarna med att engagera näringslivet i
biståndsarbetet. Kommersiellt samarbete är långsiktigt och ger ömsesidigt
utbyte. Det har därigenom goda förutsättningar att driva på u-ländernas
utveckling.

Ett utomordentligt exempel på en biståndsinsats som i sig förenar det
personliga engagemanget och ett företags resurser är de biståndsföreningar
som bildats i en del svenska företag. Svenskt näringsliv har både erfarenhet
och kompetens, som effektivt kan bidra till utvecklingssamarbetet. Exempel
på områden där Sverige har ett konkurrenskraftigt utbud är energiförsörjning,
livsmedelsindustri, projektering och utvinning av malm, jord- och
skogsbruk, skogsindustri, transporter och telekommunikationer. För att
stimulera samverkan mellan näringslivet, SIDA och länderna i tredje världen
bör ett antal referensprojekt startas.

Kontakter behöver knytas mellan människor, företag och organisationer.

SIDA bör i ökad utsträckning stödja kontakter mellan skolor, universitet, Mot.
föreningar, organisationer, institutioner och deras respektive motsvarigheter U218
i tredje världen.

13 Återflöde i biståndet

Det råder enighet om att det bästa är att i-länderna lämnar ett obundet
bistånd. Det skulle ge u-länderna möjlighet att välja varor och tjänster. Ett
obundet bistånd står också i överensstämmelse med frihandelsprinciperna
och är därmed, på lång sikt, till nytta inte bara för mottagarna utan också för
givarna.

Flertalet industriländer binder biståndet till upphandling i givarlandet.
Öststaterna binder allt bistånd till upphandling i givarlandet. Sverige bör
fortsätta att verka för att bistånd från i-länderna inte skall vara bundet till
upphandling i givarlandet.

Samtidigt tvingas vi konstatera att Sverige hittills inte lyckats uppnå detta
genom att föregå med gott exempel. Återflödet av biståndsmedel till Sverige
är lägre än till andra givarländer. Bistånd i form av importstöd innebär att
Sverige ställer biståndsmedel i konvertibel valuta till mottagarlandets
förfogande för att finansiera import. Importstödet svarar för ca 40 procent av
det landprogrammerade biståndet.

Det är inte rimligt att Sverige lämnar obundet importstöd, som sedan
används till inköp i våra konkurrentländer. Under nuvarande förhållanden
bör importstödet bindas till upphandling i Sverige. Principen bör vara att det
bundna importstödet bara får utnyttjas då svenska varor är internationellt
konkurrenskraftiga. Härmed uppnås en parallellitet med u-krediterna som
normalt avser projekt som upphandlas i internationell konkurrens.

14 Lokala kostnader

De lokala kostnaderna för biståndsprojekt bör normalt täckas av mottagarlandet.
Att Sverige täcker de lokala kostnaderna för ett projekt innebär i
realiteten att landet erhåller utlandsvaluta på samma sätt som genom det
obundna importstödet. Denna valuta utnyttjas sedan för upphandling från
andra länder. Vi har inte heller någon som helst kontroll över vilken typ av
upphandling dessa medel används till. Att medlen inte helt går till utvecklingsändamål
är tyvärr också sannolikt.

Sveriges insatser bör i huvudsak begränsas till att täcka kostnader för
resurser som inte finns inom mottagarlandet. SIDA bör utreda hur utnyttjandet
av valutadelen av bidragen till lokala kostnader kan kontrolleras och
åtminstone delvis utnyttjas för upphandling i Sverige (t.ex. i samarbete med
SUKAB).

15 Kvinnor i u-land

Mångå misslyckade biståndsprojekt bottnar i att hänsyn inte tagits till vem
som traditionellt svarar för olika sysslor i samhället. I biståndsarbetet måste
större hänsyn tas till de praktiska svårigheter som är förknippade med
möjligheterna att nå kvinnor i u-länderna.

När kvinnor får utbildning, och hälso- och sjukvård, får även barnen det

bättre. Hjälp riktad till kvinnor når därmed en majoritet av befolkningen. Mot. 1988/89
Våra förslag till satsningar på landsbygdsutveckling och ett projektinriktat U218
bistånd kommer särskilt att gynna u-ländernas kvinnor. En ökad betoning av
demokratimålet leder också till att kvinnornas situation uppmärksammas
yttterligare.

Kvinnorådet för internationellt bistånd (KIB) har tillkommit för att ge
synpunkter på SIDA:s biståndsprojekt utifrån kvinnors behov. De politiska
kvinnoförbunden är representerade i rådet, som utgör en viktig länk mellan
SIDA och organisationer av skilda slag.

Kvinnorådets främsta uppgift bör vara att se till att tidigare misstag vad
gäller kvinnans roll i samhället inte upprepas, samt att kvinnor inte
missgynnas när bistånd ges. Sverige bör verka för att det positiva resultatet av
FN:s kvinnokonferens i Nairobi följs upp och vidareutvecklas.

Sverige bör därför verka för en förbättrad rättsställning för kvinnorna
innebärande bl.a. att kvinnor skall få äga mark. Utvecklingen i bl.a.

Zimbabwe visar att en sådan åtgärd har en gynnsam utvecklingseffekt.

16 Enskilda organisationer

De enskilda organisationerna utför ofta ett utomordentligt utvecklingsarbete.
Genom att verka vid sidan av etablerade maktstrukturer har de större
förmåga att nå utsatta grupper i de fattiga länderna.

Vi har länge föreslagit att stödet till de enskilda organisationernas
biståndsarbete skall öka. Regeringen ansluter sig nu till våra förslag. Vi
föreslår emellertid att en ännu större del av biståndet kanaliseras via de
enskilda organisationerna. Vi anser att anslaget bör räknas upp med 75
miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.

Även om en betydande del av biståndet ges via de enskilda organisationerna,
är det viktigt att de behåller sin särart och självständighet. De egna
gåvomedlens andel av biståndet skall även i fortsättningen vara dominerande.

Det bistånd som ges via kyrkor, mission och hjälporganisationer ger ofta
en mer direkt kontakt mellan givare och mottagare. I sin insamlingsverksamhet
förmedlar organisationerna skildringar av hjälpbehoven. Denna kontakt
med biståndet och dess verklighet känns mer påtaglig för den enkilde än det
bistånd som ges via skattsedeln och som styrs av politiska beslut. De enskilda
organisationernas verksamhet medverkar till att upprätthålla biståndsviljan
och kunskaper om behovet av ökad hjälp.

17 Katastrofbistånd

Anslaget för katastrofhjälp bör användas i direkta nödsituationer. Anslaget
bör därför endast undantagsvis bindas upp genom långvariga insatser.

Katastrofhjälp bör inte användas så att den fungerar som tilläggsanslag till
landramen. Om programländerna drabbas av katastrofer, bör medel inom
landramen omdisponeras. Plötsliga katastrofer medför att det reguljära
biståndsarbetet i allmänhet måste uppskjutas, vilket gör det naturligt att
omdisponera medel till katastrofbistånd.

Regeringen föreslår nu att anslaget för katastofbistånd även skall avse

medel för återuppbyggnad m.m. Stöd till återuppbyggnad är ett viktigt led i Mot. 1988/89

att följa upp en fredsprocess. Ett exempel kan vara den fortsatta utveckling- U218

en i Namibia. Samtidigt är det angeläget att bistånd lämnas på ett sådant sätt

att det inte främjar en utveckling mot ett direkt biståndsberoende utan att det

har ett långsiktigt syfte. Vi anser således att även stödet för återuppbyggnad

bör ges i sådana former att det blir en hjälp som leder till ett framtida

oberoende.

18 Åtgärder mot aids

I mångå länder framför allt i Afrika är aids ett stort och växande problem.

Sjukdomen och dess effekter är svåra att klart definiera, eftersom HIV
förekommer tillsammans med andra svåra hälsoproblem som undernäring,
tuberkulos, malaria och akuta infektionssjukdomar.

I flera centralafrikanska länder anges sjukdomen främst vara spridd inom
en urbaniserad, rörlig befolkning, ofta sammanfallande med i hög utsträckning
”samhällsbärande” grupper. En hög procent av potentiella blodgivare
är eller kan befaras vara HIV-bärare, vilket kan drabba vården som helhet,
dvs. både den inhemska befolkningen och besökande. Detta i sin tur kan
medföra svårigheter i ländernas inkomster av turism, utbyggnad av näringsliv
och internationellt samarbete. Utöver lidande och sjukdom för befolkningen
innebär aids ett allvarligt hot mot utvecklingen.

Lägets allvar kräver att det svenska biståndet också omfattar projekt som
syftar till att motverka spridningen av aids, att öka kunskapen om aids samt
stöd till insatser inom sjukvården.

Regeringen anser att insatser mot immunbristsjukdomen aids skall
rymmas inom ramen för särskilda program. Vi vill understryka att projekten
bör utformas så att de är användbara i flera länder. Projekt bör genomföras i
de hårdast drabbade länderna oberoende av om dessa är programländer. I
flera fall kan en effektiv insats göras via enskilda organisationer, WHO eller
andra multinationella organ. Huvudregeln bör vara att vid varje tillfälle välja
den effektivaste kanalen.

19 Nyasamarbetsländer

En större flexibilitet i samarbetet med u-länderna underlättar för Sverige att
avsluta samarbetet med något land och inleda samarbetet med nya u-länder.

Erfarenheterna av biståndet kan då på ett bättre sätt styra såväl form,
innehåll som storlek i biståndssamarbetet.

I takt med att de totala biståndsanslagen ökar bör det vara naturligt för
Sverige att i de former som anges i denna motion inleda samarbete med fler
u-länder. Aktuella länder för samarbete är t.ex. Sudan, Uganda och
Somalia. I Somalia och Sudan är flyktingsituationen mycket svår, problemen
med t.ex. ökenutbredning är allvarliga och därtill är båda länderna svårt
sargade av krig och inrikes stridigheter. Även i t.ex. Costa Rica och
Filippinerna bör ökade insatser kunna göras genom BITS, Swedfund och
SAREC.

20 Södra Afrika

En betydande del av det svenska biståndet går till länderna i Södra Afrika.

Efter många år av låsta positioner har nu avtalet mellan Angola, Kuba och
Sydafrika öppnat möjligheter för nya samtal och nya lösningar. ANC har
tillkännagivit sin avsikt att avveckla baser i Angola för att inte störa avtalet
som skall ge Namibia självständighet. Mycket återstår emellertid för att lösa
upp de konflikthärdar och spännningar som finns i Södra Afrika. Det svenska
biståndet måste få en sådan inriktning att det innebär ett stöd för en nationell
försoning.

Det är angeläget att biståndet till Namibia utformas så att det stödjer en
utveckling mot demokrati. Samtidigt skall biståndet utformas så att det blir
en hjälp till självhjälp för den nation som nu skall forma sin självständighet.

Det är av stor vikt att landet inte leds in på vägar som gör det helt
' biståndsberoende. Landet har en ekologiskt svår situation och det finns skäl
att särskilt beakta behovet av anslag för miljö- och markvårdsinsatser.

Sverige bör utöver rent humanitära insatser lämna bistånd som stöd för en
demokratisk utveckling i hela regionen. En sådan utveckling och respekt för
mänskliga fri- och rättigheter i frontstatema kan påskynda en positiv
utveckling även i Sydafrika.

Även det stöd som utgår till grupper, organisationer och enskilda vilka
inne i Sydafrika verkar för en fredlig omdaning av det sydafrikanska
samhället bör öka.

21 Multilateralt bistånd

Sverige ger ett internationellt sett stort bistånd till FN:s olika specialorgan.

Detta är en konsekvens av vårt lands starka uppslutning bakom FN:s
målsättningar och vår strävan att värna om FN:s verksamhet. Vårt stöd till
FN:s biståndsorgan uppgår till drygt en tredjedel av Sveriges totala bistånd.

FN-organen spelar en stor roll i utvecklingsarbetet. UNICEF bedriver
t.ex. ett viktigt arbete till hjälp för barn och föräldrar. Världsbanken är en
central biståndsgivare till många länder, och bankens betydelse har ökat i
takt med att skuldkrisen blivit akut för många länder i tredje världen.

De regionala utvecklingsbankerna fyller viktiga uppgifter för att främja
handel och näringsliv i berörda länder.

Samtidigt tyngs FN-organen av byråkrati och bristande effektivitet.

Sverige bör medverka till en effektivisering av FN:s biståndsorgan.

22 Betalningsbalansstödet

Vissa fattiga och skuldtyngda länder måste få hjälp att lätta sin skuldbörda.

Detta gäller framför allt de skuldtyngda länderna i Afrika. Om sådana
åtgärder skall bli effektiva krävs ett internationellt samarbete. Det är viktigt
att åtgärderna sker på ett sådant sätt att de inte får negativa återverkningar på
biståndet eller för det internationella kreditsystemet.

Tanken att medverka till en skuldkonsolidering för de svårt skuldtyngda
utvecklingsländerna är enligt vår mening riktig. Det är emellertid inte
önskvärt att stödet på detta område i praktiken fungerar som en ökning av 14

landramen.

Mot. 1988/89
U218

Vi föreslår att ett anslag om 440 miljoner kronor anvisas för skuldkonsoli- Mot. 1988/89
dering. Med hänsyn till den stora reservationen på anslaget anser vi att det är U218
tillräckligt att anslå dessa medel. Skulle behoven visa sig vara större än den
angivna ramen bör regeringen för detta ändamål använda reservationerna.

23 Övriga u-landspolitiska insatser

Regeringen ser positivit på en framtida utvidgning av insatser genom
SWEDFUND och pekar samtidigt på ett behov av samordning mellan
SWEDFUND och BITS vad gäller samarbetet med lokala utvecklingsbanker.
I övrigt hänvisar regeringen till utredningen om det framtida biståndets
organisation.

BITS tekniska samarbete är en bra form av bistånd för de s.k. mellaninkomstländerna.
Verksamheten är ett värdefullt komplement till SIDA:s
biståndssamarbete. Kontakterna med ett stort antal u-länder ökar. Ukrediter
är ett bra komplement till övrigt bistånd till länder som ej redan är
alltför skuldtyngda. Verksamheten visar dessutom att det går att förena de
biståndsmässiga kraven på att stödja u-ländernas utveckling med önskemål
om högt återflöde.

BITS arbetar med delegering av alla projekt till företag eller organisationer.
Detta har visat sig vara en effektiv metod som ger låga kostnader för
administration.

24 Information

Ett generöst bistånd bygger på en bred förståelse för problemen i utvecklingsländerna
och på en vilja att aktivt bidra till att lösa problem och lindra
nöd.

Förståelse bygger på kunskap om förhållanden i tredje världen. I dag har
SIDA ansvar för information om sin verksamhet. SIDA förmedlar också
anslag till föreningar och folkrörelser för att dessa inom sina organisationer
skall informera om länder och utvecklingshjälp.

SIDA har inte alltid lyckats så väl i sina ansträngningar att informera om
det svenska biståndet. Kritik har framförts över bristande öppenhet, över att
information kommer sent och tenderar att bli defensiv och att informationen
präglas av SIDAS:s värderingar. Det finns således skäl att ifrågasätta om det
centrala ämbetsverket också skall ha ansvar för informationen.

I Danmark har man löst frågorna om biståndsinformation på ett annat sätt.

Det danska Mellemfolkeligt Samvirke syftar till att främja förståelsen mellan
folk och solidaritet genom ett samarbete över nationella och kulturella
gränser för att därigenom skapa en större förståelse för en mer rättvis
fördelning av jordens rikedomar.

Mellemfolkeligt Samvirke samarbetar med den danska biståndsmyndigheten
DANIDA som lämnar bidrag till verksamheten. Mellemfolkeligt Samvirke
har dock en självständig ställning. Mellemfolkeligt Samvirke verkar
genom att sända ut frivilliga biståndsarbetare, arrangera seminarier, publicera
tidskrifter m.m.

Regeringen redovisar i propositionen åtgärder rörande informationsarbetet
med anledning av den utredning som avlämnades under våren 1988. Vi

kan inte finna annat än att regeringen och SIDA väljer att göra minsta Mot. 1988/89
möjliga förändring. Trots uppenbara brister i informationen och trots att U218
anslagen rörande information utformats så att organisationer kan få medel
för likartad verksamhet via flera olika anslagsposter, föreslås inga förändringar
av betydelse.

Eftersom regeringen enligt vår mening inte förmått frigöra sig från
traditionellt tänkande och skapa förutsättningar för en information som kan
medverka till en dynamisk utveckling anser vi att frågan bör studeras
ytterligare.

Vi anser att frågan om att dela på ansvaret för biståndsadministration och
information bör studeras närmare och föreslår att en parlamentarisk
arbetsgrupp tillsätts för att analysera och lägga förslag i dessa frågor.

25 Avveckling av bistånd

För länder med totalitära regimer och utan tendenser i demokratisk riktning
bör svenskt bistånd endast utgå i form av humanitärt bistånd, katastrofhjälp
eller som stöd via enskilda organisationer, förutsatt att dessa kan arbeta
förhållandevis fritt i förhållande till regimen.

Biståndet måste omprövas och i sista hand upphöra om ett mottagarland
bedriver anfallskrig eller har trupper på främmande territorium. Sverige har
enligt FN-stadgan åtagit sig att verka för fred och mänskliga rättigheter vilket
också bör gälla i biståndssamarbetet.

I länder där respekten för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter
minskar bör Sverige agera utifrån två handlingslinjer. För det första bör vi på
diplomatisk väg och genom utformningen av biståndsinsatserna medverka
till att respekten för demokratiska värden åter ökar. Om någon förändring
trots dessa åtgärder inte sker bör biståndet reduceras. Vietnam är en av de
största mottagarna av svenskt bistånd och Sverige är den största bidragsgivaren
till Vietnam.

Vi har under många år krävt att biståndet till Vietnam avvecklas. Vår
utgångspunkt är att Vietnam allvarligt brutit och alltjämt bryter mot de krav
som utgör grunden för svenskt biståndssamarbete. Ockupationen av Kampuchea
är ett brott mot en av grunderna i svensk biståndspolitik.

Vietnam inleder nu ett tillbakadragande av sina trupper ur Kampuchea.

Sverige bör emellertid ej sätta upp någon ny landram för budgetåret 1989/90.

Den ingående reservationen bör användas för att avveckla de svenska
biståndsåtagandena i Vietnam.

Inte förrän de vietnamesiska trupperna helt dragit sig tillbaka från
Kampuchea bör fortsatt bistånd övervägas. Detta skall i så fall i första hand
ske i form av humanitärt bistånd.

Regeringen bör upprätta en vitbok om de svenska biståndsprojekten i
Vietnam. I denna skall redovisas bakgrundmaterial för beslut, beslutsprocesser,
genomförande och insatsernas utvecklingseffekt i förhållande till de
biståndspolitiska målen.

26 Biståndsanslagen

Vi föreslår en inriktning av de svenska biståndssatsningarna som innebär en
klarare markering av de utgångspunkter för svenskt bistånd som vi redovisar
i denna motion.

Effektiviteten i de enskilda biståndsinsatserna måste på ett helt annat sätt
än tidigare få styra biståndets utformning och storlek. Det nuvarande
enprocentsmålet bör inte ha den överordnade betydelse som det i dag har. Vi
delar RRV:s uppfattning att SIDA:s ledning måste medverka till att
motverka utbetalningsmålets negativa effekter.

Vi har en i förhållande till regeringen delvis avvikande uppfattning om hur
de svenska biståndsinsatserna bör göras. Vi har vid vår beräkning av anslagen
i huvudsak reducerat betalningsbalansstödet och biståndet till Vietnam som
föreslås upphöra.

Regeringen lägger i årets budgetproposition fram förslag som vi tidigare
framfört rörande det svenska biståndets inriktning. Regeringen drar enligt
vår mening emellertid inte konsekvenserna därav på ett sådant sätt att
omvärlden får en klar uppfattning om målen med den svenska biståndsgivningen.

De stora reservationerna på biståndsanslaget visar för övrigt att biståndsverksamheten
inte effektivt låter sig styras av medelsanvisning och utbetalningsmål.

För närvarande finns reservationer på anslagen för internationellt utvecklingssamarbete
på nära fem miljarder kronor. Vi föreslår för det kommande
året en biståndsram på 10 650 900 000 kronor. Samtidigt föreslår vi att
600 000 000 kronor av reserverade medel får disponeras för föreslagna
åtaganden under anslaget C3.

Den av oss föreslagna biståndsramen uppgår till drygt 0,9 procent av BNI.
Sveriges utbetalningar uppgick 1987 till belopp motsvarande 0,88 procent av
BNI.

Regeringen sammanför under Särskilda program frågor som energi,
hälsovård, aids-bekämpning, befolkningsfrågor, kvinnofrågor, kultur- och
massmedia, främjande av demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter
samt insatsförberedelser och resultatvärdering. Regeringen avser att senare
besluta om fördelningen vilket innebär att riksdagen inte får något reellt
inflytande. Detta är inte acceptabelt. Vi anser att riksdagens inflytande över
biståndsmedlens inriktning inte får gå förlorad.

Vi föreslår följande förändringar av anslagen till landramar samt att
landramarna görs indikativa och att medel som ej utnyttjats förs över till
andra ändamål.

Biståndsramen för Tanzania bör sättas till 400 miljoner kronor. Tanzania
har sedan biståndssamarbetet inleddes erhållit bistånd för sammanlagt cirka
fem miljarder kronor. Landet har utvecklat en biståndsanpassning som leder
till att önskade långsiktiga effekter av biståndssamarbetet till stor del
uteblir.

I Nicaragua knyts förhoppningarna till att förhandlingarna fortsätter med
Arias fredsplan - Esquipulas II - som utgångspunkt. Nytt förhandlingsdatum
är utsatt till i början av februari. Fredsplanen förutsätter nationell

Mot.

U218

försoning och demokrati. Sverige måste verka för ett stöd för en freds- och Mot. 1988/89

försoningsprocess i hela Centralamerika. President Arias fredsinitiativ måste U218

få reella möjligheter att verka.

Nicaragua har en BNP per capita som ligger över genomsnittet för SIDA:s
programländer. Det är motiverat att en större del av utvecklingssamarbetet
kanaliseras via BITS som ett stöd för en fredlig och demokratisk utveckling i
enlighet med fredsplanen i hela Centralamerika. Vi föreslår att landramen
till Nicaragua fastställs till 150 miljoner kronor och att ramen för regionala
insatser för Centralamerika höjs till 85 miljoner kronor. Det kan efter
orkanen Joans härjningar dessutom vara motiverat att ge Nicaragua katastrofbistånd.

Regeringen föreslår att 70 miljoner kronor avsätts för projektbistånd. De
medel som anvisas för särskilda projekt bör kunna användas i medelinkomstländer
som är aktuella som mottagare av fast bistånd. Till denna grupp hör
länder som Filippinerna och Costa Rica. Här kan projektbistånd vara
aktuellt vilket då bör förmedlas via BITS.

Vidare kan anslag för den typ av utvecklingsinsatser som kan bli aktuella
utgå ur de av oss föreslagna anslagen demokratisering och ur anslaget för
miljö och markvård. Vi föreslår därför att 40 miljoner kronor av anslaget för
särskilda projekt överförs till BITS för bl.a. dessa ändamål.

För att syftet med det projetinriktade biståndet skall uppnås krävs en
effektiv projektadministration. Här kan noteras att SIDA:s administrationskostnader
är höga om man ställer dem i relation till det förmedlade biståndet.

Såväl SAREC som BITS har en i relation till verksamheten betydligt lägre
kostnad för administration.

27 Övriga länder

Beträffande följande programländer föreslår vi inga förändringar av anslagsnivåerna
men vill anföra följande:

Angola. Fredsavtalet mellan Sydafrika, Angola och Kuba har lett till en
överenskommelse om ett fritt Namibia och ett bortdragande av de kubanska
trupperna från Angola. Samtidigt fortsätter inbördeskriget mellan MPLA
och UNITA. Det är svårt att i dag se något nära förestående slut på
inbördeskriget i Angola.

Sverige måste i sina kontakter verka för en nationell försoning mellan
parterna och ge sitt bistånd en inriktning som stödjer en sådan utveckling.

Det svenska biståndets karaktär av humanitärt stöd och stöd för en
demokratisk utveckling i Södra Afrika bör förstärkas. Även i Etiopien pågår
ett inbördeskrig som motverkar biståndets positiva effekter. Den förödande
tvångsmässiga omflyttningen av bönder fortsätter. Behovet av humanitärt
bistånd är stort. Regeringen har avstått från att föreslå höjning av landramen
till Etiopien.

Biståndet till Etiopien måste utformas så att det inte blir ett stöd till landets
totalitära regim. Den kommunistiska regimen överger inte den jordbrukspolitik
som får förödande konsekvenser för bönderna, för livsmedelsförsörjningen
och för landets utveckling som helhet. Ytterligare minskningar av det
landbaserade biståndet kan övervägas. Fortsatt bistånd kan ske i form av

katastrofbistånd. Genom de enskilda organisationerna kan akut stöd lämnas
dem som drabbas av svält till följd av krigshandlingar.

Indiens utveckling har under senare år haft en tillväxt av BNP som ligger
nära de officiella målen. För Indiens del är handeln av stor betydelse.
Minskade handelshinder skulle enligt vår mening vara ett betydande stöd för
utvecklingen. En större del av biståndet till Indien kan ske via BITS.

I Laos kvarstår svårigheterna att bedriva biståndsarbetet på ett effektivt
sätt. Sverige bidrar till insatser på kommunikationsområdet vilka enligt vår
mening kan komma att bli till fördel för den vietnamesiska ockupationsmakten.

Läget i Mozambique inger allvarliga farhågor. Regeringen har ännu inte
lämnat den av utskottet begärda redovisningen rörande biståndet till
Mozambique. I avvaktan på detta förordar vi landramen till Mozambique
tills vidare ingen förändring i förhållande till regeringens förslag. Vi anser att
att utvecklingen av de svenska biståndsinsatserna nu måste följas med största
uppmärksamhet.

28 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om handelns och den fria marknadens betydelse för
utvecklingen i tredje världen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av ett effektivare bistånd,

3. att riksdagen beslutar att tillsätta en parlamentarisk kommitté
med uppgift att se över det svenska biståndet i enlighet med vad som i
motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär att RRV:s granskning av
SIDA bl.a. skall ligga till grund för kommitténs arbete,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utbetalningsmålets inverkan på biståndsgivningen,

6. att riksdagen hos regeringen begär att SIDA ges i uppdrag att
utarbeta en strategi för hur Sverige skall stödja en demokratisk
utveckling i samarbetsländerna,

7. att riksdagen beslutar att inrätta anslaget ”Stöd till en demokratisk
utveckling” och för budgetåret 1989/90 anvisa 100 miljoner kronor
för detta ändamål,

8. att riksdagen beslutar att inrätta ett fristående institut för
främjande av mänskliga rättigheter, samt att för ändamålet anslå 5
miljoner kronor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av Sveriges stöd på miljöområdet,

10. att riksdagen beslutar att för särskilda miljöinsatser för budgetåret
1989/90 anvisa 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag, dvs.
sammanlagt 225 miljoner kronor,

11. att riksdagen godkänner de riktlinjer för biståndssamarbetet
som anges under avsnittet ”Samverkan med näringslivet”,

Mot.

U218

12. att riksdagen beslutar att importstödet skall bindas till upphand- Mot. 1988/89
ling i Sverige på sätt som förordas i motionen, U218

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs under avsnittet ”Kvinnor i u-land”,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs under avsnittet ”Enskilda organisationer”,

15. att riksdagen beslutar att till enskilda organisationer för
budgetåret 1989/90 anvisa 75 miljoner kronor utöver regeringens
förslag,

16. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utvecklingssamarbetet
som anges under avsnittet ”Katastrofbistånd”,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs under avsnittet ”Nya samarbetsländer”,

18. att riksdagen godkänner de riktlinjer för biståndet som anges i
avsnittet ”Södra Afrika”,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Sveriges medverkan till en effektivisering av
FN:s biståndsorgan,

20. att riksdagen beslutar att för särskilda insatser i skuldtyngda
länder för budgetåret 1989/90 anvisa ett anslag av 440 miljoner
kronor,

21. att riksdagen beslutar att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp
för att analysera frågor om information i enlighet med vad som i
motionen anförts,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om avveckling av bistånd,

23. att riksdagen beslutar att inga nya medel för budgetåret 1989/90
tillföres landramen för Vietnam,

24. att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta en vitbok om de
svenska biståndsprojekten i Vietnam,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fördelning av anslagsposten ”Särskilda program”,

26. att riksdagen beslutar att landramen för Tanzania fastställs till
400 miljoner kronor,

27. att riksdagen beslutar att landramen för Nicaragua fastställs till
150 miljoner kronor,

28. att riksdagen beslutar att ramen för regionala insatser i
Centralamerika sätts till 85 miljoner kronor,

29. att riksdagen beslutar att öka anslaget till BITS med 40 miljoner
kronor och att dessa medel tas från anslaget för projektbistånd,

30. att riksdagen beslutar att till anslaget C2. Utvecklingssamarbete
genom SIDA för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag av
5 880 000 000 kronor,

31. att riksdagen beslutar att till anslaget C3. Andra biståndsprogram
för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag av
847 334 000 kronor,

32. att riksdagen beslutar att 600 000 000 kronor av reserverade 20
medel under budgetåret 1989/90 får disponeras under anslaget C3.,

Mot. 1988/89
U218,

satserna i Mozambique.

Stockholm den 25 januari 1989
Margaretha af Ugglas (m)

Alf Wennerfors (m) Gunnar Hökmark (m)

Inger Koch (m) Bertil Persson (m)

Eva Björne (m) Carl Bildt (m)

Nic Grönvall (m)

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av biståndet till Angola,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av biståndet till Etiopien,

35. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av biståndsin

gotab 16632. Stockholm 1989