Motion till riksdagen
1988/89:T553

av Lars De Geer (fp)

Kommunikationerna i Västerdalälvens dalgång

Området i fjällen ovanför Transtrand och Sälen i norra delen av Malungs
kommun torde vara Sveriges största - och snabbast växande - vintersportområde.
Inom kort kommer antalet övernattningsplatser att överstiga 80 000,
och antalet skidliftar uppgå till 84. Denna explosionsartade tillväxt har
medfört, att flaskhalsen för områdets fortsatta expansion kommit att bli
transportmöjligheterna till och från detta område, som ju utgör Sveriges
sydligaste fjällvärld och därför också ligger närmare Syd- och Mellansveriges
befolkningskoncentrationer än alla andra fjällområden i Sverige. Särskilt
under vintermånadernas helger, då nya familjer installeras i de många
stugorna, uppstår utomordentligt besvärande trafikproblem i hela området.
Vissa lördagsdygn - Vasaloppshelgen undantagen - torde så många som
50 000 personer resa till Sälenfjällen och lika många därifrån. I dag äger detta
resande rum i fullastade personbilar, ofta med långsamma och tunga
husvagnar på släp, och med lika fullastade bussar. Inte blott vid vissa vägskäl
(mest i Vansbro och i Mora), utan även ute på raksträckorna i skogen uppstår
idag långa, stillastående köer. Om intet görs för att avhjälpa dessa köer,
måste man förmoda att viss del av Sälenfjällens nuvarande reguljära
besökande kommer att söka sig till vintersportorter med bättre trafikförhållanden.

En lösning av dessa trafikproblem vore att återuppbygga den bortrivna
järnvägen mellan Malungsfors (5 km norr Malung) och Sälen, ett projekt
som fördyras av det faktum att en ny landsväg på vissa sträckningar byggts på
den gamla banvallen. Hela projektet, inklusive elektrifiering och ombyggnad
till högre hastighet på sträckan Borlänge-Malung, har kostnadsberäknats till
900 miljoner kronor exklusive förbättringar av vägarna uppe i själva
fjällområdet, till vilket man möjligtvis också kan tänkas ta sig med hjälp av en
linbana från Sälens station upp i fjället. Detta järnvägsalternativ är mycket
dyrt, men skulle medföra att skidturister - och för den delen även
sommarturister - skulle kunna resa från alla svenska storstäder med nattåg
direkt till Sälen utan att utnyttja bilar förrän man skulle upp i själva
fjällvärlden, dit avståndet från en station i Sälen är så kort att taxikörning inte
erbjuder orimliga kostnader om buss vid alla tillfällen ej finns tidtabellslagd.

En annan lösning skulle kunna åstadkommas genom en grundlig upprustning
av vägnätet i Västerdalälvens dalgång, och då i synnerhet av de delar
som ligger väster och norr om Vansbro, där den från Borlänge kommande
riksväg 71 möter den söderifrån kommande länsväg 242. För c:a 350 milj kr
skulle hela sträckan Vansbro-Äppelbo-Malung-Lima-Sälen kunna ombyg

byggas till förstklassig riksvägsstandard, och även vissa förbättringar kunna Mot. 1988/89

göras på vägar inom fjällområdet. Till förmån för en vägupprustning talar T553
dels den lägre kostnaden än järnvägsalternativet, dels det faktum att många
av vinterturisterna - i synnerhet då hela familjer - har så mycket bagage och
skidutrustning med sig att de under alla förhållanden skulle tveka att åka tåg.

Även rörligheten mellan de olika skidanläggningarna upp i fjällvärlden blir
avsevärt bättre för de turister som har tillgång till egen bil under hela vistelsen
där. Det stora antalet bilar med husvagnar får ej heller glömmas bort i detta
sammanhang - dessa ekipage kommer aldrig att kunna utnyttja någon
järnväg.

Sedan rätt lång tid tillbaka är bägge ovan skisserade transportlösningar
utredda, undersökta och kostnadsberäknade. Alla i Västerdalälvens dalgång
- och för den delen även längs vägsträckan Mora-Evertsberg-Transtrand är
idag utomordentligt beroende av vilken eller vilka transportlösningar som
det allmänna kommer att välja. Detta gäller berörda kommuner - i första
hand Vansbro och Malung, i andra hand Mora - alla företag inom turist- och
vintersportbranschen och, sist men inte minst, alla fastighetsägare inom
området. För de senare föreligger, exempelvis inom Limaområdet, en
hindrande ovisshet om hur marken skall användas, vilken ofta medfört
byggnadsförbud och alltid osäkerhet om var och hur serviceanläggningar av
olika slag kan och/eller får uppföras. Vidare är det- oavsett om huvudproblemet
löses med järnväg eller landsväg - många närtrafikproblem som måste
lösas med vägbyggen, men som ej kunna byggas ut förrän kunskap föreligger
om hur stomtrafiknätet till och i älvdalen kommer att lösas.

Hemställan

Mot bakgrund av vad som ovan framhållits, hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till principbeslut om hur
trafiken i Västerdalälvens dalgång skall byggas ut i framtiden, och då i
första hand om en ny järnväg skall byggas eller om en upprustning av
vägnätet skall prioriteras.

Stockholm den 25 januari 1989

Lars De Geer (fp)

7