Motion till riksdagen
1988/89 :T531

av Bo Finnkvist m.fl. (s)

Fortsatt järnvägstrafik på NKIJ-banan

Industriorterna Hagfors och Munkfors i Värmland betjänas av en privatägd
smalspårig, elektrifierad, järnväg, NKIJ. Detta järnvägsföretag trafikerar
numera också sträckan Karlstad —Skoghall med normal spårvidd.

Ägarna till NKIJ har nyligen träffat beslut om att upphöra med trafiken
på sträckan Hagfors—Munkfors—Deje p.g.a. alltför stora förluster. Det är
enligt uppgift ca 6 milj. kr./år billigare att använda landsvägstransporter.
Om beslutet fullföljs blir följden att ytterligare ca 170 000 ton gods, skrotämnen,
gasol m.m. skall köras på lastbil, antagligen då inte till eller från
Deje utan från mera avlägsna orter. SJ kommer av den anledningen att
förlora transporter. Hamnen i Kristinehamn kommer att förlora en av de
större kunderna. Resultatet blir en utveckling som går stick i stäv mot samhällets
intresse av miljövänligare transporter och regionalpolitiska intressen.

De starkt dominerande industrierna i både Hagfors och Munkfors är
järnverk som tillsammans sysselsätter ca 2 500 personer. Det är givetvis av
stor betydelse för dessa och andra industrier i området att man har bra och i
dagens läge snabba transporter. Det är utpräglade exportindustrier. Dessa
krav skall vägas samman med samhällets krav på säkra, miljövänliga och
energisnåla transporter.

Dagens gods på NKIJ utgörs till mycket stor del av stålämnen, skrot och
gasol som av många orsaker inte är lämpligt att överföra på lastbil. Vägarna
i området tål knappast dagens belastning trots vissa förbättringar på senare
år. Den ökade satsningen på turistnäringen i Klarälvdalen, med bl.a. den
nya Branäsanläggningen, ökar också trafiken på vägarna i området. En
nedläggning av flottningen på Klarälven medför också en ökad belastning
på vägarna. I ett samhällsekonomiskt perspektiv är snarare en ökning av
järnvägstransporter att föredra framför ökade godstransporter på väg. Miljöskäl
talar också för transporter på räls.

En breddning av NKIJ-banan till normalspår skulle göra järnvägstransporterna
mycker mera konkurrenskraftiga. Övergången från och till normalspår
i Deje är en både tidsödande och dyrbar hantering.

NKIJ-banan är en kvarleva från den gamla näringslivsstrukturen i området.
Uddeholms AB dominerade näringslivet helt och ägde också bl.a. järnvägen.
Förändringarna av strukturen har fått till följd att de nämnda järnbruken
är fristående enheter med olika ägarintressen. Detta gäller också
skogsindustrin i Skoghall. Det samlade kapitalet i det förutvarande UHB
har ”frigjorts” och finns i huvudsak nu hos en före detta tillfällig ägare,
AGA, som i dag inte har något intresse kvar i de nämnda industrierna.

Enheterna har försetts med kapital för egen överlevnad och utveckling Mot. 1988:89

inom ett begränsat område, som inte innefattar driften av NK.IJ. Företagen T531

i sig är i dag framgångsrika efter en för bruksorterna svår period, som har

inneburit tusentals förlorade arbetstillfällen. Goda kommunikationer som

bl.a. innefattar järnvägsförbindelser är också en viktig förutsättning för

etablering av ny eventuell industri.

Den nuvarande godsmängden plus eventuell tillkommande vid snabbare
transporter, miljöhänsyn, vägstandard, regionalpolitisk hänsyn m.m. talar
för att järnvägstrafiken mellan Hagfors och Deje skall vara kvar.

Möjligheterna till fortsatt järnvägstrafik förutsätter någon form av statlig
finansiering. Regeringen bör ta upp förhandlingar med berörda parter i
positiv anda.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortsatt järnvägstrafik på NKIJ-banan.

Stockholm den 24 januari 1989

Bo Finnkvist (s)

Magnus Persson (s) Kristina Svensson (s)

Hans Rosengren (s) Lisbeth Staaf-Igelström (s)

8