Motion
1988/89:So612
avCarlBildtm.fi.
Mot.
Familjepolitiken 1988/89
So612
Innehåll
Sammanfattning 2
1 Stärk familjen- moderat familjepolitik 3
1.1 Familjen är grunden 3
1.2 Alla familjer är olika 4
2 Familjepolitiken i vår omvärld 4
3 Den socialdemokratiska familjepolitikens sammanbrott 5
3.1 Resultatet djupt orättfärdigt 6
3.2 Barnomsorgsmålet håller inte 6
4 Bidragsberoendet ökar 6
5 S-förslaget om utbyggd föräldraförsäkring 8
5.1 Sämst ställda får mindre än en tiondel 8
5.2 Familjeplanering av imponerande mått 8
5.3 Resonemanget håller inte 9
5.4 Dyrt att förvärvsarbeta 9
6 Vårdnadsbidrag för rättvisa och valfrihet 10
7 Familjen och skatten 10
7.1 Skatt efter försörjningsbörda 10
7.2 Avdrag för barntillsynskostnader 11
7.3 Bättre för ensamföräldrar och underhållsskyldiga 11
7.4 Bilavdrag för småbarnsföräldrar 12
7.5 Existensminimireglerna 12
8 Socialbidragen och barnfamiljerna 13
9 Begränsa behovet av bostadsbidrag 14
10 Värdesäkra garantinivån inom föräldraförsäkringen 15
11 Barnomsorgen 15
11.1 Trygghet och kontinuitet i omsorgen 15
11.2 Bristen på personal 15
11.3 Barnomsorgens mål och innehåll 16
11.4 Rättvisa statsbidrag för mångfald och valfrihet 17
11.5 Familjedaghemmen och dagbarnvårdarna 18
12 Familjepensioneringen 18
13 Hemställan 19
1 Riksdagen 1988189.3sami. NrSo612
Sammanfattning
Familjen utgör grunden för vår samhällsordning. Föräldrarna skall ha
huvudansvaret för barnens vård och fostran.
Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år påtalat barnfamiljernas
ofta utsatta ekonomi och den socialdemokratiska familjepolitikens
styrning av familjerna.
Familjepolitiken måste i stället utformas så att familjerna får rätt och
möjlighet att ta sitt ansvar på det sätt som passar bäst i olika stadier av livet.
Familjernas valfrihet och självbestämmande måste vidgas inom bl.a
barnomsorg, boende, skola och sjukvård. De skall under olika skeden av sitt
liv med det allmännas stöd men utan dess styrning kunna välja de alternativ
som passar dem bäst. Detta sker bäst genom ett system där stödet går direkt
till den enskilde i stället för till t.ex. kommun eller landsting.
I en borgerlig trepartimotion föreslås bl a att ett vårdnadsbidrag och en
motsvarande avdragsrätt för barnomsorgskostnader införs för alla barn
mellan ett och sju års ålder. Regeringens förslag till utbyggd föräldraförsäkring
avslås.
I motsats till förslaget om utbyggd föräldraförsäkring, som ger de sämre
ställda mindre än en tiondel av vad de bäst ställda får, är vårdnadsbidraget
lika mycket värt för alla barn. I stället för en successiv utbyggnad av
föräldraförsäkringen med sex månader innebär vårdnadsbidraget en utbyggnad
med sex år. Vårdnadsbidraget kan användas oavsett om föräldrarna
arbetar hemma eller förvärvsarbetar och oberoende av vilken barnomsorg
föräldrarna väljer.
Utöver detta lägger moderata samlingspartiet bl a följande förslag för att
ytterligare vidga familjernas självbestämmande och trygghet:
- Familjen skall kunna leva på sin lön. För att familjepolitiken verkligen
skall innebära ett stöd, en trygghet och en bättre utjämning mellan
familjelivets olika stadier måste hänsyn vid beskattningen tas till den
ekonomiska bärkraften. Detta bör ske genom ett grundavdrag på 15 000
kronor för alla barn vid den kommunala beskattningen.
- Vård av barn måste alltid betraktas som ett värdefullt arbete. Reglerna
för existensminimiavdrag och socialbidrag ändras så att vård av egna barn
jämställs med motsvarande förvärvsarbete.
- Avdragsrätten för underhållsskyldiga föräldrar förbättras.
- Garantibeloppet i föräldraförsäkringen får inte fortsätta att släpa efter.
Det bör höjas till 1/365 av basbeloppet per dag, vilket för 1989 innebär 76
kronor om dagen.
- Statsbidragen till barnomsorgen görs rättvisa. Alternativ barnomsorg
som uppfyller kvalitetskraven skall ha rätt till samma statsbidrag som den
kommunala. Missgynnandet av familjedaghem och deltidsförskolor måste
upphävas.
- Avdragsrätten för barntillsyn liksom vårdnadsbidraget bör successivt
byggas ut.
- Möjlighet att begära ”giftorätt” i under äktenskapet intjänade ATPpoäng
bör införas. Villkoren för tecknande av frivilliga tilläggsförsäkringar
måste förbättras. Till detta kommer det gemensamma borgerliga
Mot. 1988/89
So612
2
förslaget om en utbyggnad av rätten att räkna ATP-år för vård av barn
under sju års ålder.
1 Stärk familjen - moderat familjepolitik
1.1 Familjen är grunden
Familjen utgör grunden för vår samhällsordning. En fungerande familj ger
trygghet i livets olika skeden. Det är i första hand genom familjens försorg
som de unga lär sig grundläggande värderingar och normer samt att ta ansvar
och visa hänsyn. För de äldre betyder fungerande familjer att ensamhet
motverkas och att de får möta och ge omtanke och omsorg.
Med familj avser vi inte bara den traditionella kärnfamiljen utan också
andra nära och fasta samlevnadsformer. Många lever som ensamföräldrar
och har ensamma ansvaret för barnens försörjning och fostran. Man är en
familj oavsett samlevnadsform.
Respekten för familjen som enhet och för dess integritet skall vägleda
familjepolitikens utformning. Samtidigt är det viktigt att på olika sätt stödja
och underlätta föräldrarnas fostrande roll. Det offentliga har också ett
grundläggande ansvar för att ge hjälp och stöd i svåra situationer.
Äktenskapet, som är utformat till barnens skydd och makars ömsesidiga
stöd, är den mest förpliktande och tryggaste samlevnadsformen, även om
andra samlevnadsformer kan förenas med en stark sammanhållning. Skatteoch
bidragssystemen får inte göra det ekonomiskt fördelaktigt att avstå från
äktenskap, eftersom detta bl.a. har klara rättsregler till skydd för makar och
barn.
Föräldrarnas ansvar för barnens fostran är en grundläggande rättighet och
skyldighet. Fostran av barnen måste bygga på fasta normer och på förmåga
att successivt ställa krav. Att visa kärlek - inte släpphänthet, fasthet - inte
hårdhet samt konsekvens gentemot barnen kan låta enkelt. Men det kräver
att föräldrarna har ork och tid för sina barn, tar del av deras bekymmer och
glädjeämnen, ställer krav och sätter gränser. Framför allt kräver det att de
kan förena detta med en ömhet och omtanke som låter barnen förstå att de är
viktiga och omistliga.
Under lång tid fördes en politik som underminerade föräldrarnas tilltro till
sig själva som fostrare. Institutionerna ansågs vara bättre än hemmet och
familjen. Det gjorde föräldrarna osäkra på sig själva. På det sättet svek man
barnen, eftersom barn behöver föräldrar med trygghet och självförtroende i
sin fostrarroll.
Om de vuxna inte har tid och ork att engagera sig, bry sig om, reagera och
säga ifrån tror barnen lätt att de vuxna är likgiltiga. Likgiltighet är nog det
värsta ett barn kan möta. Det ger en känsla av att inte behövas och att inte
vara något värd.
Sambandet mellan harmonin hos föräldrarna och harmonin hos barnen är
stark. Studier av människor som på ett eller annat olyckligt sätt avviker - de
kan t ex vara missbrukare eller kriminellt belastade - visar barndomsupplevelsernas
betydelse. Dessa människor har ofta bristfällig självkänsla, i stor
Mot. 1988/89
So612
3
1* Riksdagen 1988/89.3sami. NrSo612
utsträckning därför att de inte upplevt att som barn älskas villkorslöst
oberoende av egenskaper och prestationer.
Barn behöver den samhörighet, fostran och omsorg som familjen kan ge.
Det är utifrån detta som den moderata familjepolitiken utformats. Vi vill ge
föräldrarna möjlighet att verkligen vara föräldrar och att själva få ett större
inflytande över den egna familjens situation.
1.2 Alla familjer är olika
Familjer är olika och har olika behov. Dessa växlar inte bara mellan familjer
utan även inom familjer från barnens späda år upp till tonåren.
Det är av hänsyn till familjens olika önskemål som vi utformar våra
familjepolitiska förslag. Det är familjen som bäst kan avgöra vad som passar i
olika situationer. Detta är en förutsättning för bra och harmoniska familjeförhållanden
både för barn och föräldrar. Politiska beslut får inte lägga
hinder i vägen för föräldrar som vill ta ansvar för familjen på det sätt de anser
vara bäst.
Vår principiella utgångspunkt är att stödet till barnomsorgen i stället för att
gå till kommunen bör gå till föräldrarna själva. Först då får föräldrarna full
möjlighet att ordna vården och omsorgen om barnen på det sätt de finner
bäst.
Det kostar mera för en flerbarnsfamilj att leva än för ett hushåll utan barn.
Ändå är skatteuttaget detsamma. Barnfamiljerna blir på detta vis alltmer
beroende av det allmännas stöd. Detta vill vi ändra på. Familjen måste få
möjlighet att göra sina egna val och ekonomiska prioriteringar.
Vi vill stärka familjens möjlighet att nå trygghet och att kunna vara
tillsammans. Det grundlägger normer och värderingar som blir bestående
hela livet. Att själva kunna fatta de avgörande besluten förstärker familjens
trygghet.
Familjen utgör samhällets grund. Därför är det av avgörande betydelse att
familjens ställning stärks. Det påverkar hela samhället i generationer
framöver.
2 Familjepolitiken i vår omvärld
Det finns en utbredd uppfattning att välfärdspolitiken på olika områden
skulle vara bättre i Sverige än i andra västeuropeiska länder. Så är långt ifrån
alltid fallet. Utvecklingen har tvärtom lett till att Sverige på många områden
släpar efter. Detta gäller inte minst för barnfamiljernas vidkommande. Vi
har därför all anledning att också på detta område förbättra samarbetet med
andra europeiska länder och ta lärdom av deras erfarenheter.
Familjepolitiken i Västeuropa skiljer sig på många sätt från den svenska.
Familjen betraktas som en enhet, och de ekonomiska förutsättningarna för
att ta hand om barnen på det sätt som föräldrarna föredrar är i allmänhet
betydligt bättre.
Skattetrycket är mestadels väsentligt lägre än i Sverige. Till detta kommer
att skattesystemet på olika sätt tar hänsyn till hur många som skall leva på
familjeinkomsten. Detta kan ske genom att som i Frankrike dela upp
familjeinkomsten efter antalet medlemmar och sedan beskatta var del för sig,
Mot. 1988/89
So612
4
genom särskilda barnavdrag eller genom olika kombinationer mellan
”delnings”- och avdragssystemen.
I flera länder som Västtyskland och Belgien kan familjerna välja mellan
individuell beskattning och en familjebeskattning som tar hänsyn till antalet
familjemedlemmar.
I motsats till i Sverige är begreppet ”skatt efter bärkraft” en realitet i de
flesta länder. Detta innebär också en bättre utjämning än i Sverige mellan en
familjs olika åldrar.
Barnfamiljernas ekonomi är också mestadels bättre i andra västeuropeiska
länder än i Sverige. Detta innebär också mer tid för barnen.
Även på andra områden av familjepolitiken har Sverige mycket att hämta
från andra västeuropeiska länder. Det gäller inte minst barnomsorgen och
förskoleverksamheten.
3 Den socialdemokratiska familjepolitikens sammanbrott
Alltsedan 1930-talet, då makarna Myrdal pläderade för en radikal socialistisk
barnuppfostran har den socialdemokratiska familjepolitiken präglats av en
negativ syn på familjen. Föräldrarna har inte ansetts kvalificerade nog för att
handha något så viktigt som barnuppfostran.
Denna negativa syn på familjen förstärktes ytterligare i den socialdemokratiska
jämlikhetsrapporten 1969. Jämlikheten mellan föräldrar krävde
enligt denna att alla föräldrar förvärvsarbetade och gjordes ekonomiskt
oberoende av varandra. Jämlikheten mellan barnen ansågs kräva att alla
barn gavs samma vård och fostran i det allmännas regi.
För att styra familjerna i denna riktning har man använt flera metoder.
- För det första har familjernas ekonomi successivt försvagats genom
kraftigt höjda skatter, som inte tar hänsyn till försörjningsbörda. Skatten
på en och samma familjeinkomst blir t.o.m. högre ju ojämnare inkomsten
är fördelad mellan makarna. Detta missgynnar särskilt de familjer där en
förälder vill eller måste avstå från förvärvsarbete helt eller delvis för att i
stället kunna ägna mer tid åt barnen. Detta gäller i särskilt hög grad
flerbarnsfamiljer.
- För det andra har det allmännas stöd ensidigt inriktats på den kommunala
barnomsorgen. De som vill eller måste anlita andra alternativ har
mestadels inte fått något motsvarande stöd. I stället har de på skattsedeln
fått bidra till den allt drygare finansieringen av den kommunala barnomsorgen.
- För det tredje har trygghetssystemet allt mer ensidigt inriktats på
föräldrar som förvärvsarbetar. Detta är särskilt påtagligt med det nu
aktuella förslaget till utbyggd föräldraförsäkring, där de försäkringsmässigt
sämst ställda föräldrarna endast får en bråkdel i förhållande till de
bättre ställda.
- För det fjärde anses föräldrar som tar hand om egna barn ”avhålla sig från
att arbeta”. Detta påverkar också psykologiskt inställningen till deras
arbete. Självfallet underlättar inte heller detta pappornas möjlighet att ta
hand om sina barn.
Den socialdemokratiska regeringens politik är särskilt anmärkningsvärd
Mot. 1988/89
So612
5
som allt fler undersökningar visar att familjerna själva föredrar en politik
som medger valfrihet framför fortsatt ensidig inriktning på kommunal
barnomsorg samt en politik som gör det möjligt för dem att klara sig på sina
inkomster.
3.1 Resultatet djupt orättfärdigt
Det har också blivit uppenbart för allt fler att socialdemokraternas förment
jämlika familjepolitik slår djupt orättfärdigt. Välavlönade, välutbildade och
väletablerade familjer får en förhållandevis gynnsam behandling medan
mindre välbeställda familjer missgynnas.
Detta bekräftas också av konsumentverkets rapport 1988/89:1 Mindre
över... . Den tyder på att klyftorna mellan arbetare-, tjänstemanna- och
akademikerhushåll med ett par barn ökat ytterligare sedan regeringsskiftet
1982. ”Medan akademikerhushållen endast fått vidkännas en standardsänkning
på ungefär 200 kr (per månad) den senaste tioårsperioden har
arbetarhushållens standard sänkts med upp till 600 kr”. Rapporten bekräftar
också att många barnfamiljer,trots det på papperet omfattande familjepolitiska
stödet, har svårt att ägna tillräcklig tid åt barnen och samtidigt få
ekonomin att gå ihop. Familjepolitiken förmår inte heller utjämna klyftorna
mellan år med barn och år utan barn.
3.2 Barnomsorgsmålet håller inte
Också den ensidiga satsningen på den kommunala barnomsorgen håller på
att bryta samman. Enbart i Stockholm står i dag 2 000 daghemsplatser och
300 fritidshemsplatser tomma. 60 avdelningar är helt stängda. Allt detta på
grund av personalbristen. För varje dag som går säger allt fler upp sig,
förtvivlade och slutkörda.
Socialstyrelsen konstaterar i sin anslagsframställning för nästa budgetår att
det i förhållande till de kommunala utbyggnadsplanerna kommer att råda en
brist på 85 000 platser inom den kommunala barnomsorgen 1991. 7 000
förskollärare och 1 500 fritidspedagoger kommer att saknas.
Samtidigt har allt fler föräldrar hamnat i en orimlig situation. Det har med
regeringens politik blivit allt omöjligare för föräldrarna att ordna sin
barnomsorg själva. Vare sig de vill det eller inte tvingas de in i ett beroende av
den kommmunala barnomsorgen. När denna, som nu allt oftare sker, sviktar
står föräldrarna utan varje möjlighet att ordna för barnen. Beslutet om ”full
behovstäckning” 1991 framstår för allt fler föräldrar och anställda inom den
kommunala barnomsorgen som ett direkt hån.
Den socialdemokratiska familjepolitiken är vid vägs ände. Trots detta
vägrar socialdemokraterna kategoriskt att ändra marschriktning.
4 Bidragsberoendet ökar
De kraftiga skattehöjningarna sedan regeringsskiftet 1982 har som nedan
visas drabbat barnfamiljerna särskilt hårt. De har blivit ännu mer utsatta och
beroende av bidrag och stöd. Det samlade familjestödet har dessutom allt
mer förskjutits mot bidragen till den kommunala barnomsorgen samtidigt
Mot. 1988/89
So612
6
som småhusägandet missgynnats trots att det är den boendeform som de allra Mot. ]
flesta barnfamiljer föredrar. Allt detta har ytterligare minskat barnfamiljer- So612
nas möjlighet att själva bestämma över sin tillvaro. Valfriheten har minskat
och styrningen ökat.
Mycket få föräldrar har ekonomisk möjlighet att själva ta hand om barnen.
Många har i stället tvingats öka sin arbetstid från kort deltid till lång deltid
eller till heltidsarbete för att klara ekonomin. Därigenom har de fått mindre
tid över för barnen. Andra har fått använda sina besparingar till löpande
konsumtion eller nödgats låna av släktningar eller kreditinstitutioner.
Hushållssparande! ligger sedan 1983 nära och numera t.o.m. klart under
noll. Detta är unikt i vår del av världen och innebär att allt fler hushåll saknar
en buffert för ekonomiska påfrestningar. Detta minskar givetvis ytterligare
hushållens trygghet och möjlighet att planera.
”Den nya fattigdomen” har blivit ett begrepp. För de flesta hushåll innebär
den inte ett liv i nöd, även om en mycket stor andel av barnfamiljerna i dag
har en levnadsstandard som ligger under eller strax över socialstyrelsens
norm för skälig levnadsnivå. Snarare tar den sig uttryck i att handlingsfriheten
begränsas. En extremt hög beskattning gör dem beroende av bidrag för
sin försörjning. Dessutom gör de höga marginaleffekterna att det inte går att
genom eget arbete nämnvärt förbättra den egna standarden. De som bäst
behöver en inkomstförstärkning får därigenom ofta behålla minst av denna.
En mycket stor grupp bidragstagare utgörs av ensamstående män utan
barn. Hit hör också många frånskilda män som har betydande ekonomiska
svårigheter på grund av underhållsbidrag, kostnader för att kunna träffa
barnen och behov av ny bostad.
Bidragsberoendet har bl.a. följande orsaker:
- Den låga tillväxttakten i Sverige. Under en tjugoårsperiod har Sverige i
jämförelse med OECD i övrigt ”förlorat” över 40 000 kronor per hushåll
och år.
- Sedan regeringsskiftet 1982 har skatterna ökat med runt 60 miljarder
kronor eller med ca 17 000 kronor per hushåll. Skattehöjningarna har
särskilt hårt drabbat hushåll med låga inkomster och/eller stor försörjningsbörda.
Det må gälla momshöjningen, de många höjningarna av
el-,olje- och bensinskatterna eller det borttagna förvärvsavdraget som ju
enbart har drabbat barnfamiljerna. Även de kraftiga höjningarna av
löneskatterna har drabbat lågavlönade förhållandevis hårdast.
- Skattehöjningarna har för flertalet barnfamiljer varit betydligt större än
de på papperet betydande ökningarna av barnbidragen. Flertalet barnfamiljer
har under denna tid fått betala sina ökade bidrag minst dubbelt
upp.
- Olika utredningar, t ex finansdepartementets s.k. ESO- grupp (Expertgruppen
för studier i offentlig ekonomi), visar att betydande delar av
skattepengarna används till sådan verksamhet som främst kommer redan
väletablerade, välutbildade eller välavlönade till del. Detta gäller inte
minst den kommunala barnomsorgen, som långt oftare används inom
akademikerhushåll och fåbarnsfamiljer än inom arbetarfamiljerna resp.
familjer med flera barn.
5 S-förslaget om utbyggd föräldraförsäkring
Regeringen har nu lagt fram sin proposition om utbyggd föräldraförsäkring.
Den 1 juli 1989 föreslås den byggas ut från nio till tolv månader enligt
inkomstbortfallsprincipen (90 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten)
varefter kommer tre månader på den s k garantinivån. Den 1 juli
1990 sker en utbyggnad till femton månader enligt inkomstbortfallsprincipen
och den 1 juli 1991 till arton månader enligt inkomstbortfallsprincipen.
Vi kommer i denna motion att yrka avslag på förslaget. Det skulle
ytterligare vidga orättvisorna och förstärka styrningen av småbarnsfamiljerna.
Förutsättningen för att få föräldrapenning enligt inkomstbortfallsprincipen
är att föräldern varit tillförsäkrad motsvarande sjukpenning under minst
8 månader i följd före barnets födelse eller den beräknade nedkomsten.
Högsta belopp som kan utbetalas är med nuvarande basbelopp 516 kronor
om dagen. Till detta kommer som nämnts ytterligare 3 månader på
garantinivån (60 kronor om dagen). Även den som 8 månader innan barnets
födelse studerade, var arbetslös eller av andra skäl saknade eller hade en
mycket låg sjukpenning får endast garantinivån.
5.1 Sämst ställda får mindre än en tiondel
När den föreslagna utbyggnaden av föräldraförsäkringen är slutförd skulle
den som haft mycket goda inkomster innan barnet föds få en förbättring
under de 18 månaderna på upp till 135 000 kronor i jämförelse med nu
gällande regler. Den som endast lyfter garantinivån får nöja sig med en
förbättring på 10 800 kronor, mindre än en tiondel.
Det är också anmärkningsvärt att föräldrapenning som är högre än
garantinivån automatiskt följer med löneutvecklingen. Den högsta föräldrapenningen
ökar t ex i år från 477 kronor till 516 kronor. Höjningar av
garantinivån kräver däremot riksdagsbeslut. Detta har gjort att garantinivån
för de i detta avseende sämre ställda släpar efter och att klyftorna inom
föräldraförsäkringen vidgas.
5.2 Familjeplanering av imponerande mått
Den sammanlagda föräldraförsäkringen under de arton månaderna skulle
enligt förslaget variera mellan knappt 33 000 kronor och nära 300 000
kronor.
Föräldraförsäkringens beroende av inkomsten åtta månader före nedkomsten
leder självfallet till en familjeplanering av imponerande mått. Men
inte en planering efter föräldrarnas önskemål utan för att anpassa sig till den
socialdemokratiska politiken.
Det gäller först och främst att ha en så god förvärvsinkomst som möjligt 8
månader före nedkomsten. Den som har deltid bör trappa upp till heltid.
Det gäller också att se till att nästa barn föds inom 2 1/2 år. Då följer
nämligen den höga föräldrapenningen med också för detta barn, även om
inkomsterna under mellanperioden varit väsentligt lägre. Detsamma gäller
eventuellt ytterliga barn i familjen.
Mot. 1988/89
So612
8
Men alla har inte den möjligheten. Hur går det för dem som kanske bor så Mot. 1
till att det är svårt att få ett förvärvsarbete, än mindre ett heltidsarbete? Eller So612
där barn nummer två inte behagar inplanera sig inom 21/2 år? Eller för dem
där barnet kommer till utan några sidoblickar på den socialdemokratiska
föräldraförsäkringens regler? De får dyrt betala sin bristande planeringsförmåga.
5.3 Resonemanget håller inte
Regeringen hävdar också att föräldrarna får möjlighet att ordna arbete med
barnen och förvärvsarbete på det sätt som passar familjen bäst. Föräldraförsäkringen
som kan tas ut för hela, halva eller fjärdedels dagar föreslås
nämligen kunna sparas tills barnet fyller åtta år. Om en förälder är hemma på
heltid under barnets första år och därefter arbetar sex timmar om dagen med
hjälp av en fjärdedels föräldrapenning skulle försäkringen täcka skillnaden
mellan heltid och sextimmarsdag fram tills barnet blir 3 år.
Men detta förutsätter för det första att föräldern heltidsarbetat under tiden
fram till nedkomsten. Annars blir föräldrapenningen väsentligt lägre. För
den som endast har garantinivån skulle en fjärdedels föräldrapenning bara ge
15 kronor om dagen, som dessutom beskattas och kan leda till lägre
bostadsbidrag.
Den andra förutsättningen är att barnomsorgen kan lösas. Redan nu står
många kommunala barnstugor med stängda avdelningar på grund av
personalbrist, och än värre kommer det att bli under de kommande åren.
1991 skall löftet om barnomsorg för alla barn vara uppfyllt. Men det gäller
endast barn över arton månaders ålder.
Hårt pressade kommuner kommer därför allt som oftast att tvingas avvisa
platssökande föräldrar med barn under arton månader och i stället hänvisa
till den utbyggda föräldraförsäkringen. Detta innebär att många, kanske de
flesta, föräldrar inte kommer att ha någon möjlighet att förvärvsarbeta på
deltid innan barnet är arton månader för att spara delar av föräldraförsäkringen
till tiden därefter. När de arton månaderna har gått är försäkringen
uttömd.
Detta gäller också om båda föräldrarna arbetar halvtid med hjälp av halv
föräldrapenning för var och en och turas om med tillsynen av barnet till dess
det blir arton månader. Och därefter kvarstår orättvisorna i barnomsorgsstödet:
ca 60 000 kr om året för varje kommunal daghemsplats men inte en krona
åt alla de föräldrar som vill eller måste ordna barnomsorgen privat eller själva
ta hand om barnen.
5.4 Dyrt att förvärvsarbeta
Om en ensamförälder eller ett föräldrapar arbetar heltid innan barnet blir 18
månader går de helt miste om föräldraförsäkringen under den tiden. Full
föräldrapenning uppgår som nämnts till 90% av lönen före nedkomsten. Till
det kommer dryga kostnader för den privata barnomsorg som föräldrarna
förmodligen måste anlita, utan avdragsrätt eller vårdnadsbidrag som hjälp
att täcka kostnaderna! Kostnaden för att förvärvsarbeta i stället för att lyfta
föräldrapenning kommer i många fall att bli så hög att det blir väsentligt
dyrare för föräldern att förvärvsarbeta än att stanna hemma hos barnet.
Dessa exempel visar att den flexibilitet för föräldrarna som regeringen
hävdar att förslaget ger är en luftkonstruktion som inte håller för verkligheten.
Förslaget till utbyggd föräldraförsäkring är i stället ytterligare ett
exempel på orättvisorna och styrningen i den socialdemokratiska familjepolitiken.
Det bör därför avslås.
6 Vårdnadsbidrag för rättvisa och valfrihet
I en gemensam borgerlig partimotion förs en rad mycket viktiga förslag fram i
syfte att öka familjernas valfrihet: ge föräldrarna mer tid för barnen och ge
rättvisa villkor för småbarnsfamiljer i alla delar av vårt land. Vi säger nej till
socialdemokraternas förslag till utbyggd föräldraförsäkring.
Den borgerliga motionen omfattar bl a följande förslag:
- Ett beskattningsbart vårdnadsbidrag om 15 000 kronor per barn och år
införs för alla barn mellan 1 och 7 års ålder. Vårdnadsbidraget påverkar
inte bostadsbidragen.
- Avdragsrätt införs för styrkta barnomsorgskostnader upp till 15 000
kronor per barn och år.
- Statsbidragen till kommunerna minskas med motsvarande 12 000 kronor
per heltidsplats. Samtidigt ger förslagen möjlighet att öka föräldraavgifterna
vid kommunal heltidsomsorg med lika mycket. Klyftan i stöd
mellan kommunal barnomsorg och andra alternativ minskar därigenom.
- Rätt att räkna ATP-år för vård av eget barn upp till dess att barnet blir sju
år.
För en tvåbarnsfamilj med en förälder hemma innebär vårdnadsbidraget
en förbättring på ca 23 000 kronor om året efter skatt. Ordnar denna familj i
stället barntillsynen privat får de 30 000 kronor mer i handen än i dag, om de
kan visa upp kostnaderna. Härigenom skapas förutsättningar för att eliminera
en svart sektor i ekonomin och för att ge privata dagmammor eller
barnvårdare sociala förmåner.
Skulle tvåbarnsfamilj en föredra kommunal barnomsorg ökar möjligheterna
att snabbt få plats, eftersom många föräldrar genom vårdnadsbidraget fått
möjlighet att välja andra alternativ, som de anser passar bättre.
I denna motion läggs en rad kompletterande moderata förslag som är
ägnade att ytterligare förbättra föräldrarnas möjlighet att ta ansvar för de
sina, välja arbetsfördelning och av egen kraft förbättra sin situation.
7 Familjen och skatten
7.1 Skatt efter försörjningsbörda
I Sverige tas, i motsats till flertalet andra västländer, ingen hänsyn till
försörjningsbördan. I motion 1988/89 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås därför
att ett grundavdrag för alla barn införs vid den kommunala beskattningen.
Vårt förslag innebär:
- Grundavdrag för barn med 15 000 kronor per hemmavarande barn upp
till 18 års ålder vid den kommunala beskattningen. Avdragsrätten skall
också omfatta hemmavarande barn mellan 18 och 20 år som går i
gymnasieskolan och uppbär studiestöd.
Mot. 1988/89
So612
10
- De som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan
utnyttja grundavdraget fullt ut kompenseras genom ”negativ skatt”.
Därigenom kommer alla att kunna tillgodogöras avdragets effekt fullt ut.
Förslaget bör genomföras under en treårsperiod. Fullt utbyggt medför
grundavdraget en skattelättnad på 4 500 kronor per barn. För en trebarnsfamilj
ökar genom avdraget den disponibla inkomsten med 13 500 kronor om
året.
Tillsammans med vårdnadsbidraget skulle detta betyda mycket för familjerna
och inte minst ge dem möjlighet till mer tid över för barnen.
7.2 Avdrag för barntillsynskostnader
I den gemensamma partimotionen om familjepolitiken föreslår som nämnts
de tre borgerliga partierna att en rätt införs till avdrag för styrkta barntillsynskostnader.
Avdragsrätten bör uppgå till högst 15 000 kronor per barn i åldern
ett till sju år. Förslaget kombineras med införande av ett skattepliktigt
vårdnadsbidrag på 15 000 kronor per barn i motsvarande ålder.
Med ett sådant system skulle förvärvsarbetande föräldrar kunna betala
mer än vad som nu är möjligt för enskild barnomsorg. Har familjen två
småbarn ökar deras möjlighet att betala med 30 000 kronor. Detta är också
ett betydligt bättre sätt att komma till rätta med den ”svarta” barnomsorgen
än familjeminster Lindqvists recept att ”göra skattemyndigheterna mer
effektiva”.
Det blir med det föreslagna systemet också möjligt för småbarnsföräldrar
att betala en betydligt högre avgift än i dag till den kommunala barnomsorgen.
Detta minskar behovet av bidrag till den offentliga barnomsorgen och
därmed också klyftan i stöd mellan olika barnomsorgsalternativ.
Enligt vår mening bör avdragsrätten för barntillsyn liksom vårdnadsbidraget
successivt byggas ut. Ett rimligt mål bör vara att detta utvidgas till vad
som motsvarar ersättningen per barn till en kommunal dagmamma.
7.3 Bättre för ensamföräldrar och underhållsskyldiga
Var femte barnfamilj är ett hushåll med en ensamstående vårdnadshavare. I
drygt var tionde barnfamilj sambor vårdnadshavaren med någon annan än
barnets andre förälder. Ensamboende vårdnadshavare har en mer utsatt
situation än samboende. De har ofta sämre ekonomiska förutsättningar och
sämre ekonomisk trygghet. De har mindre tid för samvaro med barnen.
Trots detta visas i konsumentverkets tidigare nämnda rapport 1988/89:1
”Mindre över...” att den ekonomiska situationen utvecklats särskilt dåligt
för ensamstående med barn under 17 år. Detta är ytterligare ett belägg för
den socialdemokratiska familjepolitikens misslyckande.
Samtidigt har många underhållsskyldiga en bekymmersam situation. Trots
detta har bl a ensamförälderkommittén och senare skatteförenklingskommittén
föreslagit att den redan begränsade rätten till avdrag för underhållsbidrag
skulle tas bort. Avdraget för underhållsbidrag utgår i dag med högst
3 000 kronor per barn, medan underhållsbidrag normalt fastställs till minst
II 000 kronor för varje barn och år. (Bidragsförskottet som garanteras barn
med underhållsbidrag uppgår 1989 till 11 160 kronor.)
Mot. 1988/89
So612
11
Ett borttagande av avdragsrätten skulle ytterligare försvåra för en
underhållsskyldig att bidra till sina barns försörjning, vilket också skulle
urholka inställningen att båda föräldrarna har ansvar för barnen.
Vi tar bestämt avstånd från sådana förslag. De förslag som läggs fram i
denna motion är däremot alla ägnade att underlätta såväl för ensamföräldrar
som för andra barnhushåll. Det är enligt vår mening också viktigt att
förstärka, inte ytterligare urholka, den underhållsskyldiges möjlighet att
bidra till sina barns försörjning.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att lägga fram förslag till förbättrad
avdragsrätt för underhållsskyldiga föräldrar. Detta skulle i sin tur öka deras
förmåga att betala underhållsbidrag, vilket minskar det allmännas kostnader
för bidragsförskott.
7.4 Bilavdrag för småbarnsföräldrar
För att få rätt att dra av för resa med bil mellan bostad och arbetsplats krävs
en minsta tidsvinst på två timmar jämfört med om resorna företas med
allmänna kommunikationsmedel.
Vid dessa beräkningar medräknas inte den tid det tar att lämna och hämta
barn på daghem och liknande. Ändå kan det i många fall t.o.m. vara så att
daghemmet ännu inte öppnats vid den tidpunkt då föräldern måste ta tåget
eller bussen för att hinna i tid till sitt arbete.
Ett minimikrav vid beräkningen av tidsvinsten är att småbarnsföräldrarna
också får beakta den tid det tar att lämna och hämta barnen.
7.5 Existensminimireglerna
Reglerna om existensminimum syftar till att sätta ned skatten så mycket för
bl.a. inkomsttagare med stor försörjningsbörda att de kan leva på det som
blir kvar av inkomsten.
Från moderata samlingspartiets sida har vi under en följd av år reagerat
mot tillämpningen av existensminimireglerna. En av grunderna för existensminimireglerna
är som nämnts ”stor försörjningsbörda”. Trots det beviljas
inte ens en familj där modern på heltid vårdar sex småbarn existensminimum,
därför att modern anses ”frivilligt avhålla sig från att arbeta”.
(Daghemsvård av de sex barnen skulle kosta ca 360 000 kronor om året.) Ej
heller boende i eget hus, om än aldrig så högt intecknat, medger rätt till
existensminimum, såvida huset inte är av ”enklaste beskaffenhet”, dvs
närmast obeboeligt för en barnfamilj.
Vi har därför krävt att existensminimireglerna skyndsamt ändras så att det
klart framgår att de också får tillämpas
- vid boende i eget hem av normal beskaffenhet,
- om en förälder själv vårdar flera småbarn.
Vidare bör enligt vår mening också nödvändiga barntillsynskostnader
beaktas.
Existensminimireglerna är inte lämpliga som ett mera varaktigt stöd till
personer med låg skatteförmåga. Så länge en inkomsttagare ligger under
existensminimum kommer nämligen varje inkomstökning i sin helhet att gå
till skatt, eftersom nedsättningen av skatten minskar i samma utsträckning.
Mot. 1988/89
So612
12
Samma marginaleffekter uppstår emellertid i realiteten också för den som
ligger under de kommunala socialbidragsnormerna och som har rätt till
socialbidrag.
Till detta kommer att det enligt vår mening inte är rimligt att ett stort antal
hushåll skall vara hänvisade till socialbidrag för att kunna betala skatten. Så
långt möjligt bör i stället hänsyn till den låga skatteförmågan i första hand tas
genom nedsättning av skatteuttaget och inte genom behovsprövade bidrag.
Även JO påpekade vid en granskning av existensminimireglerna år 1986
att det finns minst två psykologiska fördelar med existensminimum:
- Skillnaden mellan en skriftlig ansökan en gång om året till lokala
skattemyndigheten och månatliga besök hos socialbyrån.
- Den som får existensminimum ”klarar” försörjningen med egen lön.
Liksom så många andra skatteproblem utreds existensminimireglerna av
RINK (utredningen om reformerad inkomstbeskattning). En självklar
princip bör enligt vår mening vara att den som betalar skatt inte skall behöva
hänvisas till socialbidrag så länge det i stället är möjligt att nedsätta skatten.
Det bör också klart framgå att existensminimireglerna även får tillämpas vid
boende i eget hem av normal beskaffenhet och om en förälder själv, helt eller
delvis, vårdar egna små barn. Detta bör ges regeringen till känna.
8 Socialbidragen och barnfamiljerna
Utbetalningen av socialbidrag som åren 1976 till 1982 låg på oförändrad real
nivå har efter regeringsskiftet 1982 ökat kraftigt. 540 000 personer - varav
över hälften tillhörde hushåll med barn - erhöll socialbidrag 1987.
Olika utredningar (t ex Gustafsson: Socialbidragens expansion, Ekonomisk
debatt 8/1986) tyder på att bidragstagare med barn i allmänhet betalar
betydligt mer i inkomstskatt än de erhåller i socialbidrag. De måste med
andra ord söka socialbidrag för att kunna betala skatten. En stegvis sänkning
av skattetrycket tillsammans med införandet av det tidigare nämnda
grundavdraget för barn skulle innebära väsentligt bättre möjligheter för
barnfamiljerna att klara sig på sin lön också efter det att skatten betalts.
Socialbidragen skall utgöra ett sista skyddsnät när ekonomin inte räcker till
för en skälig levnadsnivå. Erfarenheten av socialtjänstlagen är att socialbidrag
förvägras familjer där en förälder frivilligt tar hand om barnen.
Av en dom i regeringsrätten 1987 framgår att inte ens en familj med tre
småbarn på ett, tre och sju år har rätt till kompletterande socialbidrag om inte
båda makarna utnyttjar möjligheten att heltidsarbeta. (I det aktuella fallet
arbetade mannen heltid medan hustrun arbetade sex timmar om dagen.)
I den gamla socialhjälpslagen var vård av små barn socialhjälpsgrundande.
Så ej med den nya socialtjänstlagen, trots dess stolta portalparagraf:
Verksamheten skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt
och integritet.
En hemarbetande förälder, som inte ställt sig i daghems- och arbetslöshetskö
anses ”frivilligt avhålla sig från att arbeta” trots att hon eller han utför ett
arbete som på daghem skulle kosta ca 130 000 kronor för två barn och nära
200 000 kronor för tre barn.
Mot. 1988/89
So612
13
Socialbidrag är som nämnts alltid en nödlösning som så långt möjligt skall
undvikas bl a genom ett rimligt skattesystem. När behov av socialbidrag trots
allt uppstår bör egen vård av barn jämställas med motsvarande förvärvsarbete.
Socialtjänstlagen måste därför ändras så att det klart framgår att vård av
egna småbarn betraktas som jämbördigt med motsvarande förvärvsarbete.
9 Begränsa behovet av inkomstprövade bostadsbidrag
De inkomstprövade bostadsbidragen har stoppat till de värsta hålen i
betalningssvaga barnfamiljers plånböcker. Den dystra sanningen är emellertid
att de samtidigt gör det svårare för dessa familjer att förbättra sin
ekonomi. I en tvåbarnsfamilj utgår dessa bidrag i år ända upp till en inkomst
på nära 180 000 kronor, i en trebarnsfamilj till en inkomst på över 210 000
kronor. Familjer som har lägre inkomster betalar inte bara marginalskatt vid
inkomstökningar utan mister också 20 procent av inkomstökningen i
bostadsbidrag.
Detta drabbar också tillskottet till familjeekonomin när en hemarbetande
förälder tar förvärvsarbete. Ju fler barn det finns i en familj, desto mindre blir
i allmänhet behållningen av detta förvärvsarbete sedan skatt, minskade
bostadsbidrag och bamtillsynskostnader räknats bort. Man har varken råd
att förvärvsarbeta eller att stanna hemma hos barnen.
Inkomstprövningen sker dessutom mot familjens bruttoinkomst, utan
hänsyn till hur mycket som går bort i skatt. Detta missgynnar framför allt
hushåll där inkomsten främst tjänas in av en förälder.
Den ändring av reglerna som beslöts 1987 innebar dessutom en hårdare
knytning av bostadsbidraget till boendekostnaderna. Detta innebär en ökad
styrning av familjerna och en mindre valfrihet i fråga om boendet. Det kan
t.ex. få till följd att barnfamiljer som bor på landsbygden finner det lönande
att flytta till en tätort och en dyrare bostad i stället för att bo kvar på
landsbygden och bekosta resorna till och från arbetet. Totalkostnaden för
båda alternativen kan vara lika stor. Skillnaden är att bostadsbidraget blir
väsentligt högre i det förra fallet.
I ett annat avseende har regeringen däremot tagit fasta på förslag som vi
sedan länge fört fram. Vi har visat att den helt övervägande delen av familjer
med fyra eller fler barn har bostadsbidrag. För att minska de orimliga
marginaleffekterna i dessa hushåll och öka deras förmåga att själva förbättra
sin ekonomi har vi därför krävt att de inkomstprövade bostadsbidragen så
långt möjligt bör ersättas av grundavdrag vid beskattningen,lägre inkomstskatter
och flerbarnstillägg. Från och med 1988 upphörde också det statliga
bostadsbidraget från fjärde barnet och ersattes av ett förhöjt flerbarnstillägg.
I år går man vidare på denna väg, vilket är bra.
Regeringen bör i övrigt återkomma med nytt förslag till bostadsbidrag för
barnfamiljerna. För att förbättra barnfamiljernas valfrihet i boendet bör en
mindre del av bostadsbidraget knytas till boendekostnaden. Bidragen bör
vidare inkomstprövas mot familjens inkomst efter skatt. Regeringen bör
vidare lägga fram en plan för hur bostadsbidragen för merparten av
bidragstagarna successivt skall kunna ersättas med andra åtgärder utan
marginaleffekt.
Mot. 1988/89
So612
14
Målet bör vara att barnfamiljer som betalar skatt inte skall behöva uppbära Mot. ]
inkomstprövade bidrag. De barnfamiljer som behöver inkomstprövade So612
bidrag skall inte samtidigt behöva betala skatt.
10 Värdesäkra garantinivån inom föräldraförsäkringen
Vid vår kritik ovan av regeringens förslag till utbyggd föräldraförsäkring har
vi också påtalat bristerna i den s.k. garantinivån. Denna, som f.n. är 60
kronor om dagen följer inte med löneutvecklingen, vilket föräldrapenningen
automatiskt gör. Detta drabbar naturligtvis främst de försäkringsmässigt
sämre ställda och gör att klyftan i stöd ökar ytterligare.
Från moderat håll har vi upprepade gånger påtalat det orimliga i detta och
föreslagit att garantinivån skall bestämmas till 1/365 av basbeloppet för varje
dag. Det skulle i år motsvara 76 kronor om dagen.
11 Barnomsorgen
11.1 T rygghet och kontinuitet i omsorgen
De första åren i livet är av avgörande betydelse för barnens fortsatta
utveckling. Före tre års ålder grundläggs en människas personlighet.
Ett grundläggande behov hos det lilla barnet är att det får känna sig älskat
och accepterat av en eller ett fåtal vuxna. I samspelet med föräldrar eller
annan vuxen läggs grunden till barnens jaguppfattning och självförtroende.
Den känslomässiga tryggheten är särskilt viktig för barn under tre år. Den ger
tillvaron den stabilitet som är en förutsättning för en harmonisk utveckling.
De flesta småbarnsföräldrar vill själva få möjlighet att ta hand om sina barn
under de första viktiga åren. Bra barnomsorg i olika former är dock ett
nödvändigt och viktigt stöd för föräldrar och barn.Föräldrar som förvärvsarbetar
måste veta att barnen har det bra. Barnomsorgen måste vara av hög
kvalitet och ge barnen trygghet och kontinuitet i omsorgen.
Föräldrarna vet bäst vilken barnomsorg som är bäst för de egna barnen.
Det är viktigt att föräldrarna kan välja den omsorgsform de har mest
förtroende för; att de själva är hemma hos barnen, att en annan vuxen går in
medan föräldrarna arbetar. För många barn ger morfar, farmor, granne eller
dagmamma/pappa känslomässig trygghet. Andra vill ha daghem i enskild
eller kommunal regi eller trefamiljssystem.
11.2 Bristen på personal
De flesta daghem torde vara av god kvalitet. Kommunala daghem med stora
barngrupper och stor omsättning på personal har dock blivit allt fler.
Personalen får då svårt att ge den känslomässiga trygghet och varaktiga
kontakt som är så viktig under barnens första levnadsår. Med den stora
personalomsättning som i dag finns vid många daghem vågar inte barnen
”investera” sina känslor i någon. De blir i stället oroliga och otrygga.
Daghemspersonalen lägger ner ett stort arbete för att skapa en god
föräldrakontakt och en god miljö för barnen. Många gånger är dock
uppgiften omöjlig på grund av alltför stora barngrupper och långa vistelseti
der för barnen. Daghemspersonalen känner sig ofta maktlös och otillräcklig,
vilket i sin tur kan leda till vantrivsel och känsla av vanmakt.
Personalbristen inom den kommunala barnomsorgen har blivit ett snabbt
växande problem. Många daghem har inte kunnat öppnas på grund av
personalbrist. Andra har tvingats stänga. De föräldrar som drabbas får stora
svårigheter att ordna sin barnomsorg med ytterligare otrygghet för barnen.
Socialstyrelsen har också sagt ifrån att det inte kommer att finnas personal
nog för att uppfylla socialdemokraternas löfte om kommunal barnomsorg för
alla barn över 18 månader år 1991. Genom att förhindra andra alternativ än
kommunala daghem eller möjligen föräldrakooperativ liksom genom sin
negativa inställning till dagbarnvårdarna binder regeringen ris åt egen rygg.
Risken är överhängande för en helt oacceptabel urholkning av standarden
och kvaliteten inom den kommunala barnomsorgen. Att detta i sin tur skulle
leda till ytterligare personalflykt säger sig självt.
En av flera orsaker bakom daghemskrisen kan vara de små möjligheter
som personalen i dag har att påverka sin arbetssituation. Möjligheten att byta
arbetsgivare finns inte heller i någon större utsträckning. Inte heller tillåts
förskollärare att driva daghem i egen regi där det finns möjligheter att
utveckla egna idéer. Det kommunala monopolet medför att det inte finns så
stort utrymme för alternativ eller utveckling av verksamheten. Detta drabbar
både familjerna och personalen.
Nämnas bör att de alternativa daghem som trots allt finns inte bara har
mindre personalomsättning utan också betydligt fler sökande till lediga
tjänster. Säkerligen skulle också fler stanna inom barnomsorgen om det blev
möjligt att få statsbidrag också för deltidsdaghem, öppna t ex 6-7 timmar.
11.3 Barnomsorgens mål och innehåll
Samhällets utbud av barnomsorg skall ses som ett komplement till föräldrarna
och ge möjlighet för båda föräldrarna att förvärvsarbeta. Många föräldrar
önskar själva vårda sina barn under de första viktiga småbarnsåren.
Vårdnadsbidraget och grundavdragen för barn ger ökade möjligheter till
detta.
Omsorgen om barnen skall utformas med utgångspunkt från familjens
önskningar och barnens behov. Hänsyn skall i första hand tas till vad som i
det enskilda fallet är bäst för barnen. Det förutsätter att det finns många
alternativ att välja mellan och att det allmännas stöd är neutralt och rättvist.
Enligt vår mening måste barns behov av att lära tas till vara. I en annan
partimotion föreslår vi att eleverna normalt skall börja skolan vid sex års
ålder, såvida inte en senare skolstart skulle visa sig bättre för den enskilde
eleven. Därutöver behöver barnen före skolstarten en bättre förberedelse för
skolan än vad som erbjuds i dag.
Allt eftersom barnen blir äldre och den intellektuella och känslomässiga
mognaden ökar bör kunskapsförmedling och färdighetsträning öka. Barn har
behov av pedagogisk träning som förberedelse för skolan så att deras
nyfikenhet och intresse att lära stimuleras. De behöver ochså lära sig att ta
hänsyn, vänta, koncentrera sig och samarbeta för att på så vis få en grund för
goda arbetsvanor och inlärning.
Vi föreslår därför att skolstyrelsen skall vara ansvarig för den del av
Mot. 1988/89
So612
16
verksamheten i den kommunala förskolan som förbereder barnen för
lågstadiet under året före skolstarten. I konsekvens med detta krav bör
skolöverstyrelsen få uppdraget att utforma det pedagogiska programmet för
denna del av verksamheten. Den allmänna förskolan bör ses som basen i
skolsystemet och utvecklas mot en mer skolförberedande förskola.
Det pedagogiska programmet skall utgå ifrån att varje människa är unik
och har ett egenvärde. Det skall bygga på den tradition av humanism och
medmänsklighet som grundas på kristna värderingar och förmedla konkret
kunskap om demokratiska värderingar. Den pedagogiska verksamheten
skall hos barnen befästa grunduppfattningen att alla har lika värde samt rätt
till självbestämmande och integritet.
Förutom ovan angivna riktlinjer för vad ett pedagogiskt program skall
innehålla bör det också slås fast att samma krav på allsidighet och objektivitet
som gäller för grundskolan också skall gälla i den kommunala förskolan.
Föräldrar skall med fullt förtroende kunna skicka sina barn till förskolan.
Man måste ta hänsyn till att föräldrarna har olika uppfattningar om hur
känsliga frågor skall presenteras för barnen.
11.4 Rättvisa statsbidrag för valfrihet och mångfald
Det är i dag möjligt för föräldrakooperativ att driva daghem med samma
statliga stöd som kommunala daghem. En förutsättning är att de tas upp i
kommunens barnomsorgsplan. Även ”ideella” organisationer har en sådan
rätt till statsbidrag. Personaldrivna daghem har däremot ingen rätt till
statsbidrag, trots att det borde vara en mycket naturlig och stabil verksamhetsform,
ej heller daghem av typ Pysslingen. Reglerna för rätten till
statsbidrag till de alternativa daghemmen är också oklara. I praktiken kan
socialstyrelsen skönmässigt avgöra om en ”ideell” organisation har rätt till
statsbidrag för ett daghem eller inte. Detta är otillfredsställande också från
rättssäkerhetssynpunkt.
För att förbättra valfriheten för både föräldrar och personal bör enligt vår
mening alla daghem, som uppfyller de kvalitetskrav som alltid måste ställas,
ha rätt till samma statsbidrag som de kommunala eller kooperativa daghemmen.
De statsbidragsregler som gäller från år 1988 innebär att statsbidrag endast
betalas ut till daghem som är öppna minst åtta timmar om dagen. Detta
omöjliggör i praktiken tillkomsten av sådana förskolor som är öppna t ex åtta
timmar om dagen och som skulle tillgodose både barnens behov av
pedagogik och samvaro och tillsynsbehovet för många föräldrar med kortare
arbetstid.
Statsbidraget till deltidsförskolorna är orimligt lågt i förhållande till
heltidsförskolorna. En hel deltidsförskoleavdelning får samma statsbidrag
som en enda daghemsplats. Statsbidragen till heltidsdaghem, daghem öppna
kortare tid än åtta timmar samt till deltidsförskolorna bör ges en likvärdig
utformning.
Deltidsförskolor som drivs av annan huvudman än kommunen får inte
heller något som helst statsbidrag med gällande regler. Detta är orimligt.
Kristna förskolor eller förskolor med alternativ pedagogik skulle utgöra ett
Mot. 1988/89
So612
17
för både föräldrar och personal välkommet komplement till de kommunala
deltidsförskolorna. De bör således få samma statsbidrag som de kommunala
deltidsförskolorna.
11.5 Familjedaghemmen och dagbarnvårdarna
Familjedaghemmen utgör ett värdefullt alternativ i barnomsorgen.
Vård i stora grupper är t ex många gånger mindre lämplig för de riktigt små
barnen av såväl psykologiska som medicinska skäl. Små barn är infektionskänskliga
eftersom deras immunförsvar ännu inte är färdigutvecklat.
Familjedaghem är ett oumbärligt alternativ för infektionskänsliga barn
över huvud taget, för barn som behöver en lugnare miljö, för många
glesbygdsbarn och för barn vars föräldrar arbetar på obekväm arbetstid.
Många skolbarn orkar inte med att även efter sin arbetsdag i skolan vistas i en
kollektiv miljö. Familjedaghemmen är således i många fall ett lika bra eller
bättre alternativ än fritidshemmen.
Trots detta missgynnas familjedaghemmen i många avseenden av den
socialdemokratiska regeringen. Statsbidraget för ett barn i familjedaghem
uppgår som mest till 16 500 kr om året mot nära 30 000 kr för en
daghemsplats. Detta kan göra en familjedaghemsplats dyrare för kommunen,
även om den i verkligheten kostar mindre.
Regeringen motsätter sig också statsbidrag för dagbamvårdares egna
barn. Endast om dagbarnvårdarna byter barn med varandra räknas vården
som ett riktigt ochstatsbidragsbidragsberättigat arbete. Resultatet av denna
otidsenliga inställning kan bli att dagbarnvårdarna slutar med sitt arbete och
att både deras egna barn och övriga dagbarn i stället tvingas ställa sig i
barnomsorgskön.
Statsbidragsreglerna bör enligt vår mening skyndsamt ändras så att
missgynnandet av familjedaghemmen och dagbarnvårdarna upphör.
12 Familjepensioneringen
Nya regler för efterlevandeskyddet inom den allmänna försäkringen träder i
kraft 1 januari 1990. Dessa innebär i allmänhet förbättringar för änkor,
änklingar och sambor med barn upp till 12 års ålder. Även barnpensioneringen
förbättras och utsträcks till 20 års ålder när barnen fortfarande studerar.
Den livsvariga efterlevandepensionen för alla änkor kommer dock successivt
och efter långtgående övergångsregler att försvinna.
Även om änkor, änklingar och efterlevande sambor med barn kan
visserligen få särskild efterlevandepension om deras möjligheter att försörja
sig genom dödsfallet nedsätts med minst hälften. Trots detta kommer
emellertid de nya reglerna att innebära behov av ytterligare åtgärder till
skydd för makar med låg eller ingen inkomst.
Det är viktigt att föräldrar kan ägna tillräcklig tid, på heltid eller deltid, åt
vården av barnen utan att därför komma i sämre läge på äldre dar. Rätten att
räkna ATP-år för vård av egna barn bör därför utvidgas till att gälla alla
förskolebarn. Till detta kommer att de s.k. 15- och 30-årsreglerna får ökad
betydelse genom att kvinnornas behov av att bygga upp en trygghet genom en
egen ATP-pension ökar.
Mot. 1988/89
So612
18
Pensionssystemet bör inte heller lägga sig i familjernas sätt att ordna Mot. 1
arbetsfördelning och barnomsorg. Från moderat håll har vi därför krävt att So612
giftorätt i under äktenskapet intjänad ATP bör möjliggöras. En sådan skulle
betyda mycket för kvinnor som huvudsakligen varit hemarbetande under
äktenskapet men där makarna skiljs efter flera års äktenskap. En sådan rätt
skulle också betyda mycket för efterlevande make, om den avlidne maken
haft de huvudsakliga inkomsterna under äktenskapet. Pensionsberedningen
har på vårt förslag lovat att grundligt utreda denna fråga.
Det är också angeläget att inga hinder läggs i vägen för dem som själva vill
ordna ett kompletterande försäkringsskydd.
En viktig förutsättning föreligger genom ”fribrevseffekten” i övergångsbestämmelserna
till de nya reglerna för efterlevandepensioneringen. Den
innebär att de som vid de nya reglernas ikraftträdande hunnit en bit upp i
åren har en grundplåt till en änkepension som endast behöver byggas på med
ett mindre belopp och till en lägre kostnad än som annars skulle krävas.
På förslag av moderata samlingspartiet uttalade socialförsäkringsutskottet
att en utgångspunkt när de gäller beskattningsfrågorna ”skall därvid vara att
de grundläggande avdragsvillkoren avseende premier för frivilliga pensionsförsäkringar
inte försämras.”
Pensionsförsäkringar är ett långsiktigt sparande. Finansministerns proprå
om en årlig skatt på 30 procent av kapitalet i försäkringsbolagens pensionsfonder
skulle radikalt försämra avkastningen på pensionssparandet och göra
det svårt att garantera dess värde. Detta kan inte accepteras och strider enligt
vår mening mot det av socialförsäkringsutskottet gjorda uttalandet.
Vi anser vidare att avdrag bör medges utan begränsning när det gäller
premier för efterlevandeförsäkring och att möjligheten att erhålla avdrag för
premie för makes pensionsförsäkring bör återinföras. Rätt till avdragsgillt
pensionssparande i bank bör också införas, där de sparade medlen beskattas
när de tas ut.
13 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till en förbättrad
avdragsrätt för underhållsskyldiga föräldrar,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att vid
beräkning av tidsvinst vid resa med bil till och från arbetet också får
inräknas den tid det tar att lämna och hämta barn på daghem o.d.,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reglerna för existensminimum,1]
1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till sådan
ändring av socialtjänstlagen att där klart framgår att vård av egna barn
skall betraktas som jämbördigt med motsvarande förvärvsarbete,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
bostadsbidragens konsumtionsstyrande effekt minskar och bidragen
prövas mot inkomst efter skatt och att en plan framläggs enligt vilken
bostadsbidragen stegvis och så långt möjligt ersätts med grundavdrag
för barn, lägre skattetryck i övrigt samt flerbarnstillägg,2]
[att riksdagen avslår regeringens proposition om utbyggd föräldraförsäkring
vad gäller hemställan i socialdepartementets bilaga,3]
[att riksdagen beslutar att garantinivån inom föräldraförsäkringen
från den 1 januari 1989 skall uppgå till 1/365 av basbeloppet om
dagen,3]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
skolstyrelsen skall ansvara för den verksamhet i förskolan under året
närmast före skolstarten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vikten av att det pedagogiska programmet för
förskolan bygger på och syftar till att hos barnen inpränta den respekt
för medmänniskors självbestämmande, lika värde och integritet som
vilar på bl.a. kristen grund,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidragsregler
för barnomsorgen som inte missgynnar familjedaghemmen. Reglerna
bör vidare vara neutrala gentemot olika huvudmän och även möjliggöra
statsbidrag för alternativa deltidsförskolor liksom för daghem
öppna kortare tid än åtta timmar enligt vad i motionen anförs,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrade villkor för tecknande av frivilliga
tilläggsförsäkringar.l]
Stockholm den 19 januari 1989
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Dahlberg (m)
Gunnar Hökmark (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
1 1988/89:Sk342
2 1988/89:Bo214
3 1988/89:Sf253
gotab 16559, Stockholm 1989
Ingegerd Troedsson (m)
Bo Lundgren (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)
Sonja Rembo (m)
Mot. 1988/89
So612
20