Motion till riksdagen
1988/89:So523

av Marianne Andersson och Jan Hyttring (båda c)

Dental kvicksilverförgiftning Mot.

1988/89
So523—531

Som en del i en utredning om misstänkt amalgamförgiftning anger socialstyrelsen
beträffande blodprov att:

Kvicksilver i helblod bör analyseras på alla patienter med besvär som är
förenliga med kvicksilverförgiftning samt vid stark oro om detta. Dessutom
kan urinanalyser göras.

Kvicksilverkoncentration i helblod under 50nmol/l anses normalt och
talar starkt emot en symptomgivande kvicksilverexponering. Om kvicksilverkoncentrationen
i blodet överstiger 50 nmol/1 rekommenderas nytt blodprov
samt även urinprov för kvicksilveranalys.

Föreskriften ingår även i riksförsäkringsverkets (RFV) allmänna råd för
prövning enligt tandvårdsförsäkringen.

Vid tillämpningen av de allmänna råden inom vården i försäkringsväsendet
har dessa mätningar fått större vikt än vad socialstyrelsen avsett.

Socialstyrelsen anger att ”diagnosen kronisk kvicksilverförgiftning bör
grundas på positiva kriterier såsom karaktäristiska besvär, känd exponering
och förhöjd kvicksilverkoncentration i blod/urin” vilket 1988—06—17 preciserats
enligt följande:

Om man utrett en patient och inte kommit till ett konkret resultat utvisande
att ett visst annat ämne än amalgam orsakar besvären kan det vara aktuellt
att pröva ett utbyte av amalgamfyllningar i tänderna.

Grundproblemet med helblodsmätningar är att dessa inte är relevanta annat
än för industriell exponering och i praktiken förhindrar att amalgamfrågan

löses.

Redan socialstyrelsens utredning (LEK) konstaterar detta: ”Det bör påpekas
att vare sig blod- eller urinhalter är några bra indikationer på kvicksilver
i hjärnan (det kritiska organet)” och anför:

Det finns teoretiska grunder och observationer som stöder påståenden att
kvoten Hg/Selen i plasma och glutationsperoxidas i blod skulle vara bättre
som diagnostiska hjälpmedel än analys av enbart kvicksilver.

Svenska läkarsällskapet har i yttranden över utredningen förklarat orsaken
härtill:

Kvicksilveranalys

Nästan genomgående i redovisningen har kvicksilver i helblod (B-Hg) diskuterats.
Vid exposition för oorganiskt kvicksilver ses i första hand en 1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr So523-531

ökning av kvicksilver i plasma (P-Hg) medan kvicksilver i röda blodkroppar
är ökat vid exposition för organiskt Hg. Användningen av B-Hg i stället för
P-Hg är därför betydligt osäkrare, när det gäller bedömning av effekter av
amalgam. De olika gränsvärden som anges för bedömning av eventuell
Hg-förgiftning borde därför anges som plasmavärden.

Samma kritik gäller de föreslagna laboratorieundersökningarna. P-Hg
snarare än B-Hg borde ingå bland de primära analyserna.

Svenska läkarsällskapet upprepade denna uppfattning vid offentlig utfrågning
i socialutskottet i november 1988.

Att de av socialstyrelsen föreskrivna helblodsmätningarna saknar diagnostiskt
värde har visats år 1984 av yrkesmedicinaren S. Langworth m.fl. i
rapport till arbetsmiljöfonden (Dnr 84:1242)

I kontrollgruppen (ej exponerade i kloralkalifabrik) fanns en statistiskt
signifikant samvariation mellan Hg-koncentrationen i urin och antalet amalgamytor.
Koncentrationen av Hg i helblod samvarierade ej med antalet
amalgamytor.

Prof. Maud Bergman, odontologen Umeå, har enligt Tandläkartidningen
8/88 kommit till en ännu mera långtgående slutsats:

Endast mängden plasmakvicksilver var positivt korrelerad till mängden
amalgamytor. Inga andra av de många undersökta blodvärdena visade
några statistiskt säkerställda skillnader mellan de båda grupperna.

Med hänvisning till vad som ovan redovisats kan konstateras att det är
klarlagt att socialstyrelsens primära metod för kvicksilvermätningar saknar
värde, är ett slöseri med skattemedel och en fara för de tusentals patienter
som undersöks för dental kvicksilverförgiftning.

Allt talar för att helblod valdes därför att den var vetenskap och beprövad
erfarenhet (vid industriexponering) och därför att alternativa mätmetoder ej
fanns att tillgå vid statliga institutioner eller inom landstingen.

10 000 å 12 000 patienter har däremot sedan år 1983 mätt plasmakvicksilver
eller kvoten kvicksilver/selen vid tre å fyra tillgängliga laboratorer efter
remiss från läkare eller privattandläkare. Flertalet har gjort detta på egen
bekostnad bl.a. därför att möjligheten att få remiss från t.ex. vårdcentraler
snarast har minskat från 1986/87.

Frågan om mätmetod och om att karakteristiska symptom analyseras har
stor betydelse då 370 000 personer anser sig ha problem från amalgam.
Urvalsundersökningar anger frekvensen till 10 % av den vuxna befolkningen
(blodcellsmätningar) eller mellan 0,6 och 1,1 miljoner svenskar
(karaktäristiska symptom).

I socialstyrelsens allmänna råd måste därför helblodsmätningar tas bort
som kriterium och ersättas med plasmamätning, PIXE-metod eller annan
mätmetod.

Socialstyrelsen bör också tillse att en systematisk analys av karaktärestiska
symptom får avsedd vikt vid den praktiska tillämpningen inom vården
och vid bedömningar av försäkringsfrågor.

Mot. 1988/89
So523

2

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att erforderliga initiativ tas
för att helblodsmätningar vid dental kvicksilverförgiftning ersätts
med annan metod,

2. att riksdagen hos regeringen begär att erforderliga initiativ tas
för att människors symptom beaktas enligt intentionerna i socialstyrelsens
allmänna råd.

Stockholm den 25 januari 1989

Marianne Andersson (c) Jan Hyttring (c)

Mot. 1988/89
So523

3