Motion till riksdagen
1988/89 :So514

av Rosa Östh m.fl. (c)
HIV/aids

Insatserna för att stoppa spridningen av HIV-infektion måste fortsätta med
oförminskad styrka.

Efter en tid med så gott som dagliga larmrapporter och en skarp fokusering
på HIV/aids-problematiken tycks debatten delvis ha avstannat. Detta får inte
förleda någon att tro att faran är över och att utvecklingen är under full
kontroll. Antalet nyrapporterade fall av smittade stiger stadigt om än i något
långsammare takt än tidigare. T.o.m. den 30 november 1988 var 1 952
HIV-positiva personer kända. 241 personer hade insjuknat i aids, varav 112
hade avlidit.

Den moderna medicinska forskningen har på kort tid lyckats kartlägga
viktiga fakta om sjukdomen. Vi har fått ökade kunskaper om sjukdomens
spridningsvägar. Vår kunskap om viruset och hur det påverkar människan
ökar också ständigt. Trots detta finns det idag inga säkra belägg för ett nära
förestående genombrott när det gäller att finna ett vaccin mot HIV eller ett
botemedel mot aids. Beträffande medel som kan fördröja insjuknande i aids
och som kan lindra sjukdomssymptomen, ser läget något ljusare ut.

Idag vet vi att HIV sprids genom sexuella kontakter, genom blod och
blodprodukter och från smittade gravida kvinnor till foster. Därutöver har
inga andra spridningsvägar kunnat påvisas. De kända spridningsvägarna
innebär att människor ofta ställs inför stora problem. Smittspridning sker
oftast via sexuella kontakter. Dagens människor lever därmed i en tid där en
av de mest nära och intima kontakter två människor kan ha, kan utgöra ett
hot mot livet. Alla de som ansvarar för informationen om HIV/aids har en
ytterst grannlaga uppgift där det gäller att informera människor på ett sakligt
och korrekt sätt utan att samtidigt medverka till att sprida rädsla för nära och
förtroendefulla kontakter människor emellan.

En saklig och målgruppsanpassad information är det bästa och säkraste
sättet att hejda smittspridningen. Informationsinsatserna måste inriktas på
att inte bara sprida faktakunskap utan också att åstadkomma förändrade
attityder och förändrat sexuellt beteende.

I informationsarbetet är det angeläget att olika intresseorganisationer
engageras. Det är ett väl känt faktum att människor hellre anammar budskap
som ges av personer med vilka man känner en samhörighet. Statliga bidrag
har sedan en tid tillbaka utgått till organisationernas informationsarbete. Det
förefaller emellertid som om restriktiviteten varit onödigt stor när det gäller
beviljande av anslag. En stor majoritet av organisationeras anslagsframställningar
har avslagits.

Enligt vår uppfattning finns det anledning att låta en större del av

informationsmedlen komma frivilligorganisationerna till del för att användas
i deras upplysnings- och utbildningsarbete. Detta bör ges regeringen till
känna.

Till de allra viktigaste informationsinsatserna hör de som riktar sig till
skolungdomar. Skolan har i det sammanhanget en central funktion. En
fördjupad information om HIV/aids bör inte vara en isloerad företeelse utan
ingå som en naturlig del i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Inte
minst viktigt är att upplysning om andra sexuellt överförbara sjukdomar inte
försummas. Könssjukdomar som clamydia, kondylom m.fl. sjukdomar kan i
sig leda till ytterst allvarliga skadeverkningar, men det innebär också att
risken för att HIV-smitta överförs ökar.

En förutsättning för att skolan skall kunna fullfölja sin viktiga uppgift som
informatör är att sex- och samlevnadsundervisningen fungerar tillfredsställande
på alla stadier och på alla linjer. Likaså är det en förutsättning att
skolöverstyrelsen tillförs de resurser som erfordras för att planerat fortbildningsprogram
skall kunna genomföras. Detta arbete måste ske kontinuerligt
för att få effekt. Detta bör ges regeringen till känna.

I det här sammanhanget vill vi också peka på betydelsen av att det i hela
landet, helst i alla kommuner, finns ungdomsmottagningar dit ungdomar kan
vända sig med förtroende i alla frågor som rör sex och samlevnad,
prevention, graviditet, veneriska sjukdomar m.m. Nyinrättade ungdomsmottagningar
visar att det ofta finns ett stort uppdämt behov av sådan
verksamhet.

Fort- och vidareutbildning för yrkesverksam vårdpersonal

Kommuner och landsting har ansvar för att kontinuerligt genomföra
utbildningsinsatser för sin personal. Det är viktigt av flera skäl. Dels har
personalen ett intresse av att genom ökad kunskap uppnå en större säkerhet i
kontakten med virusinfekterade patienter, dels har patienterna ett självklart
intresse av ett ändamålsenligt och mänskligt omhändertagande. Det är
viktigt att de nya insikter och kunskaper som kommer fram genom forskning
och praktisk erfarenhet snabbt kommer de yrkesverksamma till del.

Eftersom det blir allt vanligare att långtidssjuka vårdas i det egna hemmet,
kan vi utgå från att detta också kommer att gälla aids-sjuka personer. Det
finns därför anledning att särskilt beakta det utbildningsbehov som uppkommer
för hemtjänstpersonal.

Testverksamhet

Testverksamheten i Sverige är mer omfattande än i de allra flesta andra
länder. I vårt land betraktar vi testningen som ett viktigt vapen för att
bekämpa viruset. Att såsom hittills skett genomföra frivilliga tester på
utvalda grupper i befolkningen kan ge en bra uppfattning om smittspridningsmönstret,
samtidigt som det ger underlag för planerade vård- och
informationsinsatser. Det finns därför anledning att fortsätta med sådan
verksamhet.

Personer som av olika anledningar vill genomgå test bör uppmuntras till
detta. Att låta testa sig innebär ju att man försäkrar sig om att man inte

Mot. 1988/89

So514

6

sprider smitta vidare till sina medmänniskor. Men eftersom det ställs krav på
den som är smittad, är det också samhällets skyldighet att ge de smittade en
fullgod vård och ett mänskligt och kunnigt bemötande. För att en HIV-test
skall kunna bli ett naturligt inslag inom all sjukvård måste kompetens- och
resursbehoven tillgodoses. Det är självklart viktigt att alla som låter testa sig
kan känna sig säkra på att de fullt ut kan åtnjuta det sekretesskydd som
sjukvården alltid skall erbjuda. Det bör därför underlättas för patienter att
fritt välja vårdinstitution även utanför det egna sjukvårdsdistriktet.

Det från centern i tidigare motion framförda kravet beträffande viss
obligatorisk testning har tillgodosetts genom riksdagsbeslut i samband med
nya smittskyddslagen. Det finns nu anledning att med uppmärksamhet följa
utvecklingen för att säkerställa att omfattningen av obligatoriska test ligger
på rätt nivå.

Smittspårning

Ett viktigt medel för att minska spridningen av HIV-infektionen är smittspårning.
Det är en ytterst grannlaga verksamhet, som ställer stora krav på
utövarna. Det är inte sannolikt att man uppnår bättre resultat genom
tvingande regler när det gäller att uppge kontakter. Smittspårning måste
istället bygga på ett förtroendefullt samarbete mellan den smittade och
tjänstemannen där stor hänsyn tas till den enskildes integritet. En viktig roll i
det här sammanhanget har smittskyddsläkaren. Han måste kunna ingripa i de
fall verksamheten spårar ur och inte blir ändamålsenlig. Smittskyddsläkaren
har genom den nya smittskyddslagen fått ökade befogenheter och ett utökat
verksamhetsområde. När förslaget om smittskyddslag behandlades i socialutskottet
reserverade sig centerns representanter för att smittskyddsläkarna
måste garanteras resurser som motsvarar de nya kraven. Vi anser
fortfarande att regeringen har en skyldighet att följa upp att smittskyddsläkarna
i varje län får de medel som krävs för en ändamålsenlig verksamhet.
Detta bör ges regeringen till känna.

I vissa undantagsfall händer det att smittade måste omhändertas för
tvångsvård. Vi anser att vården liksom hittills skall ske på sjukvårdsinrättning.
Som vi framhållit tidigare anser vi det inte vara rimligt att vårdbehovet
skall omprövas närhelst den intagne så begär. För att isoleringen skall kunna
hävas måste det finnas anledning att tro att situationen för den intagne
varaktigt skall ha förändrats. Det kan inte vara förenligt med den vårdades
intresse att prövningen sker slentrianmässigt, vilket det finns risk för med
nuvarande bestämmelse. Detta bör ges regeringen till känna.

Förebyggande arbete

Ett förebyggande arbete i olika delar av samhället är nödvändigt. Inte minst
ute på arbetsplatserna är det angeläget att sprida kunskap om HIV/aids.
Eftersom vi kan förutsäga att många människor kommer att arbeta tillsammans
med smittade arbetskamrater är det viktigt att informationen hela tiden
kopplas till ett aktivt arbete för att stödja och hjälpa de människor som
drabbas. De fackliga organisationerna bör här ha de bästa förutsättningarna
för att bygga upp den beredskap som är nödvändig.

Mot. 1988/89

So514

7

Det förekommer att sjukvårdspersonal och andra som genom sitt arbete
kommer i kontakt med HIV-smittade, råder dessa att inte berätta på
arbetsplatsen om sin infektion. Vi vill inte idag ifrågasätta det berättigade i
ett sådant agerande. Det är dock orsakat av den intolerans och rädsla som
smittade människor många gånger möter från sin omgivning.

Alkohol

Kunskaperna rörande smittoriskernas ökning vid alkoholkonsumtion är
dåligt belysta. Med vetskap om den stora roll detta spelar i spridningen av
andra sexuellt överförbara sjukdomar finns det anledning att uppmärksamma
detta i betydligt högre utsträckning änvad som sker i dag.

Vi anser därför att aids-delegationen bör få i uppdrag att i sitt informationsmaterial
mera beakta den stora fara som föreligger vid smittspridning
om kontrahenterna är påverkade av alkohol. Alkoholens inverkan på
omdömet är klart belagt.

Kampen mot narkotikan

Narkotikamissbrukare utgör en s.k. riskgrupp när det gäller spridning av
HIV. Inte minst ur den synpunkten är det viktigt att kampen mot narkotika
intensifieras. Centerpartiet har under en följd av år påtalat vikten av en klar
och entydig lagstiftning på narkotikaområdet.

Fram till i fjol var bruket av narkotika inte straffbart, enbart försäljning
och langning. Centerpartiet har under en följd av år krävt att även bruk av
narkotika skall kriminaliseras. Vi har också krävt att påföljden för konsumtion
skall vara böter eller fängelse. Den lagstiftning som drevs igenom i
riksdagen 1988 är verkningslös på grund av att fängelse saknas i straffskalan.
Den ger inte polisen möjlighet att aktivt ingripa i dessa ärenden. Centerpartiet
har i en partimotion, som vi hänvisar till, lämnat utförliga förslag på
narkotikaområdet.

Samhällets vårdresurser för missbrukare är helt otillräckliga. Fortfarande
är det inte ovanligt att en påverkad missbrukare vägras akut vård. Liksom
tidigare hävdar vi att sjukvårdshuvudmännens omhändertagandeansvar
måste slås fast.

Fria sprutor

I debatten om omhändertagande och vård för narkotikamissbrukare har ett
antal förslag förts fram. Dessa har inte sällan motiverats av den förändrade
situation som spridningen av HIV leder till. Frågan om fria sprutor till
narkomaner är inte ny. Redan tidigare har den förts fram som ett sätt att
minska spridningen av olika infektiösa sjukdomar. Enligt centerpartiets
mening rymmer frågan om fria sprutor till intravenösa missbrukare flera
svåra avväganden. En legalisering av sprutorna, vilka är en förutsättning för
intravenöst bruk, motverkar enligt vår uppfattning direkt det beslut riksdagen
tagit angående kriminalisering av narkotikabruk. Ett beslut om fria
sprutor är knappast heller förenligt med intresset av klara och entydiga regler
i kampen mot narkotika. Det är också tveksamt om fria sprutor leder till att

Mot. 1988/89

So514

8

smittspridningen minskar på avsett vis. Att så skulle vara fallet anser vi inte
vara klarlagt i utvärderingen av försöksverksamheten i Lund.

Vi har redan i tidigare motion berört frågan om fria sprutor till HIVpositiva
intravenösa missbrukare. En sådan verksamhet, som kan motiveras
av medicinska skäl, förekommer redan idag i begränsad omfattning och
under sträng kontroll. Även i de fallen bör givetvis de största ansträngningar
göras för att personen skall bli fri från sitt missbruk. Detta kan öka
hans/hennes möjlighet till en högre livskvalitet. Missbruk av narkotika
förvärrar också HIV-infektionens förlopp.

Eftersom en proposition i frågan har aviserats har vi inte nu anledning att
göra ett slutgiltigt ställningstagande. Vi vill emellertid redan nu betona att en
verksamhet med förskrivning av rena sprutor inte kan tillåtas bli så
omfattande som socialstyrelsen föreslagit.

Metadonbehandling

Frågan om metadonbehandling av intravenösa heroinmissbrukare har debatterats
under en följd av år. Allt fler har kommit att acceptera metadonbehandling
då den skett enligt den s.k. Ulleråkersmodellen. Centerpartiet
ställde sig bakom riksdagsbeslutet om en utvidgning av metadonprogrammet
med det förbehållet att arbetet skulle bedrivas i nära samarbete med
Ulleråkers sjukhus och kontinuerligt granskas av socialstyrelsen. Vi vill i det
här sammanhanget upprepa vårt krav på att verksamheten utövas under
största kontroll. Vi vill allvarligt varna för den utveckling som vi idag ser i
Danmark och Holland.

Vad som i motionen sagts om kontroll bör ges regeringen till känna.

Prostitution

De som är prostituerade och samtidigt narkomaner lever på samhällets
skuggsida. Få människor utnyttjas på ett så utstuderat sätt som dessa.

Det är uppenbarligen inte ovanligt att köparna medvetet utsätter sig för
risken att smittas av HIV. Eftersom kunderna ofta har familj utsätter de sina
fasta partners för risken att smittas. Kundernas beteende utgör därmed en
oacceptabelt hög risk för heterosexuell smittspridning.

Aids-epidemin reser därför nya skäl för att prova förutsättningen för att
göra det till en kriminell handling att utnyttja prostituerade. En sådan åtgärd
är i detta sammanhang inte i första hand moraliskt betingad, utan en insats
för att skydda människor från att bli HIV-smittade.

Omhändertagande av smittade och aids-sjuka

Av riksdagens beslut framgår att vården av HIV/aids-sjuka skall organiseras
som en del i kommunernas socialtjänst och i landstingens ordinarie vårdande
verksamhet. Denna huvudprincip är riktig.

I det dagliga arbetet med HIV/aids-patienter upplever dock såväl personalen
som de drabbade stora brister. Behovet av ett varsamt och mänskligt
omhändertagande är många gånger större än för andra patientgrupper.
Fortfarande upplevs sjukdomen av många som något skamligt. Rädslan för

Mot. 1988/89

So514

9

att smittas stöter många gånger bort vänner och anhöriga. Många HIVsmittade
beskriver också sin tillvaro som ensam och isolerad. Man känner sig
utestängd från mänsklig gemenskap.

Fortfarande har inte heller vårdmetoderna för HIV/aids-drabbade utvecklats.
Av forsknings- och utvecklingsskäl finns därför anledning att noga
överväga möjligheterna att avdela vård- och omhändertaganderesurser för
denna patientgrupp. Detta får dock inte medföra att den övriga sjukvården
och kommunernas socialtjänst avstår från vårdinsatser till HIV-smittade och
de som drabbas av aids.

Många som har aids kan och bör vårdas i hemmet. De hittills vunna
erfarenheterna visar dock tydligt på bristerna i samhällets hemsjukvård. Det
är inte ovanligt att möjligheterna att vårdas i hemmet helt vilar på frivilliga
insatser från vänner och anhöriga. En aids-sjuk patient kan vara mycket
vårdkrävande, särskilt i sjukdomens slutstadium. Om även denna patientkategori
skall erbjudas hemsjukvård måste samhället vara beredd att ställa upp
med särskilda resurser. En möjlighet som bör prövas i storstäderna är att
anställa särskild personal för detta. Denna personal skall därmed svara för
såväl kommunernas som landstingens vårduppgifter.

Vården av HIV-smittade och aids-sjuka måste organiseras utifrån just
denna patientgrupps särskilda vårdbehov. En sådan vårdorganisation måste
kännetecknas av en flexibilitet och anpassningsförmåga. Detta bör ges
regeringen till känna.

Friskvårdsprogram för HIV-smittade

En HIV-smittad patient har i början av sin sjukdom få sjukdomssymptom.
Han/hon kan leva ett rikt och aktivt liv i många år. Förutsättningarna för en
sådan sjukdomsutveckling är dock att den smittade för en sund livsföring.
Bruk av alkohol, rökning, liksom en felaktig och ofullständig kost påverkar
hälsotillståndet i negativ riktning. Det är viktigt att den smittade får råd och
hjälp med detta.

Dispensärsverksamhet

Det förebyggande arbetet, smittspårning och vårdande insatser för de
människor som drabbades av TBC organiserades på ett särskilt sätt.
Samhället byggde upp en dispensärsverksamhet där specialistutbildad personal
hade ett totalt omhändertagandeansvar för patienternas vård. Därutöver
hade de till uppgift att sprida information till allmänheten om sjukdomen och
att organisera friskvårdsinsatser för att förebygga insjuknande. En liknande
verksamhet bör prövas i arbetet med att bekämpa aids.

Forskning och utveckling

Den närmaste tiden fordras stora insatser för forskning och utveckling.
Arbetet med att finna verksamma vaccin och botemedel måste fortsätta.
Sverige bör samarbeta med internationella forskare för att utnyttja resurserna
optimalt.

Ett område som bör uppmärksammas mer i framtiden är omvårdnads

Mot. 1988/89

So514

10

forskning för patientgruppen HIV/aids. Vid utarbetande av särskilda omvårdnadsprogram
och program för friskvård för patientgruppen bör exempelvis
de erfarenheter som vunnits vid hälsouniversitetet i Linköping tas till
vara.

Aids i tredje världen

Aids är idag det ojämförligt största hotet mot människors hälsa i hela
världen. I den senaste officiella rapporten beräknas antalet aids-fall vara ca
300 000 och antalet HIV-smittade 5-10 milj. För länderna i tredje världen
kan aids få följder som idag är oöverblickbara. I Centralafrika och på de
karibiska öarna finns det 10-100 gånger så många fall per invånare än i USA
och Västeuropa.

För många länder i Afrika kommer aids att få en skrämmande omfattning.
Även med effektiva förebyggande insatser måste vi räkna med över 1 milj.
aids-fall i Afrika under nästa årtionde. Särskilt hårt drabbas barnen i Afrika.
Många smittas redan i moderslivet och dör tidigt. De överlevande kommer
att i allt större omfattning bli föräldralösa genom att båda föräldrarna är
smittade och avlider. Det stora antalet ensamma barn är redan ett stort
problem.

Nu ökar också smittan i Asien på ett oroväckande sätt. Som exempel kan
nämnas att 30 % av narkomanerna i Bangkok var smittade i juli 1988.

Länderna i tredje världen har inte tillnärmelsevis de resurser som krävs för
att hantera detta enorma folkhälsoproblem. Hälso- och sjukvården är i de
här länderna i allmänhet mycket dåligt utvecklad.

Vi vill från centerpartiet starkt betona att det finns anledning att i vår
biståndsverksamhet prioritera insatser mot HIV/aids i tredje världen. Vi tar
även upp detta i vår biståndsmotion.

Insatser i storstad

Sjukdomen aids har hittills fått sin största spridning i storstadsområdena. Det
krävs därför särskilda insatser där för att förhindra smittspridning också till
övriga delar av landet. Det ligger således i hela landets intresse att vi får till
stånd en effektiv smittbekämpning i storstadsområdena. Hittills har också
staten tagit på sig en del av kostnadsansvaret för insatserna i dessa områden.

Redan i förra årets budgetproposition aviserade föredragande statsråd att
anslaget skulle dras in från och med 1990. Socialutskottet motsatte sig detta
förslag och uttalade: ”Enligt utskottets mening är det troligt att särskilda
bidrag från statens sida till de mest drabbade kommunerna och landstingen
kommer att behövas under betydligt längre tid om arbetet mot aids och HIV
skall kunna bedrivas så effektivt som förutsatts från statsmakternas sida.
Utskottet anser därför inte att man nu bör låsa sig för en tidsgräns vartefter
inga ytterligare statsbidrag utgår. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.” Riksdagen följde utskottets förslag.

Det måste tyvärr konstateras att socialministern inte har beaktat riksdagens
enhälliga beslut. I årets budgetproposition uttalar statsrådet att hon inte
är beredd att ta ställning till frågan om statsbidrag för tiden efter 1989. Detta
är beklagligt eftersom en långsiktig planering kräver ett besked från

Mot. 1988/89

So514

11

regeringens sida. Enligt centerpartiets uppfattning kommer det att finnas Mot. 1988/89

behov av statsbidrag till storstadskommunerna för ytterligare ett antal år So514

framöver. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
inriktningen av arbetet om HIV/aids,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
frivilligorganisationernas roll i informa tionsarbetet kring HIV/aids,

3. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts beträffande
resurser för skolinformation om HIV/aids,

4. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
utbildning av vård- och hemtjänstpersonal,

5. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
möjligheterna för smittskyddsläkarna att fullgöra sitt arbete vad gäller
HIV/aids,

6. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
tvångsisolerads möjlighet att enligt smitt skyddslagen begära att
isoleringen skall upphöra,

7. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att i sin information
rörande smittspridningen av HIV-viruset beakta sambandet med
alkoholkonsumtion och smittspridningsmönstret,

8. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
sjukvårdshuvudmännens omhändertagandeansvar för aids-sjuka,

9. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om starkt
restriktiva villkor för att genom samhället göra sprutor tillgängliga för
HIV-smittade narkomaner,

10. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
metadon-programmet,

[att riksdagen hos regeringen begär att frågan om kriminalisering
av de prostituerades kunder skall prövas i enlighet med vad i motionen
anförts,1]

11. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för en flexibel
vårdorganisation med utgångspunkt från de smittades situation och
behov,

12. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
friskvårdsprogram för HIV-smittade,

13. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för ”dispensär”verksamhet
för HIV-problematiken i enlighet med det anförda,

14. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
behovet av omvårdnadsforskning för patientgruppen HIV/aids,

[att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
behovet av insatser mot HIV/aids i tredje världen,2]

12

15. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts beträf- Mot. 1988/89

fande behovet av insatser mot HIV/aids i storstadsregionerna. So514

Stockholm den 24 januari 1989
Rosa Östh (c)

Karin Israelsson (c)

Rune Backlund (c)

Roland Larsson (c)

Kersti Johansson (c)

Ulla Tillander (c)
Göran Engström (c)
Marianne Jönsson (c)

1 1988/89 :Ju631.

2 1988/89: U227.

13