Motion till riksdagen
1988/89: So502

av Lars Werner m. fl. (vpk)

Minskad helgtjänstgöring för vårdpersonal

Kommunalarbetareförbundet har visat i en rapport att landstingsanställda
kvinnor som tillhör Kommunal har fler arbetsskador än någon annan
grupp på arbetsmarknaden. Deras arbete sliter både fysiskt och psykiskt.
Tunga lyft varje dag och olämpliga arbetsställningar och därtill arbetstider
som knappast har någon motsvarighet på arbetsmarknaden för övrigt gör
arbetet påfrestande.

Fortfarande arbetar stora delar av vårdpersonalen på scheman med
tjänstgöring varannan helg. Under kortare tidsperioder är det kanske
möjligt att anpassa sig till ständigt helgarbete, men den som under flera år
tvingas arbeta varannan helg får avstå från mycket av familjesamvaro och
annan social gemenskap.

Arbetstiderna i sjukvården har ett könsperspektiv, vilket alltför sällan
framkommer i debatten. Det är främst kvinnorna i vården som drabbas av
de orimliga arbetstiderna.

Minskad helgtjänstgöring skulle omedelbart ge positiva effekter på möjligheten
att rekrytera personal, minska personalomsättningen och sjukfrånvaron.
Både sjukvårdshuvudmännen och politikerna är medvetna om
betydelsen av minskad helgtjänstgöring och försöksverksamhet pågår vid
vissa sjukhus. Men personalsituationen är akut och det är nödvändigt med
en snar förändring.

Nyanställningar på grund av personalomsättningen kostar mycket pengar
för sjukvården och sjukfrånvaron ger utgifter för staten. Investeringar
som kan minska personalomsättningen och sjukfrånvaron blir lönande
både för sjukvårdshuvudmännen och staten.

Men det är också nödvändigt av andra skäl att förbättra vårdpersonalens
arbetsvillkor. Den vårdkris som nu synliggjorts är till stora delar en personalkris.
Den är ett resultat av många års försummelser på det personal- och
arbetsmiljöpolitiska området i vården. Om inget förändras kommer personalsituationen
att förvärras ytterligare. En bra personalpolitik ger också
direkta effekter på vårdkvaliteten — personalens arbetsmiljö är patienternas
livsmiljö.

Vid Täby sjukhus i Stockholms län har undersköterskor och vårdbiträden
fått ändrad tjänstgöring så att de nu arbetar två helger av fem istället
för som tidigare varannan helg. En märkbar effekt av den förändringen är
att Täby sjukhus inte haft sådana personalproblem att avdelningar tvingats
stänga, vilket är fallet vid jämförbara sjukhus i länet med tjänstgöring
varannan helg.

Om motsvarande förändringar i vårdpersonalens helgtjänstgöring skall
genomföras vid samtliga 900 vårdavdelningar i Stockholms läns landsting
kan årskostnaden beräknas till ca 300—400 miljoner kronor.

Enligt landstingsförbundets beräkningar kommer den samlade kostnaden
för sjukvården att öka med ca 4 miljarder kronor/år vid en allmänt
genomförd minskad helgtjänstgöring. Detta motsvarar ett behov av ca
20000 nya tjänster. Behovet av nyrekrytering kan framstå som omöjligt att
uppnå, men de sjukhus som genomfört ändrade arbetsscheman har lyckats
tillgodose behovet av ny personal trots den besvärliga personalrekryteringssituationen
inom vården. Det visar att frågan om arbetstiderna har en
avgörande betydelse för att göra vårdarbetet attraktivare. Det skulle säkerligen
underlätta ytterligare om arbetstiderna även i övrigt blir flexiblare så
att större individuella hänsyn kan göras.

För att snabbt få till stånd en minskad helgtjänstgöring i vården och
förhindra en akut personalvårdkris bör staten enligt vpk:s mening under
en övergångsperiod ekonomiskt stimulera ett förändringsarbete.

Vpk föreslår därför att staten under en treårsperiod årligen anslår 2000
miljoner kronor att fördela till sjukvårdshuvudmännen för genomförande
av minskad helgtjänstgöring.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att under en treårsperiod årligen anslå
2000 milj. kr. att fördela till sjukvårdshuvudmännen för genomförande
av minskad helgtjänstgöring,

2. att riksdagen beslutar att under anslaget Bidrag till allmän
sjukvård m.m. för budgetåret 1989/90 anslå 2000 milj. kr. utöver
regeringens förslag i enlighet med vad som framhålls i motionen.

Stockholm den 20 januari 1989

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Mot. 1988/89
So502

14