Motion till riksdagen
1988/89: So499

av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)
Förebyggande barn- och ungdomsvård

De senaste decennierna har vi för varje år fått allt större problem med
stegrade kostnader för sjukvård och socialvård. Dessa kostnader har nu
nått sådana dimensioner att de hotar spräcka förutsättningarna för hela
vårt välfärdssamhälle. Det har blivit en ond cirkel med allt fler människor
socialt, fysiskt och psykiskt handikappade, och det sociala arvet förstärker
allt detta för varje generation. För att bryta denna onda cirkel fordras en
djupgående analys av orsaken till problemen och kraftfulla insatser på kort
sikt från hela samhällets sida. Hitintills har de styrande ej kunnat eller
velat förstå sammanhangen utan har haft skygglappar för ögonen. Följden
har blivit att man svårt försummat nödvändigt förebyggande arbete, speciellt
bland barnen.

En av de viktigaste orsakerna till alla dessa problem är den stora folkomflyttningen
i vårt land, som började ta fart efter andra världskriget.
Människor tvingades flytta in till tätorterna med motsvarande utarmning
av landsbygden. Bostäder byggdes på löpande band i miljonprogrammet
utan hänsyn till mänskliga och sociala aspekter. Människor kände sig
rotlösa och blev isolerade. Det sociala skyddsnätet fungerade inte. Det var
bäddat för svåra sociala och psykiska problem. Självmord, barn- och
kvinnomisshandel, alkoholism, narkotikaproblem, kriminalitet har ökat
katastrofalt. Vi har fått en helt ny klass av socialt nedtrampade människor,
som utgör kanske 10—15 procent av befolkningen. Värst utsatta är som
vanligt barnen, som sedan växer upp till trasiga människor och fortplantar
detta dåliga sociala arv. DENNA NYA ”SOCIALA UNDERKLASS”
HAR INTE BARA SOCIALA PROBLEM UTAN STÅR OCKSÅ FÖR
MERPARTEN AV VÅRA SNABBT STIGANDE SJUKVÅRDSKOSTNADER.
DETTA KLARA, STATISTISKT LÄTT FASTSTÄLLDA FAKTUM,
HAR MYCKET LITET DISKUTERATS NÄR DET GÄLLT ATT
KOMMA TILL RÄTTA MED VÅR SJUKVÅRDSKRIS OCH DE
ENORMA KOSTNADERNA FÖR SJUKVÅRD OCH SOCIALVÅRD.

För att på lång sikt komma åt den verkliga orsaken till alla dessa
problem måste vi självklart skapa ett helt nytt samhälle. Miljöpartiet
lägger i år många motioner med konkreta förslag hur detta skall genomföras.
Men att skapa ett nytt samhälle tar många år, och under tiden måste vi
med kraftfulla åtgärder och mycket större insatser än nu lösa dagens
problem men framförallt satsa på förebyggande åtgärder, som mycket
snart kommer att ge positiva resultat. Detta förebyggande arbete måste
helt naturligt till största delen satsas på barn och ungdomar. De sista 10 —

20 åren har det varit en genomgående stark tendens att man istället alltmer
börjat spara på barnen — på resurserna för barnavårdscentraler, barnomsorg,
skola, fritidsaktiviteter för socialt utsatta ungdomar, socialvård
osv.Vi måste nu bryta den onda cirkeln och sätta in STORA RESURSER:
INTRESSE OCH ENGAGEMANG FÖR ATT ARBETA SOCIALT FÖREBYGGANDE
BLAND BARN OCH UNGDOMAR I ALLA ÅLDRAR.
JU TIDIGARE VI KOMMER IN, DESTO STÖRRE EFFEKT
BLIR DET. VI KOMMER ATT GÖRA STORA EKONOMISKA VINSTER
MEN FRAMFÖR ALLT HINDRA MYCKET MÄNSKLIGT LIDANDE.

I själva verket är kanske detta den enda chansen för vårt välfärdssamhälle
att överleva. I vår stora ambition att övervinna fattigdomen och utveckla
vår välfärd har mycket mänskligt och mycket av det vi kallar kultur
försummats på ett ödesdiger sätt. Den framsynte läkaren Hans Lohman
myntade redan för minst 10 år sedan de bevingade orden "vi får det allt
bättre men mår bara sämre". Hur skall då allt detta förebyggande arbete gå
till?

Barn som far illa ger i alla sammanhang och i alla åldrar olika signaler
ifrån sig. Vi måste lära oss att bli lyhörda för dessa och så tidigt som
möjligt försöka avhjälpa de problem som ligger bakom — i familjen, i
samhället.

Redan på BVC kan man, t. ex. när man har s. k. ”skrikbarn”, försöka ta
reda på bakomliggande orsak genom samtal med föräldrarna. Det framkommer
då ofta bakomliggande problem i familjen, som går att åtgärda.
Dålig viktökning kan också vara ett tecken på störningar i familjen, t. ex.
dålig mor-barnrelation, som går att avhjälpa med tidig kontakt. Distriktssköterskor
bör få mer tid att ägna sig åt barnen för att hinna med det
viktiga psyko-sociala arbetet. Föräldragrupper, som också har stor betydelse
i det psyko-socialt förebyggande arbetet, måste också ges mer tidsmässiga
resurser.

Alla barn har på något sätt kontakt med barnomsorgen, och här har
personalen stora möjligheter att se barnens beteende till vardags. De ger
många signaler, och vi måste enligt §12 Socialtjänstlagen få resurser att gå
in och hjälpa till när det behövs, så att det kan bli god kontakt och
samarbete mellan föräldrar, personal på barnstugorna och socialarbetarna
för att lösa problemen.

Alla barn går i skolan, och här har vi den verkliga chansen att fånga upp
de barn som inte mår bra. Vi måste till varje pris hjälpa dessa. Varje barn
som har svåra problem i sin familj behöver ha någon annan vuxen som det
kan ty sig till, tycka om, ha som föredöme och känna trygghet hos. I
Borlänge har man i många år prövat en modell som kallas "fritid i skola".
Alla barn på låg- och och mellanstadiet erbjöds fritidsaktiviteter av något
slag, och de som ej anmälde sig till något sökte man upp genom dörrknackning.
Många av dessa visade sig ha stora problem i familjen och var
understimulerade. De erbjöds då att få deltaga i s. k. "gängetgrupper" —
små grupper med ledare som ordnade sysselsättning för dem hela året om
— vinter som sommar. Man lyckades på det sättet fånga upp de flesta
ungdomarna i riskzonen utan att de behövde känna sig utpekade och

Mot. 1988/89

So499

4

lyckades hindra att de kom in i negativa gäng. Många slussades in i
föreningar, som kunde tillfredsställa något av de intressen som nästan alla
visade sig ha.

Detta är några exempel på uppsökande verksamhet, som vi måste bedriva
i alla åldrar om vi skall kunna nå och hjälpa barn som riskerar att
hamna på livets skuggsida. Det finns många andra väl utprovade projekt i
vårt land, som skulle kunna samlas centralt och spridas ut till alla kommuner
och landsting.

Nästan alla ungdomar i puberteten har större eller mindre problem, som
de ofta inte får någon hjälp med. Till synes små problem kan utlösa
självmord eller leda till andra katastrofer, som kan påverka hela deras liv.
Längtan efter ömhet och trygghet leder ofta till tidigt (för tidigt) sexualliv,
som kan leda till könssjukdomar och aborter. De behöver få akut hjälp. De
behöver framför allt någon utanför familjen och skolan att tala med om
alla sina problem. Här har de s. k. Ungdomsmottagningarna, som funnits i
landet i snart 20 år, spelat en stor roll i det förebyggande arbetet. Miljöpartiet
lägger i år i en annan motion förslaget att sådana Ungdomsmottagningar
skall inrättas i alla kommuner.

De ovan beskrivna verksamheterna är endast några få exempel på allt
man skulle kunna göra som socialt förebyggande arbete. Landsting och
kommuner måste nu äntligen komma igång med sådan verksamhet som de
är ålagda enligt socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Det kommer
att kosta men ger mycket snart stor utdelning, och vi har ute i
kommunerna stora personella resurser, som dock måste effektiviseras och
samarbeta bättre än nu.

Men det är inte bara vårdarbetare, lärare och andra ”specialister” som
skall engageras i denna gigantiska kamp. Det måste bli en ny storfolkrörelse,
som alla människor deltager i. I sista hand handlar det om att bry sig
om varandra — om medmänsklighet.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att H-byrån på Socialstyrelsen ges sådana
resurser att den kan verka som en motor för denna verksamhet i
hela landet och samtidigt ha en kontrollerande funktion,

2. att riksdagen beslutar att i alla landsting skall inrättas grupper
som enligt hälso- och sjukvårdslagen samt socialtjänstlagen skall
initiera och stimulera förebyggande psyko-socialt arbete i kommunerna
och samtidigt ha kontakt med motsvarande grupp på Hnämnden
och Socialstyrelsen,

3. att riksdagen beslutar att alla kommuner för samordningen av
socialtjänstlagen skall åläggas att ha fungerande grupper ansvariga
för det förebyggande psyko-sociala arbetet i kommunerna,

4. att riksdagen beslutar att barnavårdscentralerna skall återfå
resurser att bedriva socialt förebyggande verksamhet redar i spädbarnsåldern,

Mot. 1988/89

So499

5

5. att riksdagen beslutar att distriktssköterskor måste få utökad
tid att arbeta med barnens problem i form av föräldragrupper,
enskilda samtal med föräldrar etc. etc.,

6. att riksdagen beslutar att BVC typ 1 återinförs i tätorter.

Stockholm den 24 januari 1989

Ragnhild Pohanka (mp) Anita Stenberg (mp)

Mot. 1988/89

So499

6