Motion till riksdagen
1988/89: So494

av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt
(båda m)

Ett s. k. livstestamente

Ingen ifrågasätter numera patientens rätt att avstå från en föreslagen
medicinsk behandling. Patientens vilja skall respekteras. Såväl hälso- och
sjukvårdslagen som socialutskottet har 1982 givit klart uttryck för denna
uppfattning.

Problem inträder när patienten i livets slutskede inte längre är kontaktbar
och inte heller kan förväntas bli det.

En vuxen och kontaktbar patient har rätt att begära att slippa livsuppehållande
behandling. Men om en patient som inte är kontaktbar i en
skriven handling har sagt ifrån att han eller hon i ett läge där han eller hon
inte är kontaktbar vill slippa livsuppehållande behandling, gäller icke
denna skrivna handling. Vi skall ta ett exempel, som bara är baserat på
uppgifter i pressen och som därför kanske inte är helt korrekt. Det handlar
litet om den problematik som berörs i motionen. En person i Skåne blev
utsatt för en våldshandling och fördes medvetslös till lasarettet. Läkarna
fann i en journal att patienten tidigare sagt ifrån att hon under inga
förhållanden ville ta emot blod, även om detta kunnat rädda hennes liv.
Enligt tidningarna accepterade läkarna journalanteckningen. Hade den
här personen däremot haft ett livstestamente i sin handväska, hade läkarna
med tanke på dagens lagstiftning förmodligen inte kunnat respektera
personens önskan. Vari ligger skillnaden, varför respekteras det ena men
inte det andra i det exempel som vi tagit upp?

I flertalet länder har många för den skull försett sig med s. k. livstestamente.
Under samma betingelser som gäller för andra testamentariska
förordnanden har vederbörande dokumenterat sin vilja att i fall som ovan
nämnts avstå från medicinska livsuppehållande insatser. Europarådets
parlamentariska församling rekommenderade redan 1975 sina medlemsländer
att låta utreda frågan om skriftliga deklarationer varigenom läkare
skulle ges fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder t. ex. i fall av
irreversibelt bortfall av hjärnfunktioner. Bortser man från utredningen av
hjärtrelaterat dödskriterium har den av Europarådet föreslagna utredningen
inte kommit till stånd.

Socialutskottet framhöll emellertid i ett betänkande 1979 att ett sådant
testamente skulle ”väga tungt vid bedömningen”, men kunde likväl inte
anses vara rättsligt bindande.

Med tanke på den medicinska teknologins snabba framsteg vad gäller

livsförlängande åtgärder, som ofta leder till ett föga meningsfullt förskjutande
av dödsögonblicket, är det viktigt att patientens integritet och självbestämmanderätt
garanteras i görligaste mån.

Det livstestamente som vi tänkt oss skulle kunna utformas på det viset
att man vartannat eller vart tredje år förnyar viljeyttringen. Det kunde
t. ex. ställas krav på att testamentet skrivs i samråd med en läkare eller en
präst och att det skulle föranleda en notering i sjukjournal eller i ett
patientkort. Vi motionärer vet att det kan finnas många problem.

En på förhand dokumenterad viljeyttring med rättsligt bindande verkan
— livstestamente - skulle betyda rättssäkerhet för både patient, anhöriga
och läkare. Svensk sjukvård måste i görligaste mån kunna garantera medborgaren
rätten till en värdig död.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning gällande ovillkorlig
rätt för patient med dokumenterad viljeyttring — s. k. livstestamente
— att avstå från livsuppehållande insatser i livets slutskede.

Stockholm den 23 januari 1989

Sten A ndersson Wiggo Komstedt (m)

i Malmö (m)

Mot. 1988/89
So494

9