Motion till riksdagen
1988/89: So493

av Daniel Tarschys och Karin Ahrland (båda fp)
Rättspsykiatrin

Situationen inom svensk rättspsykiatri är utomordentligt allvarlig. I avvaktan
på den länge försenade propositionen om psykiatrisk vård — där vi
förutsätter att regeringen behandlar rättspsykiatrin — föreslår vi för nästa
budgetår en förstärkning av rättspsykiatrins resurser med 5 milj. kr. för att
lindra den akuta krisen.

Enligt lagen skall en rättspsykiatrisk undersökning genomföras inom 6
veckor. Så har under lång tid inte kunnat ske. Härigenom har många
enskilda människor vållats lidande och en rad överträdelser förorsakats av
de rättsregler som gäller för prövning av brottmål. Frihetsberövanden har
inträffat som inte står i överensstämmelse med svensk lag och sannolikt
inte heller med Europakonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna.

Regeringen har inte varit okunnig om konsekvenserna av regeringens
underlåtenhetssynder. Dessa har påtalats i upprepade framställningar från
justitieombudsmannen och socialstyrelsen, i ett skarpt formulerat yttrande
av riksdagens justitieutskott, i upprepade betänkanden från riksdagens
socialutskott och senast i en skrivelse från kriminalvårdsstyrelsen. Trots
dessa varningar har regeringen genom en restriktiv anslagspolitik gradvis
försämrat betingelserna för de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna.

— 1986 stängdes för gott en av de två avdelningarna vid rättspsykiatriska
kliniken i Göteborg.

— I budgeterna för 1987/88 och 1988/89 äskades anslag enligt det s. k.
huvudalternativet, dvs. en neddragning med 2% i reala termer.

— Sommaren 1988 utvidgades sommarstängningen från att som tidigare
somrar omfatta en avdelning i Stockholm och en avdelning i Uppsala
till att även omfatta en avdelning i Lund. Denna ytterligare stängning,
som började genomföras redan i maj, ledde till en påtagligt ökad väntetid
i Lund. Någon avlastning kunde inte ske eftersom det totala antalet
platser i landet denna sommar minskats från 94 till 53. Stängningen
ledde till allvarliga problem inom kriminalvården, vilket påtalades i en
skrivelse från kriminalvårdsstyrelsen till socialstyrelsen.

— Hösten 1988 har förhandlingarna mellan förhandlingsrådet och Landstingsförbundet
om rättspsykiatrins framtid brutit samman. Samtidigt
har socialstyrelsen ålagt verksamheten ytterligare starka finansiella restriktioner.

Mot.
1988/89
So493 —497

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr So493 - 497

I den fortsatta framställningen redovisar vi gällande rättsregler samt de
kritiska iakttagelser och varningar som framförts av JO, socialstyrelsen,
justitieutskottet, socialutskottet och kriminalvårdsstyrelsen.

Gällande rättsregler

Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken kan de som har begått brott av domstol
överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingstörda om domstolen finner att han behöver sådan
vård. Förutsättning är att föreskriven medicinsk utredning visat att han
kan beredas vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV) eller 35 § i den i övrigt upphävda 1967 års
omsorgslag. Enligt 33 kap. 2 § brottsbalken gäller vidare att för brott som
någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom i princip inte får tillämpas annan påföljd än överlämnande
till särskild vård.

Enligt 3 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
får rätten inte förordna att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus utan att rättspsykiatrisk undersökning
företagits. I 4 § denna lag stadgas att beslut om rättspsykiatrisk undersökning
skall meddelas så snart det kan ske. Undersökningen skall utföras
med största möjliga skyndsamhet. Skriftligt utlåtande över undersökningen
skall avges till rätten inom sex veckor från det beslutet om undersökningen
inkom till den klinik eller station till vilken undersökning hör.
Socialstyrelsen får medge anstånd i särskilt fall.

Justitieombudsmannens iakttagelser

De långa väntetiderna vid de rättspsykiatriska undersökningarna har vid
flera tillfallen uppmärksammats av JO. I 1985/86 års ämbetsberättelse
(s. 280 ff) behandlades frågan av JO Tor Sverne. I den mån andra åtgärder
inte visade sig tillräckliga för att hålla undersökningarna inom den lagligt
stipulerade sexveckorsperioden framhöll JO att man måste välja mellan en
resursförstärkning och en anpassning av den lagstadgade tidsperioden till
en realistisk nivå.

I 1986/87 års ämbetsberättelse konstaterade JO Tor Sverne att väntetiderna
ånyo hade ökat mycket kraftigt. De stred mot gällande lagstiftning
och var inte godtagbara med tanke på att de häktade, mer eller mindre
psykiskt gravt störda personer, härigenom hålls inspärrade under tider
som flerfaldiga gånger överstiger den av lagstiftaren förutsedda. Inte heller
ekonomiskt var dessa väntetider försvarbara, ansåg JO.

JO erinrade om det beredningsarbete avseende psykiatrisk tvångsvård som
f. n. pågick i kanslihuset och anförde:

”Även om förslag till en ny organisation är under utarbetande är det
ofrånkomligt att det kommer att ta lång tid innan det kan börja fungera.
De förhandlingar som hittills förts mellan staten och sjukvårdshuvudmän

Mot. 1988/89

So493

2

nen i olika frågor rörande den rättspsykiatriska verksamheten visar att
frågan om ett övertagande av den rättspsykiatriska verksamheten innehåller
en rad svårlösta problem. Som situtionen ser ut idag är emellertid
omedelbara åtgärder påkallade för att nedbringa de totala undersökningstiderna.
Som socialstyrelsen framhållit kan dessutom kösituationen ytterligare
försämras under sommaren 1986, om inte kliniken i Umeå öppnas.”

Riksdagens tillkännagivande vintern 1987

Med anledning av JO:s utlåtande föreslog Daniel Tarschys (fp) och Birgit
Friggebo (fp) i motion 1986/87:K103 ett tillkännagivande till regeringen
om att snabba åtgärder måste sättas in för att undanröja de påtalade
missförhållandena. Motionen överfördes från konstitutionsutskottet till
socialutskottet, som efter hörande av justitieutskottet ställde sig bakom
förslaget om ett tillkännagivande.

I sitt yttrande över folkpartimotionen anslöt sig justitieutskottet (JuU
1986/87:1 y) till JO:s bedömning att de påtalade missförhållanden var av
mycket allvarlig beskaffenhet. Utskottet anförde:

”Det rör sig här om personer som har bedömts kunna på grund av psykisk
sjukdom vara i behov av sluten psykiatrisk vård, men som ännu inte är
dömda för brott. En förutsättning för ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning
är visserligen antingen att den misstänkte har erkänt gärningen
eller att domstolen — oftast efter huvudförhandling — har funnit övertygande
bevisning föreligga för att den misstänkte har begått gärningen (2 §
lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål). Men även om en
sådan förutsättning föreligger kan det aldrig ursäkta månadslånga frihetsberövanden
— med förvaring i häkte — som beror på brister i det allmännas
egen organisation och som dessutom innebär att ett psykiatriskt vårdbehov
i många fall inte alls blir tillgodosett. Sådana förhållanden är inte
acceptabla i en rättsstat. Utskottet kan inte underlåta att påpeka det
anmärkningsvärda i att de påtalade förhållandena på sina håll synes uppfattas
mera som en accepterad ordning än som det absoluta undantag som
lagstiftaren har tänkt sig. En sak av en annorlunda dimension som inte kan
frånkännas betydelse i sammanhanget är de organisatoriska problem och
den budgetbelastning som det nuvarande tillståndet föranleder för kriminalvården.
Detta är självfallet inte försvarligt.

Mot den angivna bakgrunden måste det därför enligt utskottets mening
understrykas med skärpa att allvarliga ansträngningar nu måste göras för
att komma till rätta med de rådande missförhållandena. Av betydelse för
bedömningen är att ett reformförslag, som kan komma att innebära en
genomgripande förändring av både lagregleringen och organisationen i
fråga om omhändertagande av psykiskt störda lagöverträdare, för närvarande
bereds och inom kort kan komma att föreläggas riksdagen. Utskottet
utgår från att sådana synpunkter som utskottet och JO har anlagt på saken
därvid kommer att beaktas. Utskottet förutsätter sålunda att noggranna
analyser görs i detta reformarbete och i förhandlingarna om ett eventuellt
överförande av huvudmannaskapet för undersökningsverksamheten, så
att inte motsvarande missförhållanden uppkommer i en ny organisation.
De förhoppningar som alltså kan knytas till resultatet av reformarbetet
hindrar emellertid inte utskottet från att på nytt påpeka att det redan nu
krävs kraftfulla åtgärder för att omedelbart avhjälpa de missförhållanden
som råder och som trots allvarlig kritik och förslag till förbättringar tillåtits

Mot. 1988/89

So493

3

råda alltför länge. Utskottet bedömer de av socialstyrelsen beslutade åtgärderna
som otillräckliga. Justitieutskottet föreslår socialutskottet att hemställa
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
nu uttalat.”

Socialutskottet (SoU 1986/87:15) anslöt sig till JO:s och justitieutskottets
bedömning av situtionen. Enligt utskottet borde det övervägas att ställa
mer resurser till förfogande för verksamheten så att kön kunde arbetas av.
Utskottet underströk att frågan var av så akut beskaffenhet att den propositionen
som f. n. var under beredning inte kunde inväntas. Utskottet
anförde:

Arbetet med att reformera den psykiatriska vården måste drivas vidare.
Förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna är emellertid sådana att
en lösning av problemen inte kan stå i avvaktan på en större och mer
tidskrävande reform. Enligt utskottets mening måste därför regeringen
omgående vidta åtgärder för att avhjälpa de missförhållanden som råder
och som trots allvarlig kritik fått råda alltför länge.

Några månader senare, i mars 1987, tog socialutskottet (SoU 1986/87:16)
åter upp frågan om rättspsykiatrin med anledning av budgetpropositionen
samt motioner av Hans-Göran Franck (s) m.fl. samt Ingbritt Irhammar
och Ulla Tillander (båda c). Härvid gjordes ett nytt tillkännagivande till
regeringen. Utskottet anförde bl.a.:

De långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar behandlades
av utskottet för drygt två månader sedan. Utskottet riktade därvid stark
kritik mot den rådande situationen och uttalade att allvarliga ansträngningar
måste göras för att komma till rätta med de rådande missförhållandena.
Utskottet konstaterar att socialministern i budgetpropositionen också
anser att den nuvarande situationen inte kan accepteras.

Statsrådet redovisar dock inga andra omedelbara åtgärder än vissa av
socialstyrelsen vidtagna och planerade sådana. Det är här fråga om just de
åtgärder som utskottet i december bedömt som otillräckliga. Socialutskottet
var i denna bedöming enigt med justitieutskottet. Enligt utskottets då
uttalade mening måste det därför också övervägas att ställa mera resurser
till förfogande för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att
den befintliga kön kan arbetas av. Utskottet vidhåller detta ställningstagande.
Regeringen bör sålunda återkomma till riksdagen i denna del.

Även i fjol (SoU 1987/88:22) underströk socialutskottet att läget ännu
ingav stor oro och att regeringen hittills vidtagna åtgärder inte kunde anses
tillfredsställande. ”Utskottet förutsätter att stora ansträngningar nu görs
för att man skall kunna komma till rätta med problemen.”

I kammardebatten den 10 maj 1988 påpekade Daniel Tarschys (fp) att
tillämpade tidsfrister inte står i överensstämmelser med gällande lag. Han
fortsatte:

Det här har påpekats många gånger. Det har påpekats av JO, det har
påpekats av riksdagen. Senast vi var inne på denna fråga skrev riksdagen
till regeringen och sade att vi kan inte vänta på den nya propositionen om
psykiatri — de här missförhållandena måste åtgärdas omedelbart. Nu

Mot. 1988/89

So493

4

återkommer utskottet med en enhällig skrivning och säger att de resurser Mot. 1
som finns tillgängliga för dessa undersökningar är fortfarande otillräckliga, So493
och vi kräver av regeringen omedelbara åtgärder.

Jag skulle vilja med stor kraft understryka att om inte det här många
gånger av riksdagen upprepade kravet tas på allvar, så måste vi på något
annat sätt göra regeringen uppmärksam på att nuvarande missförhållanden
inte får bestå.

Efter detta anförande begärde Evert Svensson (s) ordet för följande inlägg:

Mitt inlägg skall bli mycket kort. Jag vill bara som ledare för den socialdemokratiska
gruppen i utskottet stryka under det som ordföranden har
sagt om rättspsykiatriska undersökningar. Det är helt otillständigt att det
får fortgå som det gör. Något måste göras. Vi bryter från samhällets sida
mot den lag vi själva har skapat.

Socialstyrelsen

Som chefsmyndighet för den rättspsykiatriska verksamheten har socialstyrelsen
under en följd av år påtalat de problem som uppstått bl. a. till följd
av en restriktiv medelstilldelning. I anslagsframställningen för 1988/89
anfördes bl. a. följande:

Den rättspsykiatriska organisationen har under många år haft ur rättssäkerhetssynpunkt
besvärande köer av väntande undersökningsfall. Undersökningstiderna
på klinikerna har för häktade fall ofta varit orimligt långa.
Socialstyrelsen har vidtagit en rad åtgärder för att en utveckling mot
minskade vänte- och undersökningstider skall ske. Sådana åtgärder har
varit: begränsning av sommarstängningar, införande av ett system med
produktionsstimulans för täckande av merkostnader vid ökad prestation,
skärpt bedömning av begäran om anstånd med avgivande av utlåtanden
från enheterna, konsultinsatser på kliniken i Stockholm och en fortlöpande
uppföljning av vidtagna åtgärder. Därutöver planerar styrelsen bl. a.
nya föreskrifter om förbättrad och mer enhetlig strukturering av de rättspsykiatriska
utlåtandena. De åtgärder som socialstyrelsen vidtagit för att
de av JO, i flera beslut och i JO:s ämbetsberättelse, skarpt kritiserade
förhållandena inom rättspsykiatrin skall förbättras gör det omöjligt för
styrelsen att minska kostnaderna för den personal som arbetar inom organisationen.
Styrelsen har under en följd av år varit tvungen att begära att få
överskrida anslaget till förvaltningskostnader pga. att lönemedlen varit
otillräckliga. Socialutskottet har i sitt betänkande 1986/87:15 uttalat att
förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna är sådana att en lösning
av problemen inte kan anstå i avvaktan på en större och mer tidskrävande
reform. Enligt utskottets mening måste regeringen omgående vidta åtgärder
för att avhjälpa de rådande missförhållandena. Vad utskottet anfört
beslöt riksdagen ge regeringen till känna.

Sammanfattningsvis kan finansieringssituationen sammanfattas enligt följande:

Riksdag, regering, JO, press och allmänhet kritiserar skarpt situationen
inom rättspsykiatrin bl. a. för att den ofta inte kan uppfylla lagens krav på
tid som den undersökte måste befinna sig i häkte. Förbättringar krävs
kontinuerligt.

Å andra sidan har området under ett helt årtionde varit föremål för
rigorösa besparingar. Samtidigt har avtalsförbättringar för schemabunden
personal medfört att personalstyrkan behövt utökas. Medel härför har inte
beviljats. Den speciella karaktären av en vårdinstitution med dygnet runtverksamhet
medför dyra kostnader för vikarier, obekväm arbetstid etc.
Genom att ovannämnda kostnader systematiskt inte har täckts uppstår en
situation när basen för löneomräkningar blir mindre än den skall vara.
Denna skillnad ökar år från år på grund av nya löneomräkningar.

Situationen är nu sådan att ett reellt resurstillskott är oundgängligen
nödvändigt. Antingen skall verksamheten skötas enligt de krav som riksdag,
regering och JO ställer eller också måste arbetet inriktas på att lägga
ned verksamheten i den utsträckning som behövs för att anslaget för
förvaltningskostnaderna vid rättspsykiatriska kliniker skall räcka.

I det första fallet måste medel beviljas för att nu anställd personal inkl
personalbikostnader. I det andra fallet måste det klargöras att verksamheten
vid de rättspsykiatriska klinikerna inte kan skötas inom lagens ram och
att det dessutom kommer att bli stora försämringar framöver då en klinik
måste läggas ned. Dessutom uppnås inte besparingen förrän om 1,5 år på
grund av personalpolitiska bestämmelser.

I sammanhanget måste påpekas att det är lönemedlen inom anslaget
som ständigt måste överskridas. Anslaget som helhet har aldrig överskridits.

Om de risker som är förknippade med anslagsfördelning enligt det s. k.
huvudalternativet anförde socialstyrelsen:

”Ett femprocentigt huvudalternativ på anslaget motsvarar 4076350 kr.
varav ca 2,7 milj.kr. på anslaget för lönekostnader. En sådan nedskärning
kan inte genomföras utan att ytterligare en avdelning på någon klinik
måste stängas.

Om ett huvudalternativ åläggs den rättspsykiatriska organisationen för
perioden 1988/89—1990/91 hemställer styrelsen att nedskärningen förläggs
till det sista budgetåret. En sådan nedskärning är inte möjlig att
genomföra med nuvarande organisation och lagstiftning om inte avsevärda
försämringar med ytterligare köer skall riskeras.”

Detta allvarliga budskap till regeringen ledde i fjolårets budgetproposition
inte till någon positiv reaktion. En mindre uppräkning av anslaget
föreslogs visserligen för att parera överskridanden som hade skett under en
följd av år, men likväl tillämpade föredraganden liksom föregående år
huvudalternativet, dvs. drog ner anslaget i reala termer. Socialstyrelsens
förslag om att denna neddragning om den måste ske borde skjutas på
framtiden lämnade socialministern utan kommentar. I stället betecknade
hon den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen som "överdimensionerad
i förhållande till sina nuvarande uppgifter" (vår kurs.).

1 sin anslagsframställning för 1989/90 återkom socialstyrelsen med en
skarpt formulerad varning:

Den rättspsykiatriska organisationen har under lång tid utsatts för kraftiga
reduceringar samtidigt som kraven på förbättrad verksamhet ökat i omfattning
bl. a. genom ingripanden från riksdagen (såväl social- somjustitieutskotten),
JO och allmänheten. Ytterligare nedskärningar kan inte göras
utan att någon avdelning läggs ned. Detta å sin sida medför minskad
verksamhet med åtföljande köer. Dessutom kan en kostnadsreducering
genom personalneddragningar inte genomföras inom aktuellt budgetår,

Mot. 1988/89

So493

6

varför besparingar endast kan börja tillgodogöras budgetåret efter nedskärningsåret.
Socialstyrelsen föreslår därför att huvudalternativet inte tillämpas
på den rättsspykiatriska verksamheten.

Om medel ej beviljas till samtlig nu anställd personal tvingas socialstyrelsen
således att stänga någon eller några avdelningar. För att oacceptabelt
långa undersökningstider och väntetider då inte skall bli nödvändiga
blir socialstyrelsen tvingad att begära ändring i lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i borttmål för att möjliggöra att ett ökat antal personer får
genomgå rättspsykiatrisk undersökning i häkte.

I väntan på psykiatripropositionen

Det kan självfallet alltid hävdas, att resursbrist tvingar regeringen till att
nå sina mål stegvis i stället för att genast vidta de åtgärder som från
allmänna synpunkter ter sig önskvärda. Denna ursäkt duger emellertid
inte i föreliggande fall.

För det första rör det sig här inte om mer eller mindre önskvärda mål
som staten skall sträva efter att uppnå, utan om lagligt garanterade rättigheter.
Ser regeringen inte till att i lagen otvetydigt givna regler kan följas
åsidosätter den sitt ansvar som verkställande statsmakt.

För det andra tyder mycket, bl. a. JO:s och kriminalvårdsstyrelsens
iakttagelser, på att det inte ens från ekonomisk utgångspunkt är en förnuftig
njugghet som regeringen har gått in för. Vad man från statsfinansiell
synpunkt har sparat in genom en underdimensionerad rättspsykiatrisk
verksamhet är sannolikt i själva verket mindre än vad man samtidigt har
förlorat genom högre omkostnader i häktena.

Situationen är nu ohållbar. Att regeringen i årets budget för första
gången inte tillämpar huvudalternativet (och därmed, antar vi, undanröjer
kravet i fjolårets budget om en treårig real anslagsminskning med sammanlagt
5 procent) är visserligen en ljusglimt, men detta är självfallet helt
otillräckligt.

Såväl kortsiktiga som långsiktiga åtgärder behövs för att ge stadga och
stabilitet åt rättspsykiatrin. En proposition om psykiatrisk vård är aviserad
att komma under vårriksdagen, men kommer inte att kunna behandlas
vid detta riksmöte. Eftersom vi följaktligen har tillfälle att återkomma i
fråga om de mer långsiktiga problemen inskränker vi oss här till att begära
medel för akuta insatser under den allra närmaste tiden.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi

att riksdagen under anslaget E 5 beviljar 5 milj. kr. utöver det
förslag som framläggs i budgetpropositionen.

Stockholm den 25 januari 1989

Daniel Tarschys (fp) Karin Ahrland (fp)

Mot. 1988/89

So493

7