Motion till riksdagen
1988/89: So491

av Kenth Skårvik och Leif Olsson (båda fp)
Barn med störd verklighetsuppfattning (MBD)

Barn med störd verklighetsuppfattning (MBD)

Barn med MBD — Minimal Brain Disfunction eller Damage, lider av
störd verklighetsuppfattning. I vissa fall kan man påvisa en mindre hjärnskada,
i andra fall inte. Skadan kan ha uppkommit i foster- eller förlossningsstadiet,
men den kan även vara ärftlig. Ibland kan orsak ej påvisas.
Eftersom symptomen ibland ej kan härledas till någon speciell orsak, har
det rått delade meningar bland läkare och psykologer om MBD finns eller
inte. Vissa anser att barnens störda beteende endast kan härledas till den
psykosociala miljön. Andra anser att det är en medicinsk/neurologisk
skada, där pedagogiskt stöd och behandling är det bästa, eftersom barnet
lär sig att hantera sitt handikapp. På flertalet barn växer symptomen bort
och blir inte ett problem i vuxen ålder. Detta under förutsättning att barnet
har fått rätt vård och behandling under sin uppväxt. Om så ej har skett, får
barnet troligtvis mycket svårt att anpassa sig till ett samhälle, som det gång
efter annan har känt sig motarbetat av.

I vardagslivet kan barn med MBD lätt bli stämplade som bråkiga,
oroliga, ouppfostrade, bortskämda. Dessa barn är ofta hyperaktiva i allt de
gör, har koncentrationssvårigheter och sover mindre än som är normalt för
åldern. Det finns inget belägg för att barnen är underbegåvade, snarare kan
de ha ett intellekt som ligger över sina jämnåriga kamraters. Till bilden hör
dock att de emotionellt kan vara sent utvecklade eller ha svårigheter med
koordination och överstimulerande miljöer.

MBD-symptomen brukar visa sig ganska snart efter födseln och i dessa
tidiga åldrar tilltar symptomen för att i ett senare mera vuxet skede tona
ner eller i bästa fall försvinna, vilket vi angett tidigare. Det är väldigt vikigt
att föräldrarna tidigt får råd och stöd. Ytliga bedömningar eller felaktiga
slutsatser kan förvärra läget och kan leda till psykiska problem som sten på
en förut tung börda.

Som i vuxenvärlden är det positivt att få en diagnos efter kanske många
besök hos läkare och olika mottagningar. Änskönt om en diagnos i sig kan
innebära besked om en sjukdom, som förklarar beteenden hos barnet och
som ingett oro och kanske ångest, blir det i detta fall en hjälp för föräldrarna.

Föräldrarnas sätt att vara mot barnet och barnomsorgens syn på det kan
leda utvecklingen rätt — men också fel. Framför allt måste personal inom
social/skol- och sjukvårdsområdet få en adekvat utbildning, där kunskap

förmedlas om MBD. Föräldrarna måste också ges information om de
behandlingsformer som finns, bl. a. medicinska. Det är väldigt viktigt att
barnet får en behandling, som är anpassad till barnets handikapp.

Kraven på olika behandlingsformer ställer alltså anspråk på samhället.
Då barn med MBD är en jämförelsevis liten grupp, har de varit mer eller
mindre glömda. I ett samhälle med större öppenhet och förhoppningsvis
större förståelse för det som är avvikande är det angeläget att ställa upp
både för små sjukdomar — och små barn. Det samhället gör under dessa
barns uppväxtålder har samhället igen, positivt eller negativt, när barnen
är vuxna.

Sammanfattningsvis behövs speciella insatser inom barnomsorgen, t. ex.
alternativa former av pedagogik, extra insatser avseende musik, drama,
dans, gymnastik och social träning.

På grundskolenivå finns skolformer för barn med särskilda behov, som
bör passa de MBD-störda. De anspråk som bör ställas här är bl. a. att
elevgrupperna skall vara små, 5-7 barn. Viss individuell undervisning,
två lärare och en fritidspedagog bör samarbeta under hela skoldagen, samt
egna klassrum, även under högstadiet.

När det gäller gymnasieskolan bör stödpersonal finnas vid behov. Extra
pryo i korta perioder är också av stor vikt för att eleven skall hitta rätt vid
val av linje. Vidare bör någon form av lärlingssystem införas som alternativ
för de elever som inte klarar av gymnasieskolan. (Denna skolform blir
inte aktuell för majoriteten av eleverna, eftersom handikappet med rätt
behandling avtar med åldern).

Till ovanstående hör också att det bör finnas behandlingshem för barn
med speciella behov, under 13 år. (Även barn under skolåldern skall kunna
beredas plats på institution). Behandlingstiden på hemmet bör vara minst
ett år för att ett gott resultat skall uppnås. Hemmet skall vara försett med
övernattningsplatser för anhöriga. För kortare vistelser utom hemmet bör
finnas avlastningsenheter i form av mindre institutioner.

Som framgått inledningsvis är man inom läkarvetenskapen inte klar
över de faktorer som framkallar MBD. Mycket är outforskat, inte minst på
det medicinska området och det kirurgiska. Ett utvecklande steg har tagits
på Östra sjukhuset i Göteborg, som fått en neuropsykiatrisk enhet för
barn, den enda i Sverige.

Som framhållits saknas också information och kunskap om MBD på
basnivå, dvs på det sociala området, i skolan och bland den behandlande
personalen.

Mot. 1988/89

So491

11

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att verka för framtagande av information om
MBD, som kan användas i barnomsorgen, i undervisningen och av
personal inom vården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av forskning om MBD.

Stockholm den 24 januari 1989

Kenth Skårvik (fp) Leif Olsson (fp)

Mot. 1988/89

So491

12