Motion till riksdagen
1988/89: So469
av Ulla Tillander m. fl. (c)
Fosterdiagnostik m. m.
Gränsen för när man kan tillåta abort och när för tidigt födda barn kan
överleva har flutit samman. Fosterdiagnostiken blir alltmer avancerad.
Kön, sjukdomar och missbildningar avslöjas tidigt i graviditeten. Fosterforskning
pågår. Celler från aborterade foster kan hjälpa dem som har till
exempel Parkinsons sjukdom. Här sker hela tiden upptäckter och innovationer
i en anda av optimism där man inte ser några gränser för denna
medicinsk-tekniska ingenjörskonst. Men just för att entusiasmen är så
stor, upptäckarglädjen för forskare så entusiasmerande, impulserna så
många mellan olika internationella forskningscentra — och de direkta och
indirekta konsekvenserna för enskilda människor och för samhället som
helhet så stora och omfattande och svåröverblickbara - så är risken
uppenbar att tillämpningen av forskningsmässiga landvinningar kan ge
konsekvenser som vi egentligen inte är betjänta av.
I ett läge när forskningen på detta område, som ändå rör gränslandet
mellan död materia och liv, rusar fram med överljudsfart så är det en
allmän iakttagelse att de etiska övervägandena inte hinner med. Det gäller
särskilt i en situation när entusiasmen och upptäckarglädjen ger så snabba
och forskningsmässiga resultat. Det som i en sådan situation är viktigt, det
är att det ges tid så att övertygelsen om att det man håller på med, och
konsekvenserna av det, verkligen står i överensstämmelse med de djupa
och omistliga värden som vi alla säger oss värna om.
Det som krävs är en begrundan, en eftertanke så att man inte för
ekonomisk och materiell vinnings skull förskingrar ett arv av en annan
valör men som är omistligt för samhällets och människovärdets bestånd.
Någon gång måste den konfliktvägen uppnås då man klart och redigt ställs
inför ett antingen/eller, att antingen obetingat säga ja till att allt det som är
möjligt för forskningen också skall prövas och genomföras eller att klart
och distinkt säga att här går en gräns, här måste vi stanna upp därför att
tveksamheten om konsekvenserna är stor, här krävs ett etiskt begrundande
om vad konsekvenserna skulle bli för själva livskänslan, för den inställning
som långsamt genomsyrar den vanliga människan och på längre sikt hela
samhället.
Det finns ett försvar som måste upprätthållas, en beredskap som måste
vara vaken, inte bara mot rasism eller mot tendensen att väga och mäta
människor efter deras nytta för samhället, deras intelligens eller skönhet,
ålder eller bostadsort. Den vaksamheten är så självklar i vissa sammanhang
men ytterst osäker, trevande och otacksam i andra. Att påminna om
att denna vaksamhet också måste finnas gentemot forskningen och dess
konsekvenser är inte speciellt opportunt.
Forskningen har ju sin inte obefogade helgongloria och de som vill
förbjuda kan lätt iklädas den store inkvisitoms roll och detta rollspel har
sitt inneboende budskap. Det är ett varningstecken, en påminnelse om att
staten och makten i olika gestalter lagt locket på en forskning som har velat
vara fri och velat ifrågasätta. Men vi vet också att makten kan ta forskningen
i sin tjänst. Det finns forskning som har klippt av rötterna till det etiska
rotsystem ur vilket den har vuxit och då känner sig fri att ställa sig i alla
makters tjänst. Vår nutids historia tillhandahåller illustrationer också till
detta kapitel.
Socialutskottet har vid flera tillfallen behandlat medicinsk- etiska frågeställningar.
Alla frågor som berör det ofödda barnets ställning har en moralisk
laddning som gör dem svåra att bemästra. De svar på frågorna som vi når
fram till har karaktären av kompromisser. Beslut som man kan enas om är
resultatet av en ofta känslig vägning av moraliskt motverkande ståndpunkter.
Det är väsentligt att den moraliskt motiverade känslan för att det
faktiskt råder en intressekonflikt bevaras. Det finns en allmän, djupt
grundad etisk insikt om att det befruktade ägget, fostrets, människoblivandets,
det ofödda barnets värde inte får trädas för när.
Det är lätt att vinna förståelse för att det representerar ett skapelsens
under inför våra ögon. Insikten om detta är också grunden till att vi
upplever och måste uppleva en konflikt när man fattar beslut i frågor som
rör detta område. Skulle däremot känslan av moraliskt dilemma upphöra
eller försvagas skulle kanske rationella och radikala beslut snabbt kunna
fattas. Men alla skulle förlora på en sådan utveckling. Slutsatsen måste bli
att det är rätt och sunt att frågor som gäller abort, fosterdiagnostik etc.
behandlas i medvetande om att det gäller en samvetskonflikt. Därför är
det också viktigt att medvetenheten inte trubbas av om att det är en
människa i vardande.
Kunskapen i sig är inte ond. Det som kan vara ont är dels användningen
och tillämpningen av kunskapen, dels det sätt genom vilket man inhämtar
kunskapen. Att det dröjde ganska länge innan den verkliga debatten om
fosterdiagnostik kom igång på allvar kan bero på många orsaker. En
förklaring har säkerligen med vår allmänt positiva inställning till kunskaper
och tekniska framsteg att göra. Det finns en tendens hos oss att i
glädjen över nya kunskaper och tekniker omsätta dem i praktiken utan att
se konsekvenserna på sikt och i sin helhet. Det gäller inte bara inom
medicinen. Kärnkraften, datatekniken och TV-tekniken är utmärkta exempel
på detta. Att kärnkraftverk, datorer och videoapparater också har
en skuggsida, att de leder till sociala och mänskliga problem, blir man så
småningom varse. Men det är så dags då.
Debatten om fosterdiagnostik har självklart också påverkats av debatten
om gentekniken. Beröringspunkterna är många. Det gäller både framtida
möjligheter att manipulera med arvsanlag och kommande diagnostiska
möjligheter.
Mot. 1988/89
So469
12
Genteknikkommittén har i sitt betänkande Genetisk integritet ingående
behandlat frågan om den DNA- och RNA-baserade diagnostiken. I förslag
till etiska normer föreslår man följande angående genetisk fosterdiagnostik.
Genetisk fosterdiagnostik genom DNA- eller RNA-analys bör endast
användas då en svår genetisk sjukdom riskerar hota fostrets och det
blivande barnets utvecklingsmöjligheter (norm nr 9).
1 motiveringarna står det att socialstyrelsen i samband med tillståndsgivning
för användning av genteknik i fosterdiagnostiken också skall göra
en lista på vilka sjukdomstillstånd som man skall få använda diagnostiken
för. Att lämna fältet helt oreglerat vill man alltså inte.
Det är allvarligt om en sådan listning kommer till stånd. Även om det
endast rör sig om mycket allvarliga sjukdomstillstånd är det ändå en
sanktionerad hållning av negativ art mot svaga grupper. En lista av det här
slaget kan ju lätt byggas ut. Och var skall gränser dräs för det som är
accepterat?
Det finns idag en eftertänksamhet som står i kontrast till den utvecklingsoptimism
som präglade fosterdiagnostikens första år. Vad det handlar
om är inte att säga nej, ropa på förbud utan att söka sig fram till ett
ansvarigt handlande.
Transplantationsutredningen har till uppgift att ta upp frågor om hanteringen
av aborterade foster. Transplantationer innebär att kroppen kan
användas i läkekonstens tjänst. Det är för det stora flertalet självklart att
bejaka att njurar, benmärg, hjärtan och blod transplanteras från människa
till människa. Men när vi nu står inför möjligheter att överföra celler från
aborterade foster för att hjälpa den som t. ex. har Parkinsons sjukdom står
vi inför ett helt nytt etiskt problem. Svenska läkaresällskapets delegation
för medicinsk etik har antagit riktlinjer för användning av vävnad från
foster. Vävnad får enligt riktlinjerna endast tas från döda foster. Statens
medicinsk-etiska råd har också behandlat frågan om transplantation av
vävnad från aborterade foster och säger bl. .a: ”Det räcker inte med att
kvinnan informerats och inte motsatt sig ingreppet. Enligt rådets mening
bör i stället explicit samtycke inhämtas från kvinnan.” Rådet understryker
att man noga kommer att följa utvecklingen och att det är angeläget att
frågan ses i ett vidare perspektiv.
Svåra frågor uppkommer i sammanhanget. Hur skall samtycke inhämtas?
Och än viktigare. Skall aborterade foster över huvud taget användas
för medicinsk behandling?
Det finns de som menar att när kunskapen finns så kan man inte avstå
från att använda kunskapen om man kan rädda liv eller livskvalitet, men
det finns då, enligt vår uppfattning, en risk att den kunskap som växer
fram rubbar hävdvunna uppfattningar om liv och människovärde.
Mot. 1988/89
So469
13
Hemställan
Mot. 1988/89
So469
Med hänvisning till
att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om inriktningen av lagstiftningen vad gäller etiska frågor till
följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.
Stockholm den 19 januari 1989
Ulla Tillander (c)
Karin Israelsson (c)
Stina Eliasson (c)
Martin Olsson (c)
Marianne Jönsson (c)
Göran Engström (c)
Roland Larsson (c)
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989