Motion till riksdagen
1988/89: So467

av Rosa Östh och Ulla Tillander (båda c)
Sjuksköterskornas arbetssituation

Sedan ett antal år tillbaka har det talats om kris i sjukvården. Det finns
dessvärre ingenting som tyder på att situationen skulle vara på väg att
förbättras. Det finns flera samverkande orsaker till det bekymmerslösa
läget av vilka vi här vill begränsa oss till att beröra sjuksköterskornas
situation.

Sjuksköterskornas kunnighet och kompetens är av helt avgörande betydelse
för vårdens kvalitet och för att vårdarbetet skall bli effektivt. Vi
ställer höga krav på våra sjuksköterskor och vi förväntar oss att de alltid
skall ställa upp, villigt och lojalt. Fortfarande har vi tillgång till en sköterskekår
som motsvarar våra högt ställda förväntningar. Vi kan emellertid
inte utgå från att det kommer att förbli så i framtiden om vi inte omgående
vidtar åtgärder för att förbättra sjuksköterskornas situation.

Utvecklingen på sjukvårdsområdet går mycket snabbt och har i en del
avseenden varit odelat positiv. På såväl den tekniska som på läkemedelssidan
har stora landvinningar gjorts. Det som emellertid betyder allra mest
för människorna i vårdapparaten är att där finns kunnig personal som kan
svara för omhändertagandet på ett mänskligt och kompetent sätt. Det är i
det avseendet utvecklingens negativa sida kommer fram.

Det är inte alls ovanligt numera att man tvingas stänga vårdavdelningar
på grund av brist på personal, oftast sjuksköterskor, också under vinterhalvåret.
Detta leder i sin tur till växande vårdköer och till att människor
tvingas till längre sjukskrivningsperioder. Det finns således inte bara ett
mänskligt utan också i hög grad ett samhällsekonomiskt motiv för att
förbättra situationen för en yrkesgrupp som har en nyckelposition i samhället.
Enligt vår uppfattning måste statsmakterna i det här sammanhanget
ha ett övergripande ansvar.

Det vi idag kan se är att många sjuksköterskor lämnar sitt yrke och söker
sig till andra utkomstmöjligheter. För att fylla upp de vakanser som
uppstår skulle vi behöva ett jämnt utflöde av nyutbildade sjuksköterskor.

Tyvärr har vi under ett antal år kunnat konstatera att intresset för
vårdutbildning har svalnat. Flickorna söker sig i allt större utsträckning till
andra yrkesområden och pojkarna har inte alls i motsvarande grad sökt sig
till vården.

Orsakerna till utvecklingen är givetvis flera. Den fokusering som har
skett på problemen inom sjukvården, inte minst i våra massmedier, har
säkert varit nödvändig för att medvetandegöra människor om en oroande
utveckling. Samtidigt måste vi befara att den fått en negativ effekt.

Vårdarbetet uppfattas av många idag som tungt, tråkigt och otacksamt
och därtill dåligt avlönat. I den nu pågående debatten är det nödvändigt att
lyfta fram också de ljusa sidorna i vårdarbetet, den djupa tillfredsställelse
ett väl förrättat värv bland hjälpbehövande människor kan ge yrkesutövarna.

För att vårdarbetet skall återfå en högre status och åter bli eftertraktat
måste innehållet Förändras. Det får inte vara så att man exempelvis som
sjuksköterska känner att man aldrig räcker till eller hinner med som man
skulle önska.

Det får inte vara så att man aldrig kan planera sin fritid eftersom man på
grund av vikariebrist måste vara beredd att rycka in med kort varsel. Det
får heller inte vara så att en allt för ofta återkommande helgtjänstgöring
omöjliggör en normal samvaro med familjen.

Vi tror inte att vi i framtiden kommer att klara av uppgifterna inom
sjukvården och äldreomsorgen om inte de anställda och i första hand
sjuksköterskorna tillerkänns högre lön.

Som vi redan framhållit är emellertid också andra faktorer avgörande.
Det behövs en organisation som ökar engagemanget i arbetet och som
leder till att ansvarstagande och initiativförmåga uppmuntras. Det behövs
fort- och vidareutbildning, bättre schemaläggning och allmänt arbetsmiljöförbättrande
åtgärder.

Vi är medvetna om att flera landsting har tagit lovvärda initiativ för att
förbättra situationen för vårdpersonalen, däribland försök med förkortad
arbetstid. Det är angeläget att sådana initiativ uppmuntras och inte stoppas
av centrala organ.

Något samlat grepp för att komma till rätta med personalproblemen
inom sjukvården har fortfarande inte tagits från statsmakternas sida. Vi
återkommer därför med vårt tidigare ställda krav på att en probleminventering
sker och därefter ett åtgärdsprogram.

Hemställan

Med stöd av vad som i motionen anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en probleminventering görs
och att därefter ett åtgärdsprogram utarbetas vad gäller vårdområdet
och där särskilt sjuksköterskornas situation beaktas.

Stockholm den 20 januari

Rosa Östh (c) Ulla Tillander (c)

Mot. 1988/89
So467

8