Motion till riksdagen
1988/89: So453

av Lars Werner m. fl. (vpk)

Bidrag för omstrukturering av den psykiatriska
vården

Det gömda och glömda folket

Under den senaste 1 O-årsperioden har 10000 vårdplatser avvecklats inom
den slutna psykiatriska vården. Det nuvarande platsantalet uppgår till
drygt 20000 vårdplatser. 1962 fanns det 36000. Vid mitten av 1990-talet
har landstingen planerat att det ska finnas ca 12 000 platser kvar för sluten
psykiatrisk vård.

De patienter som genom institutionsavvecklingen nu lämnar de gamla
mentalsjukhusen har ofta mycket långa vårdtider bakom sig. För många
handlar det om decennielånga vistelser.

Det är givet att många av dessa f. d. patienter får mycket svårt att klara
av ett eget boende. De har under många år vårdats på institution där andra
tagit över bestämmandet; där andra bestämt när man ska gå upp, vad man
ska äta, när och om man får gå ut, hur mycket fickpengar man ska få ha,
osv. Det gör att den vardag som vi andra klarar blir svår att hantera.

Resurserna för att stödja och hjälpa de f. d. patienterna från psykiatrin
finns inte idag. Hemtjänsten dignar under stora bördor med allt fler
vårdbehövande åldringar och utvecklingsstörda, som också ska flytta ut
från sina vårdhem och inackorderingshem.

Landstingens ansvar för de f. d. mentalpatientema slutar oftast i och
med utskrivningen. Detta trots att det gäller människor som lider av svåra
vårdskador som bl. a. uppkommit under långa institutionsvistelser inom
psykiatrin. Oftast hamnar dessa patienter mellan två ”stolar”, där ingen
känner ett direkt ansvar för dem som grupp. Det finns en stor misär mitt
ibland oss i folkhemmet. Ensamhet, övergivenhet och utanförskap. Det
gömda och glömda folket.

Kanske bryts ensamheten av hemtjänstens besök några få timmar i
veckan. Eller av ett besök vid den öppenvårdspsykiatriska mottagningen,
för att få sprutan med depotneurleptika. För många handlar det om en
enda lång väntan, utanför samhällsgemenskapen.

Ny statsbidragsmodell är nödvändig

De två huvudmännen, primärkommunerna och landstingen, träter inbördes
om vems ansvaret är för dessa grupper. Eftersom man uppenbarligen
har svårt att komma överens, med ovan beskrivna djupt tragiska följder
som konsekvens, måste staten ta sitt ansvar för att lösa frågan. Ett sätt att
klara detta är att använda sig av statsbidrag.

Vpk föreslår därför ett nytt, specialdestinerat, statsbidrag, som får disponeras
av landstingen och Kommunförbundet gemensamt, så att de
tillsammans kan planera för att ge f. d. psykiatripatienter möjlighet till ett
värdigt liv, i gemenskap med andra och med stöd från samhället.

Konkreta förslag som vårdplatser för akut omhändertagande av vårdintygspatienter,
gruppboende med dygnet-runt-bemanning, gemensam utbildning
och rekrytering av personal, utvecklat samarbete, osv. är exempel
på nödvändiga, omedelbara, åtgärder om den välmotiverade institutionsavvecklingen
ska lyckas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett institutionsavvecklingsbidrag
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 23 januari 1989

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Gudrun Schyman (vpk)

Mot. 1988/89
So453

13