Motion till riksdagen
1988/89:So42

av Sten Svensson m.fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:138 om riktlinjer
för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m.

Nej till planhushållning

1 regeringens proposition 1988/89:138 om riktlinjer för specialiseringstjänstgöring
för läkare m.m. ges flera exempel på ett förlegat planhushållningstänkande.
Det har redan på såväl sjukvårdens som andra områden
visat sig att planhushållning och styrning genom tvång inte är en framkomlig
väg för att uppnå positiva resultat. Ändå konstaterar det föredragande
statsrådet i propositionen att: ”Jämfört med arbetsmarknaden i övrigt finns
det således en unik möjlighet att påverka den regionala fördelningen av
läkararbetskraften direkt efter avlagd läkarexamen”.

För en bättre regional fördelning av läkare över landet är en hård styrning
mera ett hot än något annat. Moderata samlingspartiet har konsekvent
motarbetet en hårdare styrning, bl.a. vid införandet av Dagmar-lagstiftningen.
Under en följd av år har vi i stället anvisat positiva åtgärder för att
trygga människors tillgång till läkare också i glesbygd.

Vi vill erinra om dessa åtgärder, som senast föreslogs i motion
1987/88:So426 av Carl Bildt m.fl. om en bättre hälso- och sjukvård:

— Större flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden och verksamhetsinriktningar
för att underlätta etableringar.

— Vid nyetablering av privat läkarpraktik i glesbygd skall medges en högre
taxa, t.ex. under en tioårsperiod. Även därefter bör läkartaxan i glesbygd
ligga högre än för landet i övrigt.

— Lokaliseringsbidrag för etablering av läkarpraktik i de regionalpolitiska
stödområdena och inom ramen för de sammanhållna länsanslagen för
regionalpolitiska ändamål.

Förutom dessa åtgärder har vi också föreslagit förbättrade möjligheter
för specialistkompetenta läkare till fortbildning och efterutbildning. Dessutom
måste fritidspraktikerförbudet upphävas.

Propositionen anvisar i stället möjligheter till en ännu hårdare styrning,
bl.a. genom ekonomiska sanktioner när den nu rådande redan hårda styrningen
inte får avsedd effekt. Vi avvisar sådana tankar bestämt.

Underläkares anställningstrygghet

Mer än hälften av Sveriges offentligt anställda läkare, mer än 10 000 personer,
saknar normal anställningstrygghet. De undantas från bestämmelserna

om tillsvidareanställning. Dels gäller detta alla underläkare och dels vissa Mot. 1988/89

läkare på mellantjänster vid undervisningssjukhus. So42

Landstingen är genom specialbestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen
förbjudna att erbjuda underläkare anställning på tillsvidarebasis. Framför
allt motiveras detta med att det är nödvändigt för att säkra glesbygdens
försörjning med specialistkompetenta läkare. 1 enlighet med vår ovan redovisade
inställning anser vi att tvång är olämpligt som styrmetod.

I motion 1981/1982:2162 av Ingegerd Troedsson med anledning av förslag
till lag om vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunal
sjukvården kritiserades den tidsbegränsade anställningstiden för vissa
läkargrupper. Riksdagens behandling av ärendet ledde till att utredningen
om läkares specialistutbildning (LSU 85) tillsattes. Denna föreslog (SOU
1987:54) i oktober 1987 att för de läkare som gör sin specialistutbildning —
ca 5 000 personer — en sådan ändring av lagen att dessa läkare som huvudregel
får en fast anställning efter legitimation. I propositionen går regeringen
emot utredningen och föreslår istället ett permanentande av dagens
orättvisa förhållanden.

För specialistkompetens krävs utöver minst fem och ett halvt års studier
sex till åtta års arbete som underläkare. Med hänsyn tagen till den genomsnittliga
antagningsåldern för medicinstudier betyder det att en specialistkompetent
läkare är 35—40 år gammal innan han eller hon kan söka en
tjänst med tillsvidareförordnande. För yrkesutövare med familj, betydande
studieskulder och andra ekonomiska åtaganden är det med hänsyn till villkoren
på arbetsmarknaden i övrigt ett orimligt förhållande.

Hittills har systemet inte kunnat hindra läkarbristen i glesbyden. Det
kommer med all säkerhet inte att kunna göra det i framtiden heller. I stället
måste sådana stimulansåtgärder som vi föreslagit vidtagas. Det vore också
en fördel om landstingen i stället kunde erbjuda nylegitimerade läkare fast
anställning vid sjukhus eller vårdcentraler. Detta skulle leda till bättre vidareutbildning
och handledning med målsättningen att även i fortsättningen
få behålla läkararbetskraften.

Enligt vår mening bör 15 § i hälso- och sjukvårdslagen begränsas till att
endast avse läkare under allmäntjänstgöring.

Vikariattjänstgöring för icke-legitimerade

Propositionen föreslår vidare en betydande inskränkning av möjligheterna
för icke legitimerade läkare att tjänstgöra på andra anställningar än inom
AT-block. I princip skall sådan tjänstgöring icke få förekomma. Avsikten
sägs vara att öka säkerheten i vården samt öka genomströmningen i utbildningssystemet.
Vi har svårt att se att något av dessa mål kan uppnås genom
förslaget. Vikariaten har ett stort utbildningsvärde, där möjlighet ges för en
nyutexaminerad läkare att omsätta teori till praktik. Kunskaperna kan därmed
befästas.

De begränsade möjligheter till vikariattjänstgöring som i propositionen
anvisas innebär att det skall föreligga särskilda skäl för dispens. Vi tar
avstånd från propositionen i denna del.

Kunskapskontrollen under AT

Mot. 1988/89
So42

Vi avvisar också den föreslagna förändringen beträffande ett sammanhållet
AT-prov. En nackdel med att gå ifrån dagens ordning med tre separata ATprov
under tjänstgöringstiden är risken för att det från inlärningssynpunkt
uppstår negativa effekter vid en samlad examination för en så lång tidsperiod
som AT-tjänstgöringen utgör. Därtill kommer nackdelen av en betydligt
ökad press på dem som ska examineras.

Den nu gällande uppdelningen medför en grundligare inlärning och därmed
i högre grad bestående kunskaper än ett sammanhållet prov. Ett uppdelat
prov ger också ett klarare utslag ifråga om kunskapsbrister inom något
av ämnesområdena.

Vi anser, också i motsats till vad som förordas i propositionen, att socialstyrelsen
— eller ännu hellre en fristående medicinalstyrelse — skall ha
ansvaret för utformning och organisation av kunskapskontrollen under
AT. Att den statliga expertmyndigheten, som beslutar om legitimation,
skall ha detta ansvar anser vi vara helt konsekvent. Vi tar således avstånd
från propositionen även i denna del.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om positiva åtgärder för en bättre regional fördelning
av läkararbetskraft,

2. att riksdagen i syfte att stärka de offentliganställda läkarnas
anställningstrygghet beslutar att begränsa Hälso- och sjukvårdslagens
15 § till att endast avse läkare under allmäntjänstgöring,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs mot den i propositionen förordade begränsningen
av icke-legitimerade läkares möjligheter till vikariattjänstgöring,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts mot ett införande av ett sammanhållet AT-prov,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att social

18

styrelsen, eller ännu hellre en fristående medicinalstyrelse, skall an- Mot. 1988/89

svara för utformning och organisation av kunskapskontrollen under So42

AT.

Stockholm den 18 april 1989
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)	Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)	Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)	Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)	Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)	Bertil Persson (m)
Inger René (m)	Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)	Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)	Göran Åstrand (m)

19

Svenskt Tryck Stockholm 1989